Etikettarkiv: Makt

Låga lönelyft och maktförluster

Nyligen sa Metalls ledning ja till ett centralt avtal som ska gälla i tre år. LO-tidningen sammanfattade kritiskt avtalet med orden att det är “svårt att inte gratulera arbetsgivarvärlden till en så här långt framgångsrik avtalsrörelse”. I svensk industri har produktiviteten ökat mest i västvärlden, bara i Taiwan och Sydkorea har industrin blivit mer effektiv. Vi vet vad detta betyder: att vi jobbar allt hårdare. Tillsammans med låga löneökningar har det gjort att arbetskraftskostnaden i Sverige minskat mest i Europa.

I årets avtal fanns chansen att kunna ta tillbaka en del av detta. Tyvärr har Metall gått med på ett avtal på samma låga nivå som tidigare, dessutom på tre år. Företagens vinster, direktörernas löner och de höga chefernas bonusar kommer därigenom att fortsätta skjuta i höjden.

Makten över fritiden

Men avtalet handlar inte bara om pengar. Det handlar också om makt. En av de viktiga saker som skulle upp i förhandlingarna var makten över övertiden. Det var efter det förra centrala avtalet som arbetsgivarna lyckades få in de regler som företagen nu använder för att tvinga folk att jobba över. Nu fanns chansen att ändra detta men Metall tog den inte, trots att sådana krav kommit från många håll. Enligt uppgifter släppte Metalls förhandlare dessa krav det första de gjorde.

Trots förhandlingar med fackliga representanter på olika nivåer, anmälan till Arbetsmiljöverket från skyddet och en en massa goda argument från de allra flesta av oss, har inget kunnat påverka fabriksledningens beslut. Rotationerna skall vara små och därmed basta!

Montörer fick nog

På en monteringsavdelning på Volvo Personvagnar fick montörerna för ett tag sedan nog av detta. Liksom på de flesta andra ställen saknades det ofta personal och de redan korta rotationerna blev löjligt små när folk från inhyrningsfirmor ständigt låstes på några av balanserna.

Eftersom det inte hade hjälpt med förhandlingar och argument och chefen inte vågade göra några förändringar.

Makten över arbetstid och anställningar

En sak som det inte talas så högt om är att arbetsgivarnas rätt att bestämma arbetstiden ökats med ytterligare några minuter per dag. En liten men viktig maktförskjutning. En annan maktfråga är regler om anställningar. Även här får arbetsgivarna ökad makt.

Vem bestämmer?

Runt om i världen är det normalt att facket avslutar förhandlingen genom att fråga medlemmarna om de är nöjda genom att ha en omröstning om avtalet. Men inte i Sverige. Senast Metall lät medlemmarna rösta om avtalet var 1954! Istället är det våra representanter i avtalsrådet som får svara för oss. Och där ger de allra flesta alltid samma svar hur än avtalen ser ut: “Ja”.

Lokala förhandlingar

Nu börjar snart de lokala förhandlingarna och då är det upp till Volvo Verkstadsklubb att ta upp såväl ekonomiska krav som maktfrågor. Inte minst makten över vår fritid, våra rotationer och vår arbetsorganisation.

Lars Henriksson 2007-04-18

Maktens krönikörer

Björn Rönnblad om Åke Olssons Maktens krönikörer Journalistik som myt och verklighet. Fischer & Co 1991

I gamla tiders kungahus fanns en speciell yrkesgrupp. Det var historieskrivarna eller krönikörerna som hade till uppgift att skriva kungens eller hovfolkets historia.

Det är dessa som givit namn åt Åke Olssons bok Maktens krönikörer – Journalistik som myt och verklighet, där han undersöker om nyhetsjournalisterna i vår tid fyller samma funktion. Det gör han genom att ställa och besvara frågorna: Vad står det egentligen i tidningen? Vad gör en nyhet till en nyhet? Vilka samhällsgrupper har tillträde till medierna?

Till grund för boken ligger, förutom Åke Olssons egen 20-åriga yrkeserfarenhet som journalist, en undersökning av de två tidningarna Dagens Nyheter i Stockholm och Dagbladet Nya Samhället i Sundsvall. Olsson har systematiskt studerat inrikesnyheterna i dessa under 14 dagar åren 1932, 1957 och 1982. Till denna nya, och helt omarbetade, upplaga av boken (den första kom 1984) har han gjort ett nedslag även 1990.

Av denna undersökning drar författaren slutsatsen att det finns mycket bestämda regler för hur överklassen respektive underklassen tillåts framträda i medierna. ”Överklassen får plats i medierna i kraft av sin normalitet, medan underklassen tillåtits framträda på grund av sin brist på normalitet.” Visserligen ser tidningarna annorlunda ut än DN 1932, där underklassen fick namn och ansikte nästan uteslutande i artiklar som gäller brott och olyckor, men inga avgörande förändringar av denna klassuppdelning har skett, menar Olsson.

Mellan borgerliga Dagens Nyheter och den socialdemokratiska Dagbladet Nya Samhället blir skillnaderna efter 1932 allt mindre och slutligen sammanstrålar de båda tidningarna vid den förhärskande ”verklighetsmall” som numera är gemensam för alla nyhetsmedier.

Från båda dessa tidningar – från alla nyhetsmedier – talar i förgrunden maktens representanter till oss förklarande det övergripande och viktiga medan underklassen figurerar bakom som utfyllnad eller dramatik.

Åke Olsson tar oss med på en journalistisk rundtur för att beskåda hur det fungerar. Vi får följa med in i den politiska maktens korridorer till utspelsmaskinernas presskonferenser, vi ser hur gränsen mellan toppolitikernas och nyhetsjournalisternas liv suddas ut. Vi möter direktörsligan som ger kapitalets företrädare namn och ansikte i medierna. Vi gör ett besök på DN, ”den goda smakens ämbetsverk” och träffar mediaterapeuterna som ger oss ett ställföreträdande själsliv och experterna som bäddar in de hårda konjunkturernas svängningar i mjukare tidstrender.

I ”Brottsplats Sverige” följer vi kriminalitetens dramaturgi i medierna ur ett klassperspektiv och ett kapitel ägnas åt den kvinnobild som medierna skapar eller snarare bevarar.

Olsson har också kopplat grepp om ett bevakningsområde som expanderat kraftigt den senaste tiden – miljön. Han häv– dar här den provocerande slutsatsen att så som medierna fungerar, så har ett årtiondes intensivt skrivande och pratande om miljöförstöring snarast motverkat möjligheterna att uppnå bra lösningar.

Åke Olssons förklaringsmodell till att vår tids nyhetsjournalister också de är maktens krönikörer är att samhällets struktur byggs in i medierna och styr dess innehåll och inriktning. ”Den som har den ekonomiska och/eller den politiska makten behärskar medierna, trots allt vackert som står i tryckfrihetsförord vingen.”

Detta fortplantas sedan ner via de redaktionella rutinerna och konventionerna, tidningarnas ”anda”. Allra underst finns den enskilde journalistens spelrum som ”i ingången till 90-talet förefaller tämligen trångt”.

Författaren belyser hur det nära beroendeförhållandet mellan makt och medier underlättas av att journalister och makthavare ofta har samma sociala och bildningsmässiga bakgrund, vilket leder till samma övergripande och abstrakta sätt att betrakta samhället.

Nu är det nog förstås rätt få journalister som skulle vilja vidkännas epitetet ”maktens krönikörer”. Författaren understryker att mediasystemet är så mäktigt och samtidigt så integrerat i den övriga samhällsmakten att de processer som styr osynliggörs för och /eller införlivas av de enskilda journalisterna; ”processerna accepteras som givna och riktiga, trots att de ständigt borde ifrågasättas.”

Åke Olssons bok hjälper oss att göra det senare.

Björn Rönnblad

Ur Fjärde internationalen 3/1991

Löntagarfonder – rörelse kontra politik

Av Per-Erik Wentus och Roy Karlsson

Högern är på frammarsch; den har övertag för att inte säga hegemoni i den politiska debatten. Marknadsekonomi och privat äganderätt till produktionsmedlen sägs vara lösningen på människornas och samhällets problem.

Vi märker det i nedskärningarna inom det offentliga.1 Vi ser det i den vidgade klyftan mellan arbete och kapital. Stora skattesänkningar, som gynnat de kapitalstarka, har genomdrivits.2 Aktieutdelningen beräknas för 2005 uppgå till astronomiska 110 miljarder kronor.

Borta är den fulla sysselsättningen, bostad åt alla, en utbyggnad av vårdcentraler, fritidsgårdar och en lika-för-alla socialpolitik. Men framför allt, borta är fackförenings- och arbetarrörelsens initiativkraft och krav till försvar för landets löntagare. Hur kunde det bli så här?

Den efterkrigstida svenska modellen

Vid sin kongress 1946 såg Landsorganisationen (LO) positivt på framtiden trots den stora metallkonflikten året innan. Och framtiden skulle helt riktigt karakteriseras av en långvarig högkonjunktur. 1945-51 sjönk arbetslösheten med arbetskraftsbrist som följd. Den fulla sysselsättningen hade infunnit sig.

På LO-kongressen 1951 lanserade LO-ekonomerna Gösta Rhen och Rudolf Meidner vad som kallats Rehn-Meidnermodellen. Modellen, som uttryckligen utgår från full sysselsättning, bestod av fyra huvudpunkter.

  1. 1)  Stram finanspolitik (prisstabilitet) för att hålla stora vinstmarginaler och inflationstryck tillbaka.
  2. 2)  Selektiv ekonomisk politik för att motverka arbetslöshet, som den ekonomiska politiken kan ha skapat.
  3. 3)  Aktiv arbetsmarknadspolitik för att befrämja arbetskraftens rörlighet mellan yrken och lands- delar. Samhället betalar kostnaderna.
  4. 4)  Solidarisk lönepolitik som innebar att löntagare ska ha samma lön för lika arbete oavsett hur vinstrikt ett företag är, (dvs mot bärkraftsprincipen).3

Det var denna politik som berikade det svenska samhället, och som i debatten förklarades vara ett perpetum mobile i att förena behovet av ett samhälles sociala planering med kravet på ekonomisk frihet. Men i denna utvecklade svenska modell låg ett flertal motsättningar.

De två främsta var den fackliga demokratin och kapitalackumulationen. Förutsättningen för att Rehn-Meidnermodellen skulle lyckas var att lönerna kunde kontrolleras.4 Det innebar att löntagarnas rätt att i rikstäckande medlemsomröstningar godta eller förkasta avtal försvann och att fackliga företrädare övertog beslutsrätten allt mer. Fackföreningsrörelsen centraliserades.5

Den andra förutsättningen var den solidariska lönepolitiken. Dess effekt var att de tekniskt out- vecklade företagen, som inte kunde täcka sina rörliga produktionskostnader, slogs ut från marknaden fortare än vad marknadskrafterna ensamma hade klarat av det. Dvs den solidariska lönepolitiken ledde till subventionering av lönsamma företag, som uppnådde ohämmat stora s.k. övervinster.6

Löntagarfonder

Det var övervinsterna som allt mer kom att väcka frågan om hur fackföreningsrörelsen skulle realisera sin målsättning om ökad jämlikhet. I Metall växte frågan – som kom att kallas branschfonder – till att löntagarna, utan att den fulla sysselsättningen och näringslivets strukturrationaliseringar äventyrades, måste ges större inflytande över företagens investeringar. På LO- kongressen 1971 lade Metall fram motionen 305 med bl.a. krav på löntagarkontroll över investeringarna.7 Motionen antogs och landssekretariatet fick i uppdrag att utreda frågan och utsåg Rudolf Meidner till ansvarig för utredningen.

Kongressen angav tre mål för löntagarfondsystemet.

– att lösa de problem som skapades av den solidariska lönepolitikens effekt att outtaget löneutrymme tillfaller kapitalägaren.
– att motverka förmögenhetskoncentrationen till de traditionella ägargrupperna.
– att löntagarna skulle öka sitt inflytande över de ekonomiska besluten i företagen.

Meidners förslag blev; 20 procent av den årliga vinsten skulle stanna inom företagen och genom s.k. löntagaremissioner omsättas till aktier. På sikt skulle löntagarna via fondsystemet bli ägare till det privata näringslivet. Småföretag undantogs.8

Den svenska fackföreningsrörelsen

Rudolf Meidner hävdade att Löntagarfondsförslaget ingick väl i den tradition som utmärkte svensk arbetarrörelse, som i mycken liten grad påverkats av marxismen. Det svenska social- demokratiska arbetarpartiet (s) övertog i princip Gothaprogrammet, som Karl Marx kritiserade så hårt. Fackföreningsrörelsen hade till stor del sitt ursprung i hantverkarorganisationer och var influerad av den liberala ideologin.

Med Saltsjöbadsavtalet (1938) i ryggen och frånvaron av att ha deltagit i kriget kunde arbetar- rörelsen med Efterkrigsprogrammet (1944) påbörja en reformpolitik och ett välfärdsstats- uppbygge utifrån gynnsammare villkor än för de övriga västeuropeiska staterna. Nu befästes den svenska modellen, som bestod av de tre huvudaktörerna.

– Näringslivet (Svenska arbetsgivarföreningen), som tillerkändes makten i företagen och att den privata äganderätten till produktionsmedlen garanterades

– Fackföreningsrörelsen (Landsorganisationen), som garanterades organisations-frihet och rätten att sluta kollektivavtal.

– Staten, som (med det socialdemokratiska partiet) blev garanten för en progressiv välfärdsstat.

Men menade Meidner: det blev fackföreningsrörelsen som övertog uppgiften som ideologisk motor för arbetarrörelsen. Och i och med detta kom frågan om att lösa motsättningen mellan arbete och kapital alltmer på den samhälleliga dagordningen.9

I en debattskrift klargjorde han målsättningen med löntagarfonderna. Industrikapitalismens uppkomst och utveckling var intimt förknippad med motsättningen mellan kapital och arbete. Den stora massan kan sälja sin arbetskraft endast till ägarna av produktionsmedlen. Västvärldens industrinationer hade dock utvecklats till välfärdsstater med ett gediget socialförsäkringssystem. Starka fackliga organisationer hade genomdrivit goda löner och bra arbetsvillkor. Men produktionsmedlen ägdes fortfarande av ett fåtal personer. Denna maktkoncentration måste brytas. Och med löntagarfondsystemet lades tyngdpunkten hos arbetarna och inte hos staten och vi skulle undgå utvecklingen i de “socialistiska” staterna, som blivit alltmer odemokratisk.10

Handels radikaliseras

Utvecklingen som ledde till Löntagarfondsförslaget var i realiteten djupt förankrad i löntagarled. Och utvecklingen inom Handelsanställdas förbund mellan 1966 och 1981 speglar denna radikalisering.11 Vid kongressen 1981 som representerade höjdpunkten behandlades två mycket snarlika motioner, som till sitt innehåll närmade sig kravet på näringslivets socialisering.

Motionerna 320 (från avdelning 11 i Örebro) och 321 (från avdelning 20 i Stockholm) krävde att LO:s 1976 års löntagarfondsförslag genomförs och de formulerade flera förslag och att-satser för att flytta fram LO-kollektivets politiska positioner visavi ägande och makt.

– att förbundet driver kravet på en realisationsvinstbeskattning intill gränsen av konfiskation. (Stockholmsmotionen utelämnade meningen om konfiskation).

– att förbundet driver kravet på ett förstatligande av affärsbankerna.

– att förbundet driver kravet på att löntagarfonder inrättas i enlighet med LO-kongressens syfte att bryta kapitalets makt.

– att företagens kapitalbildningsbehov löses på ett sådant sätt att makt- och inflytandefrågor för löntagarna löses på ett fullt tillfredsställande sätt.

Dessa att-satser jämte tilläggsyrkandet att uppdra åt förbundsstyrelsen att verka för att den samlade arbetarrörelsen tar fram ett långsiktigt krisprogram grundat på motion nr 321 godkändes av kongressen.

Däremot avslog kongressen att-satserna.

– att Handels ska verka för att samhällets kapitalinsatser i näringslivet oavvisligen måste kopplas till motsvarande ägarinflytande.

– att vanhävdslagar och tvångsförvaltning tillämpas av staten vid reorganisering av krisföretag samt som motverkan av kapitalflykt, i samråd med facket.

Den förra avslogs med 148 mot 136 och den senare med 137 mot 134, alltså mycket knappt.12

Kapitalismen erfor en ekonomisk kris mot slutet av 1970-talet. Det var således betecknande för den radikalisering som pågick i Handels att den ville motionärerna möta med ännu kraftfullare åtgärder mot marknadsekonomin än fondförslaget, genom bl.a. att förstatliga affärsbankerna och en hårdare realisationvinstbeskattning.

Det starka stöd som socialiseringssträvandena hade på kongressen representerade en faktiskt opinion. Förbundet hade genomfört ett rådslag där 5000 medlemmar deltagit. 93.7 procent ansåg att Handels skulle arbeta för löntagarfonderna, och då är att märka att många av rådslagsdel- tagarna var butiksanställda som inte själva direkt skulle beröras av dem. Över 80 procent ansåg att det viktigaste var att bryta den rådande makt- och ägarkoncentrationen i näringslivet.13 Handels hade 150 000 medlemmar 1977.14

Socialdemokraternas fondförslag

Fackföreningsrörelsen och den politiska arbetarrörelsen var ingalunda eniga i synen på löntagarfonder. Det kom till uttryck i beslutet på socialdemokraternas kongress 1978 då LO gick med på att låta en arbetsgrupp ånyo utreda frågan inför LO:s och socialdemokraternas kongress 1981. Ordförande blev handels-/finansministern Kjell-Olof Feldt.

Arbetsgruppen godtog LO:s förslag från 1976 men lade till ett nytt krav

– att bidra till ett ökat kollektivt sparande.

Man hävdade att den ekonomiska kris som rådde krävde en kraftig ökning av sparandet för att säkerställa företagens investeringar. Och detta riskkapital skulle tas via höjda ATP-avgifter och skulle slussas via löntagarfonderna in i företagen.15

Men tilläggsattsatsen hade inget att göra med logiken i LO:s löntagarfondsförslag. Om tanken hos Meidner var att använda övervinsterna – vilka de facto var ett outtaget löneutrymme, som löntagarna inte kunde tillkämpa sig fackligt p.g.a. av den solidariska lönepolitiken – till att genom löntagarfonderna överföra detta kapital till aktieinköp och därmed göra löntagarna till ägare av företagen dvs produktionsmedlen, så var det socialdemokratiska partiets tanke enbart att ytterligare ta av den befintliga lönen, eftersom ATP-avgifter dras från den existerande löne- summan.

Det blev i realiteten denna sista att-sats som blev innehållet i Löntagarfondsförslaget som regeringen Palme drev igenom i riksdagen, just därför att till förslaget hade lagts att löntagarfonderna inte skulle få äga mer än 8 procent av ett företags aktier. Frågan om arbetarnas inflytande i produktionen – den ekonomiska demokratin – var därmed död.16

Till vänster om (s)

Partierna till vänster om socialdemokratin sa nej till LO:s löntagarfondförslag.17 Men det skedde inte utifrån egna förslag eller förslag som skulle radikalisera det befintliga Löntagarfondsförslaget. Argumenten blev därför omskrivningar av vänsterpartiernas program. Och eftersom det existerande fondförslaget inte var jämförbart med programmen blev argumenten i huvudsak negativa.

Här några av de oftast förekommande argumenten. Löntagarfonderna skulle fördjupa klassam- arbetet och motverka arbetarklassens kamp mot kapitalet. Relationen vinstens storlek och till- växten av löntagarfonderna var i realiteten kapitalägarnas och LO-ledningens sätt att bekämpa den lokala lönekampen och strejkbenägenheten. Fackföreningsrörelsen skulle hamna på två stolar, som förtroendevalda men också som kapitalägare. Det är omöjligt att inom marknads- ekonomins ram nå ett inflytande i företagen.18

VPK som från början var motståndare till fondförslaget kom senare med ett eget förslag. Fonderna skulle ägas av staten men förvaltas av fackföreningarna.19

Vad representerade löntagarfonderna?

* Löntagarfonderna var höjdpunkten för utvecklingen i Sverige, som inträdde efter det andra världskriget, och som i hela Västeuropa inledde ett välfärdsuppbygge. Fondförslaget hade således historiskt bestämda förutsättningar.

– Marshallhjälpen som snabbade på det europeiska återuppbygget och som innebar att Sverige som icke-krigförande nation vid krigsslutet hade en intakt industri, som kunde börja exportera.

– Fackföreningsrörelsen, som trots det demokratiska underskottet p.g.a centraliseringen, blev den ideologiska motorn i välfärdsuppbygget.

Det var främst dessa två faktorer som möjliggjorde att den förkrigstida klasskompromissen (Saltsjöbadsavtalet) – väl att märka även innebar en eftergift från kapitalägarna – fick den betydelse den fick.20

* Löntagarfonderna kom att blottlägga de två underliggande huvudriktningarna som finns i arbetarrörelsen. Å ena sidan den som har sin tyngdpunkt i rörelsen och som strävar efter att lösa motsättningen mellan arbete och kapital. Det var denna demokratiska socialism som kom till uttryck i LO:s löntagarfondförslag. Å andra sidan dess motpart, som manifesterade sig i (s), som var både en politisk position (att främst lösa frågorna inom statsmaktens ram) som en s.k. funktionssocialism dvs uppfattningen att kapitalismen ska inskränkas och urholkas men inte upphävas.21

* Det är i förhållande till denna realitet som vänsterns (om socialdemokratin) agerande ska bedömas. Den hävdade att den förfäktade arbetarintressen, alltså utan bindningar till andra intressenter. Men vad som utmärkte vänstern som helhet var att den saknade bindningar till den reellt existerande arbetarklassen. Det ses p.g.a

– att den inte såg (eller hade kunskap om) att det politiska skeendet försiggick i ett bestämt historiskt skede där arbetarklassen hade den medvetenhet den hade.

– att just frånvaron av ett krigsdeltagande, inte gav den radikalisering i Sverige som skedde i Storbritannien, Frankrike m.f. länder där stora basindustrier förstatligades, utan till att det starkt koncentrerade svenska kapitalet lämnades intakt, vilket sen bl.a. yttrade sig i lättheten hos borgarna att enas i sitt fondmotstånd.

– likställde LO och (s)

– inte begrep att de kunde ha ingripit och ytterligare skärpt och konkretiserat Löntagarfondsförslagets i en mer antikapitalistisk riktning (som exempelvis skedde inom Handels).22

Då hade vänstern visat sig sin uppgift vuxen och kunnat vara en av rörelsens ledare. Som vänstern de facto ställde sig kom den istället att stödja det borgerliga motståndet.23

* Arbetarklassens nuvarande defensiva läge har väckt tanken på att förnya kraven på löntagarfonder.24 Tyvärr är den tanken idag lika felaktig som nejet till fonderna var på sin tid och av samma skäl; en frånvaro av en analys av det samhälleliga tillståndet.

Förhållandena karakteriseras idag av globalisering med fri rörlighet för produktionsfaktorer, en finanspolitik och penningpolitik som anpassats till den. Och sen 1980-talets början har arbetsgivarna sagt upp den tidigare klasskompromissen (som var en förutsättning för Löntagarfondsförslagets uppkomst). De ledande exportföretagen vill inte ha några centrala samordnade för- handlingar utan decentraliserade och individuella löner25 En ny svensk modell eller klasskompromiss kan idag – under massarbetslösheten – enbart ske på arbetsgivarnas villkor. Löntagarfondernas fader Rudolf Meidner var entydig här vid lag.26

P.S. Mera realistiskt är att driva kravet på full sysselsättning. En utgångspunkt vore Vänster- partiets krav att återanställa de 200 000 som blev arbetslösa inom den offentliga sektorn under 1990-talet, som en följd av skatteomläggningen.27

Förslaget är inget kontroversiellt. Irene Wennemo chef för LO:s näringspolitiska enhet, säger “…kravet ligger inte på något oändligt avstånd från dagens socialdemokratiska linje”.28

Roy Karlsson & Per-Erik Wentus

Roy Karlsson (*1953) är gymnasielärare. Från 1976 till 1987 var han anställd på Volvo Person- vagnar i Göteborg och aktiv för den Fackliga oppositionen inom Volvo Verkstadsklubb (VVK).

Per-Erik Wentus (*1944) är sjöingenjör och fil.kand. Han var 1978-81 anställd på Volvo Person- vagnar och aktiv för Facklig opposition inom VVK. Forskar om “1968-vänstern och den fackliga demokratin”.

Noter

1 Daniel Ankarloo. Kris i välfärdsfrågan. Vänstern, välfärden och socialismen. Linköping: Nixon, 2005., sid 25-57. Han visar att nedskärningarna inte varit nödvändiga av finansiella skäl, utan att välfärdskrisens grundorsak är statens stora inkomstbortfall p.g.a skatteomläggningen 1990.

Se även artiklarna “Till frågan om nedskärningarna i vård, skola och omsorg” (05-12-15) och “Skatterna som försvann…och inte blev det bättre för det” (06-01-03) i: Dagens ETC nätupplaga <http://www.etc.se/radikala/templates/template_272.asp?searchstring=ankarloo>

2 Karin Wennermark. Husen som blev över. Om bostadskrisen i industriorter. Rapport 2:2003. Stockholm: Hyres- gästföreningen, 2003. Hon påvisar hur bostadsbristen och de högre boendekostnaderna isynnerhet för hyresgästerna har sin orsak i skatteomläggningen 1990.

3 En god kortfattad översikt – enligt Rudolf Meidner själv – finns hos Klas Eklund. Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomin. Åttonde upplagan. Stockholm: Prisma, 1997., sid 369-70. För grundligare genomgång se Lars Ekdahl. Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner I. Tysk flykting och svensk modell. Lund: Arkiv, 2001., sid. 289-326. Och Lars Ekdahl. “Mellan fackligt och politiskt dilemma. En bakgrund till Rehn- Meidnermodellen.” i: Lennart Erixon (red). Den svenska modellens ekonomiska politik. Rehn-Meidnermodellens bakgrund, tillämpning och relevans i det 21:a århundradet. Stockholm: Atlas & FIEF & ARAB, 2003., sid 13-32. Se också Lars Magnusson. m.fl. LO andra halvseklet. Fackföreningsrörelsen och samhället. Stockholm: Atlas, 1998., sid. 77-108. För en översikt av fackligt inflytande se Birger Simonson. Arbetarmakt och Näringspolitik. LO

4 Den belgiske nationalekonomen Ernest Mandel säger att fackföreningsledningens integrering med en statlig inkomstpolitik har varit särskilt stark i Nederländerna och i de nordiska länderna. Ernest Mandel. “Systemkonforme Gewerkschaften?” i: Gewerkschaftliche Monatshefte. Herausgegeben vom Bundesvorstand des Deutschen Gewerkschaftsbundes. (Köln). 21 Jahrgang. Juni 1970, Nr 7. Sid 10. (Tidskriften är den tyska landsorganisationens officiella organ). <http://www.gmh.dgb.de/main/jahresin/1970/Leseproben/Leseprobe_96-1970_Mandel.html>

5 Axel Hadenius. Facklig organisationsutveckling. En studie av Landsorganisationen i Sverige. Ny korrigerad upplaga. Uppsala: Statsvetenskapliga föreningen, 1976. Se tabell över medlemmarnas minskade avtalsomröstningar sid 176.

6 Den statliga Koncentrationsutredningen V (Ägande och inflytande inom det privata näringslivet) (SOU 1968:7) visade tydligt på den allt kraftigare monopoliseringen och förmögenhetskoncentrationen. Se populärutgåvan Vem äger Sverige? Fakta om makt och ägande ur koncentrationsutredningen. Stockholm: Prisma, 1968

7 Bo Stråth. Mellan medbestämmande och medarbetare. Metall och samhällsutvecklingen 1957-1976. Stockholm: Svenska Metallarbetarförbundet, 2000.

8 Hela förslaget på 334 sidor finns i: Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder. Rapport till LO-kongressen 1976. Stockholm: Prisma & Landsorganisationen i Sverige, 1976.

och inflytandefrågorna 1961- 1982. Serie: Arbetarna, arbetsgivarna och den industriella demokratin. Stockholm: Arbetsmiljöfonden, 1988.

9 Rudolf Meidner. I arbetets tjänst. Stockholm: Tiden, 1984. Se särskilt kapitlet “Våra tankar om en tredje väg. Några kommentarer till den svenska arbetarrörelsens samhällspolitiska uppfattning” sid 419-446.

10 Rudolf Meidner. (i samarbete med Anna Hedborg och Gunnar Fond). Löntagarfonder. Stockholm: Tiden & Landsorganisationen, 1975.

11 Det finns få undersökningar över hur fackliga förbund, avdelningar, klubbar och sektioner ställde sig i löntagarfondsfrågan. Förutom denna korta redogörelse av Handelsanställdas förbundskongress 1981 finns bara undersökningen om Metall, se not 6. Jmf. Klas Åmarks kommentar “Den starka centraliseringen av arbetsmarknaden har gjort att forskarna haft relativt lätt att behandla problemen på central nivå, medan utvecklingen på förbunds- och branschnivå respektive den lokala nivån mer sällan studerats ingående” i: Klaus Misgeld & Klas Åmark (red) Arbetsliv och arbetarrörelse. Modern historisk forskning i Sverige. Stockholm: ARAB, 1991., sid. 42. Och så är det fortfarande.

12 “Hård debatt om ekonomisk demokrati”. i: Handelsnytt nr 6 (1 juni) 1981., sid 23. Se i övrigt Protokoll fört vid Handelsanställdas förbunds 18:e kongress 1981. Stockholm: Handelsanställdas förbund, 1981.

13 “Handels rådslag om framtiden. Förkrossande övervikt för löntagarfonder” i: Handelsnytt nr 1 (12 jan.) 1981, sid 14.

14 Karl-Olof Andersson. Handels 100 år. Stockholm: Handelsanställdas förbund, 2005. (stencil)., sid 28.

15 Arbetarrörelsen och löntagarfonderna. Rapport från en arbetsgrupp inom LO och socialdemokraterna. Ny upplaga, med LO- och SAP-kongressernas beslut. Stockholm: Tiden, 1981.

16 Se Stefan Sjöberg. Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt. En marxistisk analys. Uppsala: Sociologiska institutionen / Uppsala universitet, 2003.

17 Det är Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) (numera Vänsterpartiet) och den s.k. 68-vänstern dvs Sveriges kommunistiska parti (SKP), Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) (KPMLr), Förbundet kommunist (FK) och Socialistiska partiet (SP) (tidigare Kommunistiska arbetarförbundet KAF).

18 Se t.ex. Facklig kamp – inga aktier. Nej till löntagarfonder. Stockholm: Oktoberförlaget, 1978 och Kan fonderna rädda Sverige? En socialistisk kritik av löntagarfonderna. Stockholm; Socialistiska partiet, 1982.

För en allmän översyn av vänstern och löntagarfonderna se Christer Lund. Löntagarfondsdebatt under 1970-talet. Lund: Lunds universitet / ekonomisk-historiska institutionen, 1979, sid 32-50

19 Arbetarrörelsen och fonderna. VPK:s fondförslag. Stockholm, VPK, 1982.

Se även Carl Henrik Hermansson. Socialism eller löntagarfonder? Självbestämmande för lönarbetaren eller bara medbestämmande? Stockholm: VPK, 1977.

20 Se Lars Ekdahl & Alf Johansson. “Den historiska kompromissen som tillfällig maktallians. Perspektiv på arbetarrörelsens kris” i: Häften för kritiska studier (Stockholm) 2/1996.

21 Den klassiska utgåvan i svensk tappning är Nils Karleby. Socialismen inför verkligheten. Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik. (1926). Efterskrift av Tage Erlander och Björn von Sydow. Stockholm: Tidens förlag, 1976. En sentida version se Anne-Marie Lindgren. “Historien tar aldrig slut. Därför kommer heller inte “den sista striden” eller den definitiva samhällsomvandlingen” i: Tvärdrag (Stockholm) nr 3/2005., där hon beskriver “bestämmanderätten” kontra “äganderätten” genom (s)-historien utan att ens nämna löntagarfonderna. <http://www.tankesmedjan.sap.se/artiklar_under.asp?id=30>

För en ingående redogörelse av motsättningen mellan funktionssocialister och demokratiska socialister se Lars Ekdahl. Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner II. Facklig expert och demokratisk socialist. Lund: Arkiv, 2005.

22 Se not (11)

23 Nyligen hävdade en av dåtidens 68-vänsterledare att nej:et till löntagarfonderna var politiskt korrekt. Göte Kildén. “Revolution på svenska? – löntagarfondstriden i backspegeln” i: Röda Rummet (Göteborg) nr 4/2005. <http://www.rodarummet.org/>

24 Debatten tog fart med Vänstern, ägandet och makten. Ett diskussionsunderlag från partistyrelsens makt- och ägandegrupp. Stockholm: Vänsterpartiet, 2001. <http://web.telia.com/~u18100049/v_aktuellt.html>

25 Jmf Jonas Pontusson, Peter Swenson. “Varför har arbetsgivarna övergivit den svenska modellen”. i: Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia (Stockholm) nr 53-54. För en internationell jämförelse se David Harvey. A Brief History of Neoliberalism. Oxford: Oxford University Press, 2005., där även utvecklingen i Sverige behandlas

26 Se Rudolf Meidner “Några tankar vid ett seminarium” i: Lennart Erixon (red). Den svenska…, sid 218-220. Och Rudolf Meidner. Spelet om löntagarfonder. Stockholm: Atlas, 2005., 154-156

27 Se Daniel Ankarloo. “Vad kostar 200 000 jobb i offentlig sektor?” (05-10-25) och “Visst kan 200 000 nya jobb finansieras” (05-11-28) i: Dagens ETC nätupplaga.

28 “Regeringen hjälpte v” i: Östran/Nyheterna (Kalmar) 13 jan 2006

Artikeln tagen från Marxistarkiv. Publicerad 2005.

SAP och löntagarfonderna

I förra numret av Fjärde Internationalen inledde Tom Hansson och Per Reichard en diskussion om reformismen och löntagarfonderna. Deras artikel hade rubriken »Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken». l artikeln var författarna inte bara kritiska mot den politiska linje som innebar ett avståndstagande från Meidners löntagarfonder, dvs bl a KAF:s ståndpunkt. De ifrågasatte också, direkt och indirekt, olika element i den teori om revolutionen och det revolutionära medvetandet som KAF:s inställning till Meidnerfonderna vilar på.

Två medlemmar i KAF besvarar nu Hansson/Reichard. De gör det i två artiklar, där den första griper tag i de grundläggande teoretiska frågeställningarna, och försöker klargöra innebörden i den syn Hansson/Reichard utvecklar. Denna artikel publicerar vi nu, medan den andra delen, som utgör en diskussion om just Meidnerfonderna och deras funktion, kommer i nästa nummer… då förhoppningsvis tillsammans med ytterligare material som knyter an till diskussionen.

SAP och löntagarfonderna
Göte Kildén och Gert-Inge Johnsson

Tom Hansson och Per Reichard, två Kamrater från Socialistiska studiegruppen, publicerade i förra numret av Fjärde Internationalen en lång artikel, där de kritiserade den svenska vänsterns inklusive KAF:s inställning till LO:s förslag om löntagarfonder. Det var en artikel med höga och viktiga ambitioner.

Den försökte nämligen inte bara fånga upp de bakomliggande orsakerna till LO:s fondförslag och vilka konsekvenser det kan få för ekonomins och klasskampens utveckling. Den diskuterade också klassmedvetandets innehåll och utveckling, reformismens karaktär och taktiken gentemot den samt övergångsstrategins kännetecken och funktion. Den innehöll slutligen en rad synpunkter på det revolutionära partiets roll och flera andra frågor.

På grund av detta digra innehåll i TH/PR:s artikel har vi delat upp vårt svar i två delar. I denna artikel diskuterar vi de grundläggande frågorna om klassmedvetandets utveckling, arbetarklassens revolutionära potential och förtruppspartiets uppgifter som TH/PR ställt. Vi försöker också visa på en del av de felaktiga strategiska och taktiska slutsatser som TH/PR:s resonemang på dessa punkter ger upphov till. I en artikel skall vi sedan gå in konkret och diskutera taktiken gentemot Meidner-fonderna för att där ställa våra slutsatser mot de slutsatser som kamraterna TH/PR dragit.

Orsaken till det digra innehållet i TH/PR:s artikel är naturligtvis att en meningsfull diskussion om taktiken gentemot LO:s fondförslag inte kan föras om man inte beaktar alla deras frågeställningar.

På nästan varje punkt har de en uttalad eller outtalad kritik av Kommunistiska Arbetarförbundets politik, en kritik som de i slutet av artikeln summerar med följande ord:

-Först när trotskismen avlägsnar sin idealistiska barlast i denna fråga (syftar på övergångsprogrammet, vår anm.) liksom i fråga om ansvarstagandet, samt i en rad andra frågor kan det betraktas som ett seriöst alternativ, strategiskt och taktiskt i vår del av världen. Låt kampen avlägsna skrivbordsprodukterna och vänd ansiktet mot verkligheten.-Våra herrar och damer nu är det er tur. (sid. 60)

Vi tackar för det tillfället att gå i skriftlig polemik med några av kamraterna från studiegruppen. Ty en öppen och frisk politisk polemik är en förutsättning för att vi gemensamt ska nå fram till en riktig position. Ensamma i vår kammare, genom individuellt teoretiserande går vi lätt fel, snävar vi lätt in oss, men i en gemensam diskussion kan vi ringa in problemen och lösa dem.

Förutsättningarna för att komma framåt i den diskussionen är så mycket större när man har vissa gemensamma utgångspunkter och en del gemensamma referensramar – något vi uppenbarligen har med kamraterna i studieorganisationen. Det är därför med gott hopp om en fruktbar fortsättning som vi gripit oss an verket att polemisera mot Tom Hanssons och Per Reichards artikel om »arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken».

I jämförelse med den gröna och myllrande verkligheten är all teori grå. Det konstaterade redan Mefistofeles i Goethes Faust. Men likväl måste den utgå från och försöka fånga det verkliga livets spänning och mångfald. Att de inte lyckas med detta tror vi är en av TH/PR:s grundläggande brister. Deras teori blir ibland alltför entonig och ibland fylld av oupplösliga motsägelser.

Det är uppenbart att de utifrån en diskussion om LO:s förslag till löntagarfonder ställt alla de viktiga och tor en revolutionär organisation avgörande frågor vi nämnde inledningsvis. Men istället för att ge hållbara svär missar de istället ofta det väsentliga, det som måste till för att den grå teorin åtminstone hjälpligt skall fånga livets gyllene träd.

Istället för en politisk diskussion om bakgrunden till löntagarfonderna och deras funktion i samhället, får vi oss därför till livs en syn på kapitalismens utveckling där klasskampen lyser med sin frånvaro.

Istället för en hållfast teori om klassmedvetandet och reformismen ger de oss en rad motsägelsefulla påståenden.

Istället för ett verkligt alternativ till den taktik KAF förespråkar gentemot LO-förslaget kapitulerar de både taktiskt och strategiskt inför socialdemokratin.

Istället för en genomarbetad artikel har kamraterna skrivit ett inlägg där det stundtals går vattentäta skott mellan olika påståenden och olika avsnitt.

Låt oss gå till verket för att ge våra påståenden ett innehåll och för att antyda de svar vi vill ge på en del av de grundläggande frågor som TH/PR ställer med sin artikel!

Vad kamraterna sökt och vad de sagt

-Är arbetarklassen en ’objektivt revolutionär klass’, frågar Hansson och Reichard. Deras svar är nekande:

-Arbetarklassen saknar således på den ekonomiska nivån skäl att vara revolutionär. Den kan enligt vår mening därför inte betraktas som en ’objektivt revolutionär klass’. Visserligen är den ekonomiska nivån endast bestämmande i ’sista hand’, men om det på denna nivå inte finns något konkret att ta på som pekar på inneboende revolutionära egenskaper, finns inte heller skäl att kalla klassen revolutionär, (sid 50)

Detta påstående är grundläggande för den teori TH/PR försöker upprätta. Det är ur den man bland annat kan härleda deras mer eller mindre outtalade, konspirativa syn på det revolutionära maktövertagandet och partiets roll. Det är också därur de härleder nödvändigheten att skapa en »ny form av taktiskt tänkande» (sid. 50).

Det kan därför vara värt mödan att tränga igenom deras argumentering på denna punkt.
-Det här till marxistisk dogmatik att hänvisa till arbetarklassens egentliga revolutionära karaktär, säger TH/PR (s. 49).

Men de gör sig aldrig besvär med att försöka ta reda på vad den »marxistiska dogmatiken» menar med detta påstående.

Låt oss börja med att slå fast TH/PR:s outtalade definition av begreppet ’objektivt revolutionär klass. För dem är det liktydigt med att arbetarklassen spontant, på grund av objektiva faktorer i det kapitalistiska samhällssystemet, blir medveten om nödvändigheten att i en revolution störta kapitalismen för att upprätta ett socialistiskt samhälle samt att den spontant får en sådan medvetenhet att den också är förmögen att genomföra denna revolution.

Det faktum att den västeuropeiska och amerikanska arbetarklassen inte genomfört segerrika revolutioner blir för TH/PR därför ett argument mot begreppet objektivt revolutionär klass:

– Om arbetarklassen vore revolutionär återstår det att förklara varför den aldrig gjort revolution i de länder där den varit stor, koncentrerad och välorganiserad (sid. 49).

Genom hela avsnittet glömmer de att göra en klar åtskillnad mellan ett subjektivt och objektivt klassbegrepp. Istället är deras språk hela tiden glidande. Ibland talar de om »objektivt revolutionär klass», ibland om »egentligt revolutionär klass» och ibland används enbart begreppet »revolutionär klass» som då (omedvetet) får en subjektiv betydelse. På några ställen identifieras till och med klassens objektivt revolutionära intressen med »klassintresse» överhuvudtaget (se sid. 49 längst ned).

Frågan om arbetarklassen är en »objektivt revolutionär klass» blir därför för TH/PR en fråga om arbetarklassen idag är revolutionär. Svaret på den frågan kan ju inte bli annat än nej. För vem vill beteckna exempelvis dagens svenska arbetarklass som revolutionär? Såvitt vi vet ingen.

Får vi tro TH/PR så kommer den inte att bli det heller:
-Arbetarklassen blir enligt vår mening aldrig medvetet revolutionär, konstaterar de.

Vad är det då som arbetarklassen är och vad är det den blir enligt TH/PR?
Arbetarklassen står i motsatsställning till kapitalet säger man, »men denna motsatsställning mellan arbete och kapital är inte i sig någon grund för revolutionärt medvetande, utan leder bara till den ständiga inomkapitalistiska kampen om produktionsvärdets fördelning mellan polerna, och om de villkor under vilka produktionen sker» (sid 50).

Denna inomkapitalistiska kamp, säger man vidare, ger arbetarklassen aldrig upp och det är »denna kamp, och det som hör till den (som) utgör arbetarklassens intresse i objektiv bemärkelse» (sid. 50).

Om vi ska summera TH/PR:s olika påståenden så skulle vi alltså kunna säga att vad arbetarklassen alldagligen inte gör – dvs revolution – är bevis på att den inte är någon »objektivt revolutionär klass», och det som den alldagligen gör bestämmer dess »klassintresse i objektiv bemärkelse».

Åtminstone vi frågar oss varför kamraterna överhuvudtaget laborerar med begrepp som objektiv och subjektiv när det senare alltid tycks bestämma innehållet i det förra.

Därmed är vi tillbaka vid den fråga som TH/PR aldrig tycks ha ställt sig: vad menar de »dogmatiska marxisterna» med begreppet objektivt revolutionär klass och vad är det för mening med ett sådant begrepp?

Vad förmår arbetarklassen?

Innan vi försöker besvara den frågan ska vi peka på en besynnerlig motsägelse i detta avsnitt av TH/PR:s artikel.

De konstaterar först att vad arbetarklassen »aldrig ger upp» är den »inomkapitalistiska kampen». Några stycken längre ner säger de sedan att denna kamp ger upphov till en »reformistisk inställning i klassen». Slutligen definierar de innehållet i en variant av denna reformistiska inställning.

Det visar sig då att motsättningen mellan arbete-kapital som »bara leder till den ständiga inomkapitalistiska kampen om produktionsvärdets fördelning mellan polerna, och om de villkor under vilka produktionen sker» egentligen leder till en hel del.

Den leder till ett medvetande om att den »inomkapitalistiska kampens» mål är »det socialistiska samhället (som) fungerar solidariskt och är jämlikt». Ett samhälle som i arbetarnas medvetenhet vidare kännetecknas av att »arbetarna och folket styr produktionsenheterna. Kapitalisterna är utsugare och behövs inte» (sid 50).

För Reichard och Hansson är detta »en kapitalism utan avigsidor och kapitalister». Kamraterna får faktiskt förlåta oss, men vi känner inte till någon kapitalism utan kapitalister. Ej heller någon kapitalism där arbetarna och folket styr produktionsenheterna.

Nåväl, det kanske är så, enligt TH/PR, att den inomkapitalistiska kampen visserligen kan leda till ett medvetande om att det behövs ett annat samhälle, men arbetarklassen är oförmögen att ta kamp för detta samhälle.

Arbetarklassen kan kanske gå och tycka att det vore bra om kapitalisterna avskaffades, men de tar aldrig kamp för att avskaffa dem, och definitivt inte revolutionär kamp. (Författarna är här återigen lite vårdslösa med sina ord och använder ordet »våldsam» när de antagligen menar »revolutionär».)

Men då frågar vi oss vad det var arbetarklassen – inte enstaka arbetare utan massan av arbetare – försökte avskaffa under den spanska revolutionen sommaren 1936 (för det var väl en revolution, eller….?) då de i åtminstone Asturien, Katalonien och övriga östprovinser ockuperade fabrik efter fabrik och slängde ut kapitalist efter kapitalist för att själva »styra över produktionsenheterna».

Vi frågar oss vad det var arbetarna på tusentals fabriker och jordegendomar i Portugal ville avskaffa när de för något år sedan slängde ut de forna ägarna från fabrikerna och från lantegendomarna.

Nej, verkligheten är nog lite mer grön än vad TH/PR försöker göra den till och teorin inte riktigt så grå.

Arbetarklassens revolutionära potential

– Den objektiva grundvalen för denna proletariatets ledande roll är dess ställning i kapitalismens produktionsprocess.

Så sammanfattar George Lukacs i en liten genial bok om Lenins tankevärld (l) det grundläggande elementet i de »dogmatiska marxisternas» tes om arbetarklassen som en objektivt revolutionär klass. Kort sagt: det är arbetarklassens objektiva ställning i det kapitalistiska produktionssättet som gör den till en objektivt revolutionär klass och den enda verkligt revolutionära klass som det kapitalistiska produktionssättet förmår frambringa.

Vad är det då i det kapitalistiska produktionssättet som gör arbetarklassen till en objektivt revolutionär klass? Vad menas med detta påstående och vad menas inte med det?

Vi kan lite schematiskt säga att det är två saker som gör arbetarklassen till en objektivt revolutionär klass.

Den första kan härledas ur de negativa faktorer för arbetarklassen som kapitalismen producerar genom den för kapitalismen nödvändiga utsugningen av arbetarklassen. Det är de faktorer som Marx och Engels sammanfattade med de berömda orden att »proletariatet har inget annat att förlora än sina bojor. Men de har en hel värld att vinna ».

Så länge kapitalismen består måste den leva på att utsuga lönearbetare, genom att tillägna sig det mervärde som dessa producerar. Denna utsugning kan inte ske utan förtryck av arbetarklassen, även om detta förtryck inte nödvändigtvis innebär fattigdom och misär. Men utsugningen och förtrycket är likväl ett ständigt gissel för arbetarklassen. De utgör alltid ett hot mot dess uppnådda levnadsstandard och de är de grundläggande orsakerna till att arbetarklassen ständigt måste kämpa mot kapitalet för att förbättra sina levnadsvillkor.

I det kapitalistiska samhället görs allting till varor inklusive arbetarnas arbetsförmåga som köps och säljs på den s k arbetsmarknaden. I detta förhållande ligger grunden till människornas alienerade situation under kapitalismen.

Motsatsställningen mellan arbete och kapital kan endast övervinnas genom att arbetarklassen förintar sin klassfiende. Arbetarklassens grundläggande intressen kan inte lösas inom ramen för ett samhälle byggt på utsugning och förtryck. Däri ligger en objektiv grund till att arbetarklassen är en objektivt revolutionär klass. Denna grund föder också ständigt en spontan kamp mellan arbete och kapital, om än inte en ständigt revolutionär kamp.

-Arbetarklassen har av marxister tilldelats rollen som förlösare av de krafter som så småningom ska förinta hela klassamhället. men den har inte utrustats med de egenskaper som krävs för att detta ska ske spontant (sid. 50).

Citatet är hämtat från TH/PR :s artikel och för en gångs skull är vi överens med dem. Arbetarklassen har inte utrustats med de egenskaper som krävs för att arbetarklassens förintande av klassamhället ska ske spontant. Men kamraterna glömmer likväl en viktig sak: arbetarklassen har utrustats med de egenskaper som krävs för att kapitalismens störtande och klassamhällets förintande skall vara möjligt! Återigen är det arbetarklassens ställning i produktionsprocessen som har tilldelat den dessa positiva egenskaper.

Kapitalisterna kan inte undvika att producera sina egna dödgrävare, skrev Marx och Engels. Kapitalismen producerar och reproducerar nämligen alltid en lönearbetarklass. Arbetarklassen å sin sida reproducerar ständigt genom sitt arbete det kapitalistiska samhället. Utan arbetarklassens aktiva insats kan detta samhälle inte överleva! Däri ligger arbetarklassens enorma objektiva, eller om ni vill potentiella, styrka.

Genom sin storlek och genom sin nyckelroll i produktionsprocessen äger den som den enda klassen i det utvecklade kapitalistiska samhället den sociala kraft som krävs för att krossa kapitalismen. Och vad mera är: genom de lagar som styr det kapitalistiska samhällets utveckling förstärks också arbetarklassens sociala kraft.

Genom kapitalets och produktionens koncentration till allt färre och allt större enheter underlättas nämligen möjligheterna till att organisera och utnyttja arbetarklassens kollektiva styrka. Därmed underlättas också möjligheterna för arbetarkollektivet att bli medvetet såväl om utsugningen som hur man bekämpar den.

Ingen annan klass som det kapitalistiska samhället föder äger dessa egenskaper. Ingen annan klass besitter den objektiva styrkan att gå i spetsen för en social revolution. Häri ligger den andra orsaken till att vi kan beteckna arbetarklassen som en objektivt revolutionär klass.

Det är alla dessa faktorer som gör att det överhuvudtaget är möjligt för den objektivt revolutionära klassen att också bli subjektivt medveten om sin revolutionära potential. Och det är slutligen därför som klassamhällets förintande inte enbart är drömmar utan en objektiv möjlighet (2).

Varför gör inte arbetarklassen revolution här och nu?

Vad är det då som gör att denna objektiva potential inte dagligdags, i varje historiskt moment, omsätts i en subjektiv medvetenhet och ett revolutionärt handlande?

TH/PR gör här det något egendomliga påståendet »att mycket få diskuterat om orsakerna» till detta (sid. 50). I själva verket förhåller det sig ju precis tvärtom. Få saker har lett till en så omfångsrik debatt inom marxismen. Och få saker har givit liv till så geniala marxistiska diskussionsinlägg som just denna fråga.

Ty det var en av de frågor som Marx brottades med från den tid han själv författade Inledningen till den hegelska rättsfilosofin och han tillsammans med Engels skrev den Tyska ideologin till Kapitalet där problemet till och med tronar som första kapitlet i första avdelningen av boken.

Det var bl a den frågeställningen som lät i botten av kontroverserna mellan den unga Rosa Luxemburg och Lenin.

Det är den frågan som ligger bakom Vad bör göras och mycket annat som Lenin skrev.

Det är en frågeställning som fött verk som Lukacs’ Historia och Klassmedvetande. Den behandlas i Antonio Gramscis Fängelseanteckningar. Och den har slutligen ställts och besvarats på olika sätt i senare marxistisk debatt, av Korsch-anhängare och Lukacsanhängare, av Marcuse, av Bloch, av Frantz Fanon, av Ernest Mandel och många fler.

Nåväl, nog om detta och över till saken. Varför lever arbetarklassen inte dagligdags upp till sina objektiva möjligheter? Det grundläggande svaret som de »dogmatiska marxisterna» ger på den frågan är faktiskt inte det svar som TH/PR tillskriver dem:

-En förklaring i linje med följande brukar vara vanlig: ’borgarna har pengar och hela den ideologiska apparaten, deras indoktrinering håller tillbaka klassmedvetande!’ (sid. 49).

Att det är en viktig faktor i förtrycket av det proletära klassmedvetande! håller säkert TH PR med om, men det förklarar likväl inte varför arbetarklassen inte dagligen kan sätta sig över denna indoktrinering. Orsaken är att »denna kontroll utövas inte bara, eller ens främst, genom rent ideologiskt manipulerande, eller genom masstillägnande av den härskande klassens ideologiska produktion, utan framförallt genom ekonomins och samhällets vardag och dess effekt på de förtrycktas medvetande» (3).

Det kapitalistiska samhällets normala, eller alldagliga. funktionssätt, med dess varuproduktion, alienerande arbete, uppsplittrande boende och individualiserade fritid etc. uppammar ett medvetande som är bundet till det existerande samhällets funktionssätt. Det är måhända detta som TH PR kommit fram till. Men de glömmer att kapitalismens historia också är historien om ekonomiska och sociala kriser som fött och föder en intensiv spontan klasskamp som hotar att spränga dessa skrankor och därmed öppna vägen till ett revolutionärt medvetande.

Ty när massan av arbetare i aktiv handling sätter sig över kapitalismens normala funktionssätt, och endast då. föds också förutsättningarna för att klassen ska höja sitt medvetande till en tidigare oanad nivå.

Och historien är fylld av exempel på hur en förtryckt arbetarklass i en revolutionär krissituation snabbt kan ta språngartade steg framåt i sin politiska medvetenhet.

Den revolutionära krisen

Även om en ekonomisk kris är ett grundläggande kännetecken på en revolutionär situation så är den inte det enda (4). En förrevolutionär eller revolutionär situation innebär också att det politiska systemet – den härskande klassens förmåga att styra samhället – befinner sig i kris. En kris som gör att de arbetande massorna inte längre uppfattar det borgerliga samhället och den borgerliga statens klassförtryck som något legitimt.

Ögonvittnesskildringar och berättelser från de revolutioner och revolutionära kriser som sett dagens ljus i Europa från John Reeds skildring av den ryska Oktoberrevolutionen i »Tio dagar som skakade världen» över Orwells »Hyllning till Katalonien» till skildringar av händelserna i Portugal 1974 och 75 förtäljer oss alla samma sak: hur arbetarklassen och de förtryckta skikten i samhället i massiv skala tränger in på den politiska scen som tidigare varit förbehållen en minoritet i samhället. Hur de gör det utan respekt för hävdvunna former att tänka och handla politiskt och utan respekt för det etablerade samhällets organisationsformer. Det är i en sådan situation Trotskijs trilogi om den ryska revolutionen eller Lenins bok om Staten och revolutionen kan bli bestsellers i bokhandlar och kiosker, vilket faktiskt skedde i Chile 1971 respektive Portugal 1975!

Det är i en sådan situation som »åren räknas i veckor, månaderna i dagar och dagarna i timmar» för att tala med Rosa Luxemburg.

Det är i en sådan situation som massorna erövrar politiken. Inte borgarnas politik utan sin egen politik – sitt eget sätt att tänka, organisera och handla.

Ja, arbetarklassen är i sanning förmögen till mycket mer än den alldagliga kamp vi bevittnar på arbetsplatserna under kapitalismens ’normala’ dagar.

Den är förmögen till att ifrågasätta kapitalismens ekonomiska anarki och politiska förtryck.
Den är förmögen att organisera en kamp mot denna anarki och detta förtryck, en kamp som till innehåll och form pekar fram mot ett alternativt samhälle byggt på arbetarråd.

Och den är förmögen till allt detta utan ett organiserat ingripande av ett revolutionärt förtruppsparti!

Det är den slutsats vi måste dra av den ryska februarirevolutionen 1905, av Oktoberrevolutionen 1917, av de revolutionära kriserna i Europa efter första världskriget, av de spanska massornas frontalangrepp på sina förtryckare sommaren 1936 och av händelserna i Portugal 1975.

– Det delegerade arbetarrådet var resultatet av ett objektivt, av händelsernas gång framtvingat, behov, skrev Trotskij när han analyserade februarihändelserna i Petersburg 1905.(5)

– Den proletära revolutionens allmänna kurs är densamma över hela världen. Först den spontana formeringen av sovjeter, sedan deras utbredning och utveckling, efter vilken frågan om makten ställs, konstaterade Lenin i sin rapport på Kominterns första kongress. Det här betyder nu inte att uppkomsten av en dubbelmaktssituation är resultatet av en ren spontan process av det enkla skälet att någon sådan finns inte i dagens kapitalistiska samhälle.

Även om man inte alltid kan peka ut någon som »blåst i pipan» så finns det till och med bakom nästan varje strejk arbetare som genom sin ställning som »klassens naturliga ledare» kan mobilisera sina arbetskamrater.

Detta som ett resultat av den naturliga skiktning på den subjektiva nivån som alltid finns inom arbetarklassen. Det är också denna skiktning som är nyckeln till en förståelse av varför arbetarklassen är förmögen till en mycket avancerad kamp utan ett organiserat ingripande av ett leninistiskt parti. Den är också nyckeln till en förståelse av vår syn på partiet och den revolutionära övergångsstrategin. Låt oss därför ta en titt på denna subjektiva skiktning av arbetarklassen.

Klassmedvetande och spontan kamp

Den subjektiva skiktningen inom arbetarklassen är resultatet av flera samverkande faktorer. Den beror på skillnader vad det gäller social härstamning, skillnader i levnads- och arbetsmiljö. Den beror på att olika arbetare har olika erfarenheter av klasstrider och att de påverkats i olika grad av arbetarklassens fackliga och politiska organisationer. Schematiskt kan man indela den subjektiva skiktningen inom arbetarklassen i följande sex nivåer:

En total frånvaro av elementärt klassmedvetande. Hit hör de arbetare som inte deltar i någon form av kollektivt arbete eller kollektiv organisation.

Ett elementärt klassmedvetande. Det har de skikt inom arbetarklassen som förstår att deras mest brännande problem inte kan lösas individuellt utan kräver kollektivt handlande av arbetarklassen. Det är detta medvetande som kännetecknar majoriteten av arbetare som endast är organiserade i fackföreningar.

De skikt som har ett elementärt politiskt medvetande. Hit hör de skikt inom arbetarklassen som dessutom förstår att det är nödvändigt att organisera sig i självständiga arbetarpartier. Den är elementärt politisk därför att den säger inget om det politiska innehållet i partiets program.

De skikt som har ett elementärt politiskt medvetande och är permanent politiskt aktiva. Vad som skiljer denna grupp från den förra är alltså den permanent politiska aktiviteten. Däremot behöver den inte ha någon mer avancerad uppfattning om det politiska programmets innehåll.

De skikt som är permanent politiskt aktiva och har ett klart antikapitalistiskt medvetande, utan att därför vara revolutionära marxister. Det är detta skikt som vi kallar för avancerade arbetare. De utgör en nyckelgrupp i hela den revolutionära processen, och det är dem det är livsnödvändigt att vinna för det revolutionära partiets politik. Det är dessa arbetare som mer än några andra förmår att få med sig arbetarmassorna i en bred kamp mot kapitalets herravälde.

Den sjätte gruppen är de arbetare som vunnits för den revolutionära marxismens program.

Ingen av dessa grupper är enhetliga, och mellan dem finns en rad övergångsformer. Det är naturligtvis ej heller frågan om stabila grupper, vare sig storleksmässigt eller vad det gäller medvetandet. Såväl små som stora händelser på klasskampsfältet förorsakar hela tiden förskjutningar inom och mellan dessa grupper. I en förrevolutionär situation äger det rum mycket stora omkastningar och vi kan se hur det snabbt växer upp ett brett skikt av avancerade arbetare. I exempelvis Spanien har vi de senaste åren sett hur ett massavantgarde bildats inom arbetarklassen, ett skikt av arbetare som förmår leda arbetarnas kamp till en mycket hög nivå.

Det är med denna skiktning bland arbetarna i minnet som vi kan slå fast att de arbetande massorna i en förrevolutionär eller revolutionär krissituation är förmögna att föra den antikapitalistiska kampen ända fram till upprättandet av en dubbelmakt i samhället, utan ett planerande och centraliserande ingripande av ett revolutionärt förtruppsparti. Men vad de inte är förmögna till är att överskrida denna dubbelmaktssituation genom att rikta in hela arbetarmaktens sociala och politiska styrka till ett avgörande slag mot kapitalets stat.

TH/PR :s konspirativa partiteori

Till detta krävs ett organiserat ingripande av ett revolutionärt förtruppsparti.
Häri ligger skillnaden mellan den proletära revolutionen och alla tidigare klassers uppåtstigande till makten. Den proletära revolutionens seger kommer aldrig att vara frukten av massornas oerhörda skaparkraft så vida inte denna makt organiseras, centraliseras och används enligt en medveten plan för att krossa det gamla samhället och bygga ett nytt.

Den grundläggande orsaken till detta kan vi med Hanssons och Reichards ord lokalisera till det faktum att »i motsats till revolutionära klasser under historiens gång kan arbetarklassen inte börja bygga ett nytt samhälle medan det gamla består», (sid 50)

Den proletära revolutionen måste därför, som kulmen på en revolutionär process, i ett avgörande slag krossa det gamla samhällets centraliserade maktapparat – staten – för att verkligen kunna ta itu med att bygga den proletära staten.

Det är en av det revolutionära partiets uppgifter att leda detta slag genom att få till stånd en medveten planering och centralisering av arbetarnas kamp.

Att partiet, som klassens kollektiva minne, besitter kunskapen om denna nödvändighet är ett kännetecken på dess karaktär som förtruppsparti. Men bara ett. Det måste dessutom vara en integrerad del av arbetarrörelsen, för att politiskt kunna mobilisera arbetarklassen enligt den nödvändiga planen. Därför kan man aldrig – åtminstone inte om man vill diskutera sociala och politiska realiteter i klasskampen – tala om partiets medvetenhet utan att samtidigt tala om arbetarklassens medvetenhet och subjektiva skiktning.

– Arbetarklassens befrielse kan endast vara dess eget verk, skrev Marx. Den tesen rubbas inte av förekomsten av ett revolutionärt förtruppsparti. Partiets plan måste vara arbetarklassens plan och den måste förstås av arbetarklassen. Det finns inget annat sätt att säkerställa detta än genom att partiet själv inom sina led innesluter, eller åtminstone politiskt sammansmälter med, skiktet av avancerade arbetare, som är det skikt som i den revolutionära processen kan förankra en revolutionär medvetenhet hos de breda massorna.

Frångår man denna uppfattning så hamnar man oundvikligen i en mer eller mindre konspirativ syn på revolutionen och partiets uppgifter. Det är också det TH/PR gör när de skriver:

– Delar av arbetarklassen kommer att bli medvetet revolutionära, men säkerligen bara en liten minoritet. Majoriteten kommer i bästa fall att i en revolutionär situation ha . en socialistisk reformistisk medvetenhet. Har den det , kommer revolutionen att hänga på det subjektiva momentet, det vill säga på partiets förmåga att genom kampen för konkreta reformkrav föra klassens massa i konfrontation med kapitalismen, så att revolutionen följer som en logisk reform, som en nödvändighet för att förverkliga de reformistiska målsättningarna. Arbetarklassen blir enligt vår mening aldrig medvetet revolutionär, den kommer att agera revolutionärt därför att dess reformistiska medvetande och intresse kräver så. (sid 50)

Det är sant att det inom den av reformismen dominerade arbetarklassen finns flera olika medvetandenivåer, vilket vi redan påpekat. Men det finns därför ingen anledning att som TH/PR införa några nya begrepp som socialistisk respektive borgerlig reformism. Tvärtom skapar dessa bara förvirring. Reformism är för oss definitionsmässigt tron på att man via gradvisa reformer och med hjälp av statsapparaten kan växa in i det socialistiska samhället. I sin praktiska politik blir därför reformismen i grunden alltid en borgerlig strömning inom arbetarrörelsen i den meningen att den är oförmögen att leda arbetarklassen fram till ett socialistiskt samhälle. Den springande punkten här är just den felaktiga uppfattningen om den borgerliga staten. Vi har också svårt att förstå att TH/PR:s dikotomana uppdelning av arbetarklassen i »socialistiska» respektive »borgerliga» reformister är oss till någon större hjälp när vi skall analysera den skiktning i arbetarklassens medvetande som onekligen finns. Vi menar istället att de begrepp vi tidigare presenterat är betydligt mera fruktbara både för en förståelse av den subjektiva skiktningen inom arbetarklassen och för de politiska uppgifter vi ställer oss. Det faktum att de mest medvetna delarna av den svenska arbetarklassen, enligt TH/PR, återfinns i LO:s utredningsapparat, dvs den som presenterat förslaget om löntagarfonderna, tycker vi är ett bra indicium på att det behövs lite mer förfinade instrument än de som kamraterna använder.(7)

Men vår viktigaste kritik mot kamraterna Hansson och Reichard i detta sammanhang är att de inte inser nödvändigheten av att vinna över den absoluta majoriteten av arbetarklassen till det revolutionära partiets program och strategi, dvs att de breda massorna måste bli medvetna om nödvändigheten av att krossa den existerande statsapparaten och bygga en ny stat baserad på de dubbelmaktsorgan som upprättas under den revolutionära krisen. Arbetarklassen kommer inte att störta kapitalismen »därför att dess reformistiska medvetande och intresse kräver så» utan därför att den övergivit sitt reformistiska medvetande,, även så som TH/PR definierar den socialistiska varianten av detta! (se sid 50)

Därför är det subjektiva momentet i revolutionen inte hur partiet får med sig arbetarklassen på något de inte vet vad det är, utan precis tvärtom: det är frågan om hur partiet får med sig majoriteten av arbetarklassen i en medveten omstörtning av samhället.

Den konspirativa syn på partiet som H/R istället utvecklar kommer väl fram i följande passage där de ska motivera sin syn på varför ett förtruppsparti är nödvändigt:

– Vi menar att partiet kan bevaras som struktur uppbyggd kring sin strategi endast som elitparti, annars kommer anknytningen till klassens reformism att göra partiet till reformistiskt. (sid 60)

Då det samtidigt enligt TH/PR förhåller sig så att en majoritet av arbetarklassen inte bara är utan också kommer att förbli reformister åtminstone fram till dess att revolutionen segrat (hur det är senare vet vi inte. för diskussionen »sträcker sig här inte över till förhållandena vid övergången till socialismen», not 2 sid 61) innebär det att kamraterna Hansson och Reichard menar att ett revolutionärt parti aldrig kan bli ett genuint massparti, ja de måste ju t o m gå emot en sådan utveckling eftersom den dömer partiet till en reformistisk undergång.

Nej, kamrater. Den proletära revolutionen är den första medvetna revolutionen som sett historiens ljus. Det betyder att det är aktörerna som är medvetna om vad som händer, inte några sufflörer som skulle finnas någonstans bakom de som utför den revolutionära samhällsomvandlingen.

TH/PR :s knäfall för reformismen

Det är för att de inte utgår från detta som TH/PR hamnar fel också när de diskuterar övergångsstrategin.

Vi avvisar inte övergångskrav i sig, säger de, »bara formen för att ställa krav idag», l den långsiktiga taktiken däremot »ingår övergångskraven som beståndsdel, liksom utvecklandet ( inte »krossandet») av den socialistiska reformismen» (sid 60).

Låt oss först säga att vi inte riktigt förstått på vilket sätt övergångskraven ingår i den »långsiktiga taktiken» eller i den »nya form av taktiskt tänkande» som kamraterna försöker ge oss en första fingervisning om. Som en följd av deras syn på att vi måste »utveckla den socialistiska reformismen» förlägger de sitt strategiska tänkande (för det är strategi och inte taktik det handlar om) på en helt annan nivå i samhället än den som övergångsstrategin handskas med.

Deras strategiska tänkande förhåller sig inte i första hand till arbetarklassens kamp utan till den kapitalistiska ekonomins och den kapitalistiska statens utveckling.

Det är »i den kapitalistiska staten, som vi kan skönja det kommande samhällets avspegling. Där och ingen annan stans», slår man kategoriskt fast. (sid 51) Och vidare:

– Denna återspegling eller reflex av vad som komma skall är tillräckligt förvriden för att kunna anpassas till de nuvarande dominerande produktionsförhållandena, men detta hindrar den inte från att skapa djupa förändringar och positivt återverka på klasskampen. Vi ska längre fram titta närmare på hur detta går till och vad detta får för konsekvenser för kommunisternas agerande. Vi nöjer oss därför med att konstatera att staten i de högt utvecklade kapitalistiska länderna genom denna utveckling fyller funktionen av ’förebådare’ av det framtida samhället.

Om deras påstående gällde det enkla faktum att kapitalismen genom bl a dess enorma utvecklande av produktivkrafterna lagt en materiell grund till det framtida samhället, kunde vi instämt i TH/PR:s tes. Men det är uppenbarligen inte det kamraterna är ute efter. Del är enligt dem statens utveckling som »förebådare det framtida samhället. Statens utveckling har en »positiv återverkan på klasskampen» vilket får »konsekvenser för kommunisternas agerande».

Lite längre fram i sin artikel konkretiserar de vad de menar. Det är centraliseringen av det ekonomiska livet och de effekter denna får på samhällets överbyggnad, framför allt statens funktioner i form av ökad »kollektivisering» som »förebådar det framtida samhället.

»Den positiva återverkan på klasskampen» förklarar de på följande sätt i en lite svårsmält mening:

– Detta genom att öppna tankebanor som tidigare blockerats, tankebanor som tills vidare kan integreras i den borgerliga ideologin, om än i socialdemokratisk form – men som i sin förlängning, med tilltagande svårigheter för den ekonomiska grundvalen att följa med i ’tankegången’ leder till partiella brott med vad som ryms med bibehållandet av detta samhälles grundläggande lagbundenhet.

– En sådan återverkan sker på arbetarklassen, men i lika hög grad på andra klasser och skikt, (sid 59)

Såvitt vi förstår betyder detta att kapitalismens utveckling i de högt industrialiserade länderna genom sin återverkan på överbyggnaden automatiskt producerar en radikalisering av arbetarklassens medvetande. Nu var det ju så att denna utveckling av staten och dess återverkan på klasskampen också skulle få konsekvenser för »kommunisternas agerande». Dessa konsekvenser summerar kamraterna Hansson och Reichard i följande ordalag:

– Denna återverkan på klassen måste vi utnyttja. Men detta är inte det enda. Eftersom vi idag inte i nämnvärd omfattning kan ändra den allmänna inriktningen kapitalismen och staten har, måste vår taktik grunda sig på den egna svagheten och vända den till vår fördel.(sid 59)

Eftersom vi inte kan ändra kapitalismens inriktning »måste vi (istället) anknyta till flera viktiga moment i den »kollektiva» ideologin och utveckla dessa !» säger TH/PR och exemplifierar så här:

– Vi måste till exempel stödja tendensen mot större utbildningsenheter, ett församhälleligande av skolan och vi får inte gå emot en radikalisering av familjepolitiken (trots att den syftar till att bidra till arbetskraftens rörlighet). Dessa tendenser kan vi ändå inte stävja, alltså måste vi vända dem till vår fördel. Detsamma gäller ifråga om kollektiviseringen av det ekonomiska livet, så som det kommer till uttryck i de Meidnerska löntagarfonderna. (sid 56)

»Att vända dem till vår egen fördel» det visar sig sedan när även detta konkretiseras i fråga om löntagarfonderna innebära »att fullt ut stödja tillkomsten av löntagarfonderna och bidra till att hindra deras förvanskning eller att de fifflas bort»! (sid 60)

Skulle vi »fullt ut» stött U-68 också? Skall vi se till att den nya högskolereformen inte »fifflas bort»?

Ska vi »fullt ut» stödja SAP:s familjepolitiska förslag med dess särlösning för småbarnsföräldrar och »bidra till att hindra (dess) förvanskning eller att det fifflas bort»?

Dessa politiska slutsatser drar inte TH/PR, åtminstone inte i sin artikel. Det skulle ju betyda ett fullständigt knäfall för reformismen. Men det är tyvärr det som är den logiska och politiska slutpunkten av kamraternas »nya form av taktiskt tänkande»!

Varför en övergångsstrategi?

Ett revolutionärt strategiskt tänkande kan inte i första hand utgå ifrån vad som händer inom den kapitalistiska statsapparaten. Det är inte där som »framtidens samhälle förebådas». Det är inte i reformerna för större utbildningsenheter. Det är inte i SAP:s familjepolitik. Det är i den organisering som växer fram i kampen mot utbildningsreformerna för en alternativ undervisning, mot SAPs särlösningar för barnfamiljer och för en allmän arbetstidsförkortning. Kort sagt, det är i kampen mot de tendenser i det senkapitalistiska samhället som TH/PR a priori tycks se som progressiva och som det är statens uppgift att sammanfoga, som vi kan skönja morgondagens samhälle.

Ty det är i den kampen som arbetarklassen utvecklar och kommer att utveckla sina principer för morgondagens samhälle. Det är i den kampen som vi kan se en avspegling av den arbetardemokrati som ska råda i framtidens samhälle. Och det är genom den kampen – och inte som en följd av den kapitalistiska statens utveckling – som arbetarklassens medvetande radikaliseras. Det är i den kampen som klassens subjektiva skiktning äger rum och därför också det viktiga skiktet av avancerade arbetare träder fram.

Och det är i den kampen vi ska ingripa för att stärka den, för att bidra till klassmedvetandets utveckling och för att knyta de avancerade arbetarna till den revolutionära organisationen.

Övergångsstrategin tar sin utgångspunkt i massornas kamp mot det kapitalistiska samhället och försöker ge den en inriktning mot framtidens samhälle – det samhälle där arbetarna har makten och produktionen planeras utifrån de breda massornas behov. Dess slutpunkt är mobiliseringen av den samlade arbetarklassen bakom de krav som ska krossa den existerande statsapparaten och samtidigt påbörja bygget av den nya staten och det nya samhället. För att detta skall lyckas krävs att en revolutionär medvetenhet utvecklas hos majoriteten av arbetarklassen.

Detta medvetande kan fullt ut utvecklas endast under den förrevolutionära och revolutionära krisen, men det revolutionära förtruppspartiet försöker med sin politik att under en lång tid dessförinnan lägga grunden till detta medvetande, framför allt genom att vinna de avancerade arbetarna för sin politik, men också genom att i propagandan och agitationen föra fram övergångskrav. De agitatoriska övergångskraven är under normala skeden inte de samma som i en revolutionär kris. Deras logik är idag i Sverige inte att direkt förbereda ett maktövertagande. Men deras inriktning har ändå ett gemensamt: de tar sin utgångspunkt i arbetarklassens spontana kamp och försöker skola och förbereda arbetarna för framtida strider. Det är i detta sammanhang som »arbetarkontrollen» är så central, ty den försöker mobilisera arbetarna till ett aktivt ansvar för sin egen situation, för sitt eget samhälle, för sina egna behov, och inte för kapitalismens.

Vi har i denna artikel försökt peka på några centrala frågor som ligger bakom vår syn på den revolutionära strategin och som är nödvändiga att utgå ifrån när man diskuterar förhållandet till den breda massan av arbetare, såväl som till de reformistiska organisationernas politik.

I en andra och avslutande artikel skall vi gå vidare och se vilka konsekvenser detta får för vårt ställningstagande till LO:s förslag om löntagarfonder och vår kritik av TH/PR:s förslag om att »fullt ut stödja dem». Ty så mycket kan vi avslöja redan nu att vi är kritiska.

Göte Kilden och Gert-lnge Johnsson.

Från Fjärde Internationalen 3-4/1976

Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken

Meidners löntagarfonder har visat sig bli en av de stora debattfrågorna i svenskt politiskt liv. För SAP/LO har de medfört en framtoning av den röda profil som många trott upplöst mot klassamarbetets blåvioletta bakgrund. För borgarklassens representanter framhålls de allt oftare som tecken på socialdemokratiskt maktspråk: l årets val ses de som socialiseringsspökets främsta attribut.

Men vad är fonderna egentligen? Vilken politisk funktion har de? Leder de till ökad löntagarmakt? Och om vi svarar nej på den frågan: Kan den föreslagna konstruktionen förändras så att fonderna medför ökat inflytande för arbetarklassen? Diskussionen om förslaget till Meidnerfonder äger nu inte bara rum i socialdemokratisk press – se t ex Tiden nr 2/76, 3/76 och 4/76. Också längre ut till vänster inser man nödvändigheten av mer inträngande analyser av förslaget och dess roll i ett ekonomiskt och politiskt sammanhang. Se Zenit 2/76. Förslaget till löntagarfonder vidgar också frågeställningarna. Det reser frågan om socialdemokratins och reformismens karaktär.

I Fjärde Internationalen kommer vi att påbörja en debatt om ovanstående, en debatt som vi till en början kommer att koncentrera till löntagarfonderna och socialdemokratins förhållande till dessa, för att därefter förskjuta tyngdpunkten till en diskussion om socialdemokratin, dess historia och karaktär. Slutligen hoppas vi kunna komma ännu längre och knyta an till de problem som bl a restes i Fjärde Internationalen nr 1/76 – »Portugal, socialdemokratin och den svenska revolutionen» – och därigenom förfina vår taktik gentemot SAP och reformismen. Den sistnämnda diskuteras kontinuerligt i KAF, vilket säkerligen kommer att sätta sina spår i vår tidskrift. Men vi välkomnar och uppmuntrar också bidrag från andra politiska organisationer, grupper och personer.

Den första artikeln är ett bidrag från kamrater som inte är medlemmar i KAF. De två kamraterna tillhör »Socialistiska Studiegruppen», en grupp som för halvannat år sedan lämnade KFMLr:s politik och dess studentförbund ’ i Stockholm. Utifrån en genomgång av socialdemokratins karaktär och de problem som den svenska kapitalismen idag står inför argumenterar kamraterna för att vi bör stödja förslaget till löntagarfonder. Fonderna speglar den »socialistiska reformism» som idag växer i styrka som ett resultat av kapitalismens ökade krav på planering och statliga ingrepp. Att avvisa förslaget innebär bara att vi ställer oss utanför de breda arbetarmassornas aktivitet och inte förmår anknyta till de frågeställningar och diskussioner som idag är aktuella på arbetsplatserna. Artikeln är således mycket kritisk mot KAF:s nej till fonderna – se bakgrund, ställningstaganden och debatt i Internationalen nr 12-15/76.

Medlemmar i KAF förbereder nu ett svar som kommer att publiceras i nästa nummer av Fjärde Internationalen.

Redaktionen

Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken
Tom Hansson och Per Reichard

Det av Rudolf Meidner presenterade förslaget till löntagarfonder har, med några få lysande undantag, avvisats av den samlade svenska vänstern, inklusive KAF, såsom varande tillkommet för att stärka kapitalismen, stävja arbetarklassens självständiga kamp och knyta upp den till det rådande systemet genom ett ökat ansvarstagande från fackföreningarnas och arbetarklassens sida för den kapitalistiska produktionen. Dessa argument är, vilket vi ska visa längre fram, totalt missvisande vad gäller förslagets innehåll och dess eventuella följder. Inte desto mindre säger dock argumenten en del om den svenska vänsterns oförmåga till analys av arbetarklassen och reformismen, och som en följd av det: misslyckandet med att utforma en taktik gentemot socialdemokratin. En taktik som förmår anknyta till arbetarklassens rådande medvetenhet och samtidigt flytta fram dess positioner. Låt oss studera detta fenomen närmare:

Vänsterns ständiga vacklan

Bilden av kommunisternas och vänsterns hittills förda politik, är en bild av ständig vacklan mellan dogmatism/sekterism och reformism. En vacklan som bottnar i svårigheten att förankra den »revolutionära» politiken i arbetarklassen. Detta problem är f. ö. inte isolerat till Sverige utan återfinns i hela den högindustrialiserade världen.

Historiskt sett har den resulterat i att man antingen har fört en i ordets mest extrema bemärkelse »revolutionär» politik, i huvudsak propaganda, som inte medfört något annat än isolering från arbetarklassen, åtminstone från den del som befunnit sig i produktionen. Ett exempel på detta är 30-talets »Klass mot klasspolitik». Eller också har man tagit skeden i vacker hand, och själv accepterat att föra en reformistisk politik, vilket i och för sig gjort politiken mer attraktiv ur arbetarklassens synvinkel, men fortfarande inte löst problemets kärna: Detta att föra en politik som samtidigt som den anknyter till den rådande medvetenheten inom arbetarklassen, också förmår att via sitt vidare perspektiv flytta fram klassens positioner i riktning mot socialismen. KAF för idag visserligen inte en politik av utpräglat ultravänsterkaraktär, och är ej heller reformistiskt, men organisationens ställningstaganden tenderar likväl att pendla mellan dessa extremer, med klar slagsida åt det sekteristiska hållet. Ett exempel är ställningstagandet till löntagarfonderna, ett annat i förhållande till militärarbetet.

Är arbetarklassen en »objektivt revolutionär klass»?

Det hör till marxistisk dogmatik att hänvisa till arbetarklassens egentligt revolutionära karaktär, och en sådan karakteristik av klassen står bara i vägen för utvecklandet av en korrekt och framgångsrik taktik. Visserligen är arbetarklassen skiktad, och det finns revolutionära arbetare, men klassen som helhet är inte revolutionär. Vad menar vi med ett sådant påstående?

Om arbetarklassen vore revolutionär återstår det att förklara varför den aldrig gjort revolution i de länder där den varit stor, koncentrerad och välorganiserad. En förklaring i linje med följande brukar vara vanlig: »borgarna har pengar och hela den ideologiska apparaten, deras indoktrinering håller tillbaka det proletära klassmedvetande!». Detta förefaller oss grovt förenklat. Arbetarna har bildat egna intressepartier, egen press och stått fast vid dessa landvinningar. Den har däremot aldrig brutit banden med bourgeoisin. Att detta skulle vara resultatet av en medvetet planerad svindel, eller av »spontant» anammande av »borgerliga värderingar», trots att dessa står i motsats till det egna »klassintresset» verkar orimligt, i så fall torde detta klassintresse inte vara en särskilt dominant egenskap hos klassen. Trots detta fortsätter kommunister att resonera som om klassintresset var en latent egenskap som bara måste »förlösas», och detta antas i allmänhet ske genom en social kris av något slag. Nåväl, erkänner då alla att arbetarklassen inte är en revolutionär klass under kapitalismens normala skeden, men att den blir det bara i revolutionära situationer? Om så vore kunde diskussionen kanske bli mer fruktbar, den diskussion som behandlar strategin fram till detta magiska ögonblick. Men vi tror inte ett sådant resonemang slagit rot, och detta av den anledningen att mycket få diskuterat explicit omkring orsakerna, de grundläggande anledningarna till att detta något »bisarra» klassintresse inte visar sig inom några dominerande delar av klassen under den dagliga kampens gång,

Arbetarklassen bär inte upp något produktionssätt. Den är är en produkt av kapitalismen, och äger sitt existensberättigande som borgarklassens motpol, som producenter åt kapitalet. I motsats till revolutionära klasser under historiens gång kan arbetarklassen inte börja bygga ett nytt samhälle medan det gamla består, dess ekonomiska intressen kommer därför aldrig att (i denna bemärkelse) stöta på motståndet från de ramar den borgerliga politiska makten sätter upp, så som var fallet med bourgeoisin gentemot feodaladeln. Arbetarklassen har av marxister tilldelats rollen som förlösare av de krafter som så småningom ska förinta hela klassamhället, men den har inte utrustats med de egenskaper som krävs för att detta ska kunna ske spontant. Den står i motsatsställning till kapitalet, men denna motsättning arbete-kapital är inte i sig någon grund för revolutionärt medvetande, utan leder bara till den ständiga inomkapitalistiska kampen om produktionsvärdets fördelning mellan polerna, och om de villkor under vilka produktionen sker.

Arbetarklassen saknar således på den ekonomiska nivån skäl att vara revolutionär. Den kan enligt vår mening därför inte betraktas som en »objektivt revolutionär klass». Visserligen är den ekonomiska nivån endast bestämmande »i sista hand», men om det på denna nivå inte finns något konkret att ta på som pekar på revolutionära inneboende egenskaper, finns inte heller skäl att kalla klassen revolutionär.

Den inomkapitalistiska kampen ger arbetarna som klass däremot aldrig upp (annat än under fullständig underkastelse under maximal repression). Denna kamp förs som det primära. och är direkt förankrad i arbetarklassens uppkomst, historia och ekonomiska status under kapitalismen. Denna kamp, och det som hör till den utgör arbetarklassens klassintresse i objektiv bemärkelse. Lenin skrev om detta i sitt »Brev till det Norra Förbundet» år 1902: »Paragraf två börjar med ett extremt…. farligt påstående: ’eftersom socialismen är proletariatets klassintresse’. Dessa ord identifierar…. socialismen med ’proletariatets klassintresse’. Och denna identifikation är absolut felaktig …. (den) kan accepteras bara om begreppet ’klassintresse’ tolkas på ett extremt brett sätt.» (l) Detta är enligt vår mening en av hörnstenarna i leninismen, och en av de viktigaste orsakerna till att Lenin så småningom började utveckla sina tankar om den proletära enhetsfronten.

Arbetarklassens position som kapitalets motpol ger upphov till en reformistisk inställning i klassen. Denna reformism vill förbättra de betingelser under vilka kampen om produktionsresultatet sker, och den har i sin tur två viktiga sidor vi måste analysera. Dels existerar en borgerlig reformism som tar sin utgångspunkt (mer eller mindre medvetet) i kapitalismens spontana utveckling, och som egentligen effektuerar vad den borgerliga staten strävar efter. Ty i kapitalismens utveckling ligger förbättrade positioner för arbetarklassen, inte misär och undergång. Dels existerar vad vi vill kalla en socialistisk reformism. Denna är socialistisk så till vida som den drömmer om ett nytt samhälle, men detta gör den på ett spontant och inomkapitalistiskt sätt. Den vill ha en kapitalism utan avigsidor och kapitalister, och förnekar revolutionens nödvändighet. Denna socialistiska reformism finns även den förankrad i produktionssättet självt, i motsättningen mellan arbete och kapital. Eftersom vi lägger stor vikt vid distinktionen mellan dessa två typer av reformism vill vi precisera innehållet i den socialistiska reformismen:

1) Arbetarna har intressen som skiljer sig från kapitalisternas, och ska kämpa för dessa intressen.
2) På lång sikt kämpar arbetarna för en samling reformer som avskaffar kapitalisterna och kapitalismens avigsidor.
3) Den samhällsomvandling som eftersträvas är inte våldsam utan successiv och »demokratisk».
4) Det socialistiska samhället fungerar solidariskt, och är jämlikt. Arbetarna och folket styr produktionsenheterna. Kapitalisterna är utsugare och behövs inte.

Längre än så sträcker sig inte medvetenheten. Denna form av socialism finns ofta programmatiskt hos de socialdemokratiska partierna, men detta innebär i praktiken inte någonting annat än att den socialistiska reformismen erkänns som »önskan», men att den alltid underordnas sin borgerligt reformistiska bundsförvant. Inom arbetarklassen finns dock skikt som på allvar bär vidare den socialistiskt reformistiska traditionen. Med skärpta klasskampsförhållanden, breder just denna medvetenhet ut sig, och varje bredare »revolutionär medvetenhet» kommer att passera sitt socialistiskt reformistiska stadium.

Blir arbetarklassen aldrig revolutionär?

Att arbetarklassen inte är en revolutionär klass innebär inte att vi ger upp hoppet om en revolution, tvärtom ger det oss nytt hopp eftersom vi utifrån en medvetenhet om objektiva förhållanden så småningom kan anvisa en ny form av taktiskt tänkande. Delar av arbetarklassen kommer att bli medvetet revolutionär, men säkerligen bara en liten minoritet. Majoriteten kommer i bästa fall att i en revolutionär situation ha en socialistiskt reformistisk medvetenhet. Har den det kommer revolutionen att hänga på det subjektiva momentet, det vill säga på partiets förmåga att genom kampen för konkreta reformkrav föra klassens massa i konfrontation med kapitalismen, så att revolutionen följer som en logisk reform, som en nödvändighet för att förverkliga de reformistiska målsättningarna. Arbetarklassen blir enligt vår mening aldrig medvetet revolutionär, den kommer att agera revolutionärt därför att dess reformistiska medvetande och intresse kräver så (2).

Exemplet Sverige – socialdemokratins uppkomst (3)

I mitten på 1800-talet bildades de första fackföreningarna som ett resultat av arbetarnas spontana medvetenhet att kämpa för sina intressen. Dessa första fackföreningar bestod till största delen av yrkesskickliga arbetare som t ex typograferna och utgjorde det som vi brukar kalla för arbetararistokratin. Det var denna aristokrati som kom att ange tonen för och också så småningom utgöra ledningen i fackföreningsrörelsen. Även om dessa fackföreningar hade vissa politiska målsättningar, t ex kravet på rösträtt så var de dock i allt väsentligt uppknutna till liberalismen och kunde genom sin karaktär av yrkesprotektionistiska korporationer inte verka som några verkliga kamporganisationer. Sådan var situationen när socialdemokratin i början på 1880-talet kom till Sverige.

De första socialdemokratiska föreningarna utgjorde visserligen ett hot mot liberalismens idéer genom att de stod för en politisk lösning på arbetarklassens problem och på sikt innebar en attraktionspol. Men genom dess karaktär av intellektuella organisationer, med avsaknad av arbetarbas, förblev de ända till sekelskiftet isolerade från den kamp som fördes av arbetarklassen. Den svenska arbetarrörelsens uppsving hade visserligen stor betydelse för socialdemokratins uppkomst, men utan den nödvändiga arbetarbasen stod socialdemokratin opåverkad av arbetarklassens spontana reformistiska ideologi och ekonomism och kunde genom detta bibehålla sina ursprungliga revolutionära ideal och ståndpunkter. Inte nog med detta, socialdemokraterna motarbetade också aktivt en förening mellan arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar. Man nedvärderade strejkkampens betydelse och menade att socialisterna istället för att som arbetarklassen kämpa inom kapitalismens ramar, borde inrikta sig på att avskaffa utsugningen som helhet.

Det som möjliggjorde socialdemokratins förening med reformismen var flera saker. Dels såg man den orättfärdiga distributionen av det ekonomiska överskottet som huvudfrågan. Den tryckte ner proletariatet i armod, skapade arbetslöshet och ledde så småningom oundvikligen fram till den slutgiltiga krisen. Arbetarklassen kunde inte förbättra sitt läge under kapitalismen och till följd av den spontana utvecklingen skulle kapitalismen avlösas av socialismen. Detta perspektiv utgjorde en bra grund för en solid reformism, när det visade sig att det förhöll sig på det rakt motsatta sättet: att arbetarklassen faktiskt kunde uppnå avsevärda förbättringar, dels genom just kapitalismens spontana utveckling och dels genom sin egen fackliga kamp. Visserligen sker det successivt en radikalisering av de socialdemokratiska programmen från 1882 och till det första partiprogrammet 1897 vad gäller nödvändigheten att ersätta kapitalismen med socialism. Men genom sin prioritering av fördelningsfrågan och genom sin deterministiska syn på samhällsutvecklingen, var en reformistisk lösning lika möjlig från början som en revolutionär.

Men en förutsättning för ett parti att kalla sig arbetarparti, är att det också förmår attrahera denna klass. Omkring 1885, då partiet endast hade ett hundratal medlemmar, övergav man den tidigare självpåtagna isoleringen och gav sig under ledning av August Palm ut i kamp med liberalerna om inflytandet i fackföreningarna. Liberalerna fick redan 1886 se sig besegrade och fackföreningarna fick en socialdemokratisk ledning. Detta fick givetvis till följd att fackföreningarna och därigenom arbetarna kom att påverkas av partiets socialistiska idéer. Men, och detta är det väsentliga, fackföreningsrörelsens medlemsmassor utsatte också partiet för påverkan, genom att dessa till skillnad från de tidigare ledande socialdemokraterna inte var inriktade på några sociala omvälvningar. De hade anslutit sig till socialismen av reformistiska skäl och möjliggjorde genom detta en smidig övergång till en mera konsekvent reformism. Ytterligare faktorer som underlättade denna övergång och bidrog till den politiska passiviteten var att de tongivande yrkesskickliga förbunden var emot strejkkampens användande, och genom detta bromsade en militant ekonomisk kamp, samt att det kan ifrågasättas om den svenska arbetarklassen överhuvudtaget var politiskt aktiv i någon nämnvärd utsträckning, ens redan då. Besöksfrekvensen på fackföreningsmötena talar för att den inte var det.

Vi har alltså sett hur reformismen hela tiden funnits som en beståndsdel hos arbetarklassen och hur den påverkat dess politiska ledning till att acceptera samma reformism som grundläggande ideologi. Den gamla devisen om »ledarskapets förräderi» är här tillämplig, men i omvänd bemärkelse! Det är ledarnas reformism som är ett resultat av arbetarmassans! Det är arbetarklassen som »förrått» sig själv!

Reformismens seger och sedan?

Reformismens befästande genom anslutningen till arbetarmassorna och genom den kapitalistiska utvecklingens vederläggning av vulgäruppfattningen av marxismen, gjorde att socialdemokratin mer och mer kom att inrikta sin verksamhet på att åstadkomma omedelbara ekonomiska förbättringar för arbetarklassen. På det politiska planet koncentrerade man sig på rösträttsfrågan som det övergripande målet och var där villig till allehanda kompromisser med borgerliga partier för att uppnå detta. När så förslaget om kollektivanslutning efter protester från de små fackförbunden segrade, började arbetarmassorna att strömma till partiet vilket gav SAP den nödvändiga väljarbasen för dess totala konvertering till ett parlamentariskt rösträttsparti. Partiledningen utvecklar därigenom en allt mer byråkratisk hållning till arbetarnas kamp och manifesterar denna utveckling genom att avsiktligt leda storstrejken 1909 till nederlag. Socialdemokratin har nu befäst sin position som ett borgerligt reformistiskt massparti, ett parti som så småningom skulle bli och fortfarande är statsbärande.

Socialdemokratin och staten

Därmed är vi inne på en annan för denna diskussion väsentlig fråga. Det som ligger till grund för socialdemokratins långa regeringsinnehav i Sverige är just det faktum att socialdemokratin på samma gång som den tillvaratar arbetarklassens intressen också på ett »utmärkt» sätt förmår främja kapitalismens långsiktiga intressen. Att den svenska arbetarklassen tack vare den socialdemokratiska politiken har en hög standard går inte att förneka, lika lite som vi kan förneka att socialdemokratin förmodligen är den mest framsynte administratören av kapitalismen. Genom att förvalta dessa båda intressen kommer socialdemokratin att fungera som en sammansmältning mellan staten och arbetarklassens reformism. Socialdemokratin är fortfarande programmatiskt ansluten till socialismen, men som en förutsättning för att den ska kunna uppnås, ser man just bibehållandet av statsmakten som det huvudsakliga redskapet i omvandlingen av det kapitalistiska produktionssättet. Och oavsett vad vi tycker om detta, är det också paradoxalt nog just där, i den kapitalistiska staten, som vi kan skönja det kommande samhällets avspegling. Där och ingen annanstans!

Vad innebär då detta? Genom kapitalismens enorma expansion, explosiva utveckling av produktivkrafterna och första historiska försök att åstadkomma någon form av demokrati (om än under klassherravälde) skapas betingelserna för en högre samhällsform. Dessa betingelser blir så småningom allt mer ett behov, något den spontana utvecklingen är tvungen att anpassa sig till. Genom staten avspeglas den tilltagande socialiseringen (det vill säga församhälleligandet) av produktionen, behovet av planering, behovet av generell utbildning, av förening mellan teoretisk kunskap och praktik osv. För den svenska staten har detta varit exceptionellt tydligt under de senaste tio åren (ökad samhällelig inblandning i det ekonomiska livet, reformer av utbildningsväsende, reformering av gammalmodig lagstiftning exempelvis vad gäller familjens och äktenskapets roll osv). Denna återspegling eller reflex av vad som komma skall är tillräckligt förvriden för att kunna anpassas till de nuvarande dominerande produktionsförhållandena, men detta hindrar den inte från att skapa djupa förändringar och positivt återverka på klasskampen. Vi ska längre fram titta närmare på hur detta går till och vad detta får för konsekvenser för kommunisternas agerande. Vi nöjer oss därför med att konstatera att staten i de högt utvecklade kapitalistiska länderna, genom denna utveckling, fyller funktionen av »förebådare» av det framtida samhället. I dessa länder kommer den kapitalistiska utvecklingen att föra reformistiska och revisionistiska partier till makten. I Sverige är detta sedan länge ett faktum och helt följdriktigt är också den svenska kapitalismen den i detta avseende mest avancerade.

Det bör slutligen betonas att SAP inte är att betrakta som ett borgerligt parti i största allmänhet utan ett reformistiskt borgerligt parti som, genom sin historiska traditionsmässiga koppling till de socialistiska idéerna och inte minst genom sin karaktär av massparti med en arbetarbas är tvunget och har intresse av att föra fram avskiljande och »bärande» frågor för att inte framstå som ett bland mänga borgerliga partier. Tidigare har det gällt ATP-striden. Idag gäller det debatten om Meidners löntagarfonder.

Den svenska situationens säregenhet

Den traditionella synen på socialdemokratin som ett »borgerligt arbetarparti» som köpts med imperialistiska överprofiter, förhindrar en konkret analys av de reella betingelserna för socialdemokratins dubbla segrar, inom arbetarklassen och som statsbärande parti under kapitalismen. I motsats till folkfronten kan socialdemokratin bestå som fenomen med bibehållande av en stabil kapitalism, eftersom den dels har arbetarklassens stöd, dels ett program för fortsatt kapitalistisk utveckling. Folkfronten, som är en produkt av den sociala krisen och den skärpta klasskampen, befrämjar fortsatt klasskamp, men denna måste antingen överflygla fronten själv, eller kväsas. Och när klasskampen undertrycks rycks betingelserna för fortsatt folkfront undan.

Socialdemokratin har blivit statsbärande parti efter långvarigt och träget reformarbete, och när den borgerliga statsapparaten krävt förnyelse av ett slag de traditionella borgarpartierna ej kunnat prestera. I Sverige kunde detta ske tidigt, och med stor framgång, och den svenska utvecklingen har blivit normgivande internationellt, både för socialdemokratiskt och öppet borgerligt styrda statsapparater. Anledningen till denna tidiga föregångsroll måste sökas i en kombination av avancerad kapitalism och lågt utvecklad öppen proletär klasskamp. Medan den avancerade kapitalismen ställde krav på ökad statlig intervention! sm, kunde klasskampen inte hota borgerligheten som helhet. Den skulle därför inte komma att underblåsas av »de nya tongångarna», såsom skedde där folkfronten presterade ett reformistiskt program av mer ospecifikt slag.

Precis som denna kombination av faktorer under trettiotalet lade grunden till den svenska socialdemokratins föregångsroll, kan den idag låta samma socialdemokrati presentera ännu mer långtgående statsinterventionistiska lösningar, återigen på ett vida mer genomtänkt och utvecklat sätt än broderpartierna. Det är i denna situation vi måste gripa in, väl medvetna om de problem vi har att lösa.

Problem och tendenser

För att förstå förslaget om löntagarfonder, och hela den nuvarande socialdemokratiska debatten, måste vi se dels vilka problem socialdemokratin har att brottas med, dels vilka tendenser i tiden vi har att räkna med.

1. Det fasta kapitalets tillväxt

Den moderna kapitalismen uppvisar speciella karakteristika både vad gäller ekonomiska tendenser, och klassernas inbördes förskjutningar. Sedan mitten av 1960-talet växer inte längre den svenska mervärdeproducerande arbetarklassen ens i absoluta tal:

Istället tenderar den s k offentliga sektorn, med sina tjänstenäringar att sluka överskottet på arbetskraft, parallellt med en strukturell ökning av arbetslösheten.

Orsaken till denna utveckling är att arbetare successivt ersatts med fast kapital, detta för att nedbringa produktionskostnaderna (där lönerna utgör en avsevärd del) och som ett resultat av den nationella och internationella konkurrensen. Tendensen har naturligtvis funnits under lång tid, vilket avspeglas i ekonometriska analyser av olika produktionsfaktorers betydelse för produktionsökningen, men har accelererat under efterkrigstiden.

Det fasta kapitalet utgör inte merparten av det vi som marxister benämner konstant kapital, en väsentligt större del utgörs av råvaror vilket framgår om vi jämför avskrivningar per arbetare och år med råvarukostnaderna: 1970 kostade råvarorna ungefär 63 000 kronor och avskrivningarna värderas till cirka 4 000 (7). Med tanke på prisutvecklingen har denna tendens förstärkts.

Trots detta är behovet av nytt fast kapital inte negligerbart, främst eftersom det i allmänhet rör sig om stora engångskostnader som måste finansieras, vilket kräver investeringsmöjligheter samt risktagande. Dessutom utvecklas det fasta kapitalet i »vågor», så till vida att det har en viss livslängd, och med jämna mellanrum måste förnyas.

Beräkningar från början av femtiotalet visar på en livslängd för maskinerna på 30-35 år (8). I början av sextiotalet tycktes en viss förkortning ha ägt rum till 28 år, och samtidigt visades att hela 45% av maskinerna som utrangerades ej var nedslitna (de var bara inte längre ekonomiskt eller »moraliskt» gångbara) (9). En senare 60-talsstudie antyder ytterligare förkortning av livslängden (10), och i bilagan till långtidsutredningen 1970 finns en beräkning som tyder på en förkortning till 20 år (l l). En tabell visar också att reinvesteringskvoten (reinvesteringarnas andel av nettoinvesteringarna) som visar hur stor del av investeringarna som bara åtgår för att ersätta utrangerat kapital, ökat från 17% 1951-55 till hela 47% 1966-69 (12). Detta innebär att nästan hälften av investeringarna är »konservativa», det vill säga upprätthåller tidigare realkapitalnivå. Anledningen till denna tendens bedömer vi som tvåfaldig: dels den successivt avtagande livslängden för realkapitalet, vilket är ett resultat av den stegrade konkurrensen med åtföljande »moralisk» förslitning, samt av den tekniska utvecklingens acceleration, dels att perioden efter kriget innebar en snabb ersättningsperiod vad gäller fast kapital, och som vi ser stämmer det väl med beräkningarna av kapitalets livslängd att man tjugo år senare blir tvungen att ersätta dessa gamla investeringar.

Den ökade kapitalintensiteten, satsningen på stora tunga investeringar, samt de problem som finns inneboende i det fasta kapitalets eget kretslopp har ställt krav på statsapparaten. Detta både i finansieringshänseende, forskningssamarbete, industriella samarbetsprojekt och finanspolitik (investeringsavdrag). Kraven är dock stundtals svåra att uppfylla, i synnerhet när problemen kopplas till en sjunkande räntabilitet.

2. Sjunkande lönsamhet

Lönsamheten inom industrin har visat en svag nedåtgående trend under sextiotalet. Beräknar man överskottet av förädlingsvärdet får man ett mått på vad som i litteraturen kallas bruttovinst. Denna i relation till hela förädlingsvärdet visar en stigande tendens(13).

En sådan ökning uppvisar inte de indikatorer på profitkvot som de borgerliga analyserna förser oss med utan visar en diskrepans mellan beräknad och realiserad profitutveckling. (14)

Orsaken till diskrepansen mellan beräknad och realiserad profitutveckling ligger säkert i ökningen av övriga utgiftsposter (skulder, reklam och marknadsföring osv). Eftersom profitkvoten dock beräknas före skatt i flera fall bör man också ha i minnet att skatternas andel av förädlingsvärdet sjunkit mellan 1953 och 1971 från drygt tio till knappt fem procent, och att detta ur likviditetssynpunkt torde ha upphävt en stor del av den fallande räntabiliteten, enligt en författare med hela tre fjärdedelar (enbart genom helt legala skattemanipulationer vilka får den reella skattesatsen att ligga långt under den nominella) (15). En sådan utveckling är dock inte möjlig i längden.

Den organiska sammansättningen har beräknad på basmaterial ökat från ungefär 79% (konstant kapital genom konstant plus variabelt) 1952 till 84% 1971 (16). Detta kan knappast förklara den sjunkande räntabiliteten, även om det utgjort någon press nedåt. Utsugningen av de traditionellt mervärdeproducerande skikten inom arbetarklassen ökade under samma tid nog för att kompensera den stigande organiska sammansättningen.

Huvudskälet till den sjunkande räntabiliteten måste sannolikt sökas i ökade kostnader kopplade till en skärpt internationell konkurrens vilket ökat avsättningssvårigheterna. Dessutom har arbetarklassen kompenserat sig lönemässigt för både inflation och skattehöjningar (den offentliga sektorns utbyggnad) vilket enligt vissa författare skärpt kostnadstrycket och minskat profitkvoten (17).

Den sjunkande räntabiliteten leder till försök att öka utsugningen, samt till ytterligare satsning på fast kapital. Detta minskar den produktiva arbetsstyrkan, och medför en tillväxt av den offentliga sektorn, vilket dels ökar skattebördan på kvarvarande produktiv verksamhet, dels driver upp inflationen genom improduktiv konsumtion. Om arbetarna sedan i sin tur kompenserar sig för skatte- och prishöjningar, samtidigt som den internationella konkurrensen hårdnar vilket försvårar ytterligare prishöjningar, minskar räntabiliteten ytterligare och vi får en »ond» cirkel.

Den del av profiten som plöjs ner i företagen kan inte tillåtas minska (18). Alltså minskar utdelningen till aktieägarna, aktieindex har ökat långsammare än vanliga prisindex (19). Detta ställer krav på en ny slags aktieägare.

Naturligtvis måste en sjunkande räntabilitet kopplad till en tilltagande komplexitet i produktionen och en ökad investeringstakt medföra finansieringsproblem. Detta avspeglas i graden av självfinansiering inom företagen (20).

Självfinansieringsgraden har minskat vilket knappast förvånar. Och eftersom den dåliga räntabilitetsutvecklingen inte var koncentrerad till små och medelstora företag, utan tvärtom slogs ut över hela företagsgruppen (med undantag av främst de multinationella företagen), är dessa genomsnittssiffror giltiga även för monopolistiskt ägda företag (21).

Resultatet av den sjunkande självfinansieringen blir naturligtvis skuldsättning. Den finansieringsstruktur som gällt för industrin har sett ut på följande sätt:

Banker och kapitalmarknad Aktieemissioner Övrig extern finansiering Bruttosparande
1951-55 3 4 25 76
1956-60 0 3 25 68
1961-65 12 4 23 54
1966-70 10 3 38 50
1971-75 12 2 43 45

Beräkningarna har givit upphov till en mindre felpost i varje led vilket inte påverkar slutsatserna. Dels ser vi även här det sjunkande interna sparandet, dels ser vi att den huvudsakliga externa lånekällan är den »övriga» eller den »grå kreditmarknaden», vilket innebär förskottsbetalningar samt olika typer av handelsskulder (23). Kapitalmarknaden har inte ökat sin andel sedan AP-fondernas införande, men dessa har ökat sin andel av kapitalmarknaden från 11% 1960 till 55% 1973 (24). Detta skulle då utgöra ungefär 6-7% av hela industrifinansieringen, men endast ungefär en tredjedel av AP-placeringarna har varit i det s k näringslivet (resten till stat, kommuner och bostadsbyggande) (25).

Det statliga finansieringsinslaget är således idag ganska litet, i motsats till vad många ansett sig tro eller »veta». Men samtidigt är det uppenbart att den svåra finansieringssituationen kopplad till stora investeringsbehov och sjunkande räntabilitet, ställer krav på samordning och planering.

3. Stark produktionskoncentration
I Sverige har en aktiv politik bedrivits för att understödja och förstärka kapitalismens spontana tendens till koncentration och centralisation av kapital. Detta har resulterat i en mycket kraftig koncentration både absolut sett och relaterat till omvärlden. Detta, och den stora offentliga sektorn (däremot inte statligt industriellt ägande) utgör de främsta kännetecknen på den svenska kapitalismen, och hänger nära samman med den internationella slagkraften och ekonomiska konkurrensförmågan.

Genomsnittlig koncentration för de 20 största anläggningarna i ca 30 branscher i vissa länder, 1950-talet (26):

Land Andel av produktionen (medianvärde), USA=100
USA 100
Storbritannien 131
Frankrike 129
Japan 109
Italien 122
Kanada 221
Indien 189
Sverige 234

En bedömning av den absoluta storleken av koncentrationen ger följande: de 5-8 största företagens andel av tillverkningen på varugruppsnivå var drygt 80% 1970, storföretagens (över 500 anställda) andel av förädlingsvärdet var samma år 73%, vilket var en ökning med 9% sedan 1963 (27). Fusionskurvan steg också brant under denna tid, för att mot slutet av 60-talet visa på inemot 300 fusioner per år (28).

Denna typ av koncentration skärper problemen med kapitalanskaffning, och ökar riskerna vid nyinvesteringar. För sin funktion är företagen ofta intimt beroende av andra nationella och internationella produktionsenheter. Produktionsstrukturen under »liberalkapitalismen» är inte anpassad efter en sådan verklighet.

4. Inflation, stagflation

Problemet med inflationen har tidigare inte varit speciellt kännbart för kapitalet, desto mera så för lönearbetarna som tvingats kompensera sig. Så småningom blir inflationen dock ett gissel för samhällsekonomin i sin helhet. Den försvårar i arbetet med ett »nytt valutasystem», den minskar möjligheterna att med effektiv lönepolitik minska produktionsanarkin och öka den internationella slagkraften, den förändrar och försvårar lånepolitiken då räntan ofta understigit inflationstakten, den ger upphov till spekulation och krascher och den uppammar inte minst socialt missnöje och problem med skattesystem. Idag är inflationen internationellt kopplad till stagnation. Att övervinna inflationen kräver en samordning av effektiva åtgärder både centralt och på företagsnivå. Detta kan idag inte åstadkommas.

5. Ökad internationell konkurrens

Efterkrigstiden har inneburit en snabb utveckling av kapitalismens internationalisering. Den olikmässiga utvecklingen, och den tilltagande strukturella stagnationen har försvårat de problem som direkt sammanhänger med det internationella agerandets organisatoriska ramar, det vill säga kombinationen nationalstatens bevarande – ekonomins internationalisering. För Sveriges del spelar exporten en viktig ekonomisk roll, liksom den internationella produktionen. Bägge har ökat väsentligt snabbare än inhemsk produktion, och den svenska lönepolitiken är delvis uppbyggd kring bevarandet av den exportberoende industrins styrka (29). Under 70-talets första hälft har den svenska ekonomiska politiken i mycket varit inriktad på att stärka den svenska kapitalismens internationella positioner, och man lyckades så väl med detta att den svenska kapitalismen har fått en mycket lugnare konjunkturutveckling än de flesta övriga imperialistländer. I den svenska regeringens perspektiv för att lösa kapitalismens strukturella problem, tillhör ett fortsatt stärkande av exportsektorn, och en målmedveten inriktning på att bygga ut denna, de centrala strategiska länkarna (30). Problemet med den skarpa konkurrensen kvarstår dock, och driver fram en ökad integration eller det under ytan liggande kravet på en sådan.

6. Den offentliga sektorns tillväxt

Om man jämför den offentliga konsumtionen i Sverige, med vad som gäller som genomsnitt för de europeiska imperialist -länderna i övrigt, finner man följande:

Offentlig konsumtion i procent av privat konsumtion (31):

1962 1970 1973
Sverige 28,2 39,1 43,2
OECD: Europa 22,8 25,3 27,2

Detta avspeglas i skattetrycket i de olika länderna.
Skatter, avgifter, procentuell andel av BNP 1966. Direkta skatter (32):

Bolag mm. Fysiska personer
Belgien 1,9 7,2
Danmark 1,1 13,6
Frankrike 1,9 4,6
Kanada 3,8 6,7
Nederländerna 2,7 10,7
Norge 1,6 11,8
Schweiz 2,3 7,6
Sverige 2,1 18,4
USA 4,6 9,7
Västtyskland 2,3 8,3
Österrike 2,0 10,6

Tendensen till snabbt växande offentlig sektor har varit markant under de senaste årtiondena, och hänger nära samman med den moderna kapitalismen. Medan Sverige inte hade en speciellt stor offentlig sektor i början av 1950-talet (både Storbritannien, Västtyskland, Frankrike. Nederländerna och Norge hade större) har den här växt snabbare än överallt annars (33). Detta är för oss ett tecken på den avancerade karaktären hos den svenska kapitalismen, men denna tillväxt är inte oproblematisk. En överföring av resurser från industrin till den improduktiva sektorn ökar skattetrycket på befolkningen, och skapar en stor icke-produktiv men konsumerande verksamhet, vilket skärper inflationen. Dessutom ökar riskerna för stagnation av den industriella utvecklingen, om dess kraft inriktas på att bära upp en stor improduktiv sektor, vilket bland annat visas av exemplet Storbritannien. Den nya långtidsutredningen pekar också klart på en omsvängning av tendensen från tidigare: den offentliga sektorn ska bara öka mycket långsamt vad gäller kapitalbildning, förädlingsvärde, andel av totalproduktion, produktivitet och bruttoinvesteringar. Däremot ska den fortsätta att öka vad beträffar sysselsättningen. LU satsar på industriell expansion och ökad export, exportökningen ska industrin stå för (34).

Problemet med den fortsatta expansionen av den offentliga sektorn är uppenbart. Dock kan utvecklingen vad gäller ökat centralt engagemang beträffande tjänsteproduktion och sysselsättning svårligen vändas över en natt. Utvecklingen förutsätter en organisatorisk struktur för att få industrin att ta över en del av den offentliga sektorns funktioner, främst vad gäller sysselsättningen.

7. Svårigheter trygga sysselsättningen

Sedan mitten av 60-talet kan man skönja en strukturell ökning av arbetslösheten, dock ej under senare år. Samtidigt har vi sett att den privata sektorn slussat över arbetskraft till den offentliga, och att denna process inte kan fortgå obehindrad. Alternativet är svårt att skissera konkret, sysselsättningsutredningen har dock sitt förslag: »De förslag som förs fram i betänkandet ställer nya krav på samhällsplaneringen». Man konstaterar att denna planering »måste… bedrivas på alla administrationsnivåer i vårt samhälle». I sitt punktförslag skriver man under »Sysselsättningspolitisk planering» som tredje punkt: »Företagen utarbetar i samarbete med fackliga organisationer planer för sin sysselsättning på kort och lång sikt» (35).

8. Tendenser

Vi har kort summerat de strukturella problem den svenska (och till stora delar även andra länders) kapitalismen står inför. Dessa kan inte lösas med traditionella medel. Socialdemokratin i vårt land har gått före utvecklingen när det gäller att använda de olika instrument som idag existerar för att modifiera kapitalismens verkningar. Genom en samordnad finans- och penningpolitik har man kunnat påverka det totala efterfrågemönstret och på så vis också slätat ut konjunkturerna, med hjälp av en aktiv arbetsmarknads-, bostads-, jordbruks- och industripolitik har man drivit fram en hög industriell koncentrationsgrad, stor rörlighet hos arbetskraften samt en smidig övergång till de högsta kapitalistiska formerna (36). Naturligtvis fortsätter man att använda dessa medel, under senare år med sådan finess och förfining att den internationella recessionen nästan inte alls avspeglat sig i ökad arbetslöshet (37).

De strukturella problem man idag står inför, och som vi summerat, påverkas inte nämnvärt av en traditionell politik, tvärtom kan utvecklingen påskyndas. Dessa problem ställer nya krav på integration av produktionsenheterna, så att industrins expansion kan ske med bibehållande av hög sysselsättning och med minimala produktionsstörningar. En sådan integration kan inte heller åstadkommas genom en förstatligandepolitik, dels därför att en sådan inte kan mobilisera något bredare stöd vare sig inom arbetarklassen eller inom andra skikt, dels därför att en central struktur av detta slag erfarenhetsmässigt visat sig sänka den produktiva effektiviteten. Av detta skäl växer tanken fram på nya former av integration, och i dessa fall former som omedvetet pekar fram mot mer radikala lösningar av samhällsproblemen. Reformismen får samtidigt delvis ett nytt ansikte, eller återtar i högre grad sitt ursprungliga. I det läget ska vi gripa in, och på sikt vända utvecklingen till vår fördel.

Den kollektiva överbyggnadens återverkningar

På sikt avspeglar överbyggnaden alltid vad som sker i den ekonomiska basen, det vill säga inom produktionen. Den starka tendensen mot centralisering, och inomkapitalistisk kollektivisering av det ekonomiska livet har också givit upphov till reflexer inom överbyggnaden, dels administrativt (lagar, familjepolitik, utbildningspolitik osv), dels ideologiskt (med ett klart accepterande från en överväldigande majoritet av flera av det kollektiva samhällets följder). Överbyggnaden återverkar på alla klasser och skikt. Arbetarklassen påverkas på ett specifikt sätt, eftersom den står i direkt kontakt med produktionen, men det ligger enligt vår mening en fara i att alltför strikt skilja proletariatet från övriga skikt. Arbetarklassen är ej sluten, vare sig socialt eller ideologiskt. Många arbetarbarn lämnar klassen, i synnerhet när den minskar i absolut storlek. Band knyts inom och mellan familjer, band som förenar arbetarklassen med olika mellanskikt, både på gott och ont. En sådan utveckling kan statistiskt studeras och iakttagas politiskt (38).

Överbyggnaden omstruktureras dock inte med samma hastighet som basen (annat än inom begränsade sektorer). Ideologiskt sker även en reaktionsbildning, med accentuering av det individuella, familjen, kungahuset, samt en överföring av den kollektiva ideologin i nationella former. En snabb omstrukturering av basen kommer att leda till en kraftigare reaktion, vilket kommer att fördröja basens utveckling.

Som kommunister måste vi anknyta till flera viktiga moment i den »kollektiva ideologin» och utveckla dessa. Vi måste t ex understödja tendensen mot större utbildningsenheter, ett församhälleligande av skolan, och vi får inte gå emot en radikalisering av familjepolitiken (trots att denna syftar till att bidra till arbetskraftens rörlighet). Dessa tendenser kan vi ändå inte stävja, alltså måste vi vända dem till vår fördel. Detsamma gäller ifråga om kollektiviseringen av det ekonomiska livet, så som den kommer till uttryck i de Meidnerska löntagarfonderna.

Löntagarfonder – vad är det?

Den uttalade orsaken till att Meidners förslag ställs idag är flerfaldig. Dels har de senaste årens övervinster successivt underbyggt krav på att dessa ska fördelas jämnare och komma fler tillgodo och dels har genom den allmänna debatten om demokrati, ett ökat antal fackföreningar och enskilda arbetare börjat kräva ökad insyn i och del i företagens planering och skötsel. Denna trend avspeglas i synnerhet genom den ökade motionsfloden till de senaste LO- och SAP-kongresserna, bl a motionerna 305,318 och 332 till 1971 års LO-kongress som var den direkta anledningen till Meidners utredning. Samtidigt är löntagarfondsförslaget ett svar på det vi tidigare diskuterat:
kapitalismens krav på ökad planering. I detta sammanhang så framstår också förslaget som extremt politiserat, framför allt om vi jämför det med motsvarande lösningar på den internationella arenan. Av den anledningen är det heller inte underligt att förslaget mött ett sådant ramaskri från borgarna, dess faktiska funktion är ju varken mer eller mindre – konfiskering, trots att ledande socialdemokrater i debattens hetta ivrigt försäkrar att så inte är fallet, ju mer valet närmar sig.

Målsättning

Mera exakt har löntagarfondsförslaget tre mål i sikte: för det första att komplettera den nu så missriktade solidariska lönepolitiken, för det andra att motverka den förmögenhetskoncentration som följer med industrins självfinansiering och för det tredje att öka löntagarnas inflytande över den ekonomiska processen. Detta är exakt så som Meidner etc, själv formulerar det till 1976 års LO-kongress. De ramar man anger för förslaget är förutom uppnåendet av full sysselsättning och fortsatt inkomstutjämning, ett krav på att det ska vara kapitalbildnings-, kostnads-, löne- och prisneutralt. Vi återkommer till detta senare när det gäller den (felaktiga) kritik som riktats mot löntagarfonderna. Huruvida dessa Meidners intentioner verkligen kommer att förverkligas fullt ut, lämnar vi för tillfället åt sidan. Att det dock är den tredje punkten i förslaget som är kardinalfrågan – frågan om makten – står i takt med den fortsatta debatten allt klarare.

Löntagarfondernas konstruktion (39)

Motiveringen till att man valt aktieägande som grund för löntagarfonderna är att de tidigare arbetsrättsreformerna inte är tillräckliga när det gäller att fullt ut få inflytande i och påverka produktionsprocessen, samt att detta tillvägagångssätt inte kolliderar med de uppställda ramarna. Och återigen gör sig basen gällande: 90% av deltagarna (18 000) i remissarbetet prioriterade frågan om ägandet, vilket LO inte kan negligera. Det innebär dessutom en helomvändning i den tidigare fackliga och socialdemokratiska politiken. Kortfattat ska löntagarfonder bildas på företag med minst 50 anställda (vilka företag som utesluts är ej beslutat). En del av företagets vinst – 20% – avsätts till fonden i form av aktier, genom riktade obligatoriska löntagaremissioner. Att vinsten används som beräkningsgrund, beror på att man då får ett direkt samband mellan fondens tillväxt i det enskilda företaget och företagets expansion genom självfinansiering. Att detta också lämnar utrymme för kapitalisterna att motarbeta fonderna är givet. T ex genom avskrivningar, samgående av flera aktieägare osv, vilket med olika metoder måste motverkas. Fonden ska alltså öka sitt aktieköp år från år då kapitalbildningen är kollektiv och inga vinstandelar utbetalas. Det lilla överskott som dock blir kan t ex användas till facklig verksamhet, utbildning osv.

Själva fondernas utseende: central, lokal, regional etc, är ännu inte spikat, men vad gäller den tid det tar tills företagen övergår i facklig ägo, så beror det givetvis på vinsten. Som exempel skulle i ett företag där vinsten är 20% detta inträffa efter 20 år (vid 20% avsättning). Detta gäller dock absolut majoritet, vilket säkert aldrig kommer att krävas. Detta är Meidners egen beräkning och oavsett denna är det faktum att fackföreningarna inom en snar framtid kan komma att stå som ägare till de 200 största företagen.

Löntagarfonderna är ingen »främmande kropp»

Löntagarfondsförslaget kan endast förstås som en återspegling av de krav tiden ställer på den avancerade kapitalismens statliga förvaltare. Som tidigare måste socialdemokratin gå före, eftersom den kan förena det sociala trycket från statsapparaten med sin sociala bas, åtminstone partiellt. Den svenska kapitalismen med sin höga utvecklingsnivå och outvecklade klasskamp går allra först.

Orsaken till förslaget har vi belyst – de strukturella problemen kräver likaledes strukturella lösningar. SAP skriver i sin kongressrapport om näringspolitiken: »dagens problem ställer krav på helt andra mått av planering och långsiktighet än vad som hittills varit förekommande» (40). I sin brevväxling med Brandt och Kreisky skriver Palme: »Frågeställningen kan inte få bli om vi ska ha mer planhushållning och om vi ska ha mer demokrati i det ekonomiska livet utan i stället hur denna planhushållning ska byggas upp…» (41). Oavsett vad vi anser om de borgerliga reformisterna i övrigt, så har de en god förmåga att på ett tidigt stadium inse vad som komma måste.

Denna utveckling är naturligtvis inte »i sig» en »övergång» till ett »mer socialistiskt» samhälle. Men dess nödvändighet avspeglar ändå att vi närmar oss den reella punkt där kapitalismen inte längre kan existera med bibehållande av sina grundläggande karakteristika.

Utvecklingen mot en slags »kapitalistisk planhushållning» är nödvändig, den kan vi inte vända på. Vi är inte heller starka nog att driva igenom alternativa förslag, dessa har inget som helst stöd inom bredare klasskikt. Alltså måste vår taktiska diskussion ta en av två former: antingen propagerar vi emot förslaget, och har inget praktiskt inflytande, liksom vi ställer oss vid sidan om både utvecklingen och de socialistiskt reformistiska arbetare som måste få pröva sin väg, eller så utnyttjar vi det för att utveckla dess fördelar.

Enligt vår mening måste vi göra på det sistnämnda sättet, invändningarna mot ett sådant förfarande kan inte accepteras.

De vanliga invändningarna

När löntagarfonderna först fördes på tapeten var vänstern överraskad och tillgrep snabbt sina standardknep: förslaget var ett svar på kapitalets behov av finansiering, det knöt upp arbetarna till det existerande samhället, det gjorde fackföreningarna till kapitalister. Utan analys, utan tankeverksamhet upprepades papegojlikt samma argument. Efter en tids eftertanke har KAF förskjutit sina tyngdpunkter, men menar fortfarande att man ska avvisa förslaget »med största kraft». I Sverige var det förutom i SSU(!) endast bland de »Frihetliga socialisterna» som ett mer nyanserat synsätt fick visst gehör, dock av olika skäl.

När förslaget nu lagts i en andra omgång, och borgarna visat sig reagera starkare än vad som till en början verkade vara fallet (man blev även där tagen på sängen) står frågorna mer politiserade än någonsin, och maktaspekten har öppet trätt i förgrunden. I takt med detta har invändningarna förfinats (42).

De kan sammanfattas i tre huvudpunkter:
1. Förslaget är till för att kontrollera lönebildningen genom att sänka lönerna och överföra den överblivna lönesumman till aktivt kapital. På så vis hämmas arbetarna, medan kapitalbildningen säkras.
2. Fonderna blir »skattefria», det vill säga de kommer till viss del inte att tas från kapitalisterna utan direkt från skattebetalarna.
3. Arbetarna och deras fackföreningar knyts upp till det rådande produktionssättet. Låt oss se.

1. Lönebildningen, kapitalbildningen

Förslaget är explicit »löne- och kapitalbildningsneutralt». Och låt oss tänka efter: förslaget har som innebörd att en del av det aktiekapital som ändå skulle finnas, övergår till fackföreningarna. Ett företag som går med vinst använder alltid en del av vinsten att plöja ner på nytt. Om denna del i stället för att till 100% ägas av kapitalister, till 10% (eller mer) ägs av facket och endast 90% av kapitalister, förändrar detta inte kapitalbildningen ett dugg.

Naturligtvis kan man tänka sig att borgarna behöver plöja ner en ökad mängd kapital i företagen, men i så fall kan detta inte tillföras via den Meidnerska konstruktionen. Det behövs inte heller någon ny konstruktion för detta, staten har redan försett borgarna med investeringsbank, AP-fonder och speciella selektiva åtgärder för att vid behov öka kapitalmängden.

Men lönebildningen då? Naturligtvis kan företaget och facket använda argument gentemot arbetarna att de ska hålla tillbaka sina lönekrav, så kan de fortare ta över företaget. Att kapitalisten skulle önska en sådan utveckling förefaller oss absurt, men teoretiskt är det naturligtvis tänkbart. Skulle arbetarna följa rekommendationen? För att avgöra den frågan måste vi studera lönebildningens mekanismer.

Till att börja med kan man göra jämförelsen med statliga industrier. Där har arbetarna aldrig hållit tillbaka sina krav med hänvisning till det »socialistiska» ägandet. Varför? Jo, just därför att arbetarklassen inte sätter detta ägande (eller övertagandet av företagen) som en förstarangsfråga, och aldrig heller kommer att göra det under kapitalismen. Kampen för maximal lön inom de ramar företaget kan klara (och ekonomin som helhet), kampen för drägliga förhållanden på arbetsplatsen, dessa kampfronter, som direkt kan härledas ur den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital, överordnas de »ideologiska» frågorna, även för socialistiskt reformistiska arbetare. Detta gör att lönernas storlek kommer att avgöras av samma faktorer som utan löntagarfonder, och vinsten i företaget kommer att utvecklas som tidigare. Skillnaden blir bara att en del av det kapital som på nytt investeras, inte investeras i kapitalistens utan i fackets namn.

Låt oss ta ett exempel: vi tänker oss att det sammanlagda värdet som produceras i en företagsenhet är tio miljoner kronor på ett år. Av dessa går hälften till ersättningsinvesteringar, dessa pengar räknar vi in i det konstanta kapitalet, resten ska fördelas på arbete och kapital. Om mervärdeskvoten tidigare varit 100% fördelas fem miljoner på arbetare och kapitalister. Av kapitalisternas 2,5 miljoner (mervärdet) går 20% till löntagarfonden, vilket gör 500 000 kronor. Men detta i form av aktier i företaget, dessa 500 000 plöjs ner i form av nyinvesteringar. Mervärdets resterande 2 miljoner fördelas på exempelvis 1,5 miljoner ackumulerat kapital, en halv miljon löner till direktörer, samt utdelning åt aktieägarna. Om vi nu tänker oss att arbetarna (rent hypotetiskt) var så medvetna att de verkligen satte löntagarfonden över sin omedelbara välfärd, och avstod fem procent av sin lön, för att höja vinsten, skulle detta innebära att lönesumman blev 2,375 miljoner kronor och vinsten 2,625. Av dessa 2,625 skulle så 20% gå till löntagarfonden, vilket gör 525 miljoner kronor. I stället för 2 miljoner finns nu 2,1 miljoner till direktörer, aktieägare och nyinvesteringar. Om ackumulationen fortsatte i samma takt skulle slutsumman bli sådan att av de 5% arbetarna avstod, skulle endast en femtedel, det vill säga 25 miljoner av 125, gå till ökade fonder. Resten skulle hamna hos aktieägare och direktörer.

Argumenten inför arbetarklassen vad gäller att avstå delar av lönen, blir sålunda ytterligt svaga. Dessutom: vem skulle önska sig denna situation? Arbetarna? De skulle knappast se 4/5 av sina »placerade» lönepengar gå i andra fickor. Facket? Byråkraterna skulle få mycket svårt att förklara politiken, eftersom det inte alls handlar om att »rädda företaget» eller något sådant, och fonden visserligen stärks, men på så grymma villkor. Kapitalisterna? De å sin sida tjänar visserligen på affären, men vill i gengäld säkert inte ge en lillfingernagel extra åt fonderna (för i motsats till arbetarklassen bär kapitalet upp sitt produktionssätt, och kan resonera »spontant» strategiskt). Exemplet är realistiskt. Hur vi än ser på saken kommer bara en femtedel av de lönepengar arbetarna avstår gå till fonden om dess del av vinsten ska utgöra 20%. Dessutom skulle till och med detta resonemang förutsätta att arbetarna primärt var intresserade av fonderna och endast i andra hand av en löneförbättring, ett antagande som strider mot varje aspekt av arbetarklassens villkor under kapitalismen, och som dessutom helt negeras av erfarenheterna från de statliga företagen.

Hur bestäms då lönerna? Om man studerar löneutvecklingen under normala kapitalistiska förhållanden finner man att de ramar som sätts för lönens storlek primärt är avhängiga dels profitutvecklingen (43), dels arbetslöshetsgraden (44), det vill säga den är konjunkturberoende, och primärt bestämd av marknaden i vid mening. Dessutom påverkas lönen klart av inflationen. Det tycks föreligga ett års latens, det vill säga ett år efter en noterad nivå vad gäller profiter, arbetslöshet och inflation får den framförhandlade lönen en viss nivå (45). Löneglidningen verkar statistiskt som en »anpassare» av den förhandlade lönen, så att lönesumman anpassas till marknaden (46). Inom de ramar som ställs av profiten, arbetslösheten och inflationen tillkämpar sig arbetarna i vissa industrier extra lönehöjningar.

Naturligtvis kan lönerna variera uppåt, utöver ramarna för en tid. Det är typiskt för övergångssituationer som i Chile under Allende, eller Portugal året efter kuppen. Men denna process är inte förenlig med våra förutsättningar om normal kapitalism, och måste antingen leda till samhällets sammanbrott eller en radikal nedskärning av lönerna i efterförloppet. Så länge kapitalismen består tar marknaden ut sin rätt.

Vad som är viktigt för vårt resonemang är att Meidners fondförslag inte ändrar någonting i förhållanden till lönebildningens normala mekanismer. Lönerna kommer att bestämmas av marknaden, eller under exceptionella kampförhållanden överstiga marknadsbestämningen. Endast under hård repression »accepterar» arbetarklassen att »utmanövreras» från marknadsmekanismerna.

2. Fonderna betalas genom folkets skatter?

Eftersom avsättningen till löntagarfonderna blir befriad från bolagsskatt innebär det Meidnerska förslaget en lättnad för det lokala bolagskapitalet i sin helhet. Om vi räknar med en skattesats på 50%, innebär det att ett belopp motsvarande halva löntagarfonden dragits från statskassan och måste tas in någon annanstans ifrån, sannolikt via ökad beskattning av »hushållen». Detta låter som ett bestickande skäl mot löntagarfonder, om än inte tillräckligt. Finns här ändå ett moment av ökad utsugning?

Låt oss först anta att det fanns ett sådant moment. I så fall skulle detta i sig inte kunna innebära att vi tog avstånd från fonderingen, det vore ett märkligt och kortsiktigt misstag. Ty om fonderna kan innebära att maktfrågan reses, att möjligheterna till utvecklandet av arbetarnas socialistiska reformism kraftigt förstärks, att arbetarna tvingas till »ansvar» i direkt form för företaget, att övergången till socialismen avsevärt underlättas osv, måste vi också acceptera en viss nackdel i form av ökad beskattning. Men om vi studerar verkligheten inställer sig genast två reflektioner. För det första utgör bolagsskatten en liten och krympande del av det totala direkta skatteuttaget. Från att ha pendlat kring 12-13% ända fram till mitten på 50-talet sjönk andelen till endast 6% 1965 (47), och har så vitt vi vet hållit sig kring denna nivå. Detta innebär att vi med skattefria fondavsättningar skulle överföra en mycket liten skattehöjning när den slås ut över löntagarnas totala skatteinbetalningar. Men detta är inte nog. Redan tidigare har större vinster kunnat avsättas skattefritt, och reglerna på bolagsskattesidan har varit så liberala att den effektiva skattesatsen för framgångsrika företag ofta legat på bara 10-20% av den verkliga vinsten (48). Dessutom (förutom goda avskrivningsregler och lagervärderingsregler) har borgarna haft möjlighet att skattefritt fonden medel redan tidigare.

Den intressanta frågan uppstår nu:
Vilka pengar kommer att gå till löntagarfonderna? De som tidigare gick till andra fonder, eller de som gick till aktieägarna? Med tanke på risken för att en stor mängd aktieägare backar ur om inte goda möjligheter att inför dem »bortförklara» Meidner uppstår, verkar det första alternativet mest sannolikt, en ståndpunkt som också börjat florera i den borgerliga debatten (49).

Sammanfattningsvis synes oss skatteargumentet i sig så svagt att det inte ens i värsta fall är värt att anföra som argument mot fonderna.

3. Arbetarnas uppknytning till kapitalismen

KAF lägger störst vikt vid detta argument. Detta grundar sig på en rad felsyner och motsägelser. För det första florerar någon diffus (och så kallad »principiell») föreställning om att arbetarklassen inte ska ta »ansvar», vare sig för kapitalismen som helhet eller sitt eget företag. Resonemanget är hämtat från Kominternteserna på tredje kongressen, och överfört utan närmare spisning. Detta argument är absurt på flera sätt. För det första tar arbetarna ansvar oavsett KAF vill det eller ej. Eftersom arbetaren är reformist, och stöder kapitalismen kan han inte göra något annat, då vore han allvarligt talat inte klok. Hans utkomst är beroende av ett fungerande företag och en fungerande kapitalism i stort, och detta gör att han inte under normala betingelser låter bli att ta ansvar. För det andra är detta inte i sig något negativt. Felet är att ansvarstagandet är för passivt, det är ett ansvarstagande underkastat kapitalistens eller direktörens ledning, ett ansvar som bara går ut på att inte »sabotera» eller göra något tokigt. Detta ansvar uppfostrar inte, lär inte ut hur saker och ting förhåller sig. Ett mer direkt ansvar, med skyldighet för facket att ständigt motivera de »ansvarsfulla besluten», skulle i detta avseende inte innebära ett större ansvarstagande, däremot en ökad kunskap och ökad träning.

Men KAF har inte bara fel i grundsyn, och en idealistisk utgångspunkt för taktiken, utan också en ytterligt motsägelsefull ståndpunkt. Ty man vidhåller som alternativ till Meidner sitt vanliga »förstatligande under arbetarkontroll». Och vi har inte funnit belägg för att detta bara skulle vara menat som tom propaganda, alltså måste det syfta till att vara ett alternativ idag för nedläggningshotade företag, som även de ska fungera efter kapitalistiska riktlinjer efter »övertagandet». Skulle arbetarna inte ta ansvar i dessa företag? Under kapitalismen? I praktiken? Man kan inte smita från den frågan med att hävda att detta skulle vara »bara ett led i en revolutionär process», det anser vi att löntagarfonderna också måste vara för kommunisterna. Skillnaden är att om vi kan utnyttja löntagarfonderna på ett riktigt sätt har vi skaffat oss ett verkligt vapen, eftersom deras införande är fullt möjligt, ja på sikt sannolikt. Vilket helt skiljer dem från KAF:s linje som under kapitalismen aldrig kommer att få något bredare stöd, utan förbli en linje på papperet, och i ett fåtal isolerade fall. Meidnerfonderna gäller alla större företag…

Kommer då »facket att krossas» om löntagarfonderna införs, är vi för att detta »offer» ska tas? Som vi visat innebär löntagarfonderna i praktiken ingenting vad gäller lönebildning, kapitalbildning, skatter, ansvarstagande. Naturligtvis kommer facket att ta plats i direktionsrummen, och mer aktivt engagera sig i företagets skötsel. Men redan i dag engagerar sig det byråkratiskt styrda facket till försvar för driftsinskränkningar, arbetskraftsförflyttningar osv, ja det är en uttalad del av LO:s program sedan början på 1950-talet, och en av de följder av den solidariska lönepolitiken man absolut inte beklagar (50). Facket kommer samtidigt att behålla sina fackliga funktioner, och det kommer inte ha något eget intresse av att jämfört med tidigare inskränka »kampen» för högre löner, det vill säga kampen vid förhandlingsborden kring vad som är rimligt med tanke på det ekonomiska (marknads-) läget. Sen får, liksom tidigare, löneglidningen sköta resten.

Det byråkratiska facket kommer dock att mer omedelbart ställas mot väggen, och kan lättare tvingas ta beslut som försvarar arbetarnas intressen om de sitter i direktionsrummen emellanåt, som ansvariga för arbetarna. Som utgångspunkt för att konkret visa det omöjliga i reformistiska lösningar på lång sikt synes oss detta vara en idealisk situation, i synnerhet med tanke på hur väl förslaget anknyter till de socialistiskt reformistiska tongångarna. Vi kommer aldrig att kunna komma runt denna verklighet, istället kan vi utnyttja den. Varför inte ta tjuren vid hornen på allvar, och vid sidan om »principernas» och de »allmänna samlingarnas» värld?

Summering – varför löntagarfonder

De strukturella problem kapitalismen ställts inför kräver markant utökad planering. De strukturer som kan bära upp en sådan inomkapitalistisk planering har fått sin första preliminära form i det Meidnerska förslaget. Med ett genomfört löntagarfondsprogram skulle kapitalismens avigsidor och problem ännu för en tid skjutas åt sidan partiellt. Man skulle kunna planera större projekt med flera integrerade produktionsenheter, föra över överskottsprofiter mellan företag, kontrollera lagerutveckling och utnyttja idag liggande lager i andra produktionsenheter, kontrollera kapitalexporten och få ett visst grepp om investeringsfördelningen i tid och rum. Detta som exempel. Fortfarande skulle dock marknaden vara det grundläggande momentet. En sådan »kapitalistisk övergångsform», pekar direkt mot vad som komma måste, och gör en övergång lättare. Vidare ger denna situation kommunisterna möjlighet att förbättra sina positioner på flera sätt: kampen för förslaget utvecklar den socialistiska reformismen hos arbetarklassen, med denna strömning ska vi sträva efter maximal enhet för att vidga den; arbetarnas mer aktiva ansvarstagande för företagen tvingar dem att se de problem som idag döljs; den insyn som skapas genom facket kan utnyttjas för avslöjanden, aktiv kamp, samt utnyttjas för att föra reformistiska arbetare vidare utifrån konkreta erfarenheter.

Idag för borgarna en hätsk kamp mot LO och Meidner, och för fram reaktionära motförslag. I praktiken måste vi ta ställning. Våra egna alternativ skulle, lösryckta från den polemik som verkligen förs, bli tomt prat. För eller emot? Har vi lärt oss något av hundra års ständiga misslyckanden?

Taktiken gentemot löntagarfonderna

För kommunisternas del måste de taktiska utgångspunkterna vara givna: utvecklingen kan inte vändas, dock påverkas. Den kommunistiska taktiken måste bli något av politisk »aikido», vi måste lära oss att utnyttja motståndarens egen styrka, och hans grepp för att genom skickligt agerande bringa honom på fall.

I fallet med löntagarfonderna måste vänsterns hela hittillsvarande argumentation avvisas med kraft, och förslaget inte bara stödjas utan aktivt föras fram som en av våra paroller. Med hjälp av den spontana utvecklingen och dess socialistiskt reformistiska återverkan på arbetarklassen och andra skikt, ska vi bygga upp en enhet mellan den kommunistiska kadern och de socialistiskt reformistiska strömningarna inom klassen, väl medvetna om att dessa strömningar trots detta inte på länge än kommer att bryta upp från socialdemokratin. Det synsätt som ser den socialistiska reformismen som ett hinder på vägen mot klassens »revolutionering» har ej revolutionsprocessen klar för sig i dess dynamiska mångfald, utan sitter fast i den gamla, historiskt ofruktbara och idealistiska synen på medvetandegörandet. Den taktik som förespråkas av dem som grävt ner sig i denna idealism tjänar inte (som den avser) att »upplysa» klassen så att den »när läget är moget» kan bryta sig ur borgarnas förlamande grepp. I stället får taktiken som resultat att arbetarna under hela tiden fram till revolutionen kommer att vara avskilda från »avantgardet», något som inte löser sig över en natt, utan kräver att vi kämpat tillsammans under lång tid.

De borgerligt reformistiska ledarna kommer att ge fonderna en uttalat inomkapitalistisk inriktning, och vill idag skjuta avgörandet framför sig av valtaktiska skäl. Vi måste driva frågan i sådan omfattning att det endast med stor svårighet kan fifflas undan, och detta i samarbete med de socialistiskt reformistiska kretsarna i SAP, SSU, LO, Vpk och andra organisationer.

Naturligtvis ska vi just visa att förslaget är ett progressivt steg på vägen, inte att det är »socialismen själv». Vidare ska vi kombinera försvaret av fonderna med utvecklandet av vår syn på den proletära demokratin, socialismens innebörd osv. Detta är huvudlinjen i förhållande till fonderna, men måste samordnas med kampen på två viktiga fronter: demokratin inom arbetarrörelsen samt utvecklandet av den ekonomiska kampen. Vi ska naturligtvis sträva efter att vinna maximalt inflytande inom den nuvarande fackliga apparaten, för att aktivera och utveckla dels arbetardemokratin, dels kampen själv. Även denna kamp kommer avsevärt att underlättas om vi avvisar sekterismen i förhållande till den övergripande reformistiska strategin.

Slutligen är dessa faktorer endast delar av den totala taktiken idag, övriga delar som vinnandet av det lilla skiktet revolutionära arbetare, partibygget och så vidare får anstå till en annan diskussion, men det kan redan klargöras att även de mest medvetna arbetarna kommer att vinnas för kommunismen och aktivt partiarbete först när kommunisterna visar sig kompetenta att dels korrekt bedöma utvecklingen, dels uppställa taktiska ledningar för hela den aktiva delen av arbetarklassen, och för alla progressiva skikt och kampfronter.

Summering – hur ser framtidsperspektivet ut?

Vi har i tidigare avsnitt konstaterat att staten intervenerat på allt fler områden i samhället och att den genom detta förebådar ett ökat församhälleligande av produktionen och en allmänt sett utvidgad kollektivisering. Vi sade också att detta i hög grad återverkar positivt på klasskampen. Detta genom att öppna tankebanor som tidigare blockerats, tankebanor som tills vidare kan integreras i den borgerliga ideologin, om än i socialdemokratisk form – men som i sin förlängning, med tilltagande svårigheter för den ekonomiska grundvalen att följa med i »tankegången», leder till partiella brott med vad som ryms med bibehållandet av detta samhälles grundläggande lagbundenhet.

En sådan återverkan sker på arbetarklassen, men i lika hög grad på andra klasser och skikt. Varje social gruppering reagerar naturligtvis på »sitt eget sätt» eftersom deras verkliga konstaterbara ställningar är skilda (löner, status, arbetsuppgifter, kollektiva arbetsformer, underordning m m), men för alla skikt som i en eller annan form kan liera sig med arbetarklassen, acceptera dess ekonomiska kamp och även ta upp dess reformistiska målsättningar, kan utvecklingen medföra en viss »befrielse» från traditionellt inskränkt tankegods.

Denna återverkan på klasserna måste vi utnyttja. Men detta är inte det enda. Eftersom vi idag inte i nämnvärd omfattning kan ändra den allmänna inriktning kapitalismen och staten har, måste vår taktik grunda sig på den egna svagheten, och vända den till vår fördel. Ett »principiellt» ställningstagande för att vinna »propagandistiska framgångar» eller »avgränsa sig från borgarna» tjänar inget annat syfte än att avgränsa kommunisterna från arbetarklassen. Vi måste således dels kunna analysera verkligheten och förutsäga utgången av vissa »strider», dels utnyttja denna vår kunskap på ett sådant sätt att det inte isolerar oss och samtidigt tjänar våra strategiska målsättningar.

Om vi accepterar detta resonemang, kan vi resonera oss vidare mot framtida perspektiv: Kapitalismen fortsätter att utvecklas, kräva högre former av planering osv, vilket som tidigare påpekats, kommer att föra reformistiska och revisionistiska partier till makten i alla viktiga länder. Dessa kommer att spela på sin reformism, eftersom denna i allt högre grad ligger i linje med den spontana utvecklingen, och de krav den ekonomiska basen ställer. En sådan utveckling kan dock bara fortgå till en viss gräns, därefter ställs frågan om planering eller marknad, privat eller kollektivt ägande, utveckling vidare mot socialism eller ett stort steg bakåt – med krossande av allt motstånd (detta är enbart ett schema). Om vi i detta läge kan vinna arbetarklassen för en utveckling framåt, och detta i allians med olika andra skikt, kommer socialdemokratin att splittras i två delar, en som överger och en som formellt bibehåller sina reformistiska målsättningar. De senare kan dock bara spela någon roll som medvetna medlöpare åt extremhögern som vill upphäva arbetarklassens och andra skikts alla landvinningar för att på nytt väcka upp de redan döda formerna för kapitalistisk utveckling.

Utveckla den socialistiska reformismen!

Om den skiss vi nu sett i sina huvuddrag är riktig, får det omedelbara taktiska konsekvenser. Kampen måste inriktas på att utnyttja socialdemokratins tilltagande ideologiska reformism för att frigöra ett mer militant (men fortfarande reformistiskt) medvetande hos arbetarklassen, och andra skikt som vi bedömer har konkreta erfarenheter som gör dem lämpliga som målgrupper.

Vi har redan i inledningsavsnittet klargjort skillnaden mellan de två olika slags reformism som existerar – den borgerliga och den socialistiska. Det är den sistnämnda som idag växer fram som motvikt till den borgerliga reformismen. Det rör sig om grupper av arbetare (såväl som andra samhällsskikt) inom SAF och LO, samt stora delar av SSU, som börjat ifrågasätta den rådande ordningen, kritisera socialdemokratins hittills förda politik och dess förvaltande av kapitalismen. Det man kräver istället, är att SAP ska lägga fram ett program för planhushållning, politiskt aktivera arbetarklassen och bl a via löntagarfonderna starta kampen för socialismen.

Dessa arbetare (m fl) har brutit med den borgerliga reformismen och utvecklat ett medvetande om nödvändigheten av att ersätta kapitalismen med socialism. Helt naturligt ser man dock vägen dit som en reformistisk sådan och inte som en revolutionär, eftersom de reformistiska lösningarna hittills är oprövade på detta område och arbetarklassen med nödvändighet behöver dessa erfarenheter.

Att det vidare är en rörelse i växande, märks på den ökade motionsfloden i just denna fråga till de senaste SAP-kongresserna och även LO-kongressen nu senast, inte minst Meidners eget förslag emanerar ju bl a ur denna rörelse. Den sammanfaller också – vilket vi påtalat – med kapitalismens utveckling och ligger i och med detta »i tiden».

Vi menar därför att denna rörelse (om än i embryonal form) utgör den mest medvetna delen av dagens svenska arbetarklass och bör ges allt upptänkligt stöd, en uppgift det åligger hela vänstern. Den socialistiska reformismen utgör ett klart framsteg vad beträffar arbetarklassens politiska medvetenhet och det tillkommer varje marxist att stimulera och utveckla detta tänkande inom arbetarklassen. En väg att göra detta, är att fullt ut stödja tillkomsten av löntagarfonderna och bidra till att hindra deras förvanskning eller att de fifflas bort. En annan väg vi måste utnyttja, är att så långt det är möjligt (p g a de spärrar SAP etc förmodligen ställer upp) sträva efter gemensamma aktioner i olika frågor med dessa arbetare.

Kamp för demokratin!

Vidare får kampen för demokrati (här och nu, samt för all framtid fram till kommunismen) en väsentligt större betydelse än den vanligtvis tillmäts, eftersom bibehållandet av demokratin är en förutsättning för att utvecklingen ska nå ända fram till arbetarklassens slutliga (eller åtminstone delvisa) brott med reformismen (åtminstone under kapitalismen, övergångssamhället innebär nya faror).

Några konkreta frågor där detta kampavsnitt är aktuellt utgör t ex den nu aktuella frågan om situationen i Västtyskland och frågan om grundlagsskyddandet av de demokratiska fri- och rättigheterna. Dessa frågor är även utmärkta exempel på tillfällen då det är både möjligt och nödvändigt med ett enhetligt agerande långt utanför de traditionella vänsterkretsarna, inte minst vad gäller att stödja utvecklingen av den socialistiska reformismen.

Partiet, övergångstaktiken

Detta är inte platsen för en utförlig diskussion om partiets roll, det får vi i så fall återkomma till. Men vi vill ändå rikta uppmärksamheten mot en del följder av våra skriverier. Vårt perspektiv tilldelar partiet en avgörande roll för att revolutionen ens ska bli ett tänkbart alternativ. Men vi avvisar implicit två faror: det extrema avskiljandet av partiet från den spontana reformismen i arbetarklassen, det idealistiska synsätt som idag pläderar för »övergångskrav» (i ordets verkliga bemärkelse) och icke-ansvarstagande. Detta innebär dock inte att vi avvisar elitpartiet som form för partiverksamheten, tvärtom. Vi menar an partiet kan bevaras som struktur uppbyggd kring sin strategi endast som elitparti, annars kommer anknytningen till klassens reformism att göra partiet reformistiskt. Inte heller avvisar vi övergångskrav i sig, bara som formen för att ställa krav idag.

Kommunisterna måste ha någorlunda fast grepp om vad som händer i samhället och kunna utarbeta en taktik i förhållande till detta. I denna långsiktiga taktik ingår övergångskraven som beståndsdel, liksom utvecklandet (inte »krossandet») av den socialistiska reformismen. Övergångsprogrammets originalskrivning om övergångskravens giltighet visar tydligt på det perspektiv i vilket programmet skapats: »I samma utsträckning som massornas gamla partiella minimalkrav kolliderar med den förfallande kapitalismens destruktiva och förnedrande tendenser – och detta sker för jämnan – framlägger IV Internationalen ett system av övergångskrav…» (51) Detta sker definitivt inte för jämnan idag, perspektivet är ett annat. Först när trotskismen avlägsnar sin idealistiska barlast i denna fråga (liksom i fråga om ansvarstagandet, samt i en rad andra frågor) kan den betraktas som ett seriöst alternativ, strategiskt och taktiskt, i vår del av världen. Låt kampen avlägsna skrivbordsprodukter och förlegade formler, över »principerna» och vänd ansiktet mot verkligheten.

Våra herrar och damer, nu är det er tur.

Tom Hansson och Per Reichard,
Socialistiska Studiegruppen

Noter
1. Lenin, Collected Works bd 6 sid 163. Moskva 1964
2. Diskussionen sträcker sig här inte över till förhållandena vid övergången till socialismen.
3. Följande litteratur har använts under detta avsnitt:
K-Å Andersson: Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom, Röda Häften 25, Sthlm -74.
K Bäckström: Arbetarrörelser i Sverige del 1 och 2, Sthlm -71
A Danielsson: Revolution och reform, i urval av Alsterdal/Sandell, Sthlm -71.
Hentilä: Orsaker till reformismens genombrott i svensk socialdemokrati, ARKIVnr5. Lund.74.
G Hultén: Arbetsrätt och klassherravälde, Sthlm -71.
Johansson/Nilsson/Olofsson: Socialdemokratin och arbetarklassen, Zenit 40, Sthlm-75.
J Lindhagen: Socialdemokratins program 1890-1930, Karlskrona -72.
Socialistisk debatt: Från Palm till Palme (antologi), Sthlm -72. ’”%,
H Tingsten: Den svenska socialdemokratins idéutveckling del 1, Sthlm -67. /, , Typografernas fackförening (minnesbok) samt Typografiska föreningen i Stockholm 1846-1946.
4. B Arwidsson m fl: »Grupparbete i regional planering», Teknis Sthlm -74. Bearbetning av SOS: industri.
5. Yngve Åberg: Produktion och produktivitet i Sverige 1861-1965, Uppsala -69.Sidan 71, figur av oss.
6. SOU 1971:5 (fram till 1970) sid 241, samt SOU 1975:88 (till 1975). Kurvan framräknad och konstruerad av oss.
7. Beräknat på SOS:industri.
8; SOU 1953:10. cit. efter Wallander (se nät 9) sid 41, not.
9. J Wallander: Verkstadsindustrins maskinkapital, Uppsala -62. Sid 39-40.
10. Yngve Åberg: A.a. sid 67-68.
11. SOU 1971 ;5 sid 242 (appendix C författat av Lars Lundberg)
12. SOU 1971:5 sid 243.
13. Egna beräkningar utifrån SOS:industri. Överskottet = förädlingsvärde minus (avskrivningar, förvaltningspersonalens löner, arbetarlöner).
14. G Eliasson:Industrifinansieringen perioden 1950-70. Sthlm .•67, sid 219. Uttrycker bruttovinst i förhållande till totala intäkter 1951-|S3, index (högra stapeln).
Norgren/Norgren: Svensk Industri, Ystad -70. Sidan 68, bruttovinst i procent av kapitalstocken (procent, vänstra stapeln).
Edgren/Faxen/Odhner: Lönebildning och samhällsekonomi (»EFO»), Sthlm -70. Sidan 125. Denna källa fram till -67, därefter SOU 1974:12 sid 93. Bägge kurvorna uttrycker grovt avkastning på realkapital efter kalkylerade avskrivningar och före skatt Procent (vänstra stapeln).
G Eliasson: Profits and Wage Determination Sthlm -74, sid 109. Real avkastning på totala tillgångar före skatt, 1950-71. Procent (vänstra stapeln).
Efter 1971 har en viss uppgång, och ånyo en nergång inträtt, enligt vår mening är uppgående dels konjunkturberoende, dels (och till stor del) avhängig regeringens framgångsrika ekonomiska politik under 70-talets första år.
15. V Bergström: Kapitalbildning och industriell demokrati, Uppsala -73, sid 32-34.
16. Egna beräkningar från SOS:industri. Fasta priser.
17. Se Erik Dahmén: Blandekonomins dilemma. Ekonomisk debatt 2/76 sid 112ff.
18. Se Dencik/Åberg: Exploateringen inom svensk industri, Zenit 33, sid 52.
19. Se Dahmén: A.a. sid 114.
20. Bergström: A.a. sid 26. Kurvan konstruerad av oss.
21. Vilket visar sig genom en total avsaknad av korrelation mellan en industribranschs profitkvot och koncentrationsgrad. Egna beräkningar utifrån SOS:industri. Samma sak kan man se i SOU 1974:12.
22. H Kjellman/D Nordling: Industrins finansiering 1955-75, Sthlm -72, sid 3. För 1970-75 samma författare i bilaga till Industriförbundets »Industrikonjunkturen våren -76», sid 199.
23. Kjellman/Nordling: Industrins finansiering, sid 3.
24. Bo-Jonas Sjönander: AP-fonden och kapitalmarknaden, Karlskrona -74, sid 13.
25. Sjönander: A.a. sid 15.
26. Söderlund/Bentzel m fl: »Sveriges Industri», Sthlm -67, sid 99.
27. Hedemoragruppen (Arwidsson m fl): Industrins utveckling branschvis under efterkrigstiden, Teknis, Sthlm -73.
28. SOU 1971:5 sid 42.
29. Enligt den sk EFO (Edgren/Faxen/Odhner)-modellen.
30. Under lågkonjunkturen i början av 70-talet tycks man ha bedrivit en konsumtionshämmande ekonomisk politik, helt mot konstens regler. Enligt vår mening var detta ett medvetet spel för att under de »svåra åren» stärka exportindustrin, vilket gav resultat under den följande tiden när svensk industri lyckats rida ut efterkrigstidens värsta internationella recession utan att detta nämnvärt påverkat arbetslösheten.
31. Jan Bröms: Problemen ligger inom företagen. Ekon, Debatt 2/76, sid 129.
32. Norgren/Norgren: A.a. sid 23.
33. Rolf Zenker: Den offentliga sektorns tillväxt, i E Lundberg (red.) Svensk finanspolitik i teori och praktik. Lund -71, sid 82-83.
34. SOU 1975:89 (LU-75) sid 91, 111, 112, 114, 115, 116-17, 118-19, 120,138.
35. SOU 1975:90 sid 263.
36. Angående finanspolitikens verkningar se Lars Mathiessen.: Finanspolitiken som stabiliseringspolitiskt instrument, i Lundberg: Svensk finanspolitik, sid 164 ff, samt V Bergström; Den ekonomiska politiken i Sverige och dess verkningar, Uppsala -69. Övrig statlig politik finns fint sammanfattad i Eva Henström m fl: »Urbaniseringen och den statliga politiken i Sverige 1930-1969, Teknis, Sthlm -71. ;
37. Se Aktuell Ekonomi 5/76 (Handelsbanken) samt not 30. Debatt om den statliga politikens syften och effekter i Ekonomisk Debatt 1 resp 3 1973 mellan Lars Matthiessen och Börje Kragh. 38. En sådan analys mätte göras separat. Som statistisk utgångspunkt kan man t ex börja med Låginkomstutredningens kapitel 6 om den sociala rörligheten.
39. Se Meidners m fl rapport till LO-kongressen, Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder, Lund -76.
40- »En demokratisk hushållning», Borås -75, sid 9.
41. Brandt/Kreisky/Palme: Brev och samtal, sid 30.
42. Förutom KAF även ex Peter Dencik i ett förvånansvärt enkelspårigt och efterblivet inlägg i Zenit 45.
43. G Eliasson: Profits… sitt 13.
44. Se även B-A Lundvall: Arbetslöshet, inflation och exploateringsgrad i Dencik/Lundvall (red): Arbete; kapital & stat, Sthlm -74, sid 176.
45. Eliasson: A.a sid 13.
46. Eliasson: A.a. sid 14.
47. V Bergström: Den ekonomiska politiken… sid 69.
48. V Bergström: Kapitalbildning… sid 33.
49. Se ex Ekonomisk Debatt 1/76 (som behandlar Meidners förslag), artikeln av S-E Johansson: Löntagarfonder, vinstbegrepp, skatte- och börskonsekvenser. Står på sid 51 ff.
50. Se ex Rudolf Meidner: Samordning och solidarisk lönepolitik, Sthlm -74, sid 65.
51. Röda Häften 2, sidan 12.

Från Fjärde Internationalen 3-4/1976