Etikettarkiv: Brasilien

9:e Världskongressens resolution om Latinamerika

I. Ekonomiska tendenser och ökad imperialistisk exploatering

1) Bortsett från nationella och regionala särdrag samt upp- och nedgångar i konjunkturerna, förblir de ekonomiska tendenserna i dagens Latinamerika nära nog desamma som tidigare, samtidigt som de mest negativa dragen i allmänhet tenderar att förstärkas. Situationen kan summeras som följer: Inte i något land har det skett en ekonomisk expansion, som motsvarar det reella utvecklingsbehovet och uppväger befolkningsökningen. Industrialiseringen förblir, även där den utbreder sig till nya sektorer, begränsad och partiell. Investeringarna är otillräckliga och erbjuder ingen grund för en mera balanserad utveckling och absorbering av de arbetslösa och undersysselsatta. Nationalskulden är fortfarande en källa till finansiella kriser och budgetära svårigheter. Utsugningen av profiter ur den latinamerikanska ekonomin (genom den nordamerikanska, men delvis även den europeiska och japanska imperialismen) fortsätter och skärps, vilket även gäller den generellt ogynnsamma utvecklingen av handelsavtalen. Jordbruksproduktionen sjunker och blir allt mer otillräcklig i förhållande till konsumtionsbehoven som ökar, även om detta bara är en effekt av befolkningsökningen. Inom ekonomin har mängden av sektorer med låg eller obefintlig lönsamhet inte minskat utan tvärtom ökat. I de flesta av dessa länder har inflationen förblivit kronisk eller mycket frekvent.

2) En relativt ny tendens, som förstärkts under de senaste åren, representeras av utländska investeringar i moderna, dynamiska industrisektorer, vilka inte har något direkt samband med framställningen av råmaterial. Detta har fått ett dubbelt resultat. För det första har det gett upphov till ekonomiska sektorer som från början kontrolleras uteslutande av imperialistiska bolag inom områden vilka traditionellt var reserverade för den så kallade nationella bourgeoisien. För det andra har det framkallat ett allvarligt och överhängande hot mot nationella industrier, vilka, även om de är tämligen utvecklade, inte kan klara av konkurrensen från en mycket mer dynamisk teknologi och en effektivare organisatorisk teknik, och som dessutom är i behov av kapital vilket inte går att uppbringa inomlandet. Detta innebär att Latinamerika, samtidigt som det fortsätter att uthärda den förkrossande tyngden av alla de traditionella formerna av ekonomisk dominans och exploatering, nu även i sina mest moderna sektorer konfronteras med samma sorts hot som de europeiska länderna står inför (absorbering och eliminering genom nordamerikansk konkurrens etc.). Resultatet kan enbart bli nya ekonomiska deformeringar och skärpt imperialistisk exploatering. Detta betyder att en ekonomisk utveckling, som på något sätt skulle kunna lösa denna kontinents tragiska sociala problem, är fullständigt utesluten. Till yttermera visso har den latinamerikanska bourgeoisien överhuvud visat sig ur stånd till även de mest blygsamma försök att utveckla regionala ”gemensamma marknader”, och detta vid en tidpunkt då det blir mer och mer uppenbart att de nuvarande nationalstaternas dimensioner icke ger utrymme för ett verkligt uppsving för modern industri.

II. De sociala klassernas dynamik och roll

3) De ekonomiska och sociala processerna har, speciellt under de sista femton åren, kulminerat i viktiga förändringar i de härskande klassernas inbördes relationer. Mest slående är att det traditionella skiktet av stora godsägare (särskilt de som är mindre direkt förbundna med den kommersiella finansiella bourgeoisien) förlorat i ekonomisk och politisk betydelse. De mer utpräglat stadsorienterade styrande skikt, som har förbindelser med de nya industriella sektorerna, de stora affärsintressena och finanskapitalet har i allt högra grad spelat huvudrollen och försökt att överföra denna ekonomiska och sociala realitet till nya former för politiskt styre (t.ex. Freis experiment i Chile och, i mindre utsträckning, Belaundes experiment i Peru).

Den industriella bourgeoisiens relativa krafttillväxt innebär emellertid på intet sätt något framträdande av en vital social klass, som skulle kunna spela en effektiv ledande roll och agera självständigt. Denna klass’ ekonomiska konsolidering, och t.o.m. dess existens, är nära förbunden med yankeeimperialismens operationer och intressen, eller, i långt mindre utsträckning, med den europeiska imperialismens. I bästa fall rör det sig närmare bestämt om gemensamma företag, där utländskt och inhemskt kapital är inblandat, varvid det senare för det mesta spelar en helt underordnad roll och dess möjligheter till självständigt agerande är obefintliga. Det är sålunda absolut oriktigt att vänta sig att den nationella bourgeoisien skulle spela en mera betydelsefull roll och uppträda som en historisk klass i stånd att föra en konsekvent kamp för att befria sig från imperialismens förmynderskap (Belaundes misslyckade experiment är i detta hänseende betecknande, eftersom Peru är ett av de länder där det utan tvekan förekommit ett visst mått av industriell utveckling).

4) Som en följd av de sista femton till tjugo årens välkända utveckling, och i synnerhet med den växande urbaniseringen, har de nya småborgerliga skikten – tjänstemän inom olika regerings-, handels- och serviceyrken, självständiga akademiker etc. – vuxit i styrka. Det är inom dessa skikt som imperialismens ideologiska inflytande är starkast (relativ framgång för propagandan för konsumtionssamhället, för ”the American Way of Life” osv.), där en antiimperialistisk mobilisering möter de största svårigheterna och där regeringspartierna rekryterar sina väljare (t.ex. en del av Freis anhängare i Chile, av Leonis’ i Venezuela, av de gamla koalitionspartiernas i Peru). Dessa gruppers ställning är emellertid ganska prekär, ty de lever antingen av ekonomiskt osäkra företag eller (åtminstone delvis) av verksamheter i lagens utkanter snarare än tack vare en ”normal” funktion inom det ekonomiska maskineriet. De är prisgivna åt den klick som för tillfället har makten och är i alla fall de första som får stå för kostnaderna vid konjunkturnedgångar, inflationsattacker och förändringar inom den styrande klicken. De kan inte vänta sig verklig trygghet eller väsentliga sociala framsteg för sina barn (som återfinns bland de protesterande studenterna). Denna nya småbourgeoisie kan alltså temporärt hjälpa de styrande klassernas och imperialismens politiska operationer, men när allt kommer omkring utgör den ingen social grund för systemet, och i en kritisk situation kan den skakas av en plötslig, brinnande revoltanda. I vissa länder har f.ö. grupper bland de statsanställda och inom olika förvaltningsorgan redan spelat en betydelsefull roll i omfattande och stridbara fackliga mobiliseringar.

5) Bönderna representerar en sjunkande andel av den totala befolkningen, och deras specifika ekonomiska betydelse minskar mera kännbart och snabbare än deras kvantitativa betydelse. Särskilt i vissa länder accentueras tendensen till en ökning av lantproletariatet. Icke desto mindre utgör bönderna i absoluta siffror fortfarande majoriteten – och ofta den förkrossande majoriteten – av befolkningen. De är fortfarande den sociala klass som får utstå den hårdaste exploateringen och det hårdaste förtrycket och som under rådande ekonomiska och sociala förhållanden har de mörkaste framtidsperspektiven.

Anledningarna till böndernas missnöje och vrede är många – den traditionella jordhungern, den gradvisa strypningen av bondens självförsörjning, konflikter med den statliga administrationen, som tilltvingar sig skatter och oftast fungerar som ett undertryckningsinstrument i utsugarnas tjänst, besvikelse över fiktiva ”agrarreformer”, rädsla för att godsägarna skall göra comeback (i länder där de tvingas avstå från vissa privilegier), svårigheter, orsakade av pris- och marknadsproblem och kännbara särskilt för självständiga småbrukare, ogynnsamma återverkningar av prisbildningen på världsmarknaden osv. I länder som Peru, Guatemala, Bolivia etc. manifesterar sig det sociala förtrycket också som ett nationellt förtryck, vilket drabbar en hög procent av befolkningen. Resultatet blir alltid detsamma: bondens situation förbättras inte utan förblir tragisk och försämras t.o.m. ytterligare, vilket innebär ständig stimulans till kamp och revolt. Till yttermera visso är bönderna allt mindre isolerade från internationella politiska och ideologiska strömningar; de har i stor utsträckning anammat den kubanska revolutionens lärdomar, de har lärt en hel del genom gerillaerfarenheter, och de är inte avskurna från de revolutionära studentrörelserna, vilkas inflytande når dem genom tusentals kanaler.

6) Arbetarklassen har trots industriproduktionens utveckling i vissa länder inte undergått någon kvantitativ tillväxt. Detta beror på att vissa industriella framsteg gått hand i hand med en kris inom traditionella sektorer och baserats på teknologiska förändringar och rationaliseringar, som snarare medför en inskränkning än en utökning av arbetsstyrkan. Bortsett från direkta undantagsfall går tendensen på intet sätt mot en ökning av levnadsstandarden utan snarare mot en stagnation och vanligen en sänkning (i vissa fall, t.ex. i Uruguay, av dramatiska proportioner). De fackliga organisationerna är både av objektiva skäl (arbetslöshet, undersysselsättning osv.) och av subjektiva orsaker (deras underordnande under staten, deras byråkratisering, deras beroende av prosovjetiska kommunistpartier osv.) i stigande grad oförmögna att möta situationen, t.o.m. att utöva en effektiv påtryckning inom systemets ram. Oftast är det framför allt inflationsmekanismen som drabbar arbetarnas levnadsstandard och omintetgör deras eventuella landvinningar på lönefronten. Det är dessutom ofta arbetarna som socialt bär konsekvenserna av flykten från landsbygden, eftersom deras ytterst blygsamma löner måste räcka till uppehället för grupper av släktingar och vänner som utökats av nykomlingar från landsbygden. (I undantagsfall, t.ex. i Bolivia under gruvkrisen, uppkommer det motsatta fenomenet att en del av arbetarna återvänder till sina ursprungsbyar). Slutligen har den proletära befolkningen inte fått några förbättringar vare sig rörande bostäder, levnadsförhållanden, läkarvård, kommunikationer, eller möjligheten att säkra en normal skolutbildning åt sina barn.

Av alla dessa skäl är arbetarklassen absolut inte – och upplever sig inte heller som – ett ens relativt privilegierat skikt, som ytliga teoretiker föreger. Exploaterad och förtryckt på ett otal sätt inom kapitalismens system, har den i verkligheten icke upphört att vara en explosiv faktor, en revolutionens drivkraft. Mäktiga strejker som utmanar militärdiktaturen (t.ex. i Brasilien), mobiliseringar och sammanstötningar med förtryckarnas styrkor (Uruguay, Chile, Bolivia etc), förbindelser mellan proletära celler och studentrörelsen (Mexiko, Brasilien) är betydelsefulla tecken på att proletariatet nu åter vaknar. Även om de bredaste lagren inom arbetarklassen ännu inte är mobiliserade och förhåller sig neutrala, och även om arbetarna i vissa länder inte har kunnat spela någon väsentlig roll i det revolutionära arbetet under de senare åren, så beror detta ingalunda på någon föregiven degeneration eller inre svaghet hos proletariatet såsom revolutionär kraft. Det beror på väldefinierade konkreta faktorer: den tillfälliga utmattningen efter svåra nederlag och förföljelser, fackliga byråkratier som, särskilt i vissa viktiga länder, i allt högre grad integreras i den härskande strukturen, opportunistiska politiska ledarskap som ofta åtnjuter en prestige lånad från en internationell kommunistisk tradition, trycket från den stora arbetslösheten, som fortsatt att öka under de sista åren, faran för permitteringar och repressalier i händelse av strider eller strejker – en fara som arbetarna är redo att möta endast om de kan skönja reella förutsättningar för en politisk förändring.

7) Som en följd av den fortsatta eller snarare accentuerade flykten från landsbygden ökar alltjämt koncentrationen av trasproletariatet i de stora städernas utkanter. Dessa massor kan inte finna någon verklig plats i den ekonomiska basstrukturen och förblir dömda till en eländig och osäker existens (ibland måste en knapp lön räcka till för en hel grupp, ibland existerar man bokstavligen en dag i sänder, oftast utnyttjar man de mest skilda möjligheter, ifrån småhandel och tillfälliga tjänster till stöld och prostitution). Att hänföra en del av denna vanlottade befolkningsgrupp till servicesektorn är en renodlad statistisk mystifikation. ”Servicesektorns” ansvällning är långtifrån ett tecken på framsteg och modernisering utan uttrycker blott ytterligare den ekonomiska och sociala upplösningen genom ökningen av improduktiva aktiviteter av befolkningsskikt med helt osäkra och patetiska inkomster. Därför representerar de runt storstäderna grupperade massorna en explosiv potential, som i kritiska situationer till fullo skulle kunna utnyttjas av de revolutionära krafterna. Denna potential har f.ö. under de sista tio åren redan flera gånger manifesterats i plötsliga och våldsamma mobiliseringar (t.ex. i Caracas, Rio de Janeiro, Santiago de Chile). På grund av sitt ursprung i bondeklassen och sin proletära sammansättning erbjuder denna underklassmiljö värdefulla tillfällen till konkreta förbindelser mellan arbetare och bönder och till spridning av revolutionära idéer.

8) Den revolutionära studentrörelsen skakade flera latinamerikanska stater samtidigt som den revolutionära studentvågen svepte över Västeuropa och USA. Gemensamma objektiva orsaker och subjektiva faktorer ligger otvivelaktigt till grund för detta uppsving, som ingår i den unga generationens allmänna revolt. Det gemensamma draget i alla dessa strider är den oemotståndliga impuls, som utgår från den allt djupare kris vilken skakar imperialismen som världssystem (i Latinamerika särskilt karakteriserad av den kubanska revolutionens inflytande). Det vore emellertid ett misstag att överdriva identifikationen och analogierna utan att ta hänsyn till att

a) studenterna i de koloniala och halvkoloniala länderna traditionellt spelat en progressiv och t.o.m. revolutionär roll sedan den antiimperialistiska kampens början och även spelat denna roll under tjugotalets mäktiga mobilisering för universitetsreformerna

b) den explosionsartade ökningen av elever och studenter vid universitet och skolor, som legat till grund för kriserna i de europeiska länderna, har hittills inte antagit samma proportioner.

Detta innebär inte någon undervärdering av den revolutionära roll som studenterna kan spela i kontinental skala i Latinamerika. Studenternas roll kommer under alla förhållanden att vara mera substantiell än i det förflutna. De får inte längre ses enbart som en hjälpstyrka eller kaderreserv för de revolutionära organisationerna utan måste betraktas som en politisk och social kraft med möjlighet att stimulera och fördjupa revolutionära kriser genom sin aktiva medverkan. Detta beror på följande orsaker:

a) Studentrörelsens dynamik antar en helt annan karaktär än i det förflutna, eftersom den inte längre uttrycker den nationella bourgeoisiens krav på självständighet och autonomi utan oemotståndligt utvecklas till en konsekvent antiimperialistisk-antikapitalistisk rörelse, vad som än varit dess utgångspunkt (detta återspeglar bl.a. en förändring i studenternas sociala sammansättning i och med att utbildningen blivit tillgänglig för breda småborgerliga och t.o.m. folkliga skikt.).

b) Den internationella och kontinentala kontexten har radikalt förändrats och öppnat nya perspektiv för radikaliseringen och mobiliseringen av småborgerliga krafter.

c) Studentrörelsens kadrer och aktivister har inte nedslitits av negativa erfarenheter med de äldre organisationerna och deras ledarskap, de har inte någon ”navelsträng” som binder dem vid arbetarrörelsens traditioner eller den traditionella nationalrevolutionära rörelsen.

III. Politisk situation och politiska perspektiv

9) De väsentliga dragen i den politiska utvecklingen kan schematiskt summeras som följer:

a) Bankrutt eller djupgående kris för de regimer vilka presenterats som den ”demokratiska reformismens” modeller, uppreklamerade av den så kallade framstegsalliansens propagandaapparat (Belaunde-regimens fall i Peru sedan den nationella bourgeoisiens mest ”progressiva” flygel gjort bankrutt. Freiregimens kris i Chile, urholkningen av den venezolanska regimen som är ur stånd att ens effektivt utföra sin undertryckningsfunktion).

b) Sammanbrott av den politiska jämvikten i de länder som av historiska skäl och på grund av konjunkturläget haft tämligen långa perioder av relativ stabilitet och som utgör undantag med tanke på förhållandena på kontinenten som helhet (Uruguay och Mexico).

c) En allmän tendens att upprätta uppenbara eller hypokritiskt kamouflerade militärregimer.

d) Kriser inom själva militärregimerna, vilka visar sig ur stånd att finna lösningar av minsta varaktighet på de viktigaste problemen och som därför endast kan hålla sig kvar med maximalt förtryck (Bolivia, Brasilien etc.).

Dessa förhållanden och tendenser, som ytterst återspeglar de ovannämnda ekonomiska och sociala tendenserna, skapar inte bara en kontinentalt utbredd strukturell instabilitet utan snarare en förrevolutionär situation. Denna antar formen av mer eller mindre snabbt mognande, djupgående sociala och politiska explosioner (Brasilien, Mexico, Chile), veritabla revolutionära kriser (Uruguay), i vissa länder tillstånd av inbördeskrig (Guatemala och, delvis, Bolivia). Året 1968 utmärks framför allt av en ny revolutionär våg som manifesterade sig i massmobiliseringarna i Mexico och Brasilien, juli-augusti-krisen i Uruguay, upplösningen av regimen och förnyad kamp i Bolivia några månader efter det svåra nederlaget för den av Che ledda gerillagruppen och de första tecknen på förnyelse av arbetarklassens kärngrupper i länder som genomgått årtals stagnation (t.ex. Argentina).

10) Även med hänsyn till det internationella sammanhanget (vilket framför allt inbegriper den kubanska revolutionens fortsatta historiska roll[1] måste det generella perspektivet innebära ökade och intensifierade sociala och politiska spänningar, vilka tenderar att övergå i revolutionära situationer.

Inom den ekonomiska sfären skulle en väsentlig förbättring som bryter den nuvarande trenden endast vara möjlig under bl.a. följande förutsättningar: en väsentlig ökning av jordbruksproduktionen, en industriell utveckling som kan absorbera en stor del av den arbetslösa eller undersysselsatta befolkningen, nya arbetstillfällen för de unga som lämnar universitet och skolor, en gynnsam prisutveckling för vissa varor på världsmarknaden, försvar och utvidgning av marknader som hotas av bl.a. EEC och av arrangemang mellan EEC och vissa afrikanska stater, upprättande av åtminstone partiella gemensamma latinamerikanska marknader. Dessa förutsättningar är under nuvarande förhållanden klart orealiserbara, och därmed omöjliggörs en ekonomisk lösning, med allt vad detta innebär av oundvikliga följder på det politiska planet. De härskande klasserna kommer under dessa förhållanden inte att ha någon chans att bilda koalitioner eller block på ens relativt stabil grund, eftersom inget av dess skikt – ej heller den ”nya” nationella bourgeoisien – kommer att kunna vinna folkligt stöd, vare sig i städerna eller på landsbygden, eftersom deras inbördes strider oundvikligen kommer att öka i proportion med svårigheterna, och eftersom den amerikanska imperialismens manöverutrymme – framför allt ekonomiskt men även politiskt konstant tenderar att krympa.

Detta utesluter inte eventuella pendelrörelser i de mest skilda riktningar, inklusive nya försök till kortlivade pseudoreformer, riskabla politiska operationer eller t.o.m. distinkta varianter inom militärregimernas ram (en del officersgrupper i flera länder har ett konstant intresse för ”nasserismen”, och den omedelbara innebörden av militärkupper är inte nödvändigtvis densamma i varje given situation). Men detta kommer inte att ändra den allmänna, djupt grundade tendensen: i en kronisk krissituation med förrevolutionär spänning kommer de härskande klasserna oundvikligen att drivas till brutala undertryckningsåtgärder och ett despotiskt terrorstyre. Eftersom de socialt sett vanligen inte är särskilt solida och ej realistiskt kan räkna med att lösa sina problem medelst folkligt baserade reaktionära regimer av fascistisk typ förblir militärregimen den mest sannolika varianten.

Detta så mycket mer som militären söker framstå som en relativt enhetlig kraft, sammanhållen av gemensamma kastintressen, karaktäriserad av en disciplin som andra sociala formationer saknar och således i stånd att fungera som ett instrument för politisk ledning och organisation, t.o.m. att utveckla en egen ideologi (vilket inte utesluter påtagligt olika strömningar inom militären, som ytterst återspeglar olika rang inom hierarkin och olika andelar i bytet).

I den mån de inhemska konservativa krafterna mera direkt avslöjar sin inneboende oförmåga och visar sig urstånd att hindra systemets sammanbrott kommer den amerikanska imperialismen slutligen att vara tvungen att intervenera militärt, antingen direkt eller i någon ”nationell” bundsförvants skepnad.

Latinamerika har således inte bara i historisk mening utan även på ett mer direkt och omedelbart sätt inträtt i en period av revolutionära explosioner och konflikter, en period av väpnad kamp på olika nivåer mot de inhemska härskande klasserna och mot imperialismen, ett utdraget inbördeskrig i kontinental skala.

Det säger sig självt att denna slutsats på intet vis skall tolkas som om systemet oundvikligen kommer att bryta samman. Om de objektiva möjligheterna inte utnyttjas i tid av revolutionärerna kommer imperialismen och den inhemska kapitalismen åter att organisera sig, om än vacklande, genom att växla mellan ”nya” och traditionella lösningar.

IV. Kriterier och grundlinjer för en revolutionär strategi

11) Den latinamerikanska revolutionens fundamentala dynamik \ är den permanenta revolutionens dynamik, i den betydelsen att revolutionen utan övergångsstadier eller gränslinjer utvecklas till en socialistisk revolution. Detta betyder inte att revolutionen inte skulle kunna börja som en demokratisk antiimperialistisk revolution vad beträffar dess målsättning och de deltagande massornas medvetenhet. Men den möjligheten berör inte processens inneboende logik med alla dess oundvikliga implikationer för de sociala klassernas ställning och roll. Eftersom en arbetarstat redan existerar i Latinamerika i ett i högsta grad revolutionärt världssammanhang, eftersom massans flertal av mäktiga objektiva faktorer ständigt tvingas att kämpa mot det kapitalistiska systemet som sådant och snabbt avancerar i social och politisk medvetenhet, och eftersom imperialisterna efter den kubanska erfarenheten klart insett dynamiken i den konfrontation som håller på att utvecklas, så är den permanenta revolutionens perspektiv inte längre bara en historisk tendens utan en realitet i detta skede av klasskampen. Den permanenta revolutionens epok har på ett direkt och omedelbart sätt redan börjat i Latinamerika. Att denna bedömning delas av den första latinamerikanska socialistiska revolutionens ledarskap är ett historiskt framsteg. Detta ledarskap har genom sin attityd, sina initiativ och sina generaliseringar på ett avgörande sätt bidragit till det nya avantgardets mognad.

12) Den första slutsats som följer av denna analys är att i man måste förkasta varje .form av samarbete med den ”nationella” bourgeoisin eller vissa av dess så kallade progressiva sektorer. Parallellt måste man förkasta alla tvetydiga begreppsbildningar och formler om revolutionens natur, såsom ”nationell demokrati”, ”folkdemokrati”, ”antiimperialistisk revolution”, ”fyrklassblock”, som oåterkalleligen har vederlagts genom grundläggande revolutionära erfarenheter (både positiva och negativa). Även här har det som redan förut var generellt sant antagit en mer konkret och omedelbar innebörd, eftersom bourgeoisien, som konfronteras med den kubanska arbetarstaten, inte kan undvika att sluta upp på imperialismens sida (om man bortser från eventuella tillfälliga, diplomatiska manövrer) och eftersom den visar sig totalt oförmögen att åstadkomma ett program för ens de mest blygsamma demokratiska reformer. Nya eller relativt nya tendenser inom den industriella utvecklingen (se avsnitt II och III) motiverar ingen ändring av den grundläggande bedömningen. De skikt inom den nationella bourgeoisien som är förbundna med den moderna industrin uppkommer och utvecklas under total sammanflätning med den imperialistiska strukturen och i strikt beroendeställning till denna. De har ingen möjlighet att agera självständigt inom det ekonomiska eller politiska fältet.

13) I en revolution, som enligt den permanenta revolutionens logik utvecklas i en global och kontinental kontext, som från början framtvingar en klyvning mellan de fundamentala klasserna, tillfaller ledningen i kampen för revolutionära demokratiska målsättningar arbetarklassen, som genom sin plats i produktionsprocessen utgör den fundamentala antagonistiska kraften i förhållande inte bara till imperialismen utan även till det inhemska kapitalet. Detta innebär ingen underskattning av böndernas roll – i synnerhet inte de fattigaste böndernas – eller av de radikaliserade småborgarskikten. I själva verket är det mest sannolika att i de flesta länder bönderna under en ganska lång tid kommer att få bära den tyngsta bördan i kampen, och att de revolutionära småborgarna i stor utsträckning kommer att förse rörelsen med kadrer. Detta betyder att proletariatets ledarskap kan utövas på olika sätt: antingen direkt, genom att lönarbetare (industri-, gruv- eller jordbruksarbetare) kommer att stå i spetsen för de revolutionära striderna (vilket otvivelaktigt kommer att vara fallet blott i ett fåtal latinamerikanska länder), eller indirekt, genom att ledningen för dessa strider kommer att ligga i händerna på organisationer, strömningar eller kadrer som framgått ur arbetarrörelsen, eller, i ordens historiska bemärkelse, genom program och teorier hämtade från marxismen. Revolutions fullbordande i en socialistisk revolution är under alla förhållanden otänkbar utan en mobilisering och ett mycket brett deltagande av proletariatet.

14) Det aktuella problemet i Latinamerika är inte att i allmänna termer bestämma revolutionens drivkrafter; detta problem har för de revolutionära marxisterna lösts på det teoretiska planet. Arbetarklassen, som i flertalet av dessa länder fortfarande representerar en ringa procent av hela befolkningen, kan uppenbarligen inte spela sin roll utan böndernas avgörande och oersättliga stöd. Händelserna 1968 har dessutom ytterligare klargjort den roll som radikaliserade småborgarskikt och studentmassor kan spela (bl.a. kan de förmedla en konkret växelverkan mellan stad och landsbygd, mellan avantgardet i städerna och avantgardet som håller på att formas i byarna). Det existerar i själva verket gigantiska styrkor av miljontals män och kvinnor, som kan mobiliseras i revolutionär kamp, nu eller i nästa stadium. Det verkliga problemet är att bestämma och tillämpa en strategi, som samtidigt är baserad på premisser av generell räckvidd och avpassad efter specifika behov, och som skulle kunna utnyttja hela den existerande potentialen, koordinera de olika sektorerna och effektivt slå till mot fienden utan att medföra risken att rörelsen blir krossad. Det revolutionära avantgardet måste under den närmaste tiden vara medvetet om en överhängande fara: den nuvarande situationen karaktäriseras, speciellt i flera länder, av en uppenbar motsättning mellan den objektiva potentialen och stora befolkningsgruppers subjektiva stridsvilja å ena sidan, och å den andra av det organiserade avantgardets kvarstående svaghet (vilket även gäller de sektorer som under de sista l årens viktiga händelser spelat en effektiv roll). Faran ligger närmare bestämt i möjligheten av spontana explosioner utan ledning och klara perspektiv eller förhastade och äventyrliga aktioner av stridbara kärngrupper. I båda fallen blir följden en snabb och mördande undertryckning, som skulle decimera avantgardet och kasta rörelsen tillbaka.

15) Det är numera möjligt att dra upp tydligare riktlinjer för en totalstrategi på grund av gerillakrigföringens rika erfarenheter – med dess framgångar, dess fundamentala betydelse för rubbandet av den politiska jämvikten och t.o.m. dess svåra nederlag – samt erfarenheterna från de stora massrörelserna (särskilt under 1968), vilka tvärtemot ytliga teoretikers generaliseringar återigen visat värdet av kampen i städerna, men samtidigt bekräftat dess begränsning. Denna totalstrategi bör undvika den sterila motsättningen mellan tesen om massarbetets absoluta överlägsenhet, som reducerar gerillan till ett helt sekundärt stöd, och förenklade föreställningar enligt vilka gerillan ensam och ofelbart kan sätta igång en revolutionär process och säkra dess framgångsrika utveckling.

Det finns ingen allmängiltig formel vars tillämpning övervinner svårigheter och motsättningar som är förankrade i den objektiva verkligheten; inte ens korrekta grundkriterier innebär någon automatisk garanti mot misstag vid deras tillämpning. Ingen generalisering är med andra ord tillräcklig för att lösa de problem som den revolutionära rörelsen står inför om den inte ständigt prövas och berikas genom konkreta analyser. Vissa gerillaexperiments misslyckanden (t.ex. i Peru) berodde i stor utsträckning snarare på felbedömning av situationen samt av tendenser och styrkeförhållanden bland massorna, än på felaktig konception.

I Latinamerika är polemiken mellan den ”demokratiska” och ”fredliga” vägens och den revolutionära vägens anhängare passerad. Den förstnämnda hypotesen äger inte det ringaste objektiva berättigande. Den kan försvaras endast av naiva, oförbätterliga utopister eller av stelnade byråkrater, som har förlorat allt revolutionärt perspektiv och all revolutionär inspiration och vars enda intresse är att dölja sitt konservativa vanebeteende med teoretisk mörkläggning. Det problem som är ställt gäller den revolutionära vägens konkreta former. Man bör å ena sidan vara på sin vakt mot förenklade schematiseringar, men å andra sidan icke göra några eftergifter åt idéer, enligt vilka den väpnade konfrontationen, betraktad som höjdpunkten på en progressiv tillväxt och breddning av massrörelsen, principiellt kan reduceras till minimum.

Det fundamentala, det enda realistiska perspektivet för Latinamerika är en väpnad kamp som kan fortgå under många, långa år. Därför är de tekniska förberedelserna icke bara en aspekt utan den fundamentala aspekten av det revolutionära arbetet i kontinental skala, och en av de fundamentala aspekterna i de länder där minimiförutsättningarna ännu inte föreligger. Man får emellertid inte glömma att den väpnade kampen endast kan lyckas om den är baserad på en korrekt politisk linje, och att tillämpningen av en sådan revolutionär strategi förutsätter ett minimum av organiserade och politiskt homogena styrkor.

16) 1968 års stora massmobiliseringar var utomordentligt viktiga. De uttryckte djupet och explosiviteten hos motsättningarna inom det latinamerikanska samhället. Med ett enda slag sopade de bort allt ”teoretiserande” om den korrumperande stadsmiljön och spekulationerna om arbetarmassornas och överhuvudtaget stadsbornas oförmåga att spela någon dynamisk revolutionär roll. De stimulerade mognadsprocessen hos tusentals nya kadrer, vilka kommer att bidraga till segern i kommande revolutionära strider. Härav kan emellertid revolutionära marxister inte dra slutsatsen att den ”klassiska” varianten, enligt vilken massrörelsen successivt breddas och struktureras i traditionella organisationsformer innan den utmynnar i väpnad kamp, skulle ha återfått sin giltighet. I det internationella och särskilt det latinamerikanska sammanhanget, efter det senaste decenniets alla erfarenheter och med tanke på de inhemska härskande klassernas och imperialismens allt brutalare förtryck är denna variant inte den mest sannolika. I själva verket är motståndaren på intet sätt beredd att låta en revolutionär massrörelse organisera sig mer eller mindre lagligt eller normalt, inte bara därför att under rådande ekonomiska och sociala förhållanden även en allmän mobilisering med blott ekonomiska målsättningar skulle kunna få förödande konsekvenser för systemet, utan även och framför allt därför att makthavarna inte längre undervärderar dynamiken hos massrörelsen även om denna startar med begränsade målsättningar. Erfarenheterna från Bolivia, där alla former för normal organisatorisk aktivitet kontinuerligt kvävs, liksom erfarenheterna från Peru, där förtrycket (särskilt på landsbygden) härjat sedan 1962, är otvetydiga. Samma sak gäller för Mexiko där den härskande klassen återföll i sina mest barbariska traditioner och utan tvekan iscensatte en veritabel massaker på studenterna (den brasilianska regimens officiella och halvofficiella reaktion följde samma logik).

Man kan inte kategoriskt utesluta den exceptionella varianten: en explosionsartad kris, statsapparatens paralysering, en massmobilisering så våldsam att den skulle kunna hindra en undertryckningsaktion eller neutralisera den såsom avgörande åtgärd. Men en strategi i kontinental skala kan inte baseras på exceptionella fenomen, och dessutom skulle i detta fall imperialismen sannolikt intervenera militärt (vilket skett i Santo Domingos fall).

17) Även länder där massmobiliseringar och klasskonflikter kan börja i städerna kommer inbördeskriget att anta många olika former av väpnad kamp med tyngdpunkten under en hel period på gerillakriget på landsbygder. Denna term har först och främst en geografisk-militär betydelse och innebär inte nödvändigtvis att de stridande förbanden uteslutande (eller ens i övervägande grad) består av bönder. I denna mening betyder väpnad kamp i Latinamerika huvudsakligen gerillakrig.

Denna rigorösa orientering måste kompletteras med den klara insikten, att det oundvikligen kommer att finnas en hel skala av varianter, och att de olika verksamma faktorerna. kommer att kombineras på varierande sätt i olika länder och under olika omständigheter. Som symboler för de två extrema möjligheterna kan man å ena sidan tänka sig ett land som Uruguay, där den väpnade kampen huvudsakligen kommer att äga rum i städerna och där regimen redan skulle kunna ha störtats av en kraftfull massrörelse i städerna, om denna politiskt och tekniskt hade varit rustad för ett sådant perspektiv, och å andra sidan ett land med övervägande bondebefolkning och utan större stadskoncentrationer, där gerillakriget nästan uteslutande kommer att föras på landsbygden och av bönderna ända till tiden strax före fiendens slutliga nederlag. En annan variant som förtjänar ingående studium gäller mycket stora länder, där den väpnade kampen skulle kunna leda till en ockupation av geografiskt och socialt lämpliga regioner under lång tid, utan att detta innebär den centrala maktens upplösning. I sådana fall skulle konceptionen om rörliga kolonner inte nödvändigtvis motsäga den om befriade zoner.

18) Inför perspektivet av ett utdraget inbördeskrig där tyngdpunkten, även under de mest kritiska faser av förtryck och tillfällig försvagning, ligger på gerillakriget på landsbygden, blir gerillans förbindelse med massorna ett vitalt problem

I en förrevolutionär kris av det slag som Latinamerika nu genomgår i kontinental skala, kan gerillan faktiskt stimulera en revolutionär dynamik, även om försöket i början tycks komma utifrån eller vara ensidigt (detta var fallet med Ches bolivianska gerilla). Men man måste i alla fall göra sig redo för att utan aktiv sympati, beskydd och solidaritet från vissa mass-sektorer chanserna att konsolidera och förstärka gerillakärnan blir försvinnande små, och att de politiska återverkningar som den väpnade aktionen avser att framkalla reduceras. Ett annat viktigt problem, som inget klarsynt revolutionärt ledarskap kan förbise, är hur man under hela kampen – och inte bara i kulminationsögonblicket då systemet störtas – skall utnyttja hela den explosiva sociala potentialen (som av strukturella anledningar inte kan kanaliseras inom ramen för de aktioner och initiativ som är lämpade för revolutionära minoriteter).

Det är därför nödvändigt

a. att utnyttja varje tillfälle att öka antalet gerillahärdar på landsbygden, att främja sådana former av väpnad kamp som är speciellt anpassade till vissa regioner (t.ex. gruvdistrikten i Bolivia), att företa aktioner i de stora städerna i syfte att slå till mot systemets knutpunkter (inom ekonomi, transport etc.), straffa regimens bödlar och uppnå propagandistiska och psykologiska framgångar (erfarenheter från den europeiska motståndsrörelser mot nazismen skulle här kunna vara till nytta).

b. att föra fram ett program, innehållande inte bara omedelbara ekonomiska och politiska krav utan även övergångskrav, i stånd att mobilisera och politiskt väcka arbetarna, småborgarna, de deklasserade, studenterna, att sålunda skapa växande spänningar som hotar systemet (vilket också skulle göra det svårare för regeringarna att koncentrera sina undertryckningsstyrkor enbart i områden där väpnad kamp pågår). En orientering och mobilisering på grundval av ett övergångsprogram utformat i enlighet med den antikapitalistiska kampens logik, skulle f.ö. hjälpa vissa organisationer att övervinna de svårigheter som uppkommer när dessa organisationer som bildats för revolutionär strid och väpnad kamp, av omständigheterna tillfälligt hindras att praktiskt förverkliga sina idéer. De löper då risk att kombinera abstrakt revolutionär propaganda med mobilisering för omedelbara mål som inte innebär någon revolutionär dynamik, även om de fullföljs med utomparlamentariska och olagliga medel. Att bestämma teman för ett övergångsprogram för varje givet stadium är uppenbarligen en uppgift för revolutionärer i flera länder.

19) En sådan uppfattning om den revolutionära strategin för den väpnade kampen och gerillakriget vederlägger inte bara den förenklade gerillaideologin (som återspeglar bristande tålamod beträffande organiserade aktioner och förhoppningen att kunna ersätta hela det ofta besvärliga förberedelse- och organisationsarbetet med improvisationer) utan även de spontanistiska teser som bestrider partiets roll (vanligen baserade på godtycklig tolkning och generalisering av den kubanska revolutionen). Spontanismen ersätter den konkreta historiska analysen med abstrakta begrepp, och av den absolut nödvändiga kritiken mot vissa partier som bär ett tungt ansvar för arbetarrörelsens många nederlag och långvariga vanmakt drar den slutsatsen att partiet som sådant måste förkastas som instrument för den revolutionära kampen. Sådana uppfattningar är uppenbarligen ur stånd att erbjuda en lösning på det vitala problemet om förbindelserna mellan gerillan, den väpnade kampen och massrörelsen samt dess politiska utveckling. Tragiska erfarenheter har orsakats av felaktiga och illusoriska lösningar av detta problem eller av en mystisk tillit till vissa processers automatiska natur.

Visserligen är det nödvändigt att förkasta den schematiska och förlamande uppfattning enligt vilken allting ytterst beror på den preliminära förefintligheten av ett fullt utvecklat parti med alla dess traditionella strukturer (och den kubanska erfarenheten har obestridligen visat att det under vissa förhållanden är möjligt att den politiska organisationen utvecklas och stärks allteftersom den väpnade kampen breder ut sig), men följande två fundamentala fakta måste alltid hållas i minnet:

a) Förefintligheten av ett fungerande revolutionärt parti är långt ifrån ett utnött schema för urmodiga marxister utan motsvarar konkreta och ofrånkomliga behov vid utvecklingen av den väpnade kampen själv (detta är bl.a. lärdomen av Hugo Blancos erfarenheter i Peru).

b) Revolutionärerna måste kämpa för den mest gynnsamma varianten om det vid den väpnade kampens början inte redan finns något fullt utvecklat parti med massinflytande (ett föga realistiskt perspektiv i nästan alla latinamerikanska länder), så måste de åtminstone skapa solida politiska organisationsceller, som är koordinerade i nationell skala. Detta betyder närmare bestämt, att man i de länder där den väpnade kampen ännu inte står på dagordningen, inte bör ge efter för spontanismens och kuppmakeriets frestelser utan i stället utnyttja den frist man förfogar över.

V. Den revolutionära arbetarrörelsens situation och den allmänna orienteringen

20) Den kubanska revolutionen, konflikterna inom den internationella kommunismen (och särskilt den kinesiska polemiken) samt erfarenheter från de senaste årens kamp har framkallat djup oro, nya styrkeförhållanden, många brytningar och nyformeringar inom den latinamerikanska revolutionära arbetarrörelsen. Det allmänna läget kan beskrivas som följer:

a) Den kubanska revolutionen fortsätter att utöva en avgörande attraktionskraft, och på det politiska och ideologiska planet fortfar castrismen att utöva det ojämförligt största inflytandet. Den castristiska strömningen har dock inte nått någon högre grad av organisatorisk strukturering, och i själva verket har OLAS inte heller lyckats finna någon lösning på de nya avantgarde-organisationernas kristalliserings- och konsolideringsproblematik.

b) De traditionella arbetarorganisationerna har genomgått en oåterkallelig söndervittring och har oupphörligen skakats av allvarliga kriser. I vissa socialistpartier (Chile, Uruguay) är det castristiska inflytandet mycket starkt. Detta gäller även för de flesta kommunistpartier, särskilt för dem som ännu inte utsatts för vänstersplittring och tvingas ägna sig åt centristiska manövrer i syfte att, åtminstone delvis, dra nytta av den kubanska revolutionens prestige (jämför Arismendis linje och vissa av det chilenska KP:s attityder).

c) De revolutionära nationaliströrelserna som under en lång period spelat en huvudroll är definitivt förbrukade, och där de bevarat något inflytande (APRA i Peru, AD i Venezuela) företräder de en direkt reaktionär politik. Detta utesluter inte att riktningar eller grupper framgångna ur dessa rörelser kan överleva och fortsätta att spela en viss roll, under förutsättningen att de fullständigt bryter med den gamla organisatoriska strukturen och integrerar sig i den revolutionära vänstern, i första hand på basis av försvaret av den kubanska revolutionen (denna möjlighet finns t.ex. för den peronistiska vänsterfalangen, för strömningar inom den brasilianska vänsternationalismen, för grupper inom PRIN och t.o.m. för vänstern inom MNR i Bolivia). Problemen beträffande de revolutionära organisationernas relationer till dylika grupper utgör en aspekt av den allmänna problematiken kring relationerna mellan det revolutionära avantgardet och småborgerliga sektorer som kan bli indragna i kampen mot imperialismen och den nationella kapitalismen.

d) Det katolska avantgardets revolt har nu antagit betydande bredd (Camillo Torres har blivit symbolen för en strömning med utbredning över hela kontinenten), och den kommer att vidgas ytterligare under den kommande kampen. Den är betydelsefull som ett ytterligare uttryck för de bristningar som den djupgående sociala och politiska krisen framkallar i systemets ideologiska struktur: folkliga och småborgerliga skikt, som främst med ideologins hjälp integrerats i systemet, börjar dras åt revolutionens håll.

e) Den revolutionära vänstern genomgår en feberaktig period av splittringar och omstruktureringar med skiftande framgång: från Brasiliens viktiga framsteg vid avantgardets omgruppering (särskilt genom bildandet av POC) till de peruanska revolutionära organisationernas alltjämt mycket svåra situation (där Vanguardia Revolucionaria under en period blivit relativt stark, eftersom den drabbats mindre av förtrycket än FIR, MIR och ELN), från centristiska eller vänstercentristiska experiment (t.ex. den argentinska studentorganisationen som framgick ur en splittring av kommunistpartiet) till andra experiment med klarare revolutionär inriktning (särskilt den chilenska MIR). Tillkomsten och utvecklingen av revolutionära grupper och organisationer har stimulerats framförallt av den kubanska revolutionens exempel, den förrevolutionära situationen på hela kontinenten, den antiimperialistiska kampen i Asien (särskilt i Vietnam) och senast den internationella vågen av studentrevolter. Tillfälliga svårigheter, brist på erfarenhet, oundvikliga misslyckanden, motstridiga impulser från den internationella arbetarrörelsen orsakar en uppdelning som delvis återspeglar de historiska uppdelningarna inom arbetarrörelsen och resulterar i nya varianter och kombinationer, vilka i vissa fall representerar ett nytt stadium i den revolutionära rörelsens reorganisation (t.ex. POC och PCR i Brasilien, de castristiska och prokinesiska rörelserna i Santo Domingo, den förenade gerillafronten i Guatemala).

Medan den revolutionära vänstern utgår från en allmänt accepterad uppfattning av den väpnade kampen som sådan, uppträder fortfarande en första grundläggande uppdelning vid bedömningen av den latinamerikanska revolutionens karaktär, vars entydigt antikapitalistiska tendens alltjämt ifrågasätts av vissa riktningar. Dessa för fram de gamla formlerna om en folklig, antifeodal eller antiimperialistisk revolution och lämnar sålunda perspektivet av ett samarbete med skikt ur den ”nationella bourgeoisin öppet (beakta i detta avseende särskilt de ortodoxa prokinesiska organisationernas teser). En andra klyvning uppkommer vid de framförda uppfattningarna av ett folkkrig (oftast kalkerade på de asiatiska erfarenheterna). Slutligen uppstår ständigt differenser beträffande analyser och värderingar av fram- och motgångar, samt vid bedömningar av kommande aktioners rytm och utformning.

Uppgiften att omgruppera de revolutionära styrkorna och strukturera det nya avantgardet är således långtifrån löst, trots starka objektiva stimuli, enorma framsteg i det revolutionära medvetandets utveckling och den unga generationens massiva inträde på scenen. De nödvändiga lösningarna kan man endast söka i kontinentalt perspektiv, dock utan att bortse från de många särdragen, och utan att hänge sig åt illusioner beträffande processernas automatiska karaktär eller möjligheten att djärva subjektiva initiativ i sig själva skulle vara tillräckliga (upprepade erfarenheter har visat att inte ens en gerillahärd representerar någon automatisk positiv lösning; för övrigt visar den venezolanska gerillarörelsens plågsamma upp- och nedgångar hur många svårigheter som uppstår under den väpnade kampen).

21) Revolutionära marxister måste vid avantgardets omgruppering och organisering hålla följande mycket allmänna kriterier i minnet:

a) Integration i den historiska revolutionära tendensen som representeras av den kubanska revolutionen och OLAS, vilket innebär integration (oaktat formerna) i den kontinentala revolutionära front som OLAS utgör.

b) Ingen utestängning a priori av någon revolutionär riktning. Detta innebär, utan att utesluta kritik eller polemik, möjligheten av en gemensam revolutionär front, som medger omgruppering av styrkorna och samarbete i den antiimperialistiska och antikapitalistiska kampen liksom i kampen mot konservativa och byråkratiska tendenser i arbetar- och bonderörelsen.

c) Utarbetande av en revolutionär strategi, vilken utgår från den kontinentala erfarenheten och de allmänna principerna som skisserats i detta dokument, och vilken svarar mot de konkreta behoven och möjligheterna i varje land (eller grupp av länder) i ett givet skede. Detta förutsätter också ett politiskt program med vars hjälp breda samhällsskikt kan mobiliseras i syfte att kontinuerligt fördjupa motsättningarna inom de existerande regimerna på alla nivåer, ett program som, utan att bortse från omedelbara ekonomiska och politiska krav (vilkas betydelse bekräftas t.ex. av händelserna i Mexico sommaren 1968), betonar målsättningar och paroller av övergångskaraktär istånd att mobilisera massorna på deras nuvarande medvetenhetsnivå i en kamp vars dynamik ovillkorligen leder till en kollision med systemet i dess helhet.

Det åligger de revolutionära marxisternas olika nationella organisationer att överföra denna allmänna orientering till konkreta formler och riktlinjer. De måste i varje fall vara medvetna om att de inte kommer att kunna leva upp till sina uppgifter i den dramatiska epok som har börjat om de visar sig oförmögna att bilda fastare organisationsstrukturer enligt följande grundsatser: solid politisk homogenitet, arbetsmetoder som motsvarar kampen under det rådande förtryckets och den strikt illegalitetens villkor, kombination av noggrann empirisk analys och taktisk flexibilitet med fasthet i kriterier och allmänna konceptioner (vilket är nödvändigt för att undvika ”impressionism” och förhastade generaliseringar), en garanti för internationell och kontinental koordinering i högre grad än tidigare, genom en mera effektiv integrering i Internationalen inklusive dess teoretiskt och politiskt ledande centra.


Noter:

[1] Detta dokument avser inte att analysera den kubanska revolutionens inre utveckling. Det står emellertid klart att vidmakthållandet av den kubanska revolutionen och dess nuvarande roll i det långa loppet är beroende av en utvidgning av revolutionen i Latinamerika. Hotet om en imperialistisk militäraktion mot Kuba kvarstår, och ett krossande av den revolutionära regimen skulle få mycket allvarliga återverkningar i hela Latinamerika. Risken av en byråkratisering är inte heller utesluten. Objektiva faktorer verkar i denna riktning, trots det medvetet antibyråkratiska agerandet av ett ledarskap, som i över ett decennium gett många bevis på sin kapacitet.

Ur Fjärde internationalen 2-69

Brasiliens arbetarparti & socialismen

Samtidigt som den ”reellt existerande socialismen” faller samman och arbetarrörelsen i många av de utvecklade kapitalistiska länderna befinner sig i en djup kris, var den radikale socialistiske kandidaten för Partido dos Trabalhadores, PT (Arbetarpartiet), arbetarledaren Luis Inacio da Silva, mer känd som ”Lula”, mycket nära att bli vald till Brasiliens president i december 1989.

I första valomgången blev ”Lula” tvåa med 16,8 procent av rösterna efter den konservative populisten Collor de Mello. Lula slog ut den socialdemokratiske populisten Brizola, den socialdemokratiske ”vänster-om-mitten”-kandidaten Mario Covas och fick sexton gånger fler röster än kommunistpartiets kandidat.

Kommunistpartiet,under många år vänsterns starkaste kraft (partiets presidentkandidat fick 14 % av rösterna 1946, men drevs under jorden), har kritiserat PTs program för att vara alltför radikalt, utopiskt, orealistiskt och arkaiskt.

Hur kan man förklara detta, i en värld där allt är så fientligt i förhållande till alla socialistiska politiska alternativ? Finns det lärdomar att dra av den brasilianska erfarenheten, som kan tillämpas i andra samhällen? Om man ska kunna besvara dessa frågor måste man se till PTs ursprung och utveckling. För PT är i dag ett av de största och mest radikala partierna i Latinamerika, ja, i hela världen.

Ett nytt kapitel

Grundandet av PT 1979 inledde ett nytt kapitel i den brasilianska arbetarrörelsens historia. Ett massparti växte fram:
• som uttrycker arbetarklassens och det arbetande folkets politiska självständighet;
• ett demokratiskt, pluralistiskt, militant parti, fritt från alla bindningar till de härskande klasserna och deras stat, med ett klart antikapitalistiskt program;
• ett parti i solidaritet med arbetarkampen över hela världen, och fortfarande självständigt i förhållande till någon särskild ”socialistisk” stats (Sovjetunionen, Kina osv) politik.

PT är ett helt nytt parti, vars betydelse sträcker sig långt utanför Brasilien. Det är inte socialdemokratiskt, lett av parlamentariker, organiserat som en valapparat med ett traditionellt ny-keynesianskt reformistiskt program, som inriktar sig på länderna vid Atlanten.

Inte heller är det ett byråkratiskt kommunistiskt parti, med en maktfullkomlig apparat, politiskt underdånigt Sovjetunionen. Det är inte heller populistiskt, så som peronismen i Argentina eller det gamla Partido Trabalhista Brasilero, PTB (Brasilianska Arbetarpartiet), som leds av karismatiska borgerliga politiker och en korrupt byråkrati av ”gula” fackföreningsbossar. Slutligen är det inte heller någon självgod revolutionär sekt, organiserad i arbetarrörelsens utkanter och full av dogmer och ritualer.

Svårt hitta motsvarighet

Det är faktiskt svårt att hitta någon analogi eller motsvarighet. Det historiska exempel som ligger närmast är The Independent Labour Party, det första engelska arbetarpartiet, grundat 1893 a v en grupp stridbara fackföreningsledare, socialister (däribland en del marxister) och kristen vänster, som fick Friedrich Engels ”välsignelse”.

PT är resultatet av de brasilianska arbetarnas försök att själva komma till politiskt uttryck. I början av vårt sekel slogs anarkosyndikalisterna med beundransvärd energi och klasskänsla för en självständig proletär inriktning, men deras doktriner fick dem att förkasta uppfattningen om ett massomfattande politiskt parti.

Det viktigaste försöket att bygga upp ett genuint arbetarparti var förmodligen Partido Comunista Brasilero, PCB (Brasiliens kommunistparti). Men trots dess medlemmars och anhängares självuppoffrande, ledde partiets stalinistiska logik till att det underordnade sig den nationella borgarklassens intressen. Denna inriktning, i kombination med det ideologiska beroendet av Sovjetunionen och avsaknaden av partidemokrati, ledde till en rad splittringar, som alltsedan 1962 söndrat och försvagat partiet.

Liksom PTB, som grundades 1945, var PCB aldrig mer än en parlamentarisk apparat med stort röststöd hos arbetarklassen, men som arbetarna med vissa undantag aldrig verkligen stödde.

Slutligen lyckades aldrig den ”väpnade vänsterns” små grupper från 1960- och 1970-talet, trots sitt mod och heroism, vinna något verkligt stöd hos arbetarklassen. De mötte ett tragiskt öde, just på grund av sina minoritetshandlingar och isolering från arbetarna i städerna och på landsbygden.

PT är därför det första masspartiet i Brasilien som ger uttryck för arbetarnas egna krav och strävanden i kampen mot kapitalet och dess stat. Det är ett parti med rötterna i arbetarklassen, bönderna och intelligentian.

En ny arbetarklass

Initiativet till att bilda partiet togs inom den nya arbetarklass som växte fram under den kapitalistiska expansionen under de två årtionden av militärdiktatur som följde ef ter 1964. (Den formella övergången från militärdiktatur till civilt styre skedde under våren 1985.)

Under denna period skedde en snabb tillväxt av storskalig kapitalistisk produktion inom jordbruket med inriktning på den internationella marknaden. Detta ledde till att småbönderna och arrendebönderna i massomfattning fördrevs från sina jordar. En del av dessa proletariserade bönder och småbrukare flyttade till städerna (framför allt Sao Paulo) där en omfattande industrialisering (bilar, stål och kemikalier) pågick, understödd av framför allt multinationella företag.

Men denna omvandling antog den klassiska formen i Tredje världen: ”utveckling av underutvecklingen” (för att använda den brasilianske ekonomen och historikern André Gunder Franks välkända fras):

Den förvärrade de regionala skillnaderna (mellan det industrialiserade Södern och det allt mer utfattiga Nordöst), den sociala ojämlikheten (de rika blev rikare och de fattiga fattigare), liksom ett ekonomiskt beroende av de utvecklade kapitalistiska länderna (vilket visats av den astronomiska tillväxten av utlandsskulden).

Dessutom sögs inte stora delar av de bönder som tvingats flytta upp av den moderna (arbetsbesparande) industrin, utan anslöt sig till kåkstädernas fattiga dagdrivare, som lever ur-hand-i-mun.

De som inte fick del av den kapitalistiska utvecklingens frukter – städernas arbetare och arbetslösa, de utfattiga, halvt om halvt proletära landsbygdsborna, ruinerade hantverkare och småföretagare som drabbats hårt av inflationen – blev alltmer fientliga till militärregimen.

Egen politisk representation

Till en början stödde de den oppositionsrörelse som leddes av den liberala borgarklassen, Movimento Democratico Brasiliero, MDB (Brasilianska demokratiska rörelsen), det enda oppositionsparti som militärdiktaturen tillät. Men i slutet av 1970-talet kände de mest aktiva och medvetna delarna av arbetarrörelsen behovet att själva representeras politiskt.

Fackföreningsledarna, som med sin pragmatism och ”klassinstinkt” företrädde detta nya perspektiv, fick gradvis allt större stöd från flera generationers militanta marxister, som dragit lärdomar av det förflutna. De förde med sig rika politiska erfarenheter och stora kunskaper om socialistiskt tänkande in i PT.

Olika strömningar

På så vis är PT, under de år som gått sedan grundandet 1979, ett resultat av att olika strömningar kommit samman, där alla fört med sig sin särskilda lyhördhet och sina egna erfarenheter till partibygget:

• de ”verkliga” fackföreningsmedlemmar, initiativtagare och ledare, som representerar en ny sorts massomfattande fackföreninginriktning; militant och grundad på politisk klass-självständighet gentemot arbetsgivarna; med de viktigaste fästena i ABC-regionen (industriförorterna runt stor-Sao Paulo där den ”nya arbetarklassen” är koncentrerad;
• fackföreningsoppositionen, vilken under många år lett en hård kamp i fabrikerna och inom fackföreningarna mot en organisation som underordnats staten och mot en ”gul”, korrupt och regeringskontrollerad fackföreningsbyråkrat!;
• fackföreningarna på landsbygden och lantarbetar- och bondeorganisationer, ofta från den kristna traditionen;
• kristna bassamfund, d v s de kyrkliga organisationer som förenar präster och katolska lekmän med jordlösa bönder och arbetare i städerna med övriga kristna delar av den socialistiska strömningen;
• tidigare medlemmar och anhängare av kommunistpartiet eller medlemmar i den ”väpnade vänstern”, vilka lämnat dessa organisationer;
• olika grupper av vänsterrevolutionärer (trotskister, castroanhängare o s v);
• intellektuella: sociologer, ekonomer, lärare, författare, journalister och forskare som dragits till arbetarrörelsen eller till den marxistiska teorin;
• parlamentsledamöter, ursprungligen från MDBs vänsterflygel.

I viss utsträckning kan man säga att PTs grundande utgör det historiska mötet mellan arbetarklassen och ”dess” intellektuella: två sociala krafter som dittills följts parallellt, ibland närmat sig varandra, men oftast slagit in på helt olika vägar.

Samtidigt som den process som PT grundades under i vissa drag är specifik för Brasilien och dess historiska sammanhang (t ex de kristna bassamfundens betydelsefulla roll), slås man icke desto mindre av hur nära PTs framväxt motsvarar vissa klassiska texter av Karl Marx och Friedrich Engels: en arbetarrörelse växer fram i de moderna industricentra; en fackföreningsrörelse som under den ekonomiska kampen klart kommit att inse nödvändigheten av ett arbetarparti; ett parti som drar till sig olika folkliga sociala skikt under arbetarklassens ledning.

Ledningen

De olika källor som PT sprang ur avspeglas i ledningens sammansättning. De mest framträdande har varit fackföreningsledare som Lula, ordförande i metallarbetarfacket i Sao Bernardo; Jacob Bittar från Campinas petrokemiarbetar-fack; Olivio Dutra, ordförande för de bankanställda vid Porto Alegre; gamla revolutionära ledare som den legendariske Apolonio de Carvalho, kommunistledare sedan 1935, som stred i den Internationella brigaden i det spanska inbördeskriget och senare i den franska motståndsrörelsen; och välkända intellektuella som Francisco Weffort, sociolog från universitetet i Sao Paulo och författare till böcker om den brasilianska arbetarrörelsens historia.

PTs snabba bildande – som bara tog två år – förvånade majoriteten av de existerande socialistiska eller kommunistiska grupperna. En del av dem valde att ansluta sig till det nya partiet. Men de mest ”efterblivna” delarna av vänstern, de med stalinistisk bakgrund, däribland det pro-sovjetiska PCB, föredrog att stanna kvar inom det liberala MDG, den legala borgerliga oppositionen.

Nya vindar inom fackföreningsrörelsen

1978, samma år som nya vindar började blåsa i fackföreningsrörelsen, började tanken på ett självständigt arbetarparti föras fram av flera ”genuina” fackföreningsledare. De kom fram till detta utifrån sina erfarenheter under en rad historiska strejker och sammandrabbningar med den statliga polis- och militärapparaten och genom sin omvärdering av den sociala kampen före 1964.

På ett ”Möte för demokrati”, som stöddes a v den liberala och vänsteroppositionen i Rio de Janeiro 1978, avvisade Lula, med stöd av andra fackföreningsledare, mötets målsättning att organisera en ”bred demokratisk front” kring MDB. Han förde fram erfarenheterna från 1964 (det år då militären tog över makten) som ett argument mot den traditionella politiken att underordna arbetarrörelsen under den borgerliga populismen:

”Om vi arbetare inte är medvetna om hur sammansvetsad oppositionen är, riskerar vi att lida samma nederlag som 1964, när borgarklassen bröt med arbetarna, vände dem ryggen och lämnade dem i sticket.”

Utan att avvisa det nödvändiga i att göra gemensam sak mot militärregimen, underströk Lula vikten a v en självständig arbetarpolitik:

”Arbetarklassen måste gå sin egen väg för att nå sitt mål. Förr eller senare kommer den att bygga upp ett politiskt parti… Arbetarklassen får inte reduceras till ett verktyg. Det är oerhört viktigt att arbetarna direkt uttrycker sin styrka. Och på den politiska arenan innebär detta att klassen måste formera sitt eget parti.”

Nationellt möte

I oktober 1979 hölls PTs första nationella möte i Sao Bernardo do Campo, Lulas fackförenings starkaste fäste. På konferensen antogs en kortfattad politisk deklaration som klart uttalade partiets mål:

”PT strävar efter att hela den ekonomiska och politiska makten direkt ska utövas av arbetarna. Detta är det enda sättet att få slut på utsugningen och förtrycket.”

Samtidigt manade dokumentet ”alla demokratiska krafter att bilda en bred massrörelse mot diktaturen.” PT satte också som sitt mål att bilda en allomfattande landsorganisation. Central Umeå de Trabalhadores (CUT), och underströk att ”uppbyggnaden av den endast kan ske samtidigt som den existerande fackföreningsstrukturen, som i dag är underordnad staten, bryts ner”.(1)

I april-maj 1980 utbröt en stor strejk med 250 000 metallarbetare i Sao Bernardo. Rörelsen stoppades först sedan polis och militär ingripit. Lula och de övriga ledarna arresterades, och militären fick kontroll över fackföreningarna genom att tvångsinföra ”medlare”.

Men rörelsen visade sin förmåga att organisera befolkningen – genom dagliga möten med tiotusentals arbetare – och den nya starka fackföreningsandan. Och PT, som stod i spetsen för rörelsen, var den stora vinnaren.

I maj och juni 1980 höll PT en ny nationell konferens med delegater från 22 delstater, som representerade uppskattningsvis 30 000 medlemmar. Ett manifest och ett program antogs, vilka definierade PT som ”det verkliga politiska uttrycket för alla dem som utsugs av det kapitalistiska systemet”; ett massparti med bred bas, öppet och demokratiskt. Dess mål var att slå sönder militärregimens förtryckarapparat och bygga upp:

”…en alternativ makt för arbetarna och de förtryckta som utvecklas till ett samhälle utan vare sig utsugare eller utsugna. Genom att bygga detta samhälle är arbetarna medvetna om det faktum att denna kamp riktas mot det stora nationella och internationella kapitalet.”

Ingen ”lära”

Men PT hade ändå inte utarbetat någon ”lära”. Många politiska och programmatiska frågor lämnades medvetet öppna för att möjliggöra bredast möjliga debatter och att alla medlemmar ”mognade” i sin egen takt. Detta gällde i synnerhet internationella frågor, även om vissa ståndpunkter redan var klara, t ex stödet till den sandinistiska revolutionen i Nicaragua och solidariteten med de polska arbetarnas kamp för fackliga rättigheter.

Lula skrev också en artikel med temat ”Våra krav och polackernas är de samma”. PTs ledare och aktivister ville inte upprepa den gamla brasilianska vänsterns tragiska misstag, som gjorde deras partier till den ena eller andra ”reellt existerande socialistiska” statens underhuggare.

Ett av kännetecknen på att PT är ett ”öppet” parti, är att det innehåller ett antal vänstergrupper, -organisationer eller -strömningar (de flesta marxistiska), som oftast har sin egen struktur och sina egna tidningar.

Ett fåtal av dem ser som sin viktigaste uppgift att bygga PT som ett genuint massparti med en aktiv bas och de strävar efter att PT ska bli den ledande kraften i en revolutionär omdaning av Brasilien. Andra ser tvärtemot PT som en ”massfrontstaktik”, inom vilken målet är att bygga upp ett ”verkligt” parti för den marxist-leninistiska förtruppen, dvs den egna organisationen.

En av PTs ledare, Apolonio de Carvalho (som själv under flera år ledde en underjordisk förtruppsgrupp) skrev en text för att inleda diskussionen inom partiet i denna känsliga fråga. Han hävdade att vänsterströmningarna inom PT kunde komma med värdefulla bidrag om de bara lyckades anpassa sig till PTs ursprung som ett massparti och ett kvalitativt nytt steg i arbetar- och folkrörelsen.

Vänsterns två uppgifter

Han ansåg att vänstern hade två uppgifter: att undervisa i samhällsvetenskaper och att själva lära sig av den nya verkligheten. Men de skulle vara tvungna att överge sin felaktiga uppfattning om PT som en masspolitiskt front, att partiet är en tillfällig överenskommelse mellan olika ingående delar kring konjunkturella mål – och acceptera att det är ett helt nytt parti, ett massornas och kampens parti, djupt demokratiskt (vilket inte utesluter centralisering), som först och främst inriktar sig på att massorna själva handlar självständigt och politiskt.

Under 1980 tog PT första steget på väg mot legalitet inom ramen för den ”politiska reform” som genomförts av militär-regeringen. Mot myndigheternas förväntningar lyckades PT uppfylla alla de extremt hårda villkoren i den nya ”Förordningen för politiska partier” för att bilda ett parti som inte redan var representerat i parlamentet (t ex kravet att ha partiorganisationer i en femtedel av landets kommuner). Och domstolen tvingades utfärda provisorisk status som legalt parti för PT (det var ännu hårdare krav för att vinna permanent status).

I själva verket lyckades PT vända kampanjen för legalisering till sin egen fördel, få spridning över hela landet, vinna många nya medlemmar samt bygga upp de nucleos (kärngrupper) som utgör grunden för ett aktivt och demokratiskt PT.

En av de mest fascinerande aspekterna i PTs historia är hur partiorganisatörerna lyckades uppfylla de komplicerade lagkraven i en auktoritär lagstiftning – vars syfte var att hålla arbetarna utanför politiken – och samtidigt bygga upp en demokratisk partiorganisation nedifrån och upp.

Dubbelt funktionssätt

Detta har resulterat i att partiet har ett dubbelt funktionssätt: det formella, legala, genom vilket faktiskt inga beslut tas; och det verkliga, genom vilket delegater väljs av nucleos (som själva inte har någon ”legal” status) på lokala partikongresser. De lokala partimötena väljer i sin tur delegater till den nationella kongressen.

När viktiga meningsskiljaktigheter uppstår inom partiledningen är det de vanliga partimedlemmarna som bestämmer. 1984 ville en del av ledarna (liksom de flesta regionala delegater) att PT skulle delta i de indirekta presidentval (presidenten valdes av kongressen) som införts av militären och att rösterna skulle läggas på Tancredo Neves, som representerade en kompromiss mellan MDB och delar av PDS, militärregimens tidigare parti. Partiledningen beslöt att nucleos skulle tillfrågas – deras delegater avvisade med överväldigande majoritet förslaget på de lokala, regionala och nationella partikongresserna.

Det har framförts kritik mot partiets politiska heterogenitet och avsaknad av ett mer exakt program. Detta beror på att PT har sitt ursprung i såväl de olika grupper och traditioner som sammanslutits i partiet, som i dess breda bas, öppenhet och demokrati. Dessa utmärkande drag har tillåtit och även stimulerat en intern debatt och diskussion.

Detta till skillnad från majoriteten av de brasilianska vänsterpartierna (med stalinistisk botten), där debatten systematiskt kvävts ända tills den inte längre kunnat hållas tillbaka och resulterat i splittringar, ömsesidiga beskyllningar och anklagelser.

PTs grundare och ledare har vägrat att tillämpa någon särskild ”fix och färdig formel” i förhållande till arbetarna. De anser att programmet, liksom partiet, måste grundas ”nerifrån och upp” och på den konkreta, verkliga utvecklingen av ett klassmedvetande hos arbetarna i städerna och på landsbygden.

Efter nästan ett halvt sekel då den brasilianska arbetarklassen dominerades av en populistisk och byråkratisk statsapparat, tycks PT delvis ha anslutit sig till det bästa i den ”klassiska” självständiga och antikapitalistiska tradition inom arbetarrörelsen som existerade f öre 1935-37, då diktatorn Vargas kupp krossade den oberoende vänstern och lade fackföreningarna under statens kontroll.

Ingen direkt historisk kontinuitet

Ändå är PT i grunden ett nytt fenomen. Detta beror inte bara på att det inte finns någon direkt historisk kontinuitet mellan PT av årgång 1980 och arbetarrörelsen före ”1937 – med undantag av sådana beundransvärda gamla kämpar som Apolonio de Carvalho och Mario Pedrosa (som grundade den kommunistiska vänsteroppositionen mot stalinismen 1929 och deltog på Fjärde Internationalens grundningskongress 1938) – utan också p g a att dagens organisationsform och massbas (framför allt på landsbygden) i väsentliga delar skiljer sig från den som fanns före andra världskriget. Men PT är också fast beslutet att bryta med:

• det tunga arvet av passivitet och orörlighet inom massbasen;
•byråkratiskt herravälde över de vanliga medlemmarna och hänsynslöst beräknande politiker på toppnivå;
• underkastelse under staten och/eller olika delar av borgarklassen som förmodas vara ”demokratiska”, ”progressiva” eller ” nationalistiska”;
• att fackföreningarna förringas till sociala hjälporganisationer;
• en politik som begränsas till att rösträtten utnyttjas en gång var fjärde år.

Med andra ord, den grundläggande idé som bar fram till PTs grundande och som förblivit partiets politiska kompass är ingen annan än den som Marx formulerade i Internationell Workingmen’s Associations program: Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk.

Socialismen målet

På den nationella partikongressen i september 1981, den sista etappen på väg mot legalitet, uttalade partiet öppet att socialismen var dess programmatiska mål. I olika tal och intervjuer har Lula förkastat så väl den socialdemokratiska som den byråkratiska ”socialismen” och talat om behovet av en annan väg för den brasilianska revolutionen och socialismen.

En omfattande medlemsvärvningskampanj ledde till en spektakulär tillväxt:
mot slutet av 1982 hade PT redan 245 000 medlemmar i hela landet. De flesta av dem var koncentrerade i de mest industrialiserade delstaterna i de södra och centrala delarna av landet. 1990 överskred partiets medlemsantal 500 000.

1982 deltog partiet i valkampanjen med en plattform vars huvudbudskap var ” Arbete, jord och frihet”. I den krävdes ett slut på militärdiktaturen, att makten skulle överföras till arbetarna och folket samt ett socialistiskt Brasilien. Nationellt var valresultatet en besvikelse, med 3,5% av rösterna och åtta invalda ledamöter i delstatsparlamenten.

Men i Sao Paulo, landets viktigaste ekonomiska centra, erhöll PT nästan 10% av rösterna. De traditionella partiernas vida överlägsna valmaskinerier och påtryckningarna på väljarna att inte ”kasta bort” sina röster – d v s att rösta på det främsta oppositionspartiet, MDB, en liberal-demokratisk koalition – bidrar till att förklara PTs låga röstetal 1982.

Fackföreningarna

Det var i frågan om organisering och aktivitet inom fackföreningarna som PTs erfarenheter blev avgörande. 1983 bildades CUT, som samordnar de arbetar- och bondefackföreningar som tillsammans företräder tio miljoner medlemmar. De främsta ledarna för denna den första massomfattande fackliga landsorganisationen i Brasiliens moderna historia är varken medlemmar eller nära anhängare till PT.

Den reformistiska strömning (influerad av kommunistpartiet), som besegrades i kampen om ledningen för arbetarrörelsen, lämnade CUT för att bygga upp en egen nationell fackförening, CGT (Confederacao General dos Trabalhadores). Förhandlingar och diskussioner om att de två organisationerna ska enas eller åtminstone agera tillsammans har ägt rum.

I valen i november 1986 fördubblade PT sin andel av rösterna till mer än 6,5 % och fick 17 delstatsledamöter. Det nya var att partiets huvudsakligen vann framgångar utanför det traditionella fästet Sao Paulo. Samtidigt som antalet röster i Sao Paulo förblev stabilt, ökade det fyra gånger i resten av landet. Det var inte längre möjligt att avfärda PT som bara ett populistiskt fenomen.

PT hade blivit ett nationellt parti, som fick 55 % av sina röster utanför delstaten Sao Paulo. Samtidigt som PT hade sitt viktigaste fäste i de stora industristäderna, skedde den stora ökningen i de mindre städerna och på landsbygden, i synnerhet på de platser där kyrkan utvecklats vänsterut och kristna bassamfund vuxit fram.

I kommunalvalen 1988 blev PTs kandidater valda till borgmästare i flera av landets största städer, däribland Sao Paulo (Luiza Erundina presenterade sig själv som kristen marxist). Porto Alegre, Campinas, Santos m fl.

Slutligen fick Lula 1989 31,5 miljoner röster – den största procentuella andel (48 %) som en socialistisk kandidat någonsin erhållit i Brasiliens och Latinamerikas historia. (Salvador Allende, Folkfrontens kandidat – en koalition bestående av kommunist- och socialistpartierna – valdes till Chiles president 1970 med ”bara” 33% av antalet röster.)

Vilken socialism?

Vilken socialism förespråkar PT? Partiets programmatiska målsättningar utmejslades genom en bred debatt bland alla medlemmar. På den sjunde nationella kongressen i juni 1990 antogs ett dokument som uttryckte samförståndet inom partiet och som sammanfattade de åsikter som partiet framfört under de senaste åren.

Dokumentet bär namnet PT:s socialism. Det beskriver partiets ideologi som en pluralistisk ”syntes av de frihetliga kulturerna, förenade i sin mångfald”. Dessa innefattar samhällstillvänd kristendom, olika marxistiska strömningar, icke-marxistiska socialistiska uppfattningar osv. Men partiet har ingen ”officiell” filosofisk uppfattning

”.. .de olika ideologiska uppfattningarna samexisterar inom en dialektisk spännvidd, som möjliggör en dynamisk syntes när det gäller konkret politik. Det som förenar dessa olika frihetliga kulturer är det gemensamma projektet om ett nytt samhälle som gör slut på all utsugning och allt förtryck.”

Ett av de främsta motiven för att organisera PT som ett politiskt parti var:

”…upptäckten (för merparten av oss var det utifrån egna erfarenheter innan vi gjorde det teoretiskt) av kapitalismens förvridna struktur. Konkreta historiska erfarenheter… lärde oss att kapitalismen, oavsett dess materiella utveckling, av nödvändighet är orättvis och diskriminerande, att den till sin natur står i motsättning till att samhällets rikedomar fördelas broderligt, vilket är ett grundläggande villkor för en verklig demokrati…”

”Den skövlande brasilianska kapitalismen bär ansvaret för att miljoner svälter, för analfabetismen, för att allt fler marginaliseras och utsätts för våld, vilket genomsyrar varje sfär i landet. Det är kapitalismen som vidmakthåller och fördjupar de verkliga orsakerna till den sociala ojämlikheten i Brasilien.”

Förkastar socialdemokratin…

Denna antikapitalism, som är ”rotad i den bittra brasilianska erfarenheten”, är orsaken till varför PT förkastar socialdemokratin:

”De socialdemokratiska rörelserna erbjuder i dag inget verkligt perspektiv för den historiska uppgiften att avskaffa kapitalismen. Förr trodde de, helt felaktigt, att det var möjligt att nå socialismen genom regeringar och statliga institutioner, och framför allt genom parlamentet – utan att gräsrötterna sätts i rörelse. De ansåg att statsapparaten var neutral och att kapitalismens effektivitet var förenlig med en fredlig övergång till en annan ekonomisk och social logik.”

”Men allteftersom tiden gick övergav de till och med tron på det möjliga i en parlamentarisk övergång till socialismen. De övergav inte den parlamentariska vägen, utan själva socialismen. Att föra en dialog med socialdemokratiska massrörelser är givetvis värdefull för masskampen i världsmåttstock. Men deras ideologiska projekt motsvarar varken vår antikapitalistiska övertygelse eller PTs strävan efter frigörelse.”

…och stalinismen

PTs avvisande av den så kallade reellt existerande socialismen är inte mindre kategorisk:

”Dess djupgående avsaknad av demokrati, politisk såväl som ekonomisk och social; det enda partiets maktmonopol, till och med när det finns en formell politisk pluralism; byråkratins herravälde som ett privilegierat skikt eller kast; frånvaron av en gräsrotsdemokrati och verkliga representativa institutioner; administrationen av produktionen genom en vertikal, auktoritär och ineffektiv planering – allt detta står i motsättning till socialismens själva innehåll, så som det uppfattas a v PT…”

”.. .Vi har bekämpat övergreppen mot fackföreningarna, för politisk och religiös frihet i den så kallade realsocialismens länder av samma orsaker som vi har kämpat för medborgerliga rättigheter här i Brasilien. Vi är verkligen kränkta när vi tar avstånd från de medvetet planerade morden på de hundratals lantarbetarna i Brasilien och de brott som begåtts mot mänskligheten i Bukarest eller på Himmelska fridens torg i Peking. För PT är socialismen antingen radikalt demokratisk eller också kommer det inte att vara någon socialism.”

Slutligen hävdar dokumentet att kapitalismens objektiva ekonomiska lagar inte automatiskt kommer att leda till socialismen. Det är ett mänsklighetens projekt, vars förverkligande kräver att de utsugna och förtryckta för en medveten kamp. Dessutom är ”ett återupprättande av politikens etiska dimension ett nödvändigt villkor för att återinföra socialismens och humanismens identitet.”

Det står helt klart att detta dokument inte besvarar alla frågor. Det säger mycket litet om revolutionär strategi, ekologi eller feminism. Ändå är det avgörande steg på vägen mot en förnyelse av den radikala socialistiska traditionen.

Det passionerade intresset i Latinamerika, men även i Europa, för PTs utveckling beror på det faktum att PT, samtidigt som det uppstått i en historisk situation som är specifik för Brasilien, inom ramen för en massorganisation har en mer generell betydelse och möjlighet att utvecklas bortom de politiska modeller som dominerat arbetarrörelsen: nykeynesiansk reformism, parlamentarisk kretinism, byråkratisk centralism, dogmatisk sekterism och att partiapparaten ersätter gräsrötternas aktivitet.

Detta försök möts av oräkneliga motsättningar och en uppsjö av faror. Men det gör det bara desto mer viktigt och betydelsefullt för alla i Brasilien och på andra håll som strävar efter en socialistisk demokrati.

Michael Löwy
Översättning och redigering:
Lars Gus Kaage Översatt ur: Socialist Alternatives nummer 1/1991

Noter
1. Em Tiempo, 25 december 1978.
2. Em Tiempo, 4 februari 1981.

Från Fjärde Internationalen 4/1991