Etikettarkiv: Proust

Mellan två världar – Olof Lagercrantz spänningsfyllda livsgärning

Under sin tid som DN:s chefredaktör 1960-75 kom Olof Lagercrantz att bli en sinnebild för den rådande samhälleliga vänstervridningen och ideologiska klassresor. Den blåblodige ädlingen slet allt hårdare i de liberala ankarkättingar som ytterst kontrollerades av familjen Bonnier. Efter pensioneringen från DN har han framför allt genom sina enkla men starkt engagerande och socialt medvetna böcker om författargiganter som Dante, Proust, Conrad och Strindberg sökt att ge bredare samhällsskikt nycklar till litteraturens sköna boningar. Maria Sundvall tecknar här en bild av sitt möte med denne Olof.

I yngre tonåren läste jag Sven Lindqvists artikelserie om Latinamerika på Dagens Nyheters kultursida och blev fångad. Det var på Olof Lagercrantz tid som DN:s chefredaktör. Något år senare upptäckte jag Stig Dagermans författarskap och fördjupade mig i det – med hjälp av Olof Lagercrantz biografi. Samma sak med Agnes von Krusenstjerna några år senare.

Det är osäkert om jag till fullo insåg Olof Lagercrantz betydelse för dessa nya bekantskaper. Budskapet skymde vägvisaren.

Ändå är jag säker på att jag tidigt reflekterade över att det var en märklig vägvisare. En adelsman hade jag väl aldrig sett – förutom greven som ordnade midsommarsaftkalas för barnen i de familjer som hyrde de gamla statartorpen som sommarstugor. Det var några år innan kommunens uppköp av jorden utplånade just det feodala arvet.

Jag minns att jag var förundrad över att denne äldre, lärde man kunde förstå och fördjupa min förståelse av syndikalisten, arbetargrabben och småbondeättlingen Dagerman. Nuförtiden tänker jag att en smula distans, till skillnad från full identifikation, skärper seendet. Kanske var det också så att Lagercrantz distans i klass och politisk tillhörighet kunde spegla den distans en ung flicka kunde känna till Dagermans trots allt rätt manliga erfarenhets- och bildvärld.

Vägledare

Lagercrantz har fortsatt att diskret och tätt följande texten vägleda mig och många andra till författarskap som Strindbergs, Conrads och Prousts. Samtidigt har han, framförallt under tiden som Dagens Nyheters chefredaktör, fått en annan, mer synlig och polemisk roll i offentligheten, så framträdande att Stefan Jonsson i Dagens Nyheter i samband med Lagercrantz 90-årsdag i mars utnämnde honom till den svenska modernismens centralgestalt. Med modernism förstod Jonsson då den riktning som under en stor del av 1900-talet ville omvälva såväl konsten som samhället.

I den vänbok som Lagercrantz förlag gav ut till nittioårsdagen (Vårt behov av Olof) finns gott om vittnesmål från andra som vägletts av honom. Men det kan inte hjälpas – det blir till slut för många tacksamhetsyttringar, för många ytliga anekdoter. Min irritation ökar: varför tar ingen tag i Lagercrantz skriftställarskap med samma allvar som han själv går till verket med i sina författarbiografier?

Ett stort undantag finns. Det är Niklas Nåsander som i vänboken, men framförallt i en längre artikel i Ordfront Magasin häromåret, skildrar Lagercrantz politiska radikalisering, i riktning mot vad Nåsander beskriver som socialistiska ståndpunkter.

Lagercrantz är inte en skönande som var radikal under några år på 60-talet när det var opportunt. Nej, i bok efter bok skärps hans kritik, ja till och med hat, mot det samhällssystem som han kommer ur och som han varit med om att bära upp. Jag minns när han, redan sjuk och gammal, kritiserade kriget i Persiska viken 1991. Det var inte någon lättköpt ståndpunkt vid en tid då även stora delar av Vänsterpartiet förvirrades av att kriget formellt leddes av FN.

Att läsa socialt

Nåsanders artikel föder nya frågor och nya spår att nysta vidare längs. Vad är grunden för denna radikalisering? Lite trevande tänker jag att det har något att göra med att han är såväl en konsekvent individualist som ytterligt socialt medveten. Från de galna mödrarna i Argentina till fattigpräster från Guatemala, har jag själv mött så många exempel på att de som envetet försvarat individers rättigheter tvingats ifrågasätta hela samhällssystem. Och att de ibland gått längre än de som fostrats av stora sociala rörelser.

Det är slående att Lagercrantz texter, även författarbiografierna, alltid genomsyras av en social medvetenhet, ja av begreppet klass.

Lagercrantz lyckas göra även omvittnat svårlästa böcker som Dantes Den gudomliga komedin och Prousts På spaning efter den tid som flytt enkla och begripliga. Han gör det på två sätt. Det ena är just att han alltid väljer att läsa socialt. Han visar att Proust systematiskt observerar ett slutet borgerligt samhällssystem, vars orubbliga sociala konventioner leder till grymhet och falskhet. Han drar snabba paralleller mellan den instängda sekelskiftesvärld Proust levde i och förljugenheten i vårt samhällssystem.

Det andra är att Lagercrantz skriver utifrån en bokläsares position. Han kliver rakt in i böckerna, röjer snabbt i buskage av ord för att lyfta fram själva situationen. När han gör det beskriver han inte bara vad som händer med huvudfiguren eller författaren – utan med läsaren. Han väljer formuleringar som handlar om hur det känns i oss när vi läser, vad vi får för bilder i huvudet, hur lätta eller sorgsna vi blir till mods.

Den iakttagelsen tror jag för in på ett annat, mer spänningsladdat område av hans författarskap. Ju mer jag läser av allt det kloka och välformulerade, klara och balanserade Lagercrantz skrivit, desto mer nyfiken blir jag på glappen. De ögonblick då berättelsen om honom själv inte håller ihop, då bilden svirrar, språket blir undanglidande.

För mig finns det två sådana glapp i hans verk. Det ena är hans ständigt upprepade låga värdering av sitt eget författarskap, särskilt det skönlitterära. Det andra är det faktum att han blivit så hatad, så kontroversiell för somliga – samtidigt som andra ser honom som den perfekta förebilden.

Is och förstening

När Lagercrantz skriver att han alltid reagerat med besvikelse på varje egen bok som kommit från trycket, eller när han skriver att han saknat förutsättningar för ett stort konstnärsskap, kan det framstå som koketteri. En författare, som visserligen inte publicerat så mycket rent skönlitterärt men som regelbundet får höra att han skriver den vackraste svenskan i landet, borde inte ha så mycket att klaga över.

Ändå tycker jag att vi ska ta Lagercrantz på allvar, när han säger att han inte nått fram till något han strävat efter. Uppenbarligen tänker han själv att detta ”något” skulle finnas i skönlitteraturen. Kanske i brist på bättre skulle jag vilja kalla det kreativ frihet, eller fullhet.

Vad har i så fall hindrat hans kreativitet? I sin självbiografiska bok Min första krets analyserar han sin bakgrund. Fadern Carl, officeren som försökte bli industrikapitalist, med stränga obevekliga livsregler för sig själv och för familjen. Modern Agnes, en av många ”nervsjuka” kvinnor i sin släkt, offer för ett patriarkaliskt övreståndssamhälle där kvinnorna inte fick någon självständig plats.

På det privata planet tar Lagercrantz moderns parti (”Carl drev Agnes in i sinnessjukdomen.”). I den sociala läsart han väljer att använda även på sig själv blir det fadern som står som representant för det borgerliga samhället och dess förljugenhet.

Han analyserar några teman i sina egna dikter, skrivna decennier tidigare, om döda fåglar, om is och förstening. Han ser dem inte längre som existentiellt laddade evighetssymboler utan som tecken på den vanmakt och skuld han själv kände inför samhällsutvecklingen. Han kom att hata den framväxande nazismen – samtidigt som det blev uppenbart för honom att nazismen kom ur samma typ av samhällssystem som han själv fostrats in i, och vid den tiden ännu inte genomskådat.

Det är styvt – från fågeln i torvkanalens is till den västliga kapitalismens mordiska logik. Tydligare kan man inte illustrera hur Lagercrantz ständigt hittar de samhälleliga mönstren även i det mest privata. Han antyder dessutom att hans eget skönlitterära författarskap kunde ha frigjorts ifall han blivit medveten om detta mönster av vanmakt.

Men det kanske går lite för fort? För det finns trots allt en mängd förbindelselänkar mellan det samhälleliga och det privata. Vägen mellan klasstillhörigheten och skrivarbordet är intressant att kartlägga.

Tusen och en natt

Det finns en gripande scen i Min första krets:

”Ett tidigt minne av Agnes är detta: Jag kommer in i sängkammaren där Agnes ligger ensam i den väldiga dubbelsängen av ek med höga skulpterade gavlar. Det är mitt på dan men den blå rullgardinen är neddragen. Agnes gråter. En ändlös gråt ur källor som aldrig vill sina. Hennes näsa är röd. Hennes svarta hår omramar som ringlande ormar hennes vackra ansikte.

Jag är insänd av syskonen att trösta henne ty jag anses framstående i genren. Jag är högmodig över denna talang som skänker mig en känsla av utvaldhet. Jag sätter mig på sängkanten, klappar Agnes på kind, panna, hand, ordnar kudden, rättar till filten, säger att allt blir bra. Redan i morgon kommer hon att stiga upp och vara glad igen. Jag känner ett ögonblicks frestelse att börja gråta jag också men jag klarar det och Agnes räcker mig handen och säger att jag är snäll.”

Det tog några genomläsningar innan jag kände igen situationen. Så insåg jag att det är en variation på Tusen och en natt. I tusen och en nätter berättar Scheherazade sagor för den svartsjuke kungen och lyckas på så sätt avhålla honom från att döda henne. Sagorna måste vara just så sköna och de måste sluta när det är som mest spännande för att få honom att skjuta upp sina mordiska avsikter – ännu en natt.

Det går att se mycket av Lagercrantz särprägel som författare som en Scheherazadegärning. Letandet efter det vackra, verkningsfulla språket. Viljan att vara rättvis, med ytterligt välkontrollerade, nyanserade omdömen. Försöken att vara till lags, även i det oppositionella. Upptagenheten med exakt vilka sinnesintryck som väcks i läsaren av en text – som den som är van att berätta en historia för att trösta. Strävan att återupprätta förnuftet – som vid en galen mammas sängkant.

Vi får veta en del om Olof i citatet ovan. Han är högmodig, han är spänd inför uppgiften och han är lite ledsen. Det som inte står någonstans är att han är rädd, skitskraj helt enkelt. Jo, det antyds av en liten detalj. De svarta hårormarna – det är ju Medusa, de grekiska sagornas kvinnliga vidunder med ormhår som förstenar betraktaren med sin blick.

Det är rimligt att Olof var rädd. Och han vet om det som vuxen. På ett annat ställe i Min första krets skriver han plötsligt och för läsaren överrumplande att situationen i hemmet var livsfarlig.

På samma sätt måste man tänka sig Scheherazade skräckslagen. Hur kunde hon då berätta så förtrollande sagor?

Ja, kunde hon? Är inte Tusen och en natt till slut ändå en saga? I verkliga livet skulle Scheherezade vara förstenad av skräck, som inför Medusa, och hennes berättelser skulle dräneras på liv eftersom hon inte kunde släppa vaksamheten ens för ett ögonblick.

Eller så skulle hon bli förvirrad av skräck – som kvinnorna i Lagercrantz egen släkt. Såväl modern som två av hennes systrar drabbades av förvirring i samband med att de skulle ingå äktenskap. Modern Agnes botades från förvirringen och förälskelsen i en man som ”ej hörde till kretsen” genom att läggas i morfinsömn. En av hennes systrar sköt sig ett halvår efter giftermålet. En av Olof Lagercrantz systrar tog sitt liv i tjugoårsåldern. I moderns släkt fanns också författarinnan Agnes von Krusenstjerna, som Lagercrantz skrivit en biografi om. Om henne säger uppslagsböckerna att hon på moderns sida ärvt anlag för själslig obalans. Något liknande skrev Lagercrantz morfar, Hugo Hamilton, som var civilminister och bidrog till storstrejkens nederlag 1909, när han i sin dagbok omnämnde kvinnorna i släkten och deras ”mjältsjuka” blod.

Dörr till de döda

Olof Lagercrantz själv väljer däremot än en gång den sociala förklaringsmodellen och citerar med gillande Agnes von Krusenstjernas bild av de unga adelsflickorna, som på kinesiska kvinnors vis får sina fötter lindade så att de inte kan gå. Han talar om att kvinnorna var tillspillogivna och utan plats i samhället. Han beskriver hur modern gifte sig utan några som helst praktiska kunskaper om livet. I ett stycke som nästan kan tyckas överspänt skriver han om hur det moderna konsumtionssamhället gör överklasskvinnorna till smyckade härskarinnor, fastän de i verkligheten fortfarande är männens slavinnor. Han liknar kvinnorna i sin släkt vid hotade vilda djur och jämför dem – drastiskt nog – med de svarta i USA, som hela tiden vet att samhället innebär faror för dem och som därför ständigt är vaksamma.

Det är en talande bild, en bild av hur kvinnoförtrycket leder till ohälsa. Den är mer anslående än den biologiska förklaring som Hugo Hamilton och dagens genetiskt inriktade psykiatri kanske skulle enas om. För hur många ärftliga faktorer som än föreligger, tycks det uppenbart att det finns ett gemensamt innehåll i de kvinnliga släktingarnas galenskap, ett innehåll som handlar om protest och vanmakt inför att gå in i en samhälleligt tilldelad roll. Det finns en existentiell kris och en dramatisk förvirring som inte låter sig reduceras till termen ”depression”.

Samtidigt blir bilden inte riktigt klar. Lagercrantz skriver själv att han försökt bända upp en dörr till de dödas rum för att förstå framför allt mosterns öde, men att det är förgäves. Samma känsla får läsaren.

Det väcker spännande frågor: Beror oklarheten på att den sociala förklaringen är otillräcklig? Kan så många kvinnor verkligen förlora sitt förstånd ”bara” därför att de inte tillåts självständighet? Eller beror den invändningen på att vi inte är beredda att på det individuella planet tillerkänna yttre samhälleliga faktorer makten att påverka vårt innersta, att röra vid vår integritet och vid vår förmåga att hålla ihop våra sinnen?

Under läsningen kommer jag att tänka på hur kriser kan yttra sig bland unga kvinnor i dag, antingen de ger sig in i en anorektisk strid på liv och död mot den egna kroppen, eller de går omkring med underarmarna i rutmönster efter självförvållade skärsår. Deras reaktioner är inte mindre dramatiska och ofta lika provocerande eller förbryllande som Lagercrantz mostrars. Vi letar efter sätt att förstå dem på samma sätt som Lagercrantz gjort. I vår tid hittar vi ofta svaret på den individuella nivån, framförallt i form av trauman i form av sexuella övergrepp.

Fanns det sådana trauman av mer individuell, för den enskildas psyke överväldigande, natur även för Lagercrantz kvinnliga släktingar? Det är absolut ingenting som Lagercrantz själv spekulerar över och ingen skugga faller över morfadern, landshövdingen som också var en älskvärd författare av nonsensverser. Lagercrantz förvånas endast över att denne i dagboken skriver om sitt livs ljusa erfarenheter utan att ens nämna dotterns självmord. Men hyckleri och förnekande är trots allt inte samma sak som övergrepp.

Jag har ingen aning om svaret på frågan i de här individuella fallen. Det slår mig bara som intressant att den tiden säkert var blind för det individuella traumat (som debatten kring Freuds förnekande av att barn utsatts för sexuella övergrepp visat), medan vår tid är blind för det sociala traumat. Lagercrantz leds både av sin starka insikt om klassamhällets tyngd – men kanske också av sin ambivalenta hållning till sin bakgrund – till att bara se den samhälleliga nivån. Nackdelen är att alla blir offer och ingen förövare. Det är synd om Agnes men egentligen också om Carl. Ingen av dem kan handla annorlunda inom ramen för sina ”nedärvda” samhälleliga roller. Ingen har egentligen möjlighet att bli arg på någon. Som han själv skriver, ”medkänslan var en dödlig sjukdom i hemmet”. En dödlig och förlamande sjukdom.

Hat och vrede

Detta leder till den andra av mina två frågeställningar. Hur kommer det sig att någon som i så hög grad bemödar sig om den nyanserade formuleringskonsten, som behåller en så stark behärskning i allt han skriver, kan bli så hatad och skälld för att vara grym och sårande?

Olof Lagercrantz har själv tagit upp detta på sitt eget karaktäristiska sätt. I Ett år på sextiotalet citerar han i ett av de inledande kapitlen ett långt stycke ur författaren Lars Gyllenstens angrepp på honom. Det är sådana omdömen om ens person som det måste vara outhärdligt att höra eller läsa. Han beskrivs som ena stunden kattaktigt kelsjuk och inställsam mot ”vänner” och i nästa stund beräknande grym när han klöser dem. Han kallas för otillräknelig, men inte mer otillräknelig än att han kunnat göra karriär på chefredaktörsposten.

Det måste vara outhärdligt, men Lagercrantz citerar det utan att gå i direkt svaromål. Den enda – talande – kommentaren är att tidningens ansvarige utgivare lät stryka vissa stycken, eftersom de kunde leda till åtal.

I nästa kapitel beskriver han maskeraderna på 1700-talet på Drottningholm. Han glider in på att tala om vårt behov att dölja oss bakom älskvärda masker, och citerar den amerikanske diktaren Longfellow: ”Kunde vi läsa våra ovänners hemliga historia skulle vi i vars och ens liv finna sorg och lidande nog för att avväpna vårt hat.” Ett lätt överlägset sätt att avväpna Gyllensten? Eller en bön om tillgift för sig själv? Eller ska vi förstå det som ett utslag av den gamla vanliga förlamande medkänslan som hindrar honom från att gå till motattack?

Fortfarande dock inte ett öppet ord om Gyllensten. Inget sådant kommer heller i resten av boken, även om han i sinom tid kommer att gå igenom flera av dennes faktiska anklagelser utan att nämna hans namn och utan att förlora den lugna, distanserade tonen. Han beklagar i ett stycke att han så lätt entusiasmeras inför dikt, men också lätt grips av avsky och äckel, och att han därigenom kommit att såra författare.

Hur ska man förstå att Lagercrantz utsatts för sådana anklagelser? En tolkning är att det handlar om klasshat, det hat som eliten riktar mot klassförrädaren mot de egna intressena. Lagercrantz har själv med igenkännande skrivit om hur Olof Palme drabbades av ett sådant klasshat. Säkert är det en förklaring till att så många i borgerligheten avskydde och avskyr Lagercrantz.

En annan tolkning är att det är en motsättning som även går inom honom och som leder till att han uppvisar så olika ansikten. Kanske är det så att den som tagit på sig ett livslångt ansvar att stå för förnuft och tröst och inkännande förståelse bär sin vrede som en explosiv krutdurk inom sig, och att när den någon gång springer i luften kan ingen svara för följdverkningarna. Kanske är den vreden svårast av alla att stå ut med, om den inte bara riktar sig mot ett förljuget straffande faderssamhälle utan också mot en mor som är ett offer.

Eller för att än en gång återvända till den sociala nivån – kanske Lagercrantz då och då exploderande vrede är ett uttryck för låstheten i hans situation. Han kritiserar sin värld, men förmår inte lämna den. Han börjar genomskåda den västliga kapitalismen men stannar kvar som chefredaktör för den största borgerliga morgontidningen.

Att ha fått en skärva i ögonen kan öka klarsynen – men det skaver. Lagercrantz tar allt skarpare avstånd från det gamla. Men han finner ingen ny tillhörighet. Det är en grogrund för vrede.

Maria Sundvall

Artikelförfattaren är läkare och regelbunden medarbetare i Röda rummet.

Från Röda Rummet 1/2001