Etikettarkiv: Kommunism

Om levande historia och kommunismen

Det är inte utan förvåning jag noterar hur min uppsats ”Levande historia och kommunismen” i ”En helt annan historia. Tolv historiografiska uppsatser” (red: S Edquist, J Gustafson, S Johansson och Å Linderborg) behandlas av Henrik Höjer i Svenska Dagbladet 14/10. En veritabel sågning, skulle man kunna kalla det. Dock är det vid en närmare granskning ingen särskilt genomtänkt sådan – faktum är att ingen av de teser Höjer driver i sin recension finner något belägg.

För det första så gör Höjer en poäng av att jag doktorerar i oorganisk kemi och inte historia, och tycker sålunda inte att jag borde få publicera min historiografiska artikel i ett vetenskapligt sammanhang. Det är tur att den typen av stelbent elitism inte är särskilt utbredd inom akademin. Inom kemin granskar och diskuterar vi gärna ny kunskap om kemiska aspekter med den som visar sig besitta sådan, oavsett personens bakgrund och titel. Min erfarenhet från den historiska institutionen vid Uppsala Universitet är densamma – min artikel, som är ett kondensat av mitt magisterarbete, har växt fram under givande diskussioner med professorer, doktorander och studenter. Och givetvis har redaktörerna av antologin också granskat uppsatsen innan publiceringen, och funnit att den uppfyller de vetenskapliga kraven.

Vidare tar Höjer upp några sakfrågor i uppsatsen. Först skriver han att jag påstår ”att Levande historia (som senare kom att bli myndigheten Forum för levande historia) skapades av socialdemokratin eftersom näringslivsfinansierad historieskrivning under 1990-talet hade framställt folkhemmet som nära besläktat med Tredje riket och Sovjet.” Det är inte sant. Jag skriver däremot att kampanjen vände en decennielång defensiv för socialdemokraterna på historieskrivningens område, och blev en revansch på dem som anklagat socialdemokratin för att vara brunkantad. Samma sak kom den disputerade forskaren David Ludvigsson fram till i sin granskning av kampanjen.

Därefter skriver Höjer om mitt påstående att forskningen ännu inte kunnat leverera något egentligt svar på om svältkatastroferna i främst Ukraina på 30-talet var medvetet framkallade av den stalinistiska regimen. Detta påstående är långt ifrån kontroversiellt. Nicolas Werth förfäktar samma uppfattning i den långt ifrån leninistiska ”Kommunismens svarta bok”. Sveriges ledande Sovjetforskare, professor Klas-Göran Karlsson, kommer fram till samma slutsats i sin ”Terror och tystnad. Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen”. Även min, enligt Höjer tydligen lika kontroversiella, beskrivning av totalitarismteorin sammanfaller med den Karlsson ger i sin bok.

Vidare försöker Höjer göra en poäng om mitt påstående att Forum för levande historia inte kännetecknas av någon leninism. Den slutsatsen tror jag dock samtliga medverkande vid myndighetens seminarier kan styrka.

Min slutsats, att det existerar en politisk bias i den historieskrivning Forum för levande historia presenterar, faller ut av en historiografisk granskning av hela det samlade materialet som finns publicerat av myndigheten. Detta enligt en historiografisk metodik som jag är långt ifrån ensam om att använda – det styrks av de andra bidragen i antologin. Min slutsats är givetvis intressant ur en politisk synvinkel. Men det gör den inte mindre vetenskaplig.

Daniel Brandell, oktober 2004

Om detta må ni icke berätta

Endast viss folkmord får diskuteras. Andra förtigs systematiskt. Endast en teori om nazismen är giltig. Andra negligeras. Trehistoriker har granskat den nya myndigheten Forum för levande historias hittillsvarande verksamhet. Myndigheten riskerar att bli ett statens ideologiska institut, menar de.

DEN 1 JUNI l ÄR ÖPPNADE en ny myndighet på Stora Nygatan i Gamla stan i Stockholm: Forum för levande historia. Dess syfte är att ”verka för att insikten om alla människors lika värde stärks och för att arbetet med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter främjas”. Detta ska främst ske genom lärar- och journalistutbildning, seminarier och kulturevenemang. Tonvikten ligger på förmedling av kun˙skap om folkmord, i synnerhet förintelsen, men också andra brott mot mänskligheten ska behandlas. Den tilltänkta målgruppen är främst barn och ungdom som via skolan skall bli informerade om hemskheter i det förflutna. Myndigheten har – initialt – fått sextio miljoner kronor till förfogande.

Det har inte saknats kritiska röster om lämpligheten av en sådan regeringsstyrd historieförmedling, men den nytillträdda överintendenten, Heléne Lööw, försäkrar att Forum inte kommer att ”predika någon politiserad¸ historiesyn” (Nyhetsbrev 3/2002). En närmare blick på den verksamhet som bedrivits inom projektet Levande historia, myndighetens föregångare, tyder dock på att det är precis vad den kommer att göra.

…om detta må ni berätta…

Forums upprinnelse är en undersökning som gjordes 1997 om svenska elevers historiekunskaper. Upphovsmän var Centrum för invandringsforskning vid Stockholms universitet, CEIFO, och Brottsförebyggande rådet, BRÅ. Resultatet visade att endast 66 procent av eleverna var helt säkra på att förintelsen hade ägt rum, åtta procent trodde det inte. Efteråt har det emellertid framkommit att undersökningen led allvarliga brister och en annan studie har visat att svenska elever är lika bra som alla andra i Europa på både andra världskrigets och förintelsens historia.

Göran Persson bestämde sig för att något drastiskt måste göras. Idén kläcktes om en informationskampanj. Med förintelsen som utgångspunkt skulle värdefrågor diskuteras i skolan och i hemmen. Boken …om detta må ni berätta. .. ñspreds i en miljonupplaga – något helt unikt för en svensk fackbok – och översattes till flera språk. Perssons initiativ måste ses mot bakgrund av att väljarkårens förtroende för honom var lågt vid denna tidpunkt. En PR-satsning för att öka hans popularitet ansågs påkallad. Därtill kom behovet av att stärka Sveriges anseende på den internationella scenen, främst i förhållande till USA. Projektet Levande historia blev ett sätt att signalera samhörighet med de västliga stormakterna och deras världsbild. Inte minst ville regeringen markera en vilja att rannsaka Sveriges agerande under andra världskriget; den svenska anpassligheten gentemot Nazityskland debatterades flitigt i amerikanska media våren 1997.

Den borgerliga reaktionen på kampanjen var splittrad. Partiledarna var gynnsamt inställda, men Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet hade invändningar och menade att historieundervisning inte borde ske i jippoform. Även vänstern var tveksam och lät förstå att okunskap bättre åtgärdas genom att man åter gör historia till ett kärnämne i skolan. Den internationella responsen – framför allt från USA, Storbritannien och Israel – var desto mer positiv. Och i takt med att Persson samtidigt ändrade Sveriges Mellanösternpolitik i markant Israelvänlig riktning, tystnade de borgerliga kritikerna. När kampanjen nådde klimax med Stockholm International Forum on the Holocaust i januari 2000 och en tillställning i Storkyrkan där Elie Wiesel välkomnade Göran Persson in i den judiska gemenskapen, var uppslutningen total. Plötsligt sågs bypolitikern Persson som den internationelle statsman han tidigare beskyllts för att inte vara.

Kampanjen vände en decennielång defensiv för socialdemokraterna på historieskrivningens område. Med Sovjetunionens fall, systemskiftet kring 1990 och EU-anslutningen genomfördes en ekonomisk liberalisering som pockade på en ny tolkning av den svenska välfärdsstatens historia och karaktäristik. Näringslivsfinansierad historieskrivning framställde nu folkhemmet som nära besläktat med Tredje riket och Sovjetunionen. Socialdemokratin saknade intellektuella som ville ta debatten. Levande historia blev därför en välbehövlig revansch på alla som anklagat den socialdemokratiska politiken för att ha varit brunkantad.

Under samma tid växte den globala rättviserörelsen fram, liksom en militant antifascistisk kamp. Vänstervindar särskilt bland ungdomen började fläkta också i Sverige. I riksdagsvalet 1998 hade vänsterpartiet stora framgångar. Moderaterna och folkpartiet krävde i detta läge en kampanj mot kommunismen. I Dagens eko den 8 februari 1999 sade Lars Leijonborg att man i skolorna måste varna det uppväxande släktet för vänsterpartister som Lars Ohly.

Till borgerlighetens förtret beslutade sig dock regeringen efter stor tveksamhet för att inte gå kravet till mötes. Motiveringen var att kommunismens idé var på utdöende. Med högerns tal om folkhemspolitikens släktskap med Hitler och Stalin i färskt minne förstod man kanske att den tilltänkta kampanjen skulle utgöra ett ideologiskt hot även mot socialdemokratin. En nästan enig dagspress ställde sig bakom regeringens beslut då man inte kunde förneka det politiska syftet med en satsning på antikommunistisk ”information”. (DN gjorde det dock ytterst motvilligt).

Däremot tillsattes en kommitté för att utreda hur man skulle gå vidare med förintelsekampanjen. Närmare hundra remissvar senare bestämdes att en myndighet skulle inrättas direkt under statsmaktens kontroll. Men hos många högskolor och andra organisationer fanns en stor tveksamhet till upplägget, eller för att citera Södertörns högskola: ”Skall forumet kunna fylla sin uppgift, måste dess självständighet på alla vis säkerställas. De frågor det skall behandla är så centrala men samtidigt så känsliga, att projektet rymmer betydande risker. För många kan det ligga nära till hands att tänka på synbarligen likartade satsningar i diktaturer, medan de har svårt att finna paralleller i demokratier. Forumet får inte uppfattas som ’Statens ideologiska institut’.”

Varningarna fick klinga ohörda när remissvaren sammanställdes på kulturdepartementet.

…men om detta må ni icke berätta

Remissinstanserna hade dessvärre fog för sina farhågor. Detta omdöme grundar vi främst på ett studium av Levande historias och Forums egen dokumentation av sin verksamhet på nätet. Men redan organisationsformen inger betänk≥ligheter. Forums uppdrag är alltför smalt. Att bedriva en så specialiserad verksamhet inom ramen för en särskild myndighet är olämpligt; arrangemanget är som” upplagt för politisk styrning. Forum ska inte göra någonting som inte universitet och högskolor redan har kompetens att göra. Det smala uppdraget, med fokus på en specifik händelse i det förflutna, medför en olycklig centralstyrning av skolans historieundervisning; lärarna får alltför detaljerade direktiv om vad de skall lära ut. Och till skillnad från ett universitet eller en högskola med en betydligt bredare verksamhet, kan en liten myndighet med snävt avgränsad funktion läggas ner med en dags varsel – om den inte skulle vara de styrande till behag.

Om man synar den bild av historien som hittills har förmedlats visar det sig att den stolta programförklaringen inte alls håller vad den lovar – tvärtom. Den provästliga tendensen är uppenbar. ”Ondskan” placeras konsekvent utanfö÷r Västerlandets liberalkapitalistiska civilisation. Remissinstansernas och SOU:s förslag om att behandla den västerländska kolonialismens brott, den transatlantiska slavhandeln och liknande har helt enkelt uteblivit i Forums verksamhet. Likaså fattas varje antydan om de jättelika massakrer som under de senaste decennierna har utförts de västliga stormakterna och/eller deras ombud (till exempel i Indokina, Östtimor, södra Afrika, Centralamerika). Utmärkande är med andra ord en påfallande skev och vinklad historieskrivning.

Givetvis kan man inte begära att alla förbrytelser i det gångna skall behandlas, men i Forums verksamhet finns en systematik i förtigandet. Man anar en ovilja att analysera den kapitalistiska samhällsordningen av idag och de stormakter som är dess väktare. Följaktligen osynliggörs de aniskor som har varit och är offer för den västerländska – ännu pågående – imperialismen.

Problemet är inte bara det ensidiga urvalet av fakta, utan också det förenkl›ade sammanhang i vilket de fogas in. Det finns alltsedan 1945 en ständigt pågående debatt om hur nazismen bäst skall förklaras. Forum för levande historia tar entydigt parti för ett perspektiv. Man prövar inte den tolkning som ser ett idéhistoriskt samband mellan nazismens rasistiska idéer och den västerländska imperialismens världsbild. Även det socioekonomiska sammanhanget är höljt i dunkel. I… om detta må ni berätta… sägs ingenting om den fascistiska politikens klasskaraktär; att den värnade om det privata kapitalet och krossade arbetarrörelsen och att den var en konsekvens av det kapitalistiska systemets kris. Därmed blir förståelsen av nazismen – och i förlängningen förintelsen – monolitisk och enkelspårig.

Man ägnar sig alltså åt en ”segrarnas historia” där ett demoniserat Tyskland ses som en världshistorisk anomali, precis som Göteborgs universitet varnade för i sitt remissvar: ”Universitetet vill dock påminna om risken att endast tyskar beläggs med historisk skuld: det finns skäl att påminna om att också andra världskrigets segermakter – liksom andra nationer – bär på en historia av bristande respekt för människovärde (kolonialism med åtföljande utrotningar – mer eller mindre omfattande – av inhemska folk och med återverkningar i till exempel det moderna Afrikas konflikter, Sydostasien, Mellanöstern, den transatlantiska slavhandeln, religiös fundamentalism och så vidare.)”

…om kommunismen må ni dock berätta…

Ämnen som är besvärande för västvärlden har alltså undvikits i Forums verksamhet. Istället har antikommunismen fått ett ansenligt utrymme, trots att detta varken efterfrågades av flertalet remissinstanser eller låg i uppdraget från regeringen. Även om Heléne Lööw och Göran Persson i invigningstalen markerat att förintelsen ska vara Forums utgångspunkt har myndigheten visat sig ha större ambitioner. När Lööw i en intervju i Dagens Nyheter den i juni 2003 får frågan om vad Forum ska syssla med, svæarar hon: ”Samla kunskap, ha seminarier om kommunismens brott och homosexuellas situation från andra världskriget till i dag.” I en intervju i Svenska Dagbladet den 27 januari 2003 markerar Lööw att kommunismens brott är en mycket viktig del av verksamheten. Om man tittar närmare på Levande historias verksamhet förstår man vad hon menar.

De på nätet dokumenterade lärarseminarierna om ”Sovjetkommunismens brott” och ”Att jämföra folkmord” är avslöjande. En enda konkret jämförelse görs: den mellan brott begångna i kommunismens namn och nazismens. (Här syns tydligt den schizofreni som många förintelseforskare hamnar i: å ena sidan menar man att förintelsen är unik, å andra sidan att den är fullt jämförbar med Stalins förbrytelser, vilka enligt somliga rentav överträffar nazismens.) Även Rwanda och folkmordet på armenierna 1915 uppmärksammas något, liksom romerna under andra världskriget, men aldrig Nordamerikas indianer, tasmanierna, kung Leopoldsx Kongo och så vidare.

Flera av dem som under slutet av 1990-talet ivrade för en antikommunistkampanj är knutna till myndigheten och präglar den tydligt. Seminarierna har varit sammelsurier av åsikter och idéer, många hämtade från den vetenskapligt starkt ifrågasatte historikern R. J. Rummel (som tycks mena att det är en anstötlig tanke att källkritikens principer ska tillämpas även på kommunismens historia). Siffror över ”kommunismens offer”, mer eller mindre fantasifulla, bollas i luften som vore de ovedersägliga fakta. Skillnaden mellan kommunismen som ideologi och stalinismens praktik diskuteras inte; i stället sätts likhetstecken dem emellan.

Utgångspunkten är med andra ord att politisk makt är synonymt med den ideologi som makthavaren försöker legitimera sitt handlande med; därmed utesluts redan från början möjligheten till analytisk precision. Med emfas slår man också fast likheterna mellan kommunism och nazism. Vidare påstås revolutioner vara den viktigaste faktorn bakom folkmord, och man upprepar att det är viktigt att inte ”antidemokratiska” krafter får fäste på skolorna. Till detta fogas varningar för ”praktiserad kommunism”. (Ur dokumentation från seminariet Sovjetkommunismens brott. Numera bortplockat från nätet).

Varningarna för ”praktiserad kommunism” kan ta sig olika uttryck. Så föreslogs det till exempel på ett seminarium att vänsterlitteratur som förskönar Sovjet borde rensas ut från skolbiblioteken. Man förordade också att symbolen ”hammaren och skäran” skulle förbjudas på skolorna. Det är ännu oklart exakt vilka böcker som avses och framför allt är det tveksamt om sådan litteratur alls står att finna på svenska skolor. Förslaget ligger dock väl i linje med den politik som just nu tillämpas i Italien: skolböcker som från Berlusconiregeringens horisont har ett ”vänsterperspektiv” håller på att plockas bort och många fruktar att nästa steg är att förbjuda även lärare med ”fel” åsikter. Det första Nationella fronten gjorde efter sin valseger i kommunalvalet i Vitrolles, var just att gå lös på skolbiblioteken för att utmönstra misshaglig vänsterlitteratur.

Att sprida kunskap om våldet och förtrycket i Sovjetunionen är förvisso angeläget. Det bör emellertid göras genom att grymheterna sätts in i ett historiskt sammanhang, inte genom att utgå från en moraliserande konception av ”ondskan”. Bäst lämpade för den uppgiften kan inte gärna vara regeringsdirigerade forskare och byråkrater som använder de sovjetiska folkens tragiska öden för att varna folk att rösta till vänstÆer.

I de upprepade varningarna för den ”praktiserade kommunismen” blir steget mellan stalinism och svensk vänsteraktivism av idag väldigt kort – för att inte säga obefintligt. I Forums verksamhet används kommunism och nazism implicit för att kontrastera vårt oskyldiga kapitalistiska samhälle mot ”de andra”. Den underförstådda slutsatsen blir att så länge vi inte inför dessa ”totalitära” läror är allt frid och fröjd. Hotet mot demokratin anses alltså komma från höger- och vänsterextremister.
Ett sådant budskap borde vara minst sagt kontroversiellt, särskilt i en tid när den nyliberala ordningen allt starkare begränsar politikens utrymme. De senaste åren har expertstyret mer och mer vunnit terräng på bekostnad av folkstyret, till exempel genom avdemokratiseringen av riksbanken 1998. En mängd privatiseringar och avregleringar har urholkat de folkvaldas makt och medborgarinflytandet. Till och med rättssäkerheten smulas sönder i an»titerrorismens namn samtidigt som alltfler fattiga länder bombas till lydnad av de västliga stormakterna. Även om nynazismen är ett problem är det inte den och än mindre extremvänstern som utgör hotet mot demokratin idag – det är helt andra krafter som är i rörelse.

Ett av de argument som vädrats på Forums seminarier är att det finns en alldeles för tolerant hållning gentemot svenska kommunister. Dessa brukar nämligen bagatellisera Sovjetunionens och andra vänsterregimers brott, vilka påstås vara i det närmaste okända i Sverige. Men om det var något som hamrades in i de västerländska medborgarnas sinnen under kalla krigets dagar var det berättelsen om kommunismens ondska. Dessutom fanns det inom den splittrade vänstern under sextio- och sjuttiotalen en levande och stormig debatt där olika uppfattningar om Gulag utgjorde vattendelaren för tusentals aktivister – de som verkligen kan stalinismens historia finns inom det socialistiska lägret.

Det är alltså en lögn att Stalinterrorn har förtigits i den svenska samhällsdebatten; både högern och vänstern har hållit kunskapen levande. Den stora tystnaden i Sverige gäller helt andra förbrytelser. Västmakternas våld under efterkrigstiden – stödet till dödsskvadronerna i Centralamerika, till den sydafrikanska apartheidregimen, till massmördare som Suharto i Indonesien och så vidare – är långt mindre uppmärksammat än förtrycket i Sovjetunionen. Frapperande ofta har de västerländska illdåden begåtts i antikommunismens namn.

Levande historia och den nyfödda myndigheten genomdriver alltså i princip den ”kampanj mot kommunismen” som Lars Leijonborg, Per Ahlmark och Staffan Skott med flera önskade sig vid nittiotalets slut, men som arbetarrörelsen då inte ville befatta sig med på grund av dess tydligt reaktionära innebörd. Idag står arbetarrörelsen inför den situationen att en enstaka kampanj inte blev av men väl ett statens ideologiska inståitut under beskydd av regeringen Persson.

Statens ideologiska institut

Banerförarna för Forum påstår sig ha ambitionen att fördjupa allmänhetens historiemedvetande. Som framgått tyder det mesta på att man i stället kommer att förmedla en delvis falsk och förvriden bild av det förflutna. Därmed motverkas det uttalade syftet att främja mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Urvalet av historiska exempel visar att endast somliga anses vara värda att uppmärksamma, företrädesvis offren för västmakternas fiender. I västerländsk samhällsdebatt finns, som Noam Chomsky så ofta påvisat, såväl värdiga offer som ovärdiga.

Det är givetvis för tidigt att uttala sig alltför kategoriskt om Forum för levande historias kommande verksamhet, och många av de inblandade är engagerade antirasister och duktiga forskare. Säkert finns det angelägen verksamhet på olika nivåer i organisationen, och de ind»ividuella variationerna bland föreläsarna är förmodligen stora.

Vad vi har studerat i första hand är Forums officiella hållning och de övergripande riktlinjer som lagts fram av myndighetens arkitekter. Detta har kastat ljus över motiven till projektets tillblivelse. Eftersom svenska skolbarn är lika kunniga som andra barn i Europa om förintelsen saknas pedagogiska skäl att inrätta en myndighet för att stävja en historielöshet som inte finns. Och även om det vore önskvärt att ytterligare fördjupa allmänhetens kunskaper, ligger det närmast till hands att i det syftet stärka historieämnets status i skolorna. Motiven till myndigheten är helt enkelt politiska.

En uppriktig oro över rasism och segregation har samverkat med socialdemokratins behov av att tvätta bort sin egen rasbiologiska stämpel. Även prestigeskäl har spelat in, främst Göran Perssons önskan att framstå som en moraliskt ansvarstagande statsman av rang. Viktigt är också den kraftiga kritik som” marknadsanpassningen har fått under senare år genom rörelsen för global rättvisa och vänsterns stärkta positioner. Forum kan bidra till makthavarnas strävan att brännmärka systemkritik; alla alternativ till marknadsliberalismen blir möjliga att stämpla som odemokratiska och blodsbesudlade. Genom att uppmärksamma kommunismens brott kan man också i efterhand legitimera IB-affären och åsiktsregistreringen. Möjligen vill Persson dessutom avleda uppmärksamheten från regeringens hårda flyktingpolitik: ett land som har en hel myndighet som ägnar sig åt förintelsen och åt främlingsfientlighet måste rimligen förutsättas ha en generös politik gentemot människor i nöd.

Att kampanjen Levande historia kom till just år 1997 hade sina särskilda skäl. Förutom att hantera vikande opinionssiffror på hemmaplan, måste den svenske statsministern då bemöta den växande kritiken mot Sverige på len internationella scenen. 1996 hade tidigare hemligstämplade dokument i amerikanska arkiv gjrorts tillgängliga för forskningen. Därmed gick det att rekonstruera de ekonomiska förbindelserna mellan Nazityskland och neutrala länder som Schweiz och Sverige. Judiska intresseorganisationer som World Jewish Congress i New York bidrog till att skapa uppmärksamhet kring frågan; syftet var bland annat att spåra tillgångar efter förintelsens offer. De schweiziska bankerna kom snart i skottgluggen, vilket ledde till att Schweiz fick starkt negativ publicitet i internationella media. Landet utsattes även för påtryckningar från USA:s och Storbritanniens regeringar, vilka krävde att schweizarna skulle gå till botten med anklagelserna om samverkan med Hitlers regim. Våren 1997 började strålkastarljuset riktas mot Sverige. Svenska finansmäns förbindelser med Nazityskland debatterades alltmer i USA, särskilt handeln med det guld som nazisterna stulit från judar eller banker i o˘ckuperade länder. För Sveriges regering blev det en angelägen sak att undvika negativ publicitet av den art som hade drabbat Schweiz; projektet Levande historia blev ett sätt att förekomma detta. Det svenska initiativet fick följdriktigt mycket beröm av företrädare från såväl den amerikanska regeringen som World Jewish Congress.

Debatten om Sverige och naziguldet kan dock knappast till fullo förklara att projektet Levande historia permanentades och blev en myndighet. 1997 års händelser är snarare endast en variation på ett mer övergripande tema: EU-inträdet och den därmed förenade anpassningen till de västerländska stormakterna; genom en ständigt pågående provästlig historiekampanj under regeringens vakande öga kan Göran Persson lättare legitimera siÆn USA- och Israelvänliga utrikespolitik. Sveriges stöd till u-länderna i FN har minskat drastiskt det senaste decenniet, och man röstar numera sällan som dem i kontroversiella frågor. Således kritiserar regeringen Persson ogärna de västliga stormakterna och deras klientstater, trots deras ständigt pågående förbrytelser. Hellre tar man till brösttoner mot garanterat ofarliga måltavlor – den längesedan besegrade nazismen, den avsomnade Sovjetkommunismen, och USA:S fiender talibanerna och Saddam Hussein. Allt tyder på att Forum för levande historia medvetet eller omedvetet kommer att legitimera den nya utrikespolitiken.

Det brukar sägas att historia är makt. Att syna historieskrivningen är därför att granska makten. Uppgiften är grannlaga och mer angelägen än på länge.

Daniel Brandell, Martin Linde, Åsa Linderborg

Daniel Brandell är doktorand vid Uppsala universitet.
Martin Linde är historiker vid Göteborgs universitet.
Åsa Linderborg är historiker vid Uppsala universitet.

Från Ordfront 10 / 2003

Död åt judebolsjevismen

– ett bortglömt kapitel om antikommunismen

Myten om att bolsjevismen var en del av en judisk världskonspiration var utbredd i konservativa kretsar under 1900-talets första decennier. Det blev så småningom också en draksådd som gav rika skördar åt nazismen, genom att många antikommunistiska rörelser gav sitt aktiva stöd åt Förintelsen under mytens täckmantel

När de tyska styrkorna invaderade Sovjetunionen sommaren –41 inleddes den avgörande fasen i det vi idag kallar Förintelsen av det judiska folket i Europa.(1) Den utlöstes inte bara för att tyskarna där på sovjetterritoriet stötte på stora judiska befolkningskoncentrationer, eller för att man förde striderna med ett kolonialkrigs hänsynslöshet där den germanska övermänniskan antogs ha rätt – och skyldighet att krossa ”underlägsna” folk och raser.

Kriget i öster var ett kombinerat ideologiskt, geopolitiskt och socialt krig för att förinta sovjetsystemet och kommunismen. Det fördes med (för att använda ett uttryck av Andrés Gerrits) ”en av 1900-talets kraftfullaste myter” som motiv; myten om ”jude-bolsjevismen”.(2)

Under de senaste årens två historiska rannsakningar, av kommunismen och dess förbrytelser samt av Förintelsen och dess förutsättningar i europeisk kristen kultur, har inga beröringspunkter verkat finnas mellan de två: annat än i deras egenskap av två parallella exempel på 1900-talets extremism och folkmord. Den enda kontaktpunkten av annat slag har varit föreställningen (med rötter i den tyska historikerstriden på 1980-talet) att nazismen och dess folkutrotningar i huvudsak var en följd av bolsjevismens terror i Ryssland och kommunismens hot i Centraleuropa och Tyskland efter första världskriget.(3) Men att nazismens ideologiskt uttalade måltavla just var bolsjevismens och kommunismens judiskhet, att det var mot den ”judiska världskonspirationens bolsjevistiska centrum” som Förintelsen släpptes lös, har knappast alls uppmärksammats.(4) Möjligen har en sådan koppling verkat störande, eftersom den komplicerar förståelsen av såväl Förintelsen som Sovjetkommunismen.

RYSK ANTISEMITISM

När de tyska SS-styrkorna trängde österut upptäckte de snabbt att formeln ”Död åt Jude-bolsjevismen!” – alltså likvideringen av partisaner, kommunister och sovjetiska myndighetsrepresentanter, liksom konfiskering av egendom och rensning av städer och byar från motstånd under parollen om att förinta judisk kommunism – var ett oslagbart verktyg; från Estland till Ukraina. Det var, understryker exempelvis Anton Weiss-Went vid avdelningen för studier i Judaism på universitetet i Tartu, just kopplingen judiskt – kommunistiskt som möjliggjorde mobiliseringen av estniska nationalister och högeraktivister för att massakrera Estlands judar efter 1941(5).

John Garrard noterar att när de tyska SS-trupperna lanserade sitt tema om jude-bolsjevismen mottogs de omedelbart av en redan djupt rotad och äldre antikommunistisk antisemitism – med rötter i 20-talets och det tidiga 1900- talets motrevolutionära föreställningsvärldar i det forna ryska imperiet.(6)

Sedan pogromerna på 1880-talet, hade antisemitismen varit ett framträdande tema i försvaret av tsarismen mot liberala, demokratiska, socialistiska och revolutionära strömningar.(7) För den reaktionära Ryska Folkunionen och dess Svarta Hundraden blev Sions Vises Protokoll – de förfalskade handlingarna från en påstådd judisk världskomplott, som producerats av den ryska Ochranan vid tiden för Dreyfus-affären – en bibel mot utmanare som representerade det moderna.(8) Med nederlaget mot Japan och revolutionen 1905, bakslagen i första världskriget och Februarirevolutionen 1917, cementerades tanken på en judisk världskonspiration hos den ryska motrevolutionen. Bolsjevismens maktövertagande och utvecklingen mot inbördeskrig gav demoniseringen av revolutionens olika krafter ett gemensamt och tydligt fokus.

Att flera ledande bolsjeviker var judar är ett faktum, liksom att sovjetregimen innebar en judisk emancipation.9 Visserligen drabbades judar, varav många livnärde sig på handel och småhantverk, i högre grad av bolsjevikernas krigskommunism än många andra etniska grupper. (10) Kampanjerna mot kyrkan och religionen stängde även synagogor och talmudskolor och det judiska socialistpartiet Bund förbjöds i likhet med övriga oppositionspartier. Ändå innebar sovjetmaktens första år dramatiskt förändrade möjligheter för den judiska befolkning som inom det forna tsarimperiet varit förvisade till särskilda territorier, yrken och utsatt för andra särbestämmelser – samt ständigt riskera förföljelse och pogromer. ”För första gången, och under ett ytterst dramatiskt skede i områdets historia”, skriver Gerrits, ”fick judar, eller åtminstone individer som betraktades så, politisk makt.”(11)

20-talets Sovjetryssland såg en uppblomstring av judisk kultur utan like i form av yiddish-kulturen – med skolor, teatrar, tidningar och judiska sektioner – inom det maktägande bolsjevikpartiet. (12) Redan före revolutionen hade Lenin uttryckligen deklarerat att alla restriktioner av judarnas rättigheter skulle avskaffas.(13) I januari 1918 tillsatte sovjetregeringen ett särskilt kommissariat för judiska nationella frågor och sommaren samma år förbjöds i lag alla antisemitiska organisationer och yttringar av antisemitism. (14) Vid tionde partikongressen 1921 nämndes särskilt judarna när ”de nationella minoriteternas rätt till fri nationell utveckling” fastslogs och i vitryska sovjetrepubliken, med största andelen judiska samhällen i Sovjetunionen, upphöjdes yiddish till ett av republikens fyra officiella språk.(15)

ANTISEMITISK KONTRAREVOLUTION

På den motrevolutionära sidan växte samtidigt övertygelsen om bolsjevismens judiska karaktär, i synnerhet bland forna militärer, aristokrater och tsaranhängare som redan tidigare brännmärkt alla opposition med antisemitiska tillhyggen. ”Antisemitism och kontrarevolution var en och samma sak”, sammanfattar André Gerrits.(16) Bland de ”vita” styrkorna distribuerades propaganda och litteratur på temat om den judisk-bolsjevikiska konspirationen, en idé som hade blivit till ”en besatthet” hos många av de vitas ledare och som även drabbade flera av bolsjevismens motståndare på den icke-tsaristiska sidan, som mensjeviker och socialrevolutionärer .(17)

Men föreställningen om bolsjevismen som judisk och det antisemitiskt präglade motståndet mot sovjetregeringen var emellertid inte begränsat till de ”vita” styrkorna. Nicolas Werth ger i ”Kommunismens Svarta bok” ett stort antal exempel på hur motståndet mot bolsjevikregimen från helt andra grupper också ofta formulerades i antijudiska termer. Det kunde handla om arbetarrevolter som i Putilovverken mars 1919 samt i Orel, Briansk och Astrakan under samma vår.(18) Det kunde gälla bondeupproren i Sydryssland och Ukraina där Grigorievs, Machnovs och Zelenys anarkistledda bondearméer svepte fram.(19) Det kunde representeras av Simon Petliuras ukrainska nationalister samt av de upproriska kosackerna i Kuban och vid Don.(20) Werth noterar hur de alla drog i fält bakom slagord som ”död åt de judiska kommissarierna”, men reflekterar inte kring någon vidare innebörd av detta än att arbetare och judar i allmänhet var stadsbefolkning medan de upproriska (med undantag för ett antal arbetarstrejker) levde på landsbygden. (21) Men bara motrevolutionärernas antijudiska pogromer i Ukraina och Sydryssland skördade bortåt 150 000 offer och ”kampen mot judebolsjevismen” fördes från Judenitj i Baltikum till Koltjak i Sibirien.(22) Just det temat – judarnas roll… och själva existens! – var en av inbördeskrigets dominerande motsättningar; där bolsjevikerna i huvudsak försvarade judarna och en judisk emancipation, medan stora delar av motrevolutionen grupperade sig kring antisemitiska föreställningar och lösningar. Även röda arméförband kunde göra sig skyldiga till övergrepp och mord, inte minst Budennitjs röda kosackrytteri. Men, skriver Peter Kenez: ”Medan detta är delvis sant, är det likaså klart att de sovjetiska ledarna var villiga att bekämpa pogromer och bestraffa förövarna. Som ett resultat räknades Röda Arméns offer endast i några få hundra jämfört med de tusentals som slaktades av de vita.”(23) Efterhand drog judarna slutsatsen, skriver Kenez, att trots dess ekonomiska politik och enstaka pogromer från illa disciplinerade röda arméstyrkor, erbjöd sovjetmakten ”störst chans för överlevnad”.(24)

VÄRLDSKONSPIRATIONEN

Också den europeiska antibolsjevismen från tiden kring det ryska inbördeskriget och den tyska revolutionen 1918-19 till åtminstone in i mitten av 20-talet, formulerades ofta utifrån temat om bolsjevismens judiskhet. De ryska tsaranhängare som redan 1918 tvingades till landsflykt i Tyskland bildade ett ideologiskt nav kring vilket den tyska extremhögern efter kejsardömets fall kom att formera sig – och formulera sin världsbild.(25) Inte minst genom naziideologen Alfred Rosenberg, som själv utgjorde en del av denna ryska exilmiljö (han var ursprungligen rysk medborgare som 1918 förenade sig med de tyska truppernas reträtt från Ryssland efter Brest-Litovskfreden.)(26) I den miljön flöt Sion Vises protokoll och föreställningen om bolsjevismens judiskhet samman till den ”judisk-bolsjevikiska världskonspirationen”.

Spartakistupproret i Berlin, den bayerska och ungerska rådsrepubliken – med flera judiska revolutionärer som Rosa Luxemburg, Ernst Toller och Bela Kun på framskjuten plats – tycktes bekräfta bilden av vad som stod på spel.(27) Under sommaren 1920, när den sovjetiska Röda Armén efter Pilsudskis polska anfall trängde in över Polens gränser, sände den polska biskopsstyrelsen en flammande maning om hjälp till den romersk katolska kyrkan, som lästes upp i kyrkor över hela världen: ”Bolsjevismens verkliga mål är världsherravälde. Den ras som har ledningen över bolsjevismen i sina händer, har redan i det förflutna underkuvat hela världen genom guldet och bankerna, och nu, driven av den eviga imperialistiska girighet som flyter i dess ådror, syftar den redan till att slutgiltigt lägga nationerna under sitt härskarok. (…) Bolsjevismens hat riktas mot Kristus och Hans kyrka, i synnerhet eftersom de som är ledare för bolsjevismen i sitt blod bär det traditionella hatet mot kristendomen. Bolsjevismen är i sanning förkroppsligandet och inkarnationen av Antikrist på jorden.”(28)

Genom Sion Vises Protokoll och mängder av liknande dokument som sade sig ”avslöja” förekomsten av en judisk-bolsjevikisk världskomplott, skapades under de första efterkrigsåren en veritabel hetsstämning inom pressen och politiken även i väst. Det brittiska Foreign Office publicerade 1919 en officiell vitbok som fastslog att bolsjevismen hade sitt ursprung i tysk propaganda och utövades av internationella judar med syfte att paralysera näringslivet så att detta kunde köpas upp av judarna.(29) Den ansedda tidningen The Times ägnade samma år stort utrymme åt att diskutera om bolsjevismen kunde tolkas som en judisk hämnd. Men tidningens korrespondent i Ryssland, Robert Wilton, tvekade inte att fastslå att bolsjevikerna var judiska agenter.(30) Sion Vises Protokoll utgavs 1920 på det ansedda förlaget Eyre & Spottiswoode – His (or Her) Majesty’s Printers – och anmäldes positivt av The Times som ställde frågan om nationen utkämpat dessa tragiska krigsår mot den tyska faran bara för att hamna i en ”Pax Judaeica”, vars följder inte skulle bli mildare än kaiser Wilhelms bödlars.(31) Andra stora brittiska tidningar, som The Spectator och The Morning Post inledde formliga kampanjer mot den judisk-bolsjevikiska ”konspirationen gentemot civilisationen” och krävde en Kunglig kommission för att undersöka det världsjudiska ledarskapets förehavanden: ”Vi måste dra ut konspiratörerna i ljuset, riva av dem deras anskrämliga masker och visa världen hur löjliga och ondskefulla och farliga sådana samhällets plågoandar är.”(32) Samma tongångar spreds till Frankrike och de flesta andra europeiska länder där inte bara extremhögern utan även etablerade media, förlag och politiker förde ut konspirationsbudskapen från Sion Vises Protokoll och andra ”avslöjande” dokument.(33)

Men också på andra sidan Atlanten grep paniken omkring sig. Från hösten 1919 började enstaka utdrag ur konspirationsdokumenten spridas i amerikansk press under rubriker som ”Röd Bibel manar till våld” och ”Röda konspirerar för att krossa världen”.(34) Snart duggade larmsignalerna om ett världsbolsjevikiskt maktövertagande tätt. Amerikanska senatsförhör 1919 underströk att bolsjevikrevolutionen leddes av judar.(35) Och tidningsrubrikerna smattrade: ”Trotsky Leads Jew-Radicals to World Rule. Bolshevism only a Tool for His Scheme.”(36) Bilkungen Henry Fords tidning The Dearborne Independent med en upplaga på trehundratusen exemplar, började på hösten 1920 hamra ut temat från Sions Vises Protokoll om klasskampens, strejkernas, fackföreningarnas och bolsjevismens roll i den judiska världskomplotten.(37)

Artiklarna publicerades också i bokform under rubriken The International Jew, boken som i USA trycktes i en halv miljon exemplar, översattes till 16 olika språk och nådde under 20- talet, enligt Cohn, uppskattningsvis flera miljoner läsare(38) – med sitt budskap att bolsjevismen var en produkt av en judisk världskonspiration. Att ett idolporträtt av Henry Ford länge flankerade Hitlers skrivbord var ingen slump. ”Vi ser till Henry Ford som ledare för den växande fascistiska rörelsen i Amerika….. Vi har just låtit översätta och publicera hans antijudiska artiklar. Boken sprids i miljontals över hela Tyskland”, citerades Hitler i amerikansk press.(39)

SVENSK SÄKERHETSPOLIS VARNAR

Även i Sverige fanns, som Mattias Tydén har visat, tidiga föreställningar inom handelns organisationer och i bonderörelsen om att socialism och demokratiska sekulära idéer överhuvudtaget, var något judiskt. ”Låt oss aldrig glömma att liksom socialismen är en judisk uppfinning, så är ock de moderna slagorden frihet, jämlikhet, broderskap, individualism, hela denna störtflod av förvirrade fraser och teorier judarnes verk”, ansåg Bondeförbundets tidning Landsbygden på ledarplats så sent som 1924.(40) Och för tidningen Köpmannen var det självklart att sovjetstaten dirigerades av judar som inte minst var ”de ryska butikernas nya herrar”. (41) Inom den tidiga svenska arbetarrörelsen var det däremot vanligare att förknippa det judiska med bank- och handelskapitalism, inte minst i den populär- och skämtpress, Naggen, Karbasen mfl som riktade sig till de breda lagren.(42)

Med bolsjevikrevolutionen, det ryska inbördeskriget och revolutionerna i Tyskland och Ungern efter världskriget, fick föreställningen om ”judebolsjevismen” fäste även här. I tidningsartiklar, politiska pamfletter och litteratur spreds uppfattningen att den ryska bolsjevismen bars upp av judar och att ”proletariatets diktatur” hade en judisk karaktär. Det var de etablerade förlagen som publicerade böcker som Fords ”Den internationelle juden” (Almqvist & Wiksell 1924)(43), Hilaire Bellocs ”Judarna och vi andra” (Natur & Kultur 1923)(44) eller arbetarliberalen Anton Nyströms böcker ”Judarna förr och nu” 1919 samt ”Polen förr och nu” 1925 där kopplingen bolsjevismen och det judiska var rent självklar.(45)

Bolsjevismens specifikt judiska karaktär bestod, hävdades det, av dess nationslöshet, messianism och tro på apokalypsen. I marxistiska termer uttrycktes det hela ”kommunistisk international”, ”världsrevolution” och ”kapitalismens undergång” – som i första Mosebok, men med andra ord. Den representerade en monoteistisk idé om den enda sanna guden leninismen – och med tanken på det utvalda folket i centrum (det bolsjevikiska avantgardepartiet och proletariatet)… osv. Denna ”judiska anda” hos bolsjevismen var ett uttryck inte bara för gammeljudisk religion utan också för den judiska rasens särdrag, såsom dessa kommit att utvecklas under tidernas lopp.(46) Det kan understrykas att inte alla dessa beskrivningar av judebolsjevismen var hatiskt fientliga, ibland kunde de tvärtom uttryckte en slags ”förståelse”, på temat: ’eftersom det judiska folket, eller rasen, förtryckts så hårt och förvägrats alla rättigheter, är det inte att förvåna att den tagit en sådan gruvlig hämnd som i Ryssland.’(47)

I mer brutal och handfast form överfördes antagligen tanken på ”judebolsjevismen” som fiende, till svensk mark, av Svenska kåren som våren 1919 kämpade i Estland under Martin Ekströms ledning mot bolsjevikerna. Några av kåristerna fortsatte som frivilliga i Vita svenska legionen som kämpade i Judenitj nordvästarmé för att från Estland inta Petrograd hösten 1919. Svenskarna deltog i ockupationen av Pskov där judar och misstänkta röda massakrerades i två månader innan Trotskijs motoffensiv drev tillbaka dom till Narva.848) Att de svenskar som kämpade i svenska legionen eller på Balttyskarnas sida i Lettland fick direktkontakt med föreställningen om bolsjevismen som judisk måste varit ofrånkomligt eftersom just i de balt-ryska gränsområdena ägde många ”vita” pogromer mot judar rum med bolsjevikiska vedergällningar som följd.(49)

En annan kanal var den svenska säkerhetspolisen som genom sitt samarbete med tyska kollegor kunde rapportera från en studieresa till München i november 1921 om hur ledarna för revolutionsförsöket 1919 varit judar som formligen invaderat Bayern och drivits av ett ”gränslöst rashat” att mörda personer ur borgerligheten. ”Det torde näppeligen numera kunna bestridas”, skrev rapportören, ”att det var judar som planlade och ledde revolutionen i Ryssland, Tyskland och Ungern. Detta såväl som det förhållande, att judarna stå i spetsen för arbetet på en tilltänkt världsrevolution, är även bevisat.”(50)

Myten om judebolsjevismen upptogs inte bara inom den svenska borgerligheten, militären och säkerhetspolisen utan kunde få en återklang även i arbetarrörelsen där Arthur Engberg i s-tidningen Arbetet under 20-talets första år kunde brännmärka bolsjevismens påstådda judiskhet med ord som: ”Överallt i ’kommissariernas värld’ möter man juden. Det finns fog för påståendet att proletariatets diktatur i Ryssland i själva verket betyder judens diktatur över ryssen.”(51) I Engbergs antibolsjevism fanns under den perioden inflätat en antijudiskhet enligt ungefär samma tankeslingor som hos Henry Ford och andra – minus, förstås, den fiendskap mot arbetarrörelse i allmänhet som rådde i högerkretsar. För Engberg var bolsjevismens judiskhet snarare ett uttryck för att kommunismen inte hade någonting med den jordbundna nationella svenska arbetarrörelsen att göra.(52)

JUDISKA INFLYTANDET UTPLÅNAS

När pansarkolonnerna rullade in över sovjetterritoriet 1941 och Einzatsgruppen tillsammans med lokala hjälppoliser och frivilliga inledde sin klappjakt på ”judebolsjeviker”, påbörjades i verkligheten andra akten av det drama som inletts drygt tjugo år tidigare. Den tyska nationalsocialismen och Tredje Riket utgjorde den ideologiska och materiella brygga som förband motrevolutionens antisemitiska antisocialism från det ryska inbördeskrigets dagar, med det europeiska korståget mot Sovjetunionen. Stora delar av den opinion som i början av 20-talet hade tagit till sig myten om den judebolsjevikiska världskonspirationen hade efterhand fått andra skräckvisioner att oroa sig över.

Den tyska nazismens frammarsch mot slutet av 20-talet med växande nationalistiska diktaturhot i flera europeiska länder blockerade den antisemitiska sidan av antibolsjevismen inom den demokratiska borgerlighet som inte accepterade klappjakt på judarna. Tidningen The Times hade redan 1921 publicerat en artikel som avslöjat Sion Vises Protokoll som förfalskning och 1927 svor sig Henry Ford fri från sin egen bok och The Dearbornes kampanjer.(53) I sammanhanget bör heller inte Stalins maktövertagande i Sovjetunionen, som mot slutet av 20-talet rensade ut många av de ledande judiska bolsjevikerna och avskaffade de judiska partisektionerna nonchaleras.(54) ”Judebolsjevismen”, framstod inte längre som så judisk och Stalins socialism ”i ett enda land” blev alltmer nationellt rysk.

Men sådden var i jorden och den tyska nationalsocialismen garanterade att ingenting glömdes. Vid Hitlers maktövertagande hade redan trettiotre tyska upplagor utgivits av Sion Vises Protokoll(55) och inom stora delar av den tyska medelklassen var sambandet judiskt-bolsjevikiskt fastslaget.(56) När Tredje Rikets tryckpressar på 30-talet började pumpa ut konspirationslitteraturen om judebolsjevismen i nya och än större massupplagor fanns rika källor att ösa ur.(57) Och även om förlagen utanför Tredje Riket nu inte alltid var kungliga eller väletablerade, kunde standardverk som Herman Fehsts ”Bolsjevism och judendom” från 1934 nå läsare som lätt kunde övertyga sig om verkens förankring i till synes digra undersökningar och avslöjande dokumentationer som utförts bara ett decennium bort av då högst respekterade personer och institutioner.(58)

Med Förintelsen i öster förverkligades inte bara det program som motrevolutionens antisemitiska krafter uppställt under det ryska inbördeskriget. Bakom myten om den judiskbolsjevikiska världskonspirationen utrotades också verklighetens starka judiska inslag i den central- och östeuropeiska socialismen. Om det nazistiska korståget misslyckades med att besegra Sovjetunionen skördades samtidigt en närmast total seger mot den judiska socialism som gick upp i Auschwitz rökar. Innebörden av det för såväl världspolitiken som socialismen, återstår att söka.

Håkan Blomqvist

Från Röda Rummet 1/2002. Artikeln är tidigare publicerad i Tidskriften Arbetarhistoria Nr 4, 2001

Noter

1 Det var först när Wehrmacht invaderade Sovjetunionen som mördandet av judar blev ”massivt och systematiskt”, understryker exempelvis John Garrard i artikeln ”The Nazi Holocaust in the Soviet Union: Interpreting Newly Opened Russian Arhives, East European Jewish Affairs vol 25, no 2, winter 1995 s 3f. Det var där tyskarna fann ”ett stort antal offer och även villiga kolloboratörer, särskilt i Litauen och Ukraina.” ibid

2 Gerrit, André ”Antisemitism and Anti-communism: The Myth of ’Judeo-Communism’ in Eastern Europé”, East European Jewish Affairs vol 25 no 1, summer 1995 s 49 “Kampen mot ‘judisk bolsjevism’, förstörelsen av Sovjetunionen och utrotningen av Europas judar /var/ för naziregimen oupplösligt sammantvinnad till den grad att de utgjorde en och samma målsättning”, menar Enzo Traverso i Understanding the Nazi Genocide. Marxism after Auschwitz London 1999 s 105

3 För den tyska historikerstriden, Historikerstreit, 1987 se bl a Knowlton, J och Cates T (ed) Forever in the shadow of Hitler? Originaldocuments of the Historikerstreit Atlantic Highlands 1993. En aktuell diskussion kring Ernst Noltes tolkning utgörs av brevväxlingen mellan Nolte och dennes kritiker Francois Furet i Furet Francois, Nolte Ernst Fascisme et communisme Plon (Paris) 1998 I den svenska politiska debatten kring de historiska rannsakningarna har debattörer som Staffan Skott gjort sig till tolk för uppfattningen ”Utan Lenin hade vi inte haft någon Hitler”. Expressen 16/11 1998

4 Några av invändningarna mot Daniel Goldhagens Hitler’s Willing Executioners har just kretsat kring dennes bristande uppmärksamhet på kopplingen antisemitism-antikommunism. ”Då de studerat Hitlers antisemitiska tirader har flera historiker, bortsett från Goldhagen, slagits av det faktum att hatet mot judarna nästan alltid är kopplat till hatet mot kommunismen”, skriver historikern Dominique Vidal i en kritik, Le Monde Diplomatique October 1998 www.monde-diplomatique.fr /en/1998/10/14vidal.html

5 Anton Weiss Went Preconditions for the Holocaust: Estonian Jews and the ‘Judeobolshevik’ Myth, föredrag vid 3rd Conference on Baltic Studies in Europe, Södertörns Högskola 17 juni 1999

6 ”Den tyska armén och SS förde med sig känslor av extrem fientlighet mot ’judisk bolsjevism’ och de igenkände snabbt ett liknande synsätt bland många av judarnas grannar på ockuperat sovjetiskt territorium”. Garrard ibid

7 En grundlig studie av de antijudiska pogromerna i Tsarryssland och deras funktion som verktyg mot oppositionella krafter, utgörs av Klierand John D och Lambroza Shlomo ed. Pogroms. Anti- Jewish Violence in Modern Russian History. Cambridge University Press 1992. Hur den “judiska bolsjevismen” blev den ryska extremhögerns främsta måltavla under mellankrigstiden analyseras av Laqueur, Walter Black Hundreds: The Rise of the Extreme Right in Russia New York 1994

8 Historien kring protokollens tillkomst, spridning och användning har undersökts av Cohn, Norman Warrant for Genocide. The myth of the Jewish world-conspiracy and the Protocols of Elders of Zion New York 1967

9 I den omfattande litteraturen om judarna i Sovjetunionen utgör Gitelman Zvi Y Jewish Nationality and Soviet Politics. The Jewish sections of the CPSU, 1917-1930 Princeton New Yersey 1972, en balanserad och detaljerad framställning av perioden före den stalinistiska reaktionen. Enligt Gitelman var bolsjevikerna den falang av den ryska socialdemokratin där judar innehade förhållandevis få ledande poster. Ändå var sex av den bolsjevikiska centralkommitténs tjugoen ledamöter 1917 judar och på partikongresserna 1917 och 1922 var mellan femton och tjugo procent judar. Ibid s 106. Se också Leonard Schapiros ”The Role of the Jews in the Russian Revolutionary Movement” The Slavonic and East European Review, XL 1960.

10 Enligt Cohn ibid s 122 var mer än en tredjedel av den judiska befolkningen i Sovjetryssland på 20-talet utan medborgerliga rättigheter mot 5-6 procent av den icke-judiska befolkningen. Tillhörighet till den forna aristokratin och bourgeoisin diskvalificerade under dessa år från medborgerliga rättigheter.

11 Gerrits ibid s 60

12 Gitelman s 321ff I sin vidräkning med stalintidens anti- Semitism; Stalin against the Jews New York 1994, beskriver Arkady Vaksberg den judiska emancipationen under bolsjevikregimens första år vid makten: ”Där var ett häpnadsväckande antal judar (…) i jämförelse med andelen judar i det förrevolutionära Rysslands politiska liv, det vill säga bara två eller tre år tidigare. Och den enorma och fullständigt oväntade förändring var så slående, så uppenbar, att den skapade en förvrängd uppfattning om judarnas verkliga roll i regeringskretsarna, en förvrängning även bland de fördomsfria, och ett behov bland de fördomsfulla att vända detta nya fenomen i rysk historia till något negativt.” ibid s 24

13 Rubin, Ronald I The Unredeemed: Antisemitism in the Soviet Union Chicago 1968 s 61

14 Dekret mot antisemitism 27/7 1918, refererat i Lindgren, Stefan, Lenin Stockholm 1999 s 182

15 Rubin ibid s 62

16 Gerrits ibid s 65

17 Cohn ibid s 121

18 Werth, Nicolas ”Un état contre son peuple. Violences, répressions, terreurs en Union soviétique” i Courtois, Stéphane (ed) Le livre noir du communisme Paris 1997 s 99f

19 Werth s 109f

20 Werth s 114

21 Werth s 109

22 Peter Kenez ”Pogroms and white ideology in the Russian Civil War” i Klierand, Lambroza ibid s 293 ff. Enligt Kenez dödades tio procent av Ukrainas judiska befolkning, ibid s 302. Den judiska forskaren Benjamin Pinkus anser att siffran för Ukraina kan vara 75 000 dödade i 2000 pogromer. Siffrorna över det totala antalet offer för motrevolutionens antisemitiska pogromer 1918-20 tycks mycket svåra att fastställa. ”De enorma massakrer mot judar som nazisterna genomförde”, skriver Cohn, ”har överskuggat allt som ägde rum tidigare, så att få människor nu känner till förspelet som ägde rum i Ryssland mellan 1918 och 1920.” Cohn ibid s 123

23 Kenez ibid s 301

24 Kenez ibid. För en ledigt skriven skildring av den judiska socialismen och bolsjevismen i Östeuropa och Ryssland, se Salomon Schulmans Jiddischland. Bland rabbiner och revolutionärer Nora 1996

25 Cohn s 128 ff

26 Cohn s 194

27 I den ungerska rådsrepubliken 1919 utgjordes bortåt trettio av de fyrtioåtta folkkommissarierna av judar eller socialister med judisk bakgrund, hävdar William McCagg jr som undersökt Ungerns urbana revolution, citerat i Gitelman ibid s 106

28 citerat efter Cohn s 164f

29 Cohn s 150f

30 ibid s 151

31 ibid s 152f

32 ibid s 155

33 ibid s 165ff

34 The Public Ledger I Philadelphia, oktober 1919, citerad av Cohn s 156

35 Cohn s 158

36 Chicago Tribune 19/6 1920 citerad av Cohn s 156

37 Cohn s 158 ff

38 ibid s 162

39 Chicago Tribune, citerad av J R Carlson ”Under Cover”, New York 1943 s 210, återgivet av Cohn s 162.

40 Tydén, Mattias Svensk antisemitism 1880-1930 Uppsala Multiethnic Papers 8, Uppsala 1986 s 45

41 Citerat av Tydén, ibid s 42

42 Se den monumentala undersökningen av Lars M Andersson En jude är en jude är en jude Lund 2000

43 Henry Den internationelle juden Stockholm 1924

44 Belloc, Hilaire Judarna och vi andra. En gammal konflikt och dess lösning Stockholm 1923.

45 Nyström, Anton Judarne förr och nu, samt Judefrågan i östra Europa och dess lösning Stockholm 1919, Nyström, Anton Polen förr och nu. Skildringar ur Polens historia från statens grundläggning till 1925 Stockholm 1925

46 Typexemplet är kapitlet ”Är det judiska Kahal det moderna Sovjet?” i Ford s 190ff samt ”Den all-judiska prägeln på det röda Ryssland” ibid s 248ff

47 Se exempelvis Hilaire Belloc som menade att ”grund finnes för påståendet att denna komplott av judar mot det gamla ryska samhället var tillkommen som hämnd av en förtryckt ras. Däri ligger en god del sanning. Säkert är att de flesta av de judar, som efter revolutionen fingo makten i de ryska städerna, törstade efter hämnd på den ryska statskroppen lika häftigt som vilket annat förtryckt folk som helst önskat sina förtryckares fördärv.” Belloc s 110. Även Nyström 1919 s 264 som menar att ”hämnd för flydda tiders judeförföljelser i ej ringa mån låg bakom denna judarnes aktivitet för omstörtningen af Ryssland o. a. kristna stater”.

48 Ericson, Lars Svenska frivilliga. Militära uppdrag i utlandet under 1800- och 1900-talet Lund 1996 s 188f

49 ibid

50 ”Iakttagelser och rön under en vistelse i Tyskland november månad 1921” Lista 5, Handlingar rörande Övetståthållarämbet. Krimavd. 6 roteln. Sakdossier. RA

51 Arthur Engbergs ledare i s-tidningen Arbetet 12 mars 1921.

52 För en undersökning av Engbergs syn på bolsjevismen och det judiska se Blomqvist, Håkan Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg Stockholm 2001

53 Cohn s 155 och 161

54 Gitelman s 443ff

55 Cohn s 138

56 Angående den tyska medelklassens förhållande till antisemitismen se Cohn s 137ff och 173ff

57 André Gerrits pekar på det väldiga antal titlar kring bolsjevismen som judiskt hot, vilka utgavs under 20- och 30-talet i Tyskland och på andra håll. Ibid s 54

58 Fehst, Herman Bolsjevism och judendom utgavs i en förkortad upplaga på svenska av Svea Rikes förlag Stockholm 1935, och utgör en aktualiserad kvasivetenskaplig provkarta på 20-talets antisemitiska konspirationsmyt.

Den röda rosetten – om den internationella socialdemokratins historia

Vad är socialdemokratin? Vilka är dess rötter, socialt, historiskt? Har den någonsin varit revolutionär? Det är några av de frågor jag skall försöka besvara i denna artikel. Den tes jag driver är att socialdemokratin aldrig varit en revolutionär rörelse. Den har inte »blivit reformistisk». Den har alltid varit en reformistisk strömning inom arbetarklassen med en specifik målsättning. Den skiljer sig från den kommunistiska rörelsen, inte bara genom sina medel (reform i stället för revolution) utan också genom sina mål, eller rättare sagt: genom sin föregivna mål Tvärtemot vad man föreställer sig är socialdemokratin inte en rörelse som urartat, den är en deformerad rörelse, en rörelse som redan från födseln hade sina defekter, sina missbildningar.

Låt oss därför börja med att gå tillbaka till det ögonblick när fröet sattes i jord, låt oss göra en historisk tillbakablick för att finna själva roten till det socialdemokratiska trädet. När vi undersökt denna rot kan vi också förklara de betingelser som måste råda för att det skall växa, vilken mylla som behövs, vilka samhälleliga betingelser som ger socialdemokratin näring. Det är utifrån denna utgångspunkt som vi också kan förklara själva växandets process, den historiska utvecklingen. Min utredning kommer därför att försiggå i tre stadier: i det första undersöker jag socialdemokratins historiska rötter och klarlägger dess funktion, i den andra undersöker jag de samhälleliga betingelserna för socialdemokratins uppkomst, i den tredje avdelningen, slutligen, undersöker jag den internationella socialdemokratins historia i stora drag. Vissa faktorer lämnas medvetet utanför undersökningen; det gäller ex. vis de konkreta styrkeförhållanden mellan klasserna som krävs för en framgångsrik socialdemokratisk rörelse. Dessa faktorer undersöks i ett annat sammanhang.

I. Exemplet Louis Blanc

År 1840 utkom det i Paris en liten tunn broschyr. På titelbladet stod det Organisation du travail – »Arbetets organisation». Den hade skrivits av en 29-årig advokat och journalist vid namn Louis Blanc.

Det var en av de många hundratals broschyrer som vid denna tidpunkt såg dagens ljus i Paris och som alla behandlade »den sociala frågan» dvs den ökade massfattigdomen som följde i kapitalismens spår. Hur kunde man förklara att fattigdomen ökade samtidigt som produktionen steg explosionsartat? Varför blev vissa allt rikare medan de redan fattiga fick det sämre? Vad kunde man göra åt situationen? Vart skulle den leda? Vad innebar egentligen de rörelser som börjat inom den nya klassen, proletariatet? Det var några av de frågor som ältades i dessa broschyrer. Alla tycktes ha en åsikt i frågan. Präster och poeter, hantverksgesäller och adelsmän, specerihandlare och börshajar – alla debatterade »den sociala frågan».

Det var något särskilt med Louis Blancs broschyr, något som gjorde att samtiden ställde den framför alla dess konkurrenter. Den trycktes om i ständigt nya upplagor. Under åren fram till 1848 utkom den inte mindre än fem gånger enbart i Paris. Den översattes till främmande språk och idéerna fördes ut över hela Europa, (l) »Arbetets organisation» blev ett slagord som hördes på gator och torg; det ekade mellan husväggarna vid demonstrationer; i de litterära salongerna diskuterade man termens innebörd; den fångades upp av följetongsförfattarna och gatusångarna. Kring Louis Blanc flockades snart en brokig skara liberala journalister, folkligt-radikala författare, småborgerliga teoretiker. Men han vann också anklang hos en del av den parisiska arbetarklassen, särskilt dess mest aktiva och intellektuellt vakna del, hantverkarna. På några få år byggde Louis Blanc upp en stark arbetar- och småborgarrörelse kring sin bok.

I dag är Louis Blanc närmast okänd. Det har rått en hundraårig tystnad kring hans person. Hans lilla broschyr har aldrig tryckts om efter 1848. Han har knappast utövat något direkt inflytande på den senare arbetarrörelsen. Varför då ta upp denna kuriösa figur som verkar har fört endast dagsländans liv? Varför inte låta honom ligga begraven bland de andra hundra broschyrförfattarna från 1840-talet. Svaret kommer att ge sig när vi går igenom Louis Blancs teori och praktik, hans ideologiska uppfattning och hans praktiskt-politiska handlande. Vi kommer då att se att vi i Louis Blanc har funnit en närmast ren form av den socialdemokratiska ideologin och praktiken, ett slags »ur-socialdemokrat». Utifrån exemplet Louis Blanc blir mycket i den moderna socialdemokratin begripligt.

Arbetets organisering

Louis Blancs utgångspunkt var att kapitalismen skapade en ständig undersysselsättning av arbetskraften och att profiten berodde på de låga löner som hängde samman med denna undersysselsättning. Kapitalismens grövsta synd var inte att den sög ut arbetskraften utan att den vägrade använda sig av arbetskraften. Kapitalismen berövade ständigt arbetarna »rätten till arbete». (Vid sidan av parollen om arbetets organisation blev denna term, »rätten till arbete», ett av hans flitigast brukade slagord).

För att återge arbetarklassen dess existens och rätt till arbete, krävde Louis Blanc en omorganisering av hela arbetsprocessen. Konkurrensen mellan enskilda kapitalister skulle avskaffas. och därigenom jakten efter profit. Arbetarna skulle få medbestämmande över produktionen. Företagen skulle drivas gemensamt av arbetarna och arbetsköparen utan att privatäganderätten i sig upphävdes. Varje arbetslag skulle omvandlas till en »association» av producenter, vilken själv utsåg sin arbetsledning. Om denna organisering av arbetet ägde rum skulle kapitalismen avskaffas. Alla skulle få full sysselsättning. Alla de forna orättvisorna skulle avskaffas. Blanc skiljer här mellan fyra stadier i historien. Först kom slaveriet, sedan livegenskapen och därefter det stadium som nu rådde, löneslaveriet. Detta stadium skulle avlösas av att lönearbetaren blev – »medarbetare» (asocie). Detta stadium kallar Louis Blanc för »socialism», som i hans mun sålunda inte innebär en omorganisering av hela samhället, utan endast i en omorganisering av själva arbetsprocessen (frågor som ägandeförhållanden, distribution, planekonomi etc tar Blanc överhuvud taget inte upp).

Staten – »de fattigas bankir»

Men hur skulle denna organisation av arbetet ske? Vilka medel skulle man använda för att nå denna »socialism»? Blanc avvisade skarpt varje tanke på att man skulle använda våldsamma medel, på att nå målet genom en revolution. Han trodde i stället starkt på sin och sina anhängares övertalningsförmåga och på exemplets makt. Här tilldelade han staten en avgörande roll. Staten skulle vara arbetarklassens verktyg för att omorganisera arbetet. Den stod, enligt hans uppfattning, utanför produktionen och var en medlande makt. Visserligen utnyttjades den i den konkreta situationen av kapitalisterna. Men det berodde på att endast bourgeoisin hade politiskt inflytande. Detta inflytande skulle arbetarna tillkämpa sig. Den ekonomiska reformen var målet, men för att nå dit måste man först reformera staten. Därför skulle man börja med att kämpa för allmän rösträtt. Om man fick igenom detta krav skulle staten ändra karaktär. Den skulle inte längre vara ett redskap i bourgeoisins händer. Tvärtom skulle arbetarna erövra staten eftersom man utgjorde majoriteten i national. Man skulle upprätta ett eget parti, vilket skulle komma till makten genom val. Därefter skulle det börja omorganisera arbetet, genomföra socialismen. »Det proletariatet saknar fås m frigörelse är arbetsverktygen och det är statens uppgift att ge dem till arbetarna. Om vi måste definiera staten, då säger vi: Staten är de fattigas bankir.»

När staten demokratiserats skulle den också motverka rörande misstänksamheten och avogheten mellan de olika klasserna. I stället skulle en stark »solidaritet» – ett nyckelord hos Louis Blanc – råda mellan olika klasser och inom samhället som helhet. Alla skulle behärskas av en god vilja. Samhället skulle värna om alla, ge dem »trygghet» och befrämja »jämlikheten» – en gammal paroll från den stora i evolutionen 1789.

Hur tänkte sig då Louis Blanc att omorganiseringen skulle ske nu när staten blivit de fattigas bankir och samhället fått en så harmonisk prägel?

Blanc menar att staten aktivt skall gripa in i det ekonomiska livet. Den skall inte med våld expropriera de kapitalistiska företagen eller försöka tvinga på de kapitalistiska företagsägarna någonting de inte vill ha. I stället skall staten upprätta egna mönsterföretag. »nationalverkstaden), som skall tjäna som en modell för den ekonomiska omorganiseringen. Dessa skulle samtidigt motverka undersysselsättningen. Vissa ekonomiska företag i nyckelpositioner skulle visserligen köpas upp av staten (ej exproprieras) – Blanc nämner uttryckligen posten, järnvägarna, gruvorna – men i övrigt skulle företagen lämnas kvar i privat ägo.

Nationalverkstäderna blir i stället hävstången i den vidare utvecklingen. De bästa arbetarna i landet dras till dessa verkstäder, där de har möjlighet till en friare utveckling och där de får vara med och bestämma. Kapitalisterna får nöja sig med den undermåliga arbetskraften. Nationalverkstäderna blomstrar och kapitalisternas företag vissnar. Antingen tvingas de senare lägga ner sin verksamhet (då köper staten upp dem) eller också följer man nationalverkstädernas exempel och omorganiserar arbetet. Sakta men säkert försvinner de kapitalistiskt skötta företagen. Till slut blir varje företag »socialistiskt» och då har också »socialismen» förverkligats.

Detta är Louis Blancs tankar i sammandrag. (2) Hur ser då hans praktiska handlande ut? Hade han någonsin möjlighet att pröva sina idéer i praktiken?

Louis Blanc och verkligheten

När broschyren kom ut 1840 hade Frankrike skakats av flera proletära uppror. (1832, 1834, 1839, 1840). De hemliga kommunistiska sällskapen i Paris hade upplösts eller krossats av ordningsmakten och den proletära ledaren Auguste Blanqui satt i fängelse. Dessa nederlag för de revolutionära strävandena skapade desillusion inom arbetarklassen. Den väg Louis Blanc föreslog verkade vara ett alternativ, en möjlighet att genom lagliga medel nå de framgångar man inte kunnat nå genom konspirationer och uppror. Slagord som »arbetets organisation» och »rätten till arbete» appellerade till arbetarklassen, inte minst i ett skede då det fanns en omfattande överbefolkning i städerna. Med hjälp av sina anhängare kunde Louis Blanc nu starta en politisk verksamhet inom arbetarklassen och småbourgeoisin. Han startade tidningen La Reforme (1834) och bildade det s k socialdemokratiska partiet – han kallade det så för att markera att han ville nå socialismen med »demokratiska medel»; han använde också just uttrycket »socialism» för att markera att han tog avstånd från de kommunistiska sällskapen.

I och med februarirevolutionen 1848 fick Blanc och hans anhängare den chans man väntade på. Nu fick han möjlighet att testa sina idéer i praktiken. Låt oss följa Louis Blanc från idéernas sfär till handlingens hårdtrampade mark!

Frankrike hade upplevt flera tidigare revolutioner. Den senaste hade varit julirevolutionen 1830. Den hade inte lett till de avsedda målen. Den regim som slutligen växte fram var en ny dynasti, där Louis Philippe, »borgarkungen», styrde tillsammans med en fraktion av borgarklassen, finanskapitalet. Utanför de härskande skikten stod inte bara proletariatet utan också bönderna, hela småbourgeoisin och betydande sektorer av industribourgeoisin. De strävade i stället efter en ny revolution. Den gemensamma nämnare som kunde appellera till dessa olika klasser var parollen om den demokratiska republiken, en statsform som kunde ge dem ett visst inflytande genom allmänna val. Agitationen för detta mål drevs allt mer intensivt under 1840-talet. Slutligen kulminerade agitationen i flera reformbanketter i slutet av 1847 och början av det nya året. Agitationen underlättades också av den ekonomiska och finansiella kris som drog in över landet i början av det nya året.

I slutet av februari var det så dags. Efter några demonstrationer och upplopp i Paris tvingades kungen att avgå och en ny provisorisk regering tillsattes.

Hur långt skulle man nu gå? Den nya regeringen visade redan från början stor räddhåga och stor försiktighet. Ännu tre dagar efter revolutionens seger hade man inte proklamerat republiken. Bourgeoisin strävade efter en kompromiss med finanskapitalet. Om man proklamerade republiken skulle det kanske stötas bort. Bourgeoisin skulle då tvingas in i en allians med proletariatet som man inte ville ha.

Det var proletariatet i Paris som spelat den aktiva rollen i revolutionen. Vid gatustrider och demonstrationer avgörs alltid utgången av de grupper som är störst och genom sin aktivitet kan lamslå de andra klasserna. Men när revolutionen väl segrat kommer andra klasser att få dominansen, de som håller äganderätten över produktionen och sålunda kan utöva störst påtryckningar på den provisoriska regeringen. Den nya franska regeringen hamnade mellan två krafter som arbetade med olika medel. Å ena sidan proletariatet som kunde göra sitt inflytande märkbart så länge frågorna avgjordes vid demonstrationer, strejker och gatustrider. Å andra sidan finanskapitalet och industribourgeoisin som strävade efter lag och ordning och ville ha tillbaka arbetarna i den gamla rollen igen. Arbetarna strävade efter en utsträckt revolution medan bourgeoisin ville ha snabbast möjliga förlossning utan att för den skull framkalla missfall.

Den röda rosetten

Under den första tiden kunde proletariatet ännu påverka den nya regeringen. Den 25 februari tvingade man den an proklamera republiken genom att hota med en ny revolution. Man tvingade också igenom att den provisoriska regeringen fick några representanter från proletariatet vid sidan av bourgeoisin. Dessa representanter blev Louis Blanc och arbetaren Albert.

Men detta betydde naturligtvis inte att den provisoriska regeringen representerade två klasser. Den representerade bourgeoisins samlade intressen. Men för att rädda dessa långsiktiga intressen tvingades man till vissa eftergifter för arbetarklassens dagsintressen. Styrkeförhållandena var givna och låg helt till bourgeoisins fördel. Man kan illustrera dessa genom att peka på »flaggstriden». Arbetarna krävde att deras fana, den röda fanan, skulle erkännas som revolutionens symbol. Bourgeoisin fasade: Detta skulle ju spräcka folkets front! Vad var det nu för fel på trikoloren med dess vackra färger? Den ville man inte släppa! Som en kompromiss beslöt man dock att – fästa en röd rosett vid trikolorens fanstång. Det anger styrkeförhållandena i 1848 års franska revolution.

Det var också så som Louis Blanc och Albert fungerade i den provisoriska revolutionära regeringen – en röd rosett fastknuten vid bourgeoisin. De var regeringens kontaktmän med arbetarklassen. De blev de främsta instrumenten för att passivisera arbetarna och tvinga dem tillbaka till fabrikerna.

Det skedde genom nationalverkstäderna. Som en eftergift till kraven på en »social republik» beslöt regeringen att tillsätta en speciell utredning, Luxemburgkommissionen, för att studera »arbetarfrågan». Den skulle försöka finna en lösning på frågor som arbetslösheten och arbetarnas medbestämmande i produktionen. För att kommissionen skulle bli så bred och representativ som möjligt satte man dit representanter för både arbetsköparna och arbetarna och dessutom några »neutrala experter». Ordförande i kommissionen blev Louis Blanc. Det var en gest från den provisoriska regeringens sida ’-r och ingenting mer än en gest. Kommissionen fick mycket begränsade funktioner – ingen egen beslutanderätt eller egen budget. Den skulle endast vara en undersökningskommission som »objektivt» skulle undersöka olika förslag och lägga fram lösningar inför regeringen för vidare beslut.

Kommissionens främsta uppgift blev att försöka få bort arbetarna från gatan igen. Enigheten i »det demokratiska lägret» fick inte hotas genom några specifikt proletära krav. Vad skulle hända med revolutionen om arbetarna gick i strejk mot de arbetsköpare som stödde den provisoriska regeringen? Och hur skulle småbourgeoisin reagera inför alla demonstrationer? Stötte man dem inte ifrån sig om man uppträdde för offensivt?

Det menade Louis Blanc och hans anhängare. Den harmoni. den solidaritet och den trygghet de drömt om hade inte förverkligats. Klasskampen inte bara fortsatte – den intensifierades också för varje dag. Allt oftare fick Louis Blanc avbryta kommissionens sammanträden, skynda från slottet i Luxembourg-trädgården och ge sig ut på arbetsplatserna eller boulevarderna för att tala arbetarna till rätta. Tålamod, tålamod – det var hans nya paroll. Lugnt och sansat förklarade han för de strejkande eller demonstrerande arbetarna att man nu nått det första delmålet – den demokratiska republiken. Nu skulle staten gripa in i produktionen och genom sitt goda exempel visa att socialismen var överlägsen kapitalismen. Att strejka och bråka i det läget kunde endast tjäna kontrarevolutionens intressen. Var det måhända inte utländska agitatorer bakom? Polisagenter? Louis Blanc uppmanade arbetarna att avbryta strejkerna och inställa demonstrationerna. Man fick ta en reform i taget. Låt nu kommissionen komma med sitt betänkande, så får vi fatta beslut sedan!

Louis Blancs inflytande över arbetarna var såpass stort att han ofta blev åtlydd. Han kunde återvända till kommissionen och fila vidare på sina idéer om nationalverkstäderna.

Nationalverkstäderna upprättas

Slutligen beslöt också regeringen att upprätta dessa nationalverkstäder. Det var en åtgärd som väckte uppmärksamhet över hela Europa och även – det skall erkännas – bestörtning inom bourgeoisin. Många ledande borgerliga ideologer inom och utom Frankrike blev oroliga. Lekte man inte med elden? Men snart lugnade man sig. Nationalverkstäderna blev inte alls vad Louis Blanc hade tänkt sig. De blev inga redskap för socialismen. De påskyndade inte arbetarnas övertagande av produktionen. De bidrog inte ens till någon »arbetets organisation». I stället svalde de endast en del av undersysselsättningen i Paris. De arbetslösa, som varit ett ständigt orosmoment. sattes i nationalverkstäderna – de hamnade i enorma fabriker där de tvingades utföra monotona och meningslösa arbeten till låga priser. Dessa nationalverkstäder fyllde endast en funktion: Att hålla arbetarna borta från Paris gator (för säkerhets skull lade man också nationalverkstäderna ute på landsbygden). Många av medlemmarna i arbetslöshetsarméerna och trasproletariatet utbildades i nationalverkstäderna till extra ordningsvakter De blev en styrka som kunde sättas in mot demonstrerande arbetare. Nationalverkstäderna blev på detta sätt ett effektivt instrument för att minska den sociala oron, få bort arbetarna från gatorna.

Slagkraften i Parisproletariatets kamp minskade också. T»* proletära angrepp mot den provisoriska regeringen i mars och april misslyckades. Den nationalförsamling som samlades i början av maj fick en stabil borgerlig majoritet. Det blev signalen för en motoffensiv från bourgeoisins sida. Arbetsministeriet drogs in och alla offentliga möten och demonstrationer förbjöds. Den 22 juni blev det slut på arbetarnas tålamod. De gick till kamp igen och försökte nu genom ett direkt uppror mot bourgeoisin återvinna den förlorade marken. Upproret slogs ned av inkallad militär under general Cavaignac. 3000 arbetare massakrerades och 15.000 slogs i bojor. Därefter krossades arbetarnas organisationer – både de revolutionära och de reformistiska. Junimassakern blev också den första spiken i den borgerliga republikens kista. Frankrike slog nu in på den väg som skulle leda fram till statskuppen i december 1851, vilken upprättade en bonapartistisk diktatur i landet.

När Parisproletariatets uppror krossats stängdes också nationalverkstäderna. De hade fyllt sin uppgift. Louis Blanc fick också gå – han hade gjort sin plikt. Han hade givit den franska bourgeoisin det masstöd den inte själv kunde uppbringa – han hade givit bourgeoisin den kraft som behövdes för att välta julimonarkin över ända. Regeringen hade fått proletära stödtrupper och den vacklande kapitalistiska ekonomin hade fått en uppryckning genom statens intervention. När det värvet var uppfyllt behövde man inte längre socialdemokraten Louis Blanc. Han fick lämna plats för Louis Bonaparte.

Louis Blancs vidare öden är av mindre intresse. Efter revolutionen flydde han till England där han slog sig ned som historiker och journalist. Här genomgick han en viss ideologisk utveckling. Under intryck från den engelska fackföreningsrörelsen och kooperationen började han nu förespråka produktionskooperativ som ett komplement till den demokratiska staten. Det var det som hade saknats i hans vackra plan! Arbetarna måste, hävdade han nu. föregripa och förbereda statsingripandena genom att bygga egna kooperativ. 1870 återvände han till Pariskommunens korta men heroiska historia. Louis Blanc tog avstånd från så ansvarslösa äventyr. Under de sista åren av sitt liv var han riksdagsledamot med sociala reformer på sitt program. Han fick dock aldrig möjlighet att än en gång pröva sina idéer. Han dog 1882.

Louis Blanc – en Ur-socialdemokrat

När man läser Louis Blancs skrifter och studerar hans agerande får man ofta anledning att slå sig för pannan. Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng? Det där låter ju som Arne Geijer! Eller Tage Erlander? Och Blancs agerande i den revolutionära situationen – det är ju en exakt förlaga till en Kerenskij i den ryska revolutionen, en Largo Caballero i det spanska inbördeskriget, en Allende i Chile. Här har vi ju exakt samma inslag både vad gäller samhällelig ideologi och politiskt agerande! Och skillnaden är ju inte heller så- stor mellan Louis Blanc och dagens »kommunist»-partier, som ju numera blivit vänstersocialdemokrater. Eller är steget så långt mellan Blancs »rätten till arbete» och vpk:s »rätten till meningsfullt arbete», mellan nationalverkstäderna och Hermanssons »statliga basindustrier»?

Ja förvisso, Louis Blanc verkar vara socialdemokratins urfader och barnen har sannerligen inte vansläktats. Som i trance upprepar de urfaderns ord och handlingar.

Men vad beror dessa likheter på? Palme, Geijer etc har troligen inte läst Louis Blanc, kanske inte ens hört talas om honom. Vad är det som gör att denna socialdemokratiska ideologi från Frankrike på 1800-talet nästan ordagrant återupprepas i Sverige på 1880-talet, i Tyskland på 1920-talet, i Spanien på 1930-talet och i Chile på 1970-talet? I så många olika tider och så många olika länder?

Man kan naturligtvis kringgå frågan genom att ge ett pseudosvar: Göra en idéhistorisk utredning över hur Louis Blancs idéer överfördes till Ledru-Rollin, som i sin tur påverkade den unge Lassalle, som i sin tur påverkade Schweitzer, som i sin tur påverkade Vollmar, som i sin tur påverkade Branting och Bernstein, som i sin tur… Men den successionsordningen är bräcklig och svag. Och framför allt: Den besvarar inte frågan hur och varför denna påverkan skedde, varför man kunde nöja sig med en gammal ideologi och inte behövde formulera nya ideologier för att möta förhållandena i olika länder och olika tider.

I själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst. Fackföreningarnas utbredning i alla kapitalistiska länder beror inte på att den och den hantverkaren eller skräddaren råkade läsa den och den broschyren; den beror på att arbetarklassen spontant upplever behovet att sammansluta sig och kämpa för högre löner. På fackföreningarnas grund skapas en spontan trade-unionistisk, en facklig ideologi inom arbetarklassen. På exakt samma grund skapas också spontant en politisk ideologi. Denna politiska ideologi är socialdemokratin. Vi skall nu utreda denna fråga närmare.

II. Socialdemokratin och arbetarklassens samhälleliga medvetande

Det är inte medvetandet som bestämmer existensen, utan existensen som bestämmer medvetandet. Detta är grundsatsen i den marxistiska historieuppfattningen. (4) Medvetandet kan endast förstås utifrån en analys av de samhälleliga betingelserna; det är ingen självständig enhet; det förändras när det samhälleliga varat förändras. Låt oss utgå från denna enkla och självklara sats. när vi nu undersöker vilka olika former av medvetanden – ideologier – som det kapitalistiska produktionssättet skapar och reproducerar.

Kapitalismens grunddrag: en kort sammanfattning

För att få ett grepp om dessa ideologier måste vi först erinra oss hur det kapitalistiska samhället fungerar. Kapitalismen bygger på två grundpelare: på produktionen av varor som tillverkas för byte mot andra varor, och på privat äganderätt över produktionsmedlen. Detta innebär att varje enskild producent endast bestämmer över sin egen produktion. Han tillverkar sin vara i enskildhet. Han arbetar inte efter någon bestämd samhällelig plan. Han vet inte bestämt hur många varor han skall tillverka. Först på- marknaden vet han om han överhuvud taget tillverkat rätt vara och i rätt mängd.

Kanske har någon annan producent under tiden kommit på en förbättring av tillverkningsprocessen så att denna kan byta sin vara till ett lägre pris; kanske har någon annan höjt kvaliteten på sin produkt genom en ny uppfinning. Då kanske vår producent inte kan bli av med alla sina egna varor. Han har tillverkat för mycket och får en överproduktion vars värde inte kan förverkligas.

Den enskilde producenten kan inte få någon översikt över hela omgivningen. Han är isolerad och hans medvetande blir isolerat, begränsat till hans egen produktion. Det som finns utanför den egna verkstaden blir an samling främmande makter och fientliga viljor: konkurrenter, spekulanter, konjunkturer etc. Omvärlden blir fientlig mot hans egen produktion, han vet inte om han skall kunna förverkliga värdet i sin egen produktion. Det tillkommer inte honom att bestämma det, endast hans omgivning. Hans medvetande blir »atomiserat». Det enda han kan överblicka är sitt eget arbete.

Detta i sig atomiserade medvetande förstärks dessutom av ätt produktion av varor för byte mot andra varor (eller mot pengar) gör att produktionen får två sidor: en abstrakt och en konkret sida. Å ena sidan kommer man att få den konkreta produkten med ett bestämt bruksvärde, skapad genom konkret mänskligt arbete, i en bestämd arbetsprocess. Men i kapitalismen skapas inte produkterna för sin egen skull eller for att fylla mänskliga behov. Vid sidan av den konkreta processen står jakten på profiten, den process som bestämmer kapitalismens rörelselagar. Detta skapar en serie abstrakta processer, vilka inte är synliga för blotta ögat. Det krävs ett visst mitt av abstrakt tänkande för att tränga in i kapitalismens innersta skrymslen. Denna abstrakta sida av kapitalismen är dess egentliga hemlighet; det är här vi kan förstå mekanismerna bakom varans värde vilken bestäms av det abstrakta mänskliga arbetet och vars drivkraft är jakten på mervärde, Den värdeskapande processen kommer att vara övergripande och bestämma över den konkreta arbetsprocessen.

Vi kan åskådliggöra dessa två sidor i kapitalismen i följande skiss:
Den värdeskapande processen innefattar skapandet av mervärde. Men detta kan endast förverkligas i det ögonblick som den enskilde producenten låter någon annan arbeta för sig mot betalning, dvs när arbetskraften förvandlas till en vara for att producera andra varor. Det skedde inte i det exempel vi tidigare studerade. Den producent vi mötte där var självägande och självproducerande. Han ägde sina egna arbetsverktyg, sina egna produktionsmedel och arbetade endast själv i verkstaden. Han anställde ingen som arbetade för honom. Men när detta sker, ex.vis genom att någon producent konkurreras ut och tvingas sälja sin arbetskraft, då skapas arbetaren, en person som inte äger några produktionsmedel utöver sin egen arbetskraft.

För att kunna leva tvingas han sälja sin arbetskraft till en producent och arbeta på hans villkor. Därmed förvandlas den enkla varuproduktionen till kapitalism, till ett system som delar upp befolkningen i två huvudklasser: De som äger produktionsmedel och de som äger arbetskraft. (5) De förra behöver de senare. De vill köpa arbetskraften så billigt som möjligt. Ur detta tillstånd kan vi nu härleda de olika rörelselagarna i det kapitalistiska produktionssättet – mervärdet, den värdeskapande processen, profiten, monopoliseringen etc.

Men vi kan också härleda olika ideologier ur det samhälleliga vara som uppstår för olika individer.

Det borgerliga medvetandet

Det som kännetecknar alla individer i detta kapitalistiska produktionssätt är att de inte behärskar hela samhället, inte kan skapa sig en överblick över det och styra det efter sin egen vilja. De är underordnade de lagar som verkar under ytan och som inte omedelbart syns.

Allas medvetande kommer att vara fragmentariskt. De kommer att uppleva lagarna som obarmhärtiga naturkrafter som inte kan kontrolleras eller behärskas. Den som äger produktionsmedlen, kapitalisten, kommer att ha en viss frihet – friheten att bestämma över sina egna arbetare. Han kan enväldigt avgöra hur länge de skall arbeta, till vilka priser de skall arbeta och i vilken takt de skall arbeta. Han kan kontrollera produktionsprocessen i sina egna företag. Men därmed upphör hans frihet. Han kan inte bestämma över sina konkurrenters företag. Han kan inte heller bestämma över marknaden där hans produkter säljs. Han kan inte avgöra om varan säljs eller inte, om det blir överproduktion eller inte, om det blir betalningskriser, om det blir konjunkturuppgångar eller konjunkturnedgångar. Alla dessa krafter antar övermänskliga proportioner, de verkar vara naturkrafter som inte kan kontrolleras av människor trots att de härrör ur det mänskliga samhället.

Proportionerna mellan kapitalistens frihet och ofrihet kommer naturligtvis att bero på olika faktorer: Storföretagaren har större inflytande och större möjligheter att påverka utvecklingen, småföretagaren med få eller inga anställda har mindre möjligheter. (6)

Det proletära medvetandet

Men det finns en grupp som inte har någon frihet alls. Det är de som säljer sin arbetskraft till andra – arbetarklassen. För dem är inte bara det omgivande samhället fientligt och okontrollerbart. Också själva arbetsprocessen, det mänskliga arbetet, står utanför deras egen kontroll och överblick. De kan inte bestämma vad de skall producera eller hur de skall producera. De har bara att lyda order. Mot dem står två fientliga och främmande makter: samhället och arbetet.

De kontrollerar bara en enda sak: sin egen arbetskraft, den enda vara de äger och kan sälja till andra. Det är också här som deras samhälleliga medvetande, deras klassmedvetande, börjar utvecklas. Kapitalisten strävar efter att få köpa denna vara, arbetskraften, så billigt som möjligt och få utnyttja den så mycket som möjligt. Arbetaren kommer tvärtom att sträva efter att kunna sälja varan så dyrt som möjligt. Han måste ha pengar för att kunna köpa de varor han själv tillverkar och det kan han endast få genom att sälja sin arbetskraft. Ju dyrare han kan sälja den, desto mer kan han förverkliga sig själv på fritiden, utanför arbetet. Han kämpar också för att hans enda vara, arbetskraften, inte skall slitas ut i förtid. Han kommer därför samtidigt att kämpa för högre pris (lön), kortare arbetstid och mindre förslitning av arbetskraften.

Detta är det medvetande som spontant kommer att uppstå hos arbetarna ur deras samhälleliga existens. Automatiskt kommer de att kämpa för arbetskraftens värde och pris. Medvetandet kommer att utvecklas av det som omedelbart finns inför ögonen, arbetet på det »egna» företaget Man kommer att kräva av »sin» kapitalist att han höjer lönerna, minskar arbetstakten, förkortar arbetsdagen. Man kommer också att uppfatta att orättvisorna mot arbetarna, mot att de ständigt är i underläge, beror på den arbetsorganisation som byggts upp på företaget, på den hierarki som skapats med ett maktcentrum i toppen och med olika arbetsuppgifter (förmän, tidsstudiemän etc). Det är den fiende som står närmast, det område där den dagliga kampen utspelas. Det är detta fält som arbetarna ständigt har inför ögonen. Själva deras arbete står främmande inför dem. De kommer att motsätta sig den låga lönen, den ständiga förslitningen av arbetskraften, den usla arbetsmiljön, den hierarkiska arbetsprocessen, hemlighetsmakeriet på toppnivån, den auktoritära andan på fabrikerna. Kort och gott: De för en daglig kamp för arbetskraftens värde och pris.

Detta är också ett område där man kan nå omedelbar framgång. Arbetskraften är under kapitalismen en vara som köps och säljs. Men liksom alla andra varor kan priset variera. Köparen och säljaren kan genom olika åtgärder höja och sänka priset Om inte annat så kan de förhandla om frågan, ge bud och motbud. Detta faktum skiljer kapitalismen från alla tidigare samhällen. (En slav kan t ex inte förhandla, endast revoltera mot själva systemet.) Detta har givit kapitalismen en större rörlighet. Man kan också göra eftergifter för arbetarnas krav. Det finns utrymme för reformer och förändringar inom systemets ram.

Fackföreningarnas funktion

Det är kring detta faktum som arbetarna spontant sammansluter sig, som de bildar fackföreningar. Deras syfte är att höja arbetskraftens värde. Detta sker genom förhandlingar direkt med arbetsköparen på den enskilda fabriken (i kombination med olika påtryckningsmedel som strejk, bojkott). Men vissa w de krav som arbetarna måste ställa för att skydda vordet i sm arbetskraft är sådana att de inte kan genomföras i en fabrik i taget. En överenskommelse måste här slutas med hela kapitalistklassen och överenskommelsen måste stadfästas i lag. Ett sådant klassiskt krav som 8 timmars arbetsdag kan inte genomföras i en enda fabrik. Det måste tvingas på hela kapitalistklassen för att inte konkurrensens lagar helt skall urholka kravet. Det krävs en lag om arbetsdagens längd.

Detsamma gäller andra krav: bättre skolutbildning, pensionsförmåner. bättre arbetsmiljö, arbetarskydd – alltsammans krav som syftar till att höja kvaliteten på arbetskraften. Därmed går fackföreningarnas kamp över till att bli en politisk kamp, en kamp för politiska reformer. Den inomkapitalistiska, fackliga kampen får sitt komplement i en politisk, reformistisk arbetarrörelse. Det är denna spontana reformistiska rörelse som utgör grogrunden för det socialdemokratiska partiet eller partier med ett socialdemokratiskt perspektiv (t ex dagens officiella kommunistiska partier).

Synen på staten

Därmed når vi fram till det som är själva knutpunkten både i det spontana medvetandet och i den socialdemokratiska ideologin: synen på staten.

Vi nämnde tidigare att verkligheten både i och utanför fabriken kommer att vara främmande krafter som arbetaren/arbetarna inte kan kontrollera; både samhället och arbetet kommer att stå utanför hans kontroll. Men dessa två krafter kommer att ha olika värde i det spontana medvetandet. Det är arbetet som uppfattas som den fientlig! kraften och arbetaren kommer att kämpa för att vinna kontroll över arbetsprocessen. Men samhället kommer främst att uppfattas som en utanförstående, en främmande organisation. Det kommer att uppfattas som en kraft som inte har något samband med verkligheten på fabriken, tom som en kraft i direkt motsättning till arbetet. Samhället och särskilt staten, kommer att uppfattas som en kraft som är neutral i kampen mellan kapital och arbete. Den skriver lagarna och ser till att de efterlevs.

Spontant kommer man att vända sig till denna kraft och begära hjälp i förhandlingarna om arbetskraftens värde och pris. På så sätt växer statsapparaten, i det spontana medvetandet fram som en neutral instans som står över kampen i fabrikerna och som kan intervenera på arbetarnas sida. Man kommer också att uppfatta den som ett instrument i den lång siktiga omvandlingen av arbetsorganisationen. För det spontana medvetandet blir staten, som Louis Blanc uttryckte det, »de fattigas bankir». Man kommer då att inrikta sig på att erövra statsapparaten och genomföra de reformer som behövs för att säkra arbetskraftens kvalitet.

Det är ett av det kapitalistiska produktionssättets karakteristika att den döljer verkligheten, att världen kommer att se annorlunda ut än den verkligen är. Man kan här dra en analogi med vissa företeelser i naturen. Det verkar som om solen rör sig kring jorden, som om den gick upp ; i öst och ned i väst. Så trodde man ju också länge. Först en vetenskaplig undersökning kunde visa att det var tvärtom, att det var jorden som gick kring solen, att rörelselagen fungerade på rakt motsatt sätt mot hur det uppfattades av »det sunda förnuftet». Det är samma sak med kapitalismen. Rörelselagarna kommer att manifesteras på ett sådant sätt att orsakssammanhangen kastas om. Världen ställs på huvudet.

Det kommer att verka som om kapitalismen endast har en sida, den konkreta process som arbetaren varje dag har för ögonen. Det kommer att verka som om denna konkreta arbetsprocess bestämde kapitalismens lagar, medan det i själva verket är tvärtom är kapitalismens abstrakta sida, dess värdeskapande process som bestämmer arbetsorganisationen. Det är genom sin uppknytning till kapitalismens konkreta sida som socialdemokratin vunnit sin styrka, så lätt vunnit insteg i arbetarklassen. Men det är också här dess verkliga svaghet ligger, dess oförmåga att krossa kapitalismen eftersom den aldrig angriper dess verkliga sida, dess värdeskapande process.

Det krävs en vetenskaplig undersökning för att utreda hur rörelselagarna verkligen fungerar i det kapitalistiska produktionssättet. Världen är inte vad den synes vara. Socialdemokratin anknyter till det spontana medvetandet, inte till den vetenskapliga socialismen. Den är kvacksalveri, inte verklig läkekonst.

Detta gäller inte bara synen på arbetsorganisationen , utan också synen på staten. För socialdemokratin är staten en neutral instans utanför klasskampen. Men i själva verket är staten inte alls en kraft som står vid sidan av den materiella produktionen, utanför ekonomin.

Tvärtom. Den materiella produktionen är en bas och den bestämmer hela samhällets utseende. De samhälleliga förhållandena blir en överbyggnad på den materiella produktionen. De förhållanden som råder i fabriken återkommer i hela samhället, om än i andra förklädnader. De lagar som bestämmer den materiella produktionen kommer också att bestämma ramarna för samhällets agerande. Den som har makten i fabriken har också makten i samhället.

Detta gäller också statsapparaten. Den är ingen neutral instans som står utanför kampen i fabrikerna. Tvärtom är den ett redskap för att bevara de rådande makt- och ägandeförhållandena. Överheten bär inte svärd förgäves. Den har till funktion att jämna ut motsättningarna i samhället, både de som kan råda mellan olika fraktioner inom den härskande klassen (mellan olika arbetsköpare, mellan produktion och distribution, mellan produktionsledare och administratörer etc) och de som råder mellan den härskande klassen som helhet och arbetarklassen. Dessa motsättningar kan endast jämnas ut genom att den ena eller andra parten tvingas till eftergifter samtidigt som de rådande ägandeförhållandena bevaras. Det är detta som avgör statens klasskaraktär. Den är i själva verket ingen neutral instans utan en aktiv pari som griper in för att skydda kapitalismen och hålla kvar arbetarklassen i samma position.

Här har vi den avgörande skiljelinjen mellan kommunister och socialdemokrater. För kommunister är staten ingen neutral instans som kan utnyttjas for att genomföra socialismen. Kommunisterna strävar inte efter att erövra den borgerliga staten utan efter att krossa den och ersätta den med en annan statsform (arbetarråden) under övergångsperioden. Vi kommunister strävar inte ; första hand till arbetets organisation utan till samhällets omorganisation, till expropriering av fabrikerna och skapandet av ett nytt produktionssätt.

Socialdemokratins karaktär

Vi kan nu närmare definiera socialdemokratin och förstå varför exakt samma tankegångar kan dyka upp i 1840-talets Frankrike och 1970-talets Chile. Socialdemokratin hämtar sin näring ur arbetarklassens spontana medvetande i det kapitalistiska produktionssättet, ur det fackliga medvetandet. Vi står här inför en paradox: Den enda klass som kan störta kapitalismen, arbetarna, far inte ett revolutionärt medvetande till skänks av denna kapitalism. (7) Det måste erövras. Man hindras från att förstå kapitalismens egna lagar. Det krävs en intensiv politisk skolning och propaganda för att till tillföra arbetarklassen en marxistiskt medvetande, att skapa ett perspektiv över hela samhället, att politisera det fackliga medvetandet, att visa de verkliga orsakssammanhangen och peka på att hela samhället, inte bara arbetsorganisationen, måste ändras, och att detta kräver att den borgerliga statsapparaten krossas. Men endast vissa skikt av arbetarklassen kan tillföras marxismen genom propaganda – för den stora massan uppstår det revolutionära medvetandet först i den revolutionära situationen, d v s då existensen förändrats på ett så radikalt sätt att den kräver en motsvarande förändring av medvetandet.

Den fackliga ideologin är en första försvarslinje mot kapitalet, en kamp för arbetskraftens värde och pris. Det ger också fackföreningarna ett självklart existensberättigande, de är arbetarklassens försvarsorganisationer. Men saken kommer i ett annat läge när detta fackliga medvetande generaliseras till en politisk ideologi. Det är då socialdemokratin skapas med illusioner om att fredligen erövra statsapparaten för att omorganisera arbetsprocessen. Socialdemokratin är en deformerad ideologi som bygger på ett fragmentariskt medvetande. Den vill göra alla till småborgare. Eller för att använda en formulering från Kommunistiska Manifestet: Den vill skapa en bourgeoisi utan ett proletariat. (8)

Det är denna anknytning till det spontana medvetandet inom arbetarklassen som utgör dess (skenbara) styrka och dess (reella) svaghet. Den kan vara flexibel och aggressiv så länge det finns något att hämta, så länge det finns utrymme för reformer. Men dess prövostunder kommer då manöverutrymmet krymper samman och man inte längre kommer att få igenom kraven. Då kommer socialdemokratin öppet att ställa sig på bourgeoisins sida, då kastas alla ideologiska demarkationslinjer åt sidan; än tydligare kommer det att visa sig att socialdemokratin är ett instrument för bourgeoisins historiska intresse: Bevarandet av det kapitalistiska produktionssättet utan vilket vare sig bourgeoisi eller socialdemokrati kan existera! Detta kommer tydligare fram i revolutionära eller förrevolutionära situationer. Socialdemokratin kommer att fungera som Louis Blanc i 1848 års revolution: Som en röd rosett i bourgeoisins fana, som en kontrarevolutionära kraft.

Vi har här kunnat konstatera att socialdemokratin förändrats föga under 130 år, att dess existens inte så mycket förklaras av historien i sig, utan av kapitalismen i sig, att den egentligen måste studeras strukturellt och inte historiskt. Genom att på detta sätt lägga den gamle Louis Blancs skrifter vid sidan av den moderna socialdemokratin har vi kunnat visa på de slående likheterna. Men en fråga återstår: Hur har socialdemokratin kunnat få en revolutionär patina? Hur skall man förklara dess revolutionära språk och det efter 1848 års revolution, dess »revolutionära period» mellan 1848 och 1917? För att få ett svar på denna fråga måste vi göra en historisk undersökning. Vi måste nu växla perspektiv och analysera dess relation, inte till kapitalismens struktur, utan till dess historia, till kapitalismens utvecklingskurva. Detta skall vi nu göra genom att i nästa avsnitt undersöka hur förhållandet mellan kommunism och socialdemokrati växlat under olika perioder.

III. Kommunism och socialdemokrati

I dagligt tal låter vi numera begreppen »socialism», och »kommunism» vara synonymer, betyda samma sak. I den mån man skiljer på begreppen låter man dem numera beteckna olika stadier i det efterkapitalistiska samhället.

Men det finns också en annan innebörd i begreppen »socialism» och »kommunism», en innebörd som blev tydlig när Lenin i april 1917 föreslog att det ryska bolsjevikpartiet skulle byta namn, att man skulle återuppliva uttrycket »kommunistisk)» som använts av Marx-Engels före 1848 års revolution (t ex »Kommunistiska förbundet», »Kommunistiska manifestet».) (10)

Åter tvingas vi göra en historisk tillbakablick, gå till rollerna, for att kunna utreda begreppsskillnaden i orden »socialism» och »kommunism».

»Socialism» och »kommunism»

När man går igenom 1840-talets politiska och sociala debatt ser man också snart en tydlig skillnad. Uttrycket »socialism» användes genomgående av olika utopiska skolor, av om utarbetat sinnrika och orealistiska system. Det gemensamma för dessa tänkare var att de ville genomföra sina projekt genom de härskandes goda vilja, genom att övertyga dem om det rättfärdiga i sina idéer eller genom olika statliga reformprojekt. Socialismen blev en antikapitalistisk strömning inom olika samhällsklasser; inom adeln; inom vissa storborgerliga skikt, inom småbourgeoisin, inom intelligentsian och inom vissa arbetargrupper. (11)

Det var i direkt och medveten motsatsställning till dessa välmenande reformerande och orealistiska samhällsutopier som vissa teoretiker i början av 1840-talet började använda termen »kommunism» för att markera sina egna ståndpunkter. Så gjorde t ex Blanquis hemliga sällskap, som genom konspirativa uppror hoppades kunna störta kapitalismen och upprätta »proletariatets diktatur» (en term som Blanqui lanserade), och så gjorde olika arbetargrupper som tog avstånd från reformistiska projekt och i stället förespråkade revolution mot kapitalismen.

I 1840-talets samhällsdebatt kom termerna »socialism» och »kommunism» att knytas till helt olika sociala rörelser: Socialismen var en reformistisk rörelse med »arbetets organisation» och besläktade projekt på sitt program, medan kommunismen var en revolutionär rörelse som angrep själva äganderättsförhållandena, en rörelse som inte bara ville skapa en gemensam produktion utan också en gemensam fördelning av produkterna. Låt oss se hur en skarpsynt samhällskritiker från 1840-talet definierar de två termerna. Vi väljer Erik Gustaf Geijer som 1844 höll sina berömda föreläsningar i Uppsala, »Om vår tids inre samhällsförhållanden». I dessa berör han även moderna socialpolitiska rörelser:

»Proletären, vars massa i det moderna samhället oupphörligt växer, protesterar mot egendomen; han gör det i gärning, han har begynt göra det i lära och övertygelse. Brottmålsstatistiken lämnar bevisen på det förra; kommunismen, vars enda trosartikel är fordran på egendomens gemensamhet eller likhet ger beviset på det senare. Socialismen står ett steg högre och åtminstone inom förnuftighetens område. Den arbetar med vad man kallar arbetets organisation, enligt den i sig riktiga förutsättningen: Att de små kapitalen, sammanlagda och rätt förvaltade, borde verka såsom de stora och till alla deltagares vinst. Och det är sant: Associations-principen är ett tidens räddningsmedel.» (12)

Marx och Engels

Skillnaderna bör dock inte överdrivas. Kommunismen var fortfarande på 1840-talet bemängd med olika idealistiska inslag. Samhällsanalysen var luddig och närmast moralistisk (»egendom är stöld» etc) och framtidsperspektiven oklara. Först Marx och Engels gav den kommunistiska rörelsen en vetenskaplig inriktning. Den marxska teorin växte fram i Paris under senare delen av 1840-talet, först som en polemik mot olika riktningar inom kommunismen (Filosofins elände 1847).

1846 anslöt sig Marx och Engels till ett av de hemliga kommunistiska sällskapen. Det var »Det rättfärdigas sällskap», en organisation som huvudsakligen bestod av tyska hantverksgesäller, men som genom gesällresorna hade utbredning i olika länder bl a i Frankrike och England. De genomdrev snabbt att sällskapet bytte namn till »Kommunistiska förbundet» och började därefter arbeta för att infora den vetenskapliga teorin i sällskapet. Denna process kan sägas vara avslutad i och med att förbundet i februari 1848 antog »Kommunistiska manifestet som sin programskrift.

Därmed var det programmatiska arbetet slut Men frågan är inte uttömd. Vi måste nu vända oss från teorins och programmets område till taktikens och strategins för att se vilken attityd Marx och Engels här intog till de socialistiska rörelserna.

Här upptäcker vi något som vid första ögonkastet kan tycks motsäga det programmatiska arbetet. Medan Marx och Engels programmatiskt avskärmade sig från socialismen och i verk efter verk gick till angrepp mot dem, närmade de sig den socialistiska rörelsen rent organisatoriskt. I »Kommunistiska manifestet» kan vi finna följande uttalande:

»Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna… De kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbart närliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till det socialist-demokratiska partiet mot den konservativa och radikala bourgeoisin, utan att därför uppge rätten att intaga en kritisk ställning gentemot de fraser och illusioner vilka härrör från den revolutionära traditionen.» (vår kursiv) (13)

Hur kunde Kommunistiska förbundet ta avstånd från socialismen som en falsk lära, och samtidigt ansluta sig till det parti som var det tydligaste uttrycket för denna lära, Louis Blancs parti?

Taktik och strategi i revolutionen 1848

Förklaringen ligger i de förväntningar Marx och Engels hade på den kommande revolutionen. För dem var denna revolution i första hand en borgerlig revolution som i Frankrike skulle sopa bort de sista resterna av feodalismen och i andra europeiska länder (särskilt Tyskland) bana väg för kapitalismen vilken var en progressiv rörelse i förhållande till feodalismen. I denna borgerliga revolution skulle proletariatet deltaga för att säkra dess seger: De skulle kritisera bourgeoisin, men samtidigt göra gemensam sak med dem mot feodalismen. Först senare kunde det bli aktuellt med en proletär revolution riktad mot bourgeoisin.

»Kommunistiska manifestet» hade knappast hunnit lämna tryckpressarna förrän denna revolution var ett faktum. Den började i februari 1848 i Paris, spred sig sedan i mars till Tyskland, Ungern, Polen, Tjeckoslovakien, Italien och fick slutligen också efterbörder i andra länder i Europa (t ex Sverige).

Kommunistiska förbundet följde sin taktik och strategi för revolutionen: Att deltaga i den som bourgeoisins allierade. I den avsikten publicerade förbundet i mars 1848 en programskrift som innehöll 17 krav som borde ställas i revolutionen. Bland dessa krav fanns sådana punkter som ett enat Tyskland, allmän rösträtt, folkbeväpning, avskaffande av alla feodala pålagor, förstatligande av transportväsendet och skapandet av en statsbank. Men man förde också fram krav som uttryckligen hänförde sig till »arbetets organisation», och bland dessa finner man även det blancska receptet »Upprättandet av nationalverkstäder. Staten skall garantera alla arbetares existens och ta hand om dem som inte kan arbeta.» Programmet slutar: »Det ligger i det tyska proletariatets, småbourgeoisins och böndernas intresse att energiskt verka för att ovannämnda krav förverkligas.» (14)

I början av revolutionen flyttade Marx och Engels tillbaka till Tyskland där de började ge ut tidskriften »Neue Rheinische Zeitung» för att kunna ingripa i revolutionens vidare förlopp. Tidningen blev »organ för demokratin» för att citera dess undertitel. Under det närmast halvåret deltog de aktivt i den tyska revolutionen och försökte förgäves få bourgeoisin att fullfölja sin egen. revolution.

Men de hade överskattat bourgeoisin. Den Nationalförsamling som upprättats i revolutionens spår blev en ren pratkvarn som aldrig vågade ta ens den formella makten i landet, än mindre den reella. Feodalherrarna satt kvar i orubbat bo. Efter några månader rullade kontrarevolutionen fram och sopade undan den borgerliga revolutionen. (15)

Därmed misslyckades revolutionen i Tyskland liksom den misslyckats i alla andra länder. Och orsaken till misslyckandet låg inte i de subjektiva faktorerna, utan i bourgeoisins oförmåga att ta över rodret på revolutionär väg. Den tyska bourgeoisin var alltför sammanknuten med feodalherrarna för att längre kunna uppträda självständigt; den var alltför rädd för massorna för att våga mobilisera dem för sina egna syften.

En omprövning av taktiken och strategin

Misstyckandet i revolutionen 1848 visade att Kommunistiska förbundet hyst alltför höga förhoppningar om bourgeoisin. Det gjorde också att man tvingades ompröva hela taktiken och strategin. Denna omprövning kom i en rundskrivelse från Kommunistiska förbundets centralkommitté i mars 1850 (skriven av Marx och Engels). I denna analyserade Marx och Engels orsakerna till misslyckandet och lade fram en helt ny revolutionsstrategi.

Man konstaterar först att Förbundets lokalavdelningar upplösts under revolutionen i stället för att stärkas och att de lokala avdelningarna hamnat under småbourgeoisins »välde och ledning». »Det måste bli ett slut på detta tillstånd; arbetarnas självständighet måste återställas.»

Detta är så mycket nödvändigare, fortsätter man, som en ny revolution står för dörren. I denna måste arbetarpartiet vara väl organiserat och enat. Det måste »kunna uppträda så självständigt som möjligt, om det inte åter skall exploateras av bourgeoisin och tas i dess släptåg som 1848.» I denna nya revolution kommer de demokratiska småborgarna att spela samma roll som den liberala bourgeoisin 1848, dvs förrädarnas roll. En del av dessa småborgare är de »som nu kallar sig röda och socialdemokratiska, därför att de hyser det fromma önskemålet att avskaffa storkapitalets tryck på småkapitalet och storbourgeoisins på småbourgeoisin.» Dessa demokratiska småborgare strävar inte efter ett kommunistiskt samhälle, de vill inte ändra ägandeförhållandena utan endast reformera det bestående samhället och lätta trycket på sig själva.

Kapitalets herravälde och snabba förökning skall vidare motarbetas av socialdemokraterna, dels genom inskränkning i arvsrätten, dels genom överförandet av så många arbeten som möjligt till staten. Vad arbetarna angår så fastslås framför allt, att de skall förbli lönearbetare som hittills. De demokratiska småborgarna önskar endast arbetarna bättre lön och en säkrad existens och hoppas uppnå detta genom att de delvis skall sysselsättas av staten och genom välgörenhetsåtgärder. De hoppas kort sagt att kunna besticka arbetarna genom mer eller mindre dolda allmosor och att kunna bryta deras revolutionära kraft genom att momentant göra deras situation uthärdlig.

Den permanenta revolutionen

»Medan de demokratiska småborgarna vill få ett slut på revolutionen så snabbt , som möjligt och under genomförande av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det i vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten (17) och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla världens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas hände».

Därefter går Marx och Engels över till den närmast liggande taktiken. Vilken hållning skall man inta till de småborgerliga demokraterna under de nuvarande förhållandena? »För ögonblicket, då de demokratiska småborgarna överallt är undertryckta, predikar de på det hela taget enighet och försoning för proletariatet, räcker det handen och strävar efter att skapa ett stort oppositionsparti, som skall omfatta alla schatteringar inom det demokratiska partiet, dvs. strävar efter att insnärja arbetarna i den partiorganisation, där de allmänt socialdemokratiska fraserna är förhärskande, bakom vilka småborgarna döljer sina särskilda intressen, och i vilken proletariatets bestämda fordringar för fridens skull inte får föras till torgs. -Proletariatet skulle förlora hela sin självständiga, mödosamt förvärvade ställning och på nytt sjunka ned till ett bihang till den officiella borgerliga demokratin. Denna förening måste alltså på det bestämdaste tillbakavisas».

För att bekämpa de gemensamma fienderna behöver man ingen gemensam organisation; i en sådan skulle proletariatet bindas av småbourgeoisin i stället för att uppträda som en självständig kraft. Arbetarna får inte hålla tillbaka sina egna krav eller underlåta att skapa egna organisationer. »De måste vid sidan av de nya officiella regeringarna samtidigt upprätta egna, revolutionära arbetarregeringar (18). antingen i form av verkställande råd eller kommittéer eller också i form av arbetarklubbar och arbetarkommittéer.»

För att dessa nya råd skall få någon makt måste arbetarna beväpna sig och avväpna bourgeoisins garden. »Där detta senare inte låter sig göra, måste arbetarna försöka organisera sig självständigt som ett proletärt garde med självvalda chefer och en egen självvald generalstab och underordnade inte statsmakten utan av arbetarna framtvingade revolutionära lokala råd… Vapnen och ammunitionen får man under inga förhållanden lämna ifrån sig och varje avväpningsförsök måste i nödfall omintetgöras med våld».

Arbetarna måste nu i väntan på revolutionens utbrott organisera sig självständigt och föra ut sina egna klasskrav oberoende av småbourgeoisins tycken och smak. I valen måste de ställa upp sina egna kandidater. »Till och med där det inte finns någon som helst utsikt till framgång, måste arbetarna sätta upp sina egna kandidater för att bevara sin självständighet, räkna sina styrkor och bringa sin revolutionära inställning och sina partiåsikter inför offentligheten. De får härvid inte låta låta prata omkull sig av demokraterna, t.ex. med påståendet att man på så sätt splittrar det demokratiska partiet och ger reaktionen möjlighet till seger. Alla sådana fraser går till sist ut på att bedraga proletariatet».

Efter ytterligare anvisningar om hur proletariatet skall agera i konkreta situationer gentemot jordbruksarbetarna och gentemot en demokratisk regering, betonar Marx och Engels än en gång nödvändigheten att arbetarna uppträder som ett självständigt parti och de slutar sin skrivelse med orden: »Deras /dvs arbetarnas/ fältrop måste bli: Den permanenta revolutionen». (19)

Vi har tillåtit oss dessa långa utdrag ur skrivelsen från mars 1850 för att visa hur Marx-Engels’ syn på socialdemokratin hänger nära samman med själva revolutionsstrategin. Så länge de trodde på en självständig borgerlig revolution var de beredda till samverkan med socialdemokratin, och tom. direkt underordnande under den. Men i och med att de 1850 utarbetade teorin om den permanenta revolutionen kom också synen på socialdemokratin att genomgå en förändring. Nu räckte det inte längre med programmatiska avståndstaganden; också organisatoriskt taktiskt och strategiskt måste proletariatet vinna självständighet gentemot de småborgerliga demokraterna. Om inte denna självständighet uppvanns skulle revolutionen inte kunna segra. Den självständiga borgerliga revolutionen var inte längre en realitet; den måste sammanlänkas med den proletära revolutionen och den måste ledas av proletariatet.

Perioden 1858-1917: Kapitalismens uppåtgående kurva

Som vi kunnat se knyts teorin om den permanenta revolutionen direkt till en ny näraliggande revolution. Marx-Engels väntade sig att denna revolution skulle bryta ut inom det närmaste året och att den nya taktiken och strategin då skulle vara framgångsrik. I själva verket skulle det dröja ända till 1917-18 innan en ny revolutionsvåg svepte fram över Europa. Kapitalismen fick en uppåtgående utveckling, en enorm expansion under nära 70 år. Under nära 70 år inträffade inte några revolutionära situationer i Europa, (med undantag för Pariskommunen, som dock framsläpades genom kriget och inte genom en kapitalistisk kris).

Detta innebär dock inte att Marx-Engels »hade fel». Deras perspektiv på den permanenta revolutionen har visat sig vara det enda realistiska perspektivet på revolutionerna efter 1917-18. Men vid sidan av analysen av klasskrafterna – vilken visat sig vara riktig – gjorde de en felaktig värdering av tidsperspektivet. Kapitalismen befann sig inte i en kronisk kris – tvärtom gick den in i en expansion utan like. Perioden från 1850 till 1917-18 utgör kapitalismens uppåtgående kurva. Detta hindrar naturligtvis inte kriser under denna tid, men dessa kriser var relativt lindriga och oftast begränsade till en sektor i det kapitalistiska samhället. Hela samhällsformationen befann sig inte i kris samtidigt. Situationen är radikalt annorlunda efter 1917-18. Alltsedan dess befinner sig kapitalismen i en nedåtgående kurva. Vi lever nu i en epok av ständiga kriser, revolutioner och krig. Kapitalismens progressiva period är för evigt till ända. (Detta utesluter naturligtvis inte tillfälliga högkonjunkturer – genom den teknologiska utvecklingen kan dessa högkonjunkturer t o m få karaktären av en kraftig expansion – men dessa är kortvariga och avlöses av ständigt förvärrade kriser.)

Men även om Marx-Engels strategiska perspektiv i dag är aktuellare än någonsin löser det inte frågan om vad man skulle göra 1850 när revolutionen uteblev och kapitalismen i stället började sin expansion. Hur skulle man undvika att kommunismen isolerades från arbetarklassen under denna uppåtgående period? Hur skulle man driva kampen för att arbetarklassen fick så stor del som möjligt av det värde som nu skapades? Hur skulle man kunna stärka den för det framtida revolutionära maktövertagandet?

Det var frågor som inte omedelbart kunde lösas och som inte heller löstes i en teoretisk analys, utan rent pragmatiskt Åren efter 1850 föll Kommunistiska förbundet sönder i olika kämpande fraktioner; det var inte väpnat att möta den nya situationen. Underliggande motsättningar bubblade upp och förstärktes genom olika provokationer utifrån (rättegångar, infiltration av polisagenter etc). Förbundet drabbades av de politiska sjukdomar som härjar i alla organisationer som är socialt isolerade (emigrantsällskap o dyl). 1852 hade Förbundet upplösts.

Därefter började en period av politisk isolering för Marx och Engels. Under de närmast tio åren ägnade de sig främst åt teoretiska analyser och politiskt brödskriveri. De fick nu den tid som behövdes för att tränga in på djupet i det kapitalistiska produktionssättets lagar. Detta arbete kulminerade slutligen i publiceringen av Kapitalet.

Den nya arbetarrörelsen

Men när den publicerades 1867 hade de redan börjat åter återuppta det politiska arbetet. I början av 1860-talet återkom radikala tankegångar inom arbetarklassen, efter mer än tio års stiltje. Marx och Engels främsta engagemang gällde skapandet av en internationell revolutionär sammanslutning. Första Internationalen. Denna International blev kortlivad – efter Pariskommunens fall föll den sönder. Dess viktigaste resultat – vid sidan av de programmatiska klargörandena och polemiken mot anarkisterna – blev uppkomsten av nationella sektioner, vilka förde ut de marxska idéerna till arbetarklassen. I Tyskland skapades en arbetarrörelse under 1860-talet av Liebknecht och Bebel. en rörelse som stod Marx-Engels nära. Den var starkast ’ södra Tyskland.

Men den var inte den enda rörelsen inom arbetarklassen vid denna tid. Också andra ideologier spreds inom klassen och vann tom större anknytning hos arbetarna tack vare de objektiva möjligheter till eftergifter som de goda tiderna gav och tack vare sin anknytning till arbetarnas spontana medvetande. En av dem som direkt anknöt till Louis Blancs teorier var Ferdinand Lassalle som i slutet av 1850-talet och början av 1860-talet gjorde bejublade talarturnéer över Tyskland och fick i gäng en kraftig rörelse kring sitt program. De viktigaste punkterna i detta var erövrandet av den borgerliga statsmakten och skapandet av statliga associationsföretag, dvs exakt de punkter som vi fann i centrum av Louis Blancs ideologi. Liknande tendenser uppstod spontant i andra kapitalistiska länder (England).

Arbetarklassens möjligheter att få ut eftergifter från bourgeoisin var beroende av att den var enig i fackföreningar och parti. Den allmänna splittring som fanns mellan reformister och revolutionärer på 1860-talet skadade detta arbete och var dessutom svår att försvara eftersom några nya revolutionstillfällen inte dök upp. För att inte isolera den kommunistiska rörelsen från arbetarklassens majoritet verkade Marx och Engels därför för att de olika partigrupperingarna inom arbetarrörelsen skulle gå ihop. Detta samgående skedde under 1870-talet, efter Första Internationalens upplösning. Dess mest kända uttryck var samgåendet mellan de två tyska partierna, vilket skedde i Gotha 1875. Det program som där antogs och som blev riktningsgivande för alla senare socialdemokratiska partiers program var starkt präglat av lassalleanska tankegångar – det säger en del om styrkeförhållandena vid samgåendet. Programmet utsattes for en förintande kritik av Marx, en kritik som hemlighölls i femton år av den tyska partiledningen (20). Det blev också vanligt att de nya partierna antog namnet »socialdemokraterna» – också det en eftergift till de reformistiska strömningarna.

Från 1870-takt blev tendensen allmän: det uppstod nu en enad arbetarrörelse, ett enat parti och enade fackföreningar. Inom partiet fanns det två strömningar som aldrig helt dog ut och efter sekelskiftet markerades de ännu starkare: En stark ’ reformistisk strömning med förankring bland fackföreningsfunktionärerna, riksdagsmännen och med stöd från de övre skikten inom arbetarklassen (»arbetararistokratin»), och en revolutionär strömning med förankring i en del av partiets intelligentsia och lägre proletära skikt, vilka inte kunde få samma eftergifter frän bourgeoisin. Styrkeförhållandena var hela tiden till reformisternas förmån, eftersom man skaffade sig en marxistisk fraseologi som dolde den verkliga politiken. Först i slutet av 1890-talet skedde det ett genombrott också på det ideologiska området, då revisionismen växte fram som en ideologi för partiets reformistiska praktik. Denna uppdelning av reformister och revolutionärer inom partiet förekom i alla socialdemokratiska partier – i Frankrike hade man en uppdelning mellan »guesdister» (marxister) och »possibilister» (reformister), i Tyskland mellan »lassalleaner» och »eisenachare» (marxister), i England mellan partiets ledning och den anarkomarxistiska gruppen kring tidskriften »Commonweal» (en del av dessa revolutionära strömningar urartade f ö snart till rena anarkismen). Svaga, men ytterst svaga, återspeglingar av denna uppdelning i reformister och revolutionärer har vi också i Sverige i striden mellan Branting och Axel Danielsson i slutet av 1880-talet.

Kapitalismens nedåtgående kurva

Först efter sekelskiftet uppstod nya förhållanden. Då växte den revolutionära rörelsen åter i styrka. Kapitalismen hade nått sin höjdpunkt. Imperialismen hade delat upp jordens yta i olika intressesfärer. Det fanns inget mer att ta. Kapitalismen började stagnera och så sakta gå in på sin nedåtgående kurva. Det drog ihop sig till en våldsam urladdning, ett världskrig mellan olika imperialistiska makter.

1903 splittrades det ryska partiet i två bestående fraktioner: majoritet (bolsjeviker) och minoritet (mensjeviker), även om bolsjevikerna inte bildade ett eget parti förrän 1912. I det tyska partiet uppstod en revolutionärt-marxistisk grupp kring Rosa Luxemburg vilken alltmer kritiserade partiledningens opportunism. I Sverige fick vi en splittring mellan partiets ledning (reformisterna) och ungdomsförbundet, som förde en revolutionär om än något grumligt-fraseologisk politik. Socialdemokratins agerande vid krigsutbrottet 1914, då de nationella partierna stödde sitt eget lands bourgeoisi, blev signalen för en allmän splittring av arbetarrörelsen. Denna splittring har sedermera bestått.

Efter 1914 har socialdemokratin återigen spelat samma roll som på Louis Blancs tid, som en röd rosett kring den nationella fanan. Under perioden 1850-1914 befann sig socialdemokratin i ledningen för arbetarrörelsen; dess program var detsamma som nu, men funktionen var annorlunda. Den krävde reformer i en period då det fanns utrymme för reformer. Den var aldrig en revolutionär strömning. Men genom att leda kampen för rösträtt, föreningsrätt, yttrandefrihet, höjda löner och kortare arbetstid fick den en prestige i arbetarklassen. Dess program verkade realistiskt och dess »socialistiska» perspektiv behövde aldrig konfronteras med verkligheten.

Det är annorlunda efter 1914. Nu tvingas socialdemokratin att agera reformistiskt i en period av ständiga revolutioner. Den söker samarbete med bourgeoisin och blir dess förlängda ann inom arbetarklassen. Den vill ha »fred på arbetsmarknaden» för att kunna genomföra sina reformer. Liksom Louis Blanc tvingas den gå ut och krossa arbetarnas självständiga rörelse. Den startar otaliga kommissioner för att »utreda» frågor. De reformer man genomför far en annan funktion än man avsett, liksom Louis Blancs nationalverkstäder. De stödjer kapitalismen, ger bourgeoisin andrum och förbereder dess motangrepp. De passiviserar och förlamar arbetarklassen och avväpnar den inför bourgeoisins motangrepp. Har man sagt B får man säga C. Bakom Blanc väntar alltid en Cavaignac. Bakom socialdemokratin väntar alltid bourgeoisins väpnade styrkor – det må gälla den borgerliga repressiva apparaten eller direkt fascistiska styrkor.

Slutsatser

Vad är då socialdemokratin? Är den fascism som en del »vänstergrupper» påstår?
Nej, socialdemokratin är inte fascism. Den är inte heller socialfascism. Den är helt enkelt – socialdemokrati, en specifik samhällelig ideologi som uppstår inom arbetarklassen genom det spontana medvetandet och knyts till den borgerliga hegemonin över samhället. Som institution blir socialdemokratin bourgeoisins redskap inom arbetarklassen, en i ordets verkliga mening kontrarevolutionär kraft, eftersom den används för att krossa den revolutionära rörelsen inom arbetarrörelsen. Detta arbete utförs särskilt av den socialdemokratiska byråkratin, dvs fackföreningsledarna, ombudsmännen, teknokraterna, utredningsexpertema, kort sagt av lössen i den röda rosetten.

När socialdemokratin utfört sin plikt är det dess egen tur att falla. Louis Blanc fick åka till England, de tyska socialdemokraterna försmäktade i nazistiska koncentrationsläger, Allende sköts i presidentpalatset.

Intet är nytt under solen. Inte heller socialdemokratin. Genom att beskriva den som »socialfascism» eller »korporativism» försöker stalinisterna (KFMLr, SKP, Vpk) i själva verket ge socialdemokratin ett ärorikt och revolutionärt förflutet som den aldrig haft. Stalinisterna säger att socialdemokratin nu blivit fascistisk genom att förespråka klassamarbete i stället för klasskamp. Vi säger: Socialdemokraterna har alltid förespråkat klassamarbete, det är just det som är det karakteristiska för socialdemokratin, dess särdrag. Det är en rörelse inom arbetarklassen som söker samarbete med bourgeoisin. Den står i bourgeoisins tjänst och riktar spetsarna mot arbetarnas självständiga revolutionära kamp. Men socialdemokratin är också en rörelse som är förankrad i arbetarklassen. Den bygger sålunda på en bestämd klasskombination. Det gör att vi kan förutse att dess öde kommer att vara annorlunda än en fascistisk rörelses.

I en skärpt situation kommer socialdemokratin att splittras, medan en fascistisk rörelse kommer att stärkas. Att yla om »socialfascism» innebär endast en underskattning av den ideologiska kampen mot socialdemokratin, kampen för att vinna de socialdemokratiska arbetarna. Detta innebär också att man måste utarbeta en annan taktik mot socialdemokratin än mot fascismen. Socialdemokratin står på den borgerliga demokratins grund. Det innebär att det går att utmana socialdemokraterna i en enhetsfront inför ett växande fascistiskt hot (eller mot hot om andra former av auktoritära, diktatoriska regimer). Det är förvisso sant att fascismen lurar bakom socialdemokratins rygg. Men för att den skall komma fram måste socialdemokratin också ställas åt sidan; den står i vägen.

Låt oss sluta detta kapitel med att erinra om Karl Marx utomordentliga och uttömmande karakteristik av socialdemokratin. Den är skriven 1853, men lika giltig 1973 som någonsin tidigare. I skriften »Louis Bonapartes 18 Brumaire» kommenterar Marx den socialdemokratiska rörelse som uppstått i Frankrike i februari 1849 genom ett samgående mellan Louis Blancs parti och diverse olika småborgerliga sekter. »Den revolutionära udden i proletariatets sociala krav avtrubbades och gavs en demokratisk formulering, den enbart politiska formen för småborgerskapets demokratiska krav suddades och deras socialistiska udd vändes utåt. Så uppstod socialdemokratin…. Socialdemokratins egendomliga karaktär kan sammanfattas så att man krävde demokratisk-republikanska institutioner som medel, inte för att upphäva två ytterligheter, kapital och lönearbete, utan för att försvaga motsättningen mellan dem och förvandla den till harmoni.»

Finns det egentligen något mer att tillägga?

Kenth-Åke Andersson

Noter

(1) Inte minst i Sverige väckte Louis Blancs idéer sympati. Svenska liberala och radikala författare snappade upp hans idéer och förde ut dem i dåliga tendensromaner. Man behöver här bara nämna några exempel: Almquists »Gabrielle Mimanso», i Fredrika Bremers »Syskonliv, i Blanches »Sonen av söder och nord». I den mera direkta broschyrlitteraturen är Louis Blanc också en ofta åberopad auktoritet, t ex hos Erik Gustaf Geijer. Även högst konservativa författare snappade upp parollen om arbetets organisation och såg i den en garanti mot radikalare läror. Så kunde t ex en så konservativ tänkare som biskop Agardh i ett tal inför Wermländska föreningen för vanvårdade barn utbrista: »Chartismens sammankomster, Rebeccaismen samt communismen med sin press och sitt nya samhällssystem, äro allt endast preludier för hvad som måste följa om ej en ny och annan organisation av arbetet införes än daglönaresystemet….Endast i Frankrike jäser inom nationen en omogen tanke på en ny organisation av arbetet.» Propagandan för Louis Blanc gick så långt i Sverige att en liberal skriftställare som Swederus år 1847 såg sig föranlåten att tala om »Den snart äckliga frasen om arbetets organisation».

Citaten är hämtade ut Alf Kjellén: Sociala idéer och motiv hos svenska författare I- II. (Sthlm 1937 och 1950) Orsaken till att Louis Blancs reformsocialism så kvickt vann anklang i Sverige kommer att utredas i min broschyr om den svenska socialdemokratins historia.

(2) Denna sammanfattning av Louis Blancs Blancs idéer bygger på en genomläsning av följande källor: 1848 års franska upplaga av Organisation du travail – tyvärr har jag inte kunnat få tag i någon av de tidigare upplagorna – och en tysk översättning av samma skrift från 1850. Vidare på Louis Blancs föreläsningar om »Socialismens historia» översatta till svenska 1850, och »Socialisternas Katekismus» utgiven på svenska 1886. Kortare utdrag ur Louis Blancs skrifter finns i antologierna »Die Frühsocialisten 1789 – 1848», bd l (1970) och Gunnar Gunnarsson (red): De stora utopisterna, 2 (1973). Dessutom har jag använt två framställningar av Louis Blancs teorier: G.D.H. Cole, A History of Socialist Thought, bd l, (1953) och Hjalmar Branting, Socialdemokratins århundrade, bd L (1904).

(3) Framställningen av Louis Blancs roll i februarirevolutionen bygger på P Keller: Louis Blanc und die Revolution von 1848 (1926). Analysen av februarirevolutionens Masskrafter följer Marx framställning i »Klasstriderna i Frankrike 1848-1850» (sv övers. 1971)

(4) Marx historiesyn finns skisserad av honom själv i Förordet i Till kritiken av den politiska ekonomin från 1859. Där säger han bl a : »Det är inte människomas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.» Förordet finns t ex i Arbetarkulturs utgåva 1970 av Till Kritiken… Historiesynen läggs fram avsevärt utförligare i Marx-Engels gemensamma skrift »Den tyska ideologin» från 1845.

(4) Man måste här skilja mellan kapitalismens strukturella framväxt och den konkreta historien. Det har aldrig existerat något samhällssystem där varje producent ägde sina egna arbetsverktyg. Det är endast en modell för att kunna förklara kapitalismens karakteristika. Det kapitalistiska produktionssättet har i den konkreta historien övertagit tidigare produktionssätts människomaterial, inklusive gamla klasser och omvandlat dem.

(6) Marx skrifter innehåller ingen utförlig analys av medvetandet hos olika klasser under kapitalismen, men han ger flera anvisningar i sina arbeten. Denna analys bygger främst på Kapitalet (särskilt kapitlet om varufetischismen) och delar av Grundrisse, den berömda förstudien till Kapitalet från 1857-58. Skiktningen mellan vetenskapligt-marxistiskt medvetande och fackligt-spontant medvetande är hämtat frän Lenins Vad bör göras?.

(7) Så heter det t ex i Den tyska ideologin: »För att i masskala skapa detta kommunistiska medvetande – likaväl som att säkra segern för själva saken – är det nödvändigt att människorna själva förändras i omfattande skala. Denna förändring kan bara ske i en praktisk rörelse, i en revolution. Revolutionen är nödvändig inte bara därför att den härskande klassen endast kan störtas på detta sätt, utan också därför att den klass som störtar den befria sig från det förflutnas samlade skräp och omvandla samhället.»

(8) Kommunistiska Manifestet, ex vis i Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 43.

(9) Så ex.vis i Marx, Kritik av Gothaprogrammet (sv. övers. Arbetarkultur 1938)

(10) Detta förslag framförde Lenin i sina sk Aprilteser 1917. Se Lenin, Valda verk 11:1 (Moskva 1956), s 11. Jfr. även ss 50-55.

(11) I Kommunistiska Manifestet skiljer Marx-Engels mellan feodal, småborgerlig, konservativ eller borgerlig socialism och slutligen kritiskt utopisk socialism.

(12) Geijer, Samlade skrifter, band 3, Sthlm 1874, s 342 f. Stavningen här moderniserad.

(13) Kommunistiska Manifestet i: Marx-Engels i urval (W&W1965), s 28, 46 f. De citat som här sammanställts skiljs som synes åt hos Marx-Engels. Men det framgår dock uttryckligen av sammanhanget att de hör samman och författarna hänvisar själva till det tidigare stycket när de tar upp tråden i framställningen.

(14) »Kommunistiska Partiets krav i Tyskland» t ex i: Karl Marx, The Revolution of 1848, 152 £ (Penguin 1973), s 109-111.

(15) Representativa urval av Marx-Engels skrifter från revolutionsåret 1848 finns dels i den Penguin-antologi som nämnts i föregående not, dels i den tyska antologin: Marx-Engels. Die Revolution von 1848 (Berlin 1971). Framställningen av den marxska strategin och taktiken 1848 är efter ett uppslag från David Fernbachs inledning till Penguin-antologin.

(16) Denna viktiga text finns i: Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 175-186.

(17) Som synes använder Marx-Engels här fortfarande formuleringen »erövra statsmakten», en formulering som står i logisk motsättning till deras uppmaning strax därefter att arbetarna skall bilda egna arbetarregeringar vid sidan av den officiella regeringen. Först efter Pariskommunens erfarenheter korrigerade Marx och Engels sin ståndpunkt i denna fråga. I ett förord till Manifestet från 1872 heter det sålunda: »Särskilt bevisade kommunen att arbetarklassen icke kan helt enkelt ta den färdiga statsmaskinen i besittning och sätta den i rörelse för sina egna mål.» Detta vidareutvecklas i Marx analys av Pariskommunen (sv övers. 1946).

(18) Det är ganska fantastiskt att se hur Marx och Engels talar om dubbelmakt och upprättandet av arbetarråd – redan 1850! Det finns ju faktiskt folk som kallar sig marxister och som ännu inte – år 1973! – fattat nödvändigheten av dessa råd. Vad Marx- Engels syftade på i sin text var troligen de klubbar som arbetarna i Paris upprättade under revolutionen! 1848 och som fungerade som en form av stormöten. Om dessa, se »Klasstriderna i Frankrike 1848-50» (s^’ övers. 1971) s 127 f.

(19) Begreppet »den permanenta revolutionen» används så vitt jag kunnat finna första gången av Engels, i artikeln »Magyarernas kamp», daterad den 13 januari 1849. Samma slutsats hade dock redan dragits av Marx-Engels i artikelserien »Bourgeoisin och kontrarevolutionen» från dec. 1848. Slutorden i denna artikel lyder: »Den preussiska bourgeoisins historia visar – liksom hela den tyska bourgeoisins historia från mars till december – att en rent borgerlig revolution med upprättandet av borgerlig hegemoni i form av en konstitutionell monarki är omöjlig i Tyskland. Det som är möjligt är antingen en feodal och absolutistisk kontrarevolution eller den social-republikanska revolutionen.» (Penguin-antologin, s 212). Begreppet »permanent revolution» återkommer även i »Klasstriderna i Frankrike 1848-50».

(20) Marx, Kritik av Gothaprogrammet (w. övers. 1938) Den offentliggjordes först 1891.

(21) Marx, Louis Bonapartes 18 Brumaire, s 52f.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1973

Världsrevolution och fredlig samexistens

I och med oktoberrevolutionen 1917 antog den världsomfattande klasskampen en dubbelsidig karaktär: kampen mellan sociala klasser i varje land, med dess oundvikliga internationella återverkningar, sammanflätades med förhållandena mellan Sovjetunionen (och efter 1945, de andra länder som störtat kapitalismen) och de borgerliga staterna.

Den marxistiska teorin, som traditionellt utgått från det allmänna antagandet att den socialistiska revolutionen först skulle segra i de mest utvecklade länderna i världen(1), hade inte utarbetat riktlinjer för revolutionärer under dessa nya förhållanden. Den hade ägnat liten uppmärksamhet åt den innebörd som erövrandet av statsmakten skulle ha för den revolutionära politikens utförande. Sovjetiska och icke-sovjetiska kommunistledare tvingades med avseende på detta utarbeta ad-hoc (speciellt avpassade) teorier under den period som följde omedelbart på Oktoberrevolutionen.

Stora kontroverser har omgärdat dessa problem, alltifrån sovjetmaktens första dagar fram till den nuvarande perioden. Debatten om förhållandet mellan fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk och revolutionen i Centraleuropa; kontroverserna på 20-talet kring den permanenta revolutionens teori och om möjligheten att bygga socialismen i ett land; diskussionerna vid kommunistpartiernas internationella konferenser 1957 och 1960, och deras utbrott i den officiella sino-sovjetiska brytningen på frågorna kring ”fredlig samexistens” – alla dessa problem kan i sista hand härledas ur en och samma problemställning.

Utgiven i skriftserien Rött Forum som nummer 5. Läs hela Världsrevolution och fredlig samexistens.

Var Lenin en massmördare?

”Det går ett spöke runt världen, Lenins spöke. Alla den gamla världens makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke…”

Så kunde man i dessa 1900-talets yttersta dagar travestera kommunistiska manifestets inled- ningsrader. Kanonaden mot Lenin och den ryska Oktoberrevolutionen 1917 mullrar fram med tilltagande styrka över offentligheten i öst som väst. På universitet och tidningsredaktioner, inom kulturlivet och politiken håller en revidering av historien på att cementeras som syftar till att helt omvärdera förståelsen av seklet.

Där den tidigare dominerande, även borgerliga, historieskrivningen gjorde en skillnad mellan våldet i samband med den ryska revolutionen och inbördeskriget och å andra sidan 30-talets institutionaliserade terror, handlar det idag om att belägga kontinuiteten.’ Ja, om att fastställa det bolsjevikiska maktövertagandet i november 1917 (oktober enligt den dåvarande ryska almanackan) som big bang inte bara för framväxten av Stalins totalitära terrorstat i Ryssland utan även för Hitlers Tredje Rike och de folkmord som följde över planeten.

Naturligtvis är denna historieskrivning i sig inte ny. Bland Europas mest hårdföra aristokra- tiska och borgerliga kretsar, inte minst de tyska nazisterna – och även från undertryckta vänsterkrafter – flödade beskrivningarna över omedelbart efter revolutionen om den bolsje- vikiska terrorstaten och om Lenin, Trotskij, Zinovjev och Kamenev som mänsklighetens onda genius. Tillsammans med en seriös kritik av bolsjevikernas inriktning och metoder har denna typ av ren kampagitation fortgått genom seklet med mer eller mindre – eller ibland obefintligt – underbyggda anklagelseakter. Det tillhörde krigen, såväl de heta som kalla.

Propagandistiska arbeten

Förändringen idag är att agitationen omformats till lärda utredningar som inte sällan menar sig bygga på nya källor och fakta sedan de sovjetiska arkiven öppnats. I strömmen av dessa åter- finns såväl propagandistiska arbeten som mer seriösa försök att ta till sig det nya källmaterialet. Till de förra bör räknas den forne Reagan-rådgivaren Richard Pipes stora arbete ”Den ryska revolutionen”, utgiven på svenska 1997, och Dmitri Volkogonovs ”Lenin – Life and Legacy” från 1994. De tillhör genren som underskattar – eller bortser ifrån – den ryska revolutionen som gigantisk folklig flodvåg, där mars och november 1917 (alltså tsarens störtande på våren och bolsjevikernas maktövertagande på hösten) bara var politiska stationer längs vägen. De ansluter sig snarast till den klassiskt konservativa skola som i revolutionen såg ett verk av extremistisk agitation och folkligt oförstånd i en svår tid, en tragisk återvändsgränd som exploaterades av Lenins bolsjeviker i eget syfte.

Volgokonovs verk

Vad gäller Volkogonovs verk, som väckt uppseende genom blodtörstiga Lenin-citat på temat ”Inget prat, skjut de trilskande bönderna direkt” och framställningar av Lenin som dement, bör läsaren ha i minnet att Volkogonov, som avled 1995, var en av sovjetstatens officiella historieskrivare, eller typisk ”hovskrivare”, som en bedömare uttryckte det. Som sådan tillhörde han det ledande byråkratiska sovjetskiktet och förändrade sina versioner i takt med att politbyrån bytte fot. I sin stora Stalin-biografi från 1988 framställde han, i linje med den officiella politiken, Lenin som den store hjälten. I biografin över Trotskij 1991, när Jeltsin tagit makten och privatiseringarna påbörjats, började han ifrågasätta revolutionen. Och med Leninbiografin tre år senare hade tsaren Nikolaus II förvandlats till en fredsälskare som förgäves sökte stoppa världskriget. De källor han fick tillgång till har därefter åter stängts för forskningen och har i många fall inte kunnat kontrolleras.

Annorlunda är det med exempelvis historikern Nicolas Werths bidrag till den omtalade ”Le livre noir du communisme”, en mycket omfattande vidräkning med den internationella kommunismen som utgavs i Paris i fjol och som under våren -99 kommer på svenska. Denna ”Kommunismens svarta bok” har flitigt åberopats av dem som kräver en ”Nürnbergprocess mot kommunismen” efter rannsakningen av nazismen. Den franska upplagan av boken var också försedd med undertiteln ”Förbrytelser, terror, repression” och en röd banderoll med texten: ”85 miljoner döda”. I såväl förord som efterord ramades verket in av Stéphane Courtois’ uppfattning att kommunismens och nazismens dåd måste jämställas inför historiens domstol. Ja, Courtois, som en gång var troende så kallad ”maoist”, beklagade till och med att Auschwitz, och föreställningen om det unika i Tredje Rikets industriella folkutrotning, så länge fått skymma sikten för ”kommunismens brott”.

Historierevisionism

De politiska motiven bakom Courtois’ bok och strömmen av historierevisionism i synen på Lenin och Oktoberrevolutionen är närmast övertydliga. I marknadens och liberalismens tidsålder ska inte sten på sten lämnas kvar av försöken att finna alternativ till den etablerade världsordningen. I synnerhet idag, när bortåt hälften av jordens befolkning lever i spillrorna av sammanstörtade nyliberala experiment och varningarna om nya krascher avlöser varandra. För oss svenskar illustreras detta med sedvanlig provinsiell bondkomik av tumultet kring IB- affären och åsiktsregistreringen. Ju starkare krav på sanningskommission och alla papper på bordet, desto fastare planer på skolkampanjer ”om kommunismen” och attacker mot exempel- vis vänsterpartiet för ”leninism”. Folkpartiledaren Lars Leijonborg gör (i Dagens Nyheter 8 dec -98) inte ens något försök att dölja sambandet. ”Det är ju bara i den belysningen som IB:s och angränsande verksamheter kan diskuteras på ett rimligt sätt”.

Schyman och Lindahl

Inför dessa uppenbara motiv kan en frestande – och enkel – utväg för socialister vara att vända ryggen åt den nya litteraturen och istället ägna sig åt att attackera dess politiska syften eller funktion. Detta vore emellertid lika illa som Gudrun Schymans och v-ledningens uppläxning av ungdomsförbundets Jenny Lindahl. Inställsamheten kan vara ett bekvämt sätt att undvika det svåra och den egna rörelsens historiska ansvar. Men det kommer att betinga sitt pris. Inte bara i form av växande brist på förståelse för vår tids realiteter. När vänsterpartisterna i exempelvis Stockholms kommunfullmäktige ska föra ut en ”upplysningskampanj” på skolorna om Oktoberrevolutionens förbrytelser sätter de samtidigt yxan till roten för sin egen rörelse – som ju själv var ett barn av denna revolution. Istället för att med vämjelse vända ryggen åt Pipes, Volkogonov, Courtois med flera bör socialister ta tjuren vid hornen; bemöta det som måste bemötas, sopa undan det som redan tidigare tillhört historiens skräphögar och ta på allvar de nya fakta och samband som röjts när sovjetiska källor öppnats – eller när vi så här i slutet av seklet har en annan utsiktspunkt.

Det är i det sammanhanget Nicolas Werths bidrag till ”Kommunismens svarta bok” känns som det kanske mest angelägna att behandla.

Werth skiljer sig från Pipes med flera liberala historiker, ”vulgärliberalism” som han kallar deras historiesyn, i det att han utgår ifrån den folkliga ryska revolutionsrörelsen som en följd inte av några fanatikers agitation utan av en objektiv nödvändighet. Tsardömet var som statsbildning och samhällsformation på väg mot sin undergång. De monumentala krigsnederlagen, den olösta jordfrågan, de undertryckta nationaliteterna, utsugningen av den hastigt växande industriarbetarklassen, borgerskapets brist på rättigheter och inflytande… fick obönhörligen den gamla aristokratiska ordningen att spricka sönder.

Tsarismens kaos

Och i gliporna växte det sociala myteriet. Werths genomgång av hur den tsaristiska statsmakten redan i slutet av 1916 inte längre kunde styra landet, hur den ekonomiska infrastrukturen bröt samman, den tolv miljoner man starka krigsmakten upplöstes av deserteringar på tiotusentals man – per dag – och hur kaoset grep omkring sig i ett av jordens största riken står i skarp kontrast till vurmen för tsardömet hos andra revisionister. Likaså hans skildringar av den växande självorganiseringen i råden – eller sovjeterna – bland miljontals arbetare, soldater och bönder under våren och sommaren 1917. Werth ser också hur den provisoriska regering som tillsattes av duman vid tsarens abdikation i mars inte är i stånd att kanalisera upproret. När miljoner bönder, i de klassiska ryska bondeupprorens efterföljd, stormar godsen och börjar fördela jorden, när soldater i tätnande skaror lämnar fronten för att återvända till sina byar och få sin del av de nya jordlotterna, när tsardömets nedtryckta nationaliteter – ukrainare, polacker, balter, finnar – kräver självständighet, när städernas arbetare vägrar acceptera nya umbäranden, står den provisoriska regeringen maktlös. Dess avsikt att fortsätta kriget på de allierades sida, att åstadkomma en reglerad jordreform och bevilja minoriteterna viss autonomi har ingen chans mot flodvågen. Trots regeringens formella radikalisering, där socialdemokratiska mensjeviker träder in i vid sidan av de landsbygdsbaserade socialrevolutionärerna, SR, driver den, som Werth noterar, alltmer in i en konfrontation med den stormande rörelsen.

Redan vid denna punkt försvagas emellertid Werths historieskrivning i och med att han utelämnar en rimlig beskrivning av konfrontationen: ingenting om den provisoriska regeringens katastrofala försök till militäroffensiv på östfronten med ytterligare hundratusentals offer. Försöken att med våld undertrycka arbetarprotesterna i städerna och olagligförklara bolsjevikerna förvandlas till en bisats. De allt hårdare militära ultimata som riktades mot de finska och ukrainska kraven på självständighet har utelämnats. Några få ord i förbigående om tsargeneralen Kornilovs försök att störta provisoriska regeringen i augusti – en kupp som bara kunde stoppas av bolsjevikerna.

Parodi

Därmed blir upproret i november, Oktoberrevolutionen, parodierat även i Werths version. Och han torgför den nu vanliga nidbilden av en Lenin vars enda syfte – ”den enda raka linjen” – var hans eget stålhårt disciplinerade partis makterövring genom inbördeskrig. Den bilden tillhör definitivt skräphögen. Att Lenin före 1917 förfäktade den traditionella socialdemokratiska synen om att Ryssland måste passera igenom en revolution i stadier, där det först var en borgerligt demokratisk ordning som gällde, är allmängods. Liksom att det var den väldiga revolutionslavinen själv som under våren 1917 fick honom att ändra uppfattning. Myten om det ”stålhårda partiet” är en efterhandskonstruktion som inte minst Tony Cliff i sin Lenin-trilogi från 70-talet skjutit i sank. När de revolutionära arbetarna i Petrograd brände sina medlemskort i juli 1917 i protest mot att bolsjevikerna inte tog makten, när frågan om en andra revolution diskuterades offentligt för och emot i partiets press, när den provisoriska regeringen inte kunde försvara revolutionen mot Kornilovs tsarister utan allt kom att hänga på bolsjevikerna – handlade det knappast om någon stålhård liten sekt.

Bolsjevikmajoritet

Att Werth inte vill nämna att bolsjevikerna i valen till Andra Allryska Sovjetkongressen i oktober 1917 fick egen majoritet bland de cirka 20 miljoner väljarna, 390 av de 650 valda ombuden, är logiskt. Det passar knappast in i bilden av den lilla gruppen sammansvurna som på morgonen den 7 november ställde sovjetkongressen ”inför fullbordat faktum”. I själva verket hade, som Werth också noterar, den provisoriska regeringen upphört att styra Ryssland. Det var i händerna på den dittills bredaste demokratiska församling som någonsin sammanträtt på rysk jord – vald av de arbetar-, soldat- och bondesovjeter som också Werth förstår utgjorde ”revolutionens självorganisering” – som bolsjevikerna lade makten. Den historiska tragedin är att både socialrevolutionärerna och mensjevikerna i det skedet valde att inte acceptera denna församlings suveränitet. Mensjevikerna bland annat av sin övertygelse om att arbetarstyre och socialism tillhörde ett annat ”stadium” i en oöverblickbar framtid. Socialrevolutionärerna bland annat av sin vägran att uppge kriget mot Tyskland.

Likt övriga historierevisionister avstår Werth från att redovisa Oktoberrevolutionens och den nya sovjetregeringens politiska och sociala program. Orsaken är att han bara ser det som en kuliss. Lenin var, menar Werth, ”makterövringens teoretiker och strateg”, ingenting annat. Därför lyckades han placera sitt parti mitt i skärningspunkten av de i själva verket helt olika revolutionära förlopp som präglade Ryssland 1917. En och en halv miljon myterister i krigsmakten ville bara hem, några ytterligare miljoner ville slippa sina officerare och några föra krig för egna syften. De tiotals miljoner bönder som försökte erövra storgodsens jordar ville bli av med såväl godsägarnas som militärens och städernas utsugning. Arbetarna ville äta sig mätta och bestämma på sina arbetsplatser. De förtryckta nationaliteterna ville bryta sig loss från Storryssland, och så vidare…

”Fred med Tyskland”

Under sommaren och hösten 1917, konstaterar Werth, slungade bolsjevikerna ut just de paroller som passade var och en av dessa upplösningsprocesser. Omedelbar fred med Tyskland, jorden åt den som brukar den, arbetarkontroll över industrin, nationernas självbestämmanderätt. Dessutom reste man parollen ”All makt åt sovjeterna!”, som kunde rikta in hela den brokiga självorganiseringen med dess olika viljeinriktningar mot en enda springande punkt.

Men, menar Werth, massornas växande stöd åt bolsjevikerna byggde på flera ”missförstånd”. Bolsjevikernas stöd åt bönderna var bara taktiskt, egentligen var ju bolsjevikernas gamla program kollektivisering av jorden. Arbetarkontroll betydde egentligen statsstyre, nationernas självbestämmanderätt bara de bolsjevikledda nationernas, sovjetmakt betydde enpartidiktatur och så vidare.

Det är egentligen synd att Werth här vulgariserar sin egen analys. För i själva verket rymmer hans tal om ”missförstånden” den väldiga problematik som bolsjevikerna snart fick konfrontera. Som Werth antyder, drog inte de olika revolutionära förloppen med nödvändighet åt samma håll. Tvärtom var de ofta helt motstridiga – i synnerhet när den obekanta faktorn, ”kontrarevolutionen”, gav sig in i leken. För de bönder som erövrat en jordlott var det ingen självklarhet att avstå något ”jordbruksöverskott” till städernas halvsvältande arbetare – i synnerhet som dessa knappast kunde lämna något i utbyte. För arbetarna hade revolutionen å andra sidan först och främst handlat om mat på bordet. De miljoner bondpojkar som övergav fronten hade ingen som helst önskan att låta sig rekryteras till en ny ”röd” krigsmakt. Den nationella frågan visade sig hastigt klyvas av den sociala. Snart kämpade finska och ukrainska arbetargarden med stöd av sina kamrater i Moskva mot finska och ukrainska nationalister med rötter bland bönder och borgerlighet och med stöd från Tyskland eller forna tsargeneraler.

Olöslig ekvation

Inför denna olösliga ekvation hade, bör man förstå Werth, bolsjevikerna egentligen inget annat program än sin egen makt. Den följande utvecklingens formidabla blodighet berodde, menar han, ytterst på detta. Lenins folk tvingades efter hand att bekämpa alla de revolutionära processer man taktiskt gjort sig till tolk för. Det kunde inte ske utan den terror som till sist förintade självaktiviteten och efterlämnade de ödelagda civila samhällen som den stalinistiska monsterstaten kunde växa i.

För var och en som studerar den ryska revolutionen känns denna bild igen. ”När Trotskij började bygga Röda Armén, föreföll han bränna allt han hade dyrkat och dyrka allt han hade bränt… För att kunna skapa den armé, som var ett villkor för deras egen överlevnad, tvingades de bryta ner den inställning som de själva byggt upp”, skrev Isaac Deutscher i en av sina berömda skildringar. Formuleringen hade kunnat gälla vilken som helst av bolsjevikledarna; inte minst Lenin och hans syn på statens bortvittrande, arbetarklassens makt över produktionen, nationernas självbestämmanderätt och så vidare.

Ty, Werth tar fullkomligt fel i att bolsjevikerna saknade annat program än det egna partiets makt. Tvärtom var rörelsen en del av den internationella socialdemokrati som hade det rikaste politiska liv den tidens värld skådat.

Kvinnans rätt till abort

Det demonstrerades också i den unga sovjetregeringens deklarationer och lagar på livets olika områden; från ekonomi till kultur, från kvinnornas rätt till abort, skilsmässa, ekonomiskt oberoende och medborgerliga friheter till bannlysningen av antisemitism och ras- och nationshat.

Men, det är sant – och motbevisar historierevisionismens favorittes – de saknade program för barbariet.

I vårt relativt sett ombonade västeuropeiska 90-tal, med krigsförbytarrättegångar och föreställningar om mänskliga rättigheter, är första världskrigets folkslakt närmast omöjlig att leva sig in i. Nivån på de styrandes förakt för människoliv även i de så kallade demokratierna kanske kan illustreras av tyskarnas militära order i det ockuperade Belgien, där varje skott mot en tysk soldat från någon motståndsman, franctireur, betydde arkebuseringar av tiotals, ibland hundratals civila som plockades ut på måfå, eller redan på förhand tagits som gisslan i oroliga byar eller kvarter. Eller av den engelske överbefälhavaren Douglas Haigs dagboks- anteckningar från slaget vid Somme 1916. Under de första morgontimmarnas brittiska anfall mot de tyska linjerna massakrerades 19 240 oskyddade engelska soldater i ingenmansland. Ändå tvingades kompani på kompani upp ur skyttegravarna för att marschera rakt mot kulsprute- och artillerielden. Dagen efter summerade Haig: ”Totala förlustsiffrorna för idag och igår ska enligt rapporterna vara 40 000. Jag tycker inte det verkar farligt.” På ett av hundratals frontavsnitt, på den mest ”civiliserade” sidan, i ett krig som inte gällde demokrati, yttrandefrihet, nationella och mänskliga rättigheter – utan världens koloniala uppdelning…

Om ett människoliv vägde lätt som en gevärskula i väster, vägde det mindre än en brödkant i öster. Tsarens självhärskardöme befann sig inte en mansålder från livegenskapen där kropps- arbetare betraktades som en råvara. Den lilla aristokratins självklara våld och rätt att ta kål på underlydande och misshagliga, hade genom seklen mötts av vulkaniska utbrott av motvåld i ryska och ukrainska bondejacquerier, uppror som inte lämnade sten på sten eller huvud på hals kvar av dem som föll i rebellernas händer.

”Våldet allestädes närvarande”

Tre och ett halvt år av storkrig med bortåt 1,7 miljoner dödade och 5 miljoner sårade ryska soldater bara vid fronterna hade injicerat en ny laddning i det på våld uppbyggda ryska tsardömet. Nicolas Werths formulerar i sammanhanget några mycket tänkvärda ord:

”Från sommaren 1917 var våldet allestädes närvarande i det ryska samhället. Detta våld var inte nytt, men händelserna under året 1917 hade låtit de olika formerna av våld, närvarande och latent, sammanstråla: ett urbant motvåld mot kapitalisternas våld inom industrin, ett traditionellt bonde- våld, det första världskrigets moderna våld som förde med sig en extrem tillbakagång och oerhörd brutalisering av mänskliga förhållanden. Blandningen av dessa tre former av våld utgjorde en explosiv cocktail vars effekt kunde bli ödesdiger i det extrema läge som den ryska revolutionen

utgjorde, markerat både av sammanbrottet för ordningens och auktoritetens olika institutioner, av den växande sociala frustration som så länge ansamlats och av utnyttjandet av det folkliga våldet som politiskt verktyg”.

För detta barbari hade bolsjevikerna inget eget program, bara 1700- och 1800-talets revolutionära erfarenheter; av den Stora Franska revolutionen 1789, 1848 års europeiska revolutionsår, Pariskommunen 1871, den första ryska revolutionen 1905…

Staffan Skott

För Leninjägare som Staffan Skott, vars anklagelseakt mot bolsjevikerna numera även om- fattar ansvaret för första världskriget, innebar Lenins paroll om omedelbart eldupphör i världskriget och strävan att förverkliga den för ryskt vidkommande, i själva verket en förlängning av storkriget! Tanken hos Skott är att separatfreden i öster tillät tyskarna att flytta flera jättearméer till västfronten där de inledde den så kallade Mikaeloffensiven i mars 1918 – alltså alldeles efter freden med Bolsjevikryssland i Brest-Litovsk. Bortsett från att krigs- aktivister alltid brukar anklaga fredsmäklare för att ”i själva verket” försvåra och förlänga krigen, är Skotts anklagelse rent sakligt sett absurd. Det krig som 1914 var tänkt att handla om månader visade sig snart växa med geometriska tal – i fråga om allt från inblandade resurser till offer och geografisk omfattning. Egentligen upphörde det aldrig av rent militära skäl – utan först när den mänskliga råvaran, vid och bakom fronterna, vägrade fortsätta det. Och just denna vägran upptändes i kontinental skala av den ryska revolutionen och bolsjevikernas fanatiska motstånd mot att föra kriget vidare. Många är de historiker som skildrat hur fredsappellernas farsot från öster undergrävde stridsmoral och militär disciplin först och främst bland de trupper från centralmakterna som direkt kämpat mot Ryssland. ”Likt sin forna ryska fiende knäppte också den tyske soldaten upp sin vapenrock, slutade göra honnör och ägnade sig åt sina leriga stövlar”, sammanfattar George Stewart i sin ”The White Armies of Russia”. Stora delar av de tyska armékårer som skulle föras över till västfronten smalt bort på vägen och desertörernas myterier lades till den växande sociala oron på hemmaplan.

Målsättning: inbördeskrig

Bolsjevikernas föreställning att världskrigets barbari bara kunde stoppas av det sociala inbördeskriget – något som Werth tolkar som Lenins målsättning och dogm om inbördeskrig – var därmed inte bara förståelig. Den bekräftades till fullo av utvecklingen själv. Ja, när det sociala upproret i centrala Europa långt senare till sist krossades av den framväxande nazismen, startade ju också som bekant världskrigets akt 2, det andra världskriget.

Bara revolutionen kunde stoppa detta ändlösa barbari, menade bolsjevikerna. Därför fick chansen, när de olika revolutionsprocesserna löpte samman, inte försittas. I just den meningen reducerades också bolsjevikernas program – i det givna historiska ögonblicket – till frågan om makten. Bara genom att erövra makten och avsluta kriget fanns skuggan av en chans att öppna dörren för det system av åtgärder som kunde tillgodose de olika intressen – arbetarnas, böndernas, soldaternas, nationaliteternas… – som annars skulle förgöra varandra.

Att makten måste bäras fram av den folkliga revolutionsrörelsen som den kommit till uttryck i sovjeterna var bolsjevikernas utgångspunkt. Bara sovjeterna var det sammanfattande organiserande uttrycket för den massiva men motsägelsefulla folkrörelsen. Bara de kunde ge den nya makten legitimitet. Att lägga makten i sovjetkongressens händer och hävda auktoriteten hos den regering som kongressen utsåg, folkkommissariernas råd, blev därför bolsjevikernas första uppgift. Till varje pris – och med alla medel.

Pariskommunen

De europeiska revolutioner som Lenin med flera hämtade sina erfarenheter ifrån lärde att de gamla härskarklasser som störtades inte skulle sky några medel för att slå tillbaka. När de upproriska parisarbetarna krossades i juni 1848 hade tusentals av dem skjutits på gatorna och än fler deporterats till den tidens koncentrationsläger – straffkolonier på andra sidan haven. När Pariskommunen besegrades ett kvarts sekel senare skedde samma sak, bara i en helt annan skala, då de massakrerade kommunardernas antal räknades till minst trettiotusen. Och detta i den europeiska kontinentens mest moderna och civiliserade huvudstad. Vad som väntade en besegrad revolution i det medeltidspräglade Ryssland som just vadat genom den krigets våldscocktail Werth talar om, torde få ens våga tänka på. Att segra blev lika med att överleva.

Många har skildrat den hårdhet och beslutsamhet som från första stund präglade bolsjevikernas försök att hävda den nya regeringsmakten. Men de flesta tillstår också att den massiva repressionen tillhör ett senare stadium, ja att bolsjevikerna inledningsvis också levde i en romantiserad föreställning om vad som väntade. Frigivandet av tsaristiska officerare mot ”hedersord” på att de inte skulle ta till vapen mot republiken, brukar anföras som exempel.

Under själva maktövertagandet i november var antalet offer också förhållandevis litet, även om de veckolånga striderna i Moskva kunde räkna dem i hundratal. Vid sammanstötningar efter upplösningen av konstituerande församlingen i januari dödades ett tjugotal människor. Även plundrare och vandaler sköts under de första veckornas försök att upprätta den nya ordningen på storstädernas gator.

Fredsförhandlingarna

När Moskvas anarkistgrupper upplöstes i april 1918 – av sovjetstyret uppfattat mer som en samlingspunkt för plundrare än en politisk formation – ska också ett tjugofemtal anarkister ha dödats. Men i själva verket var då redan den första fasen på väg att övergå i en snabb upp- trappning av våldet. Från februari, när tyskarna avbrutit fredsförhandlingarna och gått till förnyade attacker på östfronten, försattes den nya staten i krigstillstånd och Trotskijs prokla- mation från den 21 februari om ”Det socialistiska fosterlandet i fara” vibrerade av kamp på liv och död: ”Alla fiendeagenter, spekulanter, plundrare, kontrarevolutionära agitatorer och tyska spioner kommer att skjutas på fläcken”.

Bolsjevikernas kontroll

Även ute i provinserna förekom våld och motvåld när den nya makten försökte etablera sig. Sovjetregeringen bemästrade långt ifrån situationen i hela landet. Tvärtom var makten koncentrerad till de viktigaste industristäderna, medan mängder av olika grupperingar stred i vacuumet efter den gamla statsmaktens sammanbrott på andra håll: komponenterna i den forna provisoriska regeringen – socialrevolutionärer, mensjeviker och kadeter – tsarlojala militärer, upproriska bönder, kosacker med flera. Att dessa strider inte var mindre blodiga efter november än före säger sig självt, även om man bör förhålla sig kritisk till de källor som härrör från de olika inblandade parterna. Nicolas Werths resumé över bolsjevikiska bestialiteter – med massarkebuseringar, lemlästningar och styckningar av officerare, kosacker och borgerskap i sydryska städer vid och på Krim – redan under vårvintern 1918 får honom att reflektera över klyftan mellan antalet inblandade styrkor, som ännu var mycket litet, och den ”oerhörda nivån av våld som utövades av bolsjevikerna”. Kanske den klyftan till en del kan förklaras av valet av källa. Werths uppgifter har hämtats från den vite generalen Denikins så kallade undersökningskommission från 1919. Denikin var en av de mest hårdföra bland de vita härförarna. Hans kommission lade fram sin rapport under inbördeskrigets mest blodiga fas och syftade till att mobilisera allt och alla mot Röda armén. En sådan källa kan knappast utan vidare betraktas som sanningsvittne.

Samtidigt kan dock inte alla uppgifter om sådana våldsutbrott bara viftas bort. Att revolutionära matroser från Svarta havsflottan i februari 1918 gick bärsärkagång i Sevastopol och mördade hundratals civila, inklusive kvinnor och barn, i de borgerliga kvarteren är belagt. Liksom att rödgardister vid olika tillfällen agerade lynchmobbar och stormade sjukhus med sårade vitgardister eller plundrade borgerliga kvarter i ryska provinsstäder.

Social revanschlystnad

Men det handlade om övergrepp som inte sanktionerats uppifrån, om utbrott som inte ingick i någon plan utan uttryckte allt ifrån blint klasshat och social revanschlystnad till moraliska sammanbrott av brutalitet, fylleri och kaos.

Med den nya sovjetregeringens appeller om att överallt hävda den nya auktoriteten gavs de lokala maktorganen, oftast under bolsjevikisk ledning, en närmast konstitutionell legitimitet, åtminstone i deras egna ögon. En legitimitet de försökte hävda även rent polisiärt. Problemet var förstås att de oftast saknade motsvarande legitimitet i motståndarnas ögon, för att inte tala om medel att sanktionera sina beslut.

Det paradoxala inträffade därmed att medan sovjetregeringen i Moskva beordrade skoningslösa repressalier mot plundrare, provokatörer, anarkister med flera, tvingades de lokala sovjetstyrena inte sällan rida på just denna typ av ”spontana” vedergällare och rebeller för att kunna hävda sin makt. I takt med att motståndet mot den nya regeringen ansamlade kraft under våren 1918, ökade också bolsjevikernas appeller till de upproriskas klasshat och rena sociala revanschlystnad..” I brist på statsmakt och institutioner måste vi förlita oss på massornas egen revolutionära upprorskraft”, brukade det heta från Lenin och i synnerhet Trotskij. Och det var sant. Den nya statsmakten förfogade endast över något tiotusental man i arbetargarden och trupper som ställt sig till förfogande. Bara den folkliga urkraften var i besittning av styrka att knäcka tsarister, borgerlighet, spekulanter och andra som omedelbart trotsade den nya ordningen. Men den kraften var förstås inte alltid sporrad av ädla mål om mänsklig frigörelse, som i de stolta parollerna, utan lika ofta av personlig vinningslystnad och blint hat utan ett uns av ideologi eller medvetenhet. Det vill säga just så som, enligt det gamla kommunistiska manifestet, också den objektiva intressekampen mellan klasser tar sig uttryck i vardagligare förhållanden mellan anställda och arbetsgivare – i kampen mellan den enes lön och den andres vinst. Socialdemokratin, internationellt liksom Lenins ryska, hade byggts upp på föreställningen om att detta blinda klassintresse utgjorde den motor kring vilken en socialistisk medvetenhet kunde formas, det gamla brytas ned och ett socialistiskt samhällsprojekt byggas. Så när bolsjevikerna vädjade till ”massorna” och sanktionerade deras revansch föreställde de sig att den spontana kompassnålen pekade i den socialistiska riktning de själva strävade. Att saken var betydligt mer komplicerad skulle de snart bli varse.

Finland 1917

Redan under vårvintern stod det klart att de olika revolutionsprocesser som burit fram bolsjevikerna till makten ett par månader tidigare bara korsat varandra och nu var på väg åt skilda håll. Tydligast var detta i Finland, där de finska socialdemokraterna som sommaren 1917 hotats av den provisoriska ryska regeringen för sina krav på oberoende, tvingades söka stöd från det bolsjevikiska Moskva och de radikaliserade ryska garnisonerna i Finland. Att det var bolsjevikregeringen som i början av januari 1918 erkände Finlands oberoende hindrade inte landets borgerliga och militära kretsar från att starta ett ”nationellt frihetskrig” mot de ännu inte evakuerade ryska styrkorna och den socialdemokratiska regeringen i Helsingfors. Följden blev det allt blodigare inbördeskriget mellan röda och vita där hela provkartan av ett sådant krigs bestialiteter förvandlades till vardagsmat: gisslantagande, ståndrätter, massakrer, epidemier och svält. Mannerheims seger med hjälp av tyska trupper i april/maj, och med massavrättningar och koncentrationsläger i släptåg visade vad som väntade revolutionens förlorare.

Sovjetryssland under attack

Det var under samma vårmånader som Sovjetryssland förlorade en tredjedel av sitt territorium och huvuddelen av sina industriella råvaror och kornbodar till tyskarna vid freden i Brest- Litovsk. En fred som knappt hade undertecknats innan den välrustade tjeckiska legion som kämpat på Rysslands sida mot tyskarna nu med fransk hjälp vändes mot bolsjevikstyret, mitt i det sovjetryska territoriets hjärta. Samtidigt hade de tsargeneraler, Kornilov, Denikin och Wrangel, som en kort tid efter Oktoberrevolutionen hållits fängslade, redan i december 1917 begivit sig till Sydryssland för att börja skrapa ihop resterna av tsarens officerskår till den vita så kallade ”Frivillig-armén”. Denna gjorde gemensam sak med kosacksamhällena kring Don och i Ukraina. Långt ifrån den folkloristiska romantiken kring kosackerna var dessa samhällen ett slags militära sköldar för tsarismen i ett pärlband av bosättningar längs imperiets periferi. De hade erhållit jord och privilegier i utbyte mot att ställa väpnade styrkor till regimens förfogande och användes flitigt till att undertrycka social oro både på landsbygden och i städerna. Kosackledarna, atamanerna, fungerade i praktiken som lokala krigsherrar vilka inte sällan också försökte bryta sig loss från beroendet av Moskva.

Trupper i Murmansk

I öster försökte socialrevolutionärernas högerflygel återsamla krafterna och formade längre fram en egen regering i Samara, som åberopade sig på den konstituerande församlingen. Den forne tsargeneralen Koltjak erbjöd sina tjänster och sina vita trupper som alternativ- regeringens väpnade arm. Därmed var det sociala innehållet i Samara-regeringens position bestämd och Koltjak kom ett halvår senare att bli det östra frontavsnittets oinskränkte ledare och till slut dess diktator. I norr skeppades de första engelska trupperna in till Murmansk för att ta kontroll över ententmakternas förråd – till en början med den lokala sovjetens goda minne för att hindra Mannerheims finska vitgardister från att erövra den nord-sydgående järnvägen, men efterhand som ett stöd åt den vita uppladdningen i Archangelsk. Under tiden förlades fransk trupp i Odessa, och snaran började dras åt kring den knappt halvårsgamla sovjetmakten.

Samtidigt började det stå klart att bonderevolutionen på landsbygden inte alls utvecklades mot en växande harmoni med städernas proletariat. Under senvintern 1918, när svälten var ett faktum i arbetarhemmen och regeringens uppköpare av livsmedel från landsbygden inte hade någonting att erbjuda bönderna i utbyte inleddes rekvisitionerna. För bolsjevikerna var saken ofrånkomlig.

Tjugofem miljoner bondehushåll hade genom revolutionen fått en bit jord. Sovjetregeringen hade lagfäst denna omvälvning och försvarat den mot godsägare och tsarister. Nu måste bönderna i gengäld avstå ifrån jordbruksprodukter till städernas revolutionära arbetare i ett strängt jämlikt ransoneringssystem för att övervinna nöden. Om inte, skulle svälten slita sönder sovjetmakten och även böndernas nya ställning gå förlorad. För stora bondemassor, långt från det politiska livet på industrier och i städer var detta fjärran frågeställningar. De hade erövrat sin jord och tänkte försvara den. Och rekvisitionsgrupperna från sovjeterna drabbades snart på flera håll av just den bonderevolution och de maningar till oförsonlighet de själva hade backat upp mot tsarismen. De lokala bonderevolterna kunde ofta påräkna ett taktiskt stöd från Denikins och andra vita styrkor – vilkas strategiska syfte egentligen var att återställa de gamla ägoförhållandena. Likaså sammanföll tillfälligt Don- och Kuban-kosackernas strävan att kasta loss från centralmakten i Moskva med de storryska vita styrkornas motstånd mot sovjetstyret. Ja, även ukrainska högernationalister – som egentligen var de tsaristiska storryssarnas dödsfiender – kunde i det aktuella läget kortsiktigt förena sina krafter mot samma fiende.

Om de olika revolutionsprocesserna under hösten 1917 kunde sammanstråla kring mål- sättningen om makten till sovjeterna – uttryckt av bolsjevikernas paroller och kamp – var den motsatta utvecklingen ett faktum ett drygt halvår senare, då alltfler motståndskrafter, av vitt skilda skäl, strålade samman kring målsättningen att störta bolsjevikerna och sovjetmakten, en makt vars dagar tycktes räknade.

Den Röda Terrorn

Det är mot den bakgrunden den annalkande våldsorkanen under sensommaren 1918 måste förstås.

Den slog inte ner som en blixt från klar himmel. Ingredienserna i Werths våldscocktail hade rörts samman länge och nya tillkommit efterhand. I takt med att snaran drogs åt skärptes också bolsjevikernas åtgärder. Ihjälslagna rekvisitionsmän på landsbygden möttes av stånd- rätter och arkebuseringar. Politisk och ekonomisk obstruktion från borgerligheten besvarades med konfiskation och arresteringar, myterier från tsarofficerare av repressalier mot deras an- höriga. Repressionen riktades även mot rivaler inom de delar av folkrörelsen som inte accep- terat sovjetregeringen. Under våren stängdes flera mensjevikiska tidningar, exempel finns även på strejker som undertrycktes. I juni uteslöts mensjevikerna och socialrevolutionärerna från landets högsta sovjetförsamling, den sovjetiska riksdagen. I juli brast alliansen mellan bolsjevikerna och den socialrevolutionära vänstern de hade samregerat med under våren. SR-vänstern hade vägrat godta fredsuppgörelsen med Tyskland och inledde ett uppror med en serie attentat mot tyska intressen. Den tyske ambassadören mördades liksom ett antal bolsjevikledare och ett attentat genomfördes mot Lenin i augusti. De vita arméerna hade satt sig i rörelse liksom de röda. Inbördeskriget var ett faktum.

Massivt våld

Det är under sommaren 1918 som tröskeln passeras mellan det mer eller mindre spontana våldet och den organiserade terrorn i det ryska revolutionsdramat. Den 3 september proklamerade sovjetregeringen den röda terrorn.

Att bruka organiserad terror under krigs- och revolutionsförhållanden var ingen uppfinning av bolsjevikerna. Den liberala borgerlighetens stora revolutioner, i 1600-talets England och 1700-talets Frankrike, använde sig i de mest kritiska skedena av massiv terror mot sina motståndare. I krigföringen mellan stater var metoden vardag. Borgerliga historiker som tidigare tecknat Oktoberrevolutionens historia har i allmänhet också noga skiljt på sina bedömningar av terrorn i krigstid och när den utnyttjades i fredstid. ”1930-talets hemska slakt”, skrev Robert Conquest om Stalinterrorn, ”utfördes inte som Lenins och Robespierres terror under en period av kriser, revolution och krig”. Bolsjevikterrorn 1918-21 påminde mer om jakobinernas i Frankrike, menade Conquest. ”Saint-Just, ja till och med den frånstötande Robespierre, håller sig till något av samma begränsade, hederliga våld som Lenin”.

Egentligen lägger varken Werth, Pipes eller Volkogonov till någonting när det gäller den principiella innebörden av bolsjevikernas terror under inbördeskriget – i förhållande till vad som redan framkommit hos klassiska historiker, pro- eller antibolsjevikiska, som Carr, Deutscher eller Chamberlain. De mest skräckinjagande uttalandena av Trotskij eller Lenin och de brutala metoderna har skildrats många gånger. Men vad de nygamla skildringarna nu gör är att, i likhet med dåtidens stridsskrifter, dissekera terrorn; det var detta den innebar för människor av kött och blod, det var så här människor valdes ut, gisslan sköts och byar brändes. Det var så här man värvade dem som skulle utföra dåden, det var detta som hände med dem själva…

Viktig tankeställare

Och läsningen blir en viktig tankeställare för alla, både människor som tar lätt på krig och bombningar i fjärran land i demokratins namn, och för romantiskt lagda vänsterrebeller. När Werth radar upp torra rapporter ur de sovjetiska arkiven från säkerhetsstyrkornas massarkebuseringar, från repressalier mot kosacksamhällen eller tagandet av gisslan bland borgerskapets familjer vecklar det verkliga inbördeskrigets fasor ut sig.

I december 1917 hade den polskfödde bolsjeviken Felix Dzersjinski fått i uppdrag att formera sovjetmaktens egen säkerhetsstyrka – den Allryska Specialkommissionen för kamp mot kontrarevolution, spekulation och sabotage – V Tj K, eller Tjekan som den kom att kallas, föregångaren till den sovjetiska säkerhetstjänstens olika förkortningar, som NKVD, GPU och KGB. Tjekan, som i början bara förfogade över något hundratal man, växte under våren 1918 till en styrka på omkring tiotusen som användes för repressalier mot sovjetmaktens fiender. Det kunde handla om polisiära uppgifter som att arrestera förrädiska officerare, slå ner på spekulanter eller hindra motstånd mot jordbruksrekvisitioner. Den skulle fungera som sovjetregimens, proletariatets diktaturs, väpnade arm och växte i takt med uppgifterna. Werths korta skildring visar, genom Tjekans egna arkivuppgifter och dess offentliga tidning som utkom under några månader med helt offentliga rapporter, med vilken hårdhet tjekisterna slår till mot motståndare, hur de arresterar och arkebuserar med växande själv- förtroende.

Vidden av uppgiften att demonstrera en orubblig makt i det ryska kaoset 1918 kan exemplifieras av Trotskijs försök att bygga upp den nya statens krigsmakt, Röda Armén.

Forna tsarofficerare

För att överhuvudtaget kunna gå i land med uppgiften måste officerare från Rysslands gamla väpnade styrkor förmås att delta. Detta skedde både genom försök att politiskt övertyga och genom hot. När Röda Armén invecklades i inbördeskriget 1918 bestod, berättar Deutscher, tre fjärdedelar av dess officerskår av forna tsarofficerare. För att försäkra sig om att dessa inte förrådde revolutionen var deras familjer statens gisslan, antingen genom att bara vara registrerade eller genom att placeras i koncentrationsläger. För att få ett begrepp om hur många människor detta kunde gälla kan nämnas att Röda Armén i början av 1919 omfattade cirka 30 000 forna tsarofficerare. Gisslan-systemet utnyttjades även på annat sätt; städers borgerliga familjer kunde tas som gisslan i ett slags terrorbalans gentemot de hot som riktades mot sovjeternas folk i de vitas territorier. Bondbyar kunde, med hot om att brännas ned, göras ansvariga för att vapen inte gömdes undan, att rebeller inte fick förnödenheter eller att spannmål inte undanhölls. Werth citerar till och med ett exempel på hur Lenin beordrar lokala makthavare att hota skjuta gisslan bland bönder som ålagts att ploga en järnvägssträcka fri från snö – en uppgift som under krigsförhållanden kunde handla om liv eller död.

Tjekans verksamhet

Med beslutet i september 1918 om den röda terrorn fick Tjekans verksamhet en helt ny dimension. Terrorn innebar inte bara att ta och hålla gisslan, utan att skjuta den, att kallblodigt kunna avrätta mängder av människor som kanske inte personligen behövde ha gjort sig skyldiga till något som helst brott – annat än att vara släkt med en officer, tillhöra stadens borgerlighet eller bo i en fattig bondby nära en oplogad järnväg. I Petrograd sköt Tjekan över 500 ur sin fängslade gisslan samma dag beslutet om terrorn fattades. Ytterligare 300 sköts innan månaden var slut. Från provinserna kunde rapporterna i Tjekans tidning se ut så här.

Nishni-Novgorod: från 31 augusti 141 ur gisslan arkebuserade, på tre dagar har 700 arresterats som gisslan. Viatka: 23 f d gendarmer arkebuserade, 154 kontrarevolutionärer, 8 monarkister, 28 medlemmar i Kadetpartiet, 186 officerare, 10 mensjeviker och höger-SR inom en vecka. Ivano-Voznessensk: 181 gisslan tagna, arkebusering av 25 kontra- revolutionärer och skapandet av ett koncentrationsläger med 1000 platser…

Ohyggligheten i de mänskliga öden som fångades av terrorns kniptänger är uppenbar. Konsekvenserna, både för dem som drabbades och även för den makt som genomförde besluten var förstås oöverskådliga. Och Werth rapporterar om hur diskussionens vågor går höga bland bolsjevikledarna själva om ”brutaliseringen” av Tjekans folk, däremot avstår han ifrån att skildra hur också initiativ togs för att lätta och trappa ned på repressionen, inte minst under slutet av 1918, då mensjeviker och socialrevolutionärer i inbördeskrigets stund tog ställning för sovjetmakten och åter kunde verka öppet. Men hur i olika skeden nya offensiver från de vitas sidor åter drog in regimen i krigets virvel.

Vad som ändå reducerar Werths skildring till agitation är hans val att ensidigt undersöka den röda terrorn, inte för att han förnekar den vita, men ”detta är inte en undersökning av den vita terrorn”. Dilemmat är att den röda terrorn inte kan förstås för sig. Den ingrediensen i Werths cocktail kan inte isoleras från den brygd den reagerade i.

Den vita terrorn

Och trots att Werth påstår sig ha gjort en rent vetenskaplig avgränsning är hans skildring smockfull av chockerade kommentarer och bedömningar som skulle ha sett annorlunda ut i ljuset av den vita terrorn. Tjekarapporterna om 140, 78 eller 500 arkebuserade är förstås skrämmande även för den som läser om den vita terrorn: ”Varje person vet att mer än 2 000 män sköts av Ataman Kalmykov. Alla dessa dödades utan rättegång eller dom. Alla dessa mord kan inte motiveras med försvar för landet eller patriotism, de tjänade bara egenintresset hos en terroristisk regering”, skrev exempelvis trehundra myterister från Kalmykovs vita sibiriska kosacktrupper i januari 1919. Tillsammans med japanska interventionstrupper skövlade sig kosackgeneralen västerut under massakrer på tusentals människor, inte minst egna myterister (Stewart). Det gör inte den röda terrorn mindre brutal, men ger proportioner och förståelse av på vilken nivå våldet låg i inbördeskriget.

”Varje gräslighet av röda eller vita i inbördeskriget hade sin motsvarighet i den tsarryska historien”, skriver Stewart. Men likt en del andra historiker (exempelvis Chamberlain) menar Werth att bolsjevikernas organiserade terror stod i särklass gentemot den vita som, menar han, ofta mer var uttryck för okontrollerat våld från soldatesker som löpte amok. Och han summerar Tjekans egna rapporter till mellan 10 000 och 15 000 arkebuserade under två höstmånader 1918. Det ska, menar Werth, ställas mot 6 321 tsaristiska dödsdomar under hela perioden från 1823 till 1917, varav inte ens alla verkställdes.

Våldscocktail

Självklart har ingen rätt att nonchalera sådana siffror, men saken är långt mer komplicerad än siffra mot siffra. Dels handlar den om tillblandningen av hela den våldscocktail Werth själv talat om. Våldet i inbördeskriget var som ett vulkanutbrott av de laddningar som anbringats under lång tid. Dels döljer siffrorna viktiga delar av verkligheten. När tsarens trupper sköt hundratals obeväpnade män och kvinnor på väg till Vinterpalatset 1905 krävdes förstås inga dödsdomar. När flera hundra arbetare sköts ihjäl vid strejken på guldfälten vid floden Lena 1912 hamnade de inte rättsapparatens statistik över dödsdomar.

Rapporteringen om Tjekans avrättningar härrör från den tid när den bolsjevikiska terrorn i allt mindre grad tog skepnaden av ”spontan” bärsärkagång som när matroserna stormade Sevasto- pol i februari. Under Trotskijs ledning hade irreguljära röda garden och partisangrupper införlivats i den nya Röda Armén som utvecklat en allt strängare disciplin där plundringar och massakrer på civila och krigsfångar straffades strängt. Att bolsjevikernas terror i högre grad än den vita var uttryck för beslut och organisation låter förstås extra belastande men innebar i det aktuella skedet att den också kunde stoppas. Ja, den omgavs inte av hycklande bortförklaringar utan deklarerades öppet inför världen, även om Conquests ord ”hederlig” knappast känns välfunnet i sammanhanget.

Om att de vitas ”irreguljära” terror inte var mindre än bolsjevikernas medvetna, utan i flera avseenden långt mer skräckinjagande, handlar ett av kontrarevolutionens svartaste kapitel.

Med tanke på Staffan Skotts och Per Ahlmarks allt vanligare slagord: ”Utan Lenin ingen Hitler”, bör detta kapitel inte falla i glömska. ”Om detta må ni berätta…” hette informationskampanjen på landets skolor om förintelsen av det judiska folket under Tredje Riket. Att förspelet till den förintelsen inte regisserades av Lenin utan av just de krafter som den nuvarande kampanjen mot kommunismen brukar urskulda, är också något som bör berättas. Det märkliga är egentligen att det har gjorts många gånger utan att det tycks påverka de liberala historiedomarna en tum.

”Ner med judebolsjevikerna”

Werths skildring återkommer gång på gång parollen ”Ner med judebolsjevikerna!” i redo- visningen av revolter mot sovjetmakten från kosacker, vita officerare, ukrainska bönder och ibland till och med hungriga arbetargrupper. Och han nämner närmast i förbigående – inom en enda mening i ett samlingsverk på 850 sidor – resultatet av den ukrainske nationalistledaren Simon Petljuras och de vitas general Denikins framfart i Ukraina och Sydryssland sommaren och hösten 1919. Under några få vårmånaders tid slaktades tiotusentals judar i den största vågen av antisemitiska pogromer före Hitler och Förintelsen. Bedömningen av antalet mördade judar under denna terror har skiftat. Men de undersökningar och kommittéer Chamberlain redovisar hamnar på siffror mellan 100 000 och 120 000. Werth själv nämner i sin korta mening 150 000. Till och med talet 200.000 mördade har angetts (Nathan Ausubels judiska historia).

En detaljerad skildring, från by till by och stad till stad som av detta folkmord, som när det gällde Tjekans terror, hade givit delvis andra proportioner åt bolsjevikernas agerande. Den 9 augusti 1918 utfärdade sovjetregeringen ett dekret författat av Lenin som instruerade ”alla sovjetdeputerade att ta till kompromisslösa åtgärder för att rycka upp den antisemitiska rörelsen med rötterna. Pogrommakare och de som agiterar för pogromer står utanför lagen”.

Svarta hundraden

Dekretet riktades mot den vita terror som på klassiskt tsartids-manér hetsade sina ”Svarta Hundraden” mot arbetare och socialister under slagordet om att krossa judarna. Bolsjevikerna framställdes som judiska despoter och blodsugare vilka skulle bryta ned Moder Ryssland och skinna bönder och arbetare in på bara kroppen. Eftersom många av bolsjevikledarna också var judar – Sverdlov, Trotskij, Kamenev, Sinovjev… – kunde agitationen lätt slå rot där antisemitismen länge plöjt upp marken. I synnerhet gällde detta Ukraina där klyftan mellan stad och land var djup även i etniskt avseende. För Richard Pipes är en av förklaringarna till det antisemitiska inslaget i oppositionen mot bolsjevikerna att Lenin avsiktligt använde sig av judar i antireligiösa kampanjer för att göra dem till syndabockar (s.393 svenska upplagan). Dmitri Volkogonov går emellertid ett rejält steg längre och tycker sig, efter ett invecklat släktforskningsresonemang, finna att Lenin själv egentligen hade judiskt blod i ådrorna. Det skulle, menar Volkogonov, ha varit en bidragande orsak till att judar placerades i framskjuten position och till Lenins ”hat mot ryssar”. Ja, Volkogonov ansluter sig i realiteten, om än med mer sofistikerade vetenskapliga fraser, till de vitas agitation när det begav sig att Lenin och bolsjevikerna ”sålde ut Ryssland” för att de var judar!

Den antisemitiska antibolsjevismen i Ukraina utgick ifrån att medan landsbygdsbefolkningen var ukrainsktalande bestod arbetarklassen i städerna av ryssar – och judar. Den judiska befolkningen i Ukraina på cirka 1,2 miljoner var nämligen en ren stadsbefolkning, eftersom judar fram till revolutionen inte haft rätt att äga jord. Handel och köpenskap dominerades av judar och judar hade använts som uppbördsmän av den avskydda polska lågadeln som länge utsugit de ukrainska bönderna. Att bolsjevikerna organiserade många judar hängde samman med att de betraktades som det enda pålitliga partiet för de radikala judar som så ofta utsatts för förföljelse. Bland arbetare i småverkstäder, arbetslösa och tillfällighetsarbetare utgjorde också judar en betydande del.

För många ukrainska bönder var därmed kopplingen inte svår att göra, i synnerhet inte om man fick lite hjälp av de vitas agitatorer: rekvisitionsgrupperna som kom och tog en del av deras spannmål var bolsjeviker. Bolsjevikerna var judar. Och judarna hade bara bytt mössa från den polske uppbördsmannens till kommunistens. När upproriska bönder plundrade byar och städer var det ofta judiska affärer och varuhus de stötte på, och röveriet – som förstås rättfärdigades av rekvisitionsgruppernas ageranden – utvecklades till pogromer. Pogromer som underblåstes och användes av bolsjevikernas motståndare. Om de drabbade judarna var bolsjeviker – som de upproriska arbetarna i Proskurov i Ukraina vilka i februari 1919 drabbades av en av krigets värsta pogromer – så mycket bättre. Om de inte var det – som de judiska antibolsjeviker som flytt till Sibirien –mördades de ändå i tusental av Koltjaks och Wrangels folk.

Nej, den vita terrorn kanske inte var lika ”strukturerad” som den röda. Den kunde inte medges öppet, den kunde inte redovisas inför världen, ty den kunde inte legitimeras ens av kriget självt. Den var till viktig del bara plundring och massmord mot de svaga i tsarens, nationens, rasens eller bara den personliga vinningens namn.

”Ingen Hitler utan Lenin”

Att på grund av ”vetenskaplig avgränsning” bortse från det historiska sammanhanget handlar inte om prioritering utan om mörkläggning vars enda slutresultat måste bli historieförfalsk- ning. En förfalskning som våra svenska Staffan Skott och Per Ahlmark, medvetet eller omedvetet, utnyttjar för sin kampanj om ”Ingen Hitler utan Lenin”. ”Hitler” uppträdde i själva verket i en mängd skepnader redan under det ryska inbördeskriget. Under namn som Petljura, Denikin, Semesenko, Grigoriev och Wrangel inledde han förövningarna till det som skulle bli Förintelsen i Polen, Litauen, Vitryssland och Ukraina. Hans mest skoningslösa dödsfiende var Lenins bolsjeviker. Det är mot den bakgrunden man måste förstå många av de uttalanden och åtgärder som vibrerar av raseri och hänsynslöshet och som idag används för att framställa bolsjevikerna som en bunt blodtörstiga dobermans.

Kanske var det ingen slump att Stephane Courtois som är huvudredaktör för ”Kommunismens svarta bok” beklagade att Auschwitz så länge fått skymma sikten för bolsjevikernas brott. I hans eget verk tillåts ingen sikt i världen att skymmas av en sådan sak som massmorden på något hundratusental judar i antibolsjevismens namn. Nicolas Werth har offentligt (i Le Monde 14 nov -97) tagit avstånd från Courtois’ likställande av nazismen och kommunismen liksom från hans formulering om Auschwitz. Men Werth har själv placerat sig i en politisk kampanj och låtit sina vetenskapliga ambitioner förvandlas till agitation.

Och det är egentligen mycket synd.

För diskussionen om Sovjetunionen, Lenin och bolsjevismen borde vara en ocean av lärdom att ösa ur för alla som vill en rättvisare värld. De som nu rannsakas utgjorde ju spjutspetsen av den rörelse som en gång utmanade barbariet när det var som svartast och tycktes för evigt.

Ödesdigra missgrepp

De begick mängder av fel, ödesdigra missgrepp – och övergrepp, de var sprungna ur 1800- talet och kunde inte överblicka det sekel vi har upplevt. När de tog till den franska revolutionens Terreur mot sina terroristiska motståndare kunde de ännu inte – likt första världskrigets generaler som använde föråldrade militärdoktriner mot kulsprutor – bedöma innebörden av att använda 1800-talets metoder med 1900-talets teknik. Den nya sovjetstat de byggde upp med Tjekan som väpnad arm, skulle aldrig bli Lenins bortvittrande och gräsrotskontrollerade halvstat – där ”varje köksa” kunde delta i styret – utan efter hand en av de mest totalitära diktaturer 1900-talet skådat. Och det vore barnsligt att förneka att den stalinistiska stat som befästes på 30-talet hämtade motiveringar och metoder från inbördeskrigets dagar.

Ändå är det historiskt oriktigt att sätta likhetstecken mellan Stalinterrorns stat och den sovjetmakt som kämpade för sin överlevnad 1917-21. Werth och andra historierevisionister nämner det förstås inte, men i varje skede under inbördeskriget böljade frågeställningar och debatter om metoder och framtid utifrån att den socialistiska fredstiden skulle innebära andra alternativ och möjligheter än dem som kriget gav.

I flera skeden när kriget tycktes över, före de fjorton allierade arméernas intervention, eller före Pilsudkis polska anfall 1920 och så vidare fattades beslut om att börja återgå till den socialistiska demokratin, med frihet för sovjetpartierna, nedtrappning av Tjekans repression, avskaffande av dödsstraffet med mera. Men varje gång drog kriget bara ett nytt andetag.

När det till sist var över sommaren 1921 stod bolsjevikerna som ensamma segrare på en ruinhög. De hade nedgjort kontrarevolutionen men drivits, eller låtit sig drivas, till att också krossa rivalerna inom revolutionsrörelsen, till sist symboliserat genom kuvandet av Kronstadtmatrosernas uppror några gråkalla marsdagar just innan de första vårtecknen bröt fram.

Det märkliga är egentligen kanske, att trots mardrömmen, trots brutaliteten, lidandet och offren hade ännu inte all kraft från den självorganisering och de revolutionsprocesser Werth talade om stampats ut. Minnena från förhoppningarna 1917 glödde fortfarande i miljoner människor. Kunde den kraften ha fogats till ett samhällsbygge i ökande frihet och folkförankrad jämlik demokrati, kunde den ha funnit former att läka det som varit, på vägen mot ett samhälle där människa kan möta människa utan socialt eller etniskt hat? Under 20-talet kunde det ännu diskuteras av revolutionärer som sade sin uppriktiga mening, innan de tystades i Stalins nya slavstat.

Deras erfarenheter är alldeles för dyrbara att begravas när nyliberalerna nu försöker sopa igen spåren efter sitt eget historiska fiasko.

Håkan Blomqvist

Håkan Blomqvist är historiker knuten till Södertörns Högskola och var under många år ansvarig utgivare för Socialistiska Partiets tidning Internationalen.

Ursprungligen publicerad i Lenin massmödare, Moteld nr 1, 1999

”Kommunismens svarta bok” – ett svar från vänster

Under en reaktionär period, 1798, skrev Emmanuel Kant apropå franska revolutionen att en sådan händelse, bortom misslyckanden och bakslag, inte låter sig glömmas. För, i denna uppslitande tid kan man skymta, om än flyktigt, ett löfte om en befriad mänsklighet. Kant hade rätt. Idag är frågan om det stora löfte som knöts till själva namnet Ryska Revolutionen, detta ljus som steg upp ur skuggorna vid tiden för det första världskrigets blodbad, också ska kunna ”förpassas till människornas minnen”. Det handlar inte om ”vår plikt att minnas”, utan om ett minnets arbete och kamp.

80-årsminnet av oktoberrevolutionen 1917 riskerade att passera obemärkt. Kommunismens svarta bok har om inte annat fört ”affären oktober” på tal. Stéphane Courtois, redaktör för verket, säger att ändamålet är att upprätta ett hundraprocentigt samband mellan kommunism och stalinism, mellan Lenin och Stalin, mellan den strålande revolutionära början och Gulags isiga skymning: ”Stalinist och kommunist, det är samma sak”, skriver han i Journal du Dimanche (9 november 1997).

Att blanda de historiska korten

Det är mycket viktigt att utan utvikningar svara på den fråga som ställs av den store sovjetiske historikern Michail Guefter:

”Detta är problemet som måste redas ut: denna händelsernas gång, är den verkligen kontinuerlig eller är det fråga om två utvecklingar knutna till varandra, men som trots allt går tillbaka till olika liv, till två olika politiska och moraliska världar?”

En avgörande fråga, som styr såväl förståelsen av det sekel som går mot sitt slut som våra engagemang i det sekel som kommer. Om stalinismen bara är, som vissa påstår, ”en tragisk förlängning” av det kommunistiska projektet, skulle det vara nödvändigt att dra mycket långtgående slutsatser beträffande själva projektet.

Behovet av smutskastning

Det är vad Kommunismens svarta bok syftar till. Man kan förvåna sig över den ganska otidsenliga, kalla krigstonen hos Stéphane Courtois. Medan kapitalismen, hovsamt omdöpt till ”marknadsdemokrati”, gärna förklarar sig vara utan alternativ efter Sovjetunionens upp- lösning, avslöjar denna iver i själva verket en stor, undertryckt rädsla: fruktan för att se det lidande och de samhällsproblem som systemet för med sig. Systemets baksidor är desto farligare som kapitalismen genom Sovjetunionens fall har förlorat sitt bästa alibi. Det är därför viktigt att tillgripa en preventiv smutskastning av allt som skulle kunna låta möjligheten till en annan framtid skymta.

Det är i själva verket i det ögonblick då kapitalismens stalinistiska efterapning bryter samman, då den stalinistiska-byråkratin fullbordar konfiskationen av den gemensamma sovjetiska egendomen, som kommunismens spöke kan återkomma och ”gå runt världen”.

Hur många tidigare ivriga stalinister har inte, av oförmåga att skilja mellan stalinism och kommunism, upphört att vara kommunister när de slutade vara stalinister och anslutit sig till den liberala saken med den nyomvändes fulla glöd?

Stalinism och kommunism är inte bara olika saker utan verkliga fiender. Och att påminna om denna skillnad är en av de plikter vi har mot stalinismens talrika kommunistiska offer.

Stalins diktatur var inte en variant av kommunismen utan själva den byråkratiska kontra- revolutionen. Att seriösa klasskämpar när de kämpade mot nazismen eller när de kämpade i konsekvenserna av mellankrigstidens världsomfattande kris inte omedelbart såg kontra- revolutionen, utan generöst fortsatte att offra sina söndertrasade liv, ändrar ingenting. Det handlar alltså om, för att besvara Michail Guefters fråga, om ”två politiska och moraliska världar”, olika och oförenliga. Detta svar är raka motsatsen till Stéphane Courtois’ slutsatser i Kommunismens svarta bok.

Courtois kräver ett kommunismens Nürnberg, förmodligen generad över att i detta ämne ansluta sig till en tanke som är kär för Le Pen. Ändå tenderar Kommunismens svarta bok inte bara att utplåna skillnaderna mellan nazism och kommunism utan att banalisera dem genom att förleda till tanken att en strängt ”objektiv” och ansvarsfull jämförelse utmynnar till nazismens fördel: 25 miljoner döda mot 100 miljoner, 20 års terror mot 60, som om det gick att mäta så.

Det första omslaget till boken tillkännagav högljutt 100 miljoner döda. Författarnas redo- visning slutar på 85 miljoner. Courtois skelar och ser liken dubbelt. Denna makabra grossistredovisning som blandar länder, epoker, orsakssammanhang och politiska läger har något cyniskt och djupt respektlöst mot offren själva över sig.

För Sovjetunionens del slutar siffran i 20 miljoner offer utan att man vet exakt vad siffran täcker. I sitt bidrag till Kommunismens svarta bok snarast minskar Nicolas Werth de vedertagna, approximativa uppskattningarna. Han hävdar att historikerna, på basis av exakta arkivuppgifter, idag uppskattar offren för de stora utrensningarna 1936-1938 till 690 000. Redan detta är oerhört mycket, ohyggligt bortom det fattbaras gräns. Han kommer dessutom fram till att antalet deporterade till Gulag i genomsnitt var cirka två miljoner årligen, av vilka en större del än man trodde kan ha blivit befriade och ersatta med nyanlända. För att uppnå slutsumman 20 miljoner döda måste man alltså till siffrorna för utrensningarna och Gulag lägga dem från de två stora hungersnöderna (sju miljoner 1921-1922 och sex miljoner 1932- 1933), och dem från inbördeskriget, om vilka författarna till Kommunismens svarta bok – naturligtvis – inte kan visa att det handlar om ”kommunismens brott”, om en kallt beslutad utrotning.

Med sådana ideologiska tillvägagångssätt skulle det inte vara särskilt svårt att skriva en ”Röd Bok om Kapitalets Brott” och lägga till offren för plundring och folkmord i kolonierna, för världskrigen, för epidemier, för hungersnöd, inte bara igår utan också idag. Bara under 1900-talet skulle man utan vidare kunna räkna upp åtskilliga hundratal miljoner offer.

Om det inte längre handlar om att undersöka regimer, perioder, preciserade konflikter utan om att kriminalisera en idé, hur många döda skulle man inte kunna tillskriva kristendomen och evangelierna, liberalismen och ”låt gå”-attityden? Även om man skulle acceptera Courtois fantasifulla beräkningar, skulle kapitalismen ha kostat många fler än stalinismens 20 miljoner döda i Ryssland under loppet av detta sekel i två världskrig.

Kommunismens gener

Stalinismens brott är tillräckligt hemska, tillräckligt massiva, tillräckligt ohyggliga. Det finns inget behov av att överdriva dem. Åtminstone inte att avsiktligt blanda bort historiens kort, vilket skedde vid 200-årsjubileet av franska revolutionen, då vissa historiker gärna gjorde revolutionen ansvarig inte bara för Terrorn eller Vendée utan också för den vita terrorns döda, de som dödades i kriget mot förbundsstaterna och till och med napoleonkrigen!

Att det är legitimt och ändamålsenligt att jämföra nazismen och stalinismen är inte nytt – redan den ryske revolutionären Leo Trotskij talade om Hitler och Stalin som ”tvilling- stjärnor”. Men en jämförelse bevisar ingenting, och skillnaderna är lika viktiga som lik- heterna. Nazistregimen har fullgjort sitt program och hållit sina hemska löften. Stalinismen byggdes upp i motsättning till planerna på kommunistisk frigörelse. Den måste mörda, fängsla och förvisa kommunismens förkämpar för att kunna skapas. Hur många schismer, meningsskiljaktigheter, under mellankrigstiden illustrerar inte denna tragiska strömkantring! Självmord av Majakovskij, Joffe, Tucholskij, Benjamin och hur många till? Kan man bland nazisterna finna dessa samvetskriser inför ruinerna av ett sviket och vanställt ideal? Hitlers Tyskland hade inte som Ryssland något behov av att förvandlas till ”den stora lögnens land”; nazisterna var stolta över sitt verk, många sovjetbyråkrater kunde inte möta sin blick i spegeln.

Om man späder ut den konkreta historien i tiden och rummet, avsiktligt avpolitiserar den (Nicolas Werth säger att ”den politiska historien sätts i andra rummet” för att man bättre ska kunna följa tråden i en historia som förlorat sitt sammanhang), återstår bara skuggteater. Då handlar det inte längre om att undervisa om en regims, en epoks utveckling, eller om att identifiera bödlar utan om att anklaga en idé: idén som dödar. I den genren har vissa journalister roat sig av hjärtans lust. Jacques Amalric noterar med tillfredsställelse ”en verklighet som frambragts av en dödsbringande utopi” (Libération, 6 november 1997). Philippe Cusin uppfinner ett idéarv: ”Det är inskrivet i kommunismens gener: det är naturligt att döda” (Figaro, 5 november 1997).

Att informera, inte om det faktiska förloppet, speciella brott, utan om en idé, det är att instifta en kollektiv skuld. Historiens tribunal är enligt Courtois inte bara retroaktiv. Den blir preventiv när han beklagar att ”sorgearbetet efter revolutionstanken ännu är långt ifrån avslutat” och indigneras över att ”öppet revolutionära grupper är aktiva och uttalar sig helt legalt”! Ånger är förvisso på modet. Att som Courtois själv aldrig ha kommit till slutet av sitt sorgearbete, att sådana som han släpar på sitt dåliga stalinistiska samvete som en fotboja, att deras försoning kokar av förtrytelse, det är deras sak. Men vi som förblev kommunister utan att någonsin ha hyllat folkens Lillefar eller lovsjungit den store ledarens lilla röda – vad vill ni att vi ska ångra? Vi har säkert misstagit oss ibland. Men som utvecklingen i världen ser ut har vi förvisso inte tagit fel i sak eller på motståndare.

För att förstå tragedierna under det århundrade som nu går mot sitt slut och dra nyttiga slutsatser för framtiden, måste man gå bortom den ideologiska scenen, lämna skuggorna som rör sig där, fördjupa sig i historien och följa logiken i de politiska konflikterna.

Revolution eller statskupp?

Vid en kritisk tillbakablick på den ryska revolutionen med anledning av 80-årsminnet uppstår en mängd frågor, både om historia och program. Insatsen är hög. Det handlar om vår förmåga till en framtid öppen för revolutionär aktion, för varje förfluten tid har inte samma framtid.

Redan innan man ger sig in i den mängd dokument som har blivit tillgängliga tack vare att de sovjetiska arkiven har öppnats och som otvivelaktigt kommer att belysa händelser på ett nytt sätt och leda till nya kontroverser, stöps debatten enligt den dominerande ideologin. I dessa tider av kontrareform och reaktion är det inte förvånande att Lenins och Trotskijs namn blir lika tabubelagda som Robespierres eller Saint-Justs under restaurationen.

För att börja röja marken är det lämpligt att påminna om tre idéer som är ganska väl spridda idag:

1. Som revolution skulle den ryska snarast kunna betecknas som sinnebilden för en komplott eller en liten statskupp, som med ens uppifrån påbjöd sin auktoritära uppfattning om den sociala ordningen till fördel för en ny elit.

2. Hela den ryska revolutionens utveckling och dess totalitära olyckor skulle vara inskrivna i generna som en sorts arvssynd i den revolutionära idén (eller enligt vissa passionen): historien skulle alltså reduceras till genealogi, med förakt för stora omvälvningar, kolossala händelser och kamp med oviss utgång.

3. Slutligen skulle den ryska revolutionen ha varit dömd till monstruositet, född för tidigt i historien, genom ett försök att betvinga historiens förlopp och rytm medan de ”objektiva villkoren” för en övergång från kapitalismen inte var vid handen. I stället för att klokt ”automatisk begränsa” sina planer, skulle de bolsjevikiska ledarna ha varit de som aktivt framkallat de svåra tiderna.

Äkta revolutionär hänförelse

Den ryska revolutionen var inte resultatet av en konspiration utan av en explosion i samband med kriget, orsakad av den enväldiga konservativa tsarregimen. Ryssland var i seklets början ett blockerat samhälle, ett land som samtidigt härskade och var beroende, som förenade de feodala dragen hos en landsbygd, där livegenskapen officiellt var avskaffad sedan knappt 50 år, och dragen hos städernas oreglerade industriella kapitalism. Som stormakt var landet teknologiskt och finansiellt av underordnad betydelse. Den klagoskrift som presenterades av prästen Gapon under 1905 års revolution var en lista över de missförhållanden som härskade i tsarernas land. Försöken till reformer blockerades genom de rikas konservatism, despotens envishet och fegheten hos en borgerlighet som skakades av den begynnande arbetarrörelsen. Den demokratiska revolutionens uppgifter måste lösas i ett tillstånd där, till skillnad från franska revolutionen, det moderna proletariatet – fastän det är en minoritet – redan utgör den viktigaste och ivrigaste delen.

Radikaliseringen

Detta gjorde ”det heliga Ryssland” till den svaga länken i den imperialistiska kedjan. Och krigets prövningar satte tändstickan till kruttunnan.

Revolutionens utveckling mellan februari och oktober 1917 visar att det inte handlade om en minoritetskonspiration av professionella agitatorer utan om en politisk erfarenhet i masskala, om en förvandling av medvetandet, om en ständig omflyttning av styrkepositionerna. I sin magistrala ”Den ryska revolutionens historia” analyserar Leo Trotskij minutiöst denna radikalisering, från fackligt val till fackligt val, från lokalval till lokalval, hos arbetarna, soldaterna och bönderna. Medan bolsjevikerna inte representerade mer än 13 procent av de delegerade i sovjeterna, arbetar- och soldatråden, på junikongressen, förändrades för- hållandena snabbt efter julidagarna och Kornilovs försök till kupp: bolsjevikerna motsvarade mellan 45 och 60 procent i oktober, på den andra sovjetkongressen.

Långt ifrån att vara en lyckad överraskningskupp representerar upproret alltså det provisoriska resultatet och upplösningen av en styrkedemonstration, som mognade under hela året, under loppet av vilket de folkliga massornas uppfattning alltid befann sig till vänster om partiernas och deras staber, inte bara om socialist-revolutionärernas utan till och med om det bolsjevikiska partiets, ända till och inklusive beslutet om upproret.

Historikerna är i allmänhet överens om att oktoberupproret innebar upplösningen på den gamla regimens sönderfall som pågått under ett helt år. Det är därför som den, jämfört med det våld vi senare har sett, kostade föga i människoliv. Den relativa lätthet med vilken de upproriska bolsjevikerna tog makten belyser den ryska borgerlighetens maktlöshet mellan februari och oktober, dess oförmåga att bringa staten på fötter igen och att bygga upp en modern nation på ruinerna efter tsardömet. Valet stod inte längre mellan revolution och ren demokrati utan mellan två auktoritära lösningar, revolution eller Kornilovs militärdiktatur.

Vem begrät despoten?

Om man med revolution menar en längtan efter förändring underifrån och inte genomförandet av någon storstilad plan uttänkt av en upplyst elit, är det ingen tvekan om att den ryska revolutionen var en sådan i ordets fulla bemärkelse, baserad på folkets fundamentala behov av fred och av jord. Det räcker med att granska de åtgärder inom lagstiftningen, som vidtogs under det första året av den nya regimen för att förstå att omständigheterna tvingade fram en radikal omvälvning av ägar- och maktförhållandena, ibland snabbare än förutsett och önskat, ibland till och med bortom det önskvärda. Talrika böcker vittnar om denna spricka i världsordningen och dess omedelbara internationella genklang.

Marc Ferro understryker – särskilt i La revolution de 1917 och Naissance et effondrement du régime communiste en Russie – att det i det ögonblicket inte fanns många som saknade tsar- regimen och begrät den siste despoten. Han framhåller tvärtom den människornas förvandling som är så karakteristisk för en autentisk revolution, ända in i det dagliga livets minsta detalj: i Odessa dikterade eleverna ett nytt historieprogram för lärarna; i Petrograd tvingade arbetarna sina chefer att lära sig ”den nya arbetarrätten”; i armén inbjöd soldaterna prästen till sitt möte för att ”att ge honom en ny mening med sitt liv”; i vissa skolor krävde barnen rätten att lära sig boxning för att göra sig förstådda och respekterade av de vuxna…

Inbördeskrigets prövningar

Denna revolutionära hänförelse levde ännu, trots de förfärliga villkoren, under inbördeskriget från och med sommaren 1918. I sitt bidrag till Kommunismens svarta bok gör Nicolas Werth en dokumenterad uppräkning av alla styrkor som den nya regimen fick möta: inte bara Koltjaks och Denikins vita arméer, inte bara den fransk-engelska interventionen utan även böndernas massiva resning mot inkallelser och arbetarupploppen mot ransoneringen. När man läser detta kan man knappast se varifrån den revolutionära makten hämtade styrkan att besegra så mäktiga motståndare. Det tycks som om det vore endast genom den skräck som en minoritet injagade och värvning till tjekan – säkerhetsstyrkorna – som bestod av ett desperat trasproletariat berett till allt. Den förklaringen är alltför enkel för att kunna motivera att Röda Armén organiserades på några månader och sedan segrade.

Enligt författarna till Kommunismens svarta bok skulle inbördeskriget önskats av bolsje- vikerna och terrorn som utövades från och med sommaren 1918 skulle vara ursprunget till alla de brott som sedan begicks i kommunismens namn. Den verkliga historien, av konflikter, strider, och osäkerhet, av segrar och nederlag, kan inte reduceras till denna mörka legend om idens automatiska utveckling, en saga där idén alstrar världen.

Inbördeskriget var inte önskat men förutsett. Alla revolutioner sedan den franska revolutionen hade inpräntat denna smärtsamma läxa: frihetsrörelserna stöter på konservativ reaktion; kontrarevolutionen följer revolutionen som dess skugga, 1792, när Brunswicks trupper marscherade mot Paris, 1848 vid tiden för junimassakrerna (om de borgerliga grymheterna då kan man läsa hos Michelet, Flaubert eller Renan), under blodiga veckan efter Pariskommunens nederlag 1871. Regeln har sedan dess inte förnekat sig, från Francos revolt 1936 till Suhartos statskupp (som krävde 500 000 döda 1965 i Indonesien) eller till Pinochets i Chile 1973. Lika lite som de franska revolutionärerna 1792 hade de ryska revolutionärerna deklarerat inbördeskrig. Från sommaren 1918, påminner Nicolas Werth, var de vita arméerna fast etablerade på tre fronter och bolsjevikerna ”kontrollerade knappast längre mer än ett område begränsat till det historiska guvernementet Moskva”. Förberedelserna för terror gjordes i augusti-september 1918, när den utländska aggressionen och inbördeskriget började. På samma sätt proklamerade Danton under franska revolutionen terror för att kanalisera den spontana folkliga terrorn, som bröt lös med septembermassakern inför det hot som Brunswicks koalitionstrupper utgör mot Paris.

Nicolas Werth menar alltså att ansvaret för inbördeskrigets utbrott inte låg hos bolsjevikerna.

Om inbördeskrigets fasor från den tidpunkten delas mellan ”de röda” och ”de vita”, skulle alla senare fasor likväl ligga hos ett dolt krig, ett krig i kriget, mot bönderna. För att föra in offren för hungersnöden 1921-1922 i kommunismens brottsregister tenderar Nicolas Werth ibland att framställa hungern som resultatet av ett avsiktligt val att utrota bönderna. Dokumenten om repressionen i byarna är ofta förkrossande. Men är det möjligt att isolera de två problemen, inbördeskrigets och jordbruksfrågans?

Utskrivningar

För att möta aggressionen mobiliserade Röda Armén på några månader fyra miljoner stridande, som måste utrustas och födas. På två månader förlorade Petrograd och Moskva mer än hälften av sin befolkning. Industrin producerade inte längre någonting. Vad fanns det under dessa förhållanden för annan lösning för att föda städerna och armén än utskrivningar? Sannolikt kan man tänka sig andra former, med ett efterhandsperspektiv ta hänsyn till farorna med en politisk poliskår, risken för godtycklig byråkrati, utövad av tillfälliga småtyranner. Men det är en konkret diskussion i termer av politiska val, tänkbara alternativ inför reella prövningar.

Vid slutet av inbördeskriget var det inte längre basen som bar ledningen utan ledningen som bemödade sig om att dra med basen. Detta var mekaniken i omkastningen: partiet satte sig i stället för folket, byråkratin i stället för partiet, den enda människan i stället för alla. Under denna process uppstod en ny byråkrati, en frukt av arvet från den gamla regimen och av den accelererade utnämningen av nya styrande. Efter den massiva rekryteringen 1924 vägde inte de få tusentalen kämpar från 1917 särskilt tungt bland partiets anhängare i jämförelse med de hundratusentals nya bolsjevikerna bland vilka karriäristerna och tjänstemännen från den gamla administrationen åter fanns.

Inbördeskrigets tunga arv

Inbördeskriget skapade en fruktansvärd tillvänjning till de mest extrema och inhumana former av våld, som dessutom lades ovanpå världskrigets vanvett. Det göt ett arv av byråkratisk bru- talitet, som Lenin skulle bli medveten om vid tiden för krisen med de georgiska kommunis- terna och som Trotskij redovisar i sin bok Stalin. ”Lenins testamente” och ”Sekreterarnas dagbok” vittnar i sin ångest om en rörande medvetenhet om problemet. Men medan revolutionen var en folkens och massornas sak, kunde den döende Lenin bara väga synderna och dygderna hos en handfull styrande män, på vilka nästan allt tycks bero i framtiden.

Inbördeskriget hade definitivt betytt ”ett stort kliv bakåt”, en ”arkaisering” av landet i för- hållande till den utvecklingsnivå som uppnåtts före 1914. Det lämnade landet blodlöst. Av de fyra miljoner invånare som Petrograd och Moskva räknade i början av revolutionen återstod bara 1,7 miljoner i slutet av inbördeskriget. I Petrograd lämnade 380 000 arbetare produktionen mot 80 000 som stannade kvar. De ödelagda städerna parasiterade på jordbruket och tvingade bönderna till förskottsleveranser av livsmedel. Och Röda Armén uppnådde en styrka på 4 miljoner. Genom hela inbördeskriget formades en ”efterbliven” statssocialism, en ny Stat byggd på ruiner: I själva verket formades staten på basen av en social tillbakagång.

Där ligger roten till den byråkratisering, som vissa styrande ryssar, inklusive Lenin, ganska snart blev medvetna om. Samtidigt var de förtvivlade över att inte lyckas hämma den. Omständigheternas hemska börda och frånvaron av demokratisk kultur fick sina effekter. Det råder sålunda inget tvivel om att det förvirrade förhållandet från maktövertagandet, mellan staten, partiet och arbetarklassen, på grund av det snabba förfallet och försvinnandet av oppositionen i folkdjupet, ledde till att samhället förstatligades i stället för att de statliga funktionerna socialiserades.

Svår demokrati

Att lära demokrati är en lång och svår process. Den går inte i samma takt som ekonomiska dekret om reformer, desto mindre som landet praktiskt taget saknar parlamentariska traditioner och erfarenheter av ett mångfacetterat politiskt liv. Den kräver tid, energi och pengar. Oron i kommittéerna och sovjeterna under 1917 illustrerar de första stegen av en sådan inlärning. Där framträdde ett civilt samhälle. Under inbördeskrigets prövningar underordnades de folkliga maktorganen, rådsförsamlingar och sovjeter, en upplyst beskyddare: partiet. I praktiken bestod lösningen också i att ersätta principen om val och kontroll av de ansvariga med utnämningar på partiets initiativ, redan 1918 i vissa fall. Denna logik utmynnade slutligen i ett system där makt är rätt och där den politiska pluralism och åsiktsfrihet som är nödvändiga för en levande demokrati undertrycktes.

Fruktansvärd förändring

Förändringen var desto mer fruktansvärd eftersom byråkratiseringen inte enbart utgår från en manipulation uppifrån. Den svarde även mot ett krav underifrån, ett behov av lugn och ordning, som uppstod ur en leda vid krig och inbördeskrig, vid umbäranden och knapphet. De demokratiska kontroverserna, den politiska agitationen och det ständiga kravet på ansvar stör. Marc Ferro har mycket kraftigt understrukit detta förfärliga samspel i sina böcker. Han erinrar sålunda om att det rent av fanns ”två centra – ett demokratiskt-auktoritärt i basen, ett centralistiskt-auktoritärt på toppen” i början av revolutionen, medan ”det däremot bara fanns ett 1939”. För honom är frågan praktiskt taget avgjord efter några månader, redan 1918 eller 1919, med försvagningen eller kuvandet av kvarters- och fabrikskommittéerna. Enligt ett liknande sätt att närma sig ämnet är filosofen Philippe Lacoue-Labarthe ännu mer tydlig när han förklarar att bolsjevismen är ”kontrarevolutionär från och med 1920-1921” (det vill säga redan före Kronstadt).

Att fastställa tidpunkten är av största betydelse. Det är inte fråga om att på ett mekaniskt sätt punkt för punkt ställa en förgylld legend, ”leninism under Lenin”, mot leninismen under Stalin, det lysande 20-talet mot det mörka 30-talet, som om ingenting ännu hade börjat ruttna i sovjeternas land. Visst fick byråkratiseringen genast effekt, visst hade den polisiära aktiviteten i tjekan sin egen logik, visst öppnas det politiska fängelset på Solovkiöarna efter inbördes- krigets slut och före Lenins död, visst undertrycktes andra partier, visst begränsades yttrandefriheten; de demokratiska rättigheterna i partiet självt begränsades från och med tionde kongressen 1921.

Men den process som vi kallar den byråkratiska kontrarevolutionen var inte någon enkel händelse. Den skedde inte på en dag. Den skedde genom val, skärmytslingar, händelser. Aktörerna debatterade själva i början av 20-talet dessa utvecklingsstadier, inte av smak för den historiska precisionen utan för att försöka att dra slutsatser om politiska uppgifter. Vittnen som Rosmer, Eastman, Souvarine, Istrati, Benjamin, Zamiatine och Bulgakov (i sina brev till Stalin), Majakovskijs poesi, Mandelstams eller Tsetajevas kval, Babels anteckningsböcker etc. kan bidra till att belysa fenomenets mångsidighet, dess utveckling, dess fortskridande.

Så, medan det ödesdigra förtrycket av Kronstadt under våren 1921 väckte medvetenheten om en nödvändig omorientering av den ekonomiska politiken, samtidigt som inbördeskriget avslutades segerrikt, begränsades den demokratiska friheten ytterligare i stället för att utvidgas: partiets tionde kongress förbjöd avvikande tendenser och fraktioner.

Politisk mångfald

Erfarenheterna av tillbakagången i Ryssland gör det nödvändigt att återkomma till frågorna om den representativa demokratin, den politiska pluralismen, censuren, upplösningen av den konstituerande församlingen, för att teoretiskt formulera de problem som socialismens pionjärer stötte på och för att begrunda lärdomarna av dem. Det råder inget tvivel om att arvet från tsarismen, de fyra åren av slakt under världskriget, under vilka mer än 15 miljoner ryska soldater mobiliserades, inbördeskrigets våld och ohyggligheter, har tyngt den revolutionära regimens framtid oändligt mycket mer än dess styrandes dogmatiska misstag, hur allvarliga de än må vara.

Behovet av en rättsstat

I en artikel om ”Revolutionen och lagen”, publicerad i Pravda den 1 december 1917, inledde Anatole Lunatjarskij, blivande utbildningsminister, med ett konstaterande: ”Ett samhälle är inte enat som en helhet.” Det krävdes lång tid och många tragedier för att dra alla konse- kvenser av denna mening. Eftersom ett samhälle inte är en helhet ens efter kullkastningen av den gamla ordningen, skulle man inte kunna göra anspråk på att socialisera staten genom ett dekret utan att riskera att förstatliga samhället. Eftersom samhället inte är enat, bör fack- föreningarna vara oberoende av staten och partierna, och partierna oberoende av staten. De intressemotsättningar som råder i samhället måste kunna uttryckas i en oberoende press och representeras i en mängd andra olika former. Det är också därför som lagarna måste garantera att rätten inte begränsas till ett av styrkan permanentat godtycke.

Försvaret för politisk pluralism är alltså inte en fråga om omständigheter utan ett väsentligt villkor för den socialistiska demokratin. Det är den slutsats Trotskij drar av erfarenheten i Den förrådda revolutionen: ”Sanningen att säga är klasserna heterogena, söderslitna av inre mot- sättningar, och kommer endast fram till gemensamma avsikter genom kamp mellan olika inriktningar, grupperingar och partier.” Det betyder att den kollektiva viljan endast kan uttryckas genom en fri valprocess, vilka dess institutionella former än är, som kombinerar en direkt demokrati med delaktighet och en representativ demokrati.

Åtgärder mot maktmissbruk

Utan att utgöra någon absolut garanti mot byråkratisering och maktens faror kan svar och inriktning dock lösgöras ur erfarenheten:

Skillnaderna mellan klasserna, partierna och staten bör översättas i ett erkännande av den politiska och fackliga pluralismen, som tillåter en konfrontation av program och alternativa val i alla samhällsfrågor och inte endast det enkla meningsutbytet i lokala maktinstanser.
Demokratin måste kombinera produktionsråd och områdesråd med ett direkt be- stämmande och en rätt till kontroll, inte bara för partierna utan även för fackföreningar och andra föreningar och av kvinnorörelser.
De valda ska vara ansvariga, och deras mandat ska kunna återkallas av dem de fått förtroendet av.
Antalet uppdrag och mandatperioder måste begränsas liksom de valdas löner till nivån för en kvalificerad arbetare eller offentligt anställd tjänsteman för att motverka att ämbeten permanentas och maktutövande blir ett yrke.
Makten måste decentraliseras och befogenheterna fördelas till lokal, regional eller nationell nivå så nära medborgarna som möjligt; lägre instanser måste ha vetorätt beträffande beslut som direkt berör dem. Det måste finnas möjligheter för medborgarna att tvinga fram folkomröstning.En frivillig producenternas demokrati är helt och fullt förenlig med utövande av allmän rösträtt. Kommunala råd eller folkliga områdesförsamlingar kan bildas av representanter från arbets- och boendeenheter och varje viktigt beslut underkastas en omröstning i de berörda folkgrupperna.

Tvåkammarsystem

Erfarenheter från Polen 1980-1981 och från Nicaragua 1984 har fört upp frågan om ett tvåkammarsystem. En kammare väljs i direkta val med allmän rösträtt och den andra representerar direkt arbetarna, bönderna och i stort de olika sammanslutningarna av folklig makt. Detta svar (som kan inbegripa en nationaliteternas kammare i stater med många nationaliteter) tillfredsställer teoretiskt på en gång kravet på allmänna val och omsorgen om en folklig demokrati som är så direkt som möjligt. Det tillåter ingen ytterligare sammanblandning mellan samhällets och statens sfär, utan sammanblandning motverkas allt efter som självstyret utvecklas, breder ut sig och blir allmänt.

Dessa stora linjer sammanfattar lärdomarna från en smärtfylld historia. De utgör varken ett verksamt vapen mot maktens faror eller ett recept för varje konkret situation. Man kan i backspegeln diskutera konsekvenserna av bolsjevikernas upplösning av den konstituerande församlingen, församlingens respektive sovjetkongressens representativitet i slutet av 1917, om det inte skulle ha varit att föredra att upprätthålla en dubbel representationsform (en sorts förlängd dubbelmakt). Man kan likaså fråga sig om det inte skulle ha behövts fria val redan vid inbördeskrigets slut, med risk att de vita fick övertaget, trots att de besegrats militärt, i en tid av förstörelse och internationella påtryckningar. Varje enskild situation beror av specifika styrkeförhållanden, nationella och internationella. Alla historiska erfarenheter bekräftar å andra sidan den varning Rosa Luxemburg uttryckte redan 1918: ”Utan allmänna val, utan obegränsad press- och mötesfrihet, utan åsiktsfrihet, förtvinar livet i alla offentliga institutioner, och byråkratin blir det enda aktiva elementet.” Den obegränsade demokratin är en fråga om frihet och om ekonomisk effektivitet: Endast den kan tillåta den självstyrande planeringens företräde framför marknadens mekanismer.

Maktbegär vs byråkratisk kontrarevolution

Utgången av den första socialistiska revolutionen, stalinismens triumf, den totalitära byråkratins brott, utgör ett av seklets viktigaste händelser.

För vissa torde det ondas princip bo i en den mänskliga naturens botten av ondska, i ett obetvingligt maktbegär, som kan ha olika ansikten, inklusive försöken att lyckliggöra folken mot deras vilja, att påtvinga dem i förväg uttänkta program för en perfekt stat.

Kommunismens svarta boks polemiska mål består i att upprätta en strikt kontinuitet mellan Lenin och Stalin och därmed krossa ”den gamla legenden att oktoberrevolutionen förråddes av Stalin”; ”Stalinismens fasor är väsensbesläktade med leninismens” (Jacques Amalric); ”Den tidiga kriminella driften går tillbaka till Lenin” (Eric Conan, L’Express, 6 november 1997). Om ett oförsonligt öde, bärare av sådana katastrofer, hade tagit sin början redan från första dagen, varför skulle man då fortfarande kalla sig kommunist?

20-talet: ”paus” eller vägskäl?

Trots den byråkratiska reaktionen, som mycket tidigt började frysa revolutionen, trots den kulturella nöden och tillbakagången, märks den tidiga revolutionära hänförelsen ännu under hela 20-talet i de första försöken att förändra sättet att leva: skolreformer och pedagogiska reformer, familjelagstiftning, stadsutopier, grafiska och cinematografiska uppfinningar. Det är även den som kan förklara motsägelserna och tvetydigheterna i ”den stora förvandlingen” som genomfördes under den smärtfyllda mellankrigstiden, då den byråkratiska terrorn ännu blandade sig med de revolutionära förhoppningarnas energi. Det är alltså viktigt att i den samhälleliga organisationen, i de krafter som inrättar sig där och de som opponerar sig, ta fasta på rötterna och de djupa drivkrafterna bakom det som man ibland kallar ”det stalinistiska fenomenet”. Stalinismen visar på en mer generell tendens till byråkratisering av verksamheten i alla moderna samhällen. Den får sin näring genom utvecklingen av arbetsdelningen (särskilt mellan manuellt och intellektuellt arbete) och genom ”maktens professionella faror?’. I Sovjetunionen har denna tendens varit så mycket starkare och snabbare som byråkratiseringen har uppstått mot en bakgrund av ödeläggelse, nöd och frånvaro av demokratiska traditioner.

En doft av revolution

I början var revolutionens samhällsbas på en gång stor och liten. Stor i så måtto att den vilade på alliansen mellan arbetarna och bönderna, som utgjorde den förkrossande majoriteten i samhället. Liten därför att dess arbetarkomponent, i minoritet, snabbt decimerades genom krigets härjningar och inbördeskrigets förluster.

Inte desto mindre dröjer en brytning, en envis doft av revolution kvar, i såväl inrikes- som utrikespolitiken mellan början av 20-talet och det fruktansvärda 30-talet. De auktoritära tendenserna började förvisso få övertaget mycket tidigare. Ansatta av huvudfienden, den imperialistiska aggressionen och försöken att återskapa kapitalismen, började de ledande bolsjevikerna ignorera eller underskatta ”den sekundära fienden”, byråkratin, som under- minerade dem inifrån och till slut slukade dem. Detta hittills okända scenario var svårt att föreställa sig. Det krävdes tid för att förstå det, tolka det, dra slutsatser av det. Lenin upp- fattade förmodligen den alarmsignal, som Kronstadt-krisen innebar, till den grad att han drev på en genomgripande ekonomisk omorientering. Trotskij lyckades inte förrän mycket senare, i Den förrådda revolutionen, skissera grunden för en politisk mångfald baserad på proletariatets skilda intressen åsikter och medvetande.

De flesta vittnesmålen och dokumenten om Sovjetunionen eller om det bolsjevikiska partiet självt tillåter inte att den stora vändpunkten på 30-talet ignoreras. Byråkratin segrade över- lägset, med miljoner och åter miljoner döda av hunger, deporterade, offer för processer och utrensningar som följd. Lössläppandet av ett sådant våld krävdes för att nå fram till ”segrarnas kongress” 1934 och befästa den byråkratiska makten.

Den stora vändpunkten

Mellan inbördeskrigets terror och den stora terrorn under 30-talet ger Nicolas Werth företräde åt kontinuiteten. För detta måste han tolka om 20-talet, de val som då måste träffas, konflik- terna inom partiet och reducera dem till en enkel ”paus” eller ”vapenvila” mellan två terrorister. Han för dock själv fram element, som vittnar om en förändring av förtryckarskalan och en djup förändring av dess innehåll.

1929 fastställdes planen om ”massornas kollektivisering”. 13 miljoner jordbruk skulle tvångs- kollektiviseras. Denna operation framkallade den stora hungersnöden och massdeportationerna 1932-1933: ”Våren 1933 markerade sannolikt höjdpunkten i en första stor terrorcykel, som hade tagit sin början i slutet av 1929 med lanseringen av utrotandet av kulakerna”. Efter mordet på Kirov (ledare av partiet i Petrograd), började 1934 den andra stora cykeln, kännetecknad av de stora processerna och framför allt Moskvarättegångarna 1936-1938, vars offer har uppskattats till 690.000. Tvångskollektiviseringen och den allt snabbare industrialiseringen förde med sig en massiv folkförflyttning, ett ”förlantligande” av städerna och en svindlande industriell uppbyggnad i Gulag.

Under processens gång utvecklades och förstärktes den förtryckande lagstiftningen. I juni 1929, samtidigt med masskollektiviseringen, genomfördes en genomgripande reform i straff- systemet: fångar som dömts till straff längre än tre år skulle hädanefter överföras till arbets- läger. Inför de omfattande, okontrollerbara förflyttningarna inom landet infördes genom ett beslut i december 1932 inrikespass. Några timmar efter mordet på Kirov, författade Stalin ett dekret känt som ”lagen av den 1 december 1934”, som legaliserade summariska rättegångar och tillhandahöll ett instrument med oinskränkt makt för den stora terrorn.

Att bryta kontinuiteten

Förutom krossandet av de folkliga rörelserna i städer och på landsbygd förintade denna byråkratiska terror det som levde kvar av arvet från oktober. Man vet att rättegångarna och utrensningarna åstadkom djupa sprickor inom partiet och armén. De flesta befäl och ledare från den revolutionära perioden deporterades eller avrättades. Endast tre av de 200 med- lemmarna i det ukrainska kommunistiska partiets centralkommitté överlevde. I armén arresterades mer än 30.000 av 178.000 befäl. Samtidigt exploderade den administrativa organisation som krävdes för denna förtryckarapparat och för att föra en förstatligad ekonomi- politik. Enligt Moshe Lewin hade då den administrativa personalen utökats från 1.450.000 1928 till 7.500.000 1939, och samtliga manschettarbetare från 3.900.000 till 13.800.000. Byråkrati är inte ett tomt ord. Den blir en makt i samhället: den statliga, byråkratiska apparaten slukade vad som återstod av stridbara personer inom partiet.

Effekterna av denna kontrarevolution är kännbara på alla områden; i den ekonomiska politiken (tvångskollektivisering och utveckling i stor skala av Gulag), i utrikespolitiken (i Kina, i Tyskland, i Spanien), i kulturpolitiken, i det dagliga livet med det som Trotskij har kallat ”thermidor i hemmet”, i ideologin (med utkristalliseringen av en statsortodoxi, kodifiering av ”Diamat” – som förvandlade dialektisk materialism till en uppsättning statiska regler- och sammanställningen av en Partiets officiella historia).

Man måste kalla saker vid deras rätta namn och en kontrarevolution en kontrarevolution, mer massiv, mer synlig, mer sönderslitande än de auktoritära åtgärderna under det brinnande inbördeskriget. Beträffande Nicolas Werth så är han splittrad mellan förståelse för vad som är radikalt nytt under 30-talet och sin vilja att upprätta en kontinuitet mellan det revolutionära löftet från oktoberrevolutionen och den segrande stalinistiska reaktionen. Sålunda talar han om införandet av förtryckarsystemet som en ”avgörande episod” eller som ”den viktigaste episoden i den konfrontation som tog sin början 1918-1922” utgjorde. Episod eller avgörande vändpunkt – man måste välja.

När man har tagit parti för kontinuiteten leder det till att man ”hoppar över” 20-talet, dess kontroverser och dess vågspel, som om det handlade om en enkel parentes. Den historiska beskrivningen av förtrycket tas då ur sitt sammanhang. Den förvisar konflikterna kring de avgörande vägvalen till ett dunkelt andraplan, både när det gäller utrikespolitik (inställningen till den kinesiska revolutionen, attityd till den tilltagande nazismen, opposition mot kriget i Spanien) och inrikespolitiken (både trotskistisk och bucharinsk opposition mot tvångs- kollektiviseringen, ekonomiska och sociala alternativ).

Kontrarevolution och restauration

Kontrarevolutionens idé bekymrar somliga under förevändning att den inte utmynnar i ett återupprättande av den tidigare situationen. Den historiska tiden är inte reversibel på samma sätt som den mekaniska fysiken. Filmen kan inte köras baklänges. Redan efter terrorn under den franska revolutionen noterade Joseph de Maistre, konservativ ideolog under revolutionen, som kände väl till reaktionen, klarsynt att en kontrarevolutionen inte är mot en revolution ”i motsatt riktning”, utan ”motsatsen” till en revolution. De två processerna är inte symmetriska. En kontrarevolution kan sålunda alstra något nytt och aldrig tidigare skådat. Det var fallet i Bismarcks Tyskland efter den misslyckade revolutionen 1848. Så också i Frankrike efter 1789, där Napoleons kejsardöme utgör en lång gråzon, där de revolutionära strävandena och konsolideringen av den nya ordningen blandas.

Det är i en analog gråzon som ett antal seriösa kommunister har förirrat sig, imponerade av ”socialismens” framgång utan att känna till det eller att bry sig om vad det har kostat. Man visste mycket, om man ville, under 30-talet om den stalinistiska terrorn. Där fanns vittnes- målen från Victor Serge och Ante Ciliga, John Dewey, vittnesmålen mot repressionen av anarkisterna och POUM i Spanien. Men under denna tid av antifascistisk kamp och ”byrå- kratiserad heroism” (enligt Isaac Deutschers formulering) var det ofta svårt att samtidigt bekämpa huvudfienden och den egentligen inte alls så sekundära fienden, byråkratin.

Sovjetunionen under Stalin var faktiskt inte ett land med Bresjnevs stagnation. Det för- vandlades snabbt, under den företagsamma byråkratins knutpiska. Hemligheten med denna energi saknar inte samband med den energi hos Napoleon, som fascinerade Chateaubriand: ”Om Bonapartes bulletiner, anföranden, tilltal till underordnade, proklamationer, utmärker sig för energi, var denna energi ingen egenskap hos honom; den tillhörde hans tid, den kom från den revolutionära inspirationen, som försvagades i Bonaparte, därför att han gick i motsatt riktning mot denna strävan”. Det är för övrigt inte den enda slående analogin mellan de två personligheterna: ”Revolutionen som var Napoleons amma visade sig snart som en fiende: han upphörde aldrig att bekämpa den.”

Byråkratins tillväxt

Aldrig har något land i världen undergått en så brutal förändring som Sovjetunionen på 30- talet. Mellan 1926 och 1939 växte städerna med 30 miljoner invånare och deras andel av hela befolkningen ökade från 18 till 33 procent; bara under den första femårsplanen var deras tillväxttakt 44%, det vill säga praktiskt taget lika mycket som mellan 1897 och 1926; den avlönade arbetskraften mer än dubblerades (den ökade från 10 till 22 miljoner); detta innebar att städernas befolkning till största delen bestod av efterblivna bönder, som nyligen kommit ur slaveriet, som ofta inte ens kunde läsa. Det krävdes en enorm kraftansträngning för läs- kunnighet och undervisning, det krävdes en påtvingad arbetsdisciplin. Denna stora omvand- ling åtföljdes av en pånyttfödelse av nationalismen, ett uppsving för karriärismen och upp- dykandet av en ny byråkratisk konformism.

På Michail Guefters viktiga fråga – ”en kontinuerlig rörelse” mellan oktober och Gulag eller ”två skilda politiska och moraliska världar” – ger analysen av den stalinistiska kontra- revolutionen ett tydligt svar. I början kan man tala om misstag att rätta till, om alternativ kurs i ett och samma projekt; sedan är det krafter, projekt som ställs mot varandra, organisatoriska val. Det handlar inte om något familjegräl, som i efterhand tillåter att gårdagens offer ställs ut som bevis på en ”kommunistisk pluralism”, som förenar offer med bödlar. En noggrann genomgång av vad som hände när, tillåter på så sätt, för att citera Guefter, ”det historiska samvetet att tränga in i det politiska fältet”.

En ”brådmogen” revolution?

Alltsedan Sovjetunionens fall har en tes åter vunnit i styrka: den att revolutionen från första början skulle ha varit ett dödsdömt äventyr, eftersom den kom för tidigt. Det är den tes som Henri Weber försvarar i en debattartikel i Le Monde (den 14 november 1997). Den har sitt ursprung långt tillbaka i tiden, i de ryska mensjevikernas anföranden och i Kautskys analyser, redan 1921: mycket blod, tårar och ruiner, skriver han då, skulle ha kunnat sparas, ”om bolsjevikerna hade besuttit det mensjevikiska sinnet för automatisk begränsning till vad som går att uppnå; i detta visar sig mästaren”.

Formuleringen är avslöjande. Kautsky polemiserar mot idén om ett förtruppsparti men tänker sig gärna ett parti av pedagogiska lärare, som undervisar och som är kapabelt att efter eget gottfinnande reglera Historiens gång och tempo. Som om inte striderna och revolutionerna också hade sin egen logik. Om man vill automatiskt begränsa dem, när de dyker upp, har man snart hamnat på den etablerade ordningens sida. Då handlar det inte längre om att ”automatiskt begränsa” partiets syften utan helt enkelt om att begränsa massornas strävanden. I denna mening har socialdemokraterna, som Ebert och Noske, när de mördade Rosa Luxemburg och krossade arbetarråden i Tyskland gjort sig kända som virtuoser i ”automatisk begränsning”.

Maktövertagandet i oktober 1917 var ett resultat av de liberala borgarnas och reformisternas oförmåga sedan februari att presentera ett svar på samhällets och statens kris. På frågan: ”Fanns det något val 1917?” tycks Michail Guefters svar mer rikt och övertygande än tesen om ”brådmognaden”; ”Frågan är mycket viktig. Efter att ha tänkt mycket på detta problem, kan jag tillåta mig ett kategoriskt svar: det fanns inget val. Det som då åstadkoms var det enda alternativet till lösning, som stod emot en oändligt mycket blodigare omdaning, ett samman- brott utan allt förnuft. Valet kom senare. Ett val som inte handlade om hur samhället skulle styras, om vilken väg historien skulle slå in på, utan om olika alternativ inom samma huvudfåra.”

Historiens vägskäl

Dessa vägskäl, dessa vägval, har faktiskt fortsatt att infinna sig och att ge upphov till olika och motsägelsefulla svar: 1923 inför den tyska revolutionen, inför NEP och den ekonomiska politiken, tvångskollektiviseringen, om industrialiseringen och formerna för den ekonomiska planeringen, om demokratin i landet och i partiet, om fascismens uppsving, om kriget i Spanien, om den tysk-sovjetiska pakten. På var och en av dessa prövningar drabbade olika förslag, program och målsättningar samman; visade på andra möjliga val och inriktningar.

I själva verket leder tesen om en för tidig revolution oundvikligen till föreställningen om en välordnad historiegång, reglerad, som ett urverk, där allt kommer i sin tid, precis i rätt tid. Tesen landar i plattityderna hos en strikt historisk determinism, som så ofta har förebråtts marxisterna. Den eliminerar helt enkelt det faktum att historien inte skapar sitt eget öde, att den är full av händelser, som öppnar en solfjäder av möjligheter, inte alla förvisso, men avgjort en horisont av olika möjligheter.

När man i dag läser författarna till Kommunismens svarta bok, får man intrycket att bolsjevikerna, när oktoberkuppen väl hade lyckats, till varje pris skulle ha klamrat sig fast vid makten. Då glömmer man att de aldrig har tänkt den ryska revolutionen som ett enstaka äventyr utan som steget i en revolution som skulle omfatta Europa och världen. Om Lenin, säger man, dansade i snön den 73:e dagen efter maktövertagandet, så är det för att han till en början inte hoppades sitta kvar längre än Pariskommunen. Revolutionens framtid berodde i hans ögon på dess utvidgning på europeisk nivå och särskilt i Tyskland. De omvälvningar som mellan 1918 och 1923 skakade Tyskland, Italien, Österrike, Ungern, tyder på en verklig europeisk kris. Den tyska revolutionens och det spanska inbördeskrigets misslyckande, den kinesiska revolutionens utveckling, fascismens seger i Italien och i Tyskland var inte nedtecknade i förväg. De ryska revolutionärerna är trots allt inte ansvariga för de franska socialdemokraternas abdikation och feghet.

Från och med 1923 blev det tydligt att de inte längre kunde påräkna en utvidgning av revolutionen i Europa på kort sikt. En radikal omorientering var nödvändig. Den stod på spel i konfrontationen mellan teserna om ”socialism i ett enda land” och de om ”den permanenta revolutionen”, som slet sönder partiet i mitten på 20-talet.

Utan att ifrågasätta legitimiteten i början av den ryska revolutionen anser dock somliga att den vilade på en felaktig förutsägelse i en omöjlig vadslagning. Det var dock inte fråga om någon spådom utan om en inriktning som syftade till att undanröja orsakerna till kriget genom att kullkasta det system som hade givit upphov till det. Chockvågen efter kriget har bekräftats, från 1918 till 1923. Efter den tyska revolutionens misslyckande stabiliserades i gengäld situationen. Vad skulle man då göra? Försöka vinna tid utan några illusioner om att kunna ”bygga upp socialismen i ett land”, ett land som dessutom är ödelagt? Det var ämnet för diskussionerna och striderna under 20-talet. Det var frågans hela politiska dimension, den springande punkten. På det ekonomiska och sociala planet innebar NEP en del i svaret, men för att tillämpa den skulle det ha behövts en personal med annan kultur än den som formats av krigskommunismens summariska metoder. På det politiska planet skulle det ha behövts en demokratisk inriktning, som eftersträvat majoritetsstyre, med den sovjetiska pluralismen uttryckt i val. På det internationella planet skulle det ha krävts en internationalistisk politik, som inte underställde de olika kommunistiska partierna och deras politik den sovjetiska statens intressen. Dessa val har åtminstone delvis funnits. De hade inte haft formen av fredliga diskussioner utan av skoningslösa konfrontationer.

Revolutioner som inte blev

De besegrade i dessa strider hade inte fel. Om man för revolutionernas makabra räkenskaper, uppskattar man med större svårighet kostnaden för de revolutioner som gått i stöpet eller krossats: den tyska icke-revolutionen 1918-1923 och den besegrade spanska revolutionen 1937 är inte utan samband med nazismens seger och andra världskrigets katastrofer.

För att fastställa det verkliga ansvaret är det den tråd man måste ta upp och undersöka på nytt. Att helt enkelt tala om en för tidig revolution är däremot detsamma som att förkunna en dom från en historisk domstol i stället för att ta tag i konfliktens och politikens inneboende logik, som konfronterades där. För nederlag är inte bättre bevis på misstag än segrar är bevis på sanningen:

”Om framgång ansågs betyda oskuld; om framgången utgjorde en lockelse ända in i eftervärlden och belade oskulden med kedjor; om denna förledda eftervärld, framtida slav uppkommen ur ett förslavat förflutet, blev medbrottsling till vem som helst som hade segrat, var skulle rätten vara, var skulle uppoffringarnas belöning vara? Det goda och det onda vore inte mer än relativt, varje moral skulle utplånas av mänskliga handlingar.”

Trots att det inte existerar något sådant som en slutgiltig bedömning av historien, är det angeläget att en möjlig historieutvecklig steg för steg skisseras före varje viktigt val, varje viktig skiljeväg. Det är det som gör det förgångna begripligt och gör att vi kan dra lärdomar för framtiden.

Det som under tio dagar skakade världen kan inte utplånas. Löftet om humanitet, mång- sidighet, frigörelse, som kom i dagen under händelsens första glöd är ”alltför intrasslat i mänsklighetens intressen” för att det ska kunna glömmas bort. Som vårdare av och ansvariga för ett arv som konformismen nu hotar, har vi uppgiften att skapa de omständigheter där arvet kan återfå sin rätta plats.

Daniel Bensaïd 1998

Översättning: Inger Hassler