Kategoriarkiv: Feminism och jämställdhet-old

Familjen under senkapitalismen

Vi som var barn på 50-talet minns familjeprogrammen. Varje helg rullade de ut över etern i radio och TV, när den kom: »Alla mot alla», »Stora famnen», »Morokulien», »Karusellen» och »Snurran» snurrade runt, runt, runt…

Det var program som riktade sig direkt till en publik av lyckliga föräldrar och barn, samlade kring radio eller TV i aftonlampans sken. Publiken fanns också, det märktes på programmets genomslagskraft. Karusellen kunde ställa en halv nation på fötter för att delta i underliga upptåg. En generation trängdes kring konditoridiskarna för att få »Alla mot alla-bakelser».

Familjeprogrammen var ett monument över 50-talets familjeidyll. När Karusellen nu, 20 år efteråt, snurrar på patetisk tomgång i TV är det bara ett av tecknen på den senkapitalistiska familjens kris.

»Under senkapitalismen tenderar familjen att upplösas, särskilt inom arbetarklassen».

Det är ett påstående som upprepats och återupprepats många gånger. Det är sant också, men det är en sanning med mycket stora modifikationer.

För i själva verket är det också först under senkapitalismen som den moderna kärnfamiljen får fäste inom arbetarklassen och bland massan av lönearbetare. Under senkapitalismen institutionaliseras för första gången de egendomslösas familj – lönearbetarfamiljen. En ny familj med speciella kännetecken och speciella funktioner skapas. Det leder till att familjen faktiskt tycks stärkas under senkapitalismens första decennier.

Men den lever på konstgjord andning, eftersom den materiella grunden för dess existens samtidigt rycks undan allt mer. I längden räcker inte den konstgjorda andningen till för att hålla liv i en patient utan egna andningsorgan. Krisen i familjen slår igenom.

KAPITALISMEN SKAPAR KRIS I FAMILJEN

Historien om familjen under senkapitalismen börjar egentligen långt tidigare, redan i och med kapitalismens genombrott. Då inleds en omvandling av familjeinstitutionen, som under 20- och 30-talet exploderar i en akut kris. Låga giftermålstal, låg och katastrofalt sjunkande nativitet bär vittne om denna kris, som får den bildade allmänheten att beskärma sig över familjens upplösning och sedernas förfall.

Den upplösning man beskärmar sig över är i själva verket den traditionella borgerliga/småborgerliga familjens upplösning. Krisen är denna familjs kris i ett samhälle där den överlevt sig själv, där den materiella basen för dess existens blir allt snävare, samtidigt som en ny klass växer fram, vars levnadsförhållanden inte alls stämmer överens med den traditionella familjeformen sådan den kodifierats i lagstiftning och ideologi.

Denna traditionella familjeform, institutionaliserad sedan sekler, är alltså de privata egendomsägarnas familj. Såväl hos hantverkar- och självägande bondefamiljer som hos jordägande adelsfamiljer och handelskapitalets köpmannasläkter är den privata egendomen familje-institutionens materiella grundval. Familjen är en institution för att hålla samman och föra vidare denna egendom. För de mindre egendomsägarna är den också en naturlig produktionsgemenskap.

I familjelagstiftning och dylikt uttrycks denna funktion hos familjen: De olika familjemedlemmarna är inte självständiga rättssubjekt utan assimileras till familjeöverhuvudet, mannen. Hustrun kan inte själv förfoga över sin fasta egendom osv (l).

För de egendomslösa blir familjebildningen en besvärlig historia, både ekonomiskt och juridiskt.

Ekonomiskt därför att den enda egentliga möjligheten för t ex en dräng och en piga att kunna bilda familj med eget hushåll är att kunna skrapa ihop tillräckligt mycket för att själva kunna etablera sig som mindre egendomsägare – annars får de fortsätta att vara bundna till en husbondes hushåll.

Juridiskt därför att även lagstiftningen försvårar de egendomslösas familjebildning. De olika tjänstehjonsstadgarna är inriktade på att binda arbetskraften till torvan och arbetsköparen, och det är svårt att slita sig loss och bilda eget hushåll (2).

UPPLÖSNINGEN BÖRJAR

Att hinder på detta sätt läggs för de egendomslösas familjebildning spelar ingen större roll så länge dessa proletära skikt utgör en obetydlig del av befolkningen med ringa betydelse Inom ekonomin. Det är först under 1800-talet man kan börja skönja konturerna av ett problem.

I början av 1800-talet börjar nämligen dödligheten sjunka i Sverige med en snabb befolkningstillväxt som följd. Från 1750 till 1850 fördubblas Sveriges befolkning. Eftersom det inte finns plats för alla dessa i ekonomin, eftersom gårdarna inte kan delas upp hur mycket som helst, ger befolkningstillväxten upphov till ett stort landsbygdsproletariat som oftast tvingas leva under miserabla förhållanden (3).

Från 1775 till 1870 växte antalet oberoende bönder från l 053 000 till l 396 000. Under samma tid växte den »lösa» landsbygdsbefolkningen från 549 000 till l 288 000 (4). Bakom dessa siffror döljer sig den första orsaken till den traditionella familjeformens upplösning.

Under 1850-talet börjar industrialiseringen ta tärt i Sverige och assimilera en del av detta landsbygdsproletariat, även om det är först under seklets sista decennier som kapitalismen får sitt definitiva genombrott (5). Jordproletären förvandlas till industriproletär – med det försvåras de egendomslösas familjebildning ytterligare.

I jordbrukarsamhället är familjen en ekonomisk tillgång. Stora och små, gamla och unga, män och kvinnor deltar i arbetet efter förmåga. Alla kan bidra till försörjningen, familjen blir inte en ekonomisk börda för en försörjare. Detta gäller framför allt för ägare av produktionsmedel/jord, men inte enbart för dem. Även torparens, statarens och drängens hustru och barn kan sättas i arbete – och det utan att familjen splittras upp. Man, hustru och barn kan arbeta tillsammans på husbondens åkrar.

Annorlunda blir det när fabrikerna kommer. Då ges två alternativ, båda lika destruktiva ur den proletära familjebildningens synvinkel. Antingen dras kvinnor och barn in i fabriksarbetet; eller så gör det det inte, och hela försörjningsbördan faller då på mannen.

Det är inte svårt att förstå att familjelivet i den familj där man, hustru och barn är självständiga proletärer med 10-15 timmars arbetsdag blir en chimär, som inte har något gemensamt med den borgerliga/småborgerliga idealbilden. Denna familj berövas nästan helt möjligheterna att uppfylla sina reproduktiva funktioner: De minsta barnen lämnas utan tillsyn långa dagar, den flicka – eller pojke – som tillbringat sitt liv bakom fabriksportarna från sitt nionde år kan inte ta sig an husligt arbete eller vård av barn, har ingen aning om hur man syr, stryker, lagar mat eller passar spädbarn.

Denna form av uppsplittring av den proletära familjen förekommer dock i större omfattning endast under industrialiseringens början. På en mer avancerad teknologisk nivå har inte kapitalismen längre behov av oskolad arbetskraft i obegränsade mängder.

Mer permanent är den andra källan till familjesplittring. »Familjesplittring» är visserligen inte det rätta ordet där. Det är i stället fråga om att familjer inte kommer till stånd. Industriarbete som enbart sysselsätter mannen i familjen ger i själva verket upphov till en helt ny situation: För första gången blir familjen en ekonomisk börda, för första gången för vi en klart definierad försörjarroll i familjen. Betecknande är att det är först 1853 som det förs in i äktenskapslagen att mannen är »skyldig att försörja» sin hustru. I 1734 års lag existerar inte försörjarbegreppet (6).

KLASSTRUKTUREN OCH FAMILJEUPPLÖSNINGEN

Nu skall alltså en arbetarlön som är knapp redan för en räcka för två, tre eller flera personer. Resultat: Folk blir mindre benägna att gifta sig och bilda familj. Från 1850-talet stabiliseras giftermålsfrekvensen i Sverige på en låg nivå, bland de lägsta i Europa. Andelen gifta i den vuxna befolkningen kommer ganska konstant att ligga kring 50 procent fram till 1930-talet. Födelsetalen sjunker från omkring 30/1000 invånare till bottenlaget 13,68 1934 (7).

I vitalstatistiken kan man följa hur giftermåls- och nativitetskrisen utvecklas i takt med klasstrukturens förändringar (se tabell). Industrialiseringen inleddes i Sverige kring 1850, men ännu 1870 fanns det bara 65 000 fabriksarbetare i landet. I början av 1880-talet hade siffran ökat till ca 100 000, men det var först på 1890-talet den stora expansionen kom. 1900 fanns det nästan 300 000 fabriksarbetare i Sverige, 30 år senare omkring en miljon (8).

Tillsammans med siffrorna i tabellen ger detta ungefär följande bild: Familjekrisen börjar skymta redan på 1830-talet i samband med befolkningstillväxt och proletarisering av landsbygdsbefolkningen. Men det som har den mest destruktiva effekten på familjebildningen är lönearbetets villkor tillsammans med penninghushållningen. Äktenskapsfrekvens och nativitet bland industriarbetarna är troligen mycket lägre än bland befolkningen i övrigt, inklusive olika proletära landsbygdsskikt, eftersom giftermåls- och födelsetal sjunker i stort sett lineärt i takt med att industriarbetarnas andel av befolkningen växer.

Giftermålstalet är lägst 1891-1900. Därefter ökar det något, trots att industriarbetarklassens andel av befolkningen fortsätter att stiga. Den ökningen kan troligen sättas i samband med den allmänna reallönehöjningen 1900-30(9).

Vad som däremot visar ett direkt, lineärt och okomplicerat samband med kapitalismens, penninghushållningens och industriarbetarklassens tillväxt är födelsetalet. Från 1870-talet minskar det under loppet av mindre än sex decennier stadigt och obevekligt med mer än hälften, oberört av varje reallönestegring.

Äktenskapsbildningen är alltså mer känslig för relativt små förändringar av de ekonomiska villkoren än barnafödandet. Till en del förklaras detta av att en hustru till skillnad från barnen inte enbart är en ekonomisk belastning för lönearbetaren. Men det är väl ock< så så att längtan efter en partner är betydligt starkare än längtan att reproducera sig.

Skillnaderna i stabila familjeförhållanden mellan olika klasser framstår klart om man jämför den aktiva kvinnliga befolkningens sysselsättning i de olika klasserna. Det är då att märka att »yrkesverksam» och »gift» i allmänhet är ömsesidigt uteslutande kategorier: 1910 förvärvsarbetade tre procent av de gifta kvinnorna. 1930 hade siffran stigit, men inte till mer än tio procent. Man kan också vända på det: 1910 var endast 2,8 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna gifta. 1930 var siffran fortfarande bara 10,2 procent (10).

Tabell l: Folkmängd samt allmänna giftermåls- och födelsetal i Sverige 1751-1939.

Period: Folkmängd gifta/l 000 inv Födda/l 000 inv
1751-60 1 862 347 8,99 35,67
1761-70 1 982 355 8,52 34,17
1771-80 3 042 296 8,49 33,01
1781-90 2 158 900 7,88 31,95
1791-00 2 282 896 8,55 33,31
1801-10 2 400 349 8,27 30,86
1811-20 2 477 506 8,73 33,31
1821-30 2 752 330 8,32 34,63
1831-40 3 013 722 7,14 31,47
1841-50 3 306 269 7,27 31,10
1851-60 3 642 321 7,61 32,79
1861-70 4 079 233 6,54 31,40
1871-80 4 386 953 6,81 30,48
1881-90 4 673 225 6,26 29,06
1891-00 4 931 944 5,94 27,14
1901-10 5 310 120 6,00 25,77
1911-20 5 712 967 6,26 22,11
1921-30 6 044 818 6,49 17,51
1931 6 152 319 6,97 14,80
1932 6 176 405 6,75 14,54
1933 6 200 965 7,00 13,51
1934 6 222 328 7,73 13,68
1935 6241791 8,22 13,76
1936 6258697 8,51 14,21
1937 6 275 805 8,67 14,33
1938 6 297 468 9,01 14,85
1939 6 325 759 9,51 15,31

Inom arbetarklassen är alltså endast hälften av kvinnorna gifta,,medan den andra hälften förvärvsarbetar. Detsamma gäller för den lilla mellanskiktsgruppen. Inom bourgeoisin och småbourgeoisin däremot är hemmafruarna nästan fem gånger så många som de förvärvsarbetande.

Man kan också notera att det endast är bourgeoisi/ småbourgeoisi som innehåller kategorin »övriga familjemedlemmar». Det visar att familjen inom såväl mellanskikt som arbetarklass är en kärnfamilj med man, hustru och eventuella barn, medan den utvidgade familjegruppen med vuxna hemmadöttrar, ogifta fastrar, mormödrar etc fortfarande är ganska vanlig bland borgare och småborgare.

Vi kan nu sammanfatta orsaken till familjens kris i början av 1900-talet: Den är resultatet av en motsättning mellan föråldrade produktionsförhållanden och de framträngande nya produktivkrafterna. »Familjen» sådan den gestaltas i den samhälleliga överbyggnaden, kodifieras i lagstiftning, förhärligas i den dominerande ideologin, överhuvudtaget behandlas av den borgerliga staten, är den borgerliga/småborgerliga, patriarkaliska och egendomsägande familjen, som antingen är en naturlig produktionsenhet eller rik nog att utan svårighet försörja samtliga familjemedlemmar.

I början av 1900-talet har denna familjeform överlevt sig själv. Som den ser ut har den ingen naturlig hemortsrätt hos den nya klass av lönearbetare som växer fram och utgör en allt mer dominerande andel av befolkningen och spelar en allt viktigare roll i ekonomin. Följden av detta blir den kris i familjeinstitutionen som till slut kommer att ses som ett hot mot själva reproduktionen av arbetskraft.

TENDENSEN VÄNDER

Men i mitten av 1930-talet vänder tendensen plötsligt och dramatiskt. Omkring 1935 inleds förändringar i familjens – och kvinnans – situation som saknar motstycke i svensk historia vad gäller tempo och omfattning.

60-talets början markerar slutet på den första fasen av denna omvandling. Dess resultat är vad som ser ut som familjeinstitutionens totala triumf inom arbetarklassen.

Det börjar med att såväl det allmänna giftermålstalet som det allmänna födelsetalet stiger kraftigt, nästan explosionsartat, under perioden 1935-45 (11). Sedan sjunker de åter något, födelsetalet nästan till samma nivå som 31-35 (12). Denna minskning kan dock inte tas som intäkt för att krisen återkommit; tolkningen av allmänna giftermålstalet kompliceras t ex av åldersförskjutningar i befolkningen och av det faktum att ett högt antal vigslar under en period reducerar antalet ogifta och automatiskt undanröjer förutsättningarna för ett fortsatt högt tal.

En siffra som därför ger ett bättre perspektiv på äktenskapsinstitutionens utveckling än det allmänna giftermålstalet är andelen gifta i den aktiva kvinnliga befolkningen. Från 1800-talets mitt ligger denna siffra ganska konstant kring 50% fram till 1930. Från 30-talets början växer andelen gifta i en brant stigande kurva fram till 1950 – från 50% till drygt 70. Kurvan stiger ytterligare något, men mindre brant, fram till 1960 då den faller lite.

Vad nativiteten beträffar återgår den efter en »explosion» på 40-talet till den tidiga 30-talsnivån. Men bakom siffrorna döljer sig en viktig förändring: Förr födde de relativt få gifta kvinnorna stora barnkullar. Senare har utvecklingen gått mot att allt fler gifta kvinnor skaffar sig allt färre barn vid allt yngre åldrar. Det innebär att barnafödandet är jämnare fördelat i dag och ligger på grupper i befolkningen som i början av 1900-talet knappt alls bidrog till nativiteten, och att utan en förstärkning av familjeinstitutionen skulle födelsetalet ha fortsatt att sjunka efter 1930. Hur ska vi då förklara denna plötsliga förändring?

VILKEN FÖRKLARING?

Familjeinstitutionens våldsamma expansion sammanfaller med 30-talskrisen, med en period av hög arbetslöshet, otrygghet och osäkra ekonomiska villkor för arbetarklassen. Ibland har det ökade giftermålstalet förklarats utifrån detta: Som en kvinnornas massflykt in i äktenskapet undan nöd och arbetslöshet. Men ingen förklaring kan vara mindre tillfredsställande. För att kvinnorna skall kunna fly in i äktenskapets trygga hamn krävs det att någon står beredd att ta emot dem, och vem skulle det vara? Arbetarklassens män, också de hårt drabbade av arbetslöshet och lönenedpressning?

Det verkar osannolikt, och faktiskt visar tidigare undersökningar att giftermålstalet brukar sjunka under lågkonjunkturer. l USA såg man en klar nedgång i äktenskapsfrekvensen under 30-talsdepressionen (13).

En annan möjlig förklaring, åtminstone till den okade äktenskapsfrekvensen, skulle vara en kraftig reallöneökning. Men den sammanlagda reallönehöjningen 1930-1940 var – tre procent, inte mer. Detta duger då knappast för att förklara att giftermålstalet under decenniets sista år var det högsta över huvud taget sedan folkbokföringen infördes 1749, eller att födelsetalet vänder för första gången sedan kapitalismens genombrott.

Det ligger nära till hand att dra slutsatsen att den förstärkning av familjeinstitutionen som inleds i början av 30-talet har samband med någon form av strukturell förändring i samhället, liksom krisen i familjen hade det.

Den strukturella förändringen som utlöste krisen i familjen var kapitalismens genombrott. Den strukturella förändring som vänder denna kris i dess motsats är den definitiva omvandlingen till senkapitalism i Sverige. Monopolkapitalets roll befästs, småbourgeoisins roll i ekonomin blir hårt ansatt. Industrialiseringen och städernas tillväxt tillsammans med del kapitalistiska systemets 30-talskris framkallade förändringar i överbyggnaden, framför allt i den borgerliga statens roll, ^-”n allt mer kom att omfatta direkta ingripanden i den ekonomiska utvecklingen.

Dessa förändringar kom att var på sitt sätt bidra till förändringarna i familjeförhållandena.

UTSLAGNINGEN AV SMÅBOURGEOISIN

Therborn visar i »Det svenska klassamhället 1930-70» att småborgerlighetens andel av de förvärvsarbetande har minskat från 31 till 14 procent, i absoluta tal från 900 000 till 500 000 (14).

Det är emellertid påfallande att nästan hela minskningen ligger på den agrara småbourgeoisin. Dess huvudskikt och burgna skikt har tillsammans minskat från 580 000 till 160 000, medan småborgerligheten i övrigt t o m ökat något i absoluta tal från 317 000 till 338 000 (15). Detta sammanhänger med att den svenska småbourgeoisin, med undantag för den agrara, alltid spelat en tämligen obetydlig roll i ekonomin, och att det följaktligen aldrig funnits speciellt mycket att slå ut (16).

Och vad kan böndernas minskade roll ha haft för betydelse för lönearbetarfamiljens utveckling? För att svara på den frågan får vi åter gå tillbaka till tiden före 1930.

Från 1860-talets mitt börjar landsbygden avfolkas. Men till att börja med är det enbart de proletära och halvproletära skikten som försvinner. 1860-1900 minskar torpar-, backstugu- och inhyseklasserna med 25-50 procent, medan den självägande bondeklassen under dessa år ökar lika mycket som under den föregående hundraårsperioden (17).

Också under perioden 1900-193U tycks tendensen ha varit densamma: En viss minskning av landsbygdens proletära och halvproletära skikt och en viss ökning i absoluta tal av de småborgerliga grupperna (18).

Efter 1930 är som vi sett tendenserna de rakt motsatta. Det innebär att det är först efter 1930 vi sett en direkt proletarisering av stora småborgerliga grupper med redan färdigbildade familjeformer.

Tabell 2: Den aktiva kvinnliga befolkningen i Sverige 1920 efter klass och sysselsättning.

Yrkesverksamma Hustrur Övr familjemedl. Summa
Bourgeoisi & småbourgeoisi 4% 19% 10% 33%
Arbetarklass 21% 23% 44%
Mellanskikt 6% 5% 11%
Rest 12%
100%

Visserligen är det först efter 1950 som jordbrukarna börjar minska i antal på allvar, och självständiga bönder förvandlas till lönearbetare (19). Men redan frän 30-talet börjar söner och döttrar till självägande bönder att flytta in till städerna, från att tidigare ofta ha bott hemma och hjälpt ilil med jordbruket. Therborn visar hur just denna process skjutit fart efter 1930: Antalet jordbruk där bondens barn, magar, svärdöttrar och syskon bor på gården och arbetar i jordbruket blir allt mindre. I allt fler lantbrukshushåll blir, mannen och hustrun den enda arbetskraften.

Dessa söner och döttrar till bönder för med sig de familjeförhållanden de växt upp med in i den klass de kommer att tillhöra. Åtminstone för de med sig bilden av dessa familjeförhållanden som ideal.
I »222 Stockholmspojkar» beskriver Jonsson och Kälvesten »den traditionella bondefamiljen inflyttad i en stadsvåning» som »en lätt igenkännlig familjetyp som med små variationer tycks oss dominera inom arbetarklassen» (20).

I dessa familjer är båda föräldrarna landsbygdsfödda.
»De lever som deras föräldrar gjorde…. Att far är den som bör fälla det avgörande ordet tycker båda…. fastän de ibland erkänner att det inte är så helt med den ordningen just i deras hem. Fadern är ju inte så mycket hemma» (21).

ÖKADE STATLIGA INGRIPANDEN I EKONOMIN

1932 gick socialdemokratin till val på ett krisprogram med krav på arbetslöshetsbekämpande åtgärder. Det var mitt under 30-talskrisen. Arbetslöshetssiffrorna sköt i höjden. Socialdemokratin vann en stor framgång i valet och bildade regering. Denna socialdemokratiska regering blev troligen först i världen med att tillämpa den typ av ekonomiska politik med aktiva statliga ingripanden i ekonomin, som under efterkrigstiden blivit var kapitalistisk regerings egendom (22).

En redogörelse för eller diskussion om den svenska socialdemokratins ekonomiska politik från 1932 och framåt faller utanför ramen för denna text. Det som är relevant i sammanhanget är att denna politik bl a syftat till att upprätthålla konsumtionsnivån och den fulla sysselsättningen – och att den i stort sett varit framgångsrik i det fram till de sista åren.

Detta har inneburit att en del av de ekonomiska hindren för arbetarklassens familjebildning undanröjts, kanske inte så mycket genom en höjning av levnadsstandarden som genom en större ekonomisk trygghet. Detta innebar visserligen inte automatiskt en förstärkning av familjeinstitutionen inom arbetarklassen, men tillsammans med den syn på kvinnan och familjen som i allmänhet präglade arbetarrörelsen och -klassen vid denna tid gjorde den det: Fick mannen möjlighet att försörja en familj skulle han ta den. Kunde han rädda sin kvinna från arbetsmarknaden skulle han göra det (23).

I detta låg – och ligger – en i många stycken begriplig och motiverad önskan att befria kvinnorna från ett brutalt och påtagligt förtryck på arbetsmarknaden. Men det bottnar ändå i en borgerlig kvinnosyn. Ingen skulle komma på idén att se hemmet som en räddning undan arbetsköparväldet för männen. För dem blir det i stället en fråga om facklig organisering och kamp.

Men till de indirekta effekter på familjebildningen som de statliga ingripandena i ekonomin kan ha haft måste läggas en annan och helt ny faktor: Under 30-talet ser vi för första gången en omfattande statlig familjepolitik.

EN STATLIG FAMILJEPOLITIK FÖDS

1934 kom Alva och Gunnar Myrdals bok »Kris i befolkningsfrågan». Den kris de skrev om hade varit på väg länge, hade länge varit en potentiellt »het» fråga i den offentliga debatten. »Kris i befolkningsfrågan» kom att bli den utlösande faktorn i en livlig och omfattande debatt, och alla politiska partier tog upp befolkningsfrågan på sitt program (24).

Flera motioner med krav på snabba och genomgripande åtgärder i befolkningsfrågan lades fram till 1935 års riksdag (25). 1935 tillsattes också en stor utredning, befolkningskommissionen, som de närmast följande åren släppte ut betänkanden med förslag till familjestödjande åtgärder, av vilka en hel del genomfördes, andra inte (26).

Bland de åtgärder som genomfördes under 30-talet var bosättningslån åt unga par, hyresrabatter åt barnrika familjer, moderskapspenning och moderskapshjälp. fri förlossningsvård, förbud mot att avskeda kvinnor vid äktenskap eller barnsbörd (27). 1938 utökades barnavdragen vid beskattningen, men i samband med att de allmänna barnbidragen infördes avskaffades de igen”(28).

Vilka var då den spirande familjepolitikens mål och medel?
Dess mål uttrycks rättframt och okonstlat i socialministerns anteckning till statsrådsprotokollet då befolkningskommissionen tillsattes:

»Intet folk med oförsvagad livsvilja och livskraft kan inför den i vårt land nu konstaterbara utvecklingstendensen underlåta att vidtaga åtgärder för att få en ändring till stånd. I främsta rummet har man härvid att inrikta sig på åtgärder ägnade att befordra en ökad äktenskapsbildning, framför allt i yngre åldrar, och en uppgång i nativiteten. Genom en klokt lagd upplysningsverksamhet har man att väcka inom alla kretsar ansvarskänsla för vårt folks framtid och bestånd».

Därför »har man att undersöka olika utvägar för att uppnå en ordning enligt vilken barnen inte i samma grad som nu bliva en tyngande ekonomisk börda för föräldrarna». (29)

Och befolkningskommissionen tillfogar ett principuttalande:
»Delade meningar torde icke råda därom att det både för samhället och individerna är till lycka att en så stor del av den vuxna befolkningen som möjligt lever i äktenskap» (30).

Familjepolitikens mål i början är alltså att allt fler skall gifta sig i allt yngre åldrar och skaffa sig tre å fyra barn vilket bedömdes som det optimala barnantal som krävdes för att undvika den fasansfulla risken att »ett avfolkat land med rika naturtillgångar skull dra till sig utländska folk» (31).

Det fördes också vissa resonemang om det nödvändiga att stärka befolkningen »kvalitativt», t ex genom ökade möjligheter till tvångssterilisering. Alva Myrdal framhåller t ex att:
»Nödvändigheten av att genomdriva en radikal eliminering av extremt odugliga och värdelösa element erkänns allmänt» (32).

Vilka var då familjepolitikens medel?
Den allmänna inriktningen skulle som redan nämnts vara att undanröja de ekonomiska hindren för familjebildningen. I detta får väl också innefattas åtgärder inriktade på att eliminera de medicinska och hygieniska risker som fattigdom, trångboddhet och okunnighet utsatte mödrar och barn för.

Men det var också en fullt medveten inriktning för familjepolitiken att stärka familjeideologins grepp om den uppväxande ungdomen och i samhället i övrigt.

De »ekonomiska» familjepolitiska åtgärderna kan delas in i två kategorier, en distinktion som vi senare skall se har en viss betydelse:
Å ena sidan åtgärder som innebär att det inrättas allmänna sociala tjänster, som inte i sig är knutna till familjebildningen utan i stället avlastar familjen en del av dess funktioner. Dit hör fri skolmateriel, fria skolmåltider, skolhälsovård, hälsokontroll av småbarn, förskolor och skolor.

Å andra siden direkta ekonomiska bidrag till familjerna, som alltså är direkt knutna till familjebildningen. Dit hör bosättningslån, skattelättnader för gifta och barnfamiljer, allmänna barnbidrag, bostadsbidrag…

STÄRKA FAMILJEIDEOLOGIN

Vilka konkreta åtgärder som genomfördes på familjepolitikens ekonomiska fält är det svårare att få ett grepp om. Men uppenbarligen fanns det en klar medvetenhet om att det var nödvändigt att såväl ideologiskt som praktiskt förbereda ungdomen för familjelivets fröjder, och att detta var en uppgift där skolan borde spela en viktig roll.

Det var också ett delvis nytt familjeideal som skulle propageras. I en situation där äktenskapet förlorat de flesta ekonomiska fördelar, åtminstone för mannen, kan inte den gamla kyrkliga förkunnelsen om äktenskapet som en helig plikt verka särskilt stimulerande på de ungas familjebildning, konstaterar Alva Myrdal:

»Om barnafödandet skall öka och om det oftare ska ske inom äktenskap … måste giftermål uppmuntras. Uppfostran kan göra sitt till för att för de unga avslöja några av äktenskapets personliga värden bättre än deras observationer av föräldrarnas liv tycks kunna göra/! /… Denna strävan att höja äktenskapets prestige jämfört med andra former av sexuella relationer har hittills nästan uteslutande uttryckts i moraliska appeller där äktenskapet framställts som en plikt… Föga poesi har skapats för att gestalta de värden i vilka en varaktig äktenskaplig förbindelse kan överträffa andra sexuella relationer … Hur skall dessa värden kunna odlas i de flesta äktenskap när folk aldrig får höra talas om dem, när kyrka och skola och föräldrar talar om äktenskapets plikter och skyldigheter men aldrig om dess fröjder?» (33).

Befolkningskommissionen förespråkade både teoretisk och praktisk familjeundervisning:
»Med betraktande av dessa data … som tenderar att visa att denna kris i grund och botten är en kris i familjeinstitutionen som sådan… är det nödvändigt med vissa reformer ovanpå de sociala reformerna på den ekonomiska nivån, nämligen större förståelse för familjefrågor och en mer positiv inställning mot familjen frän hela befolkningens sida» (34).

Skolundervisning skulle ges i hushållsskötsel och barnavård, såväl som hushållsekonomi och studier av familjen historiska utveckling »så att dess ändamålsenlighet kan bedömas».

LÖNEARBETARFAMILJENS INSTITUTIONALISERING

Befolkningskommissionen var den första statliga utredningen i familjefrågan. Den kom att följas av många, många. 1941 års befolkningsutredning, 1954 års familjeutredning, 1955 års familjerådgivningskommitté, 1962 års familjeberedning, utredningen om barnbidrag och familjetillägg 1967, 1968 års barnstugeutredning, 1969 års familjelagssakkunniga…. det är bara några axplock. Bakom alla dessa utredningar döljer sig nödvändigheter att stötta upp en institution, familjen, som inte längre kan hålla sig uppe av egen kraft.

Men trots alla försök att underlätta familjebildningen går det snett ibland i de enskilda familjerna. Den stora krisen bubblar upp i små »privata» kriser. Följaktligen institutionaliseras under senkapitalismen också stödet åt de familjer som håller på att bryta samman.

»Vad som utvecklas för att möta den störda familjens behov är en hel ny industri – en flod av böcker om äktenskapsproblem, kvällskurser om hur man blir en god make, hustru eller förälder, expertrådgivning som kan vara gratis eller kosta mer än 40 dollar i timmen» (35).

Detta är i USA. Men också i Sverige har en allt större här av familjerådgivare och likställda krävts för att skynda till den allt mer störda familjens hjälp. Tanken på familjerådgivning aktualiserades för första gången på allvar i en av de tidigaste familjeutredningarna, 1941 års befolkningsutredning (36). Den dök sedan med jämna mellanrum upp i nya utredningar, och 1955 tillsattes en särskild utredning för att behandla frågan om familjerådgivning.

Bakgrunden, inriktningen och avsikterna med familjerådgivningen var klar från början:
»När man nu i början av 50-talet började motivera inrättandet av familjerådgivning användes familjens förändrade situation som motiv, skilsmässostatistiken, alkoholmissbruk, barn som kom i kläm och aborter. Detta bildade den bakgrund av icke önskvärda sociala förhållanden som man ville förändra till det bättre. Att stärka familjen, samhällets hörnsten, var en av de åtgärder som man började satsa på» (37).

Vad är innebörden av allt detta? Vad betyder bosättningslånen, barnbidragen, familjeundervisningen och familjerådgivningen?

Det innebär att det för första gången är lönearbetarnas familj som institutionaliseras. För första gången är det lönearbetarfamiljen som förhärligas i ideologin, kodifieras i lagstiftningen, skyddas av staten. Som Alva Myrdal skriver är hela den familjepolitiska offensiven ett försök att »madrassera hela den samhälleliga överbyggnaden i familjens intresse» -och inte vilken familj som helst, utan just den familj som inte kan hålla sig uppe utan stöd och som tidigare lämnats att klara sig själv: De egendomslösas familj, lönearbetarfamiljen

Det är utifrån denna institutionalisering av lönearbetarfamiljen som familjeinstitutionens våldsamma expansion under perioden 1930-60 kan förstås.

FAMILJEPOLITIK I ANDRA LÄNDER

Var detta en specifikt svensk utveckling? Åtminstone den kris som tvingade fram de familjepolitiska åtgärderna borde inte vara det, eftersom arbetarklassen under 1900-talet utgjort en växande del av befolkningen i alla industrialiserade länder, och eftersom de problem för deras familjebildning som beskrivits borde gälla i alla länder.

Visserligen har utvecklingen i de olika länderna sina särdrag. De egendomslösas familj kan knappast utvecklas på samma sätt i England, där inhägnadssystemet redan på 1500-talet började skapa ett stort egendomslöst landsbygdsproletariat och där den tidiga industrialiseringen gjorde att alla de mest brutala formerna av barn- och kvinnoarbete kom att tas i bruk, och i ett land som Sverige där landsbygdens avfolkning ägt rum under de sista hundra åren och där kapitalismen genomfördes i en relativt avancerad form under loppet av några decennier… Nya familjeformer kommer att kombineras med gamla på olika sätt, gamla ideologier kommer att brytas mot nya former och vice versa.

Men detta hindrar inte att vissa generella tendenser bör kunna abstraheras fram.

Såg vi då någon familjekris i andra europeiska länder under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet? De relevanta siffrorna på äktenskapsfrekvenser, andel gifta i befolkningen etc tycks vara ganska svårtillgängliga. Några antydningar får räcka:

Evelyne Sullerot har i »Histoire et sociologie du travail feminin» skildrat hur mängder av kvinnor drogs in i industrin kring mitten av 1800-talet.

»Dessa kvinnor är inte enbart flickor som arbetar innan de uppnått giftasvuxen ålder. Många av dem är vuxna. I England visade en folkräkning 1851 att två miljoner kvinnor tvingades försörja sig själva … därför att de var ogifta» (38).

I Frankrike, England, Belgien, Tyskland arbetade 100 000-tals ogifta vuxna kvinnor i textilfabrikerna (39).

Mycket talar alltså för att en stor del av arbetarklassen i de västeuropeiska länderna levde ogift under denna tid. Mycket talar också för att förhållandena förändrades efter 1900-talets första decennier.

I Frankrike t ex ökade andelen gifta i den kvinnliga befolkningen med 17 procent från 1954 till 1962 (40).

Något som också talar för att allt större delar av befolkningen lever i äktenskap, är det faktum att en stegrad förvärvsintensitet bland kvinnor under 50- och 60-talen sammanfaller med en stegrad förvärvsintensitet bland gifta kvinnor i alla länder utom Norge och Holland (41).
Vi kan alltså ana oss till en »familjekris» lik den i Sverige i övriga europeiska länder. När det gäller de åtgärder som sattes in för att motverka krisen behöver vi inte nöja oss med att ana. Här är uppgifterna klara och entydiga.

Vid början av 30-talet hade det i ytterst få länder genomförts familjesociala åtgärder av någon betydelse. Vid mitten av 50-talet hade ett system av familjepolitiska åtgärder liknande dem som genomfördes i Sverige införts i de flesta västeuropeiska länder, och även i många andra länder (42).

Barnbidrag, skattelättnader för familjer i allmänhet och barnfamiljer i synnerhet, obligatorisk sjukförsäkring med viss familjepolitisk inriktning kombinerad med direkta åtgärder vid ett barns födelse – vid mitten av 50-talet hade detta genomförts i alla västeuropeiska länder med enstaka undantag.

Direkta ekonomiska bidrag i samband med giftermål lämnades 1955 i nio länder. Bosättningslån förekom i sju länder. I några av dessa länder gjordes avskrivningar på skulden efter hand som barn föddes.

Fria skolmåltider förekom »i ett stort antal länder».

Hyresrabatter för barnfamiljer förekom i bl a Belgien, Danmark, Frankrike, Norge, Storbritannien och Sverige. Åtskilliga andra åtgärder på bostadsområdet förekom också i flera länder. Bland dem kan nämnas bidrag och lån till egnahemsbygge, bostadsförbättringsbidrag, bidrag till flyttningskostnader, reducerad bostadsskatt, förmånsrätt till bostad.

Några uppgifter om vilka ideologiska åtgärder som samtidigt kan ha genomförts för att stärka och stödja familjen har vi inte. Men uppgifterna om de familjesociala åtgärder som ungefär samtidigt genomfördes i så många andra länder är tillräckligt entydiga för att till låta en slutsats:

Försöken att institutionalisera de egendomslösa, arbetarklassens och mellanskiktens, familjeförhållanden, är en generell tendens i åtminstone de västeuropeiska kapitalistiska länderna från och med 30-talet.

Det bör också noteras att dessa reformer oftast verkligen initierades uppifrån; att de alltså inte i första hand vunnits av arbetarklassen genom kamp. Familjepolitiska åtgärder genomfördes av mycket olika regeringar och i mycket skiftande situationer. Detta gjorde att den ideologiska ramen kring familjepolitiken kom att variera mellan olika länder. I Frankrike t ex fick barnbidragen ganska markerat karaktären av avelspremier. I Sverige blev den ideologiska ramen annorlunda. Där framställdes familjepolitiken, liksom hela krispolitiken, som ett steg mot ett socialistiskt samhälle snarare än som ett sätt att rädda kapitalismen.

FAMILJEN SOM STATENS BARN

För att förstå vad familjen har för funktioner i och för det kapitalistiska samhället måste vi se hur denna familj ser ut, se på den moderna lönearbetarfamiljens särdrag.

Först en kommentar till begreppet »lönearbetarfamilj». Det klumpar samman familjebildningen i den egentliga arbetarklassen och i diverse mellanskikt. Det är också motiverat att göra så, eftersom lönearbetet vare sig det är produktivt eller inte, och icke-ägande av produktionsmedel ger vissa väsentliga utgångspunkter för familjebildningen: Familjen bygger inte på en »naturlig», produktiv arbetsgemenskap. Den skall inte förvalta och föra vidare egendom i form av kapital, jord etc. Den är inte ekonomiskt fördelaktig utan kommer att bestå av »försörjare» och »försörjda», kommer att bli en ekonomisk börda för den i familjen som har arbete. Den är kort sagt familjen som inte har nämn grund i den samhällelig produktionen.

Ett tecken på det berättigade i att använda begreppet »lönearbetarfamilj» finner vi i tabell 2, där arbetarklassens och mellanskiktens familjebildning 1920 båda ser ut att vara lika ofullständiga och lika exklusivt kärnfamiljära, samtidigt som båda dessa grupper starkt skiljer sig från den borgerliga/småborgerliga gruppen.

Givetvis måste en mer konkret analys ta hänsyn till hur skilda lönearbetargruppers varierande bakgrund, politiska och organisatoriska traditioner, klassbakgrund, relation till bourgeoisin etc påverkar familjen. Här blir distinktionen mellan arbetarklass och mellanskikt relevant, liksom skillnaden i levnadsförhållanden mellan olika grupper av lönearbetare.

Den nya familjen, lönearbetarfamiljen, är statens barn. Visserligen har staten också tidigare uppträtt som Familjens beskyddare, men för den moderna lönearbetarfamiljen får beskyddet en ny karaktär. Eftersom lönearbetarfamiljen saknar naturlig grund i den samhälleliga produktionen är det staten som mer eller mindre skapar denna familj genom att skapa förutsättningar för att den skall uppstå.

Detta innebär att familjens förhållande till staten drastiskt förändras. Från att ha varit en relativt oberoende institution som vid sidan av staten fyllde andra uppgifter än den, blir den en institution som är beroende av staten. Staten avlastar familjen en del av dess funktioner, och försöker samtidigt upprätthålla familjen som ! samhällelig institution genom en rad åtgärder: bidragsformer, skattelagstiftning som premierar familjebildning och hemmafruar, bostadsbyggande, ideologisk förberedelse av den uppväxande generationen och ideologiskt/ : moraliskt stöd i akuta krissituationer.

MOTSÄTTNINGAR l STÖDET

Statens stöd till familjen rymmer emellertid motsättningar.

Det gäller framför allt de åtgärder som stödjer familjen genom att avlasta den uppgifter, genom att skapa allmänna sociala inrättningar som skolmåltider, skolhälsovård, förskolor. De hjälper familjen. Samtidigt underminerar de den genom att beröva den en del av dess praktiska funktioner.

Vi kan klarare se det om vi jämför dessa åtgärder med en annan typ av sociala åtgärder: Statens ökande omhändertagande av ansvaret för gamla och sjuka. Dessa uppgifter vilade tidigare på familjen/släkten. Lönearbetarfamiljen klarar av flera skäl inte av att försörja de åldrade och lyfta. Men också från kapitalets synpunkt är det önskvärt och nödvändigt att flergenerationsfamiljen, den större släktskapsgruppen, upplöses.

När staten övertar sjuk- och åldringsvården är det därför en entydig åtgärd. Flergenerationsfamiljen försvinner, visst inte enbart på grund av dessa socialpolitiska åtgärder, utan framför allt till följd av den strukturella utvecklingen. Men statens ingripande underlättar och stödjer denna utveckling.

Men även på den mindre familjen måste det på längre sikt få en upplösande effekt att staten övertar en del av familjens reproduktiva funktioner i förhållande till barnen. Att det i början får effekten av ett stöd till familjen beror dels på att dessa åtgärder kombineras med en veritabel kampanj för familjen, dels på det ofullgångna i åtgärderna.

Det är nämligen bara till en mycket liten del som själva reproduktionen församhälleligas; mycket mer är det fråga om att församhälleliga kostnaderna för reproduktionen. Med staten som mellanhand överförs pengar från de lönearbetare som inte reproducerar sig till dem som gör det. Det blir den kollektiva lönesumman som får täcka den kollektiva reproduktionen, medan familjen s a s behålls som verkställande agent för reproduktionen.

1953/54 låg de totala samhälleliga utgifterna för olika typer av bidrag till familjerna (barnbidrag, bostadsbidrag, moderskapspenning m m) på ungefär 640 milj kronor. Samtidigt kostade den »församhälleligade reproduktionen» ca 163 milj kr (46).

Så länge utgiftsposterna förhåller sig på det viset till varandra blir familjen trots allt långt ifrån överflödig. Det är när posterna börjar närma sig varandra som motsättningarna i statens stöd till familjen blir uppenbara. Vi skall längre fram granska hur dessa kostnader utvecklats under senare år.

KÄRNFAMILJEN

Hur ser den då ut, den nya lönearbetarfamilj som växer fram?

Först och främst är den en kärnfamilj, en tvågenerationsfamilj. Man, hustru och barn.
Det gamla bondesamhället var statiskt. Generation efter generation brukade samma jord, levde och dog i samma by. Av den egendomslösa arbetskraften krävdes stabilitet i första hand. Tjänstehjonsstadgarna band drängen och pigan till husbondens gård. Flytta kunde man bara göra vissa bestämda dagar på året (47).

Det nya samhället däremot, det kapitalistiska industrisamhället, är rörligt och föränderligt. Kapitalet kräver en »arbetskraft som också är flyttbar och lättrörlig. Och den enda familjeform som någorlunda uppfyller kraven på flyttbarhet och lättrörlighet är den minimala familjeenheten, kärnfamiljen.

Upplösningen av flergenerationsfamiljen sker »spontant». De unga flyttar in till städerna, de gamla blir kvar. Avstånden växer, kontakten och de ekonomiska banden minskar. Och staten understödjer och påskyndar denna process genom att församhälleliga omvårdnaden av de gamla och sjuka.

Under 40- och 50-talet kodifieras kärnfamiljen som dominerande familjeform i lagstiftning och praxis. I 1949 års föräldrabalk, liksom i den då gällande fattigvårdslagen, stadgas försörjningsplikt från föräldrar gentemot barn, i fattigvårdslagen också från man gentemot hustru. Denna försörjningsplikt är ovillkorlig (48).

I båda dessa lagar finns också en viss försörjningsplikt från vuxna barn gentemot gamla eller sjuka föräldrar. Denna försörjningsplikt är begränsad, men förenas ändå med en viss återkravsrätt: De medel som sociala myndigheter betalat ut till gamla människor kan krävas tillbaka från deras vuxna barn (49).

Vid mitten av 50-talet tillämpas inte längre denna återkravsrätt i praktiken. I socialvårdslagen som gäller från 1957 har dessa bestämmelser helt slopats. »Indirekt kan detta sägas innebära att samhället övertagit ansvaret för försörjningen av vuxna personer som på grund av sjukdom eller ålderdom inte kan försörja sig själva», konstaterar 1954 års familjeutredning (50).

Det kan vara på sin plats att påpeka att kärnfamiljen i en viss mening alltid har varit de egendomslösas familjeform. man finner den sålunda i samhällen som inte grundas på privat ägande av produktionsmedel, t ex hos jagar- och samlarfolk (51). Man finner den också hos de obesuttna i de samhällen som för övrigt grundas på privat ägande, i bondesamhället t ex (52), men där för den en osäker tillvaro i samhällets marginal och är inte alls den dominerande och institutionaliserade familjeformen (53).

HEMARBETET MINSKAR

Den nya lönearbetarfamiljen är från början en familj med hemmafru. Mannen är ute och förvärvsarbetar, hustrun är hemma och sköter hushållet. Mannen är försörjare, kvinnan försörjd. Vi har redan visat på de låga siffrorna för gifta kvinnors förvärvsarbete under den aktuella perioden: nio procent 1930 och ännu 1945 bara elva procent.

För befolkningskommissionen och dess närmaste efterföljare är det tydligen självklart att den gifta kvinnans plats är i hemmet. Det är på denna grund den stolta institutionen reses. Inte för att det på något vis skulle vara uteslutet att gifta kvinnor förvärvsarbetar – bara hemsysslorna ger dem tid.

Betecknande för den allmänna inställningen är synen på deltidsarbete. De tidiga familjepolitiska utredningarna rekommenderade deltidsarbete för gifta kvinnor -som 1954 års familjeutredning skriver, för att »för de gifta kvinnorna uppmjuka arbetslivets villkor så att de kan få möjlighet att i form av deltidsarbete hålla kvar yrkesarbetet och därmed få bättre tid för hemuppgifterna» (54).

För familjeutredarna själva var kanske detta ett uttryck för deras positiva inställning till gifta kvinnors förvärvsarbete. Vad som står mer klart i dag är att denna välvilja något hämmas av att den tysta förutsättningen hela tiden är att kvinnan framför allt skall sköta hem och barn.

Den familjeform som lönearbetarfamiljen framförallt lånar formen av är den småborgerliga. I den familjen arbetar både man och hustru med sina händer, och sysslorna fördelas mellan könen på ett sätt som förvisso påminner om arbetsdelningen mellan hemmafru och utearbetande försörjare. Men skenet bedrar: Familjen är en annan, samhället är ett annat, arbetsdelningens samhälleliga betydelse har blivit en annan. I den småborgerliga familjen upprätthålls fortfarande enheten mellan produktion och reproduktion, och arbetsdelningen mellan könen har i mycket karaktären av en praktisk fördelning av likvärdiga sysslor. Men i och med kapitalismens genombrott skiljs produktion och reproduktion från varandra. Det innebär att hemarbetet hamnar utanför den samhälleliga produktionen.

Hemarbetet minskar också i volym genom att produkter som ursprungligen framställdes i hemmet dras in i den industriella produktionen och bjuds ut som varor på marknaden och finner avsättning, liksom genom att den orationellt organiserade hemarbetsprocessen mekaniseras genom ett utbud av hushållsmaskiner.

Dessutom blir hemarbetet mindre krävande i och med att allt fler får vattenledning och centralvärme.
Hemarbetets betydelse minskar alltså, även om inte utvecklingen därvidlag är kontinuerlig, jämn och likformig. Med det försvinner de sista resterna av familjens produktiva funktioner.

Och detta är oundvikligt. Fastän kapitalismen har skilt reproduktionen från produktionen, så finns det ingen kinesisk mur mellan hemproduktion/reproduktion och kapitalistisk/industriell produktion vad gäller det som framställs. Det finns inte i sig något speciellt »reproduktivt» i framställningen av en limpa eller en barnklänning, och förvisso finns det inget skäl till att kapitalet skulle göra halt vid hemmets dörr och avstå från att lägga under sig en så väsentlig del av vad som produceras i samhället som det som till sist hamnar i magen eller på kroppen.

Men om det skall kunna göras profit på detta, vilket är förutsättningen för att kapital skall satsas inom konsumtionsvarubranschen, måste det finnas en marknad, och för att det skall finnas en marknad måste det arbete som representeras av konsumtionsvarorna upphöra att utföras i hemmet.

Detta innebär dock inte att hemarbetet helt kommer att elimineras, åtminstone inte att något sådant entydigt skulle ligga i kapitalets intresse. Den strukturella tendensen är att hemarbetet elimineras alltmer, men det har fortfarande en konjunkturen funktion.

Ty hemarbetet skapar inget värde (55). Arbetskraftens värde, lönen, det värde som arbetaren skapar under den nödvändiga arbetsdagen, är vad som behövs för att ge arbetaren tillgång till de produkter av det samhälleliga arbete som antagit varuform. Men precis i den utsträckning som arbetaren har tillgång till hemarbete, produktion för eget bruk, behöver han inte köpa sig tillgång till arbetets produkter, och precis i den utsträckningen behöver han alltså inte lönen.

Det innebär att hemarbetet och hemmafruinstitutionen ger en viss elasticitet åt den nödvändiga arbetsdagen. När reallönerna pressas ned så åker bakbordet och symaskinen fram. Genom att öka sin insats kan den hemarbetande göra konsekvenserna av en lönenedpressning mindre kännbara, och detta ligger även i kapitalets intresse.

EN SKULDMEDVETEN KONSUMENT

Hemmafruinstitutionen fyller ytterligare en ekonomisk funktion för kapitalet – för att öka konsumtionen. Denna konsumtionsfunktion brukar ofta framhållas som en av familjens viktigaste: Tänk så många fler kapitalvaror som kan säljas när varje familj har sin egen tvättmaskin och TV i stället för att fler delar på dem. Men här borde en invändning resa sig: Tänk så många tvättmaskiner som skulle kunna säljas då om det inte fanns några familjer utan varje individ såg på TV och tvättade för sig själv!

Nu visar erfarenheten att ensamstående människor oftare lämnar bort tvätten och går ut och äter…. Familjen är nödvändig för att skapa den varma privatsfär som gör att man vistas och konsumerar i hemmet i stället för tillsammans med andra. Och hemmafruns situation underblåser familjekonsumtionen:

Ställd utanför produktionen, utanför varumarknaden, utanför arbetsmarknaden, saknar hemmafrun varje möjliga het att få ett objektivt mätt på värdet av sitt arbete. Hon hänvisas till de tecken på uppskattning som man och barn ger – eller inte ger. Hon kan ständigt fråga sig: Har jag gjort nog? Har jag arbetat tillräckligt? Sköter jag mina uppgifter som de bör skötas?

Detta desto mer som en skugga ständigt ligger över den hemarbetande kvinnan: Skuggan av den familj lönearbetarfamiljen lånat sin form av. Skuggan av den småborgerliga familjens produktiva och oumbärliga hustru, skuggan av kvinnan som väver och byker och samlar i lador och visthusbodar. Det är den skuggan som för en del år sedan gjorde att ett kakmix där endast vatten skulle tillsättas inte sålde särkilt bra… och att samma produkt sålde bättre när fabrikanten tog bort äggen ur mixen, så att kvinnan fick stå och vispa i två riktiga ägg och känna att hon verkligen gjorde något.
Omöjligheten att få ett mått på värdet av det arbetet man utför och skuggan av den gamla husmodersrollen skapar skuldkänslor hos de hemarbetande kvinnorna. Betty Friedan har visat hur oerhört medvetet amerikanska affärsmän har utnyttjat dessa skuldkänslor för att få hemmafruar att konsumera ännu mer. Hon citerar flera marknadsundersökare som studerat möjligheten att saluföra olika hushållsprodukter till hemmafruarna (56).

En marknadsundersökare som fått i uppdrag att saluföra produkten X-mix undervisar t ex sin uppdragsgivare om hur man kan utnyttja hemmafruarnas skuldkänslor:

»Det skulle vara möjligt att i reklamen påstå att man inte anstränger sig att glädja sin familj om man inte drar nytta av alla tolv sätten att använda X-mix. En omdirigering av skuldkänslor skulle sålunda kunna uppnås. I stället för att känna sig skyldig för att hon använder X-mix, skulle kvinnan kunna fås att känna sig skyldig om hon inte drar nytta av denna möjlighet att ge sin familj tolv olika, delikata desserter» (57).

En funktion hos familjen och hemmafruinstitutionen vars betydelse överdrivits betydligt är dess funktion som upplagringsplats för arbetskraftsreserv, »kvinnan som jojo på arbetsmarknaden». Faktum är att de gifta kvinnorna inte alls valsat ut och in på arbetsmarknaden de sista decennierna. Deras förvärvsfrekvens har i stället ökat kontinuerligt och ökat enormt: Från elva procent 1945 till 16 procent 1950 till – 57 procent 1971 (58)!

Visserligen sjönk andelen kvinnor inom industrin efter 1960 (59). Visserligen är det sant att de branscher som drabbats hårt av företagsnedläggningar under 60-talet oftast varit de typiska kvinnobranscherna, och att de 10-15 procent som inte kunnat få nya arbeten efter företagsnedläggningarna förutom de äldre och de dåligt utbildade varit kvinnorna (60). Visserligen är det troligt att dessa utslagna kvinnors arbetslöshet oftast dolts i hemmet, medan männen smusslats undan i arbetsmarknadsstyrelsens omskolningscentra. Men detta är strukturella förändringar på arbetsmarknaden, och de gifta kvinnornas förvärvsarbete har i allmänhet varit mycket lite konjunkturbundet.

Hemarbetets betydelse minskar, resterna av familjens produktiva funktioner försvinner mer och mer, och familjens funktioner förskjuts alltmer till samhällets överbyggnad.

FAMILJENS BARNCENTRERING

Men en praktisk funktion har familjen kvar: Barnomsorgen. Att varda och fostra barnen är i stort sett vad som återstår av familjens ursprungliga ekonomiska funktioner. Därmed blir barnomsorgen i en viss mening familjens materiella grundvaL För den småborgerliga familjen är produktionen den väsentligaste uppgiften, familjens mål, medan barnen snarast möjligt placerades in på sin plats i produktionsstrukturen. Lönearbetarfamiljens uppgift däremot är reproduktionen – produktionen av arbetskraft. Och en mycket viktig del av detta är produktionen av en ny generation arbetskraft. Så kan man säga att barnen från att ha varit ett medel att uppfylla familjens samhälleliga uppgift blir familjens mål.

Detta innebär först och främst att barnomsorgen rent praktiskt kommer att ägnas mer tid. Enligt »Hemarbete och servicekontakter» (SOU 1965:5) tar barnen i tätorter längre tid än i glesbygd, men hushållsarbetet kortare. Detta uttrycker en tendens, eftersom stadshushållen är mer konsekventa uttryck för den »nya» familjen, medan glesbygdshushållen har fler drag av den gamla småborgerliga bondefamiljen.

Men framför allt avspeglas denna förskjutning av familjens uppgifter inom ideologin. Under senkapitalismen förhärligas kvinnans och familjens barnavårdande uppgifter på ett sätt som saknar motstycke i tidigare epoker.

I »Kvinnors liv och arbete» utrycker Edmund Dahlström denna förändring ganska precist:

»Jämsides med den höjda hygieniska och materiella standarden har det skapats ett mer ’barnorienterat’ mönster för vård och uppfostran av barnen. Denna uppfostringsideologiska förskjutning går bl a ut på att framför allt de små barnen skall ges ett större mått av kärlek, omsorg och tillsyn. Barnpsykologer och läkare har under det senaste årtiondet (dvs under 50-talet) påpekat vikten av att föräldrarna och då främst modem ägnar mycket tid åt barnet.»

Och denna »uppfostringsideologiska förskjutning», denna »barnorientering» har verkligen slagit igenom i hela samhället. Inte minst de hemarbetande kvinnorna tar den till sig i en våldsam idealisering av modersrollen. Begripligt nog – för dem blir denna idealisering en livlina när skuldkänslorna hotar att dränka dem.

Här är några röster från kvinnor som ganska nyligen börjat arbeta heltid inom industrin (citaten kommer från Rita Liljeströms Kristianstads-undersökning):

»Barnen är en del av en. De är samhörighet. Man lever mycket för barnen. Familjen är naturligtvis det viktigaste.»
»Jag tror att det bara är föräldrarna som kan ge barnen kärlek.»
»Föräldrar är absolut det viktigaste ett barn har. Andra vuxna är inte så viktiga, särskilt när de båda arbetar. Då måste föräldrarna offra all sin lediga tid på att vara med barnen» (61).

Och männen instämmer:
»Jag tycker att det var riktigt att hon var hemma hos barnen när de var små. Det var tryggare för dem. De kunde gå till mamma och få tröst när de behövde det.»

För de kvinnor som börjat arbeta förvandlas givetvis modersrollens livlina till en snara som dras åt i nya skuldkänslor:
»Jag har tänkt mycket på varför min dotter vägrade att gå till skolan och därför klandrar jag mig själv för att jag började arbeta när hon var liten.»
»Jag har haft dåligt samvete för barnens skull ibland när jag gått på en kurs. En man behöver aldrig ha det.»

Barnen blir centrum i familjen också därför att de får ersätta den gemensamma aktivitet som inte längre finns naturligt given i familjen Ramen blir – ofta – dan enda »gemensamma aktiviteten» i familjen. Därför kommer också många skilsmässor just när barnen vuxit upp:

»… när barnen har flyttat hemifrån upptäcker paret att de inte längre har så mycket gemensamt. Barnen har länge varit både det lim som hållit dem samman och den buffert de använt för att undvika varandra.»(62)

BARNCENTRERINGENS BAKSIDOR

Obestridligen har barncentreringen vissa positiva följder. Den ger vissa förutsättningar för att mer hänsyn skall tas till barnen, att relationerna mellan föräldrar och barn blir mindre av öppet auktoritära maktrelationer, att öppen brutalitet mot barn inte längre är allmänt accepterad. Grova fall av barnmisshandel skapar numera svarta tidningsrubriker, även om barnomsorgen fortfarande så pass mycket är familjens privatsak att sådan misshandel kan försiggå ganska länge utan att någon vågar ingripa.

Men barncentreringen har baksidor också. Den skapar emotionella beroendeförhållanden, särskilt mellan mödrar och barn, som kan vara mycket svåra att ta sig ur. Dessa beroendeförhållanden kan till viss del ersätta den gamla föräldraauktoriteten. Och vad innebär det för ett barn att vara »det lim som håller föräldrarna samman och den buffert de använder för att undvika varandra»? Det måste vara en tung börda att vara den som hela familjens existens vilar på. Några knäcks under den och drabbas av psykiska sjukdomssymtom (63).

Idealiseringen av föräldrarollen legitimerar barnens brist på kontakter med andra vuxna. Inga andra vuxna betyder något för barnen, och barnen betyder inget för andra vuxna (64). Följden blir att barnens hela tidiga socialisering skall ske i den isolerade familjeenheten. Men vilka möjligheter har denna familj att konkret förmedla konkreta erfarenheter av vuxenlivet till barnet? Mycket små: Barn kan inte längre som i den småborgerliga familjen följa föräldrarnas arbete, lära sig det och föra det vidare. Det enda familjen kan förmedla i dag är en beredskap för det okända – och en beredskap att underkasta sig (65).

Det är inte heller bara i förhållande till barnen som familjens uppgift som källa till kärlek, ömhet och emotionalitet betonas. Även mannen/lönearbetaren skall söka den harmoni, den känslomässiga och personliga tillfredsställelsen som dagligen förmenas honom i arbetet, i familjens sköte.

Under senkapitalismen blir just denna funktion en av familjens viktigaste, för att inte säga den allra viktigaste: Den emotionella funktionen att ge värme och gemenskap. Och inte bara det – hemmet och familjen blir också det ställe där man kan koppla av eller ägna sig åt sådant som man är road av.

FAMILJEN SOM LIVSINNEHÅLL

Detta innebär att familjen får bli antitesen till det kapitalistiska samhälle som omger den. Där samhället utanför alltmer bara kan erbjuda opersonliga, ytliga och endimensionella relationer mellan människor, skall familjen präglas av personliga, varma, djupa och helhetliga relationer. Där arbetet blir en påtvingad plåga som man vill undfly, blir familjen det man drömmer om, den omgivning där man kan vara sig själv och göra det man vill.

Rita Liljeströms Kristianstadsundersökning konstaterar:

»För många av männen är hemmet det ställe där de kan släppa av på de krav som ställs på dem. De kan ge fria tyglar åt sina kreativa talanger: Bygga hus, reparera bilar, arbeta i trädgården. De söker utlopp för spänningarna från den tunga arbetsveckan genom sport och utomhussysselsättningar. Att ha hustrun hemma ger dem en känsla av trygghet. Där har de en orörd reserv som inte har organiserats i en tidtabell och utsatts för tryck.» (64)

Familjen har blivit kompensatorisk. Den, och ingen annan, skall kompensera för all utarmning och all nöd i det samhälle som omger den. Samtidigt blir familjen ett livsinnehåll för familjemedlemmarna.

Att familjen får denna funktion för arbetarklassens män visar på en förändring av mannens plats i lönearbetarfamiljen. Denna förändring växer i själva verket fram samtidigt som den institutionaliserade lönearbetarfamiljen.

Vi kan belysa förändringen i tre bilder, som bygger på Willmotts & Youngs skildring av Bethnal Green, en arbetarstadsdel i London:

Under seklets första decennier, in på 30-talet, har männen i arbetarklassen inte mer med familjen att göra än de är tvungna. Så säger alla tidiga undersökningar. Familjen och barnen är hustruns sak. Mannen föredrar männens gemenskap, arbetskamraternas och grannarnas, på puben (eller i Sverige på ölkafét). Han är brutal mot hustru och barn ibland, engagerar sig definitivt inte i familjen. »Han var ingen familjefar, han var gift ungkarl», så sammanfattar en svensk kvinna i 50-årsåldern bilden av sin egen far (65). Och den tycks vara representativ.

Det är knappast svårt att förstå varför arbetarklassens män höll sig borta från hemmet, höll sig borta från trångboddhet, barnskrik och en utsläpad hustrus tjat om pengar.

Men vid mitten av 50-talet, när Willmott och Young gör sin undersökning i Bethnal Green anas ett nytt familjemönster. Fastän hustrun fortfarande oftast inte vet exakt hur mycket mannen tjänar, så börjar äktenskapen bli mer av kompanjonskap, förhållanden mellan jämställda som betyder något för varandra. Mannen hjälper till med hushållsarbetet – ibland.

Barnen spelar en allt större roll – »It’s all for the kiddies». Blir det en över av söndagens fläskkotletter är det barnet som får den – 20 år tidigare skulle det ha varit mannen. Visserligen ägas barnen fortfarande, men inte så mycket. Föräldrarna engagerar sig mer i barnen, drömmer och planerar för deras framtid.

Det är hela den komplexa process som leder till lönearbetarfamilj ens institutionalisering som skapar detta nya familjemönster. Men familjen har ännu inte blivit en isolerad enhet. Bethnal Green är en gammal och traditionsrik arbetarstadsdel, och 1956 finns ännu de gamla banden kvar: Männens gemenskap med arbetskamrater, släktingar och grannar, som ofta är samma personer. Kvinnogemenskapen i de trånga och nedslitna bostadskvarteren. Den självklara solidariteten i nödsituationer. Tryggheten att leva och arbeta i ett område där man växt upp och där alla känner alla.

FAMILJEORIENTERINGEN BEFÄSTS

Detta innebär att omvandlingen till familjeorientering inte slagit igenom fullständigt i Bethnal Green 1956. För om det ena ledet i familjeorienteringens uppkomst är att den lilla familjeenheten får större dragningskraft för männen, så är det andra ledet en upplösning av alla andra band som kompletterar eller konkurrerar med kärnfamiljen. Den större släktgruppen, gemenskapen med arbetskamraterna…..

Under den tid då Willmotts och Youngs undersökning görs flyttar flera av familjerna i Bethnal Green ut till en nybyggd Londonförort med bättre bostadsstandard. Efter flyttningen förändras familjernas kontaktmönster hastigt och drastiskt.

Kontakten med släkten och med andra i Bethnals Green minskar anmärkningsvärt snabbt i och med den fysiska separationen. I Greenleigh, den nybyggda förorten, är alla nyinflyttade. Det fanns inget utvecklat socialt kontaktnät som några få nyinflyttade hade kunnat integreras i. De nya grannarna ser på varandra med misstänksamhet, eller åtminstone med reservation.

Murarna bryts inte ned heller, eftersom området inte erbjuder några naturliga kontaktpunkter. I stället för en liten sjaskig pub på varje gata, som i Bethnal Green, finns en enda stor och skinande ny pub i Greenleighs centrum. Detsamma gäller affärerna. Och Greenleighs män lär inte känna varandra på arbetsplatserna heller, för de arbetar inte i Greenleigh utan på andra ställen i olika delar av London.

För kvinnorna, som skurits av från den större kvinnogemenskapen i Bethnal Green, blir maken, barnen och hemmet bokstavligen allt. Och även för männen blir den lilla familjen allt viktigare, när fritidsgemenskapen med männen i Bethnal Green är borta.

Som en av de män Willmott och Young intervjuade sade apropos grannarna:

»Jag bryr mig inte om dem. Jag är bara intresserad av min egen lilla familj. Min fru och mina två barn – det är dom jag bryr mig om. Mitt liv här nere är mitt hem.»

Eller som Liljeström konstaterar i Kristianstads-undersökningen:

»I åtta fall av elva… är familjemönstret påfallande slutet gentemot omvärlden och präglas av att ’familjen haller ihop och beblandar sig inte med utomstående’. Ofta framhålls denna reservation som ett ideal.»

Familjeorienteringen har triumferat. Inledd av lönearbetarfamiljens institutionalisering fullbordas den av de samhälleliga strukturomvandlingar som upplöser landsbygdssamhällen såväl som gamla traditionsrika arbetarstadsdelar och placerar ut tiotusentals människor i nybyggda bostadsghetton i förorterna. Och den viktigaste följden av sådana folkomflyttningar är just den fragmentering av det sociala nätverket, den uppsplittring mellan arbete och privatliv, mellan olika livsfunktioner, som befäster familjeorienteringen.

Familjeorienteringen och familjeidealiseringen får också en rejäl skjuts av den rådande ideologin.

ATOMISERING

Det behöver bara tilläggas att ju mer utpräglad familjeorienteringen blir och ju mer uppgiften att erbjuda en gemenskap blir familjens exklusiva domän, ju svårare får familjen att klara av dessa uppgifter. För gemenskapen kan inte trollas fram ur tomma intet. För att kunna utvecklas bör den ha en materiell grund i gemensam verksamhet, gemensamma erfarenheter. Inte i någon familj har dessa förutsättningar varit så frånvarande som i den moderna lönearbetarfamiljen. Där finns ingen naturligt given arbetsgemenskap. Man och hustru lever i skilda världar under arbetsdagen. Till sist kan det som vi sett bli så att det enda de har gemensamt är barnen. Kanske sängen också.

Detta är nu ingen hållbar grund för den idealiserade gemenskap familjen väntas ge. Nedtyngd av trycket från ett ouppnåeligt familjeideal, socialt isolerad och därför emotionellt överlastad inåt, kan familjen kollapsa inåt medan det yttre skenet upprätthålls.

I det större sammanhanget bidrar familjeorienteringen till att splittra upp, och atomisera arbetarklassen. Redan den strukturomvandling som befäster familjeorienteringen rycker undan en del av grunden till solidaritet och sammanhållning genom uppsplittringen mellan arbetsplatser och bostadsområden, fragmenteringen av det sociala nätverket i de nya förortsområdena.

Familjeorienteringen som ideologi bidrar ytterligare till att minska möjligheterna till sammanhållning på arbetsplatser och i bostadsområden. För det denna ideologi säger är att man skall undfly alla jävligheter i arbetet, att man skall kompensera sig för dem i familjen. Och den som flyr kämpar inte. För männen blir familjen det som lockar på kvällar och helger – en vida större magnet än fackmöten och politisk aktivitet. För kvinnorna, isolerade i sina förortslägenheter, blir det svårt att bryta sig ur isoleringen.

KRIS I LÖNEARBETARFAMILJEN

Perioden från 30-talets mitt är alltså en period av stabilisering av de egendomslösas familjeförhållanden. En period då en här av statliga utredare och andra funktionärer mödosamt strävar efter att foga samman och hålla ihop lönearbetarfamiljen i den form som staten och kapitalet gemensamt givit den. Kanske är det också en period av idyll, av söndagsutflykter och hemmakvällar kring radion.

1960 är det goda verket nästan fullbordat: 73 procent av den vuxna befolkningen lever i äktenskap. Andelen gifta i den vuxna befolkningen har oavbrutet stigit sedan 30-talet, då den var omkring 50 procent. Från och med 1960 upphör emellertid kurvan att stiga. Den börjar tom sloka en aning. 1965 är 71 procent gifta, 1970 67 procent (66).

’Kris i familjeinstitutionen? Det behöver de verkligen inte betyda, dessa små procentförskjutningar. De kan ha andra förklaringar. Men de kan också peka på en tendens. Och de ser ut att göra det om man ser dem tillsammans med en annan kurva som skjuter våldsamt i höjden under samma tid: skilsmässokurvan.

Skilsmässofrekvensen (antalet skilsmässor/100 ingångna äktenskap) steg i Sverige kontinuerligt men inte särskilt dramatiskt fram till 1950. 1921-1930 var den i genomsnitt 2,5 procent; 1941-1950 hade genomsnittet stigit till 10,1 procent. Efter 1950 – då lönearbetarfamiljen som samhällelig institution börjat stabiliseras – stabiliserar sig Skilsmässofrekvensen kring 15 procent, för att så kring 1965 stiga våldsamt (67). 1975 närmar den sig 30 procent (68)!

Samtidigt har familjerådgivningsbyråerna fått allt mer att göra. »…väntetiden vid rådgivningsbyråerna är uppåt två månader. Köerna bara växer… Trycket på familjerådgivningen har de senaste åren stadigt ökat», konstaterar ett DN-reportage om Stockholmsregionens rådgivningsbyråer i oktober 1974 (69).

Krissymtomen finns där.
Och naturligtvis kan de relateras till samhällets utveckling i övrigt.

60-TALET – EN PERIOD AV SAMHÄLLSOMVANDLING

1960-talet är en period av intensiv omvandling av den svenska kapitalismen. Det är en period av kapitalkoncentration och centralisering: Från 1963 och framåt var företagssammanslagningarna fler än under hela den föregående 20-årsperioden (70). Det är samtidigt en period av produktivitetsökning – sedan 50-talet har den svenska industrins produktivitet tredubblats, och större delen av denna utveckling ligger under 60-talet (71). En stor del av denna produktivitetsökning har åstadkommits genom en våldsamt ökad arbetshets. Följden har blivit en exempellös utslagning på arbetsmarknaden. Sysselsättningen minskar i stora befolkningsgrupper. Från 1962 till 1971 växte antalet män i åldern 35-64 år som stod utanför produktionen från 72 000 till 122 000 (72). I gengäld växer antalet personer i skyddat arbete, i beredskapsarbete. arbetsmarknadsarbete och förtidspensionering explosionsartat. T ex mer än tredubblades antalet arbetsvårdssökande från 1960 till 1972 (73).

Med kapitalkoncentrationen och centraliseringen följer folkomflyttningar och befolkningskoncentrationer till storstadsregionerna. Under perioden 1964-1967 flyttade drygt var fjärde yrkesverksam person mellan 25 och 34 år någon gång. Från 1960-65 ökade Stockholm med ca 500 000 invånare, Göteborg med 44 000, Malmö med 35 000. En klarare bild av vad detta inne-
i burit kan vi få i tabellen nedan (74).

Tabell 3: Index över befolkningsförändringen i storstadsområden 1950-1970.

Region 1950 1960 1965 1970
Stor-SthIm 100 119 129 139
Gbg-reg. 100 114 124 136
Malmö-reg. 100 114 126 141

(Källa: Samhällsförändring och byggmarknad, HSB)

Strömmen av folk till tätorterna medförde en akut bostadsbrist under 60-talets början. Under senare delen av 60-talet byggdes den värsta bristen bort. Det är under dessa år de nya betongförorterna växer upp kring storstäderna: Skärholmen, Tensta, Rinkeby, Botkyrka, Rosengård…. under loppet av några få år pressas tiotusentals människor från alla delar av Sverige och från Finland, Turkiet och Jugoslavien samman på små ytor i områden där det fem år tidigare bara funnits äng och skog. Och hyrorna i dessa nybyggda områden är höga.

Utslagningen av småbourgeoisin, främst den agrara, fortsätter. Under 50-talet lades jordbruk ned med en takt av l 000 enheter/år. Under 60-talet ökar takten till l0 000 enheter/år (75).

Till detta kommer en enorm ansvällning av statsapparaten. 1950 utgjorde statsapparatens utgifter 29 procent av bruttonationalprodukten. 1974 hade de nått upp till 50,5 procent, den snabbaste utvecklingen skedde under perioden 1965-1974. Mellan 1960 och 1970 ökade antalet anställda i statens tjänst med 74 procent eller från 424 000 till 736 000 personer (76).

Många siffror. Men de har allesammans betydelse för utvecklingen inom och för lönearbetarfamiljen.

GIFTA KVINNORS FÖRVÄRVSARBETE

Som alla andra företeelser bär lönearbetarfamiljen som institution inom sig fröet till sin egen undergång.

Som det här med kvinnornas förvärvsarbete. Som vi sett förutsätts lönearbetarfamiljen från början vara en familj med hemmafru; möjligen kan hustrun skaffa sig något litet förvärvsarbete i den mån barnen och hemsysslorna ger henne tid. Uppenbarligen är det i allmänhet nödvändigt med någon form av arbetsdelning mellan könen för att familjen skall kunna existera som en specifik samhällelig institution (till skillnad från samlevnad mellan en man och en kvinna som en samlevnadsform bland många tänkbara). För lönearbetarfamiljen är den hemarbetande nödvändig för att familjen skall kunna fylla den barnavårdande uppgiften, som är en av dess viktigaste funktioner. För att familjen som privatsfär skall kunna upprätthållas är det också ganska nödvändigt att en person så att säga är ansvarig för det, emotionella hushållet och helst vistas i hemmet. Hemmafrun behövs ock-”så för att familjen skall kunna fylla sina konjunkturella ekonomiska funktioner – brödbak och klädsömnad i kristider. Dessutom är kvinnans ekonomiska beroende av mannen och hennes isolering till hemmet en av de faktorer som bidrar till att hålla ihop äktenskapet, trots uppsplittringstendenser som avsaknaden av arbetsgemenskap och den fysiska separationen under arbetsdagen medför.

Under seklets första decennier var de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens mycket låg. Ännu så sent som 1945 låg den bara på 11 procent. Behovet av kvinnornas arbetskraft – för det fanns ett sådant, kvinnorna utgjorde omkring 30 procent av arbetskraften – kunde i stort sett tillgodoses utan att de gifta kvinnorna behövde tas i anspråk. Således utan att hota familjens stabilitet (77).

Men just familjeinstitutionens stabilisering under 30-40-50-talen gör att behovet av kvinnornas arbetskraft kommer att hota familjens stabilitet. Just det faktum att 70-80 procent av de vuxna kvinnorna lever i äktenskap gör att behovet av kvinnornas arbetskraft bara kan tillgodoses genom att de gifta kvinnorna går ut på arbetsmarknaden (78).

Under 50-talet var arbetslösheten låg. Det rådde arbetskraftsbrist. Kvinnornas förvärvsintensitet, de gifta kvinnornas såväl som den totala, ökade också något under dessa år. Men det är framför allt den offentliga sektorns våldsamma expansion efter 1960 som har fört ut de gifta kvinnorna på arbetsmarknaden:

1950 förvärvsarbetade 16 procent av de gifta kvinnorna, 1960 26 procent, 1965 33 procent och 1971 57 procent (79)!

Säkert är det till mycket stor del denna ökade ekonomiska självständighet hos de gifta kvinnorna som förklarar skilsmässokurvans branta stegring efter 1960. Ett eget arbete gör det möjligt också för kvinnorna att knyta nya kontakter, nya relationer utanför hemmet och äktenskapet. Det ekonomiska oberoendet gör det också lättare att bryta upp från ett äktenskap som gått .snett. Enligt en fransk undersökning var 65 procent av de kvinnor som själva begärde skilsmässa förvärvsarbetande. Av samtliga frånskilda kvinnor yrkesarbetande mer än 50 procent redan innan skilsmässa kommit på tal, mot 34 procent av alla gifta kvinnor.

Men de gifta kvinnornas förvärvsarbete gör mer än drar fram »misslyckandena» i ljuset. Det ifrågasätter hela institutionen, eftersom det undergräver – men inte upphäver – funktionsdelningen mellan könen och privatsfärens existens.

Redan på 30-talet skrev Alva Myrdal att den samtidiga förekomsten av äktenskap med hemmafruar och äktenskap med förvärvsarbetande hustrur innebar en motsättning: Själva existensen av den ena typen av äktenskap ifrågasätter den andras berättigande. Denna motsättning tar sig uttryck på flera nivåer: Från de gifta kvinnornas subjektiva upplevelser – borde jag inte vara hemma hos barnen? eller Borde inte jag också ut och tjäna lite pengar? – till den offentliga familjepolitiken – vilken typ av familj skall vara »den rätta», vilken skall politiken och lagstiftningen anpassas efter? Och den blir självfallet allt mer akut då de båda familjetyperna börjar bli ungefär lika vanliga.

De gifta kvinnornas förvärvsarbete skapar alltså sprickor i väven. Men sprickorna har ännu långt ifrån utplånat mönstret. 1972 hade 56 procent av de förvärvsarbetande gifta kvinnorna deltidsarbete – för att få tid med hem och barn, för att vårda privatsfären som fortfarande ses som deras domän (80).

Och skilsmässorna, som visserligen otvivelaktigt pekar på en kris för familjen, kan också ses som en säkerhetsventil som gör det möjligt att trots allt upprätthålla institutionen…. extremfallet på det är USA, där vart tredje äktenskap slutar i skilsmässa, men där nästan alla gifter om sig och oförtrutet fortsätter att lova evig kärlek och trohet.

DAGHEMSUTBYGGNAD

De gifta kvinnornas förvärvsarbete bidrar också till att tvinga fram den visserligen högst otillräckliga men ändå kraftiga utbyggnaden av daghemsverksamheten under senare delen av 60-talet och böljan av 70-talet. 1960 fanns det 10 270 platser på statsunderstödda daghem. 1965 hade platsantalet ökat, men inte till mer än 11 715 (81). Men 1970 hade antalet växt till 29 347, och 1972 ytterligare till 45 738 (82). Samtidigt ökade antalet platser i familjedaghem, denna säregna – och billiga! – hybrid mellan privat och församhälleligad barntillsyn, från 8 000 till 42 000 under perioden 1965-1970.

Hur begränsad daghemsutbyggnaden än är i förhållande till behovet av daghemsplatser innebär den ytterligare ett slag mot familjeinstitutionen genom att ännu en praktisk funktion börjar lyftas från den. Och den här gången riktas slaget mot institutionens hjärta, eller mot dess grundvalar. För barnavården är inte bara en av familjens funktioner, den är en av de få praktiska funktioner den har kvar och den utan jämförelse viktigaste – vi har tidigare sett hur »barncentreringen» uppkommit och den kärleksfulla moderns betydelse för barnets utveckling börjat betonas mer än någonsin tidigare. Det är därför inget under att få saker kan ge upphov till så hätska debatter som förslaget om allmän förskola eller kraftig daghemsutbyggnad….

I ett tidigare avsnitt skrev vi: »1953/54 låg de totala samhälleliga utgifterna för olika typer av bidrag till familjer på ungefär 640 miljoner kronor. Samtidigt kostade den ’församhälleligade reproduktionen’ ca 163 miljoner kronor. Så länge utgiftsposterna förhåller sig på det viset till varandra blir familjen trots allt långt ifrån överflödig. Det är när posterna börjar närma sig varandra som det blir uppenbart på vilket sätt statens stöd till familjen påminner om repets stöd till den hängde.»

Och nu har vi börjat komma dithän: 1972 kostade bidragen till familjer 3,2 miljarder kr; den »församhälleligade reproduktionen» kostade 2,8 miljarder (83).

SLUTET FÖR FAMILJEPOLITIKEN?

Samtidigt kan man fråga sig om det länge till kommer att finnas utrymme för en speciell ekonomisk familjepolitik. De familjepolitiska utgifterna är en del av de allmänna socialutgifterna, en del som har varit relativt konstant sedan 1957 åtminstone (16-17 procent). Men de sociala utgifterna har ökat enormt. Med penningvärdet hållet konstant har de ungefär femdubblats sedan 1950 och tredubblats sedan 1960 (84). En allt större del av den kollektiva lönesumman bollas runt som inkomstöverföringar mellan olika grupper av lönearbetare och från lönearbetare till blivande lönearbetare och före detta lönearbetare – gamla, sjuka och utslagna, studerande. Olika typer av bidrag blir allt nödvändigare för att hålla nöden från dörren för allt fler. Den speciella familjepolitiken löper risken att upplösas i den allmänna socialpolitiken, speciellt i en situation av stigande priser och sänkta reallöner. Bostadsbidraget t ex. som från början var avsett att hjälpa barnfamiljer till bättre bostäder, börjar bli ett allmänt »botemedel» mot de stigande hyrorna. Man behöver numera varken ha barn eller ens vara gift för att få det.

Också småbourgeoisins fortsatta utslagning måste undergräva lönearbetarfamiljen. Lönearbetarfamiljen har lånat sin form av den småborgerliga; ofta direkt, genom att små egendomsägare förvandlats till lönearbetare, eller genom att deras söner och döttrar blivit det. Genom att småbourgeoisin, och därmed den verkliga småborgerliga familjen, elimineras, blir lönearbetarfamiljen alltmer en form utan innehåll, spöklik och arkaisk: Inte någonstans i samhället finns längre den materiella grunden för denna familjebildning. Spänningen mellan den föråldrade form som lönearbetarfamiljen lånat och dess verkliga innehåll, eller brist på innehåll, måste bli allt mer akut.

FAMILJESPLITTRING?

Något som ibland nämns som en viktig bidragande orsak till upplösningstendenser inom lönearbetarfamiljen är familjesplittring i samband med migration av arbetskraft. Dvs mannen flyttar till Göteborg, medan hustru och barn blir kvar i Sorsele eller Dubrovnik. Vi har haft svårt att få tag i siffror för att belägga eller förkasta denna tes, men tillgängliga data pekar på att det är ett ganska marginellt fenomen.

I en engelsk undersökning av invandrade arbetares levnadsförhållanden i Europa framställs uppsplittringen av den större familj-släkt-gruppen och kärnfamiljens isolering som migrationens viktigaste effekt på familjeförhållandena. Att detta stämmer tyder också svenska siffror på: I Stockholm fanns det i november drygt 28 000 ogifta utländska män och drygt 19 000 gifta. Av de gifta sammanbodde den absoluta majoriteten, ca 16 000, med hustrun. Det är alltså jämförelsevis få familjer som splittrats på detta sätt (85).

Rimligtvis – men siffror har vi inte hittat – måste detta vara ännu mindre vanligt när det gäller svenska familjer. Allra helst som familjens fortsatta sammanhållning i sådana här fall är understödd och institutionaliserad genom flyttningsbidrag etc.

I 60-talets folkomflyttningar kommer familjerna att isoleras alltmer, samtidigt som kontakterna med människor utanför familjen minimeras, Relationerna inom familjerna måste bli allt mer överlastade. Och samtidigt – dvs från början av 60-talet – ökar de yttre påfrestningarna på familjemedlemmarna genom den ökade arbetshetsen, omställningsproblem i samband med flyttningar, och utslagningen på arbetsmarknaden.

De olika frustrationer som dessa yttre påfrestningar ger upphov till kan bara uttryckas i familjen, eftersom det är det enda stället där emotionella reaktioner är tillåtna. Men i och med att tröttheten och besvikelsen över ett påfrestande arbete, omställningsproblem i en ny miljö etc, förs in i familjen och uttrycks där så förvandlas de till »familjeproblem».

För eftersom familjen enligt den rådande ideologin skall ha en kompenserande och läkande funktion i förhållande till det hårda arbetslivet och den kalla omvärlden, så kommer även de problem vars orsaker ligger utanför familjen att ses som ett familjeproblem, familjemisslyckanden. Familjen skall klara av att kompensera yttre påfrestningar. Gör den inte det är det i första hand den det är fel på, inte de yttre påfrestningarna. Så kommer 60-talets omvandling av den svenska kapitalismen också att leda till kriser inom lönearbetarfamiljerna. I förorterna växer familjerådgivningsbyråernas väntelistor….

Ingrid Hedström

NOTER
1. Sweriges Rikes Lag 1734, Giftermålsbalken kap LX:1, kap XI
2. Ibid, Handelsbalken, kap XIV »Om legohion» , . ,
3. Myrdal 1945, ss 17-19
4. Ibid, s 18
5. Ibid, s 20; Andersson 1974, s 20
6. Myrdal m fl 1938, s 23
7. Myrdal 1945, s 20
8. Andersson 1974, s 20; Therborn 1973
9. Holmberg 1967
10. Ovist 1973
11.Quensel 1969
12. Ibid
13. Burgess& Locke 1953
14. Therborn 1973, ss 24-25
15. Ibid
16. Andersson 1974, s 13
17. Mannheimer & Gynna 1971
18. Therborn 1973, s 23; jfr Mannheimer & Gynna 1971, s 118
19. Therborn 1973, s 23
20. Jonsson & Kälvesten 1964, s 303
21. ibid, s 303-304
22. Erlander 1972. ss 159-188
23. Familjen i framtiden 1974, s 17-18
24. Myrdal 1945, ss 157-167
25. Ibid
26. Ibid
27. Erlander 1972, ss 271-272
28. Samhället och barnfamiljerna
29. Ibid, s 15 ”
30. Betänkande angående familjebeskattningen •
31. Myrdal 1945, s 105
32. Ibid, ss 115-116
33. Ibid, ss 117-118
34. Ibid, ss 183-185
35. The American Family, US News and World Reports,-s 36
36. Allmän familjerådgivning, ss 34-35
37. Borgegård 1974, s XVI
38. Sullerot 1968, s 92
39. Ibid, s 93
40. Ibid, s 297
41. Ibid, s 296 42.1 fortsättningen bygger detta avsnitt helt på Erland von
Hofstens genomgång av »Familjesociala åtgärder i olika
länder» i »Samhället och barnfamiljerna»
43-45 Utgår på grund av felnumrering
46. Samhället och barnfamiljerna, s 15
47. Liljeström 1974, s 35
48. Samhället och barnfamiljerna, ss 59-60 .
49. Ibid
50. Ibid
51. Liljeström 1974, s 38
52. Holter m H, s 36
53. Liljeström 1974, s 35
54. Samhället och barnfamiljerna, s 122
55. En intressant debatt om hemarbetet i det kapitalistiska samhället har förts i New Left Review nr 83 och 89. Vi följer här i huvudsak Jean Gardiner i NLR nr 89
56. Friedan 1968
57. Ibid, ss 157-158
58. Kvinnan i Sverige… 1973, s 55
59. Ibid
60. 6 timmars arbetsdag 8 timmars lön, s 26
61. Liljeström m fl 1975, s 60-61
62. The American Family, s 36
63. Se på några fallbeskrivningar i vilken bok som helst som tar upp psykisk sjukdom utifrån ett »familjeteoretiskt» perspektiv, som t ex Laing, Familjelivet 1971
64. Liljeström m fl 1975, s 61
65. Se t ex Holter m fl 1975, s 123-167 för hur en »beredskap till underkastelse» förmedlas genom en uppfostringsideologi präglad av undergivenhet inför auktoriteter framför allt inom arbetarklassen
66. Qvist l973. sl69
67. Quensel 1969, s 23
68. Boigeol & Commaille 1975, s 16
69. Dagens Nyheter Nord, 3 okt. 19″,’4
70. Kvist 1975 71. Ibid
72. Rapport om industripolitik 1973. s 5
73. 6 timmars arbetsdag 8 timmars lön 1974, s 26
74. Liljeström 1974
75. F ryklund, Nilsson m fl 1973
76. Kvist 1975, s 15, s 154
77. Qvist 1973. sl54
78. Kvinnan i Sverige… 1973. s 45
”9. Boigeol & Commaille 1975, ss 17-18
80. Kvinnan i Sverige… 1973, s 55
81. Socialvården 1968. s 68
82. Socialvården 1970, s 100
83. Ibid, s 264-265
84. Ibid. s 268

REFERENSER
Ahrne, G. Hushållsarbete och dubbelarbete. Allmänna förlaget, Stockholm 1971
Allmän familjerådgivning. SOL’ 1957:3
Andersson, K-Å. Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom. RMF-press 1971
Berger, M. Fruar och damer. Pan 1974 Betänkande angående familjebeskattningen. SOl) 1936:13
Boigeol, A. och Commaille, J. Les Francais et le divorce. Psychologie nr 64 mai 1975
Borgegård, T. Några teoretiska och praktiska synpunkter på familjerådgivning. Psykolognytt 1974
Burgess, E. och Locke, H. The Family: From Institution to Companionship. American BookCompany, New York 1953
Dalgärd, L. Familjen under kapitalismen. Stencil Erlander, T. 1901 -1939. Tiden 1972
Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Stockholm 1974
Friedan, B. Den feminina mystiken. Pan/Norstedts 1968
Fryklund, B., Nilsson, T., Olsson, S-E. och Peterson, T. Från bondeförbund till centerparti. Zenit nr 4 1973
Gardiner, J. The Role of Domestic Labour. New Left Review nr 89
Holmberg, P. Arbete och löner i Sverige. Rabén och Sjögren 1967
Holter, H., Henriksen. H., Gjertsen, A. och Hjort, H. Familjen i klassesamfunnet. Pax 1975
Invandrare i Stockholm. Rapport avgiven av Stadskollegiets utlänningsavdelning. (Tryckår saknas)
Jonsson, G. och Kälvesten, A-L. 222 Stockholmspojkar. Almqvist & Wiksell 1964
Kvinnan i Sverige i statistisk belysning. Arbetsmarknadens kvinnonämnd 1973
Kvist, K. Den krisfria kapitalismen och andra myter. Arbetarkultur. Kristianstad 1975
Laing, R.D. Familjelivet. Pan/Norstedts Stockholm 1971
Liljeström, R. Uppväxtvillkor. Publica/Liber, Stockholm 1974
Liljeström. R., Mellström, G.F., Svensson, G.L. Sex Roles
in Transition. Stockholm i975
Mannheimer, E. och Gynna, C En studie i den svenska arbetarklassens uppkomst. Revopress, Lund 1971
Myrdal. A. Nation och Family. London 1945
Myrdal, A. m fl. Kvinnan, familjen och samhället. Kooperativa förbundets bokförlag. Stockholm 1938
Olsson. H. Intervju med 49-ång kontorsanställd om könsroller och frigörelse. Stencil vid Skåseminarium, nov. 1974
Quensel, C-E. Befolkningsutvecklingen. Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning. Svenska bokförlaget 1971
Ovist, G. Statistik och politik. Landsorganisationen och kvinnorna på arbetsmarknaden. Tvärsnitt. Prisma 1973
Rapport om industripolitik. Svenska Metallindustriarbetar-förbundet. Tiden 1973
Samhället och barnfamiljerna. SOU 1955:29 Samhällsförändringar och brottslighet. Tiden/Folksam 1974
Secombe, W. Housework under Capitalism. New Left Review nr 83
Slater, l.. och Woodside. M. Råttorns öl’ Marriage. Cassell & co, London 1951
Socialvården 1968. Sveriges officiella statistik. Statistiska centralbyrån. Stockholm 1970
Socialvården 1972. Sveriges officiella statistik. Statistiska centralbyrån. Stockholm 1974
Sullerot, E. Histoire et sociologie du travail feminin. Editions Gonthier 1968
Sweriges Rikes Lag. Stockholm 1734 The American Family. US News and World Report. 27 okt. 1975
Therborn, G. Det svenska klassamhället 1939-70. Zenit särtryck 1973
Willmott, P. och Young, M. Family and Kinship in East London. Penguin, London 1957

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 5/1975

Kritik av den politiska ”Nya hushållsekonomin”

– en granskning av Gary S. Beckers `A Treatise on the Family´

C-uppsats av Dick Forslund, Företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet, 1999.

Denna uppsats är inspirerad av en text skriven av Jannis Kallinikos som innehåller en svidande kritik av ett teoretiskt förhållningssätt till mänskligt beteende och samspel mellan människor som blivit stark inom ekonomisk teori de senaste två decennierna.1 En av dem som får utstå kritik är Gary S. Becker, som år 1992 för övrigt också tilldelades nobelpriset ”för att ha utvidgat den mikroekonomiska analysens domäner till att omfatta ett brett spektrum av mänskligt beteende och interaktion, inkluderat beteende på ickemarknader”.2
Prismotiveringen talade alltså uppskattande om hur den ekonomiska vetenskapens arbetsfält vidgas. Men deltagare i en upprörd debatt på nittiotalet har sett en breddning i dubbel bemärkelse. Dubbel på så sätt att den dominerande nyklassiska ekonomiska skolan både breddas och gör sig bred, som om den erövrar territorier. Den skärper anspråken på att kunna förklara allt i samhället. I samma process tenderar den också att utdefiniera andra samhällsvetenskaper. Eller åtminstone får de se sig ”ej ingå i modellen”, bli vittnen till en slags imperialistisk kampanj som stormar fram under fältropet ”Allt Annat Lika!”.
Nyklassisk teori bemöts, liksom nyliberalismen, dess naturliga ideologiska utlöpare.

Försöket av Becker att omvandla mänskliga upplevelser till konsumtion av en slags enhetliga varor som bytes på en fiktiv marknad kritiseras bland annat av Jannis Kallinikos som ett omöjligt försök att jämföra sådant som inte låter sig jämföras.3 Han visar för övrigt hur en mycket obehaglig kyla då breder ut sig och nämner i sammanhanget Richard M. Posner, en ekonom som kommer att figurera i denna uppsats.

En uppsjö av invändningar och systematisk kritik kommer från alla samhällsvetenskaper och från de ekonomiska skolor som trängts undan. En viktig kritik kommer från den feministiska teoribildning som utvecklats sedan sextiotalet. Bara en liten bråkdel av allt det används i detta arbete. Litteraturstudien har dock blivit lite lättare av att många författare har den goda vanan att i sina texter sammanfatta argument som finns hos andra, innan de säger sitt

Läs hela uppsatsen, Kritik av den politiska ”Nya hushållsekonomin”.

Anti Fascistisk Aktion – socialistiska kämpar eller terrorister?

Under sin knappt tioåriga existens har Anti Fascistisk Aktion (AFA) varit en kontroversiell organisation som livligt debatterats inom den svenska vänstern. Efter händelserna i samband med EU-toppmötet i Göteborg har dess status gått från kontroversiell till närmast paria. I frågan om hur vänsterns skuld till det inträffade skall fördelas har huvudbördan hamnat hos AFA. Inom varje organisation som deltar i den globala proteströrelsen diskuteras hur man skall förhålla sig till organisationen. Men osäkerheten om vad det är man har att ta ställning till är stor .Vad är AFA egentligen för rörelse? Mytbildning och massmediala hugskott frodas. Marco Espvall ger här en presentation av AFA:s grundläggande struktur, ideologi och politiska praktik utifrån hans egna direkta kontakter med AFA-medlemmar.

Den här artikeln handlar om Anti-Fascistisk Aktion, AFA. Texten är baserad på ett antal längre samtal med nuvarande och före detta aktivister i AFA-Stockholm. Detta är inte något avslöjande reportage som berättar ”den verkliga Sanningen” om AFA. Det är heller inte något debattinlägg som pekar ut riktlinjer eller förhållningssätt för hur övriga vänstergrupper ska förhålla sig till AFA. I bästa fall kan artikeln utgöra ett underlag för en sådan fortsatt diskussion.

Artikeln skrevs som en reaktion på den förvirrade AFA-debatt som uppstod i svallvågorna efter protesterna i Göteborg. En debatt som byggde på känslomässiga ryggmärgsreflexer och lösa spekulationer snarare än på fakta och analys. När sedan AFA själva har försökt förklara sig har de bara förvärrat situationen genom uttalanden som ”Vi tar inte avstånd” och ”Göteborg var en framgång!”, vilket sedan genom medias skrattspegel förvandlats till ”Det var vi som trashade Avenyn, och det är vi stolta över!”.

Detta är alltså ett försök att komma bort från den schablonbild av AFA som media, och ibland AFA själva, förmedlar till allmänheten. Ambitionen är att försöka förklara vad AFA är, hur rörelsen fungerar och vad den står för.

Jag tror inte på objektiv journalistik. Däremot tror jag på att som skribent öppet redovisa sina antaganden, för att sedan låta läsaren själv göra en bedömning utifrån dessa. Därför vill jag börja med att säga: Jag är partisk.

Jag är inte själv med i AFA, och har heller aldrig varit det. Däremot har jag många vänner som tillhör eller har tillhört kretsarna kring AFA-Stockholm. Detta har både nackdelar och fördelar. Nackdelen är förstås risken för att vänskapen grumlar seendet för negativa drag hos organisationen. Men jag tror att fördelarna överväger. Jag har en större kunskap och inblick i AFA-miljön än de flesta andra journalister som försökt skildra rörelsen. Det hade också varit svårt för en journalist ”utifrån” att arbeta fram det förtroende som krävs för att få AFA-aktivisterna att tala öppenhjärtigt. Detta beror inte på att AFA är paranoida, utan helt enkelt på att de har väldigt negativa erfarenheter av kontakter med medier.

Ingen centralisering

Vad är då AFA? Organisationen har ett par hundra aktiva och finns på ett femtontal platser i landet, men består på de flesta mindre orter av kompisgäng som kallar sig för AFA när de vid behov agerar tillsammans mot de lokala nazisterna. I storstadsregionerna finns det däremot större, välorganiserade, AFA-grupper som har en kontinuerlig politisk aktivitet. Det är dessa större grupper, med AFA-Stockholm som referensram, som jag menar när jag talar om AFA. I medierna framställs AFA ofta som en hemlig våldssekt. Faktum är att organisationen fungerar ungefär som vilken frimärksförening som helst: AFA-Stockholm har möte varannan vecka där deltagarna diskuterar och fattar demokratiska majoritetsbeslut. Ansvarsområden fördelas inom gruppen och arbetsgrupper skapas efter behov.

Två gånger om året håller AFA landsmöte med representanter från lokalföreningarna. AFA-Sverige är ingen centraliserad organisation, lokalgrupperna är suveräna att själva utforma sin politik. Teoretiskt kan detta vara ett problem om till exempel AFA-Stockholm i ett nationellt sammanhang går ut och säger en sak och AFA-Göteborg i praktiken genomför något helt annat. Men i praktiken blir detta sällan något problem eftersom lokalgrupperna för kontinuerlig dialog med varandra. I princip gör man inte några offentliga uttalanden om det inte råder konsensus i frågan.

Den gemensamma politiska debatten förs i AFA:s internbulletin.

Men det som skiljer sig från andra organisationer är att AFA inte har några officiella medlemmar. Det finns inget medlemsregister, ingen styrelse, inget officiellt medlemsskap.

AFA är alltså en förening som man inte kan gå med i. Ändå ansluter sig människor i ungefär samma takt som folk faller ifrån. Hur går det till?

Det finns två sätt att ansluta sig. Antingen känner du någon som är med, som bjuder in dig till någon av de introduktionsdagar som AFA-Stockholm ordnar regelbundet eller så skriver du brev till AFA som stämmer träff med dig och låter dig berätta om dig själv och ger dig grund-info om AFA och dess verksamhet. Om tycke uppstår så erbjuds du att komma på introduktionskursen. På introduktionsdagarna får de nya medlemmarna grundläggande skolning i AFA:s teori, praktik och historia.

Handlingsfetischister

Det finns en mytbildning inom delar av den övriga vänstern om att det egentligen finns två AFA. Ett AFA som består av unga kampsportstränade, politiskt förvirrade medelklassungar. Och ett pensionärs-AFA som är organisationens hjärna. Detta bygger på föreställningen om att AFA är en hemlig orden som styrs av en samling intellektuella män över trettio, som tidigare varit antifascistiska gatuslagskämpar, men som vuxit upp och gjort karriär, och nu utgör den grå eminens som i det fördolda utarbetar den politiska linjen.

Det fungerar inte på det sättet. AFA är nämligen handlingsfetischister. Den som inte är aktiv har ingen talan. Även om du var en jävel på kickboxning för tio år sedan och var med på grundningsmötet på Bona Folkhögskola 1993, är du ingen auktoritet om du inte är beredd att jobba aktivt.

AFA:s metod är direkt aktion. Ordet ”aktion” ger på svenska lite snäva associationer, engelskans direct action, ”direkt handlande” säger mer om vad det rör sig om. Direkt aktion betyder handling utan ombud. Det innebär i AFA:s tolkning att om man vill ändra på något så gör man det själv tillsammans med andra som har samma intresse. Direkta aktioner kan enligt AFA vara allt från att organisera en strejk, starta ett kooperativ, ge ut en tidning, demonstrera, hålla ett föredrag – till att paja en fönsterruta på en porrbutik. Om det öppnar en nazibutik i ditt kvarter kan du tillsammans med antifascister, feminister, homosexuella, handikappade, invandrare eller andra som är direkt hotade av nazisterna slå sönder den.

Ett annat exempel på direkt aktion i AFA:s mening var när man i Malmö i början av 90- talet slog sönder bankfönster i kampen för ett ungdomshus. Tanken var att synliggöra att det faktiskt är marknaden som har den egentliga makten i samhället, att staten via bankakuten gått in och räddat bankerna när de klantat till det och låtit nedskärningar drabbade resten av samhället hårt.

Den direkta aktionen har två syften. Dels att nå resultat, att genomföra konkreta förändringar, men också att visa på att en förändring är möjlig. De är ett sätt att peppa folk och visa på vägar att agera själv.

Exemplets makt

Någon direkt motsättning mellan skadegörelse och masskamp kan inte aktivisterna i AFA se. De vill i alla fall inte erkänna den. Detta kan tyckas obegripligt för oss partigängare som vurmar för ”masslinjen”. Vad man måste komma ihåg är att AFA inte är marxister, åtminstone inte i den traditionella vänsterns mening. De flesta AFAiter tänker inte ”socialistiskt strategiskt.” De väntar inte på grön gubbe. Istället för att i varje enskilt läge först försöka vinna majoriteten, tror direkt-aktions-aktivisten på exemplets makt. Någon måste börja kämpa, tids nog hänger resten på. Och om de andra inte vill kämpa militant så kan de ju alltid kämpa pacifistiskt.

AFA har djupa rötter i anarkiströrelsen. Därifrån har de fått idén om ”Diversity in tactics”, att det är just mångfalden i protesten som tillsammans skapar styrkan. Därifrån kommer även föreställningen om att man inte har rätt att kritisera hur andra inom rörelsen väljer att arbeta. Vi gör vår grej, ni gör er. Även om någon lokalgrupp skulle vara kritisk till, låt oss säga, AFA-Stockholms uttalande efter Göteborg, så skulle de aldrig gå ut med den kritiken offentligt.

Det är en småborgerlig inställning tycker säkert vissa inom den marxistiska vänstern. Innebär då detta att AFA är en exklusiv medelklassrörelse? Inte nödvändigtvis.

Visst är medelklassen överrepresenterad i AFA, precis som den är i Ungsocialisterna, Fältbiologerna eller AIK:s J-18 lag i ishockey. Men det betyder inte att det inte finns människor med arbetarklassbakgrund i AFA. Det gör det. Vissa arbetar i offentlig sektor och i lågavlönade servicejobb, andra filar på sina akademiska avhandlingar, ytterligare andra är arbetslösa eller pluggar på gymnasiet.

I en artikelserie i Expressen för en tid sedan där tidningen skulle ”avslöja” den autonoma vänstern försökte journalisterna bevisa att vänsteraktivism är ett överklass- eller övre medelklassfenomen. Expressen samlade på sig ett register över gripna aktivister från bland annat Reclaim the City hösten 1999, Linköpingockupationen och olika djurrättsaktioner. I en genomgång av 241 föräldrars inkomst slog tidningen fast att hälften av aktivisterna har föräldrar som tjänar en medelinkomst, medan en fjärdedel tjänar mer och en fjärdedel tjänar mindre. Detta jämför de med rikssnittet för förvärvsarbetande mellan 20-64, som ligger lägre.

Det finns ett uppenbart problem med den jämförelsen. Eftersom vänsterungdomarnas föräldrar alla är i femtioårsåldern, måste deras inkomster jämföras med den genomsnittsliga femtioåringens inkomster. Inte med den genomsnittsliga inkomsten hos alla ålderskategorier. Generellt har femtioåringar en högre inkomst än tjugo-trettioåringar. Därigenom faller Expressens påstående. Trots detta har Expressens antagande gjorts till en sanning som övriga media tagit över, och deltagarna i ett par aktioner generaliseras till att gälla hela den utomparlamentariska vänstern.

Tre ideologiska ben

En annan populär föreställning är att AFA förespråkar våld som politisk metod – i alla lägen. Det är fel.

AFA är inte pacifister, långt ifrån. Men för att begripa vad AFA håller på med måste man inse att våldet är ett medel, inte ett mål för rörelsen. Huvudparten av AFA:s politiska verksamhet bedrivs utan våldsanvändning. AFA ordnar studiecirklar, jobbar i bredare rörelser som nätverket mot rasism, håller föredrag på skolor, delar flygblad och så vidare. När AFA tar till våld är våldsanvändningen rationell ur deras perspektiv.

Det finns också en direkt koppling mellan graden av våldsanvändning hos AFA och nazisternas närvaro i det offentliga rummet. AFA står ideologiskt och politiskt på tre ben: Antifascism, antisexism/antihomofobi och antikapitalism. När nazisterna agerar mindre ute på gator och torg minskar AFA:s våldsanvändningen och de två andra benen blir viktigare.

Rörelsen ursprung

För att förstå AFA som fenomen måste man sätta in rörelsen i dess sammanhang. Ur vad uppstod AFA?

Man kan säga att embryot till AFA föddes ur – men också i opposition till – 80-talets anarkistiska husockupationsrörelse. I skiftet mellan 80- och 90-tal började luften gå ur ockupationsrörelsen. Ockupanterna möttes av allt hårdare tag från polisens sida. Det blev efterhand svårare att hålla husen någon längre tid. I Stockholm satte slaget om Folkungagatan 164 (1990) på något vis punkt för ockupantrörelsen. Vid den här tiden började det formera sig en ny generation anarkister som började uppmärksamma nya frågor som inte varit så centrala för den äldre aktivistgenerationen.

I den tyska autonoma ockupantrörelsen började man i början på 90-talet tala om ”triple oppression”. Termen kom från en text med samma namn som skrevs av en grupp tyskar 1990. Triple oppression-teorin fick ett enormt genomslag bland den nya generationens aktivister. Det nya med triple oppression-idéerna ur vänstersynpunkt var att de förnekade att motsättningen mellan arbete och kapital var huvudmotsättningen i samhället.

Istället menade triple oppression-anhängarna att det finns tre grundläggande förtryck: kapitalism, sexism och rasism, som alla tre är sammantvinnande i en slags nätliknande struktur, och som alla tre bör bekämpas lika mycket, var och en för sig och tillsammans. En slags förtrycktas ”gemenskap” förutsätts uppkomma, där allianser bildas mellan olika grupper av förtryckta. Vidare överfördes det feministiska slagordet om att det personliga är politiskt även på rasism och kapitalism – vi har inte bara insocialiserade normer om över och underordning i våra könsroller, utan även i egenskap av individer tillhörande en särskild klass eller etnisk grupp.

Triple oppression-teorin var stommen i de tre ben som AFA stödde sig på under sina första staplande steg: Antifascism, anti-sexism/homofobi och antikapitalism.

Det hände också saker ute i samhället som påverkade A-rörelsen (A-rörelsen är ett samlingsnamn som innefattar alla de olika strömmingarna inom anarkiströrelsen i vid mening). Vid valet 1991 hade Ny demokrati gjort sin debut och landet skakades av attacker mot flyktingförläggningar, massmedia ”hårdlanserade” Vitt Ariskt Motstånd, VAM, och den så kallade Lasermannen härjade och spred rädsla. Det nya med nazigruppen VAM var inte det rasistiska våldet, utan lanserandet av en nynazistisk ideologi.

Under ett halvår, från hösten -91 till våren -92 växte en kortvarig men bred antirasistisk rörelse fram. Det blev ett halvår späckat med antirasistiska demonstrationer, en invandrarstrejk och som en kulmen på allt detta deltog 10 000 personer i tre olika demonstrationer i Stockholm den 8 februari -92.

Våren -92 visade det sig att den antirasistiska mobiliseringen varit effektiv, nazirörelsen hade drabbats av ett rejält bakslag. Samtidigt hade polisen gripit Lasermannen och Vam-bankrånarna. Med den antirasistiska framgången började den antirasistiska rörelsen trappa ned sin verksamhet. Luften började sakta pysa ur Riksförbundet Stoppa Rasismen som varit navet för den antirasistiska rörelsen. Vänsterns antifascistiska intresse avtog och medias strålkastarljus på extremhögern slocknade.

Grundandet av AFA

För den antifascistiska delen av A-rörelsen hade vintern 1991-1992 präglats av spontana koalitioner mellan olika grupper från olika idétraditioner som ville konfrontera fascismen rent fysiskt. I Stockholm uppstod det en allians mellan framför allt iranska exilkommunistiska partier och aktivistmiljön. Tillsammans spöade de regelbundet skiten ur tidningsförsäljare från nazistgruppen Sveriges Framtid som stod och sålde tidningar vid Centralen och vid Gamla Stans tunnelbanestation. Men alliansen var bräcklig: under våren lessnade iranierna på att ensidigt konfrontera nazisterna fysiskt och började ägna sig åt mera traditionellt partiarbete istället.

Sommaren 1992 återstod bara A-rörelsen. I stället började militanta antifascister ur anarkistmiljön i de olika städerna knyta kontakter med varandra. Flera lösliga antifascistiska arbetsgrupper bildades som så småningom formaliserades i fasta aktionsgrupper.

I september -93 samlades ett tjugotal olika antifascistiska grupper från hela Sverige på Bona Folkhögskola och beslöt att bilda det landsomfattande nätverket Anti-Fascistisk Aktion. Vid det här laget var all ideologisk mångfald borta. Från första början var det autonom anarkism och triple oppression som satte sin prägel på organisationen. Namnet AFA lånades dels från den engelska radikala vänsterns antifascistiska organisation Anti-Fascist Action och dels från den tyska proletära självförsvarsorganisationen Antifascistische Aktion som fanns på 1930-talet. Parallellt med bildandet av AFA i Sverige uppstod AFA i Danmark och Norge.

Händelseutvecklingen inom det antirasistiska arbetet 91-93 blev en väldigt omdiskuterad fråga inom vänstern och kom att forma det nybildade AFA-nätverkets politiska praktik. Varför rasade den breda kortvariga antifascistiska rörelsen som växte fram 91/92 ihop? Under några månader organiserades ”regnbågskoalitioner”, breda antirasistiska allianser mellan vänstergrupper, invandrarorganisationer och allmänt humanistiska initiativ, som genomförde manifestationer i ett flertal städer i Sverige. Men alla koalitionerna blev kortvariga och deltagarantalet minskade på antirasistiska demonstrationer.

Bland en stor del av vänstern och de antirasistiska grupperna lades skulden för detta på den militanta och konfrontationsinriktade antifascismen. Man menade att våld och braskande mediarubriker om att fascister och antifascister var ”lika goda kålsupare” skrämde iväg vanligt folk från demonstrationer och manifestationer. AFA gav en annan förklaring.

Ingen allians med etablissemanget

Enligt AFA var det antifascistiska våldet under 1991/92 bara ett svar på fascisternas upptrappade våld. Nu i efterhand tror de antifascister som var med vid den tiden att det ändå inte varit möjligt att upprätthålla den mobiliseringsgrad som regnbågskoalitionerna uppnådde under en kort tid.

Enligt dessa AFA-aktivister fanns det ett slags systemfel inbyggt i själva regnbågsidén. De är kritiska till det överordnade målet att till varje pris bygga upp största möjliga bredd i koalitionerna för att isolera extremhögern. Som vänstergrupp innebär det att sätta sin politik åt sidan och sluta upp bakom liberala och systembevarande paroller. AFA och andra utomparlamentariska vänstergrupper betonar istället vikten av att bygga upp en antifascistisk opposition. De menar att det är livsfarligt att liera sig med ”etablissemanget”. Det leder till att extremhögern kan fånga upp missnöjet mot det samhälle vi lever i. Nazisterna ställer rätt frågor: Varför finns arbetslöshet? Vad beror våldtäkter på? Om vi inte kan besvara deras frågor kan vi inte bemöta nazisternas sociala bas, menar AFA.

Kamp mot porr

AFA använder antifascism som en bredare term än antirasism. I rörelsen har det förts många diskussioner om vilka beståndsdelar och vilka maktstrukturer fascistiska rörelser och ideologier knyter an till. Sexismen, homofobin och rasismen, som är dragna till sin spets i fascismen, är strukturer som genomsyrar hela samhället menar AFA. Den fascistiska rörelsen existerar inte i ett vakuum – den knyter an till och är en del av en större högervridning. Det finns ett samspel mellan den höger som flyttar gränserna på gatan och fysiskt hotar folk, och den högervridning i politiken som skärper flyktingpolitiken och formulerar invandring som ett samhällsproblem.

Med utgångspunkt från den analysen med grund i triple oppression, har AFA också arbetat med frågor som legat utanför ett snävt antifascistiskt fält men som de bedömt som viktiga delar av en reaktionär mobilisering och högervridning. Ett sådant område, som flera AFAgrupper valt att prioritera, är kampen mot porren. AFA har bedrivit den kampen genom att attackera porrbutiker, men har också uppmärksammat så kallade ”herrtidningar” som Slitz och Café. AFA:s Shitz-kampanj 1999, då mer än 23 000 falska Slitz-löpsedlar trycktes och sattes upp är ett av de mer lyckade exemplen.

Det har också under lång tid funnits en intern diskussion inom AFA om machokultur och sexism inom rörelsen.

Diskussionen hamnade på dagordningen på grund av en våldtäkt inom rörelsen, något som AFA var tvunget att hantera. 1994 startades mansgrupper för att få män att diskutera sina förhållningssätt. Det är givet att i en rörelse som i så pass hög grad använder våld som kampmetod, så kan våld också fungera som konfliktlösning. Men det finns samtidigt en större medvetenhet och en mer aktiv debatt om personliga förhållningssätt än i många andra rörelser. Våld och sexism finns även i AFA men är knappast vanligare än i andra grupper i samhället, enligt de AFA-aktivister jag talat med.

Anti-rasistiska nätverk

Mellan 1993 och 1996 hade den nazistiska rörelsen ett uppsving i Sverige. Sedan kom en tid av tillbakagång och då nazisterna var upptagna av intern splittring. Då passade AFA på att ytterligare bredda sitt arbetsfält. AFA:s erfarenhet av att kontinuerligt kartlägga nazistisk verksamhet har lett till att militanta antinazistiska aktioner eller mobiliseringar har fungerat som en ”brandkårspolitik” som satts in vid behov medan majoriteten av det politiska arbetet har kunnat läggas på offensiv kamp som att bygga upp de frihetligt socialistiska organisationerna och nätverken.

År 1997 var det många från AFA som deltog i Europamarschen i Amsterdam. Många blev gripna av polisen i de massaresteringar som riktades mot demonstrationen. Efter det fick AFA upp ögonen för Schengen. Detta uppvaknande resulterade i en kampanj mot det europeiska polissamarbetet och den restriktiva flyktingpolitiken i Schengenavtalet.

Mellan 1995 och 98 gjordes det försök från AFA:s sida att förbättra kontakterna mellan alla antirasistiska/antifascistiska organisationer. På initiativ av den stockholmsbaserade gruppen Hasans Vänner mot våld och rasism har Nätverket mot Rasism dragits igång. AFA har gått in i och hjälpt till att bygga upp nätverket. Sammanhållande för Nätverket mot Rasism har de årliga Antirasistiska Rikskonferenserna varit.

AFA:s engagemang i Nätverket mot rasism uppmärksammades i Expressens artikelserie mot ”vänstern”, där vinkeln var att ”terrororganisationer” uppbär statsbidrag. Att Nätverket mot Rasism fått ta emot pengar, precis som alla andra folkrörelser i Sverige, för att anordna konferenser, sågs som ett indirekt ekonomiskt stöd till AFA som är en av nätverkets hundratalet medlemsorganisationer. Detta trots att AFA inte fått en krona till sin verksamhet från dessa pengar.

Globaliseringsmotstånd

Med tiden har AFA lärt sig att förhålla sig mera taktiskt och pragmatiskt till den militanta kampform som de har varit med om att etablera. Numera försöker AFA vid varje aktion och kampanj först bestämma vilket politiskt mål de vill uppnå, för att sedan anpassa metoderna efter det. Tanken är att protestverksamhet, opinionsbildning genom media, massmilitans och aktionsgruppsmilitans ska komplettera varandra. Enligt AFA:s egen bedömning är det där organisationens möjlighet att växa i framtiden ligger – att både vara en antifascistisk opposition och att arbeta pragmatiskt, att både delta i ett samarbete med andra sociala rörelser och utveckla en militant och resultatinriktad antifascistisk praktik.

Precis som många andra i vänstern har AFA tagit intryck av protestvågen mot kapitalets globalisering. Delvis har globaliseringsrörelsen ritat om den politiska kartan för den utomparlamentariska vänstern. Och det har lett till en mängd problem för AFA. Många av dem bottnar i den rörelseidentitet AFA bär med sig från 90-talet.

Det senaste året har varit en period av omprövning för många inom AFA. Triple oppression-teorin har börjat ifrågasättas på allvar inom rörelsen. Det har hållits ingående diskussioner kring antikapitalistiska strategier. AFA har lyckats med att stänga nazibutiker, men om uppgiften är att avskaffa kapitalismen är strategin inte lika enkel. Om AFA tar sin antikapitalism på allvar ställer det stora och delvis nya krav på organisationen. För att konfrontera kapitalismen krävs det inte bara en kvantitativ förändring (mer aktioner, mer aktivister) utan även en kvalitativ. Tidigare har man haft en väldigt vag idé om vad som verkligen behövs för att störta kapitalismen. Som om allt som behövs är någon form av kritisk massa av aktivister som slår sönder banker och multinationella företag och sedan har vi en revolution…

AFA inser att de metoder de använt för att bekämpa vissa specifika företeelser, i det här fallet nynazistiska kampgrupper, inte kan användas mot kapitalismen som system. Just därför sker det en språngartad utveckling inom AFA just nu. Det finns konkreta planer på att bredda den sociala basen i AFA, genom att vända sig ut till de invandrartäta förorterna. Flera medlemmar i AFA-Stockholm har ägnat delar av sommaren åt att studera Kapitalet.

Det finns även ett stort intresse för italienska Ya Bastas idéer och för den italienska strömningen av autonom marxism.

Göteborgshändelserna

Dessa nya idéer skulle för första gången prövas i praktiken i samband med toppmötet i Göteborg. Tvärtemot vad många tror planerade AFA Sverige framför allt ickevåldsliga aktioner i Göteborg. Ändå har AFA:s aktiviteter förknippats med kravallerna, våldet och maskerna. Ironiskt nog just när de sökte nya vägar för protesterna bortom gatukampen. Ya Basta utvecklade vita overall-konceptet för att komma ur den återvändsgränd de såg att den italienska autonoma rörelsen hade hamnat i. I Norden var både Globalisering Underifrån och AFA inspirerade av dessa former. AFA valde att arbeta under en betydligt större öppenhet än vad de brukat. De planerade fantasifulla blockader, där de skulle pressa sig in fredligt med kroppsskydd för att inte ta skada av polisens batonger.

På onsdagen före Göteborgstoppmötet hade skandinaviska AFA ett möte med det tillresta ”svarta blocket”, som mest bestod av spillrorna av den nordeuropeiska husockupationsrörelsen. Svartblockarna var skeptiska till vitaoverallsstrategin. De hade istället planer på ett ”Blått block”, som i Prag, med inriktning på kravaller. De tillresta övertygades dock av AFA och gick i stället med på att delta i den fredliga blockaden.

Av dessa aktioner blev det inget av. Polisens insatschef Håkan Jaldung gick tidigt ut och förklarade att han tänkte stoppa alla aktioner innan de inträffade. Därför började toppmötesveckan med tillslag mot skolor och lägenheter. Repressionen slog sönder AFA:s strukturer, aktivisterna greps och kroppsskydden beslagtogs. Vi vet hur det gick istället.

Jag vet att flera AFA-aktivister tog aktiv del i kravallerna. Det bör dock påpekas att det inte var AFA som organiserade fönsterkrossningen på Avenyn. Vid den tidpunkten var AFA:s samordning utslagen. Infrastrukturen var inte återupprättad förrän på fredagskvällen.

Ändå känner AFA ett behov av att försvara dom som slog sönder avenyn. ” Det är normalt att vara pissförbannad på det nyliberala klassamhället. Många människor är förbannade och trötta på att attackeras av en brutal ordningsmakt och då slår man tillbaka. Då är det inte vänsterns uppgift att motarbeta motståndet, tvärtom är det vänsterns uppgift att bejaka det, att bryta den politiska apatin. Det var en politisk, kollektiv urladdning vi såg i Göteborg.” Det säger en av de AFA-aktivister när jag frågar om hur AFA ser på det som hände på avenyn.

Även om jag aldrig någonsin delat AFA:s politiska analys, så har jag ändå alltid kunnat förstå hur de tänker. Men nu hänger jag faktiskt inte med längre.

Håller AFA på med politik? Om dom gör det kan man faktiskt kräva bättre svar.

Kravallerna på Avenyn måste bedömas utifrån vilka politiska effekter de fick.

AFA:s resonemang är ett försök att förklara händelserna sociologiskt. Det räcker inte.

Politik handlar inte om att förklara, uppgiften är att förändra.

Marco Espvall

Från Röda Rummet 3/2001.

Maktens förklädnader

Recension av: Maktens (o)lika förklädnader – kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige Red: Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Atlas förlag 2002.
Agnes Callewaert

Antologin Maktens(o)lika förklädnader behandlar frågan om hur social ojämlikhet konstrueras genom att människor kategoriseras utifrån kön, klass och etnicitet. Stor tyngd läggs vid en teoretisk analys av makt- och exploateringsprocesser, och hur dessa ideologiskt legitimeras genom konstruktionen av det som anses vara normalt. Redaktörerna skriver att ”boken kan läsas som en postkolonialt inspirerad lägesrapport om Sverige”.

Boken ger en grundläggande teoretisk bas för att förstå hur kapitalism, rasism, nationalism och patriarkala strukturer hänger ihop. Författarna betonar vikten av att se dessa system tillsammans, men att rasism även måste förstås som ett förtryck skilt från klassförtrycket. Texterna är fyllda av konkreta exempel från dagens samhälle som gör teorierna lättare att förstå och som ger tyngd åt argumentationen. Dessa exempel avslöjar hur rasistiska praktiker förekommer i stort sett i alla sammanhang i Sverige idag.

Bokens sammanlagt tolv författare kan betecknas som kritiska forskare. Flera av dem använder sig av marxistiska teorier och begrepp i sina analyser. Antologin tar ett brett grepp över sitt ämnesområde. Innehållet i de olika avsnitten spänner från Fackföreningsrörelsen i ett rasifierat samhälle över Feministiskt integrationsarbete – vem ska definiera vems behov? till Kön och ras i rumsliga idékonstruktioner.

Ett nyckelbegrepp i boken är kultur. Författarna menar att begreppet i den dominerande samhällsdebatten används som något statiskt, där kultur blir ett bagage människor bär med sig som ser likadant ut oavsett sammanhang. Författarna motsätter sig denna syn. Kultur, liksom identitet, menar till exempel Diana Mulinari, formas i sitt sammanhang och påverkas ständigt av olika maktrelationer. Anna Bredström problematiserar det faktum tatt kulturella, nationella och etniska gemenskaper beskrivs som naturliga enheter. Den kritiska forskningens uppgift, menar hon, är att se under vilka förhållanden dessa ”föreställda gemenskaper” konstrueras i dagens politiska, sociala, ekonomiska situation.

Det normala och ”det andra”

Utgångspunkten för författarna är att rasismen och nationalismen konstrueras genom att det avvikande – ”den andra”, skapas i förhållande till normen – det ”naturliga”, i detta fall svenskhet. Det vi ser idag i samhället kan, enligt bland andra Mulinari, betecknas som kulturrasism. Invandrare beskrivs som bärare av en statisk kultur som per definition är fundamentalt annorlunda och ofta ett hot mot det normala svenska. Under den biologiska rasismens era var det de grundläggande biologiska skillnaderna som betonades, men även då var det i form av kulturella uttryck som skillnaderna tog sig mycket viktiga. Steget mellan biologisk rasism och kulturrasism är alltså mycket litet. Rasifiering är ett annat återkommande begrepp. Med det menas att människor inkluderas och exkluderas från föreställda gemenskaper genom kulturella kodsystem, och att vissa grupper redan per definition konstrueras som avvikande.

Mulinari och de los Reyes menar att det finns koloniala mentala strukturer i Sverige idag. Idén om att människor är väsensskilt olika härstammar från rasistiska ideologier och kolonialismens makthierarki.

Nationalistiska och rasistiska ideologier använder kvinnan som symbol för det naturliga och för vad författarna kallar ”den konservativa principen”. Män representerar däremot principen om utveckling. För att förstå nationalismen måste man därför använda sig av en teori som tar hänsyn till genus. Kvinnans position är inte given. I den svenska debatten får svenska kvinnor symbolisera det moderna och invandrarkvinnor representera det traditionella. Den egna nationens kvinnor bli symboliskt ”den andra” i förhållande till nationens män, men samtidigt blir de symboliskt konstruerade som norm i förhållande till kvinnor tillhörande ”de rasifierade andra”. När kvinnoförtryck i debatter och forskning görs till en kulturell handling så placerar man förtrycket någon annanstans, utanför ”Sverige” och ”det svenska”. Det förtryck som förekommer i Sverige kan då beskrivas som något avvikande, medan förtryck i ”andra kulturer” får legitimitet som något vanligt. Ett intressant exempel som studeras i boken är hur våldtäkt utförd av ”invandare” förklaras med kulturella aspekter, medan våldtäkt utförd av svenskar förklaras med psykologiska orsaker. I debatter i TV efter våldtäkten i Rissne fick invandrarkillarna representera ”det hotfulla andra” medan svenska tjejer blev symbolen för nationen.

Klass, rasism och kapitalism

Genom folkhemmet har den svenska fackföreningsrörelsen varit en central aktör i den ideologiska konstruktionen av nationen Sverige. En ensidigt fokuserad facklig strategi, med betoning på konflikten mellan arbete och kapital, resulterar i en oförmåga att förstå andra samhälleliga konflikter och hur dessa påverkar varandra. Svenska arbetare kan använda sig av sin överordnade position mot invandrade arbetare för att stärka sin ställning. Anders Neergaard påpekar i sitt bidrag att fackföreningsrörelsen är en intresseorganisation för sina medlemmar och att det finns en central skillnad mellan kampen för fackliga medlemmars intressen och kamp för hela arbetarklassens intressen. Frågan han ställer är om fackföreningar kan utveckla ett antirasistiskt projekt, eller om ”organisationerna i sig är bärare av en rasistisk kultur som enbart inkluderar dem som uppfattas tillhöra nationen”. Utifrån dessa utgångspunkter beskrivs och analyseras nätverket FAI, Fackligt Aktiva Invandare.

Det betonas också att strukturella förändringar av kapitalismen och maktförskjutningen som skett på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel – i kombination med migration och ökad sysselsättning för kvinnor – har förändrat den numerära balansen mellan arbetarklassens olika skikt utan att få motsvarande genomslag i fackföreningsrörelsens interna maktbalans. Detta försvårar förändring och förnyelse inom fackföreningarna. Här tar boken fasta på hur kön och etnicitet kan omforma traditionella klassgränser.

En av bokens stora frågor är om det är möjligt att definiera rasismen som en biprodukt och en konsekvens av klassrelationer. På vilket sätt kan rasismen kopplas till kapitalismens olika ackumulationsfaser och till nationalstatens formering? För att besvara den frågan använder sig flera av författarna av den brittiske rasismforskaren Robert Miles. Miles tolkar rasismen som en central egenskap hos den nya fasen av kapitalistisk ackumulation. Enligt honom är rasismen en ideologi som döljer kopplingen mellan rasifierad arbetskraft och den kapitalistiska ekonomin. Rasismen förkroppsligar den inneboende motsättningen hos den kapitalistiska världsekonomin mellan å ena sidan behov av arbetskraftens rörlighet och å andra sidan behovet av att begränsa denna rörlighet genom medborgarskap och nation. Kapitalet har ett behov av att skapa social ojämlikhet mellan klasser och geografiska områden. Rasism och rasifieringsprocesser kan då legitimera denna sociala ojämlikhet.

Boken är i sig en uppmaning att bekämpa rasismen och att utforma strategier för denna kamp. Irene Molina och Paulina de los Reyes påpekar att när ”integration” och ”invandrare” diskuteras läggs tonvikten sällan på den diskriminering dessa människor utsätts för. Att invandrare har sämre förutsättningar på många områden tas för givet med hänvisning till att ”de är ju annorlunda!” På detta sätt görs rasism och etnisk diskriminering till en ”ickefråga”. Denna tystnad utgör, enligt författarna, ”ett av de största hinder som finns för att kunna synliggöra och utforma strategier för att motverka rasismen”.

Maktens(o)lika förklädnader är en vass, klar och brinnande politisk bok, om än samtidigt mycket teoretisk och akademisk. Läsningen ger många nya insikter, kunskaper, argument och analysredskap för en av dagens viktigaste politiska frågor. I boken finns flera avgörande resonemang som bör ligga till grund för den antirasistiska rörelsens strategiska vägval.

Agnes Callewaert

Från Röda Rummet 1/2003

Ensam tjej i klassen – om könsmakt, kapitalism och patriarkatets rötter

Har arbetarklassens män något att vinna på att förtrycket av kvinnor upphör – eller bromsar de i själva verket frigörelsen? Är klassammanhållning viktigare än arbetet mot könsdiskriminering – eller går klasskamp och kvinnokamp hand i hand? Det är en gammal och svår tvistefråga inom den radikala vänstern och arbetarrörelsen som Malin Beeck här tar sig an. Hon gör det genom att grundligt utforska det komplicerade förhållandet mellan klassförtryck och könsförtryck – och mellan marxism och feminism – och går på jakt efter rötterna till patriarkatet.

I sjätte klass skulle eleverna på min skola välja mellan textil- och träslöjd. Ämnesvalet följde sedan med upp i högstadiet. Jag tyckte om att borra och svarva men var dålig på att sy och sticka. Jag valde trä och blev ensam tjej tillsammans med alla klassens killar. Det var en omöjlig situation att jobba i. Ställde jag mig i kö, för att använda en maskin eller få hjälp av läraren, blev jag bortkörd eller ignorerad. Flera killar störde sig på att jag var där, i deras gemenskap, i deras rum.

Bara ett par veckor senare bytte jag till textil. I fyra år hade jag textilslöjd. Jag tillverkade aldrig något användbart och blev inte bättre.

Jag tror att barn i tolvårsåldern är väl medvetna om samhällets förväntningar på flickor respektive pojkar. Mina manliga klasskamrater gav helt enkelt uttryck för redan existerande maktstrukturer. De var bara lite mer opolerade och indiskreta än vuxna män i enkönade grupper.

Varje gång jag dyker in i resonemanget om ett patriarkat minns jag den här och andra händelser. Händelser som präglat och format mitt liv som kvinna i ett manssamhälle. När jag jobbade som städerska på en verkstad kom jag ofta att tänka på det. När jag slängde porren som låg i toaletternas papperskorgar och skrubbade olja från verkstadens tvättställ tänkte jag att det är hit en sådan struktur leder. Parallellen mellan hur mina klasskamrater behandlade mig i sexan och hur mina manliga arbetskamrater behandlade mig på truckverkstaden i hamnen kändes inte svår att dra.

Jag bekymrar mig för den enda rörelse – arbetarrörelsen – som kan bära upp den enorma samhällsomvandling jag och så många andra strävar efter. Inte bara för att den är för liten, splittrad och svag i förhållande till kapitalismen. Eller för att den tycks oförmögen att bli en stark internationell motkraft till kapitalets globalisering. Den verkar tyvärr också vara en otillräcklig motkraft till patriarkatet. Både i samhället i stort och inom rörelsen. Och, för att dra det till sin spets, ett ”klasslöst” sexistiskt samhälle kan kvinnor klara sig utan.

Ett patriarkat är ett system som hindrar samtliga kvinnor och män från frigörelse, eftersom könen definieras och värderas olika. Ett system som tvingar in kvinnor och män i skilda fack och leder till mäns överordning och kvinnors underordning. Jag anser att kampen för kvinnors (och mäns) frigörelse primärt måste inrikta sig på detta problem ur olika aspekter. Marxister måste acceptera att kvinnors organisering inte alltid går i linje med arbetarklassens, trots att de flesta kvinnor tillhör arbetarklassen. När jag – bland partikamrater och andra vänstersinnade – påtalar att kvinnors problem i bland är klassöverskridande, får jag ständigt samma reaktioner och blir tvungen att försvara mig. Förklara att jag inte prioriterar luncher med Fredrika Bremerförbundet eller temahelger med Kvinnor Kan framför facklig kamp.

Feminism och marxism

Radikala kvinnors berättelser om sina erfarenheter från vänstern eller fackföreningsrörelsen handlar till allt för stor del om åsidosättande och nedvärdering av de frågor som speciellt rör just kön och även ett åsidosättande av kvinnorna själva. Detta förnekande av könets betydelse tror jag är en del av en lång tradition inom arbetarrörelsen. Redan hos pionjärerna Marx och Engels kan man spåra en viss paranoia för klassallianser mellan kvinnor.

En stor del av dagens marxister medger att kvinnoförtrycket existerar och måste bekämpas genom en organiserad kvinnorörelse, men de tycker att klasskampen måste överordnas kvinnokampen. Många marxistiska män undviker att alls diskutera frågor om kön och överlåter dem till något jämställdhetsutskott, kvinnoförbund eller dylikt, vilket är ett behändigt alibi för män inom vänstern som vill påstå sig ”ta feminismen på allvar”. Den marxistiska feministen Heidi Hartmann skrev 1979:

”Flertalet marxistiska analyser av kvinnans ställning utgår från kvinnornas förhållande till det ekonomiska systemet, inte kvinnornas förhållande till männen, och tycks tro att det senare kan förklaras genom diskussionen om det förra.”

Tyvärr har inte mycket hänt på de snart tjugofem år som gått sedan artikeln först publicerades.

Min uppfattning är att en analys av kvinnoförtryck måste sökas både i och utanför den ekonomiska strukturen. En socialistisk rörelse som syftar till befrielse måste arbeta med feminism på två plan, som kan tyckas motsägelsefulla.

Dels måste den fortsätta de försök som gjorts att integrera feminism och marxism, till exempel inom den så kallade två-systemteorin, som Hartmann formulerade på sjuttiotalet. Det vill säga förklara hur sådana begrepp som ”ekonomisk bas”, ”produktivkrafter” och ”globalisering” förhåller sig till en ojämn könsstruktur. I det arbetet ingår även att se hur denna könsstrukturs egna ekonomiska bas ser ut. Men vi måste också uppmuntra all feministisk kamp som blottlägger andra patriarkala strukturer än de som primärt hänger ihop med samhällsekonomin. Här tror jag att både radikalfeminismen och den postmoderna feminismen har något att erbjuda marxismen.

Trots motsättningar har marxistisk och feministisk teori delat övertygelsen om resursfördelningens och arbetsdelningens betydelse för samhällen och människor. Bägge teorierna ifrågasätter i sin radikala form ”kapitalets” makt över människan, om så från olika utgångspunkter.

Men lika ofta har kampen inte varit gemensam. Byggandet av kvinnojourer i Sverige under 80-talet var ett i huvudsak radikalfeministiskt projekt med oftast vänstersinnade kvinnor som drivkraft, men utan den breda vänsterns deltagande. ROKS, Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige, bygger snarast sitt arbete på radikalfeminismens idéer. Kampen mot sexualbrottsutredningens lagförslag 1976 utgjordes av en allians av kvinnor från olika politiska läger och, trots att den kvinnliga rösträtten från början fanns på socialdemokraternas program, krävde den både borgerliga och socialistiska kvinnors aktiva kamp för att kunna genomföras.

Den här artikeln handlar om könets betydelse i samhällsstrukturen, men också om hur vi kan förstå denna betydelse i förhållande till det som inom marxismen kallas den ekonomiska basen och produktivkrafterna. Jag utgår från feministisk teori i dess socialistiska, radikala eller i bland postmoderna tappning.

Vad är ett patriarkat?

Den samhällsordning som organiserar män i förhållande till kvinnor kallas ibland patriarkat, ibland manssamhälle, könsmaktordning eller genussystem. Det är inte väsensskilda definitioner utan olika sätt att förhålla sig till samma sak. För enkelhetens skull kommer jag i huvudsak att referera till denna organisation som patriarkat.

Patriarkatet är, mycket förenklat, ett system av värderingar som har till uppgift att legitimera mäns makt över kvinnor. Ett patriarkat bygger på bandet mellan männen i ett hierarkiskt organiserat samhälle, där kvinnors underordning är nödvändig för att upprätthålla ekonomisk och social ordning. Män i ett patriarkat är sällan jämlika varandra, men de är alltid överordnade kvinnor. Huruvida de är överordnade alla kvinnor eller bara kvinnor inom en viss klass varierar från samhälle till samhälle och beror på vilka maktaspekter man belyser.

”Hierarkierna fungerar åtminstone delvis genom sin förmåga att skapa och befästa intressen av status quo. De som befinner sig på högre nivåer kan ’köpa’ dem på de lägre genom att erbjuda dem makt över dem som står ännu längre ner. I den patriarkala hierarkin köps alla män, oberoende av sin rang inom denna, upp till sin förmåga av kontroll över åtminstone några kvinnor”, skriver Heidi Hartmann.

Enligt många feministiska teorier måste ett patriarkat formulera naturgivna skillnader mellan könen. Det som är manligt är inte kvinnligt och tvärtom.

Egenskaperna förutsätts dessutom vara varandras motsättningar och komplementära, som känsla och förnuft eller civilisation och natur. De utgör så kallade dikotomier (ungefär ”tudelningar”). Dikotomierna värderas hierarkiskt så att den ena egenskapen anses bättre än den andra. De sämre egenskaperna tillskrivs kvinnor, de bättre män. De egenskaper ett kön tillskrivs utgör mäns respektive kvinnors genus. Uppdelningen i genus behöver inte vara kopplad till den fysiska kroppen. I en del samhällen kan enstaka män tillåtas välja att leva som kvinnor (och vice versa). De tillskrivs då kvinnligt i stället för manligt genus.

I ett patriarkat finns alltid en genusarbetsdelning. Kvinnor och män har inte samma arbetsuppgifter och ansvarsområden. Genusarbetsdelningen betonar en åtskillnad mellan könen och gör det lätt för patriarkatet att nedvärdera kvinnors arbetsuppgifter – både inkomstmässigt och statusmässigt. Detta kan till exempel åskådliggöras av vår svenska ”jämställdhet”, där kvinnor återfinns i lågavlönade yrken och män i högavlönade. När kvinnor finns i branscher som är mansdominerade hamnar de ofta i lägre positioner och det finns en gräns för hur långt de kan avancera.

I ett patriarkat systematiseras samhället i offentlig respektive privat sfär, åtminstone sedan industrialismens början. Det offentliga är det som händer på arbetsmarknaden, i politiken, i eventuella massmedia, på universiteten och så vidare. Den sfären är öppen för debatt, strukturella förändringar, påtryckningar och idébildningar. Det offentliga utgör samhället. Det privata är hemmet, familjen och umgängeskretsen, vilket anses vara väsensskilt från det offentliga. Det är inte lika öppet för en politisk diskussion. Kvinnors arbete i det privata räknas därför inte som arbete. Ändå bygger hela samhället på att kvinnorna just arbetar i denna privata sfär. Att de föder barn, tar hand om dem och ser till att hemmen och familjerelationerna fungerar. Dessa sysslor framställs som en oundviklig naturlig egenskap hos kvinnor, något som de är (moderliga, vårdande, pyssliga) och inte som ett arbete.

Manlighet definieras på olika sätt i olika kulturer, tider och klasser. Manligheten får representera det som rådande samhälle anser vara högtstående egenskaper (något som i sin tur ofta bygger på samhällets ekonomiska karaktär). Mannen representerar det mänskliga. Kvinnlighet definieras utifrån det som inte är manlighet och anses ofta komplettera det manliga. Män som står högre upp i hierarkin beskriver ofta männen under sig med uttryck som associeras med rådande samhälles kvinnliga genus. Och män som har problem med att leva upp till de egenskaper som tillskrivs deras genus lyckas sämre i ett patriarkat än män som lätt smälter in i rollen.

På grund av den sämre ställning som patriarkatet tillskriver kvinnor, tjänar de lite eller inga pengar och utesluts ofta från den politiska arenan – via lagar eller mäns kollektiva dominans och dess inverkan på kulturen i respektive samhälle. Patriarkatet måste upprätthållas, det upprätthåller inte sig själv utan koder, regler samt social och ekonomisk kontroll. Patriarkatet av idag upprätthålls därför till stor del med hjälp av ett kapitalistiskt system som gynnar det. Men kapitalismen bygger inte ensam hela det patriarkala systemet, vilket jag återkommer till senare.

Patriarkatets ursprung

Varifrån patriarkatet kommer, var det har sina rötter, kan inte förklaras enkelt. Patriarkatet upprätthålls och återskapas på olika sätt beroende på historiskt sammanhang, ekonomisk struktur och förhärskande ideologi. Dess inflytande är olika stort i olika samhällsformationer. Det fortplantas på olika sätt i olika klasser och schatteringar. Feministiska historiker har länge letat efter en avgörande punkt i historien, ett ”kvinnokönets historiska nederlag” som Engels formulerade det. Men det är en forskning som de flesta gett upp.

Vilka historiska aspekter man framhåller som viktiga färgas oundvikligen av vilka aspekter som anses avgörande för att dagens patriarkat existerar, något feminister inte är överens om. Jag nöjer mig därför med en översiktlig (bristfällig) historisk genomgång där jag redovisar ståndpunkter från olika socialister eller feminister.

Arkeologi och antropologi är de huvudsakliga instrument vi använder oss av för att försöka skapa en bild av samhället före skriftspråket. Vi är alltså hänvisade till teorier som alla är subjektivt färgade. Jag har bland annat valt att återge Marilyn French’s Bortom makten, där hon bland annat stöder sig antropologerna Elise Boulding och Nancy Tanners undersökningar.

French menar att grunden till manlig dominans visserligen lades redan hos jägarna och samlarna. Men det tidiga jägar- och samlarsamhället var matrilinjärt och matrilokalt och män hade inte mer auktoritet än kvinnor. Släkten räknades på mödernet, männen flyttade till en grupp vars kärna utgjordes av mödrar och systrar och kunde gå över till andra grupper efter behag. Samlandet var i huvudsak kvinnornas uppgift, jagandet var männens, men någon strikt uppdelning var det enligt French inte frågan om i de tidigare samhällena. En del marxistiska feminister har däremot velat härleda kvinnoförtryckets början just till mänsklighetens uppkomst. För att uttrycka det marxistiskt hade kvinnor, enligt dessa teoretiker, större ansvar för att tillhandahålla gruppens ekonomiska bas. Männen hade därför mer tid till att spela spel, utöva andlighet och religion och diskutera viktiga angelägenheter med andra grupper. Jagandet krävde mindre arbete och det var ofta kring jakten som kulter och riter uppstod. Bland jägare och samlare har dessa idéer inte nödvändigtvis från början ingått som en del i en hierarki, men de kan ha utvecklats i den riktningen.

I vilken utsträckning som män i dessa grupper utövade dominans och våld mot kvinnor och barn vet vi inte. French för fram teorin att våld inom det egna gruppen var ovanligt, men hon styrker den inte speciellt bra.

Övergången från jagande och samlande till åkerbruk med enklare redskap och senare till jordbruk med plog var en lång process, som så småningom medförde ett större överskott. Engels menar i Familjens, privategendomens och statens ursprung att när privategendomen uppstod ur detta överskott så innebar detta ”kvinnans historiska nederlag”. Männen, argumenterar Engels, ville ha kontroll över överskottet. Och eftersom de ville se till att jorden ärvdes av deras barn, instiftades arvsrätten och samhällena övergick från att vara matrilinjära till att bli patrilinjära, genom att jorden gick i arv från far till son. Av detta följde att äktenskapet instiftades och krav infördes på att kvinnor skulle vara trogna. Kvinnorna flyttade till männens familjer när de gift sig, i stället för tvärtom.

Att denna övergång haft omfattande konsekvenser för kvinnors ställning är de flesta feministiska teoretiker ense om, men Engels teori kritiseras för att förenkla.

French nämner att om män inte känt till sin roll i fortplantningen hade de ju inte kunnat göra anspråk på faderskap och därmed patrilinjär arvsrätt. Därför tillmäter hon denna upptäckt en stor betydelse för hur kvinnor kom att värderas.

Scilla Elworthy för i sin bok Makt och kön fram en annan aspekt. Hon tror att – under den period som åkerbruken blev allt tätare ansamlade – så visade sig plundring vara ett effektivare sätt att försörja sig än att svedjebruka, samla och jaga. Och eftersom krigandet i huvudsak blev en manlig uppgift (den var svår att kombinera med barnomsorg), kan även detta ha stärkt männens status i förhållande till kvinnan. Speciellt sannolikt är detta om man betänker att rövarna senare skulle påtvinga andra stammar sin kultur och sitt tänkesätt

Den marxistiska feministen Heidi Hartmann argumenterar kring detta maktskifte: ”Det finns visst underlag för påståendet att när patriarkatet först institutionaliserades i statssamhällena gjorde de uppstigande härskarna bokstavligen mannen till överhuvud över sin familj (genomdrivande hans kontroll över hustru och barn) i utbyte mot att mannen avstod från vissa av stammens resurser åt de nya härskarna. Männen är, oavsett sin plats i hierarkin, beroende av varandra för att vidmakthålla sin kontroll över kvinnorna.”.

Krig och brutalisering

I de hierarkiska och krigiska samhällen som så småningom byggdes upp kring de tidiga civilisationerna i världen uppstod en överklass som försörjdes av omgivande slavar genom tvång eller så småningom mot minimal ekonomisk ersättning när antiken gick över i feodalism. Slavarna blev då livegna eller fattiga bönder. Antikens och medeltidens ekonomier byggde på denna arbetskraft. Centraliseringen av samhällsbildningarna var tydlig under romarriket och djupa hierarkier kvarstod under feodalismen. Fria män har under hela den här tiden härskat över kvinnor.

Utvecklingen av de ”abrahamitiska” religionerna – judendom, kristendom och islam – deras genomslag i feodala samhällen och deras absoluta befästande av patrilinjaritet och patrilokalitet innebar mer kontroll och förbud för kvinnorna. Framför allt reglerades äktenskapets ramar allt snävare. Fria män betraktades som sina hustrurs herrar, och hade rätt att kontrollera och gifta bort sina kvinnliga släktingar.

Utestängandet av kvinnor från det offentliga livet begränsade alltmer deras kontakt med samhället och de politiska system som utvecklades. Deras sexualitet gjordes till något smutsigt, deras kroppar ansågs orena. Det var mannens sak att föra familjens talan. Detta hindrar inte att graden av kvinnors rörelsefrihet kunde skifta mellan olika klasser, familjer och samhällen. Prostitution befästes som ett faktum i alla samhällen. Om det tidigare funnits viss flexibilitet i vilka sysslor som kunde utföras av män respektive kvinnor, så försvann den nu gradvis.

Utvecklingen av militär och kyrka gynnade patriarkala och feodala strukturer. De gjorde det till mannens uppgift att döda andra människor för att uppnå högre värden i religionens eller härskarens namn, något som gav status i de tidiga patriarkala statsbildningarna. De många krigen gynnade inte kvinnor, framför allt för att status knöts till denna domän. Militärmakten skapar en egen värld för män, binder dem samman – om än på ett hierarkiskt sätt. Denna kollektiva brutalisering kan ha knutits till manligt genus och stärkt patriarkatet. Krig förutsätter någon som föder fram soldater, som beundrar deras mod, tar över deras sysslor när de krigar och tar hand om dem när de skadas.

Massvåldtäkter i krigstid har länge varit ett sätt att förnedra fienden. Om våld och våldtäkt mot kvinnor inte tidigare varit vanligt (vilket vi inte vet) så kan krigen mycket väl ha institutionaliserat våld och våldtäkt som ett sätt att hålla kvinnor ”på plats” och att skända deras män. Det har funnits kvinnliga soldater genom hela historien, men det har sällan betytt att de kunnat ta åt sig äran av några segrar. ”Soldaten” har alltid betraktats som en man, en kvinnlig sådan är en andra klassens soldat eller tillskrivs manligt genus. Männens klasstillhörighet betydde givetvis mycket för hur deras sociala vara formades under antiken och feodalismen, men även könet bestämde, till viss del oberoende av klass, deras status. De patriarkala villkoren gav alla fria män makt över kvinnor, och de flesta filosofer tillskrev män som grupp mer högtstående egenskaper än kvinnor. På detta sätt formades bandet mellan män från olika klasser.

Arbetarrörelsen och kvinnorna

Mellan sextonhundratalet och artonhundratalet tilltog industrialiseringen. Den drog nytta av fattiga kvinnor och barn i sitt behov av billig arbetskraft. Här stod kapitalismens och patriarkatets intressen mot varandra till att börja med. Den patriarkala genusarbetsdelningen var bruten och mäns intressen av att vara familjeöverhuvuden åsidosattes. Arbetarklassens kvinnor arbetade till en början mer än männen, eftersom deras löner var lägre. Detta ledde till att det arbete kvinnor tidigare gjort i hemmen nu blev lidande, inte minst for deras barn illa. Arbetarrörelsens män löste frågan genom att kräva att kvinnor inte skulle få utföra vissa yrken, eller helst inte arbeta alls.

”Männen försökte reservera höglönejobben för sig själva och allmänt höja manslönerna. De argumenterade för en lön som var tillräcklig för att försörja hela familjen. Detta ’familjelönesystem’ blev undan för undan normen för stabila arbetarfamiler under slutet av 1800- och början på 1900-talet”, berättar Heidi Hartmann. Men den sociala misär som följde av kvinnors dubbelarbete var det som gav dessa idéer resonansbotten.

Kapitalism och patriarkat anpassades så småningom till varandra. Arbetarklassens kvinnor uteslöts många gånger från de tidiga fackförbunden. Deras kamp betraktades i allmänhet med skepsis från arbetarrörelsen, inte minst då de framförde ”kvinnokrav”. Arbetarkvinnors eventuella allianser med borgerskapets kvinnor har betraktats som ett hot ända från arbetarrörelsens barndom. Genusvetaren och historikern Yvonne Hirdman ger ett exempel :

”När tobaksarbeterskan Jägerstedt på den konstituerande socialdemokratiska partikongressen 1889 frågade hur man på ett bättre sätt skulle få kvinnorna att delta i organisationsarbetet fick hon följande svar: ’Då ju kvinnans intressen äro gemensamma med mannens och då hennes deltagande i arbetarrörelsen skulle i väsentlig mån gagna partiet och till stor del underlätta mannens arbete och kamp mot kapitalet, så uppmanar kongressen varje proletariatets kvinna att med kraft och energi deltaga i striden och ställa sig solidarisk med mannen.’”

Dagens patriarkat bygger i västvärlden på tvåförsörjarfamiljen. För ensamstående mödrar är det frågan om tvåförsörjarmodellen inneburit någon egentlig befrielse, även om de numera kan tjäna sitt eget uppehälle. Ofta handlar det om otillräckliga summor för att försörja en familj. (Medan det fortfarande betraktas som självklart att barn blir kvar hos sina mödrar vid skilsmässor.)

Heidi Hartmann menar att kvinnors ställning i dagens kapitalism i grunden inte ändrats, även om grunden för det hon kallar ”patriarkatets ekonomiska bas” gjort det. Med detta begrepp syftar Hartmann på mäns kontroll över kvinnors arbete och sexualitet. Kvinnors sysslor har, även om de flyttat från hemmet och ut i arbetslivet, samma dåliga status. De inbringar inte tillräckligt mycket pengar för att försörja en familj och, även när kvinnorna till exempel skurar toaletter på företag i stället för hemma, så är det i huvudsak män som drar nytta av deras tråkiga, lågt betalda jobb. Samtidigt kvarstår det faktum att kvinnor gör huvuddelen av allt hushållsarbete.

När den nordiska arbetarrörelsen så småningom lyfte upp frågan om barnomsorg och en utbyggd offentlig sektor ledde detta förvisso till bättre levnadsstandard för kvinnor. Men det rör sig fortfarande om en bräcklig kompromisslösning, som bygger just på låglöneavtal och en åtskillnad av produktivt och reproduktivt arbete, där det produktiva arbetet anses mer värt. Dessutom ska man inte glömma att ett antal feminister från både liberalt och socialistiskt håll var tvugna att styra in frågorna i debatten för att projekten skulle förverkligas på det sätt som gjordes.

Kapitalism och patriarkat

Den marxistiska feministen Heidi Hartmann är den som tydligast utvecklat den socialistiska tvåsystemteorin. Den tar sitt avstamp i föreställningen att kapitalism och patriarkat är två skilda system som på olika sätt interagerar med varandra. Samtidigt menar Hartmann att de till stor del växt ihop. Tvåsystemteorin förklarar på ett trovärdigt sätt produktionsmedlens förhållande till kvinnors underordning och mäns överordning i ett patriarkat – men utan att begränsa analysen till en marxism där man helt enkelt stoppat in kvinnor. Hartmanns artikel Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism från 1979 är läsvärd, men den innehåller också en del att anmärka på som blir en utmaning för marxister att utveckla vidare. Många feministiska forskare har också gått i klinsch med Hartmann och menat att hon gör feminismen uddlös.

Hartmann inleder med att förklara att tidigare försök att integrera socialism och feminism varit otillfredsställande för feministerna, eftersom de inordnat den feministiska kampen under den ”större” kampen mot kapitalet. De flesta marxister låter marxismen dominera feminismen, menar Hartmann. Men marxismens samhällsanalys är könsblind och behöver utvecklas just med hjälp av feministiska synsätt. Samtidigt kan marxismen tillföra feminismen en analys av materialistiska aspekter på patriarkatet. Hartman hävdar, i polemik mot en del samtida marxistiska feminister, att patriarkatet inte enbart är en psykisk utan också en social och ekonomisk struktur, och hon pekar på spänningar mellan patriarkala och kapitalistiska intressen.

För de tidiga marxisterna var nyckeln till kvinnornas frigörelse deras medverkan på arbetsmarknaden. Kvinnorna skulle bli ekonomiskt oberoende av männen och delta jämsides med dem i revolutionen. Könsmaktordningen var ”atavistiska rester, som kapitalismen snart skulle göra gammalmodiga”, hette det. Det visade sig vara en felaktig analys. Hartmann belyser hur patriarkatet i stället på ett effektivt sätt började samarbeta med kapitalismen genom att gratis utnyttja kvinnors reproduktionsarbete.

En del marxister, samtida med Hartmann, betonar att män som grupp har ett intresse av kvinnor fortsätter att vara förtryckta. Delningen mellan privat och offentlig sfär må vara kapitalismens skapelse, men detta förklarar inte varför just män hamnar i den samhälleliga offentliga sfären, och kvinnor i den privata, hemmet. Det är den ekvationen Hartmann så skickligt tar sig an. ”Marx teori är en teori om hur det uppstår ”lediga platser”, skriver hon, och syftar på arbetstillfällen, materiella resurser och makthierarkier. Men ”precis som kapitalet skapar dessa platser oberoende av vilka som besätter dem, förklarar inte den marxistiska analysens kategorier ’klass’, ’arbetets reservarmé’ eller ’lönearbete’ varför vissa människor besätter vissa platser.(min kurs.) De ger ingen nyckel till varför kvinnorna är underordnade männen inom och utom familjen och varför det inte är tvärtom.” Här menar hon att den feministiska analysen kan tillhandahålla viktiga svar.

Hartmann anser inte att patriarkatet är en ideologisk konstruktion som formats av feodalismens och kapitalismens ekonomier utan att det vilar på en egen materiell bas som upprätthålls av kvinnors obetalda arbete i hemmen och underbetalda arbeten i den offentliga sfären. Mannens kontroll över kvinnans arbetskraft bibehålls genom kontroll över hennes materiella resurser och hennes sexualitet. Med de materiella resurserna syftar Hartmann på de låga löner som inte kan försörja en familj och som leder till att hon tvingas utföra en större del av det obetalda hemarbetet, och med kontrollen över sexualiteten avser hon kvinnors underordning i kärleksrelationer och sexuella relationer. Dessa två aspekter leder till att genusarbetsdelningen återfinns såväl i hemmen som på arbetsmarknaden.

Patriarkatet reproduceras ständigt genom att barn uppfostras i familjer och institutioner med tydliga genusmönster där patriarkala beteenden lärs in. Detta gynnar också kapitalismen, eftersom kvinnors uppfostringsarbete resulterar i lydig och någorlunda skötsam arbetskraft.

Genus skapas primärt utifrån det rådande samhällets materiella bas, menar Hartmann. Inte minst heterosexualiteten är ett resultat av den arbetsdelning som fått kvinnor och män att – av ekonomiska skäl – bilda familj. Familjerna ”riktar deras sexuella behov mot heterosexuell fullbordan och reproduktion”.

Om dagens kapitalistiska patriarkat hävdar Hartmann att vi fortfarande lever på ”familjelön”. (Mannens lön försörjer familjen.) Detta trots den förskjutning som skett genom kvinnors återinträde på arbetsmarknaden. Kvinnor med barn är fortfarande inte ekonomiskt självständiga i västvärlden. Hon menar därför att lönespridning, låga löner i kvinnojobb och högre löner på manligt dominerade arbeten, kommer att bli ett av patriarkatets viktigaste strategier för att upprätthålla sin ekonomiska bas. Denna strävan kan patriarkatet utan tvekan dela med kapitalismen. Den patriarkala arbetsdelningen formar kapitalismen, menar Hartmann.

Patriarkat och kapitalism är ömsesidigt beroende av varandra också i formandet av människan. De värderingar som formar manligt genus motsvaras av vad kapitalismen behöver för egenskaper hos sin arbetskraft. Detta förklarar till viss del varför manlighet definieras så olika i olika kulturer och olika ekonomiska system.

Det effektiva kompanjonskapet mellan kapitalism och patriarkat, menar Hartmann hjälper oss att förstå att ”på samma sätt som kvinnoarbetet tjänar det dubbla syftet att vidmakthålla mansdominansen och den kapitalistiska produktionen, tjänar den sexistiska ideologin det dubbla syftet att glorifiera manliga egenskaper/ kapitalistiska värderingar och nedvärdera kvinnliga egenskaper/sociala behov”.

Flera byggstenar behövs

Hartmanns analys är mycket användbar för att förstå de kapitalistiska och ekonomiska aspekterna av patriarkatet. Men jag tror hon begår ett logiskt felslut genom att enbart förklara kvinnoförtryckets psykiska och sociala processer med mäns intressen av att upprätthålla just bara den ekonomiska basen hos patriarkatet. När Hartmann hänvisar till genusarbetsdelningen för att förklara kvinnoförtrycket tycker jag att hon bagatelliserar andra aspekter.

Ett exempel är hennes förklaring till heterosexualiteten som institution. För marxister torde det visserligen stå klart att människors sätt att inrikta sin sexualitet måste relateras till de materiella villkoren. Men inte primärt. Där är Hartmanns resonemang alltför enkelt, och alltför ekonomistiskt. Om patriarkatets ekonomiska bas bygger på kontroll av kvinnors sexualitet – vad är det i så fall som gör denna kontroll så effektiv och systematisk? Och hur förklarar man våldtäkter och kvinnomisshandel hos ekonomiskt jämställda par?

Hartmanns teori förklarar inte varför ekonomiskt självständiga kvinnor i väst i dag, ändå väljer familjebildning och heterosexuella förhållanden med ojämlik maktfördelning. Den förklarar inte varför män som vill göra kvinnor illa, använder just sina könsorgan för att göra det (våldtäkt). När Carin Holmberg kom ut med doktorsavhandlingen Det kallas kärlek, visade hon hur asymmetrin i parförhållanden återskapas utifrån omgivningens föreställningar om manligt och kvinnligt genus, och hur par som uppfattade sig som jämställda i själva verket vid en granskning var långt ifrån jämställda. Holmbergs poäng var just att patriarkatets maktutövning i den privata sfären inte nödvändigtvis kräver en egen ekonomisk bas av den typ Hartmann diskuterar. Det är däremot troligt att genusarbetsdelningen efter familjebildningen befäster ett mönster som redan finns.

Problemet är att Hartmann gör patriarkatets ekonomiska bas – arbetsdelningen – till den dominerande byggstenen för patriarkatet, men den är bara en av flera byggstenar. Om patriarkatets ekonomiska bas är genusarbetsdelning – i hemmen och på arbetsmarknaden – så kan denna ekonomiska bas för patriarkatet inte ha samma betydelse för det som den ekonomiska basen har för ett kapitalistiskt system.

Även om vi utgår från att patriarkatets ekonomiska bas utgörs av kvinnors obetalda arbete i hemmet och deras låga löner på arbetsmarknaden, så skulle utjämnandet av dessa klyftor – lika lön för likvärdigt arbete och delat ansvar för obetalt hemarbete – inte avskaffa patriarkatet i sig. Ett sådant resonemang är Hartmann snubblande nära. Hon faller i den fälla hon själv identifierat – och låter marxismen dominera sin feminism.

Det är högst troligt att avskaffandet av patriarkatets ekonomiska bas skulle påverka patriarkatet i hög utsträckning. I alla hittillsvarande samhällen där kvinnor tagit steget ut i arbetslivet har deras inflytande på olika sätt ökat. Om kvinnors löner höjdes till samma nivå som mäns och om män tog lika stort ansvar för hushållsarbetet som kvinnor. Om det som idag kallas reproduktion (barnafödande, föräldraskap, vård och omsorg) politiskt prioriterades framför det som idag kallas produktion, så skulle det dessutom sätta kapitalismen i gungning på ett för kapitalägarna högst oroväckande sätt.

Men även om kapitalismen ersattes med en socialistisk ekonomi och kvinnor tjänade exakt lika mycket som män, så finns det inga lagar som säger att ett sådant samhälle inte skulle präglas av våld mot kvinnor i hemmen, av stereotypa kvinno- och mansideal och av att män genom starka band sinsemellan skulle nedvärdera kvinnligt genus. Mycket tyder tvärtom på att sådana tendenser förstärks just i situationer där kvinnor vunnit en större ekonomisk jämställdhet.

Vilka andra aspekter finns det då att ta hänsyn till om man ska ta kampen mot patriarkatet på allvar? Givetvis kan de inte alla beskrivas här, men en aspekt som kan vara viktig för patriarkatets fortlevnad är mäns ”homosocialitet.” Homosocialitet är ett användbart ord för att beskriva mäns förhållande till varandra i ett patriarkat, både som jämlikar och i hierarki:

”Homosocialitet betyder att män prioriterar sina relationer till andra män före relationerna till kvinnor, skriver Carin Holmberg i boken Det kallas manshat. ”De beundrar och respekterar varandra och föredrar varandras sällskap. En annan mans prestation imponerar vanligtvis mer än en kvinnas. Precis som en mans beröm och bekräftelse på den egna kraftansträngningen också den är mer värd än en kvinnas. Detta manliga kamratskap är en bärande del i återskapandet av manssamhället”

Holmberg menar att homosocialiteten kräver lojalitet män emellan, i princip oberoende av vilken grupp män man talar om.

Kvinnor sätter sällan sina relationer till andra kvinnor i första rummet. Mäns prestationer imponerar mer på kvinnor än andra kvinnors prestationer och även kvinnor vill hellre ha beröm från män än från andra kvinnor. Kvinnor är inte homosociala på samma sätt som män – även om de gärna träffas i enrum och delar varandras intressen.

Carin Holmbergs idéer om ett mansidentifierat samhälle är inte nya. Författaren Simone de Beauvoir och radikalfeminismens pionjär Kate Millet är två av de feministiska teoretiker som identifierat fenomenet, även om de kanske använde andra begrepp. Hur homosocialiteten relaterar till genomgripande ekonomiska och sociala förändringar som gynnar kvinnor vet vi inte. Kanske förstärks den, kanske ändrar den karaktär. Men att de skulle försvinna av sig själva med patriarkatets – och kapitalismens ekonomiska bas – kan vi helt enkelt inte förutsätta, vilket dock Hartmann i någon mån gör.

Jag nämnde i början av artikeln att vi marxister måste arbeta på två plan, som kan tyckas motstridiga. Vi kommer inte att vara hjälpta av att göra kvinnokampen till en enbart ekonomisk fråga, inte om vi faktiskt eftersträvar en verklig jämlikhet i ett framtida samhälle. Vi måste utveckla Hartmanns tvåsystemteori och avslöja fler samband mellan patriarkatets och kapitalismens intressen. Men vi måste också ägna intresse åt de strukturer som inte primärt kan relateras till ekonomiska system. Detta kan vara svårt om man har en historiematerialistisk grundsyn, men utan en balans mellan dessa två arbetssätt kommer kvinnliga städerskor på truckverkstaden att få fortsätta att plocka porr från papperskorgarna innan, under och efter en socialistisk revolution.

Malin Beeck

Litteratur:
Abrahamsson, Lena. (2000) Att återställa ordningen. Boréa.
Bang nr. 2-3, (2002) Kluvet på Kuba. s. 90-91.
Connell, R, W. (1999) Maskuliniteter, Daidalos.
Elworthy, Scilla. (1996) Makt och kön, Wahlström och Widstrand.
Faludi, Susan. (1999) Ställd, Ordfront.
French, Marilyn. (1986) Bortom makten – om kvinnor män och moral, Legenda.
Gemzöe, Lena. (2000) Feminism. Bilda förlag
Gunneng, Hedda, Underordnad i livet – likställd efter döden, i Eduards (Red) (1983) Kön, makt och medborgarskap: kvinnan i politiskt tänkande från Platon till Engels, LiberFörlag
Hartmann, Heidi. Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism, i Ganitz (Red)(1986) Feminism och marxism, Arbetarkultur.
Hermansson, Ann-Sofie. (1993) Arbetarrörelsen och Feminismen, Brevskolan.
Hirdman, Yvonne. (1992) Den socialistiska hemmafrun, Carlssons förlag.
Holmberg , Carin. (1996) Det kallas manshat, Anamma.
Liedman, Sven-Eric (1993) Från Platon till kommunismens fall, Bonnier Alba.
Ohlander, Anne-Sofie. (2002) Tusen svenska kvinnoår, Prisma.
Scott, Joan Wallach (1999) Gender and the Politics of History, Columbia University Press.
Peterson, V, Spike., Sisson, Anne. (1999) Global Gender Issues, Westview Press. Utbildningaradion (1999) Kvinnohistoria.
Wennstam, Katarina. (2002) Flickan och skulden, Albert Bonniers förlag.
Wendt Höjer, Maria. (1996) Politikens Paradoxer: en introduktion till feministisk politisk teori Academia Adacta
Wolf, Naomi. (1996) Skönhetsmyten, Natur och kultur.

Från Röda Rummet 1/2003

Demokratiskt genombrott med förhinder

Kvinnorna och det demokratiska genombrottet under mellankrigstiden

Kvinnor i Sverige erhöll rösträtt och valbarhet på samma villkor som män under första världskrigets turbulenta slutfas. 1919 fattade den svenska riksdagen beslut om att tilldela kvinnor rösträtt till riksdagsvalen, och efter nödvändiga grundlagsändringar kunde kvinnorna för första gången hösten 1921 delta, och låta sig väljas, i valen till andra kammaren. Samtidigt blev de valbara till första kammaren.

Redan i december 1918 beslöts om de förändringar som garanterade allmän och lika rösträtt i kommunala val. Här hade kvinnor med egen inkomst haft rösträtt i primärkommunala val sedan 1862 och varit valbara till stads- och kommunalfullmäktige sedan 1910. Eftersom män i väsentligt högre utsträckning än kvinnor betalade kommunalskatt, vilket fram till 1918 var inträdesbiljetten till den kommunala rösträtten, var det därför betydligt fler kvinnor än män som för första gången kunde utnyttja sin rösträtt i kommunalvalen.

Förväntningarna bland kvinnorna om ett betydande politiskt genombrott var stora, och inte ogrundade. Som framgår av Christina Florins och Josefin Rönnbäcks bidrag till denna bok var de svenska kvinnorna utomordentligt väl förberedda för sin politiska myndighet. Genom den kvinnliga rösträttsrörelsen, LKPR och i en rad kvinnopolitiska, fackliga och andra kvinnoorganisationer hade de tränat sig i politiska diskussioner och parlamentariskt arbete i såväl teori som praktik. I ledningen för denna breda kvinnorörelse fanns en samling ytterst kompetenta, erfarna och välutbildade kvinnor, som utan vidare i åtskilliga hänseenden kunde mäta sig med merparten av de män som kandiderade på riksdags- och fullmäktigelistor. Men framgångarna uteblev nästan helt.

Till den första riksdag som valdes efter den kvinnliga rösträttens genomförande utsågs fem kvinnor av totalt 380 ledamöter; en i första kammaren och fyra i den andra. Situationen var föga bättre i de första kommunala församlingarna som utsetts med allmän och lika rösträtt: 3,5 procent av alla kommunalfullmäktigeledamöter 1919 var kvinnor, 8,9 av landets stadsfullmäktige och bara en halv procent av landstingsfullmäktige. Vad värre var, det dåliga resultatet var inte bara en olycklig start, utan andelen kvinnor i de politiska församlingarna sjönk kontinuerligt under hela 1920-talet. 1931, efter tio år av kvinnlig rösträtt hade de kvinnliga riksdagsledamöterna minskat från fem till fyra, och bara två riksdagsgrupper, högern och socialdemokraterna kunde räkna in kvinnor bland medlemmarna. Andelen stadsfullmäktigeledamöterna hade halverats under ett årtionde, till 4,3 procent. I landskommunerna hade tre av fyra kvinnor försvunnit, och 99 av 100 fullmäktigeledamöter var män.

Tabell 1.Andelen kvinnor i kommunalfullmäktige och landstingsfullmäktige 1919-38

1919 3,5 0,5
1922 2,1 1,4
1926 1,4 0,8
1930 1,0 0,5
1934 1,2 0,8
1938 2,9 3,9

Antal kvinnor i förhållande till hela antalet riksdagsledamöter i riksdagen 1922-37

År tot % h l+f s v/skp
1922 5/380 1,3 1/101 2/79 2/143 0
1925 4/380 1,1 1/107 0/64 2/156 0
1929 4/380 1,1 1/120 0 2/142 0
1933 6/380 1,6 1/105 0 4/162 0
1937 10/380 2,6 1/87 1/42 6/178 1/5

Varför valdes inte kvinnor?

Vad berodde detta misslyckande på? Man kan lite tillspetsat tänka sig tre olika förklaringar, som inte nödvändigtvis helt utesluter varandra:
Orsaken är främst att söka hos kvinnorna själva, som inte förmådde utnyttja sina nyvunna rättigheter.

Det var männen, som på grund av fördomsfullhet, omedvetenhet eller makthunger inte släppte in kvinnorna i politiken.

Eller kanske är det inte en fråga om någons fel. Det tar tid att skaffa sig erfarenheter och utrymme i politiken, och därför var detta scenario precis vad man kunde förvänta sig.
Vi skall inledningsvis pröva dessa tre tolkningsalternativ.

Kvinnornas fel?

För de män som i samtiden försökte förklara saken var svaret i de flesta fall givet. Från höger till vänster på den politiska skalan gavs samma svar: Det var kvinnans eget fel. Sommaren 1926 gjorde högerns ledande organ Svenska Dagbladet en första utvärdering av vad som hänt efter den kvinnliga rösträttens genomförande under rubriken ”Kvinnorörelsen efter segern”. Det senaste årtiondet har varit de ouppfyllda förhoppningarnas tid för kvinnorörelsen, är tidningens budskap. För de dugliga är varje framkomstlinje fri. Men kvinnorna har bara i ringa utsträckning tillvaratagit de nyskapade möjligheterna. Efter all den gamla kvinnorörelsens förkunnelse om likheten mellan könen hade ett annat resultat kunnat väntas, menar tidningen. Om kvinnornas agitation hade vilat på riktiga grunder, borde resultatet ha varit annorlunda. ”Nu ser det ut som om kvinnorna icke kunna eller velat åtaga sig de stora uppgifter, som de förut krävde.”

Orsakerna till detta misslyckande hittar tidningen i det förhållandet att kvinnorna försökt kopiera männen. Naturvetenskapens senaste rön uppvisar skilda, om än i och för sig lika värdefulla, egenskaper hos män och kvinnor. Nu händer det att naturen ibland gör ett missgrepp och utrustar en kvinna med manligt psyke; framför allt hos kvinnor som måste försörja sig själv.

Tidningens åsikter är inte uttryck för någon extrem, isolerad antifeminism. Den sammanfattar i stället väl uppfattningar som var djupt förankrade i det politiska etablissemanget under dessa år: Kvinnorna hade numera samma formella rättigheter som män. Den kvinnorörelse som kämpade för lika rättigheter mellan män och kvinnor var föråldrad och hade ett löjets skimmer över sig. Problemet låg framför allt hos kvinnorna själva, som inte kunnat eller brytt sig om att utnyttja dem fullt ut.

Ledaren uttrycker inte heller någon speciell borgerlig syn på frågan. I socialdemokratiska Smålands Folkblad några månader senare uttrycker tidningens politiske redaktör samma sak:

Det kan inte hjälpas att kvinnofrågan låter gammalt och härsket… Faktum är att kvinnan i vårt nutida samhälle knappast kan kalla sig själv förtryckt. I politiskt hänseende har hon samma rättighet som mannen – och då hon faktiskt är i majoritet, har demokratin alltså gett henne tillfälle att få övertaget. Kvinnan har rättigheterna, posterna äro öppna för henne, och partierna anse det av rent konventionella skäl nödvändigt att ställa upp kvinnliga kandidater på valbara platser – tyvärr även ibland, då erforderlig kompetens icke föreligger – … Männen ha – det måste nog erkännas – utan fördomar tagit emot kvinnan i hennes nya värv. Hon själv har emellertid haft svårt att tro på sig själv.

Utifrån detta allmänna resonemang kan man sedan följa hur manliga politiker, forskare och samhällsdebattörer utvecklar synen på kvinnans ansvar för den uppkomna situationen. Kvinnor tillskrivs ett antal karaktärsegenskaper som tillsammans skall förklara det kvinnliga politiska debaclet.

Först och främst är alltså kvinnor politiskt omogna och ointresserade av politik.
Kvinnor i allmänhet ”har nog inte något intresse för politik och det är därvidlag, som jag tror, att det framför allt gäller att få till stånd en ändring”, menade högerledaren Bagge i en debatt som Kommittén för ökad kvinnorepresentation anordnade 1940. ”Jag vet inte, om det är riktigt som det säges, att kvinnorna alltid tänker på politik, men aldrig talar om den. Om man emellertid lyssnar på samtal mellan kvinnor, så är det förbluffande hur lite samtalen rör sig om politiska och andra allmänna frågor”. Särskilt var det kafferepet som flera politiker framhöll som symbol för det innehållslösa pladder som kännetecknade kvinnors samtal.

Ett annat allvarligt problem var kvinnornas politiska omognad: ”Arbetarekvinnan, som lever samma liv som sin manliga kamrat, har icke samma mått av politisk upplysning som han. Hon saknar den sociala och politiska överblick av ett sakläge, som för tänkande människor [sic!] blir anledning till inträde i organisationer för enig kamp mot ett visst mål.”

Kvinnorna var okvalificerade och okunniga. En framstående socialdemokratisk politiker hävdade bestämt att ”kvinnorna ha de mest glänsande chanser att skaffa sig inflytande, men de kan icke besätta alla de poster de borde vara kvalificerade till, därför att de erfarna och kompetenta kvinnorna är så fåtaliga”. En kommunistisk kvinna speglade samma åsikt bland sina partikamrater: ”Åsikten att vi kvinnor inte begriper och inte ens vilja begripa politik är utbredd i häpnadsväckande grad även inom arbetarklassen.”

Det fanns ytterligare en viktig egenskap som från alla håll tillskrevs kvinnorna: deras läggning för skvaller, inbördes splittring och avundsjuka.

Kvinnorna har mycket svårt att enas om vilka kvinnliga kandidater de skall föra fram, framhöll högerledaren Domö. ”Jag har iakttagit den saken många gånger när jag arbetat på att få fram någon kvinnlig kandidat. Det är ytterst svårt att få intresset koncentrerat till en kandidat och man nöjer sig ofta inte heller med resultatet av nomineringen utan gör separataktioner. Detta är någonting rätt allvarligt som kvinnorna själva bör rätta till.” En folkpartistisk ombudsman hade sett samma sak: ”Med orden ‘skall hon vara med, skall också jag det’ karaktäriserade talaren den avundsjuka, som dessvärre ofta gör sig gällande då kvinnor skola sättas upp på vallistorna.” Värst verkar det annars ha varit hos kommunisterna:

Kvinnan själv har ofta varit kvinnornas värsta fiende, varit deras största hinder, i det att kvinnokönet aldrig kunnat frigöra sig från intriglystnad och skvallersjuka, från småsinnad avund och konventionella fördomar. Kvinnornas bristande solidaritetskänsla, deras totala frånvaro av kamratskapets anda har störtat dem i förnedring. Så må man då hoppas att den nya livssyn som socialismen skänker – fattad i dess djup – skall vara både en vägvisare och en ljudande larmsignal som skall uppväcka de sovande själarna.

Till syvende och sidst var det alltså kvinnornas fel att de inte lyckats hävda sig – om detta var alla partiers manliga företrädare överens. Sedan kunde orsaken vara brist på intresse, kunskaper, kompetens, sammanhållning eller initiativ. Att männen skulle ha något ansvar för den uppkomna situationen förnekas med eftertryck från alla håll.

”Den erfarenhet som jag gjort, understryker i mycket hög grad, att man med ljus och lykta söker efter lämpliga kvinnor för både kommunala och politiska uppdrag”, hävdade den socialdemokratiske chefredaktören och riksdagsmannen Rickard Lindström. ”Misstron mot kvinnorna kan ej övervinnas förrän kvinnorna själva genom insiktsfullt och dugligt deltagande i samhällsarbetet skaffade sig respekt”, menade frisinnade Felix Hamrin. Och från höger hette det: ”Anledningen till att så få högerfullmäktige äro kvinnor ligger icke däri att högermännen hysa misstro mot sina kvinnor, utan däri att valmännen såväl manliga som kvinnliga önska få så väl kvalificerade kandidater som möjligt för vårdandet av samhällets intressen.”

Jag har valt att ge en relativt omfattande provkarta på citat från mellankrigstidens debatt om kvinnors politiska deltagande – den skulle kunna göras betydligt längre – av flera skäl. Dels visar den att dessa uppfattningar inte bara torgfördes av en isolerad grupp rabiata antifeminister. Omdömen fälls av den tidens ledande manliga politiker, partiledare, riksdagsledamöter, tidningsredaktörer. Dels, och detta är kanske mest uppseendeväckande, går det inte att hitta några avgörande skillnader i synen på kvinnors tillkortakommande mellan olika politiska uppfattningar. Det skulle inte vara förvånande om högerns företrädare, som konsekvent i det längsta motsatte sig kvinnlig rösträtt, och inledningsvis inte ens tillät konservativa kvinnor bli medlemmar i partiet, skulle hysa uppfattningen att detta var precis vad man kunde förvänta sig. Men som framgått ovan finns det här ingen avgörande skillnad mellan kommunister, socialdemokrater, liberaler och högermän – ja Högern, länge kvinnorösträttens hårdaste motståndare, var under lång tid det parti som hade flest kvinnor valda till politiska uppdrag. Alla förenas icke desto mindre i en gemensam grundsyn: Kvinnan hör inte hemma på den politiska arenan.

Männens fel?

Detta för oss över till den andra förklaringsmodellen för det uteblivna kvinnliga genombrottet: männens motstånd. Kvinnors försök att nå en del av makten har mötts av ett djupt liggande försvar, lett av männen bakom barrikader, skriver en av de maskulinitetsforskare som i genusperspektiv intresserat sig för att utforska mäns strategier för att behålla sin makt. Detta försvar sträcker sig från legalt utestängande, över formella rekryteringsregler som förutsätter erfarenheter, kvalifikationer eller meriter som är svårare att uppnå för kvinnor, till en rik uppsjö av informella värderingar och fördomar som samverkar till männens fördel. Bakom dessa barriärer finns, utifrån bara svagt urskiljbara, självreproducerande strategier från de eliter som envist fortsätter att välja män till makt.

Den bild som män över klass- och partigränser ger av den politiskt ointresserade, okunniga och omogna kvinnan passar väl in som en första försvarslinje i ett system för att behålla sina privilegier.Vad männen samtidigt gör är att de definierar politiken som en manlig arena, man ger politiken ett genus. Samtidigt utdefinierar man kvinnorna från den arenan. Men strategierna för att hålla kvinnor utanför var betydligt mer omfattande och mångfacetterade än så.

Hösten 1938 skrev högerns kvinnor i Västerbotten ett brev till partiets verkställande utskott. I detta lät man årtiondens besvikelser och bitterhet över hur männen behandlat kvinnor i politiken komma till ytan. Samtidigt gav man en rik provkarta på alla de finter, knep och trakasserier som kvinnor i alla partier ansåg sig utsatta för av de politiskt aktiva männen.

Högerkvinnorna i Västerbotten till ett antal av över 100 ha efter en diskussion om konsekvenserna av de senaste valen beslutat uttala sin protest mot det sätt varpå Västerbottens läns högermän i ett flertal kommuner bedömt högerkvinnornas arbete och mött deras representanter i olika fullmäktigeinstitutioner. Det är med djup oro och beklämning vi bevittnat de former, detta motstånd tagit. Kvinnorna, som på officiella nomineringsmöten, i vilka kvinnor talrikt deltagit, placerats på valbara platser, ha på senare möten strukits från listorna. På somliga håll ha kandidatnomineringsmöten ej annonserats och kvinnoföreningarna ej kallats till dem. Man har också i dessa sammanhang yttrat sig hånfullt och ringaktande om kvinnorna, och gjort gällande, att man såsom man icke kunde rösta på en kvinna, att kvinnans arbete icke behövdes i kommunala styrelser, att om man önskade de dugligaste personerna blevo valda, man måste rösta på en manlig. När man placerade kvinnorna på listorna har det ofta varit på de utsatta platserna så att de vid mandatminskning måste falla bort. Det har också gjorts gällande att kvinnans deltagande i det politiska arbetet varit till direkt skada för detta… Högermännens inställning till och bemötande av kvinnornas arbete har varit av den art, att det kan spränga sönder organisationen. Den oavlåtligt visade överlägsenheten och de illegala metoder, männen begagnat sig av i ett läge som varit kritiskt för partiet, ha ingivit många kvinnor en obotlig leda vid politiken. I de efter septembervalen hållna kandidatnomineringsmötena för kyrkofullmäktigevalen ha på många håll inga högerkvinnor deltagit.

Högerkvinnornas erfarenheter är generella. Kvinnor i alla partier vittnar om samma behandling. Männen använde sina erfarenheter, positioner och föreningstekniska kunskaper för att manipulera bort kvinnorna. Och det fanns alltid en anledning varför en kvinna inte kunde placeras på valbar plats just då.Valkretsen är kanske liten, partiet har bara ett mandat, och där sitter redan en man. Att peta en redan sittande riksdagsman görs ytterst sällan i Sverige. Eller kretsen är stor, den geografiska representationen måste tillgodoses, och då finns det inte utrymme för någon kvinna.

När kvinnor uppfördes på riksdagslistor placerades de oftast precis under ”strecket”, alltså platsen efter det sista säkra mandatet i valkretsen. Syftet från männens sida var lätt genomskådat. På så sätt hoppades man att kvinnor i andra partier skulle rösta på denna lista, för att åtminstone säkra en kvinnas inval. Det fanns bara ett problem med denna geniala idé: Eftersom alla partier använde sig av den blev den verkningslös som lockbete, och vid oförändrad mandatställning valdes ingen kvinna alls in.

Om någon kvinna valdes in i en politisk församling, var hon för det mesta ensam kvinna i ett hav av män. Många vittnesmål finns om hur dåligt dessa kvinnliga pionjärer fann sig till rätta, och det var mycket vanligt att kvinnor lämnade sina uppdrag redan efter en valperiod, eller under löpande mandat. De utpräglat manliga för- samlingarna dominerades naturligtvis av manliga värderingar och fördomar. Även den mest kända av de kvinnliga riksdagsledamöterna, Kerstin Hesselgren, blev utsatt för sexistiska anspelningar under pågående riksdagsbehandling, något som tidningarna snabbt gjorde sig lustiga över. ”Jag hörde inte vad han sade, men jag hörde så mycket mer det allmänna skrattet, som jag kände som ett slag i ansiktet”, beskrev hon själv sin upplevelse.

Och den ensamma kvinnan sågs inte av sina manliga kolleger. När talmannen i första kammaren 1922 hälsade den nyvalda församlingen välkommen tilltalade han i vanlig ordning sina ledamöter ”Mina herrar”, trots att där också satt en kvinna, och det fortsatte han med under hela sin mandatperiod. När Per Albin Hansson öppnade riksdagsgruppens sammanträde efter valet 1928 bjöds de nytillkomna ”välkomna i brödraskapet”. Det stämde nästan, men för de två kvinnor som ändå suttit där i sex år bekräftades att ingen sett dem. Moa Martinsson satt en period under 1920-talet i kommunalfullmäktige, invald på en socialdemokratisk lista. Med ilska noterade hon samma sak: hur fullmäktiges ordförande konsekvent tilltalade församlingen ’Mina herrar’, ”trots att jag ser mycket kvinnlig ut”. Det budskap kvinnorna fick gick inte att misstolka: de räknades inte, de hörde inte hemma där.

Hur röstade kvinnor?

En av de argument som män oftast framförde som stöd för sin uppfattning att kvinnorna inte var mogna för politiska uppdrag var kvinnors lägre valdeltagande. Kvinnorna påstod svika sin medborgerliga skyldighet. Särskilt upprörda var socialdemokratiska företrädare, eftersom borgerliga kvinnor röstade i högre utsträckning än arbetarkvinnor. Dessutom ansågs kvinnor rösta mer till höger än män. ”Genom kvinnorösträtten har socialismen förlorat terräng på grund av kvinnans mera konservativa kynne samt på grund av överklassens större kvinnoprocent och dess kvinnors flitigare valdeltagande”, skrev socialdemokraternas tidskrift Tiden anklagande. Också den tidens statsvetenskapliga forskning har samma uppfattning, det är t.ex. en huvudtes i Herbert Tingstens internationellt uppmärksammade Political Behaviour från 1937.

En första blick på valstatistik pekar onekligen i denna riktning. I det första riksdagsvalet 1921 röstade 62 procent av de röstberättigade männen och 47 procent av kvinnorna. Kvinnors röstdeltagande var alltså ca 15 procentenheter lägre än mäns. Differensen sjönk till ca 10 procentenheter 1932 och 4,5 1940. I de kommunala valen sjönk skillnaderna på motsvarande sätt under mellankrigstiden.

Tabell 2.Valdeltagande i riksdagsvalen
1911-17 män, i andel (%) av samtliga myndiga män

1911 45,0
1914 52,7
1917 51,2

1921-1940 för män och kvinnor i andel av antalet röstberättigade

År Män Kvinnor Differens M/K
1921 62,0 47,2 14,8
1924 60,0 46,7 13,3
1928 72,6 62,7 9,9
1932 73,1 62,5 10,6
1936 78,6 70,7 7,9
1940 72,6 68,1 4,5

Aktuell feministiskt orienterad forskning har emellertid velat problematisera bilden av att detta framför allt skulle reflektera kvinnors lägre politiska medvetande. Det finns två grundläggande brister i de förhärskande meningarna om kvinnor och politik, dels i form av metodologiska fel, dels genom en undervärdering av det poli- tiska i kvinnors politiska bidrag, menar kritiker. Politiska karaktäristika tilldelas män och kvinnor som om de vore homogena politiska grupper.Variationer inom grupperna nedtonas och i stället lyfts skillnader mellan könen fram. (Siltanen och Stanworth, 1984).

Några sådana faktorer som komplicerar den gängse bilden ska vi kort beröra. En handlar om röstvana.

Det är inte orimligt att anta att det tar tid att utveckla ett röstbeteende. Allmän rösträtt för män infördes 1911, men hälften av de röstberättigade männen hade redan tidigare kunnat rösta i riksdagsvalen. Innan dess hade män med mer än 800 kronors inkomst rösträtt, en gräns som de flesta industriarbetare vid den tiden uppnått. En jämförelse mellan kvinnornas röstdeltagande 1921 och männens tio år tidigare visar att män som nyss fått sin rösträtt uppvisar samma röstbeteende som kvinnor i samma situation. (Se tabell 2. Eftersom ett mycket stort antal män före 1920 förlorade sin rösträtt på grund av de många rösträttsstreck som fanns, har andelen före detta år räknats på hela antalet män, inte antalet röstberättigade. De som förlorade sin rösträtt till riksdagen efter 1920 var bara några promille, varför denna skillnad i underlaget inte nämnvärt påverkar resultatet.)

En annan faktor som såväl den tidens manliga politiker som forskning tenderat att bortse ifrån rör de sociala och ekonomiska variabler som starkt påverkar människors röstbeteende.

Det var två kvinnliga undergrupper, ”arbetare” och ”lägre huslig tjänst”, d.v.s. hembiträden, som röstade i särskilt liten utsträckning. Dessa grupper var extremt lågavlönade, och deras låga röstfrekvens stämmer väl överens med de siffror som generellt redovisas för de lägst avlönade, män som kvinnor. De hårt angripna kvinnorna verkar alltså rösta som vilken utpräglat lågavlönad grupp inom arbetarklassen som helst, om man i stället för kön utgår från ekonomiska variabler. Dessutom måste man väga in åldersfördelningen. Dessa kvinnor var i betydande utsträckning unga och ogifta. 60 procent av de förvärvsarbetande arbetarkvinnorna var under 30 år, medan färre än 20 procent av de förvärvsarbetande manliga arbetarna var det. Eftersom röstfrekvensen generellt – hos både män och kvinnor – var lägst hos de allra yngsta och de äldsta grupperna bidrar även detta förhållande till att förklara dessa kvinnors låga valdeltagande.

En översiktlig genomgång av mäns och kvinnors röstbeteende enbart utifrån dessa faktorer ger alltså stöd för uppfattningen att tidigare undersökningar i stället för att studera variationer och skillnader inom grupperna, som röstvana, ekonomisk och social ställning just lyfter fram skillnader mellan könen. En analys där man tar hänsyn till dessa variabler visar i stället förvånansvärt små skillnader. En ung, lågavlönad, ensamstående, förstagångsröstande man och en dito kvinna, för att nämna ett antal variabler som var och en indikerar lågt valdeltagande, gick till valurnorna i ungefär samma ringa utsträckning.

Men det finns också ett annat sätt att tolka kvinnors lägre valdeltagande: att det rörde sig om en medveten politisk handling. Kvinnorna utgjorde på 1920-talet över hälften av befolkningen, 45 procent av väljarkåren – och 1,5 procent av de valda. Det torde inte vara allt för djärvt att anta att detta påverkade kvinnors motivation att gå till valurnorna. Kanske skall man också se det som en mer eller mindre tydligt artikulerad protest mot ett politiskt system som inte ville ha kvinnor.

Hur lång tid skall det ta?

Men låt oss också diskutera en tredje förklaring till de uteblivna framgångarna för kvinnorna under mellankrigstiden. Man kan ifrågasätta om det alls var ett misslyckande. Är det egentligen så orimligt att det tog några årtionden innan kvinnor i någon större utsträckning fick plats i de parlamentariska församlingarna. Det tar väl ändå lite tid att skaffa sig den erfarenhet och de kunskaper som krävs för att sköta ett land. Här finns, menar jag, en intressant jämförelse att göra.

Det demokratiska genombrottet gav, om man så vill, fulla medborgerliga rättigheter åt två kategorier som tidigare varit utestängda från den parlamentariska arenan – arbetare och kvinnor.

Påståendet är naturligtvis en förenkling, som inte tar hänsyn till viktiga omständigheter. De manliga arbetarna fick gradvis tillgång till rösträtten i takt med att de passerade 800 kronor i årsinkomst, vilket allt fler gjorde efter sekelskiftet; från 1911 års andrakammarval hade alla män, som inte föll för något av strecken, rösträtt; om det var någon manligt grupp som fick sitt genombrott 1910 var det inte i första hand industriarbetarna utan landsbygdens drängar, statare och torpare. Det socialdemokratiska partiet, som här görs lika med arbetarklassens parti, stöddes inte bara av arbetare. Inte minst kom deras parlamentariska företrädare många gånger från andra sociala skikt. Och slutligen är självfallet också så att en mycket stor del av de kvinnor som fick rösträtt samtidigt tillhörde arbetarklassen.

Det handlar alltså om delvis ojämförbara storheter. Arbetarklassen är i grunden en socioekonomisk, genusöverskridande bestämning, med inte alltid helt klara avgränsningar. Kvinnor är i detta sammanhang en genusbestämning som omfattar flera klasser och sociala skikt.

Samtidigt är jämförelsen inte orimlig. I den rösträttsagitation som föregick det demokratiska genombrottet var det, åtminstone efter sekelskiftet, framför allt arbetarrörelsen och kvinnorörelsen som mobiliserade sina styrkor för den allmänna rösträtten. Det var också farorna med just kvinnors och arbetares rösträtt som diskuterades av motståndarna. Skulle arbetarna/kvinnorna verkligen vara mogna att ges ett betydande politiskt inflytande? Skulle arbetare/kvinnor inte framför allt driva sina egna särintressen, baserade på klass eller kön? Skulle följden av kvinnors/arbetares rösträtt inte bli politiskt kaos?

Motståndet var som vi vet betydande mot såväl arbetare som kvinnor. Men samtidigt går det att hävda att arbetare (nästan alltid definierade som och företrädda av män) på ett helt annat sätt integrerades än vad kvinnor gjorde.

Särskilt liberalerna lade ner stora ansträngningar för att på olika sätt ta hand om arbetarrörelsen (läs deras manliga ledare), i syfte att uppfostra dem ”till lojalt parlamentariskt, nationellt arbete”, som Staaff formulerade det. I riksdagen fick det socialdemokratiska partiet snart uppdrag i kommittéer och utskott, och genom valsamverkan mellan liberaler och socialdemokrater kunde bägge partier öka sin representation. Men också högern var tidigt mån om att genom samarbete få socialdemokratin att delta i det politiska arbetet på ett sätt som underlättade en fredlig övergång till nya politiska förutsättningar. Det var en högerregering som lade fram den proposition som såväl medförde allmän manlig rösträtt från 1910 som ett proportionellt valsystem som garanterade socialdemokratin representation inte bara i riksdag utan också i utskotten. Detta kom snart också att gälla viktigare kommunala organ. Socialdemokraterna tilläts också spela framträdande roller i det politiska livet. I såväl försvarsberedningarna som förarbetena inför 1913 års pensionsreform, för att nämna ett par av det tidiga 1900-talets viktigaste politiska frågor, var socialdemokraterna accepterade som politiskt fullt jämbördiga deltagare. Också på den kommunala nivån fanns samma tendens. Speciellt under första världskrigets kristider gjordes stora ansträngningar från de borgerliga partierna att dra in arbetarrörelsens representanter i den lokala kristidsadministrationen. Den slutgiltiga bekräftelsen på det borgerliga samhällets beredskap att acceptera arbetarrörelsen var naturligtvis när t.o.m. kungen välsignade socialdemokraternas deltagande i den Edén-Brantingska ministären 1917. De borgerliga underlät inte heller att understryka den duglighet man menade att de socialdemokratiska riksdagsmännen och kommunalpolitikerna visade – särskilt när de visade samarbetsförmåga och kompromissvillighet i det politiska arbetet.

När det gäller kvinnorna gjordes som vi sett få sådana försök att medvetet integrera kvinnorna, att lyfta in dem i de formella och informella beslutsstrukturerna. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att någon form av positiv särbehandling av kvinnor skulle ha kunnat underlätta för kvinnor att bli valda, men alla sådana försök avvisades bestämt. Det kan visserligen – ibland – vara en förtjusande egenskap att vara kvinna. Men säraktioner för att få dem valda måste avvisas, hävdade en socialdemokratisk ombudsman. Klaga inte, spotta i nävarna, krävde folkpartiledaren Bertil Ohlin.

Man hade kunnat tänka sig samma scenario här. Män som säger: vi måste få kvinnorna att växa in som aktiva samhällsmedborgare, lära dem det politiska spelet, skapa former för en proportionell sammansättning av beslutande organ, acceptera särorganisering, erkänna och uppmuntra kvinnors obestridliga duglighet. Inget av detta genomfördes. Tvärtom. De borgerliga partierna förskingrade de erfarenheter en hel generation ytterst kompetenta rösträttskvinnor skaffat sig genom att knappt välja in en enda av rösträttsrörelsens tiotusentals aktivister i de politiska församlingarna. Och socialdemokrater och kommunister handskades lika vårdslöst med de arbetarkvinnor som visat sina politiska egenskaper som fackföreningsorganisatörer, kvinnoklubbsaktivister och ledare för de omfattande massdemonstrationerna våren 1917.

Vad gjorde kvinnorna i stället?

Vad gjorde kvinnorna då i stället? Ja, ska man tro de manliga kritikerna satt de väl på sina kafferep och skvallrade.

Men tittar man bakom tidens fördomsfulla ridåer ser man hur kvinnor snarare drunknar i vad man idag skulle kalla politiskt arbete. Problemet var att det skedde i former och med ett innehåll som då inte ansågs ha med politik att göra.

Formerna först: En följd av att kvinnor utestängdes från de politiska salongerna var att de tvingades att skapa egna fora för att kunna påverka sin samhälleliga situation. Det var inte bara i de parlamentariska församlingarna som kvinnor saknades. De var också så gott som frånvarande också i de politiska partiernas centrala och lokala ledningar. Bara en av ett tjugotal ledamöter i socialdemokraternas partistyrelse var kvinna under mellankrigstiden, och i det verkställande utskottet saknades kvinnorna helt. Den kvinnliga särorganiseringen blev därför ett nödvändigt och på sikt framgångsrikt medel för kvinnor att artikulera sina krav och verka för att få dem genomförda.

Även om såväl högerns som liberalernas och socialdemokraternas kvinnor redan före första världskriget bildat egna lokala kvinnoorganisationer, dröjde det till den kvinnliga rösträttens genomförande innan de manliga partiledarna gav sin välsignelse åt kvinnorna att bilda egna riksorganisationer. Männens förhoppning var troligen i första hand att kvinnoorganisationerna skulle kunna mobiliseras i kampen om de nya kvinnliga väljarna. Förbunden fick emellertid snart två andra funktioner, på sikt kanske viktigare. De blev dels viktiga pådrivare och kritiker inom partierna i frågor viktiga för kvinnor. Dels utvecklades snart ett nära samarbete mellan de politiska kvinnoförbunden och andra kvinnoorganisationer. De politiska kvinnoförbunden växte kraftigt under mellankrigstiden, och hade vid 1930-talets slut sammanlagt ca 75 000 medlemmar, en flerdubbling på tio år.

Mellankrigstiden är över huvud taget den kvinnliga särorganiseringens stora period i Sverige. Det var inte bara på det politiska fältet som kvinnorna organiserade sig i egna förbund. Också en stor del av fackföreningsrörelsen var könsuppdelad under denna tid, ett idag nästan helt bortglömt förhållande. En viktig orsak till detta var den skärpta genusarbetsdelning, alltså uppdelning mellan manliga och kvinnliga yrken och arbetsuppgifter och mellan mans- och kvinnolöner som kännetecknar mellankrigstiden. LO, har som bekant med få undantag aldrig accepterat manliga och kvinnliga fackföreningar. Men de flesta yrkesarbetande kvinnor vid denna tid fanns inom yrken som bara i begränsad utsträckning organiserades av LO: kontorsanställda, lärarinnor, sjuksköterskor, affärsanställda, statligt anställda inom telegraf och post o.s.v., och här var särorganiseringen regeln. De manliga folkskollärarna hade sitt fackförbund, de kvinnliga lärarinnorna sitt, de kvinnliga kontoristerna sin egen förening o.s.v. Inom många yrkesgrupper, som sjuksköterskor och småskollärare, saknades ju dessutom männen helt. Först i och med uppkomsten av tjänstemännens fackliga centralorganisationer under och efter andra världskriget upphörde den fackliga särorganiseringen för dessa grupper. Denna sammanslagning skedde för övrigt inte utan betydande motstånd från kvinnors sida. I de egna fackliga organisationerna hade kvinnor skolats i fackligt arbete på alla nivåer. I de nya, könsblandade förbunden reproducerades snabbt den kvinnliga underordningen, männen intog omedelbart de flesta ledande poster.

Det fanns en hel rad andra kvinnoorganisationer också: de kvinnopolitiska, som Fredrika Bremer-förbundet och Svenska kvinnors medborgarförbund; husmodersförbund, filantropiska föreningar; kulturföreningar; nykterhetsorganisationer; fredsföreningar och försvarsvänliga organisationer.

De senaste årens forskning har visat och understrukit det nära samarbete som kännetecknar svensk kvinnorörelse under mellankrigstiden. I viktiga frågor som gällde kvinnors rättigheter och ställning kunde ett nära samarbete ske över den tidens annars så skarpa politiska och sociala gränser.

Flera av de viktigaste frågorna för kvinnorörelsen gällde kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Då de ofta rörde statens förhållande till sina anställda, eller lagstiftning inom arbetsmarknadens område blev frågorna snabbt politiserade. Under denna tid stod t.ex. frågan om kvinnors behörighet till statstjänster eller de speciella manstillägg som de statliga löneplanerna innehöll i skottlinjen. Mellankrigstidens viktigaste kvinnopolitiska fråga var emellertid kampen mot det förbud mot gift kvinnas förvärvsarbete som en bred allians av män i riksdagen, från vänster till höger, ville få genomförd under 1930- talet. Kvinnorna svarade med att mobilisera hela den styrka och klokskap den samlade kvinnorörelsens hundratusentals medlemmar kunde utveckla. De höll massmöten, skrev petitioner och tidningsartiklar, gjorde egna utredningar och påverkade alla de män man kunde. Och resultatet blev en formidabel framgång. I stället för förbud mot gifta kvinnors förvärvsarbete blev resultatet av den statliga utredningen – där kvinnorna själva var representerade – en lag som förbjöd avsked av gravida kvinnor.

En viktig händelse i det politiska samarbetet var bildandet av Kommittén för ökad kvinnorepresentation. Hösten 1935 tog Fredrika Bremer-förbundet initiativet till ett möte med 25 politiskt obundna kvinnoföreningar, bland dem Svenska kvinnors nationalförbund, Sveriges Husmodersföreningars riksförbund, Svenska kvinnors samarbetsorganisation, Svenska kvinnors medborgarförbund och Yrkeskvinnornas riksförbund. Mötet ledde fram till en ökad aktivitet från kvinnoorganisationernas sida vid riksdagsvalet 1936. Inför nästa val konstituerades sedan formellt hösten 1937 Kommittén för ökad kvinnorepresentation, med i stort sett samma medlemmar som tidigare. Påfallande många av dem var kvinnliga yrkessammanslutningar. Kommittén utvecklade en omfattande verksamhet inför de följande valen. Den anordnade opinionsmöten, gav ut broschyrer och skrev tidningsartiklar. Ett tjugotal lokalkommittéer bildades också. I ledningen för kommittén återfinns samtidens ledande kvinnosakskvinnor: Fredrika Bremer-förbundets ordförande Hanna Rydh var ordförande. I vilken utsträckning den ökade kvinnorepresentationen i riksdag och kommunala organ under 1930-talets sista hälft kan tillskrivas kommitténs verksamhet kan alltid diskuteras. Men en sak stod klart för samtiden: Kvinnorna utmanade uppenbarligen politiken som manlig arena.

Ett välorganiserat nätverk av kvinnoorganisationer ingrep alltså, inte sällan med framgång, i en rad viktiga politiska frågor av betydelse för kvinnor, alltifrån medborgarskap och politisk representation till lika lön och till nedrustning. Det mest fascinerande är kanske den utomordentliga bredd som finns representerad i dessa kvinnonätverk. Här samarbetar höger och vänster, kristna och fritänkare, fredsaktivister och försvarsupprustare, ja, t.o.m. demokrater och fascister i frågor som anses kräva kvinnors enhet och mobilisering.

Det handlar här uppenbarligen om en slags utomparlamentariskt påtryckningsarbete, med könslig särorganisering som grund. Samtidigt är det viktigt att understryka att samarbetet inte byggde på något kvinnligt särartstänkande, på någon uppfattning att kvinnor av princip inte bör beblanda sig med män. Tvärtom tror jag att man bör se särorganiseringen i stor utsträckning som framtvingad av det motstånd och den isolering kvinnorna kände sig utsatta för. Och målsättningen var hela tiden att bli accepterade i samhällsarbetet på samma sätt som män. Man skulle kanske kunna säga att särorganiseringen blev jämlikhetskampens främsta redskap.

Men också frågan om vad politik är formulerades olika av män och kvinnor. Mest tydligt blir kanske detta om man tittar på den lokala nivån. Med bara en procent kvinnor valda i början på 1930-talet betyder det att de allra flesta kommunalfullmäktigeförsamlingar var enkönade, eller på sin höjd hade en kvinna invald. De kommunala diskussionerna domineras av traditionella kommunala spörsmål: budgetberedningar, skattefrågor, löneoch anställningsfrågor, byggen av vägar, ålderdomshem och andra investeringarna i den kommunala infrastrukturen, och så den allra viktigaste kommunala frågan under mellankrigstiden – arbetslösheten.

Och hur såg den kvinnliga lokala dagordningen ut? Ja, tittar man i stads- och kommunalfullmäktiges handlingar från dessa år hittar man alltså inte många kvinnor. Tittar man däremot i protokoll och verksamhetsberättelser från kvinnoklubbar, Röda kors-föreningar och Fredrika Bremer-kretsar finner man dessa till bredden fyllda med lokal politik. Med den kvinnliga kommunalpolitiken ser i betydande utsträckning annorlunda ut. De ständigt återkommande frågorna gäller barn, skola, hälsovård, mödravård, hygien och nykterhet.

Initiativet till skolhälsovård och skoltandvård kom ofta från lokala kvinnoorganisationer. Kommunala beslut om barnavårdscentraler och hemsysterverksamheter hade också ofta sin upprinnelse i kvinnoföreningar, liksom tillkomsten av kommunala badhus och tvättstugor. De är ofta på alerten när det gäller att övervaka pris och kvalitet på livsmedel eller lokala transporter. Inrättandet av lokala förlossningshem är en fråga som enar kvinnor över parti- och klassgränser vid denna tid. Under hungerdemonstrationerna våren 1917 var det kvinnorna som tände gnistan och tågade i täten mot de kommunala dyrtidsadministrationerna för att kräva ökade matransoner åt män och barn. Mot slutet av 1930-talet flyttade många av dessa frågor också upp till rikspolitisk nivå. Med folkhemspolitikens etablering blev moderskapsersättning, barnbidrag och bostäder för barnfamiljer plötsligt centrala på den politiska dagordningen.

De frågor som stod i förgrunden för kvinnors politiska engagemang, som länge skedde utanför de etablerade manliga politiska strukturerna, var ofta knutna till den reproduktiva sfären, till fortplantning, livsförnödenheter och omsorg. Det var frågor som i stor utsträckning flyttats utanför familjen och på så sätt politiserades av kvinnorna. Detta kan förstås på flera sätt. Det kan vara uttryck för en påtvingad begränsning av kvinnors politiska verksamhet, förorsakad av männens vägran att släppa in kvinnor på deras område. Det kan samtidigt vara ett medvetet strategiskt val av kvinnor för att flytta fram sina positioner. Resultatet blev hur som helst att kvinnorna på detta sätt var de som utvecklade de frågor som snart kom att bli de centrala i det politiska samhällsbygget. Det var i avgörande utsträckning kvinnor som lade grunden till den moderna välfärdsstaten.

Detta resultat ger ytterligare stöd för de slutsatser läsaren nog anar att jag kommit till när det gäller att förklara orsakerna till kvinnornas uteblivna politiska genombrott efter 1920. Jag formulerade inledningsvis tre alternativa tolkningsförslag. Att orsaken skulle vara att kvinnor skulle sakna intresse, förmåga eller vilja att verka politiskt har lite stöd i den verklighet jag studerat. Lika ovedersägligt kan man se att männen var ytterst ovilliga att avstå sina egna privilegier.

Det demokratiska genombrottet var inte något som genomfördes över en natt efter en färdig mall. Det var tvärt om en lång process fylld av tvära kast. Den slutliga produkten var ett resultat av kompromisser och överenskommelser, där olika grupper och skikt ville försäkra sig om former som gynnade dem. Variationerna mellan de borgerliga demokratier som upprättades i Europa under mellankrigstiden var som bekant betydande, när det gäller såväl utformning och djup.

Inte minst när det gäller de informella relationerna och beslutsprocesserna var dessa något som vuxit fram i ett samspel mellan de politiska aktörerna. I denna formering av den politiska demokratins praxis var kvinnorna från början utestängda.

Kjell Östberg

KÄLLOR OCH LITTERATUR
Denna artikel bygger delvis på tidigare arbeten som jag publicerat, framför allt boken Efter rösträtten. Kvinnors utrymme efter det demokratiska genombrottet (Stockholm: Symposion, 1997) och artiklarna ”Män, kvinnor och kommunalpolitiken
under mellankrigstiden”, i Marja Taussi Sjöberg och Tinne Vammen (red.), På tröskeln till välfärden: välgörenhetsformer och arenor i Norden 1800-1930 (Stockholm: Carlsson, 1995) och ”Krig och fred i svensk kvinnorörelse”, i Christina Florin, Lena Sommestad och
Ulla Wikander (red.), Kvinnor mot kvinnor. Om systerskapets svårigheter (Stockholm: Norstedts, 1999). Den kvinnliga rösträttens följder behandlas också i Sven Ulric Palmes
bidrag i Ruth Hamrin-Thorell (red.), Kvinnors röst och rätt (Stockholm : Allmänna förlaget, 1969).

Forskningen om de kvinnliga nätverken under mellankrigstiden innefattar Gunnela Björk, Att förhandla sitt medborgarskap: kvinnor som kollektiva politiska aktörer i Örebro 1900-1950 (Lund: Arkiv, 2000); Renée Frangeur, Yrkeskvinna eller maktens tjänarinna: striden om yrkesrätten för gifta kvinnor i mellankrigstidens Sverige, (Lund: Arkiv, 1998); och Irene Andersson, Kvinnor mot krig : aktioner och nätverk för fred 1914-1940 (avhandling,
Lund: Studia Historica Lundensia, 2001). Det fackliga nätverket behandlas också i Bengt Nilsson, Kvinnor i statens tjänst: från biträden till tjänstemän (avhandling,
Uppsala: Studia Historica Upsaliensis, 1996). Om mellankrigstidens skärpta genusdelning se Ulla Wikanders ”Delat arbete, delad makt, om kvinnors underordning i och genom arbetet”, i Gertrud Åström och Yvonne Hirdman (red.), Kontrakt i kris. Om kvinnors plats i välfärdsstaten. (Stockholm: Carlsson, 1992).

Andra arbeten som använts för denna artikel är Yvonne Hirdman, ”Genussystemet”, i Demokrati och makt i Sverige. Maktutredningens huvudrapport (SOU 1990:44); R.W. Connell, Masculinities (Berkeley: University of California Press, 1995); samt Janet Siltanen & Michelle Stanworth, Women and the Public Sphere: A Critique of Sociology and
Politics 
(New York: St. Martin’s Press, 1984).

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1993.