Författararkiv: Leo Trotskij

Om den borgerliga demokratin

1920

Som den formella demokratins doktrin framstår icke den vetenskapliga socialismen utan teorin om den så kallade naturrätten. Det väsentliga hos denna teori ligger i antagandet av eviga, oföränderliga rättsnormer, vilka hos olika folk och under olika epoker får sitt mer eller mindre begränsade och deformerade uttryck. Den nyare historiens naturrätt, i den form i vilken den övertogs från medeltiden, innebar framför allt en protest mot ståndsprivilegier, den despotiska lagstiftningens missförhållanden och andra ”artificiella produkter” av den positiva feodala rättsordningen. Det ännu alltför svaga tredje ståndets ideologer uttryckte sina klassintressen i några ideella normer, som i fortsättningen utvecklades till läran om demokratin och därvid antog en individualistisk karaktär. Individen är ett mål i sig, alla människor har rätt att uttrycka sina tankar i tal och skrift, varje människa bör ha samma rösträtt. Som en stridsfana mot feodalismen hade demokratins krav progressiv betydelse. Men med tiden framträdde alltmer den reaktionära sidan hos naturrättens metafysik (liksom hos den formella demokratins teori): en ideell norms kontroll över arbetarmassornas och de revolutionära partiernas reella krav.

När man ser tillbaka på världsåskådningarnas historiska följd kommer naturrättsteorin att framstå som en från grov mystik luttrad reflex av den kristna spiritualismen. Nya testamentet förklarade för slaven att han hade en likadan själ som slavägaren och stadfäste därmed alla människors jämlikhet inför den himmelska domstolen. Men i verkligheten förblev slaven slav, och lydnaden ålades honom som en religiös plikt. I kristendomens lära fann slaven det mystiska uttrycket för sin egen oklara protest mot sitt betryckta läge. Kristendomen sade honom: ”Du har en odödlig själ, fastän du liknar ett lastdjur.” Här lyder protestens röst. Samma kristendom sade emellertid: ”Fastän du liknar ett lastdjur har dock en evig belöning beretts åt din odödliga själ.” Här förnims tröstens röst. Dessa två röster förenades hos den historiska kristendomen under olika epoker och hos olika klasser på olika sätt. Men i allmänhet blev kristendomen, som andra religioner, ett medel att söva de förslavade massornas medvetande.

När naturrätten utvecklades till teorin om demokratin sade den till arbetaren: ”Alla människor är lika inför lagen, helt bortsett från deras härkomst, deras förmögenhet och den roll de har att spela; var och en har samma rösträtt vid avgörandet av nationens öden.” Denna ideella norm revolutionerade människornas insikt såtillvida som den innebar ett fördömande av absolutismen, de aristokratiska privilegierna och egendomens privilegier. Men med tiden sövde den insikten alltmer genom att legalisera nöden, slaveriet och förödmjukelsen, ty hur kunde man uppresa sig mot slaveriet när var och en har samma rösträtt vid avgörandet av nationens öden?

Rothschild, som omsmälter världens blod och tårar till sina profiters guld, har vid parlamentsvalen en röst. Den mörke arbetsslaven som icke kan skriva sitt namn, som i hela sitt liv lägger sig att sova utan att avlägga sina kläder, som irrar omkring som en ljusskygg mullvad, framstår ändå som en folksuveränitetens bärare och är Rothschilds jämlike inför domstol och vid parlamentsval. I de reella livsvillkoren, i den ekonomiska processen, i de sociala förhållandena, i vardagen blev människorna varandra mer och mer olika: anhopning av bedövande rikedom vid den ena polen, elände och hopplöshet vid den andra. Men inom den statsrättsliga överbyggnaden försvann dessa motsatser; dit nådde bara juridiska skuggor utan kött och blod. Godsägaren, daglönaren, kapitalisten, proletären, ministern, skoputsaren — alla är lika som ”medborgare”, som ”lagstiftare”. Kristendomens mystiska jämlikhet har stigit ned från himlen i gestalt av demokratins naturrättsliga jämlikhet. Men den har icke kommit ända ned till jorden, till samhällets ekonomiska grundval.

Leo Trotskij


Noter:

[1] Utdrag ur boken Terrorism och kommunism: demokratins metafysik. (1920)

Ur Fjärde Internationalen 1/1969

Utdrag ur övergångsprogrammet

Proletariatet och dess ledning

Den borgerliga ekonomin och staten, den borgerliga politiken och bourgeoisins internationella relationer har drabbats av den djupa sociala kris som kännetecknar samhällets förrevolutionära situation. Det främsta hindret för den förrevolutionära situationens omvandling i en revolutionär situation är den opportunism som karakteriserar proletariatets ledning, denna lednings småborgerliga feghet inför storbourgeoisin, med vilken den till och med under dess dödskamp underhåller förrädiska förbindelser.

I alla länder har proletariatet gripits av djup oro. Miljoner människor kommer ständigt på nytt till den revolutionära rörelsen. Men varje gång stöts de tillbaka av sina egna konservativa, byråkratiska organisationer …

Massornas orientering bestäms dels av den ruttnande kapitalismens objektiva villkor, dels av de gamla arbetarorganisationernas förräderi. Av dessa två faktorer är den avgörande givetvis den första: historiens lagar är starkare än byråkratiska apparater …

Minimalprogram och övergångsprogram

Under den förrevolutionära period av agitation, propaganda och organisationsarbete som ligger framöver består den strategiska uppgiften i att övervinna motsättningen mellan den mognad som kännetecknar revolutionens objektiva villkor och den bristande mognaden hos proletariatet och dess avantgarde (den gamla generationens förvirring och modfälldhet, den ungas brist på erfarenhet). Massorna behöver i sin dagliga kamp hjälp med att finna förbindelsen mellan sina aktuella krav och den sociala revolutionens program. Denna förbindelse bör bestå i ett system av övergångskrav, som utgår från arbetarmassornas aktuella villkor och deras aktuella medvetande, och som undantagslöst leder fram till samma slutsats: maktens erövring genom proletariatet.

Den klassiska socialdemokratin, som utvecklade sin aktivitet under den progressiva kapitalismens epok, delade sitt program i två av varandra oberoende delar: minimalprogrammet, som begränsade sig till reformer inom det borgerliga samhällets ram, och maximalprogrammet, som för en obestämd framtid lovade att ersätta kapitalismen med socialismen. Mellan minimalprogram och maximalprogram fanns ingen förbindelse. Socialdemokratin hade inget behov av en sådan förbindelse, ty om socialism talade den endast vid högtidliga tillfällen.

Den Kommunistiska Internationalen har beträtt socialdemokratins väg i den ruttnande kapitalismens epok, där det inte längre kan vara fråga om systematiska sociala reformer …

IV Internationalens strategiska uppgift är inte att reformera kapitalismen utan att störta den. Dess politiska mål är maktens erövring genom proletariatet och bourgeoisins expropriering. Det är emellertid otänkbart att lösa denna uppgift utan att ägna den största uppmärksamhet åt alla taktiska frågor, även små och partiella.

Samtliga sektorer av proletariatet, alla dess skikt, yrkesgrupper och grupperingar bör dras in i den revolutionära rörelsen. Vad som utmärker den nuvarande epoken är icke att den befriar det revolutionära partiet från det prosaiska vardagsarbetet, utan att den gör det möjligt att oupplösliga sammanlänka detta med revolutionens uppgifter.

IV Internationalen förkastar icke det gamla minimalprogrammets krav i den mån de bevarat någon livskraft. Den försvarar outtröttligt arbetarnas demokratiska rättigheter och sociala landvinningar. Men den utför detta vardagsarbete inom ramen för ett korrekt och realistiskt, dvs. revolutionärt perspektiv. I samma utsträckning som massornas gamla, partiella minimalkrav kolliderar med den förfallande kapitalismens destruktiva, förnedrande tendenser – och detta sker jämt och ständigt – framlägger den ett system av övergångskrav, vars tendens är att allt mera öppet och beslutsamt rikta sig mot den borgerliga regimens grundvalar. Det gamla ”minimalprogrammet” överflyglas ständigt av övergångsprogrammet, som syftar till en systematisk mobilisering av massorna för den proletära revolutionen…

Fabrikskommittéerna

Arbetarrörelsen utvecklas under övergångsperioden icke regelbundet och likformigt utan feberaktigt och explosivt. Paroller liksom organisationsformer bör underordnas denna karaktär hos rörelsen. Ledningen bör sky rutinen som pesten och uppmärksamt följa massornas egna initiativ.

Strejker med ockupation av fabrikerna, en av detta initiativs senaste manifestationer, överskrider den normala kapitalistiska regimens gränser. Oberoende av de strejkandes krav riktar ockupationen av företagen ett slag mot den kapitalistiska äganderätten. Varje strejk med ockupation ställer i praktiken frågan vem som är herre i fabriken: kapitalisten eller arbetarna.

Om ockupationen ställer denna fråga tillfälligt, så ger fabrikskommittén ett organiserat uttryck åt samma fråga. Vald av alla arbetare och tjänstemän i företaget skapar fabrikskommittén med ett slag en motvikt mot administrationens vilja …

Från det ögonblick då fabrikskommittén framträder etableras i själva verket en maktdualism. Till själva sitt väsen är denna av övergångskaraktär, ty den rymmer två oförenliga regimer: den kapitalistiska och den proletära. Fabrikskommittéernas främsta betydelse ligger just däri att de inleder en förrevolutionär – om icke direkt revolutionär – övergångsperiod mellan den borgerliga och den proletära regimen. Att propagandan för fabrikskommittéer varken är förhastad eller artificiell framgår bäst av den våg av fabriksockupationer som svept över ett antal länder. Nya vågor av detta slag är oundvikliga inom en nära framtid …

”Affärshemlighet” och arbetarkontroll över industrin

Den liberala kapitalismen, grundad på konkurrens och fri handel, tillhör sedan länge det förflutna. Monopolkapitalismen, som efterträtt den, har icke blott icke reducerat marknadsekonomins anarki utan tvärtom förlänat den en särskilt konvulsivisk karaktär. Nödvändigheten av en ”kontroll” över näringslivet, av statlig ”ledning” eller ”planering”, erkänns för närvarande – åtminstone i ord – av nästan alla borgerliga och småborgerliga idéströmningar, från fascismen till socialdemokratin. För fascisterna rör det sig framför allt om en ”planerad” plundring av folket för militära syften. Socialdemokraterna söker tömma anarkins ocean med den byråkratiska ”planeringens” sked. Ingenjörer och professorer försöker bli teknokrater. De demokratiska regeringarnas försynta ”regleringsförsök” strandar dock på ett oöverkomligt hinder: storkapitalets sabotage.

Det verkliga förhållandet mellan exploatörerna och de demokratiska ”kontrollanterna” illustreras bäst av det faktum att ”reformatorerna”, gripna av helig rörelse, hejdar sig vid trusternas tröskel inför ”produktions- och affärshemligheterna”. Här råder ”icke inblandningens” princip. Räkenskaperna mellan den enskilde kapitalisten och samhället är kapitalistens hemlighet: samhället har där ingenting att skaffa. ”Affärshemligheten” rättfärdigas fortfarande, som på den liberala kapitalismens tid, med ”konkurrensintressen”. I själva verket har trusterna inga hemligheter för varandra. Den nuvarande epokens affärshemlighet är en konstant komplott av monopolkapitalet mot samhället. Alla försök att begränsa den absolutism som ”cheferna av Guds nåde” utövar förblir ömkliga farser så länge de privata ägarna av samhällets produktionsmedel har möjlighet att inför producenter och konsumenter dölja exploateringens, utplundringens och bedrägeriets mekanism. Upphävandet av affärshemligheten är det första steget mot en verklig kontroll av industrin.

Arbetarna har inte mindre rätt än kapitalisterna att känna till företagets, trustens, industrins, hela den nationella ekonomins ”hemligheter”. Bankerna, den tunga industrin och transportföretagen är de första som bör ställas under observation.

Arbetarkontrollens första uppgifter består i att klarlägga samhällets inkomster och utgifter med utgångspunkt i det enskilda företaget: att bestämma den enskilde kapitalistens och alla exploatörers samfällda verkliga andel i nationalinkomsten, att avslöja bankernas och trusternas manipulationer och skurkstreck, att slutligen inför hela samhället avslöja det fruktansvärda slöseri med mänskligt arbete som är resultatet av kapitalismens anarki och renodlade profitjakt.

Ingen av den borgerliga statens funktionärer kan genomföra denna uppgift, med vilka maktfullkomligheter han än utrustas … För att bryta exploatörernas motstånd krävs proletariatets tryck. Fabrikskommittéerna, och endast de, är i stånd att garantera en verklig kontroll över produktionen …

Utformningen av även den mest elementära ekonomiska plan – med hänsyn till arbetarnas och icke exploatörernas intressen – är otänkbar utan arbetarkontroll, utan att arbetarna får insyn i alla den kapitalistiska ekonomins öppna och dolda sektorer. De olika företagskommittéerna bör vid samordnade konferenser välja trustkommittéer, industrikommittéer, kommittéer för ekonomiska regioner och slutligen för hela den nationella industrin. På detta sätt kommer arbetarkontrollen att bli planekonomins skola. Genom arbetarkontrollens erfarenhet förbereder sig proletariatet på att överta den direkta ledningen av den nationella industrin när stunden är inne.

Det finns kapitalister (framför allt av mindre och mellanformat) som ibland själva erbjuder sig att öppna sina räkenskapsböcker – framför allt för att demonstrera att lönerna måste sänkas. Åt dessa kapitalister kommer arbetarna att svara att vad som intresserar dem är inte enskilda bankruttörers och halvbankruttörers solvens utan samtliga exploatörers solvens. Arbetarna varken kan eller vill anpassa sin levnadsstandard till sådana kapitalisters intressen vilka blivit offer för sitt eget system. Uppgiften är att rekonstruera hela produktions- och fördelningssystemet enligt förnuftigare och värdigare principer. Om upphävandet av affärshemligheten är det nödvändiga villkoret för arbetarkontrollen så är denna kontroll själv det första steget på vägen mot en socialistiskt ledd ekonomi …

Strejkvakter, stridsgrupper, arbetarmilis och proletariatets beväpning

Strejker med ockupation av fabrikerna innebär ett mycket allvarligt budskap från massorna, icke blott till bourgeoisin utan även till arbetarorganisationerna, däri inbegripet IV Internationalen. 1919-20 ockuperade de italienska arbetarna på eget initiativ företagen och signalerade därmed för sina ”ledare” den sociala revolutionens början. ”Ledarna” höll icke reda på denna signal. Resultatet var fascismens seger.

Strejk med ockupation är ännu icke fabrikens erövring enligt italiensk modell, men det är ett avgörande steg i denna riktning. Den nuvarande krisen kan skärpa klasskampen utomordentligt och påskynda upplösningen. Man bör emellertid icke tro att en revolutionär situation uppstår i ett enda slag. I verkligheten kommer dess annalkande att markeras av en hel serie konvulsioner. Vågen av strejker med ockupationer är just en sådan konvulsion. IV Internationalens sektioner har uppgiften att hjälpa proletariatets avantgarde förstå vår epoks allmänna karaktär och rytm samt att i tid befrukta massornas kamp med allt beslutsammare paroller och organisationella stridsförberedelser.

Skärpningen av proletariatets kamp medför en skärpning av kapitalets motståndsmetoder. Nya vågor av strejker med ockupationer kommer ofelbart att framkalla energiska motåtgärder från bourgeoisins sida. Förberedelserna härtill pågår i trusternas generalstaber. Ve de revolutionära organisationerna och proletariatet om de ånyo låter sig överrumplas.

Bourgeoisin nöjer sig ingalunda med den officiella polisen och armén. I USA underhåller den till och med under ”lugna” perioder militariserade avdelningar av strejkbrytare och privatknektar i fabrikerna; härtill får man numera även räkna de amerikanska nazistgängen. Den franska bourgeoisin mobiliserade vid första tecknet på fara fascisternas halv-legala och illegala styrkor, ända in i den officiella armen. Bourgeoisin gör sig klart reda för att klasskampen i den nuvarande epoken oundvikligen tenderar till att övergå i inbördeskrig. Kapitalets magnater och lakejer har lärt mycket mer av exemplen från Italien, Tyskland, Österrike och Spanien än proletariatets officiella ledare…

Framgångsrikt motstånd mot fascistbanden kan endast bjudas av beväpnade arbetaravdelningar som känner att miljontals arbetare står bakom dem. Kampen mot fascismen börjar icke på en liberal tidningsredaktion utan i fabriken, och den slutar på gatan. Strejkbrytarna och privatpoliserna i fabrikerna utgör grundcellerna i fascismens arme. Strejkvakterna utgör grundcellerna i proletariatets arme. Det är härifrån man måste utgå. Vid varje strejk och varje demonstration bör man propagera för proletära självförsvarsgrupper. Denna paroll måste infogas i programmet för fackföreningarnas revolutionära flygel. Självförsvarsgrupper bör bildas överallt där det är möjligt (med början i ungdomsorganisationerna) och tränas i vapnens bruk.

Massrörelsens nya våg bör icke bara utnyttjas till att öka antalet stridsgrupper utan även till att sluta dem samman – kvartersvis, stadsvis, regionsvis. Arbetarnas legitima hat mot strejkbrytarna och de fascistiska gangsterbanden bör få ett organiserat uttryck. Det är nödvändigt att framföra parollen om arbetarmilisen som den enda seriösa garantin för arbetarorganisationernas, arbetarmötenas och arbetarpressens okränkbarhet.

Endast genom systematiskt, oavlåtligt, outtröttligt och modigt arbete i agitation och propaganda, i ständig kontakt med massans egna erfarenheter, är det möjligt att utrota medvetandets invanda foglighet och passivitet, att fostra heroiska stridsgrupper som kan bli exempel för alla arbetare, att öka de exploaterades självförtroende, att diskreditera fascismen i småbourgeoisins ögon och att bana väg för maktens erövring genom proletariatet.

Engels definierade staten som en avdelning beväpnade människor. Proletariatets beväpning är ett ofrånkomligt element i dess befrielsekamp. Om proletariatet vill så kommer det att finna vägar att beväpna sig. Även på detta område tillfaller ledningen som en naturlig uppgift IV Internationalens sektioner…

Kampen mot imperialismen och kriget

Det hotande världskriget dominerar världssituationen och följaktligen även de olika ländernas inre politiska liv. Den annalkande katastrofen börjar gastkrama mänsklighetens massor.

Andra Internationalen upprepar sitt förräderi från 1914 med så mycket större övertygelse som den ”Kommunistiska” Internationalen numera spelar första fiolen i chauvinismens ensemble. Sedan krigsfaran antagit en konkret aspekt har stalinisterna gått om de borgerliga och småborgerliga pacifisterna och blivit det påstådda ”nationella försvarets” förkämpar. Den revolutionära kampen mot kriget åvilar således helt IV Internationalen

Bourgeoisin och dess agenter bedrar folket i frågan om kriget, mer än i någon annan fråga, med abstraktioner, allmänna formuleringar, patetiska fraser: ”neutralitet”, ”kollektiv säkerhet”, ”rustning för fredens försvar”, ”nationellt försvar”, ”kamp mot fascismen” osv. osv. Alla dessa formler går i sista hand ut på att avgörandet om krig och fred, dvs. om folkens öde, bör förbli i händerna på imperialisterna, deras regeringar, diplomater och generalstaber med alla deras intriger och komplotter mot folken …

Den imperialistiska bourgeoisin dominerar världen. Därför kommer nästa krig till sin grundkaraktär att vara ett imperialistiskt krig. Det grundläggande innehållet i proletariatets politik kommer följaktligen att vara kampen mot imperialismen och dess krig. Kampens grundläggande princip kommer att vara: ”Huvudfienden finns i vårt eget land” eller ”Vår egen (imperialistiska) regerings nederlag är det mindre onda”.

Men icke alla länder i världen är imperialistiska. Tvärtom, flertalet länder är imperialismens offer. Vissa koloniala och halvkoloniala länder kommer utan tvivel att försöka utnyttja kriget till att avkasta slaveriets ok. För deras del kommer kriget icke att vara ett imperialistiskt krig utan ett befrielsekrig. Det internationella proletariatets plikt blir att hjälpa de förtryckta länderna i kriget mot förtryckarna. Samma plikt gäller gentemot Sovjetunionen och gentemot varje annan arbetarstat som kan uppstå före eller under kriget. Varje imperialistisk regerings nederlag mot en arbetarstat eller mot ett kolonialland är det mindre onda.

Arbetarna i ett imperialistiskt land kan emellertid icke hjälpa ett antiimperialistiskt land genom sin regerings förmedling, vilka än de diplomatiska och militära relationerna mellan de båda länderna må vara i en given tidpunkt. Om de båda regeringarna befinner sig i tillfällig (och i grunden osäker) allians, så förblir det imperialistiska landets proletariat i klassmotsättning till sin egen regering och stöder dess icke-imperialistiska allierade genom sina egna metoder, dvs. den internationella klasskampens metoder (agitation för arbetarstaten resp. koloniallandet icke bara mot dess fiender utan även mot dess förrädiska allierade, bojkott och strejk i vissa fall, avståndstagande från bojkott och strejk i andra fall osv.).

Genom att stödja ett kolonialland eller Sovjetunionen solidariserar sig proletariatet på inget sätt med koloniallandets borgerliga regering eller med Sovjetunionens thermidorianska byråkrati. Tvärtom, det bevarar sitt fulla politiska oberoende gentemot den ena som gentemot den andra. Genom att stödja ett rättfärdigt och progressivt krig vinner det revolutionära proletariatet arbetarnas sympatier i kolonierna och i Sovjetunionen, stärker därmed IV Internationalens auktoritet och inflytande och kan bli till så mycket större hjälp vid störtandet av den reaktionära bourgeoisin i koloniallandet och av den reaktionära byråkratin i Sovjetunionen.

Vid krigets början kommer IV Internationalens sektioner ofrånkomligen att känna sig isolerade: varje krig överrumplar folkmassorna och driver dem i armarna på statsapparaten. Internationalisterna måste gå mot strömmen. Men det nya krigets förstörelse och lidanden, som från dess första månader vida överträffar fasorna från 1914-18, kommer snart att få massorna att nyktra till. Deras missnöje och upproriskhet kommer att öka språngvis. IV Internationalens sektioner kommer att stå i spetsen för den revolutionära strömningen. övergångskravens program kommer .att bli brinnande aktuellt. Frågan hur proletariatet skall gripa makten kommer att resas i hela dess omfattning.

Innan kapitalismen tömmer vår atmosfär eller fyller den med blod kommer den att förgifta den med folk- och rashatets ångor. För närvarande är antisemitismen en av den döende kapitalismens mest elakartade krampryckningar.

Obönhörligt avslöjande av alla rasfördomar, av alla former för nationell arrogans och chauvinism och i synnerhet av antisemitismen, utgör det främsta uppfostringsarbetet i kampen mot imperialismen och bör som sådant ingå i det dagliga arbetet hos IV Internationalens alla sektioner. Vår grundläggande paroll förblir: ”Proletärer i alla länder, förena er!”

Sovjeterna

Fabrikskommittéerna utgör, som framhållits, ett maktdualismens element i fabrikerna. Därför är deras existens endast tänkbar vid växande tryck från massornas sida. Samma gäller för massans formeringar i kampen mot kriget, för prisövervakningskommittéerna, och för alla de andra nya rörelsecentra vars framträdande vittnar om att klasskampen överskridit ramen för proletariatets traditionella organisationer.

Dessa nya organ och centra kommer dock snart att känna bristen på samband och sin egen otillräcklighet. Inget av övergångskraven kan helt förverkligas så länge den borgerliga regimen hålls vid makt. Men allt eftersom den sociala krisen fördjupas ökas icke bara massornas lidanden utan även deras otålighet, deras beslutsamhet, deras offensivanda. Ständigt nya skikt av förtryckta kommer att höja huvudet och framföra sina krav. Miljoner arbetande människor som de reformistiska ledarna aldrig tänkt på kommer att knacka på arbetarorganisationernas portar. De arbetslösa kommer att ansluta sig till rörelsen. Lantarbetare, ruinerade och halvruinerade bönder, städernas bottenskikt, arbetarkvinnor, husmödrar, proletariserade intellektuella –alla kommer att söka en organisationsform och en ledning.

Hur skall dessa olika krav och stridsformer samordnas, om det så bara gällde en enda stad? Historien har redan lämnat sitt svar på denna fråga: sovjeterna, som förenar representanter för alla grupper som deltar i striden. Ingen har hittills föreslagit någon annan organisationsform, och det är tvivelaktigt om någon annan kan uppfinnas. Sovjeterna är icke bundna av något på förhand formulerat program. De öppnar sina portar för alla exploaterade. Genom denna port passerar representanterna för de skikt som dragits in i stridens störtflod. Organisationen vidgas med rörelsen och förnyas ständigt av den. Alla politiska tendenser inom proletariatet kan på den bredaste demokratins grundval kämpa om ledningen inom sovjeten. Därför bildar parollen om sovjeterna kronan på övergångskravens program.

Sovjeterna kan endast födas då massrörelsen inträder i ett öppet revolutionärt skede. Som det centrum kring vilket miljontals arbetare förenar sig i sin kamp mot exploatörerna blir sovjeterna från början de lokala myndigheternas, och sedan regeringens, rivaler och motståndare. Om fabrikskommittén skapar maktdualismens element i fabrikerna, så inleder sovjeterna maktdualismens period i landet.

Maktdualismen utgör i sin tur övergångsperiodens kulmen. Två regimer, den borgerliga och den proletära, står fientliga mot varandra. Kollisionen är oundviklig. Av dess utgång beror samhällets öde. Vid revolutionens nederlag – bourgeoisins fascistiska diktatur. Vid dess seger – sovjetmakt, dvs. proletariatets diktatur och samhällets sociala rekonstruktion …

Situationen i Sovjetunionen och uppgifterna under övergångsepoken

Sovjetunionen har ur oktoberrevolutionen framgått som en arbetarstat. Produktionsmedlens förstatligande, som är en nödvändig förutsättning för en socialistisk utveckling, har öppnat möjligheterna till en rapid tillväxt av produktiv-krafterna. Samtidigt undergår den isolerade arbetarstatens apparat en fullkomlig degeneration och förvandlas från ett arbetarklassens instrument till ett instrument för byråkratiskt våld mot arbetarklassen samt, i allt högre grad, till ett instrument för ekonomiskt sabotage. Byråkratiseringen av en efterbliven och isolerad arbetarstat jämte byråkratins förvandling till en allsmäktig privilegierad kast utgör den mest övertygande vederläggningen – icke blott i teorin utan i praktiken – av teorin om socialismen i ett enda land.

Sovjetunionens regim rymmer således farliga motsägelser. Men den förblir fortfarande en degenererad arbetarstat. Sådan är den sociala diagnosen …

Den politiska prognosen är av alternativ art: antingen förvandlas byråkratin mer och mer till världsbourgeoisins organ inom arbetarstaten, omstörtar de nya ägandeformerna och kastar landet tillbaka i kapitalismen, eller också krossar arbetarklassen byråkratin och öppnar vägen mot socialismen …

Det nya revolutionära uppsvinget i Sovjetunionen kommer utan tvivel att börja under parollen: kamp mot de sociala skillnaderna och det politiska förtrycket. Ned med byråkratins privilegier! Ned med stachanovismen! Ned med sovjetaristokratin, dess grader och utmärkelser! Utjämning av lönerna för alla former av arbete!

Kampen för fackföreningarnas och fabrikskommittéernas frihet samt för mötes- och pressfriheten kommer att utvecklas till en kamp för sovjetdemokratin, dess återfödelse och uppblomstring.

Byråkratin har ersatt sovjeterna i deras egenskap av klassorgan med fiktiva allmänna val i Hitlers och Goebbels’ stil. Sovjeterna bör icke bara återfå sin fria demokratiska form utan även sitt klassinnehåll. På samma sätt som tidigare bourgeoisin och kulakerna vägrades tillträde till sovjeterna bör nu byråkratin och den nya aristokratin förjagas från sovjeterna. I sovjeterna finns endast plats för arbetarnas, kolchosmedlemmarnas, böndernas och de röda soldaternas representanter.

Sovjeternas demokratisering är otänkbar utan legalisering av sovjetpartier. Arbetarna och bönderna kommer själva genom fri röstning att visa vilka partier som är sovjetpartier.

Revision av den ekonomiska planeringen från toppen till basen med hänsyn till producenternas och konsumenternas intressen! Fabrikskommittéerna bör återta kontrollen över produktionen. Den demokratiskt organiserade konsumentkooperationen bör kontrollera produkternas kvalitet och pris.

Reorganisation av kolchoserna i överensstämmelse med kolchosmedlemmarnas vilja och i enlighet med deras intressen!

Byråkratins konservativa internationella politik bör ersättas av den proletära internationalismens politik. Kremls hela diplomatiska korrespondens bör publiceras. Ned med den hemliga diplomatin!

Alla politiska processer som iscensatts av thermidor-byråkratin bör revideras i full offentlighet och under full insyn. De som tillverkat förfalskade bevis bör få sitt rättmätiga straff.

Det är omöjligt att förverkliga detta program utan att störta byråkratin, som med våld och förfalskning håller sig kvar vid makten. Endast de förtryckta massornas segerrika revolutionära resning kan regenerera sovjetregimen och säkra dess marsch framåt mot socialismen. Endast IV Internationalens parti är i stånd att leda de sovjetiska massorna till resning.

  • Ned med Kain Stalins bonapartistiska klick!
  • Leve sovjetdemokratin!
  • Leve den internationella socialistiska revolutionen!

Under IV Internationalens fana

Skeptiker frågar: är ögonblicket inne att skapa en ny international? Det är omöjligt, säger de, att artificiellt skapa en international, endast stora händelser kan få den att framträda, osv. Alla dessa invändningar visar bara att skeptiker inte duger till att skapa en ny international. I stort sett duger de inte till någonting.

IV Internationalen har redan framträtt ur stora händelser, nämligen proletariatets största nederlag i historien. Dessa nederlag har orsakats av den gamla ledningens degeneration och förräderi. Men klasskampen tål inga avbrott. Liksom Andra Internationalen är Tredje Internationalen död för revolutionen – leve IV Internationalen!

Men skeptikerna tystnar icke: bör den proklameras redan nu? IV Internationalen, svarar vi, behöver icke proklameras. Den existerar. Den kämpar …

Den mänskliga civilisationens nuvarande kris är identisk med det proletära ledarskapets kris. De klarsynta arbetare som förenats kring IV Internationalen visar sin klass vägen ur krisen. De erbjuder den ett program, grundat på den internationella erfarenheten av proletariatets och alla förtrycktas befrielsekamp. De erbjuder den en ofläckad fana…

Ur Fjärde Internationalen 1/1969.


Noter:

[1] Övergångsprogrammet författades av Trotskij. Hela programmet finns här.

Den nya kursen

Förord

Denna broschyr är avsevärt försenad. På grund av sjukdom har jag inte kunnat publicera den tidigare. Men när allt kommer omkring, har problemen under den tid diskussionen hittills pågått endast hunnit ställas.

Under diskussionens gång har en nästan ogenomtränglig slöja av stickande dammoln lägrat sig kring dessa problem, som berör partiets inre förhållanden och landets ekonomi. Men detta kommer att gå över. Dammolnen kommer att skingras. Tingens rätta konturer kommer att framträda. Partiets kollektiva tänkande kommer undan för undan att dra fram det väsentliga ur dessa debatter, att mogna och bli allt självsäkrare. Och på så sätt kommer partiets bas att vidgas, samtidigt som ledningen blir säkrare.

Häri ligger den objektiva betydelsen av centralkommitténs resolution om ”den nya kursen”, vilka ”backslags”-tolkningar den än är föremål för. Hela det tidigare utrensningsarbetet, förbättringarna i fråga om den politiska skolningen och den teoretiska nivån, och slutligen fastställandet av de nödvändiga kvalifikationerna för partifunktionärerna, kan endast fullbordas genom en utvidgning och intensifiering av den självständiga verksamheten inom hela partikollektivet. Ty denna verksamhet är den enda säkra garantin mot alla de faror som är förbundna med den nya ekonomiska politiken och trögheten i den europeiska revolutionen.

Men partiets nya kurs är uppenbarligen endast ett medel och inte ett mål i sig. Vi kan säga att dess betydelse för den kommande perioden helt och hållet avgörs av i vad mån den kan bidraga till en lösning av vår ekonomiska huvuduppgift.

Förvaltningen av vår statliga ekonomi har av förståeliga skäl måst centraliseras. Detta fick till första resultat att de problem och meningsskiljaktigheter som rörde den centrala ekonomiska ledningen förbehölls en trång krets av personer. Partiet kunde ännu inte i sin helhet utöva ett omedelbart inflytande över de problem och grundläggande svårigheter som en planmässig styrning av den statliga ekonomin ställs inför. Inte ens den XII:e kongressen berörde faktiskt den planmässiga styrningen av statsekonomin annat än i formell mening. Det är förklaringen till att den väg och de metoder som fastställdes i kongressresolutionen hittills knappast alls tillämpats och att Centralkommittén nyligen på nytt måst ställa frågan om att verkställa den XII:e kongressens ekonomiska beslut, särskilt då dem som rör Gosplan1

Men den här gången har Centralkommitténs beslut dessutom från skilda håll mottagits med en god portion skeptiska reflexioner om Gosplan och den planmässiga styrningen i allmänhet. Denna skepsis innehåller ingenting av skapande tänkande, ingen teori, den saknar helt seriös inriktning. Och att denna billiga skepticism tolereras i partiet beror just på att partiets kollektiva tänkande ännu inte klart angripit problemet med en centraliserad och metodisk styrning av ekonomin. Ändå är revolutionens öde helt och hållet beroende av om denna styrning kan förverkligas på ett fruktbart sätt.

Det är först i slutkapitlet som denna broschyr tar upp problemet med den planmässiga styrningen, och den gör det på basis av ett särskilt exempel som vi inte godtyckligt valt utan som påtvingats oss av diskussionerna inom partiet. Vi får hoppas att partiet, under den kommande perioden, på ett betydligt mer konkret sätt än nu kommer att angripa dessa problem. När man från åskådarläktaren – och där befinner jag mig f.n. – tar del av den aktuella ekonomiska debatten, förefaller det som om partiet förflyttat sig ett år tillbaka i tiden för att på nytt och i en mer kritisk anda bearbeta den XIL:e kongressens beslut. Härav följer att de frågor som så att säga monopoliserades av en trång krets av personer, nu i växande utsträckning börjar sysselsätta partiet i dess helhet. För min del vill jag bara råda de kamrater som arbetar med de ekonomiska frågorna att noggrant studera den XII:e kongressens debatter om industrin och på ett riktigt sätt förbinda dem med den aktuella diskussionen. Jag hoppas att inom kort kunna återkomma till dessa frågor.

Det måste påpekas att det, i den muntliga och skriftliga partidebatten, framlagts en enorm mängd ”fakta” och information som inte har något gemensamt med verkligheten och, för att använda en förskönande omskrivning, är frukten av en tillfällig inspiration. Detta kommer att beläggas i vår broschyr. Att tillgripa sådana ”slående” medel är i grund och botten liktydigt med bristande respekt för partiet. Och enligt min uppfattning bör partiet svara på detta förfarande med en minutiös granskning av de framlagda citaten, siffrorna och fakta. För partiet är detta ett utomordentligt betydelsefullt sätt att skola massorna och sig självt.

Vårt parti är tillräckligt moget för att inte behöva ta sin tillflykt till det ”absoluta lugnet” eller den frenetiska diskussionen. En stabilare demokratisk regim inom partiet kommer att garantera att vår diskussion får den karaktär den bör ha och kommer också att klargöra att endast noggrant verifierade fakta bör framläggas för partiet. På samma sätt bör den allmänna partiopinionen ta form genom en skoningslös kritik. Fabrikscellerna bör i sin dagliga verksamhet verifiera både diskussionens fakta och slutsatser. Det skulle likaledes vara av stort värde om skolungdomen, till grund för sitt arbete i historia, ekonomi, statistik, hade en minutiös kontroll av de data som används i den pågående partidiskussionen och på vilka partiet imorgon och i övermorgon kommer att grunda sina beslut.

Jag upprepar: den viktigaste landvinning partiet gjort, något som måste bevaras, är att de avgörande ekonomiska frågorna, som tidigare avgjordes inom ett fåtal institutioner, nu står i centrum för partimassornas uppmärksamhet. Vi går således in i en ny period. De av diskussionen framkallade dammolnen kommer att skingras, alla felaktiga uppgifter kommer att tillbakavisas av partiets tänkande och de grundläggande frågorna rörande den ekonomiska organiseringen kommer hädanefter inte att förloras ur sikte av partiet. Revolutionen kommer att vinna på det.

L. Trotskij

P.S. – Förutom de i Pravda publicerade artiklarna innehåller denna broschyr några nya kapitel, nämligen: Byråkratismen och revolutionen, Tradition och revolutionär politik, ”Underskattandet” av bönderna, Planerad ekonomi. Vad gäller de redan publicerade artiklarna, publiceras de nu på nytt utan ett ords ändring. Detta gör det möjligt för läsaren att bedöma hur monstruöst innebörden i dem förvrängts och ännu ibland förvrängs i diskussionen.

L.T.

Läs hela boken Den nya kursen av Leo Trotskij. Ursprungligen publicerad som Röda Häften nr 18-20, 1972.

Kapitalismens dödskamp och IV Internationalens uppgifter

Övergångsprogrammet redigerat av Leo Trotskij

Förord till den svenska utgåvan 1969

Det första marxistiska övergångsprogrammet återfinns i det Kommunistiska partiets Manifest från 1848, i senare delen av kapitlet ”Proletärer och Kommunister”. Detta program, som är uppställt i 10 punkter, avser både att förena arbetarna i kampen för erövrandet av makten, och att ligga till grund för politiken efter maktövertagandet. De program som framställdes av de stora arbetarpartierna under andra hälften av 1800-talet, av vilka det mest kända är Erfurtprogrammet av år 1891, bestod däremot av två olika delar utan något dialektiskt samband: å ena sidan ett maximiprogram, som uttryckte kravet på ett socialistiskt samhälle i en obestämd framtid, och å den andra ett minimiprogram som rörde dagskraven inom ramen för det kapitalistiska samhället, ty frågan om proletariatets erövrande av makten kunde inte ställas som ett näraliggande mål, under denna epok av kapitalistisk utveckling och expansion i världsmåttstock.

I och med att kapitalismen gick in i sin imperialistiska fas i början av 1900-talet, ställdes åter frågan om makten på dagordningen; 1905 års ryska revolution blev den första och mest slående påminnelsen om detta. 1917 framställde bolsjevikerna något som i realiteten var ett övergångsprogram, även om denna term inte användes (det återfinns såväl i Aprilteserna som i Lenins broschyr ”den förestående katastrofen och sättet att komma över den”). 1918 tillkännagav Rosa Luxemburg i sin programförklaring vid grundandet av det tyska kommunistiska partiet, efter att som den första ha insett faran av att skilja ut två icke förbundna delar av programmet och med hänvisning just till det ovannämnda avsnittet av Manifestet och till Erfurt programmet, att det var nödvändigt att återgå till Manifestets problematik:

”Vårt program står i medveten motsatsställning till det synsätt som hittills legat till grund för Erfurtprogrammet, i medveten motsatsställning till skiljandet mellan de omedelbara, så kallade minimikraven för den ekonomiska och politiska kampen, och det långsiktiga socialistiska målet, maximikravet. I medveten motsatsställning mot detta framlägger vi resultatet av de 70 senaste årens utveckling och framförallt dess direkta produkt: världskriget, och säger: för oss existerar inte ett minimiprogram och ett maximiprogram; socialismen är odelbar; socialismen, det är det minimum som vi idag måste förverkliga.”

Efter att ha konstituerat sig som organisation och vidtagit åtgärder för att utestänga reformistiska och centristiska strömningar under de två första Världskongresserna, förde den kommunistiska Internationalen fram begreppet ”övergångsprogram” vid de 3:e och 4:e Världskongresserna (1921 och 1922) i följande termer:

”Istället för reformisternas och centristernas minimiprogram, sätter den kommunistiska Internationalen upp kampen för proletariatets konkreta behov, för ett system av krav, som i sin helhet krossar bourgeoisins makt, organiserar proletariatet och framställer etapperna i kampen för proletariatets diktatur och där varje särskilt krav uttrycker ett behov från de breda massornas sida även om dessa massor ännu inte medvetet ställt sig på den proletära diktaturens mark.” (3:e kongressen 1921, tes om taktiken).

”I de nationella sektionernas program måste nödvändigheten av kampen för övergångskrav motiveras klart och tydligt; reservationerna för förhållanden mellan dessa krav och de konkreta förhållandena i tid och rum bör nämnas.

Den teoretiska grundvalen för alla övergångs- och delkrav måste ovillkorligen formuleras i det allmänna programmet. Den 4:e kongressen uttalar sig lika bestämt mot försöket att framställa införandet av övergångskrav i programmet som opportunism, som mot varje försök att förflacka eller ersätta de grundläggande revolutionära målsättningarna med delkrav.

I det allmänna programmet bör de grundläggande historiska situationer, mellan vilka de nationella sektionernas övergångskrav grupperar sig, klart framställas i enlighet med de olika ländernas väsentliga skillnader ifråga om ekonomisk och politisk struktur, som exempelvis i fallet England a ena sidan och Indien å den andra, osv …” (4:e Kongressen, Resolution om den Kommunistiska Internationalens program).

Men i takt med stalinismens konsolidering övergav den kommunistiska Internationalen alltmer själva tanken på ett övergångsprogram. Efter en sick-sack mellan ultravänsterpolitik och högerglidningar, stabiliserades dess linje i form av en klart högeropportunistisk politik (Folkfronter, Nationella fronter), där man samarbetade eller sökte få till stånd samarbete med delar av bourgeoisin inom ramen för det kapitalistiska systemet. De kommunistiska partierna återgick de facto till minimiprogrammets ide. Det kunde inte längre bli tal om ett system av krav, som artikulerades för att utveckla och höja klasskampen utifrån övergångs- och delkrav i riktning mot en arbetarregering.

Det blev den IV:e Internationalen som, ifråga om övergångsprogrammet och i en mängd andra frågor, bevarade och utvecklade teorierna från den Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser. Efter en rad förberedande utkast från olika nationella sektioner (Det franska Kommunistiska Förbundet, den belgiska sektionen osv . . .) antog den IV:e Internationalens konstituerande kongress år 1938 det dokument som i den trotskistiska rörelsens historia blivit känt under namnet Övergångsprogrammet. Det är detta program som vi nu publicerar för första gången i en svensk utgåva.

Detta program är inte vad man skulle kunna kalla IV:e Internationalens grundläggande program; det senare utgörs av samtliga erfarenheter från kampen för socialismen alltsedan arbetarrörelsens ursprung. Ett sådant program har aldrig sammanställts i form av ett särskilt dokument. Det utgörs framförallt av de marxistiska klassikernas lärdomar, den kommunistiska Internationalens första fyra kongresser, den sovjetiska och internationella Vänsteroppositionens grundläggande dokument och den IV:e Internationalens Kongressdokument. I detta historiska sammanhang utgör Övergångsprogrammet en del i IV:e Internationalens grundläggande program. Och det kan betraktas som den politiskt sett viktigaste delen i detta program, i den meningen att det med utgångspunkt från de samlade erfarenheterna i det grundläggande programmet, formulerar ett politiskt program avsett att mobilisera massorna i aktioner som utgår från deras medvetenhetsnivå vid ett givet tillfälle, och leder dem, via ett uppfostrande arbete under loppet av dessa aktioner, till den högsta nivån, vilket för dem till erövrandet av makten.

Övergångsprogrammet vilar alltså på två grundläggande element: 1) en situation där det kapitalistiska samhället har förlorat sin stabilitet i historisk mening (inte nödvändigtvis i varje givet läge eller i varje land) och där kampen för erövrandet av makten har blivit huvuduppgiften i denna historiska period; 2) en sammanhängande kedja av paroller, knutna till de internationella och nationella konjunkturella förhållandena där en viss kombination av krav avser att transformera massornas kamp till dess högsta politiska nivå.

Detta programs nyckelelement utgörs just av de sammanlänkade kravens höjdpunkt, som för att vara effektivt måste motsvara massrörelsens inre utvecklingsdynamik: den sammanhängande kedjan av krav bör leda fram till parollen arbetar- och bonderegeringeller arbetarregering. Även på denna punkt har IV:e Internationalen återupptagit och berikat lärdomarna från den kommunistiska Internationalens 3:e och 4:e kongresser i och med att denna paroll inte används som synonym till proletariatets diktatur, utan som formel för en övergångsregering motsvarande de givna villkoren vad gäller massornas grad av organisation och medvetenhet. Ett program som saknar perspektivet om de arbetande massornas regering, vilken inte vidtar antikapitalistiska åtgärder, är inte ett övergångsprogram.

Även på en annan punkt innebär programmet från 1938 ett berikande i förhållande till den kommunistiska Internationalen: den stalinistiska degenereringen i Sovjetunionen har ställt frågan om den politiska revolutionen mot den byråkratiska makten och övergångsprogrammet från 1938 innehåller en avdelning om denna kamp med paroller, vars konjunkturella aspekt Trotskij uttryckte på följande sätt i Den Förrådda Revolutionen:

”Denna revolutions program är beroende av det ögonblick då revolutionen utbryter, på den nivå som landet har uppnått, och i hög grad på den internationella situationen.”

Övergångsprogrammet som skrevs på tröskeln till andra världskriget, fick sin mest slående verifiering några år senare, strax efter kriget. Alla de stora striderna i Europa omedelbart efter kriget återspeglade i sin utveckling övergångsprogrammets inre logik och paroller; men arbetarklassen stod i de flesta fall under inflytande av stalinistiska partier som inte ville störta kapitalismen på grund av Kremls avtal med imperialisterna i Yalta, Teheran och Potsdam. Dessa strider leddes alltså inte i riktning mot inrättandet av arbetarregeringar och misslyckades. Den koloniala revolutionen har vidare verifierat den del av programmet som rör de koloniserade ländernas uppror mot de imperialistiska metropolerna. De polska och ungerska massornas aktioner 1956 och de tjeckiska massornas 1968 har slutligen bidragit med att verifiera de väsentliga linjerna från programavsnittet om Sovjetunionen (som ju var den enda arbetarstaten vid tiden för programmets tillkomst).

Denna tredubbla verifikation är i och för sig tillräcklig för att inse betydelsen och värdet av detta dokument. Det är idag lika giltigt, på villkor, naturligtvis, att man genomför de justeringar som krävs av de senaste årens utveckling.

Vi är förvissade om att publicerandet av detta program på svenska, kommer att innebära ett vapen i kampen på flera sätt för dem som nu vänder sig till trotskismen och den IV:e Internationalen. De kommer att finna ett dokument som klargör hur IV:e Internationalen, som skapades efter mångårig kamp från den trotskistiska rörelsens sida för försvaret av den revolutionära marxismens teoretiska och politiska lärdomar, har formulerat sin vilja att kämpa för arbetarrörelsens ledning genom att applicera dessa lärdomar på den nuvarande epokens konkreta förhållanden. Mot den ständiga godtyckligheten och förlikningen; mot de rigida lönestoppen och de ineffektiva prisstoppen; mot respekten för den kapitalistiska egendomen; mot förstatliganden som inte förändrar industrins struktur utan bidrar till inflationen; mot alla bedrägerier som arbetarna tvingas bekosta; mot allt detta ställer Övergångsprogrammet strejken med dess strejkvakter och arbetarmilisen; den rörliga löneskalan och masskommittéernas priskontroll, exproprieringen av utsugarna, ekonomins reorganisering och planering under ARBETARKONTROLLEN.

Detta dokument förblir än idag i hög grad giltigt, mer än trettio år efter det att det skrevs, och detta trots de omfattande förskjutningar och förändringar som ägt rum under dessa år.

Läs hela. Denna översättning av Peter Sahlberg ursprungligen publicerad i bokserien Röda Häften, nr 2 1970.

Bort med tassarna från Rosa Luxemburg

Stalins artikel ”Om några frågor ur bolsjevismens historia” nådde mig efter en stor försening. Efter det att jag erhållit den, kunde jag under en lång tid inte förmå mig själv att läsa den, ty sådan litteratur sticker i halsen som sågspån eller som malen svinborst. Men när jag slutligen läste den, kom jag till slutsatsen att man inte kan ignorera detta aktstycke, om inte annat så för att det innehåller ett avskyvärt och öppet förtal av Rosa Luxemburg. Denna stora revolutionär placerar Stalin i centrismens läger! Han bevisar – nej, han bevisar naturligtvis ingenting, han påstår! – att bolsjevismen ända från sin födslostund höll fast vid linjen om en splittring med Kautskys centerfraktion, medan Rosa Luxemburg under denna tid skyddade Kautsky från vänster. Jag citerar Stalins egna ord: ”… Långt före kriget, ungefär från 1903-04 … följde (Lenin) en linje, som gick ut på brytning, på boskillnad med opportunisterna både hos oss i Rysslands socialdemokratiska parti, och hos dem i Andra Internationalen, i synnerhet i den tyska socialdemokratin.” Att detta inte kunde fullbordas berodde dock helt på det faktum att ”vänstersocialdemokraterna i Andra Internationalen, och framförallt i den tyska socialdemokratin utgjorde en svag och föga mäktig grupp … som t.o.m. var rädd för att uttala ordet ’brytning, splittring’ ”.

Läs hela artikeln. Ursprungligen publicerad i Röda Häften nr 8, 1971.