Etikettarkiv: Tretton dagar

13 dagar 39 år efteråt

En kritisk granskning av hur Hollywood hanterar historien

Hösten 1962 var jag 14 år. De dramatiska veckorna slutet av oktober när Kubakrisen utspelade sig tillhör fortfarande något av det mest omskakande jag upplevt och så måste det vara för miljontals människor runt om i världen i min generation eller äldre. Det var ju bokstavligen så att när vi gick och lade oss på kvällen kunde vi inte veta om ett förödande kärnvapenkrig brutit ut på morgonen när vi vaknade. En generation hade vuxit upp i skuggan av bomben, och nu var plötsligt allt det vi fruktat möjligt, ja kanske till och med troligt.

Samtidigt bidrog Kubakrisen till att skynda på ett politiskt uppvaknande för en hel generation unga människor, och den bidrog också till att komplicera den bild av rätt och fel, svart och vitt, i internationell politik som fram till dess dominerat den offentliga debatten.

Kubakrisen är det självklara klimax i det kalla krigets första period. Det synsätt som de flesta politiker och opinionsbildare i väst, inklusive Sverige, anslutit sig till var klart och entydigt: Sovjetunionen och östblocket var aggressivt och expansionistiskt. För att skydda sina egna intressen och i sista hand demokratin var det nödvändigt att väst slöt sig samman ekonomiskt, politiskt och militärt. Även Sverige deltog i denna mobilisering, som vi vet nu även genom viss militär samordning.

Den ideologiska antikommunismen hade den amerikanska McCarthyismen som oöverträffad, men inte isolerad höjdpunkt. Sverige visade debatten om tredje ståndpunkten i början av 1950-talet att det fanns mycket lite utrymme för dem som ville hävda en tredje väg mellan okritiskt uppslutning på USA:s sida och stöd till det stalinistiska Sovjetunionen. Men detta ensidiga sätt att betrak- ta världen började ifrågasättas kring decennieskiftet mellan 50-tal och 60-tal.

En bidragande orsak var just kärnvapenhotet. En självständig rörelse mot atombomben började växa fram över hela Europa. Unga människor protesterade mot såväl USA som Sovjetunionen. Dessa ungdomar följde också uppmärksamt kampen för kolonial frigörelse och engagerade sig för aktivt bistånd till tredje världen.

Den koloniala frigörelseprocessen innebar att den bipolära uppdelningen av världen i öst och väst kompletterades med relationen syd-nord. Avkoloniseringen var ingen smärtfri process, och kom inte som någon gåva från de tidigare kolonialmakterna. Algeriet, som vann sin självständighet just 1962, blev den tidiga symbolen för det målmedvetna, utdragna och väpnade frigörelsekriget under ledning av en vänsterorienterad befrielserörelse, och med starkt stöd bland ungdomar och intellektuella i Europa.

Detta kom också att komplicera bilden av svart och vitt i den internationella politiken. USA, som framställt sig som den fria världens ledare i kamp för demokrati och demokratiska rättigheter visade sig nu utan skrupler stödja militärdiktaturer i Latinamerika, Franco i Spanien och kor- rupta och odemokratiska regimer i Sydostasien. USA drog sig heller inte för att aktivt bidra till att störta misshagliga vänsterregimer. 1954 stödde USA militärt en invasion mot den demokratiskt valda regeringen i Guatemala – och 1961 var CIA, och inte minst en av filmens hjältar, Robert Kennedy, centrala organisatörer av det misslyckade inva- sionsförsöket i Grisbukten på Kuba.

En motsvarande tilltagande misstro är skönjbar på den kommunistiska sidan.

Det sovjetiska kommunistpartiets 20:e partikongress 1956 och dess kritik mot en del av stalinismens brott var en betydelsefull händelse när det gällde att öppna en viss diskussion inom de traditionellt monolitiska kommunistpartierna. Samtidigt visade Sovjetunionens krossande av upproret i Ungern 1956 och resandet av Berlinmuren 1961 hur ihåliga reformerna var. Särskilt Ungernhändelserna ledde fram till omfattande avhopp, framför allt från intel- lektuella inom de västeuropeiska kommunistpartierna.

Stalinismen i rysk förpackning kom inte att bli något alternativ för dem som under 1960-talet ifrågasatte USA:s moraliska ledarskap.

Också den vetenskapliga forskningen om kalla kriget och dess utveckling gick samma väg. Den traditionella synen i väst hade varit att lägga hela skulden hos det aggressiva och expansionistiska Sovjetblocket. Under 1960-talet reviderades denna uppfattning. I själva verket hade USA aktivt försökt stoppa vänsterkrafters utbredning redan innan krigsslutet, menade många forskare. USA:s politik styrdes i betydande utsträckning av kapitalets behov, där inte minst det militärindustriella komplexet framhölls som pådrivande i USA:s rustningssträvanden. Sovjet beskrevs som mer defensivt orienterat. Från 1970-talet har den s.k. postrevisionistiska skolan varit mindre intresserad av att ensidigt lägga skulden på någondera parten, utan mer att klarlägga de drivkrafter som på bägge sidor skapade det kalla kriget.

Denna komplexa och kritiskt ifrågasättande bild av det kalla kriget avvisas i filmen Tretton dagar. I stället vill den försöka frammana den ensidigt propagandistiskt USA-vänliga bild som dominerade under 1950-talet. I sitt försök att uppnå detta använder den sig av den framgångsrika indoktrineringens regel nummer ett: Bluffa i det stora, men var noga med detaljerna.

Redan i de inledande scenerna slås filmens huvudbudskap fast: Det aggressiva Sovjetunionen bygger upp ett offensivt atombestyckat missilsystem på Kuba med syfte att få ett avgörande övertag i det kalla kriget. 80 miljoner amerikaner hotas direkt av kommunisterna, ett världsomfattande atomkrig riskerar att utplåna mänskligheten om ryssarna inte kan stoppas. Bara en kraftfull insats från USA, och framför allt bröderna Kennedy (och i sista hand Kevin Costner, förlåt, presidentens specielle medarbetare, Kenneth O’Donnell) kunde hindra katastrofen.

En närmare analys av händelseutveckling och styrkeförhållanden i början av 1960-talet ger en väsentligt annorlunda bild. USA och dess allierade hade under hela kalla kriget haft ett kraftigt militärt och strategiskt övertag. John F Kennedy valdes till president på ett program som bl a innefattade en ytterligare kraftig militär upprustning.

1962 förfogade USA över 180 interkontinentala robotar, Sovjetunionen 20, dessutom med betydligt sämre träffsäker- het. USA hade 12 atombestyckade Polarisubåtar runt Sovjetunionen, Sovjet hade en handfull och inga som kunde användas mot USA. USA hade 630 strategiska bombplan med baser runt om Sovjetunionen, Sovjet hade ca 200, men inga baser för dessa i USA:s närhet.

USA hade i själva verket en rad baser, avsedda bl a för anfall med atomvapen, runt om Sovjetunionen och dess allierade: i Tyskland, Italien, Grekland, Turkiet, Iran, Pakistan, Thailand, Filippinerna, Taiwan och Japan. Hela östblocket var dessutom omringat av militärallianser ledda av USA: NATO, Bagdadpakten, CEATO osv.

När forskningen i dag försöker förklara orsakerna till Sovjetunionens beslut att placera ut atombestyckade missiler på Kuba råder en relativt stor enighet om att orsaken var ett försök att i någon mån komma ikapp USA:s strategiska överlägsenhet.

Dessa övergripande målsättningar framgår knappast i Tretton dagar. Däremot bygger filmen i sina detaljer i stor utsträckning på äkta källor. Dessa är i dag till stora delar offentliggjorda. Till och med de bandade samtal som under krisen hölls i Vita huset är publicerade. Många av de repliker som filmens aktörer fäller är därför ordagrannt de som sades då, och att de sägs av skådespelare som är påfallande porträttlika originalen gör inte känslan av autenticitet mindre.

Och lyssnar man noga hör man hur en annan tolkning blir möjlig. Kennedyadministrationen var helt tydligt beredd att ta till vilka vapen som helst – bombning av baser i ett främmande land, invasion av ett annat land, en olaglig blockad – även om det skulle leda fram till ett atomkrig. Allt detta för att förhindra att Sovjetunionen fick en enda bas i närheten av USA av den typ som USA disponerade som ett pärlband runt de kommunistiska länderna.

Det framgår klart att såväl kravet på att Sovjet skulle montera ner sina baser, som beslutet att utsätta sjöfarten till Kuba för blockad saknade stöd i internationell rätt. Och att det som ledde fram till en lösning var att Chrusjtjov trots detta föll till föga inför de rådande styrkeförhållandena och accepterade den föreslagna överenskommelsen. Denna innebar som bekant att USA mot Sovjets nedmonterande av robotbaserna lovade att inte invadera Kuba. Att detta löfte samtidigt bekräftar att USA alltså ansåg det vara en eftergift att inte invadera en suverän stat, medlem av FN, är ett annat uppseendeväckande faktum som filmen förmedlar.

Den allvarligaste internationella krisen under efterkrigstiden ledde paradoxalt fram till en period av ökad avspänning mellan öst och väst. Inrättandet av ”heta linjen” mellan Moskva och Washington var ett tecken på detta. 1963 träffades ett viktigt provstoppsavtal för atomvapen, några år sena- re undertecknades ett icke-spridningsavtal. Den kraftiga internationella opinionen mot atomvapenhotet torde ha varit en pådrivande orsak till detta. Men samtidigt flyttade många av de internationella motsättningarna till tredje världen. Che Guevara försökte sprida det kubanska exemplet till den latinamerikanska kontinenten. Kina utmanade Sovjet som ledare över den kommunistiska världsrörelsen. Och samma Kennedyadministration som så kraftfullt ingrep i Kubakrisen genomförde detta år en halv miljon amerikanska flyganfall över Vietnam. Nästa amerikanska krishärd var under utveckling. Den kom inte att få samma framgångsrika lösning.

Kjell Östberg, historiker vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola

Litteratur:
Den klassiska skildringen av den amerikanska beslutsprocessen under Kubakrisen, Graham Allisons ”Essence of Decision” kom 1999 i en ny upplaga som kompletterats med en rad nya källor.
Det kalla krigets utveckling skildras väl i Geir Lundestads ”Öst, väst, nord, syd. Huvuddrag i internationell politik 1945-1995” (1996) en bok som med fördel kan läsas av gymnasister.

Från tidskriften Zoom 2/2001.