Etikettarkiv: Förbundet Kommunist

Förbundet Kommunist, MIR, och Chile

I senaste numret av Kommunist, organ för Förbundet Kommunist (FK), finns tre viktiga artiklar:

  • En ledare om FK:s internationella uppgifter.
  • Ett uttalande från FK:s centralkommitté om det internationella arbetet och den svenska solidaritetsrörelsen.
  • En artikel från arbetsutskottet om kampen i Chile och solidaritetsarbetet.

Här ska vi i huvudsak granska den tredje artikeln. De bägge första förtjänar dock några inledande kommentarer.

I centralkommitténs uttalande finns en självkritisk granskning av FK:s tidigare antiimperialistiska solidaritetsarbete. Denna rör dels gjorda prioriteringar:

En falsk förklaring att vi utförde detta arbete (solidaritetsarbetet, vår anmärkning) utifrån vårt arbetsplatsarbete, uppkom. Detta påstående har saknat täckning. Det hade varit riktigt att föra ett anti-imperialistiskt arbete utifrån arbetsplatserna. Felet var att vi inte gjorde det i verkligheten.

Dels FK:s oförmåga att sätta upp något annat än allmänna paroller – och sitt eget organisationsnamn på plakat – som alternativ till framförallt DFFG:s politik.

Vårt viktigaste fel var att vi i stället för att ställa upp konkreta motförslag, som utifrån en riktig syn ställde upp paroller, arbetssätt och organisationsförslag som kunde mobilisera för bestämda mål, så försökte vi ersätta politiken med analysen och vi bildade svansar efter DFFG:s demonstrationer med maximalistiska paroller.

Vi håller naturligtvis med om kritiken. Det har vi gjort i tre år.

Tyvärr försöker Kommunist förklara de tidigare bristerna med framförallt ”objektiva” orsaker. I ledaren drivs exempelvis tesen att ”allt tydligare har vid sidan av den fortsatt yttersta intensiva kampen i Indokina de andra kampfronterna mot imperialismen framträtt”. Denna tes motiveras sedan genom att ett par aktuella världshändelser radas upp efter varandra. Men denna genomgång är för det första slarvig och ytlig. Den portugisiska kolonialarmen sägs ha utrymt Mocambique, vilket minst sagt är en överdrift.

En riktning inom den spanska bourgeoisien förklaras vara ute efter en samförståndslösning med spanska kommunistpartiet. Vi frågar oss vilken riktning? Vad vi vet så finns en sådan riktning bara i kommunistpartiets drömda portugisiska schema, inte som levande social kraft i dagens Spanien. Vidare sägs Kinas halvhjärtade stöd till revolutionära befrielserörelser utgöra en förändring. Vi frågar oss naturligtvis: när gav Kina ett helhjärtat stöd till revolutionära befrielserörelser?

Men genomgången är nu inte bara slarvig – vilket är mänskligt – den duger inte heller till att visa vad FK är ute efter. Uppsvinget för sociala och nationella befrielserörelser härrör sig inte från vare sig 1973 eller -74 utan från 1968. Tetoffensivens år. Det ”objektiva” behovet av solidaritet i olika former är inte ett ”nytt” behov, vare sig i förhållande till Indokina eller i förhållande till andra fronter mot imperialismen.[1]

Genom att betona det ”nya” försöker ledaren modifiera självkritiken: Visserligen undervärderade vi tidigare det ”konkreta solidaritetsarbetet” (finns det något abstrakt solidaritetsarbete?), men å andra sidan var det inte så viktigt just då………

Ungefär så upplever vi ledarens andemening. Ett liknande tassande finns också i centralkommitténs uttalande:

I det dominerande anti-imperialistiska arbetet, Vietnamarbetet, har den politiska dominansen helt legat i KFML – SKPs händer, vilket inneburit att högeropportunismen här haft sitt starkaste fäste. Denna kraftiga dominans lade objektiva begränsningar för våra möjligheter att utarbeta (!) en riktig, konkret ingripande och proletärt internationalistisk linje i solidaritetsarbetet.

Varför tala i tungor? När förhindrade dåliga styrkeförhållanden en kommunistisk organisation från att utarbeta en linje i solidaritetsarbetet? Begränsningarna var naturligtvis subjektiva: Sekterismen i det anti-imperialistiska arbetet har sina rötter i en bristande förståelse från FK:s sida för hur bredare skikt tillägnar sig en högre medvetenhet, dvs bristande insikt i leninismen.

FK:s dåvarande (och nuvarande!) sekterism i det fackliga arbetet härrör från samma brist. Ty vad är arbetarkommittén med dess fraseologi om inte sekterism. När kommer självkritiken att se ut så här:

Vårt viktigaste fel var att vi i stället för att ställa upp konkreta motförslag (till SAP och VPK), som utifrån en riktig syn ställde upp paroller, arbetssätt och organisationsförslag som kunde mobilisera för bestämda mål, så försökte vi ersätta politiken med analysen och vi bildade ”ideologiska” arbetarkommittéer med maximalistiska paroller som en svans till fackföreningarna.

Det skulle gå för långt att i detalj utveckla denna parallell. Här nöjer vi oss med att antyda den. Vi får säkert anledning att återkomma i en senare artikel.

Är Indokina inte lika viktigt längre?

Så tillbaka till centralkommitténs uttalande. Ty dessvärre syftar inte analysen (om de nya kampfronterna) i ledaren bara till att modifiera självkritiken. Den utgör också grundvalen för FK:s nuvarande prioriteringar.

En annan utgångspunkt är att ingen kampfront dominerar bilden på samma sätt som Indokina gjort tidigare. I stället har motsättningarna skärpts i flera områden. De viktigaste är Indokina. Mellanöstern, Latinamerika och Södra Afrika …

…. Vår bedömning är att vi inte kan tillföra mycket i stödarbetet till Indokina. Dels täcks detta upp av andra och dels har vi ett dåligt utgångsläge för satsningar.

Här tar FK miste. För det första är det bara i borgarpressen och Arbetarkamp som Indokina inte längre dominerar bilden. Indokina utgör tillsammans med Europa världsrevolutionens brännpunkter. Klasskriget i Indokina har nått en omfattning som inte är jämförbart med något annat av världsrevolutionens slagfält. Ett nederlag i Indokina skulle få förödande konsekvenser för världsproletariatet, mer förödande än exempelvis ett nederlag i södra Afrika. En seger skulle å andra sidan få omvänd betydelse. På sätt och vis intar Indokina den plats som var Spaniens på trettiotalet.

Därför är den hafsiga analysen om ”de nya kampfronterna” livsfarlig. Det duger inte att säga att ”andra” täcker upp stödarbetet för Indokina. För vilka är de ”andra”? SKP? VPK?

Däremot går det att säga att det egna utgångsläget är dåligt för satsningar. Men en sådan insikt måste dra med sig vissa givna slutsatser. Vi håller i och för sig med om att det är svårt att utmana SKP på detta kampavsnitt – vi har försökt år efter år – på grund av DFFG:s historiska tradition och trovärdighet. Det kan också vara befogat att taktiskt sätta in större resurser i exempelvis chilearbetet. Men inte med de argument som förs till torgs i Kommunist. De kan nämligen bli ödesdigra i morgon. Om vi inte inser Indokinas exempellösa betydelse för världsrevolutionen kan detta få till följd att vi kommer sent ur startgroparna vid en häftig förändring i kampen. Vår solidaritet kan bli senfärdig och uttunnad. SKP:s hegemoni kan bevaras, vilket är negativt, både för klasskampen i Indokina och i Sverige.

Vi uppmanar därför kamraterna i FK att slänga sina rationaliseringar överbord. Är väl den barlasten borta finns det större möjligheter att hissa seglen och sätta fart när nästa storm blåser upp över Indokina.

Vi är också tveksamma inför FK:s förslag till plattform för solidariteten med Indokina:

Vi är för att aktivisterna enas runt en plattform som går emot brännpunkts- och bit-för-bit-teorierna, går emot ”supermaktsteorin” samt pekar ut USA-imperialismen som huvudfiende.

Hur i all världen ser en sådan plattform ut? Skulle vi inte vara konkreta?

Varför omvärdera nu?

Denna inledande kommentar måste till sist besvara en viktig fråga: Varför korrigerar FK sin anti-imperialistiska linje? Varför satsningen på chilearbetet? Vi har avvisat den förmenta ”objektiva” förklaringen. Sanningen torde ligga i att omprövningen kommer som ett resultat av en ökad press utifrån. Kamraterna i FK har ögon att se med och de är känsliga för vad som rör sig i vänstern. Och vad de har sett har förskräckt dem! RMF har gynnats, både av ”supermaktsdebatten” och den breda chilerörelsen. Kommunist säger exempelvis gycklande att ”för trotskisterna har hela denna debatt varit mums för måns”. Naturligtvis tycker inte FK om att den elake Måns blir fetare. Kamraterna har sett vårt inflytande växa inom viktiga grupper av militanter och forcerat fram vissa viktiga slutsatser självkritik, nya prioriteringar och ändrad politik…

Riktigheten i denna tolkning demonstreras tydligast av Kommunists artikel om ”kampen i Chile och Fjärde Internationalen”. Artikeln utgörs i huvudsak av ett verbalt överfall på trotskismen.

Och det är ju bra! Vi uppskattar att FK ger sig in i samma terräng som oss och tar upp striden om politiskt inflytande med nyslipade vapen. Vi är beredda att tillsammans kämpa mot borgare, stalinister, socialdemokrater och maoister. Vi är också beredda att kämpa mot er.[2]

Tyvärr är de första slag som Kommunist utdelar mot oss mycket orena. Många hamnar t o m under bältet. Dessvärre kan man vinna poäng även för orena slag – om ingen ser att de är ojuste – så vi väljer att parera också dem.

Chile – fem felaktiga utgångspunkter

Kommunist har en del utgångspunkter för sin polemik som måste avvisas direkt.

För det första tror arbetsutskottet att nederlaget den 11 september mekaniskt leder till att fler chilenare än förr förmår avslöja reformismen:

Samtidigt har detta år varit en period av kritisk eftertanke i ljuset från erfarenheterna från Chile. Speciellt har den ”fredliga vägen till socialismen” för allt fler visat sin illusoriska karaktär. När motståndet i dag byggs upp är det allt fler som söker sig en annan väg, en revolutionär väg till socialismen.

Vi menar att motsatsen gäller. Visserligen stämmer säkert Kommunists tes för ett litet skikt av arbetare och studenter. Men diktaturen förstör stora delar av arbetarnas klassmedvetande. Många av de politiskt bästa arbetarna har stupat, andra har fängslats eller flytt ut ur landet. Under diktaturens järnhäl splittras arbetarna ifrån varandra. Många arbetare vågar inte lita på vare sig arbetskamrater, grannar eller nära släktingar. Massarbetslösheten och svälten motverkar också solidariteten.

I denna situation kommer minnet av den borgerliga demokratin under Allende att te sig ljus. Demokratiska krav (inte demokratisk kamp som FK talar om) får ett stort gensvar bland massorna. Slutsatsen av detta blir att kommunisterna måste betona de demokratiska kraven, i den nuvarande perioden. Gör vi inte det så kommer reformismen att monopolisera denna kamp och därmed vidga sitt inflytande.[3]

Vårt påpekande kan kanske uppfattas som bagatellartat. Men vi tror att det är mycket viktigt. Den syn som FK förespråkar kan leda till en undervärdering av nederlaget den 11 september. Den kan inspirera till en vänsteristisk strategi och taktik som är fjärmad från massrörelsen (väpnad propaganda som taktik, utdraget folkkrig som strategi).

För det andra sägs sluminnevånarna höra till arbetarklassen. Denna uppfattning kan vi inte dela. Inget talar för att sluminnevånarna ska räknas till arbetarklassen. Att räkna människorna i slummen som arbetare drar oundvikligen med sig felaktiga prioriteringar. Vi återkommer till denna fråga i samband med analysen av MIR.

För det tredje sägs att: ”I Chile är det i stort möjligt att direkt påbörja skapandet av socialistiska produktionsförhållanden efter ett revolutionärt maktövertagande”. Då till skillnad från Ryssland och Kina där det först ”krävdes en period av uppgörelse med feodalism och småproduktion”. Detta påstående är revisionism och tjänar enbart till att försvara den egna försonligheten mot Kinas parasitära byråkrati. Skapandet av socialistiska produktionsförhållanden påbörjas direkt efter varje proletärt maktövertagande. Även om detta påbörjande (såväl som slutförandet) tar sig olika former i olika länder. Såvitt vi kan förstå, så får denna ”nydemokratiska teori” inte några konsekvenser för FK:s inställning till kampen i Chile. Möjligtvis antyder den att FK bortser från småbourgeoisins stora tyngd i det chilenska samhället.

För det fjärde underskattar FK juntans massbas:

Idag har den borgerligt demokratiska statsformen bytts ut mot en militärdiktatur med fascistiska drag. Dock utan fascismens traditionella massbas.

Vad som skiljde militärkuppen i Chile från den ”traditionella militärkuppen” var bl a det faktum att juntan hade ett brett stöd från borgerliga och småborgerliga sektorer i det chilenska samhället. Juntan hade en massbas, som användes som stödtrupper mot arbetarklassen. Denna massbas var dock inte organiserad i ett fascistiskt parti, vilket tillsammans med bourgeoisins svaghet (Chile är ett land förtryckt av i imperialismen) får till följd att den sociala basen för diktaturen slits ner i ett snabbt tempo. De borgerliga och småborgerliga yrkesorganisationerna har dock delvis tagit på sig ett fascistiskt partis ideologiska funktion. Vi ska inte heller överskatta juntans isolering. Stora delar av småborgerligheten var bokstavligt talat skrämd till döds av klasskonfrontationerna före den 11 september. Dessa grupper är kanske inte beredda att kasta sig om halsen på Pinochet i dag, men i valet mellan juntan och hotet från arbetarklassen väljer de fortfarande tveklöst att förlita sig på knektarna.

För det femte sägs att

Unidad Popular (UP)–regeringen hade som utgångspunkt för sitt program och sin politik tron att man med hjälp av den borgerliga statsapparaten skulle kunna bygga upp ett socialistiskt samhälle …

… till skillnad från UP i Chile har det socialdemokratiska partiet i Sverige inte ens några socialistiska ambitioner och därför drabbar knappast det reformistiska nederlaget denna organisations politiska grundval.

Ett diffust resonemang, som mer sysslar med reformisters moraliska halt än politik. UP-regeringen må ha haft vilken tro som helst, men dess program och dess politik uttryckte en strävan efter klassamarbete. Att sedan klassamarbetet tar sig skiftade former från land till land, beroende på dess grad av ekonomisk utveckling, den sociala och politiska situationen m fl faktorer är en annan sak. Vad vi ändå kategoriskt måste slå fast, är dessa regeringars borgerliga karaktär. För att kunna utforma en korrekt strategi och taktik i Chile var det livsnödvändigt att skilja mellan UP-regeringen och massornas kamp.

MIR och Castrismen

Därmed är vi också framme vid diskussionen om MIR. Ty i sin artikel föser FK:s arbetsutskott hela tiden MIR framför sig. Vi kan bara beklaga att MIR får utgöra sköld för FK. MIR:s egna analyser är betydligt spänstigare och fruktbarare än FK:s blågula kopior. Detta innebär inte att vi politiskt är överens med MIR. Tvärtom är det mycket som skiljer denna organisation från Fjärde Internationalen.

FK trycker hårt på att vi bara har en ”vag” kritik av MIR. Att vi avstått från att slå mot MIR i större utsträckning sägs vara opportunism. Tyvärr tvingas vi än en gång säga att FK tar miste. De skäl som gjort att vi endast fört fram en ”vag” kritik av MIR är följande: Vår utgångspunkt är att huvudelden inte ska riktas mot MIR i diskussionen om erfarenheterna från Chile. Huvudelden ska riktas mot USA-imperialismen, den chilenska bourgeoisin och UP-regeringens reformism. Vi har också saknat en mer precis kunskap om MIR. Fortfarande saknar vi en hel del information, men vi vet mer än tidigare. Till sist måste en omfattande kritik av MIR föregås av en självkritisk värdering av den chilenska trotskismen. Här är vi inte klara, men låt oss antyda att problemen gäller PSR:s (den chilenska sektionens) spontanistiska syn på partibygget, kamraternas långvariga och ofta resultatlösa arbete inom Socialistpartiets vänsterflyglar, samt en bristande organisatorisk förmåga. Däremot är det inte aktuellt med en självkritisk granskning av Chilenska Kommunistiska Förbundet (LCC – Liga Comunista Chilena), som idag utgör den huvudsakliga trotskistiska kraften inne i Chile. LCC har förklarat sig i politisk lojalitet med Fjärde Internationalen, men arbetar som egen organisation oberoende av PSR. LCC:s särexistens hänger bl a samman med förbundets ursprung (en sammanslagning av två andra organisationer), kuppen den 11 september, samt kritiska ståndpunkter från LCC:s sida i förhållande till PSR.

FK:s påhopp tvingar oss trots allt att i förtid presentera vår kritik av MIR. Tyvärr blir det mer en skiss än en systematisk kritik. Likväl tror vi att den kan vara värdefull, inte bara för kamraterna i FK, utan också för de kamrater från MIR, som nu tvingas arbeta i Sverige.

Vi tror att det är fruktbart att se MIR som en produkt av framförallt två fenomen. Dels den kubanska revolutionen, dels den chilenska massrörelsen. Den kubanska revolutionens ideologi genomsyrade organisationen redan vid bildandet 1965 i universitetsstaden Concepción. Efter OLAS-konferensen 1967 anammades foco-teorins strategi. MIR organiserade gerillaförband osv. 1969 övergavs tanken på landsbygdsgerilla, däremot inte tanken på gerillahärdar. Nu skulle gerillan organiseras i städerna.

Det verkar nödvändigt att karaktärisera denna period som militaristisk. En politisk strategi ersattes med militära och tekniska operationer. En följd av detta var att MIR uppmanade sina anhängare att inte rösta vid presidentvalet 1970. Valet sågs som betydelselöst för klasskampen. Vi vet inte, men vi utgår från att kamraterna i MIR gjort självkritik för detta. Oavsett vilket blir följande meningar från Kommunists artikel obegripliga mot bakgrund av MIR:s bojkottlinje:

Vi anser att MIR:s politiska linje att ge ett kritiskt stöd till UP var helt riktigt. Vi anser liksom MIR att UP-regeringen och segern i valet 1970 var en seger för massornas kamp och bidrog till att skapa en stödjepunkt (!) för den fortsatta kampen.

MIR:s kritiska stöd till UP-regeringen var fortfarande frånvarande 1970. En riktig linje hade varit att uppmana till röstning på Allende kombinerat med en politisk kampanj mot Socialistpartiets och Kommunistpartiets klassamarbetsprogram. Att uppmana till röstning på Allende (som en representant för ett arbetarparti) får inte förväxlas med ett kritiskt stöd till UP-regeringen. En kommunist kan aldrig ge någon form av politiskt stöd till en borgerlig regering!

MIR:s förhållande till Allenderegeringen.

Den massrörelse som bl a inspirerats av Allendes segerval –70, tvingade dock MIR att överge flera av sina tidigare ståndpunkter. Ungefär nio månader efter presidentvalet gav MIR upp sin gerilla linje och påbörjade en smärtteam och empirisk vändning mot massarbetet. Denna vändning hann dock aldrig fullföljas. Den tidigare sekterismen i förhållande till reformisterna övergavs också, men kom tyvärr att ersättas av en osäker högeropportunism.

Oförmågan att precisera UP-regeringens karaktär tog sig ofta uttryck i att MIR såg regeringen och ”folkmakten” som parallella, inte som antagonistiska. I sin deklaration från juli -73 slår MIR fast att ”folkmakten” skulle Vara ”självständig i förhållande till regeringen, men inte nödvändigtvis i motsättning till den nuvarande”. Denna deklaration kom alltså efter Soupers kuppförsök den 29 juni. Ett kuppförsök som möttes av massorna i en ny våg av fabriksockupationer samt en ökad vitalitet i främst industribältena (cordones industriales). Industribältena var en motsägelsefull organisationsform som på sätt och vis svarade mot två behov: dels tillgodosåg den CUT:s (chilenska LO) behov av en horisontell organisering; dels utgjorde den en embryonal form av arbetarråd.) UP-regeringen som alltså FK menar var en stödjepunkt för kampen, svarade massorna genom att dra in militärer i kabinettet, godkänna militärernas vapenbeslag ute på fabrikerna osv. I detta läge skulle UP-regeringen mer än någonsin konfronterats med en systematisk propaganda för en arbetarregering grundad på industribältena och kommunråden (den senare organisationsformen bildades ursprungligen av regeringen i syfte att bidra till agrarreformens genomförande. Efterhand tog de på sig andra uppgifter, bl a på initiativ av MIR, och kan sägas ha utgjort embryonala stadsråd. Graden av aktivitet och demokrati varierade i dessa råd. 1972 existerade det 186 fungerande kommunråd. Men 110 av dessa fungerade som de gjort från början, dvs som organisationskarteller. 35 hade omformats till egentliga råd med en ledning vald av basen. 45 kommunråd uppvisade en blandform).

Parollen om en arbetarregering (som var central i agitationen från oktoberkrisen -72) skulle kombinerats med krav på det borgerliga parlamentets upplösande samt kallandet av en Folkförsamling stödd på industribältena och kommunråden.

I FK:s chilebroschyr ”Chile klasskamp och strategi 1970 – 73” påstås följande i förordet:

I detta sammanhanget är det intressant att se hur vissa grupper, och det gäller framförallt trotskisterna i RMF försöker förklara nederlaget i Chile. Deras förklaring lyder att i en situation då de objektiva och subjektiva faktorerna för en revolution förelåg, så var det bara ett revolutionärt kommunistiskt parti samt beväpningen som fattades. MIR har ständigt påpekat att ett revolutionärt parti växer fram inom massorna och med uppgiften att stärka självständigheten och organiseringen. Det är i denna rörelse som partiet kan mogna ihop med klassen till en revolutionär kraft. Därför arbetade MIR hela tiden med att stärka den självständiga organiseringen och formulerandet från basen av ett revolutionärt program – ”Folkets Program” – som kunde vara ett alternativ. Men man hade inte en tillräcklig styrka och förankring att utgöra ett alternativ till reformismen. Detta faktum går inte att förklara bort med några idealistiska tankegångar. Detta faktum härrör just ur den faktiska politiska situationen i Chile där proletariatets självständighet, formering och medvetenhet inte var tillräckligt utvecklad. Eller: Reformisterna hade hela tiden det avgörande inflytandet och var de enda som kunde erbjuda ett helhetsalternativ, hur felaktigt det än var. Att det inte fanns ett revolutionärt parti och att reformisterna hade styrkan har just sin grund i den bristande självständigheten inom klassen. Därför var också den enda möjliga vägen för MIR att koncentrerat arbeta på att formera och självständiggöra klassen. Att arbeta med olika typer av självständig organisering, utveckla ett revolutionärt program och stärka avantgardet. RMF ställer mot detta allmänt prat om parti, program och beväpning utan att konkret visa vad det innebär i en konkret klasskampssituation. Vad är det för organisation och program RMF tänker sig utveckla utan att förankra hela politiken i klassen. En paketlösning som kan läggas fram i varje läge eller…

Jo, bästa FK. Det var faktiskt möjligt att erbjuda ett helhetsalternativ. Inte i form av en ”paketlösning”, men i form av kampen för en arbetarregering. Programmet mognar inte fram av sig självt ur massrörelsen. Däremot nådde massrörelsen en sådan bredd och ett sådant djup att parollerna om arbetarregeringen och folkförsamlingen blev helt centrala. Att i den objektiva situation som gällde i Chile sommaren -73 avstå från dessa paroller och ersätta dem med underkastelse inför UP-regeringen, var ett svårt politiskt misstag. Att utveckla dessa paroller, det skulle ha bidragit till att utveckla klassens självständighet. Att säga att ”folkmakten” inte nödvändigtvis var antagonistisk till UP-regeringen, det motverkade klassens självständighet.

Att i det läget se UP-regeringen som en stödjepunkt skulle varit ett ändå större misstag.

Folkmakten i Chile

Så till frågan om ”folkmakten”. Vi är överens med Kommunist och MIR om att kommunråden var ”folkmaktens naturliga centrum”. Men inte kommunråden som de existerade i Chile. För att de skulle ta form som livsdugliga maktorgan krävdes arbetarmakt, krävdes en centralisering av industribältena (cordones industriales), samt att de reformistiska ledarna drevs ut från dessa. Det var industribältena, och endast de, som representerade arbetarmakten. Därför var det också en tvingande nödvändighet för revolutionärerna i att hårt prioritera arbetet i industribältena. Utan dessa som ryggrad, var kommunrådens betydelse i den kommande konfrontationen mycket ringa. Tyvärr insåg inte MIR detta:

Den andra avvikelsen består i att i praktiken begränsa och inskränka utvecklingen av folkmakten till industribältena, vilka är nödvändiga men otillräckliga därför att man använder en organisationsform som klassen redan har…

Vi driver utvecklandet av industribältena och deras demokratiska struktur därför att de ska bli CUT:s territoriella basorgan med uppgiften att samordna fackföreningarnas kamp på geografisk-, kommunal- och lokalnivå. (Miguel Enriques i Chile Hoy nr 59, 27/7 – 2/8 -73)

Kamrat Enriques menade alltså att industribältena skulle ses som en facklig organisering (CUT:s territoriella basorgan). Därmed tog han också miste och sa att de representerade en redan existerande organisationsform. Men industribältena var nu frön till något mycket mer än en sedvanlig facklig struktur. De var frön till arbetarråd. Och sådana organisationsformer hade sannerligen inte den chilenska arbetarklassen. Den började få det. Men inte mer.

Ett flöde av citat från intervjuer och deklarationer etc. från MIR såväl som beskrivningar från chilenska kamrater visar att MIR aldrig helt förstod industribältenas centrala plats. MIR prioriterade arbetet i kommunråden och då framför allt genom sitt arbete i slumområdena. Vi såg inledningsvis att FK såg sluminnevånarna som arbetare, vi vet inte om MIR hade samma uppfattning. Om så var fallet tror vi att det måste förklaras som en rationalisering av de existerande styrkeförhållandena. MIR hade ett starkt fäste och ett viktigt arbete i slumområdena, men var förhållandevis svaga inom arbetarklassen.

Vi sa tidigare att MIR inte gjort upp med sekterismen från den renodlat castristiska pesiaden. Ett exempel på detta var inställningen till beväpningen. Ända fram till kuppdagarna höll MIR sina egna beväpnade och militärt tränade medlemmar ”kasernerade”. De arbetade inte bland massorna. De fanns inte i tid ute i industribältena och organiserade militära förberedelser. Inte heller fanns parollen om arbetarmilisen, eller i konkret form, industribältenas och kommunrådens massbeväpning, närvarande i agitationen. Under kuppdagarna deltog många medlemmar från MIR vid strider framför allt vid industribältet Cerrillos samt i en del jordbruksområden runt Santiago. Men då spontant, utan centralisering från den egna ledningen.

Sekterismen slog igenom också på andra områden. Relationerna till FTR (Arbetarnas revolutionära front, en bredare organisering under MIR:s politiska ledning med ett program som på ett diffust sätt blandar ideologiska skrivningar med klasskampskrav) var i många fall byråkratiska. Ett exempel: FTR:s representant i CUT, Alejandro Alarcón, som var vald enligt arbetardemokratiska metoder, manövrerades bort av MIR:s ledning med hjälp av byråkratiska metoder då han allierat sig politiskt med vår sektion. Hans protester mot detta ledde till att han fråntogs sina medlemsrättigheter vilket bland annat förhindrade honom att utlysa ett möte med FTR:s bas…

GK (Göte Kildén), ur tidskriften Fjärde Internationalen 5-1974


Noter:

  • [1] Se vidare Fjärde Internationalen nr 2 – Världsrevolutionens nya uppsving.
  • [2] Om RMF:s linje i Chile-rörelsen, se Internationalen nr 25-74
  • [3] Se Mullvaden nr 3-74. ”C-H Hermansson spottar i motvind”

Allt är förlorat – utom äran?

”En ärelös historia” – så betitlar Stig Andersson sin polemik mot Kommunistiska Arbetarförbundets linje i Portugalfrågan i Kommunist nr 22. Vi tyckte det var en konstig titel – ”ärelös” är ett begrepp som snarare hör hemma i historiska romaners värld av dueller och intriger än i kommunisters utvärdering av andra organisationers politiska linje. Men sedan vi läst Stig Anderssons alster, och den analys av utvecklingen i Portugal sedan 25 april 1974 som ”FN” gjort i samma nummer, förstod vi bättre.

För i Portugal har Förbundet Kommunist hela tiden jagat efter skuggor. Gång på gång har FK hittat revolutionära ledarskap – MFA, FUR – som visat sig sakna substans och verklighet så snart klasskampens kraftiga strålkastare riktats mot dem.

Det är en snårig härva som tvinnats ihop på 17 sidor i Kommunist. Egentligen skulle vi behöva lägga fram en lika lång alternativ analys för att bemöta den. Men här har vi varken tid eller utrymme för det. Därför har vi valt att i huvudsak diskutera officersrörelsen MFA. Detta av flera skäl:

För det första var MFA en nära nog unik företeelse som ställde alla seriösa marxister inför en rad nya teoretiska och politiska problem. Såvitt vi vet har det i de imperialistiska tänderna endast förekommit en rörelse som uppvisat åtminstone vissa av MFA:s särdrag, nämligen ASO inom de delar av den officiella grekiska armén som under andra världskriget förlagts till Nordafrika.

För det andra har denna unika företeelse trots allt behandlats styvmoderligt i den svenska debatten om revolutionen i Portugal.

För det tredje har vår debatt med FK varit någorlunda uttömmande när det gäller de andra frågor som Stig Andersson berör. Som Kommunist själv säger har vi skrivit spaltmeter om Portugal. När det gäller inställningen till partierna, den ”revolutionära vänstern” samt solidaritetsarbetet nöjer vi oss därför med en del korta kommentarer. Vi menar att dessutom att utgången av konfrontationerna den 25 november i grunden vederlagt FK:s analyser och politiska slutsatser.

Inställningen till MFA.

25 april 1974 trädde MFA, de väpnade styrkornas rörelse, fram som den kraft som gett Caetano-diktaturen nådastöten. I dag finns det i praktiken inte längre. Dess historia blev alltså inte lång, men desto mer anmärkningsvärd. För med MFA skedde för första gången det i sanning ovanliga att en officersgrupp i ett imperialistland kom att agera på ett sådant sätt att många grupper och personer invaggades i illusionen att här, här har vi den proletära revolutionens förtrupp….

MFA uppstod som en opposition mot regimen bland krigströtta grupper av lägre officerare, ofta värnpliktiga officerare med bakgrund i radikaliserade studentmiljöer. Det var från dem initiativet till att störta diktaturen kom och inte från den officersjunta inom den högre militära hierarkin kring general Spinola som en längre tid närt samma tankar, som insåg att Caetanoregimen måste dö för att den portugisiska kapitalismen skulle leva.

Det var två omständigheter som gav MFA möjlighet att spela den speciella roll det kom att spela. Å ena sidan det faktum att borgarklassen var otillräckligt förberedd för att utöva makten, splittrad eller snarare politiskt oorganiserad. Å andra sidan massrörelsens oväntade bredd, militans och initiativförmåga. Dessa faktorer hänger naturligtvis samman: Det var borgarklassens oförbereddhet som gjorde att den inte kunde kontra massrörelsen på ett tidigt stadium; och massrörelsen stimulerades av det svaga motstånd den mötte.

28 september 1974 spelade borgarklassen ut sitt bästa kort – och förlorade. Det var sedan massrörelsen där tvingat borgarklassen att lägga en möjlig lösning på den politiska krisen till handlingarna, som borgarklassen tvingades satsa på ett mer osäkert kort och ge sitt förtroende till MFA. För det var det den gjorde: MFA styrde från senhösten 1974 till sommaren 1975 med bourgeoisins vilja, inte mot den.

Visserligen var det inte med glädje borgarklassen satsade på MFA. MFA var heterogent och lite oberäkneligt. MFA hade vissa motsättningar till den traditionella hierarkin kring Spinola. MFA var inte helt oberoende av trycket från massrörelsen, speciellt som MFA försökte utnyttja massrörelsen för att modifiera styrkeförhållandena inom armén till sin egen fördel.

Men i ett trängt läge när inga andra utvägar fanns tvingades den portugisiska borgarklassen lämna över, eller låna ut, nycklarna till den portugisiska kapitalismens visthusbodar till MFA. Inte minst kunde vi se detta efter det misslyckade kuppförsöket 11 mars, som tillfogade det mödosamma arbetet med att bygga upp ett politiskt ledarskap för bourgeoisin ett svårt bakslag. Borgerliga partier som PPD och CDS fick sin demokratiska trovärdighet sjufalt ifrågasatta, deras partihögkvarter plundrades av massorna, deras Bonaparte Spinola tvingades fly till Brasilien. I det läget, och ställda inför de väldiga massmobiliseringarna efter 11 mars, såg sig borgarna ingen, annan utväg än att hänga kaptensrörelsen i rockskörten och hoppas på det bästa. PPD:s och CDS protester mot ”institutionaliseringen” av MFA tystnade som genom ett trollslag. I Belempalatset defilerade alla partier snällt förbi revolutionsrådet för att skriva på en pakt som skulle ge MFA all makt oavsett utgången av valet till konstituerande församlingen.

Vi vill inte påstå att allt detta skulle ha gått kamraterna i Förbundet Kommunist förbi. ”FN” framhåller också att det var i skärningen mellan bourgeoisins politiska och organisatoriska svaghet och massornas tryck som MFA kunde få. något som liknade ett självständigt manöverutrymme.

Men FN har missat en väsentlig aspekt av detta: Nämligen att borgarklassen faktiskt just gav sitt förtroende åt MFA, om än motvilligt, och att detta var lika viktigt för MFA:s existens, agerande och sammanhållning som kaptensrörelsens förhållande till massrörelsen. Det är inte svårt att visa detta.

I julikrisen 1975 undandrog borgarklassen definitivt MFA sitt förtroende. Symboliskt markerades detta genom PPD:s avgång ur regeringen. Efter detta är historien om MFA egentligen bara historien om en utdragen dödskamp, markerad av öppen splittring, utspel, deklarationer och häftiga konvulsioner.

Kommunistiska Arbetarförbundets inställning till kaptensrörelsen var klar från början. Vi har hela tiden betonat det absolut nödvändiga i arbetarklassens politiska och organisatoriska självständighet gentemot alla delar av borgarklassen och dess stat – till och med gentemot de delar av officerskåren som draperade sig i vänsterfraser till den milda grad att flera av dem till sist inte själva hittade ut ur draperierna. För oss blev försvaret av denna självständighet inte mindre väsentligt när det började stå klart att den revolutionära utvecklingen avsatt så djupa spår inom MFA att vissa individer eller grupper inom kaptensrörelsen skulle kunna tänkas sluta upp på arbetarklassens sida i en avgörande konfrontation. Inte för att vi ansåg denna utveckling oviktig. Uppenbarligen gör det en viss skillnad för arbetarklassens mojligheter till väpnat motstånd mot reaktionen om en del officerare är beredda att dela ut kulsprutor till arbetarna i stället för att rikta dem mot dem. Men vi menade att den enda vägen även när det gällde att maximalt utnyttja motsättningarna inom MFA till arbetarklassens fördel gick över att stärka arbetarklassens organisering och befästa dess självständighet.

Vi förutsåg också en splittring inom MFA. Efter 11 mars, efter Rationaliseringen av bankerna och sedan MFA tagit ett fastare grepp än någonsin om regeringstyglarna, skrev vi i Internationalen (10/75);

”Den väg MFA nu har slagit in på kommer att tvinga fram ännu fler konkreta ställningstaganden – med eller mot borgarklassen. Den mest radikala officersgruppen kommer att isoleras alltmer. I längden kommer inte den nya centraliserade organiseringen av MFA att förslå till att täta de gapande sprickorna i den skinande fasaden av ’enhet inom de väpnade styrkorna’.”

Förbundet Kommunists inställning till MFA har också så länge Arbetarkamp följt utvecklingen i Portugal och så länge MFA levde och hade hälsan präglats av en viss konsekvens – en konsekvent opportunism. ”En revolution i Portugal måste ske med stöd från delar av armén och de styrande officerarna”, kunde vi läsa i Arbetarkamp nr 2/75. Den tilltro till delar av MFA och deras förmåga att åtminstone för en period ersätta arbetarklassens självständiga organisering som uttrycks i detta citat gavs under våren och sommaren 1975 allt klarare uttryck i Arbetarkamp. Kulmen nåddes i samband med den öppna splittringen inom MFA, då Förbundet Kommunists organ bedömde ”de nio” i gruppen kring Melo Antunes som till stor del ”möjliga att vinna för ett revolutionärt alternativ”, och förespråkade en kompromiss inom MFA i följande ordalag:

”Splittring bland massorna och risken för inbördeskrig måste avvärjas för att uppbygget av rådsorgan skall kunna ställas i centrum. För detta krävs i dag en uppgörelse mellan stora grupper inom MFA.” (Arbetarkamp nr 11/75)

Nu gick det som det gick med MFA. Kaptensrörelsen kollapsade. Ingen kan i dag se MFA som ”revolutionens motor”, och det är svårt att försvara tesen att revolutionens utvecklingsmöjligheter skulle ha varit mindre om arbetarklassen på ett tidigare stadium hade kunnat erövra en större självständighet i förhållande till MFA.

Utvecklingen har bekräftat riktigheten i våra analyser.

Men skam den som ger sig. Kommunist vidhåller att den tidigare analysen var riktig, att det var riktigt att verka för att MFA:s ställning stärktes och att verka för en kompromiss inom MFA under krisen i augusti:

”MFA och dess speciella plats möjliggjorde för Folkmakten att utvecklas och gav tid och utrymme för ett revolutionärt avantgarde att växa fram. Det var därför helt riktigt att motarbeta högerns offensiv som inriktades på att splittra MFA. Varje revolutionär förstod att MFA förr eller senare måste splittras under tycket av klasskampen. Men så länge MFA blockerade högern och öppnade för vänstern fanns det all anledning att försvara enheten. Det var högern som hade initiativet i att splittra MFA och en seger för detta skulle under de då rådande förhållandena också innebära en stärkt position för högern att bygga upp sin statsapparat… Det behövdes tid, och denna tid fick man om MFA stärktes.”

Bakom denna förvirring och dessa felslut ligger två mer djupgående svagheter i Förbundet Kommunists analys av den portugisiska revolutionen. Det ena gäller MFA:s plats i den revolutionära processen, där det faktum att det var en kupp från en | grupp officerare som gav signalen till den portugisiska revolutionen fått många att se MFA som den drivande kraften i den portugisiska revolutionen, ”revolutionens motor”, en kraft som kunnat forma och sätta sin egen prägel på den revolutionära utvecklingen. Men det är ett bedrägligt sken, för det som inleddes som en militärkupp utan större ambitioner än att ersätta Caetanodiktaturen med en mer modem och ”demokratisk” form av kapitalism växte till en genuin proletär revolution där samhällets grundläggande Masskrafter ställdes mot varandra, och där MFA kom i kläm och formades av utvecklingen, av konfrontationen mellan klasserna, mer än att forma dem. Om en sådan kupp som den som MFA genomförde 25 april 1974 hade kommit i en annan situation, innan förutsättningarna för en revolutionär kris hade mognat fram, skulle utvecklingen ha blivit en annan och kaptensrörelsen inte ha följt samma dramatiska bana. Därför måste varje analys som placerade MFA i centrum och såg det som den axel kring vilken kampen kretsade oundvikligen brista i förståelse för den verkliga dynamiken i den portugisiska revolutionens och MFA:s utveckling.

Och det var detta Förbundet Kommunist gjorde. Som det heter i Kommunist: ”Avgörande för både arbetarklassen och bourgeoisin var hur MFA påverkades.”

Den andra grundläggande svagheten i Kommunists analys är kanske allvarligare. Det gäller innebörden av den upplösning av den borgerliga statsapparaten som i Portugal inleddes under vintern-våren 75 och som blev allt mer utpräglad under sommaren och fram till 25 november. Det var en upplösningsprocess som gick mycket långt, kanske längre än den gjort i någon jämförbar situation. Men det var samtidigt en motsägelsefull process, och det var nödvändigt att förstå detta för att kunna föregripa utvecklingen och för att utforma en politisk linje som gjorde att den borgerliga statsapparatens svårigheter skulle kunna utnyttjas maximalt till arbetarklassens fördel.

Förbundet Kommunist har helt missat upplösningsprocessens motsägelsefulla karaktär. I stället står förbundets portugalexperter själva för motsägelserna när de försöker analysera utvecklingen:

Å ena sidan drivs en tes som tycks innebära att upplösningen av den borgerliga statsapparaten var liktydig med att denna statsapparat upphört att existera, eller kanske snarare att den mist sin borgerliga klasskaraktär. Det sägs att det var nödvändigt för bourgeoisin att ”börja bygga upp en ny stat”, att ”en borgerlig stat måste upprättas”. Så sägs det vidare att i stället för denna borgerliga stat som inte fanns ”kom MFA att inta en mycket speciell roll som ’ställföreträdande stat’”. Och vilken klasskaraktär hade då denna ställföreträdande stat? Jo, ”MFA:s sammansatthet tog sig uttryck i att såväl bourgeoisin som arbetarklassen kunde rymmas under samma ’stat’”. En stat alltså, som samtidigt försvarade två motsatta klassintressen. (Citationstecknen kring ordet ”stat” gör det ju inte precis klarare. Det fanns alltså ingen stat i Portugal, men väl en ”stat”. Och vilken är skillnaden och vad är, exakt, en ”stat”?) Men inte nog med att den ”stat” som ersatt den statsapparat som inte riktigt fanns samtidigt kunde försvara motsatta klassintressen. Det förefaller helt klart att det enligt FK:s analys framför allt var arbetarklassens intressen som denna stat eller ”stat” försvarade. Bara ett par citat:

”Massorna kunde ’rycka loss’ viktiga delar av statsapparaten och använda dem som stödjepunkter för sin kamp och organisering.”

Åter har vi dessa garderande och förvirrande citattecken, men vi kan bortse från dem för här har de uppenbarligen ingen meningsfull innebörd. Det står alltså att massorna kunde göra delar av (den borgerliga?) statsapparaten – som visserligen inte fanns utan ersatts av en ställföreträdande ”stat” – till redskap för sin egen kamp.

Och det blir ännu tydligare: ”…arbetarklassen hade större stöd av stats- och våldsapparaten än bourgeoisin” står det explicit. Dessutom hade ”landets högsta beslutande organ” inriktat sig på att ”lägga grunden till en ny stat”.

Om massorna har lyckats göra den existerande statsapparatens huvuddelar till ett stöd för sin egen kamp och landets högsta organ dessutom inriktat sig på att bygga den proletära statsmakten – vad den nu i så fall över huvud taget skall behövas för – så är det naturligtvis fullt konsekvent att ta mycket lätt på frågan om arbetarklassens politiska och organisatoriska självständighet. Det är då fullt konsekvent att inrikta sig på att stödja MFA och se MFA som ett substitut för arbetarklassens politiska ledarskap till den grad att man kan säga att först efter det att vänstern inom MFA lidit nederlag i augusti ”ställdes revolutionärerna plötsligt (!! vår kursiv) inför den omedelbara uppgiften att skapa en nationell ledning för kampen”. Som om inte en sådan hade behövts hela tiden!

Vägen mot arbetarmakt låg alltså öppen…. eller gjorde den inte det? Uppenbarligen inte, efter vad som hände 25 november. Men hur var det möjligt för bourgeoisin att återta kontrollen över den upplösta statsapparat – av vilken arbetarklassen hade större stöd än bourgeoisin – utan ens en avgörande konfrontation? Förbundet Kommunists analys ger faktiskt ingen större vägledning här.

En bit av förklaringen ger dock Kommunist: ”…. i själva militärapparaten dominerade fortfarande reaktionärer”; ”fascistiska och reaktionära krafter” hade ”inom militärapparaten en tillräckligt stark ställning för att kunna hävda sin lösning”. Inom militärapparaten dominerade fascister och reaktionärer … men massorna hade större stöd av stats- och våldsapparaten än bourgeoisin? Det finns en motsägelse här som är en verklig sådan, inte en formallogisk. Men i Kommunists analys blir det enda som framträder den formella motsägelsen mellan två förhållanden som inte går ihop. I själva verket rör det sig alltså om att se just den motsägelsefulla karaktären hos den borgerliga statsapparatens upplösning, hur den på en gång kunde finnas och inte finnas.

”Upplösning” är faktiskt ett mycket bra ord i sammanhanget. För precis som ett salt som upplösts i vatten finns kvar fastän det skenbart tycks ha försvunnit, finns kvar och kan kristalliseras i fast form på nytt bara de rätta förutsättningarna kommer till – så fanns den borgerliga statsapparaten kvar och kunde kristalliseras till ett användbart redskap för bourgeoisin, samtidigt som den skenbart var helt oskadliggjord och soldaterna alltid, alltid på folkets sida. Officerskåren fanns kvar, ”till 80 procent reaktionär”, som Kommunist framhåller. Den fanns kvar, och medan den upplöstes i den revolutionära yrans flodvåg, och massorna trodde att de hade ”ryckt loss” delar av statsapparaten, arbetade dessa reaktionära officerare för att på nytt konsolidera sin ställning. De samlades på regementena i norr och drog sig från de röda militärområdena i söder, de organiserade sig och smed planer, de försökte få de soldater som utmärkte sig i kampen utslängda från kasernerna.

Våldsapparaten var upplöst, men fanns kvar ändå. Och ju längre åt vänster delar av MFA:s ledning gick, ju mer förvandlades de till en isolerad grupp individer i uniform i förhållande till resten av officerskåren, och ju mer blev den makt MFA utövade genom sin kontroll över militärapparaten något som kunde glida dessa radikala officerare genom fingrarna. Illusionerna om MFA som ”revolutionens motor” nådde sin höjdpunkt i och med antagandet av ”vägledningsdokumentet” om ”folkmakten” i juli. Men, som kamraterna i Förbundet Kommunist säkert vet, antogs detta dokument av MFA:s församling med den knappaste av majoriteter, där en majoritet av de närvarande avstod från att rösta. Det antogs ett par veckor efter ett annat dokument som förespråkade en ekonomisk åtstramningspolitik som skulle gå ut över arbetarklassen. ”Vänsterns seger” inom MFA var alltså något mycket bräckligt och instabilt. Vägledningsdokumentet blev för mycket för borgarklassen – eller rättare sagt dokumentet i den speciella situation som rådde, vi kommer till det – och den tog sin hand från MFA. Och i och med det förvandlades ”landets högsta styrande organ” till något tiotal radikala officerare som inte hade något att stödja sig på. Just när armévänstern såg ut att vara som starkast rycktes grunden bort, under dess fötter.

Av detta måste man dra politiska slutsatser. En borgerlig statsapparat må vara aldrig så upplöst, upplösning är ändå inte detsamma som förintelse, och förrän den borgerliga statsapparaten förintats i grunden har inga bestående segrar vunnits. Grunden till statsapparatens upplösning är politisk – statsbyråkratin, officershierarkin, domstolarna överväldigas, trycks ned, spelas över i ett massuppsving av revolutionär kamp, men ämbetsmännen, officerarna och domarna finns kvar, och om inte arbetarklassen klart och entydigt lär sig inse behovet att krossa den borgerliga statsapparaten och ersätta den med sin egen kommer borgarklassen alltid att kunna återskapa sin stat. Och det är för detta det är absolut nödvändigt att alltid i alla lägen försvara arbetarklassens politiska och organisatoriska självständighet, för det är bara på den grundvalen som arbetarklassen kan skapa organ för sin egen statsmakt inklusive dess beväpning. Om inte vikten av arbetarklassens självständighet och nödvändigheten att krossa borgarklassens stat oavlåtligt inskärps kommer arbetarklassen att kunna invaggas i illusioner om att slaget redan är vunnet, att den har kunnat ”rycka loss” delar av borgarnas stat för eget bruk, att de själva har ”större stöd av stats- och våldsapparaten än bourgeoisin”. Och så kommer arbetarklassen att stå passiv medan högern inom MFA gör upp med vänstern, så kommer arbetarklassen att räkna med att det räcker att soldaterna står ”alltid, alltid på folkets sida” för att reaktionen skall vara oskadliggjord – och så kan det gå som det gick 25 november när borgarklassen kunde återta greppet om våldsapparaten utan minsta svårighet, trots att det ett par veckor tidigare hade verkat som om soldatkampen helt spolat undan reaktionens möjligheter att agera…..

Så att 25 november var i grunden resultatet av den tilltro till – armévänsterns – från soldater till officerare – förmåga att leda revolutionen och försvara dess erövringar som hela utvecklingen efter 25 april hade skapat hos de portugisiska massorna – och som ingen politisk strömning utom vår unga och svaga broderorganisation ställt sig uppgiften att bekämpa.

Det är nödvändigt att här på nytt ta upp inställningen till MFA:s ”vägledningsdokument”. Dels är det en fråga som visar rätt klart och konkret hur skiljelinjerna gick mellan vår inställning och FK:s, dels polemiserar Stig Andersson i Kommunist-artikeln mot oss på ett ovanligt dumt sätt just i denna fråga – med ett envetet upprepande av gamla lögner och gamla förvrängningar av våra ståndpunkter.

I Förbundet Kommunists tidning Arbetarkamp refererades det program som MFA antog 8 juli i positiva, entusiastiska och okritiska ordalag. Det bedömdes som ett steg framåt för den portugisiska revolutionen. Som Stig Andersson nu skriver i Kommunist, ”när MFA med sin auktoritet ställde sig bakom folkmaktsuppbygget, påskyndades en utveckling som skulle lägga grunden för en proletär statsapparat och snart göra etablerandet av en borgarmakt till en omöjlighet”.

Därför kan man utan att göra något större våld på sanningen säga att FK stödde vägledningsdokumentet.

Och KAF?

Enligt Stig Andersson såg vi på saken så här: ”KAF saknade denna förmåga att placera dokumentet i sitt historiska sammanhang och ägnade i stället sina krafter åt att förfasa sig över att dokumentet inte motsvarade idealbilden av den färdiga arbetarmakten.”

Först, om det här om vår oförmåga att placera dokumentet i dess historiska sammanhang. En lögn blir inte sannare av att upprepas. Den här speciella lögnen har vi redan tillbakavisat i Internationalen, så det är nästan genant att behöva göra det igen. Men i alla fall, i Internationalen 22/75 skrev vi om vägledningsdokumentet. Där stod det bl a så här: ”Från de borgerliga krafternas synpunkt var ändå vägledningsdokumentet oroväckande, kanske mest därför att det trots allt uppmuntrade till fortsatt bildande av kommittéer och råd i stället för att stävja denna utveckling”…

Vi var alltså inte precis blinda för att vägledningsdokumentet i det ”historiska sammanhanget” spelade en viss roll, och att borgarklassen inte gillade det. Men därifrån till att ge dokumentet ett politiskt stöd är steget långt. För oavsett det intryck vägledningsdokumentet kunde göra på borgarklassen i en situation där massorna själva börjat utveckla kommittéer och råd och där MFA:s oförmåga att hålla masskampen inom för borgarklassen godtagbara ramar hade börjat framstå mer och mer klart, så uttrycker vägledningsdokumentet ett bestämt politiskt projekt: Att kontrollera utvecklingen, att knyta upp de framväxande folkliga maktorganen och underställa dem MFA:s auktoritet. Hade detta gått att genomföra hade nog vägledningsdokumentet varit acceptabelt för borgarklassen.

Om man bara läser texten till vägledningsdokumentet lösryckt ur ”det historiska sammanhanget” kan man faktiskt få en helt annan bild än den av nejlikor, röda fanor och jublande soldater arm i arm med strejkande arbetare. För vad står det? Folkkommittéerna skulle godkännas av MFA. Representanter för de lokala myndigheterna, dvs för den borgerliga statsapparaten, skulle ingå i folkförsamlingarna på alla nivåer från och med den lokala. Militära delegater – utsedda uppifrån, inte valda – skulle ingå från och med den municipala nivån. Det militära revolutionsrådet skulle vara nationens högsta beslutande organ….

Tänk denna plan genomförd i en annan situation – en situation inte av revolutionärt uppsving utan med en knäckt och kuvad arbetarklass. I en sådan situation skulle vägledningsdokumentet inte lukta sovjetmakt. Då skulle det lukta korporatism. Det är bara ett tankeexperiment, men det räcker för att visa att vägledningsdokumentet inte i sig betydde något revolutionärt. Det var bara i samband med en utveckling som låg utanför MFA:s kontroll som det kunde tolkas så.

Och varför skulle man då stödja dokumentet? Varför inte i stället verka för att denna utveckling också i fortsättningen skulle ske utanför militärens kontroll och göra det ännu mer? Just därför att det, som vi visat, var absolut nödvändigt att försvara, agitera och propagera för och tålmodigt förklara den absoluta nödvändigheten av arbetarklassens självständighet så var det nödvändigt att politiskt förkasta vägledningsdokumentet.

Nu resonerar inte Kommunist i termer av politiska ställningstaganden. Vi ”förfasade” oss över att vägledningsdokumentet inte stämde med våra idealbilder, som sippa marxistiska skolmamseller då förstås. Nu brukar vi inte vare sig förfasa oss, beklaga oss eller gråta när det gäller politiska frågor. Vi brukar ta ställning.

Förbundet Kommunist brukar vara mindre noga på den punkten och är det också, det måste medges, när det gäller vägledningsdokumentet. Men genom att i Arbetarkamp nr 10/75 referera dokumentet med hjälp av en slapp journalistisk jargong, som förutom att referatet inte andas något annat än entusiasm inför MFA:s projekt, dessutom förfalskar dokumentet genom att medvetet smussla undan de avsnitt där det klarast talar om att militären ska kontrollera hela processen. (Denna förfalskning, som vi avslöjade redan i Internationalen 24/75 utan att det tycks bita på Stig Andersson, är betydligt allvarligare än den harmlösa och fullkomligt oavsiktliga felöversättning vi råkade få med när vi ordagrant återgav viktiga delar av vägledningsdokumentet.)

Nu så här efteråt, i aftonlampans sken och oss revolutionärer emellan, visar det sig naturligtvis att Förbundet Kommunist hela tiden har insett att MFA inte var något revolutionärt ledarskap och det ena med det andra. Ja, i själva verket har de saker vi försökt förklara varit ”löjligt självklara”: ”Att det fanns begränsningar i dokumentet, att det inte var en fullfjädrad marxistisk skiss till ett rådssystem. Precis som om någon hade förväntat sig detta! Precis som om någon hade trott att officersrörelsen var den marxist-leninistiska förtruppen!”, utbrister Stig Andersson troskyldigt i storögd häpnad över vilka dumma människor det finns.

Men inte var väl allt detta så självklart? Vi känner åtskilliga kamrater som trodde att MFA var den marxist-leninistiska förtruppen eller någonting ditåt. Inte togs de ur den villfarelsen när de läste Arbetarkamp, tvärtom.

Och vad som är viktigare: De portugisiska massorna trodde kanske inte att MFA var den ”marxist-leninistiska förtruppen”, för de resonerade knappast i sådana termer. Men de hyste tillit till MFA, en tillit som kunde ha stått dem dyrt. För dem var det verkligen inte ”löjligt självklart” att MFA måste ersättas av ett verkligt revolutionärt ledarskap. Och man frågar sig förvirrat:

Om nu FK och de portugisiska centristerna verkligen hela tiden har insett att MFA måste splittras och att det krävdes ett revolutionärt förtruppsparti, varför, varför, varför har de då undanhållit de portugisiska massorna denna insikt? Eller varför undanhöll de dem den till augustikrisen, då de som vi sett menar att ”revolutionärerna plötsligt ställdes inför den omedelbara uppgiften att skapa en nationell ledning för kampen”? (Före augusti hade tydligen MFA dugt, eller behövdes det kanske ingen nationell ledning då?)

Svaret är generande enkelt: Opportunism, organisk opportunism. Opportunism som gör organisationer som Förbundet Kommunist helt oförmögna att förutse något och att leda en utveckling. Och dessutom, en opportunism som den levande erfarenheten av klasskampen i Portugal ömkligen förpassat till skamvrån. För det visade sig att kamperfarenheterna fjärmat massorna från centrismens opportunistiska drömmar och närmar dem till vår dogmatiska ortodoxi. I början av september gick tusentals soldater ut i självständiga demonstrationer tillsammans med arbetarkommissionerna och soldatorganisationen SUV bildades. I SUV:s plattform finns en kristakritik av underkastelsen inför MFA:

”Borgarklassen och kapitalisterna har ännu mäktigare vapen till sitt förfogande. Två av dem är särskilt hotande om vi inte kan bekämpa dem i tid. Det första är vår oenighet, vår oförmåga att genomföra vår självständiga offensiv på en verklig klassgrundval. Flera gånger har vi gjort denna eftergift åt klassfienden, särskilt genom att underordna vår kamp alliansen med MFA…”

Många soldater kom alltså fram till att de måste ta upp en självständig kamp och upphöra med att underordna sig MFA. För att nå fram till denna insikt hade de inte fått någon hjälp av centrister av FK:s kaliber.

Så här efteråt säger FK att MFA måste splittras, att ett revolutionärt ledarskap måste skapas osv. Men de säger det i efterhand. De sade det inte dagarna innan soldaterna gick ut i demonstrationer och bröt med MFA. Då hade de inte ens kommit på tanken.

Vår underkastelse under MFA kan bli en allvarlig fara ”om vi inte kan bekämpa den i tid” sade soldaterna. De förmådde själva göra upp med den underkastelsen, delvis, och innan den hade hunnit leda till en katastrof. De organisationer som inte hade försökt hjälpa dem i den processen, som kunde tala öppet om behovet av ett brott med MFA först sedan soldaterna själva hade genomfört det, de har verkligen demonstrerat sin oförmåga att bli det revolutionära ledarskap som behövs i Portugal.

Inställningen till partierna, särskilt Socialistpartiet

Inställningen till speciellt socialistpartiet… det är naturligtvis den proletära enhetsfronten det handlar om, inte för första gången. Vi börjar nästan resignera. Men eftersom frågan är viktig kan det vara värt att dra argumenten en gång till, även om de inte tycks bita på FK:s Portugalexperter. Vi tror nästan att utvecklingen i Portugal om ett tag kommer att övertyga dem bättre än våra argument har kunnat göra, men vi får väl se….

”KAF har helt enkelt slagit i den trotskistiska regelboken: PS är socialdemokratiskt och således ett arbetarparti. Med arbetarpartier ska proletära enhetsfronter ingås, ty detta har Trotskij sagt. Saken är klar! Än en gång har emellertid trotskisterna låtit sina ord skymma verkligheten. PS är nämligen inte i någon mening ett arbetarparti.”, förklarar Kommunist.

Det finns två argument här: a) ”Den proletära enhetsfronten” är ett dogmatiskt schema som KAF förespråkar bara därför att Trotskij har sagt så, och som inte har något att göra med den portugisiska klasskampens levande verklighet, b) PS är inget arbetarparti och därför har vi fel t o m utifrån våra egna sterila dogmer när vi förespråkar enhetsfrontsinitiativ gentemot detta parti.

Vad beträffar behovet av den proletära enhetsfronten hänvisar vi till en annan artikel i detta nummer, ”Portugal, socialdemokratin och den svenska revolutionen”, som tar upp en utförlig diskussion kring frågan om arbetarklassens enhet. Bara en randanmärkning: Stig Andersson tycks inte kunna ta sig ur föreställningen att enhetsinitiativ riktade till de reformistiska partierna i första hand är jippon avsedda att ”avslöja” dessa partiers ledare:

”Ja, det är t o m så att revolutionärernas vägran att erbjuda samarbete med Mario Soarés var den viktigaste punkten i trotskisternas kritik av den revolutionära fronten FUR under hösten.” skriver han. Men

”Hur är den arbetare funtad som…. plötsligt vaknar till insikt bara för att Mario Soarés vägrar underteckna ett papper från FUR med begäran att han ska ingå i en ’proletär enhetsfront’ och stödja folkmakten?”

Det är bara det att det inte handlar om att erbjuda samarbete med Mario Soarés, utan om att erbjuda socialistsympatiserande arbetare en gemensam kamp kring konkreta krav utan att de först måste hålla med om att Soarés är en kontrarevolutionär. Det är bara det att det inte först och främst handlar om att ”avslöja” ledarna, utan om att skapa enhet i handling inom klassen med eller utan de reformistiska ledarna.

FK anför fyra argument för att bevisa att socialistpartiet inte är något arbetarparti: Det bildades av exilpolitiker i Västtyskland. Det saknar organiserad förankring i Portugals arbetarklass. Under hösten förlorade det helt sitt arbetarstöd. Det för en arbetarfientlig politik.

Att PS bildades av exilpolitiker är visserligen suspekt, men inget särskilt vägande argument i sig. Att det för en arbetarfientlig politik är inget argument alls – vilket socialdemokratiskt parti för inte en arbetarfientlig politik?

Vad beträffar att PS från sommaren skulle ha förlorat det passiva stöd det fick från vissa arbetargrupper nöjer sig Kommunist med att utan bevis påstå detta. Därför skall vi unna oss lyxen att utan att anföra några bevis påstå att detta inte är sant, inte alls. PS har fortfarande ett betydande passivt och till och med aktivt stöd bland stora arbetargrupper, framför allt inom småindustrin i norr.

Återstår att PS skulle sakna organiserad förankring i Portugals arbetarklass. Det stämmer inte heller riktigt. Visserligen är det sant att PS i allmänhet inte har mycket av arbetarklassens organisationskader, den som bär upp den fackliga apparaten osv. Men PS finns som en organiserad tendens i fackföreningar, och det är mycket viktigt. Under början av 1975 fördes en häftig debatt kring ett lagförslag som i praktiken fick till konsekvens att KP:s kontroll över fackföreningsrörelsen befästes. PS gick ut hårt mot det lagförslaget – och gjorde det som en organisation med ambitionen att själva tillskansa sig ledningen för åtminstone en del av fackföreningsrörelsen.

Nu finns det i fackföreningarna. Det har vunnit fackliga val, mest i mellanskiktsfackföreningar som de bankanställdas eller de handelsanställdas. Dessa fackföreningar är verkligen inte oviktiga. De bankanställda gick i spetsen 11 mars i kampen för banknationaliseringarna. Det var vid en demonstration i samband med en strejk av handelsanställda som en arbetare nyligen sköts till döds av polisen i Lissabon….

Och socialistpartiet finns även i andra fackföreningar som en organiserad tendens även om det är som en minoritet. Våra kamrater i LCI har i vissa fackföreningar kunnat få till stånd ett organiserat samarbete med PS kring frågan om tendensfriheten i facket.

Det är därför PS trots allt är ett arbetarparti. Det är därför det skiljer sig från det borgerliga PPD trots att de båda organisationerna det sista halvåret fört ut i stort sett samma politik. Och det är därför PS i den nuvarande situationen i Portugal kommer att följa en utvecklingsbana som skiljer sig från PPD:s. Det är t ex därför som kommunistpartiets och socialistpartiets fackliga ledningar i norr kunde samarbeta för att arrangera ett möte i Porto 31 januari, där 27 fackföreningar i den norra regionen protesterade mot lönestoppet, prishöjningarna och arbetsministeriets inblandning i de fackliga organisationernas verksamhet….

Nu tror faktiskt inte heller kamraterna som skrivit i Kommunist riktigt på sin egen analys. Åtminstone inte att döma av alla motsägelser som finns i texten. Det står t ex att den portugisiska bourgeoisin ”….saknade förmåga att samlas kring ett politiskt projekt och skapa sig ett starkt massparti. I stället uppkom en rad borgerliga småpartier”. Men det största partiet då, PS? Var det trots allt inte ett borgerligt parti utan ett arbetarparti?

Eller när man skriver att ”PS hade ett politiskt behov av att avgränsa sig åt vänster”. Varför det, om partiet nu hade tappat alla sina arbetarväljare och framträdde som bourgeoisins öppna klassparti?

När det gäller det portugisiska kommunistpartiet tvekar inte Förbundet Kommunist – och de portugisiska centristerna – att karaktärisera det som ett arbetarparti. De har tom sett det som snudd på en revolutionär organisation – som en ”vacklande kraft”. ”PCP-ledningen kan pressas att välja revolutionens sida”, hette det i Arbetarkamp.

Därför visar de portugisiska centristorganisationernas agerande gentemot KP med föredömlig klarhet på deras oförmåga att bedriva en konsekvent enhetspolitik ens gentemot en organisation som de själva karaktäriserade som en arbetarorganisation.

De har i stället bedrivit en politik gentemot KP som har  präglats av illusioner och av ultimatism. Den inställningen kommer rätt väl fram i FN:s referat av händelserna kring 25 augusti:

”Den 25 augusti bildades FUP – folkliga enhetsfronten – med alla viktiga vänsterorganisationer… och PCP      ” tvingades med. Fronten försvarade kritiskt Goncalves V:e regering och krävde omedelbar tillämpning av Copcondokumentet. Några dagar senare gör PCP ett försök att kompromissa och vänder sig till PS med förslag om gemensam kamp mot reaktionen (!) Naturligtvis avvisas det av PS. PCP slängs ut ur FUP på grund av sitt kompromissmakeri och FUR bildas.”

(Särskilt den sista meningen är magnifik, och har precis som titeln på Stig Anderssons artikel en atmosfär av ”De tre musketörerna”: – Naturligtvis gav vi den slyngeln det svar han förtjänade, sade d’Artagnan och stack värjan i skidan.)

Vad innebär då konkret bildandet av FUP? Det innebar att PCP-ledningen förmåddes att ”underteckna ett papper från FUR”, precis som Stig Andersson så träffande beskriver FK:s syn på hur proletära enhetsfronter bildas.

Och vad stod det på papperet? Ja, inte var det en rad konkreta svar på de portugisiska massornas djupast kända behov, som PCP åtog sig att organisera gemensam kamp kring. I ställe var det en deklaration om enighet på en rad mer övergripande politiska punkter, som av vänstern i FUP betecknades som revolutionära, men som i själva verket låg helt i linje med KP:s politiska linje, t ex genom att ge politiskt stöd åt V:e regeringen. Visserligen bara ”så länge de nödvändiga villkoren för att skapa en revolutionär enhetsregering ännu inte är uppfyllda” men i den konkreta situationen var detta en helt meningslös reservation, eftersom den innebar att man då, just då stödde regeringen med ekonomisk åtstramningspolitik och allt…. När sedan kommunistpartiet helt konsekvent fullföljer sin tidigare politik också genom att komma med en opportunistisk invit till socialistpartiet, slängs det ut ur FUP av de principfasta revolutionärerna, som deklarerar att KP har svikit den revolutionära enheten.

I praktiken innebär detta att man först låter PCP utropa sig självt till en revolutionär organisation inför massorna och avantgardet genom att skriva på en deklaration som inte förpliktigar till någon konkret handling. Efter att ha sett PCP-ledarnas signaturer på ett papper går vänsterorganisationerna i FUP i god för PCP:s revolutionära status.

När sedan PCP tar konsekvenserna av att det inte bundit sig för något annat än att fullfölja sin tidigare politik reagerar resten av organisationerna i FUP som en försmådd älskare: – Aldrig hade jag trott något sådant om dig! Du har svikit mig, ge dig i väg, jag vill aldrig se dig mer!

Och vem har blivit klokare på kuppen? Inte de arbetare med sympatier för vänstern, som först får veta att PCP är revolutionärt, sedan att det inte är det – utan att i praktiken någonting alls har hänt. Det enda dessa arbetare har fått sig till godo är en dos illusioner om kommunistpartiets förmåga att kanske ändå, eventuellt, sluta upp i en avgörande konfrontation.

Och de arbetare som stödde PCP fick naturligtvis ut ännu mindre av hela operationen. För dem betydde det ingenting att vänstern gav kommunistpartiet frejdebrev som ”revolutionärt” – det ansåg de redan att det var. Och inte avslöjades PCP-ledningen inför dessa arbetare genom att vänstern plötsligt deklarerade att KP inte var revolutionärt….

Det vänsterorganisationerna genom FUP sade till de KP-sympatiserande arbetarna var i själva verket detta: – Vi kräver att er ledning skall överge sin politik och sina metoder, och vi vet att det bara är ni i basen som kan tvinga er ledning att bryta med den nuvarande nederlagspolitiken.

Alltså, till ledningen: För en revolutionär politik, annars vägrar vi att ha med er att göra! Det är detta som kallas ultimatism.

Och till basen: Kräv av er ledning att den för en revolutionär politik! Detta är också ultimatism. Dessutom förutsätter den att det problem som enhetstaktiken bl a är avsett att lösa redan är löst, nämligen att de som stödjer kommunistpartiet redan vill att KP inte skall föra en KP-politik utan i stället en icke närmare specificerad och konkretiserad ”revolutionär” politik.

Det är svårt att tänka sig ett mer sterilt och ofruktbart sätt att närma sig den proletära enhetens problem!

Det är rätt att göra uppror – men inte alltid!

Med hjälp av en smått vämjelig moralism försöker också Stig Andersson bunta ihop KAF med Soarés när det gäller inställningen till fallskärmsjägarnas myteri i slutet av november. Vi sägs visserligen vara mer nyanserade än socialistpartiet, ”men gemensamt är fördömandet av ’vänsterns kuppmakare’

Ett av Anderssons argument för detta är smått otroligt. Internationalen publicerade en bild från PRP-BR:s tidning Revoluca där man namngett de olika delarna på en armépistol. Nu säger Andersson att ”bilden är förfalskad”. Varför? Jo, på grund av en oprecis bildtext. I Internationalens bildtext står det nämligen att det rör sig om en bild ur PRP-BR:s ”upprorsmanifest”. Men, säger Andersson ilsket, bilden är ju hämtad från Revolucao sid 15 och inte från manifestet….

Ja, det var en oprecis bildtext. Där borde stått: bild publicerad intill PRP-BR:s ”upprorsmanifest”. Manifestet fanns nämligen kant i kant på sid 14…..

Stig Andersson kommer också med en krystad förklaring till bilden:

”I en period när hela vänstern (inklusive trotskisterna) verkade för arbetarklassens beväpning, är det ju inte något konstigt med att en vänstertidning försöker komplettera med lite praktiska tips i denna fråga.”

Lite praktiska tips? Revolucaos plansch är fullständigt meningslös sedd ur militär och instruktiv synpunkt. Att tala om att en pistolkolv heter pistolkolv kanske kan roa läsarna av Lucky Luke, men inte kunde det stärka kampen för en arbetarmilis i Portugal.

Tvärtom! Det gav bara Neves och hans gelikar ideologisk ammunition. Revolucao borde i stället ägnat detta spaltutrymme åt att bekämpa de militaristiska och kuppartade uppfattningar som fanns bland många radikala officerare och soldater. Tidningen borde understrukit att ett uppror var helt omöjligt i en situation då arbetarmassorna fortfarande dominerades ideologiskt av reformisterna i socialistpartiet och kommunistpartiet. Men Revolucao gjorde inte det och kunde inte göra det eftersom redaktionen själv var barnmorska till militarismen. Vapenplanschen var bara ett uttryck för en barnslig vapenromantik.

Därför är det inte konstigt att FK kallar vår reproduktion av planschen för ”lögn och bedrägeri” samt fordrande uppmanar oss att komma med en ”rättelse” (avbön?).

Det är inte konstigt därför att FK:s ledning själv var offer för samma bamsligheter.

All denna upphetsning, alla dessa prästerliga ord och all denna polemik är ett uttryck för detta. FK:s ledning vill skyla över PRP-BR:s och sina egna klavertramp för att rädda sitt eget skinn.

FK:s ledning undviker sakfrågan för att slippa bli bortgjorda i sak.

Karl Ljungkvist – medlem i FK:s ledning och alltid ”nyss hemkommen från Portugal” – gick t ex ut med stora åthävor på ett portugalmöte i Umeå den 12 oktober 1975 och sa att:

– Upproret kan komma inom två veckor!

Detta helt vanvettiga uttalande var ett eko av PRP-BR:s vanvettiga bedömning av styrkeförhållandena i klasskampens Portugal. En bedömning som vi dokumenterat tidigare, men ändå tar om eftersom kamraterna i FK vägrat att kommentera den.

”I det nuvarande läget representerar ett nationellt uppror baserat på väpnad makt den enda vägen ut ur den revolutionära processens motsättningar i Portugal” (Deklaration från PRP-BR 10 november)

”Väpnat uppror är det enda sätt på vilket folkmakten kan fortsätta att avancera” (Francisco Marques, ledande medlem i PRP-BR på presskonferens citerat efter Revolution 14 november)

Massornas organisering har redan uppnått en tillräcklig nivå för att överta makten” (Francisco Marques, citerat efter Revolution 14 november)

”För oss finns det i detta ögonblick ingen annan lösning än väpnat uppror” (Isabel de Cormo, ledande medlem i PRP-BR på presskonferens, citerat efter A Capital, 10 november)

”Det är nu tid för de revolutionära styrkorna och arbetarna att ställa problemet om uppror” (Deklaration från PRP-BR, citerat efter Diario de Lisboa den 30 september)

FK:s ledning har kringgått alla dessa uttalanden och vägrat att kommentera dem. I stället har man hänvisat till muntliga samtal som representanter för FK haft med PRP-BR.

Men PRP-BR ska naturligtvis inte bedömas efter vad man sagt till Kalle Ljungkvist utan efter vad man sagt till de portugisiska massorna.

Vår hårda kritik av bl a PRP-BR står sig. Också de som ville kämpa bidrog till bakslaget den 25 november.

Att inte inse det och att inte utveckla en politisk självkritik är förkastligt. Massorna lyssnar till ett parti som begått fel – om det bara erkänner det och försöker ändra sig. Massorna vänder däremot ryggen mot ett parti som begått fel och vägrar att erkänna det – då kan ju felen komma att upprepas….

När Soares talar om ”kuppmakare” och vräker ur sig en mängd andra skändligheter gör han det för att krossa Portugals unga och oerfarna avantgarde. När vi talar om militarism och ansvarslöshet gör vi det i syfte att bidra till att ett leninistiskt förtruppsparti kan utvecklas.

Skillnaden mellan oss och Soarés rör mer än ”nyanser”. Skillnaden gäller revolution eller kontrarevolution.

Det är rätt att göra uppror – men det är inte alltid rätt!  Eller tror FK att det bara var nyanser som skiljde Lenin och Noske när de bägge två kritiserade de tyska revolutionärerna. Lenin ”hetsade” mot ultravänsterismens barnsjukdomar för att hjälpa kamraterna att slå in på en riktig kurs. Noske hetsade för att förinta dem…..

Tarvlighet på tarvlighet

När Stig Andersson når fram till frågan om solidaritetsarbetet blir han tarvlig:

– Vi tog initiativet till Portugalgrupperna och portugalfonden där över 30 000 kronor samlades in till FUR.

– Trotskisterna skrev mycket om bredare solidaritet – men rörde inte ett finger för att förverkliga den.

Det är sant att FK tog initiativet till att bilda Portugalgrupperna. Men det var ett dåligt initiativ. Dels blockerade det möjligheten att bygga upp breda Portugalkommittéer och vi fick en splittrad solidaritetsrörelse. Dels innebar gruppernas arbete ett stöd åt en gruppering i Portugal som hämmade uppbygget av massrörelsen och ett leninistiskt förtruppsparti.

I början av oktober sprang FK:arna runt upphetsade och febrila samt krävde i ultimativa ordalag att alla andra grupper och partier skulle gå med i dessa grupper:

– Nu eller aldrig, sa man. Antingen är ni för revolutionen eller emot. Välj sida. FUR är det enda alternativet, oavsett kritik. Endast FUR kan ta hand om pengar på ett vettigt sätt.

Vi vägrade att acceptera detta ultimatum. Vi valde sida och menade att FUR inte var ”det revolutionära alternativet”.

Vi menade också att Portugalgrupperna var sekteristiska. Bl a hade man hakat på en FK-analys till gruppernas politiska plattform.

I stället för att stödja FUR politiskt – som FK – stödde vi Fjärde Internationalens sektion, LCI. Vi gav – och ger – LCI ett omfattande materiellt stöd. För övrigt betydligt större än det som Portugalgrupperna skryter med likt fåniga småungar. Vi gav dessutom LCI ett politiskt stöd genom att tillsammans med resten av Fjärde Internationalen delta i den diskussion som utvecklades inom LCI och så småningom ledde fram till en politisk kursändring.

Som ett komplement till detta politiska stöd tog vi ett bredare initiativ uppbyggt kring en nationell mötesserie med en kamrat från SUV. Dessutom har förbundet genomfört otaliga möten och torgappeller för den portugisiska revolutionen osv, osv.

När Andersson säger att vi inte ”rörde ett finger” ljuger han.

Men låt oss göra ett bokslut idag. Nu erkänner även FK att FUR inte var ”det revolutionära alternativet”. Bl a LCI, LUAR och MDP blockerade FUR, heter det. Vi håller inte med om denna värdering. Men den är naturligtvis en bumerang för FK:arna. För därmed har de erkänt att vi hade rätt. FUR var inget revolutionärt alternativ.

De pengar som samlades in togs alltså inte om hand på ett vettigt sätt. De hjälpte i stället till att blockera utvecklingen.

Kunde man tro! Men pengarna kom inte ens fram. De har skickats först i dagarna! Och då till de delar som är ”kvar av FUR”. Dvs främst MES och PRP-BR.

Så var det med det. Ett smärre bedrägeri. Vi vet många som trodde på FK och gav pengar till FUR i hopp om att de skulle komma till omedelbar användning. Det var ju så FK argumenterade: Endast FUR kan ta hand om pengar! Och man behöver pengar nu, innan ambulanserna kommer! Vi vet också många som gav pengar i hopp om att LCI skulle få en bit av kakan. Men de drogs vid näsan.

Både vi och FK har alltså rört på fingrarna när det gäller Portugal. Men där FK lekte med avtryckaren och spelade falskt när det gällde penninginsamlingen, där utvecklade vi ett korrekt politiskt stöd till LCI i kombination med en icke-sekteristisk klassolidaritet.

Nina Källberg och Göte Kildén. Ur tidskriften Fjärde Internationalen 1/1976. Nina Källberg är en pseudonym för Ingrid Hedström

Leninism eller centrism i enhetstaktiken

Förbundet Kommunist har under hela sin existens varit oförmöget att utveckla en systematisk politisk kritik av RMF. l stället har förbundet lagt sig till med en struntförnäm attityd parad med stickkommentarer och buskagitation. Nu har organisationen ändrat sig. l nr 15 av FK:s teoretiska organ »Kommunist» behandlas RMF i tre av artiklarna. Av dessa tre har vi t o m förärats en egen som under rubriken »Leninism eller trotskism i enhetstaktiken» försöker göra upp med RMF:s enhetsfronttaktik. Detta är utmärkt! För första gången drar FK blankt.

Blev vi överväldigade av detta vapenskrammel? Nej, snarare blev vi förstärkta i vår tidigare värdering av FK:s teoretiska oförmåga att ge sin antitrotskism kött på benen.

Leninism eller centrism i enhetstaktiken

I den här artikeln har vi synat detta FK:s första ordentliga försök att »göra upp» med en aspekt av vår politik. Men vi har inte inskränkt oss till det. »Kommunists» 2 1/2 sidor om vår enhetstaktik är inte i sig värda ett svar på flera sidor. Den föreliggande artikeln syftar därför längre.

De problem som FK ytligt har vidrört i sin artikel ställer nämligen frågor av mer allmänt intresse för politiskt avancerade arbetare och dessa har vi tagit till utgångspunkt för en diskussion av element i den leninistiska strategin och taktiken som ofta har varit totalt frånvarande i debatten.

De frågeställningar vi berör hoppas vi ska inspirera till en givande debatt. Vi hoppas att provocera, inte bara FK, utan också andra delar av vänstern. Ta artikeln som en utmaning!

»Utan en revolutionär teori kan det inte finnas en revolutionär rörelse.» (Lenin)

Än slank dom hit, än slank dom dit

Den ledande tesen i »Kommunist» är att RMF inte baserar »sin påstådda enhetstaktik på en konkret analys» utan enbart »övertagit vissa resolutioner» från Komintern på 20-talet. Mot detta uppställs FK:s analys av samhällsläget: »Om RMF lever avskilt från klasskampen så gör inte Förbundet Kommunist det. Tvärtom, själva grunden för vår enhetstaktik är vår analys av samhällsläget». (»Kommunist», s 36)

Var återfinner vi då denna konkreta analys av samhällsläget»? Inte i FK:s grundsatser i alla fall. Inte heller i »Kommunist», där man i samma nummer som det vi citerar ur finner följande (på sid 11): »Det som fortfarande är den stora bristen är att vi saknar en acceptabel analys av läget och utvecklingen i världen och Sverige.» (»Kommunists» kursiv). Och i Arbetarkamp 5/74 får vi veta att »lägesanalysen dras i gång…».

RIDÅ.Här skulle vi egentligen kunna sluta, eftersom Kommunists kritik därmed faller ihop som ett korthus. Men som vi tidigare sagt reser denna kritik frågor där svaren måste ställas på en stabilare grund än en hög kortlappar.

Komintern och enhetsfronttaktiken

»Kommunist» påstår att Komintern skapade denproletära enhetsfronten i »en period av defensiv,av försvarskamp för arbetarklassen, för att sätta stopp för bourgeoisins reaktionära anstormning. Och därför hade kommunisterna till målsättning att »försvara så många av de positioner de tillkämpat sig som möjligt, och söka dämma upp fanflykten till reformismen». (»Kommunist», s 36)

Med denna beskrivning vill FK styrka tesen att enhetsfronttaktiken i dag inte kan ställas på liknande sätt som Komintern gjorde. Detta eftersom »samhällsläget» då var helt annorlunda (»defensivt») i motsats till nu, där det är frågan om en »offensiv» och »det gäller att på alla områden flytta fram arbetarklassens positioner). (»Kommunist» s 36)

Vi återkommer till dagsläget och dess konsekvenser för tillämpningen av enhetsfronttaktiken, men låt oss stanna ett tag vid FK:s beskrivning av Kominterns politik.

Vi påstår att »Kommunists» framställning av omständigheterna kring, och syftet med, enhetsfronttaktiken är felaktig.

Det är riktigt att den proletära enhetsfronten skapades i ett läge då den tidigare »revolutionära offensiven» var bruten och att det gällde att möta bourgeoisins offensiv. Men Komintern hade inte bara »defensiva» syften med sin enhetsfronttaktik. Tvärtom var det en taktik som syftade till att samla arbetarklassen i försvarsstrider som i och med att den kom i rörelse skulle kunna omvandlas till offensiv.

Detta är lätt att bevisa med ett par Korninterncitat:

»I de allmänna förhållanden i vilka arbetarrörelsen nu befinner sig, kommer varje allvarlig massaktion, även om den enbart utgår från delkrav, ofelbart att ställa revolutionens mer allmänna och grundläggande frågor på dagordningen. Det kommunistiska avantgardet kan bara vinna om de nya arbetarskikten genom sina egna erfarenheter övertygas om reformismens illusioner och kompromissmakeriets framtida öde.» (Den proletära enhetsfronten, s 11)

»Enhetsfronttaktiken är kommunisternas erbjudande av gemensam kamp med alla arbetare som tillhör andra partier och grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetar klassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisin. Varje kamp för det minsta dagsaktuella krav utgör en källa till revolutionär upplysning och skolning, ty kampens erfarenheter kommer att övertyga arbetarna om revolutionens oundviklighet och om kommunismens betydelse.» (A A s 46)

Enhetsfronttaktiken förutsatte således inte att arbetarna var hänvisade till att bara föra en defensiv kamp. Tvärtom hade Komintern målsättningen att med denna taktik sätta arbetarklassen i rörelse och i och under denna klasskamp skulle arbetarna revolutioneras och kommunisternas positioner stärkas.

Det är en ren lögn att påstå att syftet var att »söka dämma upp fanflykten till reformismen»! Enhetsfronttaktiken syftade till att öka fanflykten från socialdemokratin till kommunisterna!

Ett annat exempel på en förvrängning av Kominterns linje återfinns i följande uttalande: »I vissa fall kunde även stöd till ’arbetar­regeringar’ (d v s av socialdemokrater domi­nerade regeringar) tänkas». (»Kommunist» s 36)

Med detta vill »Kommunist» styrka sitt påstående att Kominterns enhetsfronttaktik endast syftade till defensiv. Man vill att läsaren ska tänka ungefär så här: »Om kommunisterna tom kunde stödja en socialdemokratisk regering, då måste de verkligen ha intagit en defensiv position.» (Not 1)

Kommunists beskrivning av Kominterns linje är falsk eftersom man inte redogör för vilket innehåll Komintern gav parollen om »arbetarregering». Målsättningen med parollen om »arbetarregering» var att i enhetsfronttaktikens tecken ge en övergångsparoll som skulle kunna leda till proletari­atets diktatur!!! (är detta defensivt??). För att en gång för alla likvidera »Kommunists» milt sagt slappa tolkning av Komintern ska vi citera ett längre avsnitt ur Kominterns »Teser om Internationalens taktik»:

»Som allmän propagandaparoll kan kravet på arbetarregering (ev. arbetar- och bonderegering) användas nästan överallt. Men som aktuell politisk lösen har arbetarregeringen den största betydelsen i de länder där det borgerliga samhället befinner sig i en särskilt osäker situation, där styrkeförhållan­dena mellan arbetarpartierna och bourgeoisin sätter avgörandet av regeringsfrågan på dagordningen som praktisk nödvändighet. I dessa länder blir parollen ’arbe­tarregering’ en oundviklig slutsats av hela enhetsfronttaktiken.

II Internationalens partier söker i dessa länder ’rädda’ situationen genom att propagera för och förverkliga en koalition mellan bourgeoisin och socialdemokratin. De senaste försöken av några partier inom II Internationalen (t ex i Tyskland) att tillbakavisa ett öppet deltagande i en sådan koalitionsregering och samtidigt i smyg genomföra den, betyder endast en försiktighetsmanöver gentemot de protesterande massorna – ett ännu mera raffinerat bedrägeri mot arbetarna. Mot en öppen eller maskerad borgerlig-socialdemokratisk koalition ställer kommunisterna enhetsfronten av alla arbetare och en koalition av alla arbetarpartier på det ekonomiska och politiska området till kamp mot den borgerliga makten och för dess slutgiltiga störtande. Genom en förenad kamp av alla arbetare mot bourgeoisin skall hela statsapparaten komma i arbetarregeringens händer och därigenom skall arbetarklassens position stärkas.

Arbetarregeringens mest elementära uppgifter måste vara att beväpna proletariatet, att avväpna de borgerliga kontra­revolutionära organisationerna, att införa en produktionskontroll, att lägga huvudparten av skattebördan på de rikas skuldror och att bryta den kontrarevolutionära bourgeoisins motstånd.

En sådan arbetarregering är möjlig blott om den födes genom massornas egen kamp och stöder sig på kampdugliga arbetarorgan, vilka skapas av de undertryckta arbetarmassornas understa lager. Även en arbetarregering som uppstått genom en parlamentarisk konstellation och alltså är av rent parlamentariskt ursprung, kan åstadkomma en uppryckning för den revolutionära arbetarrörelsen. Det är självklart att uppkomsten av en verklig arbetarregering och det vidare upprätthållandet av en regering som bedriver revolutionär politik kommer att leda till en förbittrad kamp, ev till inbördeskrig med bourgeoisin. Redan proletariatets försök att bilda en dylik arbetarregering kommer på förhand att stöta på det skarpaste motstånd från bourgeoisins sida. Parollen arbetarregering är därför ägnad att samla proletariatet och utlösa revolutionär kamp.

Kommunisterna måste under vissa omständigheter förklara sig beredda att bilda regering tillsammans med icke-kommunistiska arbetarpartier och -organisationer. Men de San göra detta först då garantier finnes för att denna arbetarregering verkligen kommer att föra en kamp mot borgardömet i ovannämnda mening.» (Den proletära enhetsfronten, s 46-47)

Defensiv eller offensiv?

»Kommunist» skriver att enhetsfronttaktiken är avhängig »vår analys av samhällsläget: är det fråga om offensiv eller defensiv» (s 36) Utgångspunkten för FK:s »enhetsfronttaktik» är att det är frågan om en »offensiv».

Detta upprepas gång på gång:

»Vårt strategiska delmål(?) att skapa en revolutionär arbetarrörelse kräver just en väldig offensiv från alla stridbara ar­betares sida. Samhällsläget är alltså (??? vår anm.) av en helt annan karaktär än det var då Komintern formulerade den ’proletära enhetsfrontens’ taktik.» (s 36)

Givetvis måste en användning av enhetsfronttaktiken ta sin utgångspunkt i »samhällsläget». Att påstå något annat vore att förfalla till en dogmatisk idealism. Men vi hävdar att FK:s mekaniska uppdelning i »offensiv» och »defensiv» är en mystifikation som enbart lämnar vägen öppen för grova politiska misstag. Genom att hänvisa till att läget häver »defensiv» eller »offensiv» kan man motivera vilka strategiska eller taktiska vänd­ningar som helst. Begreppen bör utrotas i den mening FK använder dem.

Vi behöver inte bara peka på detta som en möjlig användning av begreppen. »Kommunist» diskuterar öppet sådana tolkningar.

Om SKP skriver »Kommunist» t ex att dess klassamarbetslinje » är logisk» utifrån en värdering av samhällsläget som »defensivt» (s 36). Vi förkastar FK:s ståndpunkt. Obe­roende av samhällsläget är SKP s »folkfrontslinje» felaktig. Vi ska diskutera detta prob­lem i nästa avsnitt, varför vi tills vidare läm­nar denna frågeställning.

I det här avsnittet vill vi bara understryka att mekaniska resonemang ä la FK om defensiv och offensiv i klasskampen försvårar en förståelse för klasskampens dynamik. Klasskampen startar nämligen alltid utifrån mer eller mindre defensiva positioner, för att under klasskampens gång — under gynnsam­ma omständigheter — ledas över i offensiv. Detta måste vara utgångspunkten för varje revolutionär strategi. Den som inte har förstått detta kan heller aldrig utforma en verkligt revolutionär strategi. Oktoberrevolu­tionen är det bästa exemplet på detta. Ett revolutionärt användande av enhetsfront­taktiken syftar just till att öppna sådana möjligheter.

»Kommunists» ovilja att rent ut beteckna den innevarande epoken som offensiv gör framställningen ännu virrigare (not 2). Eftersom »Kommunist» i stället talar om nödvän­digheten av en »offensiv för att bryta reformismens grepp», »för att flytta fram arbetarklassens positioner» blir egentligen FK:s ståndpunkt obegriplig. Ty sådana »offensiver» bedriver kommunisterna alltid, oberoende av de radande samhällsförhållandena. I denna meningav begreppet »offensiv» skulle också SKP kunna skriva under på detsamma, ty vad syftar SKP:s folkfrontspolitik till om inte »bryta reformismens grepp», »flytta fram arbetarklassens positionen» etc.

Motsägelsen i »Kommunist» på denna fråga finner sin »lösning» i att utkastet till »Kommunist-artikeln (skriven av signaturen CB) betecknade epoken som offensiv. Detta kunde tydligen inte accepteras av »Kommunist»-redaktionens majoritet, varför dessa satser omarbetades. Men i och med dessa förändringar förlorade artikeln också en del av sin inre logik.

Folkfront eller proletär enhet?

»Kommunists» resonemang om »defensiv» och »offensiv» har också sina historiska röt­ter. Det var under stalinismen som »samhällsläget» började analyseras i dessa termer och strategin och taktiken bestämmas utifrån dessa abstrakta kategorier. Politiken under Kominterns sekteristiska s k tredje period (1928 -34) motiverades sålunda med att »perioden var offensiv». Folkfrontspolitiken (34 – 39) med att läget krävde »defensiv».

I och med att FK bygger upp sitt resonemang kring dessa begrepp har det också lämnat vägen öppen för både sekterism och folkfronteri (se ovan om SKP).

I artikeln säger Kommunist rent ut att FK kan tänka sig situationer då stöd till borgerliga grupper kan bli aktuellt (folkfrontspolitik):

«När det i valkampanjen står två block mot varandra, där det ena står för en direkt fascistisk efter ultrareaktionär politik, medan det andra för någon variant av liberal borgerligt-demokratisk politik, måste vi stödja det senare i valkampanjen (såvida inte det redan existerar ett starkt kommunistiskt parti. I så fall blir frågan mer komplicerad (???vår anm) och kan inte besvaras på förhand här.» Detta är inget annat än en variant av den argumentation som de traditionella stalinis­tiska kommunistpartierna använde (och använder) för att motivera folkfrontspolitiken (Spanien, Frankrike, Kuba, Portugal etc). Vi avvisar sådana resonemang.

Hur många blodiga nederlag ska arbetarklassen behöva uppleva innan varje variant av folkfrontspolitik en gång för alla överges?

Den bruna pesten kan enbart stoppas av en proletär kampenhet. Fascisterna måste bekämpas på gatorna, på arbetsplatserna genom arbetarklassens egen kamp. Fascismen bygger inte på parlamentarisk verksamhet, utan på en utomparlamentarisk, småborgerlig massrörelse och kan därför endast stoppas av en proletär massrörelse.

Vi får aldrig lita till (eller sprida illusioner om) att en »borgerligt-demokratisk» parlamentarisk konstellation ska kunna stoppa en utomparlamentarisk fascistisk rörelse. Detta måste vara A och O i kampen mot fascismen. Att inte låta sin politik genomsyras av denna insikt innebär att man försvårar för arbetarna att själva ta upp kampen.

Politiken att stödja (eller bilda koalition med) borgerliga partier i ett läge av djupgående kris och med en växande fascistisk rörelse, brukar oftast motiveras med att borgerlig demokrati är »det mindre onda» jämfört med fascismen. Det var med sådana argument som också den tyska socialdemo­kratin motiverade sin politik under nazismens framväxt i Tyskland. Den enda effek­ten av denna politik blev (och kommer alltid i liknande situationer att bli) att arbetar­klassen avväpnades, splittrades och demorali­serades. Genom att med tal om »det mindre onda» stödja borgerliga partier och ledare som var icke-nazister, tvingade reformisterna sig själva och arbetarklassen på defensiven. Genom denna politik tvingades man – för att upprätthålla enheten med borgarna – att ta ansvar för och i praktiken stödja de arbetarfientliga åtgärder som de tyska borgarna genomförde för att bekämpa den kapitalistiska krisen.

Fascism kan aldrig stoppas med klassamarbete, Att socialdemokrater väljer klassamarbetets väg, det är inget att förvåna sig över, men att en organisation som PK, som tom säger sig ha brutit med stalinismen, förespråkar klassamarbete, det är mer anmärkningsvärt.

Det grundläggande felet som Kommunist gör i sitt resonemang, det är att de bortsett från de samhälleliga förhållanden som betingar uppkomsten av ultrareaktionära och fascistiska rörelser. Sådana uppstår inte när som helst. De uppkommer då samhället befinner sig i djup kris, (socialt, ekonomiskt, politiskt). Fascistiska rörelser är en produkt av ett sjukt kapitalistiskt samhälle, en produkt av en kapitalism som kämpar för sitt liv. I dessa situationer ställs frågan alltmer på sin spets: antingen måste alla arbetarklas­sens organisationer krossas — dvs arbetarklassen atomiseras – för att kapitalismen ska kunna repa sig, eller så krossar arbetarna kapitalismen.

Att som »Kommunist» gör bortse från detta är rent katastrofalt. I tillstånd av ytter­ligt djupgående samhällskris måste alla kraf­ter användas till att visa på nödvändigheten av att arbetarna totalt måste bryta med bourgeoisin på alla nivåer, dvs ställa frågan klass mot klass. Att i dessa situationer stödja olika delar av den »demokratiska» delen av bourgeoisin är detsamma som att stödja de arbetarfientliga åtgärder som varje borgerlig regering måste vidta för att bekämpa kapitalis­mens kris.

Många medlemmar i FK protesterar tro­ligtvis mot ovanstående resonemang. De kommer troligen att försvara sig genom att säga att FK inte stödjer den politik som socialdemokratin förde i Tyskland och att de »gjort upp med» Kominterns folkfrontspoltitik. I en viss mening har de rätt. Det är riktigt att FK inte har gått lika långt som de stalinistiska partierna i sin klassamarbetspolitk. De omgärdar sitt klassamarbete med fler reservationer, de har inte tagit steget fullt ut i den reformistiska och stalinistiska gungflyn. l verkligheten vacklar FK mellan revolutionära och icke-revolutionära ståndpunkter i frågan. FK:s hållning är typisk för centrister. FK:s historiska motsvarighet är organisationer som det spanska POUM, som under det spanska inbördeskriget gav »kritiskt stöd» åt den spanska folkfronten i stället för att använda sina krafter till att skapa ett revolutionärt alternativ till folkfronten. Liknande vacklande hållning hade också MIR i Chile, som f ö »Kommunist» uttryckligen stödjer utan några politiska reservationer. (Om detta, se nedan.)

I avsnittet om val till borgerliga parlament ska vi utreda frågan om den revolutionärt marxistiska hållningen till olika folkfrontskombinationer närmare. Men innan vi gör detta så ska vi först kortfattat ta upp frågan om kommunisternas hållning till den borgerliga demokratin.

Försvarar vi borgerlig demokrati gentemot reaktionen?

Vi avvisar stod till öppet borgerliga partier i val. Vad betyder detta? Betyder det att vi är ointresserade av att försvara den borgerliga demokratin mot reaktionen? Nej, det betyder det inte! Kommunister försvarar alltid den borgerliga demokratin, men med proletära metoder!

För att beskriva vår ståndpunkt skall vi ta upp ett historiskt exempel, som kan åskådliggöra problemen och dess lösning. Det exempel som vi skall behandla är Kornilov-upproret i Ryssland 1917.

Från februari till oktober 1917då bolsjevikerna grep makten regerades Ryssland av en provisorisk regering. Denna innehöll både representanter för de reformistiska arbetarpartierna och från de borgerliga partier­na, dvs regeringen var av folkfrontstyp. Bolsjevikerna drev gentemot denna regering en »dubbeltaktik». Dels krävde de att »de kapitalistiska ministrarna» skulle kastas ut ur regeringen, dels att all makt skulle gripas av sovjeterna (arbetarråden). Med denna politik syftade de till två saker: Dels dra upp en klasslinje och visa på nödvändigheten av att bryta med bourgeosin, dels att avslöja den provisoriska regeringen och att upprätta proletariatets diktatur byggd på sovjeter.

I september försökte general Kornilov genom en militärkupp störta den provisoriska regeringen (ledd av Kerenskij). Hur handlade då bolsjevikerna? Jo, de fortsatte sin kamp mot den provisoriska regeringen, man visade att det var en borgerlig regering och att den var oförmögen att slå tillbaka reaktionen. De påvisade att det endast var arbetar­klassen som kunde besegra Kornilov. Lenin brännmärkte dem som i denna situation blivit »principlösa» och stödde den proviso­riska regeringen. »Deras attityd är helt fel­aktig och principlös». Lenin skrev:

»inte ens nu får vi stödja Kerenskijs re­gering. Det är principlöst. Vi kanske ställs inför frågan: Ska vi inte kämpa mot Kornilov? Givetvis måste vi det!…Vi ska slåss, vi kämpar mot Kornilov, precis som Kerenskjjs trupper gör, men vi stödjer inte Kerenskij. Tvärtom, vi avslöjar hans svaghet. Det är skillnaden. Det är en ganska subtil skillnad, men den är högst väsentlig och får inte glömmas.» (Lenin: Collected Works 25, s 285-6) Lenin var således beredd att samverka med Kerenskij enbart i en militär-teknisk mening, att sida vid sida med Kerenskijs trupper slåss mot Kornilov. Men samtidigt förvägrade Lenin Kerenskijregeringen varje politiskt stöd.

Så ställer en revolutionär frågan om försvaret av den borgerliga demokratin mot reaktionen. (Se också nedan om fallet Chile.) (Not 3)

Val till borgerliga parlament

»Kommunist»-artikeln demonstrerar en stor förvirring när det gäller förhållningssättet till parlamentet. Å ena sidan försvarar den MIR:s stöd till Allende vid valen i Chile, å andra sidan skriver man »skulle vi inte likt trotskisterna stött Wilson i valet eller den franska ’folkfronten’ förra året.» I det första fallet stod nämligen Allende — enligt FK — för en »radikalreformistisk politik som öppnar stora möjligheter för utveckling av arbetarnas självständiga kamp och organisering». I det andra fallet skulle det franska kommunistpartiet »tryckt tillbaka all arbetarkamp».

Kommunists ståndpunkt bygger dels på en felaktig politisk analys och felaktig politisk inställning, dels på en falsk beskrivning av Fjärde Internationalens linje och agerande i de olika fallen.

Låt oss ta upp fallen ett och ett.

1. Chile

Unidad Populär kom till makten efter valet den 4 september 1970. Breda sektorer av vänstern i Latinamerika (inklusive kubanerna) och de Moskvaorienterade kommunistpartierna framställde detta som en seger för socialismen.

Unidad Populär var sammansatt av sex partier. De viktigaste var Socialistpartiet, Kommunistpartiet och det borgerliga radikalpartiet. Allende fördes inte till makten genom en utomparlamentarisk massrörelse. Faktum är att Allende inte heller hade en majoritet av väljarna bakom sig, utan blev president med hjälp av det största borgerliga partiet – kristdemokraterna – som stod utanför UP (not 4).

Kristdemokraterna godkände Allende som president därför att de hade förtroende för att Allende skulle avhålla sig från att initiera någon avgörande utmaning mot det kapitalistiska systemet. Och det var uttryckligen också Allendes egen inställning. UP:s och Allendes målsättning var inte alls att »utveckla arbetarkampen» utan att reformera kapitalismen och kapsla in arbetarkampen. Det var också därför som Allende försökte samarbeta med den inhemska bourgeoisin och slutligen också tog med representanter för den borgerliga armén i sin regering, något som fick katastrofala konsekvenser.

Under dessa förutsättningar var det revolutionärernas huvuduppgift att försöka bryta arbetarnas förtroende för UP och gynna ar­betarnas självorganisering och beväpning inför den oundvikliga kommande konfrontationen.

Det faktum att UP kunde väljas var bara detta ett uttryck för en djupgående radikalisering och det var också detta som gjorde att bourgeoisin erbjöd reformisterna att ta hand om regeringen. Den hoppades på detta sätt att Allende skulle lyckas med att lugna ner arbetarklassen och förhindra att radikaliseringen gick alltför långt innan bourgeoisin var beredd att ta till hårdare metoder.

De reformer som Allende-regimen tvingades till att genomföra under trycket från massorna i början av sin regeringstid var givetvis positiva och ökade massornas vilja att gå vidare. Reformerna var en »biprodukt av den revolutionära klasskampen» (Lenin), inte Allendes goda vilja. Enda möjligheten att gå vidare var att bryta med UP, som fungerade bromsande i kampen. Därför måste revolutionärerna vägra ta ansvar för UP-regimen och arbeta för att avslöja den och ange ett politiskt alternativ.

Vid varje tillfälle måste revolutionärerna »gynna massornas självorganisering ochkampför sina egna behov. I Chile var det revolutionärernas uppgift att propagera och agitera för en arbetar- och bonderegering grundad på de framväxande klassorganen. Dessa klassorgan stod i motsättning till borgarklassen – kort sagt, de och endast de utgjorde grunden för ett politiskt alternativ till UP!

Så och endast så hade det chilenska »experimentet» kunnat sluta i en proletär revo­lution och inte i ett blodigt nederlag.

Detta betyder inte att revolutionärerna inte skulle ha stött UP:s progressiva åtgärder (nationaliseringar osv). Det betyder inte heller att revolutionärerna inte skulle ha för­svarat Allende mot reaktionära kuppförsök. (Jfr Kornilovupproret i Ryssland.) Men varje politiskt stöd till UP var felaktigt. Revolu­tionärerna borde i stället öppet ha propagerat för bildandet av självständiga klassorgan: arbetarråd, bondekommittéer osv, och agi­terat för att all makt skulle gripas av dessa.

Under hela den period i den chilenska klasskampen som öppnades av Allenderegimens tillkomst var det nödvändigt för revolutionärerna att på alla sätt visa arbetarklassen på nödvändigheten av att bryta alla band med bourgeoisin och visa på en revolutionär lösning av kapitalismens kris. Som vi sagt ovan betydde detta politisk kamp mot UP och för en organisering av arbetarklassen och de fattiga bönderna oberoende av bourgeoisin.

Taktiken vid valen i Chile (främst marsvalet -73) måste ses i förhållande till denna politiska kamp. Efter oktoberkrisen -72 samarbetade det chilenska Kommunistpartiet och Allendes Socialistparti öppet med delar av bourgeoisin i form av de militärer som drogs in i regeringen. Tidigare hade UP fått ett stöd av de dominerande delarna av Kristdemokraterna, däremot satt inte repre­sentanter för de dominerande borgerliga partierna i regeringen. Militärens inmarsch i regeringen var ett mycket påtagligt och kon­kret bevis för arbetarmassorna om UP-regeringens oförmåga att bryta med bourgeoisin. Marsvalen till parlamentet var därför ett utomordentlig användbart och viktigt tillfälle för revolutionärerna att inför massorna av­slöja denna regim samt visa på ett politiskt alternativ. Att i det läget rösta på Allende», som FK rekommenderar i efterhand, var förkastligt. Hade exempelvis MIR ställt upp egna kandidater, som förvandlat valkampanjen till en klasstribun för behovet av en arbetarregering byggd på klassens självorganisering och självförsvar, hade detta kunnat få en stor betydelse. I valet hade det varit inopportunt, men de lärdomar som då hade såtts kunde å andra sidan ha blivit avgörande i den kommande klasskonfrontationen.

2. Frankrike

»Kommunist» skriver att FK inte skulle »likt trotskisterna stött Wilson i England eller den franska ’folkfronten’ förra året». (s 38) Därmed demonstrerar Kommunist att man varken förstått vad frågan gäller eller undersökt hur Fjärde Internationalens sektioner agerade.

Låt oss ta det från början.

Frankrike hade under en lång rad av år regerats av gaullistpartiet, som särskilt under de senaste åren fört en konfrontationspolitik gentemot den franska arbetarklassen. Klasskampen skärptes. I detta läge bildade det franska socialistpartiet och kommunistpartiet en »vänsterunion» med ett förhållandevis radikalt program, som de gick till val med. I denna situation spändes förväntningarna hos det franska proletariatet, som fortfaran­de till sin absoluta majoritet trodde på de traditionella arbetarpartierna. Detta visar i sin tur att den franska arbetarklassen fort­farande domineras av parlamentariska illu­sioner.

Vad gjorde då våra kamrater? Jo, givetvis ställde man upp i valet med egna kandidater (tillsammans med en annan »trotskistisk» organisation, Lotte Ouvrière). l sin valkampanj försökte man avslöja »vänsterunionens» illusionsmakeri. Man fick tillsammans två procent av rösterna. Detta i den första valomgången.

I den andra valomgången fördelas enligt den franska valordningen enbart de mandat som inte uppnått majoritet i första valomgången. Det går så till att endast de två kandi­dater som fått högsta röstetalet i första val­omgången äger rätt att ställa upp. Konkret betydde det att endast kandidater från gaullisterna och »vänsterunionen» fanns med i andra valomgången.

Våra kamrater hade alltså endast två alternativ: Valbojkott eller rösta på »vänsterunionen». Man valde det senare. Varför? Berodde det på att man plötsligt stödde »vänsterunionens» politik? Nej, givetvis inte!

Frågan om man ska bojkotta eller inte beror på Vänsterunionens klasskaraktär och på vilken effekt det ena eller andra får på klasskampen. Kommer en seger för Vänsterunionen att ge öppningar för klasskampen eller inte? Vilket alternativ är det bästa för att vi revolutionärer bäst ska nå ut till arbetarna med vår propaganda? Vilket alternativ är det bästa för att skapa gynnsamma för­utsättningar för att avslöja och bekämpa Vänsterunionen och arbetarnas parlamenta­riska illusioner?? Osv, osv.

Det är sådana frågor som måste besvaras innan det kan avgöras hur man konkret bör agera i ett valförfarande. Det kan aldrig av­göras genom en abstrakt hållning att det är felaktigt att »stödja» reformister i val. Enligt våra franska kamrater hade det varit fördel­aktigt för klasskampen om Vänsterunionen kommit till makten. Arbetarklassen skulle ha haft stora förväntningar på »sin» regering som då de inte infriades, snabbare och effektivare än hur många stolta revolutionära proklamationer som helst skulle ha demon­strerat för arbetarklassens majoritet vad Vän­sterunionen var värd. En sådan situation – med den franska arbetarklassen i rörelse -skulle ha varit fördelaktigare för revolutionärerna och arbetarklassen än en gaullistisk regim.

Detta är den ena sidan av saken. Den andra gäller Vänsterunionens karaktär. Varför är det principiellt möjligt att lägga sin röst på (OBS inte stödja!) reformistiska arbetarpartier men inte folkfrontskonstellationer? Det hänger samman med att de social­demokratiska och kommunistiska partierna till historiskt ursprung och klassbas är arbetarpartier. De organiserar stora delar av arbetarklassen, men inte bourgeoisin. Det innebär att partierna av arbetarna också uppfattas som »arbetarpartier» i motsats till de öppet borgerliga partierna. En röst på sådana partier utgör därför en »klassröst» i motsats till en röst på t ex gaullistpartiet. Detta gör det möjligt att »dra upp klasslinjer» i valen, dvs en för arbetarnas massa förståelig »klass mot klass»-linje. Genom att i vissa lägen uppmana till en röst på sådana »arbetarpartier» kan man alltså peka på nödvändigheten av arbe­tarklassens enhet mot bourgeoisin.

En uppmaning till röstning på icke-revolutionära arbetarpartier har alltså två syften: att försöka visa på nödvändigheten av att bryta med bourgeoisin (dra upp klasslinjer) och att försöka skapa gynnsamma förutsättningar för att avslöja dessa arbetar­partier inför arbetarmassorna. Detta är en klassisk leninistisk taktik. (Se Lenins »Radikalismen…» och not l och not 4).

Taktiken kan givetvis inte användas när som helst. I princip bör revolutionärer alltid ställa upp själva i val för att i denna politiserade situation föra ut hela sin politik och för att få en gradmätare på sitt politiska inflytande. Valbojkott är i princip bara ak­tuellt i lägen då »valet är en taskig fälla», d v s då valet har en uppenbar funktion att avbryta en revolutionär process. (T ex i juni -68 i Frankrike.) Uppmaning till röstning på andra »arbetarpartier» är aktuellt i lägen då den egna organisationen inte har möjlighet att ställa upp själv och då en sådan röstning kan få en positiv funktion i klass­kampen.

Här har vi förklaringen till att det är felaktigt att rösta på t ex den svenska socialde­mokratin. Denna har suttit och förvaltat den svenska imperialismen i över 40 år. En röst på socialdemokratin skulle därför inte få några som helst positiva effekter på klass­kampen. Tvärtom skulle det endast uppfattas som ett stöd till den förda politiken oberoende av vilka reservationer vi skulle göra. En sådan röst skulle enbart fungera uppbromsande på klasskampen.

Vpk då? »Kommunist» skriver att vi »rimligen» borde »stött Vänsterpartiet i valet 73». För att komma fram till denna slutsats har »Kommunist» dragit parallellen med Kominterns »arbetarregeringar» (en falsk parallell — se ovan) och påstår att vi »godtyckligt stoppat in» Vänsterpartiet på socialdemokra­tins plats i den proletära enhetsfronten. (FK försöker styrka sin tes att vi skulle anse att Kominterns resolutioner »är allmänt gil­tiga» med undantaget att Vpk ersätter Kominterns socialdemokrati.)

Vi ska göra FK besvikna. Då vi diskuterar möjligheten av olika ageranden i valsammanhang, utgår vi inte alls från Kominterns teser utan från den leninistiska metoden.

Vad gäller eventuell röstning på Vpk, så måste den bestämmas utifrån klasskampens läge och de strömningar som finns i arbetarklassen. Vi avhänder oss inte alls möjligheten av att rösta på Vpk (inte heller socialdemo­kratin för den delen), om förhållandena är sådana att det skulle spela en positiv roll i klasskampen.

När skulle vi i så fall kunna uppmana till röstning på Vpk? Jo, för det första om vi av olika anledningar inte skulle kunna ställa upp själva och för det andra om en röst på Vpk skulle gynna klasskampen. Ett sådant läge skulle uppstå om t ex en radikalisering i arbe­tarklassen åtföljdes av en allt snabbare ström av radikaliserade arbetare till Vpk. I en sådan situation skulle en valbojkott orsaka att man ställde sig utanför radikaliseringsprocessen. I en sådan situation skulle vi kunna uppmana till röstning på Vpk, samtidigt som vi naturligtvis går till hårt angrepp mot Vpk:s politik.

Det var också så våra kamrater i Frankrike agerade i andra valomgången. Samtidigt som man uppmanade till röstning på Vänsterunionen gick man ut i en stor kampanj för att avslöja dess politik och för att försöka visa att Vänsterunionen inte skulle kunna lösa arbetarklassens problem. På detta sätt ställde man sig inte (som FK:s broderorganisation Revolution! som bojkottade — se Not 6) vid sidan av radikaliseringsprocessen, utan kastade sig in i den för att påverka och förändra den. Man agiterade och propa­gerade mot parlamentariska illusioner och påvisade att endast arbetarklassens egen revolutionära kamp skulle kunna leda fram till so­cialismen.

Röstningen på Vänsterunionen motiverade man ungefär så här:

»Ni har fortfarande illusioner om Vänster­unionen. Den kommer inte att lösa era problem. Men vi ska inte förhindra er från att själva — av egen erfarenhet — övertyga er om det. Vi ska inte stå i vägen för detta. Ni får våra röster. Ingen ska efteråt kunna säga att det var vårt fel om Vänsterunionen inte vinner valet och därmed inte kan »genomföra sitt program». Men lägg våra ord på minnet: Vän­sterunionen kommer inte att ge er socialis­men. Den måste ni tillkämpa er med egen kamp.»

Vi anser att FCR:s agerande var riktigt. I den situation av tilltagande radikalisering som i första hand kapitaliserades av Vänsterunionen skulle en valbojkott på ett felaktigt sätt avskärmat FCR från arbetarklassen. (Hur är det FK? Ska man vara sekteristisk gente­mot arbetarklassen?) Vi är också övertygade om att FCR med denna taktik också på bästa sätt lagt grunden till att effektivt kunna avslöja Vänsterunionen.

3. Storbritannien

Här kan vi vara kortfattade eftersom principerna för valagerande i stort sett har behandlats i föregående avsnitt.

Vår brittiska sektion IMG ställde upp med egna kandidater i en del av valdistrikten. I de övriga distrikten uppmanade man till röstning på de övriga vänstergrupperna (Revolutionary Workers Party och två maoistiska grupper) och först i tredje hand, där inga »revolutionära kandidater» ställde upp upp­manade man till röstning på Labour.

Enhetstaktiken – en abstrakt dogm?

»Kommunist» säger att vi ser Kominterns teser om den proletära enhetsfronten som »generellt riktiga». Detta är egentligen så dumt att det är onödigt att argumentera mot det. Vi skulle ha ansett det betydligt mer intressant om »Kommunist» försökt sig på en konkret polemik mot det vi skrivit i ämnet i stället för att tillskriva oss uppfattningar som endast existerar i FK:s föreställningsvärld. Man bör lägga märke till att »Kommunist» i sin kritik av vår »enhetsfronttaktik» inte har försökt underbygga sina resonemang med ett enda citat från någon av våra publikationer. Därför är också »Kommu­nists» kritik fullständigt i det blå. Svammel är rätta ordet!

Vi har därför ingen anledning att här i detalj utreda frågan om hur vi ser på enhetsfronttaktikens användning i dag, dess strate­giska betydelse osv. Dessa frågor diskuteras i t ex »Söndrade vi stå, enade vi falla» (r-broschyren) och så länge FK inte försökt tillbakavisa oss i sak har vi ingen anledning att gå i svaromål.

När vi använder oss av enhetsfronttaktiken försöker vi tillämpa den metod som ligger till grund för Kominterns enhetsfronttaktik och inte teserna som sådana. Och metoden är generell. Enhetstaktiken som metod är lika gam­mal som marxismen. Det enda som är speciellt med Kominterns teser från 1922 är att det är första gången som enhetsfronttaktiken behandlas på ett systematiskt sätt. All enhetsfronttaktiken som metod (inte som abstrakt dogm) fortfarande är användbar skulle vi kunna ge otaliga exempel på. Låt oss bara erinraom att den i Frankrike både visatsig kunna gynna uppkomsten av breda och kraftfulla mobiliseringar och bli ett effektivt vapen i kampen mot speciellt franska kommunistpartiet. (Kampen mot Debré-lagen, förbudet mot Ligue Communiste, Chilerörelsen, kampen mot fascismen, solidaritetsarbetet för vikti­ga arbetarstrider osv. ) En värdering avdessa erfarenheter från FK skulle vara önsk­värd.

Men låt oss granska FK:s egen syn på enhetsfronttaktiken som den framställs i »Kommunist».

Förbundet Kommunist och enhetstaktiken

Vi har ovan redan påpekat att FK byg­ger sin »enhetsfronttaktik» på ett felaktigt offensiv/defensiv-resonemang och att detta har parats med en allmänt oklar hållning till borgerliga partier och rörelser. I det här avsnittet ska vi ge exempel på hur FK:s centrism också satt sina spår i den »kon­kreta» delen av FK-artikeln, d v s då man diskuterar enhetsfronttaktikens tillämpning.

Enhetsfronttaktiken är en metod för att dra in maximalt antal individer i aktioner riktade mot olika yttringar av kapitalismen och för olika mer eller mindre långtgående mål. För att kunna dra med de reformistiska arbetarna i kampen, förhandlade Lenin och Komintern på sin tid med allsköns arbetarförrädare, bl a ledningen för den tyska socialdemokratin, Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts mördare. Man lät således inte politiken bestämmas utifrån moraliska värderingar. Tvärtom avvisade man uttryckligen »moraliserande» i politiken.

Målsättningen med enhetsfronttaktiken var inte att »sluta upp bakom reformisternas politik» utan att bryta igenom socialdemo­kratins försvarsmur och komma i kontakt med de av socialdemokratin influerade arbe­tarmassorna för att dra med dem i olika aktioner. Komintern var övertygat om att kommunisterna i kraft av sin riktiga politik hade allt att vinna på ett sådant agerande medan socialdemokratin hade allt att förlora (under förutsättning att kommunisterna upprätthöll sin politiska självständighet).

Vi menar att detta är giltigt i princip även i dag och kommer att vara giltigt så länge som arbetarklassen är politiskt upp­splittrad. Därför får man inte uppställa mo­raliska värderingar mot enhetsfronttaktiken. Men det gör FK! Hör bara:

»Första maj är inte något avskilt från vår övriga praktik. En enhet första maj måste bygga på en enhet i klasskampen. Därför är det självklart att vi aldrig kan ha enhet på Vpk s politik. l maj måste avspegla vår offensiva kamp för en ny, kämpande arbetarrörelse. Vänsterpartiet är ett av hind­ren för denna kamp. Hur skulle det gå att skapa en manifestation för den självstän­diga arbetarkampen och arbetarmakten med vänsterpartisten Rantatalo som sprang benen av sig för att bryta strejken i Malmfälten efter det lokala avtalet? Eller med de vänsterpartister i Hamnarbetarförbundets ledning som var drivande för att övertidsblockaden i mars skulle hävas, för att få komma till förhandlingsbordet trots att arbetsköparna inte hade givit ett enda bud?» (s 37)

Sättet att resonera är inte leninistiskt utan liknar Kominterns under dess sekteristiska »tredje period» 1928-34. Den period då socialdemokratin betecknades som »socialfascistisk» . Då kunde man inte »ena sig» med »socialfascisterna» som förrådde kampen, utan enbart med enskilda socialdemokrater och ev lokala avdelningar. Allt detta under parollen »enhetsfront underifrån».

»Vi avvisar enhet med arbetarbyråkratin i Vpk», säger FK. Med detta har organisatio­nen avslöjat att den inte förstått ett smack av syftet med enhetsfronttaktiken. Om det vore så att vi bara genom att appellera direkt till de Vpk-sympatiserande arbetarna kunde få dem att ställa upp bakom våra fanor och banderoller, då skulle det inte vara något problem. Då vore överhuvudtaget inte enhetsfronttaktiken aktuell längre. Ty det be­tyder att arbetarna i praktiken redan brutit med Vpk. Enhetsfronttaktiken är användbar innan detta stadium nåtts och är ett av med­len för att komma dit. FK avvisar genom sina moralkakor denna taktik.

FK brukar tala om att man inte får vara »sekteristisk gentemot arbetarna». Detta är riktigt. Men om man är sekteristisk gentemot de organisationer som arbetarna betraktar som sina, då är man också sekteristisk gent­emot dessa arbetare. Och att avvisa enhetsfronttaktikens användning gentemot Vpk är just inte något annat än ett uttryck för en sådan felaktig sekterism. (Obs. vi förespråkar inte politiska eftergifter gentemot Vpk och andra organisationer.)

Om man menar allvar med försöken att vinna bredare skikt av Vpk-are för en kommunistisk politik, då är det felaktigt att redan från början ställa Vpk-byråkratin åt sidan, att försöka gå förti denna. För att nå Vpk:s baskader på ett effektivt sätt räcker det inte med att appellera direkt till basen utan man måste också utnyttja möjligheterna att gå omvägen via ledningen. Det är en av enhetsfronttaktikens grundläggande sanningar.

FK talar om »enhet i klasskampen» som en nödvändig grund för första maj-agerande. Men en l maj-demonstration blir inte en »enhet i Klasskampen» bara därför att man organisatoriskt avskiljer sig från »Vpk-byråkratin» och genom att ställa upp paroller om »självständig arbetarkamp». Det enda man demonstrerar är en ytterligt naiv uppfattning av vad »enhet i klass­kampen» är för något och särskilt hur man uppnår en sådan. Det enda resultatet av en sådan politik är att den försvårar ansträng­ningarna att vinna Vpk:s bas för en klasskampspolitik. De arbetare som fortfarande sympatiserar med Vpk kommer bara att gå tillsammans med Vpk-byråkratin i stället och utan att konfronteras med revolutionärer och en revolutionär politik. Dessutom kom­mer arbetare som har svårt att ta ställning mellan de olika tågen att bara stanna hemma eller stå och titta på. Gynnar detta »skapan­det av en revolutionär, kämpande arbetarrö­relse»?

»Kommunist» vill inte ha enhet »på Vpk:s politik». Varken första maj eller någon annan dag. Vpk:s politik är klassamarbete, parlamen­tarisk kretinism och inget annat. Det är inte heller detta enhetstaktiken gäller, varken Första maj eller någon annan dag. FK:s argument är av samma »kvalitet» som r:s före den senaste »vändningen» då r försökte avvisa enhetsfronttaktiken i princip.

En aktionsenhet är något helt annat än en enhet kring ett visst partis politik. Vi trodde att dettavar elementärt. En enhetsdemonstration eller någon annan form av aktionsenhet är en enhet i handling i en viss fråga (eller flera frågor) vid en viss tidpunkt. Att demonstrera tillsammans med Vpk med bibehållen självständighet (t ex med egen kolonn) innebär inte alls att man »enat sig på Vpk:s politik».

Låt oss t ex se på årets Första majdemonstration i Stockholm. Där inbjöd Vpk till en demonstration på en plattform kring paroller mot kapitalismen, klassamarbetet, imperialismen och för socialismen. Är detta det verkliga innehållet i Vpk:s politik, då tycker vi att Vpk:s politik inte är så pjåkig. / praktiken står ju inte Vpk för dessa paroller ens. Ska vi då avvisa enhet med Vpk i en sådan demonstration genom att säga att parollerna är felaktiga? Nej, givetvis inte. I stället säger vi »utmärkt, låt oss demonstrera tillsammans för dessa saker» och sedan kom­mer vi – genom att ge dessa paroller ett konkret innehåll och genom att avslöja Vpk i praktiken – att visa vad Vpk står för.

Varje enhetsinitiativ, t ex en Första majdemonstration, måste ses i relation till klass­kampen. Detta säger också »Kommunist». Men i praktiken propagerar FK för en linje som innebär att t ex Första maj åtskiljs från den dagliga praktiken. Ty ett av syftena med att initiera enhetsdemonstrationer är att un­derlätta upprättandet av aktionsenheter i andra sammanhang (på arbetsplatser, i solidaritetsarbete etc.)

Låt oss t ex förutsätta att vi Första maj demonstrerat tillsammans med Vpk kring en viss acceptabel minimiplattform. Under den­na förutsättning är det lättare att argumentera med Vpk:arna på arbetsplatserna. I prin­cip kan man resonera på följande sätt: »Första maj demonstrerade vi tillsammans mot kapitalismen och klassamarbetet…osv, osv. Vi borde inte nöja oss med detta. Vi borde göra något på den här arbetsplatsen också. Här finns ju mycket som vi borde göra något åt. Osv, osv.»

Vpk:arna har givetvis svårare att neka samarbete under dessa förutsättningar än om vi tidigare har intagit en sekteristisk ståndpunkt och vägrat aktionsenheter. På detta sätt underlättas vårt arbete att få till stånd rörelser. Dessutom ökar våra möjligheter att vinna Vpkare för vår politik liksom att av­slöja Vpk:s.

Så bör man använda enhetstaktiken.

Men FK resonerar inte på detta sätt. Att demonstrera tillsammans med Vpk Första maj innebär ju att »ha enhet på Vpk:s politik», säger man och det vill FK givetvis inte veta av. Därför ställer FK upp en hel räcka med paroller som man försöker tvinga på alla and­ra och hoppas därmed att Vpk och »småborgarvänstern» ska vägra att ställa upp bakom dessa paroller. På detta sätt tror man att man »avskiljt sig» på ett effektivt sätt. I verklighe­ten har man dock bara hjälpt byråkraterna i Vpk att behålla kontrollen över sina medlem­mar och sympatisörer. Både Vpk-byråkrater­na och FK är nöjda och belåtna, de förra därför att de slipper konfronteras med revolutionärerna. Resultatet blir att kampen för att undanröja hindret Vpk försvåras.

FK kan tänka sig enhet med lokala Vpk-avdelningar säger man. Men »den kan endast byggas genom att vi tvingar över de lokala Vpk:arna på en revolutionär politik», (s 37. Varför inte kräva ritt dessa Vpkare går in i FK först???)

Detta är återigen ett argument som skulle ha kunnat hämtas från Kominterns tredje period. »Enhetsfront underifrån» kallade man det då. Denna politik var felaktig då och den är det fortfarande. Tror FK att det är möjligt att skapa enhet inom arbetarklassen på klasskampens grund på detta sätt? Tror FK att denna metod överhuvudtaget är ett effektivt medel att vinna Vpk:are för en revo­lutionär politik?

Om FK tror det, då ger vi inte mycket för FK:s uppfattning av vad »enhet i klasskampen», »revolutionär politik» osv egentligen innebär. Att ställa upp bakom FK:s arbetarmaktsparoller första maj förpliktigat nämligen inte till mycket mer än att ställa upp bakom Vpk:s huvudparoller (se ovan). Däremot är det ett utomordentligt exempel på sekterism. (Not 7)

Dessutom är »Kommunists» sätt att reso­nera idealistiskt. Det är genom att tvinga in Vpk-ledningen (på lokal och central nivå) i gemensamma aktioner på något så när accep­tabla plattformar (d v s i både objektiv och för Vpk:s del subjektiv mening) som vi verkligen kan skapa förutsättningar för att vinna Vpk:s bas för en revolutionär politik. Genom att visa på nödvändigheten av bred kampenhet kring arbetarklassens objektiva behov och genom att ta praktiska initiativ i denna riktning kan vi övertyga Vpk:s bas (och andra ar­betare) om vår politiks förträfflighet och Vpk:s ruttenhet.

FK och den proletära demokratin

Enhetstaktiken bygger på principen om enhet i handling med bibehållen politisk och organisatorisk självständighet för de deltagande politiska strömningarna.

Detta är inte någon obetydlig fråga, utan den har strategisk betydelse. Syftet är att skapa en förståelse för och en praktisk erfarenhet av proletär demokrati, något som inte minst är av oerhörd vikt under den proletära diktaturen, dvs under uppbygget av socialismen.

Det är bl a av denna anledning som vi bekämpar den maoistiska principen om maximiplattformar, som förbjuder deltagande politiska strömningar att gå utöver vad som står i plattformen. Mot detta ställer vi enhetsplattformar av »minimikaraktär», dvs plattformar som utgör den grund på vilken enheten vilar, men tillåter de deltagande politiska strömningarna att upprätthålla sin självständighet och gå utöver plattformen (men givetvis inte bryta mot plattformen). Detta brukar vi beteckna tendensfrihet.

FK brukar vanligen erkänna tendensfriheten, men då vi läser Kommunists artikel undrar vi om FK egentligen förstått varför tendensfriheten är så betydelsefull (Not 8)

Å ena sidan säger man sig vara emot maximiplattforrnar och för tendensfrihet.

Å andra sidan är man i praktiken inte speciellt angelägen att slåss för detta.

Detta kan vi bäst demonstrera genom att ta upp FK:s syn på solidaritetsarbetet.

1. Solidaritet med kampen i Italien

»Kommunist» understryker vikten av att solidarisera sig med arbetarkampen och att demonstrera för frigivande av alla politiska fångar. Om det senare skriver man:

»Massiv mobilisering kring detta krav är av stor betydelse. Därför kan det vara nödvändigt med maximiplattformar, d v s att avstå från tendensfrihet. En så­dan maximiplattform måste givetvis ge utrymme för att föra fram den proletära internationalismens nödvändighet.» (s 37)

Detta är rena rama gallimatiasen. För det första inställer sig genast frågan varför det plötsligt i denna fråga kan vara »nödvändigt» att avstå från tendensfriheten, då det inte gäller Chile, Indokina osv. För det andra varför kräver »Kommunist» samtidigt rätten att föra fram »den proletära internationalismens nödvändighet»? Står inte kravet på »massiv mobilisering» (som sägs kräva maximiplattform) i motsättning till kravet på att den proletära internationalismen ska få föras fram? Just detta brukar ju vara något som »småborgarvänstern» vill utestänga från sina demonstrationer. (Se t ex DFFG:s Vietnam-demonstrationer.) Nej, »Kommunists» resonemang är ohållbart. Även i detta samman­hang bör vi slåss för tendensfrihet. Det skul­le t ex vara möjligt att i en sådan demonstra­tion bygga enheten kring t ex frigivande av de politiska fångarna samtidigt som tendens­friheten garanterar rätten att föra fram t ex den proletära internationalismen. Så bör en massiv solidaritetsrörelse byggas upp.

2. Solidaritetsarbetet för Indokinas folk

FK vägrar delta i »borgerligt-demokratiska humanitetsdemonstrationer typ DFFG:s». Detta motiveras med två argument:

För det första därför att DFFG »vägrar tendensfrihet» och »går mot alla försök att föra in den proletära internationalismen» (jfr ovan). För det andra därför att DFFG »söker enhet med socialdemokratin».

Sedan skriver »Kommunist»: »Det sista är i sig tillräckligt för att omöjliggöra enhet, solidaritetsdemonstrationer får aldrig bygga på enhet med SAP…» (s 37)

Lägg märke till att »Kommunist» gör en demagogisk fint. Att DFFG söker enhet med SAP är inte samma sak som att DFFG:s demonstrationer bygger på enhet med SAP. Att DFFG söker enhet med SAP (på SAP:s vill­kor) borde ju i stället för att vara ett argu­ment mot att befatta sig med DFFG:s demon­strationer, vara ett argument för att söka en­het med DFFG for att vrida organisationen från SAP. »Kommunist» tänker emellertid inte så långt. I stället moraliserar man över DFFG:s opportunism.

På samma sätt är argumentet att FK inte kan demonstrera tillsammans med DFFG därför att organisationen vägrar tendensfrihet felaktigt. Om »Kommunist» resonerat logiskt, borde man istället skrivit att det är nödvändigt att ta upp kampen för att tvinga DFFG att acceptera tendensfrihet.

»Kommunists» argument visar sig således enbart vara defaitistiska och innebära en kapitulation inför de politiska uppgifter som den revolutionära rörelsen står inför. I stället för att gå i närkamp med DFFG för en riktig politik, uppmanar »Kommunist» till en sekteristisk passivitet.

Men inte nog med det. Några rader läng­re ner skriver an att om kampen i Indo­kina skärps, kan »enhet med småborgarvänstern» tänkas, men endast om SAP hålls utanför och rätten att föra fram den prole­tära internationalismen tryggas».

Lägg märke till att man här ställer sam­ma krav på demonstrationens utformning som ovan (när det gäller socialdemokratin och den proletära internationalismen). I sådana lägen ska man alltså ta upp kampen för det man tidigare inte ansåg det värt besväret att försöka ens. Snacka om kortsynt politik. Hur inbillar sig FK att man då kampen i Indokina skärps, plötsligt ska kunna tvinga DFFG till att acceptera en riktig enhetsfrontssyn? Just detta, att FK under nuvarande förhållanden frivilligt avstår från att slåss för en riktig inriktning på aktionsenheter försvårar skapandet av sådana i framtiden då även DFFG skulle vara villiga att acceptera dem. Resultatet av FK:s inställning blir troligen att DFFG i en sådan situation blir ännu ivrigare att söka enhet med socialdemokratin. Detta underlättas av att DFFG inte nu utsätts for påtryckningar från «vänster«. FK:s moraliserande inställning till DFFG underlättar för DFFG:s ledning att ostört driva sin flirt med socialdemokratin.

En riktig linje gentemot DFFG måste vara principfast. Man måste ständigt framhålla nödvändigheten av att inte underordna sig socialdemokratin och ständigt slåss för tendensfriheten i demonstrationer och andra aktionsenheter. Detta både i propaganda och om så styrkeförhållandena tillåter i praktisk handling. Därför är RMF alltid i princip berett att delta i Indokinademonstrationer tillsammans med DFFG och andra organisationer om minimiplattformen är acceptabel och med bibehållen politisk självständighet (tendensfrihet). (Not 9)

Avslutning

»Enhetstaktik är inget mystiskt» skriver »Kommunist» i början av sin artikel. Vi instämmer! Men inte får man det intrycket då man läser »Kommunist».

För att reda ut frågeställningarna har vi tvingats skriva en förhållandevis lång artikel. Ändå har vi inte behandlat alla aspekter av enhetsfronttaktiken utan har försökt koncentrera oss på de frågor av mer principiell natur, som aktualiseras av »Kommunist».

Vi hoppas som vanligt att FK ska ta sig samman och försöka sig på en seriös polemik. Det är inte utan att man börjar misstänka att FK är fullständigt oförmöget till detta. Hittills har FK:s »teoretiska kamp» mot oss till 99 procent bestått i en allmänt grinig hållning och en överlägsen attityd, som är ovärdig kommunister. Någon konkret polemik mot några av våra »provokationer» mot FK har vi i skrivande stund inte sett röken av. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge – säger ordspråket.

30.5 74 Martin Fahlgren

  1. NOTER

1.I sammanhanget försöker Kommunist göra sig lustig över att vi inte är »det minsta konsekventa»:

»När hörde vi dem tala om enhetsfront med socialdemokratin eller stöd åt ’arbetarregeringen’? RMF har helt godtyckligt stoppat in Vänsterpartiet på socialdemokratins plats i den proletära enhetsfronten. Men inte ens här är RMF konsekvent. I så fall borde det ju rimligtvis stött Vänsterpartiet i valet -73»

Har då inte FK fattat ett skvatt? Vi kommer aldrig att ge politiskt stöd åt någon annan regering än en verklig arbetarregering, d v s i den meningen vi diskuterar i texten. Däremot kan vi mycket väl tänka oss taktiska röstningar på både Vpk och SAP. Men då är det fråga om en kampmetod mot dessa partier. Det »stöd» man ger till dessa partier är då av samma typ »som repet stödjer den hängde» (Lenin). För en diskussion av dessa problem, se avsnittet om val till parlamentet.

2. Motsägelserna fullbordas om vi jämför med ledaren i samma nummer av »Kommunist». Där läser vi:

»Den rörelse vi i dag kan skönja har en helt annan karaktär. Den är framför allt defensiv, en försvarskamp.» (Kommunist s 3)

Minst sagt halsbrytande manövrer vi förses med i FK:s teoretiska organ.

3. l det här sammanhanget kan det också vara lärorikt att studera Trotskijs hållning till den spanska folkfronten under andra hälften av 30-talet. Problemet liknade det i Ryssland 1917. Folkfronten utsattes för angrepp från fascister (Franco). Så här framställde Trotskij revolutionärernas hållning till folkfrontsregeringen:

»Vi kan och måste försvara den borgerliga demokratin, inte med borgerligt demokratiska medel, utan med klasskampens metod som i sin tur banar väg för ersättandet av den borgerliga demokratin med proletariatets diktatur. Detta betyder särskilt att under det att vi försvarar den borgerliga demokratin, tom med vapnen i hand, tar proletariatets parti inte ansvar för den borgerliga demokratin, inträder inte i regeringen, utan upprätthåller full kritikfrihet och handlingsfrihet gentemot alla partier i Folkfronten och förbereder på detta sätt störtandet av den borgerliga demokratin i nästa stadium.

Varje annan politik är ett kriminellt och hopplöst försök att använda arbetarnas blod som cement för att hålla samman en borgerlig demokrati som oundvikligen är dömd till att kollapsa oberoende av den omedelbara utgången av inbördeskriget.» (Trotsky: The Spanish Revolution 1931-39. s 257)

Historien har inget egenvärde. Vi studerar den för att lära av den. Vi kan inte använda historien som ett uppslagsverk, där vi finner svaren på alla frågor, men däremot kan vi få anvisningar om på vilket håll vi ska söka svaren. l de fall där arbetarpartier resonerat på FK:s sätt har resultatet blivit kontrarevolutionens seger, som arbetarklassen dyrt fått betala med sitt blod. Det spelar här ingen roll att FK, liksom sin centristiska föregångare spanska POUM, intar en »vänsterhållning» till folkfronter av olika slag – i praktiken kommer de likafullt att fungera som folkfronternas flankskydd till vänster i stället för att fungera som ett klart alternativ till folkfronten. (Se avsnittet om Chile, som är ett aktuellt exempel.)

4. I det här sammanhanget kan det vara lärorikt att studera hur Komintern såg på block med delar av bourgeoisin. I Frankrike 1922 hade det bildats ett »vänsterblock» bestående av reformister och borgerliga partier. Komintern gav stränga direktiv om att denna valkombination måste bekämpas. Låt oss citera några avsnitt om detta från Kominterns exekutiv:

»26. Reformisterna-avvikarna är ’vänsterblockets’ agentur inom arbetarklassen. Deras framgångar kommer att bli större, ju mindre arbetarklassen som helhet fångas av idén av och praktiken av enhetsfronten mot bourgeoisin. Arbetarskikt som förvirrats av kriget och revolutionens dröjsmål, kan våga sig på att stödja ’vänsterblocket i tron att de därigenom inte riskerar någonting eller att de inte ser någon annan väg för närvarande.

27. En av de mest tillförlitliga metoderna för att inom arbetarklassen bekämpa stämningar för och idéerna om ’vänsterblocket’, d v s ett block mellan arbetarna och en viss del av bourgeoisin mot en annan del av bourgeoisin, är att ihärdigt och beslutsamt främja idén om ett block mellan alla delar av arbetarklassen mot hela bourgeoisin.

32. Den ovannämnda politiken förutsätter naturligtvis fullständigt organisatoriskt oberoende, ideologisk klarhet och revolutionär fasthet hos det kommunistiska partiet självt.

Det skulle således t ex vara omöjligt att med fullkomlig framgång föra en politik med syfte att göra idén om ’vänsterblocket’ förhatlig bland arbetarklassen, om det i våra partiled finns anhängare till detta ’vänsterblock’ som är fräcka nog att försvara detta bourgeoisins uppgjorda program. En ovillkorlig och skoningslös uteslutning till vanheder för dem som talar för ’vänsterblocket’ är en självklarhet för Kommunistpartiet. Detta kommer att befria vår politik frän alla tvetydiga och oklara element; detta kommer att dra till sig uppmärksamheten från de avancerade arbetarna om frågan om ’vänsterblockets’ akuta karaktär och kommer att visa att Kommunistpartiet inte leker med frågor som äventyrar proletariatets revolutionära aktionsenhet mot bourgeoisin.» (Den proletära enhetsfronten s 31-33)

5. FK:s vacklan återspeglas också i deras beskrivning av El Teniente-strejken. »De (trotskisterna) vägrade Allende stöd (och stödde tom rent reaktionära aktioner mot honom, t ex den av tjänstemän dominerade och av kristdemokraterna understödda strejken vid koppargruvan El Teniente.)» (s 38)

Hur blåögd får man egentligen bli? Har FK aldrig reflekterat över varför borgarpressen t e x särskilt i början ganska friskt stödde den stora gruvstrejken i de svenska malmfälten 69-70 eller varför Expressen »stödde» Hamnarbetarförbundet i vår? Vad kan det bero på?

El Teniente-strejken började med att 13000 gruvarbetare gick i strejk för att försvara den glidande löneskala de redan hade tillkämpat sig, men som regeringen nu ville avlägsna med argument om nationens ekonomi. etc. Regeringen försökte till en början bagatellisera strejkens omfattning genom att påstå att »majoriteten av arbetarna gått till­baka till arbetet» osv och att det enbart var »tjänstemän» som fortsatte .den.

Men strejken fortsatte. Då började UP beteckna strejken som reaktionär och t o m »fascistisk». Är det så underligt att reaktionen i detta läge såg sin chans att utnyttja strejken och att de då började stödja den?

En fråga till FK: Vem bar skulden till att strejken blev ett vapen i reaktionens händer? Arbetarna eller Unidad Popular-regeringen?

6. l årets presidentval gjorde Revolution! dock helt om och röstade på Vänsterunionens kandidat Mitterrand. Nu plötsligt »gynnade det klasskampen» om Vänsterunionen vann valet. Hur detta går ihop, det förklarar inte Revolution! Det var snarare mer tvivelaktigt att rösta på Mitterand i årets val än på vänsterunionen förra året eftersom Mitterrands valprogram i år låg åtskilliga grader till höger om vänsterunionens 1973.

7. FK:s arbetarkommittéer organiseras också efter modellen »enhetsfront underifrån». På arbetsplatserna arbetar FK huvudsakligen genom dessa, medan organisationen FK oftast inte alls framträder, l stället möter vi »Röda Elverksgruppen», »Volvo-gruppen» osv.

RMF:are är inte speciellt välkomna i dessa grupper. Helst ser FK att vi står utanför om vi inte accepterar FK:s syn på dessa gruppers inriktning.

l samband med den av FK organiserade »Arbetarkonferensen» visade det sig tydligt. Samtliga RMF:are som anmält sig till denna, och som FK kunde identifiera, blev tillsända brev, där de avkrävdes »självkritik» på RMF:s kritik av FK:s taktik på arbetsplatserna och speciellt synen på »arbetarkommittéerna». Att det inte stod ett enda ord om att man måste acceptera huvuddragen i FK :s »arbetsplatspolitik» i den offentliga inbjudan till konferensen glömdes hastigt och lustigt, då FK upptäckte att man troligen skulle fä en revolutionär opposition på konferensen. Så därför beslöt man att utestänga RMF:arna.

8. Denna misstanke förstärks när man drar sig till minnes FK:s nonchalanta inställning till kampen för proletär demokrati i arbetarstaterna (speciellt Kina). Se föregående nummer av Fl.

9.»Kommunist» kritiserar också RMF:s Göteborgsavdelning för att den deltog i en IB-demonstration förra året »helt på småborgarnas villkor» och »skrev t o m under deras flygblad med krav på fempartiutredning». För en gångs skull har »Kommunist» rätt! Det var ett opportunistiskt agerande. Det är väl också den enda kritik som är välbefogad i Kommunists artikel. Men vi anser ändå att det är bättre att riskera sådana opportunistiska felsteg, än att ställa sig vid sidan av och enbart kommentera »småborgarvänsterns» aktioner, som FK gör i 99 fall av 100.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1974

Vänstern och Kina

Parallellerna mellan utvecklingen i Sovjetunionen efter Stalin och i Kina efter Mao är ur många aspekter slående: marknadsinriktade ekonomiska reformer, skarp kritik mot »personkulten« och den politik den döde ledaren fört, utrensningar av de inom partiledningen som stått den döde ledaren närmast (i Sovjet gällde detta Beria, Molotov, Malenkov, Kaganovitj m fl, i Kina »de fyras gäng« och deras an­hängare). Men det finns givetvis också viktiga skillnader mellan Deng Xiaopings Kina och Chrusjtjovs Sovjet. Exempelvis är det Maos f d motståndare (med Deng i spetsen) som i Kina leder uppgörelsen med det förgångna, medan det i Sovjet var delar av Stalins eget garde som skötte den detaljen. Helt följdriktigt är också den kursändring som de kinesiska ledarna vidtagit betydligt mer genomgripande än den som genomfördes under Chrusjtjov. Idag har i stort sett allt som förknippas med Mao förkastats och kritiserats: »det stora språnget«, »kulturrevolutionen» den ekonomiska utvecklingsmodellen m m . Även om de kinesiska ledarna fortfarande är relativt återhållsamma i sin kritik av Mao (han sägs ha gjort stora »misstag«, men inga »brott«) står det klart att »maoismen« nu förpassats till historiens skräphög i Kina.

De genomgripande förändringarna i Kina efter Maos död har helt naturligt bidragit till att fördjupa den kris som den maoistiskt influerade vänstern befunnit sig i sedan början av 70-talet. Den ideologiska och politiska förvirringen och det organisatoriska sönderfallet har redan idag nått så långt att de kinaorienterade grupperna antingen redan upplösts eller håller på att förvandlas till fullständigt marginella sekter. De enda organisationer av maoistiskt ursprung som — åtminsto­ne tillfälligt — i viss mån lyckats stå emot denna kris är en del av de grupper som haft tillräckligt med sunt förnuft och självbevarelsedrift för att bryta banden med Kina.

I denna situation är det på sin plats att göra ett bokslut över maoismen. Inte därför att de kinatrogna organisationer­na numera skulle ha någon dragningskraft på radikala människor, utan för att fördjupa förståelsen för och dra lärdo­mar av det skedda. Den internationella maoismens dödskamp är ett lärorikt exempel på hur det kan gå när man läm­nar den kritiska vetenskapliga socialismen för att i stället bygga på tro och önsketänkande.

I detta nummer av Fjärde Internationalen inleder vi en artikelserie om Kina. Denna kommer först och främst behand­la den kinesiska utrikespolitiken, vilken haft stora (negativa) återverkningar på den internationella revolutionens utveck­ling och spelat stor roll för de kinaorienterade organisatio­nernas kris. Den inledande artikeln (i detta nummer) är dock ägnad den maoistiskt influerade vänsterns (främst i Sverige) förhållande till utvecklingen i Kina. (De följande artiklarna — som alltså är ägnade åt den kinesiska utrikespolitiken — utgör egentligen ett förarbete till ett större verk om de kinesisk-vietnamesiska relationernas historia. Detta är emellertid för omfattande för att publiceras i vår tidskrift och kommer förhoppningsvis att ges ut i bokform.)

Förutom denna artikelserie kommer vi i Fjärde Internationalen och på annat sätt publicera artiklar och dokument rö­rande den inrikespolitiska utvecklingen i Kina. Vi planerar bl a att ge ut en dokumentsamling om oppositionsrörelserna i Kina.

Red.

Kina och Vietnam. Sällan har två länder tillskrivits den kämpande socialismens ideal i så lyriska tongångar — för att sedan på rekordtid avmystifieras, utsättas för den bistraste kritik, ja tom totalt förkastas!

Under 60-talets andra hälft spred sig »Den Stora Proletära Kulturrevolutionens« förföriska locktoner över hela världen. De påstådda experimenten med »revolutionär demokrati«, »masslinjen« som metod att lösa samhällsfrågorna, »självkritiken« och »kritiken« (»Bombardera högkvarteret!«) i och mot Kina Kommunistiska Parti (KKP) — allt detta ansågs av de förförda stå i bjärt kontrast mot Sovjetunionens och övriga öststaters förkalkade och historiskt misskrediterade »kommunism«. Att sovjetledarna dessutom förrått Kina — se den s k sino-sovjetiska konflikten — gav ännu mer näring åt att Kina stod för en ny livskraftig och internationellt attraktiv socialism.

Den uppfattningen gav inte bara upphov till nya »marxist-leninistiska« partier (som visserligen oftast var små utbrytningar ur moskvapartierna, men ändå…), utan hänförelsen över Kina och »kulturrevolutionen« trängde långt in i de kapitalistiska ländernas intellektuella kretsar, från yttersta vänstern, delar av socialdemokratin till den borgerliga liberalismen. Här i Sverige skulle vi kunna exemplifiera detta fenomen med personer som Jan Myrdal, Joachim Israel, Sven Lindqvist och Olof Lagercrantz.

Fenomenet »kinavänner« — för man kan verkligen tala om ett socialt-ideologiskt fenomen! — förtjänar att uppmärksammas. Dess huvudpersoner har trots allt betytt mycket för att ska­pa den bild av Kina som på sätt och vis varit etablerad i opinionen, åtminstone till för ett par år sedan. Fenomenet är inget nytt. På 30-talet gick det under benämningen »sovjetvänner«, ett icke föraktligt antal intellektuella — författare, artister, konstnärer och vetenskapsmän — som nästan alla besökte Sovjetunionen, för att därefter i skimrande dager beskriva utvecklingen där. Kring dessa fenomenets förgrundsfigu­rer fylkades parnassens B-lag. Leo Trotskij hade ofta det tvivelaktiga nöjet att polemisera mot olika figurer i denna illustra samling, t ex »paret Webb« (Sidney Webb med fru). Trotskijs beskrivning av sällskapet är värd att återges:

För många inom småborgerligheten som varken bemästrar penna eller pensel, är en officiellt registrerad »vänskap« med Sovjetunionen en slags attest på högre andliga intres­sen. Medlemskap i frimurarloger eller pacifistklubbar har mycket gemensamt med medlemskap i föreningen för »Sovjetunionens vänner«, för den gör det möjligt att leva två liv på samma gång: ett vardagsliv i en umgängeskrets med allmänna intressen och ett semesterliv som är upplyftande för själen. Då och då besöker »vännerna« Moskva. De antecknar i minnet trakto­rer, barnkrubbor, pionjärer, para­der och fallskärmshoppande flickor — med ett ord allting utom den nya aristokratin..(1)

I mångt och mycket kunde denna beskrivning gälla 60- och 70-talets »kinavänner«. Ta t ex Han Suyin vars böcker (varav flera är översatta till svenska) utgör tragiska exempel på intellektuell förnedring. Att byta åsikt — beroende på vem inom den kinesiska byråkratin som för tillfället har makten — har för henne varit lättare än att byta skjorta.(2) Samma låga moraliska kvalitet måste också tillskrivas Jan Myrdal, som tränger sig allt djupare in i sin politiska återvändsgränd.

Suyin och Myrdal utgör naturligtvis två av de grövsta och oärligaste exponenterna för kinatrogenheten. En an­nan variant har varit den som bl a Charles Bettelheim, Rossana Rossanda och Maria Antoinette Macciochi stått för. En riktning som visserligen inte fullständigt lagt sig på knäna för den kinesiska utvecklingen, men som övervärderat och förskönat vissa drag i den, och som skapat illusionsspäckade pseudoteorier vilka utgjort den ideolo­giska näringen för en rad centristiska strömningar i Europa, t ex f d Il Manifesto och Avanguardia Operaia i Itali­en och Förbundet Kommunist i Sverige.(3)

Men många f d »kinavänner« har alltmer kommit att ta avstånd från den »kinesiska modellen« sådan som den kommit att utvecklas. Den kinesiska utrikespolitikens skändligheter i början av 70-talet (Ceylon, Pakistan, Sudan osv), KKP:s ansiktslyftningar av diverse reaktionära politiker (Strauss, Heath, Pinochet, Mobutu m fl), den numera totala avsågningen av »kulturrevolutionen« de ständiga ommöbleringarna i ledargarnityret, det politiska och militära angreppet på Vietnam, stödet till folkmördaren Pol Pot, och nu senast den farsartade skådeprocessen mot de överlevande Lin Biao-anhängarna och mot »de fyras gäng« — allt detta har för många »kinavänner« blivit en allt för stark anrättning att svälja. Myterna har bleknat, och »kinavännerna« med dem. Vi har idag ett antal anmärkningsvärda avhopp att notera:

Charles Bettelheim, f d ordfö­rande i »Fransk-Kinesiska Vän­skapsförbundet«. Lämnade förbundet 1976 i protest mot KKP:s behandling av de »fyras gäng«: »Det är omöjligt att hysa förtroende för ledare som förleder folket medan de eliminerar dem som de är oense med«, skrev han i sitt avskedsbrev.(4)

Claude och Jacques Broyelle, författare till den uppmärksammade Kinaboken »Halva Himlen«, ett resultat av ett första besök i Kina. Den andra boken, »China: a Second Look«, är en bitter uppgörelse med deras egna tidigare ståndpunkter. (Tyvärr finns bara den första till­gänglig på svenska.)

Wilfred Burchett, australiensisk författare, som skrivit åtskilliga böcker om Kina (på svenska: »Vändpunkt i Kina« och »Arbete och liv i Kina«) och Indokina (på svenska: »Det andra indokinakriget« och »1975 — Saigon befriat«). Burchett var också till en början sympatiskt inställd till Pol Pot-regimen i Kampuchea, men har nu helt omvärderat sin syn på Pol Pot och Kina.(5)

Listan skulle numera kunna göras mycket lång, och vi kan bara kort peka på ytterligare tre namn: Paul Sweezy, redaktör för den kända amerikanska tidskriften Monthly Review, dansken Jan Bredsdorff, vars bok, »Revolution — tur och retur«, innebär en omvärdering av tidigare ståndpunkter om Kina, samt svensken Joachim Israel som fortfarande lever kvar i »kulturrevolutionens« förlorade paradis.

Att dessa personer nu omvärderat Kina behöver nödvändigtvis inte betyda att de marxistisk orienterade av dem övergivit maoismen. Bettelheim är t ex fortfarande övertygad maoist. Hans ståndpunkt är att den nuvarande ledningen kastat Maos »marxistiska lära« på sophögen, fängslat »revolutionärerna« (dvs »de fyras gäng«) och mer eller mindre påbörjat återupp­rättandet av kapitalismen i Kina…

Maoismens kris, som ovannämnda fall är ett uttryck för, blir ännu tydliga­re om vi betraktar de maoistiska vänsterorganisationernas utveckling, både här i Sverige och i övriga världen. Flera av de f d maoisttrogna grupperna har nu mer eller mindre upplösts, t ex PCP-ml i Portugal och KPD i Väst­tyskland. Svenska SKP plågas också av en förlamande inre kris där förändringarna i Kina tillhör stridsfrågorna.

Ja, inte ens det prokinesiska flaggskep­pet i Europa — norska AKP-ml tycks kunna reda ut begreppen längre. Den nuvarande ledningens totala förkastelsedom mot »kulturrevolutionen« och annat som utgjort maoismens adelsmärke underminerar ju själva grunden och ursprunget till dessa kinatrogna grupperingar. Det är en historiens ironi att dessa organisationer kommer att dö av samma orsak som födde dem…

Andra organisationer kände med tiden att de osade bränt, tog sina händer från Kina, och tar idag avstånd från den kinesiska politiken. Bland de första att göra detta var Progressive Labor Party i USA som redan i början av 70-talet hävdade att kapitalismen »återupprättats« i Kina. Resterna av tyska KPD-ml har antagit en liknande syn, liksom KPMLr i Sverige. Det ki­nesiska svärmeriet är nu över. Istället utgör Albanien, Vietnam och Kuba nya »fyrbåkar för socialismen«. Mån­ga av dessa f d kinatrogna organisationer håller dock fast vid rester av maoismen och tidigare kinesisk politik. Det gäller t ex KPMLr och Förbundet Kommunist, FK (som dock inte var kinatroget på samma enfaldiga sätt som SKP och KPMLr). Trots alla skillna­der dessa organisationer emellan har de ändock haft en gemensam nämnare: Maos påstådda »utveckling av marxismen« och det »revolutionära KKP« fram till början av 70-talet.

Det är därför nödvändigt att bryta ytterligare en myt: myten att det kine­siska (maoistiska) utrikespolitiken någonsin baserat sig på marxismen, på den proletära internationalismen och omsorgen att befrämja världsrevolutionen. Ty den myten lever fortfarande, trots — eller tack vare? — den nuva­rande kinesiska ledningens öppet kontrarevolutionära politik.

Den enda organisation i Sverige (och f ö i världsskala) — förutom VPK (p g a sina bindningar till sovjetblocket — dock fanns det strömningar inom VPK som var mycket influerade av maoismen) — som inte lät sig förföras av de kinesiska locktonerna var RMF (nuvarande KAF), den svenska sektio­nen av den trotskistiska Fjärde Internationalen. Den trotskistiska världsrörelsens resolution om »kulturrevolutionen var nog ett av de mest inopportuna dokument som publicerades i slutet av 60-talet. Trots vissa brister har huvuddelen av dess analys visat sig vara helt korrekt.(6) I början av 70-talet fick vi trotskister också utstå otaliga angrepp från maoistiskt håll för vår »smutskastning« av Kina, vårt »förtal« av den kinesiska utrikespolitiken och våra »attacker« på det kämpande FNL. Hela denna historia ställs nu i en rätt absurd dager. Numera angrips vi antingen för att vi inte smutskastar och förtalar Kina tillräckligt, eller så för att vi inte anser Vietnam vara en »hitleristisk stat« (vilket t ex SKP »upptäckt«). Om vi tidigare fört fram ens hälften av sådana argument mot Kina och Vietnam, då hade vi fått utstå inte bara politiska och ideologiska angrepp, utan förmodligen också rent fy­siska trakasserier.(7)

Den revolutionära marxismen har aldrig åtnjutit någon stark ställning i den svenska icke-socialdemokratiska rörelsen. Stalinismens förfalskade version har istället hängt som en kvarnsten runt rörelsens hals. Perioden 1968-69 innebar visserligen att en ny ung generation upptäckte marxismen som världsbild och analysinstrument. Men dess tillämpning kom — med några få undantag — mycket snart att förtvina under det starka inflytandet från maoismen i Kina och den stalinistiska historieskrivningen. I den svenska vänstern har således den kinesiska utveck­lingen aldrig analyserats på allvar. Det som finns att tillgå är tillstuvade kine­siska blåkopior som publicerats i de teoretiska organen (SKP:s Marxistiskt Forum och KPMLr:s f d Klasskampen) eller i olika utgåvor från Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet. Inte ens det enormt upphaussade verket Kina — klasskampen går vidare (1974), som författades av två medlemmar i Förbundet Kommunist (FK), lyckades höja debatten eller analysmetoderna speciellt nämnvärt. Få FK-medlemmar torde idag uppleva boken som något »nyskapande« eller »originellt«. En enkel genomgång av boken gav vid handen att dessa fraser snarast var reklamslogans och billiga säljargument.(8)

Vi kan alltså konstatera att det saknas en ordentlig marxistisk analys av utvecklingen i Kina från den maoinfluerade vänsterns sida, något som heller inte är särskilt förvånande. Det gäller f ö också i hög grad den indokinesiska revolutionens historia som var en an­nan viktig inspirationskälla för de vänstergrupper som växte fram på 60-talet. Även den är belamrad och dold bakom stalinistiskt bråte. De maoistiska organisationerna trasslar ibland in sig i sådant bråte under sina politiska svängningar och gör därmed smärtsamma upptäckter. Men den maoistiska »självkritiken« tycks för det mesta ha till uppgift att fungera som smärt­stillande medel. Under rituella formler som »misstag«, »70 procent rätt, 30 procent fel«, »oklar syn på motsättningarna« osv, kan de ibland oroliga leden rättas till. Men inte alltid. Den svenska maoismen är visserligen inte samma råttbo som t ex den tyska, men dess historia kantas ändå av åtskilliga utbrytningar, omgrupperingar och omsvängningar. Det kan vara värt att göra en kort översikt över hur de svenska maoistgruppernas uppfattning om Kina förändrats:

KFML/SKP

KFML/SKP är det direkta resultatet av den sino-sovjetiska konflikten och »kulturrevolutionen« och bildades 1967 genom att en mindre utbrytning ur gamla SKP smälte samman med »kineserna« i Clarté-förbundet och i den nybildade FNL-rörelsen. KFML/SKP har aldrig utåt kritiserat Kina och KKP i den minsta fråga! Troget har den — likt sina föregångare: de stalinistiska kominterpartierna — följt med i svängarna. Det har inte spelat någon roll vilken del av byråkratin som haft makten i Beijing. »Den som har makten har rätt« har varit SKP:s rättesnöre. SKP är m a o Beijings Röst i Sverige. Själv ogillar man den benämningen. SKP är ett »självständigt parti«, heter det. Men vari denna »självständighet« består när det gäller Kina kan nog ingen förtälja. Dess mer finns det att säga om SKP:s underkas­telse och dess uppfattning av »självkritik«. Ett exempel: 1973 började Deng Xiaoping sin väg tillbaka till makten efter flera år i skuggan. Under åratal hade Deng symboliserat ondskan (»kapitalistfarare«, »reaktionär« osv). SKP hade sjungit med i den kören. Efter att den första förvåningen släppt konstaterade Gnistan att Deng inte var »reaktionär» längre. Han hade ju gubevars begått… »självkritik«. Chefsredaktören Stefan Lindgren lät lite skamset meddela att »många av Kinas vänner i världen, inte minst Gnis­tan, svalt propagandan mot Deng med hull och hårs Och vidare: »Utan att ha några egna undersökningar att stödja sig på upprepades officiella ki­nesiska argument«. Så sant! Så sant!

Men upphörde SKP och Gnistan med papegojeriet? Icke. Efter händelserna på Tian An Men — Den Himmelska Fridens Torg — i april 1976, då tiotu­sentals människor använde sina hyllningar till den avlidne Zhou Enlai som en protest mot politiken i Beijing, var det dags för nästa expresshiss nedåt för Deng. Händelserna stämplades som »reaktionära« och Deng fick gå som en av huvudinspiratörerna till dessa »kontrarevolutionära handlingar«. Gi­vetvis stämde SKP och Gnistan oför­behållsamt in i de nya tongångarna. Deng hade alls inte gjort bättring. Han var och förblev en »revisionist« och »kapitalistfarare«. Sedan dog Mao och »de fyras gäng« arresterades. Och vem dök nu upp igen om inte… Deng Xiaoping! Återigen togs han till nåder i Gnistans spalter. Kan SKP:s brist på politisk moral illustreras tydligare?

Idag är Deng-fraktionens politik den »officiella kinesiska« linjen, efter avpolleteringen av Hua Guofeng är detta helt uppenbart, och den upprepar SKP lika okritiskt och naivt som de tidigare. Summan av kardemumman blir att alla »kontrarevolutionära« linjer blir »korrekta« när de blir den officiella linjen! Längre än så i politisk underkastelse och intellektuell självförnedring kan man knappast komma. Idag, när »kulturrevolutionens« huvudfien­de — »Kinas Chrustjtjov« — Liu Shaoqi liksom hans idéer återupprättats postumt, när avmaoiseringen är ett faktum, ja då torde marken börja svik­ta ordentligt under SKP-ledningens fötter.(9)

Vi lämnar här SKP. Det är onödigt att tränga in djupare i bedrövelsen, ty för att veta SKP: s ståndpunkt i en fråga som Beijing uttalat sig om behöver vi inte tillfråga Gnistan. Det räcker med att läsa Beijing Review. De enda diskrepanser som är möjliga att urskilja beror på att de svenska språkrören inte tillräckligt snabbt lyckats hänga med i svängarna eller missuppfattat signalerna från Beijing.(10) Låt oss därför istället lite utförligare behandla två organisationer som övergivit den idylliserade bilden av Kina: KPMLr och FK.

KFML(r)/KPML(r)

När Frank Baude & Co bröt sig ur KFML 1970 och bildade KFML(r) var inte utrikespolitiken den viktigaste brytningsfrågan. Fastän »r-arna« i ord anslöt sig till »KKP:s analys av världsläget«, intog dock organisatio­nen i praktiken ståndpunkter i en rad frågor som definitivt inte låg i linje med Beijings politik. Det gällde t ex synen på kampen mot EEC (där (r) av­visade det »nationella oberoendet« som kampkrav) och inställningen till klassförsvaret (där »försvaret av fosterlandet« bestämt avfärdades).

Anslutningen till KKP:s världsbild ledde ändock till att (r) accepterade analysen av Sovjet som »socialimperialistiskt« (som en följd av detta karaktäriserades t ex Kuba som »ett mindre betydande imperialistland«!). När den kinesiska utrikespolitiken i början av 70-talet vreds åt höger försvarade (r) detta, även om det inte var med samma glöd som KFML/SKP.(11) De första tecknen på att Baude & Co internt våndades över den kinesiska politiken var ett antal återkommande gliringar i Proletären över SKP och Gnistan för deras »osjälvständiga« hållning till den kinesiska politiken. I början av 1976 kom Baude/Carlssons bok, Borgerlig eller proletär politik — en kritisk granskning av SKP, där KKP:s »supermaktsteori« kritiserades indirekt genom en kritik av SKP. Ännu vågade man inte öppet ge sig på Kina. »Vad den kinesiska propagandan under alla olika förhållanden för ut kan inte i varje bokstav tas för politisk teori«, påpekade författarna förtröstansfullt. Vidare:

»KKP har säkert fullt godtagbara (!) skäl för att bedriva sin politik så som idag sker. Alldeles säkert har KKP:s ledning mycket noggrant analyserat världen av idag och därav dragit upp sitt globala agerande. Det är en sak som kineserna bäst (!) kan avgöra och det vore oss helt främmande (!) att söka vända oss mot den kinesiska politiken såsom den utformas av KKP; till det är vårt kunnande alldeles för litet.«

Efter denna närmast masochistiska självbekännelse över sin egen okunnighet, valde författarna att i slutet av bo­ken förklara sin och (r):s »högsta respekt« för den »korrekta politik som KKP fört och alltjämt för«.(12)

Men allteftersom utvecklingen i Ki­na fortgick tvingades även Baude & Co att börja bekänna färg. Kinas stöd till Pinochet, Strauss m fl, turerna kring Dengs två återupprättelser, den albanska kritiken mot och brytningen med Kina, och slutligen Kinas angrepp på Vietnam — alla dessa händelser pressade KPMLr till öppen kritik. Men det är en kritik som saknar varje förankring i en marxistisk analys. KKP:s för­räderier har bara blivit för grova och oförsvarbara i Baudes & Co:s ögon. »Kritiken« från (r):s sida har således nästan enbart resulterat i ett flöde av skällsord och hets i Proletärens spalter. »Undantaget« är en artikelserie — »Marxism eller idealism?« — i Proletären nr 12-25, 1979. (Finns även utgi­ven som broschyr i Proletärens skriftserie, nr 1-79.) Här slängs utan större omsvep vad som en gång var en stor del av (r):s ideologiska grundval i graven:

»Av Kinas politik på 60-talet har inte lämnats kvar sten på sten, den är i grunden raserad och den är raserad på grundval av de inre förändringarna i Kina. Och i dessa förändringar har massorna inte spelat nå­gon annan roll än eftertruppens. De politiska förändringarna har till sin huvuddel ägt rum inom partitoppen där olika grupperingar genom en kuppolitik har manövrerat ut va­randra.«

Slutsatsen av detta blir enligt (r):

»Som segrare efter en tjugo år lång strid står nu den kinesiska nationella bourgeoisin ensam vid makten.«

Så lätt är det alltså att slänga ut barnet med badvattnet! Genom en »kuppolitik« har »bourgeoisin« tagit makten utan att »massorna« rört ett finger! KPMLr-ledningen är säkerligen stolt över sin nyfunna »självkritik« och »självständiga analys«. Men lika lite som den har att göra med marxismen, lika mycket har den gemensamt med KKP:s gamla »analys« av hur »kapitalismen återupprättades« i Sov­jetunionen…

I själva verket har (r) bara på nytt fastnat i stalinismens ofruktbara teoribildningar och metoder. Enfaldigt vidhåller man teorierna om »socialism i ett land« och »revolution i stadier«. Man fortsätter att sprida myten om att Mao var marxist och att KKP tidigare »tillämpat marxismen-leninismen«. (En annan myt, vilken vi kommer att avrätta i vår bok om konflikten Kina-Vietnam, men som (r) fortfarande tror på, är att Lin Biaos skrift, Leve segern i folkkriget, var »ett uttalat stöd för undertryckta och koloniala folk i kampen mot imperialism och nykolonialism…«)

Den revolutionära världskartan har så blivit ett »socialistiskt land« fattigare, enligt KPMLr. Till de som fortfarande »håller den proletära internatio­nalismens och socialismens fana högt« räknar man nu bara Albanien, Vietnam och den tidigare »mindre betydande imperialiststaten« Kuba!

Att KPMLr lyckats genomföra denna genomopportunistiska omvärdering av Kina har sina randiga skäl. För det första har (r):s ledning ideologiskt alltid varit mer stalinistisk än maoistisk. Den »folkpolitik« man frigjorde sig ifrån i och med brottet med KFML/SKP måste ändå av r-ledningen ha upplevts som möjlig att härleda till just de maoistiska formlerna. För det andra har (r) alltmer kommit att intressera sig för arbetarkadern i APK (dvs »gammelstalinisterna« kring Norrskensflamman). Ett stöd till Kinas politik har upplevts som ett direkt hinder för att kunna påverka den gruppen. Uppenbarligen ligger denna strävan också bakom den »förändrade syn« på Sovjet som under 1980 har krystats fram i Proletärens spalter. Intressant nog heter det numera »borgarna i Kina« och »revisionisterna i Sovjet«, en definitionsfråga som lär få — och redan har fått — vittgående konsekvenser för (r):s politiska ställningstaganden. För det tredje har KPMLr genomfört en teoretisk nedrustning i stor skala i hela organisationen. Dess teoretiska tidskrift har lagts ner, bokutgivningen minskat betydligt och försök till analyser blir allt sällsyntare i organisationens press. Mot den bakgrunden framstår också (r):s an­språk på en »nykter och självständig analys av världskommunismens uppgifter« som en såpbubbla, ett uppblåst hyckleri…

Förbundet Kommunist, FK

I motsats till de trotskistiska grupperingarna anser vi det emellertid vara betydligt fruktbarare att söka bygga vidare på KKP:s brytning med stalinismens avvikelser.

Med dessa ord i sin första politiska plattform försökte det nybildade FK orientera sig gentemot både stalinismen och trotskismen. Båda sågs som ofruktbara traditioner. Istället var det KKP:s och Maos »brott med stalinismen« som ansågs vara det teoretiska och ideologiska näringsmedel med vars hjälp det framtida Kommunistiska Partiet skulle växa upp och frodas. FK:s kritik av kinatrogna grupper som KFML/SKP och KPMLr fördes mest på en abstrakt teoretisk/ ideologisk nivå. Båda ansågs, och naturligtvis i och för sig ofta med rätta, vara »empiriodogmatiska« och hålla sig med förvanskade och vulgariserade tolkningar av KKP:s och Maos teorier och politik (en kritik som i själva verket också gällde FK självt).

FK:s ansträngningar att vaska fram en egen, »självständig« revolutionär teori med utgångspunkt i den kinesiska politiken måste oundvikligen leda in i motsägelser och teoretisk förvirring. Det FK försökte göra var att bygga upp en »ny« teori genom att på ett ofta mycket godtyckligt sätt blåsa upp vissa aspekter av den kinesiska utvecklingen och helt enkelt blunda för andra. I praktiken när det gällde att ta konkret ställning till t ex den kinesiska utrikespolitiken (eller byråkratiseringen i Kina) svävade FK på målet och retirerade till sofistikerade och utspekulerade försvarspositioner. (Byråkratin erkändes förvisso som ett existerande feno­men i Kina, men ansågs mer eller mindre vara nödvändig, ja tom oundviklig i det stadium det kinesiska samhället befann sig. Istället (!) för att bekämpa byråkratin skulle de kinesiska massorna bryta ner den »borgerliga arbetsdelningen…«De kinesiska massorna hade givetvis en helt annan inställning än FK, vilket den senare ut­vecklingen visat och kommer att demonstrera även i fortsättningen.)

Men liksom de okritiska kinagrupperna alltmer ansattes av den kinesiska utrikespolitikens förräderier, undgick inte heller FK:s sofistikerade »kritiker« detta öde. Yrvaket frågade sig FK i tidningen Röda Arbetet, 1-73: »Har Kina övergett sina revolutionära ideal och gått in för en försoningspolitik med USA?«. Detta samtidigt som all tidigare och samtida kritik av Kina från trotskistiskt håll avfärdades som »hets mot Kina«! I och för sig är detta förståeligt. En organisation som då an­såg KKP vara »den världskommunistiska rörelsens ledande kraft« (!) kan knappast förväntas förstå kritik (hur den än ser ut!) på annat sätt. FK fort­satte därför att skönmåla maoismen och utvecklingen i Kina, och utvecklade sina försvarspositioner till extremt patetiska och löjeväckande proportioner. Allra klarast och mest systema­tiskt skedde detta i boken Kina — klasskampen går vidare, som förmodligen skrevs under 1973 men gavs ut våren 1974. Låt oss återge några av de mer besinningslösa betraktelser över maoismen ur denna bok:

Maoismen är bolsjevismens jämlike i revolutionär livskraft och dynamik, men med ett nationellt be­gränsat synfält…

Men medan bolsjevismen förföll, tappade entusiasmen och perspekti­vet efter en relativ kort tid, så har det revolutionära uppbygget i Kina öppnat ständigt nya horisonter och väckt ständigt nya idéer till liv… 

På så sätt har den kinesiska revo­lutionen inneburit bestående land­vinningar för den internationella kommunismen, medan bolsjevismens landvinningar och experiment alla urholkades eller förvreds till oi­genkännlighet…

Bolsjevismen var en klart lysande stjärna som steg upp på en svart himmel och slocknade på en ännu svartare. Maoismen har lyst mindre klart, men stadigare och längre. Den fortsätter att lysa…(13)

Detta dravliga blomsterspråk utgjorde faktiskt några av de viktigaste slutsatserna om maoismen i en bok som utgav sig för att vara »nyskapande« och »originell«!

Men FK hade naturligtvis upptäckt att det var svårt att försvara den offici­ella kinesiska politiken, och i boken påpekade man reserverat att »Kinas nuvarande ledning inte för någon proletärt-internationalistisk politik«, men att det »självfallet (!) finns…. progressiva inslag i Kinas utrikespolitik, t ex stödet åt befrielserörelserna i Indokina« (vars karaktär och syften i förbigående sagt tål att diskuteras). Att det kunde finnas någon materiell grundval bakom den kinesiska politiken, att den uttryckte de nationella särintressena hos en byråkrati det stod FK helt främmande inför. I stället reducerades den kontrarevolutionära utrikespolitiken till »felbedömningar« och »underskattningar«:

Har Kina korrekt bedömt huvudsidan i de imperialistiska motsättningarnas utveckling, i Sovjetunionens roll, i tendenserna i den nykoloniala världen?

Allmänt kan man säga att Kina underskattar klasskampens och rörelsernas betydelse för utvecklingen i världen och kraftigt överbetonar vikten av förbindelserna på statsnivå.(14)

För att komma ifrån diskussionen om byråkratin och dess roll sökte FK fram en strömning inom byråkratin som påstods vara »den äkta revolutionära vänstern« (»de fyras gäng«):

»Vi framhåller att det är vänstern i KKP:s ledning vi stödjer. Att okri­tiskt stödja den nuvarande politiken i alla dess delar är i själva verket ett stöd åt högern och de opportunistiska krafterna i Kina«.

Men inget tyder på att »vänstern« stod för någon kvalitativt annorlunda linje i de avgörande frågorna, allra minst när det gällde den socialistiska demokratin och utrikespolitiken.

FK:s totala oförståelse för den kine­siska utrikespolitikens konsekvenser och orsaker kan belysas med följande exempel:

Våren 1974 utbröt en debatt i fr a Aftonbladet om Vietnam och »supermakterna«. I ett antal inlägg försökte ledande SKP:are och medlemmar i FNL-grupperna (DFFG) bereda marken för att omvandla Vietnamrörelsen till en «front mot supermakterna«. Andra, t ex Sara Lidman, talade emot en sådan utveckling. Det gjorde även vi trotskister. Men vi för­sökte också förklara varför SKP- och DFFG-ledningen agerade på detta sätt, liksom vi i många artiklar och skrifter försökte peka på den kinesiska utrikes­politikens katastrofala konsekvenser.

FK:s kommentarer till våra varningar utgör ett typiskt exempel på en småborgerlig akademisk inställning:

För trotskisterna har hela denna debatt varit mums för måns. Men trots den gälla tonen har deras kritik mot Kina förblivit märkligt ytlig. De har tagit upp olika exempel på kinesisk opportunism, slagit sig för bröstet och skrikit: Titta vilka förräderier! Men då man inte sökt konfrontera den kinesiska synen på världsläget med ett teoretiskt marx­istiskt arbete, har kritiken stannat på ett empiriskt och moraliserande plan. (15)

»Mums för måns«! FK var uppenbart oroat över att KAF eventuellt kunde göra politiska vinster (naturligtvis oförtjänta!) på sin kritik av den kinesiska politiken. Men vad ville FK själva göra åt den allvarliga situationen med Indokina och solidaritetsarbetet? FK:s »alternativ« måste betraktas som en ren politisk skandal inom vänstern. Samtidigt som FK vädjade till alla antiimperialister i Vietnamrörelsen att avvisa supermaktsteorin, frånsade man sig öppet allt ansvar att i praktiken befatta sig det minsta med praktiskt solidaritetsarbete:

Vår bedömning är att vi inte kan tillföra mycket i stödarbetet med kampen i Indokina. Dels täcks detta upp av andra (!), och dels har vi ett dåligt utgångsläge för satsningar.(16)

Istället skulle FK »satsa« på »områden som andra organisationer underlåter att stödja, och… där det är kritiskt«. (Arbetarkamp 10-74). Utan omsvep överlät FK hela frågan åt de personer och organisationer de själva kritiserat för att vilseleda arbetet, dvs SKP, DFFG, KAF osv. För vilka var de »andra« som ansågs täcka upp frågan så bra?

Vidare är det anmärkningsvärt hur aningslöst FK betraktade situationen i Indokina och den kinesiska utrikespo­litikens effekter i Sydostasien. I skenet av händelserna i Indokina efter 1974 blir den fråga vi ställde i FK i samband med supermaktsdebatten snarast ett bekräftat påstående:

Och framför allt, är inte Indoki­na det kampavsnitt som på senare tid hårdast (i förhållande till sina re­volutionära förutsättningar) drab­bats av supermaktsteorins konsek­venser?(17)

Efter 1974, och framför allt efter det att »de fyras gäng« eliminerats från den politiska scenen i Kina, har FK alltmer kommit att ta avstånd från den officiella kinesiska politiken, både inrikes- och utrikespolitiken. Men fortfarande har man inte gjort upp med myterna om »de maoistiska försöken att finna en annan utvecklingsväg än Sovjetunionen«. Den utvecklings­vägen försvann med »vänstern« i KKP, dvs »de fyras gäng«, anser FK. Och för inte så länge sedan skrev Arbe­tarkamp resignerat att Kina »lika lite går mot socialismen som Stalins Sovjet…«

Ett stående argument från dessa organisationer — SKP, KPMLr, FK osv — har varit att vi trotskister »saknat analyser av Kina och KKP«. Detta är en helt falsk anklagelse. Den trotskistiska världsrörelsen har i själva verket en lång rad analyser av hela området, liksom av olika delaspekter.

Dessutom har vår rörelse den meriten att ha följt upp utvecklingen i Kina ända sedan slutet av 1920-talet. Visserligen har den absoluta merparten av detta material inte översatts till svenska — tyvärr. Men detta har mer varit en fråga om bristande resurser och avväganden i prioriteringar från den svenska organisationens sida. (Det finns ju också andra områden i klasskampen som varit nödvändiga att täcka upp.)

I ett stort antal världskongressresolutioner har Kina tagits upp, och bakom dessa resolutioner ligger många analyser och diskussioner. Ett flertal böcker har skrivits, av vilka vi här bara ska nämna Livio Maitans bok om »kulturrevolutionens (18) I de olika nationella sektionerna av Fjärde Internationalen har det publicerats massor av artiklar i de teoretiska tidskrifterna, liksom i organ som Intercontinental Press/Inprecor.

Argumentet om vår »teorilöshet« eller »obefintliga analyser« är således inget annat än struntprat. De bidrag till analysen av Kina som producerats av medlemmarna i vår världsrörelse är både kvantitativt och kvalitativt tusenfalt överlägsna t ex FK:s egna grovt överreklamerade insatser på området.

Det är ingen tillfällighet att SKP, KPLMr och FK idag nog helst skulle vilja ha mycket av det strunt de skrivit om Kina under 60- och 70-talen osagt, medan det som sprungit fram ur vår världsrörelse fortfarande står sig i överraskande hög grad. Men vilka lärdomar har man dragit av detta?

 Stig Eriksson / Martin Fahlgren

NOTER

1. Trotskij, Den förrådda revolutionen, Partisanförlaget, 1969, s 220.

2. En exposé över Han Suyins beklämmande vindflöjelfilosofi görs i Simon Leys artikel i den franska tidningen L’Express, 9 aug, 1980, där han helt enkelt ställer utdrag ur tidigare och senare delar av hennes produktion mot va­randra. Läsningen är mycket lärorik som en fallstudie över intellektuell ohederlighet.

3. Som exempel på dessa personers pseudoteorier kan vi nämna Bettelheims Kulturrevolution och industriell organisering i Kina, Rossandas artikel Maos marxism, i Zenit nr 3-71 och Macciochis bok Daily life in Revolutionary China.

För en kritik av Bettelheim, se Grimborgs rescension i Fjärde Internationalen 1-2, 1974, s 47-48.

För en kritik av Macciocho, se Les Evans artikel i International Socialist Review, Jan 1973, s 26-33.

4. Avskedsbrevet samt en längre text där han utvecklar sin kritik av utvecklingen i Kina finns i Bettelheim/Burton, China Since Mao, Monthly Review Press, New York 1978.

5. Se t ex Kommentar 1-79, s 7-11.

6.Resolutionen återfinns i Fjärde Internationalen nr 2 1969.

7.Ett milt exempel på hur maoisterna i vietnamrörelsen försökte »bekämpa» trotskismen är följande »råd« från FNL-gruppen i Umeå: »Vi på detta sätt be alla våra sympatisörer och vänner på Umeå universitet att så fort någon trotskist försöker stoppa till er ett flygblad eller sälja något så avvisa det bestämt». (Studenttidningen Vertex 2/73, s 18).

8. En kritisk recension av boken återfinns i Fjärde Internationalen 4-74, s. 39. Se även KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.

9. I en intervju publicerad i Beijing Review nr 51-80 säger exempelvis partiets nye generalsekreterare Hu Yaobang att den »s k kulturrevolutionens årtionde mellan 1966 och 1976 var en katastrofal period. Det fanns inget korrekt eller positivt med dessa tio år. Allt var negativt». Vad säger t ex Jan Myrdal om detta?

10. I rättvisans namn bör vi dock tillägga att det finns vissa tecken på att det även i SKP:s ledande skikt nu insmugit sig viss tveksamhet om utvecklingen i Kina. Det har varit svårt för även de mest notoriska Beijing-papegojorna att hänga med i svängarna under de senaste åren. Kan vi hoppas på ett gradvis politiskt tillnyktrande på denna punkt? Eller är tendenserna till att hålla viss distans till utvecklingen i Kina bara ett uttryck för en opportunistisk strävan att motverka organisationens tilltagande isolering och inre söderfall (oppositionen mot papegojeriet är idag utbredd i SKP)?

11. Ett i många avseenden groteskt undantag i värsta SKP-stil var Aant Elzingas artikel i Klasskampen 1-73: »Kinas utrikespolitik — ett värn för freden».

12. Baude/Carlsson, Borgerlig eller proletär politik, 1976, s38-39, s 116.

13. Börjesson-Svensson (pseud.) Kina — klasskampen går vidare, 1974, s 132-133.

14. Ibid. s 118.

15. Kommunist nr 17, s 13.

16. Ibid. s 6.

17. KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.

18. Maitan, Party, Army and Masses in China. A Marxist Interpretation of the Cultural Revolution and its Aftermath, New Left Review Books, London 1976. För en positiv, men kritisk — dvs ännu mer antimaoistisk recension av Maitans bok, se F. Hallidays artikel i New Left Review nr 100, s 165-192.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/81

Förbundet Kommunist, MIR, och Chile

I senaste numret av Kommunist organ för Förbundet Kommunist (FK) finns tre viktiga artiklar:

  • En ledare om FK:s internationella uppgifter.
  • Ett uttalande från FK:s centralkommitté om det internationella arbetet och den svenska solidaritetsrörelsen.
  • En artikel från arbetsutskottet om kampen i Chile och solidaritetsarbetet.

Här ska vi i huvudsak granska den tredje artikeln: De bägge första förtjänar dock några inledande kommentarer.

I centralkommitténs uttalande finns en självkritisk granskning av FK:s tidigare antiimperialistiska solidaritetsarbete. Denna rör dels gjorda prioriteringar:

»En falsk förklaring att vi utförde detta arbete (solidaritetsarbetet, vår anmärkning) utifrån vårt arbetsplatsarbete, uppkom. Detta påstående har saknat täckning. Det hade varit riktigt att föra ett anti-imperialistiskt arbete utifrån arbetsplatserna. Felet var att vi inte gjorde det i verkligheten.»

Dels FK:s oförmåga att sätta upp något annat än allmänna paroller – och sitt eget organisationsnamn på plakat – som alternativ till framförallt DFFG:s politik.

»Vårt viktigaste fel var att vi i stället för att ställa upp konkreta motförslag, som utifrån en riktig syn ställde upp pan roller, arbetssätt och organisationsförslag som kunde mobilisera för bestämda mål, så försökte vi ersätta politiken med analysen och vi bildade svansar efter DFFG:s demonstrationer med maximalistiska paroller.»

Vi håller naturligtvis med om kritiken. Det har vi gjort i tre år.

Tyvärr försöker Kommunist förklara de tidigare bristerna med framförallt »objektiva» orsaker. I ledaren drivs exempelvis tesen att »allt tydligare har vid sidan av den fortsatt yttersta intensiva kampen i Indokina de andra kampfronterna mot imperialismen framträtt». Denna tes motiveras sedan genom att ett par aktuella världshändelser radas upp efter varandra. Men denna genomgång är för det första slarvig och ytlig. Den portugisiska kolonialarmen sägs ha utrymt Moçambique, vilket minst sagt är en överdrift.

En riktning inom den spanska bourgeoisien förklaras vara ute efter en samförståndslösning med spanska kommunistpartiet. Vi frågar oss vilken riktning? Vad vi vet så finns en sådan riktning bara i kommunist­partiets drömda portugisiska schema, inte som levande social kraft i dagens Spanien. Vidare sägs Kinas halvhjärtade stöd till revolutionära befrielserörelser utgöra en förändring. Vi frågar oss naturligtvis: när gav Kina ett helhjärtat stöd till revolutionära befrielserörelser?

Men genomgången är nu inte bara slarvig – vilket är mänskligt – den duger inte heller till att visa vad FK är ute efter. Uppsvinget för sociala och nationella befrielserörelser härrör sig inte från vare sig 1973 eller -74 utan från 1968. Tetoffensivens år. Det »objektiva» behovet av solidaritet i olika former är inte ett »nytt» behov, vare sig i förhållande till Indokina eller i förhållande till andra fronter mot imperialismen. (not 1)

Genom att betona det »nya» försöker ledaren modifiera självkritiken: Visserligen undervärderade vi tidigare det »konkreta solidaritetsarbetet» (finns det något abstrakt solidaritctsarbete?), men å andra sidan var det inte så viktigt just då………

Ungefär så upplever vi ledarens andemening. Ett liknande tassande finns också i centralkommitténs uttalande:

»I det dominerande anti-imperialistiska arbetet, Vietnamarbetet, har den politiska dominansen helt legat i KFML – SKPs händer, vilket inneburit att högeropportunismen här haft sitt starkaste fäste. Denna kraftiga dominans lade objektiva begränsningar för våra möjligheter att utarbeta (!) en riktig, konkret ingripande och proletärt internationalistisk linje i solidaritetsarbetet »

Varför tala i tungor? När förhindrade dåliga styrkeförhållanden en kommunistisk organisation från att utarbeta en linje i solidaritetsarbetet? Begränsningarna var naturligtvis subjektiva : Sekterismen i det anti-imperialistiska arbetet har sina rötter i en bristande förståelse från FK:s sida för hur bredare skikt tillägnar sig en högre medvetenhet, dvs bristande insikt i leninismen.

FK:s dåvarande (och nuvarande!) sekterism i det fackliga arbetet härrör från samma brist. Ty vad är arbetarkommittén med dess fraseologi om inte sekterism. När kommer självkritiken att se ut så här:

Vårt viktigaste fel var att vi i stället för att ställa upp konkreta motförslag (till SAP och VPK), som utifrån en riktig syn ställde upp paroller, arbetssätt och organisationsförslag som kunde mobilisera för bestämda mål, så försökte vi ersätta politiken med analysen och vi bildade »ideologiska» arbetarkommittéer med maximalistiska paroller som en svans till fackföreningarna.

Det skulle gå för långt att i detalj utveckla denna parallell. Här nöjer vi oss med att antyda den. Vi får säkert anledning att återkomma i en senare artikel.

Är Indokina inte lika viktigt längre?

Så tillbaka till centralkommitténs uttalande. Ty dessvärre syftar inte analysen (om de nya kampfronterna) i ledaren bara till att modifiera självkritiken. Den utgör också grundvalen för FK:s nuvarande prioriteringar.

»En annan utgångspunkt är att ingen kampfront dominerar bilden på samma sätt som Indokina gjort tidigare. I stället har motsättningarna skärpts i flera områden. De viktigaste är Indokina. Mellanöstern, Latinamerika och Södra Afrika …

…. Vår bedömning är att vi inte kan tillföra mycket i stödarbetet till Indokina. Dels täcks detta upp av andra och dels har vi ett dåligt utgångsläge för satsningar.»

Här tar FK miste. För det första är det bara i borgarpressen och Arbetarkamp som Indokina inte längre dominerar bilden. Indokina utgör tillsammans med Europa världsrevolutionens brännpunkter. Klasskriget i Indokina har nått en omfattning som inte är jämförbart med något annat av världsrevolutionens slagfält. Ett nederlag i Indokina skulle få förödande konsekvenser för världsproletariatet, mer förödande än exempelvis ett nederlag i södra Afrika. En seger skulle å andra sidan få omvänd betydelse. På sätt och vis intar Indokina den plats som var Spaniens på trettiotalet.

Därför är den hafsiga analysen om »de nya kampfronterna» livsfarlig. Det duger inte att säga att »andra» täcker upp stödarbetet för Indokina. För vilka är de »andra»? SKP? VPK?

Däremot går det att säga att det egna utgångsläget är dåligt för satsningar. Men en sådan insikt måste dra med sig vissa givna slutsatser. Vi håller i och för sig med om att det är svårt att utmana SKP på detta kamp – avsnitt – vi har försökt år efter år – på grund av DFFG:s historiska tradition och trovärdighet. Det kan också vara befogat att taktiskt sätta in större resurser i exempelvis chilearbetet. Men inte med de argument som förs till torgs i Kommunist. De kan nämligen bli ödesdigra i morgon. Om vi inte inser Indokinas exempellösa betydelse för världsrevolutionen kan detta få till följd att vi kommer sent ur startgroparna vid en häftig förändrig i kampen. Vår solidaritet kan bli senfärdig och uttunnad. SKP:s hegemoni kan bevaras, vilket är negativt, både för klasskampen i Indokina och i Sverige.

Vi uppmanar därför kamraterna i FK att slänga sina rationaliseringar överbord. Är väl den barlasten borta finns det större möjligheter att hissa seglen och sätta fart när nästa storm blåser upp över Indokina,

Vi är också tveksamma inför FK:s förslag till plattform för solidariteten med Indokina:

»Vi är för att aktivisterna enas runt en plattform som går emot brännpunkts- och bit-för-bit-teorierna, går emot »supermaktsteorin» samt pekar ut USA-imperialismen som huvudfiende.»

Hur i all världen ser en sådan plattform ut? Skulle vi inte vara konkreta?

Varför omvärdera nu?

Denna inledande kommentar måste till sist besvara en viktig fråga: Varför korrigerar FK sin anti-imperialistiska linje? Varför satsningen på chilearbetet? Vi har avvisat den förmenta »objektiva» förklaringen. Sanningen torde ligga i att omprövningen kommer som ett resultat av en ökad press utifrån. Kamraterna i FK har ögon att se med och de är känsliga för vad som rör sig i vänstern. Och vad de har sett har förskräckt dem! RMF har gynnats, både av »supermaktsdebatten» och den breda chilerörelsen. Kommunist säger exempelvis gycklande att »för trotskisterna har hela denna debatt varit mums för måns». Naturligtvis tycker inte FK om att den elake Måns blir fetare. Kamraterna har sett vårt inflytande växa inom viktiga grupper av militanter och forcerat fram vissa viktiga slutsatser: självkritik, nya prioriteringar och ändrad politik…

Riktigheten i denna tolkning demonstreras tydligast av Kommunists artikel om »kampen i Chile och Fjärde Internationalen». Artikeln utgörs i huvudsak av ett verbalt överfall på trotskismen.

Och det är ju bra! Vi uppskattar att FK ger sig in i samma terräng som oss och tar upp striden om politiskt inflytande med nyslipade vapen. Vi är beredda att tillsammans kämpa mot borgare, stalinister, socialdemokrater och maoister. Vi är också beredda att kämpa mot er (Not 2)

Tyvärr är de första slag som Kommunist utdelar mot oss mycket orena. Många hamnar t o m under bältet. Dessvärre kan man vinna poäng även för orena slag – om ingen ser att de är ojuste – så vi väljer att parera också dem.

Chile – fem felaktiga utgångspunkter

Kommunist har en del utgångspunkter för sin polemik som måste avvisas direkt.

För det första tror arbetsutskottet att nederlaget den 11 september mekaniskt leder till att fler chilenare än förr förmår avslöja reformismen:

»Samtidigt har detta år varit en period av kritisk eftertanke i ljuset från erfarenheterna från Chile. Speciellt har den »fredliga vägen till socialismen» för allt fler visat sin illusoriska karaktär. När motståndet i dag byggs upp är det allt fler som söker sig en annan väg, en revolutionär väg till socialismen.»

Vi menar att motsatsen gäller. Visserligen stämmer säkert Kommunists tes för ett litet skikt av arbetare och studenter. Mer: diktaturen förstör stora delar av arbetarnas klassmedvetande. Många av de politiskt bästa arbetarna har stupat, andra har fängslats eller flytt ut ur landet. Under diktaturens järnhäl splittras arbetarna ifrån varandra. Många arbetare vågar inte lita på vare sig arbetskamrater, grannar eller nära släktingar. Massarbetslösheten och svälten motverkar också solidariteten.

I denna situation kommer minnet av den borgerliga demokratin under Allende att te sig ljus. Demokratiska krav (inte demokratisk kamp som FK talar om) får ett stort gensvar bland massorna. Slutsatsen av detta blir att kommunisterna måste betona de demokratiska kraven, i den nuvarande perioden. Gör vi inte det så kommer reformismen att monopolisera denna kamp och därmed vidga sitt inflytande. (not 3)

Vårt påpekande kan kanske uppfattas som bagatellartat. Men vi tror att det är mycket viktigt. Den syn som FK förespråkar kan leda till en undervärdering av nederlaget den 11 september. Den kan inspirera till en vänsteristisk strategi och taktik som är fjärmad från massrörelsen (väpnad propaganda som taktik, utdraget folkkrig som strategi).

För det andra sägs sluminnevånarna höra till arbetarklassen. Denna uppfattning kan vi inte dela. Inget talar för att sluminnevånarna ska räknas till arbetarklassen. Att räkna människorna i slummen som arbetare drar oundvikligen med sig felaktiga prioriteringar. Vi återkommer till denna fråga i samband med analysen av MIR.

För det tredje sägs att: »I Chile är det i stort möjligt att direkt påbörja skapandet av socialistiska produktionsförhållanden efter ett revolutionärt maktövertagande». Då till skillnad från Ryssland och Kina där det först »krävdes en period av uppgörelse med feodalism och småproduktion». Detta påstående är revisionism och tjänar enbart till att försvara den egna försonligheten mot Kinas parasitära byråkrati. Skapandet av socialistiska produktionsförhållanden påbörjas direkt efter varje proletärt maktövertagande. Även om detta påbörjande (såväl som slutförandet) tar sig olika former i olika länder. Såvitt vi kan förstå, så får denna »nydemokratiska teori» inte några konsekvenser för FK:s inställning till kampen i Chile. Möjligtvis antyder den att FK bortser från småbourgeoisins stora tyngd i det chilenska samhället.

För det fjärde underskattar FK juntans massbas:

»Idag har den borgerligt demokratiska statsformen bytts ut mot en militärdiktatur med fascistiska drag. Dock utan fascismens traditionella massbas.»

Vad som skiljde militärkuppen i Chile från den »traditionella militärkuppen» var bl a det faktum att juntan hade ett brett stöd från borgerliga och småborgerliga sektorer i det chilenska samhället. Juntan hade en massbas, som användes som stödtrupper mot arbetarklassen. Denna massbas var dock inte organiserad i ett fascistiskt parti, vilket tillsammans med bourgeoisins svaghet (Chile är ett land förtryckt av i imperia­lismen) får till följd att den sociala basen för diktaturen slits ner i ett snabbt tempo. De borgerliga och småborgerliga yrkesorganisationerna har dock delvis tagit på sig ett fascistiskt partis ideologiska funktion. Vi ska inte heller överskatta juntans isolering. Stora delar av småborgerligheten var bokstavligt talat skrämd till döds av klasskonfrontationerna före den 11 september. Dessa grupper är kanske inte beredda att kasta sig om halsen på Pinochet i dag, men i valet mellan juntan och hotet från arbetarklassen väljer de fortfarande tveklöst att förlita sig på knektarna.

För det femte sägs att

»Unidad Popular (UP)-regeringen hade som utgångspunkt för sitt program och sin politik tron att man med hjälp av den borgerliga statsapparaten skulle kunna bygga upp ett socialistiskt samhälle …

… till skillnad från UP i Chile har det socialdemokratiska partiet i Sverige inte ens några socialistiska ambitioner och därför drabbar knappast det reformistiska nederlaget denna organisations politiska grundval.»

Ett diffust resonemang, som mer sysslar med reformisters moraliska halt än politik. UP-regeringen må ha haft vilken tro som helst, men dess program och dess politik uttryckte en strävan efter klassamarbete. Att sedan klassamarbetet tar sig skiftade former från land till land, beroende på dess grad av ekonomisk utveckling, den sociala och politiska situationen m fl faktorer är en annan sak. Vad vi ändå kategoriskt måste slå fast, är dessa regeringars borgerliga karaktär. För att kunna utforma en korrekt strategi och taktik i Chile var det livsnödvändigt att skilja mellan UP-regeringen och massornas kamp.

MIR och Castrismen

Därmed är vi också framme vid diskussionen om MIR. Ty i sin artikel föser FK:s arbetsutskott hela tiden MIR framför sig. Vi kan bara beklaga att MIR får utgöra sköld för FK. MIR:s egna analyser är betydligt spänstigare och fruktbarare än FK:s blågula kopior. Detta innebär inte att vi politiskt är överens med MIR. Tvärtom är det mycket som skiljer denna organisation från Fjärde Internationalen.

FK trycker hårt på att vi bara har en »vag» kritik av MIR. Att vi avstått från att slå mot MIR i större utsträckning sägs vara opportunism. Tyvärr tvingas vi än en gång säga att FK tar miste. De skäl som gjort att vi endast fört fram en »vag» kritik av MIR är följande: Vår utgångspunkt är att huvudelden inte ska riktas mot MIR i diskussionen om erfarenheterna från Chile. Huvudelden ska riktas mot USA-imperialismen, den chilenska bourgeoisin och UP-regeringens reformism. Vi har också saknat en mer precis kunskap om MIR. Fortfarande saknar vi en hel del information, men vi vet mer än tidigare. Till sist måste en omfattande kritik av MIR föregås av en självkritisk värdering av den chilenska trotskismen. Här är vi inte klara, men låt oss antyda att problemen gäller PSR:s (den chilenska sektionens) spontanistiska syn på partibygget, kamraternas långvariga och ofta resultatlösa arbete inom Socialistpartiets vänster­flyglar, samt en bristande organisatorisk förmåga. Däremot är det inte aktuellt med en självkritisk granskning av Chilenska Kommunistiska Förbundet (LCC – Liga Comunista Chilena), som idag utgör den huvudsakliga trotskistiska kraften inne i Chile. LCC har förklarat sig i politisk lojalitet med Fjärde Internationalen, men arbetar som egen organisation oberoende av PSR. LCC:s särexistens hänger bl a samman med förbundets ursprung (en sammanslagning av två andra organisationer), kuppen den 11 september, samt kritiska ståndpunkter från LCC:s sida i förhållande till PSR.

FK:s påhopp tvingar oss trots allt att i förtid presentera vår kritik av MIR. Tyvärr blir det mer en skiss än en systematisk kritik. Likväl tror vi att den kan vara värdefull, inte bara för kamraterna i FK, utan också för de kamrater från MIR, som nu tvingas arbeta i Sverige.

Vi tror att det är fruktbart att se MIR som en produkt av framförallt två fenomen. Dels den kubanska revolutionen, dels den chilenska massrörelsen. Den kubanska revolutionens ideologi genomsyrade organisationen redan vid bildandet 1965 i universitetsstaden Concepción. Efter OLAS-konferensen 1967 anammades foco-teorins strategi. MIR organiserade gerillaförband osv. 1969 övergavs tanken på landsbygdsgerilla, däremot inte tanken på gerillahärdar. Nu skulle gerillan organiseras i städerna.

Det verkar nödvändigt att karaktärisera denna period som militaristisk. En politisk strategi ersattes med militära och tekniska operationer. En följd av detta var att MIR uppmanade sina anhängare att inte rösta vid presidentvalet 1970. Valet sågs som betydelselöst för klasskampen. Vi vet inte, men vi utgår från att kamraterna i MIR gjort självkritik för detta. Oavsett vilket blir följande meningar från Kommunists artikel obegripliga mot bakgrund av MIR:s bojkottlinje:

»Vi anser att MIR:s politiska linje att ge ett kritiskt stöd till UP var helt riktigt. Vi anser liksom MIR att UP-regeringen och segern i valet 1970 var en seger för massornas kamp och bidrog till att skapa en stödjepunkt (! ) för den fortsatta kampen.»

MIR:s kritiska stöd till UP-regeringen var fortfarande frånvarande 1970. En riktig linje hade varit att upp­mana till röstning på Allende kombinerat med en politisk kampanj mot Socialistpartiets och Kommunist­partiets klassamarbetsprogram. Att uppmana till röstning på Allende (som en representant för ett arbetar­parti) får inte förväxlas med ett kritiskt stöd till UP-regeringen. En kommunist kan aldrig ge någon form av politiskt stöd till en borgerlig regering!

MIR:s förhållande till Allenderegeringen.

Den massrörelse som bl a inspirerats av Allendes segerval -70, tvingade dock MIR att överge flera av sina tidigare ståndpunkter. Ungefär nio månader efter presidentvalet gav MIR upp sin gerilla linje och påbörjade en smärtteam och empirisk vändning mot massarbetet. Denna vändning hann dock aldrig fullföljas. Den tidigare sekterismen i förhållande till reformisterna övergavs också, men kom tyvärr att ersättas av en osäker högeropportunism.

Oförmågan att precisera UP-regeringens karaktär tog sig ofta uttryck i att MIR såg regeringen och »folkmakten» som parallella, inte som antagonistiska. I sin deklaration från juli -73 slår MIR fast att »folkmakten» skulle Vara »självständig i förhållande till regeringen, men inte nödvändigtvis i motsättning till den nuvarande». Denna deklaration kom alltså efter Soupers kuppförsök den 29 juni. Ett kuppförsök som möttes av massorna i en ny våg av fabriksockupationer samt en ökad vitalitet i främst industribältena (cordones industriales). Industribältena var en motsägelsefull organisationsform som på sätt och vis svarade mot två behov: dels tillgodosåg den CUT:s (chilenska LO) behov av en horisontell organisering; dels utgjorde den en embryonal form av arbetarråd.) UP-regeringen som alltså FK menar var en stödjepunkt för kampen, svarade massorna genom att dra in militärer i kabinettet, godkänna militärernas vapenbeslag ute på fabrikerna osv. I detta läge skulle UP-regeringen mer än någonsin konfronterats med en systematisk propaganda för en arbetarregering grundad på industribältena och kommunråden (den senare organisationsformen bildades ursprungligen av regeringen i syfte att bidra till agrarreformens genomförande. Efterhand tog de på sig andra uppgifter, bl a på initiativ av MIR, och kan sägas ha utgjort embryonala stadsråd. Graden av aktivitet och demokrati varierade i dessa råd. 1972 existerade det 186 fungerande kommunråd. Men 110 av dessa fungerade som de gjort från början, dvs som organisationskarteller. 35 hade omformats till egentliga råd med en ledning vald av basen. 45 kommunråd uppvisade en blandform).

Parollen om en arbetarregering (som var central i agitationen från oktoberkrisen -72) skulle kombinerats med krav på det borgerliga parlamentets upplösande samt kallandet av en Folkförsamling stödd på industribältena och kommunråden.

I FK:s chilebroschyr »Chile klasskamp och strategi 1970 – 73» påstås följande i förordet:

»I detta sammanhanget är det intressant att se hur vissa grupper, och det gäller framförallt trotskisterna i RMF försöker förklara nederlaget i Chile. Deras förklaring lyder att i en situation då de objektiva och subjektiva faktorerna för en revolution förelåg, så var det bara ett revolutionärt kommunistiskt parti samt beväpningen som fattades. MIR har ständigt påpekat att ett revolutionärt parti växer fram inom massorna och med uppgiften att stärka självständigheten och organiseringen. Det är i denna rörelse som partiet kan mogna ihop med klassen: till en revolutionär kraft. Därför arbetade MIR hela tiden med att stärka den självständiga organiseringen och formulerandet från basen av ett revolutionärt program -»Folkets Program» – som kunde vara ett alternativ. Men man hade inte en tillräcklig styrka och förankring att utgöra ett alternativ till reformismen. Detta faktum går inte: att förklara bort med några idealistiska tankegångar. Detta faktum härrör just ur den faktiska politiska situationen i Chile där proletariatets självständighet, formering och medvetenhet inte var tillräckligt utvecklad. Eller: Reformisterna hade hela tiden det avgörande inflytandet och var de enda som kunde erbjuda ett helhetsalternativ, hur felaktigt det än var. Att det inte fanns ett revolutionärt parti och att reformisterna hade styrkan har just sin grund i den bristande självständigheten inom klassen. Därför var också den enda möjliga vägen för MIR att koncentrerat arbeta på att formera och självständiggöra klassen. Att arbeta med olika typer av självständig organisering, utveckla ett revolutionärt program och stärka avantgardet. RMF ställer mot detta allmänt prat om parti, program och beväpning utan att konkret visa vad det innebär i en konkret klasskampssituation. Vad är det för organisation och program RMF tänker sig utveckla utan att förankra hela politiken i klassen. En paketlösning som kan läggas fram i varje läge eller.. ….. »

Jo, bästa FK. Det var faktiskt möjligt att erbjuda ett helhetsalternativ. Inte i form av en ”paketlösning”, men i form av kampen för en arbetarregering. Programmet mognar inte fram av sig självt ur massrörelsen. Däremot nådde massrörelsen en sådan bredd och ett sådant djup att parollerna om arbetarregeringen och folkförsamlingen blev helt centrala. Att i den objektiva situation som gällde i Chile sommaren -73 avstå från dessa paroller och ersätta dem med underkastelse inför UP-regeringen, var ett svårt politiskt misstag. Att utveckla dessa paroller, det skulle ha bidragit till att utveckla klassens självständighet. Att säga att ”folkmakten” inte nödvändigtvis var antagonistisk till UP-regeringen, det motverkade klassens självständighet.

Att i de läget se UP-regeringen som en stödjepunkt skulle varit ett ändå större misstag.

Folkmakten i Chile

Så till frågan om ”folkmakten”. Vi är överens med Kommunist och MIR om att kommunråden var ”folkmaktens naturliga centrum”. Men inte kommunråden som de existerade i Chile. För att de skulle ta form som livsdugliga maktorgan krävdes arbetarmakt, krävdes en centralisering av industribältena (cordones industriales), samt att de reformistiska ledarna drevs ut från dessa. Det var industribältena, och endast de, som representerade arbetarmakten. Därför var det också en tvingande nödvändighet för revolutionärerna i att hårt prioritera arbetet i industribältena. Utan dessa som ryggrad, var kommunrådens betydelse i den kommande konfrontationen mycket ringa. Tyvärr insåg inte MIR detta:

»Den andra avvikelsen består i att i praktiken begränsa och inskränka utvecklingen av folkmakten till industribältena, vilka är nödvändiga men otillräckliga därför att man använder en organisationsform som klassen redan har…

Vi driver utvecklandet av industribältena och deras demokratiska struktur därför att de ska bli CUT:s territoriella basorgan med uppgiften att samordna fackföreningarnas kamp på geografisk-, kommunal- och lokalnivå.» (Miguel Enriques i Chile Hoy nr 59, 27/7 – 2/8 -73)

Kamrat Enriques menade alltså att industribältena skulle ses som en facklig organisering (CUT:s territoriella basorgan). Därmed tog han också miste och sa att de representerade en redan existerande organisationsform. Men industribältena var nu frön till något mycket mer än en sedvanlig facklig struktur. De var frön till arbetarråd. Och sådana organisationsformer hade sannerligen inte den chilenska arbetarklassen. Den började få det. Men inte mer.

Ett flöde av citat från intervjuer och deklarationer etc. från MIR såväl som beskrivningar från chilenska kamrater visar att MIR aldrig helt förstod industribältenas centrala plats. MIR prioriterade arbetet i kommunråden och då framför allt genom sitt arbete i slumområdena. Vi såg inledningsvis att FK såg sluminnevånarna som arbetare, vi vet inte om MIR hade samma uppfattning. Om så var fallet tror vi att det måste förklaras som en rationalisering av de existerande styrkeförhållandena. MIR hade ett starkt fäste och ett viktigt arbete i slumområdena, men var förhållandevis svaga inom arbetarklassen.

Vi sa tidigare att MIR inte gjort upp med sekterismen från den renodlat castristiska pesiaden. Ett exempel på detta var inställningen till beväpningen. Ända fram till kuppdagarna höll MIR sina egna beväpnade och militärt tränade medlemmar ”kasernerade”. De arbetade inte bland massorna. De fanns inte i tid ute i industribältena och organiserade militära förberedelser. Inte heller fanns parollen om arbetarmilisen, eller i konkret form, industribältenas och kommunrådens massbeväpning, närvarande i agitationen. Under kuppdagarna deltog många medlemmar från MIR vid strider framför allt vid industribältet Cerrillos samt i en del jordbruksområden runt Santiago. Men då spontant, utan centralisering från den egna ledningen.

Sekterismen slog igenom också på andra områden. Relationerna till FTR (Arbetarnas revolutionära front, en bredare organisering under MIR:s politiska ledning med ett program som på ett diffust sätt blandar ideologiska skrivningar med klasskampskrav) var i många fall byråkratiska. Ett exempel: FTR:s representant i CUT, Alejandro Alarcón, som var vald enligt arbetardemokratiska metoder, manövrerades bort av MIR:s ledning med hjälp av byråkratiska metoder då han allierat sig politiskt med vår sektion. Hans protester mot detta ledde till att han fråntogs sina medlemsrättigheter vilket bland annat förhindrade honom att utlysa ett möte med FTR:s bas…

GK

I nästa nummer av Fjärde Internationalen följer fortsättningen på denna artikel. Där behandlas bl.a uppgifterna i Chile idag, MIR efter kuppen, LCC:s (Liga Comunista Chilena) arbete i Chile samt FKs lögner. DS

Not 1. Se vidare Fjärde Internationalen nr 2 – Världsrevolutionens nya uppsving.

Not 2. Ont R MF:s linje i Chile-rörelsen, se Internationalen nr 25-74

Not 3. Se Mullvaden nr 3-74. ”C-H Hermansson spottar i motvind”

Från tidskriften Fjärde Internationalen 5/1974

Kapitalet – en lättläst introduktion

Som bas för denna publicering på Internet har FK:s översättning från 1975 tagits. Till denna har lagts detta förord, det ursprungliga förordet av Kent-Åke Andersson från utgåvan i Röda Häften 1974 samt det i FK:s översättning utlämnade kapitel 8. Detta har tagits från Röda Häften 21/22 utgiven 1974 av RMF.

Förord till Röda Häftens utgåva 1974.

Denna broschyr har skrivits av några studenter i Väst-Berlin. Den gavs 1972 ut av Europäische Verlagsanstalt under rubriken ”Zur Kritik der Politischen Ökonomie”. Ungefär samtidigt gavs den ut på engelska av Fjärde Internationalens engelska sektion, IMG, under rubriken ”Capital. A readable introduction”.

Den svenska översättningen har utförts efter dessa tyska och engelska utgåvor. Vi har tillfällen då texten redigerats om och förkortats något.

Citaten ur Marx& arbeten har hämtats ur tillgängliga svenska översättningar. I samtliga fall har jag dock gått tillbaka till det tyska originalet och vid behov gjort en ny översättning. Ivan Bohmans översättning av Kapitalet (1969) har fått rykte om att vara en lättläst och noggrann översättning. Vid en jämförelse med originalet visade det sig dock att översättningen var bemängd med fel. Jag har därför gjort nyöversättningar av så gott som samtliga citat i denna broschyr. Jag har dock behållit sidhänvisningarna till Bohmans översättning, eftersom den är lättast tillgänglig för svenska läsare. (En ingående granskning av Bohmans översättning gjordes av Kjeld Schmidt i den danska tidskriften Kurasje nr 2/3 1970, s.148-153).

Göteborg den 1 aug. 1973
KÅ A.

Förord till FK:s översättning

Den bok som du nu håller i handen är en översättning av den tyska introduktionsboken till Kapitalet: ”Zur Kritik der Politischen Ökonomie”. Denna utgavs 1972 och har sedan dess översatts till engelska, danska och härmed till svenska. Boken har skrivits av en grupp historiker i Frankfurt.

Föreliggande översättning är kortare än originalet. En omfattande bilaga med tyskt åskådningsmaterial liksom originalets åttonde kapitel har vi valt att utelämna. Det åttonde kapitlet handlar om förhållanden på en mer konkret nivå än resten av boken och är mindre direkt kopplat till Marx& Kapitalet. Kapitlet behandlar huvudsakligen lönekampen och fackföreningarnas roll.

Vi har kallat boken ”Kapitalets produktionsprocess”. Boken är inte en ersättning för läsning av Kapitalet. Men eftersom Kapitalet är tämligen svårläst är det nödvändigt med en introduktion och vi har avsett, och hoppas, att läsningen av denna bok ska inspirera till att läsa Marx& egna verk.

På svenska finns det redan flera introduktioner till den marxistiska politiska ekonomin. Du undrar kanske om det är nödvändigt med ännu en? Det är det. Ty för det första är de som redan finns oftast skrivna med ett ganska akademiskt språkbruk vilket utestänger många från att kunna förstå marxismen.

En förståelse som är nödvändig för att kunna begripa vad som händer i samhället omkring oss, internationellt, i Sverige, på jobbet, på fritiden osv. Kort sagt, de är ganska svåra att läsa. Den här boken är lättläst. För det andra är de som redan finns inte lämpliga ur teoretisk synvinkel. De begränsar ofta marxismen till en rent ekonomisk vetenskap. Det väsentliga, marxismen som ett samhälleligt analysinstrument, som inte är begränsat till det rent ekonomiska planet, går förlorat. Översättningsarbetet har pågått under drygt ett års tid och har gjorts av en grupp på cirka tio personer.

I serien Röda Häften utgavs 1974 en översättning av boken (Röda Häften 21/22). Eftersom denna utgåva innehöll omfattande felaktigheter drogs upplagan in av förlaget (RMF-press). Vi hoppas att föreliggande översättning skall kunna ersätta denna tidiga utgåva.

Boken är en direkt översättning från tyskan. I boken finner du en hel del citat från Kapitalets första band. Bäst hade givetvis varit om vi hade kunnat använda oss direkt av den svenska översättning av Kapitalet som redan finns (1969). Men eftersom denna översättning, som har gjorts av Ivan Boman och fackgranskats av Bo Gustafsson, är av dålig kvalitet och fylld av missuppfattningar så har vi tvingats kontrollera alla citat i den tyska originaltexten av Kapitalet. I de fall det har varit möjligt har vi rättat den svenska översättningen utifrån den tyska originaltexten. När detta inte varit möjligt har vi gjort nyöversättningar från tyskan. Därför har vi hänfört alla citat till såväl den svenska översättningen (Kapitalet 1, K 1) och till det tyska originalet (Marx-Engels-Werke, MEW 23). En granskning av Ivan Bomans översättning av Kapitalet har gjorts av Kjeld Schmidt i den danska tidskriften KURASJE, nummer 2/3 1970 s 148, och av signaturerna WS och OT i KOMMUNIST nr 16 s 27.

Genom att vi tvingats gå tillbaka till originaltexten av Kapitalet har citaten och den löpande texten funnit sitt logiska inbördes sammanhang, eftersom den senare står i direkt förhållande till den tyska originalupplagan av Kapitalet.

I den tyska originaltexten har författarna konsekvent skrivit ”han”, när de talar om någon, vem som helst. Vi har inte följt texten på den här punkten. I stället har vi skrivit ”hon”. ”Han” som pronomen för personer av båda könen (t.ex. ”kapitalisten han” eller ”arbetaren han”) är ett utslag av kvinnoförtrycket i vårt samhälle. Vi är inte så naiva att vi tror att vi kan undanröja kvinnoförtrycket genom att ändra ”han” till ”hon”. Däremot tycker vi att det är på tiden att bryta med slentrianmässigt och slarvigt språkbruk. Vad tycker du?

I texten förekommer begreppet värdeförmering (efter tyskans ”Verwertung”). Detta begrepp avser kapitalet som processerande värde (värde som omvandlar sig till bruksvärde för att åter omvandla sig till värde, P->V->P&). Det anger att kapitalet är inbegripet i en process där det återbildar sitt värde och samtidigt deltar i en värdeökning, där det gamla värdet både upplöses och återbildas, samtidigt som nytt värde bildas. Det är alltså viktigt att skilja ”Värdeförmering” från ”värdeökning”, som enbart associerar till värdets kvantitativa tillväxt, och som inte klargör att det rör sig om en ”reflexiv” process, där värdet självt är subjektet.

Vi tror att boken lämpar sig allra bäst för studier i grupp/cirkel, men att den givetvis också kan läsas individuellt.

Ett utmärkt komplement till denna bok är Anders Lundkvist: ”Introduktion till metoden i Kapitalet” (utgiven av Röda Bokförlaget, Göteborg 1975). Dessa två introduktioner utgör tillsammans en idealisk grundcirkel och samtidigt en värdefull handledning till ett fortsatt studium av Marx &Kapitalet.

Efter de flesta av kapitlen finns förtydligande och sammanfattande figurer, förutom de figurer som finns i den löpande texten.

Som sagts ovan har vi utelämnat en bilaga innehållande åskådningsmaterial som bygger på tyska förhållanden. Vi hoppas kunna färdigställa ett motsvarande material från svenska förhållanden. Detta kommer vi antingen att ge ut separat eller i en kommande upplaga av denna bok.

Alla synpunkter på bokens innehåll och översättning tar vi emot med största tacksamhet. Vi välkomnar också alla tips och uppslag till åskådningsmaterial till texten. Vänd dig till förlaget som skickar vidare till oss.

November 1975
Förbundet KOMMUNISTs översättningsgrupp Malmö/Lund

Läs hela Röda Häften nr 21-22.