Etikettarkiv: SAF

På marsch i privatiseringstrappan

Först massiva budgetnedskärningar. Sedan försämringar och krav på ”valfrihet” från de välbeställda. Så tränger steg för steg privatisering och profitintresse in i sjukvården. Björn Rönnblad, läkare i Göteborg och aktiv i nätverket SITS, Sjukvården inte till Salu, berättar den svenska sjukvårdsmarknadens historia sedan 1980-talet.

I nästa steg hotar en förändring av sjukförsäkringen i privat riktning.’, ’Den nuvarande marknadsanpassningen inom sjukvården har pågått på allvar i mer än tio år – i olika faser. Man kan börja 1990. Det året hade SAF kongress. Den markerade en sorts vändpunkt och presenterade en ”positiv agenda”, med en strategi för privatisering: ”Bara det som absolut inte kan skötas privat skall skötas av det offentliga. Frågan är inte hur något skall regleras, utan om det alls behöver regleras”, sade nye vd:n Göran Thunhammar.

Tiden närmast därefter följde en kraftig marknadsoffensiv. Den borgerliga regeringen kom till makten 1991. Dess sjukvårdsminister, folkpartisten Bo Könberg, sade tidigt att ”det mesta av vården kan drivas privat”. Stockholms läns landsting fick också borgerlig majoritet och blev en spjutspets i denna offensiv. Landstinget annonserade kraftiga nedskärningar i den offentliga sjukvården kombinerat med ”marknadsreformer” som gick under benämningen Stockholmsmodellen. Den innebar att köp-och säljsystem infördes, sjukdomar och behandlingar prissattes med det så kallade DRG-systemet (DRG=Diagnos-Relaterade Grupper) med betalning per prestation (behandlade man snabbare än DRG-priset lönade det sig för sjukhuset). Och sist men inte minst innebar modellen att 20 procent av sjukvården i landstinget skulle konkurrensutsättas på två år.

1993 instiftades sedan husläkarlagen, med den så kallade listningen (vilken ersatte vårdcentralernas tidigare områdesansvar) som viktigt instrument. Bakom de vackra orden om ”familjeläkare”, ”trygghet” och ”kontinuitet” var husläkarlagens kärna att bana väg för privatisering och underminera det offentliga systemet av vårdcentraler. Lagen stadgade ”konkurrensneutralitet” mellan offentliga och privata distriktsläkare (nu omdöpta till ”husläkare”). Det fick bland annat till följd att när de offentliga vårdcentralerna – med sina inarbetade vårdkedjor av samverkan med exempelvis mödravårdscentraler och barnavårdscentraler – skulle upphandlas, så ansågs att denna samverkan skulle ”snedvrida konkurrensen” (gentemot privatläkare som inte hade dem!).

Husläkarreformen ledde till en kraftig nyetablering av privata allmänläkare, sammanlagt cirka 700 stycken i landet, som fick fortsätta som privatläkare även sedan husläkarlagen avskaffades av socialdemokraterna 1995. Under de borgerligas mandatperiod skedde också motsvarande förändring för specialistläkare; etableringsfrihet infördes för privata specialister i öppenvård. När den etableringsrätten avskaffades, samtidigt med husläkarlagen, gavs de etablerade privatläkarna också rätt att fortsätta privat på den ”nationella taxan”, det vill säga arbeta utan avtal med landstingen, men få ersättning av dem. Bara i Stockholm finns i dag omkring 500 privata specialistläkare, de flesta ansamlade i innerstaden (medan förorterna har stor brist) som skickar räkning till landstinget utan att det offentliga har något inflytande över lokalisering eller vårdinriktning.

Marknadsoffensiven i början av 90-talet var också ett ideologiskt skifte – en ”mental omställning”, med köp- och säljarkitekternas egna ord. Man började använda begrepp som produktivitet (bland annat beräknades kirurgers ”knivtid”); vissa sjukhus införde ”time based management”, man pratade ”flöden” och ”benchmarking”. Konsulter höll kurser där de lärde ut effektivitet och ”kommersiell medvetenhet” till slitna personalgrupper som utsatts för rekordnedskärningar.\r\nSom en kulmen på de borgerligas mandatperiod i Stockholms läns landsting 1994 bolagiserades S:t Görans sjukhus – det första akutsjukhuset i Sverige som blev aktiebolag. När socialdemokraterna sedan kom tillbaka i majoritet i Stockholmslandstinget samma år, rev de inte upp bolagiseringen och avskaffade heller inte heller själva Stockholmsmodellen. Privatiseringarna dämpades visserligen något, men de följdes av en drastisk strukturplan där den nya s+v-majoriteten skar ned sjukvården med tre miljarder.

Säljargumenten för Stockholmsmodellen (liksom för andra köp- och säljsystem i landet) var ”kvalitet, effektivitet, valfrihet och mångfald”. Jag återkommer till verkligheten bakom dessa reklamslogans. Men först måste frågan ställas: hur var dessa marknadsreformer överhuvud taget möjliga att sjösätta i det samhälle där det ganska länge funnits en djupt rotad och utbredd känsla av allas rätt till en bra offentlig vård? En amerikansk sjukvårdsexpert på besök i Sverige 1992 sade: ”Varför denna okritiska och naiva tilltro till marknaden? Det är nästan som en religiös omvändelse ägt rum.” Vad hände egentligen?

Vi kan förstå en del av orsakerna om vi ser vad som föregick marknadsoffen-siven: de stora nedskärningar i offentlig sektor som påbörjades under 1980-talet. Några nedslag i den omvända omfördelningspolitikens historia: 1982 genomförde den nyvalda s-regeringen en rekordstor devalvering som följdes av kraftiga privata vinstökningar och spekulationsvåg i ena änden och offentlig åtstramning i den andra. Detta accelererades med avreglering av kredit- och valutamarknaderna i slutet av 80-talet.

Den stora, ofinansierade skattereformen kom 1990–91, ett drastiskt krispaket genomfördes 1992 (sedan storföretag spekulerat mot kronan och drivit upp räntorna), bankkrisen ledde till att den statliga ”bankakuten” öppnade. Statens inkomster minskade kraftigt, medan utgifterna dirigerades om till bankstöd och räntor – och ökade a-kasseutguifter på grund av stigande arbetslöshet i åtstramningens spår. ”Budgetunderskott” blev ett dagligt ord i massmedierna, och begreppet ”pengarna är slut” slog igenom. Statsbidrag till kommuner och landsting skars ned kraftigt.

Summa summarum innebar denna politik en gigantisk omfördelning av rikedomar (och därmed makt) från offentlig till privat sektor. Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren har beräknat konsekvenserna: om Sverige i dag skulle satsa lika stor andel av BNP på vård, skola och omsorg som 1981, så skulle dessa verksamheter ha upp emot 100 miljarder mer per år att röra sig med.

Nedskärningarna försämrade kraftigt den offentliga verksamheten. Antalet landstingsanställda i hälso- och sjukvården minskade under 1993–2002 med 70900, framför allt undersköterskor och vårdbiträden. Antalet vårdplatser har minskat med drygt 26000 på tio år. Vården har försämrats med platsbrist, överbeläggningar, vårdköer, minskad tillgänglighet, pressade korta vårdtider och så vidare. Den kvarvarande vårdpersonalens villkor har försämrats, och därmed också vården för patienterna.

Försämringarna i vården underblåste tanken att – som det började heta i slutet av 80-talet – något ”radikalt måste göras”. Till detta bidrog också de stora organisatoriska och demokratiska brister som alltid funnits i den offentliga vården i form av toppstyrning, hierarkier och byråkratiska system. Nedskärningar och organisatoriska brister gav goda förutsättningar för borgerliga propagandister. Opinionsundersökningar i slutet av 80-talet utmålade vårdcentraler som ”vårdkatedraler utan servicetäkande”. Det började talas och skrivas allt mer om ”krisen” i sjukvården – med dålig ”produktivitet” som påstått huvudproblem. Denna kris var alltså till viss del verklig men också delvis skapad, och i alla fall kraftigt ideologiskt förstärkt och utnyttjad. En delegation av internationella sjukvårdsexperter som var här i början av 1990-talet för att studera den svenska sjukvårdsmodellen – inbjudna av näringslivsorganisationen SNS! – kunde inte hitta de drastiska systemfelen utan skrev en rapport som de gav titeln Svensk sjukvård bäst i världen?

Nu accelererade marknadsoffensiven. Den hade börjat redan i slutet av 1980-talet, då man i olika landsting utarbetade förstadier till köp-och säljsystemen. Först ut av dessa var den så kallade Dalamodellen, formgiven av socialdemokater och borgerliga i samverkan. Den följdes sedan av Bohusmodellen, Stockholmsmodellen med flera. Första steget i alla dessa modeller var just uppdelningen i beställare och utförare.

De olika stegen som leder fram till ren privatisering har beskrivits som en trappa: 1) uppdelning i beställare och utförare, 2) bolagisering, 3) försäljning till vinstdrivande företag, 4) nedskärningar som leder till ökade köer i den offentliga vården, och 5) försäkringssystem som gör att de rikaste kan köpa sig förbi köerna. ”Slutresultat: sjukvård ges inte längre efter behov, utan efter betalningsförmåga”. Formuleringen kommer från Morgan Johansson, numera folkhälsominister, som också skrivit boken Välfärd till salu och den brända jordens taktik .

Hur har det då gått? Fick näringslivet som de ville 1990? Vad blev effekter-na av Stockholmsoffensiven på 90-talet?

nI dag bedrivs totalt sett cirka 10 procent av sjukvården privat. Den allra största delen sker i form av entreprenader där landstingen beställer och finansierar medan privata företag utför. Andelen rent privat (”privat-privat”) vård, som exempelvis vid delar av Carlanderska sjukhuset eller den nya Järntorgsakuten, där patienten betalar allt själv, är fortfarande mycket liten i Sverige.

Siffran tio procent rör den totala andelen, men skillnaden blir stor om man jämför primärvård och slutenvård. Av primärvård bedrivs totalt cirka 20 procent, alltså en femtedel, av privata utförare. Det finns också stora regionala skillnader. I Stockholm är det, inte oväntat, högre siffror. Där drivs omkring 25 procent av den totala sjukvården privat och ytterligare 25 procent bolagiserat. I primärvården – där privatiseringen gått längst – bedrivs hälften privat. I Stockholm södra sjukvårdsområdet drivs i dag all primärvård i privat regi!

Att primärvården privatiseras först tycks vara en medveten strategi från näringslivet. ”De fördelar dessa entreprenader visat” hoppas man sedan ”ska genombryta det politiska motståndet” också i slutenvården. De riktigt stora marknadsandelarna och pengarna finns att hämta i nästa steg, på sjukhusen. Dit siktar kapitalägarna. Och det är ett trappsteg som de redan har börjat kliva i.

De privata kapitalägarna har i cirka tio år varit ordentligt på hugget och sett hägrande marknadsandelar. Industriförbundet skrev 1997 rapporten En ny strategi för sjukvården, en konkretisering av SAF-programmet från 1990. I rapporten formulerar industriägarna sina förhoppningar på sjukvården som en ”svensk paradgren” och ”industriell tillväxtmöjlighet”. Samma år uttalade sig Roger Holtback, före detta Volvodirektör och då nybliven vd för vårdföretaget AB Bure (som bildades med kapital från de avvecklade löntagarfonderna) kaxigt i en intervju i en affärstidning. Han kommenterade den totala sjukvårdsbudgeten, som då var på ca 200 miljarder, och privatiseringens framtidsutsikter:

”45 miljarder bör bli privat mot 10 miljarder idag, så det finns 35 miljarder till kvar att ta bara i Sverige. Ingen förstår hur stort det är” .

Bure AB var föregångare till det som i dag heter Capio AB, det största privatvårdsföretaget i Sverige.

Capio äger i dag S:t Görans sjukhus i Stockholm, som det köpte 1999 efter bolagiseringen 1994. Då hade de borgerliga partierna just kommit tillbaka i majoritet i landstinget efter fyra socialdemokratiska år. Året efter att Capio köpte sjukhuset börsintroducerades bolaget. I dag är S:t Göran ett av två privatägda akutsjukhus i landet – det andra är Simrishamns lasarett, ägt av Praktikertjänst. Det finns flera privata sjukhus, dock inte regelrätta akutsjukhus. Vad socialdemokraterna sagt inte ska få ske –”Inga sjukhus på börsen!” – har blivit verklighet när de själva haft regeringsmakten.

Capio förhandlade till sig ett oerhört förmånligt avtal med Stockholms läns landsting. Avtalet, som kritiskt har granskats av landstingets revisorer i efterhand, innebär en årlig merkostnad för landstinget på cirka 50 miljoner; ersättningen sattes för högt. S:t Göran har undantagits från de sparkrav som finns på andra sjukhus i Stockholm. Capio fick lägre hyra än andra, och kompenseras för hyreshöjningar. Och – mest anmärkningsvärt av allt – om inte landstinget fram till 2005 enligt den borgerliga landstingsledningens direktiv upphandlat all akutsjukvård i Stockholm skulle avtalet automatiskt förlängas! 2004 förklarade dåvarande landstingsdirektören i Stockholm, Helena Holmstedt, att de generösa avtalen med Capio och andra privata bolag kom till ”för att ge dem en startuppverksamhet”. Sedan socialdemokraterna tagit över i landstinget har S:t Görans avtal förlängts till 2012.

Capio ägs av stora kapitalgrupper. Flest aktier har Merrill Lynch från USA och totalt kontrollerar utländska spekulanter 35 procent av bolaget. Capio äger, förutom S:t Göran i Stockholm, Scandinavian Heart Center och Lundby Sjukhus i Göteborg och ytterligare ett antal sjukvårdsenheter i Sverige. De är ännu större i andra europeiska länder. I Frankrike har företaget köpt landets största privatsjukhus, och i England fick de för något år sedan landets hittills största sjukvårdsupphandling. Capios omsättning är stadigt ökande. Bolaget gör rekordvinster. 674 miljoner kronor 2004.

Hur har regering och riksdag hanterat de privata vårdföretagens framfart och landstingens utförsäljningar? År 2000 instiftade socialdemokraterna (med stöd av v+mp) den så kallade stopplagen, som ett svar på försäljningen av S:t Görans sjukhus och Simrishamns lasarett. Lagen var redan från början tillfällig och stiftades för att förhindra just utförsäljning av akutsjukhus till vinstdrivande företag. Stopplagen var i kraft 2001–2002, i väntan på en utredning om permanent lagstiftning. När stopplagen skulle löpa ut vid årsskiftet 2002–2003 föreslog (s) att den skulle förlängas i väntan på utredningens förslag, men backade när inte miljöpartiet, som varit tveksamma redan från början, stödde en förlängning. Näringslivet pressade på för att avskaffa lagen – och så blev det också.

Utredningen Vårdens ägarformer leddes av den socialdemokratiske riksdags-mannen Pär-Axel Sahlberg. I mars 2003 presenterade han sitt förslag. Viktigast var grönt ljus för utförsäljning av sjukhus till vinstdrivande företag – även börsnoterade sådana. Utredningen föreslog, luddigt formulerat, undantag för universitetssjukhusen, som inte skulle kunna säljas till privatintressen. Väldigt få journalister och opinionsbildare insåg Sahlbergutredningens långtgående konsekvenser. Anledningen var bland annat att Sahlberg också föreslog ett ”nej till gräddfiler”, vilket innebär att privat drivna sjukhus inte ska få emot patienter med privata sjukförsäkringar (som då kan gå förbi köerna) vid sidan om vanliga allmänt sjukförsäkrade patienter. Gräddfilsförbudet dolde det väsentligaste innehållet i utredningsförslaget. Näringslivet och borgerligheten var i huvudsak belåtna med utredningen. Capio menade att den ”öppnar möjligheter för oss att göra affärer i Sverige igen” Samtidigt kritiserades gräddfilsförbudet och undantaget för universitetssjukhusen. Inom socialdemokratin blev det dock en del inre gnissel.

Dåvarande socialministern Lars Engqvist hade välkomnat utredningen men många socialdemokrater hade svårt att svälja att dörren nu skulle öppnas för privatisering av akutsjukhus. I valmanifestet för valet 2002 hade socialdemokraterna tydligt sagt nej till privatisering, och i överenskommelsen med vänsterpartiet och miljöpartiet om regeringsbildningen heter det att ”sjukhusen ska inte få överlåtas till företag som drivs med privata vinstintressen”. (I skymundan kom de tre partierna emellertid överens om att primärvården skulle förbli helt oreglerad och öppen för utförsäljning.)

Resultatet blev till sist att hälso- och sjukvårdslagen kompletterades med ny lagtext som i praktiken innebär att landstingen kan lägga ut alla sjukhus utom regionsjukhus på privat entreprenad. Villkoret är ”att verksamheten skall drivas utan syfte att ge vinst åt ägare eller motsvarande intressent”. Detta är inte så klart som det kan verka. Ylva Johansson har sagt att det kan räcka med en ”markering” från Capio för att de ska uppfylla lagens krav. I propositionen definieras vinstförbudet som förbud mot att dela ut vinsten. Capio har hittills gjort stora vinster utan att dela ut en enda krona. De går runt detta på andra vägar, bland annat genom värdestegringen. Dessutom ska den nya lagen anpassas till en ny bolagsform som det ska lagstiftas om, bolag med ”begränsad vinstutdelning”.

Inget verkligt stopp alltså, men självklart är det bättre med denna lag än ett oreglerat tillstånd. De borgerliga har sagt att de ska riva upp lagen om de kommer till makten.

I Värmlands läns landsting, borgerligt styrt, sålde man 2004 ut två sjukhus, Säffle och Kristinehamn. De såldes tillsammans med en del primärvård i ett ”närsjukvårdspaket”. Bakom slutna dörrar på landstingsfullmäktigemötet, en hittills unik åtgärd, gjordes budgivningen upp. Det fyraåriga avtal som blev resultatet är värt 200 miljoner för företaget. Det företag som rodde hem affären, Närsjukvården i Värmland AB, ägs av Carema AB, det näst största vårdföretaget i landet efter Capio. Carema gick i våras ihop med Finlands största privata vårdföretag, Mehiläinen. Tillsammans får företagen 4,6 miljarder kronor i omsättning och blir ett av de största privata vårdföretagen i Norden. Bakom dem står två riskkapitalföretag. Caremas ägare H-Careholding ägs till huvuddelan av 3i, ett av världens största riskkapitalbolag. Mehiläinen ägs bland annat av CapMan Capital Management Ltd.

Juridiskt råder idag en sorts obönhörlighet vid privatiseringar. Enligt LOU, Lagen om offentlig upphandling, så måste man fortsätta att upphandla när man väl bolagiserat och sålt ut en enhet, eftersom det då definitionsmässigt råder en konkurrenssituation. Exempelvis i Stockholm finns, sedan landstinget var borgerligt styrt 1999–2003, flera stora sjukhus som är bolagiserade, bland andra S:t Erik, Danderyd och Södersjukhuset. Samtidigt finns det ju redan ett privatägt, S:t Göran, så konkurrenssituation råder, och därmed måste man enligt LOU gå vidare. LOU blir en råttfälla som det är svårt att backa ur. På internationell nivå finns andra större råttfällor, bland annat de globala handelsavtal som kallas GATS och fungerar på liknande sätt som LOU.

Varför är det då egentligen negativt med privat sjukvård? Vi vet ju alla att den offentliga vården har stora brister. Jag tror att det är förödande med privatiserad vård. I grunden blir det en krock mellan att tillfredsställa människors medicinska och sociala behov av vård och att tillgodose en ekonomisk efterfrågan. Vissa människor blir utan vård, medan de som har resurser kan skaffa den. Privat vård söker sig till områden där det finns en ekonomisk efterfrågan men ett ibland tveksamt medicinskt behov – exempelvis kosmetisk kirurgi. Den kommer aldrig att finnas för de grupper av människor som har störst medicinskt behov, för de kan aldrig generera lönsamhet. Ett sådant exempel är den resurskrävande gruppen ”vårdtunga” patienter med många och allvarliga diagnoser. Cancersjuka och demenssjuka svarar för mer än hälften av de totala vårdkostnaderna i dag. För dem kommer ingen ”valfrihet” att finnas i ett system av privat sjukvård. I förlängningen blir det omöjligt att ge alla ”en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen” som det heter i hälso- och sjukvårdslagen .

Det kan finnas privatläkare som gör ett seriöst och skickligt arbete på offentlig entreprenad. Men obönhörligt tränger sig den ekonomiska nödvändigheten på: man måste gå med vinst på sin egen sjukvårdsenhet. Detta lönsamhetstänkande kan leda till att vårdens inriktning förvrids och blir dålig vård. Ett exempel är privata specialister i öppenvården som förskriver starkt beroendeframkallande läkemedel till patienter som missbrukar dessa läkemedel. I den andra – offentliga – ändan, exempelvis på vårdcentraler, barnavårdcentraler och mödravårdscentraler bedrivs väldigt mycket arbete som är i bästa mening förebyggande hälso- och sjukvård, och som aldrig kommer att kunna bli ekonomiskt lönsamt för den som bedriver vården. Ett bra sjuvårdssystem kan inte baseras på att varje enhet ska drivas av lönsamhetskrav.

I USA vet man att privatvården medför många onödiga – och kanske riskfyllda – kirurgiska ingrepp, därför att det går att få betalt för dem medan miljontals människor saknar basal sjukvård.

Därför kräver ”en vård på lika villkor för hela befolkningen” ett offentligt sjukvårdssystem. I dag är rena vinstintressen på väg in i vården. I dag gör privata företag stora vinster på grund av att de lyckats driva igenom starkt förmånliga avtal med det offentliga. Men ska de i förlängningen göra vinster på vården, så måste de förr eller senare antingen minska på personalen, sänka deras löner eller försämra vårdinehållet. De vårdskandaler i privat äldreomsorg som varit återkommande de senaste åren är exempel på det. Patienter har till exempel fått liggsår eller inte blivit duschade på grund av att det funnits för litet personal. Capio skryter mycket i sin senaste årsrapport om sina ”effektiviseringsprogram” för personalen liksom över att de gjort sig av med olönsamma delar av vårdkoncernen.

Jag tycker personligen att själva tanken att man som behandlare påverkas av lönsamhetstänkande går emot en grundläggande vårdideologi om att hjälpa människor utifrån deras behov.

Finns då inte de flesta av dessa nackdelar också i den offentliga sjukvården? Personalbrist, besparingar och bugdetar som ska hållas? Jo, dessvärre styr ju i dag många ekonomiska hänsyn även den offentliga vården – situationen förvärras dessutom av den marknadsanpassade köp-och sälj-organisationen. En grundläggande skillnad är dock att dessa försämringar och felaktigheter inte beror på att det finns en ägare som direkt gör privata vinster på dem. En annan avgörande skillnad är möjligheterna att bekämpa försämringarna i ett offentligt system, som utger sig för att vara demokratiskt styrt, och där beslut fattas på politisk väg.

Frågan om en sjukvård på lika villkor för alla ställs i dag på sin spets av de prioriteringslistor som lanseras i olika landsting, nyligen i Västra Götaland och tidigare i Östergötland. Landstinget i Östergötland var först med att införa en sådan lista 2003. Inför ett nedskärningspaket på 300 miljoner presenterade politikerna en lista på vilka sjukdomsdiagnoser som inte skulle få vården bekostad av landstinget längre, bland annat utredning av nackvärk, vissa kroniska ryggsmärtor med flera. Ansvarig för förslaget var socialdemokraten Paul Håkansson. Listan ledde till en liten inre skakning inom social-demokratin, och Lars Engqvist markerade att det strider emot hälso- och sjukvårdslagen att göra prioriteringar innan man fått en medicinsk bedömning.

I Västra Götaland har man – kanske bland annat därför – valt en något annan modell, där man går försiktigare fram. I det förslag till prioriteringslista som sändes ut på remiss skrev man om ”vertikala” (dvs. medicinskt professionella) prioriteringar, men förklarade att man senare skulle göra också ”horisontella” prioriteringar (politiska och ekonomiska prioriteringar om satsning av vårdresurser). Och man kan ju i verkligheten inte prioritera utan att också prioritera bort. Göteborgs-Posten gjorde en klarsynt ledarkommentar till förslaget: ”Prioritering låter vackert – vad det handlar om är ransonering.” Alla vet ju att Västra Götalandsregionen i dag skär ned på sjukvården. Och när den högsta ansvarige för listan, sjukvårdsdirektör Johan Calltorp, fick frågan om den som bortprioriteras framöver då blir hänvisad till att söka privat, svarade han att ”det återstår att se”. Så risken är nog uppenbar att prioriteringslistan blir ett kraftfullt instrument för både nedskärningar och inte minst privatisering.

Och då är vi tillbaka i privatiseringstrappan. I samband med beslutet om prioriteringslistan i Östergötland i fjol skrev Östgöta-Correspondenten i en ledarartikel: ”Det som avtecknar sig i spåren av landstingets historiska prioriteringsbeslut är en helt ny balans mellan offentligt och privat. Vi kommer sannolikt bara att se allt mer av privata försäkringslösningar.” Och detta är ett trappsteg där klivet redan påbörjats, där foten lyft från underlaget men ännu inte satts ned ordentligt. Och om det steget tas fullt ut så vore det – som jag ser det – ett avgörande grundskott för ett offentligt sjukvårdssystem, det kanske slutliga systemskiftet.

Privata sjukförsäkringar finns redan. Omkring 150 000 människor i landet har tecknat sådana. Ett systemskift skulle innebära en kraftig ökning av detta – eller rent av en övergång till ett system som bygger på sådana lösningar. De människor som redan har privata försäkringar är ofta egenföretagare eller ”nyckelpersoner” inom företag, där företagen betalar för att personen i fråga ska kunna ta just gräddfilen förbi vårdköerna till snabb behandling om det behövs. Det gäller oftast olika kirurgiska eller ortopediska operationer, som görs på de privat drivna sjukhusen idag .

Det är oerhört viktigt att veta vad sådana här privata sjukförsäkringar egentligen innebär. Jag anser att det är mer passande att i stället beteckna dessa försäkringar för ”friskförsäkringar”. Försäkringsbolagen gör en sedvanlig riskbedömning, när folk vill teckna dem. Om personen i fråga har för mycket sjukdomar i form av diabetes, svår astma, hjärtbesvär eller liknande så blir det avslag (eller dyrare premie). De som mest behöver vård och därmed en sjukförsäkring kan alltså inte få det! Man tecknar försäkring för att man är frisk men vid tillfällig akut, ej förutsedd åkomma kan behöva en operation eller annan behandling. ”Det finns en skyldighet att inte ta in vad som helst i försäkringen”, som en handläggare vid ett av försäkringsbolagen uttryckt det.

Borgerliga politiker har länge i riksdagen föreslagit en övergång till vad man kallar ”obligatorisk sjukförsäkring”. Det skulle innebära att alla människor har ett lågt (läs otillräckligt) statligt sjukförsäkringsskydd, som sedan var och en har ”valfrihet” att komplettera privat. Detta förslag kan tyckas vara långt borta, eller till och med politiskt omöjligt, i dag. Men Göran Persson har i en riksdagsdebatt sagt att det ”kan bli aktuellt” att ”se över” socialförsäkringssystemet – och då främst sjukförsäkringarna – och kanske organisera om dem i enlighet med principerna från det nya pensionssystemet Och det politiska stödet för sådana löningar kan sannolikt komma att öka framöver främst allt bland mer välbärgade socialgrupper som – med ökade nedskärningar – gör ökat motstånd mot att betala skatt: ”varför ska man betala två gånger för vården?”

Sammanfattningsvis: marknadsanpass-ning och privatiseringar i sjukvården har redan gått långt. En av de sjukvårdsexperter som besökte Sverige i början av 90-talet varnade då, för drygt tio år sedan, sina svenska kollegor med hjälp av följande liknelse: ”Om man klämmer ut tandkrämen ur tuben genom att tillåta privatisering och mångfald när det gäller finansiering och vårdutbud, så kommer det att bli ett helvetiskt jobb att få in den igen.” Jag tror att situationen är väldigt allvarlig. Men det är ännu inte avgjort. Tandkrämen har bara börjat klämmas ur tuben. Det står och väger, om man ser på sjukvårdssystemet i stort, och det finns mycket att göra i stället för att ge upp.

Vad man kan göra för att hejda denna negativa utveckling är, som jag ser det, att motarbeta försämringar och nedskärningar i den offentliga vården parallellt med att bekämpa privatiseringarna. Jag tror också att detta motstånd har allt att vinna på att vara offensivt, att inte bara gå emot nedskärningar utan att också kräva mer resurser till – och stora förbättringar av – den offentliga vården. En förbättring vore förändringar som går emot det hierarkiska styrningen och organisationen och siktar mot en verkligt demokratisk styrning av vården, i samverkan mellan vårdpersonal, patientorganisationer och allmänhet. Då skulle sjukvården – även i praktiken – kunna bli ”en vård på lika villkor för hela befolkningen”. Och det är ju ingen dålig målsättning.

Björn Rönnblad. Från Clarté 2/06

Artikeln bygger på ett föredrag som ursprungligen hölls i Göteborg i februari 2004 på ett möte ordnat av SITS. Den har granskats och uppdaterats av författaren.

Svensk sjukvård bäst i världen?

Björn Rönnblad om Svensk sjukvård bäst i världen?  A J Culyer, Robert G Evans, J-Matthias Graf von der Schulenberg, Wynand P M M van de Ven, Burton A Weisbrod
SNS förlag 1992

Krisen som inte fanns—det är titeln på den sammanfattande rapport som skrevs av en internationell expertdelegation som nyligen besökte Sverige för att studera det svenska sjukvårdssystemet.

Delegationen beskriver hur de först fått sig förmedlat en bild av ett centralstyrt och ineffektivt sjukvårdssystem, höga kostnader och byråkratisk stelhet som dåligt tillfredsställer människornas förväntningar och snarast står inför sin kollaps. Vid sin undersökning sedan hittar de visserligen en mängd problem, men sammanfattar sina intryck med att ”vi kan inte hitta några fel på de principer som har burit upp den svenska modellen i det förflutna”.

Detta var nog inte riktigt vad värdarna SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, hade väntat sig när de bjöd hit experterna. Sedan rätt många år har ju borgerligheten här drivit en kampanj som gått ut på att det krävs ett radikalt systemskifte för att ersätta den krisande offentliga sjukvården med ett marknadssystem. SNS är en organisation med nära band till SAF. SNS bet dock i det sura äpplet, översatte och gav ut delegationens rapport under titeln Svensk sjukvård bäst i världen? Dock först efter att ha kompletterat den med ett efterord med kommentarer av tre svenska experter som på olika sätt försöker (bort-)förklara delegationens slutsatser.

Delegationen bestod av fem professorer från USA, England, Kanada, Holland och Tyskland. Tre av dem är nationalekonomer, en professor i sjukvårdsförsäkring och en försäkringsekonom. Förutom den gemensamma sammanfattande rapporten består skriften av fem fristående uppsatser, skrivna av var och en av de fem.

Del i projekt

Rapporten är en del i SNS:s projekt ”Nya spelregler för hälso- och sjukvården”, en serie forskningsrapporter om marknadsanpassning och privatisering. Projektet finansieras av ett flertal storföretag, bl a läkemedelsindustrier, försäkringsbolag och privatläkarnas branschföretag Praktikertjänst.

Sedan en tid pågår marknads-”reformer” i den svenska sjukvården, framför allt i form av att så kallade köp- och säljsystem införs. Bildtregeringen tillsatte kort efter sitt tillträde en stor utredning om hälso- och sjukvårdens framtida organisering och finansiering, som ska vara färdig 1994. SNS:s ”skuggutredning” är ett inslag i den mycket omfattande verksamhet som nu pågår i kapitalägarnas kretsar för att utarbeta en helhetlig marknadsmodell. I bakgrunden finns här SAF:s ”avregleringsplan” för den offentliga sektorn som antogs på dess kongress 1990.

I en av uppsatserna, ”Reflektioner om den svenska revolutionen”, kommenterar den kanadensiske professorn Robert G Evans de förändringar som pågår i Sverige.

”Många så kallade reformförslag innebär att klockan skulle vridas tillbaka, och att ta över idéer och institutioner från system som är betydligt underlägsna det nuvarande svenska — dyrare, mindre effektiva, mindre rättvisa och förknippade med sjuklighet och dödlighet.”

Påståendena om den svenska sjukvårdens ”dåliga produktivitet”, huvudargumentet i borgerlighetens kampanj för systemskifte, kommenteras i rapporten. Expertpanelen menar att det finns mycket få bevis för detta.

Dålig produktivitet?

Ekonomiprofessorn Ingemar Ståhl, en av dem som mest ihärdigt framfört sådana påståenden (han är en av de tre ”kommentatorerna” i efterordet) får svidande kritik för att han i brist på vetenskapliga data helt enkelt bara har använt antalet intagningar på sjukhus i sina produktivitetsberäkningar. Inga hänsyn togs till vilken vård som följde eller vad det ledde till. Delegationen menar att det i dag saknas bra metoder för att beräkna resultat, och därmed produktivitet, i sjukvården.

Rapporten innehåller vidare intressanta avsnitt som ”Teknologi — att kontrollera ångvälten” och ”Incitament — för vem, för vad?”. I en passage förs en något akademisk men ändå spännande diskussion om vad ”behov” egentligen är för något.

Köp- och säljsystem

I ett kapital gör gruppen en tänkvärd bedömning av metoden att införa konkurrens mellan sjukvårdsproducenter, vilket är grundbulten i köp- och säljsystemen. Professorerna betonar att tre av dem själva ger sitt stöd åt sådan konkurrens, men konstaterar trots det att ”fördelarna för närvarande är ytterst teoretiska” och att ”man har bristande erfarenhet av hur man gör för att undvika gräddskumning”.

Därför, menar de, är producentkonkurrens ”riskabel som strategi, speciellt som de fördelar som den kan påstås medföra kommer att visa sig vara klara nackdelar för dem inom systemet som skulle förlora på det eller i varje fall hotas av det. Deras makt att sabotera och motarbeta bör inte underskattas. Resultaten av amerikanska experiment med konkurrens är inte uppmuntrande…”

De fem professorernas egna utgångspunkter är traditionellt akademiska och politiskt snarast allmänborgerliga. Detta ger rapporten en särskild tyngd eftersom de inte kan beskyllas för att ha egna intressen som skulle kunna förklara deras skepsis till det planerade systemskiftet.

För socialister i behov av att utarbeta en stategi för att bemöta nedskärningar, marknadsanpassning och privatiseringar finns det av naturliga skäl inga färdiga lösningar att hämta i rapporten. Däremot rikligt med matnyttiga fakta och resonemang som bör studeras för att diskutera fram sådana.

En uppgift som brådskar. För som professor Evans skriver i rapporten: ”om man klämmer ut tandkrämen ur tuben genom att tillåta ”privatisering’ och mångfald när det gäller finansiering och vårdutbud, så kommer det att bli ett helvetiskt jobb att få in den igen.”

Björn Rönnblad

Ur Fjärde Internationalen nr 3/1992

Bra musik, ett pling och en sanning

Björn Rönnblad om Radio City.

Musiken i radion avbryts av en ungdomlig insmickrande röst med discotrummor bakom:

”Vet du om att Sverige har västvärldens högsta skattetryck…”

Om och om igen. Två gånger i timmen, sedan fem år tillbaka. I korta snärtiga ”jinglar” har budskapet bokstavligen trummats ut: hur den offentliga improduktiva sektorn tär på välfärden, hur privata alternativ förkvävts av en reglerande storebrorsstat, hur de höga lönerna hotar ekonomin och hur företagens växtkraft fjättras av avtal, arbetsmarknadslagar och annan kollektiv ofrihet.

Nu är det sommaren 1992, och den ”enda vägens” systemskifte viner över landet, effektivt påbörjat under åttiotalet.

— Budskapet har uppenbarligen gått fram, säger Patrik Itzel, chef för City Radio i Göteborg.

— Det här är inte propagandaradio. Propagandaradio för mig är en radio där man smyger in en uppfattning och talar om sanningar som ska uppfattas som objektiva. Vi sänder ideologisk reklam. Det är hederligare. Innan varje reklambolk, vi kallar dem så, har vi en pling som folk känner igen, berättar Patrik Itzel

Pling:

”De lagar i Sverige som reglerar anställningen är mycket detaljerade. Problemet är bara att de ger företag och anställda för liten möjlighet att träffa sina egna avtal Det är stor skillnad mellan en bilfabrik och en sybehörsaffär. Därför säjer det sig självt att en lag som ska reglera för precis varenda anställd och varje arbetsplats kommer att bli knasig för många av dem. Det är nog så att litet färre regler i Sverige skulle ge litet mer utrymme för sunt förnuft”

En reklambok modell 1992, från SAF: s propagandaradio.

— Syftet med det här är ju förstås att få folk att fundera, och på sikt påverka dem, säger Patrik Itzel.

Varje dygn lyssnar mer än 200 000 göteborgare på City Radio, som alltså inte heter Radio SAF. Enligt en lyssnarundersökning 1988 kände 90 procent av ungdomarna i åldern 15 -19 år till radion och lyssnade på den ibland. Endast 15% visste att det var SAF som låg bakom.

Däm upp vänstervågen

Det började 1986. SAF:s informationsdirektör Sture Eskilsson utvecklade idén om att utnyttja också närradion för att nå ungdomar med opinionsbildning.

Men egentligen började det 1969. I januari det året beslöt SAF:s styrelse att ”utvidga informationsverksamheten” i syfte att ”motverka de alltmer företags-och samhällsfientliga tendenserna i opinionsbildningen” Den politiska vänstervågen skulle dämmas upp.

När Sture Eskilsson anställdes året därpå som informationschef med specialuppdraget att utforma kampanjen hade den stora gruvarbetarstrejken i Sverige ytterligare understrukit behovet för direktörerna. 1971 antog SAF-styrelsen Eskilssons första treårsplan.

Kampanjens sikte var långsiktigt inställt; att förändra hela idéklimatet i samhället. Bokutgivning och tidningsartiklar skulle bearbeta de intellektuella och skolan pekades ut som det viktigaste området för ”information” till de unga. Sedan rullade det på. Skolbroschyren Välfärd spreds i massupplaga, talande företagardockor turnerade och affischkändisar uppmanade oss att ”Satsa på dig själv”, följt av kampanjen mot löntagarfonder, Näringslivets ekonomifakta…

Och sedan då närradion. Sture Eskilsson kom i kontakt med Patrik Itzel och Rolf Legefors som tidigare hållit på med studentradio i Göteborg. De hade redan då siktet inställt på kommersiell radio och ville driva på för att göra det möjligt. Intressena sammanföll, SAF satsade pengarna och City 103 drog igång 1987. En likadan station hade startat i Stockholm året innan.

Konceptet

Receptet, eller konceptet för att använda en mer marknadsmässig term, var enkelt och importerat från USA: bra musik till unga lyssnare. Inga pratprogram. Bara musik. Och jinglar med ”åsiktsmaterial”

Det är idag de unga som lyssnar mest på City Radio, 65% av ungdomarna mellan 15-19 år i Göteborg lyssnar fyra dagar i veckan. Det är fler än de som lyssnar på P3 och betydligt fler än de som lyssnar på Radio Göteborg, lokalradion, i samma åldersgrupp.

— Det är en utopi att göra radio för alla. P3 är en pyttipannaradio. Vi har hittat en musikmix som passar vår målgrupp, människor mellan 15 och 35.

Direktör Itzel, själv med knapp marginal kvar inom ålderintervallet, talar i termer av handlingskraft och framgång. Han talar om stationens trimmade organisation där 10 personer sänder 12 timmar per dag och jämför med Radio Göteborg med 37,5 tjänster på samma sändningstid.

— OK, det är inte samma programutbud, säger Itzel, men vi har valt vår målgrupp och de sin.

I dag har City Radio inga resurser att göra samhällsprogram, berättar han. Men för honom handlar det inte om samhällsprogram. Det handlar om att ”nå resultat i målgruppen”. Han berättar stolt om hur de ”slagit ut” Radio Göteborg bland unga lyssnare och ”tagit rollen som lokalradio”, en målsättning de satt upp och lyckats med. Med musik.

Ett pling och en sanning

För City Radio är musik. Bra musik, den senaste musiken, och snabbpratande diskjockeyröster mellan låtarna. Korta avbrott för tävlingar, nöjestips och intervjuer. Och litet nyheter. Men mest musik. Hela dagen. Högt tempo. Inga pauser. ”City Pulsen” heter det dagliga programsjoket. Musik, musik. Och två gånger i timmen ett pling och en sanning:

”De senaste åren har Sverige inte haft någon tillväxt. Och när vi inte har någon tillväxt så kan ingen grupp i samhället få det bättre, utan att någon annan får det sämre. Utan tillväxt finns inget nytt ekonomiskt utrymme att kämpa för. Den som vill att vissa grupper ska få det sämre än de har idag, kan nöja sig med ingen, eller till och med negativ tillväxt. Men den som vill att åtminstone några ska få det bättre än vad de har idag måste hoppas, tro på och arbeta för att vi åter ska få fart på tillväxten. Tillväxt betyder att många kan få det bättre utan att andra behöver få det sämre”

Innehållet i jinglarna har delvis ändrats efter valet, berättar Patrik Itzel. Regeringsskiftet gjorde att den del av syftet har uppnåtts. Men bara en del.

— Allting förändras ju inte över en natt, jinglarna är fortfarande kritiska till mycket. SAF driver ju fortfarande opinionsbildning och försöker påverka den nya regeringen. Det handlar fortfarande om skatterna, om arbetslösheten, om produktiviteten, säger han.

SAF har satsat åtskilliga miljoner, antalet är hemligt men en uppskattning som tidningen Nöjesguiden gjorde slutade på mellan 6 och 12 per år, på radiostationen för att nå detta resultat. Har då SAF-jinglarna bidragit till att förändra det politiska klimatet?

— Mycket möjligt. Vi beskylls ju i alla fall för att vara orsak till det hemska som har hänt, säger Patrik Itzel. Han menar regeringsskiftet och högervridningen och har svårt att dölja sin belåtenhet.

— Tydligen har reklambudskapet gått fram, säger han igen.

Moderatledd arbetarstad

I arbetarstaden Göteborg har en moderatledd kommunledning tagit över efter valet. Politiskt ointresse, uppgivenhet och facklig passivitet är utbrett i andra ändan. Borgerliga idéer och ideal har fått allt bredare fäste. Att SAF:s och högerns politiska budskap har slagit igenom kraftigt är tveklöst.

Hur det har gått till är kanske inte riktigt lika lätt att se. Fler ingredienser måste vägas in och helheten ge svar. Internationella ekonomiska och politiska förändringar som stärkt kapitalismens krafter har påverkat liksom, inte minst, bristen på ett kraftfullt politiskt arbetaralternativ som kunnat utmana högern. I denna mylla har SAF:s långvariga propagandasatsning skördat frukter. Och där har City Radio varit en del.

Forskaren Jan Strid på Göteborgs universitet som gjort flera radiolyssnar-undersökningar menar att det är i stort sett omöjligt att vetenskapligt mäta det ideologiska resultatet av SAF-jinglarna i närradion.

Och bedömningarna om i vilken utsträckning de påverkat varierar, men de flesta är nog beredda att hålla med Patrik Itzel på en punkt; att City Radio ”nått resultat i målgruppen”.

Inte minst på jobbet…

Hemma, i bilen, i väntrummet, i affären, överallt i staden lyssnar folk på City Radio . Inte minst på arbetsplatserna.

I Volvos fabrik i Tuve monterar arbetarna lastbilar till musik. Radion står på i centralanläggningens högtalare. City Radio.

I fikarummet sitter sju bilmontörer, unga killar allihopa. Det är frukostrast. Även där står en radio på. Det är mest City Radio eller P3 de lyssnar på, berättar de.

— När man jobbar vill man bara höra musik, säger Jörgen Eriksson, som tycker att musiken möjligtvis kan blandas med reportage om musik.

Han får medhåll av de andra. Ingen av dem önskar mer allmänna reportage eller debattprogram i radion. Nyheter är OK. Sedan ska det vara musik. Inte en massa tjat.

— Det var häftigt när City Radio kom, med en massa ny fräsch musik. Man brydde sig inte så mycket om propagandasnacket emellan, säger Jörgen.

1988 reagerade verkstadsklubben på all SAF-propaganda som gick ut på verkstadsgolvet i centralhögtalarnas City Radio-sändningar. De gjorde framstötningar till företagsledningen för att ändra på det. Men många av jobbarna ville ha sändningarna kvar. Och ingen av killarna här på Tuve tycker att det skulle vara rätt att stoppa sändningarna.

— Det måste ju vara frihet, säger någon och får medhåll.

Och de lyssnar fortfarande. På musiken. Nu har de börjat tröttna på propagandan. Nu när högerpolitiken accelererar.

Ingen gillar propagandajinglarna. Men de tror att de har haft effekt.

— De har ju marknadsfört högerpolitiken den vägen, och titta nu hur det ser ut, säger Jörgen Eriksson.

Bara en massa tjat

Alla är de övertygade om att propagandan har påverkat, men ingen av de sju tror att de själva blivit påverkade. Ingen av dem själva är höger. Men ingen av dem är heller fackligt aktiv. – Det är bara en massa tjat, säger någon. De andra instämmer.

Som med radion. Det ska inte vara en massa tjat. Radion mal på när de går ut för att jobba igen.

”Produktiviteten i Sverige, dvs hur mycket vi producerar per arbetad timme har ökat med drygt 40% sedan 1970.

Under samma period har lönekostnaden per arbetad timme inklusive sociala avgifter sjufaldigats, dvs lönekostnaden per timme har ökat med drygt 650 procent.

Resultatet av att våra löner ökat så mycket mer än produktionen är att vi under lång tid haft en högre inflation än omvärlden.

Och när resultatet bara blir ökad inflation, blir det också bara mer luft i plånböckerna. Även för dig.”

På bandet i Torslandafabriken, där personbilarna slutmonteras, går också City Radio ut i högtalarna. Lars Henriksson är ordförande för den fackliga gruppstyrelsen där.

– Jag tror att jinglarna i SAF-radion fungerar ungefär som Coca-Colareklam som mals in ständigt, nästan omedvetet. Det är nog inte så många som svarar att de blir påverkade av Coca-Colareklam om de blir tillfrågade. Men det säljs rätt mycket Coca-Cola… säger Lars Henriksson.

– När det hela tiden kommer påståenden som står oemotsagda, som inte kommenteras eller går att invända mot, så har det effekt. Tillsammans med allt annat i den borgerliga offensiven under åttiotalet har de återkommande ”sanningarna” i SAF-jinglarna påverkat. Sammantaget har kampanjerna haft en förödande politisk effekt, menar han.

– Det skulle behövas en effektiv mot-information mot SAF-propagandan. Ska man konkurrera med City Radio måste man kanske ha en egen radiokanal, med bättre musik, säger Lars Henriksson.

Radio FM

Några fackföreningar i Göteborg gjorde ett försök. De startade en egen närradiostation, Radio FM, och fick visst ekonomiskt stöd från LO-distriktet och socialdemokratiska arbetarekommunen.

De använde i stort sett samma recept som SAF-radion. Mycket musik, ungdomlig stil. Men litet mer reportage och ett annat innehåll. Radio FM tog upp konkurrensen om utrymmet i etern och lyckades ta sig in på den inarbetade SAF-radiofrekvensen 103, ett krig som slutade med att SAF-radion bytte namn och frekvens. Men tog med sig lyssnarna till den nya frekvensen.

Nu finns inte Radio FM mer. Pengarna från Folkrörelsernas Mediaförening räckte inte, och ägarna ville inte satsa mer. Efter ett års drift sades personalen upp.

Men personalen blir kvar och stationen kommer att fortsätta sända. Den har köpts upp av det nystartade bolaget Kilohertz där Medvik Förlag, ett dotterföretag till Jan Stenbecks Kinnevik, är delägare. Stationen döps om till Z-radio och ska drivas kommersiellt med reklamsändningar…

SAF-radion vann alltså överlägset mot den folkrörelseägda utmanaren. Deras pengar räckte. Och nu breddar de verksamheten. City Radio arrangerar sommarparty på en av Göteborgs klubbar. I Stockholm har SAF-radion startat ett eget discotek där kända artister uppträder och drar mycket folk.

För en hundralapp kan man också gå med i radions egen medlemsklubb. Då får man rabatter i affärer och på vissa nöjesevenemang, och en medlemstidning. Här värvas själar på olika sätt.

”Vad är det som händer på Börsen? Hur påverkar det din ekonomi? Gå med i unga aktiesparare, hos oss får du svaren. Ring och anmäl dig nu – 08 -728 85 50. Alltså 08 – 728 85 50. Unga aktiesparare.”

Ett par dagar efter telefonsamtalet dimper den 150-sidiga Aktieboken ner i brevlådan. Gratis.

Ändrat opinonsklimat

När Sture Eskilsson, huvudarkitekten bakom SAF:s opinionskampanj får frågan om vilken han tycker är deras mest lyckade massmediesatsning blir betänketiden inte så lång

— Närradiostationerna i Stockholm och Göteborg. De har verkligen nått ut till ett stort antal lyssnare med information. De har bidragit till ändringen i opinionsklimat hos ungdomar

Han tycker att det finns all anledning för SAF att fortsätta med jinglarna i radion.

— Regeringsskiften är icke det viktigaste när det gäller opinionsbildning, utan just opinionen som formas och den påverkan den har på samhällsutvecklingen i stort. Systemförändringarna påbörjades under den förra regeringen. Och det är viktigt att man fortsätter med dem, säger Sture Eskilsson.

Nittiotalet blir en skördetid för SAF:s idéer, menar Sture Eskilsson

Kommande skördetider

När SAF för några år sedan trängde in bland fattiga ideella föreningar i närradion var målsättningen förutom att sprida propaganda också att bana väg för kommersiell radio. I fiket i SAF-huset vid Brunnsparken i Göteborg gläds Patrik Itzel åt kommande skördetider när detta syfte snart uppfylls.

— Vi har hela tiden byggt upp oss som en prekommersiell station och kommer därför att vara konkurrenskraftiga när det smäller, säger han.

Då tar hans företag ICB över stationen. Och då räknar han med att kapa åt sig en bra bit av de 75 miljoner som han beräknar finns att hämta i Göteborg från kommersiell radioreklam.

Och SAF kommer att köpa utrymme för att sända sitt ”åsiktsmaterial”.

Om och om igen. Allting förändras ju inte över en natt.

”Är Sverige på rätt väg? Ja, det beror på vad man menar. Om man med rätt väg menar att vi inte får devalvera eller öka de offentliga utgifterna, utan att vi istället måste börja sänka skatterna, avreglera, privatisera och spara i de offentliga utgifterna – ja då är Sverige på rätt väg.

Men det skulle behövas ännu fler positiva åtgärder. Den viktigaste vore att sänka arbetgivaravgifterna, löneskatterna, med fem procentenheter. Sänks arbetsgivaravgifterna så hindrar vi att kapital och arbeten slås ut i Sverige.

Sänkta arbetsgivaravgifter gynnar dig”

Björn Rönnblad

Ur Fjärde Internationalen nr 3/1992

SAF som tillverkningsindustri

1. Att tillverka en nyhet

Tag nån kändis, i det här fallet några borgerliga partiledare som skriver en insändare om att ett konkurrerande parti tar emot mutor. Skicka den till Sveriges mest politiserade insändarsida, DN Debatt. Bara det är en bra början – DN Debatt är nämligen den enda insändarsida i Sverige som tillmäts nyhetsvärde. Åsikter publicerade där kan av någon anledning nästan slentrianmässigt komma att refereras av till exempel TT.

Gräv fram ett gammalt pressmeddelande från Justitiedepartementet (och här är det viktigt att veta att regeringspressmeddelanden daterade i april sällan är högvilt på de stora tidningarnas nyhetsredaktioner i augusti) om en promemoria som gått ut på remiss. Promemorian handlar om att anpassa Sveriges regler för mutor till EU- och OECD-konventioner. Ring upp en pålitligt borgerlig kommentator, i det här fallet Madeleine Leijonhufvud, som får uttala sig i egenskap av ordförande för en tidigare tämligen okänd näringslivsorganisation, Institutet Mot Mutor (att IMM är en näringslivsorganisation får du naturligt inte nämna i din rapportering).

Hur hittade du det tidigare okända IMM? Hur hittade du det fyra månader gamla pressmeddelandet? Möjligen kan det ha varit så att en liten fågel viskade i ditt öra?

I så fall är det ganska stor chans att den fågeln häckar på SAF:s bokförlag Timbro. Ett huvudnummer i de tre borgerliga partiledarnas debattartikel var nämligen ”Vi säger nej till allt tal om flexibilitet. Vi står i vägen. Mötesdeltagare! Jag lovar: vi står kvar.”, ett uttalande av Bertil Jonsson på LO-kongressen 1996.

Det uttalandet används även i lanseringen av boken ”Vi står i vägen”, utgiven på Timbro två månader innan debattartikeln publicerades. Den handlar om – ja just det – hur LO med sina pengar styr socialdemokraternas politik. Författaren Anders Johnsson är folkpartistisk riksdagsledamot.

2 Att tillverka åsikter

Timbro ja, ett av SAF:s viktigaste vapnen i den politiska kampen. Det är dom som har hand om den långsiktiga åsiktsbildningen. På SAF:s kongress i mars marknadsförde dom sig som ”det marknadsekonomiska alternativet”. Vi brukar ju skratta lite åt det där, eftersom Timbro år efter år gjort avsteg från allt ”sunt ekonomiskt förnuft”. Varje år har miljoner pumpats in från SAF.

Numera går AB Timbro med vinst, 1997 med 339 661 kronor och 39 öre, en räntabilitet på 1,5 procent (ganska uselt), enligt årsredovisningen. Dock vinst, men: utan intäkter från värdepapper och räntor hade förlusten hamnat på ungefär 300 000. Förlust i kärnverksamheten kompenseras alltså med intäkter från finansiella tillgångar på ungefär 20 miljoner uppbyggda under åren med SAF-stöd. Och, framför allt, men: 72 procent av Timbros försäljning gick till Stiftelsen Näringslivets Fond. Timbros ägare heter Stiftelsen Näringslivets Fond. Det ser ut som ett (illa) dolt ägartillskott på 15 miljoner.

Timbro är bara en av många SAF-organisationer för opinionsbildning. I en kartläggning som journalisterna Sven Ove Hansson och Anna-Lena Lodenius gjorde för tio år sedan hittade de 21 stycken, bland dem 4 oktoberkommittén (mot löntagarfonder/för fri företagsamhet), City Universitetet (”fristående universitet”, står för pengar, publiceringsmöjligheter, titlar och kurser för borgerliga akademiker), Radio City (gick i bräschen för reklamradio), Näringslivets Ekonomifakta (står för ekonominyheter med borgerlig vinkel) och Ung Företagsamhet. Det viktigaste som tillkommit sedan 1988 är SAF-satsningar på olika organisationer i ja-kampanjen inför EU-omröstningen, 200 miljoner enligt Dagens Industri.

Nu är det ju pengar till valkampanjer den senaste debatten gäller. Hansson och Lodenius går igenom SAF:s och närståendes satsningar i valrörelsen: 1979 10 miljoner, 1982 55-60 miljoner och 1985 55 miljoner. Arbetet bedrevs både i eget namn och genom tillexempel ”Kvinnor för en borgerlig regering”.

När jag ringer upp beklagar Sven Ove Hansson att han inte kunnat fortsätta kartläggningen. Den tog en oerhörd tid eftersom mycket var hemligt, speciellt det som rörde pengar.

Men det finns en uppgift från en källa som får anses som säker. Ulf Laurin, då ordförande i SAF, nu ordförande i Näringslivets Fond, uppgav 1991 att halva SAFs kanslibudget, 200 av 400 miljoner, gick till opinionsbildning.

På ett år lägger alltså SAF ut lika mycket som LO ger (s) i stöd på tio. Och det är en viktig del i de borgerliga partiernas strategi. 1995 skrev Tomas Idegard, nu ordförande för MUF, i en artikel i Moderaternas Svensk Linje att ”Den borgerliga valsegern i 1991 års val var själva kulmen på tjugo års aktiv opinionsbildning för borgerliga värden i Sverige. En opinionsbildning vars drivkrafter inte minst finansiellt i huvudsak funnits utanför de borgerliga partierna, närmare bestämt i näringslivet och dess organisationer SAF, Näringslivets Fond och Timbro”.

(Kanske var ”nyheten” om LO-miljonerna inte planterad i alla fall. Det är lite för uppenbart. SAF brukar vara skickligare än så. Ta till exempel kongressen i mars: stor kampanj och massa journalister där. Alla, inklusive jag själv, glömmer att rapportera det verkligt viktiga: hela kongressen är en bluff. Det fattas inga beslut där, det är bara ett mediajippo. När beslut fattas i SAF tilldelas röster efter antalet anställda i företagen, och ett sånt förfarande gör sig ju inte så bra i TV.)

3 Att tillverka en världsbild

Vi brukar smickra oss med att saker och ting händer i Sverige, men det gör det väldigt sällan. Det som händer i Sverige har redan hänt i världen och det som händer i världen händer i USA.

I en artikel i Covert Action Quarterly nummer 63 skriver Sally Covington att de tolv största konservativa stiftelserna 1994 tillsammans hade tillgångar på 1,1 miljarder dollar. Mellan 1992 och 1994 delade de ut 500 miljoner dollar i olika anslag.

Det är från dom stiftelserna SAF tagit en stor del av sin strategi. Genom att bygga upp konservativ media, satsa på utbildning för journalister, distribuera färdigskrivna artiklar, satsa på att stödja och utveckla konservativa akademiker, intellektuella och jurister samt genom att stödja ”fristående” organisationer för opinionsbildning (som Skattebetalarnas Förening i Sverige) förändrar dom långsiktigt samhällsklimatet.

Eftersom dom som bidrar till och kontrollerar dom konservativa stiftelserna också äger reklamindustrin och massmedia får dom ut budskapet mycket effektivt. Deras åsikter framstår som ”den allmänna meningen”.

En av dom saker dom konservativa stiftelserna drivit fram var den stora skattereformen 1981. Precis som i Sverige skulle den finansieras genom ”dynamiska effekter”. Efter sex år hade den amerikanska staten förlorat sammanlagt 1 biljon (tolv nollor) dollar. Den erfarenheten använde sig den socialdemokratiska regeringen, trots LO-miljonerna, tyvärr inte av när den genomförde en liknande reform tio år senare.

Jörgen Hassler

Från Internationalen 35/1998

* SAF, Svenska Arbetsgivarföreningen är en föregångare till dagens Svenskt Näringsliv.