Författararkiv: Martin Fahlgren

Rötterna till konflikten mellan Kina och Vietnam

1. Några felaktiga uppfattningar

När den sino-vietnamesiska konflikten bröt ut på allvar i slutet av 70-talet, framfördes många överförenklade och ohistoriska »teorier« om dess orsaker och karaktär. Ofta var det snarare fråga om partsinlagor, som hade till uppgift att rättfärdiga den ena eller andra sidans agerande, än seriösa försök att förklara orsakssammanhangen.

En kategori av sådana »teorier« söker förklara konflikten med den ena eller andra »supermaktens« lömska intriger. Antingen är det Moskva som är roten till det onda och Vietnams roll i det hela reduceras då främst till att vara ett redskap för Sovjets »expansionism« och »hegemonisträvanden« i Sydostasien (ett område som f ö Moskva aldrig betraktat som vitalt). Eller så är det istället Kina som agerat för USA-imperialismens räkning, d v s påtagit sig rollen som Washingtons bandhund i denna del av världen.

Till stöd för den första versionen har man kunnat peka på det faktum att Vietnam uppbackats av Moskva, och till stöd för den andra varianten att Washington (som otvivelaktigt haft intresse av att tvåla dit Vietnam efter det förödmjukande nederlaget 1975) tagit parti för Kina.

Agentteorier av detta slag säger dock mer om förespråkarnas förvrängda världsbild än om verkligheten. De bortser nämligen från det elementära faktum att ingen regim (som inte är en direkt marionettregim eller är tvingad att spela den rollen) utformar sin politik för att tillgodose andra staters intressen. Målsättningen är alltid att främja egna klass- och statsintressen. Däremot kan givetvis olika stater samordna sin utrikespolitik om detta uppfattas vara fördelaktigt för de egna intressena, men detta är en annan sak. Vietnam och Kina utgör inga undantag i dessa avseenden. Båda regimerna har en lång historia av kamp för det egna landets »nationella oberoende« bakom sig och värnandet om detta oberoende utgör fortfarande en central målsättning för deras utrikespolitik.

I Kinas fall räcker det väl med att påminna om att dess vägran att rätta sig efter Moskva var en av huvudanledningarna till sino-sovjetiska konflikten. I Vietnams fall är agentresonemanget om möjligt ännu absurdare. Under årtionden har vietnameserna fört en ytterst hårdnackad kamp för att befria sig från utländsk överhöghet (från Japan, Frankrike och USA) och för att ena landet. Hanois vägran att ta ställning i den sino-sovjetiska konflikten under hela befrielsekriget mot USA är ett uttryck för samma självständighetssträvanden. Målsättningen att värna om Vietnams oberoende försvann inte heller med segern 1975. (1) Tvärtom sökte man öka manöverutrymmet. För att minska sitt beroende av Kina och Sovjet gjordes stora ansträngningar att vidga och fördjupa kontakterna med västvärlden, inklusive USA. Förhoppningen var att i framtiden kunna balansera på fyra ben i stället för två, d v s att inte bara vara hänvisade till sovjetblocket och Kina när det gällde handelsförbindelser, ekonomiskt och tekniskt bistånd o s v, utan också upprätta sådana förbindelser med Västeuropa/Japan och USA. Den ensidiga uppknytningen till Sovjet i slutet av 70-talet var alltså inget eftersträvat, utan något som påtvingades Hanoi av omständigheterna: försämringen av relationerna till Kina, kalla handen från USA och det ytterst magra utbytet av inviterna med övriga kapitaliststater. Beroendet av sovjetblocket var i själva verket ett allvarligt bakslag för den vietnamesiska utrikespolitiken. Detta förklarar varför Hanoi i det längsta försökte hålla en viss distans till Moskva. Vietnam ansökte exempelvis inte om inträde i Comecon förrän konflikten med Kina hade utvecklats mycket långt (Peking hade avbrutit allt bistånd, startat en häftig propagandakampanj mot Vietnam, uttalat offentligt stöd till Pol Pot-regimen i konflikten med Vietnam m m – och detta samtidigt som Washington och Peking utvecklade allt vänskapligare relationer).

Ett annat slags »teorier« är de som förklarar konflikten med antingen Kinas eller Vietnams »expansionism« och »hegemonisträvanden«. (2) Sådana »teorier« innehåller ett korn av sanning, såtillvida att de fokuserar uppmärksamheten på Kinas och Vietnams motstridiga intressen och strävanden i Sydostasien. Men samtidigt är begrepp som »expansionism« djupt missvisande. Förutom att man inte kan påvisa några ekonomiska drivkrafter som skulle göra Kina och/eller Vietnam expansionistiska till sin natur, strider sådana förklaringsmodeller mot historiska fakta. Förvisso har både Kina och Vietnam ådagalagt intresse för utvecklingen i Sydostasien och sökt påverka denna i enlighet med de egna intressena, men att beskriva detta i termer av »expansionism« är att tänja på begreppets innebörd på ett fullkomligt otillåtligt sätt. Inte heller har Kina och Vietnam haft några större territoriella krav på varandra (om vi bortser från båda sidors anspråk på Sydkinesiska havet) eller på några andra stater i Sydostasien. Men Vietnams ockupation av Kampuchea och Kinas invasion i Nordvietnam då? Stödjer inte dessa exempel teserna om »expansionism«? Svaret är nej. Dessa händelser var ett resultat av flera samverkande faktorer, som vi ska titta på nedan, och inte Kinas och/eller Vietnams »expansionism«.

Det man kan tala om i Vietnams och Kinas fall är en strävan efter inflytande och kontroll över utvecklingen i angränsande stater. Detta utgör dock inte något nytt fenomen. Det är lika gammalt som stalinismen. Inte minst är den sino-sovjetiska konflikten (se tidigare artiklar) ett utmärkt exempel på detta (en av konfliktens huvudingredienser var där Moskvas försök att kontrollera och styra Kinas förehavanden).

Vi kan här exemplifiera med Vietnams relationer till Kampuchea. Det är otvivelaktigt sant att de vietnamesiska ledarna länge sökt påverka utvecklingen i Indokina i enlighet med sina egna intressen. Det är också sant att de förespråkat ett intimt samarbete mellan de indokinesiska staterna (f ö – och det bör understrykas – en intim samverkan mellan de indokinesiska staterna står i princip i överensstämmelse med de indokinesiska folkens intressen). Men det är inte sant att den vietnamesiska invasionen och ockupationen av Kampuchea var det logiska slutresultatet av en gammal »plan« att dominera regionen och upprätta en »indokinesisk federation« (vilket Pol Pot-sidan hävdat). Tvärtom var Hanoi i det längsta emot en »militär« lösning av konflikten med Kampuchea. Förmodligen skulle Hanoi ha tolererat vilken regim som helst i Phnom Penh, om den bara inte utgjort ett allvarligt hot mot Vietnams säkerhet (det som gjorde situationen outhärdlig för Hanoi är Pol Pot-regimens fullständigt kompromisslösa hållning i konflikten i kombination med dess mot Vietnam riktade allians med Kina). Om det tvärtom varit så att Hanoi från första början hade varit inställt på att upprätta en marionettregim i Kampuchea, då blir det oförklarligt varför man väntade ända till december 1978 innan man slog till. Vi bör t ex ha i åtanke att 1970 (då befrielsekampen började i stor skala i Kambodja) var »Röda khmererna« mycket svaga och till en början var det vietnamesiska befrielsestyrkor som genomförde de viktigaste militära operationerna mot Lon Nol-trupperna, varefter de så befriade områdena överlämnades till Röda Khmererna. Varför utnyttjade Hanoi inte denna sin styrkeposition för att ta ett fast grepp över utvecklingen? Och varför agerade man inte 1971, då motsättningarna redan var så stora att väpnade sammanstötningar mellan vietnamesiska och kampucheanska styrkor ägde rum. Eller varför slog man inte till 1973, då Röda Khmererna vägrade att ansluta sig till Paris-avtalet och redan börjat rensa ut provietnamesiska element. Och varför utnyttjade inte Hanoi situationen 1975 för att »befria« Phnom Penh först? I början av 1975 skulle förmodligen både de kinesiska och amerikanska reaktionerna på ett sådant företag blivit mycket svaga. I stället väntade Hanoi alltså till någon gång under 1978 innan man beslöt att till varje pris göra sig av med Pol Pot & Co. Fram till dess hade man inte ens konsekvent stött oppositionen i Kampuchea, utan via diplomatiska kanaler sökt komma till tals med Pol Pot-regimen. Inte heller hade man fram till dess kritiserat Pol Pots inrikespolitik. Lägg märke till att 1978 hade Pol Pot-fraktionen konsoliderat sin ställning och var starkare än någonsin tidigare; oppositionen, däribland massor av provietnamesiska kadrer, hade brutalt likviderats, de väpnade styrkorna hade med kinesisk hjälp kraftig utökats och upprustats, Peking stödde öppet Pol Pot-regimen mot Vietnam o s v, o s v. Att Hanoi slog till i denna situation (och inte tidigare) tyder sannerligen inte på att man redan från början haft för avsikt att upprätta en marionettregim i Kampuchea. l stället var det så att beslutet att störta Pol Pot fattades först sedan konflikten med Kina och Kampuchea nått en punkt, där ingen återvändo verkade möjlig: förutom att gränskriget med Kampuchea fått allt större omfattning hade också konflikten med Kina nått en nivå där väpnade gränsintermezzon hörde till dagsrutinen, och Vietnam stod alltså inför hotet av ett långvarigt och kostsamt tvåfrontskrig. (3)

2. Konfliktens verkliga orsaker

Varje försök att ge en enkel förklaring till den uppflammande sino-vietnamesiska konflikten, d v s att tillskriva den en enda orsak, är dömt att misslyckas. För att förstå den måste man ta hänsyn till ett helt komplex av samverkande och ömsesidigt beroende faktorer. Men samtidigt är det klart att konfliktens grundläggande förutsättning är motsättningar mellan Peking och Hanoi, nämligen Kinas och Vietnams motstridiga nationella intressen (statsintressen) och strävanden i Sydostasien. Dessa motsättningar, som till stor del kan spåras tillbaka ända till början av 50-talet (se Stig Erikssons artikel om Genèvekonferensen) skärptes i början av 70-talet, då tövädret mellan Washington och Peking kom igång på allvar, och särskilt från 1975, då de indokinesiska revolutionerna segrade och frågan om inflytande i regionen blev akut. På denna grundval bidrog en lång rad politiska, ideologiska, territoriella, etniska och historiska motsättningar till att skärpa konflikten liksom också socioekonomiska och inombyråkratiska motsättningar inom de två länderna. Med dessa sammanvävdes en rad »yttre« faktorer, utan vilka konfliktens explosiva förlopp och ytterst tillspetsade karaktär skulle vara obegriplig: konflikten mellan Vietnam och Kampuchea, den sino-sovjetiska konflikten och sist men inte minst de allt vänskapligare relationerna mellan Kina och USA. Närmandet mellan Washington och Peking hade nämligen som förutsättning att Kina spelade en »stabiliserande roll« i Asien (d v s bidrog till att stoppa upp den revolutionära dynamik som segrarna i Indokina hotade att utlösa i omgivande stater), samtidigt som det medförde att Washington – till en början diskret, men efterhand allt öppnare – backade upp Peking i konflikten med Vietnam (och Sovjet). Den avgörande betydelse som närmandet mellan USA och Kina hade för konfliktens förlopp kan illustreras av två signifikativa fakta: 1) Pekings öppna brytning med Vietnam skedde bara några dagar efter den amerikanske presidentrådgivaren Brzezinskis Kina-besök i maj 1978, ett besök som markerar inledningen av ett nytt kapitel i de kinesisk-amerikanska förbindelserna; 2) Kinas invasion av norra Vietnam ägde rum strax efter Deng Xiaopings bejublade USA-besök i jan-feb 1979 och skulle aldrig ha blivit av om Washington sagt ifrån – Deng gjorde ju inte precis någon hemlighet av att han tänkte »lära Vietnam en läxa«.

Något som är slående redan vid en ganska ytlig betraktelse är att initiativet när det gällt att upptrappa konflikten har legat hos Peking. En noggrannare studie bekräftar denna iakttagelse: Å ena sidan Peking som, p g a sin allians med Pol Pot, de allt bättre relationerna med Washington o s v, både fick anledningar till och uppmuntrades att skärpa hållningen till Vietnam; å andra sidan Hanoi som, p.g.a. den kinesiska vietnampolitiken, konflikten med Kampuchea och imperialistmakternas de facto-blockad, befann sig i en mycket utsatt position och tillgrep de medel som stod till buds för att sätta sig till motvärn. Men varför vägrade då Hanoi så hårdnackat att ge efter? Ja, för att förstå detta bör vi först och främst undersöka vad den kinesiska politiken i Sydostasien gick ut på.

3. Kina och Sydostasien – bakgrunden

Den kinesiska utrikespolitikens grunddrag har redan behandlats i tidigare artiklar. Som vi sett har den allmänna inriktningen aldrig varit att bidraga till världsrevolutionens seger. Ledstjärnan har istället varit det som gynnat Pekings statsintressen: uppnå fredlig samexistens med imperialismen, säkra Kinas gränser, främja Kinas ekonomiska intressen, stärka Kinas internationella maktställning i stort o s v. Dessa målsättningar har också legat till grund för relationerna till befrielserörelser och kommunistpartier, som Peking i första hand sökt utnyttja till egen fördel. I Sydostasien – och i synnerhet i Indokina – har dessa utrikespolitiska strävanden drivits med särskilt eftertryck, vilket hänger samman med den vikt Peking lagt vid utvecklingen i detta till Kina angränsande område. Sydostasien har helt enkelt setts som vitalt för Kinas säkerhet och ekonomiska-politiska intressen. Pekings speciella intresse för Sydostasien kan givetvis delvis förklaras av det geografiska läget, men det har förstärkts av en rad historiska, kulturella och ideologiska faktorer. Dessutom har i området länge funnits stora kinesiska befolkningsminoriteter med traditionella band till Kina (det var just i frågan om denna grupps ställning som Peking först gick till offentligt angrepp mot Hanoi). (4)

Kinas speciella band till Sydostasien har en historia som sträcker sig över tvåtusen år tillbaka i tiden. Stora delar av området har under långa perioder utgjort provinser i det kejserliga Kina. Därutöver har de under århundraden varit kinesiska vasallstater. Detta sakernas tillstånd bestod ända till det kinesiska imperiet på 1800-talet bröts sönder under trycket från Storbritannien, Frankrike och andra imperialistmakter. Exempelvis förblev Annam (Vietnam) formellt under kinesisk överhöghet ända till 1885, då Kina (genom ett krig) tvingades överlåta Annam till Frankrike. (Året därpå lade f ö Storbritannien beslag på Burma.) (5)

Historien har satt djupa ekonomiska, politiska, kulturella och ideologiska spår i både Sydostasien och Kina självt. I t. ex. Vietnams fall har de historiska relationerna till den stora grannen i norr spelat en stor roll för det vietnamesiska folkets nationella identitet, som formades i kamp mot det kinesiska inflytandet. Detta historiska arv förklarar delvis de vietnamesiska ledarnas känslighet för varje kinesisk åtgärd som kan tolkas som utslag av en strävan att dominera Vietnam.

Även om det »historiska minnet« inte har samma traumatiska karaktär för kinesernas del, så har det påverkat de kinesiska ledarnas uppfattningar om Kinas ställning och mission i Sydostasien. Detta står klart om man tittar på nationalismens rötter och karaktär i det kinesiska kommunistpartiet (KKP).

4. Nationalismens rötter

»Vår nation kommer inte längre att vara en skymfad och förödmjukad nation. Vi har rest oss.« (Mao i september 1949) (6)

Det finns ingen anledning att här diskutera de mer allmängiltiga orsakerna till att byråkratierna i de s k »socialistiska« länderna är »nationalistiska« och ibland t o m chauvinistiska i sina relationer till omvärlden. Dessa frågor, liksom de uttryck de tagit i den kinesiska byråkratins teori och praktik, har redan behandlats i tidigare artiklar. Det som vi här ska ta upp är några mer specifika drag hos Pekings nationalism, och särskilt sådana som rör Sydostasien och andra områden som traditionellt tillhört Kinas »intressesfär«.

Det första vi kan konstatera är att den kinesiska kommunismen (liksom i många andra koloniala och halvkoloniala länder – inklusive Vietnam) växte fram ur nationalistiska strömningar. Det kinesiska imperiets sönderfall, de förödmjukelser och nederlag som imperialistmakterna tillfogade Kina, väckte starka nationalistiska känslor till liv, särskilt bland ungdomen och intelligentian. Inspirerade av Oktoberrevolutionens exempel kom en del av de radikalare elementen i dessa rörelser att överskrida nationalismen och söka sig till marxismen för att finna lösningar på Kinas problem.

Mao Zedong utgör inget undantag från den regeln, l den mycket berömda skildring av sitt liv som Mao gav till Edgar Snow 1936, understryker han själv detta. Mao berättar bl a att han läst ett häfte som beskrev det kinesiska väldets sönderfall:

»Jag minns till och med nu, att detta häfte inleddes med meningen: ’Ack, Kina kommer att bli underkuvat!’ Det berättade om Japans ockupation av Korea och Taiwan, om förlusten av överhögheten över Indokina, Burma och andra länder. När jag läst detta, kände jag mig deprimerad över mitt lands framtid och började inse, att det var hela folkets plikt att bidra till dess räddning.« (7)

När de blivande kinesiska kommunistledarna kom i kontakt med marxismen och den internationella kommunistiska rörelsen fick den primitiva nationalismen ge vika, men den försvann aldrig helt. En rad faktorer bidrog till att den nationalistiska ideologin kom att få stor betydelse i KKP i framtiden.

På det internationella planet spelade därvidlag stalinismens seger i Sovjetunionen och Komintern en viktig roll. Å ena sidan därför att den stalinistiska ideologin som sådan innehöll element av nationalism, vilket påverkade alla kommunistpartier i större eller mindre grad. I Kinas fall inverkade också de sovjetiska rådgivarnas och Komintern-agenternas verksamhet och inblandning i KKP:s angelägenheter, liksom Stalins negativa förhållningssätt till den kinesiska revolutionen från mitten av 40-talet. Dessa erfarenheter bidrog till att göra KKP-ledarna misstänksamma mot Moskva och utländskt inflytande överhuvudtaget (se tidigare artiklar). I och med att det saknades en stark revolutionärt marxistisk International som kunde fungera som attraktionspol vid sidan av det moskvastyrda Komintern, var det inte så underligt att många KKP-ledare drog nationalistiska slutsatser av sina erfarenheter av Stalins »internationalism«. Inte nog med det. Frånsett Moskva saknade KKP nästan helt internationella kontakter (detta i motsats till vietnameserna – se nedan).

Den kinesiska revolutionens själva förlopp var en annan faktor som bidrog till att stärka de nationalistiska stämningarna i KKP. Från 1927 och fram till slutet av 40-talet höll man nästan uteslutande till på landsbygden och detta dessutom i ganska så avlägsna och isolerade trakter. Därmed avklipptes banden till städerna och kommunisternas naturliga klassbas: arbetarklassen. KKP tvingades alltså att nästan uteslutande basera sig på bönderna och blev till sin klassammansättning väsentligen småborgerligt. Med en småborgerlig klassbas och en kamp som långa tider fördes med främst militära medel på landsbygden, och under rent nationalistiska paroller (anti-japanska befrielsekriget), var det oundvikligt att klassperspektivet fördunklades och nationalismen fick stort svängrum. Om vi dessutom betänker att den kinesiska revolutionen segrade av egen kraft och t o m mot Stalins vilja, så är det lätt att förstå varför internationalismen inte satte några djupare spår i KKP:s ideologi, l stället blev nationalistiska idéer en av grundpelarna i den kinesiska varianten av stalinism: maoismen.

Det är här lämpligt att jämföra nationalismens roll i den vietnamesiska och den kinesiska kommuniströrelsen. När det gäller den allmänna bakgrunden finns många likheter. Det finns emellertid också viktiga skillnader som förklarar varför Hanois nationalism fick en något annorlunda karaktär (även om det nationalistiska elementet även här är starkt).

– De vietnamesiska kommunisterna var aldrig lika avskurna från städerna som kineserna. Även om kampen under långa tider huvudsakligen fördes på landsbygden, fanns hela tiden aktiva kärnor i städerna, och med jämna mellanrum ledde man där resningar. Därför bibehöll det vietnamesiska partiet i större utsträckning än det kinesiska karaktären av ett proletärt parti och blev inte lika bondedominerat.

– Moskva ingrep aldrig lika direkt i det vietnamesiska partiets angelägenheter som i det kinesiska, varför de vietnamesiska ledarnas erfarenheter av detta slags »internationalism« inte var lika negativa som kinesernas. Vidare hade vietnameserna nära kontakter med den västeuropeiska arbetarrörelsen (främst det franska kommunistpartiet), vilket bidrog till alt minska isoleringen och vidga vyerna (därmed inte sagt att dessa kontakter var odelat positiva, snarare tvärtom).

– I motsats till den kinesiska revolutionen var den vietnamesiska revolutio¬nens seger starkt beroende av internationellt stöd: Vapen och annat bistånd från både Sovjet och Kina, liksom antikrigsrörelserna i imperialismens högborgar. Så även om vietnameserna fick uppleva många besvikelser i sina internationella relationer, så hade »internationalismen« (även om den var starkt deformerad) ändå ett reellt innehåll och då inte bara i negativ mening.

– l motsats till Kina med dess enorma befolkning och ytvidd så skulle ett isolerat Vietnam inte heller kunnat överleva någon längre tid efter revolutionens seger. Internationella kontakter och internationellt bistånd var – och är! – ett måste för Hanoi.

Sammantaget har dessa faktorer lett till att nationalismen har blivit mindre utpräglad i den vietnamesiska politiken än i den kinesiska. Hanoi har aldrig haft en lika inskränkt nationell ståndpunkt som Peking. Eftersom Vietnam dessutom, p g a sin relativa litenhet, inte heller kan räkna med att bli någon verklig stormakt (som Kina), så blir givetvis också effekterna av den vietnamesiska nationalismen mer begränsade än av den kinesiska.

5. Några belysande Mao-uttalanden

»Kinas enhet och oberoende« har – som vi visat i tidigare artiklar – alltid varit en ögonsten för de kinesiska ledarna. Vad menas då med »Kina«? Före revolutionens seger (1949) tenderade Mao & Co att identifiera Kinas »historiska gränser« med de som rådde under kinesiska kejsardömets maximala utbredning under 1600- och 1700-talen. Detta storkinesiska imperium inkluderade många icke-kinesiska nationer. I sina samtal med Edgar Snow (1936) förklarade Mao:

»Det är Kinas omedelbara uppgift att återta alla förlorade territorier, inte blott och bart försvara vår suveränitet söder om kinesiska muren.«

Efter att ha exemplifierat med Manchuriet, Taiwan och Inre Mongoliet (som befolkas av kineser och mongoler), sade han följande:

»När folkrevolutionen har segrat i Kina kommer Yttre Mongoliet automatiskt (sic!) att bli en del av den kinesiska federationen efter dess eget önskemål. På samma sätt kommer de mohammedanska och tibetanska folken att bilda autonoma republiker knutna till den kinesiska federationens« (8)

De stormaktschauvinistiska övertonerna i detta uttalande är uppenbara. Man slås omedelbart av det nonchalanta sätt på vilket Mao glider över frågan om dessa nationers rätt till självbestämmande. Detta, som var en av huvudpunkterna i bolsjevikernas program före revolutionen, existerar knappt för Mao. Han tar mer eller mindre för givet att de nämnda nationerna ska ingå i Kina. Så blev det också – med ett undantag. Den Röda armén marscherade helt enkelt in och grep makten. De nationella minoriteterna tillfrågades aldrig om hur de ville ha det. Resultatet blev helt naturligt motstånd från minoritetsfolkens sida. Det mest kända exemplet är Tibet, men svåra oroligheter har också ägt rum i Xinjiang (Sinkiang) – det största muselmanska området – och andra områden.

Det intressantaste i Maos uttalande gäller dock Yttre Mongoliet, som redan 1921 hade utropats till en självständig republik, vilket tydligen inte bekom honom ett dugg. Men ännu intressantare är denna historias efterspel. När den kinesiska revolutionen segrade 1949 gjorde Mao & Co fortfarande anspråk på Yttre Mongoliet. Stalin protesterade dock och krävde som villkor för ett fördrag med Kina att Yttre Mongoliets oberoende erkändes. Kineserna gav vika. Men historien slutar inte därmed. 1954, efter Stalins död, väckte Peking frågan på nytt med Chrusjtjov och Bulganin, men dessa vägrade att diskutera den och hänvisade till Ulan Bator (huvudstad i Yttre Mongoliet). (9)

Ett annat exempel på de stormaktschauvinistiska tankegångar som florerat i KKP är följande citat ur en partilärobok, skriven av Mao 1939:

»Efter att ha tillfogat Kina militära nederlag, tog de imperialistiska länderna med våld ifrån Kina ett stort antal stater som lydde under Kina, liksom delar av dess eget territorium. Japan lade beslag på Korea, Taiwan, Riukiu-öarna, (=Penghu-öarna) och Port Arthur; England tog Burma, Bhutan, Nepal och Hongkong; Frankrike tog Annam (=Vietnam); t o m ett eländigt litet land som Portugal tog Macao från oss.« (10)

Uttalanden som de ovanstående och andra »indicier« (såsom en karta publicerad 1954 i en kinesisk lärobok i historia, där tre sovjetiska republiker, Mongoliet, Burma, Indokina, Korea, Sydkinesiska havet o s v, o s v sägs vara gamla kinesiska territorier) har av Hanoi använts för att underbygga anklagelsen att Peking sedan länge hyst »expansionistiska« avsikter beträffande främst Sydostasien, men även andra områden, (11)

Sådana påståenden bör tas med en nypa salt. De flesta av dessa vidsträckta territorier har Peking aldrig gjort anspråk på sedan 1949. Förutom en del mindre gränsområden är det idag »bara« fråga om Taiwan och Sydkinesiska havet (det sistnämnda nog så kontroversiellt) som anspråken är klart uttalade (vad man nu anser om Yttre Mongoliet är dock svårt att veta). För övrigt har Peking anpassat sig till verkligheten och erkänner de tidigare vasallstaternas suveränitet (med vissa förbehåll – se nedan).

Man skulle förstås kunna hävda att de kinesiska ledarna i hemlighet sitter och gör upp storvulna planer om ett återupprättande av Stor-Kina, men detta är ytterst osannolikt. En »kolonisering« av Sydostasien skulle t ex ta enorma militära, ekonomiska och politiska ansträngningar i anspråk, vilket Kina helt enkelt inte skulle klara av. Dessutom skulle det oundvikligen leda till konflikt med imperialismen som inte skulle acceptera någon sådan kinesisk expansion. (12) Den som tror att de kinesiska ledarna ändå umgås med sådana planer, underskattar grovt de erfarna kinesiska ledarnas politiska förnuft. (Det var en helt annan sak med Pol Pot & Co, som uppenbarligen – det styrks av många källor – inbillade sig att de med kinesiskt stöd skulle kunna »återupprätta« ett Stor-Kampuchea genom att besegra vietnameserna – men detta är en annan historia som vi får återkomma till.) (13) De vietnamesiska anklagelserna att Peking har långtgående expansionistiska målsättningar i Sydostasien bör därför betraktas som grova propagandistiska överdrifter, avsedda att skrämma övriga sydostasiatiska länder för Kina.

Hur bör vi då tolka ovanstående exempel? Ja, vad de uttrycker är det stora inflytande som Kinas stolta förflutna, det kejserliga Kinas storhetstid, haft och har på de kinesiska ledarnas uppfattningar om Kinas plats och roll i världen. De visar att nationalistiska, och t o m chauvinistiska synsätt, länge har ingått i KKP:s ideologiska arsenal. Slutligen illustrerar de det faktum att Peking sedan länge haft ett »speciellt intresse« för utvecklingen i de områden som i de förgångna tillhört den kinesiska maktsfären (dit hör Sydostasien).

6. Pekings strategi i Sydostasien

Det finns alltså en lång rad geografiska, politiska, historiska o s v omständigheter som gör det »naturligt« för de kinesiska ledarna att betrakta Sydostasien som ett område av särskild vikt för Kina, en region där Kina har många intressen att försvara. Den förda politiken från 50-talet fram till idag bekräftar att Peking uppfattar regionen som sin »inflytelsesfär«, där det gäller att hålla andra stormakter utanför och påverka utvecklingen i enlighet med kinesiska intressen. I denna mening kan man säga att Peking har »hegemonistiska« aspirationer, vilket dock inte betyder – detta bör understrykas – att man är ute efter att »sluka« de enskilda länderna eller göra dem till kinesiska vasallstater. Nej, politikens målsättning har varit mer begränsad: att med olika medel, såväl morot som piska, manipulera situationen till Kinas fördel. Från Pekings horisont är ett Sydostasien bestående av små stater som är beroende (ekonomiskt, politiskt o s v) av Kina ett betydligt bättre alternativ än en samling lydstater som ständigt måste hållas i tukt och förmaning (såsom Östeuropa i Sovjets fall). Huvudlinjerna i den strategi som Peking tillämpat för att förverkliga sina målsättningar har därvid varit i stort sett oförändrade alltsedan 50-talets början (se Stig E:s artikel), även om tyngdpunkten på olika aspekter har förändrats till följd av ändrade förhållanden.

De viktigaste elementen i den kinesiska strategin kan sammanfattas i följande tre punkter:

– Begränsa och helst avlägsna stormakternas närvaro och inflytande i regionen. Fram till ungefär 1973 (Paris-avtalet) riktades dessa ansträngningar främst mot USA (och var en av huvudanledningarna till stödet för FNL). Därefter, och särskilt efter 1975, har det istället gällt att begränsa det »sovjetiska inflytandet (se även sista punkten).

– Anledningen till att Peking strävat efter att hålla andra stormakter utanför Sydostasien är lätt att räkna ut. Dels har vi den säkerhetspolitiska aspekten, d v s att häva Kinas militära inringning (särskilt viktigt fram till avspänningen med Washington i början av 70-talet). Dels förutsätter ett ökat kinesiskt inflytande i regionen samma sak.

– Verka för att Sydostasien blir (eller förblir) uppsplittrat i svaga och gärna »neutrala« stater. Att skapa ett sådant bälte av »buffertstater« utgör ett säkerhetspolitiskt intresse, men det underlättar också för Peking att göra sitt inflytande gällande i stort (alliansfria småstater är givetvis känsliga för yttre påtryckningar).

Försöka förhindra uppkomsten av ett starkt och enat Vietnam under Hanois ledning. Ett sådant Vietnam skulle nämligen utgöra en regional »stormakt» och därför blockera Pekings eget inflytande i Sydostasien (särskilt i Laos och Kampuchea). Fram till 1975 (och i själva verket också en tid därefter) försökte därför Peking verka för en fortsatt delning av Vietnam. Den ideala lösningen skulle i detta perspektiv ha varit ett självständigt, men »neutralt« Sydvietnam (d v s alliansfritt och utan utländska trupper), och ett »socialistiskt Nordvietnam«, starkt beroende av Kina. (14) Efter återföreningen har Peking huvudsakligen strävat efter att försvaga Vietnam ekonomiskt och politiskt, begränsa Hanois inflytande i regionen, samt tvinga Vietnam att bryta med Sovjet. (15) Det är i detta sammanhang Pekings stöd till Pol Pot (vars politik Deng Xiaoping & Co f ö inte hade mycket till övers för) bör ses, liksom det ekonomiska, politiska och militära trycket på Vietnam. Till denna helhetsbild hör också det faktum att Pekings intresse av att USA fortsätter sin reträtt från Sydostasien har svalnat betydligt: Samtidigt som man hetsat mot Sovjets »hegemonisträvanden« i Sydostasien (d v s stödet till Vietnam), har USA:s närvaro setts som en motvikt mot det Moskvastödda Vietnams inflytande.

Martin Fahlgren

NOTER
1) Påståendena (uppmuntrade från Peking) att Vietnams uppslutning bakom Sovjet var orsak till den sino-vietnamesiska konflikten har bestämt avvisats av vietnameserna själva:
»Tidigare hävdades det också att USA förde krig mot Vietnam på grund av Sovjetunionen. Detta gjorde det möjligt alt dölja Washingtons ansvar och till och med förneka Vietnams existens. Vietnam skulle således förvandlas till blott en bonde på det internationella schackbrädet, ett land som fritt manipulerades av stormakterna. Vi för en självständig nationell politik som definierats enligt våra nationella intressen och våra grundläggande principer; denna politik kan stämma överens med eller skilja sig från andra länders politik antingen på ett grundläggande plan eller på vissa punkter… Den nuvarande konflikten mellan Kina och Vietnam måste förklaras först och främst genom kinesiska och vietnamesiska fakta, genom Pekings politik mot vårt land och inte av några yttre faktorer.«
(Vietnam, en intervju med Nguyen Khac Vien, Spartakus förlag, Teckomatorp, 1979, s 52.

Intervjun gjord sommaren 1978.) Till frågan om vänskapsavtalet med Sovjet säger samme person i en senare intervju (november 1978):
»Under hela kriget har vi upprättat kortsiktiga avtal med alla socialistiska länder… Även med Kina. Efter 1975 har vi föreslagit långfristiga avtal med alla socialistiska länder. Det enda land som vägrade var Kina. Därför är det nyligen undertecknade avtalet med Sovjet en naturlig förlängning av vår tidigare politik. Detta avtal är till för att hjälpa oss att försvara vårt oberoende, freden och för att utveckla vår ekonomi. Del finns inga sovjetiska militärbaser i Vietnam. Om Kina accepterat hade vi undertecknat samma avtal med dem. Ungefär samma avtal har vi redan undertecknat med Indien. … Vietnams oberoende går inte ut på att vägra gå in i allianser med ett vänskapligt sinnat land och stå helt ensamt mot imperialismen. Eftersom Vietnam är ett ekonomiskt efterblivet land måste vi samarbeta med de länder som är ekonomiskt och industriellt utvecklade. Vi har även samarbetsavtal med kapitalistiska länder och med internationella organ, t ex världsbanken och valutafonden.«
(intervjun återgiven i tidskriften Fred och solidaritet, nr 4/78, s 11)

All den vietnamesiska politiken syftat till att balansera mellan Moskva och Peking för att maximera sitt manöverutrymme har också kineserna insett. Så yttrade exempelvis Zhou Enlai i mars 1973: »(Sovjetrevisionisterna) tävlar med oss huvudsakligen för att utöva inflytande på Vietnam. De vietnamesiska kamraterna kommer att fortsätta alt utverka en ’sinosovjetisk’ jämvikt.« (King C. Chen, China and the Three Worlds, Macmillan Press Lid, London 1979, s 187.)
Och självaste Mao sade så sent som i september 1975 (i en samtal med brittiske premiärministern Heath): »Vietnameserna har inte bekämpat fransmännen och sedan amerikanarna under trettio år bara för att låta sig styras av ryssarna.« (Citerat i The China Quarterly, nr 64.dec.-75.s 813.)

(2) Del grövsta exemplet på detta är Pol Pot-sidans s k Svartbok om »Vietnams aggressiva och expansiva handlingar mot Kampuchea« (Oktoberförlaget, Stockholm 1979). l detta dokument drivs den rent rasistiska tesen att vietnameserna till sin »natur« är »angripare, annektionister och slukare av andra länders territorium» (s 7). För att leda detta absurda påstående »i bevis» görs en ytterst tendentiös historisk exposé över utvecklingen från 1400-talet fram till idag. Att författarna till detta aktstycke dessutom förhäver sig genom att hävda att segern i Sydvietnam i själva verket var Kampucheas förtjänst (d v s att »erövrarfolket« vietnameserna inte ens var förmögna all befria sitt eget land) gör inte »analysen« mer övertygande. För en kritisk genomgång av detta skandalösa dokument, se Bulletin of Concerned Asian Scholars. vol. 12 nr 4 (1980), s 38-55 (Serge Thion: »The Ingratitude of the Crocodiles” – Obs att författaren till denna artikel inte är provietnamesisk)

(3) Om dessa frågor, se Elliott (ed.), The Third Indochina Conflict, Westview Press, Bouldcr, Colorado 1981, och särskilt då C. Porters artikel »Vietnamese Policy and the Indochina Crisis«, som ger en sansad redogörelse för konflikten.

(4) När del gäller Kinas relationer med Sydostasien i sin helhet från 1949 fram till ungefär 1975, se J. Taylor, China and Southeast Asia, Praeger Publishers, New York 1976. För utvecklingen därefter, se föregående not och Camilleri, Chinese Foreign Policy, Martin Robertson, Oxford 1980, särskilt Chap. 10.

(5) Om Kinas tidigare historia, se A. Henriksson/HuangTsu-Yu, Kinesisk historia, Bonniers, Stockholm 1982.

(6) Selected Works of Mao Tsetung, vol V, Peking 1977, s 17.

(7) Edgar Snow, Röd stjärna över Kina, Askild & Kärnekull, Borås 1977, s 145.

(8) samma, s 114-115.

(9) Om denna historia, se M. Yahuda, China’s Role in World Affairs, Croom Helm, London 1978, s 52 och 71-73.

(10) Återgivet i Schram, The Political Thought of Mao Tse-tung, Penguin 1969, a 375. När man 1951 skulle ge ut Maos Valda verk ansågs tydligen de chauvinistiska övertonerna i originaltexten alltför magstarka, ty avsnittet reviderades. l den omarbetade versionen talas inte längre om stater som »lydde under Kina«, utan om stater som »stått under Kinas beskydd» (sic!). Vidare ströks alla uttryckliga hänvisningar till Korea, Annam, Burma o s v. De områden som fortfarande namnges är sådana som Peking alltsedan dess officiellt hävdat vara »kinesiskt territorium». Dessa ändringar kan ses som en indirekt bekräftelse på att Peking efter revolutionens seger övergett alla anspråk på överhöghet över Korea, Annam o s v. Det reviderade avsnittet lyder:
»Efter att ha besegrat Kina i krig inte bara ockuperade de många grannländer, som tidigare stått under Kinas beskydd, utan tog eller ’arrenderade’ delar av dess territorium. Så till exempel ockuperade Japan Taiwan och Penghu-öarna och ’arrenderade’ hamnen Lushun (Port Arthur). England tog Hongkong och Frankrike ’arrenderade’ Guangzhouhukten.« (Mao, Valda verk, band II, Danelius bokförlag, Göteborg 1970, s 298.)

(11) Se t ex den vietnamesiska »vitboken» The Truth about Vietnam-China Relations over the Last 30 Years, Ministry of Foreign Affairs, Socialist Republic of Vietnam 1979, s 1-12 och Chinese Aggression Against Vietnam – Dossier, Hanoi 1979, s 7-9.

(12) Påståendet att Peking har för avsikt att erövra Sydostasien är inte nytt. På 50- och 60-talet användes detta av Washingtons apologeter för att rättfärdiga USA:s intervention i Indokina. Det var Kina som underblåste befrielserörelserna i expansionistiska syften hette det. Argumentet var inte riktigt då, och talet om »expansionism» ger inte heller idag en riktig förklaring till den kinesiska utrikespolitiken i regionen. Däremot passar det givetvis Hanois syften att anknyta till den skräck för Kina som fortfarande finns kvar bland de härskande skikten i Sydostasien.

(13) Om denna och andra aspekter av Pol Pot-klickens politik, se B. Kiernan and C. Boua, Peasants and Politics in Kampuchea 1942-1981, Zed Press, London 1982, särskilt chap. 9, samt N. Sihanouk, War & Hope – The Case for Cambodia, Pantheon Books, New York 1980.

(14) Pekings negativa inställning till Vietnams återförening tog sig många uttryck under perioden 1954-75 (se t ex Stig E:s artikel i detta nummer). Här ska vi bara nämna att de kinesiska ledarna för det mesta undvek att uttala sig för Vietnams återförening i offentliga sammanhang. Detta står i bjärt kontrast till hållningen i Korea-frågan, där Peking ständigt tagit upp landets återförening i sina offentliga uttalanden. En trolig förklaring till detta är att ett enat Korea under Pyongyangs ledning inte skulle kunna utgöra någon »rival» till Peking (bl a av geografiska skäl), detta i motsats till ett enat Vietnam. Dessutom skulle ett »neutralt» Sydkorea (som övergivits av USA) lätt hamna i Japans grepp.

(15) Redan 1972, d v s tre år innan befrielsekampen segrat, klargjorde kinesiska ledare för västerlänningar att de var motståndare till att »något land i Indokina (i praktiken Vietnam – min anm.) dominerar de andra« (Zhou Enlai citerad i Ross Terrill, 800 000 000 – The Red China, Penguin, 1975, s 235). I ett samtal med Kissinger i november samma år, antydde den kinesiske vice utrikesministern Qiao Guanhua samma sak – se Kissinger, Memoarer, Från krig till fred, Norstedts, Stockholm 1980, s 833.

Från Fjärde Internationalen 6/1982

Kinas utrikespolitik: Grundläggande drivkrafter och mål

I. UTRIKESPOLITIKENS RÖTTER

Att Kina under de senaste åren inte stött eller »underblåst« några sociala revolutioner torde vid det här laget vara uppenbart för de flesta. Tvärtom har ledarna i Beijing aktivt bidragit till att släcka varje revolutionär gnista som blossat upp runt om i världen. Varje gång en revolutionär utveckling, som öppnat perspektivet av genomgripande sociala omvälvningar, sett dagens ljus har de kinesiska ledarna lyft ett varnande finger och hävdat att detta bara gynnat Sovjets »hegemonisträvanden».(1) Vad som är mindre välbekant är att den kinesiska utrikespolitiken aldrig — inte ens under de »radikalaste« faserna — byggt på den »proletära internationalismens principer« (Se Stig Erikssons artikel i föregående nummer av FI). Istället för »stödet till världsrevolutionen« har utrikespolitiken uteslutande haft till uppgift att gynna krasst nationella kinesiska intressen. Allt har underordnats »uppbygget av socialismen i Kina« — som det heter.

Ett uttryck för att den kinesiska utrikespolitiken dikterats av nationalistiska målsättningar är att relationerna till andra stater i första hand bestämts av hur dessa ställt sig till Kina och dess utrikespolitik. Ländernas inrikesförhållanden har härvidlag i stort sett varit ointressanta. Proletariatets intressen och öden i dessa länder har aldrig stått i centrum för de kinesiska ledarnas politik. Det faktum att man från kinesiskt håll aldrig tagit initiativ till att bygga upp en ny Kommunistisk International — ett revolutionärt världsparti — för att samordna och leda kampen mot världskapitalismen, är en logisk följd av denna avsaknad av en internationalistisk inriktning.

Har då aldrig Kina stött några revolutionära rörelser? Jovisst, men detta endast då en sådan politik stått i samklang med Kinas »nationella intressen«. Då dessa har kunnat tillgodoses med andra metoder har Beijing föredragit de senare, upphört med stödet till de revolutionära rörelserna och t o m ofta direkt motarbetat den revolutionära kampen.

När det gäller 70-talet (särskilt dess andra hälft) är nog alla politiskt intresserade utom de mest ideologiskt förblindade beredda att skriva under på ovanstående karakteristik, men — det bör understrykas — den är giltig även för 50- och 60-talen. Det som förändrades på 70-talet var inte de kinesiska ledarnas sinnelag eller något dylikt, utan främst Kinas internationella ställning och existensvillkor, vilket tillät de grundläggande tendenserna i utrikespolitiken att slå ut i full blom. Att hävda att Kinas utrikespolitik genomgick en »kvalitativ förändring« under 70-talet — som en del besvikna »f d« maoister numera gör — är därför felaktigt. Men att bara konstatera detta är givetvis otillräckligt. Det är också nödvändigt att konkretisera ovanstående påstående och dessutom utreda varför den kinesiska utrikespolitiken är nationalistisk och inte revolutionär. Det är dessa frågeställningar vi ska behandla i denna och kommande artiklar.

Eftersom en stats utrikespolitik alltid är en fortsättning av inrikespolitiken, bestäms och omsätts i praktiken av de härskande klasserna eller skikten, utgör frågan om den kinesiska statens klasskaraktär, dvs. vilka klassförhållanden och sociala intressen utrikespolitiken återspeglar, en central fråga för förståelsen av problemet. Vi ska därför börja med att diskutera denna fråga. Att göra en ingående klassanalys av Kina låter sig dock inte göras på några få rader. Därför får vi begränsa oss till att skissera de viktigaste elementen i en sådan analys.(2)

Den kinesiska statens klasskaraktär

Om man förutsätter att arbetarklassen i Kina utövar makten på samhällets alla nivåer, dvs. att det i Kina skulle råda en fullt utvecklad arbetardemokrati, då blir utrikespolitiken obegriplig. En sådan stat skulle inte ha intresse av att offra stödet till de undertryckta massornas kamp i andra länder för mer eller mindre flyktiga allianser med klassfienden förkroppsligad av världens reaktionära regimer och krafter (såsom Chile-juntan, shahen av Iran, Mobutu i Zaire, Strauss i Västtyskland, Nixon eller Reagan i USA osv. — detta kommer att exemplifieras mer i detalj i senare artiklar). En sådan stat skulle inte heller ha något intresse av att bråka med grannstater om var gränsen mellan länderna exakt skulle dras (sådana frågor skulle kunna lösas mer eller mindre av sig självt sedan revolutionen segrat i dessa länder). Istället skulle en sådan arbetarstat sätta sin tillit till världens arbetande massor och i största möjliga mån använda sin utrikespolitik och diplomati för att främja och stödja socialistiska revolutioner världen över. En demokratisk arbetarstat skulle m a o basera sin utrikespolitik på den proletära internationalismens principer, på kampenheten mellan arbetarna i alla länder.

Överenskommelser med imperialister och andra reaktionära krafter skulle enbart ses och förklaras som tillfälliga vapenstillestånd med fienden, kompromisser framtvingade av ogynnsamma styrkeförhållanden. Den grundläggande målsättningen skulle förbli att tillsammans med de revolutionära krafterna i hela världen outtröttligt sträva efter att försvaga och tillintetgöra roten till det onda — världskapitalismen — och ersätta denna med ett samhälle byggt på samarbete och jämlikhet i global skala — kommunismens. (Se SE:s artikel i förra numret av FI).

Det faktum att den kinesiska utrikespolitiken inte har en sådan inriktning utgör i sig ett slående bevis på att Kina inte kan vara den idyll av arbetarmakt som många maoister så länge försökt få oss att tro, ty — vi upprepar — en stats utrikespolitik återspeglar med nödvändighet de inre klass- och maktförhållandena. En undersökning av den kinesiska revolutionens historia och av förhållandena i dagens Kina bekräftar också denna välgrundade misstanke: Alla viktiga beslut rörande den ekonomiska planeringen, utrikespolitiken osv. fattas av en liten krets personer som står utanför massornas kontroll. Därför är det enbart genom att undersöka detta maktbärande skikts — byråkratins — karaktär och roll i det kinesiska samhället som det är möjligt att förstå och förklara utrikespolitikens grundläggande inriktning och svängningar.

Dagens kinesiska samhälle har sitt ursprung i en segerrik social revolution som innebar att kapitalismen krossades och de viktigaste produktionsmedlen överfördes i »samhällelig ägo«.

Men revolutionen var »deformerad« redan från början. Makten över ekonomin och politiken hamnade inte i de arbetande massornas händer, utan greps av ett byråkratiskt skikt vars viktigaste redskap var det strängt hierarkiska och byråkratiska kinesiska kommunistpartiet. Efter revolutionens seger växte detta byråkratiska skikt snabbt genom att till sina led attrahera stora grupper av småborgerliga element (intellektuella, en del av arbetararistokratin m m) som såg sin chans att leva ett gott liv under den nya regimen. Byråkratins maktmonopol gav nämligen byråkratin en möjlighet att tillförsäkra sig en mängd privilegier på bl a privatkonsumtionens område (höga löner, naturaförmåner m m). På detta sätt befäste och stärkte byråkratin sin ställning som ett maktbärande privilegierat socialt skikt.(3)

Byråkratin äger emellertid inte produktionsmedlen — vare sig ekonomiskt eller juridiskt. Den utgör därför ingen ny härskande klass i marxistisk mening. Dess makt och andra privilegier vilar på revolutionens landvinningar: de nationaliserade produktionsmedlen, den kollektiviserade jorden, den ekonomiska planeringen, det statliga monopolet på utrikeshandeln m m.

Eftersom byråkratin inte är en klass och saknar en fast förankring i produktionssättet är dess ställning mycket osäker. Den känner sig därför hotad från både de arbetande massorna — som spontant strävar efter att göra sig av med byråkratins välde och upprätta en verklig arbetardemokrati — och från borgarklassen (i och utanför Kina) — som vill återföra produktionsmedlen i privat ägo, dvs. återupprätta kapitalistiska produktionsförhållanden. För att försvara sin existens måste därför byråkratin föra ett »tvåfrontskrig«: Å ena sidan försvara revolutionens landvinningar mot de krafter som söker återupprätta kapitalismen (det existerande systemet utgör själva grunden för byråkratins privilegier), å andra sidan försvara sig mot massorna genom att utestänga dessa från inflytande över alla viktiga beslut.

Eftersom byråkratin inte är en klass som spelar en nödvändig social funktion i det rådande produktionssättet kan den enbart försvara sin ställning och sina privilegier genom att klamra sig fast vid sitt politiska maktmonopol. Varje opposition utgör en fara för dess maktställning och måste därför skoningslöst bekämpas. Därav enpartisystemet, förföljelsen mot politiskt oliktänkande, censuren och andra polisiära metoder, m m.

Byråkratins allmänna politiska strävan kan karaktäriseras som konservativ. Den sätter bevarandet av det redan uppnådda främst. Den är misstänksam mot förändringar, särskilt sådana som kan sätta massorna i rörelse vilket innebär att byråkratins ställning automatiskt ifrågasätts. Denna konservatism tar sig många uttryck både på det inrikespolitiska planet (t ex när det gäller kultur- och moralfrågor, kvinnans och familjens roll i samhället osv.) och i utrikespolitiken.

Trots sin organiska konservatism tvingas emellertid byråkratin då och då att göra tvära politiska kast för att försvara sig mot inre eller yttre faror. Dessa politiska kursändringar åtföljs ofta av svåra kriser inom byråkratin, med hårda motsättningar mellan olika fraktioner i Partiet. Fraktionskampen slutar oftast med att den segrande fraktionen utser syndabockar för att frikänna Partiet och byråkratin som sådan från ansvaret för den tidigare förda politiken. Den officiella historien skrivs om och cirkeln börjar på nytt.

För att karaktärisera ett sådant motsägelsefullt samhälle brukar revolutionära marxister använda begrepp som »deformerad arbetarstat« och »byråkratiserat övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism«.(4)

Med utgångspunkt från en insikt om byråkratins karaktär och ställning i »övergångssamhället är det möjligt att förstå och förklara den kinesiska utrikespolitiken.(5)

»Socialism i ett land«

Den härskande byråkratin spelar således en »dubbel« roll:
— Å ena sidan bygger byråkratins existens (som skikt betraktat) på existensen av ett produktionssätt som är icke-kapitalistiskt och därmed i historisk mening står i motsättning till kapitalismen. Därför har byråkratin intresse av att försvara vissa av revolutionens landvinningar mot kapitalismen.
— Å andra sidan är byråkratin i grunden konservativ, vilket på det utrikespolitiska planet uttrycks i en strävan att upprätthålla status quo och förhindra världsrevolutionens spridning.

Detta därför att dess fortsatta existens är beroende av stabilitet. Sociala omvälvningar kan både medföra konflikter med imperialismen och få stora återverkningar i det »egna« landet. Båda sakerna utgör hot mot byråkratin. (Byråkratins strävan att upprätthålla status quo är emellertid inte absolut. Den gäller inte alltid, överallt och under alla omständigheter. Men det är då återigen inte fråga om att byråkratin skulle ta någon hänsyn till världsrevolutionens intressen, utan dess ställningstaganden och agerande bestäms utifrån byråkratins egna nationalistiska överväganden. Exempelvis är dagens kinesiska ledare inte alls inställda på att acceptera status quo i Indokina eller i Sydkinesiska sjön, vars ögrupper de gör anspråk på.) l sin utrikespolitik försöker byråkratin därför förena två element som egentligen är motstridiga: å ena sidan försvara det icke-kapitalistiska produktionssättet mot yttre och inre (kapitalistiska) fiender och å andra sidan hålla tillbaka arbetarklassen i det »egna« landet och en revolutionär utveckling utomlands.

Teoretiskt rättfärdigas denna politik med »teorin om socialismen i ett land«, som säger att det är möjligt att inom ett lands gränser bygga upp ett fullständigt socialistiskt, dvs. klasslöst samhälle, utan att revolutionen segrat i världsmåttstock. Med denna »teori« bortfaller nämligen nödvändigheten av att stödja andra revolutioner. Den helt avgörande uppgiften blir istället uppbygget av det »egna« landet. I detta perspektiv blir den utrikespolitiska huvudmålsättningen att »neutralisera världsbourgeoisin« så att uppbygget ska kunna fortsätta utan störningar utifrån. När man lyckats uppnå »fredlig samexistens« med den omgivande kapitalistiska världen är det enligt denna grundfalska teori bara en tidsfråga innan »det fullständiga socialistiska samhället« uppbyggts i det »egna« landet.(6)

Att förespråka »socialism i ett land« (det »egna«) innebär i sig att det »egna landet« givits en särställning bland andra stater och implicerar därför ett element av nationalism. I praktiken har byråkratins nationalism ofta drivits mycket långt. Den nationalistiska ideologin har av byråkratin använts dels för att dämpa och undertrycka motsättningarna i det »egna« landet och dels för att rättfärdiga sin cyniska utrikespolitik som går ut på att tillförsäkra det »egna« landet så stora fördelar som möjligt, oavsett vilka konsekvenser detta får för andra länder och folk.

Byråkratin och utrikespolitiken

Det faktum att byråkratin står i ledningen för ett samhälle där kapitalismen avskaffats utgör en ständig källa till konflikter med kapitalismen. Detta ställer byråkratin inför kniviga problem hur balansgången mellan kamp mot och samarbete med kapitaliststaterna ska lösas. De olika svar olika delar av byråkratin ger på dessa frågor leder till uppkomsten av motsättningar mellan »olika linjer« inom byråkratin. Beroende på vilken fraktion som går segrande ur fraktionskampen kan utrikespolitiken därför variera en del inom ramarna för byråkratins allmänna utrikespolitiska strävanden (fredlig samexistens osv.). När det gäller Kina skulle man tex mycket väl kunna tänka sig en utrikespolitik som vore mindre fientlig mot Sovjetunionen än den som dominerar idag. Förespråkare för en sådan alternativ politik har heller inte saknats i det kinesiska kommunistpartiet (KKP). Det är symptomatiskt att de viktigaste opponenterna till den avlidne Mao Zedong (Peng De-huai, Liu Shaoqi och Lin Biao) alla på sin tid anklagades för att ha förespråkat något slags närmande till Sovjet. Detta återspeglar att det funnits — och fortfarande finns — starka krafter som verkar för en avspänning mellan Sovjet och Kina. För många kinesiska ledare har Sovjet, trots obestridliga (nationella) intressemotsättningar mellan Beijing och Moskva, framstått som en mer naturlig allierad än det imperialistiska USA. Sista ordet i denna fråga har säkerligen inte uttalats ännu. Läget idag är mycket annorlunda än det som rådde den sino-sovjetiska konflikten bröt ut (se kommande artikel). I ett längre perspektiv är det svårt att tänka sig att Beijing har något intresse av att behandla Sovjetunionen som »huvudfiende. Att försöka spela ut Moskva och kapitaliststaterna mot varandra för att mjölka båda sidor på så mycket som möjligt (såsom Jugoslavien försökt) skulle på längre sikt vara mycket fördelaktigare för Kina och förhindra upprättandet av ett farligt ensidigt beroende av främst USA.

Utvecklingen av den sino-sovjetiska konflikten och fraktionskampen inom KKP om relationerna till Moskva utgör en illustration av den allmängiltiga »lagen« att inrikespolitiken och utrikespolitiken är intimt beroende av och växelverkar med varandra. Utrikespolitiken tenderar att bli radikalare då inrikespolitiken kännetecknas av stora »omvälvningar« (t ex under kollektiviseringen i Sovjet i slutet på 20-talet och under den kinesiska kulturrevolutionens första år), liksom inrikespolitiken tenderar att bli radikalare då det utrikespolitiska läget »kräver« en »vänsterlinje« (samma som ovan). På samma sätt är dagens kinesiska utrikespolitik avhängig den linje som valts för det ekonomiska uppbygget, liksom omvänt denna linje bara är möjlig då det utrikespolitiskt råder avspända förbindelser med imperialismen.

Utrikespolitiken bestäms inte i första hand av den ena eller andra byråkratiska fraktionens subjektiva viljadet bör betonas, utan av objektiva faktorer: den byråkratiska arbetarstatens ekonomiska och politiska tillstånd och behov, samt det internationella läget. Dessa objektiva betingelser bestämmer ramarna för byråkratins agerande. Utifrån den begränsade målsättningen att bevara och om möjligt stärka sin egen ställning försöker byråkratin utforma en politik inom dessa ramar. När den »egna« staten eller byråkratin själv hotas och möjligheterna att komma till samförstånd med omvärlden förefaller små, då blir utrikespolitiken »radikalare«: Byråkratin stödjer befrielserörelser och manar till uppror för att splittra upp och försvaga imperialismens förmåga och möjligheter att intervenera. Omvänt, när det råder »avspänning«, och då byråkratin anser det vara möjligt att komma överens med imperialismen utan att dess egna vitala intressen äventyras, då blir utrikespolitiken mer »högerinriktad«. Byråkratin tonar ner sin revolutionära fraseologi och minskar stödet till »omstörtande element«. Det är sådan förändringar i världsläget som till stor del förklarar den karakteristiska sicksack-kurs som utmärker de byråkratiserade arbetarstaternas utrikespolitik. I fallet Sovjetunionen kan detta illustreras med övergången från Kominterns ultravänsterpolitiska s k tredje period till folkfrontspolitiken (i mitten av 30-talet), liksom omsvängningen från Jalta-andan (samarbete med imperialisterna) till »vänster«-linjen under det »kalla kriget« (i slutet av 40-talet). Samma mönster går igen i Kinas fall.(7)

Det bör emellertid påpekas att dessa allmänna tendenser inte får tolkas absolut. Världssituationen är ofta mer komplicerad än så, vilket tvingar byråkratin att kombinera olika linjer, liksom att byråkratin måste försöka gardera sig för den händelse att världsläget drastiskt skulle ändras. För det senare syftet försöker byråkratin odla sina förbindelser med utländska kommunistpartier och befrielserörelser även under perioder av »fredlig samlevnad« för att därigenom få tillgång till påtryckningsinstrument på de härskande klasserna i de kapitalistiska länderna och förmå dem till »fredlig samexistens« med den »egna« staten. Och om motsättningarna till imperialismen plötsligt skulle skärpas kan byråkratin snabbt sadla om och mana till kamp mot fienden. Byråkratin strävar således efter att vinna kontroll över de radikala rörelserna för att använda sig av dessa som verktyg i sin utrikespolitik. Detta är huvudanledningen till att Sovjetunionen fortfarande upprätthåller förbindelser med de traditionella kommunistpartierna och ger ett begränsat stöd till olika befrielserörelser. l Kinas fall är detta mycket mindre utpräglat, vilket helt enkelt beror på att de kinaorienterade organisationerna i allmänhet är för små och kraftlösa för att kunna fylla en sådan uppgift. (En av de viktigaste målsättningarna med den kinesiska polemiken mot sovjetrevisionismen på 60-talet var just att vinna över kommunistpartier eller stora fraktioner av dessa till Kinas sida för att få tillgång till »egna« påtryckningsinstrument mot imperialisterna och sovjetbyråkratin. Detta förklarar också den kinesiska flirten med de eurokommunistiska partierna under de senaste åren.)

Byråkratin och sociala revolutioner

Byråkratins utrikespolitiska huvudmålsättning är alltså att bevara status quo och upprätta en varaktig »fredlig samexistens«. Stödet till revolutionära rörelser har främst ett defensivt syfte, dvs. att tvinga kapitaliststaterna att överge konfrontationspolitiken gentemot den »egna« staten. När »fredlig samexistens« upprättats, återkallas de revolutionära rörelserna till ordningen genom att en ny, mindre radikal »linje« proklameras, det materiella och propagandistiska stödet till befrielserörelserna skärs ned osv.

Men hur då förklara det faktum att Moskva, och tidigare också Beijing, faktiskt har givit ett stöd — om än begränsat — till pågående revolutioner, även då den dominerande tendensen i världspolitiken varit fredlig samexistens? Till detta samverkar en rad faktorer, av vilka vi ska nämna följande:

För det första är det riskabelt för byråkratin att helt ta avstånd från revolutionära rörelser. Detta skulle allvarligt kunna skada den byråkratiska arbetarstatens prestige inom den internationella arbetarrörelsen, vars stöd (även om det är begränsat) byråkratin är i behov av. Detta betyder också att byråkratin inte är helt opåverkbar av påtryckningar från den radikala världsopinionen, utan kan tvingas till att stödja pågående revolutioner delvis mot den egna viljan (t ex Moskvas stöd till den vietnamesiska revolutionen från mitten av 60-talet).

För det andra föreligger alltid en »risk« att en revolution segrar av egen kraft, utan stöd från den »socialistiska« staten. Detta ökar risken att den nya arbetarstaten väljer sin egen väg, vilket både utgör en fara för den fredliga samexistensen och — vilket ur byråkratins synvinkel är ännu värre — kan medföra att det upprättas en verkligt demokratisk arbetarstat som skulle kunna utöva ett mycket »skadligt« inflytande på både den internationella arbetarrörelsen och den »egna« arbetarklassen genom att inspirera till valet av andra, mera demokratiska vägar för uppbygget av socialismen. Samtidigt som byråkratin ger befrielserörelserna ett begränsat stöd försöker den därför också skaffa sig ett visst politiskt inflytande för att försäkra sig om en viss kontroll över utvecklingen.

För det tredje befinner sig de olika byråkratierna i ett konkurrensförhållande till varandra och har ett intresse av att öka sitt eget inflytande på de andras bekostnad. De ovannämnda faktorerna, tillsammans med fluktuationerna i byråkratins relationer till imperialismen kan under gynnsamma omständigheter utnyttjas av revolutionära rörelser för att framtvinga ett visst stöd. Ett exempel på detta är det ryska och det kinesiska stödet till den indokinesiska revolutionen.

Slutligen är byråkratin inte heller under alla omständigheter emot att försöka expandera territoriellt. Om den kan utsträcka sin makt och sina privilegier till andra länder eller områden utan större risk för konfrontation med imperialismen eller för andra allvarliga komplikationer (t ex Sovjet i Afghanistan och Kinas strävanden att utvidga sitt inflytande i Sydkinesiska sjön), eller om tvärtom hotet utifrån är mycket stort, då kan byråkratin överskrida sitt lands gränser och genomföra en revolution »uppifrån« (t ex Sovjet under och strax efter andra världskriget).

II. NÅGRA GRUNDDRAG I KINAS UTRIKESPOLITIK.

Den kinesiska utrikespolitiken har under årens lopp genomgått många förändringar. Det kanske mest iögonfallande är de omkastade roller som Sovjet och USA idag, jämfört med 50-talet intar i Beijings internationella relationer. Ett annat exempel är Kinas förändrade relationer till Vietnam. Vid en ytlig betraktelse är det därför lätt att dra slutsatsen att dagens kinesiska utrikespolitik inte har något gemensamt med den på 50- och 60-talen. Men skenet bedrar. I själva verket finns det här en grundläggande kontinuitet. Det som förändrats är inte de grundläggande utrikespolitiska målsättningarna, utan betingelserna för deras förverkligande. Innan vi behandlar den kinesiska utrikespolitikens utveckling är det därför lämpligt att lite mer konkret titta på vad de grundläggande utrikespolitiska strävandena gått ut på.

Den officiella doktrinen

Att vid en analys av de kinesiska ledarnas politik enbart utgå från officiella proklamationer och uttalade målsättningar skulle vara ett grovt fel. För att göra ett korrekt bokslut över den kinesiska utrikespolitiken måste man främst undersöka det praktiska handlandet och de objektiva, materiella drivkrafterna bakom politiken. Men inte desto mindre uttrycker ideologin — fast på ett förvridet och förskönande sätt — de grundläggande politiska strävandena, ty det är omöjligt för byråkratin att under en längre tidsperiod föra en politik som på ett flagrant sätt bryter mot de uttalade »principerna».

Om ideologin och de politiska teserna hamnar i alltför skriande motsättning till den faktiskt förda politiken måste de förra revideras, dvs. bättre anpassas till verkligheten. Detta är också en av de grundläggande orsakerna till den grova förvanskning av marxismen (t ex »teorin om socialismen i ett land«) som företagits av ledarna i de s k »socialistiska« staterna. (Däremot kan byråkratin givetvis under kortare perioder eller i enstaka fall bryta mot de egna »principerna« — och det gör den också.)

Eftersom den officiella ideologin och de officiella teserna — om än på ett ibland mycket deformerat sätt — återspeglar den förda politiken, är det inte ointressant att syna de utrikespolitiska riktlinjer som de kinesiska ledarna själva formulerat. Däremot krävs det en viss kritisk blick och analys för att dra riktiga slutsatser av de ofta ofullbordade och kryptiska formulerade tankegångarna.

Det är inte svårt att finna officiella formuleringar av den kinesiska utrikespolitikens målsättningar. Nästan under hela Folkrepubliken Kinas existens har Beijing hävdat att man strävat efter »fredlig samlevnad på grundval av de Fem principerna med länder som har olika samhällssystem«.(8) Dessa »principer« är: 1) ömsesidig respekt för territoriell okränkbarhet och suveränitet; 2) ömsesidig non-aggression; 3) icke-inblandning i varandras inre angelägenheter; 4) jämlikhet och ömsesidig fördel; samt 5) fredlig samlevnad.(9)

De »fem principerna« formulerades för första gången i det sino-indiska avtalet om Tibet, den 29 april 1954, och inskrevs senare (samma år) i Kinas konstitution, men i sina huvuddrag återfinns de i centrala texter skrivna redan innan den kinesiska revolutionens seger. (10)

Det de kinesiska ledarna velat uttrycka med dessa sina »principer« är något mycket enkelt, nämligen att de är beredda att upprätta »vänskapliga förbindelsen med varje stat vars regering är villig att förhålla sig »vänskapligt« till Kina. Om detta villkor är uppfyllt förbinder sig de kinesiska ledarna att förhålla sig »neutrala« till klasskampen i landet i fråga och inte stödja upprorsrörelser där. I det berömda dokumentet Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje (1963) uttrycktes detta i följande ordalag:
»Det är absolut omöjligt och otillåtligt för länder som tillämpar fredlig samlevnad att ens peta på varandras samhällssystem.« (11)

Det enkla budskapet är: Lämna oss i fred, så ska vi lämna er i fred!
Det finns inget »revolutionärt« i de »fem principerna« Tag t ex principen om »icke-inblandning«. Marxister har aldrig hävdat att man inte ska blanda sig i kampen mellan de arbetande och kapitalisterna, därför att denna kamp skulle utgöra den kapitalistiska statens »inre angelägenhet«. Någon sådan icke-inblandningsprincip har heller aldrig borgarna efterlevt. Tvärtom har världens ledande kapitaliststater alltid intervenerat i klasskampen i andra länder för att försvara sina intressen och det kommer de att fortsätta med så länge de förmår. Att hävda att en arbetarstat inte ska »blanda sig i« innebär därför i bästa fall att de arbetande massorna förs bakom ljuset (kapitalets politiska representanter låter sig inte luras så lätt) och i värsta fall utgör det ett direkt stöd till reaktionen.

Men är vi inte orättvisa nu? Förklarade inte KKP också att man ska »stödja och bistå alla undertryckta folk och nationer i deras revolutionära kamp«?(12) Ja, det är riktigt att sådana högtidliga proklamationer ofta förekom i polemiken mot Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) under 60-talet, då Beijing förde en »vänster«-linje i ord och även gav ett visst materiellt stöd till vissa befrielserörelser (om politiken idag, se not l) Men studerar vi denna fråga lite närmare finner vi snart att stödet bara gällde befrielserörelser som bekämpade regimer som inte hade »vänskapliga« förbindelser med Kina (dvs. främst sådana regimer som var allierade med eller kontrollerade av Washington). I de fall relationerna till Kina var »goda« gavs inget sådant stöd. Då gällde de »fem principerna« oinskränkt.

Men det är helt klart att det faktiskt råder en motsättning mellan »de fem principerna« och talet om stöd till revolutionär kamp. Hur bar sig byråkratin åt att klara sig ur den motsättningen? Jo, den »löstes« på i huvudsak två sätt. Det ena var att ifrågavarande regims karaktär helt enkelt omdefinierades då »vänskapliga förbindelser« upprättats (detta blev allt vanligare under 70-talet). Det andra var att reducera frågan till en abstrakt principdeklaration, en tom fras, som inte förpliktigar Kina till något. Det konststycket lyckades man med genom att framställa det som om den revolutionära kampen är de förtryckta massornas »ensak«, något som inte Kina har att göra med. De revolutionära rörelserna måste lita till egna krafter, de får inte räkna med stöd utifrån. Den enda »hjälp« de kan räkna med är att Kina inte kommer att påtvinga dem sin egen politik för fredlig samexistens (detta enligt teorin, verkligheten talar på denna punkt dock ett betydligt fulare språk, vilket vi kommer att få anledning att återkomma till i kommande artiklar).

I polemiken mot SUKP bekräftas denna tolkning i skrivningar som följande:

Vi hävdar att fredlig samlevnad betecknar ett förhållande mellan länder med olika samhällssystem, mellan självständiga suveräna stater. Endast efter segern i revolutionen är det möjligt och nödvändigt för proletariatet att föra en politik för fredlig samlevnad. Vad de undertryckta folken och nationerna angår är deras uppgift att sträva för sin egen befrielse och för att störta imperialisterna och deras lakejer och det är inte heller möjligt för dem att göra det. Det är därför felaktigt att tillämpa fredlig samlevnad på förhållandena mellan förtryckta nationer, eller att utsträcka de socialistiska ländernas politik för fredlig samlevnad dithän att den görs till en politik för de kommunistiska partierna och de revolutionära folken i den kapitalistiska världen, eller att göra de undertryckta folkens och nationernas revolutionära kamp underordnad den.

År 1946 skilde kamrat Mao Zedong mellan de bägge problemen och förklarade uttryckligen att kompromisser mellan Sovjetunionen och Förenta Staterna, Storbritannien och Frankrike i vissa frågor »kräver icke att folken i den kapitalistiska världens länder följer efter och gör kompromisser hemma. Folken i dessa länder kommer att fortsätta att föra strider av skilda slag i överensstämmelse med sina olika förhållanden«.(13)

Vi understryker att ovanstående citat härrör från en period då den kinesiska utrikespolitiken var jämförelsevis radikal — av orsaker som vi ska behandla utförligare i kommande artiklar. Trots detta framgår det klart att kineserna inte var villiga att påtaga sig några som helst förpliktelser när det gällde att stödja den revolutionära kampen i andra länder, förutom att avstå från att utöva påtryckningar på de revolutionära rörelserna att upphöra med sin kamp. I själva verket har de kinesiska ledarna under hela Folkrepubliken Kinas existens brutit även mot denna senare »princip« (t ex i fråga om Vietnam på 50-talet, Indonesien på 60-talet, Pakistan alltsedan 1950, samt en lång rad länder på 70-talet — vi återkommer till detta). Men innan vi tittar på den utrikespolitiska praktiken ska vi sammanfatta de principer för det utrikespolitiska agerandet som man kan vaska fram ur Beijings egna deklarationer:

1) Kina strävar efter »fredlig samexistens« med alla länder (oberoende av samhällssystem och övriga inre förhållanden).

2) Innan det upprättats »fredlig samexistens« förbehåller sig Kina rätten att »blanda sig i« landets inre angelägenheter genom att t ex stödja upprorsrörelser.

3) När »fredlig samexistens« tillämpas mellan »länder med olika samhällssystem« kan inte längre upprorsrörelserna där räkna med kinesiskt stöd. Kampen inom de respektive länderna blir då en »inre angelägenhet« som Kina varken »kan« eller »får« påverka i någon riktning.

I det stora hela ger dessa »principen« också en ganska bra allmän beskrivning av den kinesiska utrikespolitikens allmänna inriktning. Men som sagt bör bilden kompletteras, ty den utgör i själva verket en skönmålning av verkligheten. I sin praktiska politik har nämligen de kinesiska ledarna inte tvekat det minsta att på det grövsta sätt ingripa i »andra länders inre angelägenheten — om detta uppfattats stå i överensstämmelse med Kinas nationella intressen. När de kinesiska ledarna ansett att de »vänskapliga förbindelserna« med en regim varit värda att upprätthålla, har de inte tvekat att stödja hur reaktionära mördarregimer som helst mot inhemsk opposition (t ex den pakistanska regimen då det 1971 bröt ut ett massuppror i Bangla Desh, i vilket f ö maoistiskt influerade organisationer hade en framträdande roll, dvs. i kollisionskurs med den kinesiska politiken!)

De kinesiska byråkraterna har således inte bara konsekvent brutit mot den proletära internationalismen, genom att underlåta att »blanda sig i« till stöd för den revolutionära kampen. De har också brutit mot de egna »icke-inblandningsprinciperna«, men bara för att ställa sig på fel sida om barrikaderna och stödja reaktionen! Under de senaste tio åren har vi sett många exempel på sådant direkt sabotage mot massornas kamp (Ceylon/Sri Lanka, Sudan, Iran osv.), men sådana exempel finns alltsedan 1950 (t ex Pakistan).(14)

Detta faktum illustrerar att det är otillräckligt att studera »de fem principerna« eller andra ideologiska trollformler made in Beijing om man vill karakterisera den kinesiska utrikespolitiken. Vi måste titta på verkligheten bakom fraserna, studera den kinesiska utrikespolitikens praktik. Men innan vi gör en sådan studie, som med nödvändighet måste bli historisk, är det lämpligt att peka på några grundläggande element i den kinesiska utrikespolitiken, dvs. de allmänna målsättningar och intressen som går som en röd (?) tråd genom det utrikespolitiska agerandet sedan revolutionens seger 1949. Det vi ska göra är alltså att för Kinas del konkretisera en smula de resonemang som förts i föregående avsnitt. En sådan genomgång kommer att underlätta förståelsen för den historiska utvecklingen.

Några grundläggande drag

Såsom vi redan konstaterat har den kinesiska utrikespolitiken alltid haft fredlig samexistens med de kapitalistiska staterna som en grundläggande målsättning. Stöd till revolutionära rörelser har endast kommit ifråga beträffande stater som uppfattats som fientligt sinnade till Kina och som de kinesiska byråkraterna därför ansett sig ha anledning att bekämpa. »Revolutionära principer« har i detta sammanhang inte spelat någon roll, utan enbart »realpolitiska« överväganden. Det viktigaste har varit hur de olika regimerna ställt sig till Kina i frågor som Beijing ansett väsentliga (inställningen till Taiwan-frågan, Kinas inval i FN, under senare år inställningen till Sovjet och Vietnam osv.).

Att en sådan »pragmatisk« utrikespolitik inte syftar till att »underblåsa revolutionen i andra länder torde vara ganska så självklart. Det är helt enkelt Kinas nationella intressen, såsom dessa uppfattas av de kinesiska ledarna, som varit och är utrikespolitikens ledstjärna.

Inom ramen för denna på nationella eller nationalistiska intressen grundade utrikespolitik kan vi urskilja flera aspekter, varav vi ska peka på några.

För det första spelar ekonomiska intressen en viktig roll. Det har t ex gällt att säkra tillförseln av råvaror som Kina varit i stort behov av såsom t ex koppar och kobolt. (Ansträngningarna att upprätthålla goda förbindelser med Tanzania, Zambia, Zaire och Chile illustrerar detta.) Det har också gällt att få tillgång till utländsk teknologi och utländskt kapital för utvecklingen och moderniseringen av Kinas näringsliv. (Detta är en av de viktigaste drivkrafterna bakom närmandena till imperialistmakterna, särskilt Japan och USA under 70-talet.) Men det finns också mindre spektakulära aspekter av den kinesiska utrikespolitiken, där ekonomiska överväganden helt klart varit tungt vägande. Dit hör det faktum att den kinesiska byråkratin hittills accepterat existensen av den brittiska kolonin Hongkong och den portugisiska motsvarigheten Macao, som båda ligger på det kinesiska fastlandet. Med tanke på den anti-imperialistiska och nationella karaktären av den kinesiska revolutionen (Kinas nationella oberoende och enhet har alltid varit en central fråga för de kinesiska ledarna) kan detta tyckas vara en paradox. Förklaringen är att dessa kolonier (särskilt Hongkong) ansetts vara alltför viktiga kommersiella fönster mot yttervärlden för att kunna undvaras som sådana.

Om vi bortser från »undantagen som bekräftar regeln« (Hongkong och Macao) utgör bevarandet av Kinas nationella enhet och oberoende och vilket bara är den mer »offensiva« sidan av samma mynt — en allmän strävan att hävda och stärka Kinas internationella status och inflytande överhuvudtaget, den andra stora axeln runt vilken utrikespolitiken kretsat. Helt naturligt har Kinas grannar härvidlag haft en särställning. För att säkra landets gränser och öka det kinesiska inflytandet i dessa områden har Beijings politik gått ut på att utestänga eller åtminstone begränsa andra stormakters inflytande där (Beijings Vietnam-fientliga politik idag är ett uttryck för dessa strävanden). Den metod som de kinesiska ledarna tillgripit för att åstadkomma detta har främst varit att vinna allierade bland de »nationella bourgeoisierna« i grannstaterna (Pakistan, Indien fram till slutet av 50-talet, Sukarnos Indonesien, Kambodja under Sihanouk osv.). Det är endast då denna politik lidit skeppsbrott som stöd till befrielserörelser kommit igång. Agerandet i Sydostasien (som de kinesiska ledarna helt uppenbart betraktar som tillhörande Kinas »intressesfär illustrerar detta utmärkt. Eftersom Indokina kommer att behandlas utförligt i en kommande bok ska vi här kortfattat exemplifiera denna politik med fallet Burma.

»Vänskapliga förbindelser mellan Kina och Burma upprättades i juni 1954 och därefter uppmanade den kinesiska ledningen Burmas kommunistparti att lägga ner den väpnade kampen mot regimen och föra en reformistisk linje. Denna politik ändrades inte trots att generalen Ne Win efter en statskupp 1962 utlöste en omfattande förföljelse mot de burmesiska kommunisterna. Politiken ändrades först efter det att Ne Win, i slutet av 1966 och i början av 1967, gjort ekonomiska och militära närmanden till USA. Detta inträffade samtidigt som »kulturrevolutionen« i Kina befann sig i sin mest radikala fas, vilket fick Beijing att med buller och bång ändra linje. Stödet till de burmesiska kommunisterna ökade kraftigt och de manades till väpnad kamp (samtidigt som Liu Shaoqi — vem annars? — gjordes till syndabock för det burmesiska kommunistpartiets reformistiska linje under mer än ett årtionde). När Ne Win efter »kulturrevolutionen« (1970-71) gjorde framstötar för att återställa de »vänskapliga relationerna« med Kina och skar ner sitt militära samarbete med USA, mottogs detta med välvilja i Beijing. Förbindelserna mellan de två staterna förbättrades åter, samtidigt som det kinesiska stödet till den kommunistiska gerillan skars ned. Gerillaaktiviteten fortsatte dock ett tag till (till 1973) vid gränsen till Kina, förmodligen med kinesisk välsignelse. Med ett begränsat stöd till gerillaaktiviteten under dessa år önskade Beijing förmodligen säkra en viss kontroll över gränstrakterna, samt utöva påtryckningar på den burmesiska regeringen. Efter 1973 upphörde i stort sett all gerillakamp, men Beijing upprätthåller fortfarande förbindelser med den kommunistiska rörelsen i Burma. Genom att hålla denna vid liv söker de kinesiska ledarna vidmakthålla ett påtryckningsinstrument som kan komma väl till pass om situationen i området skulle kräva det.(15)

Fram till genombrottet för ansträngningarna att åstadkomma en avspänning mellan USA och Kina i början av 70-talet, var det USA-imperialismens närvaro som de kinesiska ledarna uppfattade som det största hotet i Asien. Nu är det däremot den andra »supermaktens« — Sovjetunionens — »hegemonisträvanden« som de kinesiska ledarna framställer som huvudfaran. Helt logiskt bestäms också Beijings hållning till olika regimer till stor del av dessas förhållningssätt och relationer till Sovjetunionen. Sovjetunionens fiender är Kinas vänner och tvärtom. Några klassmässiga kriterier på valet av allierade tillämpas inte.

Eftersom det är omöjligt att rättfärdiga den faktiskt förda politiken med revolutionära »principer« är det inte så underligt att de kinesiska ledarna istället ofta resonerat i nationalistiska termer.

Ett uttryck för den nationalistiska ådran i utrikespolitiken är det sätt på vilket Taiwan-frågan behandlats. En revolutionärt marxistisk politik skulle inte i första hand tagit itu med problemet utifrån nationalistiska utgångspunkter, utan utifrån klassmässiga. Det senare är dock i det närmaste totalt frånvarande i den kinesiska Taiwan-politiken. Taiwan utgör en »oskiljaktig del av Kina« och måste därför »återförenas med Folkrepubliken«, är det genomgående temat. Propagandan riktad mot befolkningen på Taiwan har också följt nationalistiska riktlinjer. Samtidigt har Beijing strävat efter att internationellt isolera Taiwan-regimen och ända fram till mitten av 70-talet hårdnackat vägrat kompromissa med stater som erkänt Taiwan som en självständig stat. (Under de senaste åren har en viss uppmjukning i detta avseende skett, men målet att återförena Taiwan med Kina ligger fast, liksom det ensidigt nationalistiska sättet att försöka lösa frågan.)

Om man med en viss förståelse och sympati kan överse med de ibland nästan löjligt nationalistiska överslagen i den kinesiska behandlingen av problemet Taiwan — dess existens är ju historiskt ett resultat av imperialismens försök att hålla tillbaka den kinesiska revolutionen och har utgjort ett potentiellt hot mot regimen på fastlandet — så finns det andra nationalistiska överslag som är mindre lustiga. Det gäller t ex de gränstvister som Kina haft med de flesta av sina grannar, varav vissa åtminstone tillfälligt kunnat lösas, medan andra t o m lett till väpnade konflikter (Sovjetunionen, Vietnam och Indien). I dessa frågor har de kinesiska ledarna verkligen demonstrerat att de sätter sin »egen« nations (tvivelaktiga) intressen över alla andra hänsyn. Sådana problem — i synnerhet när det gäller relationerna till andra stater där kapitalismen störtats — kan och måste lösas med andra metoder. (Att t ex sovjetledarna i detta avseende är lika goda kålsupare är ingen ursäkt.)

Sammanfattning

Det finns inget revolutionärt i Beijings utrikespolitiska strävanden. Det utrikespolitiska agerandet styrs istället av nationella (ekonomiska, maktpolitiska) intressen. För att uppnå de nationella ekonomiska och politiska målsättningarna, »bygga socialismen i ett land« (=Kina), och bevara sin egen maktställning offrar de kinesiska ledarna mer än gärna revolutionen i andra länder. Det byråkratin strävar efter är att befästa sin egen makt. I ett sådant perspektiv har världsrevolutionen ingen plats.

Martin Fahlgren

Noter

l. »Sakta i backarna! Kina är visst för verkliga sociala revolutionera, invänder säkert mången »maoist«. Ja, det är givetvis möjligt att finna kinesiska uttalanden som bejakar »socialistiska revolutioner» i princip (även om sådana uttalanden numera är mycket svåra att finna). Kruxet är bara att dessa »principdeklarationer« förvandlats till tomma ord eftersom »socialistiska revolutionera nu inte anses »stå på dagordningen», särskilt inte i de utvecklade kapitalistiska länderna (se t ex Ordförande Maos teori om de tre världarna, Oktoberförlaget, Stockholm, 1978, s 45-46). Anledningen sägs vara att »den revolutionära (läs kinaorienterade) rörelsen« är så svag. Därför måste i stället »kampen mot supermakterna« (läs Sovjetunionen) sättas främst på dagordningen.

Den kinesiska ståndpunkten är i och för sig inte ologisk. Om man accepterar de kinesiska premisserna är det definitionsmässigt bara revolutioner ledda av »marxist-leninistiska« partier som kan godkännas som revolutioner. Och eftersom de »kinesiska« organisationerna idag fullständigt saknar massinflytande och är stadda i tillbakagång eller helt håller på att falla sönder, kommer vi heller inte att få uppleva någon revolution som uppfyller de kinesiska kriterierna. De verkliga sociala revolutioner som ägt rum — och håller på att ske — står fullständigt utanför Beijings kontroll och kan därför inte accepteras ens i »teorin«. De betraktas därför med ogillande och motarbetas (se t ex de mycket kyliga kinesiska reaktionerna inför utvecklingen i Nicaragua, för att inte tala om El Salvador).

I praktiken är det dock ännu värre än så! Beijing är också emot »revolutionär kamp« där kinaorienterade grupper fortfarande skulle kunna spela en roll. Ett aktuellt exempel är Thailand, där Beijing istället för att uppmana till revolutionär kamp försökt få till stånd en försoning med militärjuntan i syfte att bekämpa Vietnam (vilket lett till att gerillan har splittrats).

Men inte nog med att Beijing motarbetar revolutionär kamp i praktiken. Under de senaste åren har också hänvisningar till klasskampen och sociala revolutioner försvunnit alltmer ur propagandistiska och programmatiska uttalanden. »Huvudströmmen i världen idag« är inte längre »revolution«, som det hette i början av 70-talet. Numera saknas även rituella hänvisningar till arbetarklassens och de undertryckta folkens kamp. Ett exempel på detta är det viktiga tal som Ye Jianying höll vid firande av 30-årsdagen av Folkrepubliken Kinas grundande (1979). Talet sägs ha »godkänts enhälligt« av Kinas Kommunistiska Partis (KKP:s) centralkommitté, vilket understryker dess auktoritativa karaktär. I dokumentet sägs inte ett ord om att Kina skulle stödja sociala revolutioner. Däremot deklareras att Kina stödjer en rad borgerliga regeringar (varav många är reaktionära diktaturer) i deras kamp för »oberoende« och för »fredens bevarande«. Det enda tillfälle Ye överhuvudtaget använder begreppet »folken« (till skillnad från de existerande staterna och deras regeringar) är i följande passus: »Vi stödjer beslutsamt folken i Asien, Afrika och Latinamerika i deras kamp för att motsätta sig alla former av imperialism, kolonialism och dominans, vinna nationell frigörelse, konsolidera sitt statliga oberoende, utveckla sina nationella ekonomier och upprätta en ny internationell ekonomisk ordning«. Även här syftar Ye förmodligen på regeringarna. I vilket fall som helst är det omöjligt att upptäcka någon motsättning mellan »folkens« och regeringarnas strävanden.
I samma tal sägs Kinas uppgift vara att »ena sig med alla krafter som kan enas i den gemensamma kampen för att bekämpa hegemonismen (läs:
Sovjetunionen), bevara världsfreden och sträva efter mänskligt framåtskridande«. (Beijing Rewiev, 5 okt, 1979, s. 31-32).

I detta viktiga dokument, som fastlägger Kinas politiska perspektiv, finns alltså de sociala revolutionerna inte ens med i form av till intet förpliktigande fraser.

2. För närmare studier av det kinesiska samhället, se L. Maitan, Party, Army and Masses in China, New Left Books, London, 1976; och L. Evans, China after Mao, Monad Press, New York, 1978.

3. Om den kinesiska byråkratins privilegier m.m se föregående not.

4. Begreppen »byråkratiserat övergångssamhälle«, »deformerad arbetarstat« osv. utvecklades i Sovjetunionen från början av 20-talet. Det problem bolsjevikerna stod inför var att beskriva och definiera Sovjetunionens »klasskaraktär«. Sovjetstatens internationella isolering, inbördeskriget, ekonomins sammanbrott, den ekonomiska och kulturella efterblivenheten osv., hade skapat en mycket svår situation där det decimerade och atomiserade proletariatet inte längre var förmöget att styra landet via sovjeterna (arbetarråden). Statsmakten hamnade i stället i händerna på en liten minoritet och staten började uppvisa tydliga byråkratiska drag. Hur skulle denna stat karakteriseras? Lenin var bland de första som behandlade detta problem. Han började också utveckla en begreppsapparat för detta ändamål. Exempel:

»Ingen som studerat Rysslands ekonomi har väl ännu förnekat dess övergångskaraktär. Ingen kommunist har väl heller bestridit, att namnet socialistisk sovjetrepublik innebär sovjetmaktens beslutsamhet att förverkliga övergången till socialismen, men alls inte ett erkännande av att de nuvarande ekonomiska förhållandena skulle vara socialistiska«. (Lenin, Valda verk, band 3, Progress Moskva/Arbetarkultur, Stockholm, 1975, s. 503).

»En arbetarstat är en abstraktion. Vad vi i verkligheten har är en arbetarstat med följande särdrag, för det första är det inte arbetarklassen utan bondebefolkningen som dominerar i landet, och för det andra är det en arbetarstat med byråkratiska deformationer«. (Lenin, Collected Works, vol. 32, Progress Publishers, Moskva, 1965, s. 48).

Lenin blev tidigt uppmärksam på farorna med sovjetstatens byråkratisering och gjorde under sina sista levnadsår stora ansträngningar för att bekämpa denna. Se t ex hans »Referat om partiprogrammet« (19 mars 1919) i Valda verk, op.cit., band 3, s. 111-117 och artikeln »Hellre mindre men bättre« i ibid., s. 689-701. För en redogörelse för Lenins kamp mot byråkratiseringsfaran, se Fjärde Internationalen, nr 7-8, 1972Lögnens renässans«), s. 18-26.

Efter Lenins död var det främst Leo Trotskij som utvecklade teorin om den byråkratiserade sovjetiska arbetarstaten. Hans viktigaste arbete om denna fråga är Den förrådda revolutionen, René Coeckelberghs Partisan-förlag, 1969. Ut denna bok saxar vi följande definition av Sovjetunionens övergångskaraktär (s. 183): »Sovjetunionen är ett motsägelsefullt samhälle halvvägs mellan kapitalism och socialism, vari: (a) produktivkrafterna fortfarande är klart otillräckliga för att ge statsegendomen en socialistisk karaktär; (b) tendensen till primitiv ackumulering, som skapas av nöd, bryter ut genom oräkneliga porer i den planerade ekonomin; (c) fördelningsnormerna som bevarar en borgerlig karaktär ligger till grund för en ny differentiering av samhället; (d) den ekonomiska tillväxten förbättrar långsamt situationen för arbetarna, men skapar snabbare ett privilegierat skikt; (e) genom att utnyttja sociala motsättningar har byråkratin förvandlat sig till en okontrollerad kast, som är främmande för socialismen; (f) den sociala revolutionen, som förråtts av det styrande partiet existerar fortfarande i egendomsförhållanden och i arbetarmassornas medvetande; (g) en vidare utveckling av de hopade motsättningarna kan lika väl leda till socialism som tillbaka till kapitalism; (h) på vägen till kapitalism skulle kontrarevolutionen tvingas bryta ner arbetarnas motstånd; (i) på vägen till socialism skulle arbetarna tvingas störta byråkratin. I sista hand kommer frågan att avgöras genom en kamp mellan levande sociala krafter, både på den nationella- och världsarenan«.

5. För en mer systematisk diskussion av byråkratibegreppet, se E. Germain. Om byråkratin, René Coeckelberghs Partisanförlag, 1969. Om »övergångssamhällena«, se tidskriften Fjärde Internationalen nr 1-73, s. 21-29 och nr 1-2-74, s. 14-17.

6. Om debatten om »socialism i ett land«,i det sovjetiska kommunistpartiet, se antologin Stalin mot Trotskij, Rabén & Sjögren, Stockholm, 1971. För en grundlig kritik av denna »teori«, se Trotsky, The Third International After Lenin, Pathfinder Press, New York, 1970, s. 3-74; samt Trotsky, History of The Russian Revolution, Sphere Books, London, 1967, vol. 3, Appendix 11, s. 349-386.

7. Om svängningarna i den sovjetiska utrikespolitiken, se F. Claudin, Krisen i den kommunistiska rörelsen. Bokförlaget Röda Rummet/Barrikaden, Surte, 1980; D. Horowitz, Imperialism och revolution. Bokförlaget Prisma, Stockholm 1970.

8. »Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje« i Den stora polemiken, Oktoberförlaget, Stockholm, 1977, s. 37. Den enda period då »de fem principerna« förde en undanskymd tillvaro var under »kulturrevolutionens« höjdpunkt (1966-68), då det revolutionära frasmakeriet var som störst. Detta betyder inte att Kina under dessa år förde en revolutionär utrikespolitik. Det stannade för det mesta vid revolutionärt frasmakeri och det materiella stödet till befrielserörelserna förblev minimalt, l själva verket blev den kinesiska utrikespolitiken under kulturrevolutionen försiktigare än tidigare. Det mest instruktiva i detta avseende är förhållningssättet till Vietnam-kriget (där »kulturrevolutionen« innebar att Mao lyckades utmanövrera dem som krävde ökade kinesiska insatser). Om vi bortser från en del incidenter på den diplomatiska nivån till följd av rödgardisternas härjningar (angrepp på en del utländska ambassader m m) var utrikespolitiken under »kulturrevolutionen» i det stora hela mycket passiv, vilket dels var ett resultat av den rad utrikespolitiska bakslag som Kina råkat ut för tidigare, och dels berodde på att »kulturrevolutionen« riktade blickarna på inre problem i Kina.

9. Den stora polemiken, a.a., s. 210.

10. Samma, s. 209-210 och Lin Biaos rapport till KKP:s 9:e kongress.

11. Den stora polemiken, a.a., s. 36.

12. Samma, s. 37.

13. Samma, s. 218-219.

14. Se China Quarterly nr 63, sept. 1975, s. 463ff; Tariq Ali, Pakistan — Militärvälde eller folkmakt, Rabén & Sjögren, Stockholm 1971; Blackburn (ed.); Explosion in a Subcontinent, Penguin, 1975, s. 252ff.

15. Se Jay Tavlor, China and Southeast Asia, Preager Publishers, New York, 1976, s. 191-250 och China Quarterly nr 77, s. 332ff.

l detta sammanhang kan det vara på sin plats att låta en auktoritet i fråga om relationer mellan Kina och Burma få ordet, nämligen den förre generalsekreteraren i FN, U Thant, som var just från Burma. Vid en presskonferens om Vietnamfrågan i februari 1965 hade han följande att säga: »Som ni vet är Burmas kommunistparti fortfarande efter 17 år underjordiskt och fortfarande olagligt. Men en sak vill jag betona: Inte vid något tillfälle har de burmesiska kommunisterna som opererar inne i Burma fått någon hjälp utifrån under dessa 17 år; inte vid något tillfälle har ett enda gevär eller en enda kula levererats till de burmesiska kommunisterna i Burma under dessa 17 år. Och Burma har upprätthållit och upprätthåller alltjämt de vänskapligaste förbindelser med alla sina grannländer — med Thailand, med Laos, med Folkrepubliken Kina, med Indien och med Pakistan. Som ni vet har Burma en över 160 mil lång gräns mot Kina. Jag är säker på att det hade räckt att den burmesiska regeringen vid något tillfälle beslutat sig för att söka militärt bistånd utifrån för att förtrycka de inre resningsförsöken och revolterna för att Burma därigenom skulle få uppleva ett av dessa alternativ; antingen skulle landet ha delats i två delar eller också skulle hela landet för länge sedan ha blivit kommunistiskt. Detta bevisar ensak, nämligen att Burmas attityd och politik både vad beträffar dess egna angelägenheter och dess utrikespolitik har varit synnerligen lämpliga under de rådanden omständigheterna i Sydostasien«. (Vietnam i dokument, Bokförlaget Prisma, Stockholm 1968, s. 139). Så sant, så sant! Synd bara att inte Ne Win tillämpade U Thants visdomsord när han sökte närma sig USA, då hade Kina aldrig stött gerillarörelsen. Men å andra sidan kom ju Ne Win snart underfund med detta och saken ordnade upp sig.

Från Fjärde Internationalen 5/1981

Bokanmälan av Karel Kaplans ”I centralkommitténs hemliga arkiv – sanningen om Slanskyprocessen”

Karel Kaplan: I centralkommitténs hemliga arkiv – sanningen om Slanskyprocessen, (Ordfronts förlag, Stockholm 1982). Bokanmälan av MF

Efter Stalins brytning med Jugoslavien 1948 startades en intensiv internationell kampanj mot »titoismen« för att skapa rättning i de kommunistiska leden och utrensa »opålitliga« element (se Claudin, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 2, s 233-326).

I Östeuropa fick denna kampanj särskilt stor omfattning. Där kulminerade det hela i en lång rad politiska processer, där de anklagade tillvitades de avskyvärdaste brott och förräderier. Toppen på isberget var ett antal rättegångar, där personer ur kommunistpartiernas högsta ledning satt på de anklagades bänk (Rajk-processen i Ungern, Kostov-processen i Bulgarien, Xoxe-processen i Albanien, Slansky-processen i Tjeckoslovakien m fl). De domar som utfärdades var hårda. Många dömdes till döden och de övriga fick långa fängelsestraff. Vid sidan av dessa med stor publicitet omgivna skådeprocesser genomfördes ett stor antal liknande rättegångar, där mindre prominenta personer figurerade. Sammanlagt var det tusentals människor från varje nivå i stat och parti som drogs med i denna malström.

Det sätt på vilket »bekännelser« framtvingades och processerna regisserades liknade i mångt och mycket de s k Moskvarättegångarna 1936-38 (för en inträngande analys av dessa, se Kent-Åke Anderssons utmärkta redogörelse i »Lögnens renässans«, Fjärde Internationalen nr 7/8 -72).

Även om vi idag vet en hel del om processernas allmänna mekanismer och drivkrafter, så återstår fortfarande många frågetecken att räta ut innan vi kan rekonstruera det skedda i detalj, liksom sambandet mellan de olika processerna och särskilt Moskvas roll i det hela. Trots att de dömda i dessa rättegångar numera officiellt återupprättats (förutom Xoxe-gruppen i Albanien), har nämligen mycket få uppgifter släppts ut om vad som verkligen hände och de hemliga arkiven i Östeuropa och Sovjet har förblivit oåtkomliga för forskning (med ett undantag: Tjeckoslovakien, se nedan). Anledningen till detta är uppenbar: En öppen redovisning av fakta och en grundlig diskussion om de förhållanden som ledde fram till rättegångarna skulle vara politisk dynamit för de härskande byråkratierna i Sovjet/Östeuropa. Förutom att många personligt inblandade i säkerhetspolis, rättsväsende och partitopp därmed skulle tvingas att stå vid skampålen, skulle det resa besvärande frågor om hela maktstrukturens uppbyggnad, funktionssätt och samhällsroll. Och detta uppfattar de härskande byråkratierna, med Moskva i högsätet, som livsfarligt för det rådande systemet – och detta med rätta!

För att det ska bli möjligt att lätta på förlåten krävs således omfattande förändringar i det byråkratiska systemet i Öst. Symptomatiskt nog är det fallet Tjeckoslovakien som vi vet mest om. (I den mest kända processen där dömdes Rudolf Slansky, kommunistpartiets generalsekreterare, och ett tiotal andra högt uppsatta kommunistfunktionärer till döden och ytterligare tre till livstids fängelse.) Det är »Pragvåren« 1968 som vi har att tacka för denna unika inblick i skeendet, ty försöken att skapa »en socialism med ett mänskligt ansikte« inkluderade en verklig vilja att grundligt göra upp med det förflutna och finna sanningen hur bitter den än må vara. Från denna tid härrör många skriftliga vittnesmål, bl a från två av de som överlevde rättegångarna: Artur London och Eugen Löbl. (1)

Men ännu viktigare är att det tjeckoslovakiska kommunistpartiets centralkommitté i april 1968 tillsatte en undersökningskommission, med vittgående befogenheter att använda de hemliga arkiven och utfråga alla inblandade. Kommissionens uppgift var att komma fram till sanningen om vad som skett och föreslå åtgärder för att förhindra att något liknande kunde upprepas i framtiden. Och kommissionen gjorde verkligen ett gediget arbete, men då rapporten, i början av 1969, presenterades för partiledningen var den politiska situationen helt förändrad (d v s efter invasionen av Tjeckoslovakien). Rapporten var nu politiskt oacceptabel, inte minst för Moskva, vars roll i skådeprocesserna hade varit allt annat än smickrande. Följaktligen stoppades rapporten och de kommissionsmedlemmar som vägrade göra avbön bestraffades. Lyckligtvis letade sig en kopia till väst och finns nu publicerad på flera språk (dock inte på svenska). (2)

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den som vill tränga djupare i frågan om skådeprocesserna i Tjeckoslovakien har ett rikhaltigt, mångsidigt och inträngande material att tillgå. Därför är det också oriktigt, som påstås i baksidesreklamen till Kaplans bok, att det är först nu, när Kaplan lyckats smuggla ut sina anteckningar, som »sanningen om Slanskyprocessen, som legat gömd i centralkommitténs hemliga arkiv«, kunnat avslöjas. I själva verket har t ex kommissionens rapport, som bygger på samma källor som Kaplan, varit tillgängliga i över tio år. Men detta gör inte Kaplans bok ointressant, särskilt som vi på svenska hittills bara har haft Londons bok att tillgå.

Vem är då denne Karel Kaplan? Jo, han var just en av medlemmarna i undersökningskommissionen. Som sådan är hans öde efter 1969 typiskt: avsattes från kommunistpartiets kontrollkommission, ställdes inför rätta för att ha »missbrukat arkiven«, uteslöts ur partiet, fick lämna sin anställning som historiker och återgå till det han sysslat med innan revolutionen (arbetare vid en fabrik).

Kaplans bok är skriven efter alla dessa händelser. Författarens och Tjeckoslovakiens bittra öde har inte kunnat undgå att starkt påverka slutresultatet. De hårda törnar som Kaplan själv råkat ut för, liksom de krossade förhoppningarna om »en mänsklig socialism« i Tjeckoslovakien, förklarar den grundton av djup pessimism som ljuder genom hela boken. I detta avseende utgör Artur Londons ovannämnda bok en skarp kontrast. Hans verk skrevs innan Pragvåren och dess förhoppningar hade grusats och genomsyras följaktligen av optimism och tro på socialismens framtid. Kaplan däremot verkar ha förlorat sitt hopp. (Det är i detta sammanhang symptomatiskt att det är det SKP närstående bokförlaget Ordfront som publicerat Kaplans bok, vars pessimism passar väl in i SKP:s egen nuvarande världsbild, med en fullkomligt nattsvart uppfattning om Sovjet och Östeuropa å ena sidan och en allmän perspektivlöshet och demoraliseringssymptom å den andra.)

Även om läsaren kan vara oense med en del av Kaplans ståndpunkter och irriteras av det sätt på vilket han behandlar en del frågor (ibland får t ex personteckningarna karaktären av skvallerkrönikor), så går det inte att komma ifrån att I centralkommitténs hemliga arkiv är ett tungt vägande inlägg i diskussionen om Slanskyprocessens orsaker, genomförande och konsekvenser. Kaplan vet vad han talar om. Från det att han 1947 som ung entusiastisk arbetare blev medlem i kommunistpartiet och därefter avancerade ända upp i partiets högsta ledning, fram till dess han ett kvartssekel senare åter befann sig utanför partiet (och på fabriksgolvet), har han haft tillfälle att utifrån olika – lägre och högre – partibefattningar följa hela utvecklingen »inifrån«. Som kronan på verket ingick Kaplan, som vi sett, i den undersökningskommission som skulle utreda rättegångarna. Kaplan besitter därför i det närmaste unika erfarenheter och kunskaper om ämnet. Trots de kritiska anmärkningar som kan riktas mot hans arbete, utgör detta obestridligt ett viktigt historiskt dokument som bör läsas av alla som är intresserade av Östeuropas efterkrigshistoria, helst då tillsammans med Artur Londons tidigare nämnda bok – och i den engelskkunniges fall också åtminstone undersökningskommissionens rapport (se noterna)

Martin Fahlgren

Noter

(1) Londons gripande bok Bekännelsen finns på svenska (tyvärr utgången på förlaget – kolla på biblioteken!) och har dessutom utgjort underlaget för en film med samma namn (regisserad av Costa Gavras). Av övriga böcker finns följande på engelska: E. Löbl, Sentenced and Tried, Elek, London 1969; J. Slanska (hustru till dödsdömde Slansky), Report on my Husband, Hutchinson, London 1969 och M. Slingova (hustru till O. Sling, en annan av de dödsdömda), Truth will Prevail, Merlin Press, London 1968.

(2) Jiri Pelikan (ed), The Czechoslovak Political Trials 1950-1954, MacDonald, London 1971. Förutom rapporten innehåller denna upplaga ett upplysande för- och efterord av en av Pragvårens män, J. Pelikan.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4-5/1982

Leninism eller centrism i enhetstaktiken

Förbundet Kommunist har under hela sin existens varit oförmöget att utveckla en systematisk politisk kritik av RMF. l stället har förbundet lagt sig till med en struntförnäm attityd parad med stickkommentarer och buskagitation. Nu har organisationen ändrat sig. l nr 15 av FK:s teoretiska organ »Kommunist» behandlas RMF i tre av artiklarna. Av dessa tre har vi t o m förärats en egen som under rubriken »Leninism eller trotskism i enhetstaktiken» försöker göra upp med RMF:s enhetsfronttaktik. Detta är utmärkt! För första gången drar FK blankt.

Blev vi överväldigade av detta vapenskrammel? Nej, snarare blev vi förstärkta i vår tidigare värdering av FK:s teoretiska oförmåga att ge sin antitrotskism kött på benen.

Leninism eller centrism i enhetstaktiken

I den här artikeln har vi synat detta FK:s första ordentliga försök att »göra upp» med en aspekt av vår politik. Men vi har inte inskränkt oss till det. »Kommunists» 2 1/2 sidor om vår enhetstaktik är inte i sig värda ett svar på flera sidor. Den föreliggande artikeln syftar därför längre.

De problem som FK ytligt har vidrört i sin artikel ställer nämligen frågor av mer allmänt intresse för politiskt avancerade arbetare och dessa har vi tagit till utgångspunkt för en diskussion av element i den leninistiska strategin och taktiken som ofta har varit totalt frånvarande i debatten.

De frågeställningar vi berör hoppas vi ska inspirera till en givande debatt. Vi hoppas att provocera, inte bara FK, utan också andra delar av vänstern. Ta artikeln som en utmaning!

»Utan en revolutionär teori kan det inte finnas en revolutionär rörelse.» (Lenin)

Än slank dom hit, än slank dom dit

Den ledande tesen i »Kommunist» är att RMF inte baserar »sin påstådda enhetstaktik på en konkret analys» utan enbart »övertagit vissa resolutioner» från Komintern på 20-talet. Mot detta uppställs FK:s analys av samhällsläget: »Om RMF lever avskilt från klasskampen så gör inte Förbundet Kommunist det. Tvärtom, själva grunden för vår enhetstaktik är vår analys av samhällsläget». (»Kommunist», s 36)

Var återfinner vi då denna konkreta analys av samhällsläget»? Inte i FK:s grundsatser i alla fall. Inte heller i »Kommunist», där man i samma nummer som det vi citerar ur finner följande (på sid 11): »Det som fortfarande är den stora bristen är att vi saknar en acceptabel analys av läget och utvecklingen i världen och Sverige.» (»Kommunists» kursiv). Och i Arbetarkamp 5/74 får vi veta att »lägesanalysen dras i gång…».

RIDÅ.Här skulle vi egentligen kunna sluta, eftersom Kommunists kritik därmed faller ihop som ett korthus. Men som vi tidigare sagt reser denna kritik frågor där svaren måste ställas på en stabilare grund än en hög kortlappar.

Komintern och enhetsfronttaktiken

»Kommunist» påstår att Komintern skapade denproletära enhetsfronten i »en period av defensiv,av försvarskamp för arbetarklassen, för att sätta stopp för bourgeoisins reaktionära anstormning. Och därför hade kommunisterna till målsättning att »försvara så många av de positioner de tillkämpat sig som möjligt, och söka dämma upp fanflykten till reformismen». (»Kommunist», s 36)

Med denna beskrivning vill FK styrka tesen att enhetsfronttaktiken i dag inte kan ställas på liknande sätt som Komintern gjorde. Detta eftersom »samhällsläget» då var helt annorlunda (»defensivt») i motsats till nu, där det är frågan om en »offensiv» och »det gäller att på alla områden flytta fram arbetarklassens positioner). (»Kommunist» s 36)

Vi återkommer till dagsläget och dess konsekvenser för tillämpningen av enhetsfronttaktiken, men låt oss stanna ett tag vid FK:s beskrivning av Kominterns politik.

Vi påstår att »Kommunists» framställning av omständigheterna kring, och syftet med, enhetsfronttaktiken är felaktig.

Det är riktigt att den proletära enhetsfronten skapades i ett läge då den tidigare »revolutionära offensiven» var bruten och att det gällde att möta bourgeoisins offensiv. Men Komintern hade inte bara »defensiva» syften med sin enhetsfronttaktik. Tvärtom var det en taktik som syftade till att samla arbetarklassen i försvarsstrider som i och med att den kom i rörelse skulle kunna omvandlas till offensiv.

Detta är lätt att bevisa med ett par Korninterncitat:

»I de allmänna förhållanden i vilka arbetarrörelsen nu befinner sig, kommer varje allvarlig massaktion, även om den enbart utgår från delkrav, ofelbart att ställa revolutionens mer allmänna och grundläggande frågor på dagordningen. Det kommunistiska avantgardet kan bara vinna om de nya arbetarskikten genom sina egna erfarenheter övertygas om reformismens illusioner och kompromissmakeriets framtida öde.» (Den proletära enhetsfronten, s 11)

»Enhetsfronttaktiken är kommunisternas erbjudande av gemensam kamp med alla arbetare som tillhör andra partier och grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetar klassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisin. Varje kamp för det minsta dagsaktuella krav utgör en källa till revolutionär upplysning och skolning, ty kampens erfarenheter kommer att övertyga arbetarna om revolutionens oundviklighet och om kommunismens betydelse.» (A A s 46)

Enhetsfronttaktiken förutsatte således inte att arbetarna var hänvisade till att bara föra en defensiv kamp. Tvärtom hade Komintern målsättningen att med denna taktik sätta arbetarklassen i rörelse och i och under denna klasskamp skulle arbetarna revolutioneras och kommunisternas positioner stärkas.

Det är en ren lögn att påstå att syftet var att »söka dämma upp fanflykten till reformismen»! Enhetsfronttaktiken syftade till att öka fanflykten från socialdemokratin till kommunisterna!

Ett annat exempel på en förvrängning av Kominterns linje återfinns i följande uttalande: »I vissa fall kunde även stöd till ’arbetar­regeringar’ (d v s av socialdemokrater domi­nerade regeringar) tänkas». (»Kommunist» s 36)

Med detta vill »Kommunist» styrka sitt påstående att Kominterns enhetsfronttaktik endast syftade till defensiv. Man vill att läsaren ska tänka ungefär så här: »Om kommunisterna tom kunde stödja en socialdemokratisk regering, då måste de verkligen ha intagit en defensiv position.» (Not 1)

Kommunists beskrivning av Kominterns linje är falsk eftersom man inte redogör för vilket innehåll Komintern gav parollen om »arbetarregering». Målsättningen med parollen om »arbetarregering» var att i enhetsfronttaktikens tecken ge en övergångsparoll som skulle kunna leda till proletari­atets diktatur!!! (är detta defensivt??). För att en gång för alla likvidera »Kommunists» milt sagt slappa tolkning av Komintern ska vi citera ett längre avsnitt ur Kominterns »Teser om Internationalens taktik»:

»Som allmän propagandaparoll kan kravet på arbetarregering (ev. arbetar- och bonderegering) användas nästan överallt. Men som aktuell politisk lösen har arbetarregeringen den största betydelsen i de länder där det borgerliga samhället befinner sig i en särskilt osäker situation, där styrkeförhållan­dena mellan arbetarpartierna och bourgeoisin sätter avgörandet av regeringsfrågan på dagordningen som praktisk nödvändighet. I dessa länder blir parollen ’arbe­tarregering’ en oundviklig slutsats av hela enhetsfronttaktiken.

II Internationalens partier söker i dessa länder ’rädda’ situationen genom att propagera för och förverkliga en koalition mellan bourgeoisin och socialdemokratin. De senaste försöken av några partier inom II Internationalen (t ex i Tyskland) att tillbakavisa ett öppet deltagande i en sådan koalitionsregering och samtidigt i smyg genomföra den, betyder endast en försiktighetsmanöver gentemot de protesterande massorna – ett ännu mera raffinerat bedrägeri mot arbetarna. Mot en öppen eller maskerad borgerlig-socialdemokratisk koalition ställer kommunisterna enhetsfronten av alla arbetare och en koalition av alla arbetarpartier på det ekonomiska och politiska området till kamp mot den borgerliga makten och för dess slutgiltiga störtande. Genom en förenad kamp av alla arbetare mot bourgeoisin skall hela statsapparaten komma i arbetarregeringens händer och därigenom skall arbetarklassens position stärkas.

Arbetarregeringens mest elementära uppgifter måste vara att beväpna proletariatet, att avväpna de borgerliga kontra­revolutionära organisationerna, att införa en produktionskontroll, att lägga huvudparten av skattebördan på de rikas skuldror och att bryta den kontrarevolutionära bourgeoisins motstånd.

En sådan arbetarregering är möjlig blott om den födes genom massornas egen kamp och stöder sig på kampdugliga arbetarorgan, vilka skapas av de undertryckta arbetarmassornas understa lager. Även en arbetarregering som uppstått genom en parlamentarisk konstellation och alltså är av rent parlamentariskt ursprung, kan åstadkomma en uppryckning för den revolutionära arbetarrörelsen. Det är självklart att uppkomsten av en verklig arbetarregering och det vidare upprätthållandet av en regering som bedriver revolutionär politik kommer att leda till en förbittrad kamp, ev till inbördeskrig med bourgeoisin. Redan proletariatets försök att bilda en dylik arbetarregering kommer på förhand att stöta på det skarpaste motstånd från bourgeoisins sida. Parollen arbetarregering är därför ägnad att samla proletariatet och utlösa revolutionär kamp.

Kommunisterna måste under vissa omständigheter förklara sig beredda att bilda regering tillsammans med icke-kommunistiska arbetarpartier och -organisationer. Men de San göra detta först då garantier finnes för att denna arbetarregering verkligen kommer att föra en kamp mot borgardömet i ovannämnda mening.» (Den proletära enhetsfronten, s 46-47)

Defensiv eller offensiv?

»Kommunist» skriver att enhetsfronttaktiken är avhängig »vår analys av samhällsläget: är det fråga om offensiv eller defensiv» (s 36) Utgångspunkten för FK:s »enhetsfronttaktik» är att det är frågan om en »offensiv».

Detta upprepas gång på gång:

»Vårt strategiska delmål(?) att skapa en revolutionär arbetarrörelse kräver just en väldig offensiv från alla stridbara ar­betares sida. Samhällsläget är alltså (??? vår anm.) av en helt annan karaktär än det var då Komintern formulerade den ’proletära enhetsfrontens’ taktik.» (s 36)

Givetvis måste en användning av enhetsfronttaktiken ta sin utgångspunkt i »samhällsläget». Att påstå något annat vore att förfalla till en dogmatisk idealism. Men vi hävdar att FK:s mekaniska uppdelning i »offensiv» och »defensiv» är en mystifikation som enbart lämnar vägen öppen för grova politiska misstag. Genom att hänvisa till att läget häver »defensiv» eller »offensiv» kan man motivera vilka strategiska eller taktiska vänd­ningar som helst. Begreppen bör utrotas i den mening FK använder dem.

Vi behöver inte bara peka på detta som en möjlig användning av begreppen. »Kommunist» diskuterar öppet sådana tolkningar.

Om SKP skriver »Kommunist» t ex att dess klassamarbetslinje » är logisk» utifrån en värdering av samhällsläget som »defensivt» (s 36). Vi förkastar FK:s ståndpunkt. Obe­roende av samhällsläget är SKP s »folkfrontslinje» felaktig. Vi ska diskutera detta prob­lem i nästa avsnitt, varför vi tills vidare läm­nar denna frågeställning.

I det här avsnittet vill vi bara understryka att mekaniska resonemang ä la FK om defensiv och offensiv i klasskampen försvårar en förståelse för klasskampens dynamik. Klasskampen startar nämligen alltid utifrån mer eller mindre defensiva positioner, för att under klasskampens gång — under gynnsam­ma omständigheter — ledas över i offensiv. Detta måste vara utgångspunkten för varje revolutionär strategi. Den som inte har förstått detta kan heller aldrig utforma en verkligt revolutionär strategi. Oktoberrevolu­tionen är det bästa exemplet på detta. Ett revolutionärt användande av enhetsfront­taktiken syftar just till att öppna sådana möjligheter.

»Kommunists» ovilja att rent ut beteckna den innevarande epoken som offensiv gör framställningen ännu virrigare (not 2). Eftersom »Kommunist» i stället talar om nödvän­digheten av en »offensiv för att bryta reformismens grepp», »för att flytta fram arbetarklassens positioner» blir egentligen FK:s ståndpunkt obegriplig. Ty sådana »offensiver» bedriver kommunisterna alltid, oberoende av de radande samhällsförhållandena. I denna meningav begreppet »offensiv» skulle också SKP kunna skriva under på detsamma, ty vad syftar SKP:s folkfrontspolitik till om inte »bryta reformismens grepp», »flytta fram arbetarklassens positionen» etc.

Motsägelsen i »Kommunist» på denna fråga finner sin »lösning» i att utkastet till »Kommunist-artikeln (skriven av signaturen CB) betecknade epoken som offensiv. Detta kunde tydligen inte accepteras av »Kommunist»-redaktionens majoritet, varför dessa satser omarbetades. Men i och med dessa förändringar förlorade artikeln också en del av sin inre logik.

Folkfront eller proletär enhet?

»Kommunists» resonemang om »defensiv» och »offensiv» har också sina historiska röt­ter. Det var under stalinismen som »samhällsläget» började analyseras i dessa termer och strategin och taktiken bestämmas utifrån dessa abstrakta kategorier. Politiken under Kominterns sekteristiska s k tredje period (1928 -34) motiverades sålunda med att »perioden var offensiv». Folkfrontspolitiken (34 – 39) med att läget krävde »defensiv».

I och med att FK bygger upp sitt resonemang kring dessa begrepp har det också lämnat vägen öppen för både sekterism och folkfronteri (se ovan om SKP).

I artikeln säger Kommunist rent ut att FK kan tänka sig situationer då stöd till borgerliga grupper kan bli aktuellt (folkfrontspolitik):

«När det i valkampanjen står två block mot varandra, där det ena står för en direkt fascistisk efter ultrareaktionär politik, medan det andra för någon variant av liberal borgerligt-demokratisk politik, måste vi stödja det senare i valkampanjen (såvida inte det redan existerar ett starkt kommunistiskt parti. I så fall blir frågan mer komplicerad (???vår anm) och kan inte besvaras på förhand här.» Detta är inget annat än en variant av den argumentation som de traditionella stalinis­tiska kommunistpartierna använde (och använder) för att motivera folkfrontspolitiken (Spanien, Frankrike, Kuba, Portugal etc). Vi avvisar sådana resonemang.

Hur många blodiga nederlag ska arbetarklassen behöva uppleva innan varje variant av folkfrontspolitik en gång för alla överges?

Den bruna pesten kan enbart stoppas av en proletär kampenhet. Fascisterna måste bekämpas på gatorna, på arbetsplatserna genom arbetarklassens egen kamp. Fascismen bygger inte på parlamentarisk verksamhet, utan på en utomparlamentarisk, småborgerlig massrörelse och kan därför endast stoppas av en proletär massrörelse.

Vi får aldrig lita till (eller sprida illusioner om) att en »borgerligt-demokratisk» parlamentarisk konstellation ska kunna stoppa en utomparlamentarisk fascistisk rörelse. Detta måste vara A och O i kampen mot fascismen. Att inte låta sin politik genomsyras av denna insikt innebär att man försvårar för arbetarna att själva ta upp kampen.

Politiken att stödja (eller bilda koalition med) borgerliga partier i ett läge av djupgående kris och med en växande fascistisk rörelse, brukar oftast motiveras med att borgerlig demokrati är »det mindre onda» jämfört med fascismen. Det var med sådana argument som också den tyska socialdemo­kratin motiverade sin politik under nazismens framväxt i Tyskland. Den enda effek­ten av denna politik blev (och kommer alltid i liknande situationer att bli) att arbetar­klassen avväpnades, splittrades och demorali­serades. Genom att med tal om »det mindre onda» stödja borgerliga partier och ledare som var icke-nazister, tvingade reformisterna sig själva och arbetarklassen på defensiven. Genom denna politik tvingades man – för att upprätthålla enheten med borgarna – att ta ansvar för och i praktiken stödja de arbetarfientliga åtgärder som de tyska borgarna genomförde för att bekämpa den kapitalistiska krisen.

Fascism kan aldrig stoppas med klassamarbete, Att socialdemokrater väljer klassamarbetets väg, det är inget att förvåna sig över, men att en organisation som PK, som tom säger sig ha brutit med stalinismen, förespråkar klassamarbete, det är mer anmärkningsvärt.

Det grundläggande felet som Kommunist gör i sitt resonemang, det är att de bortsett från de samhälleliga förhållanden som betingar uppkomsten av ultrareaktionära och fascistiska rörelser. Sådana uppstår inte när som helst. De uppkommer då samhället befinner sig i djup kris, (socialt, ekonomiskt, politiskt). Fascistiska rörelser är en produkt av ett sjukt kapitalistiskt samhälle, en produkt av en kapitalism som kämpar för sitt liv. I dessa situationer ställs frågan alltmer på sin spets: antingen måste alla arbetarklas­sens organisationer krossas — dvs arbetarklassen atomiseras – för att kapitalismen ska kunna repa sig, eller så krossar arbetarna kapitalismen.

Att som »Kommunist» gör bortse från detta är rent katastrofalt. I tillstånd av ytter­ligt djupgående samhällskris måste alla kraf­ter användas till att visa på nödvändigheten av att arbetarna totalt måste bryta med bourgeoisin på alla nivåer, dvs ställa frågan klass mot klass. Att i dessa situationer stödja olika delar av den »demokratiska» delen av bourgeoisin är detsamma som att stödja de arbetarfientliga åtgärder som varje borgerlig regering måste vidta för att bekämpa kapitalis­mens kris.

Många medlemmar i FK protesterar tro­ligtvis mot ovanstående resonemang. De kommer troligen att försvara sig genom att säga att FK inte stödjer den politik som socialdemokratin förde i Tyskland och att de »gjort upp med» Kominterns folkfrontspoltitik. I en viss mening har de rätt. Det är riktigt att FK inte har gått lika långt som de stalinistiska partierna i sin klassamarbetspolitk. De omgärdar sitt klassamarbete med fler reservationer, de har inte tagit steget fullt ut i den reformistiska och stalinistiska gungflyn. l verkligheten vacklar FK mellan revolutionära och icke-revolutionära ståndpunkter i frågan. FK:s hållning är typisk för centrister. FK:s historiska motsvarighet är organisationer som det spanska POUM, som under det spanska inbördeskriget gav »kritiskt stöd» åt den spanska folkfronten i stället för att använda sina krafter till att skapa ett revolutionärt alternativ till folkfronten. Liknande vacklande hållning hade också MIR i Chile, som f ö »Kommunist» uttryckligen stödjer utan några politiska reservationer. (Om detta, se nedan.)

I avsnittet om val till borgerliga parlament ska vi utreda frågan om den revolutionärt marxistiska hållningen till olika folkfrontskombinationer närmare. Men innan vi gör detta så ska vi först kortfattat ta upp frågan om kommunisternas hållning till den borgerliga demokratin.

Försvarar vi borgerlig demokrati gentemot reaktionen?

Vi avvisar stod till öppet borgerliga partier i val. Vad betyder detta? Betyder det att vi är ointresserade av att försvara den borgerliga demokratin mot reaktionen? Nej, det betyder det inte! Kommunister försvarar alltid den borgerliga demokratin, men med proletära metoder!

För att beskriva vår ståndpunkt skall vi ta upp ett historiskt exempel, som kan åskådliggöra problemen och dess lösning. Det exempel som vi skall behandla är Kornilov-upproret i Ryssland 1917.

Från februari till oktober 1917då bolsjevikerna grep makten regerades Ryssland av en provisorisk regering. Denna innehöll både representanter för de reformistiska arbetarpartierna och från de borgerliga partier­na, dvs regeringen var av folkfrontstyp. Bolsjevikerna drev gentemot denna regering en »dubbeltaktik». Dels krävde de att »de kapitalistiska ministrarna» skulle kastas ut ur regeringen, dels att all makt skulle gripas av sovjeterna (arbetarråden). Med denna politik syftade de till två saker: Dels dra upp en klasslinje och visa på nödvändigheten av att bryta med bourgeosin, dels att avslöja den provisoriska regeringen och att upprätta proletariatets diktatur byggd på sovjeter.

I september försökte general Kornilov genom en militärkupp störta den provisoriska regeringen (ledd av Kerenskij). Hur handlade då bolsjevikerna? Jo, de fortsatte sin kamp mot den provisoriska regeringen, man visade att det var en borgerlig regering och att den var oförmögen att slå tillbaka reaktionen. De påvisade att det endast var arbetar­klassen som kunde besegra Kornilov. Lenin brännmärkte dem som i denna situation blivit »principlösa» och stödde den proviso­riska regeringen. »Deras attityd är helt fel­aktig och principlös». Lenin skrev:

»inte ens nu får vi stödja Kerenskijs re­gering. Det är principlöst. Vi kanske ställs inför frågan: Ska vi inte kämpa mot Kornilov? Givetvis måste vi det!…Vi ska slåss, vi kämpar mot Kornilov, precis som Kerenskjjs trupper gör, men vi stödjer inte Kerenskij. Tvärtom, vi avslöjar hans svaghet. Det är skillnaden. Det är en ganska subtil skillnad, men den är högst väsentlig och får inte glömmas.» (Lenin: Collected Works 25, s 285-6) Lenin var således beredd att samverka med Kerenskij enbart i en militär-teknisk mening, att sida vid sida med Kerenskijs trupper slåss mot Kornilov. Men samtidigt förvägrade Lenin Kerenskijregeringen varje politiskt stöd.

Så ställer en revolutionär frågan om försvaret av den borgerliga demokratin mot reaktionen. (Se också nedan om fallet Chile.) (Not 3)

Val till borgerliga parlament

»Kommunist»-artikeln demonstrerar en stor förvirring när det gäller förhållningssättet till parlamentet. Å ena sidan försvarar den MIR:s stöd till Allende vid valen i Chile, å andra sidan skriver man »skulle vi inte likt trotskisterna stött Wilson i valet eller den franska ’folkfronten’ förra året.» I det första fallet stod nämligen Allende — enligt FK — för en »radikalreformistisk politik som öppnar stora möjligheter för utveckling av arbetarnas självständiga kamp och organisering». I det andra fallet skulle det franska kommunistpartiet »tryckt tillbaka all arbetarkamp».

Kommunists ståndpunkt bygger dels på en felaktig politisk analys och felaktig politisk inställning, dels på en falsk beskrivning av Fjärde Internationalens linje och agerande i de olika fallen.

Låt oss ta upp fallen ett och ett.

1. Chile

Unidad Populär kom till makten efter valet den 4 september 1970. Breda sektorer av vänstern i Latinamerika (inklusive kubanerna) och de Moskvaorienterade kommunistpartierna framställde detta som en seger för socialismen.

Unidad Populär var sammansatt av sex partier. De viktigaste var Socialistpartiet, Kommunistpartiet och det borgerliga radikalpartiet. Allende fördes inte till makten genom en utomparlamentarisk massrörelse. Faktum är att Allende inte heller hade en majoritet av väljarna bakom sig, utan blev president med hjälp av det största borgerliga partiet – kristdemokraterna – som stod utanför UP (not 4).

Kristdemokraterna godkände Allende som president därför att de hade förtroende för att Allende skulle avhålla sig från att initiera någon avgörande utmaning mot det kapitalistiska systemet. Och det var uttryckligen också Allendes egen inställning. UP:s och Allendes målsättning var inte alls att »utveckla arbetarkampen» utan att reformera kapitalismen och kapsla in arbetarkampen. Det var också därför som Allende försökte samarbeta med den inhemska bourgeoisin och slutligen också tog med representanter för den borgerliga armén i sin regering, något som fick katastrofala konsekvenser.

Under dessa förutsättningar var det revolutionärernas huvuduppgift att försöka bryta arbetarnas förtroende för UP och gynna ar­betarnas självorganisering och beväpning inför den oundvikliga kommande konfrontationen.

Det faktum att UP kunde väljas var bara detta ett uttryck för en djupgående radikalisering och det var också detta som gjorde att bourgeoisin erbjöd reformisterna att ta hand om regeringen. Den hoppades på detta sätt att Allende skulle lyckas med att lugna ner arbetarklassen och förhindra att radikaliseringen gick alltför långt innan bourgeoisin var beredd att ta till hårdare metoder.

De reformer som Allende-regimen tvingades till att genomföra under trycket från massorna i början av sin regeringstid var givetvis positiva och ökade massornas vilja att gå vidare. Reformerna var en »biprodukt av den revolutionära klasskampen» (Lenin), inte Allendes goda vilja. Enda möjligheten att gå vidare var att bryta med UP, som fungerade bromsande i kampen. Därför måste revolutionärerna vägra ta ansvar för UP-regimen och arbeta för att avslöja den och ange ett politiskt alternativ.

Vid varje tillfälle måste revolutionärerna »gynna massornas självorganisering ochkampför sina egna behov. I Chile var det revolutionärernas uppgift att propagera och agitera för en arbetar- och bonderegering grundad på de framväxande klassorganen. Dessa klassorgan stod i motsättning till borgarklassen – kort sagt, de och endast de utgjorde grunden för ett politiskt alternativ till UP!

Så och endast så hade det chilenska »experimentet» kunnat sluta i en proletär revo­lution och inte i ett blodigt nederlag.

Detta betyder inte att revolutionärerna inte skulle ha stött UP:s progressiva åtgärder (nationaliseringar osv). Det betyder inte heller att revolutionärerna inte skulle ha för­svarat Allende mot reaktionära kuppförsök. (Jfr Kornilovupproret i Ryssland.) Men varje politiskt stöd till UP var felaktigt. Revolu­tionärerna borde i stället öppet ha propagerat för bildandet av självständiga klassorgan: arbetarråd, bondekommittéer osv, och agi­terat för att all makt skulle gripas av dessa.

Under hela den period i den chilenska klasskampen som öppnades av Allenderegimens tillkomst var det nödvändigt för revolutionärerna att på alla sätt visa arbetarklassen på nödvändigheten av att bryta alla band med bourgeoisin och visa på en revolutionär lösning av kapitalismens kris. Som vi sagt ovan betydde detta politisk kamp mot UP och för en organisering av arbetarklassen och de fattiga bönderna oberoende av bourgeoisin.

Taktiken vid valen i Chile (främst marsvalet -73) måste ses i förhållande till denna politiska kamp. Efter oktoberkrisen -72 samarbetade det chilenska Kommunistpartiet och Allendes Socialistparti öppet med delar av bourgeoisin i form av de militärer som drogs in i regeringen. Tidigare hade UP fått ett stöd av de dominerande delarna av Kristdemokraterna, däremot satt inte repre­sentanter för de dominerande borgerliga partierna i regeringen. Militärens inmarsch i regeringen var ett mycket påtagligt och kon­kret bevis för arbetarmassorna om UP-regeringens oförmåga att bryta med bourgeoisin. Marsvalen till parlamentet var därför ett utomordentlig användbart och viktigt tillfälle för revolutionärerna att inför massorna av­slöja denna regim samt visa på ett politiskt alternativ. Att i det läget rösta på Allende», som FK rekommenderar i efterhand, var förkastligt. Hade exempelvis MIR ställt upp egna kandidater, som förvandlat valkampanjen till en klasstribun för behovet av en arbetarregering byggd på klassens självorganisering och självförsvar, hade detta kunnat få en stor betydelse. I valet hade det varit inopportunt, men de lärdomar som då hade såtts kunde å andra sidan ha blivit avgörande i den kommande klasskonfrontationen.

2. Frankrike

»Kommunist» skriver att FK inte skulle »likt trotskisterna stött Wilson i England eller den franska ’folkfronten’ förra året». (s 38) Därmed demonstrerar Kommunist att man varken förstått vad frågan gäller eller undersökt hur Fjärde Internationalens sektioner agerade.

Låt oss ta det från början.

Frankrike hade under en lång rad av år regerats av gaullistpartiet, som särskilt under de senaste åren fört en konfrontationspolitik gentemot den franska arbetarklassen. Klasskampen skärptes. I detta läge bildade det franska socialistpartiet och kommunistpartiet en »vänsterunion» med ett förhållandevis radikalt program, som de gick till val med. I denna situation spändes förväntningarna hos det franska proletariatet, som fortfaran­de till sin absoluta majoritet trodde på de traditionella arbetarpartierna. Detta visar i sin tur att den franska arbetarklassen fort­farande domineras av parlamentariska illu­sioner.

Vad gjorde då våra kamrater? Jo, givetvis ställde man upp i valet med egna kandidater (tillsammans med en annan »trotskistisk» organisation, Lotte Ouvrière). l sin valkampanj försökte man avslöja »vänsterunionens» illusionsmakeri. Man fick tillsammans två procent av rösterna. Detta i den första valomgången.

I den andra valomgången fördelas enligt den franska valordningen enbart de mandat som inte uppnått majoritet i första valomgången. Det går så till att endast de två kandi­dater som fått högsta röstetalet i första val­omgången äger rätt att ställa upp. Konkret betydde det att endast kandidater från gaullisterna och »vänsterunionen» fanns med i andra valomgången.

Våra kamrater hade alltså endast två alternativ: Valbojkott eller rösta på »vänsterunionen». Man valde det senare. Varför? Berodde det på att man plötsligt stödde »vänsterunionens» politik? Nej, givetvis inte!

Frågan om man ska bojkotta eller inte beror på Vänsterunionens klasskaraktär och på vilken effekt det ena eller andra får på klasskampen. Kommer en seger för Vänsterunionen att ge öppningar för klasskampen eller inte? Vilket alternativ är det bästa för att vi revolutionärer bäst ska nå ut till arbetarna med vår propaganda? Vilket alternativ är det bästa för att skapa gynnsamma för­utsättningar för att avslöja och bekämpa Vänsterunionen och arbetarnas parlamenta­riska illusioner?? Osv, osv.

Det är sådana frågor som måste besvaras innan det kan avgöras hur man konkret bör agera i ett valförfarande. Det kan aldrig av­göras genom en abstrakt hållning att det är felaktigt att »stödja» reformister i val. Enligt våra franska kamrater hade det varit fördel­aktigt för klasskampen om Vänsterunionen kommit till makten. Arbetarklassen skulle ha haft stora förväntningar på »sin» regering som då de inte infriades, snabbare och effektivare än hur många stolta revolutionära proklamationer som helst skulle ha demon­strerat för arbetarklassens majoritet vad Vän­sterunionen var värd. En sådan situation – med den franska arbetarklassen i rörelse -skulle ha varit fördelaktigare för revolutionärerna och arbetarklassen än en gaullistisk regim.

Detta är den ena sidan av saken. Den andra gäller Vänsterunionens karaktär. Varför är det principiellt möjligt att lägga sin röst på (OBS inte stödja!) reformistiska arbetarpartier men inte folkfrontskonstellationer? Det hänger samman med att de social­demokratiska och kommunistiska partierna till historiskt ursprung och klassbas är arbetarpartier. De organiserar stora delar av arbetarklassen, men inte bourgeoisin. Det innebär att partierna av arbetarna också uppfattas som »arbetarpartier» i motsats till de öppet borgerliga partierna. En röst på sådana partier utgör därför en »klassröst» i motsats till en röst på t ex gaullistpartiet. Detta gör det möjligt att »dra upp klasslinjer» i valen, dvs en för arbetarnas massa förståelig »klass mot klass»-linje. Genom att i vissa lägen uppmana till en röst på sådana »arbetarpartier» kan man alltså peka på nödvändigheten av arbe­tarklassens enhet mot bourgeoisin.

En uppmaning till röstning på icke-revolutionära arbetarpartier har alltså två syften: att försöka visa på nödvändigheten av att bryta med bourgeoisin (dra upp klasslinjer) och att försöka skapa gynnsamma förutsättningar för att avslöja dessa arbetar­partier inför arbetarmassorna. Detta är en klassisk leninistisk taktik. (Se Lenins »Radikalismen…» och not l och not 4).

Taktiken kan givetvis inte användas när som helst. I princip bör revolutionärer alltid ställa upp själva i val för att i denna politiserade situation föra ut hela sin politik och för att få en gradmätare på sitt politiska inflytande. Valbojkott är i princip bara ak­tuellt i lägen då »valet är en taskig fälla», d v s då valet har en uppenbar funktion att avbryta en revolutionär process. (T ex i juni -68 i Frankrike.) Uppmaning till röstning på andra »arbetarpartier» är aktuellt i lägen då den egna organisationen inte har möjlighet att ställa upp själv och då en sådan röstning kan få en positiv funktion i klass­kampen.

Här har vi förklaringen till att det är felaktigt att rösta på t ex den svenska socialde­mokratin. Denna har suttit och förvaltat den svenska imperialismen i över 40 år. En röst på socialdemokratin skulle därför inte få några som helst positiva effekter på klass­kampen. Tvärtom skulle det endast uppfattas som ett stöd till den förda politiken oberoende av vilka reservationer vi skulle göra. En sådan röst skulle enbart fungera uppbromsande på klasskampen.

Vpk då? »Kommunist» skriver att vi »rimligen» borde »stött Vänsterpartiet i valet 73». För att komma fram till denna slutsats har »Kommunist» dragit parallellen med Kominterns »arbetarregeringar» (en falsk parallell — se ovan) och påstår att vi »godtyckligt stoppat in» Vänsterpartiet på socialdemokra­tins plats i den proletära enhetsfronten. (FK försöker styrka sin tes att vi skulle anse att Kominterns resolutioner »är allmänt gil­tiga» med undantaget att Vpk ersätter Kominterns socialdemokrati.)

Vi ska göra FK besvikna. Då vi diskuterar möjligheten av olika ageranden i valsammanhang, utgår vi inte alls från Kominterns teser utan från den leninistiska metoden.

Vad gäller eventuell röstning på Vpk, så måste den bestämmas utifrån klasskampens läge och de strömningar som finns i arbetarklassen. Vi avhänder oss inte alls möjligheten av att rösta på Vpk (inte heller socialdemo­kratin för den delen), om förhållandena är sådana att det skulle spela en positiv roll i klasskampen.

När skulle vi i så fall kunna uppmana till röstning på Vpk? Jo, för det första om vi av olika anledningar inte skulle kunna ställa upp själva och för det andra om en röst på Vpk skulle gynna klasskampen. Ett sådant läge skulle uppstå om t ex en radikalisering i arbe­tarklassen åtföljdes av en allt snabbare ström av radikaliserade arbetare till Vpk. I en sådan situation skulle en valbojkott orsaka att man ställde sig utanför radikaliseringsprocessen. I en sådan situation skulle vi kunna uppmana till röstning på Vpk, samtidigt som vi naturligtvis går till hårt angrepp mot Vpk:s politik.

Det var också så våra kamrater i Frankrike agerade i andra valomgången. Samtidigt som man uppmanade till röstning på Vänsterunionen gick man ut i en stor kampanj för att avslöja dess politik och för att försöka visa att Vänsterunionen inte skulle kunna lösa arbetarklassens problem. På detta sätt ställde man sig inte (som FK:s broderorganisation Revolution! som bojkottade — se Not 6) vid sidan av radikaliseringsprocessen, utan kastade sig in i den för att påverka och förändra den. Man agiterade och propa­gerade mot parlamentariska illusioner och påvisade att endast arbetarklassens egen revolutionära kamp skulle kunna leda fram till so­cialismen.

Röstningen på Vänsterunionen motiverade man ungefär så här:

»Ni har fortfarande illusioner om Vänster­unionen. Den kommer inte att lösa era problem. Men vi ska inte förhindra er från att själva — av egen erfarenhet — övertyga er om det. Vi ska inte stå i vägen för detta. Ni får våra röster. Ingen ska efteråt kunna säga att det var vårt fel om Vänsterunionen inte vinner valet och därmed inte kan »genomföra sitt program». Men lägg våra ord på minnet: Vän­sterunionen kommer inte att ge er socialis­men. Den måste ni tillkämpa er med egen kamp.»

Vi anser att FCR:s agerande var riktigt. I den situation av tilltagande radikalisering som i första hand kapitaliserades av Vänsterunionen skulle en valbojkott på ett felaktigt sätt avskärmat FCR från arbetarklassen. (Hur är det FK? Ska man vara sekteristisk gente­mot arbetarklassen?) Vi är också övertygade om att FCR med denna taktik också på bästa sätt lagt grunden till att effektivt kunna avslöja Vänsterunionen.

3. Storbritannien

Här kan vi vara kortfattade eftersom principerna för valagerande i stort sett har behandlats i föregående avsnitt.

Vår brittiska sektion IMG ställde upp med egna kandidater i en del av valdistrikten. I de övriga distrikten uppmanade man till röstning på de övriga vänstergrupperna (Revolutionary Workers Party och två maoistiska grupper) och först i tredje hand, där inga »revolutionära kandidater» ställde upp upp­manade man till röstning på Labour.

Enhetstaktiken – en abstrakt dogm?

»Kommunist» säger att vi ser Kominterns teser om den proletära enhetsfronten som »generellt riktiga». Detta är egentligen så dumt att det är onödigt att argumentera mot det. Vi skulle ha ansett det betydligt mer intressant om »Kommunist» försökt sig på en konkret polemik mot det vi skrivit i ämnet i stället för att tillskriva oss uppfattningar som endast existerar i FK:s föreställningsvärld. Man bör lägga märke till att »Kommunist» i sin kritik av vår »enhetsfronttaktik» inte har försökt underbygga sina resonemang med ett enda citat från någon av våra publikationer. Därför är också »Kommu­nists» kritik fullständigt i det blå. Svammel är rätta ordet!

Vi har därför ingen anledning att här i detalj utreda frågan om hur vi ser på enhetsfronttaktikens användning i dag, dess strate­giska betydelse osv. Dessa frågor diskuteras i t ex »Söndrade vi stå, enade vi falla» (r-broschyren) och så länge FK inte försökt tillbakavisa oss i sak har vi ingen anledning att gå i svaromål.

När vi använder oss av enhetsfronttaktiken försöker vi tillämpa den metod som ligger till grund för Kominterns enhetsfronttaktik och inte teserna som sådana. Och metoden är generell. Enhetstaktiken som metod är lika gam­mal som marxismen. Det enda som är speciellt med Kominterns teser från 1922 är att det är första gången som enhetsfronttaktiken behandlas på ett systematiskt sätt. All enhetsfronttaktiken som metod (inte som abstrakt dogm) fortfarande är användbar skulle vi kunna ge otaliga exempel på. Låt oss bara erinraom att den i Frankrike både visatsig kunna gynna uppkomsten av breda och kraftfulla mobiliseringar och bli ett effektivt vapen i kampen mot speciellt franska kommunistpartiet. (Kampen mot Debré-lagen, förbudet mot Ligue Communiste, Chilerörelsen, kampen mot fascismen, solidaritetsarbetet för vikti­ga arbetarstrider osv. ) En värdering avdessa erfarenheter från FK skulle vara önsk­värd.

Men låt oss granska FK:s egen syn på enhetsfronttaktiken som den framställs i »Kommunist».

Förbundet Kommunist och enhetstaktiken

Vi har ovan redan påpekat att FK byg­ger sin »enhetsfronttaktik» på ett felaktigt offensiv/defensiv-resonemang och att detta har parats med en allmänt oklar hållning till borgerliga partier och rörelser. I det här avsnittet ska vi ge exempel på hur FK:s centrism också satt sina spår i den »kon­kreta» delen av FK-artikeln, d v s då man diskuterar enhetsfronttaktikens tillämpning.

Enhetsfronttaktiken är en metod för att dra in maximalt antal individer i aktioner riktade mot olika yttringar av kapitalismen och för olika mer eller mindre långtgående mål. För att kunna dra med de reformistiska arbetarna i kampen, förhandlade Lenin och Komintern på sin tid med allsköns arbetarförrädare, bl a ledningen för den tyska socialdemokratin, Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts mördare. Man lät således inte politiken bestämmas utifrån moraliska värderingar. Tvärtom avvisade man uttryckligen »moraliserande» i politiken.

Målsättningen med enhetsfronttaktiken var inte att »sluta upp bakom reformisternas politik» utan att bryta igenom socialdemo­kratins försvarsmur och komma i kontakt med de av socialdemokratin influerade arbe­tarmassorna för att dra med dem i olika aktioner. Komintern var övertygat om att kommunisterna i kraft av sin riktiga politik hade allt att vinna på ett sådant agerande medan socialdemokratin hade allt att förlora (under förutsättning att kommunisterna upprätthöll sin politiska självständighet).

Vi menar att detta är giltigt i princip även i dag och kommer att vara giltigt så länge som arbetarklassen är politiskt upp­splittrad. Därför får man inte uppställa mo­raliska värderingar mot enhetsfronttaktiken. Men det gör FK! Hör bara:

»Första maj är inte något avskilt från vår övriga praktik. En enhet första maj måste bygga på en enhet i klasskampen. Därför är det självklart att vi aldrig kan ha enhet på Vpk s politik. l maj måste avspegla vår offensiva kamp för en ny, kämpande arbetarrörelse. Vänsterpartiet är ett av hind­ren för denna kamp. Hur skulle det gå att skapa en manifestation för den självstän­diga arbetarkampen och arbetarmakten med vänsterpartisten Rantatalo som sprang benen av sig för att bryta strejken i Malmfälten efter det lokala avtalet? Eller med de vänsterpartister i Hamnarbetarförbundets ledning som var drivande för att övertidsblockaden i mars skulle hävas, för att få komma till förhandlingsbordet trots att arbetsköparna inte hade givit ett enda bud?» (s 37)

Sättet att resonera är inte leninistiskt utan liknar Kominterns under dess sekteristiska »tredje period» 1928-34. Den period då socialdemokratin betecknades som »socialfascistisk» . Då kunde man inte »ena sig» med »socialfascisterna» som förrådde kampen, utan enbart med enskilda socialdemokrater och ev lokala avdelningar. Allt detta under parollen »enhetsfront underifrån».

»Vi avvisar enhet med arbetarbyråkratin i Vpk», säger FK. Med detta har organisatio­nen avslöjat att den inte förstått ett smack av syftet med enhetsfronttaktiken. Om det vore så att vi bara genom att appellera direkt till de Vpk-sympatiserande arbetarna kunde få dem att ställa upp bakom våra fanor och banderoller, då skulle det inte vara något problem. Då vore överhuvudtaget inte enhetsfronttaktiken aktuell längre. Ty det be­tyder att arbetarna i praktiken redan brutit med Vpk. Enhetsfronttaktiken är användbar innan detta stadium nåtts och är ett av med­len för att komma dit. FK avvisar genom sina moralkakor denna taktik.

FK brukar tala om att man inte får vara »sekteristisk gentemot arbetarna». Detta är riktigt. Men om man är sekteristisk gentemot de organisationer som arbetarna betraktar som sina, då är man också sekteristisk gent­emot dessa arbetare. Och att avvisa enhetsfronttaktikens användning gentemot Vpk är just inte något annat än ett uttryck för en sådan felaktig sekterism. (Obs. vi förespråkar inte politiska eftergifter gentemot Vpk och andra organisationer.)

Om man menar allvar med försöken att vinna bredare skikt av Vpk-are för en kommunistisk politik, då är det felaktigt att redan från början ställa Vpk-byråkratin åt sidan, att försöka gå förti denna. För att nå Vpk:s baskader på ett effektivt sätt räcker det inte med att appellera direkt till basen utan man måste också utnyttja möjligheterna att gå omvägen via ledningen. Det är en av enhetsfronttaktikens grundläggande sanningar.

FK talar om »enhet i klasskampen» som en nödvändig grund för första maj-agerande. Men en l maj-demonstration blir inte en »enhet i Klasskampen» bara därför att man organisatoriskt avskiljer sig från »Vpk-byråkratin» och genom att ställa upp paroller om »självständig arbetarkamp». Det enda man demonstrerar är en ytterligt naiv uppfattning av vad »enhet i klass­kampen» är för något och särskilt hur man uppnår en sådan. Det enda resultatet av en sådan politik är att den försvårar ansträng­ningarna att vinna Vpk:s bas för en klasskampspolitik. De arbetare som fortfarande sympatiserar med Vpk kommer bara att gå tillsammans med Vpk-byråkratin i stället och utan att konfronteras med revolutionärer och en revolutionär politik. Dessutom kom­mer arbetare som har svårt att ta ställning mellan de olika tågen att bara stanna hemma eller stå och titta på. Gynnar detta »skapan­det av en revolutionär, kämpande arbetarrö­relse»?

»Kommunist» vill inte ha enhet »på Vpk:s politik». Varken första maj eller någon annan dag. Vpk:s politik är klassamarbete, parlamen­tarisk kretinism och inget annat. Det är inte heller detta enhetstaktiken gäller, varken Första maj eller någon annan dag. FK:s argument är av samma »kvalitet» som r:s före den senaste »vändningen» då r försökte avvisa enhetsfronttaktiken i princip.

En aktionsenhet är något helt annat än en enhet kring ett visst partis politik. Vi trodde att dettavar elementärt. En enhetsdemonstration eller någon annan form av aktionsenhet är en enhet i handling i en viss fråga (eller flera frågor) vid en viss tidpunkt. Att demonstrera tillsammans med Vpk med bibehållen självständighet (t ex med egen kolonn) innebär inte alls att man »enat sig på Vpk:s politik».

Låt oss t ex se på årets Första majdemonstration i Stockholm. Där inbjöd Vpk till en demonstration på en plattform kring paroller mot kapitalismen, klassamarbetet, imperialismen och för socialismen. Är detta det verkliga innehållet i Vpk:s politik, då tycker vi att Vpk:s politik inte är så pjåkig. / praktiken står ju inte Vpk för dessa paroller ens. Ska vi då avvisa enhet med Vpk i en sådan demonstration genom att säga att parollerna är felaktiga? Nej, givetvis inte. I stället säger vi »utmärkt, låt oss demonstrera tillsammans för dessa saker» och sedan kom­mer vi – genom att ge dessa paroller ett konkret innehåll och genom att avslöja Vpk i praktiken – att visa vad Vpk står för.

Varje enhetsinitiativ, t ex en Första majdemonstration, måste ses i relation till klass­kampen. Detta säger också »Kommunist». Men i praktiken propagerar FK för en linje som innebär att t ex Första maj åtskiljs från den dagliga praktiken. Ty ett av syftena med att initiera enhetsdemonstrationer är att un­derlätta upprättandet av aktionsenheter i andra sammanhang (på arbetsplatser, i solidaritetsarbete etc.)

Låt oss t ex förutsätta att vi Första maj demonstrerat tillsammans med Vpk kring en viss acceptabel minimiplattform. Under den­na förutsättning är det lättare att argumentera med Vpk:arna på arbetsplatserna. I prin­cip kan man resonera på följande sätt: »Första maj demonstrerade vi tillsammans mot kapitalismen och klassamarbetet…osv, osv. Vi borde inte nöja oss med detta. Vi borde göra något på den här arbetsplatsen också. Här finns ju mycket som vi borde göra något åt. Osv, osv.»

Vpk:arna har givetvis svårare att neka samarbete under dessa förutsättningar än om vi tidigare har intagit en sekteristisk ståndpunkt och vägrat aktionsenheter. På detta sätt underlättas vårt arbete att få till stånd rörelser. Dessutom ökar våra möjligheter att vinna Vpkare för vår politik liksom att av­slöja Vpk:s.

Så bör man använda enhetstaktiken.

Men FK resonerar inte på detta sätt. Att demonstrera tillsammans med Vpk Första maj innebär ju att »ha enhet på Vpk:s politik», säger man och det vill FK givetvis inte veta av. Därför ställer FK upp en hel räcka med paroller som man försöker tvinga på alla and­ra och hoppas därmed att Vpk och »småborgarvänstern» ska vägra att ställa upp bakom dessa paroller. På detta sätt tror man att man »avskiljt sig» på ett effektivt sätt. I verklighe­ten har man dock bara hjälpt byråkraterna i Vpk att behålla kontrollen över sina medlem­mar och sympatisörer. Både Vpk-byråkrater­na och FK är nöjda och belåtna, de förra därför att de slipper konfronteras med revolutionärerna. Resultatet blir att kampen för att undanröja hindret Vpk försvåras.

FK kan tänka sig enhet med lokala Vpk-avdelningar säger man. Men »den kan endast byggas genom att vi tvingar över de lokala Vpk:arna på en revolutionär politik», (s 37. Varför inte kräva ritt dessa Vpkare går in i FK först???)

Detta är återigen ett argument som skulle ha kunnat hämtas från Kominterns tredje period. »Enhetsfront underifrån» kallade man det då. Denna politik var felaktig då och den är det fortfarande. Tror FK att det är möjligt att skapa enhet inom arbetarklassen på klasskampens grund på detta sätt? Tror FK att denna metod överhuvudtaget är ett effektivt medel att vinna Vpk:are för en revo­lutionär politik?

Om FK tror det, då ger vi inte mycket för FK:s uppfattning av vad »enhet i klasskampen», »revolutionär politik» osv egentligen innebär. Att ställa upp bakom FK:s arbetarmaktsparoller första maj förpliktigat nämligen inte till mycket mer än att ställa upp bakom Vpk:s huvudparoller (se ovan). Däremot är det ett utomordentligt exempel på sekterism. (Not 7)

Dessutom är »Kommunists» sätt att reso­nera idealistiskt. Det är genom att tvinga in Vpk-ledningen (på lokal och central nivå) i gemensamma aktioner på något så när accep­tabla plattformar (d v s i både objektiv och för Vpk:s del subjektiv mening) som vi verkligen kan skapa förutsättningar för att vinna Vpk:s bas för en revolutionär politik. Genom att visa på nödvändigheten av bred kampenhet kring arbetarklassens objektiva behov och genom att ta praktiska initiativ i denna riktning kan vi övertyga Vpk:s bas (och andra ar­betare) om vår politiks förträfflighet och Vpk:s ruttenhet.

FK och den proletära demokratin

Enhetstaktiken bygger på principen om enhet i handling med bibehållen politisk och organisatorisk självständighet för de deltagande politiska strömningarna.

Detta är inte någon obetydlig fråga, utan den har strategisk betydelse. Syftet är att skapa en förståelse för och en praktisk erfarenhet av proletär demokrati, något som inte minst är av oerhörd vikt under den proletära diktaturen, dvs under uppbygget av socialismen.

Det är bl a av denna anledning som vi bekämpar den maoistiska principen om maximiplattformar, som förbjuder deltagande politiska strömningar att gå utöver vad som står i plattformen. Mot detta ställer vi enhetsplattformar av »minimikaraktär», dvs plattformar som utgör den grund på vilken enheten vilar, men tillåter de deltagande politiska strömningarna att upprätthålla sin självständighet och gå utöver plattformen (men givetvis inte bryta mot plattformen). Detta brukar vi beteckna tendensfrihet.

FK brukar vanligen erkänna tendensfriheten, men då vi läser Kommunists artikel undrar vi om FK egentligen förstått varför tendensfriheten är så betydelsefull (Not 8)

Å ena sidan säger man sig vara emot maximiplattforrnar och för tendensfrihet.

Å andra sidan är man i praktiken inte speciellt angelägen att slåss för detta.

Detta kan vi bäst demonstrera genom att ta upp FK:s syn på solidaritetsarbetet.

1. Solidaritet med kampen i Italien

»Kommunist» understryker vikten av att solidarisera sig med arbetarkampen och att demonstrera för frigivande av alla politiska fångar. Om det senare skriver man:

»Massiv mobilisering kring detta krav är av stor betydelse. Därför kan det vara nödvändigt med maximiplattformar, d v s att avstå från tendensfrihet. En så­dan maximiplattform måste givetvis ge utrymme för att föra fram den proletära internationalismens nödvändighet.» (s 37)

Detta är rena rama gallimatiasen. För det första inställer sig genast frågan varför det plötsligt i denna fråga kan vara »nödvändigt» att avstå från tendensfriheten, då det inte gäller Chile, Indokina osv. För det andra varför kräver »Kommunist» samtidigt rätten att föra fram »den proletära internationalismens nödvändighet»? Står inte kravet på »massiv mobilisering» (som sägs kräva maximiplattform) i motsättning till kravet på att den proletära internationalismen ska få föras fram? Just detta brukar ju vara något som »småborgarvänstern» vill utestänga från sina demonstrationer. (Se t ex DFFG:s Vietnam-demonstrationer.) Nej, »Kommunists» resonemang är ohållbart. Även i detta samman­hang bör vi slåss för tendensfrihet. Det skul­le t ex vara möjligt att i en sådan demonstra­tion bygga enheten kring t ex frigivande av de politiska fångarna samtidigt som tendens­friheten garanterar rätten att föra fram t ex den proletära internationalismen. Så bör en massiv solidaritetsrörelse byggas upp.

2. Solidaritetsarbetet för Indokinas folk

FK vägrar delta i »borgerligt-demokratiska humanitetsdemonstrationer typ DFFG:s». Detta motiveras med två argument:

För det första därför att DFFG »vägrar tendensfrihet» och »går mot alla försök att föra in den proletära internationalismen» (jfr ovan). För det andra därför att DFFG »söker enhet med socialdemokratin».

Sedan skriver »Kommunist»: »Det sista är i sig tillräckligt för att omöjliggöra enhet, solidaritetsdemonstrationer får aldrig bygga på enhet med SAP…» (s 37)

Lägg märke till att »Kommunist» gör en demagogisk fint. Att DFFG söker enhet med SAP är inte samma sak som att DFFG:s demonstrationer bygger på enhet med SAP. Att DFFG söker enhet med SAP (på SAP:s vill­kor) borde ju i stället för att vara ett argu­ment mot att befatta sig med DFFG:s demon­strationer, vara ett argument för att söka en­het med DFFG for att vrida organisationen från SAP. »Kommunist» tänker emellertid inte så långt. I stället moraliserar man över DFFG:s opportunism.

På samma sätt är argumentet att FK inte kan demonstrera tillsammans med DFFG därför att organisationen vägrar tendensfrihet felaktigt. Om »Kommunist» resonerat logiskt, borde man istället skrivit att det är nödvändigt att ta upp kampen för att tvinga DFFG att acceptera tendensfrihet.

»Kommunists» argument visar sig således enbart vara defaitistiska och innebära en kapitulation inför de politiska uppgifter som den revolutionära rörelsen står inför. I stället för att gå i närkamp med DFFG för en riktig politik, uppmanar »Kommunist» till en sekteristisk passivitet.

Men inte nog med det. Några rader läng­re ner skriver an att om kampen i Indo­kina skärps, kan »enhet med småborgarvänstern» tänkas, men endast om SAP hålls utanför och rätten att föra fram den prole­tära internationalismen tryggas».

Lägg märke till att man här ställer sam­ma krav på demonstrationens utformning som ovan (när det gäller socialdemokratin och den proletära internationalismen). I sådana lägen ska man alltså ta upp kampen för det man tidigare inte ansåg det värt besväret att försöka ens. Snacka om kortsynt politik. Hur inbillar sig FK att man då kampen i Indokina skärps, plötsligt ska kunna tvinga DFFG till att acceptera en riktig enhetsfrontssyn? Just detta, att FK under nuvarande förhållanden frivilligt avstår från att slåss för en riktig inriktning på aktionsenheter försvårar skapandet av sådana i framtiden då även DFFG skulle vara villiga att acceptera dem. Resultatet av FK:s inställning blir troligen att DFFG i en sådan situation blir ännu ivrigare att söka enhet med socialdemokratin. Detta underlättas av att DFFG inte nu utsätts for påtryckningar från «vänster«. FK:s moraliserande inställning till DFFG underlättar för DFFG:s ledning att ostört driva sin flirt med socialdemokratin.

En riktig linje gentemot DFFG måste vara principfast. Man måste ständigt framhålla nödvändigheten av att inte underordna sig socialdemokratin och ständigt slåss för tendensfriheten i demonstrationer och andra aktionsenheter. Detta både i propaganda och om så styrkeförhållandena tillåter i praktisk handling. Därför är RMF alltid i princip berett att delta i Indokinademonstrationer tillsammans med DFFG och andra organisationer om minimiplattformen är acceptabel och med bibehållen politisk självständighet (tendensfrihet). (Not 9)

Avslutning

»Enhetstaktik är inget mystiskt» skriver »Kommunist» i början av sin artikel. Vi instämmer! Men inte får man det intrycket då man läser »Kommunist».

För att reda ut frågeställningarna har vi tvingats skriva en förhållandevis lång artikel. Ändå har vi inte behandlat alla aspekter av enhetsfronttaktiken utan har försökt koncentrera oss på de frågor av mer principiell natur, som aktualiseras av »Kommunist».

Vi hoppas som vanligt att FK ska ta sig samman och försöka sig på en seriös polemik. Det är inte utan att man börjar misstänka att FK är fullständigt oförmöget till detta. Hittills har FK:s »teoretiska kamp» mot oss till 99 procent bestått i en allmänt grinig hållning och en överlägsen attityd, som är ovärdig kommunister. Någon konkret polemik mot några av våra »provokationer» mot FK har vi i skrivande stund inte sett röken av. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge – säger ordspråket.

30.5 74 Martin Fahlgren

  1. NOTER

1.I sammanhanget försöker Kommunist göra sig lustig över att vi inte är »det minsta konsekventa»:

»När hörde vi dem tala om enhetsfront med socialdemokratin eller stöd åt ’arbetarregeringen’? RMF har helt godtyckligt stoppat in Vänsterpartiet på socialdemokratins plats i den proletära enhetsfronten. Men inte ens här är RMF konsekvent. I så fall borde det ju rimligtvis stött Vänsterpartiet i valet -73»

Har då inte FK fattat ett skvatt? Vi kommer aldrig att ge politiskt stöd åt någon annan regering än en verklig arbetarregering, d v s i den meningen vi diskuterar i texten. Däremot kan vi mycket väl tänka oss taktiska röstningar på både Vpk och SAP. Men då är det fråga om en kampmetod mot dessa partier. Det »stöd» man ger till dessa partier är då av samma typ »som repet stödjer den hängde» (Lenin). För en diskussion av dessa problem, se avsnittet om val till parlamentet.

2. Motsägelserna fullbordas om vi jämför med ledaren i samma nummer av »Kommunist». Där läser vi:

»Den rörelse vi i dag kan skönja har en helt annan karaktär. Den är framför allt defensiv, en försvarskamp.» (Kommunist s 3)

Minst sagt halsbrytande manövrer vi förses med i FK:s teoretiska organ.

3. l det här sammanhanget kan det också vara lärorikt att studera Trotskijs hållning till den spanska folkfronten under andra hälften av 30-talet. Problemet liknade det i Ryssland 1917. Folkfronten utsattes för angrepp från fascister (Franco). Så här framställde Trotskij revolutionärernas hållning till folkfrontsregeringen:

»Vi kan och måste försvara den borgerliga demokratin, inte med borgerligt demokratiska medel, utan med klasskampens metod som i sin tur banar väg för ersättandet av den borgerliga demokratin med proletariatets diktatur. Detta betyder särskilt att under det att vi försvarar den borgerliga demokratin, tom med vapnen i hand, tar proletariatets parti inte ansvar för den borgerliga demokratin, inträder inte i regeringen, utan upprätthåller full kritikfrihet och handlingsfrihet gentemot alla partier i Folkfronten och förbereder på detta sätt störtandet av den borgerliga demokratin i nästa stadium.

Varje annan politik är ett kriminellt och hopplöst försök att använda arbetarnas blod som cement för att hålla samman en borgerlig demokrati som oundvikligen är dömd till att kollapsa oberoende av den omedelbara utgången av inbördeskriget.» (Trotsky: The Spanish Revolution 1931-39. s 257)

Historien har inget egenvärde. Vi studerar den för att lära av den. Vi kan inte använda historien som ett uppslagsverk, där vi finner svaren på alla frågor, men däremot kan vi få anvisningar om på vilket håll vi ska söka svaren. l de fall där arbetarpartier resonerat på FK:s sätt har resultatet blivit kontrarevolutionens seger, som arbetarklassen dyrt fått betala med sitt blod. Det spelar här ingen roll att FK, liksom sin centristiska föregångare spanska POUM, intar en »vänsterhållning» till folkfronter av olika slag – i praktiken kommer de likafullt att fungera som folkfronternas flankskydd till vänster i stället för att fungera som ett klart alternativ till folkfronten. (Se avsnittet om Chile, som är ett aktuellt exempel.)

4. I det här sammanhanget kan det vara lärorikt att studera hur Komintern såg på block med delar av bourgeoisin. I Frankrike 1922 hade det bildats ett »vänsterblock» bestående av reformister och borgerliga partier. Komintern gav stränga direktiv om att denna valkombination måste bekämpas. Låt oss citera några avsnitt om detta från Kominterns exekutiv:

»26. Reformisterna-avvikarna är ’vänsterblockets’ agentur inom arbetarklassen. Deras framgångar kommer att bli större, ju mindre arbetarklassen som helhet fångas av idén av och praktiken av enhetsfronten mot bourgeoisin. Arbetarskikt som förvirrats av kriget och revolutionens dröjsmål, kan våga sig på att stödja ’vänsterblocket i tron att de därigenom inte riskerar någonting eller att de inte ser någon annan väg för närvarande.

27. En av de mest tillförlitliga metoderna för att inom arbetarklassen bekämpa stämningar för och idéerna om ’vänsterblocket’, d v s ett block mellan arbetarna och en viss del av bourgeoisin mot en annan del av bourgeoisin, är att ihärdigt och beslutsamt främja idén om ett block mellan alla delar av arbetarklassen mot hela bourgeoisin.

32. Den ovannämnda politiken förutsätter naturligtvis fullständigt organisatoriskt oberoende, ideologisk klarhet och revolutionär fasthet hos det kommunistiska partiet självt.

Det skulle således t ex vara omöjligt att med fullkomlig framgång föra en politik med syfte att göra idén om ’vänsterblocket’ förhatlig bland arbetarklassen, om det i våra partiled finns anhängare till detta ’vänsterblock’ som är fräcka nog att försvara detta bourgeoisins uppgjorda program. En ovillkorlig och skoningslös uteslutning till vanheder för dem som talar för ’vänsterblocket’ är en självklarhet för Kommunistpartiet. Detta kommer att befria vår politik frän alla tvetydiga och oklara element; detta kommer att dra till sig uppmärksamheten från de avancerade arbetarna om frågan om ’vänsterblockets’ akuta karaktär och kommer att visa att Kommunistpartiet inte leker med frågor som äventyrar proletariatets revolutionära aktionsenhet mot bourgeoisin.» (Den proletära enhetsfronten s 31-33)

5. FK:s vacklan återspeglas också i deras beskrivning av El Teniente-strejken. »De (trotskisterna) vägrade Allende stöd (och stödde tom rent reaktionära aktioner mot honom, t ex den av tjänstemän dominerade och av kristdemokraterna understödda strejken vid koppargruvan El Teniente.)» (s 38)

Hur blåögd får man egentligen bli? Har FK aldrig reflekterat över varför borgarpressen t e x särskilt i början ganska friskt stödde den stora gruvstrejken i de svenska malmfälten 69-70 eller varför Expressen »stödde» Hamnarbetarförbundet i vår? Vad kan det bero på?

El Teniente-strejken började med att 13000 gruvarbetare gick i strejk för att försvara den glidande löneskala de redan hade tillkämpat sig, men som regeringen nu ville avlägsna med argument om nationens ekonomi. etc. Regeringen försökte till en början bagatellisera strejkens omfattning genom att påstå att »majoriteten av arbetarna gått till­baka till arbetet» osv och att det enbart var »tjänstemän» som fortsatte .den.

Men strejken fortsatte. Då började UP beteckna strejken som reaktionär och t o m »fascistisk». Är det så underligt att reaktionen i detta läge såg sin chans att utnyttja strejken och att de då började stödja den?

En fråga till FK: Vem bar skulden till att strejken blev ett vapen i reaktionens händer? Arbetarna eller Unidad Popular-regeringen?

6. l årets presidentval gjorde Revolution! dock helt om och röstade på Vänsterunionens kandidat Mitterrand. Nu plötsligt »gynnade det klasskampen» om Vänsterunionen vann valet. Hur detta går ihop, det förklarar inte Revolution! Det var snarare mer tvivelaktigt att rösta på Mitterand i årets val än på vänsterunionen förra året eftersom Mitterrands valprogram i år låg åtskilliga grader till höger om vänsterunionens 1973.

7. FK:s arbetarkommittéer organiseras också efter modellen »enhetsfront underifrån». På arbetsplatserna arbetar FK huvudsakligen genom dessa, medan organisationen FK oftast inte alls framträder, l stället möter vi »Röda Elverksgruppen», »Volvo-gruppen» osv.

RMF:are är inte speciellt välkomna i dessa grupper. Helst ser FK att vi står utanför om vi inte accepterar FK:s syn på dessa gruppers inriktning.

l samband med den av FK organiserade »Arbetarkonferensen» visade det sig tydligt. Samtliga RMF:are som anmält sig till denna, och som FK kunde identifiera, blev tillsända brev, där de avkrävdes »självkritik» på RMF:s kritik av FK:s taktik på arbetsplatserna och speciellt synen på »arbetarkommittéerna». Att det inte stod ett enda ord om att man måste acceptera huvuddragen i FK :s »arbetsplatspolitik» i den offentliga inbjudan till konferensen glömdes hastigt och lustigt, då FK upptäckte att man troligen skulle fä en revolutionär opposition på konferensen. Så därför beslöt man att utestänga RMF:arna.

8. Denna misstanke förstärks när man drar sig till minnes FK:s nonchalanta inställning till kampen för proletär demokrati i arbetarstaterna (speciellt Kina). Se föregående nummer av Fl.

9.»Kommunist» kritiserar också RMF:s Göteborgsavdelning för att den deltog i en IB-demonstration förra året »helt på småborgarnas villkor» och »skrev t o m under deras flygblad med krav på fempartiutredning». För en gångs skull har »Kommunist» rätt! Det var ett opportunistiskt agerande. Det är väl också den enda kritik som är välbefogad i Kommunists artikel. Men vi anser ändå att det är bättre att riskera sådana opportunistiska felsteg, än att ställa sig vid sidan av och enbart kommentera »småborgarvänsterns» aktioner, som FK gör i 99 fall av 100.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1974

Motsättningarna i KFML(r) skärps

Krisen i KFML(r) har fortsatt och fördjupats. Debatten stormar vidare. Även om den fortfarande i många stycken är förvirrad, och även om de framförda uppfattningarna sinsemellan är oenhetliga, så kan nu klart urskiljas två mot varandra stående »linjer». Den ena — företrädd av CK-majoriteten — vill fortsätta den gamla politiken, med vissa modifikationer. Den andra — oppositionen, med bas huvudsakligen utanför Göteborg — har som enda gemensam grund att ordentligt göra upp med den tidigare förda politiken. Men vad har debatten egentligen gällt?

I FI nummer 1/2-74 gjorde vi en summarisk genomgång av vilka frågeställningar som (r) måste besvara för att en utveckling i revolutionär marxistisk riktning skulle bli möjlig. De flesta av frågeställningarna har nu på ett eller annat sätt berörts i KFML(r) och dess satelliter.

Någon verkligt genomgripande uppgörelse med den tidigare teorin och praktiken har vi dock ännu inte sett växa fram. Däremot finns det inom »oppositionen» fragment av en sådan uppgörelse. Det är inte uteslutet att delar av oppositionen — som en biprodukt av den nuvarande striden inom r-blocket — förmår genomföra ett brott med mao-stalinismen och ställa sig på en verkligt revolutionärt marxistisk grundval.

I FI nummer 1-2-74 pekade vi på två frågor kring vilka det oundvikligen måste uppstå motsättningar, nämligen tidningsfrågan och enhetsfronttaktiken. Detta har visat sig vara en riktig förutsägelse.

När det gäller tidningsfrågan verkar dessutom (r) redan ha råkat i en situation där man inte kan komma vidare i debatten.

Men motsättningarna i tidningsfrågan återspeglar givetvis andra motsättningar än de som rör enbart tidningen i sig själv. Det var också därför som vi pekade på denna frågeställning i FI-artikeln. Detta beror på att tidningen är den kommunistiska organisationens viktigaste ansikte utåt och motsättningar i denna fråga måste samtidigt innehålla motsättningar om partibygget överhuvudtaget. Av denna anledning är det naturligt att en politisk strid tar sin utgångspunkt i denna fråga i en eller annan form. För att bara nämna ett exempel; tidningsfrågan var en av de frågor där motsättningen mellan de blivande mensjevikiska och bolsjevikiska fraktionerna i det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet tog sin utgångspunkt.

Men som sagt har Proletären-debatten idag förlorat en del av sin centrala roll. För att lösa de bakomliggande motsättningarna har man tvingats gå vidare — och man har gjort det.

Den andra frågeställningen vi pekade på i FI var enhetsfronttaktiken med alla dess konsekvenser. Det är också kring olika aspekter av enhetsfronttaktiken som de viktigaste problemen har roterat i KFML(r) och dess underorganisationer. Det har gällt frågeställningar alltifrån supermaktsteorin (med dess strategiska betydelse för olika former av allianser med borgarklassen), till solidaritetsarbetet (Chile, Afrika, Indokina) och den fackliga linjen.

Det trotskistiska spöket

R-blockets förvirring och desperation har särskilt vad det gäller solidaritetsarbetet fått rent tragikomiska effekter.

För att försvara sin principlöshet och vacklan, har r-ledningens språkrör gång på gång i Proletären tvingats gå till angrepp mot Chilekommitten och Afrikagruppen, krypa inför Svensk-kinesiska Vänskapsförbundet och rikta patetiska vädjanden till DFFG.

För att få något att klänga sig fast vid, för att slippa konfrontera sig med revolutionära marxister, trotskister, har Proletären bestämt sig för att det är ohållbart att samarbeta med trotskister. Och för att slippa demonstrera sin politiska inkompetens och för att inte utsätta sin kader för »skadligt» ideologiskt inflytande, har Proletären bestämt sig för att stämpla Chilekommitten, Afrikagruppen och FK(!) som »trotskistiska täckorganisationer». I och för sig är detta givetvis en komplimang — vårt inflytande i dessa organisationer är faktiskt inte av den omfattningen och karaktären, att någon av dessa organisationer — ens av den välvilligaste observatör — skulle kunna betraktas som »trotskistiska täckorganisationer».

Den instinktiva rädslan för att konfrontera sig med trotskister är förståelig. KFML(r):s primitiva mao-stalinism står sig nämligen inte i en konfrontation med den revolutionära marxismen. Av den anledningen måste r-ledningen tillgripa organisatoriska medel – som man sedan inte ens klarar av att motivera politiskt -i syfte att upprätthålla ordningen i de egna leden.

Samtidigt som (r) stämplar Chilekommitten och Afrikagruppen som »trotskistiska», (utan att det finns några verkliga belägg annat än i r-ledningens sjuka fantasi) låtsas Proletären som om de av SKP organisatoriskt och politiskt kontrollerade organisationerna DFFG och Svensk-kinesiska Vänskapsförbundet är mer eller mindre fristående. Detta trots att (r) – särskilt från SKvfs sida – bespottats och hånats och tom förvägrats inträde och samarbete, vilket givetvis har sin grund i SKP:s organisationsegoistiska intressen.

Nej, (r):s piruetter är inte någon uppbygglig historia. R:s »principfasta» principlöshet och grundmurade opportunism borde utgöra en högljudd väckarklocka för alla revolutionärer i organisationens led.

Det är uppenbart att (r)-ledningen anfäktats av en smått panisk rädsla för den trotskistiska smittan. I nummer efter nummer av Proletären riktas angrepp mot trotskismen. Detta trots att (r) tidigare överlät den kampen åt studentförbundet (eftersom trotskismen i (r):s föreställningsvärld endast var en liten studentsekt). 0m vi tar (r) s tidigare attityd på allvar, då betyder det att RMF under det senaste året måste ha genomgått en våldsam expansion och mer eller mindre invaderat de svenska arbetsplatserna.

Efter det att nu (r) tvingats erkänna för sig självt, att det finns trotskister på arbetsplatserna, har man nu intagit en andra »försvarslinje» – numera heter det att det inte finns några »genuina arbetare» i de trotskistiska leden. Snart duger väl inte heller den ståndpunkten och då kommer Proletären troligen att tillskriva de revolutionära marxisterna på arbetsplatserna andra fysiska eller psykiska defekter), (homosexualitet etc).

Att (r) försöker måla upp en bild av ett trotskistiskt spöke, som finns lite varstans, beror givetvis på att den trotskistiska smittan har vissa framgångar även i (r):s egna led. Och eftersom (r):s ledning inte kan hitta på något vaccin mot denna »smitta» så måste man tillgripa ideologiska kvacksalverimetoder och organisatorisk isolering.

En splittringsfråga — arbetsplatsarbetet

Av alla de frågor som diskuterats i KFML(r), är det bara en som i dagens klasskampssituation utgör en verklig sprängningsfråga, och det är den »fackliga linjen». Alla andra frågeställningar kan orsaka smärre brytningar. Men eftersom de inte får direkta konsekvenser för (r):s praktik, är det osannolikt att de ger upphov till allvarliga, omfattande splittringar. Detta gäller alltså för KFML(r). För SKU(ml) och SKS(ml) är förhållandena givetvis annorlunda, eftersom de har ett annat huvudsakligt arbetsfält — och i dessa organisationer kan andra frågor få mycket stor betydelse, t ex supermaktsdebatten.

I resten av den här artikeln kommer vi att uppehålla oss vid att huvudsakligen diskutera den »fackliga frågan» och särskilt (r)-oppositionens idéer. Kritik av CK-majoritetens linje har vi tidigare presenterat — för en litteraturlista, se Fl nummer 1/2-74.

I debatten om den »fackliga frågan» har nu alltså två olika linjer börjat växa fram i KFML(r). Den ena är något av en modifierad form av (r):s gamla linje — »Leve de vilda strejkerna», medan den andra ifrågasätter denna och i stället söker sig mot en linje, som går ut på att med hjälp av enhetsfronttaktiken i de existerande fackföreningarna bygga upp en röd facklig opposition med den strategiska målsättningen alt bygga upp nya röda fackföreningar. Denna andra linje har framförts i Proletären och i det senaste numret av Klasskampen (nummer 4)

Vid en genomläsning av oppositionens inlägg, är det uppenbart att linjen fortfarande är föga utvecklad och kan komma att preciseras. Redan i dag framstår det klart, att de två linjerna omöjligen kan samexistera inom en organisation under en längre tid. Därför är alternativen på sikt att någon av de två linjerna besegrar den andra (eventuellt i form av en »kompromiss») eller att KFML(r) splittras.

Den mest utvecklade kritiken av (r)s tidigvarande och nuvarande fackliga politik presenteras i två artiklar i KK nummer 4— 74. (signaturerna JOH/LM:s artikel »Gör upp med sekterismen i den fackliga frågan» och Olav Johanssons »Om strategin och taktiken i den fackliga kampen».)

Dessa två artiklar riktar bitvis en mycket skarpsynt och bitande kritik mot den förda (r)-politiken. Många av argumenten står också i överensstämmelse med den kritik vi i RMF tidigare har framfört. Det är givetvis glädjande och vi måste se positivt på oppositionen oavsett dess brister. Vi hoppas naturligtvis också att oppositionen kan göra upp med dessa brister och gå vidare i en total uppgörelse, inte bara med (r):s fackliga linje, utan också med maoismen och stalinismen överhuvudtaget.

Fackföreningarna – arbetarklassens massorganisationer

»Både fackföreningar och arbetarpartier är nödvändiga. De kompletterar varandra ömsesidigt och måste därför arbeta intimt samman både under den dagliga kampen och vid förverkligandet av proletariatets historiska uppgift.» (Karl Marx)

Den viktigaste punkten på vilken (r)-oppositionen har (eller verkar ha) insett bristerna i (r):s nuvarande linje, gäller frågan om arbetarklassens« behov av en permanentklassorganisering. När det gäller denna föreställning har Frank Baude och Co. aldrig förmått ge något ordentligt svar. (Om nu inte någon till äventyrs skulle betrakta svamlet om »hemliga strejkkommitteer» och andra tillfälliga klassorgan, som ett svar på denna frågeställning). Ändå borde det stå klart för vem som helst med elementära marxistiska kunskaper att inga tillfälliga klassorgan kan ersätta behovet av en permanent organisering av massan av arbetare. Och arbetarrörelsens historia (i de kapitalistiska länderna) känner inte någon annan sådan nödvändig permanent klassorganisering än fackföreningar.

Fackföreningarna växte historiskt fram eftersom det var nödvändigt för arbetarmassorna att försvara sig mot arbetsköparnas förtryck och utsugning. De uppstod för att bekämpa den annars oundvikliga konkurrensen mellan individuella arbetare (dvs för att formera arbetarna som klass). De skulle vara organ där den öppna kampen förbereddes och, då den öppna kampen avslutats, hade de till uppgift att försvara de uppnådda erövringarna och ta sats inför nya.

En sådan organisation är nödvändig också idag. Utan en sådan organisation kommer arbetarklassens massa att stå helt försvarslös inför kapitalets offensiv. Det är också därför som vi brukar säga att även dagens — av klassförrädare ledda — fackföreningar har »funktionen av en första — om än bräcklig — försvarslinje mot en ohöljd kapitalistisk utsugning».

Denna insikt om arbetarklassens behov av en permanent massorganisation — fackföreningen — har oppositionen inom KFML(r) återerövrat. Och detta är ett mycket viktigt framsteg.

Att förstå denna grundläggande sanning, utgör de facto en förutsättning för att det överhuvudtaget ska bli möjligt att utmejsla en revolutionär politik.

Men om denna förutsättning är nödvändig, så är den givetvis inte tillräcklig. Insikten gäller också en lång rad problem som måste lösas — och här visar sig också en rad svagheter i (r)-oppositionens resonemang.

Röda fackföreningar

»Arbetarklassens fackliga kamp har alltså enligt denna analys idag nått den punkt där den, så att säga, måste börja om från början igen. Enligt min mening finns det en riktig kärna i detta. För det är för det första klart att det är rena utopin att som småborgarvänstern tro att den nuvarande korporativa fackföreningsrörelsen kan omvandlas till en arbetarnas kamporganisation. För det andra är det också klart att »det proletära partiet inte kan trygga sitt inflytande över de breda arbetarmassorna utan en form av facklig massorganisation.» (Kongressdokumenten, sidan 126)

Man behöver inte vara bevandrad i den högre matematiken för att förstå att resultatet av denna addition måste bli en ny röd fackföreningsrörelse.» (O. Johansson i Klasskampen 4-74, del II, sidan 35)

»De sekteristiska försöken att bilda eller upprätthålla små »revolutionära» fackföreningar som en andra upplaga av partiet, uttrycker egentligen ett förnekande av kampen om arbetarklassens ledning. Det är här nödvändigt att fastställa en orubblig princip: en kapitulationistisk självisolering utanför de fackliga massorganisationerna — liktydig med förräderi mot revolutionen — är oförenlig med medlemskap i 4:e Internationalen.
…..
(4:e Internationalen) bör alltid sträva efter att inte bara förnya de fackliga apparaterna — genom att i kritiska situationer djärvt och beslutsamt föra fram nya militanta ledare, som i stället för rutinfunktionärer och karriärister tar upp kampen — utan också att i varje möjligt fall skapa oberoende kamporganisationer, som bättre svarar mot uppgifterna under masskampen mot det borgerliga samhället, utan att låta sig hejdas inför en öppen brytning med fackföreningarnas konservativa apparater, om detta skulle visa sig nödvändigt. Om det är brottsligt att vända ryggen åt massorganisationerna för att i stället ägna sig åt sekteristiska påhitt, så är det inte mindre brottsligt att stillatigande betrakta hur massornas revolutionära rörelse ställs under kontroll av de öppet reaktionära eller maskerat konservativa (»progressiva») byråkratiska klickarna. Fackföreningen är inget mål i sig — den är bara ett av medlen att utnyttja på vägen mot den proletära revolutionen.» (Trotskij; Övergångsprogrammet, sidorna 14-16)

Den första frågeställningen vi måste besvara, är hur man skall förhålla sig till de existerande fackföreningarna. Ska vi arbeta i dem för att göra dem till instrument i arbetarklassens kamp, eller ska vi sikta på att bilda nya röda fackföreningar?

Oppositionen förefaller ha valt det senare alternativet. Enligt oppositionen är bildandet av nya röda fackföreningar en strategisk uppgift; medan man taktiskt måste arbeta på att bygga upp en »röd facklig opposition» inom de existerande fackföreningarna.

Den »röda fackoppositionen» ska byggas upp med hjälp av enhetsfronttaktiken. I taktiken ingår också att oppositionen under vissa förbehåll, anser det riktigt att delta i fackliga val och besätta fackliga styrelseposter.

Som principer för det taktiska agerandet anser vi detta vara stora framsteg i jämförelse med KFML(r):s hittillsvarande linje, även om oppositionen fortfarande är oklar på frågan om hur man ämnar tillämpa enhetsfronttaktiken, och darrar på målet då man diskuterar hur denna taktik ska användas i relation till andra arbetarorganisationer.

Även om denna, oppositionens politik, ej är särskilt väl utvecklad ännu, har den dock vissa beröringspunkter med Kominterns politik under den s.k. 3:e perioden (1928-34). Det är också uppenbart att författarna haft denna som förebild.

Den strategiska målsättningen med Kominterns »röda fackopposition» under den 3:e perioden, var just (mer eller mindre uttalat) att bilda nya »röda fackföreningar». Politiken prövades i praktiken främst i Tyskland — även om man aldrig hann så långt att bildandet av »röda fackföreningar» blev en generell linje över hela fältet. Politiken misslyckades kapitalt — praktiken förkastade linjen. Men detta borde man vid en nykter analys ha förstått redan från början — i alla fall stod det klart för vänsteroppositionen under ledning av Trotskij, att denna strategiska linje var dömd att misslyckas. (Det är en annan sak med uppbygget av en röd fackopposition, som en taktik, som med en riktig politik i vissa lägen kan vara en alldeles ypperlig taktik). Av denna anledning föreslår vi därför kamraterna som tillhör oppositionen i KFML(r) att studera erfarenheterna av kampen i Tyskland fram till nazismens maktövertagande 1933. Det skulle kunna innebära att svagheterna i oppositionens linje uppenbarades och ett betydelsefullt steg framåt vid uppgörelsen med (r):s skränekonomism och vid formulerandet av en korrekt linje i frågan.

Linjen att skapa nya röda fackföreningar utanför de reformistiska fackföreningarna kan inte lyckas annat än under mycket speciella omständigheter. Därför kan det inte heller vara en generallinje för kommunister. Orsaken är att klasskampen och klassmedvetenheten utvecklas ojämnt. Förutsättningen för att det ska bli möjligt att skapa livaktiga nya fackföreningar, är nämligen att majoriteten av arbetarklassen — eller åtminstone arbetarna i en bransch — inom en relativt kort tidsrymd bestämmer sig för att lämna de gamla fackföreningarna för att bygga upp nya. Om detta inte inträffar, kommer försöken att bygga upp nya fackföreningar att enbart fungera splittrande på arbetarklassen, eftersom de mest militanta arbetarna organiserar sig skiljt från den stora massan av arbetare som fortfarande följer reformisterna. En sådan politik kan bara gynna reformisterna, eftersom den underlättar för dem att kontrollera sin resterande bas och isolera revolutionärerna. Detta är också orsaken till att socialdemokraterna, i de fall då de mister kontrollen över delar av fackföreningsrörelsen, är så snabba med att ta till uteslutningar.

Nej, generallinjen måste i stället vara att inrikta ansträngningarna på att bryta fackföreningsbyråkratins kontroll över de existerande fackföreningarna, för att »erövra» om man vill kalla det så – de lokala fackföreningsstrukturerna, med målsättningen att utnyttja dessa till ett stöd för arbetarnas kamp mot arbetsköparna, och som stödjepunkter för vidare kamp mot fackföreningsbyräkratin och socialdemokratin.

Även en sådan inriktning kommer givetvis att resultera i uteslutningar och andra repressalier mot trilskande enskilda arbetare och lokala fackföreningar, men med denna »strategiska» inriktning har vi ett betydligt bättre utgångsläge i den fortsatta kampen mot reformisterna. Ty denna gör det lättare att påvisa vilka som är de verkliga splittrarna av fackföreningsrörelsen och arbetarklassen – den socialdemokratiska fack- och partibyråkratin. Vid uteslutningar, av t ex lokala fackföreningar, kommer vi givetvis att organiserade uteslutna arbetarna i en »ny» fackförening, men denna kommer att kräva att bli insläppt i fackföreningsrörelsen igen – på sina egna villkor, arbetardemokrati etc……..

Är då en sådan politik möjlig? Är inte fackföreningsrörelsen genom lagar och klassamarbetspolitik uppknuten till statsapparaten?

Det är med sådana argument som KFML(r) (inklusive r-oppositionen) brukar avvisa möjligheten att »omvandla» de existerande fackföreningarna.

När det gäller Baude och Co, så är åtminstone linjen »Leve de vilda strejkerna» i detta fall logiskt sammanhängande, men när det gäller oppositionen så har den gjort en logisk kullerbytta, då den trots detta förespråkar en permanent klassorganisation:

1. Vad gäller klasslagstiftningen, så kommer den givetvis också att gälla för de ”röda fackföreningarna”, m.a.o så är dessa i detta avseende lika uppknutna till statsapparaten som de gamla fackföreningarna.

2. Vad gäller klassamarbetspolitiken, så krävs i båda fallen  med uppbygge av nya fackföreningar och vid erövrandet av de gamla — just ett brott mot klassamarbetet och med fackbyråkratin.

Slutsatsen blir i de båda fallen att det är nödvändigt att bryta med klasslagstiftningen och klassamarbetspolitiken. Och varför skulle detta vara möjligt i en ny fackförening, men inte i de gamla? Dessutom är den avgörande frågan i de båda fallen arbetarklassens medvetenhet, mobilisering och vilja att ta sig rätt.

Grundfelet i (r):s resonemang är att man inte förmår skilja mellan å ena sidan fackföreningsbyråkratin, klasslagstiftningen osv osv och å andra sidan arbetarmassan som är organiserad i fackföreningarna. Och det är inte första gången (r) gör en sådan sammanblandning! (För flera exempel, se broschyren ”Söndrade vi stå, enade vi falla”).

Sätt politiken i centrum

Betyder ovanstående resonemang att vi i RMF förespråkar en variant av SKP/VPK’s linje ”Gör facket till en kamporganisation”?

Frågan är helt felaktigt ställd! Vi har gång på gång avvisat den infantila debatten inom den svenska vänstern, huruvida man ska ”Göra facket till en kamporganisation” eller ”Ställa facket åt sidan”. Vi har hela tiden haft målsättningen att sätta politiken främst, istället för frågan om formen för kampen – ”inom-facklig” eller ”utom-facklig”. Det är den politiska linjen som är avgörande och det är en politisk linje vi skall ta kamp för — även i fackföreningarna.

I denna kamp för att förankra en klasskampspolitik i arbetarklassen måste vi givetvis försöka ”erövra fackföreningarna” och använda dem för att befrämja arbetarklassens kamp. Kort sagt: vi är för arbetarklassens permanenta klassorganisationer och vi kämpar för att dessa organisationer skall ryckas ur fackbyråkratins händer. Vi kämpar för att fackföreningarna skall ställas i klasskampens tjänst.

Hur förhåller sig då denna inriktning till den ”självständiga arbetarkampen”?

För det första: Om fackföreningarna visat sin oförmåga att driva igenom arbetarnas vilja och om den fortfarande befinner sig i klassamarbetsmännens händer — då måste fackföreningarna i lägen av öppen kamp ”ställas åt sidan”.

För det andra: Om fackföreningen erövrats av klasskämpar, bör den i en situation av öppen kamp själv ta initiativ till stormöten, val av strejkkommitteer osv som bättre än fackföreningsstrukturerna kan svara mot kampens behov.

Men, vi ser inte arbetet i fackföreningarna som ett mål i sig, utan som ett av medlen (ett av de viktigaste) att utnyttja på vägen fram mot den proletära revolutionen. Målsättningen är alltid att förankra en klasskampspolitik i arbetarklassen och att skapa bästa möjliga förutsättningar för kampen. Om sedan fackföreningarna i denna kamp kommer att omvandlas till kamporganisationer i ordets fulla betydelse innan revolutionen är omöjligt att avgöra på förhand. Det beror på en lång rad omständigheter: på klasskampens konkreta förlopp i internationell och nationell skala.

Men, som sagt, vi kan inte grunda vår politik på sådana spekulationer. Den centrala frågeställningen är vilken politik  det klasskampsprogram — som vi kämpar för. Och när det gäller denna centrala frågeställning så har (r)-oppositionen ännu inte lyckats komma med något ”nytänkande” (förutom att man tagit upp frågan om månadslön). Det är typiskt att man i sina resonemang ofta utgått från det ekonomistiska manifestet ”Strasbourgresolutionen” från 1929. Detta dokument från Kominterns tredje period är ett monument över Kominterns politiska urartning. Dokumentet är egentligen inget annat än en organisatorisk ”handbok” över hur man organiserar ekonomiska strejker och kan inte utgöra en grundval från vilken det är möjligt att utarbeta en revolutionär politik.

För att komma vidare, måste (r)-oppositionen börja diskutera en fråga som hittills varit helt frånvarande i debatten — nämligen den revolutionära strategin, dess syfte och innehåll. Utifrån en sådan diskussion kan man få elementen till utformandet av en revolutionär politik, man kan förstå vilka krav och paroller som är särskilt viktiga att ställa osv.

När det gäller den revolutionära strategin, finns det redan publicerat åtskilligt material som kan utgöra en inkörsport till förståelsen av frågeställningen. (Se t.ex broschyren ”Söndrade vi stå, enade vi falla” och den litteraturlista som finns där). Vi ska därför inte slösa mer utrymme på denna fråga här.

Vart går KFML(r)

Debatten i (r)-blocket har rört många frågor (supermaktsteorin, kulturfrågor, organisationsfrågor osv). Många inlägg som publicerats under denna debatt har innehållit tankar som är utvecklingsbara, liksom många artiklar — främst från CK-majoritetens sida — som inte är något annat än krampaktiga försök att försvara en rutten politik.

En försvårande omständighet för debattens vidare öden, är försöken från (r)-ledningens sida att tysta oppositionen genom att bygga upp en antiteoretisk stämning. Det är ingen ny metod! KFML använde sig av samma metod för ett par år sedan. KFML lyckades också till slut att avpolitisera förbundets medlemmar. I KFML:s fall skedde denna avpolitisering med hjälp av en alltmer uttalad populism, medan (r)-ledningen försöker bygga upp en våldsam arbetarromantik. KFML(r):s ”proletärer” uppmanas att ”ta ledningen” och bekämpa de ”boksynta intellektuella”, som försöker föra förbundet på avvägar.

Detta försvårar möjligheterna att föra en nödvändig diskussion. Varje ansats till att fördjupa frågeställningarna eller att gå tillbaka till ”klassikerna” eller arbetarrörelsens historia, riskerar att förkastas enbart med demagogiska hänvisningar till att det är uttryck för ”de boksynta intellektuellas” vilja att briljera med sin förmåga att uttrycka sig skriftligt osv. Något som naturligtvis är helt utan värde för förbundets »proletärer».

Men trots att förutsättningarna för att föra en debatt inom (r)-blocket inte är de bästa så visar många inlägg trots allt att det fortfarande finns medlemmar som inte förlorat förmågan att tänka i politiska termer. Detta är ett friskhetstecken som kan innebära att det, särskilt inom oppositionen, kan utvecklas genuint revolutionärt marxistiska strömningar.

Vi har redan tidigare pekat på oppositionens heterogenitet. Inom dess ramar ryms allt ifrån högeropportunister (som inget annat önskar än att komma in i SKP:s trygga famn) till vänsteroppositionen som vill göra ett totalt brott med mao-stalinismen.

Att det existerar så olika tendenser inom oppositionen utgör både dess styrka och svaghet. Styrka i den meningen att mångfalden av idéer framtvingar en diskussion kring en lång rad frågeställningar, svaghet eftersom oppositionen inte förmår formulera ett entydigt svar till (r)ledningens nuvarande politik. Oppositionens oenhetlighet måste också bidra till uppkomsten av tendenser som önskar kompromissa med CK-majoriteten för att blockera att höger- och vänstertendenserna stärker sin ställning.

Den troligaste utvecklingen, som man kan bedöma den idag, är att (r)-ledningen kommer att försöka vidta selektiva utrensningar för att ”lösa” motsättningarna. Detta för att dra gadden ur oppositionen och få ordning i leden. De som i så fall kommer att förpassas ur (r)-blocket är de som har den mest utvecklade kritiken och då främst vänsteroppositionen (t.ex. kritikerna av supermaktsteorin) I andra hand kommer de som är »försonliga» till SKP att uteslutas.

Sedan är det svårare att sia. Där kommer en massa olika aspekter in, såsom oppositionens styrka och sammanhållning, dess vilja att kompromissa med CK-majoriteten osv. En splittring av (r)-blocket blir oundviklig om varken CK-majoriteten eller oppositionen visar en vilja att kompromissa och/eller om CK-majoriteten försöker utesluta ledande företrädare för oppositionen (som t ex Anders Lundström, Sven Strömberg, Staffan Daimar) eller avdelningar (som t ex Stockholmsavdelningen).

6.11.74  Martin Fahlgren

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 5/1974

Vart går KFML (r)

Under det senaste halvåret har KFMLr genomgått en inre kris, med en växande opposition mot den av organisationen förda politiken. Vid ett CK-möte den 15-17 februari resulterade detta i ommöbleringar i ledningen och i antagandet av en resolution, där den förda politiken stämplas som »inskränkt, odialektisk och vänsteropportunistisk».

För de flesta inom KFMLr och dess biorganisationer kommer nog den senaste utvecklingen som en befrielse, ty vänsteropportunismen hade under det senaste året tagit sig allt mer sjukliga former. Om detta skriver KFMLr:s CK självt: »Denna sekterism har särskilt under hösten 1973 blommat ut till en allvarlig fara för förbundets fortbestånd».

I och med den helomvändning man nu gjort, torde denna fara vara tillfälligt uppbromsad. Hur det kommer att sluta är dock för tidigt att avgöra. Däremot är det möjligt att peka på en del tendenser i r:s »självkritik» och därav dra en del slutsatser om vart organisationen är på väg.

Men innan vi går in på detta problem, ska vi kortfattat peka på några viktiga aspekter av KFMLr:s uppkomst och framväxt.

KFMLr:s historiska framväxt

KFMLr bildades 1970 som en reaktion mot den alltmer uttalade högeropportunismen hos det gamla KFML En stor del av r:s första period bestod i att man försökte »göra upp med» populismen och ekonomismen hos det gamla KFML. I detta arbete sökte man sig tillbaka till »klassikerna» och särskilt Lenins kritik av ekonomismen i Ryssland.

Men brytningen gick aldrig till grunden. Man lyckades inte göra sig av med den gamla mao-stalinistiska barlasten från det gamla KFML. I stället formulerades KFMLr:s politik i första hand som enbart en antites till KFML:s. Sade KFML en sak, så sade KFMLr tvärtom. Då KFML sökte sin inspiration i Kominterns folkfrontsperiod (1934-39), då sökte r sin i Kominterns sekteristiska »tredje period» (1928-34). Resultatet blev att KFMLr ramlade från en högeropportunistisk till en vänsteropportunistisk position. (l)

Rent ideologiskt fungerade r’s hållning i början effektivt, eftersom det underlättade problemet med att avgränsa sig från den övriga vänstern och i synnerhet KFML. Men samtidigt innebar det att man tvingades in i allt mer vänsteropportunistiska ståndpunkter och dessutom – vilket är viktigt – kom i en allt mer uppenbar motsättning till maoismen och den kinesiska stats- och partiledningen.

Det sistnämnda orsakade att KFMLr hamnade i en alltmer ohållbar situation och utgjorde en grund för uppkomsten av opposition inom förbundet.

Motsättningen mellan å ena sidan maoismen och KKPs politik och å andra sidan r:s politik var den ena källan till oppositionen i KFMLr. De oppositionella önskade helt enkelt bättre anpassa KFMLr:s politik till den kinesiska.

Den andra källan till oppositionen står att söka i de svårigheter som KFMLr:s kader på arbetsplatser och annorstädes hade att möta då de ställdes inför konkreta problem. KFMLr:s sekterism och vänsteropportunism innebar att r:rna lämnades utan verklig vägledning i sitt politiska arbete. I stället dömdes de till en ofruktbar sektexistens utan möjligheter att kunna påverka omgivningen på ett fruktbart sätt. Detta utgjorde en grund till en opposition som önskade avlägsna de värsta uttrycken för sekterismen och »plakatpolitiken» i r:s praktik.

KFMLr:s kursändring innebär att oppositionen segrat i dessa två frågor.

Innehållet i KFMLr:s »självkritik»

I detta avsnitt ska vi kort kommentera några av de punkter där r:s CK anser att den tidigare politiken varit »sekteristisk och vänsteropportunistisk». Men innan vi granskar självkritiken ska vi göra en randanmärkning: KFMLr stämplar nu sina tidigare »avvikelser» som trotskistiska eller halvtrotskistiska! Vi känner oss inte alls träffade. Förut hette det att trotskismen var en »vänstersocialdemokratisk avvikelse», d v s en högeravvikelse. Nu är plötsligt KFMLr:s egna vänsteristiska överslag trotskistiska, dvs trotskismen är en vänsteravvikelse. Pendeln har svängt över. Är det inte löjligt att stämpla alla »avvikelser» som trotskistiska oavsett om de är höger eller vänster! Ännu absurdare blir det i detta fall, eftersom RMF i varje fråga som KFMLr nu gör självkritik på har bekämpat r:s vänsteropportunism (se t ex litteraturlistan i slutet av artikeln.) Inte nog med det: Vi har också visat på positiva alternativ till r:s politik, något som KFMLr i sin självkritik inte lyckats med. (2)

I vilka frågor är det då KFMLr:s CK anser att man felat? Låt oss ta några exempel. Vi utgår från den ovan nämnda CK-resolutionea från den 15-17 februari.

1. Den internationella klasskampen

CK-resolutionen slår fast att den kommunistiska politiken »aldrig kan resas enbart nationellt, utan måste resas i perspektivet av klasskampen i världsmåttstock», och att detta »internationella perspektiv har helt saknats i KFMLr:s taktikdiskussion».

Av detta i och för sig riktiga påpekande (som nästan ordagrant skulle kunna vara hämtat ur exempelvis RMF:s broschyr om KFMLr), drar man tyvärr felaktiga slutsatser.

Den viktigaste man dragit är att KFMLr bättre måste följa de politiska vindarna från Peking, dvs anpassa sig till Kinas utrikespolitik. Vi kan således emotse sida upp och sida ner i KFMLr:s alster om »de två supermakterna» (dvs Sovjet och USA, särskilt Sovjet) som alla folks huvudfiender och därmed tillhörande resonemang.

Denna anpassning till maoismen innebär för KFMLr:s del ett steg bakåt. Man lämnar nämligen leninismen på en viktig punkt, dvs att den verkliga »huvudfienden» är borgarklassen i det egna landet och att de viktigaste motsättningarna inte går mellan nationer utan mellan klasser. Resultatet kommer att blir att KFMLr kommer att stödja borgerliga regimer och t o m regimer av fascistisk typ över hela världen, bara av den anledningen att KKP säger att dessa länder »kämpar för sin nationella självständighet gentemot supermakterna».

Förutom den mer principiella deklarationen om att man bättre ska inrätta sin politik efter den kinesiska utrikespolitiken innehåller CK-resolutionen en uppräkning av fall där KFMLr intagit felaktiga ståndpunkter i internationella klasskampsfrågor. Exempelvis slår man fast att KFMLr intagit en felaktig hållning till Allende i Chile, en »odialektisk och otaktisk hållning» till DFFG och Svensk-kinesiska Föreningen och att man gjort »en ensidig värdering av den svenska regeringens Vietnampolitik».

Däremot ges inga fingervisningar om hur KFMLr nu anser att frågorna ska behandlas, inte heller ges någon konkret beskrivninpå vilket sätt man anser den tidigare linjen felaktig.

Slutsatsen man kan dra av detta är att vägen nu ligger öppen för vilka högersvängar som helst i dessa frågor.

2. Strategi och taktik

Resolutionen erkänner att CK »satt likhetstecken mellan strategi och taktik» och att detta gett upphov till en sekteristisk politik som avhänt förbundet möjlighet till taktiskt agerande. Men i och med detta konstaterande slutar också klarsynen. Någon förståelse för den revolutionära strategins innehåll och roll, det har man inte lyckats prestera. Därför står man i dag lika mycket utan en revolutionära strategi eller ens elementen till denna, som man gjorde för några månader sedan.

3. Synen på småbourgeoisin

Resolutionen erkänner att KFMLr haft en »odialektisk och ytlig syn på småbourgeoisin» och att den tidigare linjen inte haft »något stöd hos marxismens klassiker, som tvärtom framställer den som en vacklande mellanklass även under imperialismen».

Däremot finns det inte en enda rad om vad detta får för konsekvenser för politiken. Därför ligger också vägen öppen för försök att bygga klassallianser med småbourgeoisin eller delar av den, dvs olika varianter av folkfronteri. (För en diskussion om detta problem, se RMF:s broschyr om KFMLr.)

Dessutom behandlas inte med en enda rad KFMLr:s felaktiga analys av de svenska partierna och »småborgarvänstern» (dvs exemepelvis karaktäriseringen av centerpartiet och Vpk, SKF, MLK etc som småbourgeoisins partier).

4. KFMLr:s »plakatpolitik»

Resolutionen stämplar (helt riktigt!) den av förbundet förda politiken som en »plakatpolitik», dvs byggd på tron att »arbetarklassen kan vinnas för socialismen om man bara tillräckligt länge och tillräckligt ihärdigt för ut kommunismens allmänna sanning till arbetarna».

Däremot finns i resolutionen inget resonemang om klassmedvetandets utveckling och arbetarklassens skiktning. Därför lämnar påståenden som att man måste »anknyta till arbetarnas egen erfarenhet och utgå från dessa» utrymme för vilken högeropportunistisk svanspolitik som helst.

5. »Demokratin» i KFMLr

Resolutionen gisslar de odemokratiska och byråkratiska former under vilka diskussionerna hittills förts i KFMLr. Förutom den »yttre sekterismen» har KFMLr också karaktäriserats av en »inre sekterism». Detta är givetvis riktiga påståenden.

Men däremot diskuteras inte frågan om tendens- och fraktionsfrihet i en kommunistisk organisation. Inte heller behandlas frågan om hur debatten verkligen ska kunna föras under demokratiska former, där idéerna verkligen kan brytas mot varandra. Frågan om att skapa en intern bulletin, där motsättningarna kan diskuteras under lugna former ställs överhuvudtaget inte. Man har inte förstått att det sätt på vilket KFMLr hittills fört sina diskussioner — enbart i utåtriktade organ — i verkligheten omöjliggör för organisationen att både föra verkligt demokratiska diskussioner och att uppträda centraliserat utåt. Den demokratiska centralismen existerar helt enkelt inte i KFMLr. (Med detta menar vi inte att det av princip är felaktigt att föra vissa diskussioner helt öppet i utåtriktade organ. Men om man gör det till en princip att alla diskussioner ska föras öppet, då har man i verkligheten likviderat den leninistiska partimodellen.)

Effekten av KFMLr:s sätt att föra diskussion har blivit att man skapat förvirring i kadern och hos periferin av sympatisörer. Man kan aldrig veta vad KFMLr säger i morgon. Och nu efter »självkritiken» står KFMLr inte för något överhuvudtaget. Man är fullständigt utan politisk linje. Det enda som håller ihop KFMLr är dess apparat. I stället för en politisk enhet har KFMLr omvandlats till en försäljningsorganisation och en kamratkrets.

Karaktären av KFMLr:s »självkritik»

Det är en positiv sak att KFMLr nu gjort ett försök att göra upp med en rad sekteristiska och vänsteristiska fel som organisationen behäftats med. Om detta torde det inte råda några meningsskiljaktigheter. Men det betyder inte att »självkritiken» på något sätt är tillräcklig eller utstakar en ny korrekt linje. Tvärtom frapperas man av den ytlighet med vilken man gått till verket. På fyra sidor förkastas ett par års praktik. Och denna uppgörelse med de gamla felen har inte föregåtts av en grundlig diskussion, där de olika linjerna och deras ursprung diskuterats.

»Självkritiken» är ytlig och måste tyvärr karaktäriseras som en opportunistisk vändning, vars omedelbara syfte har varit att stoppa upp de sönderfallstendenser som r-blocket visat upp under det senaste halvåret. Därför står KFMLr i dag utan någon linje som ersättning för den gamla. Den framtida utvecklingen får visa om man den här gången bättre än vid brytningen 1970 förmår utveckla en positiv politisk plattform för det politiska agerandet. Vi tillåter oss emellertid att tvivla på detta. Den troligaste utvecklingen är an KFMLr nu gör en ganska omfattande högersväng. Hur tvär den kommer att bli får framtiden utvisa.

Frågor som saknas i KFMLr:s »självkritik»

För en förståelse av karaktären av r:s »självkritik» är det nödvändigt att också peka på de frågor som CK undvikit att ta upp eller göra självkritik på. Här ska vi ta upp några exempel.

1. Resolutionen karaktäriserar fortfarande KFMLr:s »kanonkampanj» och kampanjen kring Göteborgsprocessen som bra exempel på ett icke-sekteristiskt agerande. Detta är minst sagt förvånande, ty i inget av fallen kan kan säga att r förde en mindre sekteristisk linje än i den övriga politiken. I fallet med kanonkampanjen säger man dessutom emot sig själv i CK-resolutionen, då man påpekar att man fört en felaktig politik gentemot DFFG och värderat den svenska regeringens Vietnampolitik »ensidigt». I Kanonkampanjen var ju den centrala axeln just att »avslöja» DFFGs och regeringens »alltigenom kontrarevolutionära namninsamling.» Hur går det ihop?

2. Resolutionen behandlar överhuvudtaget inte alls KFMLr:s sekteristiska agerande i Arendals- och SAAB-strejkerna. Ändå fordrar båda dessa händelser en grundligsjälvprövning. Inte nog med det: KFMLr borde noggrant värdera hela sin »arbetsplatspolitik», både vad gäller inriktningen på enbart vilda strejker för lönekrav, synen på arbetet i fackföreningarna osv.

3. Det finns inte ett enda ord i resolutionen om synen på socialdemokratin. Teorin om »socialfascismen» har dock varit en av grundpelarna i r:s politiska tänkande och har också haft konsekvenser för synen på enhetsfronttaktiken, arbetet i fackföreningarna, förhållningssättet till socialdemokratiska arbetare etc.

4. Resolutionen nämner inte ett enda ord om KFMLr:s reaktionära ståndpunktstagande när det gäller de homosexuella. Givetvis är inte detta någon tillfällighet Det är egentligen bara isbergets topp. Bakom detta ståndpunktstagande ligger en puritansk moral när det gäller sexualfrågor överhuvudtaget: i synen på familjen, på sexuella förbindelser etc. Typiskt nog verkar det också som om man opportunistiskt nog tänker avbryta diskussionen kring homosexualiteten. Då troligtvis med hänvisning till att frågan är »oviktig». Ändå är det bekant att det funnits en ganska bred opinion i KFMLr på denna fråga, som förvisso inte är »oviktig», utan tillhör de frågor där kommunisterna går i spetsen för att bekämpa de fördomar som finns både i och utanför arbetarklassen.

5. Resolutionen nämner inte ett enda ord ord i »frågan om Stalin». Här råkar man också i motsättning till Kinas kommunistiska parti, som förvisso inte som Frank Baude anser att Stalin var 100-procentigt bra, utan håller sig till 70 procent. Vi har ingen orsak att ansluta oss till någon av sidorna i denna procentkamp, givetvis har både Baude och KKP en idealistisk syn på frågan, som för övrigt inte är en fråga om en persons personliga kvaliteter, utan en fråga om det sovjetiska samhällets utveckling under 50 år, men att CK i sin resolution fullständigt undvikit frågan visar att »vändningen» inte precis kan karaktäriseras som grundlig.

Två viktiga frågor för KFMLr:s framtida utveckling

Vi har redan tidigare påpekat att KFMLr för närvarande saknar en politik. Detta betyder att spänningarna i organisationen kommer att öka igen när man försöker utforma en ny. Här ska vi ta upp två frågor där det oundvikligen kommer att uppstå motsättningar i KPMLr.

Den ena frågan gäller synen på den kommunistiska propagandan och agitationen, och då speciellt KFMLr:s viktigaste organ Proletären. I CK-rcsolutionen ställer man sig positiva till försöken att »göra Proletären till ett forum för arbetarkorrespondenter från hela landet». Det är osannolikt att hela r kommer att svälja en sådan revisionistisk och arbetarromantisk linje utan protester. En kommunistisk tidning får givetvis inte byggas upp kring »arbetsplatsrapporter» och dyl. utan har till uppgift att bibringa läsaren allsidig kommunistisk kunskap. Och en sådan kunskap kan endast skapas genom en allsidig kommunistisk analys av samhällets alla sidor, dvs utanför fabriksrapporternas ramar. Därför får aldrig den kommunistiska tidningen behandlas som någon slags insändartidning.

Däremot bör tidningen försöka skapa levande kontakter med läsekretsen och upprätta förbindelser med »arbetarkorrespondenter» över hela landet. Men syftet med detta är inte att fylla tidningen med »fabriksrapporter» o dyl. Syftet är ett annat:

»Det är en missuppfattning att skribenter och bara skribenter (i ordets professionella bemärkelse) med framgång kan bidra till en publikation; tvärtom, den är vital och levande bara om det på fem ledande och regelbundet medverkande skribenter går fem hundra eller fem tusen medverkande som inte är skribenter.» (Lenin: Collected Works vol 7, s 526)

Lenin såg således på »arbetarkorrespondenterna» på ett helt annat sätt än KFMLr:s CK. Arbetarkorrespondenternas massa har till uppgift att förse tidningens redaktion med material, som denna kan bearbeta och använda för att ge tidningen liv, för att kunna berika analysen med konkreta exempel och så vidare. Dessutom är det nödvändigt att tidningen överhuvudtaget håller kontakt med sin läsekrets för att få kritik, för att veta vilka problem som bör behandlas grundligare, etc. Däremot har »arbetarkorrespondenten» inte i första hand till uppgift att förse tidningen med notiser.

En sådan förståelse, eller åtminstone element av en sådan, har trots allt tidigare existerat i KFMLr (se debatten i Klasskampen emellan Proletärens redaktion och r:s Stockholmsavdelning). Det är därför osannolikt att en utveckling som i altt större utsträckning innebär att Proletären omvandlas till ett »forum för arbetarkorrespondenter» ska kunna genomdrivas utan problem.

Den andra frågan där det kommer att uppstå motsättningar är tillämpningen av enhetsfronttaktiken.

Det råder en otrolig förvirring i KFMLr på denna fråga. I den av RMF utgivna r-broschyren har vi redan grundligt diskuterat detta och den kritik som där framförs är fortfarande giltig och därför ska vi bara kortfattat ta upp frågeställningen.

De idag intressantaste bidragen till debatten i KFMLr är Anders Lundströms och Jonas Ljungbergs, som enligt CK-rcsolutionen i sin kritik av den förda linjen »i flera väsentliga frågor» haft rätt.

Men som vi redan påvisat i r-broschyren behandlar även AL och JL enhetsfronttaktiken på ett felaktigt sätt. l verkligheten står de på samma grundval som den tidigare CK-majoriteten. Både den gamla CK-majoriteten och AL/JL diskuterar nämligen frågan om enhetsfronttaktiken utifrån resonemang om småbourgeoisins roll i revolutionen. Därför har diskussionen i KFMLr egentligen gällt ett skenproblem, nämligen frågan om småbourgeoisin är kontrarevolutionär eller inte, i stället för att ställa den utifrån den riktiga utgångspunkten, dvs frågan om hur man skapar proletär enhet.

I JL:s fall får detta helt absurda konsekvenser. Han kritiserar KFMLr:s tidigare linje i fråga om enhetsfronttaktiken för att den »gör felet att inte skilja på de småborgerliga partierna och grupperna å ena sidan och den småborgerliga klassen å den andra». (Klasskampen nr 6-73 s 11) Sedan drar han slutsatsen att enhetsfronttaktiken syftar till att »isolera de småborgerliga partierna» för att vinna över småborgarklassen! Ett helt bakvänt resonemang.

De fel som JL gör kan sammanfattas i två punkter:

För det första syftar inte enhetsfronttaktiken till att skapa enhet med småbourgeoisin utan i första hand gäller den skapandet av proletär enhet.

För det andra utgår JL:s resonemang från den felaktiga premissen att »småborgarvänster» representerar småbourgeoisin som klass. »Småborgarvänsterns» inflytande i småbourgeoisin är i verkligheten obefintligt.

Eftersom JL förutsätter KFMLr:s felaktiga partianalys och eftersom han inte förstått målsättningen med enhetsfronttaktiken, blir hans resonemang fullständigt idealistiskt och ger en felaktig grundval för enhetsfronttaktiken. Den effekt som hans linje har är att den lämnar vägen öppen för försök att skapa klassallianser, d v s folkfrontspolitik (dvs en politik som i praktiken bygger på motsättningen »monopolkapitalet-folket»).

En förutsättning för att KFMLr ska kunna tillämpa enhetsfronttaktiken på ett riktigt sätt är att man åtminstone förstår målsättningen med enhetsfronttaktiken. Om man inte har detta klart för sig, då kommer man ständigt att vackla mellan sekterism och opportunistisk principlöshet. Låt oss därför än en gång slå fast att enhetsfronttaktiken syftar att skapa proletär enhet på klasskampens grund och inte klassallianser.

Om inte KFMLr grundligt lyckas göra upp med sin tidigare linje i denna fråga (vilket också förutsätter att man reviderar sin analys av »småborgarvänstern»), då kommer den att orsaka ständigt återkommande motsättningar i organisationen. Detta därför att enhetsfrontproblematiken också har en strategisk dimension, dvs man kommer ständigt att ställas inför problemet att avgöra när och hur man ska använda taktiken.

Innan vi lämnar frågan ska vi kort berörat några av de påståenden som JL gör om trotskismens förhållande till enhetsfronttaktiken. Detta har vi inte behandlat i r-broschyren och eftersom JL:s artikel åtminstone inom den närmaste framtiden kommer att utgöra en grundval för diskussionerna inom r, så kan det vara mödan vart att ge exempel på hur han förvränger historien för att försvara sina teser.

Den vanliga anklagelsen som riktades mot trotskismen före CK-resolutionen vara att trotskisterna förespråkade en »principlös enhet». I sin artikel driver JL den motsatta ståndpunkten. Enligt honom är trotskismen (åtminstone historiskt) enhetsfrontfientlig. De medel han använder för att »bevisa» detta påstående är flera. T ex stämplar han – lögnaktigt! – vänsteristema Maslow och Fischer i tyska KP:s ledning som trotskister, vilket de alltså inte var. (KK 6-73, s23)

Den allvarligaste anklagelsen riktar han indirekt via ett Stalincitat:

»Oppositionens syndafall består i att den blankt förkastar denna taktik. En tid var den fascinerad, dumt och huvudlöst fascinerad, av enhetsfronttaktiken och välkomnade hjärtligt överenskommelsen med det fackliga generalrådet i England i den tron att denna överenskommelse var »en av de säkraste garantierna mot intervention», ett av de säkraste medlen att »oskadliggöra reformismen i Europa» (se Sinovjevs referat på SUKPbs 14:e kongress). Men sedan dess förhoppningar på att »oskadliggöra reformismen» med hjälp av Purcell, Hicks & Co grymt svikits, hemföll den till den andra ytterligheten och förkastade blankt idén om enhetsfronttaktik.» (Qt i Klasskampen 6-73, s 22)

Det som Stalin här åsyftar är synen på den s k anglo-ryska fackföreningskommittén. Denna hade bildats i november 1924 mellan de ryska fackföreningarna och de brittiska fackföreningsledarna. Då fackföreningskommittén bildades hade inte heller den blivande vänsteroppositionen kämpat mot den. Så långt har Stalin rätt (även om han är demagogisk och försöker pådyvla hela vänsteroppositionen Sinovjevs åsikt – Sinovjev tillhörde inte vänsteroppositionen 1924-25, utan tillhörde Stalins fraktion!). Men frågan var inte heller speciellt kontroversiell under 1924-25. Problemet uppstod 1926, då det utbröt en generalstrejk i England. (3)

Under 1925 och i början av 1926 växte en stark vänsterströmning fram bland de engelska arbetarna, som bl a krävde nationalisering av alla gruvor. De engelska gruvarbetarna startade en strejk som stöddes av hela den brittiska arbetarklassen och som i maj 1926 utvidgades till en generalstrejk.

Under hela denna process gick reformisterna i den brittiska fackföreningsledningen emot arbetarna. Fackföreningsledningen lyckades också efter tio dagar stoppa generalstrejken och lät gruvarbetarna fortsätta kampen ensamma under flera månader.

Under dessa omständigheter menade vänsteroppositionen att det var felaktigt att upprätthålla anglo-ryska fackföreningskommittéer, och att man i stället för att satsa på de reformistiska ledarna borde stödja sig på de brittiska arbetarna. Man krävde upplösning av anglo-ryska fackföreningskommittén. Men Stalin och gruppen kring honom vägrade. Detta satte kommunisterna och övriga vänstern i Storbritannien i en mycket svår position. När dessa kritiserade den reformistiska fackföreningsledningen, kunde de senare svara att »det är inte alls ryssarnas uppfattning, och ni kan väl inte säga att de är reformister och förrädare». Denna politik avväpnade de brittiska kommunisterna och den vänsterströmning som hade bildats i fackföreningarna. Sedan dess har det engelska kommunistpartiet aldrig kunnat hämta sig, utan det har förblivit utan politiskt inflytande i den brittiska arbetarklassen.

Genom stalinisternas politik blev den anglo-ryska kommittén ett instrument i de engelska reformisternas händer, den kom att fungera rent kontrarevolutionärt. Något »fredinstrument» som Stalin inbillade sig att den skulle bli, det blev den inte. Efter det att strejken var slut och reformisterna inte längre hade användning för kommittén upplöste de själva denna! (Den som vill studera frågan grundligare rekommenderas TrotskijThe Third International after Lenin).

Vi frågar JL och KFMLr: Är det en sådan enhetsfronttaktik man vill ha? I verkligheten var det Stalin och Co som förkastade enhetsfronttaktiken. Den är nämligen en taktik för klasskamp och inte för klassamarbete. Dessutom är en av dess viktigaste aspekter upprätthållandet av den organisatoriska och politiska självständigheten, så att kommunisterna kan kritisera reformisterna då de begår sina förräderier. Båda dessa principer övergavs av partiledningens stalinistiska majoritet.

Är det en enhetsfronttaktik av Stalins typ som KFMLr vill ha?

Tyvärr ligger vägen öppen, ty det är just en sådan typ av »enhetsfronttaktik» som KKP tillämpar i dag och som KFMLr försvarar. Det är sådana »principer» som gör det möjligt att stödja massmord på kommunistiska arbetare i Sudan och på revolutionärer i Sri Lanka. Något att göra med revolutionär politik, det har det dock inte.

15.3.74 Martin Fahlgren

l. Vi har i detta avsnitt beskrivit KFMLr:s. framväxt utifrån motsättningarna till det gamla KFML. Detta förklarar givetvis inte alla särdrag hos KFMLr. Uppkomsten av KFMLr och organisationens politik, liksom den relativa styrka som KFMLr uppnått i den svenska vänstern (jämfört med liknande tendenser i det övriga Europa) är givetvis beroende av en hel rad faktorer av social och politisk natur. Låt oss ta några exempel

KFMLr:s fixering vid den vilda strejken ar förståelig enbart om man drar sig till minnes den stora strejkvågen kring 1970, då KFMLr bildades. Dessutom spelar den svenska fackföreningsrörelsens struktur och socialdemokratins stora grepp över densamma en stor roll för uppkomsten av stämningar att det enda som egentligen spelar någon roll är kamp utanför fackföreningarna i form av vilda strejker. R:s fixering av den vilda strejken är egentligen en eftergift för spontana stämningar hos en del av de mer militanta arbetarna. Stämningar som mer är uttryck för otålighet än politisk medvetenhet

Ett annat karaktäristiskt drag i KFMLr:s teoribildning är »socialfascism»-teorin. Att den fick så stor plats i r:s föreställningsvärld måste förklaras utifrån den svenska socialdemokratins roll i det svenska samhället. Den svenska socialdemokratin är unik i Europa. Det finns inget annat land där socialdemokratin haft ett sådant grepp över arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen. Dessutom — vilket är mycket viktigt — är socialdemokratin i Sverige unik när det gäller att sitta vid regeringsmakten. Den svenska socialdemokratin har suttit i regeringsställning i över 40 år! Inför ett sådant fenomen är det inte underligt att teorin om »socialfascism» får en viss genomslagskraft. I länder där socialdemokratin spelat mindre roll har också sådana teorier fått betydligt mindre anslutning.

2. Orsaken till att KFMLr:s CK plockar in fraser om trotskismen är givetvis att man vill förhindra medlemmarna att tränga djupare in i frågeställningarna. Man vill bygga upp en ideologisk blockering gentemot trotskismen. Man vill undvika att kadern börjar söka svaren på frågorna utanför de stalinistiska ramar som CK ställt upp.

Därför är också gliringarna åt trotskismen ett uttryck för r-ledningens ovilja att verkligen gå till grunden med problemen. Alla sådana försök att förhindra en leninistisk utveckling är givetvis på sikt dömda att misslyckas. Trotskismen är leninismen i vår tid och det fordras mer än stalinistiska lögner för att stoppa de ärliga revolutionärernas utveckling mot leninistiska ståndpunkter. Därför är också framtiden för vår del ljus.

3. I pressläggningsögonblicket kommer ett extranummer av Klasskampen i våra händer. I detta återfinner vi en artikel av Jonas Ljungberg och två hejdukar till honom. Artikeln har rubriken »Trotskij eller Stalin». I denna försöker JL&Co bevisa att KFMLr:s gamla linje var trotskistisk och att Örjan Nyström och Sigge Åkervall haft ståndpunkter liknande Trotskijs och trotskismens. Artikeln är smått hysterisk och argumenteringen är minst sagt ynklig. Man tar ett citat av t ex ÖN, sedan slänger man fram ett citat av Trotskij och så jämför man citaten (för övrigt ganska ointelligenta jämförelser) och drar slutsatsen att ÖN haft »trotskistiska» ståndpunkter. Huvudanklagelsen mot trotskismen är att den är enhetsfrontfientlig. Vi börjar känna igen de gamla tongångarna från KFml/SKP. För några månader sedan var det ett annat ljud i skällan; vi var i stället för »principlös enhet».

I artikeln återupprepar JL&Co argumentet att Trotskij och vänsteroppositionen var mot enhetsfronttaktiken, därför att de menade att den »anglo-ryska fackföreningskommittén» borde upplösas 1926! (Se KKs extranummer s 21 ff.) Metodiken är att ställa citat från Stalin mot citat från Trotskij. Eftersom Trotskij var för ett upplösande av kommittén, medan Stalin hade motsatt uppfattning, var Trotskij emot »en taktik som kan avslöja för arbetarmassorna var deras ledare står», dvs mot enhetsfronttaktiken! Hur detta går ihop med att Trotskij var en av de drivande när det gällde att införa enhetsfronttaktiken i Komintern i början av 20-talet och att Trotskij just mot Kominterns sekterism under dess sekteristiska period (1928-34) förespråkade enhetsfront mellan kommunister och socialdemokrater mot fascismen, det förblir en gåta som JL&Co inte besvarar.

Problemet är egentligen ganska enkelt. Frågan om enhetsfronttaktikens tillämpning måste ställas i förhållande till läget i klasskampen. Och någon sådan beskrivning av läget i Storbritannien vid tiden för polemiken och den anglo-ryska fackföreningskommittéen, det förser oss inte JL&Co med. I stället rycker de ur citat ur deras historiska sammanhang och drar slutsatsen att eftersom Trotskij var för upplösandet av enhetskommittén 1926 så var Trotskij alltid emot enhetsfronttaktiken. Detta är givetvis absurt. Vi har ovan i artikeln redogjort för läget kring 1926 i Storbritannien och varför det i det läget var riktigt och nödvändigt att bryta med de reformistiska fackföreingsledarna i den brittiska fackföreningsrörelsen och att i stället stödja sig på de arbetande massorna. För JL&Co är detta ointressant. De saknar fullständigt förmågan att ställa problemen utifrån den konkreta klasskampssituationen. För dem är Stalins uttalanden i sig sanna, därför är det ointressant att ta reda på de konkreta förhållandena.

Därmed sällar sig JK&Co till samma sällskap som SÅ och ÖN, skrivbordsmarxisterna för vilka teorin är lösryckt från verkligheten och endast till för att försvara de rådande dogmerna. Med marxismens själ, konkret analys av konkreta förhållanden, har JL och hans gelikar inget att skaffa. De är enbart uppblåsta pratmakare, som om de inte ändrar sig av klasskampens förlopp kommer att förpassas till historiens skräphög, där deras teorier hör hemma.

Martin Fahlgren (Tillägg den 30.3 -74)

Litteraturlista

För den som önskar bekanta sig med RMF:s analyser lämnar vi här en litteraturlista, där de i texten berörda problemen behandlas. Listan är inte fullständig, men den är nog tillräcklig för att bevisa att de påståenden vi gjort i artikeln, att RMF hela tiden kritiserat KFMLr:s sekterism är riktiga.

För att underlätta studierna har vi indelat materialet i ämnesområden.

Allmänt om KFMLr
Mullvaden nov 72; 4,6,8,11-73; 2,3-74
Rött Forum 9, »Söndrade vi stå, enade vi falla» (den i texten kallade r-broschyren)

KFMLr:s arbetsplatspolitik
r-broschyren
Fjärde Internationalen 1-73
Mullvaden nov -72 (om Arendal), nr 3-73 (om bl a SAAB)

Enhetsfronttaktiken
r-broschyren
Rött Forum , »Den proletära enhetsfronten»
Mullvaden 3,4,5,11-73

Om Chile
Chile (broschyr utgiven av RMF)
Fjärde Internationalen 2-73
Mullvaden dec -72; 8,10,11,12,13-73
Om Vietnamkriget
Indokinas kamp är vår
Mullvaden 1-73 (om namninsamlingen)
Homosexfrågan
Mullvaden 12, 13-73
Socialdemokratin och partianalysen
r-broschyren
Fjärde Internationalen 4-73
Om stalinismen
Fjärde Internationalen 7/8-72 (»Lögnens renässans»)

Från tidskriften Fjärde Internationalen 1-2/1974

SKP i kris

Politisk kommentar av Martin Fahlgren i Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1981

I månadsskiftet november-december förra året höll SKP sin tredje kongress. Det var ingen klang- och jubeltillställning, utan tvärtom en krisens och den politiska förvirringens kongress. Av SKP, som länge var den största av grup­perna i den »yttersta vänstern» i Sverige, återstår idag bara skuggan från fornstora dar. Frågan är om den illa tilltygade SKP-skutan över­huvudtaget kommer att kunna hålla sig flytande över en kongress till. I vilket fall som helst är SKP i färd med att reduceras till en sekt utan annan betydelse än som en kuriositet. Vad har lett SKP dithän? 

Krisen i SKP har inte kommit som en blixt från en klar himmel. Den började för flera år sedan. Alltsedan fraktionskampen i mitten av 70-talet, som slutade med att Bo Gustafsson, Sture Ring m fl drevs ut ur organisationen, har SKP gått kräftgång: många medlemmar och sympatisörer har hoppat av, antalet deltagare i SKP:s utåtriktade mani­festationer (t ex l maj) har minskat år från år, Gnistans upplaga har halverats, bokförlaget Oktober brottas med stora ekonomiska problem, ett växande antal bokhandlar har fått slå igen osv.

De grundläggande orsakerna till denna djupgående kris är en kombination av sociala och politiska faktorer. Till de förra hör att SKP (i likhet med övriga utomparlamentariska vänstergrupper) främst är en produkt av radikaliseringen bland studerande ungdom och i vissa intellektuella kretsar under andra hälften av 60-talet och i början av 70-talet. I takt med att denna radikaliseringsvåg ebbade ut började grundvalen för studentvänstergrupperna att vittra sönder. Därmed förlorades inte bara en viktig rekryteringskälla, utan vänstergrupperna smittades själva av de nya stämnin­garna inom de skikt varur de vuxit fram. Vi understryker att detta är ett fenomen som kan iakttas i hela den utomparlamentariska vänstern, men återverkningarna i SKP (liksom i FK, vilket vi återkommer till i kommande nummer av Fl) blev sär­skilt kraftiga. Anledningen till detta är politisk. I SKP:s fall är det främst den okritiska uppknytningen till Kina och dess politik som fungerat som en kvarnsten om halsen. Särskilt förödande har uppslutnin­gen bakom den kinesiska »supermaktsteorin« varit. Dess förvräng­da världsbild har nämligen medfört att SKP alltmer förlorat förmågan att korrekt förstå och analysera den svenska och internationella klass­kampens realiteter. Och att bortse från klasskampens lagar och verk­lighet gör man inte ostraffat, oav­sett om man har »800 miljoner kineser« i ryggen eller inte. SKP har i allt större utsträckning hamnat vid sidan av eller t o m på fel sida om barrikaderna när det gällt viktiga internationella klasskampsfrågor (t ex i Centralamerika). Och inte har SKP gjort större succé på den svenska arenan, där klasskampsperspektivet alltmer fått ge vika för re­formistiska tankegångar. I vissa frågor har man tom hamnat i rent reaktionära positioner, som i försvarsfrågan, där SKP har mer gemensamt med den borgerliga hö­gerns ståndpunkter än med arbetar­rörelsens traditioner (inklusive dess socialdemokratiska gren).

De märkliga ställningstagandena i de internationella och svenska klasskampsfrågorna har lett till att SKP förlorat all attraktionskraft på de människor som reagerar mot kapitalismens orättvisor och förtryck och som söker radikala socialistiska lösningar på världsproblemen. Förutom att SKP:s möjligheter till ny­rekrytering på detta sätt nästan försvunnit, har det också spätt på tvivlen och demoraliseringstendenserna bland medlemmar och sympatisö­rer.

Då en politisk organisation råkar ut för upprepade bakslag är det oundvikligt att medlemmarna ställer sig frågor om motgångarnas orsaker och försöker finna botemedel. Så har också skett i SKP, även om vi kan konstatera att de olika svar som formulerats för det mesta uppvisar en skrämmande brist på förmåga att begripa någonting om krisens rötter. Vi ska här titta en smula på de tendenser/fraktioner som tagit form i denna process.

Under förkongressdebatten utkristalliserades fyra grupperingar med mer eller mindre väldefinierade politiska plattformar. Till dessa, som trots allt var eniga om att man borde fortsätta bygget av en självständig politisk organisation, kan vi lägga en strömning som ifrågasatte detta perspektiv och istället vände blickarna mot socialdemokratin. Denna »likvidatoriska« strömning konstituerade sig emellertid aldrig som en klar tendens, vilket bidragit till att de som påverkats av sådana tankegångar inte heller agerat en­hetligt och samlat. Det har istället blivit fråga om individuella utträden och övergångar till SAP. I taktmed att demoraliseringen sprider sig i SKP kan vi förvänta oss att avhoppargruppen kommer att växa.

Bortsett från att SKP på detta sätt kommer att förlora allt fler militanter, lär dock avhoppar-»fraktionen« inte få något större inflytande på SKP:s politiska utveckling i framtiden. Därför kan vi lämna den åt sitt öde och koncentrera oss på de »partibyggande« grupperingarna, av vilka tre kvarstår i SKP, medan den fjärde (»lindblomiterna«) bru­tit sig ur och försöker bygga upp en ny »m-l«-organisation. Vi ska be­handla dem i tur och ordning.

SKP efter kongressen — tre i en

De grupperingar som stannat kvar i SKP kan grovt indelar i en »höger«. »center« och »vänster«.

»Högern«: Denna, som fått förstärk­ningar i och med MLK:s inträde i SKP, har utvecklat ett klassamarbetstänkande som i många avseenden ligger en bra bit till höger om socialdemokratin (förespråkar bl a samlingsregering). Den allt överskuggande frågan som bestämmer alla andra ställningstaganden är kampen mot Sovjetunionen. Det är inte längre fråga om »kamp mot de två supermakterna« utan bara den ena av dem. Alla krafter, inklusive USA-imperialismen, måste enas i en världsomspännande »enhetsfront« mot »socialimperialismen« som tros stå i be­grepp att igångsätta »angreppskrig«. Inför denna överhängande »krigsfara« förespråkas militär upprustning. I detta perspektiv ingår en positiv syn på ekonomiska och militära imperialisti­ska allianser, t ex EG och NATO. Helt logiskt omhuldas också det nordiska samarbetet (t ex Nordsat). För Sveriges del är nationens enhet och obero­ende överordnat klasskampen. Den svenska nationen måste enas för att försvara sig mot det yttre hotet. Till bi­lden hör ett förhärligande av allt svenskt (svenska produkter, svensk kultur osv).

Givetvis har »högerns« uppfattning om nationen, de internationella frå­gorna osv inget med verkligheten och marxismen att göra. Det finns däremot mycket i denna grupperings politiska ståndpunkter som för tankarna tillba­ka till en Nils Flyg eller en Jacques Doriot (fransk kommunistledare som efter sin uteslutning ur partiet utveckla­des till fascist och grundade ett fascistparti). Förutom nivån i klasskampen är det hittills uppknytningen till Kina som förhindrat att steget tagits fullt ut. Om banden till Kina skulle klippas av och den inneboende logiken i »högerns« politiska tänkande få fritt spelrum, ja då kan det mycket väl tänkas att den utvecklar rent fascistiska drag.

»Centern«: Hit hör en stor del av den gamla partiapparaten. Dess främsta strävan har varit att utsläta motsätt­ningarna för att värna om SKP:s »enhet«. I denna sin enhetssträvan har »centern« också flirtat med de grupper som uteslutits eller lämnat SKP vid ti­digare fraktionsstrider. F.ö. är grup­pens politiska fysionomi ganska obestämd. Dess enda orubbliga »principer« är fasthållandet vid Kina och kampen mot Sovjetunionen. »Högerns« konsekventa tillämpning av tesen att allt måste underordnas kampen mot Sovjet har dock varit alltför svårsmält för »centern«. Även om denna i det stora hela är överens med »högern« om den allmänna »analysen« tvekar man att dra alla konsekvenser därav. Samtidigt har »centern« helt naturligt misslyckats med att formulera ett helhetsalternativ till »högern«. Resultatet har blivit att den befinner sig politiskt på defensiven gentemot »högern«.

»Vänstern«: Trots sin oklarhet i mån­ga frågor är detta den politiskt mest avancerade av SKP-tendenserna. Den har nämligen börjat ifrågasätta inte ba­ra Stalins Sovjet, utan också den kine­siska »socialismen«. Men ännu viktigare är att den i detta ifrågasättande försökt dra revolutionära slutsatser, i motsats till »högern« och »centern«, som även de kritiserat aspekter av sta­linismen, men bara för att samtidigt förkasta leninismen och perspektiven på en revolutionär politik överhuvud­taget. »Vänstern« är också den enda gruppering som insett att det är nöd­vändigt att allvarligt granska och ompröva SKP:s tidigare politik och historia. (För »högern« och »centern« har SKP i det förflutna i huvudsak fört en korrekt linje — de längsta de kan sträcka sig är att erkänna en viss »sekterism«, »dogmatism« osv. För »lindblomiterna« slutligen — se nedan — var allt frid och fröjd t o m en tid efter förra kongressen, varefter allting gick snett. Följaktligen är uppgiften att återvända till och bygga vidare på SKP-politiken av 1976 års modell).

Varthän »vänstern« kommer att utvecklas i framtiden är svårt att veta. Den är fortfarande behäftad med allvarliga politiska brister, t ex har den förkastat den maoistiska tesen att Sov­jet är kapitalistiskt, men vidhåller att Sovjet för en »imperialistisk utrikespo­litik^ vilket är fullkomligt omöjligt att förlika med marxismen. Dessutom fasthåller »vänstern« vid en del av SKP:s felaktiga uppfattningar om »det nationella oberoendet« och därmed sammanhängande frågor. Som en grundval för enhet med de övriga grupperingarna i SKP är det dock inte mycket att hurra för, i synnerhet som det mellan »vänstern« och de övriga grupperingarna samtidigt skiljer myc­ket i analysen och i de politiska slutsat­serna.

Framtidsutsikter

SKP:s »enhet« är mycket bräcklig. Karaktären av de politiska motsättnin­garna som inryms i organisationen gör att det är omöjligt för SKP att existera en längre tid utan svåra slitningar och ev. splittring. Klasskampens utveck­ling i internationell och nationell skala kommer sannerligen inte att göra det lättare att hålla samman organisationen. Om inte annat kommer SKP att få nådastöten den dag då Kina ändrar sin Sovjet-politik. Och detta behöver inte ligga så långt fram i tiden som det förefaller nu. Den kinesiska utrikespolitiken bygger nämligen inte på några fasta, ideologiskt grundade principer, utan bestäms av »realpolitiska« överväganden. Den dag då de kinesiska ledarna drar slutsatsen att de inte kan vinna mer på sin nuvarande Sovjet-fientliga politik, eller alternativt Mosk­va visar sig villigt att göra en del av de eftergifter som Deng & Co eftersträvar (t ex minska stödet till Vietnam), då kommer de att ändra sin Sovjet-politik. Något som SKP-ledningen tyd­ligen inte har uppmärksammat ännu, är att de kinesiska ledarna redan ändrat sin terminologi beträffande Sovjet och på så sätt avlägsnat de ideologiska hindren för ett nytt närmande. Idag ta­las det inte längre om att kapitalismen återupprättats eller att Sovjet skulle vara »socialimperialistiskt«. (F ö skul­le det vara absurt att fortsätta att an­vända sådana begrepp eftersom Deng & Co:s ekonomiska reformer har mycket gemensamt med de som genomför­des i Östeuropa och Sovjet på 60-talet). Beijing hävdar nu endast att Sovjet »strävar efter världshegemoni« och är »expansionistiskt«. I detta avse­ende står den officiella kinesiska håll­ningen paradoxalt nog närmare »vänsterns« ståndpunkter än de övriga SKP-fraktionernas. De senare rapar fortfarande upp de förlegade maoistiska teserna i denna fråga.

SKP:s saga lider mot sitt slut. Vad som däremot inte är avgjort är vad som kommer att hända med majorite­ten av organisationens militanter. Det kommer att avgöras av klasskampens utveckling i kombination med den ideo­logiska kampen. I denna spelar SKP-»vänsterns« utveckling en viktig roll. Den har valt att stanna kvar i SKP för att där ta strid för och vidareutveckla sina idéer. Vi kan bara önska lycka till i detta arbete och uttrycka en förhoppning om att den ska inse att det trots allt bara är i Fjärde Internationalen — den världstrotskistiska rö­relsen — som den kan finna relevanta svar på sina teoretiska spörsmål (stali­nismen, maoismen, Sovjets och Kinas klasskaraktär o s v), liksom elementen i ett revolutionärt program och korrekta organisatoriska principer (synen på den demokratiska centralismen m m) för uppbygget av ett revolutionärt par­ti.

Fraktionen som blev ett »parti« (SKP-ml)

Den fjärde grupperingen, »lindblomiterna«, faller utanför de ramar vi hållit oss innanför hittills, eftersom den brutit med SKP och upprättat en ny organisation. Kärnan i denna frak­tion uteslöts i olika omgångar redan före senaste kongressen. Den person som brukar betraktas som tongivande i denna grupp är P-Å Lindblom, som länge tillhörde SKP:s högsta ledning, men som utmanövrerades när han opponerade sig mot organisationen högervridning.

Det »lindblommarna« revolterat mot är att SKP:s politik helt bestäms av »supermaktsteorin« (som de dock säger sig stödja i princip!). Eftersom Sovjet inte står i begrepp att omedel­bart kasta sig över Sverige, måste poli­tiken här baseras på huvudmotsättnin­gen i Sverige (»mellan proletariatet och borgerskapet«), hävdar de. Med såda­na argument försöker »lindblomiterna« förena »supermaktsteorin« med en klasskampsinriktning för Sveriges vidkommande, vilket givetvis i längden är en fullkomligt olöslig ekvation (nå­got som Baude & Co efter åtskillig hu­vudvärk till slut tvingades inse). I själ­va verket är det SKP-majoriteten (särskilt »högern«) som är konsekvent, ty om man erkänner att »huvudmotsättningen i världsmåttstock går mellan supermakterna (läs: Sovjet) och resten av världen, då är också (enligt den maoistiska läran om motsättningar) al­la andra motsättningar underordnade denna huvudmotsättning som måste lösas först, innan det är möjligt att lö­sa de andra.

»Lindblomiternas« kritik mot SKP:s förhållningssätt till den svenska klasskampen kan otvivelaktigt finna en viss sympati även bland de SKP:are som inte har minsta tanke på att anslu­ta sig till SKP-ml, ty bland de som fortfarande har kvar en del klasskampstänkande måste SKP:s alltmer uttalade klassamarbetspolitik ge mån­ga olustkänslor. Det är dock osanno­likt att detta tar sig uttryck i några mer omfattande överhopp till SKP-ml. Med rätta uppfattas SKP-ml av majo­riteten av SKP:arna som en sekt utan framtid. Det faktum att »lindblommarna« ideologiskt försvarar »supermaktsteorin« gör det inte lättare att framtona SKP-ml som ett trovärdigt alternativ till SKP. Tvärtom ger detta SKP-ledningen trumf på hand. Att SKP-ml dessutom uppvisar vissa ultravänsteristiska drag (besläktade med KPMLr:s) gör det inte lättare att vinna över SKP-medlemmar som under ett årtionde vaccinerats mot »vänsteravvikelsen« främst i r:s skepnad.

Projektet att bygga SKP-ml är ett fullkomligt dödfött företag. Det finns inget politiskt utrymme för en organi­sation som försöker hålla fast vid en maoistisk politik som är överspelad i internationell skala. Och med navelsträngen till Kina avklippt kommer organisationen antingen att tvingas göra upp med »supermaktsteorin« och söka nya internationella anknytningar eller gå under. Med allra största sanno­likhet kommer SKP-ml att misslyckas även om den styr in på den förstnämn­da vägen, p g a att det internationellt idag inte finns några inspirationskällor av samma dignitet som Kina på 60-talet, samtidigt som den existerande utomparlamentariska vänstern idag effektivt blockerar möjligheterna för nya organisationer att växa sig starka. SKP-ml kommer därför att bli ett kortlivat fenomen. Dess rekryter kommer att söka sig till andra organisationer eller demoraliseras. Det bästa vore om de ledande i SKP-ml insåg detta och övergav sitt partiprojekt. Istället borde de bilda en studiegrupp med målsätt­ningen att gå tillbaka till och ompröva sina ideologiska grundvalar, dvs maoismen och stalinismen. Detta skul­le inte rädda SKP-ml som organisati­on, men väl kunna rädda många militanter från att antingen hoppa i nya galna tunnor eller demoraliseras. M a o skulle detta kunna möjliggöra en uppgörelse med den mao-stalinistiska revisionismen och en nyupptäckt av den revolutionära marxismen. Vi betvivlar dock att Lindblom & Co är till­räckligt klarsynta och modiga för att våga ta ett sådant steg.

Skådeprocessen i Beijing — några reflexioner 

Rättegången mot »Lin Biao-klicken« och »de fyras gäng« hade inte ens star­tat förrän massmedia världen över utbasunerade att anklagelseakten innehöll det »sensationella« avslöjandet att Lin Biao och hans sammansvurna ha­de planerat en statskupp hösten 1971. Vi som följt utvecklingen i Kina under det senaste årtiondet spärrade upp ögonen: Denna »nyhet« hade ju varit känd i åtta år och även rapporterats i världspressen 72-73. Inte nog med det. Ett stort antal »hemliga« kinesiska do­kument rörande det påstådda kuppförsöket och fraktionskampen i KKP vid den tiden hade varit tillgängliga utan­för Kina nästan lika lång tid. Förutom att det var första gången som detalje­rade anklagelser fördes fram officiellt fanns det således inget nyhetsvärde i rapporterna från Beijing. I själva verket hade den intresserade »kinaskådaren« sedan lång tid tillbaka haft till­gång till mycket mer information om det påstådda kuppförsöket och den inre partikampen 1970-71 än det som de nuvarande kinesiska ledarna låtit släp­pa ut i samband med rättegången.

Värdet av de nya »avslöjandena« inskränker sig därför till att ytterligare bekräfta äktheten av de dokument och övriga informationer som vi för länge sedan försetts med bl a genom olika underrättelsetjänsters försorg (främst taiwanesiska och amerikanska) eller fått via mer inofficiella kinesiska kanaler (bl a kinesiska ledares uppgifter i samtal med utländska statsmän och journalister). Men även i detta avseende är värdet av de nya kinesiska uppgifterna begränsat, ty redan under »kampanjen mot Lin Biao« 1972 och framåt framkom det i officiella sammanhang, i fragmentarisk form, tillräckligt mån­ga informationer för att äktheten av de i väst tillgängliga »hemliga« dokumen­ten skulle kunna fastslås (bl a återgavs i den kinesiska pressen åtskilliga citat ur dessa). Inga »kinaexperter« ifrågasatte heller äktheten av dessa doku­ment — inte ens Beijing-papegojorna. De senare ignorerade helt enkelt deras existens.(1)

Den »sensationella nyheten« från november 1980 var alltså egentligen inte någon nyhet alls. Den hörde mer hemma i historieböckerna än i TV-Rapport och på tidningarnas förstasi­dor.

Det finns dock en hel del annat att anmärka om nyhetsbevakningen av Beijing-processen. Exempelvis är det frapperande hur okritiskt massmedia behandlat hela historien. Inga försök att t ex granska anklagelsepunkternas trovärdighet och natur har gjorts. Inga analyser av vittnesmålens och bevisma­terialets karaktär och innehåll har fö­retagits, osv. osv. Ändå gör ju rätte­gångens karaktär av en politisk process att sådana analyser är av avgörande betydelse för en förståelse av vad som skett och sker i Kina. Låt oss t ex ta upp frågan om Lin Biao-gruppens på­stådda militära kuppförsök.

Att Lin Biao & Co verkligen förbe­redde någon slags kupp är mycket möjligt. Förhållandena i toppskiktet av den byråkratiska kasten i Kina kan nämligen i mångt och mycket liknas vid situationen i det kinesiska kejserliga hovet under t ex Han-väldets förfallsperiod (slutet av 200-talet e. kr): intrigmakeri, nepotism osv tillhör vardagsrutinen. Arresteringen av »de fy­ras gäng« illustrerar detta utmärkt. Den innehåller en palatskupps alla in­gredienser. Varför skulle inte också Lin Biao och hans »sammansvurna« ha konspirerat mot andra delar av by­råkratin? Däremot är det mycket svå­rare att oreserverat svälja alla de detal­jer som offentliggjorts om kuppförsö­ket (t ex om mordattentatsplanerna mot Mao). I vilket fall som helst ver­kar de nästan farsartade i sin amatörmässighet. Misstanken att de segrande fraktionerna »förbättrat« planerna i syfte att maximalt svartmåla sina mot­ståndare i massornas ögon ligger nära till hands. Men ännu viktigare än frågetecknen kring själva intrigen är att vi inte fått någon trovärdig redogörelse för de politiska motiv som låg bakom »kupplanerna«. Det enda vi i stort sett fått veta är att Lin Biao eftersträvat den vakanta posten som ordförande i staten. Då detta luftades vid ett möte i Lushan i augusti 1970 slog Mao (upp­backad av Zhou Enlai) bakut. Lin Bi­ao tolkade detta som att hans ställning var hotad och beslöt att slå till innan det var för sent. Det är mycket möjligt att detta är en del av sanningen, men det står helt klart att det inte är hela sanningen eller ens den avgörande pusselbiten. Varför skulle Mao reagera så starkt på att den man som i partistadgarna stod som hans »efterträdare» och »närmaste vapenbroder« önskade ordförandeposten i Folkrepubliken? Och varför skulle Lin Biao och hans sammansvurna bli så nervösa över ett sådant litet bakslag? Med tiden skulle ju Lin Biao automatiskt bli partiordfö­rande. Svaret på dessa frågor är givet­vis att det fanns viktiga politiska meningsskiljaktigheter mellan Lin Biao-gruppen och Mao-Zhou. Vilka var då dessa?

När det gäller »de fyras gäng« existerar inte detta problem, ty även om de nuvarande kinesiska ledarna försökt skjuta de politiska motsättningarna i bakgrunden, är det allmänt känt i och utanför Kina att »de fyras gäng« stod för en helt annan inriktning i det kinesiska uppbygget än Deng & Co. I Lin Biao-gruppens fall har de kinesiska le­darna varit mycket mer framgångsrika i att dölja vad motsättningarna kring 1970-71 gällde. Men detta gör också att anklagelseakterna mot Lin Biaos vapendragare hänger i luften, saknar inre logik. Motiven till att Lin Biao & Co planerade en statskupp 1971 förblir höljda i dunkel. Detta betyder nu inte att det är omöjligt att fylla igen de luc­kor som de kinesiska byråkraterna lämnat. Det går att i stora drag re­konstruera vad Lin Biao-gruppen stod för. Detta är också betydligt intressan­tare och i synnerhet viktigare än frågan om eventuella kupplaner. I en kom­mande bok kommer dessa politiska meningsskiljaktigheter att diskuteras mer i detalj. Här ska vi bara konstate­ra att de politiska motsättningarna i partitoppen åren 1970-71 var betydan­de, bl a var Lin Biao & Co motståndare till att inbjuda Nixon till Kina, nå­got som Mao & Co inte kunde tolerera.

Beijing-processens uppläggning, anklagelseakternas innehåll osv visar med all önskvärd tydlighet att Deng & Co inte haft för avsikt att för de kinesi­ska massorna klargöra vad som verkli­gen hänt. Syftet har varit att göra sig av med de politiska motståndarna utan att de underliggande politiska frågorna ställs under debatt. Därför har de anklagade framställts som enbart kriminella som förföljt meningsmotståndare, planerat statskupper osv. Därför har också varje försök att spräcka åklagarens snäva ramar nedtystats (jfr. behandlingen av Jiang Qing).

Ur byråkratins synvinkel är det av central vikt att massorna hålls okunniga om det verkliga skeendet, ty en öppen redovisning av alla fakta och politiska meningsskiljaktigheter skulle in­nebära en dödlig fara för byråkratin som sådan. Genom att inskränka det hela till de anklagades verkliga eller uppdiktade »brott« (otvivelaktigt är de skyldiga till åtminstone en stor del av dem), försvårar man för massorna att politiskt ifrågasätta det rådande systemet. En rättegång där alla papper lades på bordet skulle dessutom — förutom att ge Deng & Co politisk huvudvärk — riskera att de nuvarande ledarnas egna brott uppdagades (ty även de har omfattande förföljelser mot poli­tiskt obekväma på sitt samvete).

Beijing-processen markerar slutet på en epok i den kinesiska revolutionen — den maoistiska. Massornas hat mot de ledare som för dem representerat minst ett årtionde av lidanden har gjort det möjligt för Deng & Co att med folkligt gillande genomföra rättegången. Dessutom har regimen getts en tidsfrist för att infria sina löften om att snabbt förbättra det kinesiska folkets lott. Men massornas inställning till den nya ledningen är full av reservationer och tålamodet är begränsat. I samma mån som Deng & Co tvingas minska takten i »de fyra moderniseringarna« ökar också det folkliga missnöjet. De kinesiska massorna har fått nog av slagordspolitik (som under Mao och »de fyras gäng«), de vill se materiella resultat. Oppositionella politiska strömningar finns redan i det kinesiska samhället, t o m i partiet och dess ungdomsförbund. Dessa oppositionella strömningars potentiella bas är enorm. Samti­digt har partiets prestige aldrig varit så låg som nu. De hårda åtgärder som re­gimen vidtagit för att tysta oppositio­nella röster visar att den är medveten om faran. Rättegången mot »Lin-Biao-klicken« och »de fyra« har inte löst Dengs dilemma. Förutom den maoistiska epokens slut markerar den nämligen också inledningen till en ny epok, där massorna, befriade från illu­sionerna om partiets »ofelbarhet« osv, står i startgroparna för att själva gripa in i politiken. Och den dagen kommer hela det byråkratiska systemet att ska­ka i sina grundvalar. Vägen står öppen för verklig socialistisk demokrati, för uppbygget av ett verkligt socialistiskt samhälle. Må den dagen komma snart!

 

Noter

(l) Den hittills mest detaljerade officiella redogörelsen för »statskuppsplanerna« återfinns i Beijing Review 51-80, s 19-28. Vi ska här också ge ett urval av dokumentsamlingar och annan litteratur så att den intresserade lä­saren själv kan studera frågan närmare (och övertyga sig om riktigheten av det som sagts i texten beträffande informationen om Lin Biao-affären före Beijingrättegången).

1) Ett utomordentligt arbete i sitt slag är det av det danska Östasiatiska Insti­tutet (vid Köpenhamns universitet) i september 1973 utgivna kompendiet Lin Biaosfald. Det innehåller inte alla i väst kända dokument i frågan, men väl flera av de viktigaste, bl a »Utkast till projekt 5-7-1’«, som är Lin Biao-gruppens påstådda kupplan, samt en resumé över Maos viktiga samtal med »ansvariga kamrater« under hans inspektionstur hösten 1971, där Lin Biao-affären dryftades. Kompendiet innehåller också en sansad och läsvärd inledning som försöker sätta in frågan i sitt historiska sammanhang, samt en del intressanta resonemang om dokumentens äkthet (författarna drar slutsatsen att så är fallet bl a genom att jämföra med vad som vid den tiden hade sipp­rat ut via officiella kanaler — obs att sedan kompendiets tillkomst har mycket mer uppgifter kommit fram vilket ytterligare styrker författarnas slutsat­ser).

2) På engelska finns förstås mycket mer publicerat. Av dokumentsamlingarna ska vi här lämna bara två av de mer omfattande: översättningstidskriften Chinese Law and Government, vol. V no. 3-4, samt vol VI no. l och no. 2 (1972-73), utgiven av International Arts and Sciences Press, inc. New York; och dokumentsamlingen Classified Chinese CommunistDocuments: A SelectionInstitute of International Relations, Taipei, Taiwan 1978.

3) Läsvärda artiklar om »Lin Biaos fall« finns i tidskriftenTheChinaQuarterly nr 55 (1973).

4) 1974 skrev holländaren J. van Ginneken en bok om Lin Biao som innehål­ler en del intressant information. När det gäller själva kuppförsöket och omständigheterna därikring bygger Van Ginneken emellertid inte på de do­kument som nämnts ovan, utan på uppgifter som de kinesiska ledarna själva vid denna tid låtit sprida ut. Boken är inte tillförlitlig i alla avseenden, men är läsvärd. Den utgavs 1976 i engelsk översättning under titeln The Rise and Fall of Lin Piao (Penguin).

Martin Fahlgren

Från Fjärde Internationalen 2/1981

Kritik av fyra recensioner av Fernando Claudins »Krisen inom den kommunistiska rörelsen«

Inledning

Fernando Claudins kritiska arbete om den världskommunistiska rörelsen är ett viktigt verk. Det beror inte så mycket på att hans kritik mot t ex Kominterns linje i Tyskland 1928-34, folkfrontspolitiken i Frankrike och Spanien 1934-39, eller de franska, itali­enska och grekiska kommunisternas politik kring 1945 skulle vara särskilt originell eller nyskapande. Det mesta som Claudin har att säga i dessa frågor har sagts av andra före honom — och ofta bättre. I andra frågor, där hans bidrag är mer originella, kan man sätta många frågetecken kring hans resonemang (detta ska exemplifieras senare). Ändå har hans arbete rönt stor uppmärksamhet i många länder och stått i centrum för en livlig diskussion. Vad kan detta bero på? Svaret är att flera faktorer sammanverkat. Av dessa utgör verkets positiva kvaliteter (som faktiskt är många) bara en aspekt. Av övriga faktorer kan vi nämna följande:

— Claudins arbete är ett av de första seriösa försöken att utifrån en marxistisk grundsyn analysera och värdera den kommunistiska världsrörelsens historia från dess bildande ända till Stalins död. Tidigare arbeten har för det mesta behandlat mer avgränsade perioder. Claudin försöker således ge en helhetsbild av sitt objekt.

— Som ledande medlem i det span­ska kommunistpartiet från 30-talets mitt fram till mitten av 60-talet har Claudin genuina personliga erfarenhe­ter av stora delar av den historia han skildrar (han har dessutom upplevt det stalinistiska Sovjetunionen, där han var bosatt ett antal år). Att han på detta sätt haft tillfälle att iaktta systemet inifrån är också ett plus i kanten ur en annan synvinkel: Det är svårt för dem som fostrats i den stali­nistiska och maoistiska skolan att i vanlig ordning, nästan reflexmässigt framkasta det »förkrossande« argu­mentet att han är »trotskist« och där­för inte behöver tas på allvar — punkt slut. (Detta har dock inte hindrat vissa recensenter att försöka med detta bil­liga trick — se nedan).

— Det traditionella kommunistpartiets utveckling mot ett större oberoende gentemot Moskva och ett ifrågasättan­de av en del av den sovjetiska »socialismens« värsta sidor har lett till en större öppenhet och en mer kritiska hållning till stalinismen och den egna historien. En liknande effekt har maoismens kris fått på de kinaorienterade organisationerna.

De omständigheter vi berört ovan har bidragit till att det även i Sverige varit omöjligt att tiga ihjäl Claudins arbete. Tvärtom finns det knappast någon riktning inom den svenska »vänstern» som kunnat undgå att uppmärksamma utgivningen av den sven­ska upplagan av Krisen i den kommu­nistiska rörelsen. Däremot har reaktio­nerna givetvis blivit mycket blandade.

Från socialdemokratiskt håll har mottagandet blivit i stort sett positivt. Anledningen är ganska enkel. För socialdemokratin spelar det egentligen in­gen roll om kritiken mot den kommunistiska rörelsen kommer från vänster eller höger. Det viktiga är kritikenDen kan nämligen användas för att misskreditera kommunismens själva så noga. De kan ju alltid filtreras bort. Och kvar står kritiken.

Intressantare är därför reaktionerna från eurokommunismens och »maoismens« företrädare i Sverige (VPK och SKP). Symptomatiskt nog går åsikterna om Claudins verk mycket isär även inom dessa organisationer.

Detta återspeglar givetvis delvis ett taktiskt-politiskt problem, nämligen svårigheterna att bestämma sig för vilket förhållningssätt som är bäst för det egna partiet, men det uttrycker också verkliga politiska meningsskiljaktigheter om de problem Claudin reser (detta gäller i synnerhet SKP).

I denna artikel granskas två recensi­oner från vardera VPK och SKP. Som vi kommer att se är recensionerna mycket olika till sin karaktär, vilket illustrerar det ovan sagda, men de har trots allt ett gemensamt: Alla försvarar de folkfrontspolitiken och förkastar följ­aktligen Claudins kritik av densamma.

Det är nu inget förvånande, ty både VPK:s och SKP:s politik bygger på folkfrontsidén. Att erkänna att t ex Claudins kritik mot t ex folkfronten i Frankrike och Spanien i huvudsak är korrekt skulle därför lätt kunna leda till att även den egna politikens grundvalar ställs under debatt. (OBS dock att Claudin inte är motståndare till folkfrontsstrategin i princip — något som våra recensenter tydligen inte upp­märksammat — utan han kritiserar bara dess konkreta tillämpning i Spanien och Frankrike. Däremot kritiserar han inte den variant som praktiserades i Kina).

Lår oss så ta itu med de olika recen­sionerna en och en

Per Francke (VPK) — Socialistisk Debatt, nr 47

Man behöver inte läsa många rader för att upptäcka att PF är ordentligt skakad av Claudins verk. Det politiska budskapet gillar han inte alls. Samti­digt inser han att risken är stor för att VPK:s medlemmar och sympatisörer ska smittas av det claudinska viruset. Följaktligen känner PF ett stort behov av att vaccinera sina läsare mot smittan. Men det är inte så lätt att finna någon bra medicin. Resultatet har blivit därefter. Som vanligt då sakargumenten tryter tillgrips demagogi, motstån­darens ståndpunkter förvanskas för att lättare kunna nedgöras osv.

PF börjar med att försöka misstänkliggöra Claudin som person. Vi bibrin­gas bilden av en mentalt störd individ som drivs av ett sjukligt hat mot sitt kommunistiska förflutna: »den kris Claudin behandlar är väl i mycket hans egen«, han har bara »hån och förakt till övers för sitt eget förflutna«, hans utgångspunkt är att »allt som kommu­nisterna eller Sovjet gjort varit felaktigt eller förestavat av en ond vilja« (sic!), han »tycks drivas av ett slags hat mot den italienska kommunistledaren Palmiro Togliatti« (??). Dessa påståenden är så dumma att vi avstår från att kommentera dem. De säger mycket mer om PF:s förvridna världsbild än om Claudin. Syftet med detta osmakliga personangrepp är uppenbart: Om Claudins arbete är en produkt av hans högst personliga och suspekta antipatier, då behöver man ju inte lägga så stor vikt vid en diskussion om sakinnehållet. För att riktigt göra klart för läsa­ren vilken suspekt figur vi har att göra med, skriver PF att Claudin är en av många andra som genomgått »en liknande utvecklings »Mönstret känns lätt igen« konstaterar PF. Det PF här antyder är att Claudin är av samma skrot och korn som många andra för­aktliga avfällingar som under histori­ens lopp lämnat den kommunistiska rörelsen för att med stor frenesi ställa upp i den borgerliga hetsen mot socialismen och kommunismen. Det när­mast tragikomiska i kråksången är att frågan om dessa avfällingar behandlas redan i Jorge Sempruns förord till Claudins arbete (är det därifrån PF fått idén?), men bara för att visa att Claudin har en helt annan inställning än dessa figurer, att han har kvar sin marxistiska världsuppfattning och sina kommunistiska ideal.

»Mönstret känns lätt igen«. Dessa ord slår tillbaka mot PF själv: Det är de gamla stalinistiska debattmetoderna som går igen i hans argumentation. (I detta sammanhang kan jag inte motstå frestelsen att påpeka att PF:s partifränder i Spanien har en helt annan uppfattning om Claudin. Carillo har t o m vid flera tillfällen klargjort att han anser att Claudin hör hemma i det spanska kommunistpartiet).

Efter sin inledande kringgående rörelse för att i största allmänhet miss­tänkliggöra Claudin, konstaterar PF i förbigående att »två av de fyra delarna« (i själva verket har Claudin bara skrivit de två som nu översatts till . svenska) utgetts av Röda Rummet och Barrikaden »i ett slags mer eller mind­re trotskistisk förlagsenhetsfront« (vad det FK-anknutna Barrikaden skulle ha med trotskism att göra, det är obegrip­ligt). Sedan skrider PF till verket för att dissekera Claudins ståndpunkter och analys. Den som till äventyrs närt förhoppningar om att här finna ansatser till en mer seriös kritik blir dock grymt besviken. Vi serveras ett synner­ligen primitivt politiskt budskap som döljs bakom ett uppskruvat tonläge (som endast bryts i de 20-30 sista raderna).

Det första som PF kastar sig över är Claudins syn på Kominterns bildande och de första åren därefter. Om PF ha­de tagit sig an denna fråga med litet större allvar skulle han ha kunnat kamma hem en hel del poäng, ty det tillhör otvivelaktigt de svagaste punk­terna i Claudins analys (vi återkommer till detta). Men PF schabblar genast bort alltihop genom att demagogiskt förvanska Claudins ståndpunker. Överhuvudtaget är det förvånande hur svårt det tydligen är att läsa innantill och begripa vad som verkligen står skrivet (något som PF tyvärr inte är ensam om — se nedan). Ett exempel på detta är ett avsnitt som PF rubricerat »poänglösa bevis« (är det fråga om självironi?) och som vi ska kommente­ra lite utförligare.

PF skriver:

En del av Claudins exempel på den kommunistiska rörelsens följsamhet gentemot sovjetisk politik har stort intresse. Men de anförs enbart för att kunna kritisera både Sovjet och den kommunistiska rörelsen.

Detta är i och för sig en överdrift, men det spelar mindre roll i samman­hanget. Det poänglösa med anmärkningen är, att de ju faktiskt är Claudins uttalade avsikt att kritiskt analy­sera den kommunistiska rörelsen, sam­tidigt som det är en av hans grundläggande teser att Moskvas kraftiga grepp och styrning av de kommunistiska par­tierna var mycket skadlig för den revolutionära rörelsens utveckling.

PF fortsätter:

Intressantare hade varit om Claudin förmått höja sig till en diskussi­on om hur den internationella arbe­tarrörelsen skall ordna förhållande­na mellan partierna/internationalen och det/de länder som styrs av rö­relsen. Vilken roll spelar nationalstaten i detta sammanhang och vilken roll bör den spela? Var går gränsen mellan nationell och inter­nationell politik? Det finns inget självklart svar. Men Claudin är ty­värr inte intresserad av att frågan besvaras.

Man gnuggar sig i ögonen och undrar om man läst rätt, ty just det som PF påstår saknas går faktiskt »som en röd tråd« genom hela Claudins framställning. Vad som däremot kan ifrågasättas är Claudins förslag till lösning på detta problem: en decentraliserad international av federal typ, där de ingående partierna självständigt utfor­mar sin politik och de internationella relationerna inskränks till »ömsesidigt samarbete och stöd«, samt »ömsesidig kritik«.

Vi citerar vidare:

Som en röd tråd genom texten går ropet på revolution. Det kan ge in­tryck av kritik »från vänster«, men det är knappast konsekvent. Ropet på revolution som lösning av prob­lemen i alla situationer förefallet ibland lika mekaniskt rutinartat som hos vår genomsnittlige hemmamaoist för ett dussintals år sedan. 

Återigen en grov förvanskning av Claudins ståndpunkter. Tvärtom avvisar han ständigt sådana ultravänsteristiska barnsligheter. Kritiken mot politiken i Tyskland går exempelvis i huvudsak ut på detta. Inte heller i de fall Claudin kritiserar Komintern »från vänster«, t ex i fråga om folkfronten i Frankrike, förespråkar han omedelbar revolution eller något dylikt. Det Clau­din efterlyser är en revolutionär poli­tik, d v s en politik som syftar till att utveckla, fördjupa och radikalisera masskampen, vilket skulle ha kunnat leda fram till en revolution. Detta i motsats till den förda folkfrontspolitiken som innebar att kampens gränser var fastslagna på förhand: den borgerliga demokratin och de kapitalistiska egendomsförhållandena fick inte överskridas. Claudin är mycket noga med att betona att en inriktning på att »utveckla rörelsens revolutionära potential« inte är liktydigt med att sätta allt på ett kort och inrikta sig på ett omedelbart maktövertagande. Däremot skulle enbart en revolutionär politik ha kunnat »besvara frågan huruvida kri­sen i det franska samhället kunde få en revolutionärt socialistisk lösning, eller om det inte var möjligt att gå längre än till mer eller mindre radikala reformer inom kapitalismens ramar«. (s. 282-83)

För PF är svaret redan givet:

»Masskrafternas fördelning« var sådan att en revolutionär seger i Frankrike var omöjlig. Inför detta överrumplande argument står vi helt handfallna. Vi som trott att »klasskrafternas fördelning« var något mycket dynamiskt och ständigt förändrades i takt med klasskampens utveckling har tyd­ligen grundligt tagit miste. Skämt åsi­do! Hänvisningen till »klasskrafternas fördelning« är bara en innehållslös fras. Det finns endast ett sätt att avgöra om »klasskrafterna« är gynnsamma för en revolution eller inte och det är genom att föra en politik som syftar till att försöka ändra dem.

PF:s något mer utförliga resonemang om den spanska revolutionen går i princip ut på samma sak: Styrke­förhållandena (nationellt och interna­tionellt) var sådana att en revolution var omöjlig. Men här stöter PF genast på ett besvärligt problem: den spanska verkligheten stämmer inte överens med »teorin«. Hur ta sig ur detta dilemma? Anpassa teorin till verkligheten, eller anpassa »verkligheten« till »teorin«? PF gör det senare. Enligt honom inskränkte sig de spanska massornas roll till att »aktivt« stödja folkfrontens »demokratiseringspolitik«. Det längsta han kan sträcka sig är att det fanns en »revolutionär potential«. Punkt slut. Inte ett ord om det revolutionära uppsving med massdemonstrationer, strejker, jord- och fabriksockupationer m m som utlöstes efter folkfron­tens valseger och gick långt utöver folkfrontens »demokratiseringspolitik« i sina politiska och ekonomiska krav. Inte ett ord om den massresning som blev svaret på Francos militärkupp och som medförde att den gamla statsapparaten, särskilt dess våldsapparat, slogs sönder och den verkliga makten hamnade i händerna på arbetarnas och böndernas egna organisati­oner, att en arbetar- och bondemilis snabbt organiserades för att besegra Franco och hålla ordning i de delar av Spanien där kuppen hade nedslagits, att arbetarna tog över fabrikerna och verkstäderna och att lantarbetarna och fattigbönderna lade beslag på jorden och fördelade den mellan sig eller bildade kollektivjordbruk. Den sociala revolutionen i Spanien, som ingående har beskrivits av ett stort antal histori­ker, var i själva verket betydligt mer djupgående än i Ryssland vid tiden för Oktoberrevolutionen 1917.

Det är mycket avslöjande att PF inte med ett ord berör Claudin beskrivning av denna spanska verklighet. Det skul­le givetvis bara skapa oreda i PF:s fina schema: den sociala revolutionen exis­terade enbart som en »potential« och något annat kunde det inte bli heller, ty »de europeiska kapitalisterna tänkte inte tillåta någon revolutionär utveck­lings

Vi har hört argumentet förut. Det har alltid använts av motståndare till sociala revolutioner. Redan 1917 till­grep mensjevikerna och vissa bolsjeviker (bl a Zinovjej och Kamenev) den typen av resonemang för att avråda från försök att gripa makten.

Frågan om en revolution har utsikter att segra eller ej avgörs inte av kapitalisternas subjektiva vilja. Om så ha­de varit skulle vi aldrig ha fått uppleva någon segerrik revolution, ty kapitalisterna är alltid emot sociala revolutio­ner och så kommer det att förbli tills dess den socialistiska revolutionen seg­rat i världsmåttstock. Säg den revoluti­on som segrat med imperialisternas goda minne? Ryssland, Kina, Kuba, Vietnam?

Ur en rent militär synvinkel har imperialistmakterna alltid varit starkare än de revolutionära rörelserna. Ändå har revolutioner segrat. Varför? Jo, därför att en revolution är inte en frå­ga om en rent militär konfrontation. Det rör sig om klasskamp, en i grun­den social och politisk kraftmätning. Tag t ex den ryska revolutionen. Hur kunde den bolsjevikledda revolu­tionen gå segrande ur konfrontationen med inte bara den tsaristiska armén, utan också de utländska interventionsarméerna? Jo, därför att den tsaristiska armén till stor del bröts sönder in­ifrån och soldaterna vanns över till re­volutionens sida, medan arbetarprotesterna i de imperialistiska staterna tvingade regeringarna där att avbryta sina interventionsförsök. Eller hur kunde vietnameserna segra trots att de slogs mot världens starkaste militär­makt? Jo, därför att det till slut blev politiskt omöjligt för USA-regeringen att fortsätta kriget, inte därför att USA militärt hade besegrats.

Spanien då? Är det fullkomligt ute­slutet att något liknande skulle kunnat hända där? I själva verket var det internationella läget vid tiden för spanska inbördeskriget betydligt gynnsam­mare för de revolutionära krafterna än det var under stora delar av Vietnam-kriget. En medveten inriktning på att fördjupa och konsolidera den sociala revolutionen i Spanien skulle inte bara ha stärkt de spanska massornas kamp- och offervilja och fungerat undergrävande på moralen i Francos trupper (Jfr tsaristarmén i Ryssland) utan också ha fått gynnsamma återverknin­gar på klasskampen utomlands, i för­sta hand Frankrike, men även i andra länder. Och detta skulle i sin tur i grunden ha förändrat den internationella »kraftfördelning« som PF är så förhäxad av.

Hela detta problemkomplex, som Claudin diskuterar ganska utförligt, är nödvändigt att analysera för att det ska vara möjligt att dra några slutsat­ser om vad en alternativ politik skulle ha kunnat få för konsekvenser. PF ig­norerar hela frågeställningen. Det är ett axiom att folkfrontspolitiken var den enda rätta. Det är bara dumskallar eller ansvarslösa frasmakare som kan ifrågasätta detta. Därför har PF bara spydigheter till övers för Claudins alternativa strategi: »Troligen är det dock tur för honom att hans spekulati­oner aldrig sätts på prov. Det är ju för sent att söka bevisa dem«. Ja, det är möjligt att Claudins strategi hade miss­lyckats. Men en sak är klar och det är att resultatet knappast kunde ha blivit värre än det blev med den förda folk­frontspolitiken: totalt nederlag. Detta obestridliga faktum borde göra PF lite mindre kategorisk i sina omdömen.

Som vi sett förtiger PF fullständigt den sociala revolution som ägde rum särskilt under inbördeskrigets inledan­de fas. Anledningen är givetvis att den spanska verkligheten inte stämmer överens med »teorin« om att revolutionen befann sig i sitt »borgerligt-demokratiska stadium«. Han nöjer sig emellertid inte med detta våld på verkligheten. Han påstår också helt fräckt att folkfrontsstrategin »accepterades av alla« (med undantag av »smågrup­per«). PF fortsätter: »Kommunister, socialister, anarkosyndikalister, borgerliga — alla enades i kampen mot Franco. Alla ansåg att denna demokratiska front, denna samordning, skul­le ge största chansen att besegra fascismen«. Det enda som stämmer i denna beskrivning är att de grupper PF nämner (med undantag av en stor del av borgarna som stödde Franco) var villiga att bekämpa Franco. Däremot är det felaktigt an alla skulle ha stött folkfrontspolitiken. Majoriteten av socialisterna (de s k caballeristerna), anarkosyndikalisterna och POUM (som PF förmodligen räknar till »smågrupperna« trots att partiet hade tiotusentals medlemmar, dvs var flera gånger större än PF:s eget VPK) förkastade folkfrontsstrategin och förespråkade social revolution.

Som Claudin visar förmådde dock dessa (p g a politisk oklarhet och inbördes splittring) inte formulera en gemensam och klar alternativ strategi till folkfrontspolitiken. Detta i kombinati­on med bl a hårda sovjetiska påtryckningar (villkor för vapensändningar m m) gjorde an de hamnade på defensiven och bara förmådde föra ett uppe­hållande försvar för de sociala erövrin­garna. Bit för bit trängdes de tillbaka och tvingades uppge sina positioner. Den oheliga alliansen mellan kommu­nister, högersocialister och borgerliga republikaner utmanövrerade sina poli­tiska motståndare en efter en enligt välkänt mönster (»salami-taktiken«). Först slog man till mot och avlägsnade de mest radikala grupperna, sedan gick man vidare och tog itu med nästa grupp osv. På detta vis hade man till slut utmanövrerat inte bara en rad »smågrupper« och POUM (som för­bjöds sommaren 1937), utan också vänstersocialisterna (med Caballero i spetsen) och anarkosyndikalisterna.

Men inte nog med det. När koalitionen mellan borgarna, högersocialisterna och kommunisterna på detta sätt hade trängt tillbaka de övriga kom turen till kommunistpartiet självt. Borgarna och högersocialdemokraterna hade utnytt­jat kommunisterna som spjutspets för att bli av med de radikala strömningarna inom arbetarrörelsen. Nu behövdes de inte längre. Tvärtom stod kommu­nisterna i vägen för en kompromissfred med Franco. Slutet för den spanska republiken var nu nära. Kampviljan hos de arbetande massorna hade systematiskt brutits ner genom att dess sociala erövringar krossats och deras organisationer förföljts. Demoraliseringen spred sig snabbt. Resultatet blev Kataloniens katastrofala fall (Barcelona föll praktiskt taget utan strid) och den s k Casado-revolten, ett militärt uppror som hade sin udd riktad mot kommunisterna och syftade till att få slut på inbördeskriget till nästan vilket pris som helst. Folkfrontens saga var slut.

Det finns egentligen mycket mer att säga om både Spanien och PF:s recension. Vi ska dock begränsa oss till en kommentar till. Det gäller PF:s lättsinniga och kategoriska avståndstagande från Claudins uppfattning att de fran­ska och italienska kommunistpartierna hade stora möjligheter att gripa mak­ten under andra världskrigets slutskede. Det intressanta är att Claudin på denna punkt kan åberopa stöd från stalinistiskt håll. Kritik mot de franska och italienska kommunisterna att de låtit denna möjlighet glida sig ur hän­derna framfördes nämligen vid Kominforms grundningsmöte (1947). I spetsen för denna kritik gick de jugoslaviska representanterna, men de fick också stöd av den polska representanten Gomulka. Ingen av de övriga dele­gationerna ställde upp till försvar för fransmännens och italienarnas agerande. Inte nog med det. Även ledande medlemmar i det franska och italienska partiet har senare fört fram liknande kritik. Den mest kände av dessa är André Marty, som under 30- och 40-talen tillhörde den s k ledartrojkan (Thorez, Duclos, Marty) i det franska partiet. Även om historien lärt oss att »analyser« av stalinistiskt ursprung bör behandlas med varsamhet, borde detta ändå fungera som en tankeställare och därmed också föranleda en viss försiktighet i omdömena. Men inte hos PF. Han har bara sarkasmer att komma med.

Därmed lämnar vi PF:s recension för att titta på vad hans partikamrat lyckats åstadkomma.

Ingemar Andersson (VPK) — Ny Dag nr 2/81

Det bör sägas redan från början att IA:s recension är av en helt annan ka­raktär än Franckes. Den är relativt sansad i både ton och innehåll. Den erkänner vissa kvaliteter hos Claudins arbete, t ex att hans »synpunkter på Lenins partiteori är intressanta«, att behandlingen av ultravänsterpolitiken i Tyskland förmedlar »insikter som är värdefullas att avsnittet som avhand­lar schismen mellan Moskva och det jugoslaviska partiet är bra och att Claudin förmodligen har rätt i att läget i Grekland 1944 var sådant att kommunisterna skulle ha kunnat gripa makten. Kritiken är också den ganska återhållsam. Det är inte fråga om råsopar under bältet á la PF, utan del förefaller som om IA, utifrån sina politiska utgångspunkter, åtminstone allvarligt försökt hitta svaga punkter i det som Claudin verkligen sagt. Sedan är det en annan sak att IA inte lyckats särskilt väl i sitt uppsåt.

IA gör t ex en ansats att kritisera Claudins tes att en av de grundläggan­de orsakerna till Kominterns urartning står att söka i att organisationen bildades och byggdes upp »med det specifi­ka syftet att leda en omedelbart förestående världsrevolution och det i ett läge då någon sådan inte förestod«. Detta är faktiskt en mycket fruktbar angreppspunkt, men tyvärr vidareutvecklar IA inte sin tankegång, utan trasslar in sig i en rad hårklyverier som inte leder någon vart. (Claudins resonemang går i korthet ut på att det felaktiga perspektivet ledde Lenin & Co att på ett brådstörtat sätt och till stor del med organisatoriska medel söka skapa »rena« partier av bolsjevikisk typ i stället för att låta sådana partier mogna fram genom en längre klargöringsprocess — diskussioner, klasskampserfarenheter osv. Detta förde med sig att Komintern redan från bör­jan fick en ultracentralistisk struktur, att det sovjetiska partiet fick ett opro­portionerligt stort inflytande, samti­digt som det kritiska och självständiga tänkandet undertrycktes i de övriga partierna och därmed de opportunistiska tendenser som var benägna att blint följa Moskvas direktiv gynnades. Därmed var urartningen av Komintern inbyggd i Komintern redan vid födseln. Claudin menar att utvecklingen därefter var mer eller mindre automa­tisk om än inte oundviklig. Även om det faktiskt finns en del sanning i Claudins resonemang, duger det inte som en förklaring på Kominterns urart­ning. Orsakerna måste sökas i materiella faktorer och inte i idéernas värld såsom Lenins »teoretiska misstag« osv. Bolsjevikernas överoptimism beträffande världsrevolutionens snara ankomst och det sätt på vilket Komintern byggdes upp kan givetvis ha un­derlättat urartningsprocessen, men in­te orsakat den. Kominterns utveckling var intimt sammanknippad med utvecklingen i Sovjetunionen. M a o skulle en annan utveckling i Sovjet också inneburit en annan utveckling för Komintern. Således måste frågan om Kominterns urartning ledas tillba­ka till den ryska revolutionens urartning. Det är endast om vi finner rötter­na till den senare som vi kan förklara den förra. — Vi återkommer till denna frågeställning i det avslutande avsnittet i denna artikel.)

Den enda fråga som IA diskuterar lite utförligare gäller Claudins analys av Stalins syften med kraven på en andra front under andra världskriget. Detta förefaller å andra sidan en smula underligt eftersom det inte tillhörde de »tyngre« avsnitten i Claudins verk, men uppenbarligen är det så att IA an­sett sig ha fast mark under fötterna i sin kritik på denna punkt. Detta betyder å andra sidan inte att frågan är oviktig, ty den rör i sista hand sovjetregimens natur (något som IA dock inte berör), och förtjänar därför att disku­teras.

Tyvärr gör IA det allt för lätt för sig. Han rycker nämligen en mening ur sitt sammanhang på ett sätt som får Claudins uppfattning att framstå som myc­ket underlig. Den mening som IA bygger på lyder som följer: »Den andra fronten var alltså inget nödvändigt villkor för att besegra Tyskland, som Stalin påstod, utan för att förebygga risken för den socialistiska revolutionen i Västeuropa«. Om man inte känner till den föregående analysen (om bl a styrkeförhållandena på slagfältet — se nedan, förhandlingarna mellan »de tre stora« m m) och det efterföljande re­sonemanget, kan detta otvivelaktigt förefalla vara ett mycket vågat påstående. I själva verket upplöses »mysteriet« till stor del redan i de två meningar som följer den av IA åsyfta­de: »Den andra fronten var helt enkelt en av de viktigaste sidorna av Europas uppdelning i intressesfärer. Och Stalins sätt att tackla frågan styrdes av detta syfte ända från det att de stora allianserna började ta form«. (s. 127) Claudins resonemang går alltså ut på att Stalins främsta målsättning var att komma överens med västmakterna om hur Europas framtid skulle se ut. På grundval av en sådan överenskommel­se om »intressesfären (där det gällde att både ge och ta) hoppades sovjetledarna att det skulle vara möjligt att efter kriget upprätta ett bestående till­stånd av »fredlig samexistens« mellan Sovjet och västmakterna. Precis som försöken att få till stånd en antinazistisk allians med Frankrike och Storbritannien »under 30-talets andra hälft förutsatte att den spanska revolu­tionen hölls inom borgerliga gränser, sökte Stalin nu bygga en bestående allians med västmakterna på revolutio­nens bekostnad i Västeuropa. Försöken att vid krigsslutet hålla tillbaka och tom kväva revolutionerna i Ju­goslavien, Kina och Grekland var ett led i samma strävan.

IA varken nämner eller argumenterar mot detta. Han hävdar i stället att förklaringen till de sovjetiska kraven på en andra front är mycket enkel: att »Sovjet faktiskt behövde den militära avlastning som en andra front innebar«, eller alternativt att syftet var att »försvåra vad Sovjet hade att frukta mest — en separatfred mellan västmakterna och Tyskland«. För att underbygga sitt argument hävdar IA att Claudins påstående att det under kri­gets slutskede (från slutet av 1943) råd­de en stor sovjetisk militär överlägsenhet i Europa är falskt: »Claudin kan inte heller anföra andra belägg än några citat från politiserande högre västallierade officerare«. Här har IA läst slarvigt. De citat som Claudin redovi­sar härrör från president Roosevelts stabschef och från Roosevelt själv. Dessutom visar Claudin att detta var den officiella sovjetiska ståndpunkten efter andra världskriget (s. 125), något som IA förtiger. Sist men inte minst re­dogör Claudin för utvecklingen av det militära läget. IA:s påstående att tesen om en sovjetisk militär överlägsenhet i Europa (IA tillägger adjektivet »enorm«, något som Claudin aldrig hävdat) är ett »sensationellt påstående« i en »seriös historisk debatt« framstår som minst sagt lättsinnigt mot bakgrund av detta. Det är svårt att veta vad IA menar med »seriös« i detta samman­hang. Uppenbarligen räknar han inte sovjetiska källor dit. I själva verket är det IA som lär få svårt att finna »seriösa historiker« som avvisar Claudins allmänna karakteristik av de militära styrkeförhållandena från 1943 och framåt. (Vid krigsslutet, då väst­makternas arméer stod långt inne i Tyskland och USA hade skaffat sig monopol på atombomben var givetvis de rent militära styrkeförhållandena annorlunda. För en diskussion om möjligheterna att göra revolution i t ex Frankrike och Italien räcker det dock inte att hänvisa till detta nya läge. Jfr. resonemangen om Spanien tidigare och givetvis Claudins arbete.)

Ett annat faktum som IA tar mycket lätt på är att de hårdaste kraven på en andra front inte framfördes 1941-42, då situationen för sovjetarmén var svå­rast, utan från våren 1943 (i samband med Kominterns upplösning). Kraven blev sedan allt enträgnare i slutet av året för att få sitt allra mest kategoriska uttryck i en dagorder från 1 maj 1944. Hur förklarar IA detta? Lägg märke till att sovjetarmén redan under sommaroffensiven 1943 hade återerövrat två tredjedelar av det förlorade sovjetterritoriet. Det var från denna tidpunkt ingen tvekan om krigets utgång, särskilt som den sovjetiska krigsindustrin (belägen öster om Ural) hade kommit igång på allvar och producerade krigsmateriel i stora mängder. Med tiden skulle alltså sovjetarméns över­lägsenhet komma att bli allt större.

För att belysa detta ska vi citera en annan »oseriös (?) historiker«, nämligen Isaac Deutscher. Avsnittet är häm­tat ur hans Stalinbiografi (s. 397) och behandlar diskussionen mellan »de tre stora« på Teheran-konferensen (i no­vember 1943). Deutscher skriver:

Skenbart gällde frågan de militä­ra operationernas fortsatta förlopp. I själva verket var den mycket mera omfattande, ty av dessa operationer berodde, till en viss grad, Europas politiska utveckling efter kriget. Churchill framlade för konferensen sin plan för en anglo-amerikansk invasion på Balkan, vilket ytterliga­re skulle fördröja invasionen i Frankrike. Animositeten mellan Stalin och Churchill, vilken legat och grott sedan deras möte i augusti 1942, bröt genast fram med förnyad styrka. 1942 hade Stalin misstänkt att motivet bakom dröjsmålet med den andra fronten var hans alliera­des avsikt att låta Ryssland och Tyskland ömsesidigt trötta ut sig på varandra. Han kan alltjämt ha hyst samma misstanke, då invasio­nen i Frankrike inte ägde rum som­maren 1943 heller. Men nu, i slutet av 1943, fruktade han inte längre ett utrotningskrig. Inte kan han heller ha trott att Churchill räknade med Rysslands styrka, inte dess svaghet, och att syftet med hans nya plan var att förekomma en rysk ockupation av Balkanländerna. Churchill för­knippade verkligen också sitt för­slag om det nya företaget i Medel­havet med en plan på en gemensam brittisk, amerikansk och rysk ocku­pation av Balkanländerna. Stalin motsatte sig hårdnackat planen och krävde landstigningar i Frankrike.

Deutscher bekräftar således Clau­dins värdering av styrkeförhållandena på slagfältet. Men det är givetvis inte i första hand därför citatet medtagits, utan därför att Deutschers iakttagelser beträffande Stalins reaktioner inför förslaget att upprätta en ny front på Balkan illustrerar det som Claudin sagt om syftet med den andra fronten. Balkanländerna gränsade till Sovjet och tillhörde därmed det område som Stalin & Co ville inbegripa i Sovjets »intressesfärs Därför ville Stalin inte veta av någon allierad invasion där. Västeuropa däremot tillhörde västsidans »intressesfär«.

Hur ligger det då till med IA:s andra (alternativa) förklaring: att det Sovjet fruktade mest var en separatfred mellan Tyskland och västmakterna? Den­na tes håller inte alls. Mellan 80-90 procent av Nazitysklands landstridskrafter var redan insatta mot Sovjet, och vad som än hände skulle Hitler in­te ha kunnat öka sin slagkraft på östfronten tillräckligt för att kunna beseg­ra Sovjet. Faktiskt var det västmakter­na som från slutet av 1943 och stora delar av 1944 hade mest att frukta av en separatfred mellan Tyskland och Sovjet. (Detta var inte ett fullständigt osannolikt perspektiv. Förespråkare för detta fanns i Hitlers omgivning. Inte minst var Mussolini varm anhängare av en sådan separatfred.)

Dessutom var amerikanerna ange­lägna om att försäkra sig om ett sovje­tiskt deltagande i kriget mot Japan, vars utgång fortfarande var osäker.

Nej, IA:s »enkla« förklaringar visar sig vid en närmare granskning inte va­ra så enkla. De reser fler frågor än de besvarar. Vi lämnar därmed IA och övergår till två recensioner som publi­cerats i Gnistan (SKP:s veckotidning), nr 10-81. Deras karaktär gör att vi kan behandla dem ganska kortfattat.

Conrad K. Lindell

CKL:s recension skiljer sig markant från alla de övriga. I stort sett är det fråga om en lovsång till Claudins arbe­te. De kritiska synpunkter som CKL har att framföra gäller typiskt nog de avsnitt då Claudin kritiserar från »vänster«: »han tenderar för mycket åt den trotskistiska kritiken av folkfrontspolitiken«, »han underskat­tar betydelsen av arbetet för kollektiv säkerhet inför andra världskriget, »han talar för en äventyrlig linje under slutskedet av kriget«. Detta säger ganska mycket om CKL:s politiska uppfattning. För honom ar en revolutionär politik »äventyrlig«. I stället ska man ena sig med borgarna (folkfrontspolitik, »kollektiv säkerhet«). Kritik mot Lenin, Komintern och stalinismen är utmärkt så länge den rör sekterism, vänsteravvikelser osv, dvs om det inte är nödvändigt att dra revolutionära slutsatser. Kritiken upphör att vara riktig då klassamarbetspolitiken angrips. Kort sagt: CKL läser Claudin på ett reformistiskt satt.

Även om CKL:s recension på sätt och vis är mer sympatisk än de övriga i det att han uppenbarligen inte försökt förvrida Claudins verkliga ståndpunk­ter, måste man bestämt varna för detta sätt att använda Claudin. Särskilt felaktigt är det att göra som CKL, dra en gräns vid 1934: Före den­na tidpunkt är Claudins kritik välgrun­dad och i huvudsak riktig, men när han kritiserar folkfrontspolitiken, lik­som kommunistpartiernas politik un­der andra världskrigets slutskede, då har han fel. Man måste ha klart för sig att Claudins analys (trots sina brister) är en sammanhängande enhet. Om man accepterar huvuddragen av Clau­dins framställning när det gäller Kominterns utveckling före 1934. då har man också skrivit under på att urartningen gått ganska långt i både Sovjet och i Komintern vid mitten av 30-talet. Det betyder bl a att man accepterat att Komintern reducerats till ett instrument för Sovjetunionens utrikespolitik. Folkfrontspolitiken var just ett uttryck för detta. Moskvas syfte med denna var att hindra och hålla tillbaka en revolutionär utveckling för att ska­pa gynnsamma betingelser för en antinazistisk allians med främst Frankrike och Storbritannien. Folkfrontspoliti­ken utgick alltså inte från den internationella arbetarklassens intressen och behov, utan från sovjetbyråkratins.

För det första innebär det att man på förhand avskrivit varje möjlighet av att det skulle ha kunnat finnas en revo­lutionär utväg ur den kris som rådde i mitten av 30-talet.

För det andra innebär det att det 1934 plötsligt rådde en identitet mellan världsproletariatets intressen och Moskvas utrikespolitiska manövrer för att få till stånd en allians med »västdemokratierna«. (OBS att politi­ken genomfördes konsekvent i världs­måttstock. I t ex Latinamerika lades kampen mot USA-imperialismen ner till förmån för kampanjer mot den tyska nazismen. Med tanke på att den ty­ska närvaron i denna världsdel var för­svinnande liten kan man fråga sig: »I vems intresse?«)

För det tredje innebar det ett accep­terande av tesen att folkfrontspolitiken var det effektivaste sättet att stoppa fascismen, vilket svårligen låter sig be­visas om vi tittar i facit (nederlaget i både Frankrike och Spanien). Till råga på allt lyckades politiken inte ens åstadkomma den av Moskva eftersträ­vade alliansen med Paris och London. Kan en politisk bankrutt demonstreras tydligare?

Hans Isaksson

HI:s recension är i särklass den mest förvirrade och absurda av dem vi behandlat hittills. Att reda ut alla miss­uppfattningar, motsägelser, förvräng­ningar och direkta felaktigheter som HI:s bedrövliga alster år bemängt med skulle kräva en hel broschyr. Vi ska därför begränsa oss till att ta upp någ­ra exempel för att påvisa karaktären av hans produkt.

HI inleder med att skriva att Claudins verk »förmedlar viktig kunskap om vår historia från en som har varit med att göra den«. Vari denna »viktiga kunskap« består är det dock svårt att förstå efter att ha läst HI:s recension. vara kritisk mot en del av Claudins uppfattningar, men det går inte att läsa ho­nom hur som helst, godtyckligt plocka vad som passar ens egna ideologiska fördomar och förkasta resten.

I och för sig erkänner HI att Clau­din har en del vettigt att säga om ultravänsterpolitiken i Tyskland 1928-34 (Hl skriver felaktigt 1935), om Sovjets politik 1939, och om de jugoslaviska och kinesiska revolutionerna, men f ö är Claudin — om vi får tro HI — full­ständigt ute och cyklar och förresten är även de läsvärda avsnitten behäftade med mycket stora brister. Claudin har nämligen en »synnerligen snäv historiesyns Han är ju »trotskist« och hans verk »återger en genomarbetad trotskistisk syn« på historien, Slutsats: »Den bör läsas med åtminstone (!) samma vaksamhet som t ex den klassiska SUKP(b):s historia«.

Allt vad Hl här skriver är ren och skär gallimatias.

Claudin »trotskist«? Här har HI brukar begreppet »trotskist« på samma slappa sätt som var brukligt på Stalins tid. Den enda beröring med »trotskismen« som Claudin har, är att han ger Trotskij rätt i en del av hans kritik mot Komintern och utvecklingen i Sovjetunionen. (Detta gäller särskilt i fallet Tyskland, där HI själv är benägen att ge Claudin rätt. Ska vi tolka det som att Hl åtminstone är »halv-trotskist«?) Bortsett från detta innehåller Claudins verk mycket (för det mesta helt felaktig) kritik mot Trotskij och trotskismen. Claudin avvisar t ex Fjärde Internationalen med en fnysning, han förkastar fullständigt en av trotskismens grundpelare, »teorin om den permanenta revolutionen« (något som HI tydligen inte alls upptäckt); han är inte (som trotskismen) principiellt motståndare till folkfrontspolitiken (det han kritiserar är det stelbenta sätt på vilket den tillämpades i Frankrike och Spanien). Helt följdriktigt är Claudin idag positiv till eurokommunismens strategi, fast givetvis med vissa reservationer. (Han anser att grund­tanken är helt korrekt, men att eurokommunisterna gått för långt i sitt klassamarbete. För en något radikala­re eurokommunism är således Claudins recept). Ska man sätta en etikett på Claudin bör därför beteckningen »vänstereurokommunist« ligga nära till hands.

Eftersom Claudin på flera avgörande punkter förkastar trotskismen kan han inte heller ha skrivit »en genomar­betad trotskistisk« analys. Vad han däremot gjort är att han på ett ärligt sätt och utifrån fakta försökt beskriva och analysera den kommunistiska rörelsens historia. Man kan förvisso ifrågasätta hans slutsatser och tolkningar. Han kan också ha misstagit sig på enskilda detaljer och t o m fullständigt förbisett andra. Vad vi däremot är övertygade om, är att HI kommer att få det mycket svårt att föra i bevis att Claudin skulle ha förfalskat citat, diktat ihop historiska fakta osv. Att jämföra Claudins arbete med den stalinistiska SUKP(b):s historia från 1938, där lögnerna fullständigt staplas på varandra är i det närmaste befängt. Därmed vill vi inte ha sagt att HI är rub­bad. Nej, HI:s recension är bara ett exempel på den slags skadliga ideologiska blockering som Claudin själv och de flesta andra stalinister var offer för under Stalin-epoken. Skillnaden är ba­ra att HI:s Mecka heter Beijing, medan Claudin & Co:s hette Moskva.

Av ovanstående borde framgå att undertecknad menar att det är ganska meningslöst att föra en diskussion om de uppfattningar som HI ger uttryck för. Det fåtal som delar HI:s mycket förvridna historiesyn är oemottagliga för sakargument och de som inte gör det lär heller inte påverkas det minsta av hans skriverier. Det finns alltså in­gen anledning att ödsla krut på eländet. Det får räcka med att påvisa två grova lögner i HI:s recension.

Den första lögnen är att trotskisterna »i många länder« skulle ha suttit »på staketet i kampen mot fascismen under andra världskrigets I själva ver­ket var trotskisterna de första som inledde illegala aktioner mot ockupati­onsmakten i de av naziarmén härtagna länderna. Detta medan de stalinistiska kommunistpartierna fortfarande »satt på staketet« som en konsekvens av den sovjet-tyska pakten (1939-41). Helt lo­giskt blev också listan över fängslade, deporterade och dödade trotskister un­der andra världskriget mycket lång. Nästan hela den ledande kadern i Eu­ropa före kriget och många basmedlemmar fick sluta sina dagar i nazistiska koncentrationsläger.

Den andra lögnen hänger samman med den föregående. HI är nämligen medveten om — och kritisk emot — att kommunistpartierna i stort sett inte förde någon kamp mot den tyska na­zismen under perioden 1939-41 (dvs till den 22 juni 1941 då Hitlers arméer angrep Sovjet). Detta föranleder HI att anklaga Claudin för att inte erkän­na någon »antifascistisk kamp vare sig nationellt eller internationellt«. HI fortsätter: »Hans invändningar mot Kominternpolitiken 1939-41 inriktar sig huvudsakligen mot uppenbart pro-tyska tendenser — inte mot att man undandrog sig kampen mot fascismen«.

HI:s påstående är fullständigt absurt. Redan på den första sidan som behandlar den sovjetisk-tyska pakten klargör Claudin att dess värsta konsek­vens var att den antifascistiska kampen övergavs. Detta tema genomsyrar sedan hela avsnittet och återkommer i del 2 när han behandlar det franska kommunistpartiets politik under krigs­åren (se t ex del l, s. 385-86, 391, 393, 395 och del 2, s 23-25). De protyska tendenserna i Kominterns propaganda, som helt riktigt Claudin också kritiserar, var bara en sida av samma politik.

Därmed lämnar vi recensionerna. men efter att ha använt så många rader för att kritisera andras kritik, bör det väl vara på sin plats att också säga några ord om på vilka punkter författaren till dessa rader anser att kritik måste riktas mot Claudin. Jag ska inte gå in på några detaljer, utan bara skissera några av de viktigare metodologiska och principiella frågeställningarna. En utförligare analys får vi återkomma till.

Några kritiska hållpunkter

Den första punkten gäller Claudins syn på orsakerna till Sovjetunionens och Kominterns urartning. Som vi re­dan varit inne på (se avsnittet om Ingemar Anderssons recension) tar Claudin sin utgångspunkt i påstådda teoretiska misstag hos Lenin (uppfattningen att »kapitalismen var döende«, att »världsrevolutionen var på oemotståndlig frammarsch« osv). Dessa fel­aktiga teorier skulle i sin tur lett fram till felaktiga politiska och organisatoriska slutsatser (t ex beträffande Kominterns struktur och politik) och därmed ’.ar degenerationsprocessen igång.

För det första kan man ifrågasätta om allt det som Claudin vill beteckna som teoretiska misstag verkligen var sådana (det finns otvivelaktigt en del matnyttigt i hans kritik, men ofta är den överdriven och i synnerhet drar han alltför långtgående slutsatser). Men den avgörande bristen ligger inte på den nivån. Kardinalfelet i Claudins analys är att den är idealistisk. Och detta är förvånande eftersom Claudin gör anspråk på att utgå från den mar­xistiska världsåskådningen, som klart säger ifrån att det är materiella faktorer och inte idéer som styr den histori­ska utvecklingen. Det är helt enkelt inte möjligt att förklara Kominterns och Sovjetunionens urartning med teoreti­ska, politiska, organisatoriska eller andra misstag. Sådana faktorer kan gi­vetvis underlätta eller försvåra en viss utveckling, men i grunden ligger betydligt mer handfasta materiella faktorer: klasskampen, den ekonomiska utvecklingen osv. Det är i detta samman­hang symptomatiskt att Claudin inte behandlar det sociala skikt, byråkra­tin, som tillskansade sig makten i parti och stat i Sovjetunionen under 20-talet. Därmed saknar Claudin också det nyckelbegrepp som gör det möjligt att korrekt förstå och analysera utvecklingen. Exempelvis var det inte en samling felaktiga teorier som styrde in allt på felaktiga banor, utan tvärtom byråkratin som omstöpte teorin för att denna skulle främja dess intressen (ett exempel på detta är »teorin om socia­lismen i ett land«, som Claudin själv behandlar). Denna fatala oförmåga att förstå urartningens materiella rötter gör Claudin också oförmögen att förstå stalinismen och det avgörande brott med leninismen som den innebar. Claudin förmår därför bara beskriva en del av stalinismens yttringar (vilket dock ofta görs på ett mycket förtjänstfullt sätt).

En annan central punkt i en kritik mot Claudin gäller hans syn på den revolutionära strategin och taktiken. Hans centristiska vacklan i förhållande till folkfrontspolitiken har vi nämnt ti­digare. Andra frågeställningar tillhörande detta fack är hans principiella avståndstagande från en centraliserad International (inte bara en byråkratiskt centralistisk International, utan en centraliserad International överhuvudtaget). Avvisandet av teorin om den permanenta revolutionen hör också hit.

En tredje punkt gäller Claudins idealiserade bild av den kinesiska revolutionens teori och praktik (vilket f ö lett till att avsnitten om Kina, särskilt det i del 2, är förhållandevis svaga).

På de ovan nämnda punkterna (och en del andra) är det således möjligt att rikta allvarlig kritik mot Claudin. Kritiken är så grundläggande att det skulle vara rena bedrägeriet att försöka ge sken av att hans verk ger en revolutio­närt marxistisk framställning och analys av »krisen i den kommunistiska rörelsen«. Däremot har verket andra kvaliteter som gör att det bör läsas av varje klassmedveten arbetare och andra progressiva. Det gör inte minst ett viktigt röjningsarbete för att avslöja många stalinistiska myter och för att återupprätta den historiska sanningen.

Speciellt värdefulla är de avsnitt som beskriver de praktiska konsekvenserna av Kominterns (och Moskvas) politik. Även de mer teoretiska avsnitten innehåller mycket läsvärt. De bör dock lä­sas med större försiktighet och betraktas som ett kontroversiellt, men viktigt diskussionsinlägg i den debatt som är nödvändig att föra om stalinismens rötter, den revolutionära strategin osv. Under förutsättning att Claudins arbe­te används på detta sätt kan det myc­ket väl bidra till att förverkliga den målsättning som Claudin själv uttalat i sin introduktion: »att röja väg för nya former för den revolutionära rörelsen, befriade så långt som det är möjligt från det förgångnas myter, bindningar och misstag« (s.21).

Martin Fahlgren

Från Fjärde Internationalen 2/1981

Rättvisa åt Andreu Nin

Från slutet av 1800-talet fram till Franco-sidans seger i det spanska inbördeskriget (1939) genomgick Spanien många konvulsioner – massresningar, militärkupper m.m. De spanska arbetarna, daglönarna och fattigbönderna var under denna tid förmodligen de mest stridbara i hela Västeuropa. Detta gav emellertid paradoxalt nog mycket få resultat på den revolutionära teorins område. De spanska revolutionärerna var handlingsmänniskor, inte teoretiker. Marxismen hade en svag ställning i arbetarrörelsen som istället dominerades av anarkistiska och syndikalistiska idéer.

Avsaknaden av en revolutionär teori och ett redskap (parti) för att omsätta denna teori i medveten handling utgör en av huvudorsakerna till att den spanska revolutionen slutade i nederlag.

Det faktum att den spanska arbetarrörelsen på det hela taget var teorilös innebar inte att det var ett becksvart mörker. Det fanns enstaka glimrande ljus som lyste upp i mörkret. Det främsta var Andreu Nin.

Några biografiska data

Nin föddes 1892 i den lilla katalanska jordbruksstaden Vendrell, där hans familj drev ett litet skomakeri. I Nins hem talades inte mycket politik, men när Andreu 1909 kom till Barcelona för att utbilda sig till lärare, kom han i kontakt med syndikalismen och den katalanska nationalismen som väckte hans politiska intresse. När lärarutbildningen var avslutad hade Nin redan blivit övertygad socialist och tog anställning i en skola som drevs av fackföreningarna. Nin anslöt sig till det socialistiska ungdomsförbundet och började skriva i den socialistiska vänsterflygelns veckotidskrift Justícia Social (Social rättvisa). Trots sin socialistiska övertygelse betraktade Nin den anarkosyndikalistiska organisationen CNT som den viktigaste revolutionära kraften i Spanien och gick med i CNT:s fackförening för de fria yrkena, där han snart blev vald till ordförande.

Den ryska Oktoberrevolutionen 1917 gjorde ett starkt intryck på den spanska arbetarrörelsen och i både socialistpartiet och CNT utvecklades strömningar som drogs till bolsjevismen.

Nin anslöt sig till dessa och kämpade för anslutning till den 1919 bildade Tredje Internationalen (Komintern) – Nin hade blivit kommunist. I mars 1921 valdes han till generalsekreterare i CNT:s nationella kommitté och månaden därpå utsågs han att ingå i den CNT-delegation som skulle närvara vid Kominterns tredje världskongress och vid Röda Fackföreningsinternationalens (RFI) grundningskongress samma år. I Moskva valdes Nin till sekreterare i RFI och stannade kvar i Sovjetunionen för att sköta denna uppgift. Som representant för RFI ingick han också i Kominterns exekutivkommitté (EKKI). Under sin vistelse i Sovjetunionen blev han dessutom medlem i det ryska kommunistpartiet och delegat i Moskvasovjeten.

Under andra hälften av 20-talet började emellertid svårigheterna. Nin anslöt sig till den antistalinistiska vänsteroppositionen och när denna besegrats av Stalin & Co uteslöts Nin 1927 (tillsammans med ett stort antal sovjetiska kommunister) ur partiet. Slutligen utvisades han 1930 ur Sovjetunionen och återvände till Spanien.

I Spanien återupptog Nin sin politiska aktivitet, vilket ledde till att han vid flera tillfällen arresterades och fick sitta i fängelse. Nin deltog i uppbygget av den internationella vänsteroppositionen och var ledare för dess spanska sektion ända till 1935, då denna bröt med den internationella rörelsen på frågan om hur partiet skulle byggas i Spanien. Trotskij och majoriteten av den internationella vänsteroppositionen menade att man borde ta fasta på den radikalisering som ägde rum i det spanska socialistpartiet och ansluta sig till detta för att där stärka de revolutionära strömningarna (entrism). Nin och majoriteten av den spanska sektionen förkastade denna inriktning. I stället slog den sig 1935 samman med Joaquin Mauríns Bloc Obrer i Campero (Arbetar- och Bondeblocket), en Bucharin-inspirerad utsplittring ur det spanska kommunistpartiet som hade nästan hela sin styrka förlagd till Katalonien och Valencia. Detta gav upphov till en ny partibildning, Partido Obrero de Unificación Marxista (arbetarpartiet för marxistiskt enande) – POUM.

Efter det spanska inbördeskrigets utbrott blev Nin POUM:s generalsekreterare och främste ledare, ty Maurín hade oturen att befinna sig i Galicien vid upproret och tillfångatogs där av de segrande Franco-styrkorna.

Som representant för POUM blev Nin justitieminister i den katalanska provinsregeringen. Detta kritiserades skarpt av Trotskij eftersom det innebar att POUM deltog i en borgerlig regering som arbetade för att undergräva de spanska massornas landvinningar. POUM:s politik vacklade mellan en revolutionär och reformistisk inriktning (centrism).1

För stalinisterna, som slogs för att vrida tillbaka den spanska revolutionen i helt borgerliga banor och därför gick till frontalangrepp på arbetarnas och de fattiga böndernas sociala erövringar, var dock POUM med sin syn på den spanska revolutionen som en socialistisk revolution en fiende som, måste undanröjas. POUM:s kritik av stalinismen och övergreppen mot oppositionella i Sovjetunionen kunde heller inte tolereras. Den stalinistiska hetsen mot POUM nådde sitt klimax efter de s k majhändelserna i Barcelona 1937.2 Nin arresterades den 16 juni (tillsammans med andra POUM-ledare) och den ryska säkerhetspolisen (GPU!) tog hand om honom. Efter att ha utsatts för tortyr för att i Moskvarättegångarnas anda fås att erkänna att han var Franco-agent – något som skändligen misslyckades – mördades han.3

Det spanska kommunistpartiet och mordet på Nin

Mordet på Andreu Nin tillhör de mörkaste kapitlen i den stalinistiska världsrörelsens historia. Det är därför heller inte så underligt ät detta brott har plågat det spanska kommunistpartiets sjuka samvete fram till våra dagar.

Detta kan helt naturligt lättast iakttas då ledande spanska kommunister uteslutits eller brutit med partiet och därmed frigjorts från partidisciplinen. Nästan undantagslöst har sådana f d stalinister uttryckt sin avsky och ånger över behandlingen av POUM och i synnerhet mordet på Nin. Ett sådant exempel är Jesús Hernandez som under inbördeskriget tillhörde det allra högsta ledargarnityret i partiet (politbyråmedlem och spansk representant i EKKI, minister i folkfrontsregeringen och generalkommissarie i armén). Efter några års exil i Sovjetunionen och sedan i Mexico, hamnade Hernandez i opposition mot gruppen kring »La Pasionaria« och uteslöts ur partiet. En tid efteråt (1952) publicerade han en bok som avslöjade många detaljer om spanska kommunistpartiets inre liv och agerande under inbördeskriget. Till de frågor som Hernandez sprider ljus kring är hur spanska kommunistpartiet och den ryska säkerhetspolisen iscensatte förföljelsen av POUM och mordet på Nin.4

Ett exempel av senare datum är Fernando Claudín, som tillhörde kommunistpartiets högsta ledning ända till 1964. I en numera mycket känd bok om den kommunistiska världsrörelsen skriver Claudín:

»… repressionen mot POUM, och i synnerhet det avskyvärda mordet på Andreu Nin, är det svartaste bladet i PCE:s (spanska kommunistpartiet) historia. PCE blev medbrottsling till det brott som begicks av Stalins hemliga polis. Liksom alla andra kommunister i världen vid denna tid och under många år därefter, var vi spanska kommunister utan tvivel förblindade av de monstruösa lögner som fabricerats i Moskva. Men detta befriar oss inte från vårt historiska ansvar. Det har gått fjorton år sedan SUKP:s 20:e partikongress (1956), och PCE har fortfarande inte gjort självkritik eller erbjudit sig att samarbeta för att reda ut vad som hände. Även om vi antar – och detta är enligt min mening ganska troligt – att de nuvarande PCE-ledarna inte kan bidra med så mycket till det som redan är känt, skulle de åtminstone kunna kräva av SUKP att det offentliggör den information som endast de besitter. Nin-affären tillhör Spaniens historia, inte bara Sovjetunionens.« 5

Claudín formulerade detta omdöme för drygt tio år sedan och sedan dess har faktiskt en del hänt i frågan om det spanska kommunistpartiets hållning till POUM och fallet Nin, men i det stora hela är omdömet fortfarande giltigt.

Hur har då den officiella hållningen utvecklats i det spanska kommunistpartiet under historiens lopp? I själva verket har den genomgått olika faser.

Under inbördeskriget och de närmaste fem åren därefter drev de spanska stalinisterna en omfattande smädeskampanj mot allt som hade med POUM att göra och försvarade hetsjakten mot dess medlemmar. POUM stod i maskopi med Franco och den internationella fascismen hävdade man. Men i fråga om Nins försvinnande förnekades att partiet hade något med det att göra. I stället påstods att han flytt till fascisterna! På frågan om vart Nin tagit vägen svarade kommunistpartiets propagandister: »Till Salamanca (Francos huvudstad, min anm.) eller Berlin!«.

Några år senare följde nästa fas, i mystifieringen av fallet POUM och Nin. Man fortsatte förstås att beskylla POUM för kontrarevolutionär aktivitet, men de allra grövsta anklagelserna fick efterhand falla i glömska. Beträffande förföljelserna mot POUM lägrade sig emellertid en fullständig tystnad. Man talade inte om det.6 Detta återspeglade givetvis partiledningens sjuka samvete. De officiella partirösternas tystnad kring de värsta aspekterna av behandlingen av POUM var bara ena sidan av det mynt vars andra sida var de ångerfulla f d partimedlemmar som försökte lätta på sina samveten genom att avslöja partiets ruttna agerande under inbördeskriget.

Den fas som vi nu befinner oss i inleddes i mitten av 70-talet. Då började ledande kommunistpartimedlemmar att försiktigt ta avstånd från delar av partiets verksamhet under inbördeskriget. Denna omsvängning möjliggjordes av att banden till Moskva lossades och dess främsta drivkraft var att partiets möjligheter att spela en roll i Spanien krävde att det bättrade på sitt skamfilade rykte. Agerandet mot POUM tillhörde de frågor som många inom den spanska arbetarrörelsen hade svårt att förlika sig med och därför måste partiledningen göra något åt detta.

Den som anslog tonen var partiets generalsekreterare, Santiago Carrillo, som tillhörde de ledande kommunisterna redan under inbördeskriget. I en filmintervju 1974 yttrade han för första gången att POUM »inte var något provokatörsparti«, utan »en strömning i den revolutionära rörelsen«.7 Förvisso ett förvånande uttalande för de som vant sig att från kommunistpartiet höra att POUM var fascistagenter.

Från denna tidpunkt har partiet och dess talesmän hävdat att POUM nog ville väl, men att det förde en ansvarslös »äventyrspolitik«. Detta sägs vara anledningen till att POUM förföljdes, men man påstår inte längre att denna förföljelse var riktig. Den framställs istället som ett olycksfall i arbetet. Den andra sidan av denna nya officiella hållning är att man samtidigt försöker bagatellisera kommunistpartiets roll och ansvar för förföljelserna, och fallet Nin förnekar man all kännedom om.

Den nya attityden är givetvis »smakligare« än den gamla och fungerar därför också smärtlindrande för den vanlige kommunistpartimedlemmen, som hjälpligt kan döva sina olustkänslor i fråga om partiets historiska arv. Den nya hållningen är emellertid inte ärlig. Den är ett nytt sätt att sopa sanningen under mattan. Kommunistpartiets ledning vill helt enkelt inte röra i frågan alltför mycket och reda ut det verkliga händelseförloppet och partiets roll. I stället tillgrips förtiganden, halvsanningar och förvrängningar för att dölja de värsta aspekterna av politiken och rättfärdiga andra. Självkritiken är milt sagt halvhjärtad och utgör bara en ny fas i mystifieringen av partiets historia. Det ovan citerade omdömet från F. Claudín står därför fast.

Som ett exempel på hur man nu behandlar frågan kan vi ta Carrillos bok om eurokommunismen, där han skriver

»Andreu Nin försvann efter majputschen i Barcelona 1937. Enligt en version mördades han av en parallellpolis, enligt en annan version flydde han till det fascistiska lägret. Allt som har kommit fram efter kriget, eller snarare den slutsats man kan dra av det som kommit fram, bekräftar otvivelaktigt att Andreu Nin mördades och inte försökte fly till fiendelägret. Jag kan säga att kommunistpartiet, dess ledande organ, hade inget materiellt ansvar i dessa händelser och om någon kommunist deltog som individ i det hela – något som jag inte känner till – så gjorde han det på eget bevåg och inte på partiets order …«

Carrillo erkänner nu att »Nins död var en avskyvärd och oförsvarlig handling« men tillägger att det måste ses i sitt sammanhang (»vi befann oss i fullt inbördeskrig mot fascismen«).8

Vi upprepar att t ex Carrillos uttalande ovan givetvis utgör ett stort steg framåt jämfört med de stinkande besvärjelser som serverades förut. De erkännande som nu faktiskt gjorts kan också användas för att pressa fram ytterligare klargöranden, något som Carrillo & Co helt naturligt inte är så villiga till. Citatet ovan illustrerar också det vi sagt om att ledarna i kommunistpartiet fortfarande är ovilliga att gå till grunden med det hela och ärligt beskriva partiets roll i händelseutvecklingen. Carrillo skriver t ex med en falsk »objektivitet« att Nin enligt »en version« flydde till fascistlägret. Vems »version«? Givetvis var detta det stalinistiska kommunistpartiets version, ingen annans. Carrillo hävdar att kommunistpartiet inte hade något »materiellt ansvar« för mordet på Nin. Med ideologiskt och politiskt då? Tystnad! Carrillo spelar okunnig om det verkliga händelseförloppet trots att det idag finns mängder av fakta och vittnesmål som visar hur det gick till och att partiledningen bevisligen var informerad om och sanktionerade arresteringen av Nin m m. Det är möjligt att ledningen för partiet inte hade något direkt med mordet på Nin att göra. Det är möjligt att Carrillo personligen inte var informerad om arresteringen av Nin (vilket däremot »La Pasionaria« var – om C. haft något intresse av att utreda frågan kunde han ju krävt att hon skulle tala om vad hon visste). Det allvarligaste med Carrillos ståndpunkt är att han inte vill framställa partiets agerande på ett ärligt sätt och inte vill utreda frågan närmare. Oavsett partiets roll i själva mordet på Nin var det nämligen stalinisterna som skapat de materiella betingelserna och de politiska och ideologiska förutsättningarna som möjliggjorde förföljelserna mot POUM och dess medlemmar.

Andreu Nins renässans

En av anledningarna till att Carrillo och det spanska kommunistpartiet inte längre så hårdnackat vill försvara sin politik under inbördeskriget är att de sista åren av kamp mot Franco-diktaturen och de första åren av demokratisk öppning i Spanien medförde att många radikala spanjorer sökte sig tillbaka till den spanska arbetarrörelsens historia för att där finns svar på de frågor man stod inför i sin revolutionära aktivitet. I detta sökande efter historiska inspirationskällor stötte man på POUM och Nin, vars teori och praktik innehöll mycket mera matnyttigt än den sterila soppa som fanns i en Jose Diaz’ (partiets generalsekreterare under inbördeskriget) eller en Dolores Ibárruris (»La Pasionaria«) skrifter från 30-talet och framåt. Som ett resultat av detta publicerades en rik flora av böcker och dokument om spanska inbördeskriget och många av dessa behandlade POUM ur en helt annan synvinkel än den som kommunistpartiet försökt stadfästa. Andreu Nins liv och verk kom på modet.9 Nins skrifter plockades fram igen och gavs ut i upplagor som många gånger fick strykande åtgång. 10

Detta är nu inget förvånande, ty i försöket att bygga upp en revolutionär rörelse i Spanien är det omöjligt att bortse från arvet från POUM och Nin. Även om man kan ha många kritiska synpunkter på denna tradition, så är det ändå i stort sett endast i denna strömning i den spanska arbetarrörelsen som det finns något att lära överhuvudtaget. Detta blir särskilt uppenbart vid en jämförelse med det spanska kommunistpartiet, som i sina led inte kan uppvisa någon teoretiker av format överhuvudtaget: det finns inte en enda bok av teoretiskt värde som skrivits av en aktiv partimedlem.

Nin som teoretiker

Nin var en lysande skribent. Förutom politiska skriverier gjorde han sig också känd som en kunnig litteraturkritiker och en mycket skicklig översättare (till katalanska och spanska) av både skönlitteratur (främst från ryska) och politisk litteratur (bl a av Trotskij).

Det bestående värdet i Nins politiska och teoretiska arbeten ligger inte främst i att de skulle vara särskilt originella eller nyskapande. I detta avseende kan Nin inte jämföras med en Lenin, Trotskij, Luxemburg eller Gramsci. Nej, hans främsta företräde består i att han hade en stor förmåga att på ett levande och lättfattligt sätt sammanfatta och förklara redan existerande marxistiska idéer och tillämpa dessa i analyser av konkreta problem. Nin var så att säga något av en pedagog, en lärare, vilket f ö ju överensstämde med hans profession.

Nins viktigaste arbeten kan indelas i tre grupper:

Den nationella frågan

Att Nin skrev så mycket om problemen kring nationalismen, nationella självbestämmanderätten osv var egentligen ganska naturligt med tanke på att dessa frågor var av stor vikt i Spanien (vid denna tid gällde det främst katalanerna och baskerna). Nin behandlade de nationella problemen både utifrån mer principiella, teoretiska utgångspunkter och i dess konkreta uttryck i Spanien. Till den första kategorin hör förutom en rad artiklar också ett större arbete (»Rörelserna för nationell frigörelse«, skriven 1934) som på ett utomordentligt sätt sammanfattar den marxist-leninistiska teorin i frågan och försvarar denna mot andra politiska strömningar och teorier. På sin tid var Nins arbete det enda verk som på ett helgjutet sätt försökte framställa denna teori (Lenin gjorde t ex aldrig något försök att sammanställa sina spridda skrifter till en helhet). Idag är det bättre beställt, men Nins arbete intar fortfarande en hedersplats bland det bästa som skrivits i frågan.11

Den spanska revolutionens problem

Dessa arbeten, som utgörs av artiklar, programmatiska skrifter m m behandlar många aspekter av den spanska verkligheten: Spaniens ekonomiska, politiska och sociala utveckling, anarkosyndikalismens natur och roll, den spanska socialdemokratin och stalinismen, kampen mot fascismen, taktiska och strategiska problem i partibygget och i den spanska revolutionen m m.12

En del av dessa skriverier är kontroversiella ur politisk synvinkel, men det är obestridligt att de kvalitetsmässigt står skyhögt över allt det som producerades av stalinister, socialister eller anarkister vid denna tid. Därför är de också – oberoende av vad man anser om POUM:s politik under inbördeskriget – en obligatorisk läsning för den som önskar en djupare förståelse för utvecklingen i Spanien på 30-talet och idag. Detta är givetvis också en av anledningarna till det stora intresse som POUM i allmänhet och Nin i synnerhet rönt i Spanien under det senaste årtiondet. Som politisk organisation är POUM av idag bara en betydelselös liten grupp, men dess arv – på gott och ont – utgör fortfarande en rik källa att ösa ur för revolutionärer. Och POUM:s främste teoretiker – Nin – är död, men hans tankar lever.

Internationella frågor

Nin behandlade de flesta av de frågor som var brännande på 20- och 30-talen. Han skrev om fascismen och kampen mot den, han synade den internationella arbetarrörelsen (både partier och fackföreningsrörelsen), han spred kunskap om Oktoberrevolutionen och följde initierat utvecklingen i Sovjetunionen (stalinismens framväxt och roll) m m. Många av dessa skrifter och böcker bibehåller fortfarande en friskhet och aktualitet som gör dem utmärkta både för skolningsändamål och i propagandistiska syften.13

l en så här kortfattad redogörelse är det givetvis omöjligt att ge någon rättvisande bild av Nin, som utan tvivel var den främste spanske marxisten under 1900-talets första hälft. Det bästa sättet att bilda sig en uppfattning om hans bidrag till marxismen är helt naturligt att läsa hans skrifter. Tyvärr är det ju en ganska poänglös uppmaning eftersom det inte är så många förunnat att läsa spanska eller katalanska. För att göra en bredare svensk publik förtrogen med Nin krävs det tillgång till översättningar, helst till svenska men även översättningar till engelska skulle kunna läsas av åtskilliga. Vi lär dock få vänta på sådana mer omfattande Nin-urval. Vi i Fjärde Internationalens redaktion kommer dock att dra vårt strå till stacken för att våra läsare ska få några smakprov. Till detta nummer har vi översatt en liten artikel om Marx’ och Engels’ syn på den nationella frågan. Den publicerades första gången i Comunismo (den spanska vänsteroppositionens teoretiska tidskrift) i augusti 1934.

Martin Fahlgren

NOTER

1. Trotskijs kritik av POUM, samt ett utdrag ur den brevväxling som Trotskij och Nin förde fram till 1935, finns publicerad på engelska i Trotsky, The Spanish Revolution, Pathfinder Press, New York 1973. En historik över den spanska trotskismen fram till 1935 finns på spanska: Pelai Pages, El movimiento Trotskista en España, Ediciones Peninsula, Barcelona 1977 (författaren sympatiserar med POUM).

2. Om majhändelserna, se t ex F. Morrow, Spanien – revolution och kontrarevolution. Bokförlaget Röda Rummet, Stockholm 1976 (kap. 10).

3. Om mordet på Nin och förföljelserna mot POUM, se Thomas, Spanska inbördeskriget, Rabén och Sjögren. Ystad 1978, s. 557-563. För den som läser spanska finns en mer detaljerad redogörelse i Gorkin, El Proceso de Moscú en Barcelona, Aymá, Barcelona 1974.

4. Boken kallades ursprungligen »Det stora förräderiet«, men senare upplagor har haft den mer agentromanaktiga titeln »Jag var en minister åt Stalin«. (Yo fui un ministro de Stalin, G. del Toro, Madrid 1974).

5. Claudín, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 1, Röda Rummet/Barrikaden, Surte 1979, s. 438.

6. Detta gäller t ex den officiella partihistoriken Historia del Partido Comunista de España, Editions sociales, Paris 1960 och Dolores Ibárruris memoarer, El único Camino, Memorias de la Pasionaria, Mexico, D.F., 1963.

7. Citerat i V. Alba, El Partido Comunista en España, Editorial Planera, Barcelona 1979, s. 228. Filmen heter Les deux memoires.

8. S. Carrillo, Eurocomunismo y Estado, Ed. Crítica, Barcelona 1977, s. 151-152. Med det krystade argumentet att frågan om Nin måste »betraktas som inlägg i en spansk diskussion« (!) har i svenska upplagan översättaren strukit det ovan citerade avsnittet (Europakommunismen och staten, Rabén & Sjögren, Malmö 1978, s.10).

9. Det publicerades t ex flera biografier över Nin. Av dessa kan vi nämna följande: Victor Alba, Dos Revolucionarios: Andreu Nin – Joaquin Maurín. Seminarios y Ediciones, Madrid 1975; Pelai Pagés: Andreu Nin: Su Evolución Política, Zero, Madrid 1975; F. Bonamusa: Andreu Nin y el Movimiento Comunista en España, Anagrama, Barcelona 1977.

10. Den fullständigaste utgåvan av Nins arbeten står bokförlaget Editorial Fontamara i Barcelona för, men även en rad andra har bidragit till Nins renässans, t ex Castellote Editor, Ruedo Ibérico, Ediciones Júcar, Ediciones de la Torre och Zero.

11. Boken nyutgavs 1977 under titeln Los Movimientos de Emancipación Nacional, Ed. Fontamara, Barcelona och har utkommit i flera upplagor sedan dess. Nins viktigaste artiklar om den nationella frågan i Spanien finns samlade i La Cuestión Nacional en el Estado Español, Ed. Fontamara, Barcelona 1979.

12. De viktigaste arbetena om den spanska revotutionen finns samlade i La Revolución Española, Ed. Fontamara, Barcelona 1978.

13. Om fascismen, se t ex boken Las Dictaduras de Nuestro Tiempo (skriven 1930), Ed. Fontamara, Barcelona 1977; om fackföreningsfrågan, se t ex Las Organizaciones Obreras Internacionales, (skriven 1932), Ed. Fontamara, Barcelona 1978; ett urval av Nins skrifter om den ryska revolutionen finns i La revolución Rusa, Ed. Fontamara, Barcelona 1978.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1981

Nicolas Krassó och Ernest Mandel om Trotskijs marxism

Debatten mellan Nicolas Krassó och Ernest Mandel om Trotskijs marxism fördes ursprung- ligen i den brittiska vänstertidskriften New Left Review (NLR) under 1967-68. Debatten, som inleddes med en artikel av Krassó i NLR nr 44 (hösten 1967), fick stor genomslagskraft och spridning. Den engagerade även andra skribenter (bl a skrev Tamara Deutscher, hustru till den kände marxistiske Trotskij-biografen Isaac Deutscher, ett inlägg i NLR).

Vilka var då debattörerna? Mandel en känd företrädare för den trotskistiska Fjärde Internationalen, behöver förmodligen ingen närmare presentation. Men vem var Krassó?

Nikolas Krassó var ungersk (antistalinistisk) kommunist, som anslöt sig till det ungerska kommunistpartiet redan vid fjorton års ålder. Han var en flitig skribent i kommunistpartiets teoretiska tidskrift 1947-49, men råkade i onåd i samband med den kampanj som 1950 riktades mot den marxistiske filosofen Georg Lukàcs. Efter sin militärtjänst deltog han i den intellektuella kampen mot ärkestalinisten Rakosi i kommunistpartiets ledning. Krassó deltog aktivt i Ungern-upproret, där han spelade en mycket viktig roll för bildandet av Budapests centrala arbetarråd. Efter upproret slagits ned tvingades han att gå i exil och kom till England, där han vid 60-talets början kom med i redaktionen för New Left Review.

Debatten mellan Krassós och Mandels översattes till många språk. I Sverige publicerades Krassós inledande inlägg i tidskriften Zenit och senare (1971) gavs debatten ut i bokform (i Zenitserien). Boken var försedd med en snorkig inledning av Zenit-redaktören Lennart Berntson, som uppenbarligen inte litade på att läsarna skulle ”förstå” att Mandel ”förlorade” debatten och därför tog han fram pekpinnen och för att klargöra hur det hela förhöll sig. Vi förstår honom, ty för det krävs ett stort mått med spetsfundigheter för att komma ifrån den rimliga slutsatsen att det i själva verket var Mandel som gick ”segrande” ur debatten, en konklusion som f ö en stor del av NLR-redaktionen delade, eftersom den närmade sig Fjärde Internationalen (och vissa redaktionsmedlemmar gick även med i FI, bl a Robin Blackburn). Det är i detta sammanhang heller inte så underligt att Berntsons inledning även föranledde en debatt i tidskriften Zenit (med inlägg från trotskisten Benny Åsman). I denna artikelsamling har vi dock inte tagit med något av denna sidodebatt, utan enbart Krassó/Mandel-inläggen – de behöver inga tillrättalägganden, utan reder sig utmärkt själva.

Januari 2007
Martin Fahlgren