Björna Rönnblad om Kurt Johannessons Retorik – eller konsten att övertyga. Norstedts 1990
Att övertyga är en konst. Det har vi nog alla blivit varse, vare sig vi nu grämt oss över att ha misslyckats med det eller kanske fallit platt för någon annans vältaliga argumentation. Vad är det som gör att man övertygar eller låter sig övertygas? Varför lyckades såväl Joseph Goebbels som Martin Luther King så väl med detta i sina tal, trots den avgrund som skiljer innehållet? Och hur lyckas egentligen P G Gyllenhammar? Och vad kan vi själva lära och använda?
Om detta – talandets konst – handlar Kurt Johannessons bok Retorik – eller konst en att övertyga. Det är en mycket fascinerande genomgång av talekonstens olika element såsom de formulerades när retoriken som konst eller vetenskap skapades av grekerna och romarna under antiken. Allt ifrån uppläggningen av argumentationen till kroppsspråket. Uppbyggnaden av ett tal skärskådas från inledning till slutkläm. Allt detta, och hur språket kan användas för de mest skilda syften, för både ”gott” och ”ont”, illustrerat med rikliga och utförliga exempel. Några av världshistoriens kända talare från antiken till våra dagar framträder.
I ett kapitel kan vi stanna upp och njutningsfyllt ”lyssna” till Martin Luther Kings berömda tal I have a dream. Johannesson analyserar hur dess rika bildspråk fick hundra tusen människor i medborgarrättsmarschen i Washington 1963 att gripas. I ett annat avsnitt kan vi med fasans och fruktans fascination lära oss att förstå hur nazisternas propagandaminister Goebbels skickliga disposition övertygade så många om nödvändigheten av ”det totala kriget” i ett tal i Berlins Sportpalats i februari 1943.
I ett mera näraliggande exempel gör Johannesson en spännande analys av P G Gyllenhammars svar på protesterna mot Volvos miljöförstöring 1987. Efter att en annan volvodirektör, Rune Svensson, i ett uttalande sagt att man måste acceptera att skogarna dör ökade trycket mot Volvo. Företaget gick då ut i en försvarskampanj där Gyllenhammar från helsidesannonser i tidningarna personligen talade till hela det svenska folket.
”Men inte bakom ett blänkande skrivbord med många telefoner, inte heller mot bakgrund en av väldiga fabriker med bolmande skorstenar. Ändå är han ju faktiskt företagsledare. Men i detta fall skulle en sådan inramning väcka olämpliga associationer till maktmissbruk och miljöförstöring. Därför får vi se honom i seglarjacka bland klippor och någon sorts strandråg ute vid Vinga fyr. Redan bilden är ju ett försvarstal…” (sid 53)
Johannesson visar sedan hur Gyllenhammars försvarstal använder retorikens alla knep för att ta loven av kritiken och skjuta över ansvaret på andra. SIFO gjorde en undersökning för att mäta effekten av de fem volvoannonser som publicerades. Före kampanjen tyckte 27 procent i SIFOs utfrågning att Volvos miljöpolitik var bra. Efter de fem annonserna hade dessa 27 procent stigit till 42!
Här finns en av Johannessons viktiga poänger i boken: att vi bör lära använda oss av retorikens samlade kunskap både för att kunna övertyga och för att kunna lyssna kritiskt och självständigt ta ställning till allt som sköljer över oss.
Vad medierna och framför allt TV inneburit för talekonsten tas upp i en spännande passage som handlar bl a om det offentliga språkets förmenta intimisering i TVs hörnsoffor. Vi får också exempel på hur olika politiker förmår utnyttja medierna, bl a hur Ronald Reagan kunde bli vad Johannesson kallar ”the great communicator” Här skärskådas också Olof Palme, Torbjörn Fälldin och Gösta Bohman.
Johannesson menar att retoriken, som var ett obligatoriskt skolämne i alla västerländska skolor i tvåtusen år sedan länge fallit i glömska, men nu till viss del börjar återkomma. Hans bok är den första moderna läroboken i retorik på svenska.
Jag tror att det är första gången jag läst en lärobok på samma sätt som man läser en fängslande roman. Här finns mycket att lära och begrunda för politiskt aktiva. Johannesson leder nu ett forskningsprojekt om ”Den svenska arbetarrörelsen och språket”. Det finns all anledning att återkomma till resultatet av det.
Björn Rönnblad
Ur Fjärde internationalen 3/1991