SAP och löntagarfonderna

I förra numret av Fjärde Internationalen inledde Tom Hansson och Per Reichard en diskussion om reformismen och löntagarfonderna. Deras artikel hade rubriken »Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken». l artikeln var författarna inte bara kritiska mot den politiska linje som innebar ett avståndstagande från Meidners löntagarfonder, dvs bl a KAF:s ståndpunkt. De ifrågasatte också, direkt och indirekt, olika element i den teori om revolutionen och det revolutionära medvetandet som KAF:s inställning till Meidnerfonderna vilar på.

Två medlemmar i KAF besvarar nu Hansson/Reichard. De gör det i två artiklar, där den första griper tag i de grundläggande teoretiska frågeställningarna, och försöker klargöra innebörden i den syn Hansson/Reichard utvecklar. Denna artikel publicerar vi nu, medan den andra delen, som utgör en diskussion om just Meidnerfonderna och deras funktion, kommer i nästa nummer… då förhoppningsvis tillsammans med ytterligare material som knyter an till diskussionen.

SAP och löntagarfonderna
Göte Kildén och Gert-Inge Johnsson

Tom Hansson och Per Reichard, två Kamrater från Socialistiska studiegruppen, publicerade i förra numret av Fjärde Internationalen en lång artikel, där de kritiserade den svenska vänsterns inklusive KAF:s inställning till LO:s förslag om löntagarfonder. Det var en artikel med höga och viktiga ambitioner.

Den försökte nämligen inte bara fånga upp de bakomliggande orsakerna till LO:s fondförslag och vilka konsekvenser det kan få för ekonomins och klasskampens utveckling. Den diskuterade också klassmedvetandets innehåll och utveckling, reformismens karaktär och taktiken gentemot den samt övergångsstrategins kännetecken och funktion. Den innehöll slutligen en rad synpunkter på det revolutionära partiets roll och flera andra frågor.

På grund av detta digra innehåll i TH/PR:s artikel har vi delat upp vårt svar i två delar. I denna artikel diskuterar vi de grundläggande frågorna om klassmedvetandets utveckling, arbetarklassens revolutionära potential och förtruppspartiets uppgifter som TH/PR ställt. Vi försöker också visa på en del av de felaktiga strategiska och taktiska slutsatser som TH/PR:s resonemang på dessa punkter ger upphov till. I en artikel skall vi sedan gå in konkret och diskutera taktiken gentemot Meidner-fonderna för att där ställa våra slutsatser mot de slutsatser som kamraterna TH/PR dragit.

Orsaken till det digra innehållet i TH/PR:s artikel är naturligtvis att en meningsfull diskussion om taktiken gentemot LO:s fondförslag inte kan föras om man inte beaktar alla deras frågeställningar.

På nästan varje punkt har de en uttalad eller outtalad kritik av Kommunistiska Arbetarförbundets politik, en kritik som de i slutet av artikeln summerar med följande ord:

-Först när trotskismen avlägsnar sin idealistiska barlast i denna fråga (syftar på övergångsprogrammet, vår anm.) liksom i fråga om ansvarstagandet, samt i en rad andra frågor kan det betraktas som ett seriöst alternativ, strategiskt och taktiskt i vår del av världen. Låt kampen avlägsna skrivbordsprodukterna och vänd ansiktet mot verkligheten.-Våra herrar och damer nu är det er tur. (sid. 60)

Vi tackar för det tillfället att gå i skriftlig polemik med några av kamraterna från studiegruppen. Ty en öppen och frisk politisk polemik är en förutsättning för att vi gemensamt ska nå fram till en riktig position. Ensamma i vår kammare, genom individuellt teoretiserande går vi lätt fel, snävar vi lätt in oss, men i en gemensam diskussion kan vi ringa in problemen och lösa dem.

Förutsättningarna för att komma framåt i den diskussionen är så mycket större när man har vissa gemensamma utgångspunkter och en del gemensamma referensramar – något vi uppenbarligen har med kamraterna i studieorganisationen. Det är därför med gott hopp om en fruktbar fortsättning som vi gripit oss an verket att polemisera mot Tom Hanssons och Per Reichards artikel om »arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken».

I jämförelse med den gröna och myllrande verkligheten är all teori grå. Det konstaterade redan Mefistofeles i Goethes Faust. Men likväl måste den utgå från och försöka fånga det verkliga livets spänning och mångfald. Att de inte lyckas med detta tror vi är en av TH/PR:s grundläggande brister. Deras teori blir ibland alltför entonig och ibland fylld av oupplösliga motsägelser.

Det är uppenbart att de utifrån en diskussion om LO:s förslag till löntagarfonder ställt alla de viktiga och tor en revolutionär organisation avgörande frågor vi nämnde inledningsvis. Men istället för att ge hållbara svär missar de istället ofta det väsentliga, det som måste till för att den grå teorin åtminstone hjälpligt skall fånga livets gyllene träd.

Istället för en politisk diskussion om bakgrunden till löntagarfonderna och deras funktion i samhället, får vi oss därför till livs en syn på kapitalismens utveckling där klasskampen lyser med sin frånvaro.

Istället för en hållfast teori om klassmedvetandet och reformismen ger de oss en rad motsägelsefulla påståenden.

Istället för ett verkligt alternativ till den taktik KAF förespråkar gentemot LO-förslaget kapitulerar de både taktiskt och strategiskt inför socialdemokratin.

Istället för en genomarbetad artikel har kamraterna skrivit ett inlägg där det stundtals går vattentäta skott mellan olika påståenden och olika avsnitt.

Låt oss gå till verket för att ge våra påståenden ett innehåll och för att antyda de svar vi vill ge på en del av de grundläggande frågor som TH/PR ställer med sin artikel!

Vad kamraterna sökt och vad de sagt

-Är arbetarklassen en ’objektivt revolutionär klass’, frågar Hansson och Reichard. Deras svar är nekande:

-Arbetarklassen saknar således på den ekonomiska nivån skäl att vara revolutionär. Den kan enligt vår mening därför inte betraktas som en ’objektivt revolutionär klass’. Visserligen är den ekonomiska nivån endast bestämmande i ’sista hand’, men om det på denna nivå inte finns något konkret att ta på som pekar på inneboende revolutionära egenskaper, finns inte heller skäl att kalla klassen revolutionär, (sid 50)

Detta påstående är grundläggande för den teori TH/PR försöker upprätta. Det är ur den man bland annat kan härleda deras mer eller mindre outtalade, konspirativa syn på det revolutionära maktövertagandet och partiets roll. Det är också därur de härleder nödvändigheten att skapa en »ny form av taktiskt tänkande» (sid. 50).

Det kan därför vara värt mödan att tränga igenom deras argumentering på denna punkt.
-Det här till marxistisk dogmatik att hänvisa till arbetarklassens egentliga revolutionära karaktär, säger TH/PR (s. 49).

Men de gör sig aldrig besvär med att försöka ta reda på vad den »marxistiska dogmatiken» menar med detta påstående.

Låt oss börja med att slå fast TH/PR:s outtalade definition av begreppet ’objektivt revolutionär klass. För dem är det liktydigt med att arbetarklassen spontant, på grund av objektiva faktorer i det kapitalistiska samhällssystemet, blir medveten om nödvändigheten att i en revolution störta kapitalismen för att upprätta ett socialistiskt samhälle samt att den spontant får en sådan medvetenhet att den också är förmögen att genomföra denna revolution.

Det faktum att den västeuropeiska och amerikanska arbetarklassen inte genomfört segerrika revolutioner blir för TH/PR därför ett argument mot begreppet objektivt revolutionär klass:

– Om arbetarklassen vore revolutionär återstår det att förklara varför den aldrig gjort revolution i de länder där den varit stor, koncentrerad och välorganiserad (sid. 49).

Genom hela avsnittet glömmer de att göra en klar åtskillnad mellan ett subjektivt och objektivt klassbegrepp. Istället är deras språk hela tiden glidande. Ibland talar de om »objektivt revolutionär klass», ibland om »egentligt revolutionär klass» och ibland används enbart begreppet »revolutionär klass» som då (omedvetet) får en subjektiv betydelse. På några ställen identifieras till och med klassens objektivt revolutionära intressen med »klassintresse» överhuvudtaget (se sid. 49 längst ned).

Frågan om arbetarklassen är en »objektivt revolutionär klass» blir därför för TH/PR en fråga om arbetarklassen idag är revolutionär. Svaret på den frågan kan ju inte bli annat än nej. För vem vill beteckna exempelvis dagens svenska arbetarklass som revolutionär? Såvitt vi vet ingen.

Får vi tro TH/PR så kommer den inte att bli det heller:
-Arbetarklassen blir enligt vår mening aldrig medvetet revolutionär, konstaterar de.

Vad är det då som arbetarklassen är och vad är det den blir enligt TH/PR?
Arbetarklassen står i motsatsställning till kapitalet säger man, »men denna motsatsställning mellan arbete och kapital är inte i sig någon grund för revolutionärt medvetande, utan leder bara till den ständiga inomkapitalistiska kampen om produktionsvärdets fördelning mellan polerna, och om de villkor under vilka produktionen sker» (sid 50).

Denna inomkapitalistiska kamp, säger man vidare, ger arbetarklassen aldrig upp och det är »denna kamp, och det som hör till den (som) utgör arbetarklassens intresse i objektiv bemärkelse» (sid. 50).

Om vi ska summera TH/PR:s olika påståenden så skulle vi alltså kunna säga att vad arbetarklassen alldagligen inte gör – dvs revolution – är bevis på att den inte är någon »objektivt revolutionär klass», och det som den alldagligen gör bestämmer dess »klassintresse i objektiv bemärkelse».

Åtminstone vi frågar oss varför kamraterna överhuvudtaget laborerar med begrepp som objektiv och subjektiv när det senare alltid tycks bestämma innehållet i det förra.

Därmed är vi tillbaka vid den fråga som TH/PR aldrig tycks ha ställt sig: vad menar de »dogmatiska marxisterna» med begreppet objektivt revolutionär klass och vad är det för mening med ett sådant begrepp?

Vad förmår arbetarklassen?

Innan vi försöker besvara den frågan ska vi peka på en besynnerlig motsägelse i detta avsnitt av TH/PR:s artikel.

De konstaterar först att vad arbetarklassen »aldrig ger upp» är den »inomkapitalistiska kampen». Några stycken längre ner säger de sedan att denna kamp ger upphov till en »reformistisk inställning i klassen». Slutligen definierar de innehållet i en variant av denna reformistiska inställning.

Det visar sig då att motsättningen mellan arbete-kapital som »bara leder till den ständiga inomkapitalistiska kampen om produktionsvärdets fördelning mellan polerna, och om de villkor under vilka produktionen sker» egentligen leder till en hel del.

Den leder till ett medvetande om att den »inomkapitalistiska kampens» mål är »det socialistiska samhället (som) fungerar solidariskt och är jämlikt». Ett samhälle som i arbetarnas medvetenhet vidare kännetecknas av att »arbetarna och folket styr produktionsenheterna. Kapitalisterna är utsugare och behövs inte» (sid 50).

För Reichard och Hansson är detta »en kapitalism utan avigsidor och kapitalister». Kamraterna får faktiskt förlåta oss, men vi känner inte till någon kapitalism utan kapitalister. Ej heller någon kapitalism där arbetarna och folket styr produktionsenheterna.

Nåväl, det kanske är så, enligt TH/PR, att den inomkapitalistiska kampen visserligen kan leda till ett medvetande om att det behövs ett annat samhälle, men arbetarklassen är oförmögen att ta kamp för detta samhälle.

Arbetarklassen kan kanske gå och tycka att det vore bra om kapitalisterna avskaffades, men de tar aldrig kamp för att avskaffa dem, och definitivt inte revolutionär kamp. (Författarna är här återigen lite vårdslösa med sina ord och använder ordet »våldsam» när de antagligen menar »revolutionär».)

Men då frågar vi oss vad det var arbetarklassen – inte enstaka arbetare utan massan av arbetare – försökte avskaffa under den spanska revolutionen sommaren 1936 (för det var väl en revolution, eller….?) då de i åtminstone Asturien, Katalonien och övriga östprovinser ockuperade fabrik efter fabrik och slängde ut kapitalist efter kapitalist för att själva »styra över produktionsenheterna».

Vi frågar oss vad det var arbetarna på tusentals fabriker och jordegendomar i Portugal ville avskaffa när de för något år sedan slängde ut de forna ägarna från fabrikerna och från lantegendomarna.

Nej, verkligheten är nog lite mer grön än vad TH/PR försöker göra den till och teorin inte riktigt så grå.

Arbetarklassens revolutionära potential

– Den objektiva grundvalen för denna proletariatets ledande roll är dess ställning i kapitalismens produktionsprocess.

Så sammanfattar George Lukacs i en liten genial bok om Lenins tankevärld (l) det grundläggande elementet i de »dogmatiska marxisternas» tes om arbetarklassen som en objektivt revolutionär klass. Kort sagt: det är arbetarklassens objektiva ställning i det kapitalistiska produktionssättet som gör den till en objektivt revolutionär klass och den enda verkligt revolutionära klass som det kapitalistiska produktionssättet förmår frambringa.

Vad är det då i det kapitalistiska produktionssättet som gör arbetarklassen till en objektivt revolutionär klass? Vad menas med detta påstående och vad menas inte med det?

Vi kan lite schematiskt säga att det är två saker som gör arbetarklassen till en objektivt revolutionär klass.

Den första kan härledas ur de negativa faktorer för arbetarklassen som kapitalismen producerar genom den för kapitalismen nödvändiga utsugningen av arbetarklassen. Det är de faktorer som Marx och Engels sammanfattade med de berömda orden att »proletariatet har inget annat att förlora än sina bojor. Men de har en hel värld att vinna ».

Så länge kapitalismen består måste den leva på att utsuga lönearbetare, genom att tillägna sig det mervärde som dessa producerar. Denna utsugning kan inte ske utan förtryck av arbetarklassen, även om detta förtryck inte nödvändigtvis innebär fattigdom och misär. Men utsugningen och förtrycket är likväl ett ständigt gissel för arbetarklassen. De utgör alltid ett hot mot dess uppnådda levnadsstandard och de är de grundläggande orsakerna till att arbetarklassen ständigt måste kämpa mot kapitalet för att förbättra sina levnadsvillkor.

I det kapitalistiska samhället görs allting till varor inklusive arbetarnas arbetsförmåga som köps och säljs på den s k arbetsmarknaden. I detta förhållande ligger grunden till människornas alienerade situation under kapitalismen.

Motsatsställningen mellan arbete och kapital kan endast övervinnas genom att arbetarklassen förintar sin klassfiende. Arbetarklassens grundläggande intressen kan inte lösas inom ramen för ett samhälle byggt på utsugning och förtryck. Däri ligger en objektiv grund till att arbetarklassen är en objektivt revolutionär klass. Denna grund föder också ständigt en spontan kamp mellan arbete och kapital, om än inte en ständigt revolutionär kamp.

-Arbetarklassen har av marxister tilldelats rollen som förlösare av de krafter som så småningom ska förinta hela klassamhället. men den har inte utrustats med de egenskaper som krävs för att detta ska ske spontant (sid. 50).

Citatet är hämtat från TH/PR :s artikel och för en gångs skull är vi överens med dem. Arbetarklassen har inte utrustats med de egenskaper som krävs för att arbetarklassens förintande av klassamhället ska ske spontant. Men kamraterna glömmer likväl en viktig sak: arbetarklassen har utrustats med de egenskaper som krävs för att kapitalismens störtande och klassamhällets förintande skall vara möjligt! Återigen är det arbetarklassens ställning i produktionsprocessen som har tilldelat den dessa positiva egenskaper.

Kapitalisterna kan inte undvika att producera sina egna dödgrävare, skrev Marx och Engels. Kapitalismen producerar och reproducerar nämligen alltid en lönearbetarklass. Arbetarklassen å sin sida reproducerar ständigt genom sitt arbete det kapitalistiska samhället. Utan arbetarklassens aktiva insats kan detta samhälle inte överleva! Däri ligger arbetarklassens enorma objektiva, eller om ni vill potentiella, styrka.

Genom sin storlek och genom sin nyckelroll i produktionsprocessen äger den som den enda klassen i det utvecklade kapitalistiska samhället den sociala kraft som krävs för att krossa kapitalismen. Och vad mera är: genom de lagar som styr det kapitalistiska samhällets utveckling förstärks också arbetarklassens sociala kraft.

Genom kapitalets och produktionens koncentration till allt färre och allt större enheter underlättas nämligen möjligheterna till att organisera och utnyttja arbetarklassens kollektiva styrka. Därmed underlättas också möjligheterna för arbetarkollektivet att bli medvetet såväl om utsugningen som hur man bekämpar den.

Ingen annan klass som det kapitalistiska samhället föder äger dessa egenskaper. Ingen annan klass besitter den objektiva styrkan att gå i spetsen för en social revolution. Häri ligger den andra orsaken till att vi kan beteckna arbetarklassen som en objektivt revolutionär klass.

Det är alla dessa faktorer som gör att det överhuvudtaget är möjligt för den objektivt revolutionära klassen att också bli subjektivt medveten om sin revolutionära potential. Och det är slutligen därför som klassamhällets förintande inte enbart är drömmar utan en objektiv möjlighet (2).

Varför gör inte arbetarklassen revolution här och nu?

Vad är det då som gör att denna objektiva potential inte dagligdags, i varje historiskt moment, omsätts i en subjektiv medvetenhet och ett revolutionärt handlande?

TH/PR gör här det något egendomliga påståendet »att mycket få diskuterat om orsakerna» till detta (sid. 50). I själva verket förhåller det sig ju precis tvärtom. Få saker har lett till en så omfångsrik debatt inom marxismen. Och få saker har givit liv till så geniala marxistiska diskussionsinlägg som just denna fråga.

Ty det var en av de frågor som Marx brottades med från den tid han själv författade Inledningen till den hegelska rättsfilosofin och han tillsammans med Engels skrev den Tyska ideologin till Kapitalet där problemet till och med tronar som första kapitlet i första avdelningen av boken.

Det var bl a den frågeställningen som lät i botten av kontroverserna mellan den unga Rosa Luxemburg och Lenin.

Det är den frågan som ligger bakom Vad bör göras och mycket annat som Lenin skrev.

Det är en frågeställning som fött verk som Lukacs’ Historia och Klassmedvetande. Den behandlas i Antonio Gramscis Fängelseanteckningar. Och den har slutligen ställts och besvarats på olika sätt i senare marxistisk debatt, av Korsch-anhängare och Lukacsanhängare, av Marcuse, av Bloch, av Frantz Fanon, av Ernest Mandel och många fler.

Nåväl, nog om detta och över till saken. Varför lever arbetarklassen inte dagligdags upp till sina objektiva möjligheter? Det grundläggande svaret som de »dogmatiska marxisterna» ger på den frågan är faktiskt inte det svar som TH/PR tillskriver dem:

-En förklaring i linje med följande brukar vara vanlig: ’borgarna har pengar och hela den ideologiska apparaten, deras indoktrinering håller tillbaka klassmedvetande!’ (sid. 49).

Att det är en viktig faktor i förtrycket av det proletära klassmedvetande! håller säkert TH PR med om, men det förklarar likväl inte varför arbetarklassen inte dagligen kan sätta sig över denna indoktrinering. Orsaken är att »denna kontroll utövas inte bara, eller ens främst, genom rent ideologiskt manipulerande, eller genom masstillägnande av den härskande klassens ideologiska produktion, utan framförallt genom ekonomins och samhällets vardag och dess effekt på de förtrycktas medvetande» (3).

Det kapitalistiska samhällets normala, eller alldagliga. funktionssätt, med dess varuproduktion, alienerande arbete, uppsplittrande boende och individualiserade fritid etc. uppammar ett medvetande som är bundet till det existerande samhällets funktionssätt. Det är måhända detta som TH PR kommit fram till. Men de glömmer att kapitalismens historia också är historien om ekonomiska och sociala kriser som fött och föder en intensiv spontan klasskamp som hotar att spränga dessa skrankor och därmed öppna vägen till ett revolutionärt medvetande.

Ty när massan av arbetare i aktiv handling sätter sig över kapitalismens normala funktionssätt, och endast då. föds också förutsättningarna för att klassen ska höja sitt medvetande till en tidigare oanad nivå.

Och historien är fylld av exempel på hur en förtryckt arbetarklass i en revolutionär krissituation snabbt kan ta språngartade steg framåt i sin politiska medvetenhet.

Den revolutionära krisen

Även om en ekonomisk kris är ett grundläggande kännetecken på en revolutionär situation så är den inte det enda (4). En förrevolutionär eller revolutionär situation innebär också att det politiska systemet – den härskande klassens förmåga att styra samhället – befinner sig i kris. En kris som gör att de arbetande massorna inte längre uppfattar det borgerliga samhället och den borgerliga statens klassförtryck som något legitimt.

Ögonvittnesskildringar och berättelser från de revolutioner och revolutionära kriser som sett dagens ljus i Europa från John Reeds skildring av den ryska Oktoberrevolutionen i »Tio dagar som skakade världen» över Orwells »Hyllning till Katalonien» till skildringar av händelserna i Portugal 1974 och 75 förtäljer oss alla samma sak: hur arbetarklassen och de förtryckta skikten i samhället i massiv skala tränger in på den politiska scen som tidigare varit förbehållen en minoritet i samhället. Hur de gör det utan respekt för hävdvunna former att tänka och handla politiskt och utan respekt för det etablerade samhällets organisationsformer. Det är i en sådan situation Trotskijs trilogi om den ryska revolutionen eller Lenins bok om Staten och revolutionen kan bli bestsellers i bokhandlar och kiosker, vilket faktiskt skedde i Chile 1971 respektive Portugal 1975!

Det är i en sådan situation som »åren räknas i veckor, månaderna i dagar och dagarna i timmar» för att tala med Rosa Luxemburg.

Det är i en sådan situation som massorna erövrar politiken. Inte borgarnas politik utan sin egen politik – sitt eget sätt att tänka, organisera och handla.

Ja, arbetarklassen är i sanning förmögen till mycket mer än den alldagliga kamp vi bevittnar på arbetsplatserna under kapitalismens ’normala’ dagar.

Den är förmögen till att ifrågasätta kapitalismens ekonomiska anarki och politiska förtryck.
Den är förmögen att organisera en kamp mot denna anarki och detta förtryck, en kamp som till innehåll och form pekar fram mot ett alternativt samhälle byggt på arbetarråd.

Och den är förmögen till allt detta utan ett organiserat ingripande av ett revolutionärt förtruppsparti!

Det är den slutsats vi måste dra av den ryska februarirevolutionen 1905, av Oktoberrevolutionen 1917, av de revolutionära kriserna i Europa efter första världskriget, av de spanska massornas frontalangrepp på sina förtryckare sommaren 1936 och av händelserna i Portugal 1975.

– Det delegerade arbetarrådet var resultatet av ett objektivt, av händelsernas gång framtvingat, behov, skrev Trotskij när han analyserade februarihändelserna i Petersburg 1905.(5)

– Den proletära revolutionens allmänna kurs är densamma över hela världen. Först den spontana formeringen av sovjeter, sedan deras utbredning och utveckling, efter vilken frågan om makten ställs, konstaterade Lenin i sin rapport på Kominterns första kongress. Det här betyder nu inte att uppkomsten av en dubbelmaktssituation är resultatet av en ren spontan process av det enkla skälet att någon sådan finns inte i dagens kapitalistiska samhälle.

Även om man inte alltid kan peka ut någon som »blåst i pipan» så finns det till och med bakom nästan varje strejk arbetare som genom sin ställning som »klassens naturliga ledare» kan mobilisera sina arbetskamrater.

Detta som ett resultat av den naturliga skiktning på den subjektiva nivån som alltid finns inom arbetarklassen. Det är också denna skiktning som är nyckeln till en förståelse av varför arbetarklassen är förmögen till en mycket avancerad kamp utan ett organiserat ingripande av ett leninistiskt parti. Den är också nyckeln till en förståelse av vår syn på partiet och den revolutionära övergångsstrategin. Låt oss därför ta en titt på denna subjektiva skiktning av arbetarklassen.

Klassmedvetande och spontan kamp

Den subjektiva skiktningen inom arbetarklassen är resultatet av flera samverkande faktorer. Den beror på skillnader vad det gäller social härstamning, skillnader i levnads- och arbetsmiljö. Den beror på att olika arbetare har olika erfarenheter av klasstrider och att de påverkats i olika grad av arbetarklassens fackliga och politiska organisationer. Schematiskt kan man indela den subjektiva skiktningen inom arbetarklassen i följande sex nivåer:

En total frånvaro av elementärt klassmedvetande. Hit hör de arbetare som inte deltar i någon form av kollektivt arbete eller kollektiv organisation.

Ett elementärt klassmedvetande. Det har de skikt inom arbetarklassen som förstår att deras mest brännande problem inte kan lösas individuellt utan kräver kollektivt handlande av arbetarklassen. Det är detta medvetande som kännetecknar majoriteten av arbetare som endast är organiserade i fackföreningar.

De skikt som har ett elementärt politiskt medvetande. Hit hör de skikt inom arbetarklassen som dessutom förstår att det är nödvändigt att organisera sig i självständiga arbetarpartier. Den är elementärt politisk därför att den säger inget om det politiska innehållet i partiets program.

De skikt som har ett elementärt politiskt medvetande och är permanent politiskt aktiva. Vad som skiljer denna grupp från den förra är alltså den permanent politiska aktiviteten. Däremot behöver den inte ha någon mer avancerad uppfattning om det politiska programmets innehåll.

De skikt som är permanent politiskt aktiva och har ett klart antikapitalistiskt medvetande, utan att därför vara revolutionära marxister. Det är detta skikt som vi kallar för avancerade arbetare. De utgör en nyckelgrupp i hela den revolutionära processen, och det är dem det är livsnödvändigt att vinna för det revolutionära partiets politik. Det är dessa arbetare som mer än några andra förmår att få med sig arbetarmassorna i en bred kamp mot kapitalets herravälde.

Den sjätte gruppen är de arbetare som vunnits för den revolutionära marxismens program.

Ingen av dessa grupper är enhetliga, och mellan dem finns en rad övergångsformer. Det är naturligtvis ej heller frågan om stabila grupper, vare sig storleksmässigt eller vad det gäller medvetandet. Såväl små som stora händelser på klasskampsfältet förorsakar hela tiden förskjutningar inom och mellan dessa grupper. I en förrevolutionär situation äger det rum mycket stora omkastningar och vi kan se hur det snabbt växer upp ett brett skikt av avancerade arbetare. I exempelvis Spanien har vi de senaste åren sett hur ett massavantgarde bildats inom arbetarklassen, ett skikt av arbetare som förmår leda arbetarnas kamp till en mycket hög nivå.

Det är med denna skiktning bland arbetarna i minnet som vi kan slå fast att de arbetande massorna i en förrevolutionär eller revolutionär krissituation är förmögna att föra den antikapitalistiska kampen ända fram till upprättandet av en dubbelmakt i samhället, utan ett planerande och centraliserande ingripande av ett revolutionärt förtruppsparti. Men vad de inte är förmögna till är att överskrida denna dubbelmaktssituation genom att rikta in hela arbetarmaktens sociala och politiska styrka till ett avgörande slag mot kapitalets stat.

TH/PR :s konspirativa partiteori

Till detta krävs ett organiserat ingripande av ett revolutionärt förtruppsparti.
Häri ligger skillnaden mellan den proletära revolutionen och alla tidigare klassers uppåtstigande till makten. Den proletära revolutionens seger kommer aldrig att vara frukten av massornas oerhörda skaparkraft så vida inte denna makt organiseras, centraliseras och används enligt en medveten plan för att krossa det gamla samhället och bygga ett nytt.

Den grundläggande orsaken till detta kan vi med Hanssons och Reichards ord lokalisera till det faktum att »i motsats till revolutionära klasser under historiens gång kan arbetarklassen inte börja bygga ett nytt samhälle medan det gamla består», (sid 50)

Den proletära revolutionen måste därför, som kulmen på en revolutionär process, i ett avgörande slag krossa det gamla samhällets centraliserade maktapparat – staten – för att verkligen kunna ta itu med att bygga den proletära staten.

Det är en av det revolutionära partiets uppgifter att leda detta slag genom att få till stånd en medveten planering och centralisering av arbetarnas kamp.

Att partiet, som klassens kollektiva minne, besitter kunskapen om denna nödvändighet är ett kännetecken på dess karaktär som förtruppsparti. Men bara ett. Det måste dessutom vara en integrerad del av arbetarrörelsen, för att politiskt kunna mobilisera arbetarklassen enligt den nödvändiga planen. Därför kan man aldrig – åtminstone inte om man vill diskutera sociala och politiska realiteter i klasskampen – tala om partiets medvetenhet utan att samtidigt tala om arbetarklassens medvetenhet och subjektiva skiktning.

– Arbetarklassens befrielse kan endast vara dess eget verk, skrev Marx. Den tesen rubbas inte av förekomsten av ett revolutionärt förtruppsparti. Partiets plan måste vara arbetarklassens plan och den måste förstås av arbetarklassen. Det finns inget annat sätt att säkerställa detta än genom att partiet själv inom sina led innesluter, eller åtminstone politiskt sammansmälter med, skiktet av avancerade arbetare, som är det skikt som i den revolutionära processen kan förankra en revolutionär medvetenhet hos de breda massorna.

Frångår man denna uppfattning så hamnar man oundvikligen i en mer eller mindre konspirativ syn på revolutionen och partiets uppgifter. Det är också det TH/PR gör när de skriver:

– Delar av arbetarklassen kommer att bli medvetet revolutionära, men säkerligen bara en liten minoritet. Majoriteten kommer i bästa fall att i en revolutionär situation ha . en socialistisk reformistisk medvetenhet. Har den det , kommer revolutionen att hänga på det subjektiva momentet, det vill säga på partiets förmåga att genom kampen för konkreta reformkrav föra klassens massa i konfrontation med kapitalismen, så att revolutionen följer som en logisk reform, som en nödvändighet för att förverkliga de reformistiska målsättningarna. Arbetarklassen blir enligt vår mening aldrig medvetet revolutionär, den kommer att agera revolutionärt därför att dess reformistiska medvetande och intresse kräver så. (sid 50)

Det är sant att det inom den av reformismen dominerade arbetarklassen finns flera olika medvetandenivåer, vilket vi redan påpekat. Men det finns därför ingen anledning att som TH/PR införa några nya begrepp som socialistisk respektive borgerlig reformism. Tvärtom skapar dessa bara förvirring. Reformism är för oss definitionsmässigt tron på att man via gradvisa reformer och med hjälp av statsapparaten kan växa in i det socialistiska samhället. I sin praktiska politik blir därför reformismen i grunden alltid en borgerlig strömning inom arbetarrörelsen i den meningen att den är oförmögen att leda arbetarklassen fram till ett socialistiskt samhälle. Den springande punkten här är just den felaktiga uppfattningen om den borgerliga staten. Vi har också svårt att förstå att TH/PR:s dikotomana uppdelning av arbetarklassen i »socialistiska» respektive »borgerliga» reformister är oss till någon större hjälp när vi skall analysera den skiktning i arbetarklassens medvetande som onekligen finns. Vi menar istället att de begrepp vi tidigare presenterat är betydligt mera fruktbara både för en förståelse av den subjektiva skiktningen inom arbetarklassen och för de politiska uppgifter vi ställer oss. Det faktum att de mest medvetna delarna av den svenska arbetarklassen, enligt TH/PR, återfinns i LO:s utredningsapparat, dvs den som presenterat förslaget om löntagarfonderna, tycker vi är ett bra indicium på att det behövs lite mer förfinade instrument än de som kamraterna använder.(7)

Men vår viktigaste kritik mot kamraterna Hansson och Reichard i detta sammanhang är att de inte inser nödvändigheten av att vinna över den absoluta majoriteten av arbetarklassen till det revolutionära partiets program och strategi, dvs att de breda massorna måste bli medvetna om nödvändigheten av att krossa den existerande statsapparaten och bygga en ny stat baserad på de dubbelmaktsorgan som upprättas under den revolutionära krisen. Arbetarklassen kommer inte att störta kapitalismen »därför att dess reformistiska medvetande och intresse kräver så» utan därför att den övergivit sitt reformistiska medvetande,, även så som TH/PR definierar den socialistiska varianten av detta! (se sid 50)

Därför är det subjektiva momentet i revolutionen inte hur partiet får med sig arbetarklassen på något de inte vet vad det är, utan precis tvärtom: det är frågan om hur partiet får med sig majoriteten av arbetarklassen i en medveten omstörtning av samhället.

Den konspirativa syn på partiet som H/R istället utvecklar kommer väl fram i följande passage där de ska motivera sin syn på varför ett förtruppsparti är nödvändigt:

– Vi menar att partiet kan bevaras som struktur uppbyggd kring sin strategi endast som elitparti, annars kommer anknytningen till klassens reformism att göra partiet till reformistiskt. (sid 60)

Då det samtidigt enligt TH/PR förhåller sig så att en majoritet av arbetarklassen inte bara är utan också kommer att förbli reformister åtminstone fram till dess att revolutionen segrat (hur det är senare vet vi inte. för diskussionen »sträcker sig här inte över till förhållandena vid övergången till socialismen», not 2 sid 61) innebär det att kamraterna Hansson och Reichard menar att ett revolutionärt parti aldrig kan bli ett genuint massparti, ja de måste ju t o m gå emot en sådan utveckling eftersom den dömer partiet till en reformistisk undergång.

Nej, kamrater. Den proletära revolutionen är den första medvetna revolutionen som sett historiens ljus. Det betyder att det är aktörerna som är medvetna om vad som händer, inte några sufflörer som skulle finnas någonstans bakom de som utför den revolutionära samhällsomvandlingen.

TH/PR :s knäfall för reformismen

Det är för att de inte utgår från detta som TH/PR hamnar fel också när de diskuterar övergångsstrategin.

Vi avvisar inte övergångskrav i sig, säger de, »bara formen för att ställa krav idag», l den långsiktiga taktiken däremot »ingår övergångskraven som beståndsdel, liksom utvecklandet ( inte »krossandet») av den socialistiska reformismen» (sid 60).

Låt oss först säga att vi inte riktigt förstått på vilket sätt övergångskraven ingår i den »långsiktiga taktiken» eller i den »nya form av taktiskt tänkande» som kamraterna försöker ge oss en första fingervisning om. Som en följd av deras syn på att vi måste »utveckla den socialistiska reformismen» förlägger de sitt strategiska tänkande (för det är strategi och inte taktik det handlar om) på en helt annan nivå i samhället än den som övergångsstrategin handskas med.

Deras strategiska tänkande förhåller sig inte i första hand till arbetarklassens kamp utan till den kapitalistiska ekonomins och den kapitalistiska statens utveckling.

Det är »i den kapitalistiska staten, som vi kan skönja det kommande samhällets avspegling. Där och ingen annan stans», slår man kategoriskt fast. (sid 51) Och vidare:

– Denna återspegling eller reflex av vad som komma skall är tillräckligt förvriden för att kunna anpassas till de nuvarande dominerande produktionsförhållandena, men detta hindrar den inte från att skapa djupa förändringar och positivt återverka på klasskampen. Vi ska längre fram titta närmare på hur detta går till och vad detta får för konsekvenser för kommunisternas agerande. Vi nöjer oss därför med att konstatera att staten i de högt utvecklade kapitalistiska länderna genom denna utveckling fyller funktionen av ’förebådare’ av det framtida samhället.

Om deras påstående gällde det enkla faktum att kapitalismen genom bl a dess enorma utvecklande av produktivkrafterna lagt en materiell grund till det framtida samhället, kunde vi instämt i TH/PR:s tes. Men det är uppenbarligen inte det kamraterna är ute efter. Del är enligt dem statens utveckling som »förebådare det framtida samhället. Statens utveckling har en »positiv återverkan på klasskampen» vilket får »konsekvenser för kommunisternas agerande».

Lite längre fram i sin artikel konkretiserar de vad de menar. Det är centraliseringen av det ekonomiska livet och de effekter denna får på samhällets överbyggnad, framför allt statens funktioner i form av ökad »kollektivisering» som »förebådar det framtida samhället.

»Den positiva återverkan på klasskampen» förklarar de på följande sätt i en lite svårsmält mening:

– Detta genom att öppna tankebanor som tidigare blockerats, tankebanor som tills vidare kan integreras i den borgerliga ideologin, om än i socialdemokratisk form – men som i sin förlängning, med tilltagande svårigheter för den ekonomiska grundvalen att följa med i ’tankegången’ leder till partiella brott med vad som ryms med bibehållandet av detta samhälles grundläggande lagbundenhet.

– En sådan återverkan sker på arbetarklassen, men i lika hög grad på andra klasser och skikt, (sid 59)

Såvitt vi förstår betyder detta att kapitalismens utveckling i de högt industrialiserade länderna genom sin återverkan på överbyggnaden automatiskt producerar en radikalisering av arbetarklassens medvetande. Nu var det ju så att denna utveckling av staten och dess återverkan på klasskampen också skulle få konsekvenser för »kommunisternas agerande». Dessa konsekvenser summerar kamraterna Hansson och Reichard i följande ordalag:

– Denna återverkan på klassen måste vi utnyttja. Men detta är inte det enda. Eftersom vi idag inte i nämnvärd omfattning kan ändra den allmänna inriktningen kapitalismen och staten har, måste vår taktik grunda sig på den egna svagheten och vända den till vår fördel.(sid 59)

Eftersom vi inte kan ändra kapitalismens inriktning »måste vi (istället) anknyta till flera viktiga moment i den »kollektiva» ideologin och utveckla dessa !» säger TH/PR och exemplifierar så här:

– Vi måste till exempel stödja tendensen mot större utbildningsenheter, ett församhälleligande av skolan och vi får inte gå emot en radikalisering av familjepolitiken (trots att den syftar till att bidra till arbetskraftens rörlighet). Dessa tendenser kan vi ändå inte stävja, alltså måste vi vända dem till vår fördel. Detsamma gäller ifråga om kollektiviseringen av det ekonomiska livet, så som det kommer till uttryck i de Meidnerska löntagarfonderna. (sid 56)

»Att vända dem till vår egen fördel» det visar sig sedan när även detta konkretiseras i fråga om löntagarfonderna innebära »att fullt ut stödja tillkomsten av löntagarfonderna och bidra till att hindra deras förvanskning eller att de fifflas bort»! (sid 60)

Skulle vi »fullt ut» stött U-68 också? Skall vi se till att den nya högskolereformen inte »fifflas bort»?

Ska vi »fullt ut» stödja SAP:s familjepolitiska förslag med dess särlösning för småbarnsföräldrar och »bidra till att hindra (dess) förvanskning eller att det fifflas bort»?

Dessa politiska slutsatser drar inte TH/PR, åtminstone inte i sin artikel. Det skulle ju betyda ett fullständigt knäfall för reformismen. Men det är tyvärr det som är den logiska och politiska slutpunkten av kamraternas »nya form av taktiskt tänkande»!

Varför en övergångsstrategi?

Ett revolutionärt strategiskt tänkande kan inte i första hand utgå ifrån vad som händer inom den kapitalistiska statsapparaten. Det är inte där som »framtidens samhälle förebådas». Det är inte i reformerna för större utbildningsenheter. Det är inte i SAP:s familjepolitik. Det är i den organisering som växer fram i kampen mot utbildningsreformerna för en alternativ undervisning, mot SAPs särlösningar för barnfamiljer och för en allmän arbetstidsförkortning. Kort sagt, det är i kampen mot de tendenser i det senkapitalistiska samhället som TH/PR a priori tycks se som progressiva och som det är statens uppgift att sammanfoga, som vi kan skönja morgondagens samhälle.

Ty det är i den kampen som arbetarklassen utvecklar och kommer att utveckla sina principer för morgondagens samhälle. Det är i den kampen som vi kan se en avspegling av den arbetardemokrati som ska råda i framtidens samhälle. Och det är genom den kampen – och inte som en följd av den kapitalistiska statens utveckling – som arbetarklassens medvetande radikaliseras. Det är i den kampen som klassens subjektiva skiktning äger rum och därför också det viktiga skiktet av avancerade arbetare träder fram.

Och det är i den kampen vi ska ingripa för att stärka den, för att bidra till klassmedvetandets utveckling och för att knyta de avancerade arbetarna till den revolutionära organisationen.

Övergångsstrategin tar sin utgångspunkt i massornas kamp mot det kapitalistiska samhället och försöker ge den en inriktning mot framtidens samhälle – det samhälle där arbetarna har makten och produktionen planeras utifrån de breda massornas behov. Dess slutpunkt är mobiliseringen av den samlade arbetarklassen bakom de krav som ska krossa den existerande statsapparaten och samtidigt påbörja bygget av den nya staten och det nya samhället. För att detta skall lyckas krävs att en revolutionär medvetenhet utvecklas hos majoriteten av arbetarklassen.

Detta medvetande kan fullt ut utvecklas endast under den förrevolutionära och revolutionära krisen, men det revolutionära förtruppspartiet försöker med sin politik att under en lång tid dessförinnan lägga grunden till detta medvetande, framför allt genom att vinna de avancerade arbetarna för sin politik, men också genom att i propagandan och agitationen föra fram övergångskrav. De agitatoriska övergångskraven är under normala skeden inte de samma som i en revolutionär kris. Deras logik är idag i Sverige inte att direkt förbereda ett maktövertagande. Men deras inriktning har ändå ett gemensamt: de tar sin utgångspunkt i arbetarklassens spontana kamp och försöker skola och förbereda arbetarna för framtida strider. Det är i detta sammanhang som »arbetarkontrollen» är så central, ty den försöker mobilisera arbetarna till ett aktivt ansvar för sin egen situation, för sitt eget samhälle, för sina egna behov, och inte för kapitalismens.

Vi har i denna artikel försökt peka på några centrala frågor som ligger bakom vår syn på den revolutionära strategin och som är nödvändiga att utgå ifrån när man diskuterar förhållandet till den breda massan av arbetare, såväl som till de reformistiska organisationernas politik.

I en andra och avslutande artikel skall vi gå vidare och se vilka konsekvenser detta får för vårt ställningstagande till LO:s förslag om löntagarfonder och vår kritik av TH/PR:s förslag om att »fullt ut stödja dem». Ty så mycket kan vi avslöja redan nu att vi är kritiska.

Göte Kilden och Gert-lnge Johnsson.

Från Fjärde Internationalen 3-4/1976