Författararkiv: Göte Kildén

Bush och Blair – Korsfarare med kärnvapen

Detta korståg, detta krig mot terrorismen, kommer att pågå ett tag, sa George Bush efter attackerna den 11 september. Ja, Västerlandets kristna kyrkor och dess rika följeslagare har alltid älskat sina korståg.

Redan i slutet av 1000-talet hade korsfararna erövrat Jerusalem från den turkiska seldjukdynastin. Den djupt religiöse frankern, riddaren, Godefroid de Bouillon och hans knektar mördade då besinningslöst stadens alla muslimer och judar. Al-Aqsamoskén förnedrades och kom att användas till stall. Den bergsklippa, där Mohammed ansågs ha vistats före sin himlafärd, slogs sönder och bitarna auktionerades ut på en marknad i Konstantinopel.

Under århundraden fortsatte sedan dessa makabra korståg. ”Gud vill det”, var fältropet. Så fort blodstanken efter riddarnas räder hunnit dunsta var köpmännen från handelsstäderna Genua och Venedig där, för att roffa åt sig av den världsliga rikedomen.

– I dag är korsfararnas seger fullständig, sa generalen Sir Edmund Allenby när han 1917, efter det ottomanska imperiets sammanbrott, marscherade in i al Quds (Jerusalem) och var med om att infoga stora delar av Mellanöstern – och dess oljetillgångar – i det brittiska imperiet.

Föregångarna till dagens engelska tabloidpress firade triumfen på hemmafronten, genom att på sina löpsedlar låta trycka upp bilder med Rikard Lejonhjärta under den fantasifulla rubriken: ”Äntligen! Min dröm har blivit verklighet!”. ”Korståg i Europa”, kallade generalen och sedermera presidenten Dwight D Eisenhower traditionsenligt också sina memoarer. En av hans efterträdare, Ronald Reagan, såg Sovjetunionen som ”det ondas rike” och sitt eget politiska engagemang som ett ”personligt korståg mot den falska guden Marx och hans falska profet Lenin”.

För fyra år sedan, efter det inledande kriget i Afghanistan, inledde så våra mest moderna korsfarare, med de innerligt troende Bush och Blair i spetsen, niohundra år efter Godefroid de Bouillon, det senaste korståget, nu mot Irak. I maj 2003, bara drygt någon månad senare proklamerade junioren Bush, den seger hans pappa valde att aldrig kamma hem.

Med en regi och en dramaturgi som inte stod långt efter den största mästarens, den tyska filmregissören och nazisten Leni Riefenstahl, landade Bush denna dag med ett potent jetplan på hangarfartyget USS Abraham Lincoln. I raffig flygmundering med tuff skinnjacka vinkade han glatt åt alla matroser och marinsoldater, som likt väl tuktade rader med buxbom i Versailles parker formerat sig under en jättelik banderoll i de amerikanska färgerna, med budskapet att nu var ”Uppdraget verkställt!”

I dag, när vi kan summera en längre stridande amerikansk närvaro i Irak än den tid under andra världskriget när dess trupper var ute i fält, kommer eftervärlden att minnas glammet, festen och segeryran på USS Abraham Lincoln som en av de mest tragikomiska scenerna i världshistorien.

Ett politiskt bokslut över dessa fyra år går att sammanfatta på många sätt. Vår egen utrikesminister, mannen som skapade Bildtdoktrinen, ”Tjänar jag bra med pengar är detta bra för Sverige”, har inte ens uttalat en enda bokstav av kritik över USA:s roll. Han anser inte att det överhuvudtaget handlar om en ockupation, utan bara om ”en del inre besvärligheter”. Vi har, menar han, en demokratisk regering som möter ett illegitimt motstånd.

Men han kan svårligen förklara varför hundratusentals irakier har det så ”besvärligt” att de dött under detta demokratiska styre. Enligt den ansedda tidskriften the Lancet handlar det om 650 000 döda. Inte heller kan utrikesministern förklara varför snart tre miljoner människor har flytt hans demokratiska Irak. Eller varför så många ledamöter i dess parlament och från regeringen väljer att bo i det tryggare och för den delen mer vällustiga London.

Under de fyra första åren av andra världskriget var motståndsrörelserna mot de tyska ockupanterna i de flesta av Europas länder oerhört svaga (med Jugoslavien som det stora undantaget). Världskrigets Paris eller Köpenhamn var i det stora hela fridfulla sovande småstadsidyller i jämförelse med dagens Bagdad.

Då har ändå ockupationsstyrkorna och Nouri al-Malakis samarbetsregim i dag tillgång till långt fler soldater och en helt överlägsen militär teknik i jämförelse med de resurser som Wehrmacht och Gestapo förfogade över. Med de nya trupper, poliser och säkerhetstjänster som nu senast enrollerats kommer ”De villigas allians”, som ockupationsmakten benämner sig själv, att närma sig 180 000 man. Under ockupationen har 3 500 av dessa soldater dödats. 20 000 har sårats, varav många mycket svårt.

Räknar vi bort det avskyvärda etniska och religiösa våldet, så riktas enligt Pentagons senaste kvartalsrapport 68 procent av alla väpnade attacker mot amerikanarna.

Medeltidens korsfarare kom som så många andra erövrare i historien snart att hamna i underläge. Efter Salah al-Dins återerövring av Jerusalem 1187 (för övrigt utan någon som helst hämnd eller blodvite när portarna väl forcerats) kom korsfararna att trängas tillbaka in i små statsstater, skyddade av väldiga borgar.

På samma sätt har Bush fått göra i dagens Irak. Hans soldatesk och säkerhetstjänster sitter instängda i ett sextiotal väl försvarade baser bakom höga betongmurar. I Bagdads extremt välbevakade gröna zon finns samarbetsregimens och ockupationsarméns viktigaste ledningsfunktioner samt alla dess diplomater och löst departementsfolk.

Men nu bygger man för framtiden och då minst för de fyrtio långa år som man hoppas att den irakiska oljan och de nya oljekontrakten ska räcka. Utanför Bagdad tänker man investera i fyra jättelika militära baser. Tallil i söder. Al Asad i väster. Balad sju mil norr om Bagdad och Irbil eller Qayyarah i norr. Strategiskt utplacerade som sina föregångare under medeltiden, som moderna repliker av Tripoli, Sidon, Tyros och Askalon.

själva Bagdad, då som det nya Jerusalem, i ett jättelikt vackert parklandskap på 400 000 kvadratmeter sluttande ner mot Tigris historiska strandbädd, är USA redan i full gång med att bygga den största korsfararborg som folken i Mellanöstern någonsin har skådat. Mot horisonten kan Bagdadborna redan se konturerna av de 21 byggnader som håller på att färdigställas. I den färdiga borgen, där slutnotan blir uppemot fem miljarder svenska kronor, ska den nya amerikanska ambassadens folk och kringresurser dväljas.

Över 5 000 människor ska här leva inneslutna bakom alla tänkbara former av elektroniska och fysiska säkerhetshinder. Försvarade av elittrupper från US Marines. Med eget elkraftverk, eget vatten- och avloppssystem ska man alltid ha tillgång till den vardagliga infrastruktur som fattas för de vanliga irakierna. Egna restauranger, pooler, biografer, amerikanska klubben och andra förlustelser ska hålla undan ledan och tristessen. Sjukhus och kapell av alla de sorter ska givetvis finnas. Liksom McDonalds.

De fyra solida militärbaserna och den nya ambassadstaden är starka symboler för en de facto nykolonialisering. Men det finns också viktiga berättelser om nybygget att lyssna till. En sådan vittnar om Vita husets koloniala kulturförakt. Av över 5 000 ambassadanställda är det bara ynka sex procent som kan förstå och tala arabiska. Likt Johanniterorden, Tempelriddarna och Tyska orden på sin tid kommer dagens amerikanska säkerhetstjänster CIA, DIA; NSA; NGA m fl att här skrutta runt i alla sina byggnader utan att förstå särskilt mycket av vad som händer därute bland araberna i den röda zonen. Varför prata med folk när man kan skjuta dom?

En annan lika symbolisk berättelse handlar om de arbetare som bygger denna korsfararborg. Huvudentreprenör är First Kuwaiti Trading & Contracting som av säkerhetsskäl valt att anlita indier, pakistanier, filippiner och nepaleser som sin arbetskraft. Dessa arbetare flygs enligt flera uppgifter in bakvägen, fråntas sina pass och tror att de ska jobba i Dubai.

Löner och arbetsvillkor i stort är usla. Arbetsmiljön och hälsovården katastrofal. Människor kan tvingas att arbeta med öppna sår och värktabletter delas ut som godis. Ambassadbygget bidrar alltså inte ens till att lindra massarbetslösheten bland irakierna. För av säkerhetsskäl kan inte ens irakierna arbeta hos sina befriare. De enda vanliga stadsbor som flitigt tas in genom alla säkerhetsspärrar är Bagdads prostituerade…

Det är inte lätt att försöka skönja helheten i det som sker i Irak. Västvärldens inbäddade journalister har somnat in och sussar för gott och i våra TV-kanaler repriseras i stort sett samma sorgliga scen dag efter dag. Först en bild från ett nytt vansinnigt sekteristiskt bombdåd där vi får se ett virrvar av förtvivlade människor runt förvridna, rykande bildelar och sönderslitna, blodiga kroppsdelar. Därefter någon journalist, som mot en välbevakad husvägg inne i den gröna zonen förklarar att detta avskyvärda våld bara fortsätter.

Vi bjuds att titta in i ett hörn av skräckkabinettet, men mycket annat får vi aldrig se, framförallt får vi aldrig se dödade amerikanska soldater eller vraken av nerskjutna helikoptrar.

Vi får heller aldrig se när en marinsoldat på vrålande amerikanska sparkar in dörren till en vanlig lägenhet, stormar in och tvingar upp de boende i fångställning mot väggarna och sedan river upp allt bohag. Vi får heller aldrig se när samme marinsoldat rafsar runt efter vapen och sprängmedel i kvinnornas underkläder. Vår utrikesminister, som framförallt låter narcisserna blomma i sin blogg, han kan heller ingenting berätta om denna ockupation. Han låter bara meddela att den inte existerar

Ett bra sätt att hjälpligt försöka förstå vad som händer är att i minnet bläddra tillbaka i en verklig kanon från en av det kalla krigets mest hyllade ideologer, Zbigniew Brzezinskijs bok Det stora schackbrädet från 1997. Brzezinskij var för övrigt känd som pappa till Albrightdoktrinen (”Vad är det för mening med en så stor armé om vi inte använder den?”) och diskuterade i denna bok strategin efter USA:s lyckade bombningar av Belgrad, de flyganfall som möjliggjorde demonteringen av Jugoslavien.

Nu när vi har säkrat Balkan, hur ska vi då säkra den energi- och geopolitiskt så strategiska regionen från Afrikas Horn och Arabiska havet, över Mellersta Östern, Kaspiska havet och ända till Kazachstan och Balchassjön, frågade Brzezinskij.

Som ett barn av den amerikanska filosofiska traditionen utgick han från de oerhört enkla men pragmatiska och hårda fakta som var vid handen. Efter andra världskriget, 1945, satt USA med royal flush på hand, med 45 procent av världens BNP. En ekonomisk dominans som aldrig skulle komma att vara för evigt. Redan 2020 kommer USA bara att svara för 15 procent av BNP, menade Brzezinskij, och kommer därför oundvikligen att få stora svårigheter att på egen hand klara målet att också här balkanisera för att på så sätt kunna kontrollera denna så energirika och därför så vitala region.

Regimförändringar måste till i länder som Irak, Iran, Syrien, Libanon och Afghanistan. Hizbollah och den palestinska motståndsrörelsen måste krossas. Det vi därför måste bygga på är en stabil transeuropeisk säkerhetspolitisk allians, med Nato som sin militära plog; endast en sådan allians blir tillräckligt stark och uthållig för att orka med denna stora utmaning, blev hans svar (dvs den typ av allians som man nu med Sveriges hjälp bygger i Afghanistan).

Brzezinskijs ekonomiska prognos för tio år sedan verkar inte komma att slå slint. Snarare har tempot stegrats. 2006 svarade USA endast för 22 procent av världens BNP. Samtidigt som man står för hela 50 procent av världens militärutgifter!

Det som däremot slagit helt slint är hur valhänt Bush junior hanterat Irak, och därför har också Brzezinskij i dag blivit en av hans allra hårdaste kritiker. Bush misslyckades med att få med Nato i sitt korståg mot Saddam Hussein, och ”De villigas allians” har därefter försvagats betydligt. Hemmaopinionen i USA sviktar, eftersom amerikanarna aldrig tyckt om vare sig sporter eller krig där man förlorar, och den starka antikrigsrörelsen i Europa har gjort att Spaniens, Italiens, Danmarks och Polens regeringar svalnat och nu är helt ovilliga brudar för Bush och Blair.

Bush svalde också enfaldigt alla löften från sin utrikespolitiske nykonservative arkitekt Paul Wolfowitz och dennes av CIA uppraggade exilfigur, Ahmad Chalabi, som visade sig vara en politisk trashank. Wolfowitz och Chalabi hade lovat Bush att priset för invasionen var ett mot USA garanterat vänligt sinnat sekulärt majoritetsstyre i denna så oljestinna stat.

Därför vågade hans administration pröva vingarna på egen hand, och iscensatte invasionen utan stöd från vare sig Nato eller FN. Men givetvis med kraftiga israeliska applåder i kulisserna. Detta trots att Brzezinskij också varnat Vita Huset för dess överdrivna lyhördhet inför den i USA så starka israeliska lobbyn. En lobby som bara under en generation fått ett helt exempellöst inflytande och i dag fått Vita Huset att sätta likhetstecken mellan Israels och USA:s utrikespolitik.

Scott Ritter, FN:s förre vapeninspektör i Irak, själv jude och känd som Israelvän, har pekat på samma fenomen och sagt att det är omöjligt att i den amerikanska debatten diskutera om det eventuellt skulle finnas motstridiga intressen mellan de bägge länderna. Att ens ställa frågan är som att osäkra en granat, menar han.

Invasionen i Irak har blivit till ett svidande taktiskt nederlag för Bush. Tanken var att isolera Iran och Syrien, men i stället har han fått en samarbetsregering som domineras av politiska fraktioner med religiösa shiitiska förtecken, och om än med starka variationer är de alla vänligt sinnade mot just Iran.

Dessa fraktioner har också mycket starka egna miliser, framförallt Sadrbrigaderna och Mahdiarmén, som tillsammans när som helst kan lamslå ockupationsarméns alla försörjningsleder. Trots alla de militära resurser som USA och Storbritannien satt in och trots massakrer som den i Falluja växer hela tiden också de sunnitiska motståndsgrupperna både i antal och militär styrka.

I regionen i stort är bilden splittrad. När Syrien tvingades att upphöra med sin militära närvaro i Libanon och den mycket västvänliga regeringen Siniora installerades var detta en stor framgång för den långsiktiga amerikanska strategin. Men Hizbollahs militära triumf i försvaret mot Israels invasion i fjol sommar innebar att vägen mot Damaskus än en gång blockerats. Teheran har dessutom kvar en viktig militär och politisk bundsförvant nära Israels gräns i norr.

I Libanon pågår sedan länge en politisk kraftmätning där det för närvarande är clinch mellan Sinioras regering och oppositionen, med Hizbollah i ledningen. USA och Saudiarabien slussar in pengar och vapen både till Sinioras säkerhetstjänst och falangisterna, och enligt många källor låter man även medlen helga de kortsiktiga målen genom att donera resurser till våldsamt antiamerikanska sunnitiska jihadgrupper.

Hizbollahs samfundskaraktär – man organiserar inte efter exempelvis klassgränser utan rekryterar som medlemmar bara övertygade shiiter – samt ett borgerligt politiskt program i övrigt, innebär att man har svårt att göra inbrytningar bland de bredare lagren av sunniter. Trots mängder med provokationer har ändå Hizbollah, till skillnad från Mahdiarmén i Irak, lyckats hålla rent sina led från allt religiöst betingat våld.

Alltsedan det militära bakslaget i fjol lever dessutom Israel med en svår politisk kris. Som dessutom förvärras av korruptions- och sexskandaler som egentligen bara är ytliga tecken på de ideologiska motsättningar som i grunden skakar hela det sionistiska projektet. Hamas valseger var ett svårt bakslag för både Tel Aviv och Washington, men har till en del desarmerats av att man lyckats köpa upp både Mahmoud Abbas och stora delar av PLO och på så sätt kunnat sponsra ett lågintensivt inbördeskrig bland palestinierna.

Men retoriken om en tvåstatslösning är inte längre användbar. Man kan lika gärna prata om att jorden är platt. Kung Abdullah av Jordanien, som fått sin utbildning i USA och som tjänstgjort i den brittiska armén, bönade lika förtvivlat som förgäves inför den amerikanska kongressen förra veckan, när han bad om en omedelbar tvåstatslösning av Palestinafrågan. Samtidigt som hans land, utöver en stor mängd palestinska flyktingar från tidigare, nu på kort tid har fått ta emot en miljon irakiska flyktingar och därför hotas av en social explosion, vet han att det ”demografiska problemet” i Israel kan komma att betyda att Jordanien tvingas att ta emot ännu fler palestinska flyktingar.

Hela regionen är ekonomiskt och socialt svårt drabbad. I exempelvis Egypten slumrar samtidigt potentiellt sett de starkaste radikala islamistiska krafterna i hela Mellanöstern. I Kairo, med sina 15 miljoner innevånare, de flesta i marginalen till ett modernt samhälle, kan vi när som helst få se väldiga sociala och politiska eruptioner.

I denna regionalt sköra och mycket spända situation, där här bara skissats några huvudlinjer, talar många mycket om den shiitiska renässansen eller om den shiitiska ”faran”. Ska deras månskära bli till en fullmåne som lyser över hela östern? Många av de diktaturer som är USA:s och för den delen Israels stöttepelare i området, som regimerna i Egypten, Jordanien, Saudiarabien och Bahrein, har sunnitiska förtecken och ogillar shiiten Mahmoud Ahmadinejad i Iran lika mycket som shiiterna Hassan Nasrallah (Hizbollahs ledare) eller Muqtada al-Sadr (Mahdiarméns ledare), men i grunden är de lika illa berörda av sunniten Ismail Haniya (Palestinska myndighetens premiärminister).

Det som gör dem alla så obekväma för dessa västvänliga arabregimer är att de alla fyra, var och en på sitt sätt, har skaffat sig ett omfattande stöd bland de fattiga massorna. Ofta sätter de sig också på tvären när det gäller de politiska lösningar västvärlden vill tvinga på deras folk. Sak samma med det sunnidominerade Syrien, där visserligen presidenten, Bashar al-Assad, är shiitisk alawit, men där hans maktbas och landets majoritet är sunniter.

Brännpunkten för alla diskussioner nu fyra år efter invasionen av Irak, och dess uppenbara fiasko, har märkligt nog hamnat ett tänkbart angloamerikanskt/israeliskt bombanfall mot Iran. Detta trots att IAEA sagt att det inte finns ett endaste litet belägg som talar för att landet är i färd med att ta fram egna kärnvapen. Alla rationella överväganden talar också mot ett sådant anfall. Konsekvenserna kan bli katastrofala. Av uppenbara resursskäl är det inte heller möjligt att sätta in mer omfattande markangrepp.

Ändå är inte nära förestående bombningar mot Iran på något sätt uteslutna. USA:s president och hans administration har hanterat invasionen av Irak på ett fullständigt irrationellt sätt, och enligt den mycket trovärdige Seymour Hersh från tidningen The New Yorker, vinnare av Pulitzerpriset, så är åtminstone vicepresident Dick Cheney personligen helt övertygad om att Iran redan har eller är nära att skaffa sig egna kärnvapen. Cheney tror dessutom också att Hizbollah har celler med kadrer inne i USA som kan sprida smutsig radioaktivitet. Israel vill se ett omedelbart flyganfall, och kan mycket väl kunna starta ett på eget hand.

Vi vet också att planerna är klara så långt att det mellan ordergivning från Ovala rummet och anfall, bara behövs 24 timmar. Hangarfartygen är på plats i Persiska viken. Bara USS Eisenhower har 800 tomahawkmissiler ombord. Även de taktiska kärnvapen, B61-11, så kallade bunker-busters, är klara.

Våra moderna korsfarare Bush och Blair kan vara redo att med kärnvapen utlösa ett regionalt storkrig mot de kärnvapen som inte finns. Är detta verkligen möjligt? Javisst! Inte troligt, men fullt möjligt, och avgörande för utgången kan vara om vi gör vårt yttersta för att stärka antikrigsrörelsen.

Göte Kildén, från Internationalen 11/07.

Förbundet Kommunist, MIR, och Chile

I senaste numret av Kommunist, organ för Förbundet Kommunist (FK), finns tre viktiga artiklar:

  • En ledare om FK:s internationella uppgifter.
  • Ett uttalande från FK:s centralkommitté om det internationella arbetet och den svenska solidaritetsrörelsen.
  • En artikel från arbetsutskottet om kampen i Chile och solidaritetsarbetet.

Här ska vi i huvudsak granska den tredje artikeln. De bägge första förtjänar dock några inledande kommentarer.

I centralkommitténs uttalande finns en självkritisk granskning av FK:s tidigare antiimperialistiska solidaritetsarbete. Denna rör dels gjorda prioriteringar:

En falsk förklaring att vi utförde detta arbete (solidaritetsarbetet, vår anmärkning) utifrån vårt arbetsplatsarbete, uppkom. Detta påstående har saknat täckning. Det hade varit riktigt att föra ett anti-imperialistiskt arbete utifrån arbetsplatserna. Felet var att vi inte gjorde det i verkligheten.

Dels FK:s oförmåga att sätta upp något annat än allmänna paroller – och sitt eget organisationsnamn på plakat – som alternativ till framförallt DFFG:s politik.

Vårt viktigaste fel var att vi i stället för att ställa upp konkreta motförslag, som utifrån en riktig syn ställde upp paroller, arbetssätt och organisationsförslag som kunde mobilisera för bestämda mål, så försökte vi ersätta politiken med analysen och vi bildade svansar efter DFFG:s demonstrationer med maximalistiska paroller.

Vi håller naturligtvis med om kritiken. Det har vi gjort i tre år.

Tyvärr försöker Kommunist förklara de tidigare bristerna med framförallt ”objektiva” orsaker. I ledaren drivs exempelvis tesen att ”allt tydligare har vid sidan av den fortsatt yttersta intensiva kampen i Indokina de andra kampfronterna mot imperialismen framträtt”. Denna tes motiveras sedan genom att ett par aktuella världshändelser radas upp efter varandra. Men denna genomgång är för det första slarvig och ytlig. Den portugisiska kolonialarmen sägs ha utrymt Mocambique, vilket minst sagt är en överdrift.

En riktning inom den spanska bourgeoisien förklaras vara ute efter en samförståndslösning med spanska kommunistpartiet. Vi frågar oss vilken riktning? Vad vi vet så finns en sådan riktning bara i kommunistpartiets drömda portugisiska schema, inte som levande social kraft i dagens Spanien. Vidare sägs Kinas halvhjärtade stöd till revolutionära befrielserörelser utgöra en förändring. Vi frågar oss naturligtvis: när gav Kina ett helhjärtat stöd till revolutionära befrielserörelser?

Men genomgången är nu inte bara slarvig – vilket är mänskligt – den duger inte heller till att visa vad FK är ute efter. Uppsvinget för sociala och nationella befrielserörelser härrör sig inte från vare sig 1973 eller -74 utan från 1968. Tetoffensivens år. Det ”objektiva” behovet av solidaritet i olika former är inte ett ”nytt” behov, vare sig i förhållande till Indokina eller i förhållande till andra fronter mot imperialismen.[1]

Genom att betona det ”nya” försöker ledaren modifiera självkritiken: Visserligen undervärderade vi tidigare det ”konkreta solidaritetsarbetet” (finns det något abstrakt solidaritetsarbete?), men å andra sidan var det inte så viktigt just då………

Ungefär så upplever vi ledarens andemening. Ett liknande tassande finns också i centralkommitténs uttalande:

I det dominerande anti-imperialistiska arbetet, Vietnamarbetet, har den politiska dominansen helt legat i KFML – SKPs händer, vilket inneburit att högeropportunismen här haft sitt starkaste fäste. Denna kraftiga dominans lade objektiva begränsningar för våra möjligheter att utarbeta (!) en riktig, konkret ingripande och proletärt internationalistisk linje i solidaritetsarbetet.

Varför tala i tungor? När förhindrade dåliga styrkeförhållanden en kommunistisk organisation från att utarbeta en linje i solidaritetsarbetet? Begränsningarna var naturligtvis subjektiva: Sekterismen i det anti-imperialistiska arbetet har sina rötter i en bristande förståelse från FK:s sida för hur bredare skikt tillägnar sig en högre medvetenhet, dvs bristande insikt i leninismen.

FK:s dåvarande (och nuvarande!) sekterism i det fackliga arbetet härrör från samma brist. Ty vad är arbetarkommittén med dess fraseologi om inte sekterism. När kommer självkritiken att se ut så här:

Vårt viktigaste fel var att vi i stället för att ställa upp konkreta motförslag (till SAP och VPK), som utifrån en riktig syn ställde upp paroller, arbetssätt och organisationsförslag som kunde mobilisera för bestämda mål, så försökte vi ersätta politiken med analysen och vi bildade ”ideologiska” arbetarkommittéer med maximalistiska paroller som en svans till fackföreningarna.

Det skulle gå för långt att i detalj utveckla denna parallell. Här nöjer vi oss med att antyda den. Vi får säkert anledning att återkomma i en senare artikel.

Är Indokina inte lika viktigt längre?

Så tillbaka till centralkommitténs uttalande. Ty dessvärre syftar inte analysen (om de nya kampfronterna) i ledaren bara till att modifiera självkritiken. Den utgör också grundvalen för FK:s nuvarande prioriteringar.

En annan utgångspunkt är att ingen kampfront dominerar bilden på samma sätt som Indokina gjort tidigare. I stället har motsättningarna skärpts i flera områden. De viktigaste är Indokina. Mellanöstern, Latinamerika och Södra Afrika …

…. Vår bedömning är att vi inte kan tillföra mycket i stödarbetet till Indokina. Dels täcks detta upp av andra och dels har vi ett dåligt utgångsläge för satsningar.

Här tar FK miste. För det första är det bara i borgarpressen och Arbetarkamp som Indokina inte längre dominerar bilden. Indokina utgör tillsammans med Europa världsrevolutionens brännpunkter. Klasskriget i Indokina har nått en omfattning som inte är jämförbart med något annat av världsrevolutionens slagfält. Ett nederlag i Indokina skulle få förödande konsekvenser för världsproletariatet, mer förödande än exempelvis ett nederlag i södra Afrika. En seger skulle å andra sidan få omvänd betydelse. På sätt och vis intar Indokina den plats som var Spaniens på trettiotalet.

Därför är den hafsiga analysen om ”de nya kampfronterna” livsfarlig. Det duger inte att säga att ”andra” täcker upp stödarbetet för Indokina. För vilka är de ”andra”? SKP? VPK?

Däremot går det att säga att det egna utgångsläget är dåligt för satsningar. Men en sådan insikt måste dra med sig vissa givna slutsatser. Vi håller i och för sig med om att det är svårt att utmana SKP på detta kampavsnitt – vi har försökt år efter år – på grund av DFFG:s historiska tradition och trovärdighet. Det kan också vara befogat att taktiskt sätta in större resurser i exempelvis chilearbetet. Men inte med de argument som förs till torgs i Kommunist. De kan nämligen bli ödesdigra i morgon. Om vi inte inser Indokinas exempellösa betydelse för världsrevolutionen kan detta få till följd att vi kommer sent ur startgroparna vid en häftig förändring i kampen. Vår solidaritet kan bli senfärdig och uttunnad. SKP:s hegemoni kan bevaras, vilket är negativt, både för klasskampen i Indokina och i Sverige.

Vi uppmanar därför kamraterna i FK att slänga sina rationaliseringar överbord. Är väl den barlasten borta finns det större möjligheter att hissa seglen och sätta fart när nästa storm blåser upp över Indokina.

Vi är också tveksamma inför FK:s förslag till plattform för solidariteten med Indokina:

Vi är för att aktivisterna enas runt en plattform som går emot brännpunkts- och bit-för-bit-teorierna, går emot ”supermaktsteorin” samt pekar ut USA-imperialismen som huvudfiende.

Hur i all världen ser en sådan plattform ut? Skulle vi inte vara konkreta?

Varför omvärdera nu?

Denna inledande kommentar måste till sist besvara en viktig fråga: Varför korrigerar FK sin anti-imperialistiska linje? Varför satsningen på chilearbetet? Vi har avvisat den förmenta ”objektiva” förklaringen. Sanningen torde ligga i att omprövningen kommer som ett resultat av en ökad press utifrån. Kamraterna i FK har ögon att se med och de är känsliga för vad som rör sig i vänstern. Och vad de har sett har förskräckt dem! RMF har gynnats, både av ”supermaktsdebatten” och den breda chilerörelsen. Kommunist säger exempelvis gycklande att ”för trotskisterna har hela denna debatt varit mums för måns”. Naturligtvis tycker inte FK om att den elake Måns blir fetare. Kamraterna har sett vårt inflytande växa inom viktiga grupper av militanter och forcerat fram vissa viktiga slutsatser självkritik, nya prioriteringar och ändrad politik…

Riktigheten i denna tolkning demonstreras tydligast av Kommunists artikel om ”kampen i Chile och Fjärde Internationalen”. Artikeln utgörs i huvudsak av ett verbalt överfall på trotskismen.

Och det är ju bra! Vi uppskattar att FK ger sig in i samma terräng som oss och tar upp striden om politiskt inflytande med nyslipade vapen. Vi är beredda att tillsammans kämpa mot borgare, stalinister, socialdemokrater och maoister. Vi är också beredda att kämpa mot er.[2]

Tyvärr är de första slag som Kommunist utdelar mot oss mycket orena. Många hamnar t o m under bältet. Dessvärre kan man vinna poäng även för orena slag – om ingen ser att de är ojuste – så vi väljer att parera också dem.

Chile – fem felaktiga utgångspunkter

Kommunist har en del utgångspunkter för sin polemik som måste avvisas direkt.

För det första tror arbetsutskottet att nederlaget den 11 september mekaniskt leder till att fler chilenare än förr förmår avslöja reformismen:

Samtidigt har detta år varit en period av kritisk eftertanke i ljuset från erfarenheterna från Chile. Speciellt har den ”fredliga vägen till socialismen” för allt fler visat sin illusoriska karaktär. När motståndet i dag byggs upp är det allt fler som söker sig en annan väg, en revolutionär väg till socialismen.

Vi menar att motsatsen gäller. Visserligen stämmer säkert Kommunists tes för ett litet skikt av arbetare och studenter. Men diktaturen förstör stora delar av arbetarnas klassmedvetande. Många av de politiskt bästa arbetarna har stupat, andra har fängslats eller flytt ut ur landet. Under diktaturens järnhäl splittras arbetarna ifrån varandra. Många arbetare vågar inte lita på vare sig arbetskamrater, grannar eller nära släktingar. Massarbetslösheten och svälten motverkar också solidariteten.

I denna situation kommer minnet av den borgerliga demokratin under Allende att te sig ljus. Demokratiska krav (inte demokratisk kamp som FK talar om) får ett stort gensvar bland massorna. Slutsatsen av detta blir att kommunisterna måste betona de demokratiska kraven, i den nuvarande perioden. Gör vi inte det så kommer reformismen att monopolisera denna kamp och därmed vidga sitt inflytande.[3]

Vårt påpekande kan kanske uppfattas som bagatellartat. Men vi tror att det är mycket viktigt. Den syn som FK förespråkar kan leda till en undervärdering av nederlaget den 11 september. Den kan inspirera till en vänsteristisk strategi och taktik som är fjärmad från massrörelsen (väpnad propaganda som taktik, utdraget folkkrig som strategi).

För det andra sägs sluminnevånarna höra till arbetarklassen. Denna uppfattning kan vi inte dela. Inget talar för att sluminnevånarna ska räknas till arbetarklassen. Att räkna människorna i slummen som arbetare drar oundvikligen med sig felaktiga prioriteringar. Vi återkommer till denna fråga i samband med analysen av MIR.

För det tredje sägs att: ”I Chile är det i stort möjligt att direkt påbörja skapandet av socialistiska produktionsförhållanden efter ett revolutionärt maktövertagande”. Då till skillnad från Ryssland och Kina där det först ”krävdes en period av uppgörelse med feodalism och småproduktion”. Detta påstående är revisionism och tjänar enbart till att försvara den egna försonligheten mot Kinas parasitära byråkrati. Skapandet av socialistiska produktionsförhållanden påbörjas direkt efter varje proletärt maktövertagande. Även om detta påbörjande (såväl som slutförandet) tar sig olika former i olika länder. Såvitt vi kan förstå, så får denna ”nydemokratiska teori” inte några konsekvenser för FK:s inställning till kampen i Chile. Möjligtvis antyder den att FK bortser från småbourgeoisins stora tyngd i det chilenska samhället.

För det fjärde underskattar FK juntans massbas:

Idag har den borgerligt demokratiska statsformen bytts ut mot en militärdiktatur med fascistiska drag. Dock utan fascismens traditionella massbas.

Vad som skiljde militärkuppen i Chile från den ”traditionella militärkuppen” var bl a det faktum att juntan hade ett brett stöd från borgerliga och småborgerliga sektorer i det chilenska samhället. Juntan hade en massbas, som användes som stödtrupper mot arbetarklassen. Denna massbas var dock inte organiserad i ett fascistiskt parti, vilket tillsammans med bourgeoisins svaghet (Chile är ett land förtryckt av i imperialismen) får till följd att den sociala basen för diktaturen slits ner i ett snabbt tempo. De borgerliga och småborgerliga yrkesorganisationerna har dock delvis tagit på sig ett fascistiskt partis ideologiska funktion. Vi ska inte heller överskatta juntans isolering. Stora delar av småborgerligheten var bokstavligt talat skrämd till döds av klasskonfrontationerna före den 11 september. Dessa grupper är kanske inte beredda att kasta sig om halsen på Pinochet i dag, men i valet mellan juntan och hotet från arbetarklassen väljer de fortfarande tveklöst att förlita sig på knektarna.

För det femte sägs att

Unidad Popular (UP)–regeringen hade som utgångspunkt för sitt program och sin politik tron att man med hjälp av den borgerliga statsapparaten skulle kunna bygga upp ett socialistiskt samhälle …

… till skillnad från UP i Chile har det socialdemokratiska partiet i Sverige inte ens några socialistiska ambitioner och därför drabbar knappast det reformistiska nederlaget denna organisations politiska grundval.

Ett diffust resonemang, som mer sysslar med reformisters moraliska halt än politik. UP-regeringen må ha haft vilken tro som helst, men dess program och dess politik uttryckte en strävan efter klassamarbete. Att sedan klassamarbetet tar sig skiftade former från land till land, beroende på dess grad av ekonomisk utveckling, den sociala och politiska situationen m fl faktorer är en annan sak. Vad vi ändå kategoriskt måste slå fast, är dessa regeringars borgerliga karaktär. För att kunna utforma en korrekt strategi och taktik i Chile var det livsnödvändigt att skilja mellan UP-regeringen och massornas kamp.

MIR och Castrismen

Därmed är vi också framme vid diskussionen om MIR. Ty i sin artikel föser FK:s arbetsutskott hela tiden MIR framför sig. Vi kan bara beklaga att MIR får utgöra sköld för FK. MIR:s egna analyser är betydligt spänstigare och fruktbarare än FK:s blågula kopior. Detta innebär inte att vi politiskt är överens med MIR. Tvärtom är det mycket som skiljer denna organisation från Fjärde Internationalen.

FK trycker hårt på att vi bara har en ”vag” kritik av MIR. Att vi avstått från att slå mot MIR i större utsträckning sägs vara opportunism. Tyvärr tvingas vi än en gång säga att FK tar miste. De skäl som gjort att vi endast fört fram en ”vag” kritik av MIR är följande: Vår utgångspunkt är att huvudelden inte ska riktas mot MIR i diskussionen om erfarenheterna från Chile. Huvudelden ska riktas mot USA-imperialismen, den chilenska bourgeoisin och UP-regeringens reformism. Vi har också saknat en mer precis kunskap om MIR. Fortfarande saknar vi en hel del information, men vi vet mer än tidigare. Till sist måste en omfattande kritik av MIR föregås av en självkritisk värdering av den chilenska trotskismen. Här är vi inte klara, men låt oss antyda att problemen gäller PSR:s (den chilenska sektionens) spontanistiska syn på partibygget, kamraternas långvariga och ofta resultatlösa arbete inom Socialistpartiets vänsterflyglar, samt en bristande organisatorisk förmåga. Däremot är det inte aktuellt med en självkritisk granskning av Chilenska Kommunistiska Förbundet (LCC – Liga Comunista Chilena), som idag utgör den huvudsakliga trotskistiska kraften inne i Chile. LCC har förklarat sig i politisk lojalitet med Fjärde Internationalen, men arbetar som egen organisation oberoende av PSR. LCC:s särexistens hänger bl a samman med förbundets ursprung (en sammanslagning av två andra organisationer), kuppen den 11 september, samt kritiska ståndpunkter från LCC:s sida i förhållande till PSR.

FK:s påhopp tvingar oss trots allt att i förtid presentera vår kritik av MIR. Tyvärr blir det mer en skiss än en systematisk kritik. Likväl tror vi att den kan vara värdefull, inte bara för kamraterna i FK, utan också för de kamrater från MIR, som nu tvingas arbeta i Sverige.

Vi tror att det är fruktbart att se MIR som en produkt av framförallt två fenomen. Dels den kubanska revolutionen, dels den chilenska massrörelsen. Den kubanska revolutionens ideologi genomsyrade organisationen redan vid bildandet 1965 i universitetsstaden Concepción. Efter OLAS-konferensen 1967 anammades foco-teorins strategi. MIR organiserade gerillaförband osv. 1969 övergavs tanken på landsbygdsgerilla, däremot inte tanken på gerillahärdar. Nu skulle gerillan organiseras i städerna.

Det verkar nödvändigt att karaktärisera denna period som militaristisk. En politisk strategi ersattes med militära och tekniska operationer. En följd av detta var att MIR uppmanade sina anhängare att inte rösta vid presidentvalet 1970. Valet sågs som betydelselöst för klasskampen. Vi vet inte, men vi utgår från att kamraterna i MIR gjort självkritik för detta. Oavsett vilket blir följande meningar från Kommunists artikel obegripliga mot bakgrund av MIR:s bojkottlinje:

Vi anser att MIR:s politiska linje att ge ett kritiskt stöd till UP var helt riktigt. Vi anser liksom MIR att UP-regeringen och segern i valet 1970 var en seger för massornas kamp och bidrog till att skapa en stödjepunkt (!) för den fortsatta kampen.

MIR:s kritiska stöd till UP-regeringen var fortfarande frånvarande 1970. En riktig linje hade varit att uppmana till röstning på Allende kombinerat med en politisk kampanj mot Socialistpartiets och Kommunistpartiets klassamarbetsprogram. Att uppmana till röstning på Allende (som en representant för ett arbetarparti) får inte förväxlas med ett kritiskt stöd till UP-regeringen. En kommunist kan aldrig ge någon form av politiskt stöd till en borgerlig regering!

MIR:s förhållande till Allenderegeringen.

Den massrörelse som bl a inspirerats av Allendes segerval –70, tvingade dock MIR att överge flera av sina tidigare ståndpunkter. Ungefär nio månader efter presidentvalet gav MIR upp sin gerilla linje och påbörjade en smärtteam och empirisk vändning mot massarbetet. Denna vändning hann dock aldrig fullföljas. Den tidigare sekterismen i förhållande till reformisterna övergavs också, men kom tyvärr att ersättas av en osäker högeropportunism.

Oförmågan att precisera UP-regeringens karaktär tog sig ofta uttryck i att MIR såg regeringen och ”folkmakten” som parallella, inte som antagonistiska. I sin deklaration från juli -73 slår MIR fast att ”folkmakten” skulle Vara ”självständig i förhållande till regeringen, men inte nödvändigtvis i motsättning till den nuvarande”. Denna deklaration kom alltså efter Soupers kuppförsök den 29 juni. Ett kuppförsök som möttes av massorna i en ny våg av fabriksockupationer samt en ökad vitalitet i främst industribältena (cordones industriales). Industribältena var en motsägelsefull organisationsform som på sätt och vis svarade mot två behov: dels tillgodosåg den CUT:s (chilenska LO) behov av en horisontell organisering; dels utgjorde den en embryonal form av arbetarråd.) UP-regeringen som alltså FK menar var en stödjepunkt för kampen, svarade massorna genom att dra in militärer i kabinettet, godkänna militärernas vapenbeslag ute på fabrikerna osv. I detta läge skulle UP-regeringen mer än någonsin konfronterats med en systematisk propaganda för en arbetarregering grundad på industribältena och kommunråden (den senare organisationsformen bildades ursprungligen av regeringen i syfte att bidra till agrarreformens genomförande. Efterhand tog de på sig andra uppgifter, bl a på initiativ av MIR, och kan sägas ha utgjort embryonala stadsråd. Graden av aktivitet och demokrati varierade i dessa råd. 1972 existerade det 186 fungerande kommunråd. Men 110 av dessa fungerade som de gjort från början, dvs som organisationskarteller. 35 hade omformats till egentliga råd med en ledning vald av basen. 45 kommunråd uppvisade en blandform).

Parollen om en arbetarregering (som var central i agitationen från oktoberkrisen -72) skulle kombinerats med krav på det borgerliga parlamentets upplösande samt kallandet av en Folkförsamling stödd på industribältena och kommunråden.

I FK:s chilebroschyr ”Chile klasskamp och strategi 1970 – 73” påstås följande i förordet:

I detta sammanhanget är det intressant att se hur vissa grupper, och det gäller framförallt trotskisterna i RMF försöker förklara nederlaget i Chile. Deras förklaring lyder att i en situation då de objektiva och subjektiva faktorerna för en revolution förelåg, så var det bara ett revolutionärt kommunistiskt parti samt beväpningen som fattades. MIR har ständigt påpekat att ett revolutionärt parti växer fram inom massorna och med uppgiften att stärka självständigheten och organiseringen. Det är i denna rörelse som partiet kan mogna ihop med klassen till en revolutionär kraft. Därför arbetade MIR hela tiden med att stärka den självständiga organiseringen och formulerandet från basen av ett revolutionärt program – ”Folkets Program” – som kunde vara ett alternativ. Men man hade inte en tillräcklig styrka och förankring att utgöra ett alternativ till reformismen. Detta faktum går inte att förklara bort med några idealistiska tankegångar. Detta faktum härrör just ur den faktiska politiska situationen i Chile där proletariatets självständighet, formering och medvetenhet inte var tillräckligt utvecklad. Eller: Reformisterna hade hela tiden det avgörande inflytandet och var de enda som kunde erbjuda ett helhetsalternativ, hur felaktigt det än var. Att det inte fanns ett revolutionärt parti och att reformisterna hade styrkan har just sin grund i den bristande självständigheten inom klassen. Därför var också den enda möjliga vägen för MIR att koncentrerat arbeta på att formera och självständiggöra klassen. Att arbeta med olika typer av självständig organisering, utveckla ett revolutionärt program och stärka avantgardet. RMF ställer mot detta allmänt prat om parti, program och beväpning utan att konkret visa vad det innebär i en konkret klasskampssituation. Vad är det för organisation och program RMF tänker sig utveckla utan att förankra hela politiken i klassen. En paketlösning som kan läggas fram i varje läge eller…

Jo, bästa FK. Det var faktiskt möjligt att erbjuda ett helhetsalternativ. Inte i form av en ”paketlösning”, men i form av kampen för en arbetarregering. Programmet mognar inte fram av sig självt ur massrörelsen. Däremot nådde massrörelsen en sådan bredd och ett sådant djup att parollerna om arbetarregeringen och folkförsamlingen blev helt centrala. Att i den objektiva situation som gällde i Chile sommaren -73 avstå från dessa paroller och ersätta dem med underkastelse inför UP-regeringen, var ett svårt politiskt misstag. Att utveckla dessa paroller, det skulle ha bidragit till att utveckla klassens självständighet. Att säga att ”folkmakten” inte nödvändigtvis var antagonistisk till UP-regeringen, det motverkade klassens självständighet.

Att i det läget se UP-regeringen som en stödjepunkt skulle varit ett ändå större misstag.

Folkmakten i Chile

Så till frågan om ”folkmakten”. Vi är överens med Kommunist och MIR om att kommunråden var ”folkmaktens naturliga centrum”. Men inte kommunråden som de existerade i Chile. För att de skulle ta form som livsdugliga maktorgan krävdes arbetarmakt, krävdes en centralisering av industribältena (cordones industriales), samt att de reformistiska ledarna drevs ut från dessa. Det var industribältena, och endast de, som representerade arbetarmakten. Därför var det också en tvingande nödvändighet för revolutionärerna i att hårt prioritera arbetet i industribältena. Utan dessa som ryggrad, var kommunrådens betydelse i den kommande konfrontationen mycket ringa. Tyvärr insåg inte MIR detta:

Den andra avvikelsen består i att i praktiken begränsa och inskränka utvecklingen av folkmakten till industribältena, vilka är nödvändiga men otillräckliga därför att man använder en organisationsform som klassen redan har…

Vi driver utvecklandet av industribältena och deras demokratiska struktur därför att de ska bli CUT:s territoriella basorgan med uppgiften att samordna fackföreningarnas kamp på geografisk-, kommunal- och lokalnivå. (Miguel Enriques i Chile Hoy nr 59, 27/7 – 2/8 -73)

Kamrat Enriques menade alltså att industribältena skulle ses som en facklig organisering (CUT:s territoriella basorgan). Därmed tog han också miste och sa att de representerade en redan existerande organisationsform. Men industribältena var nu frön till något mycket mer än en sedvanlig facklig struktur. De var frön till arbetarråd. Och sådana organisationsformer hade sannerligen inte den chilenska arbetarklassen. Den började få det. Men inte mer.

Ett flöde av citat från intervjuer och deklarationer etc. från MIR såväl som beskrivningar från chilenska kamrater visar att MIR aldrig helt förstod industribältenas centrala plats. MIR prioriterade arbetet i kommunråden och då framför allt genom sitt arbete i slumområdena. Vi såg inledningsvis att FK såg sluminnevånarna som arbetare, vi vet inte om MIR hade samma uppfattning. Om så var fallet tror vi att det måste förklaras som en rationalisering av de existerande styrkeförhållandena. MIR hade ett starkt fäste och ett viktigt arbete i slumområdena, men var förhållandevis svaga inom arbetarklassen.

Vi sa tidigare att MIR inte gjort upp med sekterismen från den renodlat castristiska pesiaden. Ett exempel på detta var inställningen till beväpningen. Ända fram till kuppdagarna höll MIR sina egna beväpnade och militärt tränade medlemmar ”kasernerade”. De arbetade inte bland massorna. De fanns inte i tid ute i industribältena och organiserade militära förberedelser. Inte heller fanns parollen om arbetarmilisen, eller i konkret form, industribältenas och kommunrådens massbeväpning, närvarande i agitationen. Under kuppdagarna deltog många medlemmar från MIR vid strider framför allt vid industribältet Cerrillos samt i en del jordbruksområden runt Santiago. Men då spontant, utan centralisering från den egna ledningen.

Sekterismen slog igenom också på andra områden. Relationerna till FTR (Arbetarnas revolutionära front, en bredare organisering under MIR:s politiska ledning med ett program som på ett diffust sätt blandar ideologiska skrivningar med klasskampskrav) var i många fall byråkratiska. Ett exempel: FTR:s representant i CUT, Alejandro Alarcón, som var vald enligt arbetardemokratiska metoder, manövrerades bort av MIR:s ledning med hjälp av byråkratiska metoder då han allierat sig politiskt med vår sektion. Hans protester mot detta ledde till att han fråntogs sina medlemsrättigheter vilket bland annat förhindrade honom att utlysa ett möte med FTR:s bas…

GK (Göte Kildén), ur tidskriften Fjärde Internationalen 5-1974


Noter:

  • [1] Se vidare Fjärde Internationalen nr 2 – Världsrevolutionens nya uppsving.
  • [2] Om RMF:s linje i Chile-rörelsen, se Internationalen nr 25-74
  • [3] Se Mullvaden nr 3-74. ”C-H Hermansson spottar i motvind”

Så vaktar VPK:s partistyrelse “köttgrytorna”

Vpk är ett genombyråkratiserat arbetarparti. Dess byråkrati livnär sig som ombudsmän i fackföreningar och genom löner utkvitterade från den svenska staten eller från Sovjetunionen.

Pengarna från staten sköljs över partiet genom partistöd, presstöd, riksdagslöner och olika sorters arvoden.

Rublerna från Moskva håvas in på betydligt slingrigare vägar. Rena bidrag, subventionerade öststatsresor samt olika typer av företag som har intima förbindelser med Sovjet.

Du kanske inte tror på detta. Du kanske tycker att detta bara är okvädningsord. Läs då denna artikel, som först tar upp en del viktiga argument för varför vi behöver ett leninistiskt kampparti och sedan visar varför Vpk inte är ett sådant.

Det finns många myter om den leninistiska partiteorin. Socialdemokraterna brukar säga att den är ett uttryck för ett elittänkande. En del lite mer sofistikerade krönikörer drar ofta till med att den möjligtvis passar för ryssar och kineser eller för länder där det härskar en öppen borgerlig diktatur.

Dessa krönikörer vill reducera frågan om betydelsen av en kaderorganisation till en fråga om hur man bäst klarar sig undan våld och förtryck. De ser ingen avgörande skillnad mellan ett kommunistiskt parti och ett konspiratoriskt sällskap eller en väldisciplinerad gerillagrupp.

I ett land med borgerlig demokrati anser de därför att det är helt överflödigt med en organisation av leninistisk typ.

Men kapitalismen består sig med en välrustad vapenarsenal. Ett arbetarparti utsätts för många andra faror än det direkta våldet. Har partiet förankrat sig i sociala miljöer riskerar det alltid att byråkratiseras.

— Rörelsen blir allt och målet intet, som reformisten Bernstein så träffande uttryckte det.

Partiets fackliga funktionärer riskerar ständigt att knytas upp till företag och stat genom materiella fördelar. De fackliga ombudsmännen lämnar verkstadsgolvet och tillbringar en stor del av sin tid på kongresser, i slutna förhandlingar med arbetsköparna och i sina tjänsterum. Deras värderingar riskerar att bli mer och mer konservativa och trögflytande. De anpassar sig till sin stillastående och isolerade miljö. De vet endast sina arbetskamraters åsikter genom rådslag och rykten, de upplever inte längre dagligen kapitalismens förnedring.

Förtroendevalda medlemmar inom kooperationen, hyresgäströrelsen och andra massorganisationer utsätts för samma frestelser.

Partiets riksdagsfraktion kan också komma att förvandlas till en egen värld som genom löner och levnadssätt ligger miltals från arbetarens vardag. Riksdagsfraktionen får automatiskt en stor uppmärksamhet och betydelse genom att den så att säga huserar i vad borgarna gärna vill kalla för ”maktens boning”. Riksdagsfraktionen blir ofta i praktiken partiets verkliga centrum, alla andra organ riskerar att underordnas dess planer och behov.

När ett arbetarparti byråkratiserats så slår det obönhörligen igenom i partiets organisationssystem. Byråkratin skapar regler för val och diskussioner som den har lättare att styra. Genom en massa finurliga stadgar ordnar den falluckor för oppositionella grupper. Genom sin tillgång till partiets administrativa maskineri i kombination med en passiv medlemsbas skaffar den sig ytterligare försäkringar för sin egen maktposition.

Den passive partimedlemmen tar inte ställning på grundval av en noggrann genomgång av olika kamraters ståndpunkter. Han läser inte internbulletiner och går inte på partimöten för att lyssna till olika röster. Han tar oftast ställning på grundval av vad han som hastigast sett i partipressen eller vad han hört ledande partikamrater säga i radio eller TV.

Därför ett leninistiskt kampparti

Varje kommunist som är medveten om dessa faror vet också att det finns en del goda tumregler som kan motverka den oundvikliga faran för byråkratisering.

Den viktigaste regeln är att alla medlemmar måste uträtta ett minimum av basaktivitet. Alla medlemmar måste också regelbundet närvara på sin grundorganisations möten. En hög medlemsavgift som gräver ett stort hål i plånboken är också ett bra sätt att garantera att medlemmarna menar allvar med sitt medlemskap. Ett sådant system skapar också ett ökat ekonomiskt oberoende för partiet. Partiet slipper snegla på den borgerliga statens feta mutor i form av partistöd, presstöd och alla tänkbara och otänkbara arvoden.

Har partiet en riksdagsfraktion måste den utgöra en minoritet av partiledningen. Riksdagsmännen får inte heller låta sig väljas till mer än en mandatperiod. En majoritet av dem måste också vara arbetare som stövlar in i riksdagshuset direkt från verkstadsgolvet.

Partiets anställda får inte heller ha högre löner än vad en yrkesutbildad arbetare tar hem.

De anställda ska också ha samma lön, oavsett uppgift. De enda undantagen ska gälla de kamrater som har försörjningsplikt. Alla löner och arvoden som kammas hem av anställda medlemmar utöver den gemensamma gränsen måste gå till partiet.

Inför varje partikongress måste en fullt demokratisk diskussion garanteras. Oppositionella strömningar inom partiet måste ha rätt att organisera en tendens inom vars ramar de kan arbeta fram alternativa förslag.

De måste också ha rätt att få ut sina ståndpunkter i en regelbunden internbulletin. Uppnår de en viss storlek, t ex 10 procent, måste de också ges lika stort ekonomiskt stöd som majoriteten, så att de exempelvis kan resa ut till de avdelningar där de ännu inte är förankrade. Naturligtvis måste ett sådant tendensarbete hela tiden redovisas öppet inför partiledningen, likaså måste det hållas inom partiets ramar. Utåt representerar partiet bara en ståndpunkt. Partiledningen kan naturligtvis göra ett undantag, exempelvis så kan den föreslå att en tendensdebatt inför en kongress i görligaste mån ska göras offentlig.

Dessa tumregler är naturligtvis inga garantier mot en byråkratisering. Men de är effektiva bromsar. Skolas varje ny medlem i dessa frågor kan en medvetenhet skapas som förhindrar en byråkratisk urartning. Partiet förblir en levande kropp som lättare kan lösa de strategiska och taktiska problem som klasskampen konfronterar det med.

Så vaktar Vpk:s partistyrelse sina ”köttgrytor”

Detta organisationssystem är naturligtvis inte ett uttryck för ett elittänkande. Det är däremot organisationsteorier av socialdemokratisk typ, för de för bara fram ett fåtal till de feta köttgrytorna och förvandlar partiets massa till ett passivt och manipulerat rådslag.

Vpk är ett genombyråkratiserat arbetarparti. Dess byråkrati livnär sig som ombudsmän i fackföreningar och genom löner utkvitterade från den svenska staten eller från Sovjetunionen. Pengarna från staten sköljs över partiet genom partistöd, presstöd, riksdagslöner och olika sorters arvoden.

Pengarna trän Sovjetunionen håvas in på betydligt slingrigare vägar. Bidrag till subventionerade öststatsresor samt olika typer av företag som har intima förbindelser med Sovjet. Exempelvis turistbyråer, firmor för import av möbler från öststaterna, ett företag som säljer kontorsmaterial till öststatsambassaderna, kontroller över enarmade banditer på färjorna till Östtyskland osv.

Det organisationssystem som råder i Vpk är anpassat till behoven hos denna byråkrati, inte till klasskampens behov. Det har också en del kamrater i Vpk insett. Inför den kongress som gick av stapeln i helgen har de därför skrivit en rad motioner där de kräver drastiska förändringar.

Partistyrelsens svar på dessa motioner vittnar bra om hur neddekat Vpk är. De vittnar också om hur fåfängt oppositionens arbete är. Därför har vi gått igenom ett par av de bästa motionerna samt undersökt vad partistyrelsen haft att säga om dem. Vi vet inte vad kongressen sa, men några större avvikelser från partistyrelsens linje gjordes säkert inte. Det garanterar nämligen den byråkratiska centralism som härskar i partiet. (Så här i efterhand kan man konstatera att denna bedömning stod sig.)

Många oppositionella motioner kräver att partiets medlemmar ska vara mer aktiva. En motion klagar bl a över att ”partiboken kommer den intresserade tillhanda genom postverkets försorg, utan att föreningens medlemmar så mycket som sett vederbörande” och kräver att medlemmarna aktivt ska delta i partiets verksamhet.

Partistyrelsens svar är ”gudabenådat”:

— Utan en kontinuerlig och ständigt ökad rekrytering av nya medlemmar kan inte vårt parti fylla sin uppgift som socialistiskt parti. Utan en sådan rekrytering kan vi inte heller utveckla vår teori. På denna grundval avvisar partistyrelsen de tankegångar och yrkanden som framförs.

Andra motioner kräver att en interntidning ska dras igång (!). En del föreslår att detta ska lösas genom att byråkratins informationsorgan Vpk-Information förvandlas till en debattidning.

Dessa motioner avvisas av partistyrelsen, som menar att debatten i stället kan utvecklas genom partiets utåtriktade organ. I klartext betyder detta att byråkratin undan ber sig debatt överhuvudtaget, de inlägg som tas in i Ny Dag eller Socialistisk Debatt är alltid kontrollerade av ledningen. Argumentet för detta är en simpel hänvisning till den demokratiska centralismen…. Men vem är intresserad av centralism (Ny Dag) om det inte finns intern demokrati (intern debattidning)?

I en bra motion från Vpk-Lund ställs det blygsamma kravet att riksdagsgruppens överrepresentation i partistyrelsen ska skäras ner.

Partistyrelsen yrkar på avslag med följande motivering:

— Partistyrelsen anser också det vara oriktigt att fatta något beslut om hur stor del av partistyrelsens medlemmar som får vara riksdagsledamöter. Varje kamrat ska ha möjlighet att bli vald till partistyrelsen.

Praktiska hinder för politiska val

Vpk-kamraterna från Enskede-Årsta har också de tagit upp en bra sak i en motion. De föreslår att medlemmar i partistyrelsen inte ska kunna väljas som kongressdelegater. Argumenten för detta är självklara. Det är de som ska beviljas ansvar av kongressen, och de har ändå rätt att närvara och att yttra sig. Också här kommer partistyrelsen med ett torftigt svar:

— Partistyrelseledamöter måste ha rätt att på samma villkor som övriga kandidera vid val av kongressombud.

Partistyrelsen föreslår att motionen avslås.

Från Vpk-Birka-Vasa finns ett krav på att motioner till kongressen ska skickas ut innan (!) valen till kongressdelegater äger rum. Ett mer självklart krav kan väl knappast föras fram i ett kommunistiskt parti.

Men även här vet partistyrelsen råd:

— Yrkandena i motion H 17 om ändrade tidsmarginaler vad gäller kongressförberedelserna måste tillbakavisas av praktiska organisatoriska hinder.

Behöver vi påpeka att Vpk-kongressen sedan valde en ny partistyrelse innan motionerna diskuterats på kongressen…

En annan självklar motion las fram till kongressen av Vpk-Backa, Göteborg, som yrkade på att ”alla av partiet eller dess företag anställda personer efter lika lång tjänstetid har lika lön och anställningsförhållanden”.

Partistyrelsens svar på denna begäran är rent bedrövligt. Först påpekar den att anställda i partiets företag får sina löner reglerade genom kollektivavtal. Och det är ju bra. Men partifunktionärernas (och riksdagsmännens) löner ska däremot inte ligga på samma nivå! Nej, då ska hänsyn tas ”också till partierfarenhet i övrigt samt till kvalifikationer från andra anställningar”.

Lägg märke till att partistyrelsen inte andas ett ord om att hänsyn ska tas till kamrater som har försörjningsplikt. Vi vågar också sätta en femma på att ”partierfarenhet” i form av kommunala uppdrag värderas betydligt högre än erfarenhet från agitationen ute i arbetslivet…

Till sist ska vi ta upp en mycket fin motion som författats av Vpk-Nacka. Den sammanfattar bra de tankegångar som vi förde fram i början av denna artikel. Inledningsvis sägs exempelvis att ”En möjlig och avsedd effekt av det borgerliga samhällets belöningar och bestraffningar är att partiet på olika sätt eventuellt kan manövreras in i systemet och blir reformistiskt”.

Sedan konstaterar kamraterna från Nacka att det borgerliga samhället reagerar på tre sätt på Vpk:s verksamhet:

En del medlemmar får belöningar som arvoden, exempelvis riksdagsmannen.
Andra erhåller inte ett dyft för sitt arbete, exempelvis alla de som säljer Ny Dag.
Till sist så straffas en del, exempelvis de som affischerar på privat egendom.
Vpk-Nacka föreslår så att allt partiarbete ska bedömas likvärdigt. Helt enkelt genom att en del av arvodena ska överflyttas till en bötesfond för de partimedlemmar som drabbas av borgarnas lagar.

Partistyrelsens svar på denna motion kan stå som en fin avslutning på denna genomgång. Det svaret säger mycket mer än tusen okvädningsord om Vpk. Ty förslaget sägs dels vara ”praktiskt svårgenomförbart”, dels anses det ”orättvist eftersom så många kamrater som erhåller arvoden samtidigt förlorar arbetsförtjänst”…

Ja, hu så svårt att ta reda på det fåtal som förlorar arbetsför tjänst på grund av uppdrag i riksdag och kommuner. För att inte tala om vilket besvär det är att ta reda på hur stor arbetsförtjänst dessa medlemmar har (exempelvis riksdagsmännen) när de förlorat sin skärv….

Göte Kildén, från Fjärde Internationalen 3-4/1976

Allt är förlorat – utom äran?

”En ärelös historia” – så betitlar Stig Andersson sin polemik mot Kommunistiska Arbetarförbundets linje i Portugalfrågan i Kommunist nr 22. Vi tyckte det var en konstig titel – ”ärelös” är ett begrepp som snarare hör hemma i historiska romaners värld av dueller och intriger än i kommunisters utvärdering av andra organisationers politiska linje. Men sedan vi läst Stig Anderssons alster, och den analys av utvecklingen i Portugal sedan 25 april 1974 som ”FN” gjort i samma nummer, förstod vi bättre.

För i Portugal har Förbundet Kommunist hela tiden jagat efter skuggor. Gång på gång har FK hittat revolutionära ledarskap – MFA, FUR – som visat sig sakna substans och verklighet så snart klasskampens kraftiga strålkastare riktats mot dem.

Det är en snårig härva som tvinnats ihop på 17 sidor i Kommunist. Egentligen skulle vi behöva lägga fram en lika lång alternativ analys för att bemöta den. Men här har vi varken tid eller utrymme för det. Därför har vi valt att i huvudsak diskutera officersrörelsen MFA. Detta av flera skäl:

För det första var MFA en nära nog unik företeelse som ställde alla seriösa marxister inför en rad nya teoretiska och politiska problem. Såvitt vi vet har det i de imperialistiska tänderna endast förekommit en rörelse som uppvisat åtminstone vissa av MFA:s särdrag, nämligen ASO inom de delar av den officiella grekiska armén som under andra världskriget förlagts till Nordafrika.

För det andra har denna unika företeelse trots allt behandlats styvmoderligt i den svenska debatten om revolutionen i Portugal.

För det tredje har vår debatt med FK varit någorlunda uttömmande när det gäller de andra frågor som Stig Andersson berör. Som Kommunist själv säger har vi skrivit spaltmeter om Portugal. När det gäller inställningen till partierna, den ”revolutionära vänstern” samt solidaritetsarbetet nöjer vi oss därför med en del korta kommentarer. Vi menar att dessutom att utgången av konfrontationerna den 25 november i grunden vederlagt FK:s analyser och politiska slutsatser.

Inställningen till MFA.

25 april 1974 trädde MFA, de väpnade styrkornas rörelse, fram som den kraft som gett Caetano-diktaturen nådastöten. I dag finns det i praktiken inte längre. Dess historia blev alltså inte lång, men desto mer anmärkningsvärd. För med MFA skedde för första gången det i sanning ovanliga att en officersgrupp i ett imperialistland kom att agera på ett sådant sätt att många grupper och personer invaggades i illusionen att här, här har vi den proletära revolutionens förtrupp….

MFA uppstod som en opposition mot regimen bland krigströtta grupper av lägre officerare, ofta värnpliktiga officerare med bakgrund i radikaliserade studentmiljöer. Det var från dem initiativet till att störta diktaturen kom och inte från den officersjunta inom den högre militära hierarkin kring general Spinola som en längre tid närt samma tankar, som insåg att Caetanoregimen måste dö för att den portugisiska kapitalismen skulle leva.

Det var två omständigheter som gav MFA möjlighet att spela den speciella roll det kom att spela. Å ena sidan det faktum att borgarklassen var otillräckligt förberedd för att utöva makten, splittrad eller snarare politiskt oorganiserad. Å andra sidan massrörelsens oväntade bredd, militans och initiativförmåga. Dessa faktorer hänger naturligtvis samman: Det var borgarklassens oförbereddhet som gjorde att den inte kunde kontra massrörelsen på ett tidigt stadium; och massrörelsen stimulerades av det svaga motstånd den mötte.

28 september 1974 spelade borgarklassen ut sitt bästa kort – och förlorade. Det var sedan massrörelsen där tvingat borgarklassen att lägga en möjlig lösning på den politiska krisen till handlingarna, som borgarklassen tvingades satsa på ett mer osäkert kort och ge sitt förtroende till MFA. För det var det den gjorde: MFA styrde från senhösten 1974 till sommaren 1975 med bourgeoisins vilja, inte mot den.

Visserligen var det inte med glädje borgarklassen satsade på MFA. MFA var heterogent och lite oberäkneligt. MFA hade vissa motsättningar till den traditionella hierarkin kring Spinola. MFA var inte helt oberoende av trycket från massrörelsen, speciellt som MFA försökte utnyttja massrörelsen för att modifiera styrkeförhållandena inom armén till sin egen fördel.

Men i ett trängt läge när inga andra utvägar fanns tvingades den portugisiska borgarklassen lämna över, eller låna ut, nycklarna till den portugisiska kapitalismens visthusbodar till MFA. Inte minst kunde vi se detta efter det misslyckade kuppförsöket 11 mars, som tillfogade det mödosamma arbetet med att bygga upp ett politiskt ledarskap för bourgeoisin ett svårt bakslag. Borgerliga partier som PPD och CDS fick sin demokratiska trovärdighet sjufalt ifrågasatta, deras partihögkvarter plundrades av massorna, deras Bonaparte Spinola tvingades fly till Brasilien. I det läget, och ställda inför de väldiga massmobiliseringarna efter 11 mars, såg sig borgarna ingen, annan utväg än att hänga kaptensrörelsen i rockskörten och hoppas på det bästa. PPD:s och CDS protester mot ”institutionaliseringen” av MFA tystnade som genom ett trollslag. I Belempalatset defilerade alla partier snällt förbi revolutionsrådet för att skriva på en pakt som skulle ge MFA all makt oavsett utgången av valet till konstituerande församlingen.

Vi vill inte påstå att allt detta skulle ha gått kamraterna i Förbundet Kommunist förbi. ”FN” framhåller också att det var i skärningen mellan bourgeoisins politiska och organisatoriska svaghet och massornas tryck som MFA kunde få. något som liknade ett självständigt manöverutrymme.

Men FN har missat en väsentlig aspekt av detta: Nämligen att borgarklassen faktiskt just gav sitt förtroende åt MFA, om än motvilligt, och att detta var lika viktigt för MFA:s existens, agerande och sammanhållning som kaptensrörelsens förhållande till massrörelsen. Det är inte svårt att visa detta.

I julikrisen 1975 undandrog borgarklassen definitivt MFA sitt förtroende. Symboliskt markerades detta genom PPD:s avgång ur regeringen. Efter detta är historien om MFA egentligen bara historien om en utdragen dödskamp, markerad av öppen splittring, utspel, deklarationer och häftiga konvulsioner.

Kommunistiska Arbetarförbundets inställning till kaptensrörelsen var klar från början. Vi har hela tiden betonat det absolut nödvändiga i arbetarklassens politiska och organisatoriska självständighet gentemot alla delar av borgarklassen och dess stat – till och med gentemot de delar av officerskåren som draperade sig i vänsterfraser till den milda grad att flera av dem till sist inte själva hittade ut ur draperierna. För oss blev försvaret av denna självständighet inte mindre väsentligt när det började stå klart att den revolutionära utvecklingen avsatt så djupa spår inom MFA att vissa individer eller grupper inom kaptensrörelsen skulle kunna tänkas sluta upp på arbetarklassens sida i en avgörande konfrontation. Inte för att vi ansåg denna utveckling oviktig. Uppenbarligen gör det en viss skillnad för arbetarklassens mojligheter till väpnat motstånd mot reaktionen om en del officerare är beredda att dela ut kulsprutor till arbetarna i stället för att rikta dem mot dem. Men vi menade att den enda vägen även när det gällde att maximalt utnyttja motsättningarna inom MFA till arbetarklassens fördel gick över att stärka arbetarklassens organisering och befästa dess självständighet.

Vi förutsåg också en splittring inom MFA. Efter 11 mars, efter Rationaliseringen av bankerna och sedan MFA tagit ett fastare grepp än någonsin om regeringstyglarna, skrev vi i Internationalen (10/75);

”Den väg MFA nu har slagit in på kommer att tvinga fram ännu fler konkreta ställningstaganden – med eller mot borgarklassen. Den mest radikala officersgruppen kommer att isoleras alltmer. I längden kommer inte den nya centraliserade organiseringen av MFA att förslå till att täta de gapande sprickorna i den skinande fasaden av ’enhet inom de väpnade styrkorna’.”

Förbundet Kommunists inställning till MFA har också så länge Arbetarkamp följt utvecklingen i Portugal och så länge MFA levde och hade hälsan präglats av en viss konsekvens – en konsekvent opportunism. ”En revolution i Portugal måste ske med stöd från delar av armén och de styrande officerarna”, kunde vi läsa i Arbetarkamp nr 2/75. Den tilltro till delar av MFA och deras förmåga att åtminstone för en period ersätta arbetarklassens självständiga organisering som uttrycks i detta citat gavs under våren och sommaren 1975 allt klarare uttryck i Arbetarkamp. Kulmen nåddes i samband med den öppna splittringen inom MFA, då Förbundet Kommunists organ bedömde ”de nio” i gruppen kring Melo Antunes som till stor del ”möjliga att vinna för ett revolutionärt alternativ”, och förespråkade en kompromiss inom MFA i följande ordalag:

”Splittring bland massorna och risken för inbördeskrig måste avvärjas för att uppbygget av rådsorgan skall kunna ställas i centrum. För detta krävs i dag en uppgörelse mellan stora grupper inom MFA.” (Arbetarkamp nr 11/75)

Nu gick det som det gick med MFA. Kaptensrörelsen kollapsade. Ingen kan i dag se MFA som ”revolutionens motor”, och det är svårt att försvara tesen att revolutionens utvecklingsmöjligheter skulle ha varit mindre om arbetarklassen på ett tidigare stadium hade kunnat erövra en större självständighet i förhållande till MFA.

Utvecklingen har bekräftat riktigheten i våra analyser.

Men skam den som ger sig. Kommunist vidhåller att den tidigare analysen var riktig, att det var riktigt att verka för att MFA:s ställning stärktes och att verka för en kompromiss inom MFA under krisen i augusti:

”MFA och dess speciella plats möjliggjorde för Folkmakten att utvecklas och gav tid och utrymme för ett revolutionärt avantgarde att växa fram. Det var därför helt riktigt att motarbeta högerns offensiv som inriktades på att splittra MFA. Varje revolutionär förstod att MFA förr eller senare måste splittras under tycket av klasskampen. Men så länge MFA blockerade högern och öppnade för vänstern fanns det all anledning att försvara enheten. Det var högern som hade initiativet i att splittra MFA och en seger för detta skulle under de då rådande förhållandena också innebära en stärkt position för högern att bygga upp sin statsapparat… Det behövdes tid, och denna tid fick man om MFA stärktes.”

Bakom denna förvirring och dessa felslut ligger två mer djupgående svagheter i Förbundet Kommunists analys av den portugisiska revolutionen. Det ena gäller MFA:s plats i den revolutionära processen, där det faktum att det var en kupp från en | grupp officerare som gav signalen till den portugisiska revolutionen fått många att se MFA som den drivande kraften i den portugisiska revolutionen, ”revolutionens motor”, en kraft som kunnat forma och sätta sin egen prägel på den revolutionära utvecklingen. Men det är ett bedrägligt sken, för det som inleddes som en militärkupp utan större ambitioner än att ersätta Caetanodiktaturen med en mer modem och ”demokratisk” form av kapitalism växte till en genuin proletär revolution där samhällets grundläggande Masskrafter ställdes mot varandra, och där MFA kom i kläm och formades av utvecklingen, av konfrontationen mellan klasserna, mer än att forma dem. Om en sådan kupp som den som MFA genomförde 25 april 1974 hade kommit i en annan situation, innan förutsättningarna för en revolutionär kris hade mognat fram, skulle utvecklingen ha blivit en annan och kaptensrörelsen inte ha följt samma dramatiska bana. Därför måste varje analys som placerade MFA i centrum och såg det som den axel kring vilken kampen kretsade oundvikligen brista i förståelse för den verkliga dynamiken i den portugisiska revolutionens och MFA:s utveckling.

Och det var detta Förbundet Kommunist gjorde. Som det heter i Kommunist: ”Avgörande för både arbetarklassen och bourgeoisin var hur MFA påverkades.”

Den andra grundläggande svagheten i Kommunists analys är kanske allvarligare. Det gäller innebörden av den upplösning av den borgerliga statsapparaten som i Portugal inleddes under vintern-våren 75 och som blev allt mer utpräglad under sommaren och fram till 25 november. Det var en upplösningsprocess som gick mycket långt, kanske längre än den gjort i någon jämförbar situation. Men det var samtidigt en motsägelsefull process, och det var nödvändigt att förstå detta för att kunna föregripa utvecklingen och för att utforma en politisk linje som gjorde att den borgerliga statsapparatens svårigheter skulle kunna utnyttjas maximalt till arbetarklassens fördel.

Förbundet Kommunist har helt missat upplösningsprocessens motsägelsefulla karaktär. I stället står förbundets portugalexperter själva för motsägelserna när de försöker analysera utvecklingen:

Å ena sidan drivs en tes som tycks innebära att upplösningen av den borgerliga statsapparaten var liktydig med att denna statsapparat upphört att existera, eller kanske snarare att den mist sin borgerliga klasskaraktär. Det sägs att det var nödvändigt för bourgeoisin att ”börja bygga upp en ny stat”, att ”en borgerlig stat måste upprättas”. Så sägs det vidare att i stället för denna borgerliga stat som inte fanns ”kom MFA att inta en mycket speciell roll som ’ställföreträdande stat’”. Och vilken klasskaraktär hade då denna ställföreträdande stat? Jo, ”MFA:s sammansatthet tog sig uttryck i att såväl bourgeoisin som arbetarklassen kunde rymmas under samma ’stat’”. En stat alltså, som samtidigt försvarade två motsatta klassintressen. (Citationstecknen kring ordet ”stat” gör det ju inte precis klarare. Det fanns alltså ingen stat i Portugal, men väl en ”stat”. Och vilken är skillnaden och vad är, exakt, en ”stat”?) Men inte nog med att den ”stat” som ersatt den statsapparat som inte riktigt fanns samtidigt kunde försvara motsatta klassintressen. Det förefaller helt klart att det enligt FK:s analys framför allt var arbetarklassens intressen som denna stat eller ”stat” försvarade. Bara ett par citat:

”Massorna kunde ’rycka loss’ viktiga delar av statsapparaten och använda dem som stödjepunkter för sin kamp och organisering.”

Åter har vi dessa garderande och förvirrande citattecken, men vi kan bortse från dem för här har de uppenbarligen ingen meningsfull innebörd. Det står alltså att massorna kunde göra delar av (den borgerliga?) statsapparaten – som visserligen inte fanns utan ersatts av en ställföreträdande ”stat” – till redskap för sin egen kamp.

Och det blir ännu tydligare: ”…arbetarklassen hade större stöd av stats- och våldsapparaten än bourgeoisin” står det explicit. Dessutom hade ”landets högsta beslutande organ” inriktat sig på att ”lägga grunden till en ny stat”.

Om massorna har lyckats göra den existerande statsapparatens huvuddelar till ett stöd för sin egen kamp och landets högsta organ dessutom inriktat sig på att bygga den proletära statsmakten – vad den nu i så fall över huvud taget skall behövas för – så är det naturligtvis fullt konsekvent att ta mycket lätt på frågan om arbetarklassens politiska och organisatoriska självständighet. Det är då fullt konsekvent att inrikta sig på att stödja MFA och se MFA som ett substitut för arbetarklassens politiska ledarskap till den grad att man kan säga att först efter det att vänstern inom MFA lidit nederlag i augusti ”ställdes revolutionärerna plötsligt (!! vår kursiv) inför den omedelbara uppgiften att skapa en nationell ledning för kampen”. Som om inte en sådan hade behövts hela tiden!

Vägen mot arbetarmakt låg alltså öppen…. eller gjorde den inte det? Uppenbarligen inte, efter vad som hände 25 november. Men hur var det möjligt för bourgeoisin att återta kontrollen över den upplösta statsapparat – av vilken arbetarklassen hade större stöd än bourgeoisin – utan ens en avgörande konfrontation? Förbundet Kommunists analys ger faktiskt ingen större vägledning här.

En bit av förklaringen ger dock Kommunist: ”…. i själva militärapparaten dominerade fortfarande reaktionärer”; ”fascistiska och reaktionära krafter” hade ”inom militärapparaten en tillräckligt stark ställning för att kunna hävda sin lösning”. Inom militärapparaten dominerade fascister och reaktionärer … men massorna hade större stöd av stats- och våldsapparaten än bourgeoisin? Det finns en motsägelse här som är en verklig sådan, inte en formallogisk. Men i Kommunists analys blir det enda som framträder den formella motsägelsen mellan två förhållanden som inte går ihop. I själva verket rör det sig alltså om att se just den motsägelsefulla karaktären hos den borgerliga statsapparatens upplösning, hur den på en gång kunde finnas och inte finnas.

”Upplösning” är faktiskt ett mycket bra ord i sammanhanget. För precis som ett salt som upplösts i vatten finns kvar fastän det skenbart tycks ha försvunnit, finns kvar och kan kristalliseras i fast form på nytt bara de rätta förutsättningarna kommer till – så fanns den borgerliga statsapparaten kvar och kunde kristalliseras till ett användbart redskap för bourgeoisin, samtidigt som den skenbart var helt oskadliggjord och soldaterna alltid, alltid på folkets sida. Officerskåren fanns kvar, ”till 80 procent reaktionär”, som Kommunist framhåller. Den fanns kvar, och medan den upplöstes i den revolutionära yrans flodvåg, och massorna trodde att de hade ”ryckt loss” delar av statsapparaten, arbetade dessa reaktionära officerare för att på nytt konsolidera sin ställning. De samlades på regementena i norr och drog sig från de röda militärområdena i söder, de organiserade sig och smed planer, de försökte få de soldater som utmärkte sig i kampen utslängda från kasernerna.

Våldsapparaten var upplöst, men fanns kvar ändå. Och ju längre åt vänster delar av MFA:s ledning gick, ju mer förvandlades de till en isolerad grupp individer i uniform i förhållande till resten av officerskåren, och ju mer blev den makt MFA utövade genom sin kontroll över militärapparaten något som kunde glida dessa radikala officerare genom fingrarna. Illusionerna om MFA som ”revolutionens motor” nådde sin höjdpunkt i och med antagandet av ”vägledningsdokumentet” om ”folkmakten” i juli. Men, som kamraterna i Förbundet Kommunist säkert vet, antogs detta dokument av MFA:s församling med den knappaste av majoriteter, där en majoritet av de närvarande avstod från att rösta. Det antogs ett par veckor efter ett annat dokument som förespråkade en ekonomisk åtstramningspolitik som skulle gå ut över arbetarklassen. ”Vänsterns seger” inom MFA var alltså något mycket bräckligt och instabilt. Vägledningsdokumentet blev för mycket för borgarklassen – eller rättare sagt dokumentet i den speciella situation som rådde, vi kommer till det – och den tog sin hand från MFA. Och i och med det förvandlades ”landets högsta styrande organ” till något tiotal radikala officerare som inte hade något att stödja sig på. Just när armévänstern såg ut att vara som starkast rycktes grunden bort, under dess fötter.

Av detta måste man dra politiska slutsatser. En borgerlig statsapparat må vara aldrig så upplöst, upplösning är ändå inte detsamma som förintelse, och förrän den borgerliga statsapparaten förintats i grunden har inga bestående segrar vunnits. Grunden till statsapparatens upplösning är politisk – statsbyråkratin, officershierarkin, domstolarna överväldigas, trycks ned, spelas över i ett massuppsving av revolutionär kamp, men ämbetsmännen, officerarna och domarna finns kvar, och om inte arbetarklassen klart och entydigt lär sig inse behovet att krossa den borgerliga statsapparaten och ersätta den med sin egen kommer borgarklassen alltid att kunna återskapa sin stat. Och det är för detta det är absolut nödvändigt att alltid i alla lägen försvara arbetarklassens politiska och organisatoriska självständighet, för det är bara på den grundvalen som arbetarklassen kan skapa organ för sin egen statsmakt inklusive dess beväpning. Om inte vikten av arbetarklassens självständighet och nödvändigheten att krossa borgarklassens stat oavlåtligt inskärps kommer arbetarklassen att kunna invaggas i illusioner om att slaget redan är vunnet, att den har kunnat ”rycka loss” delar av borgarnas stat för eget bruk, att de själva har ”större stöd av stats- och våldsapparaten än bourgeoisin”. Och så kommer arbetarklassen att stå passiv medan högern inom MFA gör upp med vänstern, så kommer arbetarklassen att räkna med att det räcker att soldaterna står ”alltid, alltid på folkets sida” för att reaktionen skall vara oskadliggjord – och så kan det gå som det gick 25 november när borgarklassen kunde återta greppet om våldsapparaten utan minsta svårighet, trots att det ett par veckor tidigare hade verkat som om soldatkampen helt spolat undan reaktionens möjligheter att agera…..

Så att 25 november var i grunden resultatet av den tilltro till – armévänsterns – från soldater till officerare – förmåga att leda revolutionen och försvara dess erövringar som hela utvecklingen efter 25 april hade skapat hos de portugisiska massorna – och som ingen politisk strömning utom vår unga och svaga broderorganisation ställt sig uppgiften att bekämpa.

Det är nödvändigt att här på nytt ta upp inställningen till MFA:s ”vägledningsdokument”. Dels är det en fråga som visar rätt klart och konkret hur skiljelinjerna gick mellan vår inställning och FK:s, dels polemiserar Stig Andersson i Kommunist-artikeln mot oss på ett ovanligt dumt sätt just i denna fråga – med ett envetet upprepande av gamla lögner och gamla förvrängningar av våra ståndpunkter.

I Förbundet Kommunists tidning Arbetarkamp refererades det program som MFA antog 8 juli i positiva, entusiastiska och okritiska ordalag. Det bedömdes som ett steg framåt för den portugisiska revolutionen. Som Stig Andersson nu skriver i Kommunist, ”när MFA med sin auktoritet ställde sig bakom folkmaktsuppbygget, påskyndades en utveckling som skulle lägga grunden för en proletär statsapparat och snart göra etablerandet av en borgarmakt till en omöjlighet”.

Därför kan man utan att göra något större våld på sanningen säga att FK stödde vägledningsdokumentet.

Och KAF?

Enligt Stig Andersson såg vi på saken så här: ”KAF saknade denna förmåga att placera dokumentet i sitt historiska sammanhang och ägnade i stället sina krafter åt att förfasa sig över att dokumentet inte motsvarade idealbilden av den färdiga arbetarmakten.”

Först, om det här om vår oförmåga att placera dokumentet i dess historiska sammanhang. En lögn blir inte sannare av att upprepas. Den här speciella lögnen har vi redan tillbakavisat i Internationalen, så det är nästan genant att behöva göra det igen. Men i alla fall, i Internationalen 22/75 skrev vi om vägledningsdokumentet. Där stod det bl a så här: ”Från de borgerliga krafternas synpunkt var ändå vägledningsdokumentet oroväckande, kanske mest därför att det trots allt uppmuntrade till fortsatt bildande av kommittéer och råd i stället för att stävja denna utveckling”…

Vi var alltså inte precis blinda för att vägledningsdokumentet i det ”historiska sammanhanget” spelade en viss roll, och att borgarklassen inte gillade det. Men därifrån till att ge dokumentet ett politiskt stöd är steget långt. För oavsett det intryck vägledningsdokumentet kunde göra på borgarklassen i en situation där massorna själva börjat utveckla kommittéer och råd och där MFA:s oförmåga att hålla masskampen inom för borgarklassen godtagbara ramar hade börjat framstå mer och mer klart, så uttrycker vägledningsdokumentet ett bestämt politiskt projekt: Att kontrollera utvecklingen, att knyta upp de framväxande folkliga maktorganen och underställa dem MFA:s auktoritet. Hade detta gått att genomföra hade nog vägledningsdokumentet varit acceptabelt för borgarklassen.

Om man bara läser texten till vägledningsdokumentet lösryckt ur ”det historiska sammanhanget” kan man faktiskt få en helt annan bild än den av nejlikor, röda fanor och jublande soldater arm i arm med strejkande arbetare. För vad står det? Folkkommittéerna skulle godkännas av MFA. Representanter för de lokala myndigheterna, dvs för den borgerliga statsapparaten, skulle ingå i folkförsamlingarna på alla nivåer från och med den lokala. Militära delegater – utsedda uppifrån, inte valda – skulle ingå från och med den municipala nivån. Det militära revolutionsrådet skulle vara nationens högsta beslutande organ….

Tänk denna plan genomförd i en annan situation – en situation inte av revolutionärt uppsving utan med en knäckt och kuvad arbetarklass. I en sådan situation skulle vägledningsdokumentet inte lukta sovjetmakt. Då skulle det lukta korporatism. Det är bara ett tankeexperiment, men det räcker för att visa att vägledningsdokumentet inte i sig betydde något revolutionärt. Det var bara i samband med en utveckling som låg utanför MFA:s kontroll som det kunde tolkas så.

Och varför skulle man då stödja dokumentet? Varför inte i stället verka för att denna utveckling också i fortsättningen skulle ske utanför militärens kontroll och göra det ännu mer? Just därför att det, som vi visat, var absolut nödvändigt att försvara, agitera och propagera för och tålmodigt förklara den absoluta nödvändigheten av arbetarklassens självständighet så var det nödvändigt att politiskt förkasta vägledningsdokumentet.

Nu resonerar inte Kommunist i termer av politiska ställningstaganden. Vi ”förfasade” oss över att vägledningsdokumentet inte stämde med våra idealbilder, som sippa marxistiska skolmamseller då förstås. Nu brukar vi inte vare sig förfasa oss, beklaga oss eller gråta när det gäller politiska frågor. Vi brukar ta ställning.

Förbundet Kommunist brukar vara mindre noga på den punkten och är det också, det måste medges, när det gäller vägledningsdokumentet. Men genom att i Arbetarkamp nr 10/75 referera dokumentet med hjälp av en slapp journalistisk jargong, som förutom att referatet inte andas något annat än entusiasm inför MFA:s projekt, dessutom förfalskar dokumentet genom att medvetet smussla undan de avsnitt där det klarast talar om att militären ska kontrollera hela processen. (Denna förfalskning, som vi avslöjade redan i Internationalen 24/75 utan att det tycks bita på Stig Andersson, är betydligt allvarligare än den harmlösa och fullkomligt oavsiktliga felöversättning vi råkade få med när vi ordagrant återgav viktiga delar av vägledningsdokumentet.)

Nu så här efteråt, i aftonlampans sken och oss revolutionärer emellan, visar det sig naturligtvis att Förbundet Kommunist hela tiden har insett att MFA inte var något revolutionärt ledarskap och det ena med det andra. Ja, i själva verket har de saker vi försökt förklara varit ”löjligt självklara”: ”Att det fanns begränsningar i dokumentet, att det inte var en fullfjädrad marxistisk skiss till ett rådssystem. Precis som om någon hade förväntat sig detta! Precis som om någon hade trott att officersrörelsen var den marxist-leninistiska förtruppen!”, utbrister Stig Andersson troskyldigt i storögd häpnad över vilka dumma människor det finns.

Men inte var väl allt detta så självklart? Vi känner åtskilliga kamrater som trodde att MFA var den marxist-leninistiska förtruppen eller någonting ditåt. Inte togs de ur den villfarelsen när de läste Arbetarkamp, tvärtom.

Och vad som är viktigare: De portugisiska massorna trodde kanske inte att MFA var den ”marxist-leninistiska förtruppen”, för de resonerade knappast i sådana termer. Men de hyste tillit till MFA, en tillit som kunde ha stått dem dyrt. För dem var det verkligen inte ”löjligt självklart” att MFA måste ersättas av ett verkligt revolutionärt ledarskap. Och man frågar sig förvirrat:

Om nu FK och de portugisiska centristerna verkligen hela tiden har insett att MFA måste splittras och att det krävdes ett revolutionärt förtruppsparti, varför, varför, varför har de då undanhållit de portugisiska massorna denna insikt? Eller varför undanhöll de dem den till augustikrisen, då de som vi sett menar att ”revolutionärerna plötsligt ställdes inför den omedelbara uppgiften att skapa en nationell ledning för kampen”? (Före augusti hade tydligen MFA dugt, eller behövdes det kanske ingen nationell ledning då?)

Svaret är generande enkelt: Opportunism, organisk opportunism. Opportunism som gör organisationer som Förbundet Kommunist helt oförmögna att förutse något och att leda en utveckling. Och dessutom, en opportunism som den levande erfarenheten av klasskampen i Portugal ömkligen förpassat till skamvrån. För det visade sig att kamperfarenheterna fjärmat massorna från centrismens opportunistiska drömmar och närmar dem till vår dogmatiska ortodoxi. I början av september gick tusentals soldater ut i självständiga demonstrationer tillsammans med arbetarkommissionerna och soldatorganisationen SUV bildades. I SUV:s plattform finns en kristakritik av underkastelsen inför MFA:

”Borgarklassen och kapitalisterna har ännu mäktigare vapen till sitt förfogande. Två av dem är särskilt hotande om vi inte kan bekämpa dem i tid. Det första är vår oenighet, vår oförmåga att genomföra vår självständiga offensiv på en verklig klassgrundval. Flera gånger har vi gjort denna eftergift åt klassfienden, särskilt genom att underordna vår kamp alliansen med MFA…”

Många soldater kom alltså fram till att de måste ta upp en självständig kamp och upphöra med att underordna sig MFA. För att nå fram till denna insikt hade de inte fått någon hjälp av centrister av FK:s kaliber.

Så här efteråt säger FK att MFA måste splittras, att ett revolutionärt ledarskap måste skapas osv. Men de säger det i efterhand. De sade det inte dagarna innan soldaterna gick ut i demonstrationer och bröt med MFA. Då hade de inte ens kommit på tanken.

Vår underkastelse under MFA kan bli en allvarlig fara ”om vi inte kan bekämpa den i tid” sade soldaterna. De förmådde själva göra upp med den underkastelsen, delvis, och innan den hade hunnit leda till en katastrof. De organisationer som inte hade försökt hjälpa dem i den processen, som kunde tala öppet om behovet av ett brott med MFA först sedan soldaterna själva hade genomfört det, de har verkligen demonstrerat sin oförmåga att bli det revolutionära ledarskap som behövs i Portugal.

Inställningen till partierna, särskilt Socialistpartiet

Inställningen till speciellt socialistpartiet… det är naturligtvis den proletära enhetsfronten det handlar om, inte för första gången. Vi börjar nästan resignera. Men eftersom frågan är viktig kan det vara värt att dra argumenten en gång till, även om de inte tycks bita på FK:s Portugalexperter. Vi tror nästan att utvecklingen i Portugal om ett tag kommer att övertyga dem bättre än våra argument har kunnat göra, men vi får väl se….

”KAF har helt enkelt slagit i den trotskistiska regelboken: PS är socialdemokratiskt och således ett arbetarparti. Med arbetarpartier ska proletära enhetsfronter ingås, ty detta har Trotskij sagt. Saken är klar! Än en gång har emellertid trotskisterna låtit sina ord skymma verkligheten. PS är nämligen inte i någon mening ett arbetarparti.”, förklarar Kommunist.

Det finns två argument här: a) ”Den proletära enhetsfronten” är ett dogmatiskt schema som KAF förespråkar bara därför att Trotskij har sagt så, och som inte har något att göra med den portugisiska klasskampens levande verklighet, b) PS är inget arbetarparti och därför har vi fel t o m utifrån våra egna sterila dogmer när vi förespråkar enhetsfrontsinitiativ gentemot detta parti.

Vad beträffar behovet av den proletära enhetsfronten hänvisar vi till en annan artikel i detta nummer, ”Portugal, socialdemokratin och den svenska revolutionen”, som tar upp en utförlig diskussion kring frågan om arbetarklassens enhet. Bara en randanmärkning: Stig Andersson tycks inte kunna ta sig ur föreställningen att enhetsinitiativ riktade till de reformistiska partierna i första hand är jippon avsedda att ”avslöja” dessa partiers ledare:

”Ja, det är t o m så att revolutionärernas vägran att erbjuda samarbete med Mario Soarés var den viktigaste punkten i trotskisternas kritik av den revolutionära fronten FUR under hösten.” skriver han. Men

”Hur är den arbetare funtad som…. plötsligt vaknar till insikt bara för att Mario Soarés vägrar underteckna ett papper från FUR med begäran att han ska ingå i en ’proletär enhetsfront’ och stödja folkmakten?”

Det är bara det att det inte handlar om att erbjuda samarbete med Mario Soarés, utan om att erbjuda socialistsympatiserande arbetare en gemensam kamp kring konkreta krav utan att de först måste hålla med om att Soarés är en kontrarevolutionär. Det är bara det att det inte först och främst handlar om att ”avslöja” ledarna, utan om att skapa enhet i handling inom klassen med eller utan de reformistiska ledarna.

FK anför fyra argument för att bevisa att socialistpartiet inte är något arbetarparti: Det bildades av exilpolitiker i Västtyskland. Det saknar organiserad förankring i Portugals arbetarklass. Under hösten förlorade det helt sitt arbetarstöd. Det för en arbetarfientlig politik.

Att PS bildades av exilpolitiker är visserligen suspekt, men inget särskilt vägande argument i sig. Att det för en arbetarfientlig politik är inget argument alls – vilket socialdemokratiskt parti för inte en arbetarfientlig politik?

Vad beträffar att PS från sommaren skulle ha förlorat det passiva stöd det fick från vissa arbetargrupper nöjer sig Kommunist med att utan bevis påstå detta. Därför skall vi unna oss lyxen att utan att anföra några bevis påstå att detta inte är sant, inte alls. PS har fortfarande ett betydande passivt och till och med aktivt stöd bland stora arbetargrupper, framför allt inom småindustrin i norr.

Återstår att PS skulle sakna organiserad förankring i Portugals arbetarklass. Det stämmer inte heller riktigt. Visserligen är det sant att PS i allmänhet inte har mycket av arbetarklassens organisationskader, den som bär upp den fackliga apparaten osv. Men PS finns som en organiserad tendens i fackföreningar, och det är mycket viktigt. Under början av 1975 fördes en häftig debatt kring ett lagförslag som i praktiken fick till konsekvens att KP:s kontroll över fackföreningsrörelsen befästes. PS gick ut hårt mot det lagförslaget – och gjorde det som en organisation med ambitionen att själva tillskansa sig ledningen för åtminstone en del av fackföreningsrörelsen.

Nu finns det i fackföreningarna. Det har vunnit fackliga val, mest i mellanskiktsfackföreningar som de bankanställdas eller de handelsanställdas. Dessa fackföreningar är verkligen inte oviktiga. De bankanställda gick i spetsen 11 mars i kampen för banknationaliseringarna. Det var vid en demonstration i samband med en strejk av handelsanställda som en arbetare nyligen sköts till döds av polisen i Lissabon….

Och socialistpartiet finns även i andra fackföreningar som en organiserad tendens även om det är som en minoritet. Våra kamrater i LCI har i vissa fackföreningar kunnat få till stånd ett organiserat samarbete med PS kring frågan om tendensfriheten i facket.

Det är därför PS trots allt är ett arbetarparti. Det är därför det skiljer sig från det borgerliga PPD trots att de båda organisationerna det sista halvåret fört ut i stort sett samma politik. Och det är därför PS i den nuvarande situationen i Portugal kommer att följa en utvecklingsbana som skiljer sig från PPD:s. Det är t ex därför som kommunistpartiets och socialistpartiets fackliga ledningar i norr kunde samarbeta för att arrangera ett möte i Porto 31 januari, där 27 fackföreningar i den norra regionen protesterade mot lönestoppet, prishöjningarna och arbetsministeriets inblandning i de fackliga organisationernas verksamhet….

Nu tror faktiskt inte heller kamraterna som skrivit i Kommunist riktigt på sin egen analys. Åtminstone inte att döma av alla motsägelser som finns i texten. Det står t ex att den portugisiska bourgeoisin ”….saknade förmåga att samlas kring ett politiskt projekt och skapa sig ett starkt massparti. I stället uppkom en rad borgerliga småpartier”. Men det största partiet då, PS? Var det trots allt inte ett borgerligt parti utan ett arbetarparti?

Eller när man skriver att ”PS hade ett politiskt behov av att avgränsa sig åt vänster”. Varför det, om partiet nu hade tappat alla sina arbetarväljare och framträdde som bourgeoisins öppna klassparti?

När det gäller det portugisiska kommunistpartiet tvekar inte Förbundet Kommunist – och de portugisiska centristerna – att karaktärisera det som ett arbetarparti. De har tom sett det som snudd på en revolutionär organisation – som en ”vacklande kraft”. ”PCP-ledningen kan pressas att välja revolutionens sida”, hette det i Arbetarkamp.

Därför visar de portugisiska centristorganisationernas agerande gentemot KP med föredömlig klarhet på deras oförmåga att bedriva en konsekvent enhetspolitik ens gentemot en organisation som de själva karaktäriserade som en arbetarorganisation.

De har i stället bedrivit en politik gentemot KP som har  präglats av illusioner och av ultimatism. Den inställningen kommer rätt väl fram i FN:s referat av händelserna kring 25 augusti:

”Den 25 augusti bildades FUP – folkliga enhetsfronten – med alla viktiga vänsterorganisationer… och PCP      ” tvingades med. Fronten försvarade kritiskt Goncalves V:e regering och krävde omedelbar tillämpning av Copcondokumentet. Några dagar senare gör PCP ett försök att kompromissa och vänder sig till PS med förslag om gemensam kamp mot reaktionen (!) Naturligtvis avvisas det av PS. PCP slängs ut ur FUP på grund av sitt kompromissmakeri och FUR bildas.”

(Särskilt den sista meningen är magnifik, och har precis som titeln på Stig Anderssons artikel en atmosfär av ”De tre musketörerna”: – Naturligtvis gav vi den slyngeln det svar han förtjänade, sade d’Artagnan och stack värjan i skidan.)

Vad innebär då konkret bildandet av FUP? Det innebar att PCP-ledningen förmåddes att ”underteckna ett papper från FUR”, precis som Stig Andersson så träffande beskriver FK:s syn på hur proletära enhetsfronter bildas.

Och vad stod det på papperet? Ja, inte var det en rad konkreta svar på de portugisiska massornas djupast kända behov, som PCP åtog sig att organisera gemensam kamp kring. I ställe var det en deklaration om enighet på en rad mer övergripande politiska punkter, som av vänstern i FUP betecknades som revolutionära, men som i själva verket låg helt i linje med KP:s politiska linje, t ex genom att ge politiskt stöd åt V:e regeringen. Visserligen bara ”så länge de nödvändiga villkoren för att skapa en revolutionär enhetsregering ännu inte är uppfyllda” men i den konkreta situationen var detta en helt meningslös reservation, eftersom den innebar att man då, just då stödde regeringen med ekonomisk åtstramningspolitik och allt…. När sedan kommunistpartiet helt konsekvent fullföljer sin tidigare politik också genom att komma med en opportunistisk invit till socialistpartiet, slängs det ut ur FUP av de principfasta revolutionärerna, som deklarerar att KP har svikit den revolutionära enheten.

I praktiken innebär detta att man först låter PCP utropa sig självt till en revolutionär organisation inför massorna och avantgardet genom att skriva på en deklaration som inte förpliktigar till någon konkret handling. Efter att ha sett PCP-ledarnas signaturer på ett papper går vänsterorganisationerna i FUP i god för PCP:s revolutionära status.

När sedan PCP tar konsekvenserna av att det inte bundit sig för något annat än att fullfölja sin tidigare politik reagerar resten av organisationerna i FUP som en försmådd älskare: – Aldrig hade jag trott något sådant om dig! Du har svikit mig, ge dig i väg, jag vill aldrig se dig mer!

Och vem har blivit klokare på kuppen? Inte de arbetare med sympatier för vänstern, som först får veta att PCP är revolutionärt, sedan att det inte är det – utan att i praktiken någonting alls har hänt. Det enda dessa arbetare har fått sig till godo är en dos illusioner om kommunistpartiets förmåga att kanske ändå, eventuellt, sluta upp i en avgörande konfrontation.

Och de arbetare som stödde PCP fick naturligtvis ut ännu mindre av hela operationen. För dem betydde det ingenting att vänstern gav kommunistpartiet frejdebrev som ”revolutionärt” – det ansåg de redan att det var. Och inte avslöjades PCP-ledningen inför dessa arbetare genom att vänstern plötsligt deklarerade att KP inte var revolutionärt….

Det vänsterorganisationerna genom FUP sade till de KP-sympatiserande arbetarna var i själva verket detta: – Vi kräver att er ledning skall överge sin politik och sina metoder, och vi vet att det bara är ni i basen som kan tvinga er ledning att bryta med den nuvarande nederlagspolitiken.

Alltså, till ledningen: För en revolutionär politik, annars vägrar vi att ha med er att göra! Det är detta som kallas ultimatism.

Och till basen: Kräv av er ledning att den för en revolutionär politik! Detta är också ultimatism. Dessutom förutsätter den att det problem som enhetstaktiken bl a är avsett att lösa redan är löst, nämligen att de som stödjer kommunistpartiet redan vill att KP inte skall föra en KP-politik utan i stället en icke närmare specificerad och konkretiserad ”revolutionär” politik.

Det är svårt att tänka sig ett mer sterilt och ofruktbart sätt att närma sig den proletära enhetens problem!

Det är rätt att göra uppror – men inte alltid!

Med hjälp av en smått vämjelig moralism försöker också Stig Andersson bunta ihop KAF med Soarés när det gäller inställningen till fallskärmsjägarnas myteri i slutet av november. Vi sägs visserligen vara mer nyanserade än socialistpartiet, ”men gemensamt är fördömandet av ’vänsterns kuppmakare’

Ett av Anderssons argument för detta är smått otroligt. Internationalen publicerade en bild från PRP-BR:s tidning Revoluca där man namngett de olika delarna på en armépistol. Nu säger Andersson att ”bilden är förfalskad”. Varför? Jo, på grund av en oprecis bildtext. I Internationalens bildtext står det nämligen att det rör sig om en bild ur PRP-BR:s ”upprorsmanifest”. Men, säger Andersson ilsket, bilden är ju hämtad från Revolucao sid 15 och inte från manifestet….

Ja, det var en oprecis bildtext. Där borde stått: bild publicerad intill PRP-BR:s ”upprorsmanifest”. Manifestet fanns nämligen kant i kant på sid 14…..

Stig Andersson kommer också med en krystad förklaring till bilden:

”I en period när hela vänstern (inklusive trotskisterna) verkade för arbetarklassens beväpning, är det ju inte något konstigt med att en vänstertidning försöker komplettera med lite praktiska tips i denna fråga.”

Lite praktiska tips? Revolucaos plansch är fullständigt meningslös sedd ur militär och instruktiv synpunkt. Att tala om att en pistolkolv heter pistolkolv kanske kan roa läsarna av Lucky Luke, men inte kunde det stärka kampen för en arbetarmilis i Portugal.

Tvärtom! Det gav bara Neves och hans gelikar ideologisk ammunition. Revolucao borde i stället ägnat detta spaltutrymme åt att bekämpa de militaristiska och kuppartade uppfattningar som fanns bland många radikala officerare och soldater. Tidningen borde understrukit att ett uppror var helt omöjligt i en situation då arbetarmassorna fortfarande dominerades ideologiskt av reformisterna i socialistpartiet och kommunistpartiet. Men Revolucao gjorde inte det och kunde inte göra det eftersom redaktionen själv var barnmorska till militarismen. Vapenplanschen var bara ett uttryck för en barnslig vapenromantik.

Därför är det inte konstigt att FK kallar vår reproduktion av planschen för ”lögn och bedrägeri” samt fordrande uppmanar oss att komma med en ”rättelse” (avbön?).

Det är inte konstigt därför att FK:s ledning själv var offer för samma bamsligheter.

All denna upphetsning, alla dessa prästerliga ord och all denna polemik är ett uttryck för detta. FK:s ledning vill skyla över PRP-BR:s och sina egna klavertramp för att rädda sitt eget skinn.

FK:s ledning undviker sakfrågan för att slippa bli bortgjorda i sak.

Karl Ljungkvist – medlem i FK:s ledning och alltid ”nyss hemkommen från Portugal” – gick t ex ut med stora åthävor på ett portugalmöte i Umeå den 12 oktober 1975 och sa att:

– Upproret kan komma inom två veckor!

Detta helt vanvettiga uttalande var ett eko av PRP-BR:s vanvettiga bedömning av styrkeförhållandena i klasskampens Portugal. En bedömning som vi dokumenterat tidigare, men ändå tar om eftersom kamraterna i FK vägrat att kommentera den.

”I det nuvarande läget representerar ett nationellt uppror baserat på väpnad makt den enda vägen ut ur den revolutionära processens motsättningar i Portugal” (Deklaration från PRP-BR 10 november)

”Väpnat uppror är det enda sätt på vilket folkmakten kan fortsätta att avancera” (Francisco Marques, ledande medlem i PRP-BR på presskonferens citerat efter Revolution 14 november)

Massornas organisering har redan uppnått en tillräcklig nivå för att överta makten” (Francisco Marques, citerat efter Revolution 14 november)

”För oss finns det i detta ögonblick ingen annan lösning än väpnat uppror” (Isabel de Cormo, ledande medlem i PRP-BR på presskonferens, citerat efter A Capital, 10 november)

”Det är nu tid för de revolutionära styrkorna och arbetarna att ställa problemet om uppror” (Deklaration från PRP-BR, citerat efter Diario de Lisboa den 30 september)

FK:s ledning har kringgått alla dessa uttalanden och vägrat att kommentera dem. I stället har man hänvisat till muntliga samtal som representanter för FK haft med PRP-BR.

Men PRP-BR ska naturligtvis inte bedömas efter vad man sagt till Kalle Ljungkvist utan efter vad man sagt till de portugisiska massorna.

Vår hårda kritik av bl a PRP-BR står sig. Också de som ville kämpa bidrog till bakslaget den 25 november.

Att inte inse det och att inte utveckla en politisk självkritik är förkastligt. Massorna lyssnar till ett parti som begått fel – om det bara erkänner det och försöker ändra sig. Massorna vänder däremot ryggen mot ett parti som begått fel och vägrar att erkänna det – då kan ju felen komma att upprepas….

När Soares talar om ”kuppmakare” och vräker ur sig en mängd andra skändligheter gör han det för att krossa Portugals unga och oerfarna avantgarde. När vi talar om militarism och ansvarslöshet gör vi det i syfte att bidra till att ett leninistiskt förtruppsparti kan utvecklas.

Skillnaden mellan oss och Soarés rör mer än ”nyanser”. Skillnaden gäller revolution eller kontrarevolution.

Det är rätt att göra uppror – men det är inte alltid rätt!  Eller tror FK att det bara var nyanser som skiljde Lenin och Noske när de bägge två kritiserade de tyska revolutionärerna. Lenin ”hetsade” mot ultravänsterismens barnsjukdomar för att hjälpa kamraterna att slå in på en riktig kurs. Noske hetsade för att förinta dem…..

Tarvlighet på tarvlighet

När Stig Andersson når fram till frågan om solidaritetsarbetet blir han tarvlig:

– Vi tog initiativet till Portugalgrupperna och portugalfonden där över 30 000 kronor samlades in till FUR.

– Trotskisterna skrev mycket om bredare solidaritet – men rörde inte ett finger för att förverkliga den.

Det är sant att FK tog initiativet till att bilda Portugalgrupperna. Men det var ett dåligt initiativ. Dels blockerade det möjligheten att bygga upp breda Portugalkommittéer och vi fick en splittrad solidaritetsrörelse. Dels innebar gruppernas arbete ett stöd åt en gruppering i Portugal som hämmade uppbygget av massrörelsen och ett leninistiskt förtruppsparti.

I början av oktober sprang FK:arna runt upphetsade och febrila samt krävde i ultimativa ordalag att alla andra grupper och partier skulle gå med i dessa grupper:

– Nu eller aldrig, sa man. Antingen är ni för revolutionen eller emot. Välj sida. FUR är det enda alternativet, oavsett kritik. Endast FUR kan ta hand om pengar på ett vettigt sätt.

Vi vägrade att acceptera detta ultimatum. Vi valde sida och menade att FUR inte var ”det revolutionära alternativet”.

Vi menade också att Portugalgrupperna var sekteristiska. Bl a hade man hakat på en FK-analys till gruppernas politiska plattform.

I stället för att stödja FUR politiskt – som FK – stödde vi Fjärde Internationalens sektion, LCI. Vi gav – och ger – LCI ett omfattande materiellt stöd. För övrigt betydligt större än det som Portugalgrupperna skryter med likt fåniga småungar. Vi gav dessutom LCI ett politiskt stöd genom att tillsammans med resten av Fjärde Internationalen delta i den diskussion som utvecklades inom LCI och så småningom ledde fram till en politisk kursändring.

Som ett komplement till detta politiska stöd tog vi ett bredare initiativ uppbyggt kring en nationell mötesserie med en kamrat från SUV. Dessutom har förbundet genomfört otaliga möten och torgappeller för den portugisiska revolutionen osv, osv.

När Andersson säger att vi inte ”rörde ett finger” ljuger han.

Men låt oss göra ett bokslut idag. Nu erkänner även FK att FUR inte var ”det revolutionära alternativet”. Bl a LCI, LUAR och MDP blockerade FUR, heter det. Vi håller inte med om denna värdering. Men den är naturligtvis en bumerang för FK:arna. För därmed har de erkänt att vi hade rätt. FUR var inget revolutionärt alternativ.

De pengar som samlades in togs alltså inte om hand på ett vettigt sätt. De hjälpte i stället till att blockera utvecklingen.

Kunde man tro! Men pengarna kom inte ens fram. De har skickats först i dagarna! Och då till de delar som är ”kvar av FUR”. Dvs främst MES och PRP-BR.

Så var det med det. Ett smärre bedrägeri. Vi vet många som trodde på FK och gav pengar till FUR i hopp om att de skulle komma till omedelbar användning. Det var ju så FK argumenterade: Endast FUR kan ta hand om pengar! Och man behöver pengar nu, innan ambulanserna kommer! Vi vet också många som gav pengar i hopp om att LCI skulle få en bit av kakan. Men de drogs vid näsan.

Både vi och FK har alltså rört på fingrarna när det gäller Portugal. Men där FK lekte med avtryckaren och spelade falskt när det gällde penninginsamlingen, där utvecklade vi ett korrekt politiskt stöd till LCI i kombination med en icke-sekteristisk klassolidaritet.

Nina Källberg och Göte Kildén. Ur tidskriften Fjärde Internationalen 1/1976. Nina Källberg är en pseudonym för Ingrid Hedström

Myten om a-kassan

I valdebatten växer ständigt myten om a-kassan. Dag ut och dag in hamrar media in ett budskap om att dess ersättningsnivåer är oskäligt höga och bara leder till att människor lättjefullt hasar runt och drar benen efter sig. Man gormar stort om alla slöfockar som blivit bidragsberoende.

Samtidigt är den borgerliga världens moral i fullständig upplösning. De fallskärmar våra direktörer och chefer i de stora bolagen syr upp åt sig själva blir bara större och större. Så stora att de när som helst kan segla ut över världen och landa i vilket lågskatteland de än behagar. Nu senast har Skandias bägge åtalade direktörer, Lars- Eric Petersson och Ulf Spång, vecklat ut sina ofantliga segel och meddelat att de bägge lämnar motvindarna i Stockholm och drar till London.

Petersson, som nyligen i rätten lät meddela att han var ”utblottad” ger bort sin lyxvilla på Dalarö till sina bägge söner för att själv ta mark i Kensingtons fashionabla lyxkvarter. När det gäller arbetsfria inkomster, pensioner och bonussystem, är de så lystna att snålvattnet och girigheten sipprar ur deras mungipor. Samtidigt driver de med hjälp av Reinfeldts arbetarfientliga allians och borgerlig media i stort en lika systematisk som förljugen kampanj mot a-kassans nuvarande utformning och nivåer.

I den stora TV-debatten mellan Persson och Reinfeldt bollade man fram och tillbaka med siffror. Med sina lika värdiga som strama slipsknutar återkom de bägge herrarna exempelvis ofta till den vanliga ersättningsnivån på 80 procent. Men vare sig de själva eller TV ville naturligtvis visa vad denna siffra betyder i kronor den dag när arbetslösheten verkligen slår till. Här visar Internationalen i svart på vitt hur a-kassans ersättningsnivåer ser ut. Dels med dagens system. Dels om Reinfeldts ofärdsallians skulle bli valets segerherrar.

Så här ser det ut i dag:

Vårt exempel är en mycket genomsnittlig metallarbetare, dagtidsanställd vid Volvo Lastvagnar i Göteborg, som med bonus, fullt anställningstids-tillägg samt tillägg för konjunkturanpassad arbetstid, då tjänar 22 994 kronor i månaden. Här och i våra övriga exempel räknar vi hela tiden bruttoinkomsten. Alltså lönen före skatt. Vid arbetslöshet sjunker förtjänsten de första hundra ersättningsdagarna ( 22 varje månad ) till 16 060 kr/månad. Detta därför att det då finns ett inkomsttak på 20 075 kr/månad.

Fortsätter arbetslösheten blir lönen fortsättningsvis bara 14 960 kr/månaden. Detta därför att taket nu är så lågt som 18 700 kr/månad.

En stor del av LO-kollektivet har alltså vid längre arbetslöshet en så mager ersättning som 65 procent! Den myt som odlas av de välbeställda i det här samhället – om en 80-procentig ersättning – är en ren bluff.

Tar vi nu som exempel en lågavlönad handelsanställd, i Väst-Sverige vid den tyska livsmedelskedjan Lidl, så är heltidslönen i dag 15 000 kr/månad. Med en så låg lön hukar man så lågt att man aldrig når upp till något inkomsttak, ersättningen blir därför rakt av 12 000 kr/månad eller 80 procent så länge arbetslösheten varar.

Tar vi nu ofärdsalliansens förslag, som de oranga valmakarna har mage att kalla ”en frihetsfråga”, så skulle detta betyda följande:

Metallarbetaren går från 22 994 kr/månad till 14 960 kr/månad de första 200 dagarna. Detta därför att man bara rest ett enda inkomsttak. Givetsvis det lägsta på 18 700. Allt färre människor får ståhöjd. Därefter får metallaren bara ut 13 090 kr/månad. Det vill säga bara ynka 57 procent av sin tidigare lön. Men endast för 100 ersättningsdagar. Enligt ofärdsalliansens förslag klipps banden sedan med a-kassan! Dess förslag gäller bara för 300 ersättningsdagar eller 14 månader. Sedan är det helt enkelt punkt slut.

Fortsättningsvis finns en så kallad jobbgaranti, där man erbjuds praktikanställningar, utbildningar med mera. Allt tycks helt enkelt vara garanterat utom just jobb. Här är Reinfeldts rutschkana slut och ersättningsnivån för vår metallare blir fattiga 65 procent (av inkomsttakets 18 700 kr/månad) eller 12 155 kr/månaden. A-kassans tänkta försäkringsskydd är nu förvandlat till en ersättning på futtiga 53 procent av den tidigare lönen.

Vår handelsanställde rutschar också neråt. Ersättningsnivån ligger kvar på 12 000 kr/månad de första 200 dagarna. Under de efterföljande hundra dagarna finns det bara 11 250 kr/månad att hämta. När a-kassan försvinner är det sedan inte mer än jobbgarantins fattiga 9 750 kr/månad att leva på. Efter skatt ungefär 6 600 kr/månad i reda pengar. Grindpengar för en Lars-Eric Petersson eller en Ulf Spång. Ofärdsalliansen vill dessutom öka den enskilde medlemmens a-kasseavgift med upp till 300 kr/månad.

Summa summarumär helt enkelt att kampanjen mot a-kassans ersättningsnivåer är ett falsarium. Redan under socialdemokratins och stödpartiernas styre är det otaliga människor som lämnas efter dem som har och lyckas behålla ett jobb. De blir liggande. Kvarlämnade och övergivna. Vinner ofärdsalliansen valet kommer dessutom Reinfeldt, Leijonborg, Olofsson och Hägglund att gång på gång sparka på just dem som redan ligger. Livligt applåderade av herrar Petersson och Spång ute i Kensingtons villakvarter.

Göte Kildén, Internationalen 27 maj 2006.

Frankrikes vänster i nytt politiskt landskap

Fransmännens och holländarnas kategoriska non och nee till en nyliberal konstitution för EU fick Margot Wallström och hennes kommissionärer att huka i sitt glaspalats nere i Bryssel. Där lär de krypa ett bra tag till efter vårens politiska seger för den franska arbetarrörelsen.

Glädjescenerna från Frankrike återkallar minnen från barrikadernas Maj-68. Men i dag är självklart scenen en annan än då för fyrtio år sedan när revolten, kärleken och konsten ockuperade Paris. Hur har Fjärde Internationalens franska sektion hanterat dessa år och hur ser situationen ut i dag. Göte Kildén har träffat en av dess förgrundsgestalter, Alain Krivine, och diskuterat förändringarna i det politiska landskapet.

På husväggarna ute i den luggslitna förorten Montreuil sprakar graffiti med slagord om ”Död åt Sarkozy!”. Sarkozy, den inrikesminister som i vintras menade att man skulle spola bort alla huliganer med en kraftig högtryckstvätt. Nu har i stället en socialt oerhört bred och sprudlande massrörelse spolat hans och högerregeringen Villepins försök att förvandla Frankrikes ungdom till en andra klassens medborgare.

Inne i en vindlande gränd hittar jag fram till La Maison Rouge, det Röda Huset, där LCR, Fjärde Internationalens franska sektion har sitt högkvarter. En grafiker i det slamrande tryckeriet lotsar mig genom tryckpressarnas slammer, uppför en trätrappa, bort genom en lång korridor och fram till Alain Krivines rum. Alain Krivine, snart 65 år, som under decennier har varit LCR:s främsta språkrör och också under fem år var en upprorisk röst i EU-parlamentet, och som nu enligt en stort uppslagen artikel i Le Monde har dragit sig tillbaka. Lämnat partiets dagliga ledning, verkställande utskottet, och gått i pension. Men med fransk mimik och lika uttrycksfulla franska gester dementerar han eftertryckligt att detta också skulle betyda en politisk pension. En sorts katolsk ”retrait” där man för gott sätter sig till ro och stilla filosoferar över det liv som har passerat . ”Inte alls”, understryker han kategoriskt. Jag arbetar fortfarande heltid politiskt. Är kvar i LCR:s breda partistyrelse och finns med i Fjärde Internationalens verkställande ledning. Men ändå handlar det givetvis om ett generationsskifte. Nu är det definitivt den trettioårige Olivier Besancenot som i offentligheten och i media är partiets främste budbärare.

Under en förmiddag diskuterar vi den dramatiska förändring som under de senaste fyra decennierna helt förändrat det politiska landskapet i Europa. Det generationskifte som nu sker i vänstern betyder också att helt andra erfarenheter och referenser tar sig sitt nödvändiga utrymme. Berlinmuren är snart politisk arkeologi. Sextiotalsvänstern som revs med av strömmarna från de kubanska och vietnameisiska revolutionerna, Pragvåren i Tjeckoslovakien och barrikadstriderna Maj -68 i Paris, hade det andra världskriget i något så när färskt minne. I dag är det sextio år sedan fredsslutet och de sista överlevande soldaterna från alla dess blodiga fronter är snart borta. Den ungdom som nu stormat fram på Paris`många boulevarder är barn eller t o m barnbarn till den generation som skapade sextiotalsvänstern och den kan om bara lite drygt tio år fira hundraårsminnet av den ryska revolutionen! I Europas nya politiska landskap har den en gång så starka traditonella arbetarrörelsens partier försvagats kraftigt och finns i många länder bara kvar som valorganisationer. Samtidigt har socialdemokratin mer och mer anslutit sig till socialliberala program medan de gamla stalnistpartierna försöker muta in socialdemokratins idéarv som sitt eget. Här blir Alain Krivines många politiska år värdefulla att kort rekapitulera. Han ger mig en berättelse, om än rapsodisk och komprimerad, som blir till en backspegel, som vi kan snegla åt för att bättre se hur vi kan utnyttja de möjligheter som nu öppnar sig:

”Vintern 1957 åkte jag till Moskva på kongress. Femton år gammal och redan fullfjädrad stalinist reste jag dit som ordförande för läroverksungdomens elevorganisation. Mina möten där med Algeriets och Ungerns delegationer kom att helt förändra mitt politiska liv. Kamraterna från Ungern visade sig vara några sorgliga skepnader. Alla hade de gipsade armar eller ben . De spatserade inte precis in till våra möten utan haltade lytta in med sina kryckor. Benbrotten och alla andra blessyrer hade de fått under höstens uppror i Budapest.*

Nyfiken som jag var kunde jag inte låta bli att fråga om hur det hela gått till. Det visade sig då att kamraterna från Ungern alla var poliser till yrket och att de hade fått sina skador i strider med upprorsrörelsen. Självklart väckte dessa gipsade skepnader många frågor inom mig.

Diskussionerna med den algeriska delegationen kom också som en chock. Från algeriskt håll ven anklagelserna mot vårt så stora och starka kommunistparti i luften. Man menade att vi svek deras kamp mot den franska kolonialmakten.** Detta av hänsyn till socialistpartiet som i regeringsställning var ansvarigt för kolonialkriget. Vårt kommunistparti anklagades för ljumhet och feghet. Algerierna menade att vårt parti t o m hade gått så långt att vi ibland kallade deras befrielsekamp för terrorism.

Dessa bägge händelser var omöjliga att smälta eller att bara glömma bort och kom efter hemkomsten till Paris att utlösa mitt uppbrott bort från det under dessa efterkrigsår så starka och stolta franska kommunistpartiet. Mitt första beslut var att göra något handfast och materiellt i solidaritet med den algeriska befrielserörelsen. Min äldre bror, som i största hemlighet, även för mig, hade blivit trotskist, arbetade inom ett nätverk som stödde Algeriets krav på nationell självständighet. Mot ett löfte om att ingen i detta nätverk var trotskist fick jag en del kontakter inom den franska armén och kunde så själv delta i ett illegalt motståndsarbete. Bakgrunden till att jag begärde denna försäkran från min bror var att jag hade fått stalinismen i modersmjölken. I alla möjliga och omöjliga sammanhang fick vi inpräntat i våra skallar att trotskismen var vår värsta fiende och att vi aldrig skulle samarbeta ens med något som luktade trotskism. Att min bror inte talat sanning begrep jag inte förrän det var för sent. I själva verket bestod nätverket bara av trotskister och radikala katoliker och efter intensiva diskussioner i denna miljö var jag snart vunnen för Fjärde Internationalens program och dess lilla sektion. Under dessa år arbetade vi fortfarande inom kommunistpartiet och dess organisationer. Vi kallade detta entrism.***

Av många kallades vi guevaristopposition. Jag kom in i studentmiljön och blev ledare för Sorbonnes studentorganisation . 1965 uteslöts jag och andra kamrater och vi bildade en ny ungdomsorganisation, JCR. Vi var inte mer än tvåhundra medlemmar men kunde få ett stort inflytande bland annat genom den breda enhetsorganisation som vi byggde vid universitetet mot våldet och morden från det OAS som då hade ett starkt inflytande i studentmiljön.

Under de händelser som kulminerade på barrikaderna Maj –68 kunde vår lilla organisation spela en mycket viktig roll. Polisens informatörer och stora media blåste upp vår styrka väldigt. Men sant är att vi var många medlemmar från JCR som hade nyckelroller i dessa strider. Efter nederlaget i den generalstrejk som följde efter studentupproret förbjöds vår grupp i juni -68. Flera kamrater fick fängelsestraff. Efter interna diskussioner tog vi med 80 procents stöd ett beslut om en sammanslagning mellan oss själva och Fjärdes franska sektion. Det nya parti som kom ut fick namnet, Ligue Communiste, LC. Tillsammans var vi inte mer än 900 medlemmar och vi var nästan alla studenter eller människor med bakgrund i studentmiljön. Några år senare, betydligt starkare organisatoriskt, demonstrerade vi mot den öppet fascistiska kampgruppen Ordre Nouveau. Kravallpolisen försökte bryta upp vår demonstration vilket resulterade i ett sjuttiotal skadade poliser. Ännu en gång illegaliserades vår rörelse. Det var i det sammanhanget Mitterand gick armkrok med mig till domstolen och jag minns också ett besök i Stockholm, där jag blev fotograferad ute i Skärholmen i ett livligt samspråk med er statsminister Olof Palme om möjligheternas för arbetarstyre i fabrikerna. För oss var detta ett tacksamt möte eftersom vi ivrigt sökte legitimitet. När vi senare kom ut igen blev vårt nya namn logiskt nog Ligue Communiste Revolutionaire, LCR. Det namn som vi fortfarande bär.

Idag snart fyrtio år senare har det mesta förändrats. Studenterna är definitivt i minoritet. Vi är nu omkring tretusen medlemmar. De flesta av dessa är ledare i sociala rörelser, många i fackföreningar. De har ofta stort inflytande och skapar därmed vad vi kan kalla starka sociala ekon. Vi har lyckats att ge kvinnorna ett utrymme i vår organisation. Av det verkställande utskottets tjugo medlemmar är åtta kvinnor. Av partistyrelsens åttio medlemmar är fyrtio också kvinnor. Däremot har vi misslyckats i arbetet med att få ens en fot i den brokiga miljön av immigranter. Jag bor själv i ett förortsområde där bilarna brann i vintras. Men har ändå inga alls politiska relationer med dessa upproriska ungdomar. Vinterns förortsrevolter demonstrerade dessa gruppers enorma isolering. De hatar staten och kapitalismen men har överhuvudtaget inga politiska landfästen och då är det svårt att bygga broar. De organisationer som finns är de islamistiska, av polis och media väldigt överdrivna, men också narkotikagängens maffia. Ironiskt nog är både islamisterna och knarkhandlarna omtyckta av polisen eftersom dessa trots allt skapar en viss ordning.

I flera olika val under den senaste tioårsperioden har vad vi kallar vänstern vänster om vänstern, framförallt vi själva och Lutte Ouvriére, fått bekräftat att det finns ett valunderlag på omkring tio procent, för våra program och för våra förslag, när det gäller hur kampen mot kapitalismen ska kunna föras vidare.***

De stora mobiliseringarna mot Villepins ungdomslag de senaste månaderna och den seger som nu vunnits betyder också att en lång rad av fackliga motgångar, stagnation och viss demoralisering har brutits på ett övertygande sätt. Den folkliga avskyn mot nyliberalismen som förra året demonstrerades i folkomröstningen om EU:s konstitution fick nu tre miljoner fransmän att gå ut på gatorna och demonstrera. Genom två korta generalstrejker blev slagkraften till sist så stark att högern nesligen tvingades till ett nederlag.

När det gäller människors sympatier har utan tvivel våra förslag och därmed vårt parti fått en väldig medvind i kraft av dessa spektakulära massrörelser. Vår kamrat Olivier har haft en stor genomslagskraft framförallt i olika tv-program. I flera olika opinionsundersökningar inför nästa års presidentvalskampanj har han fått ett stöd som varit större än tänkbara kandidater både från Kommunistpartiet, Lutte Ouvrière och de Gröna. Det stora rycket när det gäller sympatierna har självfallet ett direkt samband med vår linje i massrörelsen men vi är väl medvetna om att dessa inte svarar mot vår verkliga styrka i de sociala rörelserna. Berlusconi menar att bara det som är i TV är verkligt. Detta är naturligtvis inte sant och vi är emot personifiering. Men ändå måste vi följa spelets regler och den magnetism Olivier haft i olika media är helt uppenbar. Nu vänder sig människor till oss och vill gå med i partiet. Varför? Jo, de har fått nog av kapitalismen och vill slåss mot Le Pen. Dessutom gillar de ”le Facteur”, eller ”Brevbärarn”, som alla kallar Olivier. Han jobbar kvar inom posten i Paris och har helt enkelt nu blivit det ansikte som många som stödjer vänstern kan identifiera sig med. En roll som Arlette Laguiller från Lutte Ouvrière tidigare kunde ta. Men LO:s självvalda isolering från många av de viktiga bredare rörelserna samt hennes egen ålder, hon är några år äldre än jag själv, detta tillsammans gör att hon har svårt att behålla sin dragningskraft.

Så vad gör vi? Vi är ett litet parti som fått en stor lyskraft. Människor vill gå med som inte har en aning om vare sig ryska revolutionen eller Fjärde Internationalen. Pseudonymerna från vår underjordiska tid är borta. Man går med direkt som medlem utan någon prövotid som kandidat. Självklart har vi gjort många olika organisatoriska förändringar och vi kommer att tvingas till fler. Men dessa problem, om än inte alltid så enkla, är ändå glädjefyllda! Politiskt är situationen den att man kan säga att den stora massrörelsen mot högern hämtar andan och i ett helt annat politiskt landskap än det vi sett tidigare kan vi nu gå ut i den nya terrängen med stor tillförsikt.

Socialistpartiet gör naturligtvis allt för att nu kanalisera varje rörelse in mot såväl presidentvalet som parlamentsvalen nästa år. Partiet är en valmaskin. Rösterna får man från alla dem som vill rösta mot högern men som samtidigt är skeptiska till att gå längre vänsterut. Ledningen hävdar att man har 120 000 medlemmar. Av dessa är häften förtroendevalda av något slag. När man skissar på socialdemokratins roll i Europa brukar man anse att de franska socialisterna är isolerade från sina broderpartier. Att man stannat kvar vid mer radikala positioner. Till skillnad från exempelvis socialdemokraterna i Sverige. Detta är inte sant. Det är den större radikaliseringen i Franrike som tvingat fram den verbala vänsterretoriken. I folkomröstningen om EU:s nyliberala konstitution var partiets stora majoritet ute i en kampanj för att få till stånd ett ja. Den regering man vill återskapa är en repris på den ”vänsterregering i mångfald” som tidigare prövats och misslyckats.

Det en gång så starka kommunistpartiet är samtidigt inne i en svår kris. Under åren som gått har två tredjedelar av dess väljare och medlemmar smält bort. Man säger sig ha 60 000 medlemmar, varav hela 10 000 är förtroendevalda. Här finns alltså fortfarande en viktig social bas. Men medelåldern är mycket hög. När jag träffar dessa partimedlemmar vid olika möten är jag själv ofta yngst. Den gamla identiteten med Sovjetunionen är av naturliga skäl bortsopad och man har svårt för att vinna entusiasm för en ny regeringskoalition med socialisterna. I kampanjen mot EU:s konstitution arbetade man ju bra tillsammans med oss mot just socialisterna. En gemensam positiv erfarenhet som betyder att många medlemmar får myror i huvudet. Dessutom tycker de att vår Olivier, ”Le facteur” säger det i TV som deras egen företrädare borde göra!

Visst det finns gemensamma politiska diskussioner mellan oss och kommunistpartiet. När det gäller en hel del områden försöker vi hitta ett upplägg så att vi kan samarbeta. Men i framförallt presidentvalet kommer det svårligen att bli någon gemensam kandidat. Vid vår kongress i vintras tog vi, trots en del olika nyanser i analyser och värderingar, ett viktigt enhälligt (!) beslut om att inte ingå i en eventuellt kommande regering med Socialistpartiet. Ett programmatiskt beslut som kommunistpartiets ledning aldrig kan godta som en gemensam grund i en valrörelse. Lutte Ouvrière är som vanligt vid sidan om och Arlette Laguiller har deklarerat att hon ställer upp i sitt sista val och redan nu är en kommande presidentkandidat. Nu i juni fattar vi vårt definitiva beslut när det gäller det kommande presidentvalet. Men min personliga uppfattning är att vi säkert kommer att finnas med med en egen kandidatur. I Frankrike kräver vallagarna att man för att få ställa upp ska ha minst femhundra borgmästare runt om i landet som stödjer den egna kandidaturen. Vi har redan inlett detta ganska så mödosamma och tålamodskrävande arbete. Så här långt har vi fått stöd från ett hundratal borgmästare. Vi får se hur framtiden kommer att gestalta sig. Men vi går definitivt mot en spännande tid.

Göte Kildén, Internationalen 19 maj 2006

*Upproret i Budapest inleddes i oktober 1956 med sympatidemonstrationer för reformrörelsen i Polen, vilka resulterade i en väldig konfrontation med polisen. Kommunistpartiet utsåg reformivraren Imre Nagy till regeringschef och han deklarerade då att Ungern skulle lämna Warszawapakten. Sovjet ingrep militärt och pansvarvagnar rullade in på Budapests gator och kväste med blod upproret mot stalinismen. Imre Nagy tillsammans med 2 000 motståndsmän avrättades. 20 000 andra fängslades och ytterligare 200 000 ungrare flydde västerut.

**Algeriets befrielsekrig 1954-62 kom att bli det sista stora militära nederlaget för den franska kolonialmakten. Trots att de franska trupperna som mest nådde upp till 500 000 man lyckades man inte behålla sitt herravälde. De i Algeriet bosatta fransmännen revolterade mot den egna regeringen 1958 och -59. 1961 iscensatte högerextremistiska generaler ett kuppförsök som dock misslyckades. Men den väpnade hemliga organisationen OAS fortsatte med en terrorkampanj både i Algeriet och i Frankrike. Under det långa kriget dödades en miljon algerier. Två miljoner tvångsförflyttades. Över en miljon människor med främst fransk bakgrund lämnade landet efter segern.

Entrism brukade man kalla den taktik när revolutionära socialister, på grund av en liten radikalisering och låg social aktivitet utanför de traditionella arbetarpartierna, valde att inte i första hand jobba i en egen utåtriktad organisation, utan i stället fanns med som aktivister i de gamla och större arbetarpartierna.

*** Lutte Ouvrière, LO, är ett parti som har samma programmatiska rötter som Fjärde Internationalen. Man har drivit och driver ett mycket ihärdigt arbete på många arbetsplatser. LO är i dag en betydligt mindre organisation än LCR men har nog ett starkare rent fackligt inflytande. Den hundraprocentiga satsningen på detta område har gjort att man inte alls deltar i andra bredare rörelser. Som antiimperialistiska föreningar, feministiska grupper, Attac, organisationer för papperslösa arbetare eller i olika kampanjer, som när det gällde den stora folkrörelsen mot EU:s nyliberala konstitution.

Gör midsommar till Sveriges nationaldag

När det gäller helger och ledigheter i våra vidunderliga veckor under maj och juni månader är det ständigt stora trätor om vad som är traditionsenligt och därmed rätt och riktigt.

En ”riktig” midsommarafton ska firas med midsommarstång, blommor i håret, lådvin, ölflak, färskpotatis, sill, snapsar och knottbiten rumpa, säger en del. Gärna med en fot i Dalarna och den andra på någon skärgårdsö. Andra säger att den gamla midsommaraftonen, kvällen före den 24 juni och Johannes Döparens dag är den enda rätta.

Nu är en tradition, en kultur, alltid vad vi själva skapar. Men uppenbart kommer alla festligheter dessa dagar att kretsa kring solen och värmen, kring årets längsta dag, alltså sommarsolståndet, som en livgivande symbol för den ljusa årstidens alla fröjder. Sedan forntiden har människorna häruppe i norr firat denna midersomar (fornnordiska som betyder ungefär mitt i det ljusa halvåret).

Germanska och keltiska stammar har tänt eldar när de under natten festat in den dag som de keltiska prästerna, druiderna, kallade ett möte mellan himmel och jord. De vakade in detta magiska ögonblick när solen tycks förgöra mörkret och värmen driva bort kölden. Denna natt dyrkades solen, livets kretsgång och fruktbarheten. Varken färskpotatis, lådvin eller sillinläggningar fanns på deras midsommarmenyer. Snarare färskt kött från offren till gudarna, ursaltad fisk på glödbädd och osyrat tunnbröd gräddat på kornmjöl.

Nya seder

Med kristendomens ideologiska ockupation av människors sinnen kom nya seder. Kyrkans män förstod att bygga nytt på gammal grund. De första svenska kyrkorna restes i askan från asatrons tempel och Johannes Döparens födelse slogs i de kyrkliga kalendrarna fast till den 24 juni.

När Jesu moder, Maria, besökte Johannes mor Elisabeth efter hennes födsel, kände hon enligt annalerna för första gången att det barn hon väntade rörde sig i magen och kyrkliga kalenderbitare slog sedan fast att Jesus då föddes sex månader senare, alltså 24 december.

Kristendomen inlemmade på så sätt två förkristna viktiga riter, midvinterkult och midsommarkult, i sin egen och astronomernas kalendrar. Gamla runstavar med sina kalendermärken slängdes bort. I och med sitt dop av Jesus sågs Johannes som den som kom med ljuset, förlåtelsen, frälsningen och förnyelsen.

Brokig helg

I Danmark heter midsommardagen fortfarande Sankt Hans, i Finland Sankt Johannes. Midsommardagen blev en kyrklig helgdag. Om än i otakt med sommarsolståndet, ändå så nära att det knappt märktes. Vi fick en brokig midsommarhelg där hänförelsen inför sommaren, blandades med gammal magi, allmogeromantik och kristendom.

Men under femtiotalet kom nya budord från staten. Johannes Döparens dag, 24 juni, inföll på samma sätt som sommarsolståndet lite hur som helst. Här var risk för fest mitt i veckan och dyra klämdagar. I god modernitet och Harpsundsanda enades stat, kapital och kyrka om kalenderreformen 1953.

Midsommarafton låstes fast till en fredagskväll. Veckans produktion kunde flyta obehindrad av både sommarsolstånd och Johannes Döparen. Den statligt reglerade bakfyllan kunde vårdas på lördagen och på söndagen kom den andliga spisen. Den naturliga midsommardagen, den som följer himlakropparnas och naturens kretslopp övergavs.

Nu har vi fått 6 juni som den mest patetiska nationaldag som världen skådat. Historisk svensk flaggdag sedan 1916 när den borgerliga regeringen Hammarskjöld och monarkin var hårt trängd av en allt starkare och mer aggressiv arbetarrörelse.

Flaggdagen instiftades för att avvärja kraven på allmän och lika rösträtt. Som grund plockade överheten upp några sunkiga argument om Gustav Vasas kröning den 6 juni i Västerås och en regeringsform från 1809, som tillkom på samma datum genom en ämbetsmannakupp och som aldrig tog itu med det gamla ståndssamhället.

Varken ståndssamhällets fall 1866 eller den definitiva rösträttsreformen 1921 har varit med i den sentida helgdagsdiskussionen. Norrmän, fransmän och medborgare i Förenta Staterna firar sina nationaldagar därför att dessa har rötter i folklig frihetskamp. En frihet från förtryckande furstar och främmande ockupationer. En demokratisering av samhället.

Pinsamt magplask

Den helgdag som nu instiftats har i stället sina rötter i högerns försök att avvärja en folklig frihetskamp. Det är en dag då inget finns att fira. Därför blev denna dag också ett enda pinsamt politiskt pladask.

I SVT fick vi till livs att dagen firades dels därför att Gustav Vasa kröntes och etablerade en stark och enväldig svensk kungamakt, dels därför att denna enväldiga kungamakt beskars 1809.

Den mediala akrobatiken avslutades så på Skansens kullar med att vår nuvarande kung hyllade den tokiga anakronismen. I marginalerna kunde vi samtidigt se hur nazisterna i Rålambshovparken tågade fram bakom en vacker svensk fanborg samtidigt som Antifascistisk aktion i en akt av grotesk politisk piercing eller infantilism ropade att de ville skära pungen av kungen och se Sverige falla.

Bojkotta 6 juni

Så vad göra? Låt oss helt enkelt bojkotta den 6 juni som nationaldag!

Riksdagen måste se till att vi blir kvitt denna absurda anakronism. Lagstifta i stället om midsommarafton som en ny nationaldag. Vi som älskar Sverige vrider då den svenska fanan ur händerna på storsvenskar och nynazister och låter det blågula vara en symbol för naturmystik och den allemansrätt som ger oss en möjlighet att smycka våra fester med björklöv och sommarblomster.

Vi hyllar också de många åren av fred, demokrati och relativ social välfärd. De värden som i dag ärar Sverige och låter namnet flyga över jorden.

Trevlig helg!

Göte Kildén, metallarbetare, skribent. Publicerat i GP 2005-06-24:

Göte Kildén: 1-majtal 2007

1 maj är den enda dagen på året när socialdemokratin vill vara i opposition. För visst blir det mer spänst i benen och mer hetta i parollerna om man slipper att demonstrera mot den egna regeringspolitiken. Det blir bra mycket enklare att bjuda upp till protest – när det nu är så mycket färgstark historia att leva upp till. För 117 år sedan, 1890, efter ett upprop från Andra Internationalen, samlades 25 000 arbetare här på Järntorget, för att bakom sina fladdrande fanor, i led efter led, demonstrera fram till Heden.

25 000 demonstranter fylkades i det unga, rykande och slamrande, industriella Göteborg, som nyss hade passerat ett innevånarantal på 100 000 människor. Översatt till dagens befolkningsstorlek skulle samma uppslutning i dag betyda att en människomassa på 125 000 demonstranter skulle bölja fram här inne i stan.

Men vi vet alla att så ser det inte riktigt ut i dag. Visst svälten, trångboddheten, kylan, fukten och dassen på gårdarna är borta. Som här inne i Haga där det kunde bo 15 personer i en etta med kök. Vi lever med ett mått av välfärd som man inte ens kunde drömma om då för 117 år sedan.

Men klassamhället lever kvar – i bästa välmåga. Såren i välfärden är många. En del fördjupas och är mycket allvarliga. Den rapport som häromdagen visade att dagens unga människor , blir den första generationen i modern tid som mår betydligt sämre än sina föräldrar, skrämmer alla oss som försöker kämpa för en bättre värld. När socialdemokratin har kommit att tillhöra det bestående, det gamla som ska störtas ner i gruset, då är det naturligtvis skönt att vara i opposition just i dag

För Mona Sahlin, som nybliven partiordförande, är detta speciellt viktigt. Hon behöver all draghjälp hon kan få denna fackliga helgdag. De av oss som har några år på nacken minns nämligen mycket väl hennes tidigare så fatala framfart med fackföreningsrörelsen.

Redan under sin andra arbetsdag, som arbetsmarknadsminister, i Ingvar Carlssons regering, lyckades hon få till ett lönestopp riktat mot Kommunals alla lågavlönade kvinnor. Den enda i fackföreningstoppen som spjärnade emot var Lillemor Arvidsson, Kommunals dåvarande ordförande. Hon fick lämna partiets Verkställande utskott. Efter att ha hamnat i kylan fick hon så med ett allvarligt magsår som tack lämna också Kommunals ledning.

Som partisekreterare i opposition förhandlade Sahlin därefter fram en karensdag vid sjukskrivningar. Hon försökte också, men misslyckades, med att få till en karensdag vid vård av sjukt barn. Ett förslag med sin udd riktad mot lågavlönade, ensamstående mammor. Sitt jungfrutal i dag har hon därför, med hjälp av Wanja Lundby-Wedin, spetsat till med ett löfte, om att, som det heter återställa a-kassan till 80 procent, om nu socialdemokratin återtar regeringsmakten 2010.

Men vi socialister applåderar inte. Varför ska vi stillatigande vänta, kanske till sommaren 2011, på att riva upp regeringens löntagarfientliga arbetsmarknadspolitik? Då, 1890, för 117 år sedan gick det alldeles utmärkt att mobilisera för sociala krav, fast man inte ens hade rösträtt. Dessutom finns det inga som helst garantier för att socialdemokratin ska vinna valet 2010. Ska vi då vänta till sommaren 2015?

Granskar vi sedan i sak det man vill göra, blir misstänksamheten än större. Sahlin och Lundby-Wedin begraver här i själva verket sina vallöften från september. Då var budet att a-kassan skulle återupprättas till 90 procent. Det har nog ingen hunnit glömma. Nu är man nere i de 80 procent som med inkomsttak betyder att stora delar av löntagarkollektivet bara får ut 60 – 70 procent när man kastas ut i arbetslöshet. Finansieringen talar man dessutom tyst om.

Det finns heller ingen som helst anledning att lyssna till dessa nya men tunna toner. Vi har nämligen hört den här visan sjungas en gång förr. Under hösten 1993, under angreppen från högerregeringen Bildt, samlades på Mynttorget i Stockholm uppemot 25 000 löntagare i en kraftfull facklig manifestation mot Bildts försämring av just A-kassan.

Mona Sahlin var ansvarig partisekreterare, när Ingvar Carlsson inför mötets jubel lovade att höja ersättningen till 90 procent. Ett löfte som sedan, i regeringsställning, sveks om och om igen, för att nu alltså svikas än en gång. Det är alltså andra gången man begraver samma vallöfte.

Vi känner alla till socialdemokratins paroll om att ”Alla ska med”. Nu, lagom till I maj, har resan satt i gång. Tåget har gett sig av och slagordet är nu ”På väg”. En pocketbok med samma titel massdistribueras under våren. Vår slutsats kan då bara bli att alla kom inte med. På resan mot framtiden har socialdemokratin övergivit de arbetslösa. De mest utsatta har lämnats åt sitt öde på en blåsig och kylig perrong.

För i Fredrik Reinfeldts Sverige där är det permafrost för de arbetslösa. Skulle vi hålla oss till Alliansens siffror från valrörelsen i höstas handlar det fortfarande om en massarbetslöshet på en och en halv miljon människor. Men med det vanliga sättet att räkna är det ändå ingen liten frusen skara vi pratar om. En dagsfärsk siffra är 325 000 människor i öppen arbetslöshet eller i åtgärder.

Hur ser deras liv ut? Hur kommer de att gestalta sig när levnadsvillkoren fullt ut påverkats av alla försämringar?

Vi vet att Reinfeldt älskar att prata om människors vardagspussel eller livspussel. I veckotidningarna berättar hans Filippa om hur hon och Fredrik sitter vid köksbordet och försöker passa ihop alla stora och små bitar. Eftersom de varit helt bidragsberoende, bägge två har som vuxna, alltid levt på partibidrag i olika former, kanske man skulle kunna tro att pusslet handlat om att man haft dåligt med kontanter. Men inte.

Bidragssystemen för de etablerade partierna har på samma sätt som bidragen till kungafamiljen en egen gräddfil. Riksdagspartiernas och monarkins långvariga bidragsberoende, med dess utanförskap från vanliga människors livsvillkor, må aldrig ifrågasättas. Filippas och Fredriks svårigheter med att få ihop sitt pussel har i stället handlat om hur man ska kunna klara fastighetsskatten på det fina huset i det fina Täby samtidigt med lön till så kallade hushållsnära tjänster.

Med Alliansens budget har alla pusselbitarna ramlat ner på rätt plats. Ta bara fastighetsskatten, den som år 2005, var 36 180 kronor för makarna Reinfeldt, den blir fortsättningsvis en kommunal liten ynka avgift på 4 500 kronor. Inte så pjåkigt.

Eller ta Maud Olofsson. Hon har också haft det svårt att lägga sitt vardagspussel. I veckotidningen Land kan hon inte låta bli att skryta med att hon faktiskt har unnat sig ett klädkonto på 10 000 kronor i månaden. Fast familjen har ärvt gården de bor i så kan man då förstå att det ibland kan bli knapert med kontanta medel.

Men med de nya skattefria hushållstjänsterna kan hon äntligen lägga ut sitt pussel. Tänk bara vad skönt att få nån som likt en ivrig bäver kan ta hand om vardagsskiten därhemma. T ex värma upp den väldiga badtunnan och sen göra rent smutränderna när Fredrik, Lars och Göran varit på besök och badat.

För en lågavlönad stackars arbetslös sate ser vardagspusslet ut på ett helt annat sätt. Ja, det går helt enkelt inte ihop. A-kassan handlar nu i netto om 6 – 8 000 kronor i månaden. Som mest knappt 10 000 kronor. Alltså som mest lika mycket pengar som Maud Olofsson sätter sprätt på i Stockholms klädbutiker. Med regeringen Reinfeldts nya budget får de mest utsatta grupperna i vårt land dramatiskt försämrade levnadsvillkor. Försämringar som gör att vi utan överord kan tala om en social misär.

I klassamhället Sverige går omfördelning från fattig till rik i ett allt högre tempo. Som grupp är det de lågavlönade kvinnorna som är mest utsatta Många av storföretagen rakar åt sig pengar i en storleksordning som gör att deras kassavalv bågnar och hotar att rämna. Trots generösa aktieutdelningar och mer och mer frikostiga bonussystem till lystna chefer.

AB Volvo, med säte här i Göteborg, är ett av de företag som lagt mest pengar på hög. Höjda löner och därmed mer skattemedel till samhället är inte att tänka på. I ett utspel försökte Leif Johansson i stället bli av med lite av sitt överflöd genom att låna ut pengar till samhället, givetvis med marknadsmässig ränta, så att trafikinfarkterna vid förbindelserna över älven kan lösas upp. Ett utspel där vi ännu inte sett svaren.

Men kassavalven måste tömmas på en del eftersom rånarkapitalister som Christer Gardell gått in och försöker ta för sig av överflödet. Det var denna fråga som var så het och dallrade i luften vid vårvinterns aktiestämma.

I denna situation dyker Gudrun Schyman upp på sammankomsten i sin egenskap som en liten aktieägare och en frejdig taleskvinna för Feministisk Initiativ. Kanske ska hon ta upp arbetstempot med de allt hårdare balanserna, som nu drabbar de kvinnor som Volvo Lastvagnar positivt nog faktiskt anställer i dag? Kanske ska hon blomma ut i ett medryckande tal om det stora behovet av en förkortad arbetstid för personalen?

Nej!. Intet av detta. Inte ett endaste ord. I sin kritstrecksrandiga kavaj, som matchar de stora ägarnas och chefernas strikta svarta kostymer, där alla mjällkorn nogsamt borstats bort, där de sitter i rad med sina dyra, mjuka, svarta lågskor, vet hon i stället att berätta om att fler kvinnor i AB Volvos styrelse, minsann skulle öka företagets lönsamhet!

Inte konstigt då att hon fick applåder och att herrarna förtjust vippade på sina skor. Det vi fick bevittna var den politiska begravningen av en begåvad vänsterpolitiker. Schyman har viktiga saker att säga om exempelvis mäns våld mot kvinnor, men vad den chef har mellan benen, som beslutar om nya taktökningar, är naturligtvis ganska betydelselöst för alla dem som ska jobba med de nya takterna.

Den kanske viktigaste striden för Sveriges arbetande kvinnor – och män – utspelades i stället, under fyra långa och kalla månader, bara några kvarter härifrån. Borta vid Nordhemsgatan och saluhallen Briggen. Vid blockaden av salladsbaren Wild`n Fresh som vägrat teckna kollektivavtal med Hotell- och Restauranganställdas Förbund.

Förbundet segrade i denna svåra kamp. De nya ägarna har skrivit på kollektivavtalet – eller trygghetsavtalet som det kanske hellre borde heta – gå därför gärna dit och käka när ni har möjlighet. Maten smakar bättre om personalen har det bra. Nu i dagarna har ”Hotell och Restaurang” tvingats att varsla om strejk den 9 maj vid 17 hotell och restauranger för att kunna ro hem ett avtal i nivå med det som Handels förhandlade fram. En facklig uppmarsch som vi ger allt vårt stöd.

Nu som för 117 år sedan är märgen i 1 Maj att detta är en internationell aktionsdag för världens arbetare. För oss i Sverige är det då en skam att tvingas leva med en utrikesminister som Carl Bildt. Går vi tillbaka i historien kallades denna taburett: ”Minister för Sveriges utrikes affärer”. I Reinfeldts ministär borde ett bättre namn på denna taburett vara ”Minister för Carl Bildts affärer”. Vi får leva med vad som kan kallas för Bildtdoktrinen. Helt enkelt: ”Tjänar jag, Carl, bra med pengar är detta bra för Sverige”.

Det är konstigt med en del av den fina borgerligheten. Där har Bildt alltid hyllats som en elegant och rasande duktig politiker. Vare sig han jagade gäddor i tron att det var sovjetiska ubåtar eller höjde räntan till katastrofala 500 procent sågs han som lika lysande. Kanske tillfredsställde han till en del borgerlighetens behov av att ha sin egen Olof Palme. En egen företrädare som kunde mäta sig med dennes karisma och retoriska skicklighet.

Men nu med Bildts revival efter tio år i de skummaste internationella affärskvarter och när han då tvingats upp på politikens mer offentliga catwalk har det mesta av lystern snabbt bleknat bort.. Skjortkragen blänker lika vit och slipsen är lika stram som förr, men arrogansen har gått upp i falsett och underkläderna har visat sig vara ett byk som inte tål att tvättas offentligt.

Han har sålt sig som en politikens dörröppnare i allehanda skumraskaffärer. Framförallt när det gäller olja i Darfur och Ryssland. Köpt aktier i amerikansk vapenindustri, i tobaksbolag och i porrbranschen. En av hans mest tvivelaktiga roller var att jobba som aktivist i en lobbyorganisation som verkade för USA:s folkrättsstridiga invasion av Irak.

Den invasion och sedan den ockupation som inneburit många hundratusentals människors död och den största flyktingkatastrofen i modern tid. När det gäller denna invasion som så öppet stred mot folkrätten fungerade Carl Bildt bara som lobbyist och krigsförespråkare. Han var bara moraliskt ansvarig. Så han klarar sig från tribunalen i Haag. Men hur han kan ha den Borgerliga alliansens förtroende att vara utrikesminister, denna skam för Sverige, det är svårt att förstå.

USA:s invasion av Irak och strategi i övrigt handlar om att för egen vinning säkra den energi- och geopolitiskt så strategiska regionen från Afrikas horn och Arabiska havet, över Mellanöstern, Kaspiska havet och ända till Kazakstan. USA har själv bara två procent av världens alla oljereserver.

Medan de muslimska länderna i det bälte som man vill kontrollera innehar upp emot 70 procent av all olja. Det är framförallt i dessa länder oljan finns. Saudi-Arabien. Iraq, Iran, Kuwait, Arabemiraten, Quatar, Yemen, Libyen, Nigeria, Algeriet, Kazakhstan, Azerbajdzjan, Indonesien och Brunei.

De storföretag, vars intressen Bildt, har lobbat för och i vars aktier han tjänat pengar, vill inte ta del av dessa resurser i ett fredligt varuutbyte utan är i stället beredda att sätta hela eller delar av regionen i brand, för att säkra det svarta guld man vill åt. Svårare än så är det inte att förklara krigen i Mellanöstern.

Regionens så plågade och ofta utarmade människor är i dag rädda och håller andan. Ska de drabbas av ett regionalt storkrig, vars effekter ingen kan bedöma på förhand? Ska kraftmätningen mellan USA och Iran explodera i en förödande militär urladdning?

I Persiska viken ligger två väldiga amerikanska attackgrupper färdiga, grupperade kring två gigantiska hangarfartyg, väldiga rovdjur i stål, rustade med kärnvapenmissiler och med en kapacitet att ständigt ha 200 stridsplan i luften med sina dödliga laster. Inga rationella, förnuftiga skäl, talar för ett amerikanskt angrepp. Men de fanns inte heller när det gällde Irak.

Världen har att hantera en isolerad och alltmer desperat president, som också är en religiös rucklare och som dessutom lever i tron att han är kallad av Gud, som sin kumpan Tony Blair. På valmöten sjunger den republikanske senatorn och presidentkandidaten John McCain en egen version av Beach Boys gamla klassiker ”Barbara Ann”. Med sin sjuka skalle sjunger han i stället ”Bomba Iran”. Demokraternas viktigaste kandidater, Hillary Clinton och Barack Obama, har bägge klart och eftertryckligt sagt att de inte heller utesluter ett bombangrepp på Iran.

Ska vi med stolthet kunna föra traditionerna vidare, härifrån Järntorget för 117 år sedan, då krävs att vi alla försöker bygga en så tydlig och bred antikrigsrörelse som möjligt. Då krävs också att Göteborg vägrar bli gästhamn åt de 43 fartyg från NATO som vill anlöpa Frihamnen här den 10-13 maj.

  • Arbete åt alla!
  • Försvara kollektivavtal och arbetsrätt!
  • 90 % i a-kassa och sjukersättning!
  • Bort med krigsaktivisten Bildt som svensk utrikesminister!
  • USA ut ur Irak!
  • Inget angreppskrig mot Iran!

Göte Kildén

KFMLr och ekonomismen

Utan en revolutionär teori – ingen revolutionär praktik

Under de senaste tio åren har klasskampens villkor i de imperialistiska staterna helt och hållet förändrats. Det viktigaste resultatet av detta är att det i så gott som alla dessa stater har utvecklats ett avantgarde, utanför det traditionella arbetarpartiernas kontroll. Avantgardets storlek och sociala sammansättning skiftar från land till land, men ett allmänt drag är att de växer sig starkare, om än ojämnt, samtidigt som en första rekrytering av framför allt studerande ungdom följs av ett inflöde av en del unga arbetare.

De politiska styrkeförhållandena inom detta avantgarde varierar från land till land. På grund av att detta brott med de traditionella arbetarpartierna inte var särskilt medvetet, då de ofta skedde endast på ett praktiskt plan, orienterar sig idag en hel del av detta avantgarde tillbaka till de partier som de tidigare gjort ett praktiskt brott med. Detta brott innebar alltså inte alltid en motsvarande teoretisk och politisk klarhet. Något som gäller också för de flesta av de vänstergrupper som radikaliseringen avsatt. Åtskilliga grupper inom den yttersta vänstern har stannat inom ramen för en stalinistisk teori och praktik.

Nystalinismen hos vänstergrupperna har gett upphov till svåra problem. Hur ska man avgränsa sig mot de traditionella, Moskva-orienterade kommunistpartierna? Det räcker med att titta på SKP:s nuvarande situation för att förstå detta. Denna organisation har idag huvudsakligen samma politik som VPK. I längden blir det omöjligt att motivera en självständig organisatorisk existens. Varje vettig människa föredrar naturligtvis ett stort parti framför ett litet, om bägge har samma politik.

I sina försök att dra en tydlig gräns mellan den egna politiken och den som representeras av den gamla Kominterntraditionen, har ”ml-rörelsen” ofta anknutit till den sekteristisk Kominternperioden: I Sverige framför allt KFMLr. Det löser dock inga problem. Det viktigaste hindret för en politisk utveckling finns kvar, nämligen avsaknaden av en revolutionär teori. När den yviga radikalismen synats lite närmare, finns det bara kvar en platt ekonomism.

Genomgången av KFMLr:s syn på den revolutionära strategin och taktiken är en del av en nödvändig teoretisk och politisk kamp mot KFMLr. Denna organisation är ett uttryck för den svenska revolutionära rörelsen efterblivenhet. Om den politik som KFMLr representerar skulle bli dominerande inom arbetaravantgardet i ett uppsving i arbetarkampen riskerar avantgardets styrka att ebba ut. Avantgardets möjlighet att få ett fotfäste i bredare lager i arbetarklassen minskar och arbetarkampens uppsving riskerar att duka under för borgarnas motoffensiv i stället för att stegras mot ett revolutionärt maktövertagande.

För att kunna förstå KFMLr:s nuvarande politik är det nödvändigt att kort teckna en organisatorisk och politisk bakgrund.

KFMLs splittring skedde samtidigt som de första mindre grupperna av svenska ar betare gick ut i öppen strejkkamp. En falang – de opportunistiska – inom KFML vek sig omedelbart för dessa för dessa första smärre klasstrider. Den förmådde inte ge någon som helst ledning för kampen, den ställde sig inte ens denna uppgift. Inga försök gjordes att utveckla kampen eller att politisktförsöka ge en förklaring till socialdemokratins och VPKs inställning och agerande. Man gjorde givetvis inte heller några som helst försök att förklara uppkomsten av strejkkommittéer, vilken roll dessa organ kan ha i kampen mot kapitalismen osv.

En annan falang – det blivande KFMLr – uppmärksammade denna opportunism. De insåg att en isolerad facklig kamp inte kunde leda till socialismen utan att den endast kunde bevara de rådande styrkeförhållandena, inte förändra dessa.

Den övervärderade kraftigt de strejker som ägt rum, och trodde att en stor del av arbetarklassen hade blivit revolutionär i kampen. I linje med detta grundlades också ett sekteristiskt förhållningssätt till fackföreningarna och socialdemokratin. En sekteristisk attityd som också fanns hos en liten, men militant och aggressiv del av de unga arbetarna. KFMLr:s politik blev alltså att i många fall underordna sig denna spontana attityd. Något som också fick konsekvenser för utarbetandet av en revolutionär strategi och taktik.

Den mensjevikiska uppfattningen om ” taktik som process”

Det gemensamma för sekterismen och opportunismen är kapitulationen för spontana strömningar inom klassen. En kapitulation som innebär att man uppger det kommunistiska programmet och underordnar sig massornas spontana medvetande. Det kommunistiska programmet är objektivt så till vida att det utgår från förhållanden som är oberoende av denna subjektivism. Det är objektivt därför att det grundas på en vetenskaplig analys av konkreta förhållanden, inte vad en del arbetare tycker för tillfället. Det kommunistiska programmets uppgift är att formulera olika politiska och organisatoriska former, möjliga krav och paroller som förmår medvetandegöra massorna om sig själva som klass.

Opportunismen och sekterismen överge i stället detta program och delar det i en minimidel och en maximidel. Opportunismen centrerar det mesta av sin verksamhet kring lösryckta och tillfälliga dagskrav. Sekteristerna å sin sida sysslar mest med en mycket grov agitation och propaganda som inte ens utgår från den revolutionära situationens behov.

Men så fort en sekteristisk organisation ska handla tvingas den att föra fram krav på samma nivå som opportunismen, vilket oftast innebär platta och isolerade ekonomiska krav.

Den revolutionära kommunismen har alltid, mer eller mindre framgångsrikt, bekämpat denna programmatiska klyvning . Vid sin tredje kongress 1921 slog t.ex den Kommunistiska Internationalen fast följande principer:

”I stället för reformisternas och centrismens minimiprogram sätter den Kommunistiska Internationalen upp kampen för proletariatets konkreta behov, för ett system av krav, som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt, (vår kursivering) organiserar proletariatet och framställer etapperna i kampen för proletariatets diktatur och där varje särskilt krav uttrycker ett behov från de breda massornas sida även om dessa massor ännu inte medvetet ställt sig på den proletära diktaturens grund.”

Stalinismens oförmåga att formulera ”ett system av krav som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt” kan teoretiskt klarläggas genom det sätt som den ställer frågan om den revolutionära strategin och taktiken. Om den överhuvud taget ställer den! Begreppsanvändandet kan skifta från artikel till artikel, från tal till tal. Ibland är taktiken medlet och strategin målet, ibland är taktiken något kortsiktigt strategin något långsiktigt. Det kommunistiska programmet förenklas till en rad taktiska resolutioner, strategin blir en fras, ett mål någon gång långt bort i framtiden. På detta sätt blir praktiken helt och hållet utelämnad åt en spontan process, som bara förmår följa efter redan existerande handlingar från proletariatets sida. Och detta oavsett om den arbetas fram med hjälp av ett opportunt eller sekteristiskt ordval. Det enda som i verkligheten kommer att skilja t.ex SKP och KFMLr vad gäller kampinriktning blir graden av högljuddhet.

Trots oklarheten om förhållandet mellan strategi och taktik kan man i KFMLr:s skrifter på enstaka ställen hitta formuleringar som närmar sig en förståelse för problemet. T.ex i Klasskampen nr 1-73:

”Småborgarvänstern, som ofta ondgör sig över vår ’stelhet’ , ’dogmatism’ och ’ensidighet’ har överhuvud taget inte fattat frågan om strategins och taktikens tillämpning. För dem är allt taktik. De jagar i varje ögonblick efter en för tillfället inbillad eller verklig framgång. Vilket pris de i ett längre perspektiv får betala för denna framgång är för dem likgiltigt av det skälet att de överhuvud taget inte har en långsiktig strävan. För dem är den lilla reformen, den lilla framgången, allt. De har inga taktiska principer för de saknar strategi”.

Här finns det en del korn av förnuft. Artikelförfattaren försöker förstå att taktiken på något sätt skall underordnas strategin Men det blir också allt. I nästa mening är strategin åter bara ett mål. Intet mer. Följderna av detta hittar vi i ett par meningar längre fram i artikeln:

”Revolutionen kommer givetvis i vårt land att utveckla sig under en lång följd av år. Klasstrider kommer att i växande omfattning föregå det direkta upproret. Klasstrider kommer med säkerhet att anta bl.a formen av ekonomisk kamp. I denna kamp kommer arbetarklassen själv att skapa sig organisationsformer som kännetecknas av att de är skapade i kamp mot kapitalismen, mot den etablerade fackföreningsrörelsen och som ett resultat av arbetarnas strävan efter självständiga klassorganisationer”.

Och med detta konstaterande nöjer man sig. För KFMLr blir strategin bara ett mål. Dess innehåll blir på sin höjd att ”arbetarklassen själv kommer att skapa sig organisationsformer”. Hur dessa ser ut vilken funktion de kan ha i den revolutionära situationen, hur de skall centraliseras och länkas med progressiva grupper från andra skikt och klasser osv diskuteras aldrig. Alla andra strategiska frågor än ”organisationsformerna” är också bortskalade.

Denna av en revolutionär strategi kan vi också belägga genom att t.ex se vilka uppgifter som KFMLr ställt sig inför partibildandet. Har de där ställt sig uppgiften att utarbeta ett program för den svenska revolutionen? Ett program som försöker förbinda den dagliga kampen med den revolutionära situationens slutgiltiga anfall på borgarstaten genom ett ” system av krav som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt”? Har KFMLr försökt ställa sig de programmatiska uppgifter som den Kommunistiska Internationalens fjärde kongress (1922) menade var helt nödvändiga?

”I de nationella sektionernas program måste nödvändigheten av kampen för över av motiveras klart och tydligt: reservationerna för förhållandet mellan dessa krav och de konkreta förhållandena i tid och rum måste ovillkorligen formuleras i det allmänna programmet. Den fjärde kongressen uttalar sig lika bestämt mot försöket att framställa införandet av övergångskrav i programmet som opportunism, som mot varje försök att förflacka eller ersätta de grundläggande revolutionära målsättningarna med delkrav”.

Nej, det har inte KFMLr gjort. Som artikelförfattaren i Klasskampen sa: För småborgarvänstern är ”allt taktik”! Och något mer har inte heller KFMLr tänkt sig få fram. Inför partibildandet talar man först i en del mindre punkter om nödvändigheten av en veckotidning, bildandet av ett ungdomsförbund osv. Sedan sammanfattas den stora uppgiften i följande textsnutt:

”KFMLr måste sammansvetsas kring en revolutionär taktik (!) byggd på en analys av det svenska klassamhällets säregenheter. Sammanfattade i ett politiskt program i taktiska resolutioner (! ) för den revolutionära rörelsen under den nuvarande epoken” (Proletären nr 2-72)

Kan det uttryckas mer klart, strategin har vingklippts, och kvar finns endast en räcka taktiska resolutioner. För säkerhets skull skall vi belägga denna mensjevism genom ännu ett citat. Denna gång i ett uttalande av politbyrån i Klasskampen nr 1 -73:

”Oss veterligt finns det ingen kommunist som utan att bli utskrattad av hela vänstern har hävdat att det strategiska målet är något annat än socialismen. Taktiken (! ) för att nå detta strategiska mål, det är den avgörande proberstenen och skiljelinjen inom vänstern idag, där står den småborgerliga linjen mot den revolutionära, där står folkvännelinjen mot den proletära”.

Naturligtvis hävdar alla kommunister att det strategiska målet är socialismen, men ingen kommunist har någonsin hävdat att det med ett ”politiskt program av taktiska resolutioner” som vi når dit. Det har bara mensjeviker gjort. Kommunister har alltid hävdat att strategin är något mycket mer än ett mål. För detta har de ofta blivit utskrattade och hånade av småborgarvänstern. Vi skall inte skratta ut KFMLr s politbyrå. Vi kan bara beklaga.

För en revolutionär strategi och taktik

Vad är nu strategi och taktik? Vilket är förhållandet mellan dessa bägge begrepp? Ett av de mer precisa försöken att klarlägga detta gjorde Trotskij i sin kritik av Kominterns sjätte kongress (1928):

”Med begreppet taktil förstås det system av åtgärder som tjänar en enda uppgift eller en enda gren av klasskampen. Revolutionär strategi är å andra sidan ett kombinerat system av handlingar som genom sin förbindelse, karaktär och utveckling måste leda proletariatet till makterövrandet” (The Third International after Lenin, Pathfinder 1970)

Strategin måste alltså förstås som något mycket mer än ett mål. Den utgör i själva verket en plan för erövrandet av makten, en plan som grundas i en vetenskaplig analys av klasskampen. I denna plan kombineras nödvändiga handlingar för att en revolution skall bli möjlig: ”ett system av krav som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt”. Det är dessa handlingar som kan sägas utgöra grunden i ett kommunistiskt program.

Och det är genom dessa handlingars ”förbindelse, karaktär och utveckling” som revolutionen kan bli verklig. Taktiken blir det sätt som kommunisterna försöker utveckla klasskampen i nivå med detta program. Taktiken är alltså underordnad denna strävan. Den är inte en ryckig och spontan process med en egen rörelse och dynamik. Taktiken måste hela tiden förtöjas i en klar strategisk uppfattning, slits den bort från strategin, blir konsekvensen endast en ständig svanspolitik efter proletariatets egna handlingar: ”i denna kamp kommer arbetarklassen själv att skapa sig organisationsformer” … det kommunistiska partiets uppgift blir då endast att uppmuntra och stödja en sådan utveckling, inte leda, inte vara ett avantgarde.

En stor del av Lenins teoretiska arbeten användes till att bekämpa dessa positioner. Flera centrala avsnitt i t.ex ”Vad bör göras” gisslar de svanspolitiker som inte förstått detta, utan gjort som KFMLr och reducerat strategin till en ”taktik som process”:

”Hur mycket enklare är det inte att upprepa det man lärt utantill och , utan att ’påtvinga’ någon någonting, följa med i varje’ vändning’ antingen till ekonomismen eller till terrorismen. Rabotjeje Delo generaliserar rentav detta levnadsvisdomen stora bud och beskyller Iskra och Zarja för att ’ sätta upp sitt program mot rörelsen likt en ande som svävar över det formlösa kaos”. Men vari besår då. socialdemokratins uppgift, om inte i att vara en ’ande’, som inte bara svävar över den spontana rörelsen utan också lyfter denna rörelse i nivå med ’sitt program’? Den består ju inte i att släpa efter rörelsen – i bästa fall vore detta till ingen nytta för rörelsen och i värsta fall synnerligen skadligt. Men Rabotjeje Delo inte bara följer denna ’taktik som process’ utan upphöjer den även till princip, så att det egentligen skulle vara rättare att beteckna dess riktning inte som opportunism utan som chvostims (av ordet chvost som är det ryska ordet för svans). Och det måste erkännas att de som fast beslutat att ständigt följa efter rörelsen som dess svan absolut och för alltid är säkrade mot ’ förringandet av det spontana elementet i utvecklingen’ ”.

Svanspolitikerna

Tack vare sin mensjevikiska teori tvingas KFMLr att följa med i varje spontan utveckling av kampen. Efter varje sväng kan sedan ideologin dränka de tidigare misstagen i ett ordsvall av omtolkningar, utelämnande och lögner. I Klasskampen nr 1-73 försöker sig t.ex KFMLr:s politbyrå på att mästra Kurt Wickman och Olav Johansson för deras tid i KFML. Så här storvulet kan orden falla:

”Vad med sysslade KW och OJ under 1970, 71 och 72?. Det är en intressant fråga till dem som nu önskar komma och ’förbättra’ den revolutionära organisationen”.

Om detta är en intressant fråga (vilket vi betvivlar) så är en ännu mer intressant fråga att ställa naturligt vis denna: varmed sysslade KFMLr:s ledning under åren före 1970? Åren går fort och minnet blir suddigt. De nya medlemmarna i KFMLr känner inte det förflutna. Det som hände före 1970.

Låt oss bara en gång minnas vad sådana fräsare som Baude, Tollin, Åkervall, Gross, Lundström, Nyström, Strandberg, Wikner m.fl sysslade med före 1970. Det var då de ansåg att studenterna såväl som arbetarna uteslutande skulle syssla med intressekamp. En politisering av den ekonomiska kampen förklarades för vänstersekterism.

Nattliga rådslag hölls om hur trotskisternas prat om att studenterna hade olika klasstillhörighet skulle knäckas. Det var vidare då som parollen om nationell självbestämmanderätt för Sverige var en ”allmän marxist-leninistisk sanning”. Detta var 1969.

Varmed sysslade då dessa herrar under 1968? Jo, då hade ett synsätt som mera påminner om det som de har idag. Ett synsätt som populisten Ensheimer (numera SKP) lyckades förändra över en natt, nerkommen från Stockholm. Under åren 1968-1973 har KFMLr:s ledning lyckats byta uppfattning tre gånger.

Ligger det inte en hel del i vad Lenin säger: ”Hur mycket enklare är det inte att upprepa det som lärt utantill och, utan att ’påtvinga’ någon någonting, följa med i varje ’vändning’ antingen till ekonomismen eller till terrorismen.”

Byt ut terrorismen mot sekterism, så har vi fångat KFMLr:s principfasta akademiker i ett nötskal. Med mensjevismen som teoretisk grund kan KFMLr göra alla sina lappkast utan några mer påtagliga svårigheter.

Den revolutionära strategins innehåll

Vilka är då de strategiska axlar som vi som kommunister måste försöka utveckla? För att kunna lyfta den spontana kampen i nivå med de strategiska behoven krävs naturligtvis en förståelse för vilka dessa är. För att kunna omvandla arbetarklassens nuvarande medvetenhet till en revolutionär medvetenhet, måste vi veta vari en sådan består. Det krävs en revolutionär strategi giltig för de imperialistiska staterna.

Vi menar att det finns en rik teoribildning om detta i den kommunistiska rörelsens historia samt i världsproletariatets ständiga erfarenheter under hela denna epok. De särskilda förutsättningarna som gäller för klasskampen i Sverige gäller det för den unga kommunistiska rörelsen att försöka bestämma genom ett teoretiskt arbete samt en omfattande praktik.

Vår uppgift som kommunister är alltså att utforma ett konkret övergångsprogram – en serie övergångskrav – som förmår leda proletariatet till krossandet av den borgerliga staten och upprättandet av proletariatets diktatur.

Övergångskraven måste ta sin utgångspunkt i de nuvarande förhållandena och föra kampen vidare – omvandla den – till ett högre stadium. De krav som ställs måste vara genomförbara (inte nödvändigtvis under kapitalismen) och de måste vara krav som endast kan genomföras genom massmobilisering och masskamp.

Kraven ställs inte söm parlamentariska krav som skall röstas igenom i diverse borgerliga institutioner. De är av sådan art att de inte kan integreras , inte sugas upp av det etablerade samhället. De är krav som strider mot kapitalismens normala sätt att fungera – som gör ”despotiska ingrepp i egendoms rätten” för att låna ett uttryck från Kommunistiska Manifestet.

De krav som vi ställer idag – med hänsyn till klasskampens utveckling – är krav som samlas under benämningen arbetarveto. Det gäller krav som t.ex nej till avskedanden, nej till vissa förändringar i arbetets organisering (höjt tempo t.ex ), nej till hälsofarliga arbeten etc.

Kampen för dessa krav utgör en del av kampen för arbetarkontroll över produktionen.

Just kampen för arbetarkontroll över produktionen är stommen i den revolutionära strategin, en arbetarkontroll som grundas på arbetarnas klassorgan ( idag strejkkommittéer, i morgon fabrikskommittéer och arbetarråd). Att vi sätter kampen för arbetarkontroll i centrum innebär inte att vi idag ställer abstrakta krav på arbetarkontroll över hela samhället eller hela produktionen. Det gäller att ställa krav som alla är inriktade på arbetarkontrollen – d v s arbetarnas kontroll över produktionen, finanserna, distributionen, transporterna osv.

Denna kamp syftar till två saker: dels att förbättra arbetarnas ekonomiska , sociala och politiska förhållanden under kapitalismen, dels att konkret ställa frågan om vilken klass som har makten i förgrunden och leda in kampen på sådana spår att det leder till konfrontationer med hela kapitalismen som system och ”skjuter fram” arbetarnas positioner för att till slut rasera hela det kapitalistiska systemet.

Kampen för arbetarkontroll påbörjas alltså redan under den icke-revolutionära situationen, men förverkligandet av arbetarkontrollen i allmänhet leder fram till, och kräver en revolutionär situation. Arbetarkontrollen, försvarad av arbetarmilisen, tvingar den ständiga kampen mellan arbete och kapital till ett slutgiltigt avgörande. I en situation av dubbelmakt, då arbetarmakt står mot borgarmakt, kan ingen klass utöva sin diktatur över den andra. Dubbelmakten med sin allmänna arbetarkontroll, är ohållbar under en längre period. Antingen måste arbetarna ta makten eller så måste borgarna slå sönder arbetarnas maktorgan. I denna situation är det nödvändigt med en medvetenhet som i tillräckligt stor utsträckning kan föreslå en centralisering av dessa maktorgan. Som Mandel uttryckt det:

” Störtandet av borgarklassens statsmakt kräver en avsiktlig och centraliserad politiska handling: organiserandet av en socialiserad och planerad ekonomi kräver i sin tur medvetna, klart uttalade sammanhängande åtgärder. Kort sagt, långt ifrån att kunna begränsa sig till en ~isande, elementär och spontan rörelse – vilken naturligtvis är närvarande vid varje folklig revolution, och utan vilken en verklig socialistisk revolution vore otänkbar – utgör den socialistiska revolutionen en samling medvetna omvälvningar (vår kursivering) där den ena följs av den andra och där avsaknaden av en enda länk dömer företaget till nederlag”.

Denna medvetenhet uppstår inte spontant hos arbetarmassorna. Det är endast en politisk kraft – ett kommunistiskt parti – som på den vetenskapliga socialismens grund, kan föreslå och demonstrera denna nödvändiga inriktning.

De kommunistiska partiets uppgift består just i att sammansmälta socialismen med arbetarrörelsen , att hos klassen utveckla en medvetenhet om de strategiskt nödvändiga handlingarna.

Det kommunistiska partiets uppgift består just i att sammansmälta socialismen med arbetarrörelsen, att hos klassen utveckla en medvetenhet om de strategiskt nödvändiga handlingarna, samt att utarbeta en taktik som på bästa sätt gynnar uppkomsten av en sådan medvetenhet. Utan denna strategiska klarsyn, kan partiets handlingar till och med gå emot proletariatets olika försök att genom en egen erfarenhet försöka lösa dessa problem.

De stalinistiska kommunistpartiernas klassamarbetspolitik i form av ett stöd åt, eller till och med en egen plats i, den borgerliga regeringstyp som kallas för Folkfront, är just en handling som går emot proletariatets spontana kamp. När Thorez 1936 försvarade Blums regering i Frankrike och manade den franska arbetarklassen att upphöra med sina omfattande fabriksockupationer då gick han och det franska kommunistpartiet borgarnas ärenden.

Det gjorde också Stalin genom sina artiklar i Pravda strax efter februarirevolutionen 1917. Där gav han ”kritiskt stöd” åt den provisoriska revolutionära regeringen. Han menade att det ryska proletariatet inte skulle gå längre, den borgerliga revolutionen måste ha sin gång, Ryssland var ännu inte moget för en proletär revolution osv.

Det var först efter Lenins hemkomst samt hans då föreslagna ”Aprilteser” som möjliggjorde en revolutionär kurs från Bolsjevikpartiets sida. Stalins mensjevism slogs undan inte bara med hjälp av Lenins förståelse för teorin om den permanenta revolutionen ( Aprilteserna) . Minst lika viktigt var att arbetarmassorna i partiets grundorganisationer pressade på för samma uppfattning. Förberedelserna för proletariatets diktatur ställdes på dagordningen.

Den typ av resonemang som bl.a slogs fast i Lenins ”Aprilteser” har förstått den sociala och politiska process som äger rum i en proletär revolution. Bolsjevikpartiet beskyllde t.ex inte mensjevikerna för att vara socialfascister, trots ’att de satte sig i en borgerlig regering. I stället uppmanade de mensjevikerna att bryta med kadettpartiet.

Parollen att ” de tio kapitalistiska ministrarna skulle bort ur regeringen” , fungerade i denna situation som ett övergångskrav. Naturligtvis inte isolerat, utan genom ”sin förbindelse , karaktär och utveckling” tillsammans med en rad andra åtgärder och handlingar: ner med det imperialistiska kriget, jorden åt dem som brukar den, arbetarkontroll över produktionen.

En aktiv strävan att formera Röda Garden inleddes osv. Beroende på den särskilda konjunkturella situationen (vilket socialt och politiskt innehåll som fanns) restes också parollen ” all makt åt arbetarråden”. Denna mycket grova skiss av bolsjevikernas strategiska metod visar på vilket sätt de arbetade för att stegra massornas aktivitet mot ett proletärt maktövertagande.

Övergångskraven, i stil med kampen för en arbetarregering, måste föras fram i en situation där de politiska och sociala förhållandena kan ge dem en omedelbar dynamik. Idag är t.ex kampen för frigivande av de politiska fångarna i Saigon samt för borgerligt demokratiska rättigheter i Vietnam övergångs­krav. Deras förverkligande skulle rasera marken för Thieu-juntan.

Det är i denna anda som den kommunistiska världsrörelsen har diskuterat den revolutionära strategin. Det är dessa frågor som fick en så framträdande plats i dokumenten från den Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser. I Fjärde Internationalens ”Övergångsprogram” från 1938 har en vidareutveckling av dessa teorier gjorts. Låt oss se vad den Kommunistiska Internationalens tredje kongress angav som den revolutionära strategins innehåll:

” Alla konkreta krav som framspringer ur arbetarmassornas ekonomiska mål måste ledas in i den stora kampfåran! arbetarkontroll över produktionen, inte som en plan för den nationella ekonomins byråkratiska organisation under kapitalismens regim, utan som en kamp mot kapitalismen genom fabriksråden och de revolutionära fackföreningarna”.

Vidare i tes 14 från Röda Fackföreningsinternationalens aktionsprogram samma år:

”Arbetarklassens hela ekonomiska kamp i den närmaste framtiden måste koncentreras kring partiets lösen : ” arbetarkontroll över produktionen” och denna kontroll måste förverkligas innan regeringen och de härskande klasserna hunnit skapa surrogat för den samma. En förbittrad kamp måste föras mot alla slags försök av de styrande klasserna och reformisterna att upprätta någon slags industriell demokrati i form av arbetargemenskap eller kontrollkommissioner”.

Eller som Radeks analys av arbetarkontrollen till samma kongress:

”Först och främst rör det sig om följande: Man måste försöka inrikta alla strider före höjda löner, för kortare arbetstid, mot arbetslösheten mot etappmålet: kontroll över produktionen. Kontroll över produktionen innebär utbildning i proletära kampmetoder, t.ex genomförandet av företagsorganisationer baserade på val, och lokal, områdesvis genomförd kommunikation mellan dem allt efter industrigrupper, i den proletära striden”.

”Klasskampen” gör Lenin till socialfascist

Strategiska begrepp som dubbelmakt, arbetarkontroll, fabrikskommittéer, arbetarregering, arbetarmilis osv finns inte närvarande i KFMLrs revolutionsteori. I grova drag torde organisationen tänka sig en revolution så här: Den ekonomiska krisen blir värre och värre, arbetarmassorna revolutioneras i allt snabbare takt. Socialfascisterna kämpar emot med alla tänkbara medel, men trängs till slut undan av den revolutionära rörelsens banérförare: SKPml! Baude blåser så i hornet. Upproret kan börja. SKPml i ledningen för arbetarklassens självständiga organ (SKUml, SKSml samt en lång rad av sånggrupper och fotbollslag) erövrar statsmakten. Eventuellt ramlar det ner ett arbetarråd från himlen beväpnat till tänderna med granater och kulsprutor … En enstaka gång kan ett strategiskt begrepp skymta fram i en artikel. Då för att avvisas. I en artikel, i Klasskampen nr 6-72 om ”delkraven en del av den revolutionära taktiken” ( lägg märke till att delkrav bara hör hemma i en taktik, taktikens förhållande till strategin berörs aldrig) använder författaren ett citat från Kominterns sjätte kongress (1928) för att visa att övergångskrav endast hör hemma i en revolutionär situation:

”Delkrav och delparoller är det absoluta villkoret för en riktig taktik, medan en lista med övergångsparoller är oskiljaktigt sammanbunden med förefintligheten av en revolutionär situation”

Av detta citat drar Klasskampens skribent följande slutsats:

”Men hur Lenin och Kommunistiska Internationalen ställde frågan intresserar lika lite våra revisionister, som det intresserade Trotskij eller socialdemokratin. I själva verket är det den reformistiska inställningen till övergångsparollerna, d v s den strukturreformistiska ståndpunkten, en gemensam nämnare för socialfascismen, revisionismen och trotskismen.”

Hur har nu författarna kommit fram till denna slutsats? De tankar som KFMLr för fram har man alltså hämtat från Kominterns sjätte (!) kongress 1928. Hur vore det om KFMLr verkligen intresserade sig för hur Lenin och Kommunistiska Internationalen under de första åren ”ställde frågan”.

Mellan den Kommunistiska Internationalens fjärde kongress och den sjätte hade det hunnit gå fyra år. Och mycket hann hända under dessa år. Mer än vad som hände i Göteborg mellan 1968-73! Det program som togs 1928 hade inte ett pennstreck gemensamt med det innehåll som fanns i Kominterns fyra första kongresser.

Vi utvidgar citatet som KFMLr dragit fram ur programmet 1928 för att visa vilken uppfattning man då hade om övergångskraven:

”När inget revolutionärt uppsving förefinnes måste de kommunistiska partierna, utgående från de arbetandes dagsbehov, uppställa delparoller och delkrav och förbinda dem med Kommunistiska Internationalens huvudmål. Härvid får de kommunistiska partierna inte ställa sådana övergångsparoller, som särskilt har till förutsättning tillvaron av en revolutionär situation och som utan den förvandlas till paroller för inväxandet i de kapitalistiska organisationernas system (t.ex parollen om produktionskontroll o.dyl). Delkrav och delparoller är den ovillkorliga förutsättningen för en riktig taktik i allmänhet, medan en rad övergångsparoller oskiljaktligt är bunden med förfintligheten av en revolutionär situation”. (Våra understrykningar)

Förespråkarna för denna uppfattning har alltså inte fattat att övergångskraven just driver framdenna revolutionära situation. Den revolutionära situationen kommer inte från himmelen! Det rör sig om en processdär vår uppgift är att utveckla den och omforma den.

Den senare uppfattningen hade också Lenin och Komintern under de första åren. Även i en situation där borgarna stärkte sina positioner menade Komintern att arbetarkontrollen skulle vara partiets lösen., att arbetarkontrollen var den stora kampfåran etc.

På den fjärde kongressen lade man också fram en övergångsstrategi och övergångsparoller samtidigt som man sade att den revolutionära rörelsen var på tillbakagång. I ett öppet brev ”Mot kapitalismens världsoffensiv” som riktades bl.a. till Andra och Wienerinternationalerna lade man fram följande kampparoller som ett förslag till grundval för en enhetsfront:

  • – för proletariatets enhetsfront
  • – för arbetarkontroll av produktionen,
  • – för åttatimmarsdagen,
  • – för proletariatets existensminimum,
  • – för arbetarklassens beväpning och borgarklassens avväpning,
  • – för förbundna arbetarpartiers regering som medel till kamp för arbetarklassens närmaste intressen.

Några år efteråt förkastade alltså Bucharin och Stalin detta synsätt. Orsakerna hittar vi i tidigare resonemang.

Sovjetbyråkratin var inte längre intresserad av världsrevolutionen, den vare sig ville eller kunde förstå de sociala och politiska processer som äger rum i en revolution. Den finner därför inte heller någon användning för de begrepp som avser att täcka dessa processer. ”Klasskampens” författare har hamnat i en situation där den egna ideologin tvingar in ” teoretikerna” i ett läge där de måste jämställa Lenins och Trotskijs ståndpunkter med ”socialfascismen”.

I Klasskampen nr 6-72 kommer man också fram till följande:

”Sakens kärna är ju, att arbetarkontroll över produktionen i det borgerliga samhället på sin höjd kan bli syndikalism, kooperativa företag. Det är ju den förmarxistiska, den utopiska socialismens program. Så ser vi hur parollen om arbetarkontrollen då den ställs avskilt från en revolutionär situation, antingen är blott en reaktionär utopi eller helt sammanfaller med den korporativa företagsdemokratin. Med sådana paroller fostras arbetarna till inskränkt syndikalism eller klassamarbetsanda och avleds från klasskampens väg”.

Vidare, längre fram i texten bekräftas åter att KFMLr reducerar strategin till en ” taktik som process”:

”Då övergångsparollerna rycks loss från den revolutionära taktiken förvandlas de till en kontrarevolutionär strukturreformism”.

Är det inte i stället så att KFMLr avvisat den kommunistiska övergångsstrategin och ryckt loss övergångsparollerna från den revolutionära strategin. Arbetarkontroll över produktionen kan inte bli till syndikalism, inte om vi förstår vilket socialt innehåll detta begrepp står för samt vilka ekonomiska och politiska konsekvenser det får.

Arbetarkontroll kan endast bäras upp av en konstant och självständigaktivering från arbetarnas sida, en aktivering som med sina demokratiskt valda klassorgan förmår bära upp arbetarkontrollens vetomakt över kapitalismens produktionsvillkor.

Finns en sådan aktivering bara på en enskild fabrik, så ska naturligtvis inte arbetarna strunta i att utöva sin makt, också en tillfällig arbetarkontroll har betydelse i så motto att den är skolande. Även om den isoleras och vittrar ner, så kan dess handling ge ett exempel för tusentals andra proletärer och på det sättet bli betydelsefull i kommande strider.

Arbetarkontrollen kommer naturligtvis inte att blomstra upp under en natt, det är bara i KFMLr:s drömvärld som en revolution går till på det sättet. Arbetarkontrollen, fabriksråden, arbetarmilisen osv är handlingar och åtgärder som inte ramlar ner från himmelen.

Det är det kommunistiska partiets uppgift att hela tiden skola och förbereda proletariatet för dessa uppgifter. Det är inte heller handlingar och åtgärder som endast har en funktion i den revolutionära situationen.

I själva verket är parollen om arbetarkontroll över produktionen så central i den revolutionära strategin därför att den förmår organisera proletariatet. Den kan befästa och utvidga en redan existerande aktivering. Arbetarkontrollen är motorn i den socialistiska revolutionen därför att den kan förstås av arbetarna, men inte accepteras av arbetsköparna.

Det är kontrollen med sin mersmak av arbetarstyre som förmår revolutionera arbetarklassen i en omfattning som vare sig Bucharin, ”Klasskampen” eller Aftonbladet någonsin förstått. Både stalinister och reformister blir lika häpna varje gång en massdynamik sätts igång utanför de parlamentariska fårorna. De har aldrig lärt sig att ha tilltro till proletariatets revolutionära förmåga. När de ser en uppflammande arbetarstrid, då kommer de att gå emot den, eftersom den inte passar in i schemat.

Först borgerlig revolution och sedan en socialistisk sa Stalin, först rösträtt, sedan reformer sa Branting. På sätt och vis har ”klasskampen” naturligtvis rätt när man säger att arbetarkontrollen inte är möjlig i ett borgerligt samhälle. Om arbetarkontrollen blir allmän, då råder det dubbelmakt i samhället. Och en dubbelmakt kan inte vara för evigt. Den måste avgöras till en av de stridande huvudklassernas fördel. Nu känner inte ”Klasskampens” författare och KFMLr begrepp som dubbelmakt (eller med Lenin dubbelvälde), för dem finns det antingen något i stil med Konsum eller proletariatets diktatur.

Dialektiken var inte Bucharins starkaste sida, och hans lärjungar i KFMLr har inte heller lyckats med att tillägna sig den. Därför kommer de inte heller att fatta varför en allmän arbetarkontroll måste förbindas med en kamp för en arbetarregering. D v s det sätt på vilket kampen i det enskilda företaget får en politisk dimension. Frågan om statsmakten ställs!

I dagens Sverige existerar inte ens en aktivitet som tillåter en exemplarisk arbetarkontroll. Men redan idag är det en av våra viktigaste uppgifter att agitera och propagera för vad arbetarkontroll är, när den är möjlig och under vilka villkor. Vidare vilken uppgifter den har i en revolutionär situation. Till sist propagerar vi också för vad arbetarstyret kan ge klassen.

Vi måste för att vår propaganda skall bli förståelig, anknyta till handlingar som ger åtminstone en föraning om arbetarkontrollens innebörd. Vi menar att detta är möjligt genom att utgå ifrån en del arbetargruppers vägran att acceptera en del uttryck för de kapitalistiska arbetsvillkoren. Denna vägran har visat på ett försök att stå emot bolagsmakten.

Arbetarna har inte i första hand gått hem, utan de har sagt sitt nej, stannat kvar vid maskinerna eller arbetsplatsen och vänta på svar från bolagets företrädare. Deras vägran har inte i första hand gällt en kam för en större del av produktionsresultatet, utan den har riktat sig mot produktionsvillkoren.

Vi menar att detta slag av handling är avancerad i relation till klasskampens nuvarande läge. I en situation av ett sådant arbetarveto mot kapitalet, kan agitationen för arbetarkontroll verka just organiserande. Den kan förvandla det tillfälliga och spontana vetot till en kontinuerlig arbetarkontroll, som till sist kan komma att gälla hela produktionen. I denna förvandling är det aktiveringen och dess organisering som utgör den kvalitativa skillnaden mellan en vanlig vägran och arbetarkontroll.

Arbetarkontrollen tillåter ett ständigt arbetarveto. I Sverige har arbetarklassen främst en egen erfarenhet av självständiga och demokratiska klassorgan genom strejkkommittéerna! Det är den typ av aktivitet, som funnits på stormöten och i strejkkommittéer, som skulle kunna bära upp en arbetarkontroll.

Strejkkommittéerna pekar också på en möjlighet att tillvarata en mobilisering även efter själva kampuppsvinget. Om en stor mängd arbetare vill fortsätta med den typ av aktivitet som ägde rum under strejken kan man upprätta s.k kontrollkommittéer, organ som får till uppgift att kontrollera att arbetsköparna tillgodoser de krav som de strejkande för. Det är viktigt att understryka vikten av dessa organ understöds av en mobilisering hos klassen, annars riskerar de att integreras i de reformistiska apparaterna.

Under förutsättning att denna typ av mobilisering finns kan kampen gå vidare. Vi har förmått lyfta den spontana kampen i nivå med ett strategiskt behov. Vi försöker också hela tiden tillföra arbetaravantgardet en medvetenhet om vilken typ av funktion detta slags organ kan ha i revolutionen. Att det är med dessa organs centralisering, försvarad av arbetarmilisen ( strejkvaktens utvidgning ) som arbetarna kan skafta sig den makt som duger till att slå sönder borgarstaten.

Vi försöker också visa hur småbourgeiosins progressiva flygel kan knytas upp till dessa organ genom stödkommittéer osv. Inte minst viktigt är det till sist att inför proletariatet slå fast att det är dessa klassorgan, som är ryggraden i den arbetarstat vi kämpar för. De kommunistiska partiet tävlar med andra politiska strömningar inom proletariatet inom ramen för dessa organ. D v s inom ramen för proletariatets diktatur. Det kommunistiska partiet sätter sig inte på klassen , utan det försöker vinna de arbetande massorna i en öppen politisk strid inom arbetarrörelsen. Vi menar att detta är de kanske viktigaste frågorna att propagera för idag.

Det är på detta sätt som ”alla konkreta krav som framspringer ur arbetarmassornas ekonomiska nöd, måste ledas in i den stora kampfåran: arbetarnas kontroll över produktionen”. Som utgångspunkt för vår propaganda tar vi alltså arbetarklassens egna erfarenheter ( vägran att acceptera kapitalismens arbetsvillkor, uppkomsten av strejkkommittéer) och försöker popularisera denna inriktning för hela arbetarklassen.

Vidare försöker vi visa hur dessa kampformer, kamporgan och kamp. krav kan leda vidare mot den proletära revolutionen! Vi försöker inte förtvivlat kasta ut en massa strejksugna studenter i produktionen för att dra igång vare sig vilda strejker eller arbetarkontroll. Vi utgår från klassens nuvarande medvetenhet och försöker utveckla den med hjälp av klassens egen avancerade erfarenhet. Om en situation tillåter en vild strejk eller (! ) ett försök till arbetarkontroll, då ställer vi alternativet.

Vi försöker erbjuda ett ledarskap. Vi säger inte att vi är det. Vi försöker vinna arbetare politiskt, inte genom en uppblåst ideologi om att vi idag skulle vara ” den revolutionära rörelsens banerförare” eller att vi har studenter på så och så många industrier.

KFMLr:s verklighet är erbarmlig. Organisationen arbetar medvetet med teorin ” om den självuppfyllande profetian”. Om man säger sig vara något, så kanske andra tror att man är det, och så kan man bli det. Förvisso tror vi på en organisationspatriotism, vi är stolta över vår obefläckade fana, men en helt annan sak är den organisationsegoism som KFMLr representerar vilken enbart förhindrar ett verkligt politiskt inflytande. På de arbetsplatser där man har medlemmar är dessa ofta socialt och politiskt isolerade.

Vår strävan är att erbjuda ett alternativ till socialdemokratins integrationsmanövrer. Vare sig det gäller arbetslösheten, arbetsmiljön eller företagsdemokratin. Vår inriktning tillåter ett alternativ där arbetarkontrollen blir den centrala utgångspunkten.

Inte ett abstrakt tal om proletariatets diktatur fjärmat från den nuvarande medvetenheten! Vår taktik rättar sig efter denna inriktning, den är inte tillfälliga påhitt som kan ranta iväg vart som helst, utan ett medvetet försök att lyft arbetarklassens nuvarande kamp i nivå med de nödvändiga strategiska behoven.

KFMLr har inte någon sådan strategi. Endast en del förvirrade och ideologiska fraser. Detta faktum gör att KFMLr endast kan distansera opportunismen (VPK, SKP och MLK) genom att vara mer militanta ekonomister, genom att skräna högre. Ett sätt på vilket den dagliga kampen förbinds med kampen för ett nytt samhälle blir genom en paroll, en fras. Sedan hjälper det inte hur fint Proletären försöker övertyga läsarna om det överlägsna i detta tillvägagångssätt:

”Leve de vilda strejkerna…. på det mest intima sätt måste denna paroll sammanlänkas med en annan om segrarna som arbetarklassen kan få i den ekonomiska kampen skall vara av bestående värde”.

Vilken paroll är det som är så smidig? Jo:

”Framåt mot den socialistiska revolutionen! ”

Plattheten lägrar sig över Proletären. Den förbindelse som skulle vara så smidig hittar inte redaktörerna hos vare sig Bucharin eller Stalin. De skulle kunna hitta den i Fjärde Internationalens ”Övergångsprogram” eller i dokumenten från Kominterns fyra första kongresser!

Utan en revolutionär teori – ingen revolutionär rörelse

I frånvaron av en revolutionär teori blir KFMLr:s praktik en vanlig platt ekonomism i kombination med en revolutionär fraseologi. Över denna idioti råder dessutom en extrem politisk naivitet hämtad från stalinismens tredje period.

Vi ska exemplifiera detta genom att granska strejken på Arendal. Ty det är i den öppna klasskampen som KFMLr:s svagheter blottas, det är då som avsaknaden av en revolutionär teori kommer upp till ytan och kan beskådas av var och en. Den kunde vara enbart ett löje, tyvärr drar den med sig smärre grupper av unga arbetare, och då blir den en tragedi. Något som vi måste bekämpa !

Ur politisk synvinkel var Arendal ett experimentfält för socialdemokratin. I takt med den kapitalistiska ekonomins kris tvingas socialdemokratin att söka efter formler som gör att den kan fortsätta med sitt regeringsinnehav, något som är möjligt endast med hjälp av en bibehållen politisk och ideologisk kontroll av arbetarmassorna.

Det var här som de mest avancerade formerna av samrådsjippon regisserades, det var här som så stora satsningar på arbetsmiljön skulle göras. Till sist så var det också här som arbetarna skulle få en revolutionerande omläggning av löneformerna. Dessa frågor var (och är) ytterst betydelsefulla delar i den socialdemokratiska strategin för att binda arbetarklassens till reformismen. Det är dessa frågor som ska bära fram socialdemokratin under valet -73 samt under nästa avtalsrörelse.

I fackförbundspress och i all annan sossepress lyfts de fram med feta rubriker. Den fackliga byråkratin skolas i kurser om innebörden i de olika utspelen, osv.

Socialdemokratins samråd, dess arbetsmiljöprojekt och månadslöner har ett innehåll som kan godtas av arbetsköparna , om än efter en del gnäll och gny. Alla dessa förslag och utredningar syftar inte till att mobilisera och organisera arbetarklassen för en kamp mot kapitalismen. Tvärtom så syftar de till att avvärja en sådan.

Varje reform är beskuren av kapitalets villkor, av ett ansvarstagande för produktionen osv. De avser att skapa illusioner hos arbetarna. Vi kan inte bemöta dessa integrationsmanövrer genom att bara ta avstånd ifrån dem. En del av förslagen innehåller också begränsade, om än kortsiktiga, fördelar för arbetarklassen.

Vi måste lägga fram ett alternativ! Och detta alternativ kan inte bara bestå i att vi säger att kampen för socialismen är den enda vägen till en varaktig förbättring för arbetarna. Då missar vi möjligheten att framstå som ett trovärdigt alternativ . I stället måste vi utgå från arbetarmassornas nuvarande medvetenhet. Vi menar att detta är möjligt genom att kontra socialdemokratins utspel med en kamp för arbetarveto och arbetarkontroll.

Vi måste bemöta de diskussioner om t.ex arbetsmiljö och samråd som socialdemokratin dragit igång. De olika lönereformerna kan vi möta med ett krav nå en garanterad månadslön utan lönesänkningar. Den garanterade månadslönen har många förtjänster, den minskar klassens splittring, vidare är den en bra utgångspunkt för en arbetarkontroll över de egna arbetsvillkoren. Med en garanterad månadslön i ryggen är det naturligtvis lättare att gå i kamp för en kontroll över t.ex arbetstakten.

KFMLr hade naturligtvis inte förstått ett dyft om vilken politisk och ideologisk betydelse socialdemokraternas reformförslag har. De hade inte förstått att en stor del av arbetarna på Arendal framför allt de som kommit upp i åren, såg fram emot månadslönen med stora förväntningar.

KFMLr:s sekterism innebär i praktiken att förhållandet mellan reformisterna och arbetarna alltid tolkas så att arbetarna insett reformismens förräderi:

”arbetarmassornas erfarenheter av 40 års förräderi från arbetarbyråkratins sida har gradvis fråntagit arbetarna tilltron till fackets vilja och förmåga att tjäna arbetarklassens intressen” (Klasskampen nr 1-73)

KFMLr såg inte hur nödvändigt det var att möta socialdemokratins utspel . I stället för att tillvarata de möjligheter som fanns till en politisering, förföll organisationen till en snäv ekonomism.

På Arendal kunde därför KFMLr gå ut med ett flygblad som hade parollen: ”nej till månadslön – nej till lönesänkningar”. Så småningom ställde KFMLr parollen ”nej till lönesänkningar – nej till meritvärderingen”, en paroll som var något bättre än den förra men som uttrycker en snäv syn på lönekampen. Det gäller enbart storleken inte formen.

Innebörden i dessa paroller var att man avstod från att utmana reformismen. Fackbyråkratin kunde lätt isolera KFMLr. I ett klubbflygblad hittar vi t.ex följande skickliga formulering:

”Extremisterna vill att du skall delta i vild strejk – mot månadslön. En sådan strejk skulle äventyra din fortsatta framtid”.

Vidare vädjade flygbladet om solidaritet med de äldre samt lovade att månadslönen skulle finslipas. KFMLr var bortdribblat. Det var här som strejknederlaget grundlades. Organisationen kunde utmålas som en grupp studenter som tagit sig in på varvet för att bekämpa månadslönen. Allt detta kunde undvikits om KFMLr i stället tagit kamp för en Garanterad månadslön utan lönesänkningar och påkopplad meritvärdering!

Ekonomismen försöker man försvara i en artikel i Proletären nr 38-72. I ingressen slog man först fast följande:

”För att dölja detta förhållande att arbetarna säljer sig som vara och öka utsugningen har kapitalisterna i alla tider manipulerat med formen för priset på vara – lönen”.

Av detta dras sedan följande slutsats:

”Alla erfarenheter av sossarnas och kapitalisternas senaste lönenedpressningsoffensiv mot arbetarklassen visar att formerna för lönens utbetalande är oväsentlig . Så länge kapitalismen består är det om lönens storlek kampen ska stå”.

Först säger Proletären att löneformen tjänar ett syfte, nämligen att dölja för arbetarna att de säljer sig som en vara. Vidare döljer också löneformen en ökad utsugning. Sedan säger man att löneformen är oväsentlig !

Vi tror tvärtom, kampen för en garanterad månadslön är enande, den ger klassen ett gemensamt mål, den ökar möjligheterna för att den inbördes splittringen ska minska.

Om en arbetargrupp lyckas tilltvinga sig en garanterad månadslön, så innebär ju detta att kapitalismens utsugningsmekanismer till en viss del lättare kan avslöjas. Och inte bara kapitalismen kan avslöjas, också reformismen kommer att ställas mot väggen, eftersom den aldrig på något mer omfattande och stridbart sätt kommer att vara för denna lönereform. Reformismen är för månadslön med påkopplad arbetsvärdering!

KFMLr:s ekonomism lade alltså grunden till att strejken på Arendal endast omfattade en minoritet av arbetarna, och då främst de yngre. De stora arbetargrupperna stöttes bort från de kampberedda genom att strejken inte blev till en kamp för en garanterad månadslön!

Exemplet illustrerar på vilket sätt KFMLr underordnar och anpassar sin politik efter en liten och militant del av de yngre arbetarna. KFMLrs metod att politisera strejken förvärrade också detta första misstag. Man tror att medvetenheten tillförs arbetarna genom slagord och flygblad.

Arbetarnas illusioner om facket tros kunna övervinnas om KFMLr talar om för arbetarna att facket är odugligt. Oavbrutet uppmanade organisationen arbetarna att ställa facket åt sidan. Socialdemokraterna förklarades vara socialfascister! På , detta sätt trodde KFMLr att arbetarna skulle undandras reformismens inflytande. Ekonomisk strejkkamp tillsammans med avslöjande propaganda. Så är nu inte fallet.

Den taktik som kommunisterna måste använda sig av för att besegra reformismen måste utgå från leninismen. Arbetarmassornas medvetenhet kan höjas endast genom en egen erfarenhet i kombination med en kommunistisk propaganda.

Vad det gäller illusionerna om facket, får vår tes till konsekvens att massan av arbetare endast kan förstå fackets funktion genom en egen erfarenhet av detta. Inte genom att någon talar om det för dem. Inte ens om man kör in med en högtalarbil och skränar av bara tusan.

På Arendal hade ett konsekvent och tålmodigt arbete, centrerat kring kravet på garanterad månadslön utan meritvärdering och lönesänkningar, kunnat avslöja fackbyråkratins ovilja att ta kamp för arbetarnas intressen. Detta på så sätt att arbetarna gång på gång ställt facket mot väggen inför öppna stormöten. För eller emot meritvärdering. För eller emot våra krav.

Genom denna metod hade stora arbetargrupper förstått vems ärenden fackbyråkraterna gick, vidare hade också hela raden av socialdemokratiska utspel kunnat rullas upp, kampen hade blivit politiserad. Ungefär på detta sätt byggdes t.ex styrkeförhållandena upp, Gruvstrejken var inte en blixt från en klar himmel, den hade föregåtts av stora fackmöten där arbetarnas illusioner hade klätts av just genom en egen erfarenhet. KFMLrs metod är idealistisk, den tror att massan kan vinnas blott och bart genom simpel strejkagitation.

Bildandet av en s k förberedande strejkkommitté var lika skevt. Denna innehöll nämligen inte de kvaliteter som gör en strejkkommitté till ett så överlägset vapen nämligen att de är valda av en arbetarmajoritet. Den förberedande strejkkommittén uppfattades som ett KFMLr-organ, inte som ett klassorgan. Tanken på strejkkommittéer diskrediterades. Den förberedande strejkkommittén var ett avantgardistiskt organ, inte ett massorgan, och skulle därför kallas för något annat (t.ex kampkommitté) och också haft en annan funktion än att tala i klassens namn.

Är socialdemokratin socialfascistisk?

Under Arendalsstrejken visade sig KFMLr alltså vara ekonomister. Man valde att driva strikt ekonomiska krav. Vidare valde man fel kampform och därför också fel typ av organisering. Till detta skall läggas den galna synen på socialdemokratin.

Begreppet ”socialfascism” är plockat från Kominterns tredje period (1928-34) I fallet Arendal blev verkningarna inte avgörande, men under den period som KFMLr hämtar mycket av sin inspiration från blev verkningarna av den sekteristiska politiken katastrofala. Den tyska arbetarklassen krossades av fascismen! Det är först nu som den europeiska arbetarklassen börjat hämta sig från nederlaget. KFMLr har inget lärt av historien! Skall mj gå i samma fälla?

Etiketten ”socialfascism” är helt missvisande. Socialdemokratins förhållande till arbetarklassen är beroende av eftergifter för en del arbetarkrav ( även om dessa eftergifter alltid hålls inom de kapitalistiska ramarna), om dessa eftergifter inte görs, blir möjligheterna för reformisterna att kontrollera arbetarmassorna mycket liten.

Socialdemokratin använder sig här också av taktiken att ge efter för krav, t.ex lönehöjningar, som sedan tas igen på annat sätt. Kapitalet å sin sida accepterar och använder sig av socialdemokratin så länge som den kan erbjuda en ” lugn arbetsmarknad”.

Om socialdemokratin mister greppet över arbetarmassan, då mister också kapitalet intresset för socialdemokratin. Det är dessa, socialdemokratins dubbla lojaliteter, som vi måste utgå ifrån när vi arbetar fram en taktik för att ta i från dem ledarskapet över arbetarklassen!

Fascismen står för något helt annat. Det är den statstyp, som kapitalismens använder sig av när reformismen misslyckats att klavbinda arbetarnas aktivitet. Däremellan kan man också pröva en regeringstyp stil med den som Heath-regimen utgör, eller sådan som de Gaulle försökte sig på.

Fascismen bygger på en mobilisering av småborgerliga skikt och syftar att slå sönder alla arbetarorganisationer, även de reformistiska fackföreningarna. Socialdemokratin är inte intresserad av att det uppstår en fascistisk rörelse, lika lite som den trivs tillsammans med kommunister. För under fascismen behövs ingen klassamarbetspolitik, då härskar ett öppet klassherravälde.

Begreppet ”socialfascism” är endast emotionellt strunt. I försöken att nå den socialdemokratiskt dominerade eller kontrollerade delen av arbetarklassen (d v s den överväldigande majoriteten) fungerar det som ett effektivt ideologiskt hinder. För kommunister kan inte begrepp och analyser göras beroende av moraliteter. För oss är reformism ett tillräckligt starkt skällsord!

På Arendal fick KFMLr:s analys av socialdemokratin mycket svåra konsekvenser. Till alla de övriga hindren lades också till sist denna barlast. En av strejkledarna från KFMLr hette Christer Ternerud, vi kan få en aning om hans förmåga att analysera socialdemokratin genom att se hur han ”analyserade” gruvstrejken i England. I Proletären nr 2-72 skrev han så här:

”Att det just är en sådan traditionell socialdemokratiskt ledd nederlagsstrejk råder det ingen tvekan om. Inflationen i Storbritannien galopperar iväg, arbetslösheten breder ut sig kollagren är upplagda för att räcka nio veckor. Att i ett sådant läge utlysa en storstrejk som måste vara flera månader (! ) kan ingen annan än provokatörer och kapitalistfarare göra… ett gott stöd för att kunna lyckas i sitt uppsåt att medels nederlagsstrejk knäcka den brittiska arbetarklassens kampvilja har sossarna haft i de småborgerliga vänstergrupperna, främst trotskister, som enligt rapporter bland arbetarna utsått illusioner om att facket skall göras till en kamporganisation….”

Hur gick det nu med provokationsstrejken? Låt oss se vad CT har att säga nästa vecka i Proletären nr 3-72:

”De brittiska gruvarbetarna har genom sin militanta kamp mot strejkbryteriet och genom sin sammanhållning mot regeringens hot om att sätta in militär mot den för att bryta strejken stått emot regeringens och kapitalets lönenedsänkningsoffensiv”.

Gruvstrejken blev alltså en helt lysande seger för hela den brittiska arbetarklassen. Proletärens vettlösa analys korrigeras veckan efter utan någon som helst kommentar. Vi kan dessutom upplysa ”varvsarbetaren” och f.d kårtidningsredaktören Ternerud om vad det var som våra brittiska kamrater utsådde bland arbetarna.

De uppmanade till en demokratisk organisering, som motsvarade kampens behov, de uppmanade arbetarklassen genom propaganda och egna handlingar om nödvändigheten av att blockera kollagren.

På ett universitet tog t.ex våra kamrater initiativ till en solidaritetsockupation. Gruvarbetarna kom dit och kunde genom detta initiativ utnyttja det borgerliga universitetets resurser till en tribun för sin klasspropaganda. På så sätt försökte vi ta vid där reformisterna inte var beredda att gå längre.

Vad skulle KFMLr ha gjort? Kanske som vid hyresstrejken i Umeå? ”’Gå tillbaka, detta leder bara till nederlag. Socialfascisterna förråder er. Organisera er i stället i KFMLr, den revolutionära rörelsens banerförare…”

Till sist. När strejken på Arendal hade slutat i ett fiasko. När KFMLr hade sprungit bort från det stormöte som dess medlemmar själva hade kallat till, helt och hållet gripna av sin egen och unga arbetares spontanism, då kom avskedanden! Flera strejkdeltagare avskedades.

Vad gjorde KFMLr då? Togs det ett enhetsinitiativ för att på så sätt kunna bygga upp styrkeförhållanden som kunde ha tvingat arbetsköparna till en reträtt. Nej, sekterismen fick här sitt sista krampaktiga uttryck. KFMLr ensamt, med sin begränsade och isolerade styrka, skulle tvinga tillbaka de avskedande. Det totala nederlaget var ett faktum.

Socialdemokratins taktik hade gått vägen. Den stora arbetarmassan var integrerad genom de olika utspelen om månadslön, arbetsmiljö osv. De kampberedda arbetarna var utstötta och avskurna från sin sociala och politiska bas. Integration och repression. KFMLr hade gått i fällan!

Göte Kildén

Ska djävulsdyrkare släppas in i kyrkan?

’Göte Kildéns debattartikel i GP den 22 / 12 1983, Vem stoppar en vargflock med en tidningsartikel? kom att orsaka en debatt i GT mellan chefredaktören Jigenius (Jigg) och Göte Kildén. Här återges de tre inläggen i den debatten.

Jigenius kommenterar Göte i GT den 26/12:

Slappliberalt?

”Ingen mötesfrihet för nazister” Det utropade Göte Kildén i ett debattinlägg i G-P häromdagen apropå de häftiga demonstrationerna i Göteborg. då ett nynazistiskt möte förhindrades äga rum i Folkets Hus. Det där låter kanske förledande käckt och klokt. Och vi som inte vill ha några inskränkningar av åsikts- och mötesfriheten – vi har kanske inte fattat nationalsocialismens vedervärdighet?

När man försvarar till och med nazisternas rätt att ha möten och sprida åsikter. så beror det inte på omsorg om nazismen utan på omsorg just om mötesfriheten. Det vore beklagligt om några förvirrade relikter från andra världskrigets dagar skulle kunna provocera ett demokratiskt samhälle till att göra viktiga inskränkningar i demokratin genom att begränsa åsikts- och mötesfriheten.Vem stoppar en vargflock med en tidningsartikel undrar Göte Kildén patetiskt. Vem stoppar en vargflock med förbudskylt eller olagligförklaring? kan man lika gärna fråga. Det är genom upplysning och opinionsbildning, exempelvis i form av tidningsartiklar, som man kan bekämpa extrema våldsrörelser på höger- och vänsterkanten.

Genom att olagligförklara politiska rörelser, hur små och befängda de än är, skapar man ett martyrium och ett ökat intresse för det förbjudna: Ett lagförbud mot nynazismen i kombination med en kärv ekonomisk utveckling och en stegrad misstro mot invandrare skulle kunna ge denna tynande rörelse ett tragiskt uppsving.

Börjar man förbjuda vissa politiska ytterlighetsriktningar har man passerat en viktig principgräns, sedan är det inte en artfråga utan en gradfråga när man ska förbjuda fler.

Om man i lag förbjöd exempelvis nynazismen i Sverige skulle det paradoxalt nog ge en form av legitimitet åt de andra politisk extremgrupper som får fortsätta lagligt och till och med med statligt presstöd.

Icke olagligförklarade grupperingar skulle ju ha en form av samhälleligt godkännande. Det är kanske därför som just andra extremsocialistiska grupperingar än de nationalsocialistiska skriker om förbud och inskränkningar av de demokratiska rättigheterna.

Göte Kildén tillhör själv en sådan sektbildning, trotskisterna. KPML(r) är en annan gruppering vars mål är att avskaffa demokratin om den fick makten. SOm en form av nödvärnsrätt eller självbevarelsedrift skulle demokratin för att skydda sig kunna förbjuda trotskisterna eller KPML(r): men det skulle faktiskt vara en principiellt felaktig och opraktisk metod.

Barbro Widebäck har i helig ilska uttryckt sitt ogillande av den ”ädla slappliberalism” som förordar yttrandefrihet åt all. Stalins andliga arvtagare var på plats på Järntorget och gjorde gemensam sak med Barbro Widebäck och Hagge Geigert.

Jag upprörs av tanken på de koncentrationsläger som fanns i Tredje Riket. Tryggve Bratteli skrev en skakande ögonvittnesskildring häromåret. Men jag upprörs lika mycket av Stalins massavrättningar och avd e många koncentrationsläger som fortfarande finns i Sovjet och som exempelvis Solsjenitsyn beskrivit.

Men det är tydligen bara ”slappliberaler” som känner samma avsky inför koncentrationsläger av 1944 och 1984 års modell. Barbro Widebäck och andra som skådat ljuset finner det moralsikt gångbart att protestera mot det fallna förtryckarsystemet, nazismen, tillsammans med företrädare för det nu blomstrande förtryckarsystemet, sovjetkommunismen. Det om något är slappt.

Jigg

Göte Kildén svarar i GT den 4/1:

Ska djävulsdyrkare släppas in i kyrkan?

Ska djävulsdyrkare få hålla nattmässor i kyrkan i demokratins och mötesfrihetens heliga namn?

Det tycker nog ingen…

Däremot är det många som menar att det ska vara fritt fram för nazisterna att predika rasism och invandrarfientlighet i arbetarrörelsens Folkets Hus!

Chefredaktör Jigenius är en av dem. Men sina åsikter för han främst till torgs genom en rad illvilliga – eller möjligtvis okunniga – påhopp på trotskismen.

Beskyllningar

Jag och Socialistiska Partiet beskylls för att representera en politisk tradition ”vars mål är att avskaffa demokratin om den fick makten”, Till skillnad från chefredaktören själv sägs vi också stå likgiltiga inför ”Stalins massavrättningar och de många koncentrationsläger som fortfarande finns i Sovjet”. Vi förklaras också som ”företrädare för det nu blomstrande förtryckarsystemet, sovjetkommunismen”:

Jigenius anklagelse om att trotskismen skulle vara likgiltig inför Stalins massavrättningar är absurd. Tiotusentals trotskister var med bland offren i dessa koncentrationsläger.

Varför skulle vi då stå likgiltiga inför bödlarnas framfart? Varför?

När det sedan gäller dagens ”blomstrande förtryckarsystem, sovjetkommunismen” vill jag fråga chefredaktören varför han tror att en av Charta 77:s främsta talesmän, trotskisten Peter Uhl, sedan många år sitter fängslad? för sitt medlöperi? Eller varför tror han att vårt parti år efter år har protesterat mot Sovjets invasion av Tjeckoslovakien? Och varför vårt totala stöd åt Solidaritet i Polen?

Konfiskera

Vårt mål sägs dessutom vara att avskaffa demokratin. Nonsens! Skillnaden mellan oss och chefredaktören är dock att vi hävdar att demokratin i Sverige är ytterst begränsad, ofta formell, tack vare den privata äganderätten över storföretagen och bankerna.

Företagen, liksom den statliga våldsapparaten är också djupt odemokratiska med militära kommandostrukturer. Därför vill vi att banker och storföretag ska konfiskeras. Den statliga våldsapparaten brytas ner och ersättas med en demokratiskt uppbyggd ordnings- och militärmakt. Vi är för flerpartisystem och fria val med en yttrandefrihet vida överlägsen den som erbjuds vanliga människor idag.

Nej, alla dessa anklagelser är bara möjliga genom att Jigenius klumpar ihop oss med KPMLr. Ett parti som tack vare sitt program och sitt stalinistiska idéarv kan fungera som borgerlighetens spottkopp…

Aldrig ropat

När det sedan gäller Jigenius tes om att man lika lite stoppar en vargflock med en olagligförklaring som med en tidningsartikel är det bara att hålla med. Problemet för Jigenius är bara att jag aldrig ropat på något förbud. Detta nämns inte med ett enda ord i min artikel i G-P. Varför slå in öppna dörrar?

Men självklart är vi mot förbud av helt andra skäl än Jigenius. De poliser, den militär och de domstolar som ska upprätthålla ett sådant förbud är djupt konservativa institutioner. I ett spänt socialt klimat kommer de aldrig att på något kraftfullt sätt att agera mot nazisterna, eller andra reaktionära rörelser. All historisk erfarenhet visar på motsatsen.

Nämligen att dessa själva infekteras av reaktionära rötor som nazismen. I trettiotalets Göteborg vimlade det exempelvis av nazister bland officerarna och i poliskåren…

Mobilisering

Nej, kampen mot nazismen och andra reaktionära rörelser fientliga mot arbetarrörelsen, är en uppgift som arbetarrörelsen själv måste ställa sig. Genom bredast möjliga folkliga mobilisering i fabriker, på gator och torg! Därför var det både glädjande och sunt att Oredssons skaror handgripligen slängdes ut från Folkets Hus!

Göte Kildén, Ordförande Socialistiska Partiet

Jigenius svarar i samma GT:

Välj sällskap

Kampen mot nazismen är en uppgift för ”arbetarrörelsen själv” skriver Göte Kildén, ordförande i en trotskistisk bokstavskombination. Den okunnige läsaren skulle möjligen kunna tro att Göte Kildén på något sätt vore en talesman för hela den svenska arbetarrörelsen. Göte Kildén och hans meningsfränder representerar en andel av den svenska arbetarrörelsen som kan mätas i promille. Det är kanske just därför han så gärna tar tillfället i akt att uttala sig å arbetarrörelsens vägnar.

Min artikel handlade om att kampen mot nationalsocialismen inte får leda till att man därmed legitimerar andra extremistiska rörelser. Hitlers arvtagare skall bekämpas – men man ska inte göra det i sällskap med Stalins och Andropovs meningsfränder.