Författararkiv: Tom Gustafsson

VPK:s nya programutkast

Lite mera ”rödgrönt” – men framför allt blågult!

VPK:s tidning Ny Dag publicerade i två nummer – 4 och 11 september – programkommissionens utkast till nytt partiprogram i 60 tättskrivna teser. Formellt beskrivs utkastet som ett diskussionsunderlag, men man kan utgå ifrån att kommande programförslag kommer att vara en precisering och utveckling av den text som nu föreligger. Det gör det mödan värt att granska det för att försöka ringa in VPKs politiska utveckling. Vi kommer då också att ha hjälp av en av programkommissionens nyckelmän – Göran Therborn – som resonerar kring programmets funktion i Ny Dag (42/1986) och Socialistisk Debatt (4/1986).

Programarbetet är mycket forcerat. Diskussionsunderlaget var ute på remiss i knappt två månader efter publiceringen. Partistyrelsens färdiga förslag går ut i december för en drygt två månaders motionsbehandling. Sedan är det kongressen – den 23-27 maj – som avgör. Det är uppenbarligen bråttom för VPK att anta ett program som bättre än 1972 års ”kaderprogram” (Göran Therborn) anpassar sig till ”partiets behov i den nuvarande situationen”. Therborn skriver:

”I 1972 års program framställs socialismen som oproblematisk. Den socialdemokratiska reform ismen framställs som helt underordnad kapitalismens utvecklingslagar. Kvinno- och miljörörelserna förbigås i stort sett, liksom partiets egen komplexa karaktär. De strategiska och samhällsanalytiska problemen skjuts undan…” [1]

Programarbetets uttalade ambition är att på en och samma gång föra vidare partiets traditioner och spegla behovet av att bredda dess politiska bas:

”Att demonstrativt bryta med partiets historia skulle demoralisera en stor del av partikadern. (…) Å andra sidan är det klart att en markering av kommunistisk ortodoxi också det innebär att riskera partiets överlevande. Stött av enbart kommunister, skulle VPK hamna utanför riksdagen.”  [2]

Det nya partiprogrammet skall uttrycka att VPK i dag ”svarar mot både kommunistpartierna och Socialistisk Folkeparti/Socialistiska Venstre i Norge och Danmark och mot DKP och De gröna i Västtyskland”. Tydligare kan det inte sägas. Men här är inte platsen att diskutera problemen med att på en och samma gång identifiera sig med tre Moskva-partier, två vänsterreformistiska partier på väg högerut och ett så pass mångformigt fenomen som De gröna i Västtyskland.

Innan jag går in på det som föreslagits som det centrala i denna kritiska genomgång av VPKs nya programutkast, vill jag ändå notera i förbigående att programutkastet verkligen lyckats integrera frågan om kvinnoförtrycket och kvinnokampen. Det är en positiv överraskning, som det säkert finns anledning att återkomma till i en särskild diskussion. Jag vill också nämna att man verkligen upplever programförfattarnas ambitioner att bättre än tidigare ta tag i de ”gröna” frågorna – låt vara att det fortfarande görs mycket allmänt.

Den följande genomgången – som koncentreras till det som alltid varit VPKs ”ödesfrågor”, socialismen, demokratin och strategin för ”den sociala revolutionen” – får heller inte dölja att programförfattarnas kritik av kapitalismens kris, krig och katastrofer på många punkter är snarlika de ståndpunkter som förs fram av Socialistiska Partiet och dess medlemmar eller i tidningen Internationalens spalter (och vice versa).

Låt mig också säga att det följande inte skall tas för ett försök till en systematisk kritik av programutkastet, utan som ett nedslag på de mest avgörande punkterna för att förstå programarbetets – och VPK:s utveckling i dess helhet. Ambitionen är hur som helst att inte syssla med ordrytteri, utan att verkligen frilägga de mest kritiska punkterna hos VPK för att rama in en fortsatt debatt. (Det skall då slutligen också sägas att denna artikel inte skrivits som ett svar eller en kommentar till Johan Lönnroths just publicerade försök till en seriös kritik av Socialistiska Partiets och Fjärde Internationalens syn på socialism, demokrati och socialistisk revolution i Socialistisk Debatt 4/1986, även om vi har en ståndpunkt gemensam: ”en dialog är möjlig”.)

Socialismen – och de ”socialistiska länderna”

Socialistiska Partiet och VPK har det uttalade målet gemensamt: Socialismen. Men vad står då det begreppet för? För VPKs programförfattare innebär socialism:

”…ett samhälle, där demokratin utsträckt till alla delar av samhällslivet och där alla människor har möjlighet att utveckla sig själva. I ett sådant samhälle har utnyttjandet av andra människor och andra människors arbete avskaffats och människors underkastelse och utslagning upphört. Män och kvinnor styr sig själva på grundval av sina gemensamt organiserade mänskliga intressen utan att ha några herrar över sig.” [3]

Samtidigt måste socialismen också definieras, inte som ”ett bestående tillstånd, utan (som) en utvecklingsprocess”: Socialismen är perioden av klassamhällets övergång till ett klasslöst kommunistiskt samhälle. Den är stegvis inträde i en ny civilisation. Samhället organiseras i nya former, andra värderingar och relationer mellan människor växer fram.

Låt oss här inte bråka om definitionen. Men vilken spänning ligger det inte i dessa konstateranden å ena sidan och programförfattarnas envetna karaktärisering av de byråkratiserade länderna i öst som ”socialistiska” å den andra! Här har programförfattarna, liksom tidigare kollegor, försatt sig i ett olösligt dilemma. Och detta i avsaknad av en verklig analys av dessa länders byråkratiska urartning.

Ingen kan på allvar försöka hävda att länderna i öst stämmer in på programutkastets definition av ”socialism” eller den ”socialistiska processen”. Är då det krampaktiga fasthållandet vid begreppet ”socialistiska länder” helt enkelt ett ovanligt trist exempel på vad som händer när man tillämpar Therborns nyss citerade tes om att ”inte demonstrativt bryta med partiets historia?”

När det sedan gäller programutkastets analys av de byråkratiserade arbetarstaterna i öst, skriver man:

”Den stat som vuxit fram (ur revolutioner i relativt underutvecklade länder) eller hämtat mönster från dem, präglas av bristande demokratiska traditioner och arbetarklassens fåtalighet. Ett maktmonopol i avgörande frågor har upprättats genom att ett partis ledande roll institutionaliserats. Där finns – med inbördes skillnader och i varierade utsträckning – exempel på auktoritär maktutövning, byråkratism och rättsövergrepp, vilka i sin tur grundar sig på allvarliga och systematiska inskränkningar av folkets demokratiska fri- och rättigheter.”[4]

Jag skall här inte haka fast vid det märkliga ordvalet: ”exempel på auktoritär maktutövning”, ”(exempel på) byråkratism” (det vill säga: byråkratiska avarter) och ”(exempel på) rättsövergrepp”. (Författarna använder starkare ord senare i texten). För mer belysande är följande utsaga, längre fram i samma tes:

”Inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna är uttryck för återskapade fördemokratiska traditioner, som är den marxistiska, demokratiska socialismen främmande”

Men vem ”återskapar” dessa traditioner? Och vem ligger bakom ”de alltjämt existerande, långtgående och systematiska inskränkningarna av demokratiska fri- och rättigheter” om de inte – vilket försäkras i stycket innan – ”kan härledas ur historisk nödvändighet och inte förklaras med socialismens självklara rätt att försvara sig”?

Läsaren lämnas i sticket. För det saknas ett historiskt subjekt – en analys av de byråkratiska skikt som vuxit fram i Sovjetunionen och förts till makten i sex andra östeuropeiska länderna genom Röda Arméns försorg. Det saknas just den materiella analys av byråkratiseringen av dessa länder, som ensam kan förklara det systematiska undertryckandet av arbetarklassens politiska rättigheter. Utan en sådan analys kan man räkna upp hur många exempel som helst på övergrepp i öststaterna, utan att de egentligen förklaras och utan att det blir möjligt att anvisa den enda politiska utvägen; en politisk antibyråkratisk revolution.

Ingen kan hävda att VPK vägrar att exemplifiera olika uttryck för det byråkratiska förtrycket, men i avsaknad av en helhetssyn och helhetsalternativ återstår bara en mer eller mindre – oftast mindre – energisk påtryckningspolitik på broderpartierna i öst. VPK utmanar inte dessa partier och ställer sig inte uppgiften att stödja uppkomsten och utvecklingen av alternativa revolutionära, anti-byråkratiska, socialistiska partier i dessa länder.

Det bestående politiska dilemmat bakom VPKs ”östpolitik” vill Göran Therborn för övrigt nu tona ned genom att hänvisa till

”… att ett växande antal socialdemokratiska partier, såsom de finska, engelska, holländska och västtyska, nu upprättat kontakter med SUKP (Sovjetunionens Kommunistiska Parti) och en del andra östeuropeiska partier.” [5]

Problemet är väl bara att dessa socialdemokratiska partier knappast är några ledstjärnor om det handlar om att konsekvent stödja kampen för politisk demokrati, i öst som väst…

Den ”sociala” revolutionen – och vägen dit

Programförfattarna skriver:

”Kännetecknet på en revolution är dess innehåll, som består i att makten i samhället erövras från den härskande klassen av en dittills underordnad och förtryckt klass. (…) En social revolution är en medveten organiserad handling, som bärs upp av en klass. Den är alltså en demokratisk process i så måtto att den sprider inflytande i samhället till fler.” [6]

Denna definition är allmän, om än inte felaktig. Men framför allt är den helt otillräcklig. För författarna misslyckas med att ringa in vad som är det kännetecknande för den socialistiska, anti-kapitalistiska revolutionen i vår tid, om det nu var det som var avsikten.

”En revolutions avgörande fas kan ligga inom en mycket kort tidrymd, men revolutionen kan också vara utsträckt under en längre period”, skriver man, och hänvisar till den utdragna revolutionen i Sverige – från frihetstidens sista del, via statsvälvningen 1809 till ståndsriksdagens avskaffande 1866.”

Men den parallellen är obegriplig. De borgerliga samhällsomvälvningarna – när moderna kapitalistklasser tog makten – var den politiska kulmen på en utdragen process, där kapitalismen redan blivit det dominerande på det ekonomiska planet. Den socialistiska revolutionen handlar om att arbetarklassen och dess allierade lyckats bygga upp en så övermäktig styrka att de förmår erövra den politiska makten och använda den för att börja socialisera produktionen, i strid med en besegrad och försvagad borgarklass.

Medan den framväxande kapitalistklassen kunde stötta sig på en expanderande ekonomisk bas inom produktionen- och i kraft av det stärka sin ställning steg för steg och slutligen befästa den genom en avgörande maktförändring – har arbetarklassen ett helt annat utgångsläge.[7] Arbetarna kan undanhålla sin arbetskraft och skada kapitalisterna på det sättet. Strejker är viktiga kampmedel, men de leder inte i sig till några förändringar i klassherraväldet.

Den socialistiska arbetarrörelsens styrka ligger i styrkan hos de organisationer den lyckas bygga upp, de motkrafter – i form av strejkkommittéer, arbetarråd och andra uttryck för deras självorganisering – som den förmår skapa samt de stödjepunkter den kan upprätta inom det borgerliga samhällets institutioner. Bredden i denna organisering och de klassmässiga styrkeförhållandena till borgarklassen, skiljer sig förvisso från land till land, från en tidpunkt till en annan. Klasskampen är förstås en utdragen historia, liksom hela revolutionsförloppet.

Konstitutionell klasskamp?

Men programutkastets tes om att dess ”avgörande fas” mycket väl kan bli en ordentligt utsträckt period är minst sagt osannolik. För att inse det måste man – till skillnad från programutkastet – ge en realistisk bild av vad som sker under denna ”avgörande fas”. En borgarklass som ser arbetarklassen stärka sina positioner och som ställs inför ett ökat hot om att berövas makt och inflytande, kommer långtifrån att nöja sig med ”legala och konstitutionella” kampmetoder. Den kommer förstås att hänvisa till alla de lagar som skapats för att värna den privata egendomsrättens och det bestående samhällets institutioner (och naturligtvis sätta sig över andra). Men den kommer också – och i första hand – att tillgripa varje praktisk åtgärd som den anser sig behöva i kampen för sina intressen: alltifrån investeringsstrejk, kapitalflykt och politisk censur till rått och naket våld.

Det är förstås sant som programförfattarna säger att det är en oerhörd styrka för den socialistiska arbetarrörelsen att kunna hävda ”revolutionens demokratiska grund” och hänvisa till sin ”demokratiska legitimitet” – ”mot försök från grupper ur den gamla härskarklassen eller utländska maktintressen att omintetgöra samhällsomvälvningen genom angrepp på demokratin”.

Det handlar om att kunna åskådliggöra att hoten mot människors politiska rättigheter och livsbetingelser kommer från borgarklassen, inte från socialismens förkämpar. (En av stalinismens kvardröjande effekter utanför de byråkratiserade länderna i öst, har emellertid varit just detta att den i många människors medvetande likställt ”stalinism” och ”socialism” och därmed riktat ett grundskott mot den socialistiska arbetarrörelsens trovärdighet; på samma sätt som alla de byråkratiska övergreppen inom den etablerade arbetarrörelsen i väst givit borgarna ständigt nya trumf på hand.)

Den ”demokratiska legitimiteten” – förmågan att kunna demonstrera att man har ett växande masstöd och identifieras med djupt kända demokratiska fri- och rättigheter – är alltså mycket viktig som programförfattarna skriver. Men man kan inte reducera försvaret mot reaktionens attacker till detta. När borgarna riskerar att förlora samhällsmakten eller åtminstone lida allvarliga nederlag i klasstriderna  måste arbetarrörelsen vara så medveten och så välorganiserad att den kan hindra investeringsstrejker och kapitalflykt, genom ockupationer och konfiskationer, genom att arbetarna själva tar över kontrollen över företagen;  måste den kunna bryta igenom de politiska monopolen och censurorganen genom massaktioner och egna informationscentraler; då måste den radikala arbetarrörelsen kunna försvara sig mot fysiska angrepp och polisiärt eller militärt övervåld. Då måste den förmå föra klasstriderna till ett segerrikt slut – det vill säga: ta makten – så snabbt som det överhuvudtaget är möjligt.

Allt detta saknas i programförfattarnas trygga och harmoniska scenario. Var har vi analysen av borgarklassens svar på en växande socialistisk rörelse? var har vi analysen – eller ens ett omnämnande – av våldsapparatens roll? Var har vi medvetenheten om att reaktionen i ett land kommer att söka allt det stöd den kan behöva från sina fränder i andra länder? Var har vi analysen av den massorganisering som måste till för att erövra och befästa den styrka som programförfattarna drömmer om?

Att förbigå allt detta innebär i praktiken att den revolutionära samhällsomdaningen reduceras till en idé, en slogan och en dröm att gå till val på – men inte till en uppgift med omedelbara praktiska konsekvenser.

Kvar blir i författarnas programverkstad den blågula illusionen om att ”vi” i alla fall har möjlighet att tvinga fram en lugn och harmonisk socialistisk ”process” här hos oss – utan att den svenska reaktionen behöver leva upp till sina klassinstinkter. Men ställ bara en enkel, konkret fråga:

Om det blir ett sådant larm om så pass uddlösa regeringsåtgärder som löntagarfonderna och ”den aldrig mer upprepade” engångsskatten – vad kommer vi då inte att kunna vänta oss för motreaktion när en stridbar och ”självsvåldig” socialistisk arbetarrörelse verkligen gör borgarna förnär?

Slutsatsen av programförfattarnas strategiska resonemang blir:

”Utgångsläget i ett land som Sverige är (att) ett system av demokratiska fri- och rättigheter med stark förankring hos folkflertalet möjliggör en legal och konstitutionell kamp för samhällets förankring.” [8]

Det var det som skulle ”bevisas”! Men…

Att arbetarrörelsen lyckats erövra och bevara en rad demokratiska fri-och rättigheter och att dessa ”demokratiska Värden” i dag har en stark ställning inom den ”allmänna opinionen” kommer att göra det svårare för allehanda borgare och reaktionärer att inskränka eller upphäva dem, men vi kan vara övertygade om att det kommer att göras många sådana försök i den riktningen.

De försöken kommer också att innefatta en ytterligare inskränkning av parlamentets roll, i den utsträckning som det inte fyller sin uppgift att legitimera och förankra kapitalägarnas och borgarklassens maktinnehav, och i den mån som den socialistiska arbetarrörelsen lyckas upprätta starka stödjepunkter i parlamentet.

Den utom-parlamentariska kampen

Vi vet att de avgörande ekonomiska och samhälleliga besluten fattas utanför riksdagen – i bolagsrum och bankdirektioner. Vi vet att alltmer av den verkställande myndighetsutövningen flyttas från riksdagen till regering och departement. Vi vet att redan de politiska fri- och rättigheter arbetarrörelsen åtnjuter i dag är starkt kringgärdade av den privata äganderätten och monopoliseringen av massmedia, hela raden av anti-fackliga lagar etc. Vi vet att endast i ett samhällssystem, där den socialistiska arbetarrörelsen formar regeringsmakten och där arbetarna härskar i eget hus, kan demokratiska rättigheter blomma upp, systematiseras och bli varje människas rättighet.

Man kan då bara vara hundrafalt överens med varje VPK:are som betonar betydelsen av att försvara existerande demokratiska fri- och rättigheter, att utsträcka dem kvantitativt och kvalitativt och att ta kamp mot varje åtgärd som stärker kapitalets positioner och minskar den arbetande befolkningens möjligheter att komma till tals ytterligare.

Men lika kraftfullt måste man då samtidigt vända sig mot de förhoppningar, som ligger inbyggda i programutkastet, att alltmer desperata kapitalägare och makthavare ändå kommer att hålla sig till ”normala demokratiska spelregler”.

De tillgriper dagligen och stundligen alla de utom-parlamentariska aktioner som de tror tjänar sina intressen. De tvekar inte att forma lagarna efter sina behov – och därmed förmenta VPK:are och oss andra dc ”legala” kampformerna, när de tjänar på dem och går i land med det. De tvekar inte att sätta sig över grundlagsskyddade rättigheter om det krävs för att försvara borgerliga klassintressen.

Det är av alla dessa skäl som varje socialistisk strategi, som skall ha något av trovärdighet över sig, till skillnad från programutkastet, måste ta sin utgångspunkt i den utom-parlamentariska kamp som förs av arbetarpartier, fackföreningar, aktionsgrupper och alla de upptänkliga organisationsformer som människorna under kampens gång formar för sina behov och intressen.

Statens ”dubbla roll”.

Programförfattarnas syn på en ”legala och konstitutionella”, parlamentariska, väg till socialismen, förutsätter också en viss analys av statens roll i dess helhet:

”Statens grundläggande roll är att garantera den bestående samhällsordningen och den härskande klassens ledande ställning. I denna roll speglar staten borgarklassens dominans ute i det civila samhället, dess hegemoni. Men staten är också ett uttryck för resultatet av arbetarklassens och folkets kamp av demokratiska och sociala landvinningar. Genom denna sin dubbelsidighet blir staten och den offentliga sektorn ett viktigt område för klasskampen.” [9]

Jag tror inte bara det ordrytteri att påpeka om man skriver ”staten speglar borgarklassens dominans”, så har man sagt något annat än att borgarklassen med staten organiserat upp de institutioner, inklusive den våldsapparat, som de behöver för att försvara sina klassintressen. Och manar man sedan också fram en bild av statens olika sidor som att det skulle råda något slags balans, om än sned, mellan dess progressiva och destruktiva sidor då har man lagt grunden till nya illusioner om statens roll i dess helhet.

Självfallet är den sociala service-sektorn, tagen som helhet, en enorm erövring för den arbetande befolkningen. Den liksom varje annat hinder för kapitalismens råa framfart måste försvaras med näbbar och klor och byggas ut i stället för att försämras och skäras ned. Existensen av en stor social service-sektor är ett pris som borgarklassen hittills tvingats betala för att kunna bevara sin maktställning i samhället i sort, men det är inte något som ”neutraliserar” de bärande elementen i den borgerliga statsapparten som man kan läsa ut av programutkastet. Den offentliga sektorn kan inte ”töjas” dithän att staten förlorar sin entydiga klasskaraktär.

”Beskär kapitalmakten”

Jag själv och andra kritiker av VPK:s politik från Socialistiska Partiet, har ofta framhållit att det är svårt att få ett grepp om de viktigaste skillnaderna mellan våra partier genom att rätt och slätt jämföra de dagliga intressekrav vi ställer upp. I VPK:s nya programutkast, kongressuttalanden och riksdagsmotioner finns mängder med krav och förslag som man kan instämma i, samtidigt som det finns avgörande skillnader, till exempel på utrikespolitikens och försvarspolitikens områden, i den fackliga kampen eller i en principiellt viktig fråga som om man kan använda lagstiftning för att hindra kollektivanslutningen till SAP osv.

Den största skiljaktigheten finner man i att programförfattarna förbiser den mobilisering och de kampmetoder som måste till för att försvara den arbetande befolkningens intressen och rättigheter och deras starka koncentration på det parlamentariska arbetet. Det ser man tydligt när man går igenom programutkastets skrivningar om den samhälleliga kampen. Ta teserna 42 och 43 i det nya programutkastet. Här vill man beskriva hur kapitalmakten kan ”kringskäras” genom en kombination av facklig kamp och progressiva reformer.

På det fackliga området gäller det för de arbetande ”att erövra bestämda befogenheter över funktioner inom produktions- och arbetslivet”. ”Aktioner för att ingripa i investeringsbeslut och erövra makt över arbetsorganisationen är av särskild vikt.” ”Den fackliga kampens framgång sammanhänger med att den går parallellt med politiks kamp”, skriver programförfattarna och fortsätter:

”I Sverige underlättas den politiska kampen genom den omfattande samhälleliga kapitalbildning som sker via olika fondsystem. Hittills har detta kapital understött kapitalistiska strukturer och tendenser. Dess användning måste nu byggas in i en sammanhållen antikapitalistisk strategi. I denna ingår också en nationalisering av de stora privata affärsbankerna. – – – Dessa strategiska steg upphäver inte kapitalismen. Men de kringskär dess makt. De förändrar styrkeförhållanden och kurs i samhället och dess utveckling. De ger arbetets folk självförtroende och kampvilja”.

Låt oss notera i förbegående att programutkastet talar om nationalisering av affärsbanker, men inte om storföretagen; tydligen är det de olika fondsystemen som skall göra jobbet där? Detta vore värt en särskild debatt, en som för övrigt inte är ny. Detta slags reformistiska strategi – som än en gång förbigår problemet med kapitalägarnas motreaktioner mot att deras egendomar och makt gradvis inskränks – är faktiskt en moderniserad upprepning av den omdebatterade debatt som utspann sig mellan vänsterreformister och revolutionära socialister i mitten och slutet av 1960-talet kring Göran Therborns m fl genomarbetade, men fullkomligt orealistiska, strategi i ”En ny vänster” (1966).

Programförfattarna fortsätter längre fram(i tes 43):

”(Det krävs) kollektiva insatser som kvalitativt höjer de eftersattas ställning i samhället och delaktighet i demokratin (på skolpolitikens, socialpolitikens, kulturpolitikens, invandrarpolitikens, arbetslagstiftningens m fl områden). – – – Dessa reformer, riktade mot följderna av de tilltagande klassskillnaderna, skall beröva det sociala förtrycket en viktig del av dess grund. De skall öppna väg för en mobilisering av de underordnade och maktlösa i kampen för den stora samhällsförändringen.”

Genom en rad lagstiftningsåtgärder skall man ”…öppna väg för en mobilisering av de underordnade och maktlösa i kampen…”. Att skjuta in sig på denna formulering är inte att märka ord. Det är att visa att i programförfattarnas sätt att framställa orsaksförhållandena blir reformer och lagstiftning ett resultat av att det skapas så bra styrkeförhållanden genom folklig mobilisering utanför de parlamentariska församlingarna att det kan driva fram progressiva beslut. Startpunkten är och förblir det parlamentariska arbetet.

Det är väl också det som är förklaringen till att programutkastet är så utomordentligt torftigt när det gäller diskussionen om partibygget. Det lägger hela tonvikten vid att framställa och argumentera kring de idéer som skall vägleda partiet. När man väl talar om VPK:s utveckling är det för att motivera dess historiska existensberättigande (för övrigt med utlämnande av alla avgörande kriser i dess historia!), inte för att diskutera den typ av parti som svenska arbetare behöver i sin kamp mot utsugning och förtryck.

VPK:s ”socialistiska block”.

Jag har tidigare försökt visa att programförfattarnas strategi för samhällsutvecklingen och den ”sociala” revolutionen bygger på felaktiga förutsättningar men frågan är om inte den slutgiltiga pusselbiten – när det gäller programutkastets politiska logik – faller på plats när man kommer in på det avgörande villkoret för allt annat: uppbygget av ett ”socialistiskt block” med en (mer eller mindre) radikaliserad socialdemokrati.

Therborn skriver i Socialistisk Debatt (sid. 12):

”Hur än styrkeförhållandena mellan SAP och VPK kommer att utvecklas i framtiden, måste det anses fullständigt verklighetsfrämmande att anta, att den svenska socialdemokratin kommer att bli utan betydelse och att en socialistisk samhällsordning utan dess medverkan vore möjlig. – – – Majoriteten av programkommissionen har därvid dragit slutsatsen, att ett viktigt strategiskt delmål för VPK är skapandet av ett ”socialistiskt block” i verklig bemärkelse. Nu är uttrycket bara en journalistisk term för att uttrycka parlamentariska majoritets- och minoritetsförhållanden i riksdag, landsting och kommuner. – – – Men just eftersom uttrycket vunnit anklang utan innehåll, ser vi det som ett mycket viktigt strategiskt etappmål, för VPK att få till stånd ett antikapitalistiskt, socialistiskt block med socialdemokratin. Detta förutsätter naturligtvis ett starkare VPK såväl utom som inom riksdagen.”

Det är förstås verklighetsfrämmande om någon tror att det socialdemokratiska partiet och dess sidoorganisationer skulle gå tämligen oberörda ur kommande årens fördjupade kapitalistiska kris och de krafter den kommer att utlösa inom arbetarrörelsen. Men det är lika verklighetsfrämmande att – som Therborn och programkommissionen bygga sin strategi på att VPK och SAP som helhet skulle kunna formera ett gemensamt antikapitalistiskt, socialistiskt block värt namnet.

Denna slutsats kan man bara komma fram till genom en glidning i analysen, en glidning som är uttalad i Therborns artikel och inbyggd i programkommissionens förslag, där man kan läsa:

”Socialdemokratins ursprungliga idéer var att genom reformer bana väg för ett samhälle bortom det borgerliga. Men man valde istället att ge upp alla klassiska mål om en djupgående omvandling av samhället. Man accepterade kapitalismen som den bestående grunden. Därigenom medverkade socialdemokratin till att säkra kapitalismens stabilitet, att garantera kapitalbildning och profiter och att disciplinera arbetarklassen under den moderna kapitalismens krav. – – – Socialdemokratin är dock inte en homogen rörelse. Det visar inte minst den stundtals hårda debatt som förs inom socialdemokratin kring sysselsättningsfrågor, fördelningsfrågor, internationella solidaritetsfrågor m m.” [10]

Liksom vi tidigare har sett att de ”socialistiska länderna” och (den svenska) staten – i programkommissionens analys – blir till forum för en historisk dragkamp mellan stridande viljor, tillgrips nu en likartad analys av socialdemokratin. Det pro-kapitalistiska och de mer progressiva delarna av socialdemokratin är inbegripna i en historisk envig om partiets karaktär.

Det finns ett motsägelsefyllt drag som genomsyrar SAP – motsättningen mellan dess arbetarbas (i synnerhet genom dess arbetarväljare och organiska förening med fackföreningsrörelsen) och den byråkrati som historiskt fört det allt djupare in i det kapitalistiska samhället och själv integreras i den borgerliga statsapparaten. Det är en motsägelsefullhet som bäst fångas in i begreppet ”borgerligt arbetarparti”.

I programutkastet däremot blir socialdemokratins utveckling fullkomligt obegriplig, i avsaknad av en analys av SAP:s fortlöpande byråkratisering. Det finns inga gränser för partiets utveckling för det finns ingen bestämning av det skikt som bär upp partiapparaten och organiserat den efter sina behov. Därför saknar programutkastet också varje analys av den politiska taktik som måste till för att – genom enhetsaktioner, ett fackligt oppositionsarbete och genom ett uppbygge av radikala sociala rörelser – förbättra styrkeförhållandena gentemot den socialdemokratiska byråkratin och samhället i stort.

Med Västeuropa mot USA?

Hela denna analys – av strategin för den ”sociala revolutionen”, staten och socialdemokratin – är väl ägnad att underbygga VPK:s politiska kurs, som först av allt går ut på att skapa ett utgångsläge för ett fördjupat samarbete med socialdemokratin och dess ledning. Man kan inte undvika att slås av tanken att två andra anmärkningsvärda drag i det nya programutkastet fyller samma funktion. Efter att ha noterat frånvaron av några ordentliga klargöranden av den svenska statens imperialistiska roll i programutkastet, finner man sedan i Göran Therborns Socialistisk Debatt-artikel ett uttryckligt rättfärdigande av partiets ”nytänkande” på denna punkt. Therbom skriver:

”Med all respekt (för C.H. Hermansson och hans analyser?, min anm. TG) måste jag (…) säga att jag alltid tyckt uttrycket ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat” vara en floskel. Det må vara att svensk kapitalism ingår i den västliga imperialismen, men att karaktärisera Sverige som en imperialistisk stat, hungrig eller mätt, gör den svenska statens bistånd åt Vietnam, åt Chiles flyktingar, åt Södra Afrika, åt Nicaragua, gör SUKP:s hyllning av Sveriges statsminister obegriplig.” [11]

Det mest slående här är vad Therborn inte tar upp. Skulle dessa särdrag i svensk utrikespolitik – dessutom med reservation för att biståndet åt Vietnam, Nicaragua och södra Afrika och svensk politik gentemot latinamerikanska flyktingar långtifrån representerar några ideal – väga tyngre än den svenska integrationen i den internationella kapitalistiska ekonomin, det nära militära samarbetet med NATO-länderna och undfallenhet inför USA:s embargopolitik mot Sovjet och länderna i Östeuropa, för att ta några av de mest iögonenfallande exemplen?

Man får hoppas att detta blir en verkligt omdebatterad fråga i VPK:s fortsatta programdebatt – liksom de häpnadsväckande skrivningar, som programförfattarna utvecklar i avsnittet om ”Avspänning och självständighet”:

”En avspänning i Europa främjar (…) sociala framsteg och arbetarklassens strävanden. Den stärker små nationers möjligheter att hävda ett mått av oberoende. Utifrån denna insikt måste en mer allmän europeisk politik formas. I denna strävan har Västeuropas kommunistiska partier en viktig plats. Det gäller att lösgöra Västeuropa från den amerikanska imperialismens övermakt. Det gäller i nästa steg att börja utveckla ett mer alleuropeiskt samarbete. Om en del av Västeuropa befästs i den begränsade samverkan som EG utgör, kan denna västeuropeiska självständighet och alleuropeiska samverkan utvecklas. De neutrala länderna utgör en del av Europa. Östeuropa är också Europa. Genom att utveckla Västeuropas självständighet mot USA och bredda det alleuropeiska samarbetet bidrar man till en avspänning och en framtida upplösning av militärblocken i världsdelen. Detta är ett avgörande led i att inom vår region av världen skapa förutsättningar för en demokratisering och en progressiv samhällsförändring i regionens alla länder.” [12]

Jag kanske har missat något i VPK:s utveckling och ställningstaganden, men jag har inte sett sådana skrivningar förut. Det är förstås väl känt att VPK gärna skulle se ett mer utvecklat samarbete med såväl SAP som andra länders socialdemokratier. Man har ofta och gärna citerat det italienska kommunistpartiet i det sammanhanget.

Men här speglar det sig också i en socialdemokratisering av det egna tänkandet, där de kontinentala motsättningarna mellan Europa och USA tar överhanden över klassmotsättningarna i varje land och enheten arbetarna emellan upplöses i samarbetet länderna emellan. Det är också märkligt att läsa i programutkastet att kritiken mot Gemensamma Marknadens (EG:s) roll här reduceras till att den är för ”begränsad”!?

Sista ordet är inte sagt!

Om huvudavsikten med programutkastet har varit att bättre anpassa de programmatiska skrivningarna till VPK:s aktuella utveckling och politiska praktik, måste man sammanfattningsvis nog säga att det lyckats ganska bra. Här redovisas ståndpunkter och analyser, som är väl ägnade att underbygga VPK:s parlamentariska inriktning och opportunistiska praktik i förhållande till den socialdemokratiska regeringen och ledningen. Här läggs en grund för modifieringar på det utrikespolitiska planet, som går åt alldeles fel håll, men som öppnar nya dörrar för en mindre utmanande linje i internationella frågor.

Men det är svårt att tro att programmet kan spikas utan någon egentlig diskussion på dessa och andra punkter. Även om den hittillsvarande debatten i partipressen varit trevande, antyder Göran Therborn i slutet av sin Socialistisk Debatt-artikel att det finns viktiga skiljaktigheter inom programkommissionen och partiledningen, som det är viktigt att följa upp. Jörn Svensson och Per Israelsson inom programkommissionen har lämnat in en reservation, som Therborn polemiserar emot. I sin kritik mot den hugger Therborn till ordentligt mot Jörn Svenssons invändningar när det gäller VPK:s karaktär, socialdemokratins roll och den svenska staten och demokratin. Utan att ha kunnat läsa Jörn Svenssons reservation kan man utgå ifrån att den polemiken kommer att fortsätta.

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen 4/1986


Noter

Om den här kritiska kommentaren har kunnat bidra till att sätta in debatten i ett vidare sammanhang, har den fyllt sitt syfte.

[1] Socialistisk Debatt nr 4 1986, sid 8

[2] Therborn, Socialistisk Debatt, sid 7

[3] Programutkastet, tes 1 – PU 1.

[4] PU 35

[5] Socialistisk Debatt sid 11

[6] PU 51

[7] Begreppen ”arbetarklassen” och ”borgarklassen” används här som entydiga begrepp, för enkelhetens och översiktlighetens skull. I varje konkret analys måste de förstås utvecklas och nyanseras.

[8] PU 51

[9] PU 26

[10] PU 24

[11] Socialistisk Debatt, sid. 8.

[12] PU Tes 48

Den ekonomiska utvecklingen på 80-talet

I. ”Krismedvetenhet“ eller klassmedvetenhet?

Modeordet för dagen i den allmänna ekonomiska och politiska debatten är nu “krismedvetenheten Till höger – och vänster – spekuleras det om det svenska folkets “mognad och krismedvetande”.[1] En färsk SIFO-undersökning har också fått fram vad den hade till uppgift att få fram, nämligen att det svenska folket nu är så “moget” att det skulle ställa sig bakom ett långtgående parlamentariskt krispaket.

Som man frågar får man, som bekant, svar. Det är minst sagt osannolikt att “8 av 10” svenskar i själ och hjärta skulle anse att minskade reallöner, försämrad social service och “ökat personligt och kollektivt sparande” verkligen skulle bana väg för allmänna förbättringar. Allt hänger, som vanligt, på hur man formulerar frågorna – och alternativen.

Ändå bör man inte ta lätt på detta och andra inslag i den borgerliga opinionsbildningen. När politiker efter politiker, journalist efter journalist, TV-kommentator efter TV-kommentator, får upprepa de vanligaste borgerliga myterna gång på gång utan att bli ordentligt emotsagd, då får det så småningom effekter på växande befolkningsgrupper.

Då lockas också fler och fler arbetare och tjänstemän att tro att det verkligen finns ett enkelt samband mellan deras egna löner eller prishöjningarna på olja och andra råvaror – och den kris som nu härjar hela “västvärlden”. Men det finns inte något sådant enkelt orsakssammanhang – det är och förbli en borgerlig myt! Och ännu mindre får de lönearbetande sätta sin tilltro till de falska profeter som nu oförhindrat får sprida sitt ideologiska gift – att åtstramade löner, åtsnörning av den offentliga sektorn och minskat beroende av oljan skulle “häva krisen”!

Den ideologiska kampen mot dessa vanföreställningar blir allt viktigare. Den får en mer och mer betydelsefull politisk funktion ju mer en “krismedvetenhet” med borgerliga förtecken får breda ut sig istället för en verklig klassmedvetenhet bland de arbetande.

De etablerade borgerliga och socialdemokratiska politikerna är – trots sitt parlamentariska gnabb i marginalen – påtagligt ense om de stora linjerna i den svenska ekonomins problem. Så här ser de dem:

– Industrin har inte byggts ut som den borde. Den har inte förnyats som den skulle. Samtidigt härden offentliga sektorn fått svälla ut som den inte borde – den har “överdimensionerats”, som det heter. Den privata konsumtionen har varit för hög under andra hälften av 70-talet i förhållande till ökningen av produktionen och produktiviteten.

Denna “överdrivna” privata konsumtion har alltmer kommit att bekostas genom betungande mångmiljardlån från utlandet, som nu skall betalas med höga räntor. Ont har blivit etter värre genom prishöjningarna på olja och andra råvaror, vilket drivit upp en redan tidigare stigande inflation och försämrar vårt exportläge. Och så vidare.

– De etablerade politikernas lösning blir att skapa ett “företagsvänligt” eller “investeringsvänligt” klimat, hur det nu uttrycks. Det handlar om att skapa en “gynnsam grogrund för framtidsinriktade industrisatsningar”. Olönsamma branscher måste skäras ner (mer eller mindre snabbt och mer eller mindre drastiskt). Företagens allmänna subventioner bör krympas.

Den offentliga servicen måste sättas på sparlåga. Tillgångar skall istället skjutas över från privat konsumtion och offentliga tjänster till “näringslivet” (läs: “ökade vinster på bekostnad av löner och andra ersättningar”). Exportföretagens satsningar utomlands skall stimuleras. Beroende av oljan skall hävas genom en ”balanserad energipolitik”. Etcetera.[2]

I dagens läge är det en borgerlig koalitionsregering som får administrera den här politiken. Det vill den göra genom en allomfattande åtstramning, även till priset av en kraftigt ökad arbetslöshet och sänkt levnadsstandard förde arbetande. Marknadsmekanismerna måste få ”slå igenom” mer.

Socialdemokraterna är i princip överens om detta.[3] De har dock dragit sig hittills för att ta ut svängarna lika snabbt och lika långt som borgarregeringen. De vet förstås att deras främsta väljarbas finns bland de lönearbetande och att det är minst sagt svårt att popularisera och förankra en arbetarfientlig politik av den här typen. Men de har samtidigt inte något egentligt alternativ att komma med så länge som de inte är beredda att skjuta skarpt mot den privata äganderätten till produktionsmedlen och alla konsekvenser den får i det nuvarande krisläget.

Socialdemokraterna har länge tvekat att ta det fulla ansvaret för ett konkret alternativ till den borgerliga regeringens ”sparprogram”. Som oppositionsparti har de ju större möjligheter än regeringen att “prata runt. Samtidigt vet de ju mycket väl att sanningens timma måste komma förr eller senare, de allmänna riktlinjerna göras mer konkreta.

Det är inte heller svårt att ange konturerna av det som är på gång. Därom har såväl riksdagsmotioner som egna utredningar, intervjuuttalanden och interna partimöten och partikonferenser kunnat ge besked. Dessutom vet socialdemokraterna i Sverige mycket väl vad deras partifränder i andra länder håller på med, från Danmark[4] till Norge, England, Spanien och Portugal. Överallt talar socialdemokratiska ledare mer och mer i klartext. Det går inte att “reglera eller administrera bort krisen”. “Vi” måste “arbeta och svettas oss ur den.”

l ett privatkapitalistiskt samhälle betyder det alltid en och samma sak: ökade profiter för att locka kapitalisterna att investera för framtiden; ökad “framtidstro” för mer långsiktiga satsningar; mindre av resurser åt de breda arbetargrupperna, mer åt kapitalet för att skapa denna gynnsamma tillit till kommande år.

Kort sagt: åtstramning. En socialdemokratisk regerings “krispolitik” skulle inte heller bli minde hårdhänt än en borgerlig. Det danska exemplet visar motsatsen. Genom sina länkar till fackföreningsrörelsen har socialdemokrater lättare att lotsa en långtgående “utsvettningspolitik” i hamn åtminstone till en viss gräns.

Där det kan komma att skilja sig är framför allt på två punkter och de gäller mer formen än innehållet. Socialdemokraterna är mer benägna att försöka “balansera” åtstramningen än den nuvarande borgarregeringen. De vill få det att se ut som man också kapitalägare och spekulanter får bära bördorna “rättvist”.

Och de är mindre benägna och låta nedskärningar och nedläggningar slå igenom i en kraftigt ökad öppen arbetslöshet. De vill fr a satsa mer än borgarna på “arbetsmarknadspolitiska åtgärder” för att “jämna utḋ konjunkturerna. Det är detta som Kalas “nedskärning i socialt acceptabla former” – den skall ske smidigt och lugnt och helst utan större protester.[5]

Med detta socialdemokratiska “alternativ” till borgarregeringens ekonomiska politik är det inte underligt om många arbetare och tjänstemän faller offer för dagens krispropaganda. Ändå är det inte svårt att visa att den främsta hörnstenen i båda dessa fall, är byggd på synnerligen lösan sand. Tron att minskade resurser för löner och social service och ökade överföringar till kapitalägarna och exportindustrin i sig skulle häva krisen är just en tro, som strider mot allt vetande.

II. Myten om lönekostnaderna

I debatten låter det ofta som om det grundläggande ekonomiska problemet är en brist på energi och en brist på “riskvilligt kapital”. Det som skulle ha kunnat satsas på lönande investeringar plottras nu bort genom allmänna subventioner och används för en onyttig eller “överdriven” konsumtion, sägs det.

Men den internationella krisen är inte en “knapphetskris”. Tvärtom är det en överproduktionskris. Den beror på att det inte finns en tillräcklig marknad – inom ramen för den nuvarande internationella marknadsekonomin – för att köpa allt det som skulle kunna produceras i den kapitalistiska världen. Det produceras därför mindre än vad som skulle vara möjligt. Maskiner och fabriker går inte för fullt. De som har investerat kapital där klagar över bristande lönsamhet just på grund av detta.

Under den föregående lågkonjunkturen (1974-76) användes bara 70% av produktionsförmågan. Siffran steg en del åren därefter, men nu sjunker den igen.

Det saknas inte heller pengar. Enorma belopp, tiotals miljarder bara i Sverige, får förränta sig på banker eller görs till föremål för enorma spekulationsaffärer och valutaöverföringar.

En sådan kris avhjälps inte genom att de arbetande får det sämre. Det garanterar verkligen inga nya ”framtidsinriktade” investeringar. Dessutom minskar det ytterligare efterfrågan på diverse konsumtionsvaror, som de arbetande kunde ha inhandlat om inte konsumtionen snörts åt. Det kan man visa på följande sätt.

För det första måste man fråga sig vad löneandelen verkligen betyder i produktionen – och därmed vad det innebär att minska löneandelen av de nedlagda produktionskostnaderna.

– Förlorade marknadsandelar för svenska varor beror på att de mist konkurrenskraft i förhållande till samma varor producerade i andra länder. Och konkurrenskraften bestäms nästan enbart av styckekostnaderna i produktionen, dvs hur mycket det kostar att framställa en vara i en serie, exempelvis vad det kostar att producera en av de bilar som lämnar Volvos band under en månad.

– Lönerna utgör bara en del av den kostnaden. Ja, i själva verket utgör de vanligen inte mer än 25-30% av den totala styckekostnaden i en normal exportindustri. De övriga 65-77% är råvarukostnader, övriga driftskostnader, kapitalavskrivningar, reklam och annat. Då står det också klart att styckekostnaden bestäms i mycket högre grad av sådana faktorer som produktivitet, stordrift med långa serier, teknologiska nyheter, tillgången på krediter mm – än av lönernas totala storlek eller tillväxt.

– Vad som hänt med dessa andra kostnader talas det dock mindre om. Bara det borde räcka för att förstå att Bohman m fl inte i första hand är ute efter sanningen. För då skulle de ju också jämföra dessa kostnader med situationen i andra länder, innan löneökningen ges skulden för minskade marknadsandelar och sämre konkurrenskraft.[6]

Om man ändå renodlar lönekostnaderna och jämför dem med utvecklingen i andra länder, får man inte ens då den entydiga bild som de borgerliga ideologerna målar fram. Sverige ligger enligt de senaste uppgifterna någonstans i mitten på den västeuropeiska skalan. Och i förhållande till ett land som Västtyskland – som haft en relativt sett högre löneutveckling under 70-talet än Sverige – kan man knappast förklara styrkan i den västtyska ekonomin med “låga löner”. Det är de övriga faktorer vi nyss nämnde som spelat huvudrollen.

En andra aspekt när det gäller förhållandet mellan lönerna och utvecklingen i stort gäller hur de samhälleliga resurserna används. De fördelas på tre poster:

1) lönearbetarnas konsumtion (inräknat de olika former av social service som ger dem en mer eller mindre dräglig levnadsstandard: sjukvård; pensioner; arbetslöshetsersättning; utbildning; kulturellt stöd m fl);

2) nyttiga investeringar;

3) socialt onyttiga utgifter, som inte används för en positiv samhällsutveckling (såsom kapitalisternas konsumtion och förmögenhetsbildning; spekulation; kostnader för delar av den offentliga sektorn som inte är kopplad till den produktiva verksamheten, som försvaret, förvaltningsapparaten osv).

Minskar man punkten 1) här ovan – lönearbetarnas konsumtion – så finns det inget som säger att de resurserna överförs till samhällsnyttiga investeringar.[7] I själva verket är det fullt möjligt att såväl lönearbetarnas konsumtion som de produktiva investeringarna sjunker samtidigt. Det som ökar är istället kapitalägarnas och andra gruppers egen konsumtion och en mängd kortsiktiga spekulationer och kapitalöverföringar. Slutsatsen är alltså entydig: det finns verkligen inget direkt samband mellan försämringar för folkflertalet och en positiv ekonomisk utveckling i stort.

Det slagord som den västtyske regeringschefen Helmut Schmidt myntat – ”dagens profiter är morgondagens jobb” – är alltså dubbelt obefogad. Det är visserligen sant att det finns en ”lönsamhetskris” för kapitalet. Men den beror på att kapitalisternas hittillsvarande marknader inte ger den utdelning som kapitalägarnas önskar; och 2) att de inte finner tillräckligt stora nya marknader, där de kan investera sitt kapital med högre grad av lönsamhet.

Det är visserligen också sant att kapitalägarna har ett direkt intresse av att sänka produktionskostnaderna och lönerna är en del som de lätt kan överblicka och hoppas kunna åtgärda direkt. Men det är – om sanningen ska fram – mer uttryck för kapitalägarnas intresse av att kunna förfoga över så mycket som möjligt av de samlade samhälleliga resurserna än av illusioner om att sänkta löner i sig skulle garantera en krisfri kapitalism.

Mot den här bakgrunden blir också den så kallade löntagarfondsdebatten något overklig. Socialdemokraternas återkommande tal om att “det behövs riskvilligt kapital” imponerar knappast på dagens företagsledare. De vet av egen erfarenhet att det inte är kapitalbrist i och för sig som är huvudproblemet. Det är de otillräckliga marknaderna för svensk produktion.[8]

Företagsledarna har väl knappast någon anledning att gallskrika över att socialdemokraterna vill tillskjuta innehållna löner till företagen som riskvilligt kapital. Men de gillar inte att “utomstående” lägger sig i deras egna vinstandelar och naggar lite grand på dem dessutom, även om de skulle få igen dubbelt efteråt (omfördelat kapital plus skatteavskrivningar).

Och de accepterar definitivt inte frivilligt att frånhändas en aldrig så liten del av kontrollen över de samhälleliga resurserna (genom styrelsemajoritet för fackrepresentanter i skötseln av fonderna) och fruktar subventioner från fonderna till “överlevda” eller “icke-expansiva” branscher och regioner.

III. En samordnad internationell lågkonjunktur och dess följder i Sverige

Den ekonomiska debatt som nu förs i Sverige är inget enastående. Precis samma debatt breder ut sig i varje västeuropeiskt land idag. och överallt skrivs det ut ungefär samma recept: åtstramning för att överföra resurser till exportindustrin.

Det som gör denna “lösning” särskilt tvivelaktig är just att den rekommenderas överallt och av alla – och då måste man fråga sig: vem skall importera all denna ökade export (importen skall ju också strypas åt överallt). Om vi dessutom står inför en allmän internationell lågkonjunktur (vilket alla tecken tyder på idag) blir detta problem än mer akut. Då är ju perspektivet raka motsatsen till en blomstrande världshandel (vilket hur som helst är något förgånget): ett stagnerande eller till och med krympande utbyte länder emellan, med växande konkurrens och handelshinder som följd![9]

De särskilda fördelar som svensk industri red på årtiondena efter andra världskriget har efter hand tunnats ut. l den meningen ligger det förstås många korn av sanning i de etablerade politikernas “krismedvetenhet”. Svensk industri är sämre rustad än någonsin efter andra världskriget för en allmän internationell nedgång i ekonomin.

Att en sådan verkligen har börjat står idag utom allt tvivel.

– En recession (lågkonjunktur) har inletts i USA, av allt att döma också i Storbritannien och Italien. En motsvarande utveckling förutsägs nu – av internationella borgerliga ekonomer – för Frankrike och Västtyskland, senare i år. Detta för att nu nämna några av de mest inflytelserika industriländerna.

De amerikanska ekonomer och politiker – med president Carter i spetsen – som väntat sig en kortvarig och begränsad konjunktursvacka, lär få se sig om efter uppgången länge än. Istället börjar man nu spekulera i de amerikanska finanstidningarna om “den värsta nedgången sedan 30-talskrisenḋ.

Det må vara hur det vill med den förutsägelsen. Det är i alla fall ett faktum att den amerikanska bruttonationalprodukten, BNP, bara steg 1% mellan första kvartalen 1979 respektive 1980. l december 1979 förutspådde de stora industrinationernas samarbetsorgan OECD en nedgång på 3,5% av BNP första halvåret 1980. (Verklig siffra: 3% t o m april.)

OECD räknade med att arbetslösheten skulle stiga från 5,9% till 7,2% under året. Men redan i april var siffran uppe i 7% – och det talas nu om ökningar upp emot 8 eller 9% i år. Här handlar det alltså om den officiellt redovisade genomsnittliga arbetslösheten. För särskilda grupper som ungdomar, svarta och kvinnor ligger den skyhögt över den genomsnittliga nivån.

Bostadsbyggandet förväntas av amerikanska myndigheter sjunka med 20-25% under 1980. Företagens utbyggnadsplaner anpassas nu också nedåt. Investeringsvolymen krymper sannolikt kraftigt. Vid sidan av byggnadsverksamheten är det hittills bilindustrin som drabbats värst, med Chrysler som en negativ symbol. ”En nysning på Wall Street betyder snuva i Europa”, sägs det – och det ligger mycket i det. Nedgången i USA har sina motsvarigheter och driver ytterligare på liknande tendenser i Västeuropa.

– För England förutspådde OECD i slutet av förra året en nedgång av BNP på 2,8% första halvåret 1980, en siffra som nu ter sig alltför optimistisk. Tillverkningsindustrins investeringar väntas allmänt sjunka med minst 8%.

Den brittiska recessionen har påskyndats av Thatcherregeringens antiinflationspolitik och dess hårdhänta nedskärningsprogram av ”krisdrabbade industrier” och offentliga utgifter (med undantag för bl a försvaret förstås).

– Den västtyska ekonomin, som under det senaste året levt högt på en 7%-ig exportökning (medan BNP som helhet stigit 4,5%) beräknas plana ut under 1980 och 1981, i takt med att exportmarknaderna blir allt kärvare och drabbas ytterligare av konjunkturnedgången i USA och andra länder inom EG.

– Den här kritiska genomgången kan göras mycket längre. Det enda egentligen undantaget utgör Japan, som också var det enda land som upplevde ett verkligt uppsving under perioden mellan 1976 och 1979. (Den ekonomiska uppgången i andra länder drevs till stor del fram genom en växande kreditmarknad och andra inflationsdrivande åtgärder.) Det finns heller inga omedelbara tecken på en förestående recession i Japan, snarare tvärtom.[10]

Men frågan är ändå hur Japan – med dess stora exportberoende – skall kunna ställa sig utanför den allmänna internationella konjunkturnedgång som skymtar vid horisonten. Inför en sådan utveckling torde det inte hjälpa med “beslutsamma kraftåtgärder”, “flit”, och “god ordning”.[11]

– För Sveriges del kommer en samordnad internationell recession definitivt att spräcka alla drömmar om att det går att ”slå en brygga” över lågkonjunkturen.

Under den förra internationella recessionen var just detta socialdemokratins och den dåvarande borgerliga oppositionens nyckelord. Men problemen blev mycket större och mycket mer ihållande än vad de hade väntat sig. Den kapitalistiska krisen var, är – och förblir – djupare.

Ännu i årets kompletteringsbudget hoppades Gösta Bohman på en begränsad och måttlig konjunkturnedgång. Men han lär inte bli sannspådd. Det gäller inte för den internationella utvecklingen och det kommer inte att gälla för den svenska.[12]

Sveriges ekonomi är ju i hög grad beroende av att det finns marknader för järnmalm, stålprodukter, papper, pappersmassa, bilar samt diverse elektroniska produkter. En krympande internationell marknad och en växande konkurrens kommer att slå igenom – och då förmodligen hårdare och brutalare än vid den förra lågkonjunkturen.

LO-chefen Gunnar Nilssons varningar nyligen för kraftigt ökade arbetslöshetssiffror under 1981 har tyvärr alla möjligheter att slå in. För viktiga kapitalgrupper är det till och med något välkommet. Det skulle öka konkurrensen och pressen på löntagarna, sägs det[13], och leda till “större rörlighet” på arbetsmarknaden.

En internationell lågkonjunktur kommer att slå hårt inom den svenska arbetarklassen liksom på de arbetande i alla industriländer, såvida den inte möts med kraftfulla motåtgärder.

Men den kommer att slå ännu hårdare på de arbetande i koloniala och halvkoloniala länder världen över, inklusive i de oljeproducerande länderna

IV. Myten om oljepriserna

Vid sidan av de “höga lönerna” är den populäraste borgerliga myten den om de “fruktansvärt höga priserna på olja och andra råvaror”, med ty åtföljande “överföring av kapital” till framför allt de oljeproducerande länderna och en relativt fördyrad export.

Även frånsett att en kommande lågkonjunktur också kommer att drabba efterfrågan på olja och andra råvaror (och därmed pressa priserna, vilket för övrigt också diskuterades öppet vid de oljeproducerande OPEC-ländernas möte i juni 1980); frånsett att olje- och bensinpriserna inte tycks vara högre än den svenska regeringen gång på gång kan spä på dem med egna skattepålagor; frånsett att det mesta av inkomsterna från försäljningen av oljan går tillbaka till investeringar och insättningar i industriländerna eller stannar hos oljebolagen, “de sju systrarna” – frånsett allt detta är det dessutom osant att priserna på olja och andra råvaror skulle öka relativt sett. De påverkar den allmänna prisnivån, men det är också allt.

I själva verket ökar de mindre än priserna på färdiga industriprodukter!

För perioden 1976-1978 kan man visa detta med följande tabell:

Förändringar i världshandelspriserna (med index 100 satt till 1975)

ÅrRåmaterialprisernaPriserna på industriprodukter
1976106100
1977117109
1978119125
4:e kv.1978122132

(Från Die Weltkonjunktur 3/1979, citerat efter Intercontinental Press/Inprecor volym 18, nr 10.)

Det som händer är att industriländerna bakar in såväl de ökade priserna på energi som sina egna pålagor i de slutliga prisen på industriprodukter. De kompenserar sig och mer till; till ovanstående siffror bör man egentligen också lägga effekterna av de förändringar av valutakurser som ägt rum under perioden. Eftersom mycket av oljan och andra råvaror betalas i dollar, samtidigt som dollarkursen sjunkit relativt mot andra valutor, förstärks den här effekten ytterligare!

I den mån som de oljeproducerande länderna, tagna som helhet, satsar på att utveckla sina länder med hjälp av inkomsterna från oljeexporten, drabbas de direkt av detta ojämna utbyte. Men allra ojämnast blir utbytet med alla de länder som både måste importera energi och industriprodukter utifrån. Det är också de som har minst förutsättningar att klara sig undan de allra värsta effekterna av en internationell lågkonjunktur.

Under de kommande åren kan vi därför räkna med nya fruktansvärda svältkatastrofer i Afrika, men också i Asien och Syd- och Mellanamerika!

Nu finns det förstås ingen anledning att behandla de industriella och underutvecklade länderna som helheter. De splittras ju alla upp i olika klasser och skikt.

Likväl som det år de arbetande massorna i t ex de oljeproducerande länderna som får betala dyrt för “överklassens” handelspolitik och valutaöverföringar till de stora kapitalistländerna, likaväl är det de lönearbetande i industriländerna som får stå för “fiolerna” där.

Hela propagandakampanjen kring de “oerhörda oljeprisstegringarna” och det “gräsliga oljeberoendet” fyller endast en väsentlig funktion: att intala de arbetande att de inte har rätt att kompensera sig för oljeprishöjningarna som i stället måste “bäras av alla”.[14]

Tjuten om hotet från oljeländerna är ägnat att slå blå dunster i ögonen på folk. Det är som tjuven som ropar: “Ta fast tjuven!”

Detta är alltså den ekonomiska utveckling som vi kan vänta oss de första åren av 80-talet. Och liksom den förra lågkonjunkturen utsatte den internationella arbetarrörelsen för svåra prövningar, så kommer den nya samordnade recessionen att ställa ytterst hårda – och skärpta – krav på en verklig krispolitik från arbetarrörelsens sida.

Inte en krispolitik som utgår från samma “hotbild” som borgarna! Inte en krispolitik som utgår från att vi “först måste få det sämre för att sen kunna få det bättre!” Nej, en krispolitik som tar fasta på alla de erfarenheter som vunnits under de gångna åren – alltifrån de amerikanska gruvarbetarnas kamp mot borgaroffensiven i sitt land 1978, till de engelska, västtyska och franska stålarbetarnas kamp för jobben och reallönerna och det positiva i den svenska fackföreningsrörelsens hårda avtalsrörelse i år!

Den förestående internationella lågkonjunkturen är bara ett nytt och logiskt uttryck för kapitalismens återkommande kriser. Den kommer att utspelas i en period av minskad ekonomisk tillväxt och följa på en första samordnad recession i mitten på 70-talet. Den kommer därför att slå igenom med full kraft – och mer uttalat än på mycket, mycket långe ställa arbetarrörelsen inför valen:

Antingen dras med i den nedåtgående kapitalistiska spiralen eller inleda en offensiv antikapitalistisk politik.

Antingen en fortsatt och förstärkt satsning på kapitalismens “självläkande krafter” (med återkommande kriser, krig och katastrofer som följd) eller en frigörelse från den borgerliga tvångströjan.

Antingen lita till en alltmer renodlad marknadsekonomi (med utslagning av nya befolkningsgrupper, områden och resurser) eller ta radikala initiativ för att erövra makten och upprätta en nationell och internationell planering av de tillgängliga och kommande resurserna!

Antingen spela med i de borgerliga propagandakampanjerna eller genomföra ideologisk motoffensiv och ett stöd till de länder och folk som redan brutit sig loss från det kapitalistiska herraväldet!

Det talas idag allmänt om att det blåser högervindar. Och det är sant att kapitalägare, borgerliga regeringar och de som sätter sin lit till dem allmänt går åt höger i den kapitalistiska världen. Men det är inte hela sanningen.

Den traditionella reformistiska politiken utsätts samtidigt för en växande kritik i fackföreningar, bland radikala ungdomsskikt och miljögrupper. Det kommer också att bli allt svårare för den byråkrati som härskar över fackföreningar och arbetarpartier att bevara sin maktställning, när den samhälleliga basen för dess redan tidigare ytterst återhållsamma reformprogram nu undergrävs ytterligare.

Om radikala grupper inom arbetarrörelsen kan möta den borgerliga högervinden med en vänstervind inom sina organisationer då är framtiden inte längre så mörk! Om de investeringar som reaktionen gör för 80- och 90-talen i form av skärpt kamp mot arbetarrörelsen[15] och en ökad uppslutning bakom mer aggressiva borgerliga krafter,[16] dessutom kan leda till en motsvarande skärpning och en lika aggressiv motoffensiv – då är framtiden rent av ljus! Då skapas de bästa förutsättningarna för en framtid utan kriser, krig och katastrofer!

Tom Gustafsson

Noter

[1] Ett aktuellt exempel; så här uttrycker sig Volvo-chefen Per Gyllenhammar på frågan om det svenska folket har mognat och nu fått en ökad förståelse för landets ekonomiska problem: “Vi vet att krismedvetandet normalt växer ganska långsamt i samspel mellan medborgare och politiker. Jag har uppfattningen att medborgarna i och för sig är mer vakna och välinformerade än man normalt vill hålla dem räkning för. Därför skulle det inte behövas så lång inkubationstid – nu tappar man mycket tid genom att bara ligga och vänta på att våga genomföra nödvändiga politiska åtgärder.” (Dagens industri 10.6.1980)

[2] Det hemska 80-talet heter en bok av Christer Petersson och Håkan Hedberg (utgiven av Affärsförlaget), som innehåller ett stort antal bearbetade intervjuer med nationalekonomer och politiker. (Boken är delvis refererad och recenserad i Internationalen 23/1980. Där återfinns en hel provkarta på de åtgärder som ledande borgerliga representanter nu verkar för. inom regering, förvaltning och företag – för övrigt ofta i nära samspel med inflytelserika socialdemokrater. Boken ger verkligen en “hemsk” bild av “deras 80-tal”.

[3] Redan 1978 skisserade ledande fackföreningsmän och socialdemokrater de perspektiv som sedan kommit mer och mer i förgrunden, framför allt i interna sammanhang och i intervju-uttalanden för den borgerliga fackpressen (mindre i de allmänna utspelen som alltid görs mer publikfriande). Det skedde dels i anslutning till den brett upplagda metall-konferensen om Sveriges industripolitik, dels i utredningsmaterial inför den socialdemokratiska partikongressen detta år. Se Håkan Anderängs genomgång i Internationalen 36/1978: S-kongress inför 80-talet.

[4] Vi tänker på Anker Jörgensens och de danska socialdemokraternas hämningslösa åtstramningsprogram våren 1980, för övrigt livligt applåderat av borgerlig press och borgerliga politiker som ett “mönster för svenska socialdemokrater”. Dagens industri (10.6 1980) låter t ex Steffen Möller, chefsekonom i danska Metall, breda ut sig om de “djärva” danska krislösningarna under rubriken Dansk fackförbundsekonoms råd till Sverige: Sluta drömma om 60-talet, minska sysselsättningen och öka exporten.

[5] Jämför t ex det socialdemokratiska alternativ för varvsindustrin, som klubbades av riksdagen våren 1980 och som innebar en långsammare och smidigare avveckling av “varvskapaciteten” med flera, återkommande omprövningar “om den skulle visa sig otillräcklig” – och de socialdemokratiska ledarnas samtycke till nedskärningar av den svenska stålindustrin, med endast begränsade invändningar mot den borgerliga regeringens nedläggningar och “neddragningar”.

[6] Avsnittet citerat från Benny Åsmans artikel ”Är din lön för hög?” i Internationalen 4/1978.

[7] l den nyss nämnda boken om Det hemska 80-talet finns en häpnadsväckande genomgång av hur spekulationen och prishöjningarna slagit inom bostadsmarknaden, samtidigt som industriinvesteringarna sjunkit kraftigt under andra hälften av 70-talet. En del av dessa siffror citeras i Internationalen 23/1980.

[8] ”Jag förstår inte varför frågan om löntagarfonder inte avförts från dagordningen”, säger Pehr Gyllenhammar till Dagens industri (10.6 1980). “Bara för att frågan kom upp under det s k övervinståret 1974 finns det ingen anledning att segdra den här frågan i evigheter. Det finns bara ett land som infört löntagarfonder och det är Peru. Om behovet av fonder av olika anledningar skulle komma upp i Sverige kan vi lösa det då.”

[9] I Intercontinental Press/Inprecor finns en omfattande genomgång av den aktuella ekonomiska utvecklingen i en artikel av Winfried ”Wolf om International Capitalist Recession on Horizon 1980”. (“En internationell kapitalistisk recession vid 1980 års horisont”). Tyvärr är den inte översatt till svenska.

[10] Den japanska BNP steg till exempel 6,1 % under det budgetår som löpte fram till mars 1980. Det var en ökning med 0,4%. Den japanska regeringen hoppas på en 4,8%-ig ökning under det innevarande budgetåret.

[11] Dessa omdömen om det så kallades “japanska undret” fälldes av en fascinerad Metall-delegation som genomförde en studieresa till Japan. Jämför Kent Kjellgren/Eva Nikells artikel i Internationalen 13/1978.

[12] En av Bohmans rådgivare, den nya riksbankschefen Lars Wohlin, är ännu mer skeptisk än ekonomiministern till den internationella konjunkturutvecklingen och varnar för en alltför optimistisk ekonomisk politik: “Vi har inte ekonomiska förutsättningar att överbrygga en internationell lågkonjunktur genom en expansion av den inhemska konsumtionen. Vi försökte under den senaste svackan – med svåra följder.” (Veckans Affärer, 3.1 1980).

[13] ”En stor och öppen arbetslöshet synes oundviklig. Då kanske vi alla kan samlas kring uppgiften, vi spottar i nävarna och tar nya tag. Vi borde minnas t ex krisen på 20-talet, ett decennium som innebar ett djupt hack i vår utvecklingskurva, värre än 30-talets djupdykning. Folk fick sina förmögenheter förstörda över en natt, arbetslösheten och det sociala lidandet blev stort. Men då fanns ingen socialvård för företagen – krisen fick blomma ut, och återhämtningen kom mycket snabbt.”

  Sagt av Bo Carlsson, nationalekonom och forskare vid Industrins Utvecklingsinstitut, i Det hemska 80-talet.

[14] Jämför socialdemokraternas envetna plädering för att oljeprishöjningarna inte skall räknas in i det index som ligger till grund för den återkommande uppjusteringen (“indexregleringen”) av skatteskalorna – och den borgerliga regeringens varsel om att pensionärerna inte bör kompenseras för oljeprishöjningarna. Om dessa principer genomdrivs kommer de att få många efterföljare på andra områden, med stora negativa effekter. Självklart måste alla prishöjningar räknas in i indexberäkningarna av kostnadsutvecklingen.

[15] En rapport från ETUI, The European Trade Union Institute “Det europeiska fackföreningsinstitutet” gjorde nyligen en genomgång av den skärpta antifackliga lagstiftningen som nu förbereds, genomförs eller försökt genomdrivas i länder som USA, Västtyskland, Storbritannien och Frankrike m fl. Detta är bara ett exempel på olika åtgärder ägnade att kringskära de demokratiska rättigheterna för de lönearbetande och deras organisationer.

[16] Valet av Franz Josef Strauss till kanslerskandidat för det dominerande borgerliga partiet i Västtyskland, CDU (Kristligt Demokratiska Unionen), uttrycker en högervridning inom den västtyska borgerligheten. Det är det kanske mest slående exemplet på hur arbetsköparna världen över nu sätter större tilltro till mer aggressiva politiker inför den fördjupade ekonomiska och sociala krisen.

Inte så att ledande krafter inom den västtyska borgarklassen skulle vara otacksamma mot allt vad Helmut Schmidt, den nuvarande regeringschefen, uträttat i deras intresse (när det gäller stöd åt den kapitalistiska industrin, västtysk upprustning och attacker mot de demokratiska rättigheterna i Västtyskland). Men många av dem tvivlar på om socialdemokraterna verkligen är rätt folk att ha i ledningen för den västtyska staten, när angreppen måste skärpas ännu mycket mer mot arbetarklassen i Västtyskland och deras organisationer.

SAP inför valet

Partiet med tre profiler

”Genom en bred folklig reformpolitik har socialdemokratin tagit hand om mittfältet i svensk politik”, säger statsminister Palme. Med 40-talets folkhemsanda som ledstjärna åker Olof Palme land och rike runt och lovar att det inte blir någon so­cialiseringsvåg om SAP vinner valet.

”Ska var och en bara tänka på sig själv eller ska vi .ställa upp för varandra?”, frågar SAP i sina valannonser där ledstjärnan är 1968 års segerrika valkampanj. Partisekreteraren Sten Anders­son försöker mobilisera partifolket genom att tala om att valet gäller ”för eller emot det solidariska samhället”. Och den gamle partiledaren Tage Erlander åker på valturné och svarar på bor­garnas attacker med att ”det är ett kollektivistiskt och socialis­tiskt drag i den socialdemokratiska trygghetspolitiken”.

LO-ledningen satsar hårdare än någonsin på årets valrörelse och ger för första gången ut en egen politisk valhandbok, som skickas ut till varje LO-medlem. LO-ledningen uppmanar till röst­ning på socialdemokratin för att vi ska få mer ”planhushållning” och löntagarfonder.

Tre olika politiska profiler som alla står för det socialdemo­kratiska partiet i riksdagsvalet 1976. Bakom dessa skilda profi­ler döljer sig djupgående problem för SAP i dag. Men här döl­jer sig också motsättningar inom den socialdemokratiska rörel­sen.

Huvudlinjen för den socialdemokratiska politiken har ända sedan 30-talet varit att satsa på storkapitalets utveckling —socialdemokratin drev på rationaliseringarna och strukturom­vandlingen för att på det sättet få full sysselsättning, en fort­löpande reallönehöjning och utrymme för sociala reformer.

Men den allt snabbare strukturomvandlingen ledde också till en omfattande centralisering av både industrin och människor­na som arbetade i den. hela branscher fick stora ekonomiska problem när de inte längre kunde följa med i utvecklingen.

I mitten av 60-talet avslöjades den socialdemokratiska välfärdsmyten av bostadsbrist, växande arbetslöshet och utarm­ning av stora landsdelar. I kommunalvalet 1966 gjorde SAP sitt sämsta val sedan början av 30-talet med 42,2 procent av röster­na.

Till riksdagsvalet två år senare lyckades socialdemokratin dock tillfälligt återta initiativet med en valkampanj kring parol­lerna om ”ökad jämlikhet” och ”aktiv näringspolitik”. Det gam­la beprövade och folkligt förankrade ledargardet tillsammans med de nya ledargestalterna Palme och Wickman lyckades mo­bilisera partiet till rena kampstämningen. Detta tillsammans med en rad andra faktorer gav SAP en valseger på 50,1 pro­cent.

Men socialdemokratin har inte kunnat uppfylla löftena om en ny välfärd och trygghet. Den krypande strukturella stagna­tionen har fortsatt: den svenska ekonomin har blivit alltmer beroende av den internationella kapitalismen och också im­porterat dess kriser i växande mån.

Och med 40 år i regeringsställning har socialdemokratin fått bära ansvaret för denna utveckling. Partiet har hamnat i mot­sättning till kraven på decentralisering och en bättre miljö. 1973 gjorde SAP sitt näst sämsta val med 43,6 procent.

Kanslihusapparaten tar över under jämviktsriksdagen

Det parti som under ATP-striden 1956-57 gick fram som ett progressivt reformparti framstår idag som en byråkratisk appa­rat hårt uppknuten till statsapparaten. Byråkratiaffärer kring Ingmar Bergman och ”Pomperipossa” blir effektiva slag mot so­cialdemokratin.

Den klyfta och de tendenser till motsättningar som funnits inom den socialdemokratiska rörelsen mellan apparatens funk­tionärer och dess medlemmar och sympatisörer har utvecklats i takt med samhällsutvecklingen liksom klyftan mellan den fackliga och politiska delen av socialdemokratin.

En svällande del av den socialdemokratiska byråkratin har förankrats i statsapparaten. Motivet till detta har varit att den socialdemokratiska regeringen försökt få en översikt över den snabbt växande statsapparaten och klara av att leda alla statli­ga utredningar.

De rent partipolitiska posterna har också växt under 70-talet. Praktiskt taget varje departementschef har t ex fått en (s)-märkt informationssekreterare och flera socialdemokratiska riksdagsmän har specialtjänster på departementen. Dessutom är vanligtvis statssekreteraren en partikamrat.

Många av dessa socialdemokrater har mycket liten bakgrund inom arbetarrörelsen och har framför allt dåliga dagliga kontak­ter med den — något som även gäller flera av statsråden i rege­ringen.

Samtidigt är det denna, alltmer självständiga apparat, som tar över alltmer av planeringen och ledningen av partiets poli­tik — något som vi kan se klart i årets valkampanj.

Valresultatet 1973 gav SAP och Vpk 175 mandat tillsammans i riksdagen — exakt lika många som de borgerliga partierna till­sammans. Den socialdemokratiska regeringens svar på den s k jämviktsriksdagen blev en växande samförståndsanda gentemot borgerligheten. Vi har fått se klassiska klassamarbetsöverenskom­melser i Haga I och Haga II, och när de politiska frågorna kom­mit upp i riksdagen under den senaste riksdagsperioden har de i de flesta fall redan varit avgjorda genom kompromisser mellan borgarna och SAP i riksdagsutskotten eller ännu tidigare i de­partementens utredningar.

Inom partiet fanns det många som ville att partiledningen skul­le mobilisera till nyval för att få en egen majoritet i stället för att satsa på samförståndspolitiken. Men SAP-regeringen använ­de nyvalstanken enbart som ett hot för att få fördelaktigare kompromisser med borgarna.

Denna politik gjorde att SAP-taktiken i allt högre grad av- gjordes i Kanslihuset och riksdagskorridorerna. Kanslihusappa­raten tog överhanden i partiet.

Därför var det också naturligt att denna apparat fick ett do­minerande inflytande på planeringen av den socialdemokratis­ka valkampanjen -76 — en kampanj som statsminister Palme och samordningsminister Thage G Peterson till stora delar allt­så lagt upp tillsammans med stats- och informationssekreterare.

Det var också naturligt att det blev en kampanj i samma samförståndsanda som präglat hela riksdagsperioden — Hagaandan.

Per-Albins folkhemsanda mot alla överbud

SAP som hela folkets parti i samma folkhemsanda som un­der Per-Albin Hanssons dagar präglade det valmanifest som par­tiet och LO presenterade i början av januari — ”Vårt program för arbete och trygghet”.

Mot kriserna och miljonarbetslösheten i omvärlden ställs där Sverige under socialdemokratisk ledning. Som kontrast till den västeuropeiska och amerikanska massarbetslösheten pekar man på hur antalet sysselsatta ökat i Sverige och att arbetslöshets­siffrorna kunnat hållas nere under lågkonjunkturen.

Men… även Sverige kan dras in i de ekonomiska kriserna, ho­tar SAP-manifestet. Om inte… den socialdemokratiska rege­ringen får fortsätta att styra landet:

”En fast ekonomisk politik går inte att förena med en lättsin­nig löftespolitik. Oansvariga överbud undergräver sysselsättning och välfärd. Endast en stram ekonomisk hushållning tryggar vår handlingsfrihet som nation och ger oss möjligheter att hålla oss utanför omvärldens kriser.”

Så lät det pompösa budskap som var det övergripande temat för SAP:s valkampanj — ett budskap som skulle slå både mot borgerliga skattesänkningskrav och radikala reformkrav från vänster.

De fem huvudpunkterna i manifestet är: ”En stark ekonomi, arbete åt alla, förnyelse av arbetslivet, trygghet för alla och ge­menskap mellan generationerna, en god miljö”.

Det mest märkbara med SAP:s och LO:s valmanifest är av­saknaden av konkreta målsättningar. Manifestets största bety­delse låg i att genom det visa att SAP- och LO-ledningen kunde enas om ett program — detta för att bemöta borgarnas påbörja­de kampanjer om att SAP och LO var på kollisionskurs.

Ytterligare ett talande citat ur valmanifestet, som visar på bristen på konkretion:

”Socialdemokratin vill fortsätta reformarbetet. Men vi avvi­sar oansvariga överbud. Alla önskemål om reformer kan inte tillgodoses på en gång utan måste prövas mot våra ekonomiska möjligheter.

Välfärden måste fördelas rättvist. Med den utgångspunkten vill vi arbeta för ett samhälle där människor lever i trygghet och gemenskap, i omsorg och omtanke om varandra. Vi efter­strävar ett samhälle där alla känner ansvar och arbetsglädje. Samhället måste utformas för barnens bästa. Män och kvinnor ska kunna leva i jämställdhet. De äldre ska känna trygghet i samvaro med andra och få god omvårdnad. Ett sådant samhäl­le måste byggas i solidaritet och samverkan.”

För att anknyta ännu mer till folkhemsandan har både Olof Palme och Gunnar Sträng ansträngt sig för att försöka ta på sig landsfadersrollen:

Olof Palme som en världspolitiker, som alla makter har res­pekt för, och som tas emot med öppna armar av de sovjetiska ledarna och har vänskapliga diskussioner med USA:s Kissinger — allt under valåret. I inrikespolitiken som landsfadern Palme, som ”tar ansvar för allas välstånd” genom breda samförstånds-lösningar.

Gunnar Sträng som lantarbetaren som blev finanspolitiker och talar med ”bönder på bönders vis…” och leder landet så förnuftigt att ingen får ifrågasätta det. Han får beröm av de rika kapitalistländernas samordningsorgan OECD för att han lyckats hålla de stora företagen på fötter under lågkonjunktu­ren.

Till den här inriktningen hörde också en ensidig kampanj för kärnkraften, dels som det enda sättet att trygga sysselsätt­ningen, dels som en mer miljövänlig energikälla än oljan. Flera utredningar om kärnkraften blev också påpassligt klara under våren — utredningar som sa att Sverige inte kan klara sysselsättningen utan kärnkraft och att Sverige kan ta hand om kärn­kraftsavfallet fullständigt riskfritt.

LO:s valprofil med planhushållning och löntagarfonder

Syftet med denna kampanj var att partiet och regeringen skulle jaga röster i mellanskiktsgrupperna — de grupper som lättast byter parti mellan valen. I den mycket klara arbetsför­delningen mellan olika väljargrupper som gjorts inom socialde­mokratin fick LO-ledningen till uppgift att försöka mobilisera sina medlemmar för en röst på SAP.

Men denna arbetsfördelning innebar inte bara att SAP och LO ska sprida samma politik till olika väljargrupper, utan ock­så en skillnad i politisk inriktning som inte enbart motiveras av valtaktiska skäl.

Den ökade fackliga medvetenheten och kampberedskapen de senaste åren inom den svenska arbetarklassen gör att fack­föreningsbyråkratin känner kraven på fortsatta reformer och ökad makt mycket starkt. Byråkratins främsta svar på dessa krav är den s k medbestämmandelagen, som även SAP-rege­ringen är överens om. Men till LO-ledningens svar hör också ”planhushållning” och löntagarfonderna…

Det växande statliga inflytandet på avtalsförhandlingarna och SAP-regeringens krav på LO att ta ”samhällsansvar” när man ställer sina krav gör att fackbyråkratin känner sin makt­position som avtalsslutande part hotad, samtidigt som man stödjer denna utveckling. Därför har den snabbt växande fackliga byråkratin börjat se sig om efter nya uppgifter i fram­tiden. LO har byggt upp en egen utredningsapparat och även intagit en mer självständig politisk hållning i vissa utrednings­frågor gentemot SAP-regeringen. En av de frågor som LO ta­git fram i en egen utredning är Rudolf Meidners förslag om löntagarfonder, som antogs av LO-kongressen i juni.

Den socialdemokratiska regeringen har blivit helt tagen på sängen av det genomgripande förslaget och gjort allt för att få frågan undanstoppad till nästa val.

Även LO-ledningen säger att löntagarfonderna inte kan bli förverkligade förrän på 80-talet, men fortsätter ändå att driva frågan.

Valnederlag hotar och missnöje bland partifolket

1 början av maj -76 kom en kalldusch för socialdemokratin, SIFO:s opinionsundersökning som visade att SAP gått bakåt med fyra procent till 38,5 och att de borgerliga låg på 54 pro­cent. Ett valnederlag verkade oundvikligt.

En del av den snabba siffernedgången kan säkerligen förkla­ras av ”Pomperipossaaffären” och ”Bergman-affären”, som var i full gång i massmedia vid SIFO:s undersökningstillfällen. Det var människor som markerat sitt missnöje med regeringens sätt att svara på dessa ”frågor” genom att hota med att byta parti.

Men betydligt värre i detta läge var att SAP-ledningen hade svårt att mobilisera sina egna aktiva medlemmar för sin valkam­panj — med allt vad det betyder för partiets möjligheter att fö­ra ut sina frågor.

Arbetsfördelningen inom socialdemokratin har inte bara lett till oenighet om hur man ska driva frågan om löntagarfonder­na. Det gällde länge också familjepolitiken. Det ledde i sin tur till osäkerhet och misstämning inom de egna leden när parti­ folket inte hade några klara svar att möta borgarnas attacker med.

Oenigheten mellan LO-ledningen, socialdemokratiska kvinno­förbundet och SAP-regeringen gjorde att det tog närmare nio månader efter att förslaget om 6 timmars arbetsdag för små­barnsföräldrar lagts innan socialdemokratin kunde ge sitt svar inför valet. Resultatet av nio månaders kompromissande blev ett halvhjärtat förslag som i princip ger en förlängd föräldra­ledighet från sju till tolv månader. Det är ett förslag som tys‑

tar LO-ledningens kritik mot det tidigare förslaget som inte kun­de utnyttjas av alla småbarnsföräldrar. Men den förlängda för­äldraledigheten svarar på inget sätt mot kraven från kvinnoför­bundet och radikala strömningar inom LO och TCO på en all­män 6-timmarsdag.

Denna osäkerhet i viktiga frågor parat med partiledningens 40-talskampanj skapade inte någon entusiasm bland partifol­ket.

Det aktiva partifolket består huvudsakligen av mellanskikts-grupper — olika tjänstemannagrupper och studerande. De LO-medlemmar som anslutit sig själva till partiet nöjer sig oftast med att driva sin politiska verksamhet i fackliga organ.

Men även inom partiet har radikaliseringen i övriga samhäl­let satt sina spår och kraven på fortsatta reformer och ökat in­flytande över samhällsutvecklingen ställs till och med på parti­kongresserna.

Toleransnivån över SAP-regeringen har dock med åren blivit mycket hög inom partiet — det är t ex inte därifrån i första hand som kritiken mot Hagaöverenskommelserna kommit.

Men toleransnivån nåddes nästan av den första uppläggningen av valkampanjen. Den skapade misstämning ända upp bland partiombudsmännen som kände att valapparaten var ovanligt tung att få igång. Och missnöjet växte när de två självutnämn­da landsfadersgestalterna Sträng och Palme struntade i varnings­ropen:

Det var ett missnöje över Gunnar Strängs klumpiga sätt att i tal efter tal attackera ”nationalhelgonet” Astrid Lindgren för att vara mindre vetande och likna henne vid en svensk Glistrup.

Det var ett missnöje över Olof Palmes sätt att alltmer avskär­ma sig från partiombudsmännens förslag och önskemål och mer och mer ta på sig statsmannarollen och föra sin kampanj från re­geringens kanslihus.

”En elitism uppstår inom partiet”

Den valkampanj som lagts upp i Kanslihuset var mer en kam­panj som var anpassad för statsministerns utspel i tidningar och TV än för vad partimedlemmarna kunde entusiasmeras av och hade möjlighet att övertyga arbetskamraterna med.

Med Kanslihusapparaten som kampanjstrateger har partiet också svårt att bemöta borgarnas angrepp mot byråkratin, efter­som det inom den apparaten finns föga förståelse för de anti-by­råkratiska stämningarna bland väljarna.

Detta tillsammans med de katastrofala opinionssiffrorna i maj gjorde att en vänstersocialdemokrat som Jan Lindhagen blev livligt applåderad på interna partiträffar och SSU-möten när han talade om att det håller på att uppstå en ny ”elitism” inom partiet.

Med det menar Lindhagen att partiet saknar de gamla ledar­na som mobiliserade folket till kamp för olika konkreta krav och att det bl a beror på att partiet suttit så länge i ledningen för den borgerliga statsapparaten utan att visa någon tendens att vilja få bort den. Och han menar att ”elitismen” finns på alla nivåer inom partiet.

Missnöjet har inte den styrkan idag att Strängs och Palmes positioner är hotade. Och framför allt är den personinriktade kritiken inte förankrad i de lägre partileden. Men ett valneder­lag skulle snabbt kunna sprida missnöjet.

Bland väljarna återspeglades osäkerheten över partiets poli­tiska inriktning i att man tog mer hänsyn än vanligt till de s k affärerna. När partiets aktiva dessutom inte förmådde föra ut partiets frågor blev SAP-politiken inte klarare.

I den mån partiet verkligen lyckats föra ut sin kriskampanj hade den ändå svårt att vinna gehör, eftersom den hotande kris som målades upp inte upplevdes som särskilt dagsaktuell av de stora flertalet väljare — den har ingenting av den styrka som krigshotet hade på Per-Albins tid.

Socialdemokratin är inte heller beredd att koppla samman den kommande krisen och den början till en borgaroffensiv som vi ser idag och mobilisera arbetarrörelsen till strid mot den. Därmed gör även socialdemokratin sitt till för att dölja allvaret i den hotande krisen.

Partiets nya valprofil om ”solidaritet eller egoism”

När maj-siffrorna kommit tvingades SAP-regeringen att bör­ja lyssna till partiombudsmännens råd. Under långa överlägg­ningar i maj snickrades en ny valkampanj fram:

”Den starka ekonomin” och attackerna mot moderatledaren Bohman för att vara ett ”högerspöke” skulle träda tillbaka till förmån för ett försök att återupprepa en del av 1968 års val­kampanj med ordet ”solidaritet” som ledstjärna.

Partiets valstrateger analyserade att man tidigare gett en för kraftig framtoning åt ”egoismen” i bl a förslaget till skattesänk­ning, som regeringen kommit överens om med LO och TCO under våren. Därför vände man nu på pedagogiken och kallade skattesänkningen för ”solidarisk” och statliga sektorn för ”ge­mensamma sektorn”. I helsidesannonser i dagspressen gick man ut och sa ”Ska var och en bara tänka på sig själv eller ska vi ställa upp för varandra?”

Huvudpunkterna i valkampanjen var fortsatt desamma. Men genom en annan betoning av frågorna och den nya pedagogi­ken hoppades partiledningen kunna mobilisera partikadern till ökad aktivitet.

Det var främst partisekreteraren Sten Andersson som drev igenom den här nya inriktningen av valkampanjen. Och i en artikel i de flesta socialdemokratiska tidningarna fick han pre­sentera bytet av valprofil:

Under rubriken ”För eller emot det solidariska samhället” inleder han med ett exempel som förre partiledaren Tage Erlander brukade använda i -68 års valrörelse om att vem som helst kan bli handikappad och då behöva ”samhällets so­lidaritet”.

Sten Andersson fortsätter:

”Också årets val blir ett val mellan solidaritet och egoism. Kommer de friska och aktivt yrkesverksamma människorna att lockas av borgerliga skattesänkningslöften eller är de be­redda att avstå en del av den möjliga konsumtionsökningen för att solidariskt stödja de äldre, de sjuka, de handikappa­de, barnfamiljerna och alla de hundratusentals människor runt om i vårt land som hotas av arbetslöshet om inte sam­hället i samverkan med löntagarna och företagen tryggar de framtida jobben?

Det är detta som är valets huvudfråga.”

Sten Andersson drar igenom en lång rad exempel och på­minner hela tiden om Tage Erlander. Han talar direkt till partifolket i slutet:

”Var och en av oss, medlemmar och sympatisörer, har nu till uppgift att begagna varje tillfälle att informera arbets­kamrater och grannar om bl a:

1. Det man får för skatten. Välja de enkla och begripliga exemplen. Barnet i grundskolan kostar 9 200 kr per år. En enkel blindtarmsoperation kostar 3 000 kr. Varje dag på sjukhus i intensivvård 500 – 1 300 kronor. Moderaternas skatteförslag är ett hot mot de många människornas trygghet och levnadsstandard.

2. TCO:s, LO:s och regeringens förslag till skatteomlägg­ning 1977…

Men än återstår många problem att lösa. Än hotas vår väl­färd och trygghet av den internationella lågkonjunkturen. Ä hotas många människor av psykisk och fysisk förslitning i arbetslivet. Än lever många människor i ensamhet och isole­ring. Än är inte miljöhoten undanröjda.

Arbetarrörelsen vet hur problemen ska lösas. Vi har ett pr gram för arbete och trygghet.

Tillsammans ska vi göra ett bra land bättre.”

SAP älskar inte kärnkraft

Även i frågan om kärnkraften och energin skulle betoning och pedagogiken förändras. Socialdemokraternas egna hemliga opinionsundersökningar hade ända sedan i fjol höstas visa hur osäkra SAP-väljarna var i frågan, men regeringen hade trott att man skulle kunna övertyga dem med allt tal om att jobben var i fara.

Det lyckades inte och nu skulle partiet tala mer lågmält on kärnkraftsutbyggnad. Olof Palme angav den nya tonen i en artikel i Dagens Nyheter den 16 maj:

”Hörnpelaren i socialdemokratins energipolitik är ordet hushållning. Skälen för en återhållsam förbrukning av energi har stor tyngd: ekologiska hänsyn, ekonomiska faktorer, den in­ternationella solidaritetens krav, viljan att komma bort från ( ensidigt ’pryl’-samhälle präglat av slit och släng.

Vi lade i Sundsvall i februari 1975 fast ett djärvare sparmål än något annat industriland: en dämpning av ökningen av ene giförbrukningen med sikte på nolltillväxt 1990…

…Vi sade klart ifrån att vi måste vara försiktiga och undvi­ka en bindning att bygga ut kärnkraft utöver den som är nöd, vändig för att klara de närmaste tio åren. Hela frågan måste tas upp till ny prövning 1976.”

Under hela sommaren har industriminister Rune Johansson och andra socialdemokratiska näringslivstoppar turats om att skriva artikelserier i den socialdemokratiska pressen om hur mycket SAP-regeringen satsar på ”hushållning” med energin. I stora annonser frågar SSU ”Vem älskar kärnkraften?” och betygar att socialdemokratin gör det inte.

På det här sättet försöker partiet lugna alla väljare som är osäkra över kärnkraften, samtidigt som utbyggnaden av kärnkraften fortsätter i oförminskad takt.

Olof Palme skickades också fram i TV och tvingades indirekt be om ursäkt för sitt tidigare sätt att driva valdebatten om ”högerspöken”. Han talade i stället ödmjukt om partiets ”vardagsgrå frågor som att skapa arbete och trygghet för alla människor” och om det ”mjuka samhälle” partiet strävar efter.

Återfall till folkhemsandan

Den nya taktiken höll dock inte ihop partilinjen mer än knappt två månader. När de tre borgerliga partiledarna i ju­li gick till gemensam attack med hjälp av socialiseringsspöket återgick partiledare Palme snabbt till folkhemsandan. Och i sitt årliga sommartal i Visby talade han om att SAP tagit han om mittfältet i svensk politik, medan borgarpartierna alla kli vit ut på högerkanten. Palme lovade också att det inte skulle bli någon socialiseringsvåg om SAP fick fortsätta att regera trots LO:s krav på löntagarfonder och planhushållning.

Visserligen var SAP:s siffror på väg uppåt i opinionsunder­sökningarna sedan man bytt valprofil och visserligen talade partisekreterare Sten Andersson om att stämningen och aktiviteten var på väg uppåt i partiet. Men regeringstaktikerna menade att mellanskiktsrösterna var i fara och hade föga förståelse för vilka negativa konsekvenser Palmes tal om mittfältspolitik kunde få för rörelsen. Man menade att det räckte om partiledaren i socialdemokratiska sammanhang — i den social­demokratiska pressen, på möten med huvudsakligen (s)-pub­lik etc — talade om ”solidariteten” och ”intressegemenskapen” mellan arbetarrörelsens olika grenar.

I borgerliga Dagens Nyheter den 25 juli tog därför Olof Palme ytterligare ett steg bakåt i sin defensiva taktik när han tog av­stånd från LO:s politik. Han skrev där bl a:

”Det innebär självfallet inte att en socialdemokratisk regering skulle vara ’förpliktigad att genomföra vad LO beslutat om’…

…socialdemokratin har en bredare bas, den har ett utpräglat ansvar för hela landets politik och måste avväga sina ståndpunk­ter med hänsyn till många olika grupper och intressen.”

Motparten till arbetarklassens massorganisationer är arbets­köparna och det är alltså till denna grupps intressen som Palme menar att den socialdemokratiska regeringen måste avväga sina ståndpunkter…

Det betyder i realiteten att Olof Palme i sina ivriga försök att svära sig fri från alla beskyllningar om socialiseringsplaner också svär sig fri från att SAP är ett arbetarparti!

Och folkpartistiska Expressen utropade träffsäkert ”Palme låter som en liberal”.

Samtidigt fortsatte övriga partiet enligt den mer offensiva val­profil som lagts upp i maj. För att verkligen anknyta till ATP-stridens reformdagar och 1968 års segerval har man anlitat förre partiledaren Tage Erlander, Nancy Eriksson och andra gamla so­cialdemokratiska ledare att åka på valturnéer i landet för att främst främst mobilisera den gamla kadern.

Och när partiledare Olof Palme släpper lite av landsfadersrol­len och samförståndsandan tar även han på en del av övriga par­tiets valprofil och går till offensiv:

—De borgerliga konkurrerar om att vinna de mest fackföre­ningsfientliga väljarna, sa Palme den 1 augusti i Grums. De be­driver hård agitation mot löntagarna. De går emot arbetarna och tjänstemännen. De vill vinna regeringsmakten genom att mana till kamp mot löntagarna.

Men allt tal om långtgående reformer, löntagarfonder och so­cialism är fortfarande lika defensivt.

Landsorganisationen får driva sin valkampanj för socialde­mokratisk valseger på egen hand. Man skickar ut sin egen val­handbok till alla nära 1,8 miljoner LO-medlemmar. Under te­mat ”Rösta inte bort tryggheten” manar man till kamp för lön­tagarfonderna, en ökad planhushållning när det gäller råvaror­na, energi och miljö och mot de ändringar som de borgerliga partierna fick igenom av medbestämmandelagen i riksdagen.

Kravet på marksocialisering finns inte med i LO:s valhand­bok, men tas ändå upp av de borgerliga partierna som ett exem­pel på socialiseringsivern inom socialdemokratin. Och LO:s Gunnar Nilsson står i sina tal fast vid att det i längden är nöd­vändigt att ”överföra all mark i samhällets ägo”,

Reformismens problem avslöjas av valkampanjen

De socialdemokratiska väljarna står frågande, främst inför partiledare Palmes och andra statsråds tal om SAP på ”mitt­fältet” och hur det går ihop med LO-ledarnas tal om lönta­garfonder och planhushållning.

Det som började som en arbetsfördelning för att nå olika väljargrupper har resulterat i att socialdemokratin går fram med tre olika profiler i valet -76. Varje profil stöder sig på olika intressegrupper inom den socialdemokratiska rörelsen och var­je grupp kan också peka på starka valtaktiska argument för att just driva sin kampanj.

Två av dessa profiler, partiets ”solidaritets-kampanj” och Kanslihusapparatens folkhemskampanj, motiveras dock främst av valtaktiska argument. Grupperna bakom dessa in­riktningar står inte i sådan motsättning till varandra inför det här valet att det inte går att förena dessa profiler till en kompromiss för att försöka någon enhetlig vinnande linje.

Men den kampanj som LO-ledningen driver motiveras så­väl av LO-basens tryck och krav underifrån som av fackbyrå­kratins eget intresse och hamnar därför oundvikligen vid si­dan av socialdemokratins övriga valinriktning.

Socialdemokratins olika valprofiler avslöjar de stora svå­righeter som reformismen hamnar i när det inte finns nå­got utrymme för reformpolitik inom kapitalismens ramar. Enligt den långtidsutredning som SAP-regeringen arbetar efter väntar oss ”fem magra år”, samtidigt som kraven växer i styrka främst från den fackliga kadern på nya reformer och ökad makt.

Lösningen på det här problemet för LO- och partiled­ningen har alltså blivit att driva en valkampanj utan enhet­lig partiinriktning. Något som ger borgarna stora öppningar att peka på motsättningarna mellan socialdemokratins olika grenar och driva in partiet i en defensiv position. Om inte socialdemokratin lyckas ta sig ur den positionen genom en propagandistisk motoffensiv mot borgerligheten som kan mobilisera partiets alla grenar riskerar man en valförlust.

Men de svårigheter socialdemokratin har i detta val att ena sig kring en gemensam linje är bara ett första steg som avslöjar de tendenser till motsättningar som håller på att växa fram inom det socialdemokratiska blocket. Hur dessa kommer att utvecklas i framtiden är en avgörande fråga för möjligheten att skapa en arbetarrörelse som är beredd och kan möta borgaroffensiven.

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen 3-4/1976

VPK efter valet 1973

Sedan Vpk:s första upphetsning över de två nya riksdagsmandaten lagt sig och sedan man tonat ned det självbelåtna skrockandet över att ”den borgerliga anstormningen slagits tillbaka” var det i mitten av oktober dags för partiets ledande organ att ge sig på en något mer nyanserad värdering av partiets situation.

Här hade verkligen eftertankens kränka blekhet ersatt de tidigare hurraropen. Inte oväntat fann partiledningen att allt ändå inte stod så väl till i partiet: Att de parlamentariska vinningarna i själva verket varit synnerligen begränsade, att partiet inte lyckats framstå som ett verkligt alternativ till socialdemokratin för några större grupper arbetare och att det från partiets sida krävdes en mycket mer medveten satsning på att rota partiet i arbetarklassen.

Efter partistyrelsemötet i mitten av oktober har en intressant eftervalsdiskussion tagit sin början inom och utom VPK, ett tankeutbyte som naturligtvis har sina givna och begränsade ramar men som ändå pekar fram emot en mängd frågor av betydelse för svenska kommunister.

Partistyrelsemötet har skapat ett visst utrymme för kritiska inlägg. Göran Therborn, ett av Vpk:s vänstersamveten, var inte sen att utnyttja de vidgade ramarna. I en valanalys om “partiet och arbetarklassen” (Ny Dag 24-25.10) stack han hål på en rad av de myter som han själv i Zenit och på annat håll bidragit till att skapa.

Han konstaterade inledningsvis att ”ett kommunistiskt partis styrka inte bäst mäts i antalet röster utan i dess förankring i arbetarklassen och (att) dess politiska läge framför allt måste ställas i relation till kampen för ett socialistiskt samhälle”. Efter en omfattande argumentering kom han fram till slutsatsen att man ”med ett sådant synsätt har anledning att se självkritiskt på oss själva och vår situation”.

Hans teser kan sammanfattas på följande sätt:

  • Redan en hastig blick på röstsiffrorna visar att det inte i främsta rummet är bland arbetarklassen vi gått fram.
  • Vi har gått tillbaka i de valkretsar där vi sedan gammalt har stark och djupt rotad proletär förankring.
  • Vi har ökat mest i de valkretsar som är mest präglade av stora mellanskikt, inflyttning och lös social organisation i de nya anonyma bostadsområdena.
  • Det kommunistiska partiet står i flera avseenden svagare i arbetarklassen än för 68 år sedan .
  • Ett centralt problem är att stora grupper unga arbetare i bostadsområdena som röstar på partiet i mycket liten utsträckning är knutna till partiets organisation och dagliga verksamhet.
  • I bristen på en utvecklad alternativ politik /till den socialdemokratiska/ i arbetarklassens viktigaste dagsfrågor, i det fackliga arbetet ligger huvudorsaken till partiets problem idag.
  • Under det socialdemokratiska trycket har även en del av Vpk:s fackligt aktiva kommit att se LO-ledningens politik som det i stort sett riktiga fackliga uttrycket för arbetarklassens intressen.
  • Det har funnits en tendens inom den fackliga kadern att i desperation över frånvaron av en utvecklad och konkret kommunistisk facklig linje lägga av och lämna partiet.

Therborn går sedan över till att föreslå ett antal teman för rådslag inom partiet för att på så sätt genomlysa många viktiga och känsliga aspekter av dess politik. Therborn sätter utan tvekan sin klack på många ömma tår. För oss som fortlöpande följt Vpk:s utveckling är de svagheter han drar fram inte några nyheter.

Vi har ofta haft anledning att ta upp Vpk:s vänstersocialdemokratiska praktik och bristande förankring bland de avancerade och politiserade arbetarna i våra kommentarer till dess ingripande i arbetarkampen och dess förhållande till de borgerliga institutionerna i samhället. Det intressanta i sammanhanget är varför kritiska inlägg släpps fram av partiledningen och hur diskussionen kan tänkas utvecklas.

Hermanssons kovändning och diskussionens gränser

Det är uppenbart att eftervalsdebatten verkligen sanktionerats av partistyrelsen. Hermansson slog själv an tonen i sin inledning på dess oktobermöte (se Ny Dag 1923.10), då han anförde följande orsaker till att Vpk inte förmått ”att till fyllo utnyttja de objektiva möjligheter som fanns för en stark framryckning i valet”:

Fortfarande finns den uppfattningen bland stora väljargrupper att Vpk har speciella internationella bindningar.

Vi har inte heller förmått att tillfredsställande klargöra hur vi anser att övergången till det socialistiska samhället skall ske och hur detta socialistiska samhälle kommer att se ut.

Vårt parti kritiserade hårt den socialdemokratiska politiken och framförde i olika frågor radikala krav, men samtidigt förutsatte vi att en socialdemokratisk regering skulle genomföra denna radikala politik. När den allmänna uppfattningen om socialdemokratins politik förskjuts i negativ riktning kan lätt uppstå tvivel om trovärdigheten i en sådan linje.

I den något mer fylliga interna återgivningen av samma inlägg nämnde Hermansson en femte orsak till den relativt klena framgången:

Även de politiska vänstersekternas existens och agitation skapade svårigheter för det kommunistiska partiet. (Vpkinformation 4/73)

Efter denna vaga, men i huvudsak riktiga självprövning måste man ställa sig frågan: hur allvarligt menad är egentligen den kritiska valvärderingen och hur ärlig är den självkritik Hermansson antyder?

Att partistyrelsen tagit initiativet till dessa eftervalsdiskussioner speglar verkliga problem för partiet. (Det antyds också i Hermanssons fjärde punkt.) Det sker en fortgående radikalisering i samhället, inte minst på arbetsplatserna, och partiet med sin huvudsakliga väljarbas bland arbetare och radikala intellektuella är relativt känsligt för denna utveckling.

“När den allmänna uppfattningen om socialdemokratins politik förskjuts i negativ riktning kan lätt tvivel uppstå om trovärdigheten i Vpk:s hittillsvarande opportunistiska taktik mot socialdemokratin…” Det tvingar Vpk till vissa modifieringar av dess tidigare politik, modifieringar som med nuvarande utveckling i samhället lutar åt vänster. Till detta kommer existensen av en revolutionär rörelse som ställer Vpk inför växande problem. Detta är grunden till partistyrelsens självprövning, men samtidigt visar Hermanssons inledning tydligt dess gränser.

Han framställer det som om Vpk:s problem framför allt beror på en pedagogisk oförmåga, att man inte tillräckligt bra kunnat föra ut partiets i stort sett utmärkta — om än ibland otillräckligt finslipade — politik. Den kritiska granskningen skulle då framför allt resultera i vissa politiska förändringar, en viss uppryckning av partiets språkrör och organisatoriska förändringar. (Granskar man partistyrelsens beslut så finner man också en tyngdpunkt i organisatoriska åtgärder.) Dess självprövning är i själva verket ytlig och vag.

Om Vpk skall kunna utveckla “ett klart alternativ till den reformistiska politiken” som Hermansson säger sig önska krävs något mycket mer: en grundläggande teoretisk och politisk uppgörelse med Vpk:s hittillsvarande verksamhet, dess reformistiska praktik och stalinistiska idéarv.

Samme Hermansson som nu gjorde en lätt späkning stod månaderna dessförinnan i ledningen för en valkampanj som med all önskvärd tydlighet än en gång demonstrerade partiets “internationella bindningar”, en kampanj där Vpkarna mumlade med kluven tunga om vägen till socialismen, idkade vänlig påfösarpolitik gentemot socialdemokratin, skröt över partiets arbetarförankring och ironiserade över avgrundsfolket i “vänstersekterna”.

Hermansson tar inte upp allt detta helt enkelt därför att partistyrelsen inte är intresserad av en grundläggande uppgörelse med det tidigare. Den är intresserad av att integrera en viss typ av kritik som finns mot partiets verksamhet inom och utom Vpk, att genomföra vissa modifieringar och organisatoriska förbättringar. Vi kommer att få se en skärpning av Vpk:s kritik mot SAP/LObyråkratin och en organisatorisk upprustning av partiet, men det kommer inte att förvandla partiet till ett revolutionärt arbetarparti. För det krävs något mycket mer.

”Internationella bindningar” hos Vpk?

Hermansson beklagar sig över att folk tror att det finns vissa “internationella bindningar” från Vpk:s sida. Är det konstigt att många uppfattar det så? Är det en tillfällighet att Vpk:s ungdomssällskap KU just när detta skrivs har en kraftig delegation (innefattar ordf. Bengt Karlsson, programkommissionens klättermus Hans Arvidsson och andra) i Moskva för överläggningar med sin sovjetiska motsvarighet, KOMSOMOL, att Ny Dag, “Stormklockan” och andra Vpkorgan återkommande talar om att intensifiera samarbetet med broderpartierna i Östeuropa, att de innehåller ideliga hyllningsartiklar till byråkraterna i de s k socialistiska staterna, osv?

Vpk:s internationella bindningar till Kremlbyråkraterna och Jens uppbackare i olika länder, Husak, Gierek m fl, är ingen tillfällighet utan en fullföljning av dess traditionella och lojala samarbete med den sovjetiska byråkratin.

Hermansson tycker inte att partiets uppfattning om den revolutionära strategin gått fram tillräckligt klart. I TV-utfrågningen inför valet (TV 1, 3.9.73) menade han annorlunda:

”Partiprogrammet är bra eftersom/ det visar vägen till socialismen i Sverige på ett klart sätt och vi tror att man måste arbeta efter dom riktlinjerna för att komma fram till det mål som arbetarrörelsen så länge ställt i vårt land, nämligen att skapa ett socialistiskt samhälle.”

Hermanssons ändrade inställning är klart motiverad. Finns det något mer mångtydigt och luddigt än Vpk:s program? Det var knappast underligt att både vänster och högerkritikerVpk inför den förra partikongressen enades om ett stort frågetecken inför vad som egentligen avsågs. Att programmet ser ut som det gör beror helt enkelt på att var och en kan lägga in sin egen tolkning i dess “flexibla” formuleringar. Det är en kompromiss mellan partiets olika flyglar.

Vpk:s partistyrelse har gett sin programkommission i uppdrag att “initiera en diskussion om det socialistiska samhället”. Det skall bli intressant att följa den diskussionen. Hittills har partiet konsekvent vägrat gå i svaromål på sådana frågor av rädsla för att “blanda sig i broderpartiernas angelägenheter”. Om Vpk skall kunna entusiasmera svenska arbetare inför ett socialistiskt samhällsperspektiv krävs det verkligen en uppgörelse med “broderpartiernas” göranden och låtanden under många långa decennier. Den uppgörelsen lär knappast Vpk stå för.

Om Vpk som alternativ till socialdemokratin…

Partiordföranden är rädd att Vpk:s hållning till socialdemokratin “missuppfattats”. Vi är nog inte ensamma om att ha gjort oss skyldiga till en sådan “missuppfattning”. Hermanssons partikamrater har anledning att känna en viss olust inför partiledningens spaka och opportunistiska uppträdande gentemot SAP-ledningen under valkampanjen.

En del av dem har också gett uttryck för det. I Stockholmsdistriktets organ VpkAktuellt (4/73) menar man t ex:

Valkampanjen kom i stor utsträckning att koncentreras till regeringsfrågan. Vpk kom i denna diskussion att uppfattas som en garant för fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Massmedia sammanförde ofta Vpk och SAP under den missvisande samlingsbeteckningen “det socialistiska blocket”, men också vår egen propaganda kan ha bidragit till att befästa denna typ av ’blocktänkande’. Detta kan ha medverkat till att väljare som varit kritiska mot socialdemokratin haft svårt att se vårt parti som ett alternativ och istället stött centern.

Två kamrater från KU-Linköping har detta att säga om Vpk:s avgränsning mot socialdemokratin under valkampanjen:

På det sätt som VpkKU förde ut sin politik så betonade vi inte alls att valet stod mellan en stärkning av de revolutionära krafterna å ena sidan och en borgerlig politik å andra sidan. Vad vi gjorde var att vi föll i de övrigas kör om ett socialistiskt block och ett borgerligt block….

Vi gjorde en stor miss att vi inte profilerade oss gentemot sossarnas reaktionära politik i t ex frågor som grundlagen, terroristlagen, EG, batongkommissionen, arbetsplatspolitiken osv… Vi klargjorde inte ett dyft vår syn på verksamheten i parlamentet kontra den utomparlamentariska kampen och vår politiska inriktning. Vi framstod återigen som en bland många ivrare till så många mandat som möjligt. (KU:s förbundsbulletin n:r 22)

Vi kan bara instämma i dessa bedömningar.

Ytterligare exempel på den omfattande uppgörelse som måste till om Vpkledningen skall kunna utforma ett “alternativ till den reformistiska politiken” är naturligtvis Vpk:s förhållande till arbetarkampen och strejkrörelsen under de senaste åren.

Det är naturligtvis inte denna omfattande självkritik partistyrelsen är ute efter. I praktiken är det att lamslå den genom att integrera kritiken under partiets hägn. En viss anpassning ät vänster är fullt tillåten och möjlig, men det får inte gå för långt. Då kommer kritikerna att märka att det inte bara är “högt i tak i Vpk”. Det är också djupt i källaren. 

Partistyrelsens behov av modifiering åt vänster har skapat visst utrymme för Therborn och andra. Så länge de håller sig inom de givna ramarna, så länge de ägnar sig mer åt att ställa kritiska frågor än att ge kritiska svar, så länge de begränsar sina synpunkter och håller sin kritik på ett allmänt plan eller bara tar upp delproblem finns det också ett utrymme för dem. Det kan t o m i en situation som den nuvarande fungera som renhållningshjon mot de allra mest konservativa delarna av partiet och dess apparatjiki, de som inte fattar vad som händer i samhället förrän det bränns under fötterna på dem.

Under de senaste åren har ett antal ungdomar och intellektuella anslutit sig till Vpk för att “förändra partiet”. De har alla ställts inför detta problem: antingen finnas kvar och lägga band på sig (dvs kapitulera) eller att beläggas med munkavle, alternativt uteslutas.

I det förstnämnda fallet — som tyvärr är det vanligaste kommer de med eller mot sin vilja att fungera som alibin för partiet, ett radikalt utskott på apparaten. Därmed kommer de också att försena och försvåra det nödvändiga klargörandet av de traditionella kommunistpartiernas reformistiska funktion.

Den eftervalsdiskussion som kommer till stånd i Vpk reser viktiga frågor om kommunistiskt arbete inom olika samhällsområden. Denna diskussion är alltför viktig för att överlåtas till Vpk där den förr eller senare kommer att gå under.

Tom Gustafsson

Ur Fjärde internationalen 3-4/1976 (tidigare också i Mullvaden nr 12 1973)

Arbetarrörelsen inför 80-talet

Arbetarrörelsen inför 80-talet (från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/79)

• Vart går de västeuropeiska samhällena?
• Hur skall arbetarrörelsen tackla den ihållande ekonomiska krisen?
• Vilka är fackets och arbetarpartiernas uppgifter i stort?

Det är frågor som ställts i den lite trevande politiska debatt som förts under senare år inom västeuropeisk arbetarrörelse. Det är viktiga frågor som fått ganska få svar och ännu färre lösningar.

Den ihållande kapitalistiska krisen har tydligt kastat sin skugga framför sig. Den har i hög grad påverkat de olika strömningarna inom arbetarrörelsen. Det är påfallande hur vilsna de etablerade socialdemokratiska och kommunistiska partierna är, inför den utmaning de har att möta i dagens politiska utveckling. Och det är skrämmande hur eftergivet de tar sig an de nuvarande problemen, när de inte rentav går borgarna till mötes över hela linjen!

Men inte bara de! Också stora grupper inom det som länge buntats ihop till ”vänstern”, ryggar tillbaka inför krisen och borgerlighetens attacker. För dem är dagens lösenord: ”realism”. ”Realism” i meningen ”vad som är möjligt på kort sikt”; ”inom ramen för de rådande styrkeförhållandena”!

Men det kan inte vara arbetarrörelsens uppgift att anpassa sig till vad som är görligt och lönsamt för stunden. Den måste ha siktet inställt högre än så.

Därför måste vi också precisera de politiska frågor som nu debatteras till höger och vänster, för att kunna ge riktiga svar och lösningar på dem:

• Vilken väg för de västeuropeiska samhällena – om en allmän katastrof, ett återfall i krig och elände, skall kunna undvikas?
• Hur skall arbetarrörelsen kunna tackla den ihållande ekonomiska krisen – så att det stärker de arbetandes ställning, materiellt och politiskt?
• Vilka är fackets och arbetarrörelsens uppgifter i stort – i kampen för arbetarnas intressen och en socialistisk lösning på krisen?

Det är klara frågeställningar. De viktigaste svaren på dem har sammanfattats i en aktuell skrift, ”Vad vill Kommunistiska Arbetarförbundet?”, KAF:s valbok. Där framställs det socialistiska alternativet till den reformistiska linje som är förhärskande inom svensk arbetarrörelse.

Den boken har än helt annan grundton än de flesta andra inlägg i debatten om arbetarrörelsens perspektiv och uppgifter. Den utgår ifrån att socialismen inte bara är nödvändig, utan också möjlig. Den sammanfattar en offensiv strategi för svensk arbetarrörelse. Den genomsyras av en tilltro till de arbetande och deras växande kampförmåga. Och den mynnar ut i en serie förslag till hur arbetarklassen skall kunna stärka sina ställningar, på kort och lång sikt, och förändra de rådande styrkeförhållandena till sin fördel.

Men det är inte bara anslaget och svaren i den som är annorlunda än det som SAP, Vpk och andra strömningar har att säga idag. Den hämtar sin näring ur en annan analys. Den bygger på något annat än de ensidiga och pessimistiska utgjutelser som bara handlar om ”högervindar”, ”återgång till det kalla kriget” och behovet av att välja ”en väg av det minst onda” för att vi ska ”kunna stå emot angreppen idag” – och ”samla kraft” till någon obestämd gång i framtiden.

Vid sidan av arbetet med ”Vad vill Kommunistiska Arbetarförbundet?” framställde KAF:s Politiska Byrå (dess dagliga politiska ledning) en rapport som skulle sammanfatta denna analys. Den skulle också dra fram de viktigaste slutsatserna av den för det fortsatta organisationsuppbygget.

Denna rapport – som lades fram för förbundets centralkommittémöte i juni 1979 – tjänade som inledning för olika mer avgränsade diskussioner om valet och valkampanjen, avtalsrörelsen, kärnkraftsfrågan och det kvinnofackliga arbetet. Den förde vidare tidigare rapporter om uppgifterna i förbundsuppbygget.

Jag har redigerat rapporten något. För att ge ett bättre sammanhang åt den har jag också infogat en del av en tidigare text – om förbundets fortsatta verksamhet och satsningen på att nå en bättre förankring inom den tunga industrin. Den är hämtad ur en ”målsättningstext” från Politiska Byrån till centralkommittémötet i mars/april i år. Också en PB-rapport om uppgifterna i den förestående avtalsrörelsen har inarbetats till större delen.

Kanske bör det också nämnas att huvudlinjen i den här rapporten, dvs dess genomgående idéer och förslag, har godkänts av en enhällig Politisk Byrå. Den anger dess samlade perspektiv för det fortsätta arbetet.

Längst bak återfinns ordförklaringar, för de fall när det varit problem att ersätta svårare uttryck med lättare. En del begrepp har också förklarats i den löpande texten första gången de används.

I »De avgörande striderna ligger fortfarande framför oss« – den västeuropeiska utvecklingen 1976-79

1974/75 var inte bara tidpunkten för den första samordnade internationella lågkonjunkturen under hela efterkrigstiden. Det var också startpunkten för en mer medveten, sammanhållen och – delvis – samordnad åtstramningspolitik från den internationella borgarklassens sida.

I Västeuropa har denna åtstramningspolitik framför allt kommit till uttryck på fyra områden:

l. Åtgärder för att pressa tillbaka reallönerna, under förevändning att det gällt att ”slå till mot den ständiga inflationen ”.
Nedskärningen av reallönerna har varit det viktigaste målet för den borgerliga åtstramningspolitiken. Löneangreppen har sedan också kombinerats med andra åtgärder för att öka kapitalisternas andel av det producerade mervärdet, t ex olika försök att öka produktiviteten genom ökad arbetstakt, nya maskiner och – i en del fall – ökad arbetstid utan lönekompensation.

2. Attacker mot den sociala servicesektorn ”för att hålla tillbaka de allmänna utgifterna”.
Med argument om att ”minska budgetunderskottet”, ”bekämpa inflationen” och ”motverka slöseri med allmänna medel” har regeringarna runt om i Västeuropa stoppat utbyggnaden av viktiga delar av den sociala servicesektorn och förberett eller inlett mer eller mindre omfattande nedskärningar.
För arbetarklassens del betyder det att man fått tillbaka mindre av sina innehållna löner, (dvs den del av lönerna som man inte får ut i reda pengar utan som ska gå till den ”gemensamma sektorn”), med allt vad det innebär för levnadsstandard och arbetsvillkor.

3. En påtaglig minskning av arbetstillfällena i en rad, särskilt utsatta, industrigrenar, för att ”rationalisera” produktionen.
Den kapitalistiska överproduktionskrisen har drabbat hela industrigrenar (stål, varv, textil m fl), något som är ägnat att befrämja den kapitalistiska profiten: ”olönsamma” företag slås ut, dvs de som drar ned den allmänna profitnivån; kapitalet söker sig i stället till mer ”lönsamma” och utvecklingsbara branscher.
Denna utveckling påverkar särskilt hårt vissa regioner, ofta regioner som redan tidigare är hårt drabbade. Bland de som på så sätt slås ut från arbetsmarknaden är det också vissa grupper – kvinnor, ungdomar, invandrare – som är hårdast utsatta. Det är de som får gå först och som sedan har svårast att få nytt jobb.

4, Olika åtgärder för att försvåra arbetarklassens och andra befolkningsgruppers kamp mot den borgerliga offensiven.
I land efter land har vi kunnat se hur borgarklassen och dess regeringar försökt inskränka de fackliga och politiska möjligheterna för arbetarklassen att slå tillbaka dessa attacker: från deras angrepp mot rätten att organisera strejkvakter (i t ex England) och olika försök att förlänga avtalsperioderna (som i Danmark), över angreppen mot det system av fabriksdelegater (”shop stewards”) som spelat en så viktig roll i bl a England och Italien, till de svenska ”normavtalen”.

Reformisternas ansvar

Denna åtstramningspolitik har tagit sig olika/orm i olika länder, beroende på historiska villkor, de aktuella styrkeförhållandena mellan klasserna och andra faktorer.

Den italienske regeringschefen Andreotti, den franske premiärministern Barre, Callaghan och före honom Wilson i Storbritannien, Suarez i Spanien och deras gelikar i andra länder – alla har de också satt sin personliga prägel på åtstramningsplanerna i det ena eller andra landet. Men mycket är genomgående och riktningen är alltid densamma. Var och en syftar de till att förbättra det egna kapitalets konkurrenskraft på den internationella marknaden och det blir då på arbetarklassens och arbetarrörelsens bekostnad, nationellt och internationellt.

Många av dessa åtgärder hade inletts eller förebådats redan innan den fördjupade krisen 1974-75, men inte lika kraftfullt, lika bestämt, lika centraliserat och lika genomgående.

Det var därför inte heller så förvånande att arbetarklassen i många fall ”togs på sängen”. Gårdagens halvt spontana strejker framstod inte längre som lika användbara kampåtgärder; när arbetslösheten ökade; när den började slå ut hela industrigrenar och hela koncerner; när motståndaren började uppträda med en ny självmedvetenhet och bättre organiserad än tidigare . . .

Det påverkade också många arbetares förhållande till de reformistiska partierna:

Den ekonomiska krisen 1974/75 har ökat reformisternas utrymme eller snarare gjort det svårare att visa på omedelbara och trovärdiga kampalternativ. För tio år sen gick det lättare att strejka för högre lön den ena dagen och rösta på socialdemokraterna dagen därpå. Idag är det svårare att bortse från att den ekonomiska kampen och politiken hänger ihop. För den som inte ser någon alternativ socialistisk väg ur krisen är det svårare att strejka idag. Den fördjupade ekonomiska krisen har lett till en kris för den ’enkla militansen’. Därmed har den också gjort det lättare för de reformistiska partierna att stärka sitt grepp om massorna på alla plan.

Samtidigt är också de reformistiska partiernas växande styrka ett paradoxalt (dvs skenbart motsägelsefullt) uttryck för att radikaliseringen breddats, att större grupper aktiviserats. När nya grupper av arbetarklassen blir politiskt aktiva försöker de först använda de redskap som står till buds, de traditionella partierna. Det är en gammal historisk lärdom. 

Så skrev Ken Lewis och Nina Källberg i en artikel – Maj 68- Maj 78; revolutionen går vidare” – i Internationalen 22, 2 juni 1978.

I synnerhet i de länder där reformister satt i regeringsställning (och var direkt ansvariga för att ”administrera krisen”, dvs att genomdriva en kapitalistisk krispolitik), spreds ett stort mått av förvirring inom arbetarleden. Det förstärkte en redan tidigare påtaglig avvaktan inför vad som komma skulle. Det spädde ytterligare på den förvirring som fanns hos den arbetande befolkningen om hur de ekonomiska och sociala problemen skulle kunna tacklas.

Utvecklingen i Portugal (anförd av socialistpartiledaren Soarés); Storbritannien (under Wilson och Callaghan); Västtyskland (med Schmidt i spetsen för en ”socialliberal” koalition); Danmark (under Jörgensen); Belgien (med Tindemans andra regering och Van Den Boynants) och Finland (där socialdemokraterna spelade en ledande roll i den ”röd-gröna” regeringskoalitionen), är alla exempel på detta.

Men också i de lägen där reformisterna fick stå utanför det så kallade regeringsansvaret spelade de en liknande roll, även om det inte alltid fick lika djupgående effekter; antingen det nu gällde kommunister som inte fått plats på regeringstaburetterna eller socialdemokrater som fått bida sin tid och också de spela rollen av ”lojal opposition”.

Under tal om att ”ge sitt bidrag till freden på arbetsmarknaden” och den ekonomiska utvecklingen gav de detta ”lojala” oppositionsarbete formen av diverse ”sociala pakter” med kapitalisterna och borgarklassens partier. Det gäller likaväl för socialdemokraterna som för de etablerade kommunistpartierna. Spanien (”Moncloa-pakten”), Italien (med en ”historisk” parlamentarisk kompromiss, som inkluderade både den ekonomiska politiken och en förstärkt förtryckarapparat) och Finland (i form av kommunisternas uppslutning bakom borgerligt-social-demokratiska ”krisåtgärder”) är några av många belägg för det.

Överallt hade dessa åtstramningsåtgärder udden riktad mot den arbetande befolkningen. Samtidigt motiverades de alltid med att den och den åtgärden krävdes för ”arbetarnas bästa”:

• ”Bättre en kortvarig återhållsamhet nu, så att vi kan få del av internationella krediter och ett internationellt stöd, än 7 x 7 svåra år.”
• ”Hellre en mild åtstramning under arbetarrörelsens egen kontroll, än bryska åtgärder från en borgerlig regering som kommit till makten därför att vi försummat att ta itu med de ekonomiska problemen” (argumentet om det ”mindre onda”).
• ”Även om vi måste dra åt svångremmen när det gäller löneutvecklingen på kort sikt (”för att få skutan på rätt kurs”), kan vi utnyttja regeringsmakten till något ännu viktigare: att öka arbetarnas inflytande över produktionen/deras medbestämmande över företagens drift. På så sätt kan vi också motverka kortsiktiga spekulationer från företagsägarnas sida och lägga grunden till en stabil ekonomi och därmed också på lång sikt få tillbaka det vi satsar här och nu.”

Så har argumenteringen gått i land efter land. (1)

Det är inte svårt att göra ett bokslut över hela denna löftespolitik. Den har blivit ett fullständigt fiasko – ur arbetarklassens synvinkel.

Arbetslösheten har inte minskat. Den har tvärtom ökat till uppemot 10 miljoner öppet redovisade arbetslösa i Västeuropa. Snarare än att ”mota Olle i grind” har åtstramningspolitiken försämrat levnadsstandarden, avväpnat arbetarrörelsen ideologiskt och politiskt och gjort det lättare för borgarna att ta vid där reformisterna slutat. Och vad blev det av de så berömda ”medbestämmandereformerna” i Belgien, Danmark och Sverige? Ingenting – om man ser till makt och verklig bestämmanderätt!

En återgång till tiden före 1968?

De första åren efter lågkonjunkturen 1974-75 betydde alltså att borgarna i flera avseenden kunde flytta fram sina positioner. De kunde ta tillbaka en del av det de förlorade åren efter 1968. I många länder minskades reallönerna, i England t ex uppemot 12 procent 1975-77. Armén av arbetslösa ökade – och därmed konkurrensen om jobben.

Ändå vore det djupt felaktigt att tolka detta som en återgång till tiden före 1968.
I länder som Spanien, Portugal och Grekland – där brutala diktaturer kunnat störtas genom massornas kamp – är detta uppenbart.

Portugal är inte detsamma idag som för 6 år sedan, inte heller efter de senaste årens skärpta borgerliga förtryck.

Spanien, med det mått av demokratiska fri- och rättigheter som arbetarklassen kunnat tillkämpa sig, är ett annat samhälle än det var för 5 år sen.

Trots antifackliga och antisocialistiska attacker i Grekland är det fortfarande en viktig skillnad mellan vad den sittande Karamanlis-regimen står för och kan uppnå på kort sikt jämfört med den förra under Papadopolous.

Men de senaste tio åren har betytt en djupgående förändring också i andra delar av Västeuropa. Arbetarklassen godtar inte idag vad den i praktiken accepterade för 10 år sen. De erfarenheter som vunnits av ett årtiondes kamp bärs vidare av tusentals och åter tusentals aktivister i fackföreningar och andra massorganisationer. De glimtar av ett annat samhälle som de portugisiska arbetarna kunde uppleva under uppsvinget där 1974-75; den känsla av sin egen styrka som de engelska arbetarna – med gruvarbetarna i spetsen – måste ha upplevt i kampen mot den konservativa regeringen när den störtades 1974; lärdomarna från alla arbetaraktionerna i Italien – sånt utplånas inte så snabbt!

Men även om man ser till den materiella sidan, måste man ha klart för sig vad som uppnåtts och inte uppnåtts under de senaste fem åren. Även om arbetslösheten har ökat, så berör den ännu inte direkt de ekonomiskt mest betydelsefulla arbetargrupperna. Det får på intet sätt betyda att man nedvärderar de angrepp som kapitalet utsatt t ex kvinnor, ungdomar, invandrare och arbetarna inom vissa branscher och regioner, för. Men det innebär att dagens arbetslöshet inte kan ses som ett avgörande och bestående hinder för en växande kampförmåga hos det stora flertalet arbetare inom den tunga industrin, dvs de grupper som också spelar en så ”tung” roll för klasskampens utveckling.

Trots den negativa löneutvecklingen under 1976 och 1977, efter den internationella lågkonjunkturen, ska man ha klart för sig att utvecklingen under de senaste åren gått i en annan riktning i flera länder. (Se nedan.) Ur de förhållandevis begränsade förskjutningar som ägt rum i lönenivån i olika länder kan man inte utläsa någon grundläggande förändring av styrkeförhållandena mellan klasserna.

Ser man det från en annan synvinkel blir slutsatsen densamma. Det som borgare och kapitalister måste uppnå för att än en gång avvärja den fördjupade ekonomiska och sociala krisen är inte en frysning av reallönerna eller några procents reallönenedpressning. Det är inte heller en eller annan lagparagraf som försvårar kampen mot den borgerliga offensiven. I dokument efter dokument, artikel efter artikel, har vår rörelse i stället visat att den fråga den kapitalistiska krisen ställer på dagordningen är denna:

Antingen löser den internationella borgarklassen krisen på sina villkor, det vill säga lägger grunden till ett nytt kapitalistiskt uppsving, via en avgörande höjning av profitkvoterna; något som i sin tur förutsätter ett definitivt nederlag för arbetarklassen och dess organisationer:

Eller också förmår den internationella arbetarklassen ge sitt svar, dvs erövrar den politiska makten i olika imperialistiska länder och inleder en ny period i världsrevolutionens historia.

Och ser man klasskampen i dagens Västeuropa ur den synvinkeln blir det uppenbart att vi inte sett slutet av den kraftmätning som kom till så öppet uttryck 1968 och som pågått sedan dess.
Det är en -utdragen kraftmätning – mer utdragen än vad de flesta inom och utom våra led trodde för tio år sedan. Men den är långtifrån avgjord. Den har inletts – inte mer!

Tvärtemot vad alla pessimister och skeptiker – alla de som misstror arbetarklassens medvetenhet och kampförmåga – föreställer sig, ser vi här en bekräftelse på att arbetarklassen inte kommer att låta borgarna ta hem spelet utan en omfattande och ihållande strid. Tvärtemot alla småborgerliga ideologier om arbetarklassens ”definitiva” inlemmande i det borgerliga samhället, bekräftar det Marx teser om den oförsonliga motsättningen mellan klasserna i det kapitalistiska samhället.

Krisen och den europeiska »vänstern«

För den som inte nöjer sig med att undersöka vad som rör sig på ytan vid en viss bestämd tidpunkt, finns det oerhört mycket att hämta i ett studium av den internationella klasskampens utveckling under det senaste årtiondet. Och för vår egen del kommer vi till en annan slutsats än den som är den gängse inom den europeiska ”vänstern” idag: Läget är inte sämre nu än det var 1968 – ur den socialistiska revolutionens synvinkel och med den proletära klassmedvetenheten som måttstock; utan tvärtom!

De strömningar som nu talar om en avgörande tillbakagång återfinns dels inom de etablerade arbetarpartierna (inte sällan inom de ”eurokommunistiska” partiernas ”vänsterflygel”), dels inom den organiserade ”vänstern” (framför allt bland diverse centristiska grupper). Ofta får deras teoretiseringar tjäna som motiv för en alltmer ”realistisk” politik, dvs en mer okritisk uppslutning bakom det egna landets socialdemokratiska och kommunistiska partier.

”Bevisen” för sina teorier hämtar de allt som oftast ur de senaste årens parlamentariska motgångar och ur ensidiga beskrivningar av ”vänsterns” utveckling under det senaste decenniet. Så låt oss då titta närmare på dessa ”bevis”.

Det är sant att ”vänstern” befinner sig i kris – fr a om man går efter den ”vänster” som härstammar ur ungdomsradikaliseringen i slutet av 60-talet och början på 70-talet och som inte förmått att orientera sig under nya politiska villkor, där arbetarklassen på ett mer beständigt sätt dragits in i den fackliga och politiska verksamheten.

Den nya ”vänsterns”, dvs den ”gamla nya vänsterns”, sociala bas återfanns fr a bland studerande och intellektuella samt vissa mellanskiktsgrupper och bara undantagsvis inom proletariatet. Deras politiska arbete kretsade mer kring ideologiska frågeställningar, deras egna materiella intressen och vad de uppfattade som arbetarklassens behov, än de utgick från arbetarklassens problem såsom arbetarna själva upplevde dem.

Till en del var detta oundvikligt. Men det förutbestämde också en växande kris för de strömningar inom denna ”vänster” som inte hade en historisk revolutionär tradition att falla tillbaka på; som inte förmådde se begränsningarna i sin egen situation och sin egen verksamhet och som inte kunde anpassa sig till förändrade omständigheter i takt med att arbetarklassen mer och mer trädde in på den politiska arenan. Och då inte bara i form av ”utbrott” av öppen kamp, utan på ett mer bestående sätt!

Om den ”gamla, nya vänsterns” sociala utanförstående och politiska begränsningar delvis var något oundvikligt, så var det på intet sätt oundvikligt att den skulle förbli utanförstående eller mer och mer slukas upp av de etablerade partierna – vilket gång på gång har hänt med fr a centristiska grupper i Västeuropa. Det har mer än något annat med deras oförmåga att bryta med sitt småborgerliga förflutna och sin socialt betingade politiska vacklan, att göra. (2)

Om vi klumpar samman alla de strömningar som en gång återfanns inom den så kallade nya vänstern (dvs de organiserade grupperna till vänster om de etablerade arbetarpartierna) inklusive vår egen, och om vi förbiser hur ett årtionde av klasstrider skapat ett helt skikt av arbetare som står långt till vänster om de socialdemokratiska och kommunistiska partiledningarna och partiapparaterna – då kan vi t o m tala om en nedgång för vänstern! Men. det vore minst sagt enögt!

För trots de problem som vår egen rörelse brottas med (och som ibland haft sitt ursprung i samma process som andra delar av den ”nya vänstern” ställts inför) och trots de reformistiska ledningarnas dominans över sina partier och den begränsade klassmedvetenheten hos den stora massan av arbetare – så är det just på dessa punkter som vi kan peka på positiva tendenser under de senaste tio åren:

• Den revolutionärt marxistiska rörelsen står betydligt starkare idag än vad den gjorde för ett årtionde sedan.
• Den genomsnittliga klassmedvetenheten är högre bland massan av arbetare idag, än den var för tio år sedan (även om det fortfarande bara är en uppenbar minoritet som representerar en revolutionär medvetenhet, för att inte tala om en genomtänkt marxistisk världsuppfattning).

Det finns förstås också en annan diskussion om ”vänsterns kris” – som egentligen handlar om ”ledarskapets kris”, dvs avsaknaden av ett brett, trovärdigt alternativ till de reformistiska apparaterna. Det är en helt annan diskussion än den som de grupper vi här polemiserat mot, ägnar sig åt.

Den diskussionen handlar om begränsningarna i de tendenser som vi just pekat på; den utgår från dem, men visar också att vi hittills bara nått ett litet stycke på vägen: att klassmedvetenheten och den revolutionärt marxistiska rörelsen måste utvecklas kvalitativt om den imperialistiska världen skall få se sin första socialistiska revolution och om den kapitalistiska krisen inte skall ända i en katastrof för den internationella arbetarrörelsen.

Det är den verkliga diskussionen. Det är den verkliga krisen. Och det handlar om något helt annat än sorgen över att gårdagens ”nya vänster” inte längre är vad den en gång var!

Vad kan man utläsa ur siffrorna för parlamentsvalen?

Ett annat ”belägg” för att ”det var bättre förr” hämtar dagens ”pessimister” ur de senaste årens parlamentariska bakslag. Det är lätt att räkna upp dem: det senaste valet i Italien, som ledde till att kommunistpartiet än en gång hamnade utanför regeringen; Giscard d’Estaings knappa segrar i presidentvalet och i parlamentsvalet i Frankrike; Margaret Thatchers triumf i det brittiska valet…

Bevis för en internationell tillbakagång för ”vänstern”? Så enkelt är det inte!

Samspelet mellan den kamp och den kampförmåga som råder i samhället vid en viss tidpunkt och de parlamentariska styrkeförhållandena är mer sammansatt än så.

Låt oss då först korrigera bilden genom att peka på en del händelser i den europeiska klasskampen under det senaste ett och ett halvt året:

Om utvecklingen 1976-77 verkligen hade betytt en varaktig reträtt från den europeiska arbetarrörelsens sida, då är det svårt att förklara t ex följande händelser:

– den pånyttfödda stridbarheten i den engelska arbetarklassen under 1978-79, som inte bara betydde att man tog tillbaka det mesta av vad man förlorat i reallöner under åren dessförinnan (allt utom en 3-4%), utan också att man i praktiken slog en kraftig bräsch i James Callaghans och den engelska fackföreningsbyråkratins ”sociala kontrakt”, dess 5-procentiga lönetak;
– motsvarande utveckling i Västtyskland med en rad omfattande strejker under 1978 och 1979, med stålstrejken som det senaste exemplet (en strejk som visserligen inte gav några större materiella resultat, utan som helhet resulterade i ett nederlag;
men som icke desto mindre strider mot alla omdömen om den västtyska arbetarklassens efterblivenhet och ”hopplösa” läge);
– oförmågan hos de reformistiska ledarna i Spanien att genomdriva en ny ”Moncloa-pakt”; dvs en ny allmän överenskommelse mellan arbetsmarknadens ”parter”;
– masstriderna bland de franska stålarbetarna under det senaste året;
– de jättelika protesterna mot den danska regeringskoalitionen hösten och vintern 1978-79;
– uppgången i arbetarkampen i länder som Sverige och Irländska Republiken . . .

. . . Detta för att nu ge exempel från Västeuropa och inte från den minst lika slående utvecklingen i andra delar av den imperialistiska världen: USA, Kanada, Australien osv.

Vi har tidigare varit inne på den ökade uppslutningen bakom de reformistiska masspartierna under 1976 och 1977. I ett läge där de tidigare kampformerna inte längre uppfattades som lika effektiva och där det inte fanns något trovärdigt alternativ till de reformistiska partiernas ”projekt”, kom massornas ökade intresse för den politiska kraftmätningen med borgarna samtidigt att verka passiviserande.

De uppfattade klarare än tidigare att krisen måste få en lösning på det politiska planet, men . . . med de så utbredda parlamentariska illusionerna och med den så starka tilltron till de reformistiska projekten (t ex den franska ”Vänsterunionens” ”Gemensamma Program” och den ”historiska kompromissen” i Italien), så uppfattade de allmänt ”lösningen” som en seger för ”vänstern” i de parlamentariska valen. Och det så mycket mer som det rörde sig om länder där ”makten” (dvs regerings-”makten”) tycktes ligga inom räckhåll.

Även om denna ”strategi” omfattades med mer eller mindre starka känslor av olika grupper inom arbetarklassen, så framstod den ändå för det överväldigande flertalet som den enda möjliga vägen framåt.

Att den inte fick de resultat som så många hoppats på ledde till blandade reaktioner. Men inte i något land i Västeuropa kan man belägga att de parlamentariska motgångarna lett till en genomgående demoralisering. Perspektivlöshet, förvirring -javisst. Men också kritiska utvärderings-diskussioner och ett pånyttfött intresse för den ”normala” dagliga verksamheten.

Valnederlagen i en serie västeuropeiska länder bekräftar visserligen det dåliga tillstånd som arbetarrörelsen befinner sig i. Att arbetare överhuvudtaget lägger sina röster på borgarklassens partier vittnar om den politiska och ideologiska förvirringen hos viktiga arbetargrupper. I synnerhet när de reformistiska partierna uppträder eftergivet inför borgarna och splittrat sinsemellan är det något som slår igenom inom arbetarklassen och andra grupper.

Men det går knappast att utläsa några grundläggande förändringar av styrkeförhållandena mellan klasserna ur de senaste årens valresultat. Deras främsta effekter har inte heller blivit en nedgång i den öppna kampen, utan ökade stridigheter mellan olika reformistiska partier och inom dem (dvs växande intressemotsättningar mellan olika byråkratiska grupperingar). Konflikterna mellan de franska arbetarpartierna, fraktionskampen inom socialistpartiet, den ökade oppositionen mot kommunistpartiets ledning; kampen mellan det engelska Labourpartiets ledning och dess opponenter inom de egna leden; och nu senast striderna inom det spanska socialistpartiet med Felipe Gonzales aviserade avgång – är de tydligaste uttrycken för det.

1978-79 – början till något nytt?

Vi gav nyss en del exempel på en ny uppgång i den öppna kampen under de senaste åren. Den kan också mätas i siffror:

– i reallöneutvecklingen, där arbetarklassen i länder som England, Västtyskland och Spanien, kunnat ta igen en hel del av vad de tidigare förlorat;
– i kampen om jobben, där arbetarrörelsen kunnat bromsa upp planerade nedläggningar och avskedanden (även om det f n mer handlar om uppbromsningar än om effektiva hinder};
men också organisatoriskt (i en ökad anslutning till de fackliga organisationerna) och ett effektivare försvar av dem mot kapitalets attacker.

Denna kamp har också en politisk sida.

Att idag ta kamp för sin lön, sin levnadsstandard och sin rätt till en trygg anställning, betyder allt som oftast att man också hamnar i motsättning till de politiska överenskommelser som ”arbetarledarna” slutit med sina borgerliga ”motparter”.

Utvecklingen i England är ett tydligt exempel på det. Genom de engelska Ford-arbetarnas, chaufförernas och de offentligt anställdas kamp började den engelska regeringens lönetak slås i spillror. Det startade en process som till slut ledde till beslutet om nyval – och regeringens avgång. Många var medvetna om att detta kunde leda till en ny regering – under Margaret Thatcher. Men för dessa och andra fackliga aktivister och förtroendemän blev Callaghans försök att genomdriva ett nytt socialt kontrakt helt enkelt för mycket. De fortsatte – och intensifierade – sin kamp, med de följder det nu fick.

Detta exempel – och överhuvudtaget utvecklingen i det kapitalistiska Europa under de allra senaste åren – visar vilken facklig stridbarhet som den västeuropeiska arbetarrörelsen representerar.
I ett läge där den ekonomiska krisen inte framstår som lika bedövande som tidigare; i en situation där de kapitalistiska företagen kan redovisa ökade vinster i en period av försiktig (och tillfällig) konjunkturuppgång (3) – har viktiga arbetargrupper ”tagit sin chans”. Och det samtidigt som den tidigare så genomgående uppbackningen av reformisternas olika ”projekt” inte är lika påtaglig som tidigare.

Det är visserligen fortfarande sant att kampen kring omedelbara sociala och ekonomiska frågor har en tydligare politisk innebörd än vad som var fallet åren efter 1968: att fler arbetare idag kopplar samman lönenivån på sina företag och kampen om jobben inom sina koncerner med mer övergripande frågor om de samhälleliga villkoren. Det är därför också fler som bekymrar sig över dessa samhälleliga villkor, den ekonomiska utvecklingen, den sociala servicen, energifrågorna . . . dvs politiken. Det gör dem också mer intresserade av regeringsfrågor och val (i den mån som de anser att ett visst val och vissa regeringsalternativ representerar motstridande intressen, som verkligen påverkar deras problem, vill säga) – och så, i förlängningen av dem: maktfrågorna i samhället.

Nu kan detta ökade politiska intresse slå åt olika håll. Det kan betyda ett mer aktivt ställningstagande för den ena eller andra politiska ”helhetslösningen” (som i sin tur kan bidra till att aktivera och stimulera – eller, som så ofta passivisera).

Vad vi ser idag och sedan en tid tillbaka uttrycker inte lika påfallande som för 2, 3, 4 år sedan en uppslutning bakom de reformistiska ledarnas ”projekt”. (Kanske finns det i själva verket andra ”projekt”? Andra framgångsvägar?) Det sker idag en verklig utveckling åt vänster hos delar av arbetarklassen.

I brist på – alternativ…

Skall vi döma av de senaste årens utveckling – med sådana exempel som det nyss nämnda engelska, men också de spanska reformisternas oförmåga att lotsa igenom ett nytt ”socialt kontrakt” och, i mer blygsam skala, kampen mot det svenska normavtalet – så verkar det uppenbart att reformisterna idag har svårare än tidigare att sätta sina planer i verket.

Detta bekräftas också på ett annat sätt: i reformistpartiernas medlemsutveckling.

I tider av kris har massorna en ökad tendens att söka sig till sina egna massorganisationer, skrev vi tidigare. Under 70-talet har det först och främst gällt fackföreningarna, men i andra hand också de socialdemokratiska och kommunistiska partierna.

Den process av ”politisering” vi just talade om kommer ytterligare att understryka detta. I ett läge där massorna har ett ökat behov av att komma till tals på det politiska planet försöker de använda sina traditionella organisationer för detta – fram tills det att de upplever att det finns effektivare redskap.

Om den radikalisering vi kunnat se under det senaste ett och ett halvt decenniet fortsätter och fördjupas framöver, då kommer också denna växande politiska aktivitet att leda till nya spänningar; ja säkert också nya utbrytningar och organisationsbildningar från de etablerade arbetarpartierna. Det sker en differentiering (dvs ”uppklyvning”) mellan olika strömningar och grupperingar.
Men om detta är en historisk lärdom från alla tidigare perioder av kris, radikalisering och massuppsving – så säger det inte hela sanningen om vad som händer i varje konkret läge.

Även om vi tar fasta på den historiska tendensen just som historisk tendens och förbereder oss (och andra) för detta perspektiv, måste vi ändå när vi gör våra konkreta politiska och organisatoriska bedömningar ta hänsyn till den aktuella utvecklingen vid varje tidpunkt. Inte för att ändra vår politiska inriktning, vår ”linje” – utan för att rätt bedöma hur vi skall genomföra den i varje konkret situation; våra omedelbara prioriteringar!

Idag ser vi också hur den tendens som var så påfallande för 3-4 år sedan, har mattats; även om uppslutningen bakom (och anslutningen till) de fackliga organisationerna fortsätter, har den bromsats upp när det gäller de reformistiska masspartierna.

Men lika lite som det var korrekt att övertolka den spontana kampen åren kring 1968 (vilket vår rörelse delvis gjorde!) eller den ”entydiga” anslutningen till de reformistiska partiernas ”projekt” för några år sen, bör vi nu dra några snabba och ensidiga slutsatser av reformistpartiernas ökade problem.

Det rör sig – liksom tidigare – om tidsbundna händelser, upp- och nedgångar inom ramen för en viss historisk utveckling.

Det viktigaste för oss att ha i minnet är, att om tveksamheten eller t o m avhoppen från ett visst reformistiskt parti, inte står för en medvetenhet om vad dessa partier representerar strategiskt – då kommer denna tveksamhet och dessa avhopp att vara mycket begränsade och, oftast, tillfälliga.

Om denna genomgång ger en komplicerad bild av förhållandet mellan den västeuropeiska arbetarklassen och dess partier, så beror det på att verkligheten själv är komplicerad. Det vi försökt beskriva är ju en långsiktig uppgång i den västeuropeiska arbetarklassens kamp och samtidigt det faktum att detta sker inom ramen för en fortsatt reformistisk dominans över arbetarrörelsen. Det är det som skapar dessa upp- och nedgångar, dessa till synes motstridande tendenser!

II. Från strejkvåg till avtalsrörelse

Det är påfallande mycket av denna internationella utveckling som gått igen också i Sverige:

– den ekonomiska och sociala krisen och det borgerliga svaret på denna kris: åtstramningspolitiken;
– hotet från den ökande arbetslösheten och de ökade svårigheterna överhuvudtaget och den avvaktan som dessa nya erfarenheter länge ledde till;
– den växande uppslutningen bakom i första hand fackföreningarna, men också de etablerade arbetarpartierna;
– den större tveksamheten att gå ut i begränsade lönestrejker, när problemen samtidigt tornade upp sig så mycket bredare, men så småningom också ett växande missnöje med de fackliga organisationernas oförmåga att ta itu med problemen och en ny aktivering.
– ökade spänningar inom facket och (sedan de första reaktionerna börjat lägga sig, framför allt de inledande ”revanschstämningarna” efter valnederlaget 1976) en avtagande entusiasm för socialdemokratins ”oppositionspolitik” . . .

Så har vi också i vårt land sett hur en del av de spärrar, som hindrat ett växande missnöje att komma till uttryck, börjat lossas. En stigande oro har börjat få sitt utlopp. Och det så mycket mer som en måttlig konjunkturuppgång gjort den ekonomiska krisen till synes mindre akut.

Ett svar på SAF:s lönestopp

Även om man ska vara helt medveten om att vårens LO-strejker varit en ”minoritetsrörelse” och även om den trots allt föregåtts av en rad händelser på enskilda företag och krisdrabbade orter, bör man ändå se den som ett första genombrott efter flera års ackumulerat missnöje med reallöneutvecklingen och dyrtiden. Det har i sin tur sporrat andra grupper – som de landstingsanställda i Stockholm och barnstugearbetarna i Umeå, – att gå ut i kamp för sina intressen.

Vad var då den utlösande faktorn bakom vårens strejkvåg?

Svaret på den frågan har tidigare formulerats på ett bra sätt i mittuppslaget i Internationalen 13 (30 mars) 1979. Det följande bygger i allt väsentligt på den genomgången, som dock har kortats och sammanfattats här.

Det strejkuppsving som vi upplevde i våras var ingen tillfällighet.

Bakom låg för det första två lönesänkningsavtal i rad, 1977 och 1978-79. Under tidigare år har löneglidningen, dvs den lokala lönekampen, räddat arbetarklassens reallöner men under de senaste åren har inte lönekampen räckt till. Det senaste avtalet var ju också, till skillnad mot tidigare, ett normavtal som skulle följas till punkt och pricka.

För det andra började vissa delar av industrin att få ökade vinster.

Allt det här ledde till en ökad kampvilja och ett samtidigt kampuppsving.

Trots att strejkerna sinsemellan skiljde sig mycket åt, fanns det ändå en del viktiga gemensamma nämnare:

• Strejkerna utlöstes för det mesta av att företaget provocerade arbetarna genom att vägra gå med på några påslag utöver det centralt avtalade.
• Kraven låg ofta l -3 kronor utöver det centrala avtalet.
• Strejkerna var för det mesta ganska korta, från ett par timmar till en eller i undantagsfall två dagar.
• Kraven som arbetarna strejkade för var ofta väl förankrade och överensstämde som regel med det krav facket ställt i förhandlingarna.

Det fanns givetvis undantag från dessa hållpunkter. Strejken på KEMA-NORD i Sundsvall var t ex mycket längre än genomsnittet. Detsamma gäller DEMAG-arbetarna utanför Stockholm och deras aktion. Men undantagen ändrar inte den allmänna bilden.

Det fanns några viktiga svagheter i strejkuppsvinget.

• Trots uppgången i den öppna kampen har ändå den överväldigande delen av de svenska arbetarna tvingats godta lokala avtal utan eller med mycket små lokala påslag – även om det skett motvilligt.
• Strejkerna uppkom ofta spontant. De var som regel inte särskilt väl förberedda och organiserade, trots att arbetsköparna så gott som alltid hävdat att det var så. Ofta var korta strejker den enda kampmetod som användes. Demonstrationer, övertidsblockader, punktstrejker och maskning är dock exempel på andra metoder som kan komplettera strejkvapnet.
• Oftast saknades effektiva strejkledningar. Även när lokala fackledningar var positivt inställda eller tom drivande när det gällde att ställa bra krav, kunde de sällan spela en direkt ledande roll i kampen för dem, p g a de gällande antifackliga lagarna och den socialdemokratiska samarbetspolitik som är förhärskande inom fackföreningsrörelsen.

Även om sådana brister satte sina bomärken på strejkuppsvinget var – och är – resultatet ändå entydigt: kamp lönar sig.

I kronor och ören rörde det sig oftast inte om några stora framgångar. Men – och det är det viktigaste – strejkerna gav fler arbetare än tidigare tilltro till den egna kampen. Därmed skapades också bättre förutsättningar för att stärka facket och enheten inför kommande strider.

Det sades ofta i anslutning till strejkvågen att strejkerna riktade sig mot tjänstemännen, att industriarbetarna framför allt var missnöjda med de ökande löneklyftorna mellan industriarbetare och tjänstemän. Men denna framtoning i massmedia berodde nog mer på att många lokala fackledningar framställde det på så sätt, än på att de strejkande verkligen upplevde tjänstemännen – och inte arbetsköparna – som den främsta måltavlan för sitt missnöje.

Hur är då läget efter strejkvågen och inför den kommande avtalsrörelsen?

Många lokala fackledningar utsätts nu för ett växande tryck från medlemmarna och de tvingas motivera lokala lönekrav, men de gör det då som regel utan att ifrågasätta det centrala normavtalet i sig.

Om de gjorde det skulle de kanske också tvingas att ifrågasätta en av de ideologiska stöttepelarna för den fackliga byråkratin överhuvudtaget: tanken att det går att fastställa löneutrymmet på förhand. Nu ”räcker det” för de lokala fackledningarna att ifrågasätta hur pengarna fördelats de senaste avtalen.

Därmed har vi inte sagt att det kommer att saknas kritik från deras sida mot den rådande lönepolitiken.

Missnöjet med de ökande klyftorna kan givetvis vara den omedelbara anledningen till strejk i en del fall, men den grundläggande orsaken är ändå missnöjet med två års svångremspolitik!

Vi kan göra ett tankeexperiment: om nu tjänstemännen skulle gå med på en förlängning av det gällande avtalet i kommande avtalsrörelse, dvs totalt lönestopp; tror någon att det skulle leda till att industriarbetarna utan protester godtog nya minimala påslag?

En hård avtalsrörelse

Strejkuppsvinget ger oss fingervisningar om framtiden. Här finns frön till en kommande hård avtalsrörelse. Fackledningarna – framför allt lokalt, men också centralt – kommer att ställas inför ett ökat tryck.

Men facket har väl organiserade motståndare – direktörerna i SAF! Många av kapitalisternas innersta drömmar är att kunna tvinga fram ett lönestopp för att därmed kunna ”stärka konkurrensförmågan”.

Det är mot denna bakgrund vi skall se attackerna med strejkböter – och i värsta fall – avsked, som användes mot Bil & Traktorarbetarna från Boden förra året. Det här var inget engångsfall; säkerligen kommer dessa metoder att användas även i fortsättningen. Det innebär att solidaritetsarbete med dem som drabbas av arbetsköparnas attacker också i framtiden blir en framträdande uppgift.

Framgångarna under tidigare år har gett arbetsköparna blodad tand:

– En lönesättning som tar hänsyn till arbetsresultatet bidrar till god produktivitetsutveckling och är lönsam för de anställda sade t ex SAF:s Olof Ljunggren i anslutning till strejkvågen.

I klartext innebär det att SAF nu ökar sina ansträngningar för att återinföra prestationslöner på de arbetsplatser där arbetarna tidigare tillkämpat sig månadslön i en eller annan form. Och vad det innebär för stress och dålig arbetsmiljö, vet vi!

Så lönekampen handlar om mycket mer än löner. Den handlar överhuvudtaget om arbetarnas möjligheter och vilja att göra motstånd på alla fronter, idag och i morgon, mot arbetsköparnas och borgarregeringens offensiv.

III. Valet, folkomröstningen och arbetarrörelsen

Under de gångna åren har socialdemokratin gjort allt för att klavbinda den öppna kampen, med sina hänvisningar till ett förestående regeringsskifte. Man har – inte utan framgång – försökt knyta eventuella förbättringar av den ekonomiska utvecklingen, reallöneläget och arbetslöshetssiffrorna till det egna återinträdet i regeringsställning.

Men liksom i det övriga Europa kommer en socialdemokratisk åtstramningspolitik i vårt land att ha precis motsatta effekter mot det som den vill ge sken av. Långtifrån att inleda en uppgångsperiod, kommer den att inleda en ytterligare nedgångsperiod (ur arbetarklassens synvinkel). Dess effekter blir dessutom att knyta upp de arbetandes förväntningar och förhoppningar till SAP-ledningen – och vända dem bort från den enda möjliga vägen till framgång: deras egen oberoende aktivitet.

Detta gör också det förestående valet till ett val mellan två kapitalistiska ”lösningar”. När det gäller den politik som kommer att hamna i regeringsställning efter den 16 september, finns det inte utrymme för något tvivel: SAP-ledningen har genom sitt agerande under tre år klargjort att den största skillnaden jämfört med den sittande ministären (och innan dess trepartiregeringen) blir att den själv kommer att ha lättare att ”sälja” en borgerlig åtstramningspolitik än herrar Ullsten, Fälldin och Bohman.

Skillnaden dem emellan ligger i första hand på ett annat plan: i deras förhållande till de olika klasserna i samhället med deras förväntningar och förhoppningar.

Palme kommer inte att ha lätt att styra den kapitalistiska skutan i det nuvarande krisläget, om han nu återtar ”rodret” efter höstens val. Ändå har han större manöverutrymme i förhållande till arbetarklassen än sina motståndare.

Den begynnande radikaliseringen inom den svenska arbetar klassen äger rum i ett land med mycket starka reformistiska – och framför allt socialdemokratiska – traditioner.

Med den starka tilltron inom arbetarleden till en ”lugn och gradvis” utveckling, inom ramen för en borgerlig demokrati;

med SAP:s näranog totala grepp över fackföreningsrörelsen, politiskt och organisatoriskt; med Vpk:s oförmåga att ge dem som söker sig dit ett verkligt antikapitalistiskt alternativ; med bristen på en alternativ linje inom fackföreningsrörelsen; med vårt eget svaga utgångsläge – kommer det knappast att ske några större förändringar av styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen på kort sikt.
Det troliga är i stället att vi kommer att se en längre period av mer eller mindre framgångsrika konfrontationer mellan en begynnande massrörelse (utan stark politisk ledning) och å andra sidan kapitalet och den socialdemokratiska partiapparaten.

Så trots vårens strejker och det växande missnöje och den ökande kampvilja de tyder på, får vi akta oss för snabba generaliseringar och entydiga slutsatser om den kommande utvecklingen.
Det är ett första genombrott efter flera års återhållsamhet. Men ännu har det inte lett till några bestående framgångar.

Redan tidigare har KAF varit ute för snabbt med alltför ensidiga generaliseringar. I värderingen av valresultatet 1976 betonade vi t ex alltför starkt förutsättningarna för växande spänningar inom socialdemokratin. (Som långsiktig tendens håller denna förutsägelse säkert. Men motsättningarna inom socialdemokratin blev mer blygsamma på kort sikt, än vad förbundet spekulerade över för två-tre år sedan.)

En socialdemokratisk regering efter 1979 års val kommer att ställas inför växande problem med en ekonomisk och social kris som ingalunda kommer att mojna. Det rör sig ju här inte bara om tillfälliga nedgångar, utan om djupare problem än så. Det finns en objektiv grund för en fortsatt ungdoms-, kvinno- och arbetarradikalisering och för en växande kamp mot försök att pressa reallönerna, minska arbetstillfällena, genomdriva antifackliga lagar och diskriminera vissa grupper särskilt hårt i samhället.

Exakt hur socialdemokratin kommer att tackla allt detta ska vi inte spekulera över här. Vi ska bara beröra en frågeställning som kan komma att få förnyat intresse i den politiska debatten: en eventuell vänstergir från SAP efter valet.

Om vi menar något mer med vänstergir än uppblåsta utspel, begränsade anpassningar och försök att klä en högerlinje i vänsterfraser – finns det mycket påtagliga gränser för vad som kan hända med den svenska socialdemokratin inom den närmaste perioden.

En vänstergir – i meningen en verklig kursomläggning – är inte trolig för den svenska socialdemokratin på någorlunda kort sikt. Med kursomläggning avser vi sådant som det franska socialistpartiets medvetna beslut att överge den tidigare formen av samverkan med de franska borgarpartierna (1971), för att i stället söka ett närmare samarbete med det franska kommunistpartiet och därigenom få till stånd ett bättre styrkeförhållande till sina tidigare samarbetspartners. Man kan också tänka sig en liknande kursomläggning när nästa Labour-kongress skall göra sitt bokslut över Callaghan-epoken i Storbritannien!

En vänstergir för den svenska socialdemokratin är lättast att förknippa med ett läge där SAP annars riskerar att förlora greppet om stora delar av sin arbetarbas – och även då kommer den att ske under stora kramper.

Om borgarpartierna än en gång skulle vinna valet, kommer de med all sannolikhet att ha svårare än socialdemokratin att bemästra missnöjet inom arbetarleden. Borgarpartierna upplevs på ett annat sätt som representanter för främmande intressen. Det ger dem mindre utrymme och sämre möjligheter att styra och påverka det som sker i fackföreningarna och på arbetsplatserna.

En borgerlig valseger kommer antagligen också att utlösa en ny eftervalsdebatt inom socialdemokratin och stimulera mer eller mindre självkritiska diskussioner. Utan att försöka säga något konkret om vad som exakt kommer att diskuteras och hur, finns det anledning att förbereda sig på en sådan utveckling.

Kärnkraftsfrågans plats

Om årets avtalsrörelse har alla förutsättningar att bli ovanligt betydelsefull och om valet kommer att kunna få en direkt inverkan på dess förlopp (beroende på vem som tar regeringsmakten den 16 september), så måste vi också behandla kärnkraftsfrågan och energipolitiken i detta sammanhang. Den kan få en direkt betydelse för arbetarkampen framöver.

Omsvängningen i folkomröstningsfrågan – där reaktionerna på Harrisburgolyckan snarast bekräftade en utveckling som påbörjats redan tidigare – visar djupet i den sociala krisen och den politiska förtroendeklyftan i dagens Sverige (och Västeuropa överhuvudtaget). Men den visar också något mer.

Det kan också vara viktigt att diskutera vad som drev fram fr a den socialdemokratiska omsvängningen. Det var knappast bara valtaktiska överväganden i största allmänhet. Enligt vår mening spelade den växande kritiken på arbetsplatser och i fackföreningar – och rädslan för att den skulle skjuta ytterligare fart efter Harrisburg – en starkt bidragande roll. Socialdemokratin stod inför risken att ställas inför ett växande organiserat motstånd inom det egna partiet och inom fackföreningsrörelsen, dvs på ”hemmaplan”. Man kan våga sig på hypotesen att det var detta som fällde avgörandet.

Nu blir det alltså folkomröstning och därmed en oerhörd möjlighet att agitera mot kärnkraften och för en annan utveckling och ett annat samhälle än det borgerligt-kapitalistiska.

Men man vore naiv om man undervärderade hur våra politiska motståndare kommer att kunna använda sig av kärnkraftsfrågan i sin fortsatta ekonomiska och politiska verksamhet.

Om folkomröstningen resulterar i ett beslut om att börja avveckla kärnkraften kommer borgare och socialdemokrater att använda sig av de energipolitiska besluten som ett starkt motiv för de kommande årens åtstramningspolitik. De kommer att ta detta ”principiella nej” som intäkt för en mer eller mindre ”solidarisk” svångremspolitik.

Men också med ett villkorligt ja, som ger klartecknen för en ”försiktig” utbyggnad av kärnkraften, kommer de att använda denna ”försiktighet” som argument för nya bördor. Det är det pris ”vi får betala” för att inte satsa fullt ut på denna energikälla . . .

De inledande debatterna om en eventuell ny skatt, som ett resultat av den uppbromsade utbyggnaden av kärnkraften, är bara ett tecken på vad som komma skall. Ett dåligt men tydligt

IV. »Om man inte vänder sig till arbetarklassen, måste man vända sig någon annanstans…« – så bygger vi Kommunistiska Arbetarförbundet

Med de tidigare analyserna i del I-III i detta inlägg, har vi framför allt velat belägga följande teser:

• Klassmedvetenheten och kampviljan är inte lägre utan högre inom den västeuropeiska arbetarklassen än vad den var 1968 (symbolen för världsrevolutionens nya uppsving)!

• Däremot har radikaliseringens mönster förändrats högst avsevärt. I samband med att växande grupper upplevt behovet av att möta borgarna på det politiska planet, har deras förhållande till de etablerade arbetarpartierna blivit mer aktivt men också mer komplicerat.

• Om åren kring 1968 kan beskrivas som de ”spontana utbrottens tid” kan mitten av 70-talet betecknas som ”spontanismens återvändsgränd” och en period av mer aktiv uppslutning kring de reformistiska masspartierna. Under senare år har vi dock kunnat se allt tydligare hur dessa partiers oförmåga och ovilja att organisera arbetarmassorna och leda dem ut ur den kapitalistiska krisen, leder till förvirring och i vissa fall passivisering. fall passivisering.

• Denna ledarskapets kris har ytterligare understrukits av att de centristiska och maoistiska grupperingar som växte fram i slutet på 60-talet och början på 70-talet, inte någonstans förmått utforma ett bestående alternativ till de reformistiska masspartierna. Till det skall också läggas att Fjärde Internationalens sektioner, även om de har växt i antal medlemmar och politiskt inflytande, överallt utgör mycket små minoritetsorganisationer inom arbetarrörelsen.

• I en sådan situation är det naturligt att fackföreningarna framstår som det intressantaste och effektivaste forumet för kampen mot kapitalet och dess partier. Så är det idag, så har det varit under hela 70-talet och man kan anta att denna tendens kommer att hålla i sig under de närmaste åren. Samtidigt kan fackföreningarna bara delvis uttrycka den politisering som sker inom arbetarklassen i olika lägen. I synnerhet i länder där det finns ett nära förhållande mellan fackföreningarna och ett eller flera reformistiska masspartier (med England som det tydligaste exemplet) – ser vi därför återkommande försök att utifrån de fackliga organisationerna påverka styrkeförhållandena inom dessa partier och på den politiska nivån i samhället.

• Alla dessa tendenser går igen också i Sverige även om de inte slår igenom här med samma kraft som i politiskt mer utvecklade länder (t ex Italien, Frankrike, Spanien, Portugal, England och Belgien) – dvs länder där klasskampen är hårdare än i vårt land.

De slutsatser vi vill dra av detta – och de perspektiv vi vill måla upp för vårt eget arbete här i Sverige – är följande:

• Också i fortsättningen bör vi utgå ifrån att fackföreningarna är de organisationer där en växande aktivering har lättast att komma till uttryck och därmed bör fungera som centrum för vårt arbete. Men i lägen där det sker en politisering av delar av arbetarklassen kommer dessa att uppleva det fackliga arbetet som otillräckligt för att möta kapitalet och dess partier. (Vi såg ett försiktigt uttryck för det efter valet -76, men också inför årets val.)

• Det blir då också mer naturligt för dem att rikta sig till de etablerade arbetarpartierna (och då i första hand SAP, med dess möjligheter att bilda regering eller utforma ett alternativ i oppositionsställning).

• Alla brott med de reformistiska partierna kommer att vara ofullständiga så länge som de inte resulterar i en organisering kring revolutionärt marxistiska lösningar. Arbetargrupper som inte medvetet brutit med reformismen och de reformistiska partierna kommer ständigt att ha en tendens att återvända till dem.

• Med socialdemokratins så starka grepp över den svenska arbetarrörelsen är förhållandet till socialdemokratin en absolut nyckelfråga när vi skall lägga fast de taktiska uppgifterna framöver. Oberoende av de omedelbara uppgifter som vår egen organisation bestämmer sig för, är det en huvuduppgift att skola medlemmar och sympatisörer i perspektivet på ett långsiktigt oppositionsarbete inom den organiserade arbetarrörelsen med socialdemokratin som främsta motpol.

Radikaliseringen idag

Den begynnande arbetarradikaliseringen betyder inte ett slut på radikaliseringen utifrån ungdomens och kvinnornas särskilda problem eller t ex miljöfrågorna. Ingenting har förändrat grundvalen för detta.

Diskrimineringen av t ex kvinnor och ungdomar minskar inte, utan ökar, i lägen av kapitalistisk kris. Det gäller i synnerhet unga arbetare och arbetande kvinnor. Inte heller minskar miljöproblemen – det förhåller sig precis tvärtom.

Det finns därför också en fortsatt grund för särskilda rörelser kring kvinnofrågor, ungdomens problem och utifrån miljöförstöringen.

Men det som är viktigt att slå fast är att dessa rörelser nu utvecklas i en annan politisk och organisatorisk situation än tidigare, att de inte kommer att kunna bäras upp och struktureras av samma grupper som förut; grupper som idag befinner sig i en djup social, politisk och ideologisk kris.

När de ekonomiska och sociala problemen skärps och när det utlöser en begynnande arbetarradikalisering, då förändras också villkoren för den gamla ”nya vänstern”; den ställs inför problem på tre nivåer:

– socialt; den tidigare radikaliseringen försiggick till största delen utanför arbetarklassen; när detta börjar förändras framstår också de grupper av mellanskikt och intellektuella som bar upp gårdagens rörelser som mer utanförstående och vacklande;
– politiskt representerar de ofta en utpräglad perspektivlöshet; de saknar helt enkelt en medveten strategi för arbetarklassens kamp;
– ideologiskt är de färgade av att de står utanför arbetarklassens villkor, vilket leder till en rad problem och motsägelser i deras sätt att uppfatta sin egen sociala situation.

Det finns en väg ut ur denna kris för dagens kvinno-, ungdoms- och miljöorganisationer, men det betyder då också en kraftig kursomläggning och en politisk strid. Den utvägen innebär att organisationerna måste rikta sig till arbetarklassen och dess organisationer, förändras till sin sociala sammansättning och förses med en proletär ledning som kan orientera dem i dagens politiska situation.

Detta är också något som gäller de vänsterorganisationer, som såg dagens ljus åren efter 1968, organisationer som idag ställs inför ökade svårigheter i samma mån som de inte förmår tackla dagens politiska situation ideologiskt och programmatiskt och medvetet omvandla sin sociala bas.
När det gäller vår egen organisation befinner den sig sedan länge under en mycket påtaglig omvandling. Och det är en omvandling som måste drivas på ytterligare och förstärkas på framför allt två sätt:

• Det krävs fortsatta politiska klargöranden av våra uppgifter i förhållande till andra strömningar inom arbetarrörelsen och i kampen mot den nuvarande krisen.

• Det krävs en vidare och ännu mer djupgående förändring av organisationens sociala sammansättning – en växande förankring inom de ”tunga” delarna av arbetarklassen. Detta är den avgörande beståndsdelen i förbundets fortsatta proletarisering, dvs i dess utveckling till en alltmer effektiv organisation av och för arbetare.

En vändpunkt för hela Fjärde Internationalen

Diskussionen om proletariseringen av vårt förbund är bara en del av den diskussion som nu förs i allt större delar av Fjärde Internationalen.

Från Australien till Västtyskland; från Kanada till Schweiz; från Mexiko till Nya Zeeland tar kamrater nu itu med en och samma uppgift: att rota sina organisationer, de olika sektionerna av Fjärde Internationalen, inom arbetarklassen genom att leda en majoritet av medlemmarna ut i industrin. Det gäller ännu långtifrån alla sektioner, men ett växande antal.

Det är alltså inte bara fråga om att försöka rekrytera ett växande antal arbetare till de egna organisationerna. Det är också – och än så länge, framför allt! – fråga om att de medlemmar och sympatisörer som rekryterats tidigare och på annat håll tar jobb inom industrin. Detta för att bidra till att föra ut organisationernas politik, där den hör hemma mer än någon annanstans.

Fjärde Internationalen står utan tvekan vid en vändpunkt. Det har alltid varit en central punkt i FI:s program att vi bygger en proletär internationell organisation. Nu kan vi göra det också i dess djupaste sociala mening om våra analyser är korrekta.

Vi kan göra det därför att den ekonomiska och sociala krisen och den begynnande arbetarradikaliseringen ger nya öppningar för vårt program och våra organisationer.

Vi har också kunnat se hur Fjärde Internationalens sektioner kunnat spela en allt viktigare roll i arbetarstrider världen över – från USA till Iran, från England till Australien och Nya Zeeland.
Det här är bara början – det är sant. Men det är början. Och fortsättningen avgör vi till stor del själva. Det handlar ju mer än något annat om hur vi använder de resurser som kunnat byggas upp under de gångna åren.

Det är förstås inte tillräckligt att ha kamrater inom de avgörande industrigrenarna, men det är en avgörande förutsättning för allt annat vi tar oss före!

Det är en förutsättning för att vi skall kunna börja formera en klasskampsopposition i fackföreningar och andra massorganisationer!

Det är en förutsättning för att vi skall kunna vinna växande grupper inom arbetarklassen för kampen mot diskrimineringen av kvinnor, invandrare, unga arbetare, arbetslösa och andra grupper.
Och sist men inte minst är det en förutsättning för att vi definitivt skall kunna förändra våra egna arbetsformer. Med en majoritet kamrater inom industrin och vissa utvalda delar av den offentliga sektorn kommer också organisationernas inre liv att påverkas, liksom den påverkas av en stor andel eller majoritet kvinnliga medlemmar. Det ”normala” blir lättare onormalt, det ”onormala” regel när det gäller arbetsrytm, sätt att uttrycka sig och arbetsstil!

Våra målsättningar i förbundets proletarisering

När det gäller förbundets proletarisering har vi numera en hel del, ibland ganska dyrköpta, erfarenheter. Vi vet mycket väl att det inte bara gäller att skicka in kamrater i industrin, utan att skicka in dem tillsammans och backa upp dem med organiserade diskussioner, med hjälp att söka jobb och bostad, med skolning och specialskolning, med en bra tidning och väl avvägda kampanjer.

Vi vet numera en hel del om hur det skall gå till.

Vi är också medvetna om att det är skillnad på entusiasm för den här uppgiften – som gör den till en positiv målsättning för hela organisationen – och ett moraliserande som leder till att medlemmarna delas in i ett A-lag och ett B-lag i stället för att vi noga går igenom varje enskild kamrats speciella förutsättningar.

Vad vi behöver är en balanserad och organiserad proletarisering av förbundet där vi ser till att det växande antal kamrater som går ut i industriarbete och som flyttar till städernas förortsområden, får ett växande stöd genom en medveten arbetsfördelning.

Det mål vi vill sätta i verket – och börjat sätta i verket – är klart och måste uttalas klart.

Förbundet som helhet måste koncentrera sina satsningar. Det måste mer och mer förskjuta sitt arbete från en uppsplittrad verksamhet i många olika rörelser till en allt starkare inriktning mot arbetarklassens kärna.

I nationell skala betyder det framför allt att vi förutom att garantera en växande politisk närvaro inom sjukvårdssektorn riktar in våra största ansträngningar på att bygga ut vårt arbete inom metallsektorn, främst stål- och bilindustrin. I storstadsområdena innebär det en medveten förskjutning från innerstadsdelarna till de proletära förortsområdena. För förbundet som helhet betyder det att nu lägga grunden till ett bredare bostadsarbete.

De resurser förbundet förfogar över skall först och främst användas för att hjälpa fram denna utveckling. Det gäller såväl de ekonomiska resurserna som alla våra medlemmars erfarenheter och kunskaper, vår press och vår skolningsverksamhet.

Detta är inte nya målsättningar. De har börjat sättas i verket sedan många år tillbaka. Det som det nu gäller är att skynda på arbetet med dem och genomdriva dem över hela linjen, så att Kommunistiska Arbetarförbundet snarast har en klar majoritet av sina medlemmar ute i industrin. Detta är den övergripande målsättningen i vårt organisationsuppbygge. Den har följdriktigt också gjorts till föremål för konkreta satsningar.

Ett övergångsskede i uppbygget

Vi måste ha klart för oss att Kommunistiska Arbetarförbundet idag befinner sig i en övergångssituation.

Vi fjärmar oss från grupper och strömningar, som tidigare i hög grad var vår åhörarkrets och våra samarbetspartners (fr a bland mellanskikt och intellektuella) – inte minst därför att de idag antingen demoraliseras politiskt eller dras åt höger i jakt på ”realistiska” lösningar på den kapitalistiska krisen.
Samtidigt har vi en förhållandevis svag förankring inom den organiserade arbetarrörelsen, i fackföreningar och på arbetsplatser.

Vi tappar därmed mer och mer en bas hos grupper av mellanskikt och intellektuella (med de brister den nu haft), utan att snabbt kunna ersätta den med en annan bas i form av en avgörande stärkt förankring inom arbetarklassen.

Även om det ser olika ut på olika orter och i olika avdelningar, är det som regel det dilemma förbundet står inför.

Att ”jaga den radikalisering som flytt” är ingen väg framåt. Att bedriva ”på stället marsch” är det inte heller. Enligt vår mening finns det bara en väg framåt, ett sätt att använda de resurser vi kunnat bygga upp under åren på bästa sätt och lägga en starkast möjliga grund för framtiden:

– att se till att vi så snabbt som möjligt kan förverkliga de målsättningar vi ställt upp för förbundets fortsatta sociala omvandling;
– att driva på de nödvändiga politiska klargörandena när det gäller taktiken i förhållande till andra arbetarorganisationer och andra problem som kommer att ställas i vårt arbete framöver;
– att precisera en proletär inriktning för det arbete vi bedriver i olika rörelser (dvs rörelser som har fortsatta möjligheter att rekrytera och växa: i första hand Grupp 8, miljörörelsen och rörelser bland arbetande och studerande ungdom).

Endast så kan vi börja erövra en ny fast bas för vårt arbete och lägga grunden till en kommande expansion. Detta ar den nuvarande fasen av vårt partibygge!

Samordningen av det fackliga arbetet

När vi talar om att proletarisera förbundet handlar det inte om någon slags experimentverksamhet för att ”kolla läget”. Vi vet läget och fr a tror vi oss veta att vi kommer att ha bättre möjligheter att utveckla det fackliga och politiska arbetet framöver inom industrin.

Inte heller kan det vara tal om att delar av förbundet genomför denna satsning. Det är något som gäller Kommunistiska Arbetarförbundet i dess helhet, som påverkar varje medlems val av yrke och sysselsättning – med början i ledningarna på olika nivåer.

Men då krävs det också att detta arbete samordnas, att kamraterna inte lämnas åt sig själva eller en mindre grupp arbetskamrater och vänner. Alla arbetande kamrater i förbundet måste organiseras i nationell skala så att deras verksamhet kan ledas och samordnas, med början på LO-sektorn.
Denna organisering har påbörjats sedan tidigare. Nu måste den byggas ut och ges effektivare ansvarigheter inom den nationella ledningen. Det handlar ju om förbundets allra viktigaste arbetsområde, som mer och mer måste verka som en drivkraft för den samlade verksamheten.

Behov av en ständigt förbättrad skolning

Förbundets nuvarande kurs minskar inte utan ökar behovet av ett regelbundet och omfattande teoretiskt organ och en välplanerad publicistisk utgivning överhuvudtaget.

Det krävs mer – och mer tillgängligt och användbart – material om den ekonomiska och politiska utvecklingen; om andra arbetarorganisationers karaktär och verksamhet; om vår rörelses speciella uppgifter, nationellt och internationellt, etc. Det fordras internationellt material som gör det lättare för oss att sätta in vårt eget arbete i ett bredare perspektiv. Det krävs debatter och polemik – inte för debatternas egen skull utan för att beväpna våra kamrater på arbetsplatserna och för att stödja förbundets politiska utarbetande.

Alternativet är en fortlöpande sänkning av förbundets teoretiska nivå och en kraftigt ökad sårbarhet för borgerlig och småborgerlig ideologi.

Valkampanj på skolorna – ett steg mot ungdomsförbundet

En tredje – tyvärr försummad – aspekt av förbundets proletarisering är ungdomsarbetet.

Inför valet i september driver Kommunistiska Arbetarförbundet en särskild skolvalskampanj med speciellt material.

Skolvalskampanjen – med dess förberedelser och uppföljning – kan tjäna som en bra avstamp inför de fortsatta satsningarna. Det är en viktig uppgift för förbundets samtliga avdelningar.
Vad skall vi då göra med de ungdomar som på så sätt närmar sig vårt förbund? Hjälpa dem att tillsammans med den allra yngsta delen av vårt förbund organisera andra – först i valcirklar och lokala ungdomsföreningar, sedan på nationell nivå genom särskilda sammanträdanden, konferenser och så småningom som ungdomsförbund.

Även om vi inledningsvis kommer att ha lättast att nå studerande ungdom med denna kampanj, så måste målet vara också att använda den för att bygga ut våra kontakter bland arbetande och arbetslös ungdom.

Detta är en uppgift som direkt hänger samman med förbundets proletarisering. I takt med att vårt förbund alltmer börjar likna ett strikt organiserat och disciplinerat arbetarparti, kommer steget in i vår organisation att förutsätta en hög grad av politisk medvetenhet (i synnerhet om vi fortsätter att befinna oss i en relativt politiskt isolerad situation).

Fler och fler av de ungdomar som vi kommer i kontakt med (inte minst arbetande ungdomar) kommer att behöva en ”övergångsorganisation”, där de har lättare att finna sig tillrätta samtidigt som det ger dem möjlighet att bedriva ett meningsfullt politiskt arbete och förbereder dem för ett långsiktigt partimedlemsskap.

Politiska rubriker

Förbundets nästa ordinarie kongress – efter den särskilda kongress som hålls inför Fjärde Internationalens världskongress senare i höst – kommer att äga rum ungefär i juni 1980. De viktigaste uppgifterna fram tills dess ser vi som följande:

– att delta i och stödja kampen mot arbetslösheten, mot en ökad utsugning av arbetarklassen (genom reallönesänkningar och ökad arbetstakt) och mot den sociala nedrustningen;
– att bidra till kampen mot den antifackliga lagstiftningen och till försvaret av arbetarklassens demokratiska rättigheter;
– att verka för en enad kamplinje mellan arbetarna i olika delar av landet (t ex gentemot stålkrisen); för att starkare arbetargrupper tar sig an de speciellt utsatta gruppernas problem; för en bredast möjliga solidaritet med arbetare i kamp och för en proletär internationalism – dvs allt det som måste till för att motarbeta arbetarklassens uppsplittring;
– att motarbeta kapitalets miljöförstöring i allmänhet och utbyggnaden av kärnkraften i synnerhet;
– att propagera det nödvändiga socialistiska alternativet till borgare och reformister och visa vad det innebär i form av förstatligande av banker och hela den tunga industrin, förkortad arbetstid med fördelning av jobben, etc.

Det är framför allt vid tre tillfällen under det närmaste året som förbundet som helhet har möjlighet att bedriva omfattande kampanjer kring dessa olika frågor:

– i samband med valet;
– under avtalsrörelsen 1979/80;
– inför folkomröstningen om kärnkraften.

Det är också de kampanjer som lagts fast i förbundets årsplan, tillsammans med vissa mer tidsbegränsade satsningar:

– i anslutning till årsdagen av den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien;
– i samband med 6-årsdagen av kuppen i Chile; samt
– i form av en nationell mötesserie för att propagera vår uppfattning i kvinnofrågan och då framför allt kring de arbetande kvinnornas situation och fackföreningsrörelsens uppgifter i kampen mot kvinnodiskrimineringen.

Avtalsrörelsen 1979-80 – Kräv omröstning om avtalen!

I ett tidigare avsnitt har vi visat att det finns mycket påtagliga gränser för hur stora löneförsämringar som LO- och TCO-medlemmarna är beredda att godta idag.

Vårens strejkvåg – med omkring 20 000 arbetare, framför allt LO-anslutna medlemmar i öppen kamp – var det främsta uttrycket för det. Även om det bara är en liten minoritet av de svenska arbetarna påminner dessa aktioner om det växande missnöje som finns ute på arbetsplatserna. Det har stärkt den arbetande befolkningens ställning. Det har ökat trycket på förhandlarna. Det har gjort klart för dem att de inte kan gå med på vilka avtal som helst och ändå komma undan helskinnade.

För Kommunistiska Arbetarförbundet är den förestående avtalsrörelsen en viktig utmaning. Ja, egentligen har den redan börjat på det lokala planet: i arbetet med motioner till avtalskonferenser och fackmöten; i diskussioner med arbetskamrater och fackligt aktiva.

I det slags valkampanj som värt förbund satsar på kommer också avtalsrörelsen att finnas med som en huvudfråga. Valdebatterna kommer bland annat att handla om den ekonomiska krisen och framtidsutsikterna, om åtstramning och återhållsamhet, skatter och arbetsgivaravgifter. Alla dessa frågor hänger ihop med avtalsrörelsen och ger goda möjligheter att lyfta fram ett alternativ till de andra partiernas ”lösningar”. Men den ger också ett större utrymme än annars för att föra fram sådana representanter för svenska arbetare som kan förklara krisen och dess orsaker och visa hur kampen mot den kan föras på bästa sätt. Närmare bestämt i form av alla de kandidater som sätter en så kraftfull prägel på KAF:s vallistor!

Under de senaste åren har KAF:s verksamhet mycket handlat om stöd och solidaritet för de förhållandevis få arbetargrupper som gått ut i öppen kamp. Och som där ställts inför arbetsköparnas och den fackliga byråkratins samlade stridsåtgärder!

Dessa frågor kommer också i fortsättningen att spela en viktig roll. Men efter missnöjet med den försämrade levnadsstandarden; efter strejkvågen; efter kritiken mot Gunnar Nilssons angrepp på de ”vilda” strejkerna och kraven på hans avgång – då finns det särskilt goda förutsättningar att driva följande frågor:

– demokratin inom fackföreningarna, utifrån kravet på att medlemmarna skall få rösta om avtalen; och . . .
– ersättning för de försämrade reallönerna, genom rejäla lönelyft.

Med tanke på den borgerliga offensiven, SAF:s hårda noll-linje och de kampmedel man använt – som obegränsade strejkskadestånd, organiserat strejkbryteri, hot och genomdrivande av avsked och instämning av det lokala facket för ”delaktighet” – kommer solidaritetsarbetet också i fortsättningen att ha en viktig plats. En effektiv kamp för rejäla lönelyft och en aktiv vägran att gå med på byråkratins samarbetslinje, kan snabbt göra en sådan solidaritet till en avgörande faktor för en strejks utveckling.

Det gäller alltså att uppfatta det nära sambandet mellan frågan om den fackliga demokratin och kampen för verkliga lönelyft och å andra sidan:

– solidariteten och stödet för grupper som går ut i kamp; och . . .
– propagandan och aktionerna mot skadestånds- och avskedsparagrafer i den antifackliga lagstiftningen.

På både Pappers- och Industriarbetarförbundets kongresser 1978 drevs frågan om avtalsomröstningar av radikala delegater. På Träs kongress röstades förslaget om rådgivande omröstning igenom.

Efter detta har missnöjet och protesterna mot normavtalet ytterligare bidragit till att öka lyhördheten i denna fråga.

Det tycks därför finnas goda förutsättningar för att driva kravet på medlemsomröstning i en bred kampanj. Utifrån den är det så lätt att resa till exempel kravet på Fri strejkrätt och andra problem med fackets inriktning och arbetsformer idag.

Om de tre krav vi har nämnt – ersättning för de senaste årens standardförsämring; medlemsomröstning om avtalen och solidaritetsarbete med kämpande arbetargrupper – står i centrum för vårt arbete under avtalsrörelsen och därmed också får en speciell plats i valkampanjen, så betyder inte det att vi tiger för övrigt.

Framför allt i valkampanjen, men också under avtalsrörelsen, kan vi räkna med ökade möjligheter att dessutom föra ut mer övergripande frågor och få ett växande gensvar för dem. Här är den kommunistiska veckotidningenInternationalen ett medel i särklass.

Det gäller sådant som den kapitalistiska krisens orsaker; den enda möjliga socialistiska lösningen; klasslagstiftningen i stort; lönekampens förhållande till arbetslösheten och åtstramningspolitiken; hur man kan säkra reallönerna genom att införa indexbestämmelser (dvs en garanterad lönehöjning i takt med prisstegringarna; orsakerna till fackföreningarnas byråkratisering och vad man kan göra åt det, m fl frågor.

Vi får inte heller försumma andra krav som kommer upp under avtalsrörelsen – kampen för månadslön, frågan om de samordnade förhandlingarna inom LO och mellan LO och PTK osv.

Men de tre krav vi nämnt måste ändå ges en särskild plats – som föremål för aktioner, exempel och klargöranden och som utgångspunkt för en vidare verksamhet. När det gäller frågan om avtalsomröstning strävar vi också efter att kunna spela en drivande roll i en bredare kampanj, genom våra medlemmar och sympatisörer på arbetsplatserna. Det är dessutom ett av de områden där vi tänker oss en särskild agitation under valkampanjen.

Kampen mot kärnkraften – Bara arbetarklassen kan stoppa kärnkraften!

Utan en mobilisering av det arbetande folket – på arbetsplatser och i fackföreningar, i bostadsområden, på gator och torg – kommer kärnkraften inte att kunna stoppas. Och utan en medveten knytning till arbetarklassen och dess organisationer kommer antikärnkraftsrörelsen att drabbas av en ständig perspektivlöshet och politisk yrsel.

Det är vårt svar till alla dem som idag vill få oss att sätta vår lit till parlamentet och de partier som lovar att för vår räkning ”avskaffa kärnkraften”. Det är värt alternativ till dem som sår misstro mot arbetarklassens förmåga att ta sitt öde i egna händer.

Arbetarklassen har ett grundläggande objektivt intresse av att avskaffa kärnkraften och ta kamp mot kapitalets miljöförstöring. Det är inte bara den som drabbas hårdast av alla miljöfaror och alla kärnkraftens säkerhetsrisker idag. Det är också den som skall se till att bygga morgondagens samhälle, morgondagens socialistiska samhälle, fritt från okontrollerbara säkerhetsrisker och katastrofala massförstörelsevapen.

Arbetarklassen har inte några materiella intressen av kärnkraften, som varken ger fler jobb eller en större social trygghet i övrigt utan som däremot – till skillnad från alla andra av dagens energikällor – visat sig omöjlig att tämja teknologiskt och politiskt.

Det är med dessa grundläggande argument som vi måste lägga tyngdpunkten i vårt antikärnkraftsarbete vid att vinna det arbetande folket och dess organisationer för en NEJ-linje i folkomröstningen om kärnkraften, en NEJ-linje som för vår del representerar ett absolut NEJ och inte ett parlamentariskt schackrande, med kärnkraftens risker.

De ansatser som vi ser idag till att koppla samman kärnkraftsfrågan med ”behovet” av en kapitalistisk åtstramningspolitik, måste vi försöka möta med att i vår propaganda koppla samman kampen mot kärnkraften med kampen mot den kapitalistiska krisen överhuvudtaget.

Vi kan inte nöja oss med en ”minimiplattform” som utelämnar det allra viktigaste: de verkliga samhälleliga val som arbetarklassen står inför. För oss är kampen mot kärnkraften en del i kampen mot det kapitalistiska utsugeriet och resursslöseriet. Det gör det extra viktigt att utöver att delta i propagandan för ett NEJ i folkomröstningen i mars 1980 genomföra en omfattande, självständig propagandasatsning.

Också inom kvinnorörelsen slåss vi för en proletär inriktning

Den kvinnofackliga resolution som antagits av centralkommittén och nyligen givits ut i broschyrform är ett nödvändigt komplement till den resolution som antogs vid KAF:s sjätte kongress (december 1977).

Den går vidare i analysen av de arbetande kvinnornas situation och visar på vilket sätt arbetarklassen som helhet kan ta kamp mot den diskriminering som kvinnor i allmänhet och arbetande kvinnor i synnerhet utsätts för.

Det finns ingen motsatsställning mellan de olika texterna. Den tes om betydelsen av en självständig kvinnorörelse som uttrycks så klart i kongressresolutionen rubbas inte av den nya kvinnofackliga resolutionen. Den tid är förbi då vårt förbund drog upp en motsatsställning mellan å ena sidan en aktivitet på arbetsplatser och i fackföreningar kring kvinnans särskilda problem och å andra sidan uppbygget av en självständig kvinnorörelse.

Grupp 8 – som det främsta uttrycket för den organiserade kvinnorörelsen – fortsätter att rekrytera framför allt unga kvinnor, som söker något forum för att diskutera och bekämpa den diskriminering de utsätts för.

Att många faller ifrån igen och att Grupp 8 har svårt att leda och organisera kvinnokampen – det är inte ett argument mot en oberoende kvinnorörelse (dvs en kvinnorörelse som är oberoende från den borgerliga staten, borgarpartierna och den reformistiska byråkratin). Det är ett argument för att fortsätta att verka inom Grupp 8 och olika kvinnoorganisationer mer eller mindre knutna till Grupp 8, för att ständigt förbättra deras inriktning och arbetsmetoder.

Problemen inom Grupp 8 idag hänger samman med en brist på perspektiv och är ett uttryck för att vi går in i en ny politisk period. Det är en period där kampen i produktionen mer och mer sätter sin prägel på det politiska livet i samhället.

Det lämnar inte någon strömning oberörd, allra minst en strömning som uttalat säger sig vilja verka för ett socialistiskt samhällssystem.

I detta läge blir också på stället marsch ett steg tillbaka. För Grupp 8:s del måste uppgifterna ställas så här:

– en fortlöpande förändring av organisationens sociala bas, verksamhet och arbetsmetoder;
– ständiga försök att organisera kamp mot diskrimineringen av kvinnan på arbetsmarknaden, likaväl som i hemmet och familjen;
– medvetna initiativ för att slå en brygga till de kvinnogrupper som växer – och kommer att växa – fram på arbetsplatser och i fackföreningar.

Vi ser ingen motsättning i att bygga den självständiga kvinnorörelsen – utifrån detta perspektiv – och att i våra fackföreningar och på våra arbetsplatser ta kamp mot den ”negativa särbehandlingen” av våra kvinnliga arbetskamrater och verka för särskilda kvinnogrupper.

I själva verket är det just det vi arbetat med under de senaste åren – om än i för liten omfattning, med för få medlemmar och för små resurser bakom ryggen.

Förbundet måste garantera att båda dessa aspekter av vårt kvinnoarbete kan säkras.
Att sätta den kvinnofackliga resolutionen i verket och att fortsätta våra ansträngningar i Grupp 8 (för att bygga kampanjer och aktioner kring kvinnans situation på arbetsmarknaden, för att öppna Grupp 8 utåt och för att stärka solidariteten med fr a kvinnor i kamp) – det är två uttryck för samma sak.

Valkampanj -79 – förbundets största satsning hittills

Om avtalsrörelsen och förberedelserna för folkomröstningen om kärnkraften ger oss stora möjligheter till agitation och organisering kring konkreta frågor, förhåller det sig lite annorlunda med valkampanjen. Den har – i enlighet med de beslut som togs vid den särskilda valkonferensen i februari 1979 – en mer propagandistisk inriktning.

När vi tar upp de konkreta frågor som vi speciellt vill slå fram – kampen för ett bra avtal; demokratiseringen av fackföreningarna; arbetslösheten; kampen mot diskrimineringen av kvinnan;
kärnkraftsfrågan; solidariteten med grupper i kamp och arbetare i andra länder – anstränger vi oss hela tiden att sätta in dem i sitt sammanhang: i kampen mot den kapitalistiska krisen och för en socialistisk lösning på den och de krav det ställer på arbetarrörelsen (kampen om facket, partibygget).

Vår valkampanj har ett syfte framför andra: att öka den politiska medvetenheten, att börja försöka lösa den ledarskapets kris som är så påtaglig i det fackliga arbetet och i olika rörelser i samhället. Eftersom valet inte så mycket är ett tillfälle för kamp som för diskussioner och polemik betyder det: propaganda kring en helhetspolitik, ett alternativ till borgerlighet och reformism.

Det är därför vi har lagt så stor vikt vid det skriftliga materialet inför årets valkampanj (valboken, skolvalboken, specialpamfletter) och vid Internationalen.

På två punkter kommer dock förbundet att ha särskilda möjligheter att bedriva en agitation under valrörelsen. Det gäller dels i kampanjen för en omröstning om avtalen, dels i kärnkraftsfrågan. Det är på dessa två punkter vi har möjlighet att organisera opinionen för en demokratisering av fackföreningarna och mot kärnkraftens risker och utifrån det ta upp mer övergripande frågeställningar kring kampen mot den kapitalistiska krisen.

Om vi har svårt att mäta våra insatser i antalet röster (som sannolikt kommer att ligga på ungefär samma nivå som i förra valet), så kan vi göra det på andra plan; här bör vi också ställa upp konkreta målsättningar; t ex:

– 200 000 till valfonden!
– l 000 nya prenumeranter på Internationalen i samband med höstens prenumerationskampanj;
– konkreta planer för antalet sympatisörer som avdelningarna tänker sig organisera i valcirklar under och efter valet!

Om vi kan förverkliga de mål vi ställt upp inför valkampanjen och uppföljningen av den – då har vi också lagt en bra grund för en fortsatt expansion under 80-talet!

Tom Gustafsson

Noter
(1) Det första exemplet är särskilt tillämpligt för socialdemokratins sätt att resonera i Portugal och Storbritannien, i samband med lånen från IMF, Internationella Valutafonden.
(2) Vi vill här hänvisa till John Ross artikel om ”Krisen för den yttersta vänstern i Europa” i föregående nummer av Fjärde Internationalen.
(3) Både i den svenska ekonomin och överlag internationellt har vi de senaste åren sett en låt vara trevande och ojämn konjunkturuppgång. Men det är då en uppgång som varken lett till den ”rening” som kapitalister världen över trängtar så efter (utslagning av ett större antal ”olönsammma företag”) eller till de så hett åstundade nya omfattande vinstgivande marknaderna. Det är en begränsad konjunkturuppgång med en bestående överproduktion av varor, en hög (och nu också ökande) prisstegringstakt och bevarade arbetslöshetssiffror. Nu varslas dessutom en ny konjunkturnedgång, som mycket väl kan bli en samtidig och samordnad recession i de största kapitalistländerna. Vi vill här hänvisa till Ernest Mandels artikel om den aktuella ekonomiska utvecklingen i Intercontinental Press/Inprecor, nr 36/ 1979. Tyvärr finns den bara att tillgå på engelska.

Ordförklaringar
Ackumulera – samla på sig.
Avisera – föranmäla.
Centrism – politisk och organisatorisk vacklan mellan reform och revolution, reformister och revolutionärer, beroende på utvecklingen av styrkeförhållandena.
Defensiv – som nöjer sig med att försvara redan uppnådda positioner; här också: eftergiven.
Delegat – vald representant.
Demoralisera – göra modfälld, modlös.
Differentiera – skilja i sina beståndsdelar, ”klyva upp”.
Diskriminering – negativ särbehandling.
Dominans – herravälde, när något (eller någon) är förhärskande.
Etablera – inrätta. (Etablerad – väl inrättad, inordnad)
Generalisera – förallmänneliga.
Illusioner – (mer eller mindre falska) föreställningar.
Intensifiera – stegra, driva på.
Koalition – samarbete mellan två eller flera krafter, ofta i regeringsställning.
Kompensation – ersättning.
Komplettera – lägga till något (till något annat).
Komplicerad – sammansatt, invecklad.
Koncern – en företagsenhet, där ett bolag behärskar ett eller flera andra.
Konfrontation – sammanstötning.
Korrigera – rätta (till).
Minimera – göra så liten som möjligt, minska ned.
Objektiv – såsom de yttre förhållandena gestaltar sig, faktiskt. (Motsats: subjektiv – bestämd eller påverkad av den mänskliga viljan och medvetandet).
Opponent – motståndare eller gensägare.
Passivisera – göra passiv, mer overksam.
Prioritering – ung. urval.
Profitkvot – förhållandet mellan vinst och insatt kapital.
Skeptiker – en som misstror det mesta.
Stimulera – uppmuntra.
Strukturera – ordna (ge struktur åt).
Tendens – utvecklingslinje.
Traditionell – sedvanlig, invand.

Den tredje vägens politik – socialdemokratisk politik i kris

Den tredje vägens politik – socialdemokratisk politik i kris

Från tidskriften Zenit nr 90, 1985.

Tom Gustafsson och Sten Ljunggren gör i denna artikel en politisk och ekonomisk lägesbestämning – efter själva valet, med den första eftervalsdebatten, och inför de kommande årens fördjupade svårigheter för svensk ekonomi, välfärdspolitik och svensk arbetarrörelse.

Dessa svårigheter härleds ur det genomslag som den internationella krisen måste få på ett samhällssystem som det svenska och effekterna av en alltmer högerin riktad och marknadsanpassad socialdemokratisk regeringspolitik.

Artikeln är en kritisk genomgång av läget inom svensk arbetarrörelse, där innebörden och konsekvenserna av socialdemokraternas ’tredje vägens politik’ granskas. Slutsatsen är att den av socialdemokraterna förda ekonomiska politiken inneburit en ytterligare försämring av arbetarklassens ekonomiska och politiska ställning.

Författarna försöker avslutningsvis skissera brytpunkterna för en ny socialistisk arbetarvänster.

En sådan seger till och de är förlorade

’En stor seger. Det är den officiella historieskrivningen på socialdemokratiskt håll. ’Några förlorade riksdagsmandat på marginalen.’ Men viktigare, om man får döma av (s)-organet Aktuellt i Politiken (26.9.1985), är att man kunde ’behålla regeringsmakten trots att ribban höjts (genom samverkan mellan centern och kds)’ och att man ’lyckades slå tillbaka den kanske värsta högeranstormningen sedan kosackvalet 1928’.

Vad det nu handlar om är. enligt Aktuellt i Politikens ledarskribent, att slå vakt om ’väljarnas förtroende för den tredje vägens politik – att vi ska både arbeta och spara oss ur krisen. Grunden är lagd. Nu handlar det om att konsekvent fullfölja denna politik. Det blir en svår men ingalunda omöjlig uppgift.’

Även om bilden har nyanserats något efter hand – och framför allt efter det att den offentliga debatten har trängt sig fram genom socialdemokratins egna grundorganisationer – är det denna bild av segern som är (s)-ledningens dominerande bidrag till eftervalsdebatten.

Nyanseringen har handlat om att man inte tillräckligt nått ut med och kunnat förankra sin politik på basnivå. Det var till exempel (s)-ledningens viktigaste slutsats, när man vid valutvärderingen på Bommersvik konfronterades med den mycket markanta nedgången i röststöd i industriområden, arbetarförorter och invandrarstadsdelar.

Med denna ’nyansering’ vill man också slå ett nytt slag för en aktivering av socialdemokratins grundorganisationer och deras initiativförmåga. Men man gör därmed i praktiken en kringgående politisk rörelse runt huvudproblemet – burman skall kunna bygga ut och aktivera grundorganisationerna med en politik som i allt högre grad står i motsättning till de traditionella arbetarväljarnas intressen.

Vi skall alldeles strax komma tillbaka till detta med politikens innehåll och dokumentera vår kritik. Men låt oss för ett ögonblick dröja vid detta med att ’nå ut’. Här slås man ofelbart av parallellerna med (s)-ledningens utvärdering av valnederlaget 1976 eller sättet att tackla den alltmer utbredda kritiken mot den eftergiftsfyllda oppositionspolitiken i slutet på 1970-talet.

Former och innehåll

Också då handlade det om att förbättra arbetsformerna – ’att hinna vara ute mer bland folk och inte ägna så mycket tid åt ’arbete på riksdagsmotioner, som hamnat i papperskorgen direkt och som partifolket inte haft en aning om’ (Sten Andersson, Veckans Affärer 23.10 1979). Man kan bara upprepa den fråga som Veckans Affärer den gången skickade med sitt intervjuoffer, apropå den tidens ’nyanseringar’:

Om partiet nu lägger om kurs i näringspolitiken, accepterar att olönsamma företag måste läggas ner (och får en växande kritik för det inifrån den egna rörelsen) – hur skall man då (med Sten Anderssons ord) gå ut till människorna som sätter allt hopp till socialdemokraterna och tala om detta? Hur skall socialdemokraterna tala till arbetarna på Öresundsvarvet (i Landskrona) eller till (de avskedade) stålarbetarna i Spännarhyttan?

Med denna – obesvarade – fråga satte den borgerliga Veckans Affärer också fingret på socialdemokratins ömma punkt inför det 1980-tal vi nu är mitt uppe i.

Samma fråga kan i dag ställas med förnyad kraft. Det var inte i första hand svagheten i socialdemokraternas lokalorganisationer i Uddevalla och Borlänge och bristande kommunikationsproblem som gjorde att (s) tappade l 200 respektive nära 2 400 av de avgivna rösterna i kommunalvalen (till vilket också det ökande antalet soffliggare skall fogas).

Grundorganisationerna blev svaga därför att de fick den otacksamma uppgiften att försvara en politik som i allt högre grad kommit att strida mot varvsarbetarnas, stålarbetarnas och andra arbetarväljares intressen. Det säger sig självt att dessa grundorganisationer därmed också kommer att ha svårt att rekrytera nya medlemmar i framtiden – och att det, om det sker. då främst kommer att gälla de marginalväljare och andra som direkt gynnas av den förda regeringspolitiken.

Att socialdemokraterna överlag klarade sig bättre i villa- och överklassdistrikt än i utpräglade arbetarstadsdelar och hyresområden (jfr till exempel LO-tidningen 1985:38. 39). är en händelse som också motsvarar en tanke bland väljarna på båda sidor om klassgränserna.

Verklig självprövning

Nu är det ganska naturligt så – och i högre grad än 1976 – att socialdemokrater ute i landet och många (s)-röstande fackliga aktivister är betydligt mer oroade av utvecklingen än vad partiledningen är – eller ger sken av.

Man behöver här inte bara gå till den rätt så utfryste (s)-ideologen Jan Lindhagens utskåpning av det egna partiets politik alltsedan Hjalmar Brantings tid: ’Maktpolitiken har trätt i stället för idépolitiken; fraserna och klyschorna, de utbytbara skämten har ersatt talekonsten: taktiken har relativiserat sanningen; enväldet har införts i partiet och fegheten satts i system! Det är illa nog, men dubbelt fördärvligt i en tid med nya hjältar och en ny elitism, och då vi skymtar en ny fattigdom och på nytt ett förakt för de svaga’ (Aftonbladet, 9.11 1985).

En mycket vanligare och närliggande typ av kritik är den som man finner i lokaltidningar. lokalradiodebatter eller mer eller mindre rättframma självprövningar i olika (s)-märkta arbetarkommuner.

Ta dessa båda exempel från Norrländska Socialdemokraten, av den 29.10 1985: Olle Ed, socialdemokrat i Boden, skriver apropå den lokala partiledningens försök att lägga locket på. att detta inte får hindra en nödvändig kritisk utvärdering: ’Den socialdemokratiska valförlusten i Boden är förklarlig. Orsaken är alltför många okloka beslut. Det underlag som man fattat besluten på är ofta ofullständigt. Väsentliga frågor som ställs före besluten blir ofta obesvarade. De som ifrågasätter besluten uppfattas som obekväma. De får sällan stöd från andra medlemmar som är rädda om de egna politiska karriärerna. Lojaliteten mot parti- och kommunledning väger alltför tung’.

Och hans partikollega i Kiruna, gruvarbetaren Lars Törnman, fortsätter lite längre ned på samma tidnings ledarsida: ’De socialdemokratiska föreningarna måste bli fullständigt demokratiska. Föreningsordförandena skall inte ges möjlighet att leka ”småpampar”. Vad är det för fel när valdeltagandet är så lågt i de östra byarna (i Kiruna kommun)? Kan det vara så att folk där rent av har tappat tron på (s)-politikerna? Av vilken anledning skall exempelvis Soppero-borna gå och rösta på socialdemokraterna? Vad har socialdemokraterna uträttat för Soppero-borna? Nu verkar det som om de är intressanta för- partiet enbart som kommunalskattebetalare’.

Ja, så ser de lokala rännilar av kritik ut som nu tar sig fram på många olika håll i landet:
en blandning av kritik i sakfrågor och ett missnöje med att de egna partiledarna börjar bli för mycket myndighetspersoner.

Det är tydligen så att den ’tredje vägen’ – själva grundpelaren i socialdemokratins regeringspolitik – är något helt annat än vad SAP-ledningen ger sken av. och att den fått ett betydligt mera blandat mottagande än vad partipressens språkrör basunerat ut alltsedan valdagen den 15 september.

Låt oss då komma tillbaka till det (s)egervissa konstaterandet att arbetarrörelsen lyckats slå tillbaka den värsta högeranstormningen sedan 1928 – ett konstaterande som SAP-ledningen för övrigt delar med VPKs talesmän och kommentatorer från de mindre stalinistpartierna KPML(r) och APK.

Tyvärr är det ett uttalande som måste relativiseras betydligt. Från att slå fast att det var en framgång att moderaterna och skränhögern tillfogades ett kännbart bakslag och att Ulf Adelsohns planer på att bli ny statsminister effektivt släcktes, är det en lång väg till en sådan slutsats. Högern föll faktiskt mer på eget grepp än på en bred folklig mobilisering under den etablerade arbetarrörelsens ledning. Och arbetsgivarna – med SAFs Olof Ljunggren i spetsen – lät inte hejda sig för en minut. Redan den 16 september var de i farten igen med nya arbetarfientliga förslag, för att pressa regeringen från höger!

Trots tre års socialdemokratiskt grepp om regeringsmakten, trots en flera år lång ekonomisk högkonjunktur före valet 1985, trots en djup oro och vrede inför de ’nyliberala’ nedskärningsplanerna hos breda samhällsgrupper, trots centerpartiets fortsatta utförsrutschning efter 70-talets rekordår och svårigheterna för de andra borgerliga partierna att kompensera detta med nya väljare i det givna läget – trots allt detta höll borgarna på att ta över ledningen strax före mållinjen.

Man behöver inte någon övermänsklig fantasi för att föreställa sig att borgarna kunde ha nått fram till sitt gemensamma mål med en annan taktisk uppläggning av det gemensamma uppträdandet.

I det läget finns det större anledning för den samlade arbetarrörelsen att bekymra sig över utsikterna för den närmaste treårsperioden än att gotta sig åt att man kom undan med blotta förskräckelsen. Vi gjorde ändå en fantastisk upphämtning under halvåret före valet, replikerar (s)-ledningen med partisekreteraren Bo Toresson i spetsen. Rätt! En stark upphämtning från ett urdåligt läge! Men vad orsakade då denna djupa vågdal? Skulle man inte kunna våga pröva hypotesen att uppgången skedde som ett resultat av att många människor till slut valde sida i ett läge med en skarp politisk polarisering och inte efter en aktiv och medveten uppslutning bakom socialdemokraternas egen regeringspolitik.

Vi är övertygade om det förra och tror också att det bekräftas av själva valresultatet – med dess markanta skillnader på riksdags- och landstings- eller kommunalvalsnivå – och den följande eftervalsdebatten. Vi tror också att det är härifrån vi måste staka ut kursen för de närmaste åren.

Den ’tredje vägen’ – en återvändsgränd!

Låt oss nu gå rakt på den socialdemokratiska pudelns • politiska kärna: vart pekar den ’tredje vägen?

När SAP åter kunde äntra regeringstaburetterna i september 1982 var det med mycket bestämda föresatser. Det skulle ’återskapa en handlingskraftig regering och ’röja upp i den ekonomiska härva de borgerliga partierna ställt till med under två mandatperioder’.

Med sin ’tredje väg’ lovade socialdemokraterna att få ekonomin på fötter igen, en tredje väg förbi skyhög arbetslöshet och oacceptabla prisstegringar. Det skulle ske utan att ’Välfärdssverige’ raserades, utan att klyftorna växte mellan välbeställda och låginkomsttagare, utan att arbetslösheten sköt i höjden… I stället för en ensidig åtstramningspolitik skulle vi gemensamt, solidariskt, bära bördorna efter förmåga. Hur gick det då efter 1982?

Jämför man med den sista borgerliga majoritetsperioden (1979-82) verkar det som om socialdemokraterna också delvis lyckades infria sina löften – reallönerna minskade mindre, och arbetslösheten ökade mindre. Däremot växte klyftan mellan rika och fattiga mer.

Fast folk bryr sig ändå mer om sin egen situation än om andras. Och det är otvivelaktigt så att det under denna regeringsperiod gick mindre dåligt för vanligt folk. än under den närmast föregående treårsperioden. Det berodde emellertid inte på att socialdemokraternas politik gynnade arbetare och låginkomsttagare – till skillnad från borgarregeringarnas löntagarfientliga politik – utan på att SAP höll regeringsmakten under mycket mer fördelaktiga förhållanden.

Med facit i hand …

Valet 1982 skedde precis när ekonomin befann sig vid ett bottenmärke i lågkonjunkturen. Borgarna hade före valdagen 1982 i mer än två år dragits med en fortlöpande ekonomisk nedgång. Socialdemokraterna hade fram till valet 1985 åtnjutit mer än två år av ekonomisk uppgång. Det är föga förvånande att SAP i sin propaganda framställde konjunkturnedgången 1980-82 som en följd av borgerlig klantighet – och uppgången efter årsskiftet 1982/83 som ett resultat av sunt socialdemokratiskt fögderi.

Den socialdemokratiska agitationen gick förstås hem på många håll. Men den var egentligen absurd. För tolkad till sin bokstav ger den det lilla Sverige – med sina åtta och en halv miljoner invånare – en avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen i hela västvärlden! Så är det naturligtvis inte. Sverige följer med när de kapitalistiska jättarna rör sig – uppåt såväl som nedåt. Varje regering som låter det privata kapitalet sätta ramarna för sin politik tvingas följa med i denna ekonomiska berg- och dalbana.

Att, som den ena socialdemokratiska vältalaren efter den andra, ständigt jämföra resultatet av den socialdemokratiska politiken under en konjunkturuppgång med resultatet för borgarna under en konjunkturnedgång var och förblir missvisande. Det vann en del poäng hos dem som ville – och vill – tro på SAP-regeringens politik. Men det är sakligt ohederligt. och för ett parti som månar om sin trovärdighet lägger denna metod ett politiskt ’fälleben’ för framtiden. Objektivt sett riktigare är då att jämföra resultatet av den senaste SAP-regeringens vägval med borgarnas regeringspolitik under den förra konjunkturuppgången 1978-79 (för att sedan komma tillbaka och undersöka hur den politik SAP-ledningen skisserat för de närmaste åren kan komma att falla ut under den förväntade ekonomiska utförslöpan).

En sådan jämförelse visar hur långt åt höger politiken vridits på bara några år. Socialdemokraterna har under de senaste tre åren bedrivit en politik som varit betydligt hårdare mot arbetare och låginkomsttagare än vad borgarnas var 1978-79.

På punkt efter punkt har socialdemokraterna faktiskt fört mer av högerpolitik. Det som var ogenomförbart för borgarna 1978-79 lyckades socialdemokraterna genomdriva 1982-85. Några exempel:

– Den disponibla inkomsten för en vanlig arbetarfamilj ökade med drygt 3 000 kronor 1979. Den minskade med drygt 2 000 kronor under 1984!
– Den samlade arbetslösheten minskade med 109 000 personer 1978-79. Den har minskat med ungefär lika mycket hittills under 1984 och 1985 (107000). Minskningen är dock procentuellt mindre (20 mot 27 procent), och i absoluta tal är arbetslösheten nu mycket hög (465 000 mot 291 000)!
– Klyftan mellan den genomsnittlige höginkomsttagarens och den genomsnittlige arbetarens inkomst efter skatt minskade med 3 000 kronor under 1980-82. Den ökade med 11 000 under 1983 och 1984.
– Förmögenhetsöverföringen från hushållen och den sociala servicesektorn till det privata näringslivet låg på 13 miljarder kronor under 1979. Under 1983 tjänade bankerna, företagen och de rika hushållen närmare 100 miljarder kronor på den omvända Robin Hood-politiken!
– När borgarna kom igång med sina ’sparplaner lyckades de under 1980 och 1981 ’strama åt’ ekonomin med 6 miljarder kronor i den statliga budgeten. Den socialdemokratiska åtstramningen kostade sammantaget 20 miljarder kronor under 1983-84. (Alla siffror är uttryckta i fasta, ’inflationsrensade’, priser.)

Denna jämförelse baserar sig på tillgängligt officiellt material.(1) Lägre inkomster för arbetare och låginkomsttagare, högre arbetslöshet, mindre jämlikhet, större omfördelning till de rika och mer åtstramning – det är facit av den så kallade ’tredje vag som den svenska socialdemokratiska ledningen följt sedan valet 1982.

Försämrat utgångsläge
Det faktum att en borgerlig regering skulle ha vetat, skulle ha försökt och möjligen också skulle ha lyckats driva en ännu hårdare högerpolitik, ändrar ingenting i detta dystra facit: Socialdemokraterna har i regeringsställning drivit politiken långt åt höger.

Nu står vi snart inför en ny lågkonjunktur; exakt när kan vi i dag bara spekulera över. Kanske börjar nedgången redan i början av 1986, kanske något senare. Hur som helst kommer den regering som valdes vid riksdagsvalet den 15 september att sitta under en mandatperiod präglad av ekonomisk lågkonjunktur.

Inför den ekonomiska nedgången är läget för arbetare och låginkomsttagare betydligt värre än vad det var när konjunkturen vände nedåt förra gången – 1980:
– En arbetarfamilj har cirka 14 000 kronor mindre att röra sig med per år, efter skatt och de nödvändigaste utgifterna.
– Den öppna och dolda arbetslösheten(2) är i dag 174 000 personer högre än vad den var när konjunkturen vände nedåt hösten 1980. Samtidigt har storföretagen, bankerna och de rika större ekonomiska resurser – och därmed också större politisk tyngd – än tidigare. Vad kommer då att hända i fortsättningen med inkomster, arbetslöshet och social service?

Som vi sett har försämringarna för arbetare och låginkomsttagare under den förra lågkonjunkturen långt ifrån kompenserats under den senare konjunkturuppgången. Under den förra lågkonjunkturen
– förlorade en vanlig arbetarfamilj 10 000 kronor av sin årsinkomst
– ökade den öppna och dolda arbetslösheten med 200 000 personer och
– växte statens budgetunderskott med 30 miljarder kronor.

Om samma utveckling upprepas denna gång kommer- en vanlig arbetarfamilj med två barn inte att ha någonting kvar av sin inkomst efter skatt och de nödvändigaste utgifterna. Den öppna och dolda arbetslösheten kommer att öka från dagens 465 000 till 700 000 människor. Budgetunderskottet kommer att passera 100 miljarder kronor. Det kommer att bli ännu fler socialhjälpstagare till följd av minskade inkomster och ökad arbetslöshet. Nyfattigdomen och antalet socialhjälpstagare kommer att fortsätta att öka i en takt som aldrig förr i ’välfärdssamhället’.

Men det kommer att bli fler miljonärer på grund av den fortlöpande omfördelningspolitiken till de rikas förmån – genom skatteomläggningar och ökade ränteutbetalningar till följd av statsskulden.
Det kommer vidare att bli mer sjukdomar och social utslagning till följd av den ökade arbetslösheten. Samtidigt kommer det växande budgetunderskottet att användas som argument för ’rationaliseringar inom sjukvård och social omsorg. Satsningarna på miljöskydd och alternativa energikällor kommer i kläm, liksom förbättringarna av bostadsmiljön och fritidsverksamheten. Vad gör socialdemokraterna då?

Skrytvalsen

Det finns det ingen som vet, för SAP-ledningen förnekar i det längsta att det kan gå så. I stället målar den socialdemokratiska regeringen fortfarande upp en idyllisk bild av ett Sverige på rätt kurs, om än i något mindre bjärta färger än under valrörelsen!

Ända till i februari 1985 förnekade finansminister Kjell-Olof Feldt att det över huvud taget skulle bli någon regelrätt konjunkturnedgång. Senare modifierade han sig på den punkten och började i våras att tala om en ’konjunkturavmattning’ någon gång i början av 1986. Men under hela perioden fram till valdagen vidhöll Feldt att om bara han och Olof Palme fick förnyat förtroende att skynda vidare på den ’tredje vägen’ skulle det bli möjligt att under den kommande mandatperioden trygga både välfärden och en positiv inkomstutveckling. Länkarna i argumentationskedjan var följande positiva förbättringar som socialdemokraterna genomfört under sin treåriga regeringsperiod:

– En framgångsrik inflationsbekämpning har stärkt den svenska ekonomin och gör att vi även under en ’konjunkturavmattning’ kan hävda oss i den internationella konkurrensen.
– Den ’nya industripolitiken’ har minskat bidragen till förlustindustrier och krisbranscher och i stället stimulerat ’mer utvecklingsbara delar av näringslivet’.
– Devalveringen hösten 1982 har medfört ett ’kraftigt nivålyft för exporten’.
-’Utvecklingen mot ständigt stigande budgetunderskott har brutits och underskottet har bringats ned väsentligt.’
– ’En industriell expansion har inletts med kraftigt ökande lönsamhet, produktion och investeringar.’

Detta, förklarade regeringen, visar klart att den ’tredje vägens’ ekonomiska politik varit rätt utformad för att stegvis föra den svenska ekonomin i riktning mot full sysselsättning och ekonomisk jämvikt, och med bevarad välfärd. (3)

Denna ljusa framställning kom stundom under valrörelsen att benämnas skrytvalsen. Och det med rätta, för man kan för varje durstrof i skrytvalsen också finna en mer verklighetsanknuten variant i moll…

Sprängt pristak

Till de mer iögonfallande misslyckandena hör regeringens ’prispress’. Regeringens inflationsmål för 1984 på 4 procent blev i stället 8,2 procent! Årets mål på 3 procent har redan passerats.

Det finns inga övertygande tecken på att regeringen lyckats ens dra ned inflationstakten. Under de tre senaste åren har inflationen i maj månad stigit på följande sätt sedan föregående år:

– Maj 1983: 7,6 procent
– Maj 1984: 7,9 procent
– Maj 1985: 8,4 procent.

Inflationsbekämpningen har misslyckats -även om man tar hänsyn till att priserna ’normalt’ stiger extra mycket i högkonjunktur.

Lönerna – och särskilt då lönerna för industriarbetare och lägre tjänstemän – har tilldelats hela skulden för inflationen. Men hur fel denna ständigt upprepade tes är framgår helt klart om man undersöker sambandet mellan löntagarnas löner och inflationen och andra ekonomiska faktorer.(4) De verkliga bovarna bakom inflationen är företagen som höjt sina priser för att öka vinsterna, regeringen som höjt mervärdeskatten och annat för att betala statens skuldräntor till de rika samt priserna på importerade varor som ökat extra mycket genom chockdevalveringen hösten 1982. Men mot dessas prishöjare är regeringen totalt kraftlös. Resultatet kan naturligtvis då bara bli ett – inflationen fortsätter att vara hög.

Det enda bestående resultatet av den uppreklamerade inflationsbekämpningen är regeringens unika ’bedrift’ att – mitt under en högkonjunktur – lyckas sänka realinkomsterna för vanliga arbetarfamiljer.

’Jobb på 90-talet’

Den ’nya industripolitiken’ har skapat bättre förutsättningar för framtiden genom att krisbranscherna ’sanerats’ – det vill säga folk har avskedats i tusental och bankerna har fått miljardtals kronor i ersättning. Nu skall staten i stället satsa på ’framtidsföretag’ heter det – företag som ’kommer att klara konjunkturavmattningen bättre’. Det är möjligt, men långtifrån säkert, att just de företag som 1977 till 1982 var krisföretag kommer att klara nästa lågkonjunktur bättre.

Men nya ’strukturproblem’ står hursomhelst för dörren. Redan 1982 skrev Industridepartementet: ’Den strukturomvandling inom industrin som kan förutses ske under 1980-talet kommer i hög grad att ske i orter som domineras av enstaka arbetsställen’. ’Det finns i dag inemot 200 orter som helt domineras av en bransch och i åtskilliga av dessa förestår stora personalförändringar [läs personalminskningar]. Många av dessa orter har också ett så isolerat läge att annan sysselsättning för arbetskraften inte kan erbjudas inom rimligt pendelavstånd.’

Konjunkturuppgången har – med en del undantag som Uddevallavarvet och stålverken i Fagersta och Avesta – dolt dessa problem för stunden. Nu står de emellertid återigen för dörren. Och det enda regeringen har att komma med är löften om framtidssatsningar. Industriminister Thage G Peterson kunde nyligen ge Bergslagenborna beskedet att regeringens åtgärder inför Avesta ABs planerade avsked av många hundra arbetare ’kommer att bära frukt först i mitten på 90-talet’. Bergslagens 18-åringar skall få jobb när de börjar närma sig 30-årsåldern! Bara detta exempel visar att regeringens ’nya industripolitik’ inte kommer att hjälpa under den lågkonjunktur vi nu står inför.

Ökad export

Till socialdemokraternas framgångar hör ’nivålyftet för exporten’, även om de naturligtvis gärna också överdriver resultatet. Exporten har sedan 1982 ökat med drygt 20 procent. Det är bättre än de 14 procent som exporten ökade med under förra konjunkturuppgången, men att man med dessa extra 6 procent skulle ha lagt sig på en ’ny nivå’ torde vara svårt att bevisa.

Starka exportföretag ligger naturligtvis bra till – när konjunkturen går uppåt internationellt. Finns det också starka fackföreningar, kan även arbetarna dra nytta av situationen. Går däremot facket i finansministerns strypkoppel tillfaller vinsterna bara ägarna och de höginkomsttagare som förmått ta för sig.

När den internationella konjunkturen vänder kan ett mycket stort exportberoende däremot bli en förbannelse. Ett litet räkneexempel för att visa detta:

Exporten svarade 1976 för 27 procent av den samlade produktionen av varor och tjänster i det svenska samhället (BNP). En minskning av exporten med 5 procent innebar då att BNP minskade 1.4 procent. I dag svarar exporten för 36 procent av BNP. Fem procents minskning av exporten betyder idag att BNP minskar med 1,8 procent. Skillnaden mellan minus l,4 procent och minus 1.8 procent kan tyckas liten. Men den kan omräknas till ungefär 20 000 jobb!

Satsningen på exportföretagen har inte bara gett miljardvinster (som denna gång enbart tillfallit ägarna och de högre tjänstemännen). Den har också gjort svensk ekonomi känsligare för en internationell konjunkturnedgång. ’Nivålyftet för exporten’ kan sålunda under den kommande perioden också visa sig ha en verkligt kostsam baksida.

Mer svångrem, mindre svängrum

Också när det gäller budgetunderskottet har den socialdemokratiska regeringen kunnat inhösta vissa framgångar. Det har minskat från 83 miljarder 1982 till 70 miljarder i år. Denna bantning har naturligtvis positiva följder. Men återigen har medaljen en baksida. Det är nämligen arbetarna och låginkomsttagarna som fått betala det minskade budgetunderskottet med skattehöjningar och sämre social service. Skattehöjningarna har bidragit till sänkt realinkomst. Det betyder i sin tur mindre köpkraft, mindre produktion för den del av svensk industri som producerar för hemmamarknaden, och mindre försäljning för handeln. Den del av svenskt näringsliv som är inriktad på hemmamarknaden har helt enkelt ett sämre utgångsläge inför den kommande lågkonjunkturen än vad den hade inför den förra konjunkturnedgången. Minskningen av budgetunderskottet har dessutom också minskat den offentliga sektorns betydelse. Denna sektor av den svenska ekonomin har vid varje lågkonjunktur haft en bromsande effekt, så att nedgången inom det privata näringslivet inte slagit fullt igenom inom ekonomin i dess helhet. Det är faktiskt förekomsten av en stor offentlig sektor som är en viktig orsak till att lågkonjunkturerna under 70- och 80-talen inte utvecklats till regelrätta depressioner som i 20- och 30-talens Sverige då arbetslösheten uppgick till flera tiotal procent.

Denna ’bromskloss på krisen’ som utgörs av den offentliga sektorns verksamhet har minskat från 36.3 procent av BNP 1980 till 31,6 procent 1985. Den minskningen betyder att nedgången inom det privata näringslivet under den kommande lågkonjunkturen får ett större genomslag på hela ekonomin. Därmed ökar risken för att till exempel arbetslösheten skall öka ännu mycket kraftigare än förra gången. Budgetbesparingarna kan under rådande villkor leda till att det enda som uppnås är en omfördelning av de offentliga utgifterna – från kostnader för fasta jobb till kostnader för arbetslöshet!

Myten att vinster = jobb

Pärlan, till sist. bland de påstådda socialdemokratiska framgångarna är den så ’positivt kraftigt ökade lönsamheten’. Och visst har lönsamheten ökat…

Vinstexplosionen har gjort att företagen i juli 1985 hade 270 miljoner kronor i sina kassakistor. Bankerna och andra finansföretag har en sammanlagd förmögenhet på 300 miljarder kronor. Innan den dåvarande borgerliga regeringen 1976 inledde den omfördelningspolitik som socialdemokraterna sedan fortsatt och intensifierat, hade företagen 35 miljarder och bankerna med flera finansföretag 75 miljarder. Deras förmögenhet är nu sammanlagt 460 miljarder större!

Låt oss granska de argument som ser detta som positivt med hänvisning till att höga vinster och stora reserver ger många nya jobb. När konjunkturen vänder nedåt minskar efterfrågan på företagens produkter. Behovet av arbetskraft minskar. När efterfrågan minskar och möjligheterna att sälja , de framställda produkterna med en tillräckligt god profitmarginal också de minskar – ter sig nyinvesteringar mindre lockande. Kommer företagen då ändå att ta av sina miljarder i kassakistorna för att hålla sysselsättningen uppe, fast efterfrågan och produktion dalar? Kort sagt: kommer företagen att visa ’samhällsansvar inför krisen eller kommer de att satsa sina miljarder på mer lönande spekulation? Den socialdemokratiska politiken bygger på det förra antagandet.

Med den jättelika omfördelning som socialdemokratisk politik har medfört har företagen och de rika i samhället fått ännu mycket större resurser och ’svängrum’. Om man inte skall börja tala i konspirativa termer måste man utgå ifrån att de socialdemokratiska ekonomerna och politikerna här förutsätter att den privata företagsamheten skall använda sin makt och sina resurser så att även socialdemokratins nuvarande och potentiella väljare gynnas. Infrias inte denna förhoppning faller socialdemokratins ekonomiska politik samman och SAP går emot en parlamentarisk självstympning.

Kjell-Olof Feldt har nyligen uttryckt ungefär denna tanke i vad som rubricerades som en duell med folkpartiets Bengt Westerberg, men som i stället utvecklade sig till ett fredligt samtal i utpräglad samförståndsanda (Veckans Affärer1985-39):

Vi står inför ett vägval eller sanningens minut för den tredje vägens politik, som Olof Palme uttryckt det. Om vi inte under de närmaste ett till två åren klarar av att slutgiltigt besegra inflationen och få ned kostnadsstegringarna till de nivåer vi har talat om. ja då har den tredje vägens, eller den svenska vägens, politik misslyckats. Då återstår bara den väg som många andra länder tvingats gå. dvs hård åtstramning och en mycket stor del av befolkningen i AMS-jobb och beredskapsarbeten. Kan vi inte lösa problemen med inkomstbildningen och uppfylla kraven på konkurrenskraft och effektivitet. ja då kan vi inte heller driva en politik som avviker från de övriga industriländernas. Eller så kan vi driva iväg med fortsatta underskott, expansion och inflation till dess att det brakar ihop på annat sätt.

Låga löner för att dra ned kostnadsstegringen, gynnsamma villkor för företagen och tillit till att de utnyttjar allt detta till produktiva investeringar – det är alltså den hypotes som hela den ’tredje vägens’ politik vilar på. Om denna hypotes visar sig felaktig – då slutar den ’tredje vägen’ vid ett stup!

Samhällsansvar?

Det finns verkligen inte mycket som talar för att företagarna kommer att motsvara finansministerns högt ställda förhoppningar:

– Samtidigt som storföretagarna predikade återhållsamhet och samhällsansvar för andra, höjde de sina egna löner med i genomsnitt 17 procent enbart under 1983.
– För att tjäna några hundra miljoner extra passade storföretagen på att spekulera ut miljarder ur landet och drev med det fram en chockhöjning av räntan i våras.
– Trots relativt sett sjunkande kostnader för arbetskraften har de svenska företagen höjt sina priser och blivit många miljarder rikare, samtidigt som inflationen hålls kvar på en hög nivå.

Aftonbladet kommenterade förra våren (22.5. 1985) fakta som dessa i följande ordalag:
– En del företag har enligt SAF-tidningen höjt sina priser så mycket att de håller på att helt prissätta sig ur marknaden. Andra har spekulerat i att kunna göra stora, snabba
pengar på valutaspekulationer. – Kortsiktiga vinster som undergräver möjligheten till långsiktig lönsamhet är ingen klok politik.

Nej, men det behövs nog starkare styrmedel än fromma förhoppningar och milda pekpinnar. om den ’tredje vägen” skall kunna bli det den utger sig för. Därmed ter sig utgångsläget mycket mörkt inför den kommande konjunkturnedgången.

’80-talets besvikelse’

Det främsta resultatet av den ’tredje vägens’ politik har varit att den ökat företagens och de rikas möjligheter att möta den kommande lågkonjunkturen på sitt sätt. De olycksbådande molnen hopar sig och med dem risken för att den kommande lågkonjunkturen – enligt mönster av den förra -kommer att leda till en ytterligare minskning av realinkomsten för en vanlig arbetarfamilj, med cirka 10 000 kronor. Risken kvarstår att den öppna och dolda arbetslösheten kommer att nå nya rekordhöjder på uppemot 700 000 personer. Hotet består om att budgetunderskottet kommer att växa till mer än 700 miljarder.

Detta om man följer mönstret från den föregående internationella lågkonjunkturen. Blir lågkonjunkturen nu ännu värre kan siffrorna försämras i motsvarande grad. Allt om den påbörjade politiken kommer att fullföljas. ’Det absolut grundläggande är att återföra Sverige till ekonomisk balans med bevarad sysselsättning’, konstaterar Kjell-Olof Feldt (i Veckans Affärer 1985:21). ’Misslyckas vi med det finns bara en väg. Det är Adelsohns recept… och då får vi också den höga arbetslöshet man har runt omkring oss.’ Om finansministerns förhoppningar skulle komma på, skam – ja, då ger han helt enkelt upp.

Vi minns författaren Karl Vennbergs ord om att 1980-talet i mycket skulle handla om hur vänstern förmådde hantera sin besvikelse. Inför det perspektiv vi här målat upp skulle detta kunna omformuleras till: Mycket av det fortsatta 1980-talet kommer att handla om hur dagens socialdemokratiska väljare kommer att hantera sin besvikelse.

Alla de som med sin röst för socialdemokratin velat välja solidaritetens, jämlikhetens och välfärdens samhälle – vart tar de vägen när ’tredje vägen’ når fram till sin politiska ättestupa? Det är den fråga så stora delar som möjligt av svensk arbetarrörelse nu måste ställa – och försöka besvara i en bred dialog och nya organisationssträvanden.

I land efter land i Västeuropa har missnöjda arbetarväljare vänt ryggen åt sina tidigare partier. I flera fall har det också skett strömhopp från fackliga organisationer. Att det i dagens Spanien finns fler arbetslösa än fackligt organiserade hör i högsta grad samman med det spanska socialistpartiets politik i regeringsställning och fackliga ledares följsamhet mot denna. Desperata protester, som förstörelsen av det lokala franska socialistpartiets partikontor på sina håll i Lorraine-provinsens ståldistrikt, är bara toppen på ett isberg av missnöje och tröstlöshet. Vad säger att den svenska arbetarrörelsen skulle förskonas från en – efter svenska förhållanden -motsvarande utveckling.

I en intervju i Internationalen (6.6.1985) uttrycker Åke Söderberg – ordförande för Statsanställdas avdelning 4013 i Uppland och kommunstyrelseledamot för (s) i Östhammar – hur mycket ont blod regeringens sparpaket och familjepolitik väckt ute i partiorganisationer och fackföreningar:

Politiken blir alltmer underlig. Det finns inget trovärdigt alternativ. Röstar man på vpk blir det (också) på en socialdemokratisk politik. Samma sak med det borgerliga blocket. Röstar man på folkpartiet eller centern blir det moderat politik man får. Resultatet blir då givet att fler och fler kommer att rösta blankt.’

Och så drar Åke Söderberg en missriktad slutsats av sitt resonemang. Inte så att den skulle vara oförståelig. Men när Söderberg och hans avdelningskamrater motionerade till Statsanställdas förbundskongress om att förbundet skulle lämna LO för att förbättra samordningen bland de offentliganställda – då slår det snett. Ett bättre alternativ är ju en skärpt kamp inom LO för en förändrad facklig politik och en samordnad opposition med andra LO-anställda. både bland industrins och den sociala servicesektorns folk.

Om det är denna typ av stämningar som börjar växa fram i dag – och Söderberg och avdelning 4013 är långtifrån ensamma – då kan man bara fantisera om var svensk arbetarrörelse kommer att hamna om tre år, när den skall göra bokslut över valet 1988!

Kanske ser en Stig Malm – från sin upphöjda utsiktspunkt och med sina samhällslojaliteter – lika lite som Kjell-Olof Feldt något som helst alternativ till den förda kursen. Sedan må den bära eller brista. Men när han bannar sina LO-medlemmar för att de vill använda sin fackliga organisering till att värna om köpkraft och sysselsättning i aktiv kamp, då är det fråga om facklig självmordspolitik. LO-medlemmar, som blir kallade ’motparter för att de går ut i öppen lönekamp,(5) kanske tar Malm på orden och konstaterar att ’tja, om det är så, då får vi väl se oss om efter en annan organisation’.
Så börjar avlövningen av en av världens organisatoriskt sett starkaste fackföreningsrörelser. Spåren från andra länder förskräcker.

Det socialistiska alternativet byggs i vardagen

Vi tror oss i det tidigare ha visat att den ’tredje vägens’ politik i stället för att leda oss mot full sysselsättning och bevarad välfärd riskerar att alltmer undergräva båda. Då faller också grundpelaren i socialdemokraternas hela argumentation mot moderaternas krav på systemskifte.

Om det visar sig att socialdemokratins ekonomiska system inte kan säkra välfärdssystemet. så kommer följande fråga alltmer att ställas: Skall vi skrota det nuvarande välfärdssystemet för att bevara samma ekonomiska kurs – eller skall vi pröva ett nytt ekonomiskt system för att kunna rädda och förbättra välfärden?

I och med att socialdemokratin omgett sin ekonomiska politik med ett ljust ideologiskt skimmer – alstrat ur honnörsord som ’solidaritet’. ’gemenskap’ och ’ansvar – kommer den tredje vägens politiska ättestupa att ge nyliberalerna en stark draghjälp i deras offensiv mot arbetarrörelsens grundvärderingar och ambitioner.

Hade socialdemokratin beskrivit den ’tredje vägen’ som exakt vad den är – ett försök att föra en lite mera moderat åtstramningspolitik inom de givna kapitalistiska ramarna – så hade man å andra sidan, med sitt misslyckande, gett näring åt dem av oss som så fort som möjligt vill byta ekonomiskt system. För detta är ju den enda solidariska och medmänskliga lösningen på den motsättning som socialdemokratin målar upp i sin praktiska politik: ett socialistiskt alternativ för att bevara och utveckla välfärden. Det är ett opinions- och organisationsarbete mot strömmen – i massmedia och inom det politiska och fackliga etablissemanget. Men det har styrkan att bygga på förhållanden i människornas vardag – och en ökande medvetenhet om roten till dessa förhållanden.

Vardagen efter valdagen

Drygt en månad efter valdagen hade massmedia återhämtat sig och återvände till vardagen från valrörelsens glättade journalistik. Den skrämmande siffran på en halv miljon socialhjälpstagare blev förstasides-stoff. Socialminister Gertrud Sigurdsen fick kalla fötter och lät snabbt inkalla en ”analysgrupp’ – för att gå igenom redan befintligt utredningsmaterial och. ’om så skulle behövas’, komplettera det med lite stickprovsundersökningar … Redan det är ett halvt erkännande av att man undanhållit existerande brännbart stoff från valdebatten. För Gertrud Sigurdsen visste förstås långt före slutet av oktober att siffrorna på socialhjälpstagare höll på att skena i väg alldeles förskräckligt och att många kommuner våndades inför problemet hur man skulle kunna komma åt ökningstakten.

Socialdemokraterna lusläste alla moderaternas valutredningar – och det med rätta -för att kunna slå larm om deras brutala nedskärningsplaner. Men moderatutredningen om ’Den nya fattigdomen’ från 1984 – som faktiskt pekade på att 400 000 barnfamiljer hamnat under konsumentverkets normer -missade man. Olof Palme slingrade sig i valdebatterna undan med det ganska ynkliga konstaterandet ’att ökningstakten höll på att minska’. Man kan undra hur många av dessa hundratusentals socialhjälpstagare som helhjärtat röstade för den ’tredje vägen? Det är i denna trista verklighet som det socialistiska alternativet måste mejslas fram. De som instinktivt känner att utvecklingen går på tok, att det är galet att folk som inte gjort ett ärligt dagsverke i hela sitt liv bara skall kunna fly fältet med sina miljoner och åter miljoner, att det är vanvettigt att det skapas tusentals nya jobb för välbeställda toppbyråkrater samtidigt som tiotusentals arbetstillfällen slaktas för vanligt folk – de kommer inte att nöja sig med politisk retorik! De kommer att söka sig egna vägar ut ur den etablerade politikens rävgryt. En del kommer kanske att ’stånga sina pannor blodiga och misströsta. Andra kommer att söka sig fram till den ljusstrimma som för dem ut i fria luften, och genom sitt exempel visa vägen för åter andra.

För oss många organiserade och oorganiserade socialister som fortfarande har hjärtat till vänster finns det en enorm omedelbar livsuppgift. Vi som deltar i opinionsbildningen på arbetsplatser och i bostadsområden eller har tillgång till tidningsspalter och tidskriftssidor måste samordna vårt arbete för att vrida arbetarrörelsen på ny kurs.

Det handlar inte – som många av VPKs för – och eftervalsdebattörer trott – om att finna de mest gångbara argumenten för en ’realistisk’ kompromisslinje kring en modifierad regeringspolitik. Med den linjen försätter sig VPK inte alls i ett bättre styrkeläge, som det framställts, utan hamnar i en renodlad utpressningssituation och blir ett ständigt offer för (s)-ledningens hot om att frånta VPK dess ’parlamentariska immunitet’. Nej, det socialistiska alternativet grundläggs i vardagen och det ges sin näring i vår ständiga ’låginkomstutredning i folkhemmet’.

Per Holmberg – ansvarig för 60-talets låginkomstutredning – har lagt fram förslag om en ny sådan undersökning i socialhjälpsdebattens kölvatten. Men väl medveten om riskerna för att en sådan utredning förflackas – om den inte rent av amputeras som hans egen utredning, när den blev allt för politiskt obekväm – skickar han med några ord på vägen (Aftonbladet 2.11.1985):

Tillsättandet av en ny låginkomstutredning förutsätter politiskt mod, innebärande att fördelningsfrågorna återigen ges hög prioritet. Det innebär samtidigt att den klara tendensen sedan 70-talets början runtom i samhället att tolerera och acceptera vidgade inkomstklyftor, stegrad arbetslöshet och ökad social utslagning avbryts och medvetet motarbetas. Jag är övertygad om att de senaste årens modlöshet och pessimism inom svensk arbetarrörelse – liksom hos den borgerliga vänstern – därmed kommer an brytas.

Tyvärr är det just därför som denna låginkomstutredning aldrig kommer att tillsättas av (s)-ledningen utan problemet plöjas ner i en ’analysgrupp’ från socialdepartementet – eller vilka departement som nu kan ha behov av att kanalisera människornas oro tillbaka in i det politiska rävgrytet.

Som av en händelse har också Olof Palme i dagarna börjat tala om en syneförrättning ’på fältet’. I en stort uppslagen intervju med (s)-högerns ideolog Berndt Ahlqvist förklarar han att det nu (!) är dags för det socialdemokratiska partiet att ute på fältet göra en grundlig ’syneförrättning’ just i syfte att ta ’reda på hur det verkligen är’ och vilka förändringar som människorna vill ha.

– ’Men’, undrar Berndt Ahlqvist, ’hur skall den ”syneförrättningen” praktiskt genomföras?’
– ’Det återstår att se,’ menar Palme. Vi ska nu fortsätta att diskutera det här och se vilka vägar som är praktiskt framkomliga.’
Ahlqvist invänder: ’Det låter ju lite märkligt att ett stort parti som det socialdemokratiska med sin djupa förankring i folkdjupet ska behöva vidta speciella åtgärder för att ta reda på ”hur det är”. Partiet borde ju mer eller mindre automatiskt vara engagerat i en ständigt pågående ”syneförrättning”.’
– ’Joo, det är det naturligtvis också, men samtidigt måste vi bekänna att våra känselspröt inte varit perfekta. En hel del viktiga underströmmar i folkdjupet har helt enkelt undgått oss därför att partiarbetet på olika plan har varit behäftat med brister. Det där ska vi nu ändra på genom att förnya partiorganisationernas arbete’ (Östra Småland, 9.11.1985) .

Och så var vi då tillbaka i problemet med grundorganisationernas skavanker. Risken är att antalet socialhjälpstagare kommer att växa till 600 000 innan (s)-ledningen lyckas ta ett enda steg för att häva den bristen. Det troliga är att klyftan efter hand kommer att fördjupas inom den socialdemokratiska rörelsen och väljarkåren mellan dem som framträder som det alltmer klassuppdelade samhällets förvaltare och dem som vill söka en annan kurs byggd på den svenska arbetarrörelsens bästa traditioner.

Det är en oundviklig process. Ju snabbare och djupare den går. desto bättre. Ju fler som kan räddas undan den socialdemokratiska ’tredje vägens’ resa mot avgrunden, desto större chans att den borgerliga anstormningen stoppas. Om denna långa artikel något lite kunnat bidra till den processen så har den tjänat sitt syfte – åtminstone i våra ögon.

Tom Gustafsson & Sten Ljunggren

Noter
l. För den som söker exakta referenser är siffrorna för utvecklingen av den disponibla inkomsten hämtade från Konsumentverkets tidning Råd och Rön (1985:5). Utvecklingen av arbetslösheten framgår av Meddelanden från Arbetsmarknadsstyrelsens utredningsenhet. Jämförelsen mellan olika befolkningsgruppers realinkomster kan hämtas ur Arbetsmarknadsstyrelsens tidning Arbetsmarknaden samt aktuell lönestatistik från Statistiska Centralbyrån och Landsorganisationen. Omfördelningen framgår ur officiellt material från Statistiska Centralbyrån och Finansdepartementet. Effekterna av statsbudgetens åtstramning slutligen kan utläsas ur Konjunkturinstitutets rapportKonjunkturläget Januari 1985.
2. Bland de dolt arbetslösa inräknas här människor i ’arbetsmarknadspolitiska åtgärder’ (till exempel omskolning och beredskapsarbeten), ’latent arbetslösa’ (personer som inte sökt arbete, men skulle velat och kunnat arbeta) samt ’partiellt arbetslösa’ (människor som arbetade mindre än 35 timmar, men skulle ha velat arbeta heltid).
3. Citaten om den ’tredje vägen’ är från regeringens budget, januari 1985. och kompletteringspropositionen från april 1985.
4. Se Löneökningarna – Roten till allt ont? En undersökning av de etablerade sanningarna om löneökningarnas skadegörelse. av Sten Ljunggren
5. Svenska Dagbladet. 6 augusti 1985.
6. Citerat från Industridepartementets Industri och industripolitik 1982.

Igår, idag, imorgon

Svensk socialdemokrati i tre akter (Bok utgiven av Bokförlaget Röda Rummet 1984)

I. Inledning

Svensk socialdemokrati under nya villkor

Mellan två val…

Ungefär halva mandatperioden har gått för den socialdemokratiska regering som tillträdde i september 1982. Det var då SAP och Olof Palme personligen fick sin revansch – och åter kunde ta över regeringsrodret efter på dagen »sex förlorade år«.

Men en revansch, för att göra vad?

Under den tid som gått sedan den tidigare »mitt«-regeringen sopades bort från regeringstaburetterna har socialdemokraternas nya regeringspolitik tagit form.

Genom att granska denna regeringspolitik – mot bakgrund av en studie av socialdemokratins tidigare regeringsinnehav och åren i opposition – kan man dra många slutsatser om framtiden. 1984 – och sedan?

Var valet 1982 början på en ny längre epok av socialdemokratiskt styre? Med årtionden av socialdemokratisk kontroll över regering och riksdag? Med fortsatt ohotad dominans över svensk arbetarrörelse?

Eller var det snarare en höjdpunkt som blir svår att överträffa i fortsättningen? Och i själva verket början på en period av nya spänningar och motsättningar inom svensk arbetarrörelse?

Slutsatserna av den här skriften pekar i den senare riktningen. Det är något vi kommer fram till efter att ha försökt beskriva…

– orsakerna till socialdemokratins valnederlag 1976 och 1979;

– särdragen i 1900-talets svenska socialdemokrati som helhet; och…

– hemligheterna bakom dess »comeback« 1982 och erfarenheterna sedan dess.

Vi argumenterar för att svensk socialdemokrati liksom dess partifränder i andra västeuropeiska länder, verkar under nya villkor sedan mitten av 70-talet. Det är inte en period som utesluter socialdemokratiska valsegrar – långt därifrån, som vi sett under de senaste åren i Frankrike, Grekland, Sverige och Spanien. Men de kan också vara nog så förgängliga.

För vi är inne i en tid som kännetecknas av samhällelig obalans, med snabbare politiska omkastningar och scenförändringar än tidigare.

Det är därför också föga troligt att 1982 skulle beteckna inledningen på en ny era av stabilt socialdemokratiskt styre, som det vi såg åren 1932-76. Den följande beskrivningen av denna 44-åriga epok, åren i opposition och resultaten av socialdemokratins nya regeringsinnehav pekar i helt annan riktning.

Här får »1976« stå som symbol för inledningen på en ny period i socialdemokratins 1900-talshistoria. Därav det inledande kapitlet om »vändpunkten 1976«, som sedan får bli utgångspunkten för perspektiven bakåt och framåt, till våra dagar.

Det som följer är en kritisk analys. Det är som sådan också en uppfordran till en radikal kursomläggning, så att svensk arbetarrörelse kan bryta sig ur den ekonomiska krisens tvångströja och borgarklassens herravälde. Det är en maning till en ny, socialistisk, linje för landets arbetarrörelse.

Samtidigt är detta en skrift som inte bara vänder sig till dem som redan delar dessa åsikter. Den riktar sig också till socialdemokrater som fortfarande ser sig som socialister och andra som är bekymrade över SAP:s nuvarande inriktning, som är beredda att söka grunderna till den och villiga att pröva de alternativ som kan finnas.

Det är ingen agitatorisk pamflett. Det är en essä som strävar efter något mer än lättköpta demagogiska utfall. Den syftar till att nå en diskussion med alla dem som är redo att väga dess argument och pröva dess slutsatser – förhoppningsvis då inom ramen för ett samtidigt, gemensamt praktiskt arbete för en socialistisk utveckling i vårt land.

Om dessa målsättningar också skall komma att förverkligas – det avgör läsaren.

April 1984, Tom Gustafsson

Läs hela boken.

Kenth-Åke Andersson och den svenska socialdemokratin

Kenth-Åke Andersson och den svenska socialdemokratin – Ett pionjärarbete att kritisera och föra vidare (från tidskriften Fjärde Internationalen 2/77)

Debatten om löntagarfonderna i Fjärde Internationalen, som återkommit i en rad nummer (nr 3-4 och 5/76 och 1/77), har helt naturligt rest frågan om reformismens och SAP:s karaktär. För att bidra till en fördjupad kunskap om detta område är en utgångspunkt för oss given: Det material av Kent-Åke Andersson som vi tidigare publicerat. I följande artikel har författarna tagit fasta på det och visar utifrån en kritik och värdering av hans arbeten vilka problem det är vi måste ringa in för att kunna gå vidare. I deras resonemang fyller analysen av den socialdemokratiska byråkratin en central roll.

Ingen som följt eller deltagit i den revolutionärt marxistiska rörelsens framväxt i Sverige sedan slutet av 60-talet kan glömma eller förbise Kenth-Åke Andersson.

Han var inte bara en av pionjärerna för den organisation som idag är Kommunistiska Arbetarförbundet. Han ägde dessutom en penna med en skärpa som påminde om en Axel Danielsson eller en Bengt Lidforss.

Liksom dessa portalfigurer bland den svenska arbetarrörelsens skribenter kunde han göra den polemiska essän till en litterär njutning, utan att för den skull ett ögonblick missa målet.

Med grundlighet och säker ironi gisslade han framför allt stalinismens och maoismens propagandister. Hans artiklar var därför till övervägande delen av historisk karaktär. De hade som uppgift att erövra delar av den internationella arbetarrörelsens verkliga historia till svensk mark – genom att söm för söm sprätta upp den kostymering som Moskvarättegångarna, Spanska inbördeskriget, den Kinesiska Revolutionen, den Socialistiska Kultursynen och mycket annat försetts med av stalinister och maoister.

När grovgörat var klart på den fronten gav han sig i kast med ett annat och större projekt: Att för första gången framställa en marxistisk analys av den svenska socialdemokratins och därmed den svenska arbetarklassens historia.

Han gjorde det därför att han förstod den nyckelställning socialdemokratin hade i det svenska samhället och därför att han var medveten om att ingen revolutionär organisation skulle kunna utvecklas på sikt – utan en riktig förståelse för den svenska socialdemokratins karaktär och utan en korrekt taktik gentemot socialdemokratin och de arbetargrupper den håller fast i reformismens grepp.

Genom Kenth-Åkes hastiga bortgång 1974 blev detta projekt ofullbordat. Ja, i själva verket hade det precis inletts, åtminstone enligt hans eget sätt att se saken.

Två skrifter hade dock lämnat tryckpressarna: Dels en artikel i Fjärde Internationalen (nr 4/1973) om den internationella socialdemokratins historia. »Den Röda Rosetten» bar den som huvudrubrik, efter den rosett som arbetarklassen i Paris lyckades få fästad vid borgarklassens fana = trikoloren – under 1848 års revolution. Dels den postumt utgivna pamfletten »Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsen barndom» (Röda häften nr 25), en skrift som han för övrigt hade planerat att bearbeta en gång till.

I en redaktionell inledning till Fjärde Internationalen 4/73 – som författades av Kenth-Åke, även om den inte signerades av honom – linjerade man upp riktlinjerna för ett större projekt som han och redaktionen ville dra igång.

Projektet skulle dels omfatta en analys av den internationella socialdemokratin, dels en undersökning av den svenska socialdemokratin och dess säregenheter.

Den förstnämnda analysen »måste ge utgångspunkterna» skrev redaktionen och ge svar på frågor som »vilka faktorer i det kapitalistiska produktionssättet som skapar socialdemokratin».

Den senare undersökningen skulle ta sig fram på tre nivåer:

Den svenska socialdemokratins historia, den socialdemokratiska apparaten samt socialdemokratins förhållande till statsapparaten.

– Idag är analysen av socialdemokratin en prioriterad uppgift för den revolutionära vänstern i Europa – skrev redaktionen och förklarade också varför…..
– En felaktig analys leder tveklöst till en felaktig taktik och strategi. Teori och praktik hänger nära samman….. Våra studier siktar mot en partilinje, mot en bestämd taktik och strategi. Men denna kan endast fastställas genom en öppen och fri debatt.

Kenth-Åkes artiklar lästes, diskuterades och kommenterades, berömdes, ifrågasattes delvis, ja till och med översattes till flera andra språk. Men någon egentlig debatt blev det inte, även om enstaka inlägg om socialdemokratins karaktär gjordes till vår förbundspress. Det projekt som han inlett fördes knappast vidare.

Till stor del berodde det nog på att Kenth-Åke var tidigt ute – inte i förhållande till det problem han reste till debatt, utan i förhållande till förbundets utveckling.

De avgörande frågor som han ville få besvarade, ställdes ännu inte konkret som praktiskt-politiska problem för KAF och dess föregångare Revolutionära Marxisters Förbund.

Idag är de definitivt det, vilket inte minst de artiklar som publicerats här i Fjärde Internationalen om LO-fonderna och utvecklingen efter valet visat, liksom debatten om taktiken inför årets Första maj i tidningen Internationalen.

Det är därför hög tid att ta Kenth-Åkes maning om debatt och författa studier på allvar. Endast då kan vi förverkliga det inledda, ofullbordade, men livsviktiga, projekt han lämnade efter sig.

Socialdemokratin och den borgerliga omvandlingen i Sverige

Inte i något annat land i Europa har socialdemokratin en så stark ställning som i Sverige.
l snart ett sekel har socialdemokratin utövat en nära nog total dominans över den svenska arbetarklassen.

Under 44 år satt SAP så gott som oavbrutet i regeringsställning. Partiets inre stabilitet har varit större än de flesta andra socialdemokratiska partiers.

I inget annat land har socialdemokratin spelat en så avgörande roll för kapitalismens utveckling och stabilitet som i Sverige. Kenth-Åke Andersson var väl medveten om denna särställning för den svenska socialdemokratin, l sin pamflett påpekade han att man rom kan säga att »ett eventuellt valnederlag för socialdemokratin skulle försätta den svenska kapitalismen i en svår politisk kris».

– Redan genom att räkna på fingrarna kan man få fram att de tre borgerliga partierna skulle få svårt att uppnå en stabil parlamentarisk majoritet, skrev han bl a. Trots att vi idag inte ser den 20-tals-situation som KÅA förespeglade, »med ständiga regeringskriser och invecklade piruetter på taburetterna», så står det klart att hans bedömning av problemen med en borgerlig regering i stort sett var riktig och framsynt.

Även om han på andra punkter missade i sin analys av socialdemokratins säregenhet i förhållande till de borgerliga partierna – vilket vi återkommer till – så uppfattade han därmed den svenska borgarklassens särskilda beroendeförhållande till socialdemokratin.

Vilka faktorer är det då som givit den svenska socialdemokratin denna unika ställning i samhället – om man jämför med dess broderpartier i exempelvis Västtyskland och England?

SPD och Labourpartiet är visserligen stora partier, men de kom ändå inte att spela samma roll för den kapitalistiska utvecklingen i sina respektive länder som SAP gjorde i Sverige. I KÅA:s analyser på den punkten hittar vi avgörande fördelar i hans pamflett.

Han anser att grunden till det här, måste sökas i villkoren för socialdemokratins framväxt, under »den svenska arbetarrörelsens barndom» – och genomför därför en historisk analys. KÅA lyfter fram de historiska säregenheter som präglade den svenska kapitalismens – och därmed också den svenska borgarklassens och arbetarklassens – historia.

Han undersöker därvid samspelet mellan en rad samhälleliga faktorer; låt oss nämna de viktigaste:

– Det kapitalistiska produktionssättet trängde fram förhållandevis sent i Sverige, men när det väl skedde, skedde det snabbt och effektivt på ett sätt som försvagade småborgerligheten.
– Staten kunde tidigt spela en mycket aktiv roll i industrialiseringsprocessen, vilket gjorde den framväxande borgerligheten mindre beroende av folkliga mobiliseringar.
– Jordreformer genomfördes återkommande och påbörjades tidigt, om vi ser det i ett internationellt perspektiv. Det gjorde jordfrågan mindre laddad och bidrog till den relativt fredliga samhällsomvandlingen.

Allt det här försvagade borgarklassen politiskt. Borgarklassen kom att sakna en verklig massbas i vilken den kunde förankra starka politiska partier. Genom den förhållandevis fredliga omvandlingen av samhället hade den inte heller samma behov av sådana som många av sina utländska klassbröder.

Det faktum att den framväxande borgarklassen i första hand rekryterades ur adeln och de rika köpmannafamiljerna – och inte ur olika hantverksskikt – försvårade ytterligare bildandet av starka borgerliga partier. Denna rekrytering uttryckte det tidiga samarbetet mellan borgare och adelsmän och lade grunden till statens aktiva roll i kapitalismens tjänst – det var ju adeln som dominerade de statliga organen.

Varför kunde reformismen vinna insteg?

KÅA för alltså tillbaka den svenska socialdemokratins starka ställning i samhället på borgarklassens politiska svaghet:

– Borgarklassen lyckades bilda sitt eget parti först efter – och dessutom en bra bit efter – det att arbetarklassen höjt sig till politisk klass och bildat sitt parti, skriver han. Och vidare:
– Det är denna försening i borgarklassens höjande till politisk klass som förklarar dess beroende av socialdemokratin.

Även om det är en nödvändig del av förklaringen, så är det också bara en del av förklaringen till socialdemokratins unika och starka ställning inom arbetarklassen. Det påpekar KÅA och fortsätter med att ta fram en del andra säregenheter i den svenska utvecklingen:

Frånvaron av en genuin borgerlig revolution gjorde att en reformistisk tradition lättare kunde vinna insteg och förankras hos arbetarklassen och dess direkta föregångare – städernas småfolk och hantverkare.

Denna tes, om sambandet mellan den borgerliga omvandlingens karaktär och den politiska tradition den för vidare till arbetarklassen kan lätt generaliseras till internationell nivå. Man behöver bara jämföra den franska revolutionens förlopp med den amerikanska och undersöka deras effekter på arbetarklassen i respektive land…

Den franska revolutionen var upptakten till en radikal politisk tradition, som gav upphov till intensiva klasstrider under ett helt århundrade. Den franska arbetarklassen föddes, deltog i och formades i denna tradition.

I Amerika – med dess splittrade befolkning och svaga arbetarklass – föddes ingen permanent politisk radikalism ur den borgerliga revolutionen. Det har fått bestående effekter på arbetarrörelsen i USA.

KÅA pekar också på en annan viktig faktor, nämligen förhållandet mellan den egentliga arbetarklassens framväxt och bildandet av det socialdemokratiska partiet.

Den socialdemokratiska partiorganiseringen kom först och stödde sig ofta på de hantverksskikt, som inte hade någon framtid som kapitalister, samt på de övre arbetarskikten. Det var skikt som bar upp en reformistisk – eller i andra sammanhang liberal – ideologi.

Den förvandling av socialdemokratin som följde, i och med att partiet mer och mer bidrog till och rotade sig i den framväxande fackföreningsrörelsen, hade innan sekelskiftet gjort det socialdemokratiska partiet till ett verkligt massparti. Men det var ett parti med bestämda reformistiska gränser.

När den snabba kvantitativa tillväxten av arbetarklassen skedde kring sekelskiftet fanns redan de socialdemokratiska organisationerna relativt välutbildade – hierarkiskt uppbyggda och med ett starkt småborgerligt inflytande. På så sätt underlättades det reformistiska inträngandet i arbetarklassen ytterligare. Vi är därmed framme vid en ytterligare frågeställning – en som måste ses som i sista hand avgörande när det gäller att förklara reformismens uppkomst, utbredning och socialdemokratins stabila utveckling under 1900-talet:

Vad i arbetarklassens ställning i samhället gjorde den såpass benägen att följa den socialdemokratiska ledningen och anpassa sig till dess ideologi?

Det var en fråga som KÅA ställde – i synnerhet i »Den röda rosetten». När han grep sig an den försökte han samtidigt gendriva de teser som maoistiska och stalinistiska ideologer ställt l upp på detta område…

– Det bidrag som kommit från det hållet , skrev redaktionen i sin inledning till Fl 3/1973, har varit teoretiskt undermåliga, de har byggt på alltför godtyckligt material och präglats av konspirationsteorier.

För att slå undan grunden för dessa konspirationsteorier avvisade KÅA tesen om att socialdemokratin varit revolutionär till dess att dess ledare »förrådde» rörelsen och ledde in den på reformismens stickspår.

Vi är helt ense med KÅA om att en sådan förklaring, som ju dessutom bara kan förklara socialdemokratins fortsatta historia som nya förräderier, leder till konspirationsteorier om förhållandet mellan de socialdemokratiska ledarna och borgarklassen respektive arbetarklassen.

Vi är också ense med honom om att den svenska socialdemokratin inte kan beskrivas som revolutionär (ens) under de första decennierna av dess levnad. Vi anser att man här måste göra en distinktion mellan revolutionär och samhälleligt progressiv. Socialdemokratin spelade, enligt vår mening en samhälleligt progressiv roll, under denna period…..

Bildandet av det socialdemokratiska partiet uttryckte ett stort framsteg för den svenska arbetarklassen – det uttryckte ett första nödvändigt organisatoriskt brott med borgarklassen och dess partier.

Socialdemokratin kunde spela en viktig politisk och organisatorisk roll – som organisatör av arbetarklassen, som initiativtagare till fackföreningar över hela landet och som inspiratör till stridbara fackliga och politiska aktioner.

Denna verksamhet hämmades naturligtvis av partiets mått av byråkratisering, dess i grunden reformistiska statsuppfattning och dess parlamentariska ambitioner.

Men under denna epok av kapitalismens utveckling – innan konkurrenskapitalismen växt över i dess imperialistiska stadium – kunde dessa drag hos socialdemokratin just bara hämma dess verksamhet – inte undertrycka dess progressiva funktion, som helhet betraktat.

Det kan vara värt att stryka under det här ordentligt, eftersom KÅA inte gör det i sina bidrag.

Det enkla »förräderi» som maoister och stalinister teoretiserade fram, kan omöjligen förklara socialdemokratins utveckling. Minst av allt kan det förklara hur dessa socialdemokratiska ledare, dessa förrädare, genom årtionden lyckats behålla sin dominans över arbetarklassen. Här ryms också en god portion förakt för de arbetare som under årtionden låtit sig luras så kapitalt…..

För att få en hållbar teori, menade KÅA, måste vi överge det rent historiska synsättet till förmån för en strukturell förklaring till socialdemokratins/reformismens uppkomst.

För KÅA var detta först och främst – eller uteslutande? – en fråga om att studera arbetarklassens strukturella förhållande till kapitalismen för att därmed undersöka vilken ideologi det kapitalistiska produktionssättet alstrade åt arbetarklassen. Och detta på grund av dess specifika ställning i produktionsprocessen. Låt oss försöka bena upp KÅA:s analys….

»Idéhistorisk kontinuitet»

I »Den röda rosetten» studerar KÅA vissa väsentliga drag i den socialdemokratiska ideologin i ett historiskt perspektiv och menar att de är desamma idag som de idéer Louis Blanc förde fram under revolutionen i Frankrike 1848.

– När man läser Louis Blancs skrifter och studerar hans agerande, skriver KÅA, får man ofta anledning att slå sig för pannan. Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng! Det där låter ju som Arne Geijer! Eller Tage Erlander!

Vad är då anledningen till denna likhet mellan vad dagens socialdemokrater säger och vad en Louis Blanc yttrade för mer än 100 år sedan?

– Man skulle naturligtvis, skriver KÅA, kunna göra en idéhistorisk utredning och påvisa hur Loris Blancs idéer överfördes till Ledru-Rollin, som i sin tur påverkade den unge Lassalle, som i sin tur påverkade Branting (och Bernstein) som i sin tur. . .

Men det vore att kringgå hela frågan, anser han. Ty den lösningen besvarar inte den avgörande frågan » hur och varför denna påverkan skedde, varför man kunde nöja sig med en gammal ideologi och inte behövde formulera nya ideologier för att möta förhållandena i olika länder och olika tider».

För att lösa problemet måste vi, menar KÅA, finna själva grunden till den socialdemokratiska ideologin, till reformismen. Denna är, säger han, det kapitalistiska produktionssättet självt som spontant, idag likväl som 1848, alstrar ett reformistiskt, socialdemokratiskt medvetande hos arbetarklassen…..

– I själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst (Röda rosetten, sid 8).

Denna tes om den socialdemokratiska ideologin som en spontan, ja automatisk, reflex av kapitalismen återfinns också i hans pamflett om den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom där han slår fast att »i riksdagen finns det idag inget parti som inte accepterat den socialdemokratiska ideologin och dess värderingar».

– Man kan tom med visst fog tala om att vi har fem socialdemokratiska partier i Sverige, skriver han, åtminstone om man ser frågan ur strikt idémässig synvinkel. Vad som skiljer dem åt är den sociala sammansättningen och storleken (sid 4-5).

Enligt vår mening fångar inte denna tes den socialdemokratiska ideologin och politiken. Den kan inte förklara utvecklingen av den socialdemokratiska politiken. Det är en uppfattning som inte kan ge underlag för en korrekt strategi och taktik gentemot socialdemokratin.

Vi ska strax återkomma till denna kritik, men först ta vägen över några andra skrivningar i KÅA:s pamflett.

8-timmarsreformen och skolfrågorna

Vi har redan beskrivit hur KÅA avvisade »förrädar»-perspektivet – de olika konspirativa teorierna. Men när han ska dra slutsatserna av sin egen framställning av reformismen och den socialdemokratiska ideologin hamnar han själv i farlig närhet av just sådana teorier!

Så här skriver KÅA på några centrala sidor i sin pamflett:
– Det finns ingenting i den 40-åriga regeringspolitiken som skrämt bourgeoisin – minst av allt storbourgeoisin. Tvärtom : Socialdemokratins reformiver har tilltalat storbourgeoisin, och den har fått ett entusiastiskt stöd. Men detta är endast halva sanningen. Den andra halvan är att socialdemokratin inte förlorat arbetarklassens stöd, trots att den bedrivit en politik i storfinansens intressen. Hur kan denna paradox förklaras?

– Hemligheten ligger i att socialdemokratin förstått att manövrera längs de linjer där storbourgeoisins och arbetarklassens intressen delvis sammanfallit.

Socialdemokratin har byggt upp sin ställning i det svenska samhället på att förverkliga de reformer som legat »i båda parters intressen» som man själv säger. Eller snarare: Genom att förverkliga sådana krav från arbetarklassen som passat storbourgeoisins intressen.

– Socialdemokratins unika historiska roll ligger i dess förmåga att kryssa mellan de stridande klasserna och hitta förbindelsen mellan arbetarklassens dagskrav och borgarklassens långsiktiga behov. Därmed kan vi också förutse ett sönderfall för socialdemokratin när denna manövermöjlighet blir allt mindre och slutligen försvinner i de framtida klasstriderna.

Man kan naturligtvis tolka detta på så sätt att socialdemokratin, objektivt sett, tvingats anpassa sig till dessa »förbindelselänkar». Det är också så vi länge läst dessa rader.

Men det är ändå uppenbart att de – åtminstone – lämnar dörren öppen för en konspiratorisk syn på den socialdemokratiska politiken – även om avsikten nu var en helt annan. En konspiratorisk syn där borgarklassens medvetna representanter i form av den socialdemokratiska ledningen på ett planmässigt sätt gör allt vad den kan för att förankra storbourgeoisins politik.

I KÅA:s framställning låter det som om storbourgeoisin medvetet kämpar för vissa reformer som samtidigt ligger i arbetarklassens intresse. Det gäller exempelvis 8-timmarsdagen. Så här skriver KÅA:

– Detta klassiska krav innebär för arbetarklassens del att en yttre gräns sätts för utsugningen, att arbetarklassen kan övervinna de krafter som direkt hotar dess fysiska existens. Den enskilde kapitalisten kommer att motarbeta detta krav så länge som -möjligt eftersom 8-timmarsdagen sätter en gräns för hans förmåga att ta ut absolut mervärde ur arbetskraften. Men så står inte frågan, för borgarklassen som helhet. För den är det viktigt att 8-timmarsdagen genomförs. Detta av två skäl: Dels garanterar den arbetarklassens fortsatta reproduktion, dels leder den till att jakten på nytt kapital flyttas över från det absoluta till det relativa mervärdet. Detta vinns inte ut genom ökad arbetstid, utan i stället genom ökad arbetstakt och modernisering av maskinparken.

En sänkning av arbetstiden blir därför ett instrument för produktionsmedlens effektivisering och modernisering, summerar KÅA. Därmed ligger det också i borgarklassens långsiktiga intresse.

Visst driver 8-timmarsreformen fram en effektivisering och modernisering av produktionen. Visst blir det objektiva resultatet det som KÅA beskriver.

Men det är just det objektiva resultatet. Som framställning av vad som tvingat fram reformen, hur den drivits igenom och reformisternas roll i sammanhanget, blir KÅA:s framställning skev.

En beskrivning av 8-timmarsdagens genomförande måste ta sin utgångspunkt i den kamp som fördes, ibland med medel som var den socialdemokratiska ledningen främmande. För att sedan undersöka hur den socialdemokratiska byråkratin behandlade kravet utifrån sin sociala ställning och sina intressen. Såsom KÅA behandlar frågan lämnar han faktiskt dörren vidöppen för konspiratoriska teorier.

Låt oss ta ett exempel till från KÅA:s text. Han exemplifierar också sin teori med den socialdemokratiska skolpolitiken:

– För arbetarklassen var det naturligtvis ändra från början av central vikt att övervinna den splittring mellan manuellt och intellektuellt arbete som ligger i själva det kapitalistiska produktionssättet och att erövra den kunskap som det borgerliga samhället förvägrade dem, skriver han. Men på lång sikt låg detta krav också i bourgeoisins intresse, som behövde en bättre skolad arbetskraft för att sköta de nya maskinerna.

– Åter kryssade socialdemokratin fram på de smala skären och genomförde de delar som passade bourgeoisins historiska intressen, i detta fall en ökning av den rent formella kunskapen utan att någonsin ställa frågan om skolningens innehåll eller kunskapens roll i samhällsomvandlingen.

Vi förnekar inte att de upprepade socialdemokratiska skolreformerna utgått från det faktum att industrin kräver bättre utbildad arbetskraft. (Se som exempel Olof Palmes olika tal i hans bok »Politik är att vilja! ») Men visst har socialdemokraterna ställt frågan om kunskapens roll i samhällsomvandlingen! Ja, man har t o m övervärderat den!

På den tiden när Olof Palme var ecklesiastikminister, som det hette då, talade han sig många gånger varm för den nya skolan, som en hävstång för en demokratiskt socialistiskt samhällsutveckling. (Och är det inte i grunden liknande tankar som går igen i grundskolans läroplan?)

Det är tankar som med nödvändighet varit till intet förpliktigande, eftersom den praktiska politiken hela tiden hållit sig inom det givna samhällets ramar. Pragmatismen har ju alltid suttit i katedern i den socialdemokratiska skolan.

Resultatet har blivit att socialdemokratin aldrig utmanat kapitalismen med sin skolpolitik. Men är det inte, än en gång, att öppna dörrarna för konspirativa teorier att framställa den historiska utvecklingen på det sätt som KÅA gör?

Byråkrati-begreppet centralt!

Hur går det här ihop med KÅA:s teorier om den socialdemokratiska ideologin som en reflex av det kapitalistiska produktionssättet?

Om den reformistiska ledningen verkligen besitter denna unika förmåga att medvetet analysera fram den gemensamma skärningspunkten mellan arbetarklassens kortsiktiga intressen och borgarklassens långsiktiga – hur kan då det reduceras till en enkel »reflex»?

Det är svårt att inse – och vi kan inte heller hitta något svar på det i KÅA:s material om socialdemokratin.

Den största bristen i KÅA:s analys är enligt vår mening att han inte börjar i en distinktion mellan den spontana ideologi som alstras hos »genomsnittsarbetaren» i produktionen – och den reformistiska helhetsuppfattning som bärs upp av ett speciellt socialt skikt. En medveten reformistisk syn på samhället och dess utveckling är inte något som växer fram hos varje arbetare som befinner sig i produktionen. Hos dem återfinner man fragment och brottstycken av en sådan uppfattning.

Vi tror att man måste börja i den här distinktionen för att sedan förfina den i en noggrannare analys av den borgerliga ideologins genomslagskraft och klassmedvetenhetens utveckling.

Vad sen gäller den socialdemokratiska ideologin är vår tes att det definitivt existerar en reformistisk, socialdemokratisk ideologi, som skiljer sig från det idésystem som de borgerliga partierna är bärare av. Vi tror också att det finns genomgående drag i denna socialdemokratiska ideologi, som gör att man kan finna likartade tankegångar under helt olika historiska perioder. Det finns en viss kontinuitet, men inte en identitet. Det sker hela tiden en utveckling – där vissa element infogas och andra elimineras.

Enligt vår mening överdriver KÅA det mått av kontinuitet som finns i den socialdemokratiska ideologin. Han gör den alltför absolut och heltäckande, i synnerhet i förhållande till tidiga, mer eller mindre socialdemokratiska ideologier. Han undervärderar den utveckling som trots allt har skett. Han missar det specifika i den socialdemokratiska samhällsuppfattningen jämfört med öppet borgerliga strömningars. Och framför allt, han misslyckas med att förlägga den till dess samhälleliga bärare – den socialdemokratiska byråkratin – när han framställer den som en – mer eller mindre (?) – spontan produkt av det kapitalistiska produktionssättet.

Den socialdemokratiska ideologin – med dess relativa kontinuitet och utveckling – måste direkt föras tillbaka på detta byråkratiska skikt för att kunna fångas i sin motsägelsefullhet. Denna ideologis funktion är ju hela tiden att rättfärdiga byråkratins särskilda materiella och politiska intressen i samhället – i förhållande till produktionen, inom statsapparaten och gentemot dess egen arbetarbas.

Det KÅA lyckas visa i »Den röda rosetten» är inte exakt detsamma som det han avser att visa. Han lyckas förklara varför dan socialdemokratiska ideologin och politiken har så lätt att slå rot inom de breda arbetarmassorna. Han pekar där på deras underordnade, uppsplittrade och underkuvade ställning i produktionen.

Det gör det svårare för dem att finna långsiktiga alternativ till socialdemokratin och reformismen – och mindre benägna att söka efter sådana. I synnerhet i lägen av kapitalistisk expansion, har socialdemokratin lättare att vinna trovärdighet. Det kan ju peka på konkreta resultat, i form av återkommande materiella förbättringar.

Men det är en sak att säga att grogrunden för reformismen är gynnsam och särskilt gynnsam i »normala fall», att socialdemokratiska åtgärder och idéer kan framstå i ett rosa skimmer. Det är inte detsamma som att arbetarna »blir» medvetna reformister. Och att en reformistisk helhetsuppfattning skulle »växa fram» ur produktionen.

Nej, förklaringen i reformismens uppkomst och seger inom arbetarklassen måste man gå vidare med KÅA:s analys av samspelet mellan en rad historiska faktorer. Och man måste använda den nyckel, som KÅA pekar ut men inte utnyttjar: Byråkrati-begreppet!

En avgörande punkt i analysen måste gälla undersökningen av det skikt inom arbetarklassen som bär upp den reformistiska ideologin och den socialdemokratiska apparaten, nämligen den så kallade arbetararistokratin.

Det var dess intressen som partiets alltmer utvecklade reformistiska ideologi och praktik uttryckte och det var ur detta skikt som den socialdemokratiska ledningen hämtades.

Motsägelser

Vi nämnde nyss att det är svårt att få de olika bitarna i KÅA:s analys av reformismen att gå ihop. Låt oss exemplifiera detta med den historiska framställning KÅA själv gör av socialdemokratins framväxt.

Det är en skildring som faktiskt till viss del motsäger hans egen teori.

KÅA pekar helt riktigt på socialdemokratins ursprungliga förankring i vissa socialt avgränsade skikt – hantverksgrupper och specialiserade arbetare. Det är dessa skikt som är de främsta och mest aktiva bärarna av de reformistiska föreställningarna, inte den relativt oskolade industriarbetarklass som senare bröt fram med sådan styrka i takt med det fortsatta industrialiseringen.

KÅA visar också att det inte skedde någon verklig sammanstötning mellan dessa grupper och marxistiska strömningar inom partiet. Han förklarar varför det aldrig utvecklades någon slagkraftig marxistisk flygel inom det socialdemokratiska partiet. Det fanns individer som stod för en oppositionell linje, men inte något helgjutet alternativ.

De breda arbetargrupper som mer och mer kom att utgöra partiets bas stod ofta för en betydligt militantare kamplinje i dagsfrågorna än partiledningen, men lyckades inte hota dess ställningar och kom snabbt att domineras av den.

Det är riktigt att, som KÅA, här referera till arbetarmassornas uppsplittrade ställning i produktionen och deras outvecklade klassmedvetenhet. Annars går det inte att förklara varför den socialdemokratiska byråkratin så snabbt och så smärtfritt kunde vinna ett politiskt övertag.

Men man måste då också komma ihåg att utvecklingen i andra länder inte alls var lika lindrig. Det gör KÅA också, paradoxalt nog – paradoxalt, därför att det motsäger hans egna teorier…..

– Inom (det tyska socialdemokratiska) partiet fanns det två strömningar som aldrig helt dog ut och efter sekelskiftet markerades ännu mer, skriver han. En stark reformistisk strömning med förankring bland fackföreningsfunktionärerna, riksdagsmännen och med stöd från de övre skikten inom arbetarklassen (»arbetataristokratin»), och en revolutionär intelligentia och lägre proletära skikt, vilka inte kunde få samma eftergifter från bourgeoisin (Röda rosetten, sid 14).

– Denna uppdelning av reformister och revolutionärer inom partiet förekom i alla socialdemokratiska partier – i Frankrike hade man en uppdelning mellan »guesdister» (marxister) och »possibilister» (reformister), i Tyskland mellan »lassalleaner» och »eisenachare» (marxister), i England mellan partiets ledning och den anarko-marxistiska gruppen kring tidskriften »Commonweal».

– Svaga, men ytterst svaga, återspeglingar av denna uppdelning i reformister och revolutionärer har vi också i Sverige i striden mellan Branting och Axel Danielsson i slutet av 1800-talet (Röda rosetten, sid 14-15).

KÅA har gett många orsaker till varför dessa återspeglingar var så pass svaga i Sverige, varför reformismen kunde segra så lindrigt – och därmed också en del av förklaringen till dess stabilitet.

Men låt oss tänka efter: Innebär inte KÅA:s påpekande i dessa rader – att det under flera decennier fördes en kamp mellan en revolutionär och en reformistisk flygel inom nästan samtliga socialdemokratiska partier i Europa – en motsägelse jämfört med hans egen tes om reformismens spontana uppkomst?

Och hur kunde dessa revolutionära strömningar stå så pass starka under en av kapitalismens »uppåtgående kurvor»? KÅA skriver ju själv – jämför med citatet på sidan 12 härovan – att det under kapitalismens nedgångsperioder finns förutsättningar för en verklig revolutionär rörelse.

KÅA:s teori om reformismens framväxt kan inte förklara detta. Därtill behövs det en teori som för det första förlägger de reformistiska intressena till ett särskilt socialt skikt, för det andra måste den kunna visa att detta byråkratiska skikt har sina alldeles speciella intressen, som strider mot de breda arbetarmassornas – om att det är denna objektiva och subjektiva motsättning som ger upphov till en långvarig strid inom den europeiska arbetarrörelsen. För det tredje måste vår teori också ta hänsyn till de historiska faktorer som gynnade reformismen i slutet av 1800-talet, i synnerhet i det svenska samhället. Och som gjorde att den, med några få undantag, kunde avgå med segern.

Politiska effekter

Vilka politiska effekter får då de brister vi dragit fram i KÅA:s analys?

Deras konsekvens kan faktiskt bli ett rättfärdigande av olika reformistiska projekt under »normala förhållanden» – de anknyter ju till och förverkligar det nödvändiga, det spontana, medvetande som finns hos arbetarklassen.

KÅA drog aldrig själv några sådana slutsatser. Det vore honom fjärran. Men det är inte svårt att upptäcka att kamrater, som idag uppenbarligen är djupt påverkade av hans teorier på den här punkten, hamnar i en sådan politisk fälla.

Vi tänker här främst på Tom Hansens och Per Reichards artikel om »Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken» i Fl 3-4 1976, och den inställning de försvarar där om bl a LO-fonderna.

Ett annat problem med KÅAs analys är att han genomgående behandlar socialdemokratin som ett enhetligt fenomen. Kanske beror det på att han bara befinner sig i början av sitt arbete, att han utgår från vissa allmänna skrivningar, med avsikt att sedan förfina analysen efterhand.

Det är hur som helst viktigt att ha det här i tankarna när man läser hans material. För som det nu står, tar det inte upp existerande och möjliga spänningar mellan den socialdemokratiska apparaten och de reformistiskt påverkade arbetarna inom denna apparat. Och utan en sådan analys blir det omöjligt att utforma en riktig enhetstaktik.

Men det är knappast meningsfyllt att gå i polemik med KÅA på den här punkten. Det skulle bara leda till att man tvingades övertolka det han skriver – och dra slutsatser av det, som han själv aldrig framfört, för att sedan skärskåda dem.

Avslutningsvis

Vari ligger då grunden till de brister, som vi försökt dra fram i den här artikeln?

Vår hypotes är att KÅAs utarbetande kring den internationella och svenska socialdemokratin påbörjades utifrån två olika synvinklar.

Han ville dels påbörja en undersökning av den reformistiska ideologins utveckling och grogrund. Dels ville han studera den socialdemokratiska politikens samhälleliga grundvalar.

I det ena fallet tog han itu med en strukturell analys, i det andra var hans utgångspunkt historisk.

Men han fick aldrig möjlighet att fullständiga bilden, att framställa den nödvändiga syntesen av sina uppfattningar, en helhetsteori om socialdemokratin, något som då också skulle ha tvingat fram bestämda revideringar av de tidigare framställningarna.

Ett av de projekt som KÅA och andra drog upp riktlinjerna för en gång i tiden, gällde utarbetandet av en konkret analys av den socialdemokratiska apparaten.

Vi tror att analysen skulle ha kunnat fungera som en nyckel till de problem som vi försökt ringa in. Då hade det blivit möjligt att gå vidare och utforma en helhetsbild av socialdemokratins uppkomst och utveckling och lägga grunden till de politiska slutsatserna.

I den här artikeln har vi varit kritiska, ibland mycket kritiska, mot vissa teser hos KÅA. Men mitt i den kritiken bör vi inte glömma helheten i det material vi kritiserar:

Kenth-Åke var en pionjär – och som alla pionjärer gjorde han sina misstag. Men det var misstag inom en helhet, som är och förblir oöverträffad i sin uppslagsrikedom och skarpsynthet.

Tom Gustafsson och Gert-Inge Johnsson