Etikettarkiv: Arbetarklass

Strejkvågen i Europa

Hösten 1969 kännetecknades av en mäktig strejkvåg som svepte över det kapitalistiska Europa. Kontinentens viktigaste länder – Frankrike, Italien, Västtyskland, Storbritannien – blev successivt indragna. Denna strejkvåg utvidgar arbetarklassens mobilisering, som i maj 1968 fann ett objektivt revolutionärt uttryck i Frankrike. Den förrevolutionära spänningen kvarstår i Frankrike. I Italien har en förrevolutionär situation uppstått, som under de kommande månaderna kan sprida sig till andra kapitalistiska stater i Europa. Det gäller att blottlägga drivkrafterna i denna process, förklara dess uppkomst och dess speciella dynamik samt bestämma dess perspektiv, för att sätta militanterna och de revolutionära organisationerna i stånd att inom denna process verka för den internationella socialistiska revolutionen.

1. Arbetarkrav och ekonomisk konjunktur

Samtidigheten i dessa arbetarstriders utbrott bör inte skymma det faktum att de åtminstone delvis bestäms av arbetarnas omedelbara bekymmer på grund av den speciella social-ekonomiska situationen i varje land, och att de därför, åtminstone delvis, utmynnar i olika materiella krav som reflekterar dessa speciella problem.

Sålunda lyckades bourgeoisien i Västtyskland och Italien (sedan recessionen 1966-67 i det förra landet, sedan recessionen 1964 i det senare) avsevärt reducera löneökningstakten. Härigenom hade dessa två länders kapitalism vunnit betydligt ökad konkurrenskraft, vilket medfört en väsentlig stegring av kapitalisternas vinster. De vilda strejkerna i Västtyskland och den alltmer ökande strejkvågen i Italien uttrycker således arbetarnas grundläggande önskan att ”återställa jämvikten” och ta igen de gångna årens eftersläpning. Härtill kommer en mindre medveten men icke mindre reell önskan att ta påtaglig revansch för alla de förödmjukelser och brutala angrepp som arbetarna utsatts för från kapitalets sida under en lång period.

I Italien måste till strejkvågens rent konjunkturmässiga drivkrafter läggas en strävan att eliminera de för arbetarklassen mest negativa effekterna av den nuvarande högkonjunkturen: höjda levnadskostnader, högre hyror, bostadsbrist etc. I Tyskland spelade arbetarnas önskan att eliminera löneskillnader mellan olika regioner och olika fabriker en roll vid utlösandet av de vilda strejkerna.

I Frankrike utgjordes däremot den omedelbara konjunkturmässiga impulsen till arbetarstriderna av kapitalisternas försök att medelst höjda priser, avgifter och skatter eliminera de eftergifter åt arbetarna, som de 1968 hade tvingats till för att få ett slut på generalstrejken.

I Storbritannien är det snarare den kapitalistiska ”rationaliseringspolitiken” och ”Labours” deflation samt det hot mot sysselsättningen som en halv miljon arbetslösa utgör, som förklarar några av de mest beslutsamma reaktionerna från arbetarnas sida, särskilt stålarbetarnas aktion i Port Talbot jämte stuveri- och gruvarbetarnas aktioner. Önskan hos de lågavlönade att komma i fatt den genomsnittliga lönenivån förklarar strejker liknande dem bland Londons renhållningsarbetare och bland gruvarbetarna, vilka krävde betydande höjningar för arbetarna ovan jord, den sämst betalda kategorin.

Men utöver dessa för vart och ett av Europas stora kapitalistiska länder olika konjunkturförhållanden kan man urskilja en mer allmän omedelbar ekonomisk orsak, som är gemensam för strejkvågen i alla dessa länder.

Sedan 1966 har tillväxttakten i den europeiska kapitalistiska ekonomin mattats, och den inomimperialistiska konkurrensen har blivit mycket hårdare. I ett sådant ekonomiskt klimat har storkapitalets vilja att försvara profiterna oundvikligen fått övertaget över önskan att till varje pris bevara ”samhällsfreden”. Företagarna gör inte längre några eftergifter med mindre de tvingas därtill under hot av mycket allvarligare nederlag, som vid Grenelle-överenskommelsen i Frankrike i maj-juni 1968. Även i detta fall sökte kapitalisterna eliminera eftergifterna så snabbt som möjligt, fastän detta skapade ett socialt explosivt klimat i landet.

I detta spända läge har den kapitalistiska ”rationaliseringen” framtvingat ett ständigt accelererat arbetstempo, dvs. en överexploatering av arbetskraften, som arbetarna gör uppror emot nästan överallt i Europa. I detta sammanhang får också kraven på kortare arbetsvecka särskild tyngd.

2. Det förrevolutionära sociala klimatet och arbetarmobiliseringen

Hur viktiga arbetarkampens omedelbara impulser än må vara för en förståelse av mekanismen bakom strejkerna i varje enskilt land, så räcker de inte till för att förklara vare sig strejkernas allmänna élan eller deras förvånansvärda synkronisering i stora delar av det kapitalistiska Europa. Andra, mer djupliggande och inte omedelbart synliga faktorer är här verksamma.

Det råder inget tvivel om att åskslaget från de revolutionära striderna i maj 1968 i Frankrike ändrat någonting fundamentalt i styrkeförhållandet mellan klasserna i hela det kapitalistiska Europa.

Även om arbetarna inte reagerade omedelbart eller fullt ut förstod att de franska arbetarnas och studenternas revolutionära kamp hade exemplets giltighet, så insåg de, nästan överallt i Europa, instinktivt att majhändelserna 1968 plötsligt hade avslöjat den underliggande svag­heten i det kapitalistiska systemet. Detta hade ju förklarats ”helt stabiliserat” och i stånd att ”lösa alla sina motsättningar”.

Maj 1968 återgav det europeiska proletariatet dess självförtroende, förtroendet för dess egen styrka och tillförsikt inför en samfälld kamp mot det kapitalistiska samhället. Den nuvarande strejkvågen är huvudsakligen ett resultat av denna utveckling. Italien utgör det tydligaste exemplet. I Italien är det svårt att framställa den sedan ett år nästan obrutna följden av alltmer omfattande arbetarstrider som en enkel följd av ”arbetskonflikter” om högre löner. De explosiva upproren i södra Italien, i Avola och Battipaglia, var redan de ett förebud, trots deras ibland dunkla karaktär.

Det sätt på vilket de vilda strejkerna utlöstes, hur sammanstötningarna mellan strejkvakter och den borgerliga ordningens väktare ökade i Turin, Milano, Bergamo och annorstädes, hur striderna vidgades och trängde utöver företagens gränser för att dra med sig de stora industristädernas arbetarbefolkning, de mäktiga arbetardemonstrationerna i Milano, Turin och Neapel – och allt detta i ett klimat av intensiv politisering, av anti-imperialistisk och anti kapitalistisk medvetenhet på massnivå – hela denna utveckling antar alltmer karaktären av en förrevolutionär situation, som endast kan nå sitt positiva mål i upprättandet av maktdualismens organ och kampen om makten.

Uppenbarligen har utvecklingen inte nått samma nivå i Storbritannien (för att inte tala om Västtyskland). I Frankrike kännetecknas emellertid den politiska och sociala situationen fortfarande av stor instabilitet, av stor osäkerhet från bourgeoisiens sida och en orubbad kampvilja från arbetarklassens sida. Denna kampvilja finner sitt uttryck i uppflammande, begränsade strejker, där arbetarna inte tvekar inför radikala åtgärder (t. ex. strejken i Cholet, där fabriken ockuperades och direktören inspärrades, samt åtskilliga andra fabriksockupationer i landsorten). Arbetarnas växande motstånd mot den byråkratiska praktiken medelst rent symboliska — ”påtryckningsstrejker” speglar denna oförminskade kampvilja.

I Storbritanniens fall skulle det vara förhastat att tala om ett förrevolutionärt klimat. Det visar sig emellertid tydligt att de mekanismer och stötdämpare med vars hjälp bourgeoisien traditionellt kunnat hålla klasskampen inom ”tolerabla” gränser nu håller på att snabbt slitas ut. Som tidigare Labourpartiets byråkrati överflyglas nu fackföreningsbyråkratin av vissa arbetarkategorier. Efter 150 000 arbetares politiska strejk mot den föreslagna antistrejklagen kom i oktober en strejk av 120 000 gruvarbetare i direkt opposition mot deras fackförenings ”vänster”-byråkrati. Manövermarginalernas krympning (som en amerikansk recession dramatiskt skulle kunna accelerera) förebådar i vilket fall som helst allt allvarligare spänningar i klassernas relationer samt omfattande arbetarstrider.

Den plötsliga återhämtningen av det europeiska proletariatets självförtroende, som ligger till grund för den aktuella strejkvågen, utgör förklaringen för de ytterst betydelsefulla internationella återverkningarna inom detta uppsving, där varje större ”vild” eller mera omfattande strejk i ett land driver på proletariatets mest radikala element – framför allt bland arbetarungdomen – i angränsande länder. Det internationella överförandet av radikala kampformer (militanta demonstrationer, fabriksockupationer osv.) verkar i samma riktning.

Förändringen av klassernas styrkeförhållande i det kapitalistiska Europa framträder också i de akuta kriser beträffande det politiska ledarskapet som drabbat bourgeoisien i åtskilliga av Europas nyckelländer. Eliminerandet av de Gaulle har i Frankrike resulterat i en bonapartistisk regim utan en Bonaparte. Bortdrivandet av de Kristliga Demokraterna från makten i Västtyskland för första gången på 20 år, den djupgående kris som de Kristliga Demokraterna genomgår i Italien, bourgeoisiens tydliga brist på entusiasm för Heaths Tory-parti i Storbritannien är alla uttryck för samma grundläggande fenomen.

Den utpräglade försvagningen av socialdemokratin i länder som Frankrike och Italien och återverkningarna av stalinismens internationella kris reducerar bourgeoisiens möjligheter att kanalisera det nuvarande proletära uppsvinget i klassiska reformistiska banor, även om sådana möjligheter i viss utsträckning kvarstår.

3. Utmaningar mot kapitalismens produktionsförhållanden

Endast då man närmar sig den nuvarande strejkvågen i Europa utifrån det revolutionära uppsving som började i maj 1968 och som fortfarande befinner sig i sin första fas kan man förstå varför och hur nya krav, som går långt utöver omedelbara ekonomiska frågor, kunnat uppträda i striderna nästan överallt i Europa. Dessa krav utgör i själva verket en omfattande utmaning mot själva de kapitalistiska produktionsförhållandena.

Som svar på ett hot från kapitalisterna att avskeda 3 000 arbetare, utfärdade sålunda arbetarnas förtroendemän i General Electric-fabrikerna i Liverpool, med stöd av denna stora stads fackliga råd, som representerade tiotusentals arbetare, en appell om ockupation av fabrikerna, insyn i företagens räkenskaper och inrättande av arbetarkontroll. Och i den västtyska arbetarklassens mycket mindre politiserade och mycket mer konformistiska klimat kunde likaledes parollen om insyn i räkenskaperna under vilda strejker uppträda spontant inom åtminstone två industrier: Howaldt-varven i Kiel och en mindre fabrik i Ruhr-området. I Italien framfördes nästan överallt krav som ifrågasatte den kapitalistiska organisationen av arbetet, ökningen av arbetstempot, systemet med prestationsvärderingar och ackord.

Uppkomsten av dessa krav visar hur propagandan från ”vänsterns” revolutionära avantgarde mött de mest medvetna arbetarnas egna erfarenheter på själva arbetsplatserna.

I en fas av accelererad teknologisk innovation och snabb ekonomisk tillväxt som 1950-65 får allt som berör arbetets organisation med nödvändighet större betydelse för arbetare som är vana vid relativt full sysselsättning.

I det klimat av antiauktoritära konfrontationer som skapats av den revolutionära studentrörelsen framstår kapitalisternas auktoritet som så mycket mer motbjudande som arbetarklassens utbildningsnivå undan för undan höjts, särskilt i samband med införandet av alltmer komplicerat maskineri, som kräver alltmer utbildad arbetskraft.

Varje om än lätt förändring i den ekonomiska konjunkturen, varje återuppträdande arbetslöshet, varje accentuering av kapitalisternas godtycke måste under dessa förhållanden framkalla en reaktion från de mest stridbara arbetarnas sida, riktad mot själva de kapitalistiska produktionsförhållandena, dvs. kapitalisternas rätt att befalla över människorna lika väl som över maskinerna.

Arbetarna kände instinktivt att en större kraftmätning med kapitalet var på väg och sökte uppnå sammanhållning inom sina egna led genom att föra fram krav som skulle öka arbetarmassornas enighet. Av detta skäl måste man fästa stort avseende vid parollen ”Lika löneökning för alla” (dvs icke-hierarkiserad löneökning), som framfördes spontant under de vilda strejkerna i Västtyskland, Italien och Frankrike. Detta krav utgör ett helt berättigat svar från proletariatets sida på femton års manövrar, som syftade till att splittra och atomisera arbetarna på arbetsplatserna genom en mångfald lönekategorier, bonussystem och ackordsystem.

4. Arbetarnas stridbarhet och de traditionella byråkratierna

Den ”vilda” karaktären hos de tyska och brittiska strejkerna, den icke mindre ”vilda” början av höststrejkerna i Italien och vissa ”vilda” aspekter i de nyligen inträffade strejkerna i Frankrike visar tydligt att en växande misstro och fientlighet gentemot de byråkratiska fackföreningsapparaterna spelar en odiskutabel roll iden nuvarande vågen av proletär indignation, dock utan att detta innebär någon brytning med fackföreningarna som sådana. Dessa reaktioner förklaras först och främst av att dessa apparater, i synnerhet under det sista året, har försökt kväva arbetarnas stridbarhet och i stället leda in den i traditionella banor, t. ex. inriktning på val, parlamentariska förhandlingar och kompromisser. I Storbritannien steg antalet strejker, av vilka de flesta var vilda, från ett genomsnitt på 780 per halvår under perioden 1960-67 till 1000 per halvår under 1968, 1300 under första hälften av 1969, och utan tvivel till 1500 under andra hälften av 1969.

Dessa reaktioner av misstro och förbittring gentemot fackföreningsbyråkratin uttrycker emellertid någonting djupare. Arbetarna känner sig alienerade i förhållande till sin klass’ massorganisationer (och det gäller i ännu högre grad de traditionella socialdemokratiska och stalinistiska partierna än fackföreningarna). De känner att de har förlorat all kontroll över dessa organisationer och att dessa, från att ha försvarat de arbetande massornas intressen, förvandlats till instrument som uteslutande försvarar de byråkratiska apparaterna själva.

De senaste erfarenheterna kunde bara befästa denna övertygelse hos arbetar-avantgardet. Låt oss bara nämna de mest slående exemplen: det sätt på vilket CGT kvävde den franska arbetarklassens vilja i maj 1968 att kämpa för mer långsiktiga mål än vanliga temporära löneförhöjningar; den brittiska Labour-regeringens förslag om en anti-strejklag, vilket den tog tillbaka enbart i utbyte mot ett löfte från fackföreningsapparaten att den själv skulle spela polis mot vilda strejker; förhandlingarna om ett nytt avtal för miljoner västtyska metallarbetare, som sköttes av en handfull byråkrater utan att någon rådfrågade arbetarna eller dessa fick någon chans att uttrycka sina synpunkter.

Men den byråkratiska fackföreningsapparaten kan inte vara helt okänslig för denna utveckling, som innebär stora faror för den. Fackföreningsbyråkraterna tjänar inte kapitalismen av övertygelse eller idealism. För att försvara sina privilegier och sina positioner i den borgerlig-demokratiska staten måste de bevara en viss förmåga till utpressning mot kapitalet. Denna beror på organisationens styrka och på deras förmåga att kanalisera kampviljan hos betydande arbetarmassor. Om de förlorar denna förmåga och denna makt, upphör de att vara till nytta för kapitalisterna, och därmed är deras egna privilegier hotade.

Det var därför oundvikligt att den byråkratiska apparaten själv skulle sättas i rörelse då de vilda strejkerna flammade upp. Det lider inget tvivel att främsta syftet med dess reaktion var att återvinna kontrollen över en rörelse som höll på att glida den ur händerna. Men efter vad som hänt i Italien är det lika otvivelaktigt att försöken att återvinna kontrollen med nödvändighet innesluter en fas i vilken apparaten inte längre systematiskt söker undertrycka eller splittra alla strider utan tvärtom anpassar sig till arbetarnas kampvilja. I Italien såg vi hur den byråkratiska apparaten gick så långt som till att överta den kravlista som arbetarnas basgrupper hade gjort upp oberoende av och i opposition mot apparaten och göra dessa krav till det ”officiella” fackföreningsprogrammet vid metallarbetarnas avtalsförhandlingar.

Sålunda uppstår en ny dialektik mellan å ena sidan den spontana eller autonoma massrörelsen och å andra sidan massorganisationerna som står under byråkratisk ledning. Genom sin dynamik är denna utveckling gynnsammare för striders utbrott och spridning än det renodlade byråkratiska förtryck som rådde tidigare. Den borde framför allt göra det möjligt för arbetarnas militanta avantgarde att i de byråkratiska konstruktionerna öppna bräscher för den fackliga demokratin.

Vad denna nya dialektik kan leda till beror främst av tillkomsten av ett nytt alternativt ledarskap för arbetarklassen, av dess förankring bland massorna och av dess förmåga att samordna ständigt vidgade strider kring övergångskrav, vilka mer och mer undergräver själva grunden för det kapitalistiska systemet.

5. Arbetarnas autonoma organisation och kampen för övergångskrav

Ett av de säkraste tecknen på den aktuella strejkvågens djupgående revolutionära betydelse utgör vissa former för kollektiv organisation av mobiliserade arbetare, som ej uppträtt i större skala i Västeuropa sedan 1923 (med undantag för vissa fall under den spanska revolutionen).

Naturligtvis rör det sig bara om ansatser. Men dessa ansatser till egna organisationsformer, vars obefintlighet var så ödesdiger i maj 1968 :i Frankrike, låter oss förstå att massrörelsen gör sig redo att i nästa stadium överskrida den mognadsnivå som nåddes under generalstrejken maj 1968 i Frankrike.

I några stora fabriker i Västtyskland, där vilda strejker uppträdde, valdes strejkledningen demokratiskt på stormöten (och, låt oss upprepa det, trots att politiseringen och radikaliseringen hos dessa strejkande utan tvekan var mindre än i de tre andra stora imperialistländerna i Europa). I Kloeckerjärnverken i Bremen spelade ett oppositionellt fabriksråd, som i maj 1968 valts i opposition mot fackföreningsbyråkratin, en motsvarande roll.

I flera stora italienska fabriker, som följt Fiats exempel, har fabriksdelegater valts. Reguljära stormöten med befogenhet att formulera kraven gentemot företagarna har hållits, t. ex. i Montedison i Porto Maghera. I flera andra fabriker organiserades fackliga samordningskommittéer, som fungerade under arbetarmassornas kontroll. En aktionskommitté av arbetarnas förtroendemän etablerades i Liverpools elektriska industri. De brittiska gruvarbetarnas vilda strejk leddes av lokala fackföreningskommittéer.

Alla dessa fakta, i sig själva isolerade, vittnar dock om den vändning som rörelsen i sitt nästa skede kan tänkas ta, en vändning mot den strejkande arbetarklassens självorganisering via demokratiska stormöten, val av strejkkommittéer och dessas koordinering industrivis, lokalt och regionalt, ända upp till nationell nivå.

De revolutionära marxisterna måste emellertid förkasta den tes som framförts av vissa revolutionära grupper eller riktningar i Europa, framförallt i Italien, att massrörelsens autonomi i sig själv skulle utgöra den bästa – om inte enda – garantin mot att rörelsen åter integreras i det borgerliga samhället.

Varje rent ekonomisk rörelse, även den mest demokratiska med maximala initiativ från basen och maximalt oberoende av traditionella apparater, kommer i sista hand att integreras, om den begränsar sig till krav på högre lön och kortare arbetstid. Som maj 1968 än en gång visade är kapitalisterna redo att tillmötesgå varje omedelbart krav, då själva deras makt över samhället hotas. De vet mycket väl att de kan ta tillbaka med ena handen vad de gav med den andra så länge de behåller sin ekonomiska makt och kontrollen över staten. Dessutom är alla former av oberoende organisationer på arbetsplatserna omedelbart beroende av massmobiliseringens upp- och nedgång och dömda att förvandlas till tomma skal eller att helt försvinna under perioder av tillfällig tillbakagång.

Den enda garantin mot att bourgeoisien rider ut den aktuella strejkvågen består i övergångskrav av sådan art att de omöjligen kan assimileras av det kapitalistiska systemet, krav som är oförenliga med profitekonomins ”normala” funktioner, krav som utmanar de kapitalistiska produktionsförhållandena. Ur denna synvinkel sett blir kravet på arbetarkontroll viktigare än någonsin. Det är övergångskravet framför alla andra i den nuvarande fasen.

En praktisk tillämpning av propagandan för arbetarkontrollen följer logiskt av strejkrörelsens aktuella fas i Europa. Fallen mångdubblas där företagsledarna svarar på vilda strejker eller punktstrejker med lockouter och tillfälliga permitteringar, t. ex. hos Fiat och Pirelli i Italien, hos Renault-Le Mans i Frankrike, hos Vauxhall i Storbritannien. Kampen för arbetarnas vetorätt mot permitteringar och fabriksnedläggningar får därigenom en särskild aktualitet, som snabbt kan aktualisera arbetarkontrollen. Det blixtsnabba svaret från arbetarna hos Renault-Le Mans, som kontrade företagsledningens lockout med att ockupera fabriken och därmed tvinga ledningen till reträtt, är ett steg i denna riktning.

Kampen för arbetarkontroll utgör dessutom en ypperlig skola för arbetarnas självorganisering. Vad som bara sker sporadiskt under strejktider blir under denna kamp en alltmer systematisk reflex från arbetarnas sida: kollektiv organisering på själva arbetsplatserna. Kampen för arbetarkontrollen utmynnar således i stormötenas och strejkkommittéernas omvandling till effektiva organ för maktdualismen och inleder därmed en revolutionär period i landet.

6. Skapa proletariatets nya revolutionära ledarskap

Det mest karakteristiska draget i det revolutionära uppsvinget i maj 1968 i Frankrike var ett nytt ungdomsavantgarde av dimensioner som inte skådats i Europa sedan 1923. Samma drag framträder i dag åter i Italien och – i en mer anspråkslös skala – i andra kapitalistiska länder i Europa. I alla dessa fall har grupper av unga studenter eller revolutionära grupperingar förmått bryta sig ur sin isolering i förhållande till arbetarklassen, upprätta kontakter med arbetsplatserna, delta i bildandet av revolutionära grupper eller celler i fabrikerna och öva inflytande på de vilda strejkerna.

Under dessa förhållanden blir debatten om Marcuses teorier om arbetarklassens ”oundvikliga integrering” i neokapitalismen definitivt föråldrad. Men debatten om spontanismen, som i Frankrike markant avtog efter majhändelserna 1968, har tagit ny fart.

De revolutionära marxisterna hyser varken önskningar eller illusioner om att kunna ”tämja” spontana arbetarstrider, vilka i lika hög grad utgör en instinktiv revolt mot det borgerliga samhället som ett försök att befria sig från alla byråkratiska hinder.

De revolutionära marxisterna deltar i sin klass’ alla strejker och demonstrationer som aktivister, vars främsta intresse är att föra dessa strider till seger. De skall aldrig underordna rörelsens allmänna intressen åt snäva grupp- eller sektintressen.

Men på samma gång är de revolutionära marxisterna övertygade om att varje benägenhet att begränsa arbetarnas vredesutbrott tillfunktionen att uttrycka sig självt skulle leda det nuvarande uppsvinget till ett säkert nederlag. Massrörelsen är konfronterad med en klassfiende som förfogar över en högcentraliserad statsapparat och en rikedom av historisk erfarenhet i konsten att manövrera. Det är helt illusoriskt att tro att motståndaren genast skulle försvinna – eller gradvis försvinna utan att först ha blivit slagen i en allomfattande strid. Bakom en viss pseudorevolutionär fraseologi finner vi således de gamla reformistiska illusionerna om ett gradvist övertagande av makten.

Denna allomfattande strid kan inte enbart fattas som kulmen på samordnade och centraliserade strejker. Den är en revolutionär politisk strid. Dess mål är att bringa fienden ur balans, att upplösa hans materiella, moraliska och repressiva resurser, att mobilisera nationens alla exploaterade befolkningsskikt kring arbetarklassen, att besegra kapitalet ideologiskt och moraliskt innan det krossas ekonomiskt och politiskt, att vinna folkmassorna för kampen för socialismen.

Allt detta är nödvändigt för att en segerrik revolutionär kamp skall kunna störta den borgerliga staten. Utan en strategisk plan av detta slag och utan dess systematiska, medvetna och organiserade tillämpning är ingen seger över kapitalet i de högindustrialiserade länderna möjlig. När vi talar om att bygga upp ett revolutionärt parti kring ett revolutionärt övergångsprogram är det en sådan strategi som vi har i sikte.

Långt ifrån att motverka varandra är i stället arbetet för det revolutionära partiet, massrörelsens autonomi och spontanitet, arbetarklassens växande kampvilja och proletariatets ökande medvetenhet element som berikar varandra och samverkar.

Det finns inget annat alternativ till denna samverkan än tron på improvisationer och det omedvetna, dvs. tro på underverk. IV Internationalen föredrar att arbeta för uppbyggandet av revolutionära partier, till vilka Internationalens nuvarande sektioner endast utgör grundelementen, framför att hänge sig åt en dylik irrationell och illusorisk tro.

Ur Fjärde Internationalen nr 3 (1/1970)

Strejkvågen och avantgardet

Resolution antagen vid Revolutionära Marxisters 1:a kongress 1970

Den europeiska strejkvågen har nått Sverige. Med en fördröjning och försvagning som betingats av det svenska klassamarbetets långa tradition har skalvet från den franska majrevolutionen nått reformismens svenska mönsterbygge. Fasaden är spräckt, och sprickan vidgas. Situationen har undergått en grundläggande förändring, som gör den svenska vänsterns karakteristiska frågeställningar under 60-talet förlegade.

60-talets stora politiska landvinning var tillkomsten av en revolutionär minoritet till vänster om de reformistiska och revisionistiska arbetarpartierna. Den utgjordes till större delen av ungdom, främst de studentmassor som genom utbildningsexplosionen i det senkapitalistiska samhället fått ökad social tyngd. Denna ungdom väcktes av den tredje världens kamp mot imperialismen, lärde sig förstå den som ett led i en världsomspännande kamp mellan kapital och arbete, sökte sig tillbaka till den revolutionära arbetarrörelsens traditioner – och sökte förgäves nå kontakt med dagens arbetarklass. Den frågade: var är arbetarklassen i den anti-imperialistiska kampen? Hur kan arbetarklassen väckas? Några frågade: är arbetarklassen fortfarande en revolutionär klass? Någon sade att arbetarklassen var mutad. Många väntade den egna arbetarklassens mobilisering i en framtid där revolutionen, i enlighet med Lin Piaos tes, har erövrat hela den tredje världen, ”jordens landsbygd”, och kringränt ”städerna”, imperialismens länder.

Hela detta komplex av frågeställningar och förklaringsförsök har förlorat sin aktualitet. Strejkvågens genombrott bildar en skarp gräns mellan 60-talets och 70-talets Sverige. Den tidiga mobiliseringen av studentmassorna framstår som ett utslag av de specifika dragen i studentmiljön. Genom sin unika ställning i samhällets kunskapsproduktion och den intellektuella karaktären i sin miljö är studenten särskilt mottaglig för ideologiska impulser. Till detta bör läggas studenternas obundenhet gentemot de traditionella organisationerna inom kapitalismen, både organisationer av klart repressiv karaktär och byråkratiserade arbetarorganisationer av socialdemokratisk eller stalinistisk färgning. Därför har den borgerliga ideologins kris liksom socialdemokratins/ stalinismens utdragna kris särskilt drabbat studenterna och här gett upphov till omfattande omgrupperingar i riktning mot den revolutionära marxismens tradition. Vidare har studenternas sociala roll som den borgerliga ideologins överstepräster förändrats genom utbildningsexplosionen: alltfler studenter tvingas nu vandra från föreläsningssalarna till verkstadsgolven eller kontorslandskapen. Studentmiljöns radikalisering är ett förebud om kommande sociala strider mellan huvudklasserna. I en tid som föregår dessa strider, i en tid då proletariatet demobiliserats eller samlar sina styrkor för en ny mobilisering, kommer klarsynta minoriteter ur studentmiljön att under intryck av ideologiska, moraliska och sociala impulser söka ställa sig i arbetarklassens tjänst och bilda kärnan i ett revolutionärt avantgarde med otillräcklig förankring i arbetarklassen. Avantgardets specifika utvecklingsprocess ligger då före klassens.

I dag är förhållandet omkastat. Strejkvågens genombrott i Sverige har distanserat den revolutionära vänsterns orienterings- och formeringsförsök. Arbetarklassens spontana mobilisering ligger före den politiska nyformeringen. Den klasskamp som tänts företer alla drag av en spontan klassmobilisering utan dess nödvändiga politiska komplement i ett revolutionärt parti.

Utan att nå den franska eller den italienska strejkrörelsens bredd eller intensitet låg den svenska strejkvågen på en kvalitativt hög nivå och kan inte uttömmande beskrivas som en serie lönestrider. Den innehöll element av en strukturkritik, en utmaning av kapitalismens produktionsförhållanden. Hamnstrejken i Göteborg, som varslade hela rörelsen, var en konflikt om arbetsköparnas befälsrätt på arbetsplatsen. I malmfälten, där rörelsen fick sitt genombrott, kämpade man icke för bättre ackord utan mot ackordsystemet, mot hela den systematiserade utsvettning med vilken kapitalet söker säkra sina profiter utan hänsyn till den mänskliga organismens krav. Parollen ”Vi är inga maskiner!” var klassens spontana protest mot ”reifikationen”, kapitalismens tendens att reducera människor till ting.

Med hänsyn till organisationsformerna tangerade den svenska strejkvågen t. o. m. en kvalitativt högre nivå än den franska majrevolutionens generalstrejk. Där frambragte den revolterande klassen inga autonoma organ; ”strejkkommittéerna” i fabrikerna var i stort sett identiska med fackföreningarnas lokala avdelningar. I den svenska strejkrörelsen uppstod självständiga strejkkommittéer, som temporärt satte fackföreningsbyråkratin ur spel.

Man kan söka härleda nödvändigheten av sådana autonoma organ ur den svenska klasslagstiftningen, som binder fackföreningarna till händer och fötter. Men man bör beakta att denna nödvändighet alltid funnits och att de aktuella svenska strejkkommittéerna hade paralleller i strejkrörelsen på kontinenten. Det rör sig här om ett internationellt fenomen som har en djupare orsak än varierande nationella lagstiftningar: den generella motsättningen mellan klassmobilisering och byråkrati. Den svenska strejkvågen genombröt fackföreningsbyråkratins kontroll över arbetarklassen, och samtidigt förnam det svenska samhället en första fläkt av maktdualism.

Arbetarklassens suveräna rätt att handla i egen sak genombröt den borgerliga rättsordningen. Termen ”illegal strejk” började förlora sin innebörd. Legaliteten bleknade inför en verklighet, där en ”illegal” maktfaktor gav sig till känna. LKAB-strejken gav impulser till en omfattande strejkvåg i mitten av januari. Influerade av gruvarbetarna och stärkta av framgångarna på Volvo (”Volvoavtalet”) gick arbetarna i ”vild” strejk i verkstäder och fabriker över hela landet. Denna strejkvåg kom i sin tur att ge impulser till LKAB-arbetarna, och dessa spontana strejkaktioner – den kanske viktigaste händelsen i Sverige sedan krigsslutet – kulminerade i gruvstrejkens slutskede.

Det är emellertid vår plikt att säga att gruvstrejken inte bara uppenbarade den spontana klassaktionens kraft utan även dess begränsningar. Dessa begränsningar framträdde på ett dramatiskt sätt i strejkens slutskede. Strejkkommittén hade tillkommit i kamp mot fackföreningsbyråkratin, som handlar över arbetarnas huvuden. Dess uppgift var att flytta ner avgörandena till basen. Men den 1 februari föll strejkkommitténs majoritet själv för den byråkratiska skötesynden att handla mot basens vilja, genom att i strid med stormötenas beslut rekommendera återgång till arbetet. Den byråkratisk-reformistiska tendensen gav sig på nytt till känna.

Ture Rantatalo, som spelade och kunde fortsätta att spela huvudrollen inom strejkkommittén, gav uttryck åt en reformistisk syn på arbetarnas kamp såsom en kamp inom och icke mot det kapitalistiska systemet: ”Vi har fått Lundberg på knä. Det finns de som säger att vi skall ha honom på rygg också. Men om han ligger på rygg för länge blir han black, och då blir det ingenting kvar åt oss.” Uttalandet kommer att bli klassiskt som uttryck för hänsynsfullt umgänge med klassfienden (Kläm till, men inte för hårt). Elof Luspa förde klassmedvetandets talan när han på stormötet den 2 februari föreslog att ”ja-sägarna” skulle uteslutas ur strejkkommittén och ersättas med militanta arbetare. Men stormötet följde inte Luspa. Det beslöt att strejkkommittén skulle bevaras sådan den var, sammansatt av liberaler, socialdemokrater, vpk:are och revolutionära arbetare.

Det var strejkkommitténs styrka och dess svaghet att den troget återspeglade alla skiftningar av politisk mognad bland gruvarbetarna. Det var en representation, själv i behov av ledning. De förbryllande försäkringarna från kommittéhåll att strejken var ”opolitisk” var det omedelbara uttrycket för bristen på en vidare gemensam orientering. Ytterst uttryckte de frånvaron av ett revolutionärt parti, som hade kunnat artikulera den spontana klassaktionen och mobilisera det nödvändiga masstödet kring den.

Trots sina begränsningar hade strejkkommittén förmått formulera klasspolitiskt viktiga krav. Det mest explosiva bland dem var kravet att bindande avtal skulle slutas under pågående strejk. Detta krav hotade den svenska arbetsmarknadens tysta överenskommelse, enligt vilken arbetsköparna endast förhandlar i överläge. Detta krav berörde hela den svenska arbetarklassens intressen.

Kring detta krav var en nationell mobilisering möjlig. Ett revolutionärt parti med den nödvändiga förankringen inom arbetarklassen hade genomfört denna mobilisering – och på alla nivåer! Det hör till denna strejks absurditeter att LKAB:s strateger hela tiden fick verka i fred i LKAB-huset i Stockholm. Denna bedömning torde delas av LKAB-ledningen, som under hela strejken höll huset i ett larmtillstånd med spärrade förbindelseled inom fastigheten. LKAB:s farhågor var på klasskonfliktens nivå. Masstödet åt gruvarbetarna var det icke.

Genom sin tyngd och genom sin varaktighet hade LKAB-strejken samlat det nationella intresset utan att dock representera en övermäktig stöduppgift. Det låg inom den svenska arbetarklassens och den svenska vänsterns förmåga att hjälpa 4 800 gruvarbetare till full seger – i stället för att se dem återvända till gruvan när malmlagren redan var på upphällningen. Det spontana masstöd som utvecklades visade vad som kunde ha åstadkommits under ett revolutionärt partis ideologiska och organisatoriska ledarskap. Detta ledarskap hade även blivit strejkkommitténs ledstjärna och fört strejkrörelsen och massrörelsen i fruktbar växelverkan framåt.

Den svenska strejkvågens lärdom är en bekräftelse av den leninistiska tesen om partiets nyckelroll. Partiet kompletterar klassens sporadiska mobiliseringar genom sin egen kontinuerliga mobilisering, under vilken det hinner utveckla och befästa de insikter och organisatoriska instrument som det kan ställa till den mobiliserade klassens förfogande.

Vi tror att Sveriges revolutionära arbetarparti kommer att bildas och att det kommer att motsvara arbetarklassens och ungdomens revolutionära tendenser. Det kommer icke att fostra till andlig underkastelse under en ledares auktoritära fadersgestalt. Det kommer icke att okritiskt imitera ett ideologiskt centrum som det icke kan påverka. Partiet kommer att bäras upp av sina medlemmars revolutionära självaktning och ohämmade kritik, och det kommer att finna sin internationella orientering i den oinskränkta delaktigheten i en revolutionär Internationals beslutsprocess.

Ur Fjärde Internationalen nr 3 (1/1970)

Spara lite krut tills det verkligen behövs!

Jag blev förvånad över Bo Almungers debattinlägg i förra numret av Fjärde Internationalen, med dess kritik mot min artikel om ”Den ekonomiska utvecklingen på 80-talet” i FI 2/80.

Först på grund av det onödigt uppskruvade tonläget. Sedan genom själva udden i BA:s polemik: en kritik mot ”min” systematiska ”underkonsumtionsteori”. (Och det så mycket mer som jag själv vid ungefär samma tidpunkt som jag skrev FI-artikeln var inbegripen i en egen motsvarande polemik på annat håll, i en förberedande diskussion inför KAF:s sjunde kongress. En polemik gentemot en verklig, medvetet systematiserad underkonsumtionsteori, där efterfrågan på den kapitalistiska marknaden görs till en isolerad, bestämmande faktor, för hela den kapitalistiska krisutvecklingen!)

Att det här meningsutbytet mellan mig och BA kommit till stånd tror jag har tre skäl:

• Rubriken över min artikel var missvisande. Där får jag väl skylla mig själv. Eftersom jag aldrig satte någon egen rubrik, satte FI-redaktionen en alltför vittgående överskrift. Min avsikt var dock inte att försöka täcka in hela den ekonomiska krisutvecklingen under 80-talet, än mindre att ge mig på en systematisk förklaring till den. Den var att påvisa vissa borgerliga och reformistiska myter som ger lättköpta och skenbara recept mot krisen och ställer frågorna fel; att varna för en undervärdering av krisens djup och varaktighet och att utifrån detta stimulera fortsatta bidrag och en vidare debatt. (Ingen kan därför vara gladare än jag över det kommande material som B.A. förannonserar i sitt inlägg.)

• En formulering kring överproduktionskrisen i min artikel (sid. 4, kapitel II, andra stycket) är förvisso slarvig och missvisande då den ”förklarar” överproduktionskrisen utifrån en överproduktion av varor (vilket är ett av uttrycken för den och ingår i definitionen av överproduktionskrisen, snarare än en orsak till den). Detta (som skulle kunna vara ett element i en underkonsumtionsanalys) påtalar B.A. med all rätt, men han missar ändå den egentliga poängen i dessa korta stycken: att tända ett misstänksamhetens ljus hos läsare som satt sin lit till olika föreställningar om att en ökad ”stimulans av produktionen” genom ökade tillskott av kapital till företagen i sig skulle lösa krisen. (Jfr fortsättningen.)

Jag inser också att den konkreta polemiken mot ensidiga borgerliga argument om lönekostnadernas betydelse och en gradvist minskad kris, borde ha kompletterats (!) med ett resonemang om vad borgarna faktiskt kan uppnå på sikt genom en drastisk sänkning av reallönerna, en drastiskt ökad utsugning av arbetarklassen (med de effekter det får på profitkvotens utveckling). Det är en komplettering som B.A, gör och som jag förstås inte har något emot.

Men återigen missar B.A. syftet med att detta resonemang överhuvudtaget förs in. Det är att ifrågasätta den vanställda argumentering som ofta används för att hålla tillbaka en offensiv facklig kamp — som om en ”liten eftergift” idag (i form av återhållsamma lönekrav, större beredskap att byta jobb eller flytta och ”ökat sparande” genom en försämrad social service) skulle komma arbetarklassen till godo i morgon, genom att hjulen då åter börjar snurra för fullt och en ny fas av ekonomisk expansion tar sin början.

• Jag accepterar gärna B.A:s korrigeringar och kompletteringar på dessa två punkter. Men därutöver är B.A:s polemik högst överdriven. Dels är det ju knappast så att två ”svalor” gör en underkonsumtionsteori. (Så mycket mindre som det också skulle strida mot vad som faktiskt sägs på andra håll i texten och de uttryckliga politiska slutsatserna av den.) Dels begår han en kraftig överpolemik på de två övriga punkter som han nämner.

Först mitt ”Bucharinskt” färgade misstag, där det inte skulle finnas någon plats för en borgerlig lösning på krisen. Vad jag försöker diskutera — vilket B.A också borde kunna se, om han inte var så fångad av sin egen polemiklusta — är något mycket konkretare än att det skulle vara omöjligt med någon som helst borgerlig lösning.

Det jag var ute efter i artikeln (och som framgår av sammanhanget kring det lösryckta citat som B.A. återger från sista meningen i kapital I, sid 4) var just att en inom-kapitalistisk lösning på krisen kräver något mycket mera drastiskt än vad såväl den borgerliga regeringen som den socialdemokratiska oppositionen länge låtsats respektive spritt illusioner om, i syfte att förmå arbetarklassen till omedelbara eftergifter. Här är vi ense B.A. och jag att döma av hans definition av vad denna drastiska lösning skulle gå ut på.

Eller som det formuleras i den rapport som publicerades i mitt namn i FI 2/79 (”Arbetarrörelsen inför 80-talet”):

”Det som borgare och kapitalister måste uppnå för att än en gång avvärja den fördjupade ekonomiska och sociala krisen är inte en frysning av reallönerna eller några procents reallöne-nedpressning. Det är inte heller en eller annan lagparagraf som försvårar kampen mot den borgerliga offensiven. I dokument efter dokument, artikel efter artikel, har vår rörelse istället visat att den fråga den kapitalistiska krisen ställer på dagordningen är denna:

• antingen löser den internationella borgarklassen krisen på sina villkor, dvs lägger grunden till ett nytt kapitalistiskt uppsving, via en avgörande höjning av profitkvoterna; något som i sin tur förutsätter ett definitivt nederlag för arbetarklassen och dess organisationer;

• eller också förmår den internationella arbetarklassen ge sitt svar, dvs erövrar den politiska makten i olika imperialistiska länder och inleder en ny period i världsrevolutionens historia.”

Också när han citerar mitt resonemang om löntagarfonderna och borgarnas motstånd mot socialdemokraternas projekt där, missar B.A. den konkreta diskussion jag vill ta upp.

Vad jag diskuterar är inte om kapitalisterna vill öka utsugningen av arbetarklassen — självklart vill och försöker de det! (Eller som jag ironiskt skriver: ”Företagsledarna har väl knappast någon anledning att gallskrika över att socialdemokraterna vill tillskjuta innehållna löner till företagen som riskvilligt kapital.”) Men flertalet kapitalister ser mer direkta metoder för det än socialdemokraternas löntagarfonds-modell, åtminstone som den skisserats hittills.

Det gör inte kritiken mot (s)’ projekt mindre viktig. Men det gör löntagarfondsdebatten något mer begriplig.

Återigen drar B.A. upp en konstlad motsättning mellan en omedelbar och uttalad polemik mot borgarnas eller socialdemokraternas argument idag och en mer grundläggande analys av kapitalets verkliga drivkrafter, något som den här polemiken också syftar till att bana väg för. Men det är väl mer en pedagogisk motsättning än skilda uppfattningar i själva sakfrågan.

Efter att så ha försökt nysta i vad som är konstruktivt och berättigat och vad som är missriktat i B.A:s kritik kan jag inte se annat än att vi egentligen är överens på de tre mest avgörande punkterna:

1. Vi är ense om de alternativ som arbetarrörelsen idag står inför mellan en borgerlig och en socialistisk lösning på krisen (som jag nyss sammanfattade dem och som B.A ställer upp dem i sitt inlägg.)

2. Vi är ense om behovet av en grundläggande marxistisk krisanalys, i motsättning till alla undervärderingar av krisens djup och alla ensidiga och förenklade förklaringar till den.

3. Vi är ense om den omedelbara politiska betydelsen av en sådan krisanalys i ett läge där allehanda borgerliga och reformistiska ideologer försvårar och försvagar den fackliga och politiska kampen med sina ”analyser” och ”profetior”.

I den ideologiska kampen kommer det att behövas många och vassa argument. Så jag hoppas att du, B.A. kamrat, inte slösar bort onödigt mycket av ditt krut i förtid.

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen nr 4/1980

Myten om a-kassan

I valdebatten växer ständigt myten om a-kassan. Dag ut och dag in hamrar media in ett budskap om att dess ersättningsnivåer är oskäligt höga och bara leder till att människor lättjefullt hasar runt och drar benen efter sig. Man gormar stort om alla slöfockar som blivit bidragsberoende.

Samtidigt är den borgerliga världens moral i fullständig upplösning. De fallskärmar våra direktörer och chefer i de stora bolagen syr upp åt sig själva blir bara större och större. Så stora att de när som helst kan segla ut över världen och landa i vilket lågskatteland de än behagar. Nu senast har Skandias bägge åtalade direktörer, Lars- Eric Petersson och Ulf Spång, vecklat ut sina ofantliga segel och meddelat att de bägge lämnar motvindarna i Stockholm och drar till London.

Petersson, som nyligen i rätten lät meddela att han var ”utblottad” ger bort sin lyxvilla på Dalarö till sina bägge söner för att själv ta mark i Kensingtons fashionabla lyxkvarter. När det gäller arbetsfria inkomster, pensioner och bonussystem, är de så lystna att snålvattnet och girigheten sipprar ur deras mungipor. Samtidigt driver de med hjälp av Reinfeldts arbetarfientliga allians och borgerlig media i stort en lika systematisk som förljugen kampanj mot a-kassans nuvarande utformning och nivåer.

I den stora TV-debatten mellan Persson och Reinfeldt bollade man fram och tillbaka med siffror. Med sina lika värdiga som strama slipsknutar återkom de bägge herrarna exempelvis ofta till den vanliga ersättningsnivån på 80 procent. Men vare sig de själva eller TV ville naturligtvis visa vad denna siffra betyder i kronor den dag när arbetslösheten verkligen slår till. Här visar Internationalen i svart på vitt hur a-kassans ersättningsnivåer ser ut. Dels med dagens system. Dels om Reinfeldts ofärdsallians skulle bli valets segerherrar.

Så här ser det ut i dag:

Vårt exempel är en mycket genomsnittlig metallarbetare, dagtidsanställd vid Volvo Lastvagnar i Göteborg, som med bonus, fullt anställningstids-tillägg samt tillägg för konjunkturanpassad arbetstid, då tjänar 22 994 kronor i månaden. Här och i våra övriga exempel räknar vi hela tiden bruttoinkomsten. Alltså lönen före skatt. Vid arbetslöshet sjunker förtjänsten de första hundra ersättningsdagarna ( 22 varje månad ) till 16 060 kr/månad. Detta därför att det då finns ett inkomsttak på 20 075 kr/månad.

Fortsätter arbetslösheten blir lönen fortsättningsvis bara 14 960 kr/månaden. Detta därför att taket nu är så lågt som 18 700 kr/månad.

En stor del av LO-kollektivet har alltså vid längre arbetslöshet en så mager ersättning som 65 procent! Den myt som odlas av de välbeställda i det här samhället – om en 80-procentig ersättning – är en ren bluff.

Tar vi nu som exempel en lågavlönad handelsanställd, i Väst-Sverige vid den tyska livsmedelskedjan Lidl, så är heltidslönen i dag 15 000 kr/månad. Med en så låg lön hukar man så lågt att man aldrig når upp till något inkomsttak, ersättningen blir därför rakt av 12 000 kr/månad eller 80 procent så länge arbetslösheten varar.

Tar vi nu ofärdsalliansens förslag, som de oranga valmakarna har mage att kalla ”en frihetsfråga”, så skulle detta betyda följande:

Metallarbetaren går från 22 994 kr/månad till 14 960 kr/månad de första 200 dagarna. Detta därför att man bara rest ett enda inkomsttak. Givetsvis det lägsta på 18 700. Allt färre människor får ståhöjd. Därefter får metallaren bara ut 13 090 kr/månad. Det vill säga bara ynka 57 procent av sin tidigare lön. Men endast för 100 ersättningsdagar. Enligt ofärdsalliansens förslag klipps banden sedan med a-kassan! Dess förslag gäller bara för 300 ersättningsdagar eller 14 månader. Sedan är det helt enkelt punkt slut.

Fortsättningsvis finns en så kallad jobbgaranti, där man erbjuds praktikanställningar, utbildningar med mera. Allt tycks helt enkelt vara garanterat utom just jobb. Här är Reinfeldts rutschkana slut och ersättningsnivån för vår metallare blir fattiga 65 procent (av inkomsttakets 18 700 kr/månad) eller 12 155 kr/månaden. A-kassans tänkta försäkringsskydd är nu förvandlat till en ersättning på futtiga 53 procent av den tidigare lönen.

Vår handelsanställde rutschar också neråt. Ersättningsnivån ligger kvar på 12 000 kr/månad de första 200 dagarna. Under de efterföljande hundra dagarna finns det bara 11 250 kr/månad att hämta. När a-kassan försvinner är det sedan inte mer än jobbgarantins fattiga 9 750 kr/månad att leva på. Efter skatt ungefär 6 600 kr/månad i reda pengar. Grindpengar för en Lars-Eric Petersson eller en Ulf Spång. Ofärdsalliansen vill dessutom öka den enskilde medlemmens a-kasseavgift med upp till 300 kr/månad.

Summa summarumär helt enkelt att kampanjen mot a-kassans ersättningsnivåer är ett falsarium. Redan under socialdemokratins och stödpartiernas styre är det otaliga människor som lämnas efter dem som har och lyckas behålla ett jobb. De blir liggande. Kvarlämnade och övergivna. Vinner ofärdsalliansen valet kommer dessutom Reinfeldt, Leijonborg, Olofsson och Hägglund att gång på gång sparka på just dem som redan ligger. Livligt applåderade av herrar Petersson och Spång ute i Kensingtons villakvarter.

Göte Kildén, Internationalen 27 maj 2006.

Brasiliens arbetarparti & socialismen

Samtidigt som den ”reellt existerande socialismen” faller samman och arbetarrörelsen i många av de utvecklade kapitalistiska länderna befinner sig i en djup kris, var den radikale socialistiske kandidaten för Partido dos Trabalhadores, PT (Arbetarpartiet), arbetarledaren Luis Inacio da Silva, mer känd som ”Lula”, mycket nära att bli vald till Brasiliens president i december 1989.

I första valomgången blev ”Lula” tvåa med 16,8 procent av rösterna efter den konservative populisten Collor de Mello. Lula slog ut den socialdemokratiske populisten Brizola, den socialdemokratiske ”vänster-om-mitten”-kandidaten Mario Covas och fick sexton gånger fler röster än kommunistpartiets kandidat.

Kommunistpartiet,under många år vänsterns starkaste kraft (partiets presidentkandidat fick 14 % av rösterna 1946, men drevs under jorden), har kritiserat PTs program för att vara alltför radikalt, utopiskt, orealistiskt och arkaiskt.

Hur kan man förklara detta, i en värld där allt är så fientligt i förhållande till alla socialistiska politiska alternativ? Finns det lärdomar att dra av den brasilianska erfarenheten, som kan tillämpas i andra samhällen? Om man ska kunna besvara dessa frågor måste man se till PTs ursprung och utveckling. För PT är i dag ett av de största och mest radikala partierna i Latinamerika, ja, i hela världen.

Ett nytt kapitel

Grundandet av PT 1979 inledde ett nytt kapitel i den brasilianska arbetarrörelsens historia. Ett massparti växte fram:
• som uttrycker arbetarklassens och det arbetande folkets politiska självständighet;
• ett demokratiskt, pluralistiskt, militant parti, fritt från alla bindningar till de härskande klasserna och deras stat, med ett klart antikapitalistiskt program;
• ett parti i solidaritet med arbetarkampen över hela världen, och fortfarande självständigt i förhållande till någon särskild ”socialistisk” stats (Sovjetunionen, Kina osv) politik.

PT är ett helt nytt parti, vars betydelse sträcker sig långt utanför Brasilien. Det är inte socialdemokratiskt, lett av parlamentariker, organiserat som en valapparat med ett traditionellt ny-keynesianskt reformistiskt program, som inriktar sig på länderna vid Atlanten.

Inte heller är det ett byråkratiskt kommunistiskt parti, med en maktfullkomlig apparat, politiskt underdånigt Sovjetunionen. Det är inte heller populistiskt, så som peronismen i Argentina eller det gamla Partido Trabalhista Brasilero, PTB (Brasilianska Arbetarpartiet), som leds av karismatiska borgerliga politiker och en korrupt byråkrati av ”gula” fackföreningsbossar. Slutligen är det inte heller någon självgod revolutionär sekt, organiserad i arbetarrörelsens utkanter och full av dogmer och ritualer.

Svårt hitta motsvarighet

Det är faktiskt svårt att hitta någon analogi eller motsvarighet. Det historiska exempel som ligger närmast är The Independent Labour Party, det första engelska arbetarpartiet, grundat 1893 a v en grupp stridbara fackföreningsledare, socialister (däribland en del marxister) och kristen vänster, som fick Friedrich Engels ”välsignelse”.

PT är resultatet av de brasilianska arbetarnas försök att själva komma till politiskt uttryck. I början av vårt sekel slogs anarkosyndikalisterna med beundransvärd energi och klasskänsla för en självständig proletär inriktning, men deras doktriner fick dem att förkasta uppfattningen om ett massomfattande politiskt parti.

Det viktigaste försöket att bygga upp ett genuint arbetarparti var förmodligen Partido Comunista Brasilero, PCB (Brasiliens kommunistparti). Men trots dess medlemmars och anhängares självuppoffrande, ledde partiets stalinistiska logik till att det underordnade sig den nationella borgarklassens intressen. Denna inriktning, i kombination med det ideologiska beroendet av Sovjetunionen och avsaknaden av partidemokrati, ledde till en rad splittringar, som alltsedan 1962 söndrat och försvagat partiet.

Liksom PTB, som grundades 1945, var PCB aldrig mer än en parlamentarisk apparat med stort röststöd hos arbetarklassen, men som arbetarna med vissa undantag aldrig verkligen stödde.

Slutligen lyckades aldrig den ”väpnade vänsterns” små grupper från 1960- och 1970-talet, trots sitt mod och heroism, vinna något verkligt stöd hos arbetarklassen. De mötte ett tragiskt öde, just på grund av sina minoritetshandlingar och isolering från arbetarna i städerna och på landsbygden.

PT är därför det första masspartiet i Brasilien som ger uttryck för arbetarnas egna krav och strävanden i kampen mot kapitalet och dess stat. Det är ett parti med rötterna i arbetarklassen, bönderna och intelligentian.

En ny arbetarklass

Initiativet till att bilda partiet togs inom den nya arbetarklass som växte fram under den kapitalistiska expansionen under de två årtionden av militärdiktatur som följde ef ter 1964. (Den formella övergången från militärdiktatur till civilt styre skedde under våren 1985.)

Under denna period skedde en snabb tillväxt av storskalig kapitalistisk produktion inom jordbruket med inriktning på den internationella marknaden. Detta ledde till att småbönderna och arrendebönderna i massomfattning fördrevs från sina jordar. En del av dessa proletariserade bönder och småbrukare flyttade till städerna (framför allt Sao Paulo) där en omfattande industrialisering (bilar, stål och kemikalier) pågick, understödd av framför allt multinationella företag.

Men denna omvandling antog den klassiska formen i Tredje världen: ”utveckling av underutvecklingen” (för att använda den brasilianske ekonomen och historikern André Gunder Franks välkända fras):

Den förvärrade de regionala skillnaderna (mellan det industrialiserade Södern och det allt mer utfattiga Nordöst), den sociala ojämlikheten (de rika blev rikare och de fattiga fattigare), liksom ett ekonomiskt beroende av de utvecklade kapitalistiska länderna (vilket visats av den astronomiska tillväxten av utlandsskulden).

Dessutom sögs inte stora delar av de bönder som tvingats flytta upp av den moderna (arbetsbesparande) industrin, utan anslöt sig till kåkstädernas fattiga dagdrivare, som lever ur-hand-i-mun.

De som inte fick del av den kapitalistiska utvecklingens frukter – städernas arbetare och arbetslösa, de utfattiga, halvt om halvt proletära landsbygdsborna, ruinerade hantverkare och småföretagare som drabbats hårt av inflationen – blev alltmer fientliga till militärregimen.

Egen politisk representation

Till en början stödde de den oppositionsrörelse som leddes av den liberala borgarklassen, Movimento Democratico Brasiliero, MDB (Brasilianska demokratiska rörelsen), det enda oppositionsparti som militärdiktaturen tillät. Men i slutet av 1970-talet kände de mest aktiva och medvetna delarna av arbetarrörelsen behovet att själva representeras politiskt.

Fackföreningsledarna, som med sin pragmatism och ”klassinstinkt” företrädde detta nya perspektiv, fick gradvis allt större stöd från flera generationers militanta marxister, som dragit lärdomar av det förflutna. De förde med sig rika politiska erfarenheter och stora kunskaper om socialistiskt tänkande in i PT.

Olika strömningar

På så vis är PT, under de år som gått sedan grundandet 1979, ett resultat av att olika strömningar kommit samman, där alla fört med sig sin särskilda lyhördhet och sina egna erfarenheter till partibygget:

• de ”verkliga” fackföreningsmedlemmar, initiativtagare och ledare, som representerar en ny sorts massomfattande fackföreninginriktning; militant och grundad på politisk klass-självständighet gentemot arbetsgivarna; med de viktigaste fästena i ABC-regionen (industriförorterna runt stor-Sao Paulo där den ”nya arbetarklassen” är koncentrerad;
• fackföreningsoppositionen, vilken under många år lett en hård kamp i fabrikerna och inom fackföreningarna mot en organisation som underordnats staten och mot en ”gul”, korrupt och regeringskontrollerad fackföreningsbyråkrat!;
• fackföreningarna på landsbygden och lantarbetar- och bondeorganisationer, ofta från den kristna traditionen;
• kristna bassamfund, d v s de kyrkliga organisationer som förenar präster och katolska lekmän med jordlösa bönder och arbetare i städerna med övriga kristna delar av den socialistiska strömningen;
• tidigare medlemmar och anhängare av kommunistpartiet eller medlemmar i den ”väpnade vänstern”, vilka lämnat dessa organisationer;
• olika grupper av vänsterrevolutionärer (trotskister, castroanhängare o s v);
• intellektuella: sociologer, ekonomer, lärare, författare, journalister och forskare som dragits till arbetarrörelsen eller till den marxistiska teorin;
• parlamentsledamöter, ursprungligen från MDBs vänsterflygel.

I viss utsträckning kan man säga att PTs grundande utgör det historiska mötet mellan arbetarklassen och ”dess” intellektuella: två sociala krafter som dittills följts parallellt, ibland närmat sig varandra, men oftast slagit in på helt olika vägar.

Samtidigt som den process som PT grundades under i vissa drag är specifik för Brasilien och dess historiska sammanhang (t ex de kristna bassamfundens betydelsefulla roll), slås man icke desto mindre av hur nära PTs framväxt motsvarar vissa klassiska texter av Karl Marx och Friedrich Engels: en arbetarrörelse växer fram i de moderna industricentra; en fackföreningsrörelse som under den ekonomiska kampen klart kommit att inse nödvändigheten av ett arbetarparti; ett parti som drar till sig olika folkliga sociala skikt under arbetarklassens ledning.

Ledningen

De olika källor som PT sprang ur avspeglas i ledningens sammansättning. De mest framträdande har varit fackföreningsledare som Lula, ordförande i metallarbetarfacket i Sao Bernardo; Jacob Bittar från Campinas petrokemiarbetar-fack; Olivio Dutra, ordförande för de bankanställda vid Porto Alegre; gamla revolutionära ledare som den legendariske Apolonio de Carvalho, kommunistledare sedan 1935, som stred i den Internationella brigaden i det spanska inbördeskriget och senare i den franska motståndsrörelsen; och välkända intellektuella som Francisco Weffort, sociolog från universitetet i Sao Paulo och författare till böcker om den brasilianska arbetarrörelsens historia.

PTs snabba bildande – som bara tog två år – förvånade majoriteten av de existerande socialistiska eller kommunistiska grupperna. En del av dem valde att ansluta sig till det nya partiet. Men de mest ”efterblivna” delarna av vänstern, de med stalinistisk bakgrund, däribland det pro-sovjetiska PCB, föredrog att stanna kvar inom det liberala MDG, den legala borgerliga oppositionen.

Nya vindar inom fackföreningsrörelsen

1978, samma år som nya vindar började blåsa i fackföreningsrörelsen, började tanken på ett självständigt arbetarparti föras fram av flera ”genuina” fackföreningsledare. De kom fram till detta utifrån sina erfarenheter under en rad historiska strejker och sammandrabbningar med den statliga polis- och militärapparaten och genom sin omvärdering av den sociala kampen före 1964.

På ett ”Möte för demokrati”, som stöddes a v den liberala och vänsteroppositionen i Rio de Janeiro 1978, avvisade Lula, med stöd av andra fackföreningsledare, mötets målsättning att organisera en ”bred demokratisk front” kring MDB. Han förde fram erfarenheterna från 1964 (det år då militären tog över makten) som ett argument mot den traditionella politiken att underordna arbetarrörelsen under den borgerliga populismen:

”Om vi arbetare inte är medvetna om hur sammansvetsad oppositionen är, riskerar vi att lida samma nederlag som 1964, när borgarklassen bröt med arbetarna, vände dem ryggen och lämnade dem i sticket.”

Utan att avvisa det nödvändiga i att göra gemensam sak mot militärregimen, underströk Lula vikten a v en självständig arbetarpolitik:

”Arbetarklassen måste gå sin egen väg för att nå sitt mål. Förr eller senare kommer den att bygga upp ett politiskt parti… Arbetarklassen får inte reduceras till ett verktyg. Det är oerhört viktigt att arbetarna direkt uttrycker sin styrka. Och på den politiska arenan innebär detta att klassen måste formera sitt eget parti.”

Nationellt möte

I oktober 1979 hölls PTs första nationella möte i Sao Bernardo do Campo, Lulas fackförenings starkaste fäste. På konferensen antogs en kortfattad politisk deklaration som klart uttalade partiets mål:

”PT strävar efter att hela den ekonomiska och politiska makten direkt ska utövas av arbetarna. Detta är det enda sättet att få slut på utsugningen och förtrycket.”

Samtidigt manade dokumentet ”alla demokratiska krafter att bilda en bred massrörelse mot diktaturen.” PT satte också som sitt mål att bilda en allomfattande landsorganisation. Central Umeå de Trabalhadores (CUT), och underströk att ”uppbyggnaden av den endast kan ske samtidigt som den existerande fackföreningsstrukturen, som i dag är underordnad staten, bryts ner”.(1)

I april-maj 1980 utbröt en stor strejk med 250 000 metallarbetare i Sao Bernardo. Rörelsen stoppades först sedan polis och militär ingripit. Lula och de övriga ledarna arresterades, och militären fick kontroll över fackföreningarna genom att tvångsinföra ”medlare”.

Men rörelsen visade sin förmåga att organisera befolkningen – genom dagliga möten med tiotusentals arbetare – och den nya starka fackföreningsandan. Och PT, som stod i spetsen för rörelsen, var den stora vinnaren.

I maj och juni 1980 höll PT en ny nationell konferens med delegater från 22 delstater, som representerade uppskattningsvis 30 000 medlemmar. Ett manifest och ett program antogs, vilka definierade PT som ”det verkliga politiska uttrycket för alla dem som utsugs av det kapitalistiska systemet”; ett massparti med bred bas, öppet och demokratiskt. Dess mål var att slå sönder militärregimens förtryckarapparat och bygga upp:

”…en alternativ makt för arbetarna och de förtryckta som utvecklas till ett samhälle utan vare sig utsugare eller utsugna. Genom att bygga detta samhälle är arbetarna medvetna om det faktum att denna kamp riktas mot det stora nationella och internationella kapitalet.”

Ingen ”lära”

Men PT hade ändå inte utarbetat någon ”lära”. Många politiska och programmatiska frågor lämnades medvetet öppna för att möjliggöra bredast möjliga debatter och att alla medlemmar ”mognade” i sin egen takt. Detta gällde i synnerhet internationella frågor, även om vissa ståndpunkter redan var klara, t ex stödet till den sandinistiska revolutionen i Nicaragua och solidariteten med de polska arbetarnas kamp för fackliga rättigheter.

Lula skrev också en artikel med temat ”Våra krav och polackernas är de samma”. PTs ledare och aktivister ville inte upprepa den gamla brasilianska vänsterns tragiska misstag, som gjorde deras partier till den ena eller andra ”reellt existerande socialistiska” statens underhuggare.

Ett av kännetecknen på att PT är ett ”öppet” parti, är att det innehåller ett antal vänstergrupper, -organisationer eller -strömningar (de flesta marxistiska), som oftast har sin egen struktur och sina egna tidningar.

Ett fåtal av dem ser som sin viktigaste uppgift att bygga PT som ett genuint massparti med en aktiv bas och de strävar efter att PT ska bli den ledande kraften i en revolutionär omdaning av Brasilien. Andra ser tvärtemot PT som en ”massfrontstaktik”, inom vilken målet är att bygga upp ett ”verkligt” parti för den marxist-leninistiska förtruppen, dvs den egna organisationen.

En av PTs ledare, Apolonio de Carvalho (som själv under flera år ledde en underjordisk förtruppsgrupp) skrev en text för att inleda diskussionen inom partiet i denna känsliga fråga. Han hävdade att vänsterströmningarna inom PT kunde komma med värdefulla bidrag om de bara lyckades anpassa sig till PTs ursprung som ett massparti och ett kvalitativt nytt steg i arbetar- och folkrörelsen.

Vänsterns två uppgifter

Han ansåg att vänstern hade två uppgifter: att undervisa i samhällsvetenskaper och att själva lära sig av den nya verkligheten. Men de skulle vara tvungna att överge sin felaktiga uppfattning om PT som en masspolitiskt front, att partiet är en tillfällig överenskommelse mellan olika ingående delar kring konjunkturella mål – och acceptera att det är ett helt nytt parti, ett massornas och kampens parti, djupt demokratiskt (vilket inte utesluter centralisering), som först och främst inriktar sig på att massorna själva handlar självständigt och politiskt.

Under 1980 tog PT första steget på väg mot legalitet inom ramen för den ”politiska reform” som genomförts av militär-regeringen. Mot myndigheternas förväntningar lyckades PT uppfylla alla de extremt hårda villkoren i den nya ”Förordningen för politiska partier” för att bilda ett parti som inte redan var representerat i parlamentet (t ex kravet att ha partiorganisationer i en femtedel av landets kommuner). Och domstolen tvingades utfärda provisorisk status som legalt parti för PT (det var ännu hårdare krav för att vinna permanent status).

I själva verket lyckades PT vända kampanjen för legalisering till sin egen fördel, få spridning över hela landet, vinna många nya medlemmar samt bygga upp de nucleos (kärngrupper) som utgör grunden för ett aktivt och demokratiskt PT.

En av de mest fascinerande aspekterna i PTs historia är hur partiorganisatörerna lyckades uppfylla de komplicerade lagkraven i en auktoritär lagstiftning – vars syfte var att hålla arbetarna utanför politiken – och samtidigt bygga upp en demokratisk partiorganisation nedifrån och upp.

Dubbelt funktionssätt

Detta har resulterat i att partiet har ett dubbelt funktionssätt: det formella, legala, genom vilket faktiskt inga beslut tas; och det verkliga, genom vilket delegater väljs av nucleos (som själva inte har någon ”legal” status) på lokala partikongresser. De lokala partimötena väljer i sin tur delegater till den nationella kongressen.

När viktiga meningsskiljaktigheter uppstår inom partiledningen är det de vanliga partimedlemmarna som bestämmer. 1984 ville en del av ledarna (liksom de flesta regionala delegater) att PT skulle delta i de indirekta presidentval (presidenten valdes av kongressen) som införts av militären och att rösterna skulle läggas på Tancredo Neves, som representerade en kompromiss mellan MDB och delar av PDS, militärregimens tidigare parti. Partiledningen beslöt att nucleos skulle tillfrågas – deras delegater avvisade med överväldigande majoritet förslaget på de lokala, regionala och nationella partikongresserna.

Det har framförts kritik mot partiets politiska heterogenitet och avsaknad av ett mer exakt program. Detta beror på att PT har sitt ursprung i såväl de olika grupper och traditioner som sammanslutits i partiet, som i dess breda bas, öppenhet och demokrati. Dessa utmärkande drag har tillåtit och även stimulerat en intern debatt och diskussion.

Detta till skillnad från majoriteten av de brasilianska vänsterpartierna (med stalinistisk botten), där debatten systematiskt kvävts ända tills den inte längre kunnat hållas tillbaka och resulterat i splittringar, ömsesidiga beskyllningar och anklagelser.

PTs grundare och ledare har vägrat att tillämpa någon särskild ”fix och färdig formel” i förhållande till arbetarna. De anser att programmet, liksom partiet, måste grundas ”nerifrån och upp” och på den konkreta, verkliga utvecklingen av ett klassmedvetande hos arbetarna i städerna och på landsbygden.

Efter nästan ett halvt sekel då den brasilianska arbetarklassen dominerades av en populistisk och byråkratisk statsapparat, tycks PT delvis ha anslutit sig till det bästa i den ”klassiska” självständiga och antikapitalistiska tradition inom arbetarrörelsen som existerade f öre 1935-37, då diktatorn Vargas kupp krossade den oberoende vänstern och lade fackföreningarna under statens kontroll.

Ingen direkt historisk kontinuitet

Ändå är PT i grunden ett nytt fenomen. Detta beror inte bara på att det inte finns någon direkt historisk kontinuitet mellan PT av årgång 1980 och arbetarrörelsen före ”1937 – med undantag av sådana beundransvärda gamla kämpar som Apolonio de Carvalho och Mario Pedrosa (som grundade den kommunistiska vänsteroppositionen mot stalinismen 1929 och deltog på Fjärde Internationalens grundningskongress 1938) – utan också p g a att dagens organisationsform och massbas (framför allt på landsbygden) i väsentliga delar skiljer sig från den som fanns före andra världskriget. Men PT är också fast beslutet att bryta med:

• det tunga arvet av passivitet och orörlighet inom massbasen;
•byråkratiskt herravälde över de vanliga medlemmarna och hänsynslöst beräknande politiker på toppnivå;
• underkastelse under staten och/eller olika delar av borgarklassen som förmodas vara ”demokratiska”, ”progressiva” eller ” nationalistiska”;
• att fackföreningarna förringas till sociala hjälporganisationer;
• en politik som begränsas till att rösträtten utnyttjas en gång var fjärde år.

Med andra ord, den grundläggande idé som bar fram till PTs grundande och som förblivit partiets politiska kompass är ingen annan än den som Marx formulerade i Internationell Workingmen’s Associations program: Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk.

Socialismen målet

På den nationella partikongressen i september 1981, den sista etappen på väg mot legalitet, uttalade partiet öppet att socialismen var dess programmatiska mål. I olika tal och intervjuer har Lula förkastat så väl den socialdemokratiska som den byråkratiska ”socialismen” och talat om behovet av en annan väg för den brasilianska revolutionen och socialismen.

En omfattande medlemsvärvningskampanj ledde till en spektakulär tillväxt:
mot slutet av 1982 hade PT redan 245 000 medlemmar i hela landet. De flesta av dem var koncentrerade i de mest industrialiserade delstaterna i de södra och centrala delarna av landet. 1990 överskred partiets medlemsantal 500 000.

1982 deltog partiet i valkampanjen med en plattform vars huvudbudskap var ” Arbete, jord och frihet”. I den krävdes ett slut på militärdiktaturen, att makten skulle överföras till arbetarna och folket samt ett socialistiskt Brasilien. Nationellt var valresultatet en besvikelse, med 3,5% av rösterna och åtta invalda ledamöter i delstatsparlamenten.

Men i Sao Paulo, landets viktigaste ekonomiska centra, erhöll PT nästan 10% av rösterna. De traditionella partiernas vida överlägsna valmaskinerier och påtryckningarna på väljarna att inte ”kasta bort” sina röster – d v s att rösta på det främsta oppositionspartiet, MDB, en liberal-demokratisk koalition – bidrar till att förklara PTs låga röstetal 1982.

Fackföreningarna

Det var i frågan om organisering och aktivitet inom fackföreningarna som PTs erfarenheter blev avgörande. 1983 bildades CUT, som samordnar de arbetar- och bondefackföreningar som tillsammans företräder tio miljoner medlemmar. De främsta ledarna för denna den första massomfattande fackliga landsorganisationen i Brasiliens moderna historia är varken medlemmar eller nära anhängare till PT.

Den reformistiska strömning (influerad av kommunistpartiet), som besegrades i kampen om ledningen för arbetarrörelsen, lämnade CUT för att bygga upp en egen nationell fackförening, CGT (Confederacao General dos Trabalhadores). Förhandlingar och diskussioner om att de två organisationerna ska enas eller åtminstone agera tillsammans har ägt rum.

I valen i november 1986 fördubblade PT sin andel av rösterna till mer än 6,5 % och fick 17 delstatsledamöter. Det nya var att partiets huvudsakligen vann framgångar utanför det traditionella fästet Sao Paulo. Samtidigt som antalet röster i Sao Paulo förblev stabilt, ökade det fyra gånger i resten av landet. Det var inte längre möjligt att avfärda PT som bara ett populistiskt fenomen.

PT hade blivit ett nationellt parti, som fick 55 % av sina röster utanför delstaten Sao Paulo. Samtidigt som PT hade sitt viktigaste fäste i de stora industristäderna, skedde den stora ökningen i de mindre städerna och på landsbygden, i synnerhet på de platser där kyrkan utvecklats vänsterut och kristna bassamfund vuxit fram.

I kommunalvalen 1988 blev PTs kandidater valda till borgmästare i flera av landets största städer, däribland Sao Paulo (Luiza Erundina presenterade sig själv som kristen marxist). Porto Alegre, Campinas, Santos m fl.

Slutligen fick Lula 1989 31,5 miljoner röster – den största procentuella andel (48 %) som en socialistisk kandidat någonsin erhållit i Brasiliens och Latinamerikas historia. (Salvador Allende, Folkfrontens kandidat – en koalition bestående av kommunist- och socialistpartierna – valdes till Chiles president 1970 med ”bara” 33% av antalet röster.)

Vilken socialism?

Vilken socialism förespråkar PT? Partiets programmatiska målsättningar utmejslades genom en bred debatt bland alla medlemmar. På den sjunde nationella kongressen i juni 1990 antogs ett dokument som uttryckte samförståndet inom partiet och som sammanfattade de åsikter som partiet framfört under de senaste åren.

Dokumentet bär namnet PT:s socialism. Det beskriver partiets ideologi som en pluralistisk ”syntes av de frihetliga kulturerna, förenade i sin mångfald”. Dessa innefattar samhällstillvänd kristendom, olika marxistiska strömningar, icke-marxistiska socialistiska uppfattningar osv. Men partiet har ingen ”officiell” filosofisk uppfattning

”.. .de olika ideologiska uppfattningarna samexisterar inom en dialektisk spännvidd, som möjliggör en dynamisk syntes när det gäller konkret politik. Det som förenar dessa olika frihetliga kulturer är det gemensamma projektet om ett nytt samhälle som gör slut på all utsugning och allt förtryck.”

Ett av de främsta motiven för att organisera PT som ett politiskt parti var:

”…upptäckten (för merparten av oss var det utifrån egna erfarenheter innan vi gjorde det teoretiskt) av kapitalismens förvridna struktur. Konkreta historiska erfarenheter… lärde oss att kapitalismen, oavsett dess materiella utveckling, av nödvändighet är orättvis och diskriminerande, att den till sin natur står i motsättning till att samhällets rikedomar fördelas broderligt, vilket är ett grundläggande villkor för en verklig demokrati…”

”Den skövlande brasilianska kapitalismen bär ansvaret för att miljoner svälter, för analfabetismen, för att allt fler marginaliseras och utsätts för våld, vilket genomsyrar varje sfär i landet. Det är kapitalismen som vidmakthåller och fördjupar de verkliga orsakerna till den sociala ojämlikheten i Brasilien.”

Förkastar socialdemokratin…

Denna antikapitalism, som är ”rotad i den bittra brasilianska erfarenheten”, är orsaken till varför PT förkastar socialdemokratin:

”De socialdemokratiska rörelserna erbjuder i dag inget verkligt perspektiv för den historiska uppgiften att avskaffa kapitalismen. Förr trodde de, helt felaktigt, att det var möjligt att nå socialismen genom regeringar och statliga institutioner, och framför allt genom parlamentet – utan att gräsrötterna sätts i rörelse. De ansåg att statsapparaten var neutral och att kapitalismens effektivitet var förenlig med en fredlig övergång till en annan ekonomisk och social logik.”

”Men allteftersom tiden gick övergav de till och med tron på det möjliga i en parlamentarisk övergång till socialismen. De övergav inte den parlamentariska vägen, utan själva socialismen. Att föra en dialog med socialdemokratiska massrörelser är givetvis värdefull för masskampen i världsmåttstock. Men deras ideologiska projekt motsvarar varken vår antikapitalistiska övertygelse eller PTs strävan efter frigörelse.”

…och stalinismen

PTs avvisande av den så kallade reellt existerande socialismen är inte mindre kategorisk:

”Dess djupgående avsaknad av demokrati, politisk såväl som ekonomisk och social; det enda partiets maktmonopol, till och med när det finns en formell politisk pluralism; byråkratins herravälde som ett privilegierat skikt eller kast; frånvaron av en gräsrotsdemokrati och verkliga representativa institutioner; administrationen av produktionen genom en vertikal, auktoritär och ineffektiv planering – allt detta står i motsättning till socialismens själva innehåll, så som det uppfattas a v PT…”

”.. .Vi har bekämpat övergreppen mot fackföreningarna, för politisk och religiös frihet i den så kallade realsocialismens länder av samma orsaker som vi har kämpat för medborgerliga rättigheter här i Brasilien. Vi är verkligen kränkta när vi tar avstånd från de medvetet planerade morden på de hundratals lantarbetarna i Brasilien och de brott som begåtts mot mänskligheten i Bukarest eller på Himmelska fridens torg i Peking. För PT är socialismen antingen radikalt demokratisk eller också kommer det inte att vara någon socialism.”

Slutligen hävdar dokumentet att kapitalismens objektiva ekonomiska lagar inte automatiskt kommer att leda till socialismen. Det är ett mänsklighetens projekt, vars förverkligande kräver att de utsugna och förtryckta för en medveten kamp. Dessutom är ”ett återupprättande av politikens etiska dimension ett nödvändigt villkor för att återinföra socialismens och humanismens identitet.”

Det står helt klart att detta dokument inte besvarar alla frågor. Det säger mycket litet om revolutionär strategi, ekologi eller feminism. Ändå är det avgörande steg på vägen mot en förnyelse av den radikala socialistiska traditionen.

Det passionerade intresset i Latinamerika, men även i Europa, för PTs utveckling beror på det faktum att PT, samtidigt som det uppstått i en historisk situation som är specifik för Brasilien, inom ramen för en massorganisation har en mer generell betydelse och möjlighet att utvecklas bortom de politiska modeller som dominerat arbetarrörelsen: nykeynesiansk reformism, parlamentarisk kretinism, byråkratisk centralism, dogmatisk sekterism och att partiapparaten ersätter gräsrötternas aktivitet.

Detta försök möts av oräkneliga motsättningar och en uppsjö av faror. Men det gör det bara desto mer viktigt och betydelsefullt för alla i Brasilien och på andra håll som strävar efter en socialistisk demokrati.

Michael Löwy
Översättning och redigering:
Lars Gus Kaage Översatt ur: Socialist Alternatives nummer 1/1991

Noter
1. Em Tiempo, 25 december 1978.
2. Em Tiempo, 4 februari 1981.

Från Fjärde Internationalen 4/1991

Klasser och partier i Sverige inför 80-talet

Under de senaste sex åren har Sverige styrts av olika borgerliga regeringar. Efter mer än fyrtio års regeringsinnehav fick socialdemokratin stiga åt sidan. Maktskiftet sammanföll med en långvarig och djupgående kris för världsekonomin och därmed för den svenska ekonomin. För första gången på tre generationer har en majoritet av arbetarna drabbats av långvariga och kraftiga standardsänkningar; arbetslösheten hotar att få massomfattning. Vart tionde hushåll i en stad som Malmö måste under året söka socialhjälp. Under socialdemokratins sex sista år vid makten steg reallönen för en vanlig industriarbetare med 21,7 %. Under de senaste sex åren har den sjunkit med 7,9%. En genomsnittlig arbetarfamilj (verkstadsarbetare heltid, kassörska halvtid, två barn) fick sin disponibla inkomst (årsinkomsten-skattebidrag) höjd med 13 500 kr (15,9%) 1972- 76. De följande sex åren sänktes den med 14 400 (- 14,6 %).(1) En tvåbarnsfamilj med en inkomst ligger idag enligt alla utredningar under existensminimum.

Trots detta lyckades socialdemokratin inte återta regeringsmakten 1979. Inför årets val kommer socialdemokratin att få kämpa hårt för att få majoritet. Om Miljöpartiet åker in i och VPK åker ut ur riksdagen är det osäkert om SAP kommer att få egen majoritet. Aldrig förr har SAP haft ett sådant grepp över facket (LO). Aldrig förr har partiet fått så många miljoner att röra sig med för sin valpropaganda. Den borgerliga regeringens oförmåga att skapa sysselsättning och åtminstone en bibehållen levnadsstandard för breda löntagargrupper står i öppen dag.

Varför lyckas då inte socialdemokratin köra över borgarpartierna?

Följande artikel skall försöka ge en bakgrund och förklaring till denna socialdemokratins misslyckade oppositionspolitik och också ge perspektiven för SAP:s fortsatta utveckling under 80-talet.

Några grundläggande fakta

En vetenskaplig, marxistisk analys av politiska partier utgår från det grundläggande faktum att politiska partier har sina rötter i de sociala klasserna. Att de sociala klasserna i sin tur växer fram ur ekonomins mylla. Det svenska partiväsendet illustrerar detta med skärpa. För att påminna om att ord som monopolkapitalist, imperialism, maktkoncentration, klasspolarisering inte är tomma begrepp utan nödvändiga redskap för att förstå vårt samhälles struktur, funktionssätt och utveckling skall vi först ge några torra siffror.

Maktkoncentration? 26 familjer (tjugosex) äger tillsammans aktier värda mer än 10 000 000 000 (tio miljarder) kronor. Ingen av dessa familjer har aktier för mindre än 100 miljoner kronor.

Monopolkapital? 1-6 personer har majoritet på bolagsstämman för de börsnoterade företagen. Dessa företag svarar för mer än hälften av landets industriproduktion.

Imperialism? De 25 största verkstadsföretagen har idag 263 000 anställda i Sverige. En minskning med 21 000 från 1976. Samma företag har 253 000 anställda utomlands. En ökning med 7 500 under samma tid.

Kapitalister? 0,4% av alla hushåll äger hälften av alla aktier. (Den andra halvan är spridd på en niondel av befolkningen). Dessa 0,4 % (ca 15 000 hushåll) tjänade enbart på värdestegringen på sina aktier under 1980 och -81 i snitt nära 700000 kr per hushåll.

Klasspolarisering? Under två år (1980 – 81) skedde med hjälp av inflation och skatteregler en förmögenhetsöverföring från de som sparar (i första hand pensionärer, småsparande arbetare, lägre tjänstemän) till de som lånar (i första hand företagare, högre tjänstemän, spekulanter av olika slag) på 100 miljarder kronor. Även om en liten marginell utjämning skett genom att t ex arbetare har belånade villor, så är det i samhällelig skala frågan om en jättelik inkomstöverföring från arbetare och lägre tjänstemän till företagare och högre medelklass.

Massarbetslöshet? Enligt LO-tidningen 24/25-82 är idag den verkliga arbetslösheten 580 000 personer (l 3,4 %) av arbetskraften. (”Om vi slår samman dem som står i arbetslöshetskön… med de som blivit föremål för AMS-åtgärder och till detta lägger dem som är hjälpta med förtidspension får vi en siffra på 580 000. ”)(2)

I KLASS OCH PARTI

Vi har på annat håll i tidningen tecknat den ekonomiska bakgrunden till den politiska utvecklingen. (Se Sten Ljunggrens och Ernest Mandels artiklar i detta nummer). Vi skall här ge den klassmässiga bakgrunden. Siffrorna ovan visar på ett samhällssystem där ägandet och därmed den verkliga makten koncentrerats till ett extremt fåtal av befolkningen. Några dussin finansfamiljer (och inom dessa dominerar en handfull) kontrollerar stora delar av industri och näringsliv. De förekommer inte så ofta i radio och TV som de politiker som administrerar landet åt dem. Men de finns där: Wallenberg, Klingspor, Wehtje, Bonnier, Kempe och de andra. Det är de som har sista ordet när det gäller investeringar, nerläggning och expansion av fabriker.

De kontrollerar grunden för vårt samhälle. Ytterligare 15 000 familjer kan skörda frukterna av att de äger aktier och företag. Det är den härskande klassen i vårt land. Uppknutna till dem och delvis en del av dem är militärer, högre statsbyråkrati och företagsledare.

På den andra ändan av samhällsstegen står de två miljoner arbetare som är anslutna till fackförbunden inom LO. Deras arbete bär upp hela samhället. Men de står utan makt och inflytande. T.o.m. i sina egna fackföreningar saknar de inflytande över de avgörande besluten.
En halv miljon människor vill ha arbete men får inte. Längst ner, på botten, finns de tiotusentals utslagna – alkoholisterna, knarkarna – alla de som inte orkat mer, alla de som aldrig fått en chans. De blir sällan över 35. Nerslitna, tandlösa, blåslagna, raglande ser man dem framför systembutiker, socialbyråer och storsjukhusens akutintag. Deras skaror fylls oavbrutet på av dem som sparkats ut från arbetsmarknaden eller aldrig kommit in på den.

Och mellan dessa samhällets två huvudpoler – Arbete och Kapital -återfinns ”medelklassen”, ”marginalväljarna”, småföretagare, tekniker, småbönder, lärare, tjänstemän. De som med sin statusjakt, sin konformism och sitt arbetarförakt är de 26 familjernas sociala bas. Ur dessa hämtas merparten av borgarpartiernas väljare och medlemmar.

Det svenska partisystemet har hållit sig stabilt under nära femtio år. Sedan mitten av trettiotalet är det samma politiska partier som agerat på den politiska scenen. Med ett avgörande undantag: Socialistiska partiet – den svenska arbetarradikalismens parti -som gick under på slutet av trettiotalet.

Det svenska partisystemet är en konstellation som överlevt en väldig social omvandling och omstrukturering av klasserna i Sverige

Den sociala omvandlingen

De viktigaste aspekterna på denna omvandling mellan 1930 och 1975 kan sammanfattas till följande:

Böndernas antal har gått ner från 390000 1930 till 95000 1975. (De sista sex åren har ytterligare tiotusen bönder slagits ut).

Mellanskikten har ökat från 8 % av befolkningen till 1/4, vilket i siffror innebär från 310 000 till ca 1 395 000.(3)
Kvinnornas andel på arbetsmarknaden har ökat kraftigt. Av samtliga kvinnor arbetade 33 % 1930 och 61 % 1979.

De offentligt anställda har ökat från 11 % till 36 % av den förvärvsarbetande befolkningen.

Industriarbetarnas andel av befolkningen ökade långsamt fram till 1965. De sista femton åren har den minskat från 1/3 av befolkningen till 1/4. Samtidigt har själva industriarbetarklassens kärna omvandlats genom att andelen invandrare framförallt inom storindustrin ökat från nästan ingenting till att i vissa industrier omfatta majoriteten av arbetarna. Svenskt kapital tillverkar alltmer sina produkter utomlands eller med hjälp av utländska arbetare i Sverige.(4)

Arbetarpartiernas sociala bas

Trots denna utveckling har den sociala basen för arbetarpartierna ökat. Enligt Göran Therborn omfattar arbetarklassen i vid bemärkelse nästan två miljoner och utgör en majoritet av den förvärvsarbetande befolkningen. I den andra samhällspolen har borgarklassen nästan halverats genom monopoliseringen och omfattar enligt Therborn endast 0,6 % av befolkningen. (Att exakt på promillen bestämma borgarklassens numerär är naturligtvis omöjligt. Skall en kirurg som äger aktier för en halv miljon räknas dit eller inte? Gränserna kommer att flyta beroende på vilka beräkningsgrunder man utgår från. Men siffran stannar kring en halv procent av befolkningen.) De egentliga mellanskikten (borträknat de som har en underordnad löntagarposition som t ex telefonister och bankkassörer som tillhör arbetarklassen i vid bemärkelse) uppgår till ca en miljon. Och det är inte självklart att lärare, tekniker, sjuksystrar och liknande yrkesgrupper för all framtid skall stödja borgerligheten. Småborgarna förutom bönder (fiskare, hantverkare, småföretagare osv) är bara omkring 150 – 200 000, varav nästan hälften har inkomster och levnadsförhållanden som är likartade arbetarklassen.

Det finns alltså en bred social bas för en socialistisk politik. Under alla omständigheter borde de två partierna som landets arbetare upplevt som sina stärkt sin ställning bland väljarna. Istället har vi sett en stärkt ställning för de borgerliga partierna och en långsam urgröpning av de s k arbetarpartiernas röststöd. Vid andrakammarvalet 1936 fick de tre arbetarpartierna 53,6 % av rösterna (1940 58 %) och de tre borgerliga partierna 44,8 %, övriga fick l ,6 %. Femtio år senare var siffrorna 47,5 % respektive 50,8 %, och 1,7 %.(5) Vad har hänt med de politiska partierna de sista femtio åren och vad kommer att ske med dem?

Monopol och expansion

Den grundläggande orsaken till denna förvånansvärda stabilitet är den svenska kapitalismens starka ställning på världsmarknaden fram till den begynnande krisen i slutet på sextiotalet.

Under andra hälften av trettiotalet åkte man snålskjuts på den tyska upprustningen. Samtidigt fanns det ett outnyttjat utrymme för keynesiansk budgetpolitik. Genom begränsade sociala reformer åstadkom man samtidigt en viss expansion på hemmamarknaden.

Under kriget parasiterade svenskt kapital på båda sidor och stod efter krigsslutet väl rustat för att tränga in på marknader som de två främsta imperialistmakterna i Europa lämnat efter sig. Tyskland var i ruiner och England försvagat.

Under hela den långa efterkrigsboomen som varade i nästan tjugo år, kunde svensk kapitalism utnyttja sin starka ställning inom en rad av världsekonomins nyckelsektorer som expanderade starkt under denna tid. Varv, stålverk, verkstadsindustri och råvaror som skog och malm, var ryggraden i denna expansion. Landets litenhet kompenserades genom en extrem monopolisering (den högsta i något kapitalistiskt land) inom ekonomins nyckelsektorer. En enda familj (Wallenberg) kontrollerade stora delar av industri och bankväsen.

Ett avgörande element i denna utveckling var att socialdemokratin fick total kontroll över fackföreningsrörelsen. I början av 1900-talet ledde de svenska arbetarna den internationella strejkkampen. Inte inom annat parti inom Andra Internationalen (med undantag för Ryssland och Bulgarien) hade vänstern en sådan stark ställning som inom den svenska socialdemokratin. Vid partisprängningen 1917 hade vänstern troligen majoritet inom partiet men blev utmanövrerade av partibyråkratin. Och till vänster om partiet fanns en stark syndikalistisk rörelse med ett starkt inslag av anarkister (Ungsocialister).

Det tog borgerligheten och arbetarbyråkratin nästan fem decennier att knäcka den svenska arbetarrörelsens stridbarhet. Utan Kominterns stalinisering och därav följande splittring och demoralisering av arbetarrörelsens vänster och den följande isoleringen hade det troligen inte varit möjligt.

Om den ekonomiska expansionen förklarar systemets grundläggande stabilitet så förklarar den inte varför de olika partierna rent röstmässigt, i stort bibehållit sina inbördes styrkeförhållanden. Detta trots den enorma sociala omvandling som skett under efterkrigstiden: landsbygdens avfolkning, utflyttningen från Norrland, framväxten av storstädernas sovstäder, småborgerlighetens förskrumpning och mellanskiktens ansvällning.

Låt oss titta lite närmare på de olika politiska partierna och på partisystemet i sin helhet.

De borgerliga partierna

Parti och klass är inte identiska. Framför allt gäller detta borgerlighetens partier. Deras egen numerär är alltför liten för att de skall kunna regera direkt och oförmedlat. Borgerligheten är inte en enda homogen massa. Storjordbrukare, bankirer, storföretagens chefer kan ha kortsiktiga intressen som strider mot varandra. Där finnes historiskt betingade skillnader av religiös, regional eller politiskt ursprung. Där kan finnas skillnader mellan de som har sina rötter i exportindustrin och de som tillverkar för hemmamarknaden. Skillnaderna mellan de tre borgerliga partierna kan spåras till deras skilda historiska ursprung och skiftande väljarbas. Under dessa femtio år har ställningen som ledande borgerligt parti skiftat, men balansen mellan dem har aldrig ändrats på något avgörande sätt. Inget parti har varit större än de två övriga ihop.

Centerpartiet

Detta är det mest utpräglade klasspartiet bland de borgerliga partierna. Samtidigt som det har den mest folkliga profilen. Partiet i sin nuvarande form bildades 1921 genom en sammanslagning av Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund. Centern har sin organisatoriska och klassmässiga bas i lantbrukarnas olika intresseorganisationer och Bondekooperationen. 1970 var fortfarande nästan 3/4 av dess medlemmar jordbrukare. I de lokala styrelserna var hela 86 % jordbrukare eller fiskare. Högre upp i partiapparaten tillkommer som i samtliga partier tjänstemän i olika ställning (22 % mot böndernas 58 % i de regionala styrelserna).(6) Tjänstemannatillskottet kan väl förklaras dels genom centerns inbrytningar i städerna, dels genom tjänstemännen i jordbrukskooperationen och dess olika bolag. Enligt en undersökning från 1979 års val röstade 82 % av lantbrukarna som alltid varit lantbrukare på Centern. De övriga 18% röstade på moderaterna enligt denna undersökning. Bland arbetare vars fäder varit jordbrukare hade Centern 28 % av rösterna. Bland arbetarna på landsbygden hade Centern vid valet 1979 27 % av rösterna.(7)

Centerns klassmässiga kärna är alltså den lantliga borgerligheten och småborgerligheten. Men på grund av dessa gruppers litenhet svarar de bara för en femtedel av Centerns röster. Partiets stora väljarbas är arbetare och lägre tjänstemän. Dessa svarar för över hälften av rösterna på Centern. De är arbetare och tjänstemän som ursprungligen kommit från jordbruket eller småborgerskapet; de är arbetare som jobbar i mindre företag; de är arbetare som är bosatta på landsbygden.

Denna nya väljarbas har medfört att Centern överlevt och stärkt sin ställning i svensk politik trots att dess kärntrupp har reducerats drastiskt de senaste femtio åren. Denna folkliga bas förklarar också Centerns populistiska, folkliga image. Dess egenskap av lantbrukarnas eget intresseparti förklarar också den envishet med vilken den borgerliga regeringen drivit igenom förslag som ensidigt gynnat jord- och skogsägare. Dess politik i regeringsställning har för övrigt kännetecknats av samma stöd till storföretagen som utmärker varje regering som inte bryter med kapitalismen. Dess ”decentraliseringsideologi” har ju sina naturliga rötter i medlemskårens spontana misstro mot stordrift, fackföreningsrörelse och storstäder i allmänhet. Man har på ett skickligt sätt fångat upp det missnöje och den främlingsskap de känner som drabbats av den enorma kapital- och företagskoncentrationen som skett under efterkrigstiden. Rekordårens baksmälla har Centern lovat bota genom att satsa på småföretag, decentralisering och familj. Men aldrig har så många småföretag gått omkull som under Centerns regeringsinnehav, aldrig har centraliseringen och maktkoncentrationen inom ekonomin gått fortare, aldrig har så många familjer upplösts.

Grunden för denna utveckling är naturligtvis inte den ena eller andra regeringspolitiken. Så länge regeringen håller sig inom marknadsekonomins och konkurrensens ramar, så länge tvingas den också hålla de stora bolagen under armarna. Konkurrens och kapitalkoncentration gör samhällsliv och produktion alltmer centraliserat. Varje regering som försöker gå emot de stora bolagen kommer att ”straffa” sig själv ur regeringsställning. Varje djupare ingrepp i dessa bolags rörelsefrihet, varje allvarligt försök att gradvis överföra makten över företagen i fackbyråkratins, statens eller arbetarnas händer skulle omedelbart följas av motåtgärder. Kapitalflykt, investeringsstrejk, massavskedanden skulle bli resultatet.

Under perioder av boom, av stigande produktion, vinster och produktivitet är det möjligt att samtidigt understödja storföretagen och tillåta en långsamt stigande konsumtion av varor från arbetarbefolkningens sida. Under kristider är inte detta möjligt. Regeringen måste välja mellan att attackera löntagarkollektivets konsumtion och sociala förmåner eller expropriera storkapitalet; i ett slag frånta det makten över investeringar och anställningar. Borgerliga regeringar väljer alltid det förra alternativet. Inte på en gång, inte utan vacklan och tvekan. De politiska partierna är inte på något” enkelt sätt monopolkapitalets förlängda arm. Politiken har en egen dimension. Den politik som vore den bästa för kapitalet är inte alltid den som är möjlig att genomföra direkt. I en parlamentarisk demokrati måste den förda politiken på något sätt motiveras inför massorna. Politikerna har ett egenintresse av att bli återvalda.

En attack mot arbetarnas levnadsstandard kan därför aldrig ske fullt ut, öppet och i ett slag i en parlamentarisk demokrati. Den allmänna opinionen måste förberedas. Ett ”krismedvetande” måste frammanas. Attackerna sker trappstegsvis: en procent här på pensionerna, 10 % där på sjukförsäkringen, en serie dåliga avtal som inte ger full kostnadstäckning för inflationen utan smygande gröper ur reallönen, ”skattereformer” som ensidigt gynnar de redan besuttna.

Över tiden kan man den vägen genomföra betydande omfördelningar mellan arbete och kapital – under förutsättning att fackföreningsbyråkratin tar sitt ”ansvar”; håller igen på lönekrav och slår ner på alltför långa och olämpliga strejker. På den vägen kan man också slita ut en rad regeringsalternativ: borgerlig majoritetsregering, socialdemokratisk regering, samlingsregering i olika kombinationer osv.

För storkapitalet är det ingen katastrof om en serie borgerliga politiker och partier förbrukas. Efter Fälldin kommer Palme och efter Palme så kan Adelsohn fä en chans. Och skulle misstron och föraktet mot de svindlande och misslyckade yrkespolitikerna gå så långt att ingen kombination av dem kan vinna befolkningens stöd i val så kan man ju försöka med nya, fräscha kort. När inte det hjälper avskaffas valen helt och hållet.

Storkapitalet kan leva mer eller mindre väl med en förvånansvärt skiftande uppsättning av politiker: allt från rena gangsters till troskyldiga idealister, från fascister till vänsterreformister. Vad storkapitalet inte kan leva med är en stridbar och kämpande arbetarklass och partier som ger uttryck för denna kampvilja. Det visar historien under det tjugonde århundradet alltför väl. Med en sådan arbetarklass och sådana partier rycks nämligen grunden för en effektiv utsugning undan. Och utan utsugning, utan arbetare som accepterar löneslaveriet (mer eller mindre motvilligt) är ingen kapitalism möjlig. Med en sådan arbetarklass och sådana partier går botten ur vårt på löneslaveri, konkurrens och marknadskrafternas fria spel vilande samhälle.

Folkpartiet

Det svagaste av de borgerliga partierna är Folkpartiet. Även detta parti har sitt ursprung i organisationssverige. Det fick sin nuvarande form 1934 genom återföreningen av det Frisinnade folkpartiet (med bas bland nykterhetsrörelser och frireligiösa) och Liberala riksdagspartiet (med rötter i delar av storkapitalet). Idag återstår inte mycket av denna nykterhetsbas. De frireligiösa har skapat ett eget parti KDS. Partiet har idag sitt främsta stöd bland olika tjänstemannagrupper. Men inte i någon yrkesgrupp är det största parti.(8)

Det är de flytande mellanskiktens parti per preference. Dess praktiska politik är i många stycken identisk med den socialdemokratiska. Men istället för toppfunktionärer inom LO är det delar av storkapitalet (Gyllenhammar det mest välkända exemplet) som figurerar på dess kongresser och offentliga jippon. Det kanske kan lyckas få röster av tekniker och ekonomer i karriären eller av universitetslektorer och studierektorer som vill armbåga sig upp ett snäpp till, och som med gapande beundran ser på de snabba klippens män i Gyllenhammars och kompanis gestalt. Men bland de breda löntagargrupperna kan det bara väcka misstro.

Folkpartiet är idag det svagaste av de borgerliga partierna. Dess sociala bas är flytande, dess ideologiska och politiska profil uttunnad till förintelsens gräns och dess partiorganisation är mycket svag. Dess band med det organisationssverige (LO, SAF, LRF osv) som på ett mer oförmedlat sätt ger uttryck för samhällsklassernas intresse är svaga. SAF har större bruk för moderater och socialdemokrati än för Folkpartiet.

Det är inte troligt att Folkpartiet skulle överleva ytterligare en period i regeringsställning utan hjälp av en kraftig konjunkturuppgång. Det skulle hamna på fel sida av 4 % strecket. Detta till skillnad från sin regeringspartner Centern som genom sina fasta band med Bondekooperationen har en fast klassmässig och organisatorisk bas. I en allmän kris för de borgerliga partierna skulle Centern krympa ganska snabbt men så länge vi inte står inför en drastiskt förvärrad ekonomisk och social kris kommer det inte att förlora sin fasta kärna. Och denna fasta kärna kommer fortfarande förmå attrahera närstående grupper, även om arbetare och tjänstemän skulle söka sig ifrån partiet.

Moderata samlingspartiet

Moderaterna har alltid varit den svenska överhetens traditionella parti: det mest arbetarfientliga, det som erkände den allmänna rösträtten först inför hotet om revolution, det som aggressivt bekämpat varje social reform och förbättring av de arbetandes läge. Och på sitt sätt är naturligtvis moderaterna ett mer konsekvent och klassmässigt parti än något annat svenskt riksdagsparti.

Partiet fick sin nuvarande utformning 1935 genom sammanslagning av Första Kammarens nationella parti och den andra kammarens Lantmanna och borgarparti. (Före 1970 fanns det två kamrar i den svenska riksdagen, varav endast den andra valdes i direkta val.) Dessa hade som namnen antyder sina rötter framför allt i den lantliga överklassen och den högre statsbyråkratin. Fortfarande är det de förmögna jordbrukarnas parti. (Den översta femtedelen av jordbrukarna röstar på Moderata samlingspartiet. Det räcker som en tumregel att se på mangårdsbyggnaden för att avgöra om en lantbrukare röstar på moderaterna eller Centern.) Det är de högre tjänstemännens och storföretagarnas parti.

I 1976 års val röstade 2/5 av dessa grupper på moderaterna. Socialdemokrater, Folkpartister och Centern fick dela lika på de resterande tre femtedelar. Socialdemokraterna var till och med lite större än Folkpartiet och Centern bland dessa grupper, vilket i sig inte är så förvånande.(9)

De socialdemokratin närstående företagen (Konsum. Folksam, OK, RESO, HSB osv) har många direktörer i sina led. Den statliga byråkratin inom sjukkasse- och arbetsmarknadssektorn är också till stora delar av socialdemokratiskt ursprung (20 av 24 AMS-direktörer t ex är aktiva socialdemokrater), för att inte tala om alla politiskt utnämnda landshövdingar, general- och byrådirektörer.

Moderata samlingspartiet har av alla partier de bästa banden med SAF (kanske socialdemokraterna undantagna). Dess huvudorgan Svenska Dagbladet stöttas aktivt upp av SAF och storföretagen. Officerskåren är till sin överväldigande del moderat i sina partisympatier.

I takt med att den ekonomiska krisen hårdnat i Sverige har moderaterna alltmer bestämt takten och tonen i den politiska debatten, oavsett om de suttit i regeringen eller inte. Från dem kastas reaktionära förslag fram som med viss eftersläpning antas av de övriga borgerliga partierna – förslag som socialdemokratin idag förkastar, imorgon är tveksam till och i övermorgon är beredd att genomföra. Detta har ingenting med en förskjutning med några procent av väljarsympatierna för moderaterna att göra. Det är istället så att deras arbetarfientliga förslag blir alltmer ”realistiska”, utifrån marknadens och storbolagens behov, i takt med att krisen skärps. En ”lösning” på krisen ”kräver” en kraftig sänkning av arbetarnas reallön, en höjning av utsugningskvoten inom industrin och framdrivandet av en massarbetslöshet genom attacker på den s k offentliga sektorn – om man anser att krisen enbart kan lösas inom kapitalismens ramar. Och det anser både de borgerliga partierna och SAP. VPK, Miljöpartiet, KDS och SKP ger i sin politik uttryck för samma grundinställning. Sedan är det en öppen fråga vilken ”lösning” det är frågan om. En kraftig sänkning av reallönerna skulle ju drastiskt minska den inhemska marknaden och riskera att dra åt krisspiralen ett varv till.

Så länge det inte finns ett socialistiskt alternativ på den politiska scenen kommer moderaterna fortsätta att vara pådrivande i den svenska politiken. De övriga partierna kommer att befinna sig i en defensiv position så länge man inte mot bibehållen kapitalism sätter en planerad ekonomi under de arbetandes kontroll som politiskt alternativ. Men moderaternas klassmässiga kärna är alltför liten till antalet för att moderaterna skall vara säkra på att behålla ett röststöd på över 10 % under hela åttiotalet – oavsett om dess politik stöds av den samlade borgerligheten.

Kris för de borgerliga partierna?

Hela det politiska systemet står inför en djup kris och ett sannolikt sönderfall om den nuvarande nedgången i världsekonomin fortsätter och fördjupas under åttiotalet. Men även om politiken bestäms av ekonomin i sista hand, sker det aldrig direkt och oförmedlat. Gamla politiska institutioner och partier har alltid en viss anpassningsförmåga till nya sociala, ekonomiska och politiska realiteter. Det är alltid en viss tidsförskjutning innan den nya ekonomiska kvantiteten slår om till en ny politisk kvalitet. Det tar tid innan medvetandet om att arbetslösheten inte är tillfällig; att åtstramningen ersatt den ständiga expansionen, trängt in i massorna. Och de överger inte sina gamla politiska partier förrän dessa i handling visat sin oförmåga att lösa den ekonomiska krisen, att få bukt med arbetslösheten och den sönderfallande ekonomin.

För att lösa krisen krävs att den politiska kraft, SAP, som idag klavbinder arbetarnas initiativkraft och kampvilja förlorar sitt grepp över arbetarklassen och efterträds av ett nytt revolutionärt arbetarparti – ett parti som inte baserar sig på parlamentariska kombinationer utan på en arbetarklass i kamp. Men stegen dit är många och mödosamma. Framför allt gäller det att inte glömma bort att det inte är socialdemokratin som kommer att bli det första offret när vårt nuvarande partisystem sparkas iväg till historiens sophög.

Vid en plötslig och katastrofal försämring av den ekonomiska situationen kan några stora företagskonkurser, kraftigt ökad inflation, arbetslöshetssiffror som börjar krypa upp mot en fjärdedel eller en tredjedel av den aktiva befolkningen, drastiskt försämrad lönsamhet för småföretag och jordbruk, en serie politiska skandaler, eller en kombination och ansamling av sådana och liknande faktorer bli den utlösande faktorn för systemets kris. Och då är det de borgerliga partierna som i första hand identifieras med det nuvarande systemet och som snabbast förlorar sitt stöd, oavsett om de sitter i regeringsställning eller inte.

Den tyska Weimarrepublikens undergång i början av trettiotalet är ett intressant och tragiskt exempel. Under loppet av några år förlorade de borgerliga partierna nästan hela sin bas till nazisterna. Arbetarpartierna förlorade bara några procent under den enorma nazistiska anstormningen. Detta trots en rent kriminell politik både från socialdemokraterna och kommunisterna. (Kommunisterna ägnade sig mest åt att bekämpa socialdemokratin och organisera valkampanjer i stället för att organisera en arbetarmilis och kämpa för en enhetsfront mellan arbetarpartierna mot nazismen. Socialdemokraterna klumpade ihop kommunisterna med nazisterna och försökte istället liera sig med historiskt utdömda borgerliga partier mot nazismen.)

1928 hade de två arbetarpartierna 40,4 % av rösterna, nazisterna 2,6 %. 1932 fick de två arbetarpartierna 37,3 % av rösterna, nazisterna 33,1 %.10 Det var de borgerliga partierna som måste gå under för att nazisterna skulle kunna samla de styrkor som krävdes för att krossa den arbetarrörelse som kapitalet inte längre hade råd med, ens i sin socialdemokratiska variant.

Arbetarklassens frånvaro

Vi befinner oss inte ännu ens i början av en sådan utveckling. Men den kan komma mycket snabbt. Under ytan har det skett djupgående förändringar i de politiska partiernas inre struktur och förhållande till de olika samhällsklasserna. Den viktigaste aspekten av denna utveckling, arbetarklassens frånvaro på den politiska scenen, kommer vi att behandla när vi tar upp socialdemokratin och övriga arbetarpartier. (Enligt partiforskningsgruppen är procentandelen regionala förtroendemän i partierna som är arbetare (m) 0 %, (c) 5 %, (f) 5 % och (s) 23 %. Den ”höga” siffran för (s) är en synvilla. Bakom den döljer sig i mycket fackpampar som inte utfört något produktivt arbete de sista tio åren. Andelen högre tjänstemän (35 %) talar den verkliga sanningen om vilka som bestämmer inom socialdemokratin.(11)

Alla opinionsundersökningar som gjorts visar att politikerföraktet ökar hela tiden. Förtroendet för politikerna blir allt lägre. Ett exempel – På frågan: ”De riksdagsmän vi väljer förlorar fort kontakten med vanligt folk?” svarar 67 % av de borgerliga väljarna ja och 75 % av de socialistiska väljarna instämmer. På frågan: ”De som sitter i riksdagen och beslutar tar inte mycket hänsyn till vad vanligt folk tycker och tänker?” instämde 68 % av de socialistiska väljarna (dvs SAP/VPK-röstande).(12)

Det är inte procentsiffrorna i sig som är intressanta. När det gäller opinionssiffror stämmer nog det gamla ordstävet ”som man ropar i skogen får man svar”. Det är förändringarna över tiden som säger något verkligt. Och där är trenden entydig.

Professorerna i statsvetenskap skaffar sig sömnlösa nätter på att grunna över vad i all världen detta kan bero på. Vi för vår del har en enkel förklaring. Yrkespolitikerna har inte kontakt med vanligt folk, och de struntar blankt i vad vanligt folk tycker och tänker så länge deras åsikter inte påverkar deras poster och löner. Klyftan mellan den borgerliga demokratins myter och den krassa kapitalistiska verkligheten börjar bli så stor att vanligt folk börjar få upp ögonen för den.

Politiken centraliseras

Andelen kommuner har minskat mycket kraftigt under efterkrigstiden: från ca 2 500 till 279 (1980).13 Det har medfört en drastiskt minskning av antalet människor med kommunala förtroendeuppdrag. Och inom de nya kommunerna har den politiska makten koncentrerats till heltidsanställda kommun- och landstingsråd, vars lönesättning utgår från vad den högst betalade tjänstemannen inom kommunen har i lön.

1980 gick taket inom landstingen för den direkta politikerlönen vid 226 332 kr.(14) Därtill kommer olika slags traktamenten och sammanträdesarvoden och, naturligtvis, feta politikerpensioner ifall man skulle råka bli utslagen i något val. Idag finns det nästan tusen anställda politiker inom kommunerna och landstingen. (Inberäknat alla som hade minst en halvtidslön direkt från kommunen var siffran 912 st, 1980. Därtill kommer ju riksdagsmännen (350 st) med sina feta löner och trevliga små pensioner.)(15)

Av de omkring 30 000 som sitter i olika kommunala nämnder och fullmäktige ägnar 84 % maximalt 24/tim i månaden åt kommunalfullmäktige.(16) Dvs att det i praktiken är de 900 yrkespolitikerna som sköter kommunalpolitiken. Det finns enligt den Kommunaldemokratiska kommitténs siffror ingen levande kommunal demokrati längre i landet. Det är den enda rimliga tolkningen av deras material.

Banden mellan väljare och valda har alltså blivit svagare genom att de valda minskat i antal, och klyftan mellan väljare och valda har blivit större. Det har vuxit fram en särskild kast av yrkespolitiker med lojaliteter mot den egna yrkeskåren, inte främst mot de som en gång valt dem. Det dröjer väl inte länge innan de bildar sin egen intresseorganisation för att mer effektivt och samlat kunna göra sina personliga intressen gällande – även om det kommer att skära i hjärtat på en fackföreningsfientlig moderat att gå med i ”facket”. Men varför skall bara några landstingsråd få över 200 000 i lön. Varför inte alla? Och varför skall man kunna röstas bort? Även om jag får pension så missar jag ju massvis med arvoden och traktamenten. Nej, de kommer nog att bilda sitt fack bara de får hållas.

De tre borgerliga partierna har officiellt 150 000 (m), 56 000 (Q och 140 000 (c) medlemmar (1978).(17) Men endast var tionde är beredd att arbeta aktivt för partiet inför t ex val. Antalet politiska förtroendeposter är enligt Kommunaldemokratiska kommittén som följer:

Riksdagen

350
Kommuner
fullmäktige

13 369
nämnder

31 325
lokala organ

1 159
Landsting
landstinget

1 705
nämnder

l 789
lokala organ

1 157 (18)

Eftersom de flesta i fullmäktige också sitter i en eller några nämnder torde antalet förtroendevalda politiker ligga på totalt omkring 30 000 i hela landet. Det motsvarar ungefär antalet aktiva partimedlemmar i de borgerliga partierna (åtminstone inför val var tredje år).

Socialdemokratin torde kunna mobilisera fler, framför allt genom sin kontroll över facket. Men det är ingen stor skillnad. Enligt den gängse socialgruppsindelningen så svarar Grupp l för 1/4, Grupp 2 för 1/2, och Grupp 3 för 1/4 av de förtroendevalda politikerna.(19) Det är inte liktydigt med termerna överklass, medelklass och arbetarklass men det pekar ändå på att arbetarklassen är extremt underrepresenterad. Och tittar man närmare på t ex socialdemokraternas listor så visar det sig ofta att bakom titeln arbetare döljer sig en heltidsanställd fackföreningsfunktionär.

Det är en grupp på några promille av befolkningen som sysslar med politik i någon form. Bland dessa dominerar anställda i olika politiska och fackliga organisationer och högre tjänstemän i offentlig tjänst. Partierna har förlorat eller håller i snabb takt på att förlora sina levande, organiska band med de klasser de representerar. Klyftan mellan väljare och valda blir på detta sätt störst inom arbetarpartiet SAP och VPK. För de borgerliga partierna är det ingen katastrof. De håller banden levande med den överklass de representerar; genom att delar av den högre tjänstemanna- och företagarkåren direkt ingår i dess aktiva medlemsbas.

Men för de borgerliga partiernas folkliga förankring utgör detta förhållande ett hot.

Partistöd och TV-monopol

Den bristande medlemsaktiviteten och frånvaron av folklig förankring kompenseras främst genom två förhållanden. För det första att partierna i allt ökad utsträckning får sin verksamhet betald av skattemedel. Och det är inga små summor med tanke på det fåtalet aktiva medlemmar i de olika partierna. De är uppdelade som följer: Partistöd inom landstingen ca 53 miljoner (1981), inom kommunerna ca 102 miljoner (l 980); utbildningsbidrag inom kommunerna 10 miljoner (1980); statligt stöd 70 miljoner (1980); summa direkt partistöd ca 235 miljoner kronor.(20) Därtill kommer presstödet som håller uppe för partierna nödvändiga tidningar. Summan börjar nu närma sig 1 000 miljoner. Därav går några promille till utomparlamentariska partiers tidningar. Arbetet och Svenska Dagbladet som är huvudorgan för socialdemokraternas respektive moderaternas parti får över 30 miljoner vardera.

Antalet yrkespolitiker som får sin lön betald direkt av staten (riksdagsmännen, kommunalråden m fl) ligger på omkring 1250 om man räknar med alla som har mer en halva sin lön för politiska uppdrag från staten. Lönekostnaderna (pensioner, direkt lön, traktamenten, resebidrag osv) ligger gissningsvis på minst 200 000/politiker. Det gör en sammanlagd kostnad tor staten på över en kvarts miljard kronor för politikerlöner. Till detta kommer de statliga bidrag som via studieförbunden slussas in i de politiska partierna, förutom diverse AMS-bidrag, bidrag för ungdomsverksamhet, osv.

Storföretagen stöttar på olika sätt upp de borgerliga partierna via olika bokförlag och reklamfirmor. De direkta bidraget (i kontant form) från storfinansen har de borgerliga partierna officiellt slutat ta emot. Men de har aldrig överstigit tio miljoner per valkampanj for de tre partierna (sammantagna.)(21) De direkta bidragen från medlemmar och väljare till partierna är i dessa sammanhang en droppe i havet.

Utan det statliga stödet skulle de nuvarande partierna inte mäkta med att upprätthålla en bråkdel av den verksamhet de har idag. Det gäller såväl de borgerliga partierna som SAP/VPK. Även om SAP har en säker finansieringskälla från fackföreningsrörelsen, brukar bidragen inte överstiga en tia per LO-medlem och år.(22) LO-medlemmarnas bidrag till SAP går nästan huvudsakligen via skattsedeln, vare sig de vill eller inte.

Den andra faktorn som håller uppe ett partisystem som uttömt stora delar av sin levande kraft är den statskontrollerade radion/Tv:n. I avsaknad av en politisk kultur – möten, debatter på basplanet, i bostadsplanet, i bostadskvarter och stadsdelar – är det Tv:n som formar de stora löntagarskiktens uppfattning av vilka politiska alternativ som finns, av vad som räknas som politik och vad som är politikens gränser. Till Tv:n äger inga nya partier tillträde; deras möten, demonstrationer, kampanjer och uttalanden tigs ihjäl om de inte är riksdagspartier. Under valet 1976 nämndes inte SKP:s, KAF:s eller KPMLr:s valmöten och politiska budskap trots att deras möten besöktes av uppemot tusen personer vardera. När däremot Ola Ullsten talar inför tre pensionärer och en hund på Sergels torg är TV där för att delge tittarna vad han har att säga. Endast de ”etablerade” partierna tillåts bre ut sig i debatter och informationsprogram. Ibland kan ett parti som Socialistiska Partiet i nåder få en kvart eller tjugo minuter för att förklara sina ståndpunkter, under en hel treårsperiod. Men förra valet var även det för mycket. Censuren går så långt att det t ex gått ut direktiv att inte nämna vänsterns demonstrationer vid nyhetstäckningen första maj.

Denna likriktning är naturligtvis en effektiv spärr för att hindra att nya, radikala alternativ tränger in i tittarnas medvetande. Jämför detta med läget för den revolutionära arbetarrörelsen i början av 1900-talet. Då var dagstidningarna det dominerande opinionsbildande mediet. Då kunde varje arbetarparti som nått en viss storlek ha en egen tidning för att föra fram sina åsikter. Idag är Tv:n det viktigaste mediet. Om ett parti som det Socialistiska skulle vara fräckt nog att sätta upp sin egen TV-station (om det till äventyrs skulle få fram pengarna) skulle de ansvariga arresteras och dömas till dryga böter och i sista hand till fängelse. Den verkliga åsiktsfriheten har alltså blivit effektivt beskuren sedan Tv:n gjorde sitt genombrott.

Begynnande instabilitet

Dessa faktorer – det ökande politikerföraktet, partiernas sviktande medlemsbas, dess beroende av understöd från staten, centraliseringen av politiken till allt tunnare skikt av människor – gör hela det politiska systemet instabilt. Det kommer inte att tåla de påfrestningar som en fördjupad ekonomisk kris kommer att ställa på det.

Symtomen börjar redan visa sig. De borgerliga partierna gnags i sina ytterkanter. Kärnan är redan rutten. Det ökande tvivlet på de ”egna” politikerna kommer inte till uttryck genom röstskolk. Tvärtom har röstdeltagandet nått rekordnivå under sjuttiotalet och tycks ha stabiliserats på en nivå på omkring 90 %. Orsakerna till detta är dels att Tv:n och dess debatter tränger in i alla hem på ett sätt som pressen aldrig kunnat göra. Dels har utbildnings- och organisationsnivån stigit under hela sjuttiotalet. Både TCO och LO har expanderat. Framför allt LO har inom många områden lyckats uppnå en nästan hundraprocentig facklig organisationsgrad. Det gör att nästan 100 % av den röstberättigade delen av befolkningen blir medveten om att det skall ske ett riksdagsval.

I själva valen har misstroendet mot politikerna främst kommit till uttryck genom röstning på nya borgerliga partier och genom ökad tendens till blankröstning. Antalet blankröster steg från 1/3 % 1976 till 1/2 % 1979. De borgerliga ”flumpartiernas” röstandel steg från 0,1 % till 0,4 %.” Det finns alltså redan idag en liten rännil av framförallt borgerliga väljare som inte kan förmå sig stödja något av de etablerade borgerliga partierna men ändå vill ha ett ”borgerligt” alternativ. Samtidigt har två nya politiska partier lyckats etablera sig i riksskala. De kan tillsammans räkna med flera hundratusen röster i årets val.

Både KDS och Miljöpartiet är borgerliga partier vars väljarstöd uttrycker ett misstroende mot de etablerade borgerliga partierna från deras folkliga bas. Miljöpartiet uttrycker den misstro mot den kapitalistiska kapitalkoncentrationen som Centern en gång försökte ge uttryck för. Men de tre borgerliga partiernas hårda, direkta uppknytning till storkapitalet gör dem allt mer oförmögna att tillgodogöra sig det missnöje som deras egen politik skapar. Och en förborgerligad socialdemokrati med dess centraliseringsmani och byråkratisering är inget alternativ för dessa borgerliga grupper. Men ännu är det enbart frågan om symtom, om begynnande bristningar i partiernas ställning.

Under samhällets yta sker också en begynnande polarisering av klasskrafterna. Denna polarisering går inte idag att direkt utläsa ut några valresultat. För att denna polarisering skall komma upp till ytan krävs ett kraftfullt nytt vänsteralternativ. Idag kan främst denna polarisering utläsas genom en attitydförändring hos bredare löntagarskikt. Två frågor kan belysa detta.

Andelen socialdemokratiska väljare som föredrar VPK som andra parti har vuxit under hela sjuttiotalet. Från 12% 1968 till 33% 1979.(24) De som hade ett borgerligt parti som andrahandspreferens minskade i motsvarande grad. Allt fler av de socialdemokratiska väljarna vänder alltså blicken åt vänster. Samma utveckling kan ses på den borgerliga sidan.

Moderaterna har ökat från 18% till 35% som andrapreferens för Folkpartiväljare och från 12 % till 27 % för Centerväljare mellan 1968 och 1979. Enbart mellan 1976 och 1979 års val ökade antalet väljare som endera kunde tänka sig att rösta på VPK som andra alternativ eller verkligen röstade på VPK från ca 15 % till 20 %.(25) Samtidigt minskar antalet väljare som kan tänka sig olika typer av regeringar över blockgränserna.(26) Trots denna grundläggande attitydförändring hos en stor minoritet av väljarna så riskerar VPK att åka ur riksdagen i år. Det finns en latent polarisering mot flyglarna i svensk politik men det är en långsiktig trend som inte är tillräckligt kraftig ännu för att ge utslag i förhållandena mellan partierna.

II SOCIALDEMOKRATERNA

Socialdemokratiska Arbetarpartiet är ett borgerligt arbetarparti – borgerligt därför att både dess program och dess praktiska politik är borgerliga. För den tvivlande torde det räcka med att peka på att den svenska kapitalismen under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet frodades som aldrig förr. Kapital och ägande koncentrerades på allt färre händer. Det är ett arbetarparti därför att det har sina rötter i den organiserade arbetarrörelsen. Hela LO står under en total socialdemokratisk kontroll. Men det är inget arbetarparti på grund av att dess partiaktiviteter i första hand bärs upp av arbetare. Det gör den inte. SAP är till sitt funktionssätt idag ett ganska renodlat funktionärs- och tjänstemannaparti.

Socialdemokratins utveckling

Det går att urskilja fyra avgränsade perioder i socialdemokratins utveckling. Den första från grundandet 1889 fram till partisprängningen 1917 då arbetarvänstern avspjälkades. Det var en tid av organisationsuppbygge och en politisk kamp som framförallt var centrerad kring kampen för den allmänna rösträtten och åttatimmarsdagen. Då bars partiets verksamhet upp av en bred arbetaraktivitet. Dess program var socialistiskt och även om en reformistisk praktik dominerade så fanns det en mycket stark vänster inom partiet. Men under denna tid växte också den funktionärs- och politikerbyråkrati fram som skulle bli kärnan i den socialdemokratiska flygeln av den splittrade arbetarrörelsen. Tjugotalet var en övergångsperiod, då man i praktiken hade övergivit alla planer på att bryta med kapitalet, men då man fortfarande var osäker på vilken politik som skulle föras. I mycket accepterade man den borgerliga nationalekonomins bedömningar och värderingar. Dess storhetstid inföll under det långa fyrtioåriga regeringsinnehavet från trettiotalet fram till sjuttiotalets början.

En expanderande kapitalism skapade de ekonomiska förutsättningarna för att samtidigt tillgodose storkapitalets behov och genomföra sociala reformer. De som fick betala var de utslagna småbönderna och andra mellangrupper som direkt drabbades av den ökade monopoliseringen av ekonomin. Men även stora delar av arbetarklassen fick betala ett högt pris när den rycktes upp från invanda miljöer i brukssamhällen och småorter och skyfflades ut i storstädernas betonggetton. Det kännetecknande för de stora socialdemokratiska reformerna (arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkringen, pensionerna) var att de var omfördelningsreformer inom arbetar- och löntagarkollektivet. De inkräktade inte på kapitalets makt. Tvärtom kunde de enorma ATP-fonderna lånas ut till olika företag och därmed ytterligare stärka de senares ställning. Det var en omfördelning från friska till sjuka arbetare, från unga till gamla, från arbetande till arbetslösa. I och med att reformerna finansierades genom produktivitetshöjningar, ökad produktion – inte genom en sänkning av den friska arbetarens lön utan genom en minskning av löneförhöjningarna efter skatt – så uppstod illusionen att socialdemokraterna omfördelat pengar mellan arbete och kapital.

Genom upprustningen på trettiotalet och den långa boomen efter kriget minskade också arbetslösheten kraftigt. Under sextiotalets rekordår upp stod t.o.m. brist på arbetskraft. Därmed kunde socialdemokratin framstå som skapare av den fulla sysselsättningen när det enbart var världsmarknadens expansion och det svenska kapitalets utmärkta läge på denna som skapade suget efter arbetskraft att exploatera.

Under denna tid hade också storkapitalet ett mycket svalt förhållande till ”sina” partier. SAF och andra borgerliga intresseorganisationer gav de borgerliga partierna ett nästan enbart pliktskyldigast stöd. Genom olika typer av informella överläggningar (”Harpsundsandan”) och samarbetsorgan utvecklades samarbetet mellan storfinansen och SAP:s och LO:s ledningar.

Arbetarvänstern krossades under expansionsåren 1950-65. Fackföreningarna förvandlades av den socialdemokratiska byråkratin till ”slagfält mot kommunismen”. Högkonjunkturen och det kalla kriget förintade nästan en hel generations socialistiska medvetenhet.

”Vänsteralternativet” (även om det inte var mycket till vänster) VPK fick vid valen 1956, 1960 och 1964 O % av förstagångsväljarnas röster. (Underlaget för dessa undersökningar är ganska små men trenden är ändå glasklar.) Vid de fyra valtillfällena 1970 till 1979 fick VPK 11 %, 12 %, 9 % och 11 % av förstagångsväljarnas röster.(27) Omkring 1968 ägde ett kvalitativt omslag i det politiska klimatet rum som fortfarande inte ännu helt har brutits.

70-talets reformer

Under den första halvan av 70-talet genomförde socialdemokraterna en serie reformer inom arbetsrätten. (Även om någon lag formellt antagits efter det att socialdemokraterna lämnat regeringen, rör det sig om ett socialdemokratiskt reformpaket). De införde lagen om anställningstrygghet, MBL, förtroendemannalagen, lagen om styrelserepresentation, arbetsmiljölagen, studieledighetslagen, den nya semesterlagen.

Lagarna hade olikartade syften och ursprung. Dels stadfäste de lagens form, en praxis som vuxit fram på de stora företagen under 1950- och 60-talen och generaliserade den för hela arbetsmarknaden. Dels utgjorde de ett försök att rycka undan grunden för den våg av vilda strejker som kom under början av sjuttiotalet. LKAB-strejken 1969-70 var en traumatisk upplevelse för socialdemokratin. De 5 000 gruvarbetarnas strejk ryckte undan dimridåerna om de ”nöjda” arbetarna, om de oavbrutna förbättringarna på arbetsplatserna, och blottlade ett jäsande missnöje med arbetsvillkor och arbetsförhållanden hos stora arbetsgrupper.

Den efterföljande strejkvågen visade att en farlig klyfta höll på att utvecklas mellan de fackliga medlemmarna och de fackliga ledningarna.

”Reformvågen tillgodosåg också politiska behov hos socialdemokratin mer direkt. MBL (lagen om medbestämmande) utlovades som ”århundradets reform” som radikalt skulle ändra på maktförhållandena inom företagen. Lagen gav fackbyråkratin förhandlingsrätt om allting, beslutanderätten över ingenting. Genom att lagen om Arbetsdomstol införlivades med den nya medbestämmandelagen ställde sig nu socialdemokratin bakom hårdare repressalier mot strejkande arbetare. Denna lag införde av en borgerlig regering, 1928, och som SAP lovade att avskaffa, så fort de kommit i regeringsställning försämrades nu ytterligare. Det blev inte längre tillåtet för andra fackföreningar att stödja arbetare som strejkar vilt. Inte heller var det tillåtet att strejka vilt under avtalslöst tillstånd. Den nya MBL-lagen gav också klartecken för att sparka strejkande arbetare. Även lagen om anställningstrygghet ger klartecken för att sparka strejkande arbetare. I förarbetena till Förtroendemannalagen sägs rent ut att om en facklig förtroendeman uppmanar till ”olagliga” påtryckningsaktioner så är detta skäl nog till avsked. För den politiska kampen under 80-talet kommer dessa lagar att ha stor betydelse. Effekterna av lagarna kan sammanfattas i fyra punkter.

1. Förstärkt ställning för arbetarna

Totalt har de olika lagarna inneburit en förstärkning av den enskilde arbetarens ställning på arbetsplatsen (så länge han inte strejkar eller på annat sätt försöker agera självständigt och’ tillsammans med andra arbetare). Det finns mindre utrymme för godtycke och översitteri från företagets sida och större möjligheter att få ledigt för studier och liknande. Det finns vissa begränsade möjligheter att förbättra arbetsmiljö och arbetsorganisation.

Anställningstryggheten för den enskilde arbetaren har stärkts (så länge företaget inte går dåligt). Den femte semesterveckan är naturligtvis också en förbättring. Inga arbetargrupper upplever lagarna som något slag av omvälvning av deras position på arbetsmarknaden. Men uppenbart stärker lagarna de tendenser som undergräver de ”patriarkaliska” förhållandena på företagen. Den enskilde arbetaren står starkare mot företaget i konflikter med arbetsledning och liknande (under förutsättning att facket stödjer honom).

Reformerna har varit billiga men inte gratis. De har inneburit ett påslag på totalt 4-6% av företagens totala lönesumma. (Semesterlönen har gått upp från 9 till 12 % av lönesumman; lönerna till de fackliga förtroendemännen från 0 % på småföretagen utan någon facklig verksamhet till l % av lönesumman på storföretag som Volvo.)

I mycket har lagarna bara juridiskt bekräftat en praxis som redan fanns på storföretagen. Däremot slår lagarna mot småföretag. Att en viss procent är studielediga, på fackliga förtroendeuppdrag, sjuka eller föräldralediga är överkomliga besvär på ett företag med tiotusen anställda. Ett företag med l O anställda kan få svårigheter att organisera arbetet effektivt om olika typer av ledigheter hopar sig. Dessutom tvingas ägaren, som i små och mellanstora företag också är arbetsledare, motivera och förhandla om alla viktigare beslut om produktionen som han fattar. Och det är naturligtvis inte lätt för en som är van vid att bli åtlydd utan diskussion. Nu blir han åtlydd först efter diskussion och förhandling. Och det upplevs naturligtvis som ett enfaldigt slöseri med tid och förskräckligt byråkratiskt.

SAP:s samförstånd med storföretagen har retat upp de stora företagargrupperna. Även om storföretagen dominerar industrin så är de mellanstora och små företagarna de allt dominerande grupperna till sin numerär.

2. Byråkratin stärks

Den andra effekten har varit att fackföreningsbyråkratins ställning har stärkts, såväl gentemot företaget som gentemot arbetarna.

Innan förtroendemannalagen genomfördes ägnade sig ofta klubbordförandena och andra styrelsemedlemmar i de största verkstadsklubbarna på heltid åt facklig verksamhet – en verksamhet som enligt lokala överenskommelser betalades av företaget. Men det var inte många. Idag har lagen medfört att den fackliga byråkratin kunnat förstärkas (det finns cirka l 200 anställda funktionärer inom LO om byggnadsmättekniker räknas bort)(28) med flera tusen heltidsfunktionärer, som å ena sidan befinner sig direkt på de enskilda företagen, å den andra inte belastar förbundskassorna. Enbart på ett företag som Volvo i Göteborg går det uppemot 50 personer på heltid eller nästan heltid för facklig verksamhet inom Metalls område.

På storföretagen har man under senare delen av 70-talet kunnat bygga upp fungerande organisationer under klubbarna (som innan ofta svävade fritt i luften mycket högt ovanför medlemmarnas huvuden). Gruppstyrelser i verkstäderna, kontaktombud på förmansområdena har vuxit fram. Tiotusentals skyddsombud, kontaktombud och styrelsemedlemmar har kunnat dras in i den socialdemokratiska indoktrineringsapparaten. Studieledighetslagen och förtroendemannalagen har skapat möjligheter till betalda kurser och cirklar för att hårdare knyta upp de som nu väljs till de lägre fackliga posterna. Något ideellt engagemang krävs inte längre. Allt sker på betald arbetstid. Skyddsombudens antal och ställning har stärkts. MBL och arbetsmiljölagen har givit det lokala facket ökat manöverutrymme för att inom klassamarbetets ramar skrapa fram marginella förbättringar för medlemmarna.

3. Klassamarbete

För det tredje har klassamarbetet nått nya höjder eller rättare sagt sjunkit ner ett par nivåer. Olika typer av samarbetsorganisationer som informationskommittéer och styrelserepresentation finns nu långt ner i de enskilda verkstäderna. Förhandlings- och informationsträffarna mellan fackets och bolagets representanter har ökat lavinartat. Detta har blivit ett utmärkt medel, inte för arbetarnas inflytande över företaget, utan för företagets inflytande om inte över arbetarna så över deras representanter. Genom olika kommittéer, styrelsemöten och förhandlingar skolas fackets representanter in till att se sakerna ur bolagets synvinkel. Facket tvingas in i ett läge där allt ses utifrån vinstens och marknadens behov. Det enskilda företaget blir fackets enda referenspunkt för fackliga bedömningar. Klubbordföranden får till slut höra företagets synpunkter hundra gånger medan medlemmarnas åsikter kommer fram en gång eller inte alls. Det finns naturligtvis undantag i denna utveckling. Men detta är den spontana dynamiken.

4. Antifackliga lagar

Den fjärde, viktigaste och mest avgörande effekten på sikt är den förstärkning av den antifackliga lagstiftningen som MBL, Förtroendemannalagen och LAS (lagen om anställningstrygghet) inneburit. Enligt dessa lagar är en vild strejk om den varar under en längre tid ett giltigt skäl för uppsägning. Olika typer av fackliga påtryckningsaktioner som strejk, maskning eller andra kollektiva påtryckningsåtgärder vid förhandlingar medför att arbetarna kan släpas inför arbetsdomstol och dömas till böter och skadestånd. En facklig förtroendeman kan avskedas omedelbart om han uppmanar till vild strejk. Fackliga företrädare som fått information om t ex kommande nerläggningar och avsked kan beläggas med munkavle av företaget. Om facket på en fabrik stödjer en strejk på en annan fabrik kan facket bötfällas. Strejker är inte ens tillåtna under avtalslöst tillstånd (om inte LO-ledningen ger sitt tillstånd, och de lär den inte göra).

Antalet våldsmedel som kan sättas in mot arbetare som slåss för sina intressen utanför den fackliga byråkratins kontroll har kanske inte ökat men de har slagits fast i lagar som föreslagits och formulerats av fackföreningsbyråkratin. Det är ju framförallt LO som drivit på de olika nya lagarna på arbetsmarknaden.

Sekter av KPMLr:s typ bagatelliserar effekten av den här typen av lagstiftning. Sanningen är att den är ett svårt hinder för all facklig kamp. Den är ett fruktansvärt vapen, inte bara för företaget mot arbetarna, utan också för fackbyråkratin mot dess kritiker från vänster. Att betala några hundra i böter är en sak. Att få sparken i en lågkonjunktur utan chans att få ett nytt jobb när man har familj att försörja är en helt annan och betydligt allvarligare sak.

De antifackliga lagarna kommer att sättas ur spel, men inte förrän de strejkandes antal uppgår till hundratusenden och när varje stämning eller avskedanden besvaras med nya strejker. De femtusen strejkande gruvarbetarna på LKAB blev inte släpade inför någon arbetsdomstol, inte heller skogsarbetarna under sin stora och långa strejk -75. Detta fastän bägge var olagliga. De var för många och hade för starkt stöd inom arbetarklassen i stort. Verkligheten tar överhand över juridiken när styrkeförhållandena för arbetarna är gynnsamma, inte annars. Men vägen till ett sådant styrkeförhållande, då företagen inte kan eller vågar använda sig av klasslagstiftningen är lång och hård. Och ett av de svåraste hindren är just denna lagstiftning.

Idag är möjligheterna för företag och fackbyråkrati att slå sönder och splittra en strejk på ett företag stora. Det är nästan omöjligt för fackliga förtroendemän att använda sig av klasskampsmetoder för att driva igenom fackliga krav utan att riskera få sparken och/eller bli uteslutna ur facket. I dagens Sverige går de fackliga förtroendemännen och gömmer sig när det blir strejk – i bästa fall. Annars kan man se dem frenetiskt gå runt för att slå ner den. I andra länder går de fackliga förtroendemännen i spetsen för strejkerna. Det är därför de är valda av sina arbetskamrater. Tröskeln som en svensk arbetare måste passera innan han ser en strejk som den mest effektiva vägen att driva igenom sina fackliga krav är mycket högre.

Reallönesänkningarna och andra attacker på hans sociala rättigheter måste gå mycket längre än i jämförbara länder innan han öppet sätter sig till motvärn. Men genom det högre tryck som ackumuleras under tiden kommer den svenska arbetaren att bli desto våldsammare och snabbare gripa omkring sig och få efterföljd.

Genom den kombinerade verkan av de antifackliga lagarna och fackföreningsbyråkratins stärkta ställning hamnar de som står för socialism och klasskamp på arbetsplatserna i en svår och utsatt position. Klassamarbetet blir ju sin egen belöning. De som försöker kämpa bestraffas omedelbart på olika sätt. Det som nästan aldrig prövas kan heller inte så lätt få någon efterföljd. Men myntet har ju två sidor. En facklig opposition på klasskampsgrund har också möjligheter att utnyttja de lagar och förhandlingsformer som socialdemokratin utnyttjar och dessutom gå lite längre, tänja lite på klasslagstiftningen, alltid understucket vifta med hotet om aktioner inför lägre chefer och underhuggare. Och det finns andra påtryckningsåtgärder än direkt strejk som företaget inte så lätt kan komma åt. Så bilden är inte entydigt mörk.

Socialdemokratins fjärde period

Socialdemokratins fjärde utvecklingsperiod inleddes med regeringsskiftet 1976. Fram till dess hade inte heller Sverige drabbats av den internationella nergången i världsekonomin särskilt hårt. Tvärtom såg ju landets arbetare sin standard kraftigt förbättras under sossarnas sista år vid makten. Vad som är det mest frapperande är kraftlösheten och perspektivlösheten i socialdemokratins oppositionspolitik. Socialdemokraterna har under de sista sex åren inte kunnat samla sig till att utveckla ett seriöst alternativ till den borgerliga regeringspolitiken. För de sex brant stigande kurvorna som de brukar ta fram för att visa den borgerliga regeringens oduglighet har de själva inga botemedel. Det botemedlet som den hårda delen av borgerligheten förespråkar, stora lönesänkningar, social nedrustning, ökad arbetslöshet, kan de med hänsyn till sin väljarbas idag inte förespråka öppet. Därför har de mest blivit frågan om homeopatimedicinering från SAP:s sida.

Budgetunderskottet har man inte på något sätt visat hur man skall kunna reducera. Det rör sig på sin höjd om en förstärkning på några miljarder när underskottet är uppe i 70 miljarder. Tvärtom har man ju spätt på underskottet genom att gå med på en skattereform som kommer att ge höginkomsttagarna nära 9 miljarder.(29) Underskottsbidragen som är uppe i 28 miljarder och ständigt ökar till höginkomsttagarnas fromma, vill man ha kvar osv.

Underskottet i handelsbalansen kan man inte heller anvisa någon annan väg att lösa än genom framviskade paroller om att köpa svenskt. Deras förslag om importrestriktioner inom vissa branscher skulle öka underskottet eftersom det skulle leda till repressalier från andra länder mot svensk export.

Nergången i industriinvesteringar tänker man försöka avhjälpa med löntagarfonder, en liten statlig satsning på investeringar inom byggnads-, transport- och energisektorerna.

Räknar man ihop vad de föreslår skulle det ändå bara hjälpa marginellt och tillfälligt. De grundläggande orsakerna – den vikande efterfrågan på världsmarknaden, den för kapitalet allt låga lönsamheten och den svenska industrins allmänt försämrade konkurrensläge i vissa av ekonomins nyckelsektorer kan man inte anvisa någon väg ur annat än allmänna fraser om behovet att öka vinsterna.

Det enda seriösa alternativet för att få igång industriinvesteringarna är i dagens läge förstatliganden av alla storföretag och banker under fackets kontroll och upprättandet av en ekonomisk plan för hela landet. Då slapp landets arbetare se miljarder av deras skattepengar bortkastade till fåfänga mutor till storföretaget för att förmå dem att investera.

• Inflationen kommer en politik enligt socialdemokratisk modell att direkt förvärra. Genom att höja momsen och inte göra något åt budgetunderskottet kommer inflationen bara att späs på.

• Arbetslösheten. Här vill man tillfälligt stoppa försämringen för de redan arbetslösa, skapa mer beredskapsjobb och ge ytterligare gåvor till företagen för att de skall anställa ungdomar. Några nya jobb skapar inte denna politik. Det enda som direkt skulle dränera den höga arbetslösheten är införandet av sextimmarsdag med bibehållen lön. Detta går de emot fastän det står i deras eget partiprogram. Och mot den stora strukturarbetslösheten som kommer under åttiotalet har de inga åtgärder. Alla de som kommer att sparkas på grund av robotisering, datorisering och automatisering har ingen hjälp att vänta från socialdemokratin. Man går till och med emot införande av ett fackföreningarnas veto mot ny teknik.

• Standardsänkningen. Här har man inga löften alls till arbetarna i produktionen. Tvärtom betonar man att det behövs uppoffringar från alla samtidigt som det är nödvändigt att öka vinsterna. Man vill värna om de ”svaga” grupperna. För de som alltid får betala notan för allting i vårt samhälle – arbetarna – har man inga löften alls om nya reformer.

Om socialdemokraterna vinner valet så gör de det på grund av marginalväljarnas besvikelse över borgarregeringen; inte för något positivt de själva har att komma med. Hela deras politik är defensivt präglad. Tom deras eländiga löntagarfonder som inga andra än fackpampar vill ha och som skulle vara deras offensiva kort inför 80-talet är bara en belastning och ger borgarna ytterligare ammunition.

III SOCIALDEMOKRATI UTAN ETT EGET ALTERNATIV

Socialdemokratin är uppenbarligen inne i en svår perspektivkris. Efter det att regeringsinnehavet förlorades är det oförmågan till omprövning och omvärdering av den hittills förda politiken som är mest slående. Visst finns det en självrannsakan när det gäller sättet att föra ut politiken. Inom SAP:s ledning är man pinsamt medveten om att den bild av partiet som ett pamp- och överhetsparti som många har, är skadligt för röstvärvningen. Men någon djupgående självprövning och uppbrott från gamla positioner som t ex Bennflygeln inom det engelska Labour står för finns inte inom partiet.

Vad som framför allt skakat om SAP är SAF:s och de borgerliga partiernas hätska kampanjer mot löntagarfonderna och deras begynnande kritik av fackföreningarnas ställning. Gunnar Nilsson, LO-ordföranden, sammanfattade arbetarbyråkratins oro inför de nya tiderna på TCO:s kongress.

”Inte på 50 år har den svenska fackföreningsrörelsen varit utsatt för en så intensiv agitation som idag, sade Gunnar Nilsson och tyckte att det känns hemskt.”

”Det känns särskilt angeläget att betona vikten av starka fackliga organisationer just nu när vi upplever hur antifackliga stämningar växer sig starka . . . det som är mest oroande, helt bortsett från löntagarfondsdebatten, är att det från arbetsgivare- och högerhåll sprids en allt mer intensiv propaganda mot facket.”

”Gunnar Nilsson menade att denna utveckling är mycket farlig.”

”Sedan lång tid har vi upprättat noggranna regler för förhållandena på vår arbetsmarknad.
De reglerna innebär att arbetsmarknadsparterna respekterar varandra och tom arbetar för att också motparten skall vara en stark organisation.
Många gånger har fackliga organisationer uppmanat arbetsgivare att ansluta sig till arbetsgivarorganisationer för att det underlättar ett vettigt förhållande.” (Göteborgs Posten den 30 juni 1982)

Socialdemokratins ställning inom arbetarklassen grundar sig på de sociala reformer man genomfört och på faktumet att man i utbyte mot klassamarbetet fått vissa eftergifter från kapitalet. Det räcker att jämföra arbetarnas sociala rättigheter i länder som har en stark socialdemokrati med USA för att inse skillnaderna. Skydd mot godtyckliga avskedanden, pensioner som går att leva på, semestrar, statliga sjukförsäkringar för alla är inga små saker i en arbetares liv. Att de köps genom att utnyttja utrymmet i en växande ekonomi gör de inte mindre angelägna för den enskilde arbetaren.

Borgerlighetens attacker mot den ”offentliga” sektorn, urgröpningen av de sociala reformer som genomförts (pensioner, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring) och ifrågasättandet av fackbyråkratins starka ställning på arbetsmarknaden är framtvingade av den ekonomiska krisen. För att bevara den svenska kapitalismen krävs en kraftig sänkning av kostnaderna för arbetskraften. Detta kan göras genom att kombinera en sänkning av de direkta reallönerna, men en minskning av företagens ”indirekta” utgifter till staten genom att skära ned utgifterna för sjuka, gamla och arbetslösa, och en disciplinering av arbetskraften för att höja effektiviteten genom att minska anställningstryggheten (genom ökad arbetslöshet, provanställningar etc). Dilemmat för socialdemokratin är att den också ”inser” att vinsterna och effektiviteten behöver höjas för kapitalet. Men om socialdemokraterna skulle höja dessa på det vis som SAF och moderaterna vill skulle de börja förlora sitt stöd i arbetarklassen.

Normalt skulle man ha löst dilemmat genom att ge vänstern inom partiet ökad tyngd och inflytande, genom att anta ett frasradikalt program för att ”bekämpa” kapitalismen och den vägen mobilisera sin folkliga bas. Väl i regeringsställning skulle programmet säljas ut och man skulle under ”hänvisning” till nationalekonomiska realiteter genomföra en egen åtstramningspolitik. Denna väg är stängd för den svenska socialdemokratin. Den har genomgått en så djupgående inre omvandling från ett reformistisk arbetarparti med en aktiv arbetarbas till ett reformistisk arbetarparti utan någon aktiv arbetarbas att tyngdpunkten i partiet förskjutits. Idag är SAP ett parti vars aktiva medlemmar består av tjänstemän, yrkespolitiker, och fackliga funktionärer. Andelen medlemmar som arbetar på verkstadsgolvet åtminstone halvtid är marginell.

Försvagad arbetarbas

Antalet aktiva partiarbetare är litet. Antalet partimedlemmar är idag ca 1,1 miljoner; på papperet en mycket imponerande siffra. Men det är på pappret. Av dessa är ca 300 000 enskilt anslutna. De övriga 800 000 är kollektivanslutna genom sin fackförening.(30) En viss dubbelräkning förekommer säkert också. Andelen av de kollektivanslutna som skulle gå med i partiet som enskilt anslutna om kollektivanslutningen upphört är naturligtvis svår att beräkna. Men en skattning ger en siffra på omkring 50 000. Av de 12000 LO-medlemmarna på Volvo Göteborg är ca 800 medlemmar i den socialdemokratiska fackklubben. Av dessa 800 är bara en liten minoritet politiskt aktiva.(31) Men det skulle ge en snittsiffra på lite över 6 % av arbetsstyrkan som är beredd att gå med i partiet, 6 % av 800 000 är 48 000.

Den socialdemokratiska partiapparaten på Volvo Göteborg är landets största men andelen invandrare och ungdom är mycket större än på en genomsnittlig arbetsplats. Så andelen som är beredd att frivilligt anslutna sig till partiet är säkert större på mindre bruksorter och mellanstora industrier. Men även om man fördubblar procentsatsen blir andelen verkliga partimedlemmar ändå inte större än ca 300 000 + 100 000 av de kollektivanslutna som skulle varit medlemmar utan kollektivanslutning. I rådslaget om löntagarfonder deltog ca 20 000 personer. Enbart var tionde medlem av de parlamentariska partierna är beredd att ställa upp vid valen. För socialdemokratin skulle det innebära ca 40 000 medlemmar som på något sätt skulle vara beredda att arbeta aktivt för partiet åtminstone var tredje år. Andelen som regelbundet går på partimöten, deltar i regelbundna medlemsmöten osv är naturligtvis mycket mindre. På Volvo i Göteborg är antalet som orkar gå på den socialdemokratiska fackklubbens årsmöte inte ens 50 st och motsvarar ganska bra antalet fackföreningsfunktionärer som går heltid eller åtminstone halvtid på olika fackliga uppdrag och som därför har intresse av att bevaka mötet. Andelen arbetare i produktionen som går på medlemsmötena på denna Nordens största arbetsplats, är säkert inte 10 personer, dvs mindre än l promille av arbetsstyrkan.(32)

Andelen förtroendevalda politiker i kommunerna har minskat mycket kraftigt de sista 25 åren. Idag finns det som tidigare nämnts ca 30 000. Knappt hälften av dem är socialdemokrater. Men som vi påpekat är aktiviteten bland de valda till kommunalfullmäktige i de flesta val låg. Det mesta sköts av heltidsanställda yrkespolitiker. I Konsum fanns det 1972 ca 11 000 förtroendeuppdrag. Nästan samtliga vara besatta av socialdemokrater.(33) I hyresgästföreningen är också de flesta platser besatta av socialdemokrater. Det fanns ca 2 000 kontaktkommittéer 1976.(34)

Den stora reserven för socialdemokratin finns ute på arbetsplatserna. Det finns över 20 000 fackliga grundorganisationer och flera hundra tusen fackliga förtroendemän som via den fackliga apparaten skolas in i den socialdemokratiska politiken. Enligt Anners går partitidskriften Aktuellt i Politiken ut i ca 130000 exemplar. Den socialdemokratiska månadstidskriften Tiden kommer ut i ca 9 000 exemplar. Det finns ca l 800 heltidsanställda funktionärer inom LO (därav ca 600 mättekniker inom byggnads). Till detta kommer alla de som största delen av sin arbetstid är av företaget betalda fackliga förtroendemän. Deras antal är svårt att beräkna men en mycket grov skattning ger mellan 2 000 och 5 000 personer. (Volvo’ Göteborg har ca 0,5 % av arbetskraften som arbetar minst halvtid för facket. Men där ligger man antagligen högst i landet. På många medelstora industrier är det kanske bara två, tre stycken.) Till detta kommer funktionärer och förtroendevalda i tjänstemannafacket som i många fall är socialdemokrater. Dessutom tillkommer alla av ”rörelsen” anställda funktionärer och högre tjänstemän. Konsum, OK, RESO, Folksam, ABF, HSB, Hyresgästföreningarna, Verdandi avlönar ganska många högre tjänstemän och funktionärer. Så finns det också redaktörer för A-pressen, Arbetet och Aftonbladet. Antalet heltidsanställda politiker (Riksdagsmän, kommunalråd osv) är ca 600 (ca hälften av alla).

En betydande minoritet av statsförvaltningens toppar, landshövdingar, general- och byrådirektörer är aktiva socialdemokrater. Deras poster är i de flesta fall ett resultat av den socialdemokratiska partiboken. Framförallt är de grenar av statsapparaten som ursprungligen var en del av arbetarrörelsen – försäkringskassorna, akassorna och hela deras överbyggnad (AMS, pensionssystemet osv) – av naturliga orsaker full av aktiva socialdemokrater i beslutande ställningar. Dessa delar av arbetarrörelsen införlivades ju direkt i statsapparaten av de socialdemokratiska regeringarna.

Framför allt under de senaste årtiondena har dessutom ett mångförgrenat utrednings- och samarbetssystem brett ut sig. Gränserna mellan stat, intresseorganisationer och partier har fläckvis börjat suddas ut. Som nämndes förut är redan delar av arbetarrörelsen införlivade med staten. Idag formas lagförslag genom ett vitt förgrenat utredningssystem som sysselsätter hundratals om inte tusentals personer. Statsförvaltningen, de fackliga organisationerna, arbetsgivarföreningarna och tjugotalet andra organisationer ger sina synpunkter, trycker på och kompromissar inför de olika lagförslag som skall antas av riksdagen. I sista hand bestäms ramarna för detta av vad storföretagen kan smälta. Här formas mentaliteten hos de socialdemokratiska politikerna, här formas deras världsbild.

Summerar man ihop detta och ställer det mot en skattning av antalet aktiva medlemmar får man fram ganska förfärande siffror för att komma från ett arbetarparti: Antalet partimedlemmar: l 100000; antalet medlemmar utan kollektivanslutning: 400 000; 10 % aktiva vid val osv: 40 000; deltagare vid rådslag om löntagarfonder: 20 000; prenumeranter på Aktuellt i politiken: 130 000; prenumeranter på Tiden 9 000. En mycket grov skattning skulle placera antalet verkliga partimedlemmar (de som går på partimöten, ställer upp till olika förtroendeposter, försöker påverka partiets politik osv) till ca 20 000. Fördubblar man har man en ordentlig säkerhetsmarginal.

Mot detta skall ställas de som direkt går att på något sätt märka ut som aktivister – ca 15 000 i olika kommunala uppdrag. Överlappningen mellan olika typer av uppdrag är säkert stor, men till detta kommer Verdandi, Unga Örnar, ABF osv. Till de tjugotusen verkliga medlemmarna måste alla de som är yrkesmässigt beroende av ett socialdemokratiskt partiengagemang räknas. Det rör sig om ca 4 000 – 7 000 fackliga funktionärer på olika nivåer, ca 600 yrkespolitiker anställda av stat och kommun – dessa utgör självfallet partiets verkliga kärna. Alla de anställda på högre nivå i de olika socialdemokratiskt kontrollerade affärsföretagen och ideella rörelserna, antalet direktörer, funktionärer och ombudsmän måste uppgå till flera tusen. Till detta kommer tjänstemännen i den högre statliga byråkratin och kommunala förvaltningen vars arbete har en mer politisk karaktär och där många har sitt arbete tack vare politiska meriter. (I detta skikt har naturligtvis de borgerliga partierna stor dominans, men antalet socialdemokrater i detta skikt räknas i tiotals procent. Under alla förhållanden blir det flera hundra personer.) Som kronan på verket kommer alla politiskt anställda i den socialdemokratiska pressen. Räknas dessa grupper samman gör man upptäckten att grupper över tiotusen av socialdemokratins aktivister tillhör dessa grupper. Och antalet aktiva var ju inte alltför stort.

Redan av en sådan schematisk och grov sammanräkning och sammanställning framgår det att antalet aktiva arbetare i arbetarpartiet måste vara försvinnande litet. Frågan är om det bland de som aktivt är med och påverkar politiken genom ett regelbundet engagemang finns några arbetare över huvud taget. Det finns ett antal undersökningar om detta som bekräftar resultatet av en enkel sammanräkning.

LO-tidningen har gjort en stickprovsundersökning som redovisas i nr 4 och 5 -82 av tidningen. LO-tidningen sammanfattar vad de kommit fram till:

”I kommuner och i partier är det medelålders, relativt välutbildade och välbeställda män, ofta tjänstemän i offentlig förvaltning som styr tillsammans med heltidsanställda politiker och ett växande skikt organisationsproffs, som avdelats politiska uppdrag för sin organisations räkning.

För direktörer i handelskamrar och branschföreningar eller ombudsmän i partier och intresseorganisationer har politiken blivit en kvalificerad deltidssyssla, en del av den yrkesmässiga verksamheten. Numera kan man vara förtroendevald i hela sitt liv. Denna utveckling avspeglas i vårt stickprov. Det är yrkespolitiker på hel- och deltid och tjänstemän som har den beslutande makten i de socialdemokratiska församlingarna.- Jag har en känsla av att arbetarna blir färre inte bara i partiarbetet, utan också inom sidoorganisationer som ABF, KF osv säger Skånes LO-ordförande Einar Ericsson.” ”När LO-tidningens siffror publicerades förra gången (för 3 år sedan) var resultatet för Värmlands del nedslående. På poster där det borde ha suttit metall- och skogsarbetare fanns det mest yrkespolitiker, arbetsförmedlare, lärare och läkare”. ”Bara en av totalt undersökta s-församlingar har arbetarmajoritet. I exempelvis partidistriktets styrelse finns inte en enda arbetare. I Skåne är det inte stort bättre. För tre år sedan gjorde LO-tidningen en liknande undersökning. Redan då var arbetarrepresentationen dålig. Sedan dess har den blivit sämre i ungefär hälften av de undersökta församlingarna.”

Dystra som siffrorna är så talar ändå inte LO-tidningen om hela sanningen. De pekar visserligen på hur statistiken överdriver den fåtaliga arbetarrepresentationen i SAP. När de behandlar Skåne skriver de:

”I SAP-distriktets styrelse är bara 2 av 15 arbetare. Det är samma nedslående resultat som i den förra undersökningen. Av fullmäktigeledamöter är det endast 41 % som fortfarande står i produktionen . . . Hälften av ledamöterna är visserligen LO-anslutna men många av dem är inte längre verksamma i sina gamla jobb. 16 har blivit kommunalråd, lika många har blivit ombudsmän, 3 är riksdagsmän, l fastighetschef och en arbetsförmedlare. Även i Skåne innehåller landstingets s-grupp många avhoppare. Hälften av de socialdemokratiska ledamöterna – 55 personer – är LO-anslutna. Men av dessa har 25 blivit kommunalråd, ombudsmän etc. Idag är dock drygt var fjärde landstingsledamot arbetare”.

Men de glömmer bort att de arbetare som är kvar efter att kommunalråd och ombudsmän med falsk varubeteckning rensats ut inte heller står i produktionen i de flesta fall. De är fackliga förtroendemän på betald arbetstid enligt förtroendemannalagen. Artiklarna finns naturligtvis inte publicerade för att driva på ”proletariseringen” av SAP utan som ett led i kampen om de politiska posterna. Fackföreningsbyråkratin håller på att bli undanskuffade av de högre tjänstemännen från SAP:s ledande organ ur de valbara posterna till kommuner, landsting och riksdag. Arbetarparti utan arbetare?

Bilden klarnar ytterligare om vi går till en artikel som publicerats i tidskriften Arkiv nr 7 – 8, ”De fyra demokratiska partierna och den frånvarande arbetarklassen”. Här är underlaget från 1970 men utvecklingen har entydigt gått i samma riktning – arbetarna armbågas ut från socialdemokratin. I några tabeller visar artikelförfattaren klassammansättningen i de olika partierna.

Det kännetecknande för samtliga partier 1970 var att arbetarnas andel sjönk ju högre upp i partiet man kommer. För socialdemokratin var det frågan om en extrem tendens, l % av befolkningen tillhör kategorin större företagare, högre tjänstemän. 35 % av de regionala förtroendemännen inom socialdemokratin tillhörde denna grupp. Dvs att den rena överklassen var överrepresenterad 35 ggr i de ledande organen på denna avgörande nivå. Där avgörs t ex vilka som skall till riksdagen.

Arbetarna var 23 % fastän de är en majoritet av befolkningen. Vad gäller antalet medlemmar var dock arbetarna fortfarande i klar majoritet inom partiet. Men även här döljer rubriken ”arbetare” folk som inte gör ett handtag i produktionen utan är fackliga förtroendemän på heltid, fackliga funktionärer osv. För att klargöra de verkliga förhållanden skulle man tvingas följa upp varje enskild individ som betecknar sig själv arbetare i undersökningen.

Liksom giftet i naturen anrikas överklassen i SAP ju högre upp i näringskedjan man kommer. Bilden bekräftas om man tittar på kommuner och landsting. I kommuner fördelar sig de förtroendevalda till de kommunala uppdragen så att socialgrupp l utgör 1/4, socialgrupp 2 utgör 1/2 och socialgrupp 3 utgör 1/4. Landstingspolitikerna fördelar sig på socialgrupper så att socialgrupp l utgör 44 % av landstingsledamöterna och 35 % av nämndledamöterna, socialgrupp 2 utgör 47 resp 55 %. Socialgrupp 3 utgör 9 resp 10%.35 Uppdelningen är inte partivis men tendensen är ändå så kraftig att SAP måste vara en del av den.

Att fackfunktionärer, redaktörer, riksdagsmän och andra småborgare dominerar den socialdemokratiska partiapparaten och politiken är inget nytt fenomen. Detta faktum är ju den materiella grunden till arbetarrörelsens urartning och övergången till försvar för kapitalism.

Dessa herrar lever i en annan värld än den vanlige arbetaren. De lever av istället för arbetarrörelsen. Vad som hänt under de sista årtiondena är dock något annat. Istället för en parasitär byråkrati och funktionärskår som kontrollerar ett parti av arbetare har vi idag ett parti med en stor arbetarbas men med en djupgående omvandling av förhållandet mellan de olika skikten i partiet. Arbetarna, de som står i produktionen, är inte längre aktiva. Partiets aktiva medlemsbas består istället av fackliga funktionärer, ombudsmän av olik slag, yrkespolitiker och tjänstemannagrupper. I själva ledningen finns ett mycket tungt inslag av ren överklass. Banden till arbetarklassen går dels via den fackliga byråkratin, dels genom en vanlig partiaktivitet som bekostas av stat och kommun. Hela partiets klassammansättning har förskjutits uppåt ett steg samtidigt som banden till arbetarklassen töjts ut och blivit mer administrativa, manipulerande. Arbetarrörelsen har blivit en rörelse för försäljning och manipulering av arbetskraft.

Detta är inget speciellt svenskt. Det italienska kommunistpartiet t ex har inte mer än 25 % arbetare i regionala kommittéer. 19% av delegaterna till en regional kongress nyligen var arbetare. PCI har 40 000 delegater i nationella, regionala och kommunala församlingar. 120000 partimedlemmar lever av partiapparaten eller ”rörelsen” (kooperativ,kulturföreningar etc) eller så är de anställda i förvaltningar som PCI administrerar. Av 12000 sektioner finns 800 i fabrikerna. 1945 kom 90 % av sektionernas sekreterare kom från arbetarklassen, idag kommer ca 20 % från arbetarklassen.(36)

Samma sak återkommer i land efter land. Arbetarklassen har som individer i stor utsträckning lämnat den politiska scenen i Västeuropa, under den låga konjunkturen. De socialdemokratiska och stalinistiska arbetarpartierna håller på att bli folkpartier med en massbas i den fackligt organiserade arbetarklassen. Ibland slår denna utveckling igenom kvalitativt genom högerutbrytningar typ de italienska och engelska socialdemokratiska partierna. Där blir omvandlingen total. De skrumpnar ihop till rent borgerliga partier och klipper av banden till fackföreningsrörelsen.

Socialdemokratins bas

Vad som är speciellt svenskt är att utvecklingen nått så pass långt. Man börjar närma sig slutstationen där skillnaden från ett borgerligt parti som den argentinska peronismen som baserar sig på fackföreningar är utsuddad. Men man är inte där ännu.

Socialdemokratin kan inte drabbas av en total genomklappning av den typ som drabbade de borgerliga partierna i den tyska Weimarrepubliken i början av trettiotalet. Hela deras enorma ideologiska apparat, kontrollen över fackföreningsrörelsen, pensionärerna, alla sido- och underorganisationerna som Konsum, ABF och Reso gör att de har en mycket stabil bas som direkt är beroende av partiets existens. Å andra sidan har de under snart 100 år ackumulerat ett förtroende inom arbetarklassen. Under denna tid har partiet inte haft mer än 4 partiledare. Det är ett symtom på dess hållfasthet. Jämför det med den fart med vilken borgerligheten förbrukar sina partiledare. Det är också typiskt för en byråkrati. Den kräver stabilitet och inga tvära kast inom partiet. För att rasera det förtroendet behövs det mer än några års regeringsinnehav. Till detta krävs långa och hårda klasstrider. Det behövs en ekonomisk och social kris som är mycket hårdare än dagens. Det krävs framför allt att det växer fram ett nytt arbetarparti.

Men denna styrka, och denna karaktär av arbetarklassens parti har som förutsättning den socialdemokratiska kontrollen över fackföreningsrörelsen. En sprängning av fackföreningsrörelsen skulle betyda början till slutet för socialdemokratin. Bryts navelsträngen med facket kommer partiet att bli ett rent borgerligt parti -med borgerligt program och politik, med borgerliga medlemmar och ett folkligt stöd likartat Centerns idag eller Folkpartiets arbetarliberaler under fyrtiotalet.

Förborgerligande och byråkratisering

Socialdemokratins förborgerligande har lett den in i en ond cirkel. Centraliseringen och byråkratiseringen av fackföreningsrörelsen, ersättandet av en socialistisk skolning med borgerliga värderingar, av politisk och facklig kamp med samarbete mellan storföretagen och arbetarrörelsen, har alla samverkat till denna utveckling. Men det finns mer djupgående, samhälleliga förklaringar till varför SAP alltmer förlorar sin karaktär av arbetarparti.

Socialdemokratins sociala bas har långsamt gröpts ur. Antalet svenska arbetare inom storindustrin har minskat ordentligt under 60- och 70-talet. Bruksorterna i Mellansverige och Norrland som varit socialdemokratins stabilaste bas har lagts ner eller minskat i betydelse. Invandrarna utgör ca 15 % av Metalls medlemmar men 20 – 30 %av de största avdelningarna (och ca 40% i Södertälje)37. Under senare hälften av 60-talet stod invandringen för omkring 25 % av nyrekryteringen till industrin.(38) Samtidigt har den sociala rörligheten varit stor. Arbetare har klättrat uppåt på samhällsstegen och delvis ersatts med invandrare och folk från landsbygden.

Samtidigt har de naturliga, samlande arbetarklassmiljöerna brutits ner (som Majorna i Göteborg, Söder i Stockholm), och ersatts av sovstäder och villaförorter. På de stora industriarbetsplatser har personalomsättningen varit enorm. På en stor industri som Volvo-Göteborg har en personalstyrka omsatts som varit många gånger större än antalet anställda under åren efter 1965. Allt detta har sammantagit brutit ner förutsättningarna för en levande, politisk arbetarkultur.

Grundorsaken till arbetarrörelsens förborgerligande har naturligtvis varit den oavbrutna förbättringen av levnadsförhållanden för arbetare. Ett faktum som inom stora delar av arbetarklassen tolkats som ett resultat dels av kapitalismens inneboende styrka och dels en frukt av socialdemokratins klassamarbete. Se timförtjänsten för vuxna arbetare 1914-74 i Therborn ”Klasstrukturen i Sverige”.

Den allvarligaste effekten av denna utveckling har varit att det socialistiska klassmedvetande! nästan utrotats ur arbetarklassen. Vad som återstår hos de bredare skikten inom arbetarklassen är en identifikation med SAP som ett arbetarparti som försvarar deras intressen inom marknadsekonomins ramar.

Den ökade sociala rörligheten och invandringen förklarar också det till synes motstridiga fenomenet att väljarna å ena sidan har polariserats mellan blocken, dels att klassröstningen å den andra har tunnats ut under det sista årtiondet. Arbetare som blivit tjänstemän tenderar till en viss del att fortfarande rösta på SAP/VPK. Samma sak gäller för tjänstemän från arbetarhem. Samtidigt har nytillskottet från landsbygden och andra skikt ökat antalet arbetare som på grund av föregående klassbakgrund röstar på de borgerliga partierna. Klassmedvetande får man inte då man går in genom fabriksporten. Det är snarare en effekt av de totala sociala sammanhangen (social bakgrund, boendemiljö, uppfostran, skola osv.) Den sociala skolningen in i arbetarklassens traditioner och värderingar bröts ner under efterkrigstiden.(40)

Byråkraternas mötesplats

Sammanfattningsvis kan man säga att dagens SAP är en slags byråkratiernas mötesplats. Antalet partifunktionärer är mycket lågt. 1969 fanns endast ca 90 partianställda ombudsmän.(41) Till
detta kommer de ”rena” politikerna, riksdagsmännen och kommunalråden. Runtom dessa grupperas fackföreningsbyråkratin, funktionärer i de olika rörelserna (Konsum m fl), de högre tjänstemännen, och delar av den statliga och kommunala byråkratin.

Det sammanhållande kittet i denna ”rörelse” är inte längre något slags program, vare sig socialistiskt eller reformistiskt, utan dessa skikts egna sociala intressen och behov att försvara och förbättra sin sociala position. Dessa innefattar naturligtvis deras behov av att behålla kontrollen över de olika rörelserna och fackföreningarna och att bli återvalda till de olika parlamentariska församlingarna.

Ett lysande exempel på detta är den ”skattereform” som socialdemokratin kommit överens med mittenpartierna om att genomföra. För inkomstgrupperna under 50 000 innebär överenskommelsen förutom andra pålagor en direkt skattehöjning. Gruppen omfattar framför allt deltidsarbetande arbetarkvinnor, men alla med en normal arbetarinkomst kommer att förlora på ”reformen”. Även om de formellt får några tusen i skattesänkning skall dessa arbetare bekosta den höjning av arbetsgivaravgiften som krävs för att finansiera underskottet på 9 miljarder som uppstår tack vare skattelättnaderna för de rika. De stora vinnarna blir de högre tjänstemännen – ombudsmän, yrkespolitiker, byråkrater i statsförvaltningen, chefredaktörerna. Företagare som har kunnat göra mycket stora avdrag fåren viss försämring,42 men landets arbetare och lägre tjänstemän blir de stora förlorarna.

En sådan ”reform” hade varit omöjlig att genomföra för 20-talets socialdemokrati. Idag har den ingen aktiv partikader från arbetarklassen som säger stopp och protesterar. Det enda som hörs är lite försynt mummel i LO-tidningen och fackförbundspressen om att förslaget har en fördelningspolitisk profil som drabbar breda arbetargrupper på de rikas bekostnad. Men av detta drar man slutsatsen att de rika och högavlönade istället skall hålla igen i nästa avtalsrörelse, en from önskan och fria fantasier.

Fackföreningsbyråkratin vet med sig att ”reformen” kommer att drabba deras medlemmar men de egna fördelarna är för stora för att man skall bekämpa förslaget. Idag finns ändå ingen aktiv, organiserad arbetaropinion, som kan ta effektiv kamp mot förslaget.

IV LÖNTAGARFONDER

Löntagarfondsförslaget är ett annat exempel på ett förslag som enbart kan förstås utifrån socialdemokratins förändrade medlemskår. Det visar att den socialdemokratiska byråkratin fått en sådan tyngd och omfattning att den ställer sig som en social grupp i motsättning inte bara till arbetarklassens historiska strävanden (avskaffandet av kapitalismen och klassamhället) utan också (inom systemets ramar) till borgarklassens strävanden.

Den kampanj som den förenade borgerligheten dragit i gång mot löntagarfonder är ingen ploj för att uppnå kortsiktiga valtekniska fördelar. Den överväldigande delen av borgerligheten, dess partier och andra intresseorganisationer upplever fackföreningsbyråkratins nya framstötar som ett verkligt hot. De är rädda att drängen skall äta dem ur huset.

Socialdemokratins patetiska försäkringar om att de visst inte är ute efter att krossa kapitalismen utan tvärtom vill stärka marknadsekonomin klingar för döva öron. Landets företagare, den enskilde kapitalisten struntar naturligtvis blankt i om de som de tror skall ta ifrån dem makten över företagen härskar över en marknads- eller en planekonomi. De är inte förälskade i någon abstrakt marknadsekonomi utan i sina egna privilegier och sin egen makt.

För den socialdemokratiska byråkratin har löntagarfonderna varit Columbi ägg den – politiska trollformeln som skulle lösa de politiska problem som de hittills inte lyckats lösa. Idéen är skräddarsydd för ombudsmän, fackpampar på heltid, kvartsfigurer i LO-distrikten och i kommunalpolitiken. Fonderna skulle vara ett sätt att flytta fram byråkratins positioner utan att utmana systemet i sig trodde man. Vad man inte tog med i beräkningen var att stora företagargrupper upplevt arbetsrättsreformerna under 70-talet som ett djupt ingrepp i deras suveräna rätt att fritt förfoga över kapital och arbetskraft. Och bakom fackpampen skymtar arbetarna som kan få idéer i huvudet av allt tal om medbestämmande och insyn. Många företagare fruktar att drängen, fackbyråkratin, steg för steg skall göra sig till herre i huset. Rätten att fritt bestämma över investeringarna är den avgörande, den nästan allt annat bestämmande delen av kapitalets makt. Denna rätt känner de till som hotas av fackbyråkrater som kombinerar MBL, styrelserepresentation och andra finesser från arbetsmarknadens juridik med politiskt inflytande via SAP och dessutom aktieinnehav. ”Droppen urholkar stenen, inte genom sin tyngd men genom att ofta falla” säger det gamla romerska ordstävet.

Vad innebär förslaget?

I löntagarfondsdebatten sammanpressas hela socialdemokratins dilemma inför 80-talet. Man har inget alternativt politiskt program till det borgerliga. Socialdemokratin har inget program som skulle kunna bryta de nuvarande utvecklingstrenderna. SAP vill ha en fortsatt hård satsning på marknadsekonomin och storföretagen. Men detta förutsätter en ordentlig omfördelning av landets resurser från arbete till kapital.

I de avgörande politiska frågorna – försvaret, skatterna, skötseln av statliga bolag – finns det en grundläggande enighet mellan de ”fyra demokratiska partierna” som de skämtsamt brukar kallas. Denna enighet kommer säkert att brytas upp när den ekonomiska krisen hårdnar. Redan idag har samförståndet mellan arbetarbyråkratin och de borgerliga partierna brustit vad gäller formerna för omfördelningen från arbete till kapital. Borgarna vill försämra sjukförsäkringen, a-kassan och pensionerna. Idag är det inte politiskt gångbart för socialdemokratin att göra detta. Istället vill socialdemokraterna höja momsen.

En gång i tiden var det otänkbart för socialdemokratin att införa skatt på dagligvaror. Det drabbade den arbetande befolkningen direkt. När man ändå införde den var det först under försäkringar om att den var tillfällig och att den snart skulle avskaffas igen. Utvecklingen gick i en annan riktning. Från en skatt på några procent till över tjugo procent.

En socialdemokrati i regeringsställning kommer att ”tvingas” införa en rad ”tillfälliga” pålagor på arbetarbefolkningen som kommer att utvecklas på samma sätt som momsen. Socialdemokratin inser att de inte kan ha samma politik för en blomstrande och uppåtstigande kapitalism som för en i nedgång och kris. Några nya omfördelningsreformer går inte längre att göra, de är ju redan gjorda på de viktigaste områdena: sjukförsäkringen (från friska till sjuka arbetare), pensionerna (från unga till gamla arbetare) och a-kassan (från arbetande till arbetslösa). Man kan vinna kortsiktiga framgångar genom att gå emot borgarnas nedskärningar på dessa områden. Men som politiskt program är det alltför magert. En sista stor omfördelningsreform skulle vara en omfördelning från arbetare utan barn till arbetare med barn. Men en sådan reform inom barnomsorgens område är idag helt omöjlig om man inte bryter med kapitalet och radikalt ändrar på förhållandet mellan ekonomins offentliga och privata sektorer, genom att göra den privata storföretagsverksamheten till offentlig verksamhet. Att helt kompensera barnfamiljerna för alla kostnader för barnen (en mycket kraftig höjning av barnbidragen, förlängning av föräldrapenningen, utbyggnad av förskolorna till behovstäckning skulle ha utgjort de viktigaste beståndsdelarna i en föräldraförsäkring) skulle kosta tiotals miljarder kronor i dagens ekonomiska system. Det skulle förutsätta en expanderande kapitalism i så fall.

Istället skulle löntagarfonder bli 80-talets reform. Förslaget om löntagarfonder kom från LO i början av 70-talet för att lösa problemen med ”övervinsterna” och den solidariska lönepolitiken. Denna politik gick i korthet ut på att arbetare i framgångsrika och vinstrika företag inte skulle utnyttja hela det ”utrymme” som fanns inom företaget till löneökningar. Istället skulle de vara ”solidariska” med arbetare i andra industrier och se till att de själva inte fick mer än de.

Tre målsättningar

På LO-kongressen 1976 satte man tre mål för löntagarfonderna:

• De skulle stödja den solidariska lönepolitiken. Genom att företagen fick avstå en del av sin övervinst till fonderna skulle det vara lättare att få arbetarna att avstå från löneökningar i de framgångsrika företagen.
• De skulle motverka makt- och förmögenhetskoncentrationen.
• De skulle ge löntagarna medinflytande på de olika arbetsplatserna.

Enligt Meidner som var huvudutredare fanns det ett mer djupgående skäl till löntagarfondsförslaget, nämligen att förhindra en upprepning av strejkvågen som kom i början av 70-talet. Uppenbart såg då fackbyråkratin fonderna som en fortsättning på de olika arbetsrättsreformerna som just genomförts, en fortsatt förstärkning av deras samhälleliga ställning. Så kom förslaget också att uppfattas av stora delar av borgerligheten. Genom den fortsatta nergången i industriinvesteringarna kom under slutet av 70-talet en ny målsättning att dominera debatten, målsättningen att öka det ”kollektiva” sparandet för att öka industrins investeringar. Ett annat, men mindre fint sätt att säga samma sak är att höja utsugningsgraden av den svenska arbetskraften.

Utredningen arbetade utifrån dessa målsättningar och resultatet blev boken Arbetarrörelsen och löntagarfonderna. Den har antagits både på LO:s och SAP:s kongresser under 1981. I denna bok slår man fast grundproblemen, nämligen att kapitalets profiter är för små. Man har tom gjort en deklaration om hur pass små (otillräckliga) de är. Investeringarna måste under 80-talet öka med 30%.43 Det betyder att en normal arbetarfamilj måste avstå ytterligare omkring l 000 kr i månaden för att kapitalismen skall överleva. Naturligtvis uttrycker SAP och LO inte det på det här råa och öppenhjärtliga sättet. Man säger helt enkelt att det arbetarna måste avstå från är l O 000 per år i framtiden. Trots att detta är precis vad landets arbetare gjort sedan 1976 har krisen i investeringarna bara förvärrats.

Vinster m m totalt i miljarder kronor

-74 -75 -76 -77 -78 -79 Totalt Vinstdel. totalt 1974-79 lönt.-fond
Resultat 16,5 11,5 11,7 3,3 9,3 16,4
Eget kapital 83 93 102 104 113 126
Vinster 17 13,8 13,6 10,2 14,2 18,7 =87,5
Vinst över 15 % av eget kapital 6,9 4,4 4,5 2,9 6,2 7,4 =32,3 6,5
Vinst över 20 % av eget kapital 4,9 2,8 3,2 2,0 5,1 5,5 =23,5 4,7

Vinst och eget kapital är beräknade som i LO/SAP:s fondförslag. Den första posten, Resultat, är vinster minus förluster. Den visar bl a att 1977 och -78 var svåra förlustår främst inom de stora krisbranscherna. Det är också förlusterna som svarar för de stora resultatvariationerna vinsterna förändras betydligt mindre 

Fonderna skall finansieras dels genom en höjning av ATP-avgiften, dels genom att 20 % av ”övervinsterna” skulle föras över till fonderna. Med övervinst menar man en avkastning som är över 15-20% på det investerade totalkapitalet. LO/SAP har sagt att det är rimligt med en l 0 % vinst på investerat kapital, men då får man lägga till inflationen. Enligt LO-tidningen 20/21 -82 skulle företagen fått avstå mindre än l miljard om året i övervinstbeskattning om LO/SAP-förslaget varit genomfört under den andra hälften av 70-talet. Mot detta skall ställas de miljarder som löntagarna skulle ha fått avräknat på sina löner om ATP-avgiften höjts.(44)

Varför har man just denna finansieringsmodell? Bert Lundin fd ordförande i Metall svarar på denna fråga i LO-tidningen nr 5 -81. egna anteckningar (citat)

Med bred uppslutning menar här Bertil Lundin uppenbart människor typ sin bror Volvodirektören och inte de som arbetar i företagen. Han vill ha storfinans och företag med på denna nya idé.
Hur skall fonderna byggas upp? 50% skall förvaltas av de anställda på de enskilda företagen, dvs i praktiken de lokala fackföreningarna, både från LO och de olika tjänstemannafacken. Den andra hälften skall förvaltas av 24 regionala fonder uppbyggda länsvis. Sedan har utredningen lagt fram två alternativa förslag om hur representanterna till dessa fonder skall utses. Alternativ 1 är genom löntagarval, dvs i val till fonderna där alla som har ATP-poäng har rösträtt. Alternativ 2 är genom fackliga val. dvs genom den ”demokratiska” beslutsprocessen vi har i våra fackföreningar idag (där t ex fackliga oppositioner är förbjudna att ställa upp med egna samlingslistor) inom Metall.

Vad säger då Bert Lundin om detta i samma intervju?

”Jag uppfattar det som ett alternativ (dvs löntagarval) som kommit till för att lugna de röster som kommit fram under debattens gång och de som gått upp i falsett”.

Under alla förhållanden blir det fackbyråkrater och ev kommunalpolitiker som kommer att få ”förtroendet” att spekulera med arbetarnas pengar på börsen. Egentligen borde ju storföretagsamheten och börsspekulanterna vara nöjda. Miljarder kommer att tillföras börsen. Pengarna kommer att investeras av amatörer på området. Vad har en fackordförande att sätta emot en Wall eller Wallenberg när det gäller att spela på börsen? Men som alla vet är de måttligt intresserade. Istället har SAF gått ut i en ursinnig kampanj mot fonderna.

Kapitalets motattack

Om grundorsakerna till denna kampanj (som också utnyttjas som en rasande kampanj mot allt vad progressiva krafter och arbetarrörelse heter) är rädsla för att fackföreningsbyråkratin skall bli en alltför mäktig faktor i samhället och på sikt undergräva det nuvarande kapitalets makt, finns det saker i förslagets tekniska utformning som skrämmer upp stora företagargrupper. De två viktigaste rör äganderätten och rösträtten till aktier – själva stommen i den enskilde kapitalistens makt.

Enligt det första förslaget ”bör den hittillsvarande möjligheten att ge ut aktier med olika rösträtt upphävas.”(45) Det låter oskyldigt, men om det infördes skulle det få stora negativa återverkningar på möjligheterna att med bara en liten del av ett företags aktiestock kontrollera företaget.

Idag finns olika typer av aktier på börsen. För vissa företag finns t ex A och B-aktierna, som nominellt är lika mycket värda men B-aktien har t ex bara en tusendel av A-aktiens röstvärde. Det möjliggör för finansfamiljerna att med tillräckligt med A-aktier kontrollera företag utan att för den skull ha en särskilt stor del av det totala kapitalet i bolaget.

SAP vill inte i sig undergräva Wallenberg och de andra finansfamiljernas makt på det här sättet utan föreslår att systemet med A- och B-aktier skall förbjudas för framtida nyemitteringar av aktier. Men det kommer att försvåra för nya finanshajar att tränga sig fram. I så motto har förslaget en konservativ tendens. Wallenberg själv har ju också legat mycket lågt i debatten.

Det andra förslaget är att en facklig initiativrätt införs där facket skall kunna tvinga ett företag att nyemittera aktier om det anses företagsekonomiskt nödvändigt att införskaffa mer riskvilligt kapital. Anledningen till att fondförslaget tar med detta är den samma som gör företagarna hysteriska över det. Utredningen skriver:

”Även om alla ekonomiska skäl – såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska – talar för att företagen borde öka sitt aktiekapital, kan de nuvarande ägarnas krav på oinskränkt kontroll i vissa fall leda till att man avstår från en både möjlig och behövlig kapitalförstärkning.(46)

Förslaget hotar alltså de nuvarande ägarna av företag med att de kan förlora kontrollen genom fackets krav på att aktiekapitalet ökas och att löntagarfonderna därefter köper upp dessa nya aktier då de nuvarande ägarna inte kan uppbåda tillräckligt kapital. En kapitalist föredrar naturligtvis ett företag som går dåligt som han själv kontrollerar än ett som går bra men som han inte kontrollerar.

Om det utifrån borgarklassens ståndpunkter finns goda skäl att bekämpa fonderna till förmån för den gamla vanliga aktiemarknaden finns det från socialistiska utgångspunkter ännu bättre skäl att vara emot löntagarfonder.

Arbetarrörelsen har varit emot kapitalismen av fyra huvudskäl:

För det första så snedvrider produktionen för profit sättet på vilket samhällets resurser används. Krigsmateriel, och onödiga lyxprylar tillverkas samtidigt som många i världen lider brist på det nödvändiga. USA:s hundar äter sammanlagt mer kött än alla Indiens svältande hundratals miljoner. Hundarnas husse efterfrågar hundmat och kan betala för den. De svältande barnen i Indien efterfrågar också kött med de kan inte betala för den. Alltså svälter barnen ihjäl och hundarna fetmar. Allt som kan tillverkas med tillräcklig vinst tillverkas, allt som inte kan tillverkas med vinst tillverkas inte. I kapitalets upp och nedvända värld blir reklam och marknadsföring nyttiga och närande verksamheter. Barnomsorg och sjukvård blir onyttiga och tärande.

För det andra ger konkurrensen på marknader mellan de olika kapitalen upphov till en enorm centralisering och koncentration av makt och ägande till ett litet fåtal. Ekonomin kontrolleras till slut av ett mycket litet antal företag. Hela samhällslivet får rätta sig efter dessa företag.

För det tredje sker det ett direkt slöseri med mänskliga och samhälleliga resurser. Miljontals människor går arbetslösa endast därför att deras arbetskraft inte kan utnyttjas med tillräcklig hög vinst för företagen. Konkurrensen på marknaden gör att deras arbetskraft inte efterfrågas, samtidigt som maskiner och fabriker står outnyttjade och det finns stora behov att täcka genom en ökad produktion av nyttigheter.

För det fjärde fördelas konsumtionen ojämnt. De som jobbar hårdast och har de smutsigaste och farligaste jobben får den sämsta lönen. Det är den översta femtedelen av befolkningen som svarar för den största delen av ”överkonsumtionen” utöver det nödvändigaste i samhället.

Löntagarfonderna kommer inte att rucka på någonting av detta. Tvärtom kommer de att förvärra marknadsekonomins och konkurrensens skadliga effekter. Som det står i utredningen: ”Fonderna skall köpa aktier, och skall eftersträva en god avkastning på sitt kapitalinnehav.” Köpa aktier och god avkastning är kursiverade i originalet. Ledande representanter för SAP har vid många tillfällen försäkrat att syftet med fonderna är att stärka näringslivet och marknadsekonomin. En lösning av krisen kräver ett brott på arbetarnas villkor med marknadsekonomi och storföretagsamhet och övergång till en planerad ekonomi under de arbetandes kontroll.

SAP:s och fackföreningsbyråkratins lösning med löntagarfonder innebär en satsning på marknadsekonomin -samma marknadsekonomi som är roten till krisen. Löntagarfonder skulle drabba landets arbetare hårt, sänka deras levnadsstandard, öka arbetslösheten och sätta den sista spiken i fackföreningarnas roll som försvarare av arbetarklassens omedelbara intressen. En analys av förslagets konsekvenser visar detta.

Konsekvenserna

l. Enligt förslaget skall löneavgifter tas från alla företag men bara investeras i de mest lönsamma, de som ger en god avkastning. Pengar kommer att pumpas ur krisbranscherna och pumpas in i de lönsamma företagen. Nedläggningen av krisbranscherna kommer att påskyndas. Eftersom löntagarfonderna inte kan öka den totala efterfrågan kommer investeringarna (om det blir några) i de lönsamma företagen också att plocka bort jobb. Företagen kommer att automatisera, datorisera och robotisera för att utföra samma produktion med mindre mängd arbetare. Löntagarfonderna kommer att stjäla arbeten i två ändar – dels genom snabbare nerläggning av krisföretagen, dels genom att de framgångsrika företagen plockar bort arbetstillfällen genom sina investeringar.

2. Maktkoncentrationen i näringslivet kommer att öka. Oftast är de mest lönsamma företagen de stora och medelstora. Dit kommer löntagarfondspengar att gå i den mån de överhuvudtaget kommer att gå till industriinvesteringar. Småföretagen får betala kakan men inte äta den. Förslaget kommer alltså att ytterligare förstärka koncentrationen och monopoliseringen av näringslivet.

3. Löntagarfonderna kommer inte åt roten till det onda, tvärtom. Företagen vägrar att investera på grund av att efterfrågan på deras produkter inte är tillräckligt stor och därför att vinsten på satsat kapital är för låg. Efterfrågan och därmed utvecklingen inom industrin bestäms i sista hand av utvecklingen på världsmarknaden. Mer än hälften av industriproduktionen går på export och exportefterfrågan kan inga löntagarfonder i världen öka. Istället kommer en svensk åtstramning (genom att arbetarna tvingas avstå en del av sin lön till fonderna) att dra sitt lilla strå till stacken för att få ner den totala efterfrågan i världsekonomin och därmed förvärra överproduktionskrisen.

4. Samtidigt kommer löntagarfonderna att öka den mängd kapital som finns tillgängligt för spekulation. Redan idag har företagen miljarder som de saknar tillräckligt lönsamma investeringsobjekt för. Bolag som sysslar med börsjobberi, fastighetsspekulation och liknande är för närvarande mer lönsamma än produktiva bolag. Och löntagarfonder skall ju investeras i de mest lönsamma företagen. Det finns inga som helst garantier för att löntagarfondernas pengar kommer att gå till produktiva industriinvesteringar.

5. Det finns inga som helst garantier för att pengarna överhuvudtaget kommer att stanna i Sverige. De stora . företagen som styr vår ekonomi investerar en allt större del av sitt kapital utomlands. Det kan visa sig vara mer lönsamt med investeringar i Thailand eller på Sri Lanka och Filippinerna. Det är fortfarande kapitalistiska, företagsekonomiska kriterier som skall styra investeringarna.

6. Löntagarfonderna sänker direkt standarden för arbetarna genom den föreslagna höjningen av ATP-avgiften som kommer att ”räknas av” i kommande avtalsrörelser. SAP har redan intecknat arbetarnas löner ganska kraftigt innan de ens fått regeringsmakten. ”Marginalskattereformen” skall finansieras genom en direkt höjning av skatten för de allra sämst ställda plus att resten av höginkomsttagarnas skattelättnader skall betalas genom höjd arbetsgivaravgift med några eller någon procent som skall räknas av i avtalsförhandlingarna. Momsen har de lovat höja, vilket direkt kapar reallönen. Allt detta i en vikande världsekonomi. Det börjar lukta ganska kraftigt om den socialdemokratiska politiken.

7. Fackföreningarna kommer att utvecklas till en ny slags kapitalgrupp som Israels Histadrut med intressen rakt motsatta arbetarnas. Redan idag har en vanlig arbetare knappt någonting att säga till om i sin egen fackförening. Alla viktiga beslut ligger på LO:s förbundsstyrelse och välbetalda ombudsmän. Fackföreningsbyråkratins omvandling till kapitalförvaltare skulle ge dödsstöten åt fackföreningarna som vi känner dem. Även om det är en process som skulle ta årtionden skulle ändå färdriktningen vara klar. Alla rester av demokrati som fortfarande finns kvar i facket skulle byråkratin tvingas strypa. Hur skall man annars kunna driva igenom nedläggningar och rationaliseringar för att skapa ”den goda avkastningen” som löntagarfonderna och deras förvaltare skall sträva efter?

Om socialdemokratin verkligen menar allvar med sitt prat om att öka arbetarnas inflytande och bryta den privata maktkoncentrationen hade de kunnat göra det flera gånger om utan att det kostat staten eller ens en enskild kapitalist ett öre. De hade kunnat använt ATP-fonderna för att köpa upp företagen istället för att låna ut fonderna till dem. De hade kunnat avskaffa de stora kapitalgruppernas bestämmanderätt över de aktier som de har nergrävda i sina olika familjestiftelser – aktier värda hundratals miljoner som dessa familjer använder för att kontrollera svensk industri utan att de formellt sett äger ett öre av dessa stiftelser. De hade kunnat avskaffa uppdelningen i A- och B-aktier för att något minska den privata maktkoncentrationen. De hade kunnat avskaffa de antifackliga lagarna som kraftigt beskär fackets möjligheter att verkligen arbeta för inflytande och makt. Men något av detta har de uppenbart inte en tanke på att göra och deras prat om löntagarfonder som ett medel att bryta den privata maktkoncentrationen klingar därför falskt. Vad skall man säga om en person som envisas med att använda nagelfil för att fälla ett träd istället för den yxa som ligger framme?

Från socialistiska utgångspunkter är saken enkel. Förstatliga storbolagen och banker under fackets kontroll (och se till att arbetarna får kontroll över facket). Det finns ingen anledning vårtor de stora finansfamiljerna skall ersättas två gånger om: dels genom alla de vinster de sugit ur företagen, dels genom att få betalt för det företag som byggts upp genom arbetarnas slit. Beslagtar man 32 finansfamiljers aktieinnehav så har samhället i praktiken kontroll över storföretagen. De ?-nå aktieägarna kan lösas ut eller till och med få betala aktierna som en slags obligation så att de likställs med de som sparat på bank.

Två masker

Den socialdemokratiska byråkratin har två ansikten, eller rättare sagt två masker en vänd mot arbetarklassen och en annan mot borgarna.

I löntagarfondsfrågan försöker SAP å ena sidan övertyga landets företagare om att förslagets nästan enda syfte är att få landets arbetare att avstå en del av sin lön för att stärka näringslivet och marknadsekonomin genom att aktiemarknaden tillförs friskt kapital. Å den andra vänder sig SAP till landets arbetare för vilka man utmålar fonderna som ett sätt att skaffa löntagarna ökat inflytande på jobbet och bryta den privata maktkoncentrationen i näringslivet.

För den lägre fackliga byråkratin och de förtroendevalda utmålar man dessutom fondförslaget som det som skall lyckas där MBL har misslyckats. Det skall befästa det lokala fackets makt gentemot företagsledningar och nuvarande aktieägare. Till detta ändamål har de också dragit fram en skrämmande dokumentation om den privata maktkoncentrationen. I deras utredningar och skrifter – de två viktigaste är Arbetarrörelsen och Löntagarfonderna och Framtid för Sverige – varnas i nästan socialistiska termer för privatkapitalismens fördärvlighet.

Men när det gäller fondfrågan har den socialdemokratiska byråkratin blivit ett offer för sin egen propaganda. Sådant har hänt förut. När Palme & Co utmålade MBL som århundradets reform som helt skulle kullkasta maktförhållandena på arbetsmarknaden var de också offer för sin egen retorik. De frammanade förhoppningar som förslagen inte kunde infria. Men till skillnad från arbetsmarknadslagarna har de nu storkapitalet emot sig. Och arbetarna klarar de inte av att mobilisera för frågan. Den saknar trovärdighet.

Arbetarna stänger inte av TV:n när Palme beskriver fonderna som ett sätt att få arbetarna att avstå sin lön till aktieköp. Det undgår inte företagarna att Metallarbetaren och LO-tidningen
förutom detta också frammålar förslaget som ett medel för att sätta kapitalet på plats och ge fackbyråkratin en plats i solen. Genom denna dubbla argumentationen förlorar fondfrågan all trovärdighet.

Socialdemokratin kommer att tvingas till reträtt på reträtt för att svära sig fri från alla fula misstankar om att man överhuvudtaget menar någonting med fondförslaget. Det hela är en utmärkt illustration till socialdemokratins dubbla karaktär – ett borgerligt arbetarparti – och en utmärkt illustration till socialdemokratins nya utvecklingsfas. Socialdemokratin saknar förmåga att mobilisera sina anhängare för förslag som endast är ett uttryck för byråkratins snäva kastintressen. Opinionsmätningarna i fråga, som naturligtvis är vinklade beställningsarbeten från olika företagarföreningar, tyder på att endast 5 – 6 % av befolkningen ger förslaget sitt helhjärtade stöd.(47) Och även om mätningarna är vinklade så ger de ett hum om vart vinden blåser. Även om den socialdemokratiska byråkratin har stora ekonomiska resurser väger de lätt när storkapitalet verkligen satsar. Då kan miljarderna rulla i SAF:s propaganda-apparat. Och med radio/TV och stora delar av pressen i borgarnas händer hamnar byråkratin i underläge i kampen om den allmänna opinionen. Det enda som skulle kunna kontra SAF:s offensiv vore en massaktivitet på landets arbetarplatser. Men det går naturligtvis inte att entusiasmera vanliga arbetare för ett förslag som innebär att de skall sänka sin lön till förmån för företagare, fackpampar och yrkespolitiker. Socialdemokratin måste hitta andra frågor att driva under 80-talets valkampanjer.

V ARBETARRÖRELSEN UNDER 80-TALET

Borgarna brukar tala om ”det hemska 80-talet”. Hemskt kommer det att bli. Frågan är om det kan komma någonting gott av det hemska. Kan arbetarklassen utnyttja kapitalismens kris för att själv ta över samhällsmakten eller kommer krisen att sluta i krig, massförstörelse och civilisationens undergång? Det val som en gång Rosa Luxemburg ställde arbetarrörelsen inför är fortfarande aktuellt:

”Vi står inför detta val: antingen imperialismens triumf och förödelse för all kultur som i antikens Rom – förödelse, avfolkning, degeneration, en väldig begravningsplats; eller socialismens seger.”

Den första frågan som måste ställas är:
Kan de nuvarande partierna på något sätt lösa den nuvarande krisen eller kommer andra krafter att träda fram? Det kanske inte finns något utrymme för ett socialistiskt alternativ.

Marxismen är ingen spådomskonst eller den exakta förutsägelsens vetenskap som astronomi. Den kan bara peka ut de olika alternativen som är möjliga och de troliga utvecklingsalternativen. Historien är inte förutbestämd. Den avgörs av styrkeförhållandena mellan klasserna. Och klassernas styrka avgörs i sista hand av vilka partier och organisationer klasserna lyckas skapa åt sig för att tillvarata sina intressen.

Man får inte heller glömma bort att partier och föreningar som en gång bildades av klassen utvecklas och har en egen dynamik som inte är parallell med klassens utveckling. Ett parti är aldrig ett ”rent” uttryck för en klass intressen. Intressena förmedlas alltid av individer och grupper av individer. Och dessa individer och grupper kan utveckla särintressen skilda från klassen, kan spjälkas av från den klass som de en gång kom från eller drogs till. De kan ge uttryck för intressen som är direkt motstridiga de som partiet en gång bildades för att tillvarata. Historien är fylld av sådana omvandlingar. Bolsjevikpartiets urartning och förvandling till sin motsats är ett exempel. Den socialdemokratiska byråkratin med sin bas i individer och skikt som står utanför arbetarklassen och som är främmande för den är ett annat. Istället för att vara en hjälp på vägen har partiet förvandlats till ett hinder som måste övervinnas.

Vi har här pekat på hur de svenska partierna utvecklats och vilken sammansättning de har idag. För de tre borgerliga partierna gäller att de inte har någon form av aktiv, folklig massa. De är statssubventionerade tjänstemannapartier till stor del. Skillnaden mot 30-talet är särskilt stor när det gäller socialdemokratin. Partiet har tappat nästan hela sin aktiva bas av arbetare i produktionen. SAP har säkert en mobiliserbar reserv i alla de hundratusentals fackliga förtroendemän som skolas upp genom de fackliga apparaterna. Men idag återfinns inte dessa som grupp bland de aktiva partiarbetarna. Genom sin nuvarande struktur och sociala sammansättning är samtliga fyra partier knappast livsdugliga i en situation av mycket skärpt klasspolarisering. Idag är det LO och SAF som får träda in som ”surrogat” partier och mer direkt stå för klassintressena. Haken är bara att när det gäller LO så företräder byråkratin inga proletära klassintressen. Byråkratin träder in i klassens ställe och talar i dess namn. Som social grupp står den närmast tjänstemän i mellan och (oppositioner. Sett i ett historiskt perspektiv företräder den kapitalets intressen inom arbetarklassen.

Politisk splittring

Vad vi kan vänta oss på det politiska planet är en ökad differentiering mellan de olika partierna. De små sprickor som finns idag kommer att vidgas. Även om samtliga partier är inbitna försvarare av kapitalismen kommer de att slåss om hur det skall gå till. Redan idag står det klart att den politiska kampen mellan dessa partier kommer att gälla formerna för åtstramningspolitiken – inte om den skall föras utan hur. Den viktigaste skillnaden är att socialdemokraterna idag av historiska skäl är uppknutna till en rad sociala reformer som a-kassa, sjukkassa och pensioner. Deras politiska förtroende bland arbetarna vilar bland annat på att de av arbetarna upplevs som garanter för dessa reformer. Även om socialdemokratierna på tusen och ett sätt är uppknutna till staten, storbolagen och marknadsekonomin så kan de inte gå till frontalangrepp mot dessa reformer. Det skulle kosta för mycket förtroendekapital bland arbetarna. Därför kommer SAP troligen i mycket högre grad än borgarna att lita till att inflationen gröper ur löner och levnadsstandard för de breda löntagargrupperna. Inflationen aren mer svårgripbar fiende än en regering som sänker sjukersättningar och ger skattelättnader till små och stora företagare.

Dessutom kommer de rena gåvorna till företagen att öka under täckmanteln att rädda jobb.
Men genom samtliga politiska partiers över- och medelklassbas har det byggts in en svår motsättning i hela det politiska systemet som står hindrande i vägen. Det hjälper inte företagen att arbetarklassen flås för att pengarna istället skall konsumeras av improduktiva tjänstemän och statsbyråkrater. Och det är vad som håller på att hända. Två exempel är skattereformen och subventionerna till villaägarna.

Skattereformen över för ca 9 miljarder till de redan välbeställda. Men det minskar inga budgetunderskott eller höjer vinstnivån i företagen. Utvecklingen av subventionerna till villaägarna visar på samma sak. Där får de en del av bostadsbidragen, hälften av räntebidragen och alla skattesubventioner när det gäller boendet. Och det är en tredjedel av villaägarna, den mest välbärgade som får lejonparten. Bara under 1982 beräknas kostnaderna bli nästan tjugo miljarder för statskassan i uteblivna skatter och i utbetalda bidrag till villaägare. Och det hjälper inte heller upp några budgetunderskott och inte höjer det några vinster heller.(48)

En annan motsättning som är inbyggd i det politiska systemet är de enorma summor som olika politiska påtryckningsgrupper lyckas utveckla i bidrag till fallfärdiga industrier. Bara mellan åren 74/75 och 79/80 så ökade industristödet med 17 miljarder.(49) Sett från arbetarklassens ståndpunkt är naturligtvis denna skattesubventionering att föredra framför nerläggning eller importtullar. Men på sikt så förvärrar den lönsamheten för totalkapitalet genom att kapital som inte ger tillräcklig eller negativ avkastning inte förstörs. Och det är inte alltid fackföreningarna som går i spetsen när det gäller att pytsa in skattemedel i fallfärdiga företag.

Bankerna riskerar fruktansvärda förluster om ett storföretag inställer betalningarna. Många småföretagare ruineras när en jätte faller. I många fall har de innestående fordringarna på många hundratusen eller miljoner som går förlorade vid en konkurs. Och detta skapar i sin tur en kedja av konkurser och betalningsinställelser. Skogsägarnas hårda grepp över Centern förklaras av detta fenomen. Uteblivna skattemedel till utkonkurrerade massafabriker skulle drabba Centerns partimedlemmar hårt.

Ränteutgifterna för skatteskulden är en annan inbyggd motsättning i systemet. I sig är en stor statsskuld ingen katastrof rent nationalekonomiskt. Men rent politiskt innebär det att en stigande del av skatterna går till att medelst ränteutbetalningar berika de som har råd att låna pengar till statskassan – överklassen och den övre delen av medelklassen. Det ökar klasspolariseringen i samhället. För budgetåret 1982/83 beräknas statens ränteutgifter vara 39 miljarder kronor.(50)

Lägger man ihop bidragen till villaägarna, ökningen av industristödet och ränteutgifterna så har man i praktiken täckt budgetunderskottet på 76 miljarder för 1982/83. Eftersom statsskulden var mycket liten när borgarregeringen trädde till så ser man hur absurt talet om att landet lever över sina tillgångar är. Hela budgetunderskottet kan förklaras av bidrag och räntebetalningar och rena gåvor till företag, medel- och överklassen. Detta samtidigt som landets arbetare i de flesta fall fått reallönen sänkt med mer än tusen kronor i månaden.

En borgerlig regering som såg till systemets långsiktiga intressen och inte till de enskilda borgarnas levnadsstandard skulle självklart ha klämt åt arbetarna t.o.m. hårdare än den nuvarande borgarregeringen. Men den hade inte förstört statsfinanserna genom gåvor och subventioner till medel- och överklassens konsumtion. Man hade inte slängt ut tiotals miljarder på företag som ändå inte kunde överleva, utan sett till att höja vinstnivån drastiskt för de företag som verkligen går bra. Man hade inte heller försökt hålla arbetslöshetssiffrorna nere utan sett till att verkligen använda arbetslösheten som ett medel att sätta pli på arbetarklassen för att öka produktiviteten och minska kostnaderna för företagen. En sådan strategi skulle haft en chans att sätta industrierna på fötter, på kort sikt. Till skillnad från Chiles industri så är ju den svenska till stora delar fortfarande relativt konkurrenskraftig och en mycket kraftig omfördelning mellan arbete och kapital skulle ha kunnat ge exportindustrin en sådan puff att de förlorade hemmamarknaderna skulle ha ersatts och överträffats.

Sex farliga kurvor

Av de sex farliga kurvorna som nationalekonomerna brukar ta upp för att visa på krisen i ekonomin, är det ingen som inte kan föras tillbaka på den internationella utvecklingen. Den faktor som ligger till grund och delvis styr de andra kurvorna i ekonomin är industriinvesteringarna. De har sjunkit i de flesta industriländer som en direkt effekt av att kapitalismen är i en nedåtgående fas. (Se Sten Ljunggrens artikel i detta nummer).

Världsmarknaden stagnerar, det råder överproduktion inom många av ekonomins sektorer, vinsterna är inte tillräckligt höga eller efterfrågan tillräckligt stor för att företagen skall anse det lönsamt att investera i nya fabriker. Istället investeras det i produktivitetsförbättringar (nyare maskiner, datorer, robotar etc). När produktiviteten ökar mer än produktionen gör, då stiger arbetslösheten. Efter varje nergång i konjunkturen under 70-talet har arbetslösheten inte gått tillbaka utan ”stabiliserats” på en högre nivå som i sin tur stigit ännu mer vid den följande lågkonjunkturen. Idag är arbetslösheten 30 miljoner i OECD-området (samtliga imperialistiska stater). Arbetslösheten skapar i sin tur ett tryck på statsbudgeten (vars struktur varit anpassad till en expanderande kapitalism och ökande skatteintäkter) genom att skatteintäkterna från de arbetslösa går förlorade samtidigt som statens sociala utgifter ökar.

Enligt en socialdemokratisk utredning kostar varje försäkrad arbetslös staten ca 90 000 genom bidrag och uteblivna skatter.(51) Förtidspensionerade och ej anslutna till a-kassan kostar inte lika mycket. Men tar man hänsyn till att företagens uteblivna överskott (vinst inom kapitalismen), kapitalförstöringen och andra kostnader på grund av arbetslösheten så måste slutkostnaden för samhället bli i genomsnitt betydligt högre än 100 000 kr per arbetslös. Enligt beräkningar som gjorts skulle varje arbetslös på sikt öka sjukhuskostnaderna med mer än 50 000.(52) Beräknat på LO-tidningens siffror på den verkliga arbetslösheten (580 000) skulle alltså redan nu den svenska arbetslösheten kosta statskassan mer än 50 miljarder kronor.

Kostnaderna för arbetslösheten i västvärlden har alltså stigit fruktansvärt under det sista decenniet. Även om man sätter den genomsnittliga kostnaden för samhället så lågt som 100 000 per arbetslös (en alldeles för låg siffra om man adderar ihop de olika kostnadsposterna) skulle den för hela den imperialistiska världen ligga på 3 000 miljarder kronor.

Budgetunderskottet driver i sin tur på inflationen och ränteläget som gör det än mer olönsamt att investera i industrin. Arbetslösheten, budgetunderskottet och inflationen pressar på så sätt ner arbetarnas reallön. Deras köpkraft minskar, vilket i sin tur ytterligare minskar efterfrågan på världsmarknaden, vilket ytterligare pressar ner industriinvesteringarna osv. I länder med en stark och kämpande fackföreningsrörelse har arbetarna mött pressen på sin köpkraft med facklig kamp och på så sätt lyckats hålla uppe lönerna. LO:s oförmåga (eller snarare ovilja) att försvara LO-kollektivets reallön märks på ett reallönefall på omkring 10%. Åtstramningar för att skära ner budgetunderskottet skapar ytterligare arbetslöshet osv. Hela systemet är inne i en ond cirkel.

I ena änden av cirkeln går industriinvesteringarna ner och driver alltså på alla andra negativa kurvor. I andra änden löses blandningen (inflation, budgetunderskott etc) ut i en ständigt stigande arbetslöshet. För vanliga människor är saker som budgetunderskott, handelsbalans och investeringar, abstraktioner som inte påverkar deras politiska beteende i någon högre grad. Inflation, sjunkande reallöner och arbetslöshet är därmed direkt gripbara storheter.

Inflation och arbetslöshet

Inflationen ger utslag i form av sjunkande reallöner och en omfördelning av samhällets rikedomar från dem som arbetar till dem som lånar och spekulerar, En långsamt sjunkande, istället för en långsamt stigande reallön, rubbar naturligtvis tilltron till det politiska systemet bland breda löntagarskikt. Om det också skall rubba deras tilltro till kapitalismen som ekonomiskt system, krävs ett medvetet ingripande från ett revolutionärt arbetarparti med tillräcklig styrka för att nå ut till de centrala delarna av befolkningen med sitt budskap. Men säkerhetsmarginalerna är höga. Det behövs betydligt mer än en 10 % sänkning av reallönen för att det politiska systemet i sig skall svikta. Smärtgränsen för arbetarklassen som helhet när det gäller reallönesänkningar går nog snarare vid 35 % och en bit bortom än vid 10 %. Annat är illusionsmakeri.

Samma sak gäller arbetslösheten. Redan idag är den verkliga arbetslösheten över 10% i många imperialistiska länderna, utan att det fått katastrofala konsekvenser för de etablerade politiska partierna. Men effekterna här är betydligt mer komplicerade än vid en ”enkel” reallönesänkning.

En ökad arbetslöshet leder till en ökad misstro mot det politiska systemet som sådant och öppnar därmed möjligheterna för en revolutionär politik. Men det leder samtidigt till en försvagning och begynnande upplösning av arbetarkollektivet samtidigt som det minskar arbetarklassens vikt i systemet som helhet.

De verkliga, hårda, massiva attackerna på arbetarna tar sin utgångspunkt just i de arbetslösa. Med stridbara, kämpande fackföreningar är det svårt för kapitalet att slå mot arbetarna i produktionen och pressa tillbaka deras positioner. Företagsägarna går istället omvägen via de arbetslösa. Genom urholkning av arbetslöshetsstödet vinner de ett dubbelt syfte. Dels minskar de totalkostnaderna för arbetskraften, dels kommer arbetslösheten att framtona som ett verkligt hot för de arbetare som har arbete. På detta vis kan de öka pressen på de arbetande genom att motståndet mot omplaceringar, rationaliseringar och andra försämringar minskar. En ökad arbetstakt föredras framför arbetslöshet med kanske en halvering eller mer av den disponibla inkomsten som följd. Företagens utrymme för ren utpressning mot stat, kommun, fack och den enskilde arbetaren ökar. Om vi inte får fortsätta att förpesta miljön, om vi inte får höja arbetstakten, om vi inte får avskeda var tionde, etc, ja, då lägger vi ner så alla blir arbetslösa. Det är den ständiga visan som kommer att sjungas om och om igen. Här kommer det att uppstå en djup klyfta mellan de borgerliga partierna å ena sidan och socialdemokratin å den andra.

De borgerliga partierna är kluvna i sin inställning till arbetslösheten. Å ena sidan är de stigande arbetslöshetssiffrorna en politisk black om foten för dem när de har regeringsansvaret. Å andra sidan inser de att det är ”nyttigt” med stigande arbetslöshet av de förut angivna skälen. Blir arbetslösheten alltför stor kommer de att se stora delar av sin folkliga väljarbas överge dem – för alternativ till höger eller vänster. Dess politik kommer logiskt att gå ut på att i första omgången slå mot de redan arbetslösas understöd och rättigheter. En sänkning av de direkta bidragen, ökade krav på ”rörlighet” för att överhuvudtaget kombinera bidrag med en ökad ovillighet att ”rädda” jobb genom ökade statliga subventioner, kommer att förbli huvuddragen i varje borgerlig regerings arbetsmarknadspolitik.

Den offentliga sektorn

I andra hand kommer en sådan regering att slå mot den s k offentliga sektorn. Dvs inte mot polis, militär, den högre och lägre statliga och kommunala byråkratin, utan mot arbetarbefolkningens sociala rättigheter. ”Vi har inte råd” kommer stridsropen från borgerligheten att ljuda. ”Vi måste satsa på produktiv industri. Vi måste sätta en gräns för den tärande offentliga sektorn – mindre till sjukhus, barnomsorg, pensionärer, skolor etc.” Men denna offentliga sektor är ingen homogen helhet. Grovt kan man urskilja fem sektorer inom den offentliga sektorn:

Den första är rena transfereringar. Barnbidrag, bostadsbidrag, räntebidrag. pensioner, a-kassa etc. Det är bara ett sätt att skattevägen omfördela den privata konsumtionen. På köpet drar de med sig en viss statlig och kommunal byråkrati och administration.

Den andra är transfereringar som går till olika företag. Den vägen har över 100 miljarder vandrat över till sk krisdrabbade industrier under 70-talet. Stödet till jordbruket är ett annat exempel.

Den tredje är kostnaderna för den egentliga borgerliga statens upprätthållande: militär, polis, statsförvaltning, domstolsväsen. Denna sektor är till stora delar rent parasitär och är i sista hand till för att garantera borgarklassens herravälde.

Den fjärde är de affärsdrivande verken och statsföretagen. Exempel televerket, posten (som ger stora vinster i kraft av sin monopolställning) och varven, LKAB och liknande f d privatföretag (oftast kraftiga förlustföretag) som staten köpt av olika politiska skäl. Dessa har den viktiga ideologiska funktionen för borgarna att i praktiken visa på ”socialismens” oförmåga att upprätthålla produktionen effektivt. Genom ett förvandlingsnummer i den högre skolan så förvandlas alltså svenska varvs- och stålföretag från exempel på privat företagsamhets misslyckande till kapitalismens överlägsenhet över socialismen. Mellanledet är miljardöverföringar från de skattebetalande löntagarna till de konkursmässiga kapitalisterna.

Den femte är produktionen av olika slag av nyttigheter som sjukvård. undervisning, åldringsvård, barnomsorg och vägunderhållning. Det är en produktion som till viss del undandragits marknadslagarna och där tjänsterna tillhandahålles i första hand efter behov, gratis eller till mycket starkt subventionerade priser, som inte har någon direkt koppling till marknadspriset.

Borgerlighetens väg

De borgerliga partierna kommer att skära in på sektor l och kommer att dra in på det selektiva stödet i sektor 2 (det räddade ju en del arbetstillfällen, om även till stora kostnader) och istället omfördela det till allmänna, generella bidrag, gåvor och skattelättnader till alla företag. Sektor 3 kommer de istället att stärka. Byråkratin kommer att fortsätta att expandera, i sektor 4 kommer vi få se en ”effektivisering”, krav på vanliga företagsmässiga lönsamhetskriterier skall gälla även för de statliga företagen. Annars riskerar de nerläggning eller utförsäljning till privat kapital. Sektor 5 kommer att utsättas för hårdhänta nedskärningar, bantningar och rationaliseringar för att i största möjliga mån anpassa dem till marknadsekonomin. Delvis undantaget kommer att vara de delar som tjänar företagsamheten mer direkt.

Socialdemokratins väg

Socialdemokratin kommer delvis att ha andra intressen att försvara. Dels har de en bas i byråkratin i de delar som kommer att drabbas av attacken på den offentliga sektorn. Arbetsmarknadsdirektörer, sjukhusdirektörer, rektorer kommer att sitta med kniven i hand för att skära bort sjukvårdsbiträden, lärare och förskollärare. Men inte förrän de tvingas av politiska diktat. De två snabbast expanderande facken, Statsanställda och Kommunal, skulle få se många av sina medlemmar bli arbetslösa vilket skulle slå mot fackföreningsbyråkratin. Dessutom har socialdemokraterna en mycket stor del av sin väljarbas i dessa sektorer. Samma sak gäller ”tjänstemannafacken”. I sista hand kommer även socialdemokratin att skära här. Men alltid ett steg efter borgarna och utbasunerat som ett ”mindre ont” än en borgerlig åtstramningspolitik. Socialdemokratin kommer hela tiden att vara ett steg efter borgarna. Den blir borgarnas skugga. Kontraster mot 50- och 60-talet, då vi egentligen hade fem socialdemokratiska partier i landet, kommer att bli stor.”

Vi kommer att uppleva paradoxen att ju värre krisen blir desto aggressivare kommer de borgerliga partierna att slå fram det kapitalistiska budskapet, samtidigt som socialdemokratin kommer att bli allt blekare om nosen i brist på egna handlingsalternativ.

Hela strukturen på SAP, dess sociala sammansättning, traditioner och band med storföretagssamhet och stat gör att ett handlingsprogram som anvisar en väg ut ur krisen, som överskrider marknadsekonomins ramar, är stängd för dem.

SAP kommer att sakna en politik för att vända den växande arbetslösheten (denna är ju direkt förbunden med den imperialistiska världsekonomins nuvarande utvecklingsfas och kan bara brytas om man bryter med denna). Det kommer att sakna en politik för att angripa det växande budgetunderskottet utan att samtidigt angripa arbetarna. De kommer därmed också att sakna en långsiktig politik för att vända krisen inom den offentliga sektorn, (rättare sagt inom vissa delar av den offentliga sektorn).

Vinst och nytta

Det samhällssystem som vi lever i, en marknadsekonomi dominerad av ett fåtal storföretag och kännetecknat av en extrem ojämlikhet när det gäller ägande, makt och konsumtion, har som drivkraft dessa storföretags strävan efter maximal vinst. För att det skall finnas pengar till ”den offentliga” sektorn – pengar till sjukhusvård, undervisning, daghem etc – måste bomber, bilar och kosmetika tillverkas och försäljas med vinst. Detta har inget att göra med att det ena är varor och det andra är tjänster. Men i en kapitalistisk marknadsekonomi är den privata, vinststrävande sektorn en förutsättning för den offentliga servicen. Det går inte att försvara den offentliga sektorn utan att bryta med marknadsekonomin.

Teoretiskt är det möjligt att vända på hela systemet och fortfarande ha kapitalismen kvar. Skolor, sjukhus och vägverk kan drivas som privata företag som konkurrerar på marknaden och försöker sälja sina tjänster med vinst. Från denna privata, ”produktiva” sektor av ekonomi hämtas de skatter och avgifter som finansierar den offentliga sektorn. En offentlig sektor som består av att bilar, tv-apparater etc tillhandahålles gratis eller till starkt subventionerade priser.

Arbetarrörelsen har drivit igenom att en rad nyttigheter undandragits marknaden. Sjukhusvård avgörs inte idag i Sverige efter betalningsförmåga och om sjukhuset kan göra en vinst på operationen. Borgerligheten själv har i de flesta fall genomfört ett obligatoriskt och gratis undervisningssystem. Sjukvård och skolväsen är planerade och delvis styrda efter sociala behov. Även om naturligtvis kapitalistiska värderingar, prioriteringar och lönsamhetsnormer till stora delar fortfarande präglar denna del av den offentliga sektorn. I takt med att krisen förvärras kommer också kraven från borgerligheten om att omvandla delar av denna offentliga sektor till en direkt del av marknadsekonomin att bli allt högljuddare. Betalningsförmågan kommer då att avgöra om du skall räddas till livet eller inte.

För en människa som inte är fullständigt förgiftad av den dominerande borgerliga lönsamhetsideologin står det klart att sjukhusarbete inte är mindre nyttigt än bombplanstillverkning eller att utförandet av en teaterpjäs inte är improduktiv och onyttig medan tillverkning av cigaretter är produktiv och nyttig. Det är bara den som är fångad i de kategorier och lagar som styr vårt nuvarande samhälle, som kan upphöja dessa perversa värderingar till något naturbeständigt och för alla tider giltigt.

Socialdemokratins tragik är att den ifrågasätter dessa normer utan att ifrågasätta det samhällssystem som ger upphov till dem. Den står inför en konflikt mellan två skilda normsystem som den inte kan lösa annat än genom dess egen undergång.

VI KOMMANDE KRAFTMÄTNINGAR

Under 80-talet kommer den nedåtgående trenden för den kapitalistiska världsekonomin inte att kunna vända utan ett nytt historiskt nederlag för Västeuropas arbetarklass i nivå med 30-talets. Idag har borgerligheten ingen möjlighet till detta. Den försöker istället med de bakvända reformernas väg, att steg för steg rulla tillbaka arbetarrörelsens historiska landvinningar. På detta sätt hoppas de kunna bygga upp ett allt gynnsammare styrkeförhållande inför en slutgiltig kraftmätning. På grund av de oerhörda reserver som imperialismen förfogar över, inte bara materiella utan också politiska, genom arbetarrörelsens förborgerligande och inlemmade i det borgerliga systemet har krisen fått en långdragen och icke-katastrofal karaktär. I det imperialistiska systemets svagaste länkar i Västeuropa – Portugal, Spanien och Grekland – har borgarklassen klarat av övergången från historiskt utlevade diktaturer till mera moderna borgerliga demokratier tack vare de socialdemokratiska och kommunistiska partiernas kontroll över den organiserade arbetarrörelsen i dessa länder. En totalkonfrontation mellan klasserna uppsköts på detta sätt. Men den kommer förr eller senare. I övriga länder i Västeuropa har borgerligheten klarat åttiotalet genom att låta olika regeringsalternativ slitas ut. Danmark och Storbritannien är de mest typiska exemplen – inte bara för att krisen där slagit hårdare än i en rad andra europeiska länder utan p g a den regelbundenhet med vilken de olika regeringsalternativen avlöst varandra. Först nu börjar den engelska krisen ge utslag i form av förändrade politiska konstellationer. En polarisering äger rum i Labourpartiet: dels genom högerutbrytningen SDP (socialdemokraterna) dels genom att vänsterflygeln stärkts och fatt mer organiserade former.

Facket och arbetarvänstern

I Sverige har krisen fortfarande inte slagit igenom med full kraft. En arbetarklass som haft världens högsta levnadsstandard sätts inte i full rörelse för att den mister 10 % av den.

I inget annat land har fackföreningsbyråkratin en sådan stark ställning – både gentemot arbetarna och gentemot kapitalet. I industrins nyckelsektorer är den fackliga organisationsgraden nästan 100%. Fackföreningsrörelsen är inte splittrad efter nationella, religiösa eller politiska grunder. Det som får den borgerliga demokratin, parlamentarismen, att fungera är inte arbetarnas tilltro till den borgerliga demokratins välsignelser i första hand, utan fackföreningsbyråkratins förmåga att dämpa, stävja eller avleda all militant facklig kamp på arbetsplatserna som på kort eller mellanlång sikt hotar systemets stabilitet. Och här har Sverige antagligen världsrekordet.

Den springande punkten är att det idag inte finns någon facklig vänster i bred skala på de svenska arbetsplatserna. Socialdemokratins hegemoni har bara hotats under kortare perioder på ett smärre antal arbetsplatser de senaste åren. Det enda viktiga undantaget är Hamnarbetarförbundet där en traditionellt miltant arbetargrupp kastats ut ur Transport av fackföreningsbyråkratin. Men idag finns det inget politiskt alternativ till socialdemokratin som bärs upp av något slag av arbetarvänster på de stora arbetsplatserna. Och det är den avgörande skillnaden mellan 30-talets och 80-talets situation på den svenska partipolitiska scenen. Därför finns det också ett visst utrymme för en den gradvisa tillvänjningens politik när det gäller att driva tillbaka arbetarna, sänka deras standard, försämra de sociala förmånerna och stärka den lagstiftning och statliga apparat som är direkt riktad mot arbetare som försöker ta tillvara sina klassintressen. Till dess att en sådan arbetarvänster formerats på nytt, och ett nytt arbetarparti byggts upp med denna vänster som grund, har också den svenska borgarklassen och dess drängar inom socialdemokratin, ett relativt stort utrymme för att under varierande former låta arbetarna bära krisens ekonomiska och sociala kostnader.

Ingen av de fyra borgerliga partierna eller socialdemokratin har presenterat, eller kan på allvar presentera ett program som kan få fart på den svenska kapitalismen. Tvärtom kommer arbetslösheten att öka under 80-talet av strukturella skäl. Budgetunderskottet och därmed krisen inom den s k offentliga sektorn har de inget radikalt botemedel för.

Det tryck på lönenivån som de 30-miljonerna de 100-tals miljoner arbetslösa eller undersysselsatta i den s k tredje världen) utövar, kommer att pressa ned de svenska lönerna också. Framför allt genom den senila och förkalkade karaktären på den svenska fackföreningsrörelsen och avsaknaden av ett brett arbetaravantgarde ute på de stora fabrikerna som skulle kunnat organisera ett motstånd. Stora delar av den svenska textil- och varvsindustrin har redan lagts ner utan att någon bred opposition mot fackföreningarnas katastrofala agerande i dessa sektorer uppkommit. Stålindustrin håller på samma sätt att delvis skrotas ner. Gruvnäringen har mörka framtidsperspektiv. Även inom dessa sektorer har frånvaron av ett brett arbetaravantgarde och byråkratins strypgrepp över facket varit avgörande faktorer för utvecklingen. Och det kommer att ta tid innan något sådant växer fram. Eiserockupationen är ett lysande undantag.

Av ingenting blir ingenting. Denna gamla filosofiska devis gäller också för politiken. Ett spontant, desperat uppblossande motstånd, utan politiska perspektiv kan inte rädda några jobb i det långa loppet. Endagarsstrejker, uppvaktningar, demonstrationer är inte tillräckliga kampmetoder för att förhindra nerläggningar av industrier med tusentals anställda. På sin höjd kan de bromsa förloppet. I de flesta fall har de enbart tjänat som säkerhetsventil för fackbyråkratin. Genom att visa att man gör något och detta något inte räcker försöker man hålla ryggen fri från kritiker inom arbetarleden. Utan några arbetarledare som organiserar motståndet så blir det inget motstånd. Ingen kamp till slutet.

80-talets kriser

Den mest troliga utvecklingen under 80-talet kan skissas som följer.

Det gamla politiska systemet kommer att hålla under ytterligare några år. Vissa smärre omkastningar är möjliga, tom troliga. VPK, kanske senare Folkpartiet kan åka ur riksdagen, därmed förlorar de partistöd och andra kryckor vilket gör en comeback svår. Dessa partiers existens är därmed i farosonen. Men säkerhetsselarna är många. Bl a har de ju kvar det kommunala partistödet i åtminstone delar av landet.

Vi kommer att fä se en fortskridande polarisering inom väljarkåren. En radikalisering, från höger och från vänster kommer också att växa fram. De nuvarande partierna är alltför förstenade för att kunna hålla detta inom sina egna ramar.

De politiska kriserna kommer tätare och blir mer svårartade. Det kommer att uppstå svårare sprickor mellan de borgerliga partierna och socialdemokratin om hur åtstramningspolitiken skall motiveras och de direkta formerna för att genomdriva dem. Det utesluter inte nya regeringskombinationer som samlingsregeringar, mittenregeringar, folkparti/SAP-regering, socialdemokratiska minoritets- eller majoritetsregering.

Politikerföraktet och missnöjet med det politiska systemet kommer att spridas och fördjupas allteftersom regeringarna lyckas eller misslyckas i sina uppsatt. (Även en lyckad åtstramningspolitik skapar naturligtvis missnöje.)

Sprickor kommer att uppstå inom fackföreningsbyråkratin när medlemmarnas missnöje växer med de ”gamla beprövade” klassamarbetsmetodernas bankrutt och oförmåga att försvara arbetstillfällen och reallöner. Samtidigt som hela den socialdemokratiska parti- och fackföreningsapparaten under de senaste åren kraftigt högervridits kommer verkningarna av krisen att tvinga arbetarna till mer radikala lösningar. Gapet mellan arbetarbyråkratin och arbetarklassen kommer att vidgas.

Spänningarna kommer att stiga i samhället mellan de olika grupperna och skikten allteftersom krisen slår. Vad som definitivt inte kan hända är att socialdemokratins massbas försvinner under den närmaste treårsperioden. Detta oavsett om de sitter i regeringsställning och administrerar en åtstramningspolitik eller om de förblir i opposition. Så länge det inte finns något klart politiskt alternativ till vänster om den kommer Socialdemokratin att i stort bibehålla sina ställningar. Detta utesluter inte en röstmässig tillbakagång efter mönster av den danska och norska socialdemokratin. Tvärtom är den trolig om de sitter i regeringsställning. Men det kommer att vara en sammantagen effekt av röstskolk, marginalväljares övergång till borgerliga partier och en liten rännil till vänster eller till nya missnöjespartier a la Miljöpartiet.

En begynnande polarisering inom själva socialdemokratin kan inte uteslutas. Tvärtom har en fortskridande högervridning av partiet som nödvändig konsekvens att det finns utrymme för en (impotent) ”vänster”strömning för att den skall behålla sin arbetarbas. Problemet är att det i dagens socialdemokrati är svårt att hitta grupper som skulle kunna bära upp en frasens socialism.

Fackbyråkrati…

Det är inte heller självklart att det är den fackliga flygeln inom byråkratin som börjar med en verklig vänsterfraseologi. Paradoxalt nog sitter dessa mycket säkrare på sina poster än politikerna. I praktiken är de högre fackliga funktionärerna oavsättliga. Det finns inte några praktiska möjligheter för en kritisk medlemsopinion att byta ut en värdelös förbundsstyrelse. För det fordras uppkomsten av ett starkt nytt arbetarparti med masstöd på de flesta större arbetsplatser. Men även för ett sådant parti vore det mycket svårt att åstadkomma en förändring ovanför enstaka avdelningar. Dels kommer de troligen att sparkas ut när byråkratin känner sina ställningar hotas av medlemmarna. Dels innebär byråkratins kontroll över själva apparaten, ombudsmännen, förbundstidningarna och stöd av den borgerliga ”allmänna opinionen” (när fronten går mot kämpande arbetare), att revolutionen i princip står på dagordningen innan de kan sparkas (om ens då).

Motsättningar kan uppstå mellan stora avdelningar och verkstadsklubbar som kommer att känna trycket från ett allt starkare medlemsmissnöje och en allt starkare facklig opposition och den högre byråkratin som ser till ”samhällsintresset”, dvs storföretagens intressen, mer direkt. Men frasradikalisering kommer inte att skjuta fart förrän byråkratin upplever ett hot från ett nytt framväxande arbetaralternativ.

… och politiker

Däremot kan politikerna/delar av dem tvingas ut i en vänsterfraseologi för att säkra sina omval när inte bara arbetarna pressar på för radikala lösningar utan även deras marginalväljare – mellanskikt av olika slag – ser sina anställningar och standard hotad.

En god tumregel är att det är mycket lättare att åstadkomma förändringar i de rent parlamentariska styrkeförhållandena än i de fackliga. Riksdagsmän och kommunalpolitiker väljs utan någon direkt, levande kontakt med sina väljare. Väljarnas åsikter formas av reklamkampanjer, TV och andra massmöten i stor utsträckning utifrån gamla, nedärvda lojaliteter. Det är lång tid mellan vallöftena och deras eventuella infrianden. Den valde står inte direkt, personligt, ansikte mot ansikte, till svars inför dem som valt honom.

För den som ställer upp i fackliga val galler hårdare villkor. Framförallt på den lägsta fackliga nivån – skyddsombud, kontaktombud, styrelser för mindre grupper, sektioner och klubbar – står den valde förtroendemannen i mer direkt kontakt med sina väljare. Och framför allt gäller det mängden och kvalitén på folket som behövs.

För att ett parti skall få 5 – 10 % av rösterna i ett riksdagsval räcker det med ett tusental partimedlemmar som ställer upp för partiet åtminstone inför valen. Kandidaterna kan vara fullständiga nollor. Det räcker med partiledaren och några dussin till som kan uttala sig inför massmedia och hålla låda i riksdagen. För att vinna stöd och leda 1/10 av fackföreningsrörelsen skulle det behövas inte bara ett par tusen utan tiotusentals aktivister -aktivister som utför ett regelbundet basarbete, är beredda att stå emot företag och fackföreningsbyråkrat!, klarar av att inte bara lotsa sig igenom arbetsmarknadens försäkringar, lagar och avtal utan även kan dra med sig arbetskamrater i påtryckningsaktioner mot företaget.

Fackföreningarna är grundbulten i hela systemet. Förlorar socialdemokratin kontrollen över dessa till socialistiska strömningar är en konfrontation mellan samhällets huvudkrafter oundviklig. Utan en arbetskraft som accepterar löneslaveriet är kapitalackumulation omöjlig om kapitalet inte övergår till en blodig diktatur och med öppet och massivt våld håller arbetarna på plats.

Vänsterns kris

Den direkta omedelbara framtiden ser alltså inte alltför ljus ut för landets arbetare. Oavsett vilken regering som kommer till makten skall de tvingas betala räkningen för krisen.

Hur ser då möjligheterna för att ett nytt revolutionärt arbetarparti skall växa fram ut?

Idag talas de ju om ”marxismens kris”. De vänsterorganisationer som bildades i slutet av 60-talet eller början av 70-talet är försvunna eller i upplösning. De enda undantagen är KPMLr och Socialistiska Partiet. Men även de två senare organisationerna har upplevt en medlemsmässig stagnation under den senaste femårsperioden. Förbundet Kommunist och Förbundet arbetarmakt har upplöst sig själva. MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet) har bara försvunnit. SKP, före detta KFML som i mitten av sjuttiotalet hade omkring 4 000 aktiva medlemmar befinner sig i upplösning och dess kvarvarande medlemmar kan räknas i hundraden och med ett program som har fler beröringspunkter med moderaternas än med marxismens. VPK riskerar att åka ur riksdagen och lever till stor del på statsunderstöd. Politiskt har VPK uppgivit alla anspråk på en självständig roll i svensk politik och definierar sig öppet som ett stödparti till vänster åt socialdemokratin.

Att denna utveckling har djupare liggande orsaker än fel och missgrepp i den förda politiken förstås om man ser till den internationella utvecklingen. I hela Västeuropa har vänstern genomgått en liknande utveckling. Grovt kan denna utveckling uppdelas i två faser.

Från den sista tredjedelen av 60-talet fram till 1976 såg vi framväxten av ett nytt fenomen på den politiska kartan. Till vänster om de traditionella arbetarpartierna växte det fram nya grupperingar. De hämtade sin främsta inspiration från det vietnamesiska folkets kamp mot USA-imperialismen.

Den kinesiska revolutionen, framför allt kulturrevolutionen fungerade som en ideologisk och. politisk attraktionspol. De traditionella arbetarpartiernas, både de stalinistiska och de socialdemokratiskas passivitet eller direkta medbrottslighet inför USA:s aggression stötte bort en hel generation från dessa partier en generation som väckts till socialistiskt medvetenhet av de nationella befrielsekamperna och sociala revolutionerna i den tredje världen, i Algeriet, på Kuba, i Indokina och det svarta Afrika. Dessa nya gruppers sociala bas fanns framför allt på universitet och gymnasier. De bars fram av en våg av segrar för revolutionen i dessa länder, och växte oavbrutet ända fram till 1975 – 76.1 vissa länder som Italien uppgick dessa grupper till tiotusentals människor och stod på tröskeln till verkliga politiska genombrott i respektive länders politiska liv.

Men sedan vändpunkten -76 har nästan alla av dessa grupper som baserade sig på olika varianter av maoism och stalinism, ibland uppblandad med vissa castristiska, eller rådssocialistiska idéer, upplösts eller reducerats till smågrupper med tiotals eller något hundratal medlemmar. Undantagen är de revolutionärt marxistiska organisationerna, Fjärde Internationalens sektioner, eller den politiskt eller ideologiskt närstående organisationer som det engelska SWP. Även en del av de stora centristiska organisationerna med en viss arbetarförankring (utan klar programmatisk bas, vacklande mellan revolutionär marxism, reformism och stalinism i olika proportioner) i Italien och Spanien har upprätthållit sina organisationer, visserligen med en viss åderlåtning. Även Fjärde Internationalens nuvarande sektioner var i mycket en produkt av samma globala utveckling som skapat de olika maoistiska och centristiska organisationerna.

En rad delvis tillfälliga internationella händelser och utvecklingstrender sammanföll för att bryta denna nya yttersta vänsterns oavbrutna tillväxt. Den första sprickan i fasaden var katastrofen i Chile. För även om Allende-regimens störtande och upprättandet av militärdiktaturen både förutsågs och varnades för av bl a Fjärde Internationalen så var kuppen inte bara ett dråpslag mot hela arbetarrörelsen i Chile utan spelade också i händerna på de krafter inom världens arbetarrörelse som stod för klassamarbete och eftergifter mot kapitalet. För varje medveten socialist som efter kuppen sa – ”Ja, ni hade rätt, det hade behövts en revolutionär politik för att avvärja katastrofen i Chile” så var det hundra inte lika medvetna som blev demoraliserade och ansåg att det är ingen idé, en socialistisk politik leder bara till katastrofer, och med detta lämnade politiken eller drogs mot mer moderata lösningar.

Det var efter kuppen i Chile som Italienska Kommunistpartiet lanserade sin ”historiska kompromiss” med det italienska storkapitalet. Händelserna i Portugal hade liknande effekter. Utvecklingen i Indokina, Pol-potregimens utveckling till en folkmordsregim, kriget Vietnam-Kina, likvideringen av kulturrevolutionen och störtandet av de fyras gäng fick liknande konsekvenser. Istället för att entusiasmera unga människor för socialistisk politik drog utvecklingen i dessa länder dem istället mot demoralisering och cynism.

Samtidigt hade dessa organisationer som stod utanför den traditionella arbetarrörelsens traditioner, både dess socialdemokratiska och dess revolutionärt marxistiska strömning, ingen verklighetsförankrad politik för de uppgifter som Västeuropas arbetarrörelse stod inför.

Dessa politiska orsaker kopplade till den nästan obefintliga eller i bästa fall svaga basen i arbetarklassen ledde fram till upplösningen eller stagnationen. En avgörande orsak var också att stora delar av dessa organisationers sociala bas blivit vuxna, de hade lämnat universitet och gymnasier, blivit läkare, lärare och socialarbetare med en social position som snarare drog dem mot borgerligheten än revolutionen. Den som var ung student och revolutionär 1970 var medelålders läkare och borgare 1980. För stora sociala grupper gäller regeln att det sociala varat bestämmer medvetandet. (Men vad som gäller för summan av individerna behöver inte gälla individen.)

På sätt och vis är det som hänt nyttigt och nödvändigt om ett revolutionärt arbetarparti skall kunna byggas upp. Det ideologiska bagage som de flesta av dessa bankrutta grupper byggs upp på var falskt och genomruttet. Försvar för Stalins terror och Maos byråkratiska diktatur kan aldrig vara någon grund att bygga upp en socialistisk organisation på. I valet mellan socialdemokratins Sverige och Tengs Kina väljer 9 999 arbetare av 10 000 Socialdemokratins Sverige. Genom de revolutionärt marxistiska organisationernas svaghet, som var en direkt följd av avsaknaden av ett socialistiskt arbetaravantgarde i Västeuropa när radikaliseringsvågen inleddes i 60-talets Europa, förgiftades en hel generation av de stalinistiska och maoistiska ideologierna. Deras elittänkande, demokratiförakt och auktoritetstro var direkt anpassade till den rotlösa överklasstudentens behov av en social identitet under sin studietid och åren direkt efter. För att motivera en arbetare att kämpa för ett klasslöst och jämlikt samhälle passar de inte alls.

Alla de tusentals som lämnat den revolutionära politiken, de som nu i lärarrummen, sjukhuskorridorer och kultursidor talar om ”socialismens och marxismens kris” när de i själva verket menar sin egen och stalinismens kris, lämnar ingen försvagad arbetarrörelse efter sig genom sin fanflykt. Den fana de släpade på var så blodsbesudlad att den inte var värd att släpa på – vare sig av arbetare eller läkare. Nej, det mesta av den s k revolutionära vänsterns styrka var luft. Den var inte förankrad i en masspraktik ute på fabriker, sjukhus och skolor. Den var inte förankrad i en klar förståelse för arbetarrörelsens erfarenheter och nuvarande uppgifter. En elakartad sekterism och intolerans var denna i upplösning varande ”vänsters” adelsmärke – en direkt funktion av dess sociala sammansättning och ideologiska fostran.

Allt har dock inte återgått till det vanliga. En avgörande skillnad finns mellan det tidiga 80-talet och det tidiga 70-talet. En skillnad som ger anledning till optimism och framtidstro.

Framtiden

För femton år sedan fanns det inga revolutionära marxister alls i vårt land. Begreppet vänster identifierades av nästan alla arbetare med stalinism. Någon marxistisk debatt och tradition fanns knappt. När vår egen organisation bildades 1969 bestod den bara av en handfull personer, utan djupare erfarenhet av arbetarrörelsen eller politik över huvudtaget. Språnget från en organisation på några tiotal till tusen personer är oändligt svårt att ta. I de flesta fall omöjligt om det redan finns organisationer som lägger beslag på de grupper som är beredda att ta steget in i ett socialistiskt parti. Språnget från tusen till tiotusen är många gånger lättare, förutsatt en korrekt och attraktiv politik, god organisation och ekonomisk och social kris som skakar om arbetarklassen och rycker upp den från sina vanliga rutiner och levnadsvanor. Socialistiska partiets utgångsläge är många gånger bättre inför 80-talet än det var under 70-talet.

Arbetarklassen kommer att pressas tillbaka under de närmaste åren. Men detta lämnar också de första större utrymmena för att bygga upp ett nytt alternativ. De första reserverna är redan förbrukade av borgerliga och socialdemokratiska politiker. Arbetarna har pressats tillbaka och de kanske kommer att pressas tillbaka ytterligare. Men utrymmet är inte obegränsat. Det kommer en punkt där bara kampens väg ses som framkomlig för allt större arbetargrupper. Revolutionärernas propaganda och organisering får ett kvalitativt större utrymme inom arbetarklassen. De kan utvecklas från en med misstänksamhet betraktad liten grupp, över en med viss stöd och än större sympati mindre strömning inom arbetarklassen, till det andra arbetarpartiet, det självklara alternativet för de som vill bekämpa kapitalet på riktigt inte bara på låtsas som socialdemokratin gör vid sina radikala tillfällen.

”Den mest förruttnade delen av det kapitalistiska Europa är den socialdemokratiska byråkratin. Den kom in i historien under Marx’ och Engels’ baner. Den förklarade att dess mål var att störta borgarklassen. Kapitalismens kraftiga uppsving tog tag i den och drog in den i sitt kölvatten. I reformens namn uppgav den revolutionen, först genom sina handlingar och senare i ord . . . Kriget kom. Socialdemokratin stödde kriget i det framtida välståndets namn. Istället för välståndet kom förfallet. Frågan var inte längre om revolutionens oundviklighet kunde härledas från kapitalismens otillräcklighet, eller om man skulle inrikta sig på att med reformernas medel försona arbetarna med kapitalismen. Socialdemokratins nya politik bestod nu i att rädda det borgerliga samhället genom att offra reformerna.

Men inte ens detta var det sista stadiet i förfallet. Den kris som nu skakar kapitalismen tvingade socialdemokratin att offra frukterna av en lång ekonomisk och politisk kamp och sålunda pressa ner de tyska arbetarna till en existensnivå där deras fäder, farfader och farfarsfäder levde. Det finns inget historiskt skådespel som på en gång är så tragiskt och avskyvärt som denna reformismens äckliga upplösning mitt bland vrakspillrorna från alla dess erövringar och förhoppningar
”(54)

Så beskrev Trotskij 1932 den tyska socialdemokratins fega kapitulation inför nazismen. Historien har snart gått varvet runt. Ett nytt världskrig, 50 miljoner döda, stora delar av Europa ödelagda blev resultatet.

Under 80-talet är möjligheterna stora att vi får se socialdemokratins historia upprepa sig, inte som fars utan som en ny tragedi. Om tragedin skall inskränka sig till den socialdemokratiska byråkratin, (i så fall i form av dess uppvaknande i ett arbetarstyrt samhälle) eller om den skall dra med sig arbetarklassen och mänskligheten i sitt fall, ett återupprepande av 30-talets Tyskland i utvidgad skala, beror på om ett nytt revolutionärt arbetarparti skall hinna växa sig tillräckligt stark och massbaserat före den slutgiltiga kraftmätningen mellan klasserna.

Inför årets val kommer Socialistiska Partiet inte att göra några spektakulära genombrott. Tvärtom. Socialistiska Partiet har fortfarande inte samlat tillräckligt mycket styrkor för att kunna kompensera de övriga partiernas miljongåvor från staten och deras monopol på TV-tid och pressbevakning.

Vänsterpartiet Kommunisterna samlar fortfarande ihop ”oberoende” socialisters och radikala arbetares röster i kraft av sina riksdagsmandat och närvaro i press och TV. Men genom vår kampanj lägger vi ytterligare byggstenar till det parti som under 80-talet åter skall ge den svenska arbetarklassen tillträde till politiken – inte som röstboskap eller råmaterial för utsugning utan som kollektivt och aktivt politiskt handlande människor.

För Socialistiska Partiet är 80-talet inte bara det ”hemska 80-talet” utan också socialismens och revolutionens 80-tal.

När reaktionen låg som tätast i Europa efter den franska revolutionens nederlag skrev revolutionens och framåtskridandets skald framför andra: ”If Winter comes, can Spring be far behind.”(55)

Och det är vårt motto också som vi kastar i ansiktet på alla cyniska reaktionärer och demoraliserade fanflyktingar.

Kent Kjellgren

NOTER

En stor del av materialet till diskussionen om förhållandet mellan partier och klasser är hämtat från tre verk som är ett måste för den som vill tränga djupare in i det svenska partiväsendet. Det är »Partier och organisationer i Sverige» av Mats Bäck, »Svenska väljare« av Sören Holmberg och »Klasstrukturen i Sverige 1930-80« av Göran Therborn. Stor flit har lags ner av gruppen kring tidskriften Zenit och Arkiv för att gräva fram material om den svenska socialdemokratin. En stor del av det som finns av vetenskapligt värde i frågan har kommit fram i artiklar i dessa tidskrifter eller i Arkivs avhandlingsserie. Att den empiriska fliten inte motsvaras av någon högre grad av politiskt omdöme är en annan sak. I politiken är gruppen hjälplös. I första hand säkert en fråga om miljöförgiftning på grund av alltför ensidigt vistande i den akademiska världen. Men säg det goda som inte för något ont med sig.

1. Detta vill socialdemokraterna, Stockholm 1982, s 42.
2. Siffrorna är hämtade från socialdemokratiska utredningar och LO-tidningen 1981-82. Främst från Arbetarrörelsen och Löntagarfonderna Tidens förlag/Stockholm 1981, s 39-50.
3. Mellanskikt är ett svårfångat begrepp men jag använder det i artikeln på samma sätt som Therborn i hans »Klasstrukturen i Sverige», s 56-77. Det överväldigande flertalet av mellanskikten återfinns inom de olika tjänstemannafacken (SACO, TCO etc).
4. Alla sifferuppgifter i avsnittet är hämtade från Göran Therborn »Klasstrukturen i Sverige l930-80«, Zenit Förlag.
5. Mats Bäck, Partier och organisationer i Sverige, Liber Förlag/Jurist och Samhällsvetarförbundets Förlags AB, Uddevalla 1980, s 70.
6. Björn Söderfeldt, De fyra demokratiska partierna och den frånvarande arbetarklassen. Arkiv nr 7-8, Lund 1975, s 71-72.
7. Sören Holmberg, Svenska väljare, Liber Förlag, Uddevalla 1981, s 329, s 325, s 352.
8. Holmberg, a.a., s 303.
9. Valundersökningar, Olof Pettersson, Väljare och vätet, SCB 1976, s 39.
10. Leon Trotsky, The Struggle against Fascism in Germany, Pathfinder Press, New York 1971, s 51, s 335,
11. Söderfeldt, a.a., s 72.
12. Torsten Österman, Förtroendet för politiker, Liber förlag. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Stockholm 1981, s 27.
13. Betänkande av Kommunaldemokratiska kommittén. Förtroendevalda i kommuner och landsting, SOU 1982:5, Stockholm 1982, 2 57.
14. Ibid., s 159.
15. Ibid., s 89-91.
16. Ibid., s 95.
17. Bäck, a.a.,, s 81.
18. Kommunaldemokratiska. a.a., s 76-77.
19. Ibid., s 80.
20. Ibid., s 104, 115, 127. Bäck, a.a.m s 101.
21. Bäck, a.a., s 99.
22. Ibid., s 100.
22. Ibid., s 100.
23. Holmberg a.a., s 27.
24. Ibid., s 209.
25. Ibid., s 27, s 209.
26. Ibid., s 149.
27. Ibid., s 30.
28. Gunnar Olofsson, Mellan klass och stat. Arkiv, Kristianstad, 1979, s 221.
29. Sven-Ivan Sundquist, Majoriteten förlorar…. Dagens Nyheter 1/11 1981 s 8.
30. Bäck, a.a., s 81.
31. Personlig skattning efter 8 år på Volvo/Göteborg. På vissa fabriker inom Volvo Göteborg har de inte ens folk till att dela ut flygblad utanför portarna.
32. Också en personlig skattning men grundad på långvarigt politiskt arbete på denna arbetsplats. Siffrorna ifrågasätts säkerligen inte av socialdemokraterna själva. De skulle få mycket svårt att visa upp dessa tio personer.
33. Erik Anners, Den socialdemokratiska maktapparaten, Askild & Kärnekull, Borås 1976, s 122.
34. Ibid., s 182.
35. Kommunaldemokratiska kommittén a.a., s 84.
36. Jag saknar uppgift för riksdagens ledamöter. Antalet arbetare är nog formellt sett större där. Dels genom att riksdagsmän som lämnade produktivt arbete för 35 år sedan fortfarande skriver sig som arbetare, dels genom att fackliga funktionärer står som arbetare på valsedlarna, l verkligheten är andelen verkliga arbetare säkerligen nästan lika med noll. Sådana som Kalle Hallgren från VPK är enstaka undantag.
37. Anna Libera, Italie: les fruits amers du compromis historique. Editions la bréche. Paris 1978, s 285-292.
38. Gunnar Persson, Den svenska arbetarklassens förändrade sammansättning och de borgerliga arbetarväljarna. Arkiv 13-14, Lund 1978, s 67.
39. Therborn, a.a., s 133.
40. För en intressant diskussion om detta se den tidigare refererade artikeln av Gunnar Persson, Den svenska arbetarklassens förändrade sammansättning och de borgerliga arbetarväljarna. Arkiv 13-14.
41. Gunnar Olofsson a.a., s 221.
42. Internationalen 44/81 s 3.
43. Arbetarrörelsen och löntagarfonderna a.a., s 64.
44. LO-tidningen 20-21, 1982, s 8.
45. Arbetarrörelsens och löntagarfonderna, a.a., s 92.
46. Ibid., s 94.
47. Dagens Nyheter 11/7 1982 s 6, »Varannan väljare är emot löntagarfonderna.»
48. LO-tidningen 19/1982.
49. Statistiska meddelanden, Budgetutfallet 1979/80. Framräknat efter dessa av Sten Ljunggren.
50. Framräknat av Sten Ljunggren. Internationalen.
51. Odd Engström Utredningsrapport nr 14, »Vi har inte råd med arbetslösheten», Stockholm 1982, s 8.
52. Internationalen 45/81, Sten Ljunggren.
53. Kenth Åke Andersson, Den svenska socialdemokratin. Röda Häften Nr 25, s 4.
54. Leo Trotskij, Permanenta Revolutionens epok. Partisan, Halmstad 1969.
55. »Ode to the WestWind« Shelleys Poems in two volumes, Everyman Library, London 1966.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/82

Sätt eld under baken på dem!

En grupp arbetare från Opel i Rüsselsheim kommer till Trollhättan i nästa vecka. Ett hårt slag mot GM:s försök att tvinga in de anställda i en fattigauktion där den som ger det lägsta budet får priset. Få saker torde vara effektivare än att mötas över gränserna i bred skala, för att undergräva bilden av ”de andra” som fienden.

Det tyska fackets initiativ är en glimt i mörkret i dessa dagar när det gränslöst illojala kapitalet med utflyttningar, hot och splittring lyckas få de flesta att viljelöst dansa efter sin pipa.

Dagen efter kommer kallduschen. Hela styrelsen för Metalls avdelning i Trollhättan tvingas avgå efter att media avslöjat missbruk med medlemmarnas pengar – den gamla vanliga sörjan med supfester och porrklubbsbesök. Debatten på Saabs banor de närmsta dagarna rör troligen inte hur man skall stärka de fackliga banden med de tyska kamraterna utan vad man skall med en fackförening till över huvud taget.

De svenska facken brukar skryta om att de är starkast i världen. Och visst, jämfört med de flesta länder utanför Norden är organisationsgraden svindlande hög i Sverige. Men organisation är bara en förutsättning för facklig styrka. Om man inte utnyttjar den styrka som finns bland medlemmarna är man lika försvarslös som om man inte har något fack över huvud taget.

Den mytomspunne pseudonymen B. Traven skrev för länge sedan om en tradition som en grupp indianer hade när de valde ny hövding. Under installationsceremonin ställdes en kruka med glödande kol under baken på denne för att påminna om att han inte satt på sin post för att ta igen sig och framför allt för att inte glömma vem som satt honom där.

Kritisk mot den redan tungt byråkratiserade arbetarrörelsen i Europa förordade Traven ”proletärerna att använda denna välbeprövade indianska valmetod särskilt när det gäller att välja funktionärer i deras fackliga och politiska organisationer”.

En demokratisering är av nöden. Knappt något fackförbund genomför i dag omröstningar ens om sin allra viktigaste uppgift, de centrala avtalen, utan lever i en trygg värld av mycket indirekt demokrati där representanter väljer representanter som väljer representanter.

Valurnan, där medlemmarna direkt kan ge riktlinjer till sin ledning genom att rösta om avtal, fackliga linjer och förslag bör bli den urna av glödande kol som vi sätter under baken på våra fackliga ledare. Alltför många tycks nämligen redan ha glömt på vems mandat de sitter.

Lars Henriksson
Aftonbladet 2004-10-15

Den europeiska revolutionen är nödvändig – och möjlig!

För tre år sedan, 1976, startade i denna tidskrift en debatt om löntagarfonderna och vänsterns förhållningssätt till dem. Det var två kamrater, Tom Hansson och Per Reichard, som drog igång debatten. De gjorde det utifrån en mycket kritisk syn på de ståndpunkter KAF förfäktade i fondfrågan.

Deras invändningar reste en hel rad av frågor till debatt: det gällde inte bara förbundets direkta svar på löntagarfonderna utan också bakomliggande frågor som synen på den ekonomiska utvecklingen, reformismen och arbetarklassens revolutionära potential. Den efterföljande debatten sträckte sig också över flera och långa artiklar (se nedan). Hanssons och Reichards opponenter var Gert-Inge Johnsson och Göte Kildén från KAF:s ledning. Hösten 1977 skrev de ett sammanfattande svar i debatten. Beroende bl a av det långa avbrottet i Fjärde Internationalens utgivning och svarets omfattning blev denna artikel inte publicerad.

När vi nu (äntligen) publicerar den gör vi det inte bara för att avrunda debatten om själva löntagarfonderna (vilket utgör en mindre del av artikelns innehåll), utan också för att mana till förnyad och fördjupad debatt om reformismen och revolutionärernas taktik gentemot dem.
Det bör påpekas att G-I J:s/G K:s artikel skrevs innan SAP/LO:s gemensamma fondförslag offentliggjordes i mars 1978, och att artikeln står kvar helt oförändrad. Det innebär naturligtvis att en del exempel hänför sig till händelser som ligger ett par år bakåt i tiden. När det talas om valen i Spanien så gäller det t ex inte årets val, utan de som hölls i juni 1977. Det innebär emellertid inte att de senaste årens utveckling »kört över« artikeln. Tvärtom, har utvecklingen efter det att artikeln skrevs ytterligare understrukit behovet av en klar kritik av de olika fondförslagen och formulerandet av ett revolutionärt alternativ till dessa. Detta ter sig än viktigare då flera organisationer på vänsterkanten, bl a Förbundet Kommunist och Vänsterpartiet Kommunisterna, kraftigt anpassat sig till socialdemokratins förslag. När artikeln nu publiceras är det därför med oförminskad aktualitet.

Red.

Den europeiska revolutionen är nödvändig – och möjlig!
Av Gert-Inge Johnsson och Göte Kildén

I.

– I Fjärde Internationalen nr 3-4 1976 publicerade Tom Hansson och Per Reichard en artikel med rubriken ’Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken’. I den försökte de gissla inte bara KAFs syn på och taktik gentemot löntagarfonderna, utan också vad de ansåg vara den ”dogmatiska marxismens” syn på reformismen och arbetarklassen. I två artiklar, publicerade i Fl nr 5/76 och nr 1/77, bemötte vi deras viktigaste teser.

Arne Jarrick och Per Reichard är inte nöjda med vår polemik mot artikeln i nr 3-4/1976 och i en ny artikel, ’Kollektivkapitalism eller barbari’, försöker de i Fl nr 1/77 ånyo visa bärkraften i sina teser. Vi måste för vår del konstatera att vi inte alls är övertygade av detta nya inlägg i debatten. Tråkigt nog undviker AJ/PR att behandla en rad viktiga frågeställningar och påståenden som vi gjorde i våra första inlägg. Det gäller exempelvis den mycket centrala frågan om vad som händer i en förrevolutionär och/eller revolutionär situation. På andra viktiga områden menar vi att den kritik vi riktade mot Tom Hanssons och Per Reichards första artikel visat sig träffat helt rätt. Det gäller framför allt de konkreta politiska slutsatser som måste dras av kamraternas teoretiska resonemang. Vi ska återkomma till detta. Låt oss bara först konstatera att kamraterna AJ/PR i sin artikel helt riktigt ringar in två frågor som står i centrum för debatten i den meningen att de bestämmer en rad övriga positioner:

– Uppfattningen av arbetarklassen och dess relation till kapitalismen, reformismen och perspektivet för utvecklingen av arbetarnas medvetenhet under kapitalismen, i en revolutionär kris och under övergången till arbetarmakten.

– Synen på den kapitalistiska utvecklingen idag och konkret perspektivet för den kapitalistiska utvecklingen och utifrån detta hållningen till socialdemokratin. Denna punkt omfattar diskussionen om möjligheten av revolutionära genombrott i Europa idag eller inom en nära framtid, om vilka som är de möjliga alternativen: revolution eller barbari kontra kollektivkapitalism eller reaktionära borgerliga lösningar (sid 35)

Vi ska i detta inlägg, delvis återigen diskutera dessa två frågeställningar. Men vi ska samtidigt peka på vilka konkreta politiska slutsatser som måste dras av de olika alternativ vi föreslår, samt diskutera några konkreta meningsskiljaktigheter vad gäller synen på löntagarfonderna.

Arbetarklassens revolutionära potential

I sitt första inlägg tog Hansson/Reichard upp frågan om arbetarklassens ställning i det kapitalistiska samhället. De hävdade att man ur den inte kunde dra några slutsatser om arbetarklassen var en revolutionär klass eller ej. Att beteckna arbetarklassen som objektivt revolutionär hör enbart till den marxistiska dogmatiken och står bara i vägen för utvecklandet av en korrekt taktik och strategi, skrev de.

I vårt svar (se Fl 5/76 och 1/77) började vi att försöka slå fast Tom Hanssons och Per Reichards outtalade definition av begreppet objektivt revolutionär klass:

– För dem är det liktydigt med att arbetarklassen spontant, på grund av objektiva faktorer i det kapitalistiska samhällssystemet blir medveten om nödvändigheten att i en revolution störta kapitalismen och upprätta ett socialistiskt samhälle samt att arbetarklassen spontant får en sådan medvetenhet att den också är förmögen att (spontant) genomföra denna revolution.

Vi påpekade sedan att den s.k. dogmatiska marxismen, vad vi vet, aldrig målat upp någon sådan bild av arbetarklassen.

Vi skrev vidare att begreppet potentiellt revolutionär bättre motsvarade den beskrivning av arbetarklassens ställning under kapitalismen vi (och de dogmatiska marxisterna) ville ge. Vi hävdade att den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital ständigt ger upphov till en kamp mellan arbetarklassen och borgarklassen, och att arbetarklassen i denna kamp kan utveckla ett revolutionärt medvetande. Vi försökte också ange några orsaker till varför detta revolutionära medvetande inte ständigt uppstod genom den dagliga kampen utan endast under trycket av en skärpt social, ekonomisk och politisk kris i samhället. Vi diskuterade slutligen, med hjälp av några historiska exempel, i vilken utsträckning arbetarklassen kunde utveckla ett revolutionärt medvetande i en revolutionär krissituation. Vi skrev, att den slutsats vi måste dra av historien är att arbetarklassen är förmögen, att utan ett organiserat ingripande av ett revolutionärt marxistiskt parti så grodden till ett socialistiskt samhälle: arbetarråden.

I sitt svar till oss (Fl 1/77) travar nu Arne Jarrick och Per Reichard på i de gamla ullstrumporna. De skriver:

– Det finns i GK/GlJs resonemang på denna punkt en grundläggande missuppfattning som måste redas ut. Denna missuppfattning består i tron på onödigheten av kausala resonemang, det vill säga man anser inte att slutsatsen logiskt måste följa ur sina förutsättningar. De faktorer man använder för att beskriva arbetarklassen, befinner sig på en helt annan nivå än slutsatsen ’objektivt revolutionär’.

Javisst befinner den sig på en helt annan nivå än den något absurda nivå som TH/PR försökt tillvita oss och den dogmatiska marxismen! Vi har ju avvisat den slutsatsen och det åligger faktiskt TH/PR/AJ att visa att den nivå de söker är den ’dogmatiska marxismens’.

De har också helt rätt när de säger att vi inte tror på nödvändigheten av kausala resonemang i ett historiskt resonemang, dvs ett resonemang som säger att b med nödvändighet följer av a. Alltför många har försökt tillvita marxismen en sådan, den plattaste av alla 1800-talsfilosofier: den absoluta determinismen.

Däremot tror vi på logisk stringens i resonemangen, vilket inte är riktigt samma sak – något AJ/PR tyvärr inte uppfattat. Om kamraterna bara menar, skriver de, att klassen är objektivt revolutionär i betydelsen att den är potentiellt revolutionär – då är vi med, vilket också framgår av den första artikeln. De fortsätter sedan:

– Det kan dock vara viktigt att skilja begreppen en aning. Objektivt kan endast det vara som är skiljt från människors vilja, som finns inbyggt i en av viljan oberoende process. Potentiellt har inget med motsatsparet objektivt-subjektivt att göra, utan innebär bara att det finns en möjlighet (inte att ett händelseförlopp är nödvändigt).

Vi måste först konstatera att den outtalade definition som vi tillvitade TH/PR i vår första artikel av begreppet objektivt revolutionär klass var helt korrekt. Med objektivt revolutionär, letar de efter något som innebär att arbetarklassen med nödvändighet, av orsaker som finns inbyggda i en av viljan oberoende process, skall genomföra en segerrik revolution. Och detta påstår de sedan vara allmängods hos den ”dogmatiska marxismen”!

Nej, inte ens den borgerliga revolutionen var framdriven av några kausallagar av naturkaraktär eller skedde genom en av viljan helt oberoende process. Historien görs av människor vars kännetecken bl.a. är deras förmåga till planerat och viljemässigt ingripande. En revolutionär omvandling – vilken den än vara månde – är otänkbar utan ett medvetet handlande av åtminstone en del av det revolutionära subjektet och för den socialistiska revolutionen av en majoritet av arbetarklassen.

Det är en gammal beprövad metod att som TH/PR/AJ först måla upp en vrångbild av motståndarens idéer för att sedan argumentera mot den. Likväl håller den inte för två artiklar.

PR/AJ skriver att de håller med om vår karaktäristik av arbetarklassen som potentiellt revolutionär. Det vore glädjande, men vi tillåter oss att tvivla, och vi kan definitivt inte inse att det framgår av TH/PRs första artikel. I den står det nämligen följande:

– Om det på denna nivå (den ekonomiska) inte finns något konkret att ta på som pekar på revolutionära inneboende egenskaper, finns inte heller skäl att kalla klassen revolutionär.

– Trots detta försätter kommunister att resonera som om klassintresset var en latent egenskap som bara måste ’förlösas’, och detta antas i allmänhet ske genom en social kris av något slag. Nåväl, erkänner då alla att arbetarklassen inte är en revolutionär klass under kapitalismens normala skeden, men att den blir det bara i en revolutionär situation? Om så vore kunde diskussionen kanske bli mera fruktbar. Men vi tror inte ett sådant resonemang slagit rot.

– Arbetarklassen blir enligt vår mening aldrig medvetet revolutionär, den kommer att göra revolution därför att dess reformistiska medvetande och intresse kräver så. (vår kurs.)

Kan man verkligen av dessa rader dra slutsatsen att ni är ense med vår beskrivning av arbetarklassen som potentiellt revolutionär? Nej, kamrater, det kan man inte. När vi talar om klassen som potentiellt revolutionär gör vi ju det bl.a. utifrån dess ställning i produktionssättet, utifrån det faktum att arbetarklassen som klass är bärare av ett nytt produktionssätt! Ni kan möjligen tro det genom att återigen lägga er egen analys i andras ord. Och ni gör det utan sinne för den logiska stringens ni efterlyser hos andra. Enligt er är ”arbetarklassen potentiellt revolutionär i så måtto som dess egenskaper gör det möjligt att, men inte nödvändigt, agera revolutionärt under mycket bestämda betingelser. Dessa är avhängiga en kombination av specifika objektiva och subjektiva faktorer. Vi återkommer till detta nedan”, (sid 36)

Tyvärr återkommer ni aldrig till dessa specifika objektiva och subjektiva faktorer och därmed en diskussion om arbetarklassen i den förrevolutionära och revolutionära krisen. Vi vågar dock påstå att vad som skiljer oss åt i den nyss citerade meningen är er tolkning av ordet ”agera”. Den slutsatsen drar vi av er beskrivning av den rev. situationen i TH/PRs första artikel. Ty enligt er förhåller det sig ju så att arbetarklassen som klass aldrig blir revolutionär, däremot kan den förmås att agera revolutionärt – dvs omedvetet. I TH/PRs artikel kan vi således läsa:

– Majoriteten av arbetarklassen kommer i bästa fall att i en revolutionär situation att ha en socialistisk reformistisk medvetenhet. Har den det kommer revolutionen att hänga på det subjektiva momentet, det vill säga på partiets förmåga att genom kampen för konkreta reformkrav föra klassens massa i konfrontation med kapitalismen, så att revolutionen följer som en logisk reform, som en nödvändighet för att förverkliga de reformistiska målsättningarna ”(sid 50).

Det subjektiva revolutionära momentet är reducerat till det revolutionära partiet. Detta leder till en konspirativ syn på förhållandet mellan partiet och massan av arbetare, vilket vi påpekat tidigare. För oss innebär arbetarklassens revolutionära potential inte bara att den kan agera revolutionärt utan också att detta agerande kan komma att motsvaras av en medvetenhet om vad man gör. Vi diskuterade utifrån historiska erfarenheter vad arbetarklassen är förmögen till, till och med utan ett organiserat ingripande från ett revolutionärt parti. Och vi slog fast att det subjektiva momentet i en revolution är hur partiet får med sig arbetarklassen i en medveten omstörtning av samhället. Vi anser att det är aktörerna som är medvetna om vad som händer – inte några sufflörer bakom ryggen på en omedveten arbetarklass, som TH/PR/AJ försöker göra gällande.

Låt oss slutligen bara påpeka en sak vad gäller TH/PR/AJs logiska akrobatik. Som vi sett målar de upp en mekanisk bild av hur marxismen analyserar förhållandet mellan ekonomisk organisation och medvetande. De slår sedan, med rätta, ned på en dylik mekanisk bild. När de sedan ska framställa sin egen teori hänfaller de emellertid åt en likartad determinism om än med lite annorlunda innehåll.

Enligt deras teorier kommer nämligen arbetarklassen att kunna agera revolutionärt utan att vara medveten om det. Ja, revolutionen kommer att tvingas fram som en nödvändig fortsättning, som en logisk slutpunkt på den inomkapitalistiska politik som spontant och med nödvändighet föds i massornas medvetande.

Hur var det nu ni sa? Jo, att ”objektivt kan endast det vara som är skiljt från människors vilja, som finns inbyggt i en av viljan oberoende process”.

Stämmer inte det ganska bra på er beskrivning av den revolutionära processen? Kommer inte de breda massorna att vara omedvetet revolutionära? Kommer de inte bara att följa den väg som den spontana kampen med naturnödvändighet (eller kanske med hjälp av det lilla elitpartiet) stakar ut? Kommer inte arbetarklassen, enligt er, att göra revolution utan att den egentligen vill det? Ja, förhåller det sig egentligen inte så, att arbetarklassen enligt er revolutionsteori är objektivt revolutionär just i den bemärkelse som både ni och vi hävdar att den inte är det? Och kommer slutligen inte, enligt er revolutionssyn, den proletära revolutionen att uppvisa en slående likhet med de borgerliga revolutioner ni hävdar den så markant skiljer sig ifrån? För det fanns väl åtminstone en minoritet som var medveten om det revolutionära i den borgerliga samhällsomvandlingen?

För vår del håller vi nog fast vid våra ursprungliga ståndpunkter: att den socialistiska revolutionen kräver revolutionärt medvetna aktörer samt att det är fullt möjligt att en majoritet av arbetarklassen både kan handla och tänka revolutionärt!

Reformismen uppstår inte spontant hos arbetarklassen

Samma mekaniska synsätt går igen när kamraterna diskuterar reformismen, dess relation till de arbetande massorna och samhällets ekonomiska struktur. För TH/PR/ AJ är reformismen något som spontant uppkommer ur den inomkapitalistiska kampen. Reformismen har alltid funnits som ”en beståndsdel hos arbetarklassen” per definition. Det är arbetarklassens bas som påverkat sin ledning till att upprätta reformistiska partier. Samma enkla synsätt som TH/PR/AJ först tillskriver ”den dogmatiska marxismen” vad gäller förhållandet mellan ekonomi och revolutionärt medvetande, tillämpar de själva på förhållandet mellan ekonomi och reformistiskt medvetande. Vi tror inte på så mekaniska analyser vare sig det gäller ett revolutionärt eller reformistiskt medvetande. Vi ska här inte gå in närmare på denna diskussion utan hänvisar till G-I J.s/TG.-s kritik i Fl nr 2/77 av Kenth-Äke Anderssons broschyr om socialdemokratins barndom, en broschyr som kamraterna i denna fråga uppenbarligen är djupt influerade av.

I korthet anser vi emellertid att reformismen är en politisk ideologi som inte kan förklaras som ett spontant fenomen hos arbetarklassen, även om det finns många faktorer i det kapitalistiska samhället som underlättar för reformismen att slå rot hos arbetarklassen. (Se därom bl.a. KÅA:s artikel ’den röda rosetten’, Fl 4/73). Vi framförde denna uppfattning i vår förra artikel. Kamraterna svarar nu:

– När vi hävdar att arbetarklassen under kapitalismen utvecklar ett reformistiskt medvetande bemöts det från flera håll (också av GK/G-IJ) med påståendet att reformismen innebär en statsuppfattning som arbetarklassen inte spontant kan skaffa sig. Detta är klassisk dogmatism.

– Reformism är ur varje synvinkel en ideologi eller praktisk politik som har som kännetecken tron på en gradvis snarare än en revolutionär övergång till socialismen. Om arbetarna inte reflekterar över staten, men ändå entusiastiskt eller ej, ansluter sig till tanken på ett socialistiskt samhälle uppnått på reformistisk väg, är det därför ur analytisk och praktisk synpunkt riktig att kalla deras ideologi reformistisk!” (sid 35)

Det ligger mycket sanning i det senare stycket. Men det saknas också en del. Visst är tron på en gradvis övergång till socialismen ett avgörande kännetecken på reformismen. Men vad döljer sig bakom den tron om inte en bestämd syn på statsapparaten? Visst är det sant att arbetare utan att närmare reflektera över statens karaktär ansluter sig till tron på en reformistisk väg till socialismen. Vi har heller inget emot att kalla deras ideologi för reformistisk. Men detta bevisar ju inte såvitt vi kan förstå, att arbetarklassen spontant och av nödvändighet blir reformistisk och ingenting annat än reformistisk. (Hur var det med tron på kausala resonemang?) Det är just det som är poängen. Vi vill hävda att reformismens dominans inte är naturnödvändig, ej heller spontan utan resultatet av en konkret och sammansatt historisk process, där både den ekonomiska, sociala, politiska och ideologiska nivån i samhället haft betydelse, (se TG/GlJs artikel i Fl nr 2/77). Detta innebär också att den reformistiska ideologin kan ta sig olika former, att den kan vara mer eller mindre övertänkt och utvecklad i olika skikt i samhället och vid olika tidpunkter i samhällets utveckling. Just därför att vi anser att reformismen inte alstras spontant ur samhällets ekonomiska krafter kan vi särskilja olika grader av reformistiskt medvetande inom arbetarklassen. Just därför kan vi anse att stora skikt inom arbetarklassen måste betecknas som anhängare av reformismen utan att för den skull kunna hålla långa utläggningar om reformismens syn på statsapparaten. En utvecklad politisk teori genomtränger inte samhällets alla skikt med samma kraft och samma stringens, just därför att den inte är ett rent spontant fenomen.

Allt det föregående är viktigt eftersom det bestämmer vad vi anser vara möjligt att uppnå med en revolutionär politik i förhållande till arbetarklassen. För TH/PR/AJ är gränsen given: vi kommer inte att kunna vinna över arbetarklassen till en medveten revolutionär ståndpunkt, på sin höjd kan vi förmå den att agera revolutionärt därför att dess reformistiska intresse tvingar den till det.

– Vi måste utveckla medvetenheten till vad som är möjligt, inte vad som vore önskvärt, skriver kamraterna.

Självklart skall vi utveckla till vad som är möjligt. Frågan är vad som är möjligt. Vi har förmätenheten att tro att det önskvärda är det nödvändiga . . . och möjliga!

Man kan fråga sig varför kamraterna resonerar på det sätt de gör. Vi tror att vi gav svaret i vår förra artikel när vi skrev att de ”arbetat med en mycket mekanisk analys där politiken haft en undanskymd plats.” (sid 30 Fl nr 1/77) De strävar efter att upprätta (eller förkasta) mycket schematiska förenklade sammanhang utan vederbörlig hänsyn till politiska och ideologiska krafter i samhället.

Därför blir också deras resonemang oftast abstrakt. Varför tar exempelvis kamraterna inte upp vår beskrivning av arbetarklassens kamp under detta sekels revolutionära kriser? När de någon gång försöker empiriskt belägga sina politiska slutsatser gör de det ganska godtyckligt. En av deras teser är således att en revolutionär politik omöjligen kan slå rot hos en majoritet av arbetarklassen. Sambandet mellan å ena sidan det kapitalistiska samhällets struktur och arbetarklassens ställning i detta och reformismen å den andra, är enligt PR/AJ så stark att inte ens en svår ekonomisk och social kris kan försätta mer än en minoritet i verklig gungning. Detta är den relation, menar de, som förklarar att ”reformismens grepp bevarats i de kapitalistiska monopolen – även under svår kris.” Och de fortsätter:

– Socialdemokratins relation till arbetarklassen består i dess totala dominans. Kommunistiska partier erövrar de stora massorna i takt med sin socialdemokratisering. Kommunisterna vinner de perifera grupperna, delar av de arbetslösa, det vill säga dem som står mest i utkanten av produktionssättet – men som utgör en klar minoritet av arbetarklassen, (sid 36)

Denna tes är fullt logisk utifrån vad kamraterna tidigare hävdat ifråga om relationen mellan arbetarklassen och reformismen. De försöker belägga den historiskt genom att hänvisa till tyska kommunistpartiet (KPD) i slutet av 20-talet och början av 30-talet:

– Trots massiv kris och arbetslöshet, lyckades kommunisterna inte vinna ett enda fackförbund. Men bland de arbetslösa och bland de utslagna mellanskikten, där delade man inflytande med nazisterna. I produktionen dominerade socialdemokratin, i dess utkant ’revolutionärer’ (ty så uppfattades även nationalsocialisterna), (sid 36).

Det är helt riktigt att KPDs medlemsbas i slutet av 20-talet och början av trettiotalet till mycket stor del bestod av arbetslösa och att partiet inte vann ett enda fackförbund. Men varför kamrater – ni som vurmar så för ”tron på kausala resonemang” -förhöll det sig på det sättet? Är detta faktum ett bevis på arbetarklassens spontana reformism?

Nej, det är det inte. Låt oss tränga in lite grann bakom siffrorna så ska vi finna en politisk förklaring till KPDs tragiska utveckling och att flera av de påståenden som PR/AJ gör i citaten ovan är direkt felaktiga.

KPD och den tyska arbetarklassen

Kamraterna menar att det tyska kommunistpartiets historia bevisar att deras teser är riktiga. För överskådlighetens skull sammanfattar vi deras teser:

• Arbetarklassen är spontant reformistisk
• Revolutionärerna kan därför inte vinna en majoritet av arbetarklassen
• Revolutionärernas inflytande bland arbetarklassen är hänvisade till perifera grupper, till dem som står i utkanten av produktionssättet – exempelvis de arbetslösa och utslagna mellanskikt.

Låt oss pröva dessa teser mot det tyska kommunistpartiets historia under 20-talet och början av 30-talet!

Vi är helt överens om att KPD åren 1929-33 hade sitt absolut största inflytande bland arbetare som gick utan jobb. 1930 var exempelvis 40 procent av medlemmarna arbetslösa. 1932 hade siffran stigit till 80 procent! (l) En majoritet av de arbetare som var organiserade i KPDs röda fackföreningar var arbetslösa. Vi är också överens om att KPDs inflytande vid denna tid i fackföreningarna var obetydligt. Vid samma tidpunkt var exempelvis endast 10 procent av KPDs medlemmar organiserade i ADGB – dvs dåvarande motsvarigheten till LO. (2)

Vi är däremot inte överens om att KPDs inflytande skulle vara speciellt stort bland mellanskikten och att de i det hänseendet hade samma rekryteringsbas som nazisterna. Alla undersökningar vi känner till om nazisternas rekrytering visar istället att det fanns en ganska skarp gräns mellan de som röstade på NSDAP (Hitlers parti) och de som röstade på de traditionella arbetarpartierna. Varken KPD eller SPD tappade exempelvis mer än marginella röster till Hitler. NSDAPs frammarsch skedde istället på bekostnad av andra borgerliga partier. KPD å sin sida vann röster från socialdemokratin. (3) Detta är bara ett påpekande i förbifarten.

Vad vi kraftigast vänder oss emot är kamraternas påstående, att det faktum att KPD åren 1929-33 till största delen organiserade arbetslösa skulle vara ett bevis på de ovan redovisade teserna. De frågar sig nämligen aldrig varför det förhöll sig så än mindre om det alltid förhållit sig så! Vi vill påstå att denna utveckling framför allt berodde på den politiska kurs som kommunistpartiet slog in på i slutet av tjugotalet. Dessutom måste vi hålla i minnet att arbetslösheten var mycket stor i Tyskland vid denna tid och att den arbetslöse per definition inte befinner sig i utkanten av arbetarklassen.

Andelen arbetslösa var under hela tjugotalet visserligen större hos kommunistpartiet än hos socialdemokraterna men att påstå alt KPD organiserade perifera grupper i utkanten av produktionen vore rent lögnaktigt. Det finns flera undersökningar om den sociala strukturen bland de båda stora tyska arbetarpartierna som visar detta. (4)

För det första måste vi påpeka att KPD efter samgående med USPD 1920 var ett verkligt massparti. Medlemsantalet uppvisade dock stora fluktuationer – bl.a. beroende på periodvis illegalitet och den politiska kurs som partiet bedrev. Som mest samlade man närmare 400 000 medlemmar som lägst strax under 100 000. Vilka arbetare rekryterade man då?

1927 var knappt 70 procent av partiets medlemmar industriarbetare. Av dessa tillhörde majoriteten gruppen kvalificerade arbetare. (5) I sin undersökning om socialdemokratins utveckling under Weimarrepubliken redovisar Richard Hunt i vilka områden KPD resp SPD hade sina starkaste fästen. Han utgår från valresultaten 1924, 1928 och 1932. Han granskar resultaten i fyra regioner med avseende på om det är katolskt eller protestantiskt område och om det är land eller stad. Vad gäller det urbana och katolska området Köln-Aachen konstaterar han att KPD såväl 1924 som 1932 fick fler röster än SPD. Och han fortsätter:

– Detta var inte något isolerat fenomen; i alla industriregioner längs Rhen och i Ruhr samt i det katolska övre Schlesien uppvisade KPD liknande siffror vid de radikala valen.(6) Ja, det förhöll sig faktiskt så att KPDs starkaste fästen var de viktigaste industriområdena i Tyskland. Hermann Weber konstaterar i sin digra undersökning om KPD under Weimarrepubliken:

– KPDs valhögborgar var tätt befolkade industriområden (mellantyskland, Rhein-Ruhr, Berlin och Hamburg) och det var också där som KPD-organisationerna blomstrade. (7)

I flera av dessa områden var man till och med starkare än socialdemokratin!

– I områden som Berlin, Halle-Merseburg, Niederrhein och Ruhr sprang KPD vid valen förbi socialdemokraterna. (8)

Tyder detta på att partiet vid denna tidpunkt befann sig i utkanten av produktionssättet?

Knappast. Vid denna tid hade man också ett betydande inflytande i flera viktiga fackföreningar – speciellt i de tungt industrialiserade områdena. Bland Berlins metallarbetare var exempelvis KPDs inflytande mycket starkt. (Vi hoppas vi är eniga om att dessa inte räknas till de perifera grupperna i samhället)

Under det dubbla trycket av den ekonomiska krisen 1929-33 och KPDs vansinniga ’tredje-periodenpolitik’ ändrade sig denna bild mycket snabbt. KPDs sociala bas förändrade sig som vi tidigare visat. Deras inflytande i fackföreningarna decimerades.

Det främsta kännetecknet för tredje-periodenpolitiken är dess syn på socialdemokratin som jämställdes med fascismen. På det fackliga planet uttrycks denna politik i en ultra-sekteristisk hållning gentemot de existerande fackföreningarna. Enligt Kominterns och KPDs analyser’ så fanns ”de mest efterblivna och mest reaktionära delarna av arbetarklassen . . . organiserade i de reformistiska fackföreningarna.” \” De mest klassmedvetna och kampvilliga arbetarna, hävdade man, var oorganiserade och arbetslösa.

Det var denna politiska inriktning i kombination med den ekonomiska krisen som gjorde att KPD i början av trettiotalet förvandlades till ett parti utanför den egentliga produktionen, och inte några allmänna lagar som PR/AJ försöker göra gällande. Utvecklingen kan studeras mycket konkret i de fackföreningar som KPD tidigare hade ett avgörande inflytande, exempelvis bland Berlins metallarbetare men också vid stora och viktiga industrier som Opel, Leunawerk och Ullstein. (10)

Vad hade hänt om tyska kommunistpartiet hade fört en korrekt enhetstaktik gentemot socialdemokratin; om det hade arbetat inom de existerande fackföreningarna? Historievetenskapen är ju inte laborativ men vi skulle nog ändå våga hävda att chanserna att nå majoritetsinflytande över arbetarklassen i hela Tyskland hade varit mycket, mycket stor. Ty vi menar, i motsats till PR/AJ, att det långtifrån är omöjligt att beröva reformisterna deras majoritetsinflytande inom arbetarklassen. Vi kan då, i motsats till PR/AJ, stödja oss på det tyska kommunistpartiets 20-talshistoria.

För att bevisa sina teser om KPD hänvisar PR/AJ till Borkenaus bok ’World Communism’. Den innehåller också en hel del lärorikt om bl.a. tredje-perioden och kommunistpartiernas sociala sammansättning. Om kamraterna hade bläddrat tillbaka ca 100 sidor i Borkenaus bok hade de emellertid också hittat en beskrivning av den revolutionära krisen i Tyskland 1923. Denna kris utvecklade sig i spåren av den galopperande inflationen, den ekonomiska politik som högerministären under Cunos ledning förde och den franska ockupationen av Ruhrområdet. Flera stora strejker svepte över Tyskland. Från och med slutet av 1922 skedde en massflykt från socialdemokratin över till KPD. Vid en omröstning bland Berlins metallarbetare i juli 1923 erhöll exempelvis KPD 54 000 röster och SPD 22 000 röster. Så gott som alla historiker är eniga om att KPD under denna kris hade ett betydligt större stöd inom arbetarklassen än socialdemokratin. Arthur Rosenberg konstaterar exempelvis i sin ’Geschichte der Weimarer Republik’ att ”det kan inte råda något tvivel om att KPD under 1923 var starkare bland det tyska proletariatet än SPD.” (1!) Flechtheim konstaterar samma sak i sin ’KPD in der Weimarer Republik’, O 2) likaså Weber i ’Die Stalinisierung der KPD in der Weimarer Republik’. (13) Ja, till och med Borkenau, vars bok PR/AJ, hänvisar till, håller med om detta. (14)

Sammanfattningsvis måste vi således konstatera att KPDs historia under 20-talet och trettiotalet inte är något bevis för PR/AJs teser. De lyckas få det att framstå så, endast genom att behandla historiska fakta lösryckt från sitt sammanhang och genom att förtiga hela den föregående utvecklingen. Vi har länge i den tyska arbetarklassens och den tyska arbetarrörelsens historia sett ett stöd för möjligheten att vinna arbetarklassen för en revolutionär politik, samtidigt som dess historia visar på många av de problem som är förenade med detta. PR/AJs senaste artikel har inte givit oss någon anledning att skifta ståndpunkt.

Nej! En del av deras påståenden är ju till och med rent nonsens. Hur kan man exempelvis hävda att kommunister bara brukar vinna de arbetare ”som står mest i utkanten av produktionsprocessen”? Vi har redan sett att det inte är sant vad gäller det ”tydligaste” exemplet – KPD. Lika osant är det vad gäller några ’mindre tydliga exempel’.

David Lane konstaterar exempelvis i sin undersökning om förhållandet mellan mensjeviker och bolsjeviker att bolsjevikerna hade betydligt fler arbetarmedlemmar. (l5) Den revolutionära opposition som växte fram mot reformismen i det italienska Socialistpartiet efter första världskriget föddes i det mest industrialiserade området i hela Italien: kring Turin. Det var själva kärnan av den italienska arbetarklassen som stod i spetsen för de revolutionära striderna 1919-20 och som senare kom att bilda stommen i kommunistpartiet. Hur förklarar kamraterna utvecklingen inom den norska arbetarrörelsen under de första årtiondena av 1900-talet, då en majoritet av arbetarklassen anslöt sig (visserligen kollektivt) till ett parti som i sin tur var anslutet till Komintern? (Även om vi givetvis är medvetna om de centristiska inslagen i Det Norske Arbeiderpartiets politik).

Inte heller utvecklingen i dagens Europa vederlägger vår tes om att det är möjligt att nå en majoritet av arbetarklassen med en revolutionär politik, även om en revolutionär kris ännu inte ägt rum som skulle kunna förverkliga dessa möjligheter. Hur förklarar exempelvis kamraterna att partierna till vänster om kommunistpartiet i över ett år haft majoritet i arbetarkommissionerna i Baskien? Pekar inte det på att det är möjligt att nå en majoritet av den spanska arbetarklassen med en revolutionär politik när man redan idag har vunnit viktiga delar av dess kärna? Ty det förhåller sig ju faktiskt så att dessa delar av Spanien också är de där den tunga, högt utvecklade industrin är belägen!

Vid kommunvalen i Frankrike detta år erhöll vänstern i genomsnitt 6,8 procent av rösterna. I utpräglade arbetarstäder låg siffran i vissa fall över 11 procent. I utpräglade arbetarområden var den ännu högre. Det är en liten minoritet av arbetarklassen. Men det visar ändå att det går att utmana reformisterna just på det sätt och med den politik som PR/AJ hävdar att det inte går! Ja, om revolutionärerna lyckas samla tio procent av arbetarna bakom sin politik i parlamentariska val innan en revolutionär process sätter igång är chanserna stora att de relativt snabbt kan mångdubbla sitt inflytande!

Låt oss slutligen nämna ytterligare ett exempel. Vid ett fyllnadsval nyligen till det engelska parlamentet erövrade revolutionärernas kandidat över 20 procent av rösterna i ett utpräglat arbetarområde!

Nej till lunginflammation via förkylning!

– De strider vi står inför idag gäller inte kapitalism eller socialism, utan olika kapitalistiska utvecklingsvägar. Vi kan naturligtvis avfärda olika alternativ som ’lika kapitalistiska’, och som stolta ’trotskister’, raka i ryggen och utan darr på stämman hävda vår rätt att ’inte välja mellan förkylning eller lunginflammation.’ Då utesluter vi oss själva som framtida alternativ. Arbetare och tjänstemän kan inte ta den på allvar som inte mer vårdar vare sig sin egen eller massornas hälsa.

– Istället är det kommunisternas självklara plikt (och borde vara deras spontana önskan) att aktivt verka för en utveckling av kapitalismen i linje med vad vi i den förra artikeln betecknade som kollektivkapitalism. Alternativet till denna utveckling (och för närvarande det starkare alternativet, vilket KAF inte bidragit till att förhindra) är den Friedmanska lösningen som förespråkas av reaktionärerna, kapitalisterna och deras organisationer (exvis Tories i Storbritannien, CSU i Västtyskland, arbetsgivarföreningarna i nästan alla västländer) och som innebär marknadens ohämmade spel, radikala lönesänkningar och profitkvotökningar, optimal arbetslöshet osv. Eftersom även den reaktionära lösningen är mycket tillfällig, samtidigt som den innebär ett kraftigt nederlag för arbetarrörelsen kommer den att åtföljas av (eller sammanfalla med) öppen terrordiktatur. Ska vi då inte välja mellan förkylning och lunginflammation?

Citaten är från PR/AJs senaste artikel. Vi måste säga att vi är djupt oense med detta perspektiv, även att vi erkänner att resonemanget är en logisk slutsats av den syn på arbetarklassen och reformismen TH/PR/AJ hyser. Detta påpekade vi också i vår första artikel när vi skrev att den logiska slutpunkten för kamraternas ”nya form av taktiskt tänkande” är ett ”fullständigt knäfall för reformismen.”

Vi är oense med kamraterna bl.a. därför att vi inte tror att det de benämner kollektivkapitalism existerar som en möjlig lösning på kapitalismens nuvarande kris. TH/PR/AJ framställer förslaget om löntagarfonderna som ett stort och viktigt steg på vägen mot vad de benämner kollektivkapitalism – dvs det alternativ för den framtida utvecklingen i Europa de anser vara det enda realistiska. Denna lösning innebär att kapitalismens nuvarande krissituation -med dess strukturellt sjunkande profitkvot, höga arbetslöshet, massiva inflation, ökade internationella konkurrens och överproduktion – skall hävas genom att kapitalismen övergår i ett nytt stadium som kännetecknas av:

– Att statsapparaten och de fackliga organisationerna får ett ökat inflytande över produktionens inriktning samtidigt som kapitalismens grundläggande drag bibehålles, dvs marknadsekonomin skall fortsätta att härska, (vår understrykning)

Det kollektiva inflytandet, säger de, kommer att möjliggöra en ökad planering inom ramen för en kapitalistisk marknadsekonomi. Skadliga investeringar kan undvikas liksom en alltför stor lagerbildning. Kreditgivningen till och investeringssatsningar inom olika branscher kan avvägas på ett optimalt sätt (dvs inom kapitalismens ramar). På så sätt kan kollektivkapitalismen, enligt TH/PR/AJ häva de svårigheter kapitalismen står inför idag.

Även om vi kan hålla med om att ett ökat statligt inflytande och engagemang är fullt möjligt i svensk ekonomi de närmaste åren, liksom samordnad planering inom hela branscher, så löser det definitivt inte kapitalismens svårigheter – än mindre de problem arbetarklassen står inför.

Kamraternas resonemang, om vi håller oss till den ekonomiska nivån, bortser nästan helt ifrån att kapitalismen är ett internationellt system. De problem den ställts inför vid den senaste världsomfattande recessionen är klassiska: överproduktion och sjunkande profitkvot. Den svenska ekonomin har, även om det skett lite senare och ännu så länge i mindre omfattning än andra länder, dragits in i den strukturella kris kapitalismen idag befinner sig i. De avgörande sektorerna av svensk ekonomi är uppbyggda på export och beroende av avsättningsmöjligheterna på den internationella marknaden. Enbart detta faktum medför att kamraternas rent utopiskt konstruerade modell, inte kan lösa kapitalismens nuvarande problem på annat sätt än vad kapitalisterna försöker göra idag: genom strukturrationaliseringar och löneattacker på arbetarklassen för att hamna i bättre konkurrensläge i den hårda internationella konkurrensen.

Kamraterna framställer det som att kapitalismen skulle kunna fungera om man bättre planerade investeringarna; om man hade lite mera överblick över hela ekonomin. Vi vill först påpeka att en verklig planering inte är möjlig i en ekonomi där marknadskrafterna skall fortsätta att härska. För det andra är det inte där skon klämmer på kapitalisterna. PR/AJ konstaterar ju själva att ”vi kan av detta preliminärt dra slutsatsen att den sjunkande profitkvoten sannolikt inte har primära produktionsorsaker, utan hänger samman med realiseringen av det producerade värdet”, (sid 40) Då vill vi fråga dem hur deras kollektivkapitalistiska modell kommer att underlätta för den svenska exportindustrin att realisera (dvs få avsättning för) det producerade värdet och därigenom höja investeringarna och produktionen? Då marknadsekonomin skall härska kan det väl inte ske på annat sätt? Skadliga lagerinvesteringar/bildningar skall ju undvikas, enligt AJ/PR.

– Nej kamrater, förhåller det sig inte på det sättet att kapitalisterna nu som så många gånger tidigare försöker lösa sina krisproblem genom att attackera arbetarklassens reallöner. Ty även om det inte är den primära orsaken till profitkvotens fall så är det ett förbaskat bra sätt för kapitalisterna att höja den på. Och genom att höja den kan man komma i ett bättre konkurrensförhållande och eventuellt öka sina avsättningar, dvs realisera sina producerade värden. Och endast när man lyckats lösa båda dessa problem – höjd profitkvot och säkrade avsättningsmöjligheter – kommer man vara benägen att investera som förr. Sådan är marknadsekonomins lagar.

Det är också på det sättet som borgarklassen runt om i Europa försöker lösa sina problem. TH/PR/AJ försöker framställa utvecklingen i Europa som om den i grunden gick mot kollektivkapitalistiska lösningar och att de svenska socialdemokraternas förslag om löntagarfonder bara är framsynta förslag som i olika tappningar kommer att omsättas i andra länder. Troligen ser de i de olika förslag som de sydeuropeiska kommunistpartierna idag för fram för att ”renovera” sina länders ekonomier tendenser till detta. Och vi antar att de förespråkar ett lika fullt och fast stöd till PCEs, PCFs, PCIs politik som de förespråkar till löntagarfonderna?

När AJ/PR målar upp alternativet till den utveckling de förespråkar skriver de att detta är ”den Friedmanska lösningen” som innebär radikala reallönesänkningar, profitkvothöjningar och optimal arbetslöshet. Denna lösning förespråkas av reaktionärerna i olika länder: i England av Tories, i Västtyskland av CSU osv. Mot denna lösning står alltså den kollektivkapitalistiska som idag bärs fram av socialdemokratin och eurokommunismen, allt enligt AJ/PRs resonemang.

Vi måste först återupprepa vår fråga: hur är en stabilisering av kapitalismen i världsmåttstock möjlig utan just dessa reaktionära attacker på arbetarklassen? Kamraternas påståenden i den senaste artikeln bevisar definitivt inte hur deras modell skall lösa problemen med den sjunkande profitkvoten och svårigheterna att realisera det producerade (mer)värdet.

Bortsett från denna fråga så är väl ändå deras bild en skönmålning av verkligheten. Ty inte är det väl enbart reaktionärerna – dvs kapitalisterna och yttersta högern -som förespråkar reallönesänkningar. Detta är ju innebörden i den konkreta politik som socialdemokraterna och eurokommunisterna bedriver runt om i Europa! Ar det så förtvivlat svårt att se att de organisationer, som enligt TH/PR/AJ skall bära fram den kollektivkapitalistiska modellen som alternativ till de reaktionära lösningarna, idag är den mest effektiva länken för Europas borgarklass för att förmedla just de reaktionära lösningarna till arbetarklassen! Och detta av den anledningen att de verkliga reaktionärerna idag inte är tillräckligt starka för att själva och till fullo genomdriva sina lösningar. En konkret genomgång av utvecklingen i några europeiska länder borde vara nog för att bevisa detta.
Låt oss börja med Västtyskland i vilket land det enligt kamraterna är CSU (dvs högerflygeln av CDU) som står för de reaktionära lösningarna. Vi håller självfallet med om att Frans Josef Strauss politik är betydligt mer reaktionär än Helmuth Schmidts. Men den grundläggande skillnad som TH/PR/AJ målar upp vad gäller den ekonomiska politiken mellan CSU och SPD finns faktiskt inte. Ty vem är det, om inte de regerande socialdemokraterna som gått i spetsen för reformstopp, reallönesänkningar, profitkvothöjningar och optimal arbetslöshet?

Genom sina ”löneriktlinjer” och ”orienteringsramar” har regeringarna Brandt och Schmidt hållit tillbaka de västtyska arbetarnas löneökningar. De har proklamerat och genomfört ett nära nog totalt reformstopp. Den ekonomiska politiken har påskyndat en traditionell rengöringsprocess inom näringslivet. För borgarklassen har detta resulterat i att den tidigare sjunkande profitkvoten av allt att döma nu börjat vända uppåt igen. Vad denna ekonomiska politik betytt för arbetarklassen kan bäst redovisas i följande siffror:

Sedan hösten 1973 har 30 000 företag slagit igen. Under ett enda år, 1976, skedde 400 företagssammanslagningar mellan storföretag. För arbetarklassen har detta betytt att 1,3 miljoner arbetstillfällen försvunnit.

• Mellan 1974 och 1976 låg arbetslösheten kring l miljon arbetslösa. Idag är den närmare 1,5 miljoner!
• Trots denna massiva minskning av antalet sysselsatta har den reala bruttonationalprodukten stigit alla år utom 1975.
• De tre senaste åren har arbetarklassens reallöner sjunkit.

Genom att öka produktiviteten och hålla lönerna nere har kapitalisterna således i Västtyskland, med socialdemokratins stöd, lyckats omfördela mervärdet till sin fördel! Detta är det verkliga innehållet i Brandts och Schmidts politik! (16)

Vi ska inte trötta läsarna med samma siffergenomgång för alla europeiska länder där socialdemokraterna sitter vid rodret. Det torde vara välbekant att deras ekonomiska politik har samma arbetarfientliga innehåll antingen den heter ’Direkte Aktion’ som i Västtyskland, ’Förlikningsöverenskommelser’ som i Danmark eller ’Social contract’ som i England.

För oss är det en gåta hur kamrater som säger sig stå på den revolutionära marxismens grund kan föreslå ett stöd till en sådan politik!

Saken är inte bättre om vi granskar den politik som de stora eurokommunistiska partierna står för idag.

Dessa partier har en retorik som klart skiljer dem från SPD i Västtyskland. Enrico Berlinguer predikar inte lika öppet som Helmut Schmidt kapitalets ekonomiska filosofi. PCI döljer sin politik i tal om ’renovera’ det italienska samhället. Liksom PR/AJ/TH säger sig det italienska kommunistpartiet stå för en politik som ska förvandla den krisdrabbade kapitalismen till en modern, rationell och dynamisk kapitalism. Också för PCI är metoden en ”ekonomisk planering” inom kapitalismens ramar. Men vad går denna planering ut på egentligen? Kan den lösa problemet med profiterna för borgarklassen på annat sätt än Helmut Schmidt? Uppenbarligen inte! Berlinguer sammanfattade själv vad det hela rör sig om när han sade:

– De gamla härskande klasserna och de gamla politikerna är inte längre förmögna att påtvinga arbetarklassen uppoffringar; idag måste de be oss att göra det, och de frågar oss . . . (17)

Kapitalisterna, reaktionärerna frågar och PCI – det parti som enligt TH/PR/AJ ska bära fram alternativet – bugar och svarar ja på alltihop! Sådan är verkligheten i Italien. I tyst eller öppet samförstånd med Kristdemokraterna och Andreotti totar man sedan ihop den ena undantagsplanen efter den andra. Undantagsplaner som undantagslöst har betytt höjda skatter och avgifter samtidigt som lönerna frusits! (18)

Det är bara fullt logiskt att det andra stora Eurokommunistiska partiet – PCE, det spanska kommunistpartiet, för några dagar sedan undertecknade ett liknande ekonomiskt åtstramningspaket.
Utifrån dessa exempel borde det stå klart att den trend som gör sig gällande i dagens Västeuropa inte är några försök a la kamraternas kollektivkapitalism utan gamla hederligt beprövade metoder, oavsett om det är reaktionärerna eller de framsynta socialdemokraterna som sitter vid regeringsmakten. Orsaken till detta är nog så enkel som att det är de gamla beprövade metoderna och inte kollektivkapitalism en, som är lösningen på den kris kapitalismen idag befinner sig i …

Därför är de alternativ som TH/PR/AJ sätter upp och bjuder oss välja mellan falska. Valet står inte mellan kollektivkapitalism och Friedmanska lösningar. Reformisterna försöker få oss att tro det för att kunna trumfa igenom sina lösningar. Men dessa lösningar är också den europeiska borgarklassens. Ja, vi kan säga att det är det enda sätt på vilket de idag kan attackera arbetarklassen, att förändra styrkeförhållandena till sin förmån och på så sätt bereda vägen för mer definitiva attacker i morgon. Berlinguer har helt rätt när han konstaterar att de ber oss (dvs PCI) att göra • vad de idag inte själva kan göra.

Det alternativ TH/PR/AJ, liksom det alternativ Berlinguer ställer upp är därför inget alternativ till kapitalisternas politik utan det första steget på vägen mot stora och avgörande nederlag för arbetarklassen. Valet står därför inte mellan förkylning och lunginflammation. Ty den förkylning som PR/TH/AJ ordinerar är början till en livshotande lunginflammation!

Arbetare och tjänstemän kommer inte ta den på allvar som inte mer vårdar vare sig sin egen eller massornas hälsa!

Att vi vägrar att välja mellan Friedmanska lösningar och kollektivkapitalism innebär nu inte som kamraterna försöker göra gällande att ”vi utesluter oss själva som framtida alternativ.” Vår närhet till verkligheten, för att citera PR/AJ, förbjuder oss att hysa sådan pessimism. Vi är därmed inne på den andra av de två frågor som PR/AJ pekade på som centrala för debatten: nämligen bedömningen av de kommande årens utveckling i Europa och möjligheterna till revolutionära genombrott i ett flertal länder.

II.

I sin senaste artikel skriver kamraterna:

– Tror man på snara revolutionära genombrott och en fortsatt tillväxt av det antikapitalistiska ’massavantgardet’ är det inte lika självklart att stödja en enhetlig arbetarrörelse som visserligen är reformistisk men utgör det enda realistiska alternativet idag till den borgerliga offensivens utveckling på bredden och djupet.

– Vi bedömer en internationell socialistisk revolution som mycket osannolik under de närmaste tio åren, utvecklingen i Spanien, Italien, Frankrike osv. kan i bästa fall föra vänsterreformister till makten, och dessa kan i vissa fall ge konkreta om än tillfälliga lösningar på flera av kapitalismens viktigaste problem idag. (Sid 35)

Mot dessa påståenden vill vi hävda dels att det inte existerar några reformistiska realistiska alternativ till den borgerliga offensivens utveckling dels att förutsättningarna för revolutionära genombrott i Europa är större än på mycket länge i historien. Vi vill inte spekulera om sådana genombrott kommer att kunna ske denna sidan nyåret 1987 eller ej. Vi håller det dock för högst troligt att förrevolutionära och revolutionära strider kommer att äga rum i södra Europa under den närmaste tioårsperioden. När vi hävdar att förutsättningarna för segerrika revolutioner är större än på mycket länge grundar vi detta på såväl objektiva som subjektiva faktorer hos den europeiska arbetarklassen. Vi ska nedan diskutera båda dessa saker.

I vår första artikel skrev vi att kapitalismen i arbetarklassen har skapat sin egen dödgrävare och att kapitalismens utveckling har en klar tendens att stärka arbetarklassens objektiva styrka. AJ/PR försöker gendriva vår tes. De skriver:

– Vulgärmarxismen (som aldrig konkretiserar sina slutsatser) överdriver kraftigt den koncentrerande effekt kapitalismens utveckling haft på arbetarklassen.

De exemplifierar sedan med arbetarklassens utveckling i Sverige från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1960-talet. De finner då att antalet arbetare per arbetsplats under 100 år blott ökat med tolv – från 50 till 62 – och att den andel arbetare som återfinns i företag med mer än tusen anställda mellan 1913 och 1965 ökat med drygt tio procent – från 8,2 procent till 17,1 procent. Därmed anser de sig ha bevisat att ”de traditionella och delvis vulgärmarxistiska teserna om arbetarklassen inte håller i jämförelse med verkligheten och inte heller är relevanta i problemställningen är ”arbetarklassen objektivt revolutionär”.

Innan vi går vidare måste vi här göra ett påpekande om AJ/PRs argumentationsteknik. I vår artikel konstaterade vi ”att genom sin storlek och genom sin nyckelroll i produktionsprocessen äger den som den enda klassen i det utvecklade kapitalistiska samhället den sociala kraft som krävs för att krossa kapitalismen. Och vad mera är: genom de lagar som styr det kapitalistiska samhällets utveckling förstärks också arbetarklassens sociala kraft.”

AJ/PRs motargument är att ”vulgärmarxisterna” starkt överdriver den koncentrerande effekt kapitalismen har på arbetarklassen. Begreppet ”vulgärmarxism” återkommer vid flera tillfällen i deras artiklar. Vi får emellertid sällan reda på vad/vilka de syftar på. Ibland får vi uppfattningen att det mest refererar till författarnas egen föreställning om marxismen. Och vad menar de konkret att vulgärmarxisterna påstår i fråga om arbetarklassens koncentration när ’de starkt överdriver’ ? Det får vi aldrig veta.

Måhända syftar denna gång ”vulgärmarxismen” på den uppfattning om marxismen som brukar föras till torgs i borgerliga hand- och skolböcker; en uppfattning som revisionismen också gjort till sin för att bekvämt kunna avfärda marxismen. Edvard Bernstein hävdade exempelvis på sin tid att det var ett avgörande kännetecken hos marxismen att den trodde på en ständigt fortlöpande och oavbruten koncentrationsprocess av industrin och därmed av arbetarklassen. Att småföretagens andel höll sig nära nog konstant eller minskade mycket lite blev för honom ett argument mot marxismen.

Om det är på denna uppfattning kamraterna syftar när de talar om vulgärmarxism är vi naturligtvis helt överens. Vi har aldrig påstått något sådant. På denna punkt, som på många andra, håller vi oss till de s.k. klassiska marxisterna och inte de klassiska förvrängarna! Och bland de förra kommer inte PR/AJ att hitta något stöd för dylika vulgärmarxistiska teser – om de nu händelsevis hade trott det. Rosa Luxemburg, Bernsteins vassaste opponent, konstaterar exempelvis i sin bok ’Sociala reformer eller revolution’:

– Också här är (Bernstein) ett offer för sina egna missförstånd. Det vore verkligen att uppfatta storindustrins utveckling alldeles felaktigt, om man väntade sig, att de medelstora företagen stegvis skulle försvinna från skådeplatsen, (1)

När kamraterna därför konstaterar att de mindre företagen har bibehållit sina positioner mellan 1913 och 1965 så vederlägger de Bernsteins gamla uppfattning om marxismens syn på denna företeelse. Det kan nog vara på sin plats att påpeka.

Vad gäller kamraternas slutsatser av de siffror de presenterar vill vi i övrigt göra följande kommentarer:

• Att de valt ett land (Sverige) där industrikoncentrationen till följd av bl.a. den sena industrialiseringen, var ganska stor redan från början. För att få fram mer bärkraftiga siffror borde man undersöka ett större område.
• Att de siffror de redovisar trots detta som de själva påpekar uppvisar en betydande ökning i den största gruppen – dvs företag med mer än tusen anställda.
• Att man inte kan mäta koncentrationens effekter på arbetarklassens objektiva styrka på ett enkelt numeriskt sätt. En ökad koncentration av arbetarklassen ger större effekter på arbetarklassens sociala styrka än de numeriska förhållandena mellan små och stora företag visar, därför att de stora företagen har en större betydelse i samhället än de små.

• Att PR/AJ bara redovisar siffror för arbetarklassens förändring vad gäller små och stora företag men inte behandlar den förändring av samhällets klasstruktur som ägt rum under samma period.
• Hade man gjort en sådan redovisning hade man funnit att småborgerligheten starkt decimerats samtidigt som andelen lönearbetare stigit. (2) Denna kvantitativa tillväxt nämnde vi också som en del av den process som stärker arbetarklassens sociala styrka.
• Vi vill slutligen påpeka att när vi talar om arbetarklassen är vi inte bundna av den mycket snäva definition av arbetare som PR/AJ gör när de till denna kategori endast räknar den manuellt arbetande delen av mervärdesproducenterna. Varken arbetets karaktär som manuellt eller icke-manuellt eller dess funktion som mervärdesproducerande eller ej har något att göra med den marxska definitionen av begreppet arbetarklass. Till arbetarklassen räknar vi de som står under ständigt tvång att sälja sin egen arbetskraft. Denna definition innebär självfallet inte att vi anser den utveckling som ägt rum med ett starkt växande tjänstemannaskikt som oväsentligt – långt därifrån. Men vår definition ställer den utvecklingen i något annorlunda ljus. Där kamraterna AJ/PR ser en klar nedgång kan vi peka på en uppgång av arbetarklassens storlek; där de endast ser ökad heterogenitet kan vi dessutom peka på homogeniserande drag!

Om vi går utanför Sveriges gränser och ser på det hela i ett europeiskt perspektiv blir detta än mer tydligt. I Europeisk skala menar vi att det förhåller sig som så att den dominerande trenden sedan andra världskriget har varit en homogenisering av proletariatet. Orsaken till detta är helt enkelt den forcerade industrialiseringen i flera av Europas länder och landsdelar. Denna industrialisering har till största delen skett inom metallindustrin och därmed medfört en relativt minskad betydelse för exempelvis gruv- och textilindustrin. Framför allt har det emellertid medfört en oerhörd social omvandling av vissa länder i Europa och ett stärkande av arbetarklassen som objektiv klass! På den organisatoriska nivån har denna process också stärkt arbetarklassen. Vi kan se det i en ökad tillströmning till fackföreningarna. I Frankrike är idag exempelvis 80 procent av metallarbetarna fackligt organiserade. Antalet länder med en facklig organisationsgrad på över 60 procent har ökat markant. I flera länder har denna utveckling också lagt den sociala grunden till den kampberedskap och politisering vi idag kan bevittna hos dessa länders arbetarklass!

Ett av de länder i vilket vi konkret kan studera denna process är Spanien. Låt oss först med några siffror peka på den sociala omvandlingen under efterkrigstiden i Spanien. (3)

Mellan 1950 och 1970 minskade andelen jordbrukare av Spaniens förvärvsarbetare från 48,6% till 29,1%. Av den totala befolkningen minskade andelen jordbrukare från 17% 1960 till 5% 1975. Samtidigt som antalet jordbrukare minskade steg antalet lönearbetare och industriarbetare. Närmare 70 procent av den aktiva befolkningen räknas idag till kategorin löneanställda. Av dessa ca 9 miljoner löneanställda är ca 60 procent, dvs drygt 5 miljoner industriarbetare. Det betyder att det i dagens Spanien finns mer än fem gånger så många industriarbetare som vid tidpunkten för den spanska revolutionen på 30-talet! Inom tjänstesektorn finns ca 4 miljoner löneanställda och inom jordbruket ca l miljon.

Sammanfattningsvis innebär detta att kapitalismens utveckling under tiden efter andra världskriget kraftigt har stärkt den spanska arbetarklassens sociala styrka!

Det är nödvändigt att ha denna forcerade sociala omvandling av Spanien i minnet för att förstå vad som skett/sker i detta land sedan mitten av sextiotalet. Hundratusentals och åter hundratusentals unga människor har under Francotiden ryckts upp från sin gamla sociala miljö och slussats in i kapitalets verkliga grottekvarnar; i stora och moderna industrianläggningar runt om i Spanien. Bland denna arbetarklass har det utvecklats en kampberedskap och aktivitet vars jämförelse Europa inte upplevt på många decennier, ja troligen inte sedan tiden efter första världskriget. Denna unga och stridbara arbetarklass har samtidigt haft förmånen och förmågan att tillägna sig de mest avancerade dragen i sina klassbröders och klassystrars kamp i andra europeiska länder under efterkrigstiden; erfarenheterna från maj 68 i Frankrike och händelserna i Italien 1969. Det är kombinationen av samtliga dessa faktorer – den forcerade industrialiseringen, stridbarheten och den höga kvalitén på kampens organisering – som lagt grunden till ett revolutionärt massavantgarde bland den spanska arbetarklassen idag.

I kampsituation efter kampsituation, i generalstrejk efter generalstrejk har detta massavantgarde bevisat sin existens och sin förmåga att dra med sig en stor del av den spanska arbetarklassen i en öppen kamp. Det är detta massavantgarde och denna arbetarklass som alltsedan Francos död effektivt har punkterat varje försök av regimen att hälla tillbaka masskampen eller att påtvinga massorna sina reaktionära ekonomiska paket. Det finns inget som tyder på att denna förmåga till öppen och välorganiserad kamp minskat sedan valen till Cortes i juli. I flera stora industristäder har hundratusentals människor demonstrerat och/eller strejkat mot regeringens ekonomiska politik. I denna kamp har det mönster från förrevolutionära situationer vi diskuterade i vår första artikel givit sig till känna gång på gång: en arbetardemokratisk organisering av fabrikskommittéer, bostadskommittéer, lokala rådskommittéer osv. I flera strejker och från många fabrikskommittéer reses krav på nationaliseringar under arbetarkontroll och liknande krav.

Vi har tidigare påpekat, och beklagat, att PR/AJ i sitt svar på våra första artiklar inte diskuterar hur kampen och arbetarklassens medvetenhet utvecklats under tidigare revolutionära och förrevolutionära stridigheter detta decennium. Hade de tagit upp den diskussionen och dessutom granskat de senaste årens utveckling i Spanien hade de kanske kommit till en annan slutsats än den att det inte finns något verkligt alternativ till den av spanska kommunistpartiet förordade strategin.
Den som granskar den sociala och politiska innebörden i de spanska arbetarmassornas kamp och jämför detta med den politik de stora arbetarpartierna representerar kan inte undgå att se spänningen dem emellan. Där kommunistpartiet och socialistpartiet predikat återhållsamhet och kompromisser med borgarklassen har arbetarklassen i praktiken kört över de stora arbetarpartierna! Det är masskampen – inte borgarnas eller PCEs och PSOEs manipulationer – som drivit fram den demokratisering som ägt rum i Spanien.

Det vore enkelt att av det föregående dra slutsatsen att dessa partier i framtiden mycket snabbt kommer att överflyglas av massorna. Det vore emellertid en förhastad slutsats. Och vi måste medge att FIs förenade sekretariat vid Francoregimens fall drog en slutsats som låg bra nära denna .(4) Det vore förhastat, ty vi måste se att det föreligger inte bara en enorm spänning mellan å ena sidan PSOEs och PCEs politik och å andra sidan innehållet i arbetarmassornas kamp och deras medvetenhet.

En stor del av den spanska arbetarklassen har, även om den deltar i en öppen masskamp till och med mot dessa partiers direktiv, politiskt förtroende för de reformistiska arbetarpartierna. Detta kan lätt avläsas av valresultatet i juli detta år, där PSOE fick knappt trettio och PCE knappt tio procent av rösterna.

Denna eftersläpning av det politiska medvetandet i förhållande till massornas eget handlande är ett fenomen som uppträtt vid varje jämförbar historisk process. Den djupare anledningen till detta ligger just i de faktorer vi diskuterade i vår första artikel om varför arbetarklassen inte ständigt är medvetet revolutionär. I ett historiskt perspektiv är det också nödvändigt att påpeka att dessa faktorer, som binder arbetarklassen vid en tro på den borgerliga demokratins institutioner och funktionssätt, verkat starkare i Västeuropa än de gjorde exvis i Ryssland vid tiden för oktoberrevolutionen. (5) r)e( ar troligen också så att de verkar starkare i dagens Västeuropa än 1919 års Västeuropa eller till och med trettiotalets. I de flesta länder till följd av reformisternas mycket långa och starka dominans över arbetarklassen ibland i kombination med en försvagning av den kommunistiska traditionen som i Västtyskland; i andra länder som en följd av den socialdemokratisering som skett av de kommunistiska partierna. I länder som Portugal och Spanien som i decennier inte upplevt borgerlig demokrati föder detta faktum en (nyvunnen) tro på den borgerliga demokratins institutioner.

Den slutsats vi måste dra av detta är att det i dagens Västeuropa är svårare för massorna att bryta igenom den borgerliga ideologins (och reformismens) hegemoni än det var både i Ryssland 1917 och vid tidigare revolutionära processer i Västeuropa och att det kräver en längre tids skolning i den revolutionära processen. (6)

Men vad som inte förändrat sig är det mål som massornas medvetande måste nå fram till för att en segerrik revolution ska vara möjlig: nödvändigheten av att bryta med den gamla statsapparaten, den historiskt förverkade borgerliga demokratin, till förmån för den proletära statsapparaten, den proletära demokratin.

Vi måste omedelbart tillägga att vi inte menar att det är nödvändigt med några fulländade arbetardemokratiska organ eller med en viss på förhand bestämd uppbyggnad av dessa; ej heller ett medvetande hos massorna som på liknande sätt kan pressas in i en på förhand uppgjord detaljmall. Som alltid kommer verkligheten att bli mer myllrande än vad teorin kan åskådliggöra. Att inte inse detta vore att på förhand försätta sig i ett sekteristiskt förhållningssätt till massornas kamp – ett misstag som stora delar av den portugisiska vänstern gjorde 1974-75. Vad vi diskuterar är den grundläggande inriktningen, det avgörande brottet med olika varianter av reformistisk strategi, som kommer att vara nödvändigt. Det innebär att vi bestämt avvisar tron på ett ”demokratiskt brott” inom den existerande statsapparaten som en möjlig väg till statsapparaten och att vi avvisar tron på att en slutlig sammanstötning (i en eller annan form) kan undvikas mellan de två makter som kommer att konstituera dubbelmakten i samhället.

Denna vår utgångspunkt, som hänger nära samman med vårt fördömande av TH/PR/ AJs tro på olika reformistiska projekt som löntagarfonder och PCI ”renoveringsprojekt” som möjliga projekt för att rädda kapitalismen, avsätter spår i den revolutionära strategi och taktik vi förespråkar.
I den process som idag utvecklas i Spanien är revolutionärernas huvuduppgift, inte att ge politiskt stöd till de projekt som PCE eller PSOE försöker genomföra utan att tvärtom motarbeta dessa projekt genom att outtröttligt försöka utveckla arbetarklassens enhet och organisering i den kamp som faktiskt förs. Det betyder att i den spänning som finns mellan den verkliga innebörden i massornas kamp och deras politiska förtroende för reformistiska projekt är var huvuduppgift att utveckla den förra, inte att politiskt stödja den senare.

En annan och vidare fråga är vad detta innebär och hur detta ska göras konkret? Innebär det att våra spanska kamrater idag som huvudparollen för sitt arbete ska resa paroller som ”Nej till reformisternas projekt – utveckla och centralisera arbetarråden – ned med borgarstaten”?
Nej, vi föreslår inte något sådant. Det är inte heller så våra kamrater i LCR idag agerar. Att på detta sätt ställa arbetarklassens enhet och självständiga organisering i motsättning till PCEs och PSOEs politik vore att blunda för den spänning som existerar mellan massornas kamp och deras förtroende tor dessa partier, dvs blunda för det faktum att majoriteten av den spanska arbetarklassen fortfarande har illusioner om PSOE och PCE.

AJ/PR konstaterar i sin artikel att massorna själva, genom sin praktik, måste erfara att de reformistiska partiernas politik inte är tillräcklig för att genomföra socialismen, innan de är beredda att pröva vårt alternativ. Vi håller med om detta – men inte om den slutsats som AJ/PR drar av sitt påstående: nämligen att detta innebär att vi måste politiskt stödja de projekt som de reformistiska partierna föreslår. En sådan strategi/taktik innebär att ensidigt ta fasta på den ena sidan i den spänning mellan massornas kamp och medvetande, vi flera gånger påpekat. Istället för att hjälpa massorna till att inse att det krävs något kvalitativt annat kommer den strategin/ taktiken att bidra till att avväpna massorna inför det ögonblick då reformisternas projekt visar sig otillräckligt, ja kontrarevolutionärt! I det avseendet finns det ingen skillnad mellan ett helhjärtat stöd till det spanska kommunistpartiets flörtande med Suares, till det italienska kommunistpartiets ”historiska kompromiss”, till vänsterunionens projekt i Frankrike och det helhjärtade stöd som vissa grupper gav Allendes reformprojekt i Chile. Bakom kröken ser den vägen inte mycket annorlunda ut i Europa än den gjorde i Latinamerika.

Vi menar att det, utöver ett ständigt dogmatiskt rop på den perfekta arbetarstaten eller ett helhjärtat stöd till reformisternas projekt, finns ett tredje förhållningssätt. Ett förhållningssätt som förenar den grundläggande inriktning för revolutionärerna vi tidigare skisserat med en verkningsfull taktik gentemot reformisterna och de av dem behärskade massorna; en taktik som tar hänsyn till just spänningen mellan massornas kamp och deras medvetande.

Den taktiken innebär att i den kamp som idag förekommer resa krav som konkret svarar mot massornas behov, och samtidigt förenar och organiserar dem i denna kamp. Mot reformisternas politik som innebär ett stöd åt Moncloa-pakten ställer våra kamrater i LCR kravet på ett oavvisligt försvar av arbetarnas köpkraft och övriga omedelbara behov. De föreslår organiserad kamp för dessa krav genom att ta hänsyn både till de möjligheter till basorganisering som finns och massornas illusioner om de stora arbetarpartierna. Så här skriver de i ett uttalande strax efter Moncloapakten:

. Det behövs en enhetsplattform för kampen, som innehåller klara mål som svarar mot vad arbetarklassen önskar sig, som svarar mot vad den önskar vinna, och inte mot vad UCD och storkapitalet önskar påtvinga oss.

– Ett arbetarblock måste bildas i Cortes (spanska parlamentet) för att bekämpa alla politiska och konstitutionella projekt från bourgeoisins sida, för att kräva en folkomröstning om regeringens form samt inom denna ram och tillsammans med alla arbetarorganisationer och folkorganisationer kräva en republik. Det måste kräva erkännandet i konstitutionen av nationernas självbestämmanderätt, regionernas rätt till autonomi . . . det måste kräva det juridiska och konstitutionella upplösandet av alla repressiva organ och statsapparatens utrensning på alla nivåer.

– Ett förenat, samordnande organ måste bildas av alla fackföreningsfederationerna för att stimulera diskussionerna i alla fabriker och alla andra platser om hur Moncloapakten ska bekämpas. Kampdagar måste organiseras med kvinnoorganisationer, ungdomsorganisationer, kvartersföreningar och arbetarpartierna. Dessa måste mynna ut i en nationell kampdag. Valen till fabriksråden måste försiggå på basis av öppna listor med proportionell representation av alla strömningar inom arbetarrörelsen. Dessa råd måste samordnas sinsemellan och länkas till fackföreningsfederationerna.

– Vi måste kräva att de kommunala valen hålls före den 15 december och vi måste upprätta enade kontrollkommissioner i alla kommuner. Vi måste kämpa för en arbetarmajoritet i dessa val och för det ändamålet formera en enad arbetarklasslista kring ett program i arbetarnas intresse.

– LCR förnyar sin appell till militanter i PSOE och PCE: kräv att era ledare bryter med Moncloapakten och påtar sig sina ansvarigheter i det gemensamma organiserandet av kampen mot denna pakt.

– I vår strävan efter att stärka enheten och kampberedskapen bland arbetarna i den politiska och sociala kamp som nu tonar fram kommer vi att bemöda oss om att övertyga arbetarklassen att för att lösa problemen i samhället måste arbetarna kämpa för makten, och kräver att de partier för vilka majoriteten av arbetarna nu har förtroende, PSOE och PCE, bildar en regering som baserar sig på arbetarnas och folkets mobilisering och tillfredsställer arbetarnas krav. (7)

Det är uppenbart att denna politik som LCR bedriver i allra högsta grad tar hänsyn till massornas nuvarande medvetande, deras förtroende för PSOE och PCE, utan att för den skull ge ett vittens politiskt stöd till dessa partiers reformistiska projekt men också utan att ge upp den grundläggande inriktningen på att försöka utveckla arbetarklassens enhet och proletära organisering i kampen – dvs en inriktning som utmanar reformisternas projekt och bidrar till att öka förståelsen hos massorna för nödvändigheten att bryta med dessa projekt.

Vi har gjort den här utvikningen om LCRs taktik idag för att visa att den stelbenthet som AJ/PR/TH tillskriver KAFs och Fjärde Internationalens syn på strategi och taktik inte på något sätt stämmer med verkligheten. Vi ska villigt erkänna att varken Internationalen i sin helhet eller någon enskild sektion – inklusive den spanska – under hela den period av skärpta sociala strider som kännetecknat den europeiska klasskampen under slutet av 60-talet och under 70-talet har haft en väl utarbetad syn i dessa frågor. Men Fjärde Internationalen förkroppsligar både en grundläggande förståelse för skeendet i en revolutionär process och de viktigaste elementen i en enhetstaktik gentemot massan av arbetarna. Allt detta var en del av det teoretiska arv som Fjärde Internationalen under decennier fört vidare från Lenin och Tredje Internationalens första år.

Vi vet idag att det inte räcker att upprepa gamla sanningar och analyser om ryska revolutionen, 20-talets enhetsfrontstaktik eller orsakerna till nederlagen på 30-talet. De revolutioner som Europa idag går havande med kommer inte att vara enkla blåkopior av Lenins, Trotskijs och de ryska massornas revolution för exakt 60 år sedan. Den europeiska revolutionen kommer i en mening att vara mer svårgenomförbar, den kommer att kräva mer – både av massorna och deras ledare. Den som har följt den internationella teoretiska debatten om dessa problem eller studerat Fjärde Internationalens politiska utveckling i sin helhet eller i enskilda länder kan också konstatera att Internationalen varit förmögen att fördjupa förståelsen av de processer som Europa står inför och utveckla sina teorier och sin praktik.

Rosa Luxemburg, som ägde en djup förståelse för dynamiken i en revolutionär process, skrev en gång ”att revolutionens naturlag kräver ett snabbt avgörande: antingen körs lokomotivet för full ånga uppför den historiska backen till dess högsta höjd eller också rullar det av sin egen tyngd tillbaka i sin utgångsställning och dem, som med sina svaga krafter vill hålla sig kvar på halva vägen, hjälplöst med sig i avgrunden.” (8)

Den bilden gäller – mutatis mutandis – också dagens revolutionära strider i Europa. Det är längre till den historiska backens högsta höjd och dess morfologi liknar mer de svenska fjällens än de polska karpaternas: Innan den sista branta stigningen upp till toppen kommer lokomotivet att passera flera krön men också flera svackor. En tillfällig motgång har inte styrkan att dra ned det till utgångsläget – bara till den bakomliggande svackan. Lokomotivet har förändrats; dess kraftpotential har ökat och det drivs med en mer utvecklad teknik.

– Men när den sista stigningen nalkas, när den högsta höjden börjar skymta kommer det inte heller den här gången att finnas någon annan återvändo än den som leder ner till backens fot. Då är en avgörande kraftmätning oundviklig, lokomotivet måste gå för full fart, eller för att överge bildspråket: proletariatets kamp måste leda fram till en dubbelmaktssituation och en avgörande strid med kapitalets makter. Därför är den taktik AJ/PR/TH föreslår livsfarlig.

De mindre backkrön, de mindre kraftmätningar, som finns på vägen dit måste utnyttjas som en träning för att kunna nå toppen. Det är därför vi insisterar på att den grundläggande inriktningen på vår revolutionära strategi måste vara arbetarklassens enhet och självständiga organisering. Utvecklingen i Spanien ger oss gott hopp om att det är en framkomlig väg – att den europeiska revolutionen är möjlig.

Taktiken gentemot socialdemokratin

Vad har denna diskussion om utvecklingen i Spanien och den europeiska revolutionen för relevans för Sverige och värt förhållningssätt till socialdemokratin och löntagarfonderna? En hel del.
Vi menar att samma grundläggande villkor gäller för den svenska revolutionen som den europeiska. Vi tror inte det är möjligt med någon socialistisk samhällsomvandling i Sverige utan föregående perioder av dubbelmaktssituationer – om än det är mycket möjligt att dessa kommer att ta sig mer deformerade former än kanske i något annat land i Europa.

När TH/AJ/PR diskuterar taktiken gentemot socialdemokratin tar de inte alls hänsyn till detta. Ja, de diskuterar överhuvudtaget den revolutionära processen mycket knapphändigt. Istället tar de på ett ensidigt sätt sin utgångspunkt i arbetarklassens nuvarande medvetenhetsnivå – dvs dess nästan totala uppknytning till socialdemokratin. Det är då inte underligt att de hamnar i en opportunistisk taktik gentemot SAP.

En revolutionär strategi och taktik måste ta hänsyn till bl.a. båda dessa faktorer. Den revolutionära politiken måste formas med hänsyn såväl till de nuvarande omständigheterna inom klassen som de krav som den framtida revolutionära processen ställer på den. På den taktiska nivån är det med dessa utgångspunkter fullt möjligt att finna ett svar, som ligger bortom TH/AJ/PRs opportunism men hitom den förstelnade och dogmatiska propagandism de tillskriver oss.

Vårt nej till löntagarfonderna utgår från en grundläggande uppfattning att en revolutionär organisation aldrig tjänar på att försöka lura arbetarklassen. Vi tror nämligen inte att det slag av reformer som löntagarfonderna tillhör gynnar kampen för socialismen – än mindre att de skulle kunna leda oss dit. Men ett nej till löntagarfonderna innebär inte att vi saknar ett taktiskt förhållningssätt gentemot socialdemokratin, bara att våra utgångspunkter för denna taktik är annorlunda än TH/AJ/PRs: dels kravet på att taktiken ska vara sammanbunden med den ovan skisserade strategiska inriktningen, dels den nuvarande ekonomiska krisen och massornas direkta upplevelser av denna, inklusive deras tro på socialdemokratin.

– Vi hävdade redan i vår förra artikel, att den svenska arbetarklassen i den nuvarande ekonomiska krisen inte kommer att låta sig ’stillas’ med löntagarfonder och tal om, att den om några decennier kommer att stå som ägare till de krisdrabbade industrierna. Däremot menar vi att det är fullt möjligt att börja förankra delar av, det enligt TH/ PR ’föråldrade’, övergångsprogrammet – speciellt den viktiga frågan om arbetarkontrollen. Vi har i våra tidigare artiklar behandlat frågan om arbetarkontrollens centrala betydelse för en revolutionär strategi, och upprepar därför inte detta här. Men både till sitt politiska innehåll och till de kampformer den fordrar och stimulerar utgör den en mäktig hävstång i kampen för socialismen.

Att idag försöka förankra ett med arbetarkontrollen förknippat perspektiv bland ett växande skikt av lönearbetare – att efter förmåga bidra till att skola ett revolutionärt arbetaravantgarde – det är Kommunistiska Arbetarförbundets viktigaste uppgift. Det är det bästa sätt vi kan bidra till att borgaroffensiven slås tillbaka och en bättre grund läggs för framtida strider.

– Den objektiva ekonomiska och sociala utvecklingen gör idag detta perspektiv alltmer möjligt att förverkliga. Men vi kommer bara att lyckas om vi förmår utarbeta en korrekt taktik gentemot socialdemokratin och de av reformismen dominerade arbetarna. Vad vi förespråkar är givetvis inte en abstrakt propaganda eller agitation för arbetarkontrollen i allmänhet eller några andra slogans från 1938 års övergångsprogram. Nej, vi måste kunna ange konkreta alternativ för vilka krav och på vilket sätt kampen idag skall föras. Och vi får ’inte rygga tillbaka för’ att försöka förankra detta alternativ bland massorna genom att av dess organisationer och ledningar kräva att de tar upp kampen för detta alternativ.

På den nivån och i den omfattning det idag är möjligt för oss, med våra begränsade styrkor, försöker vi på detta sätt bygga upp och stärka enheten i kampen mot borgaroffensiven och för de viktigaste klasskraven.

Och det konkreta alternativ vi lägger fram det kan inte heta ’ett odelat stöd till löntagarfonderna’. Låt oss ta ett konkret exempel: stålkrisen. Vad ska vi enligt TH/ PR/AJ erbjuda för svar till de arbetare som på Domnarvet och andra stålindustrier idag hotas att mista sina jobb? Att vi ska ta kamp för att löntagarfonderna genomförs så snabbt som möjligt, ty då kommer vi snart att stå som ägare till hela skiten? Det vore naturligtvis absurt. Och vi tror nog att kamraterna håller med oss om det. Det löser ju inte ett enda av de omedelbara problem som landets stålverksarbetare står inför idag! Vårt svar, vårt alternativ, måste uppenbarligen ligga på en helt annan nivå. Det måste vara betydligt mera handfasta och konkreta kamp krav! Vad gäller ägandet tar vi kamp för att hela stålindustrin ska konfiskeras – dvs förstatligas utan ett öres ersättning till kapitalisterna. Vi tar vidare kamp för att fackföreningarna skall få kontroll och vetorätt över en rad centrala områden som t.ex. avskedanden och framtida investeringar. I det perspektivet reser vi kraven att ingen skall avskedas utan att det tillgängliga arbetet skall fördelas lika mellan alla arbetare samt att de fackliga organisationerna skall utarbeta en plan för fortsatt och samhällsnyttig produktion.

Vi förknippar inte detta perspektiv med krav på de socialdemokratiska arbetarna att de skall lämna sina organisationer, utan med krav på att de ska ta upp detta perspektiv inom sina organisationer och våra gemensamma fackföreningar. Något annat vore lönlöst, ty de socialdemokratiska massorna kommer inte att överge sitt parti och sina ledare utan att först givits tillfälle att pröva dem i kampen. Vi måste bidra till att den prövningen äger rum. Det är rätt. Men inte genom att uppträda som illusionister och hävda att löntagarfonder, eller någon annan av socialdemokratins idag praktiserade politik, leder ut ur den ekonomiska krisen!

Löntagarfonderna och lönerna

TH/PR/AJ hävdade i sin första artikel att förslaget om löntagarfonder är löne- och kapitalbildningsneutralt, dvs att det inte har någon effekt på lönenivån och kapitalbildningen. Vi tog upp resonemanget om framför allt lönerna och hävdade att kamraterna glömt att ta hänsyn till förslagets lönepolitiska effekter.

När kamraterna skrev att lönerna primärt bestäms av marknaden instämde vi, men påpekade att de bland de sekundära faktorerna bl.a. inte tagit upp de fackliga organisationernas lönepolitik, samt vilken effekt förslaget om löntagarfonder skulle ha på denna. I sitt svar i Fl nr 1/77 försöker AJ/PR vifta bort vårt argument med följande mening: ”I själva verket visar påståendet att GK/GIJ inte vet vad marknad innebär i vårt resonemang.” (sid 39) I det följande stycket inkluderar de sedan i princip allting i ’sitt’ resonemang om marknaden, inklusive solidarisk lönepolitik och
statlig inkomstpolitik. Tacka tusan för att marknaden då bestämmer lönerna – inte bara primärt, utan helt och hållet.

Om vi tidigare hade känt till detta hade vi naturligtvis inte vinklat vår argumentering utifrån det ’primära’ och ’sekundära’. Men vi är faktiskt inga tankeläsare och inte heller visste vi att det var nödvändigt att plöja igenom Eliassons avhandling om ’profits and wage determinations’ för att röna ut vad kamraterna menar med ’marknaden i vid mening’. Vi tog helt enkelt för givet att det räckte att läsa deras egen definition:

”Att de ramar som sätts för lönens storlek primärt är avhängiga dels profitutvecklingen, dels arbetslöshetsgraden, det vill säga den är konjunkturberoende och primärt bestämd av marknaden i vid mening.”

Hur skulle någon kunna veta att kamraterna, med en tråd lika osynlig som den skräddarna använde till kejsarens nya kläder, vävt in fackföreningarnas lönepolitik i sin bestämning av ’marknaden i vid mening’?

Ja, hur skulle man kunna ana det när exempelvis en sådan sak som inflationen inte räknades in i marknaden. Den ovan citerade meningen fortsätter nämligen:
”Dessutom påverkas löner klart av inflationen”. (vår kurs.)

Nog om detta. Ty det är ju i sammanhanget en sekundär sak om man räknar in de fackliga organisationernas lönepolitik i marknaden eller ej. Det viktiga är om man relaterar LOs förslag om löntagarfonder till denna lönepolitik! Det var det vi gjorde. Vi vet naturligtvis mycket väl att det inte står i Meidners förslag att ett införande av löntagarfonder kommer att leda till en ännu mer defensiv och avrustad lönepolitik än vad som idag är fallet. Vi stred inte om ordalydelsen i Meidners eller LOs förslag. Vi diskuterade löntagarfonder och lönebildning utifrån en analys av ett fondsystems politiska effekter på fackföreningsrörelsen. Att man då inte bara kan utgå från vad LO-ledningen försöker påskina tog vi för självklart. Det är därför poänglöst när PR/ AJ i sin senaste artikel blott och bart upprepar sitt påstående att ”i de hittillsvarande strukturförslagen finns ingenting som tyder på planer att omedelbart kontrollera lönebildningen,” så länge de inte diskuterar fondförslagets klavbindande effekter på fackföreningsrörelsen.

Sedan både vi och PR/AJ skrev de förra artiklarna har emellertid debatten om löntagarfonderna rullat vidare inom bl.a. SAP och fackföreningsrörelsen. Bland de frågor som tagits upp är också fonderna och lönebildningen. Vad har då hänt? Jo, både socialdemokratiska partiet och LO-ledningen har uttalat dragit den slutsats vi tidigare hävdade att de i praktiken skulle göra: dvs de har tagit fondsystemet som intäkt för att i framtiden hålla tillbaka lönerna! Aftonbladet formulerade i en ledare saken på följande sätt:

– Eftersom vi i Sverige i stor enighet valt att leva över våra tillgångar under en tid för att undvika arbetslöshet, måste nu framtida konsumtionsökningar hållas tillbaka till förmån för investeringar.

– Det skulle kunna ske genom att företagens vinster ökas och de privata kapitalägarna står för framtidsplanering och tar förmögenhetsökningarna som uppstår. Detta är ett fördelningspolitiskt och ur demokratisk synvinkel oacceptabelt alternativ.

– Den andra vägen är att löntagarna, som avstår löneutrymme till investeringar, själva är med och bestämmer över kapitalets användning. Det är den väg som leder till trygga jobb och ekonomisk demokrati.

– De löntagarfonder arbetarrörelsen kan samlas kring kommer således att byggas upp av både vinstavsättningar och löneavsättningar. (9)

Så var det med löntagarfonderna och lönerna. Att det inte fanns svart på vitt i förslaget till LO-kongressen är en annan sak.

Å jämlik å ja, å mäkta å ja…

I vår förra artikel gjorde vi en skiss över Meidnerfondernas uppkomst och omvandling. Genom en jämförelse med utvecklingen i Västtyskland och andra länder hävdade vi att tanken på ett fondsystem från början hängde intimt samman med 60-talets goda år och de s.k. övervinsterna, samt den solidariska lönepolitikens misslyckande. Att dessa tankar också låg bakom de första förslagen, exempelvis i Metalls motion till 1966 års LO-kongress eller i Geijers lönepolitiska rapport till 1971 års LO-kongress, är uppenbart.

Vi hävdade att perspektivet därefter, under inflytande av de ekonomiska lågkonjunkturerna, förskjutits alltmer mot ’maktfrågan’. Vi menade också att det var fackföreningsbyråkratin som var mest aktiv bakom denna tyngdpunktsförskjutning, och att den inte alls sågs med så blida ögon av topparna i partiapparaten.

…å vart tog de vägen?

Vi konstaterar slutligen att partiet efter valnederlaget i september 1976 omedelbart började övertala LO-ledningen om en reträtt i ’maktfrågan’ – en reträtt som vi sedan sett upprullad under 1977.
I den djupa strukturkris som under året ’drabbat’ flera industribranscher har SAP och LO-ledningen funnit en reträttväg på vilken de kan behålla åtminstone en del av det tidigare skenet: från att betona maktaspekten har löntagarfonderna gått in i ytterligare ett skede där nödvändigheten av riskvilligt kapital till industrin ställs i främsta ledet. I ett brev till partiets och LOs medlemmar skriver Sten Andersson och Rune Molin:

– De av LO-kongressen antagna målen för löntagarfonderna ligger fast. Därtill kommer att man i LO och partiets arbetsgrupp kommit fram till att industriinvesteringarna måste öka och att detta bör ske genom kollektiv kapitalbildning inom ramen för löntagarfondsystemet. (10)

Visst känns det igen! Gammal traditionell socialdemokratisk politik där en del av arbetarklassens löner skall slussas över till kapitalisterna för att hålla profitjakten igång. Det är bara i sin ordning att denna ’nya’ tyngdpunktsförskjutning går hand i hand med ett öppet erkännande av att löntagarfonderna skall byggas upp just på bekostnad av arbetarklassens sjunkande reallöner. Det är också helt i sin ordning att man lägger ut ideologiska dimridåer om att ’denna uppoffring’ kommer att leda till mera makt och bättre tider framöver. Så lät det också, fast i en annan tonart, när AP-fonderna en gång i tiden introducerades. Ja, melodin känns till och med igen
från det århundrade då en viss Eduard Bernstein predikade om ’kreditens’ ”revolutionära, överkapitalistiska karaktär”, för att citera Rosa Luxemburg. (11)

På reformisternas himmel finns när allt kommer omkring inte så mycket nytt. Det omdömet gäller också de pelare kamraterna

Tom Hansson, Per Reichard och Arne Jarrick försöker bygga till dess stöd. Gör om dem till spjut och ni ska se stjärnorna falla tills himlen rasat ned.

Gert-Inge Johnsson och Göte Kildén

Noter del l
1. Se bl.a. F. Borkenau, World Communism, Michigan 1962 (kap XXI) O.P. Flechtheim, Die KPD in der Weimarer Republik (kap 5) Frankfurt a. Main 1969 H.Weber, Die Wandlung des deutschen Kommunismus, die Stalinisierung der KPD in der Weimarer Republik, sid 243 ff. Fr.a.M 1969
2. S. Bahne, Die kommunistische Partei
Deutschlands i Matthias/Morseys’. Das Ende der Parteien 1933, Düsseldorf 1960, sid 665
3. Se flera uppsatser i Matthias/Morseys bok men också kap. 4 i Richard Hunt: German Social Democracy 1918-33, Chicago 1964
4. Se bl.a. anförda arbeten av Weber, Flechtheim och Hunt
5. Weber a.a. sid 282 och Hunt a.a. sid 105
6. Hunt a.a. sid 124
7. Weber a.a. sid 284-285
8. Weber a.a. sid 284
9. Tal av Lossowski, ordf. i Röda fackföreningsinternationalen. Cit. i Jungclass artikel ’RGO und Komintern’ i Die Internationale nr 4 i juli 1974
10. Se anfört arbete av George Jungclass
11. A. Rosenberg: Geschichte der Weimarer Republik, Fr.a.M. 1971 sid 137
12. Flechtheim. a.a. sid 179
13. Weber a.a. sid 43. Se också Pierre Broués väldokumenterade mastodontverk ”Revolution en Allemagne” sid 683 ff
14. Borkenau a.a. sid 247
15. David Lane: The Roots of Russian Communism, sid 50-51
16. Om SPDs ekonomiska politik se bl.a. W. Wolfs artikel ’Zehn Jahre Regierungspartei Sozialdemokratie’ i Die Internationale nr 11 april 1977 och A. Armands artikel i Inprecor nr 12 new series samt en mängd artiklar av Winfried Wolf i Was Tun.
17. Cit. i Mandels artikel ’Eurocommunism and austerity: the example of Italy’ i Inprecor nr 9 new series
18. Se bl.a. Inprecor nr 4 new series

Noter del 2
1. Rosa Luxemburg: Sociala reformer eller revolution i samlingsvolymen ’Jag var. jag är, jag blir’ Uddevalla 1966
2. Se Therborns undersökningar av klasstrukturen i Sverige bl.a. i Zenit nr. 2/1972
3. De flesta av dessa siffror och en stor del av resonemanget bygger på anteckningar från ett internationellt seminarium om den europeiska arbetarklassens historia och utveckling, som Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat anordnade med representanter från olika sektioners PB-medlemmar 1976, och där en av oss hade tillfälle att deltaga. Se emellertid också en utmärkt artikel av Pavel Rachmetov i Die Internationale nr 10 okt. 1976.
4. Vi tänker på den av FS antagna resolutionen från maj 1975, publicerad i denna tidskrift nr 4/75
5. Se bl.a. Perry Andersons artikel om Gramsci i NLR nr 100
6. Förutom P. Anderssons artikel om Gramsci se också intervjun med E. Mandel i Samma nr. av NLR.
7. Inprecor no 15 new series sid 7
8. Rosa Luxemburg: den ryska revolutionen sid 28 Sthlm 1972
9. Aftonbladet den 25/11
10. Citerat i Aftonbladet 25/11
11. Reform eller revolution i Rosa Luxemburg ’Jag var, jag är, jag blir’ Uddevalla 1966.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1979

Tal på första maj 1991 i Göteborg

Av Göte Kildén

Kära första maj-demonstranter! Saddam Hussein lever ännu – i högsta välmåga och utan en enda skråma. Men Iraks barn – dess kvinnor och män – araber, kurder och assyrier fortsätter att dö.

USAs terrorbombningar är över. Nu är det Saddam som fortsätter sitt blodiga hantverk. Som fortsätter att döda sitt eget folk. Han fortsätter att mörda därför att USA-alliansen gett honom fria händer.

Vissa kemiska stridsmedel har förbjudits. Men han får bränna landets barn med napalm. Han får flytta sina elittrupper för att slå ner uppror. Han/ar flytta sina attackhelikoptrar och sitt pansar. Hyckleriet från det som kallades det nya världssamfundet är kväljande!

Visst. Bush älskar inte Saddam. Men han föredrar honom framför ett demokratiskt Irak. Bush skulle gärna ge Saddam respass – men inte hans regim.

Bush, Major, Mitterand och Kohl. De korrupta schejkfamiljerna i Saudiarabien och Kuwait, Syriens diktator Assad, militärens Özal i Turkiet. Prästernas och handelsmännens Rafsanjani.

Alla är de överens om att regimen i Irak skall bestå. Ett demokratiskt Irak skulle hota kapitalismen i hela regionen.

För några veckor sedan såg många av oss kurdernas triumferande massdemonstrationer i det befriade Kirkut. Något generade tvingades TVs reportrar konstatera att det var väldigt mycket röda fanor i dessa folkliga glädjeutbrott…

Det är därför den kurdiska nationen alltmer förvandlas till ett fångläger! Saddam lever – men Iraks barn dör.

Gorbatjov förråder

Även Gorbatjov har förrått kurderna. Vi hör inga protester. Vi ser inga maktmedel. Ändå var det den ryska revolutionen 1917 som gav såväl Finland som de baltiska staterna nationell frihet. Det var varken tsaren eller Karl XII, utan just den ryska revolutionen.

Det var stalinismen som ersatte den frivilliga sammanhållningen med stövlar och gevär. Revolutionen gav frihet och nationell självbestämmanderätt – stalinismen tog den.

Och i dag orkar inte Gorbatjov – eller vill inte – ge frihet. I stället har balterna fått svarta baskrar och Gorbatjov tiger om kurderna. Ingen kastar sten i glashus.

Krupit och svassat

Oavsett en hård kritik i övrigt vet vi att Olof Palme skulle ha haft en annan roll än den som Ingvar Carlsson haft i Gulf-krisen och kurdfrågan. Ända sedan mordet på Palme har Ingvar Carlsson krupit och svassat för Reagan och Bush. Palme var över huvud taget aldrig inbjuden all Vita huset.

Den svenska regeringen lät Saddam Hussein slå ner Iraks folkliga uppror – innan man började prata om ens humanitär hjälp. Denna undfallenhet internationellt – mot imperialismen – svarar väl mot kapitulationen på hemmaplan.

Besvärande barlast

Under åttiotalet – med Kjell-Olof Feldt, socialdemokraternas egen Bror Duktig, i ledningen – har den socialistiska ideologin blivit till en besvärande barlast.

• rättvisan har blivit ränta
• solidariteten en fråga om soliditet
• friheten blev fria A-aktier
• jämlikheten blev till konvertibler för alla
• av optimismen blev det optioner
• av visionerna blev det vinster.

Under Bror Duktigs ledning blev vi löntagare till blott låntagare.

Tydligare kan det inte bli. Ändå försöker socialdemokraterna att förklara sin historiska sammanklappning med att man varit otydliga.

När sanningen är den att man varit obarmhärtigt tydliga i sitt stöd åt storföretagen och åttiotalets spekulationsekonomi.

Palme utanför

Titta bara på Odd Engström. Vice statsminister och l majtalare uppe på Götaplatsen. För några veckor sedan bröt SKFs bolagsledning mot gamla traditioner och släppte in honom på ett besök innanför grindarna. Erlander och Palme fick alltid stå utanför.

Vad var det då denne l majtalare hade att säga jobbarna på SKF? Vad var det som föll bolagsledningen så i smaken att den sade sig dela varje ord som Engström hade att säga?

Jo, inne i verkstaden lät Engström som en gammal barsk brukspatron:
– Sluta gå omkring och ställ krav! Sätt igång och jobba!

Och vår fråga till socialdemokraterna uppe på Götaplatsen blir helt enkelt: Kan arbetsgivarnas budskap sägas tydligare än så här? Är det då så konstigt att hundratusentals socialdemokrater inte längre känner igen sig? Och är Ödd Engströms budskap värt en flygbiljett? Eller ens en tågbiljett? Hade det inte varit bättre om han stannat i Stockholm?

Radio Citys lögner

Jag arbetar och lever en stor del av mitt liv på Volvo och hör ständigt arbetsgivarnas radio City 103 dunka fram sitt ’Visste du att…” – och så en massa lögner. Tänk om det skulle låta så här i stället:

• Visste du att under åttiotalets åtta goda år så hårde svenska löntagarna inte fått någon påtaglig förbättring av sin levnadsstandard. För första gången i fredstid har löntagarna inte fått del av en högkonjunktur. ..
• Visste du att allt mindre resurser går till den offentliga sektorn? Under åttiotalet har den tappat från 36 till 32 procent av BNP.
• Visste du att det som tagits från sjukvård och skolor gått till reklam, butiksgallerior, banktjänster och finansbolag?
• Visste du att svenska kapitalister fortsätter att toppa listan över utländska fastighetsköpare i Tyskland?
• Visste du att Bror Duktigs skattereform fördubblat inflationen de senaste två åren?
• Visste du att de länder i Europa som har lägst lön också har högst arbetslöshet? Ju högre lön desto lägre arbetslöshet.

City hundratre…

Nej. Nej. Naturligtvis kan inte arbetsgivarradion låta så här. Men det skulle kunna vara socialdemokraternas budskap.

Stryker flagg

Men de kapitulerar. De stryker flagg utan motstånd. Utan prut flåsar de med i språngmarschen högerut.

Sjuttiofem procents sjukersättning de tre första dagarna, sade Bror Duktigs folk.

En karensdag, rapar Alf Svensson. Han som kastat både kärnkrafts- och EG-motstånd överbord, liksom neutraliteten. Han som är så hungrig på att vara med i en borgerlig regering och ge oss arbetare stryk att han glömt både etik och moral. Undrar just vad han skall säga den dag han möter sankte Per?

Två karensdagar! Bildt och Westerberg i högeralliansen höjer budet.

Rappa mest

Nej, vi är bäst – vi vill ha tre karensdagar, ropar greven och betjänten. Vi vill rappa arbetarna mest. Det ska kosta en svensk arbetare ett par tusenlappar att bli förkyld. De rika ska få det roligare och köra hur fort de vill. Alla andra kan trängas ute på vägrenen.

Och vem vet? När galoscherna dansat färdigt? När de slitits ut? Kanske är det då Sverigedemokraternas stövlar som trampar? Kanske är det då rasismen och våldet som härskar på våra gator? Samma våld som redan i dag ockuperat våra TV-kanaler.

Stark vänster

Nej, för den stora massan av människor, för oss alla ute på vägrenen krävs en stark vänster. Nu när socialdemokratin bryter samman.

Det som föll med Berlinmuren var stalinismen – inte socialismen! I DDR härskade säkerhetspolisen STASI. I östra Tyskland härskar massarbetslösheten. Kohls och Bildts drömmar om marknadens triumf blev i verkligheten till mardrömmar.

Det är demokratin – vår rätt att bestämma över våra egna liv – som ska bli det lösenord som förändrar världen. Det är inte marknadens eller det enda partiets diktatur som ska bestämma över oss människor. Vi säger nej både till kapitalism och stalinism. Vi säger ja till socialismen. Ja till demokratin och friheten!

Inga högerpoeter

Och vi tror inte att det kommer att komma en Victor Jara, någon Wiehe eller Afzelius, för att besjunga den klassegoism som högeralliansen, ja hela bokstavshögern, strider för.
Ingen sångare, ingen poet, ingen författare kommer att tjusas a v deras budskap.

Greven och betjänten kanske kan köpa några Herreys till att göra en svensktopps-trudelutt om sina gyllene galoscher.

Men sångerna om frihet och rättvisa och dikterna om solidaritet och jämlikhet kommer vi i vänstern att skapa!

Göte Kildén

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1991

För ett brett socialistiskt parti

Tal av Göte Kildén på Socialistiska Partiets 13:e kongress

Jag tänkte inte ge en detaljerad bild av den verklighet som rusar förbi oss i dag, utan bara ta upp några bilder som har flimrat förbi de senaste dagarna.

Jag läste att Leningrads, ja kanske Sovjetunionens, populäraste person ligger skottskadad efter ett mordförsök. Han är betydligt mer omtyckt än Gorbatjov, stod det i tidningen. Han har blivit känd genom jakten på maffian, mot de övervintrande stalinisterna i partibyråkratin.

Men den här mannen var inte en ledare som talade på Cirkus, som Trotskij på sin tid i Petrograd. Det var en TV-journalist. Hans program var inte rådsdemokrati, det var monarki, för ett återupprättande av tsaren.

Det kom ett annat TT-meddelande: Indien har beslutat att ge spannmålshjälp till Sovjetstaten, för att mildra hungersnöden. Indien har alltså beslutat att ge spannmålshjälp till den första sovjetstaten! Man baxnar…

För att ge mitt≈ bidrag till att bli av med kärnkraften, så eldar jag med vedpanna hemma. Då har jag en del gamla tidningsbuntar, som går åt ibland. Däribland ett nummer av Göteborgs-Posten, utgivet för tio år sedan. Hela förstasidan täcktes av den sensationella nyheten att nu hade socialdemokraterna fallit ner till 45 procent i opinionsundersökningarna.

I dag ser vi hur utvecklingen fortsätter i ett svindlande tempo. Dick Forslund kanske inte hann läsa tidningarna eller följa radion i morse, men Stig Malms utspel var inte ett utspel för att rädda någonting, det var hans egen kollaps. Han är redan avrättad. Han har bett om förlåtelse, han är utskälld av Allan Larsson, han är avrättad inför hela LOs ledning. Han kommer med all säkerhet att tvingas avgå som LOs ordförande på kongressen i juni, det blir inget omval.

Det är några av de dramatiska, politiska scener vi har kring oss. Och i denna situation är det naturligt att vi ser hur vi kan komma framåt, vad vi kan göπra i dag. För även om det är mycket som talar för att det är en vargavinter som närmar sig, så är det lika viktigt att slå fast just att det nu är viktigare än någonsin att vi stärker vårt politiska arbete, att vi tar de helt nödvändiga initiativen.

Det är nu som vi marxister, det är nu som vi revolutionärer, behövs — och det mer än någonsin. Det är inte i högkonjunkturer, det är inte när det är optimism och offensiv – ja, kanske under själva maktövertagandet, då behövs vi – men det är nu under nedgången, det är nu som partiet, som arbetarklassens historiska minne blir viktigare än någonsin. Det är nu som vi skall pröva vårt arv.

Och det är väl ingen här som invänder mot att vi t ex prövar parollen För en kämpande och demokratisk fackförening i Volvo Verkstadsklubb. Vi prövar den, vi konkretiserar den genom att ställa krav på vad klubben skulle göra, hur en verklig demokrati skulle se ut, vilket program klubben skulle ha. Detta utan att fõastna i den studentikosa motsättningen om fackföreningen verkligen kan bli en kamporganisation eller inte. Den rör inte oss. Vi har valt att kämpa i den existerande klassorganisationen för att där kunna påverka så många människor som möjligt. För att genom exempel kunna visa på hur det skulle kunna se ut. Vi bildar inga röda fackföreningar.

På samma sätt har vår rörelse arbetat med själva kronan i övergångsprogrammet – parollen om en arbetarregering. Vi kan använda den i propagandan som ett pedagogiskt sätt att tala om vad en verklig arbetarregering skulle göra. Vi använder den naturligtvis inte i dag som en aktionsparoll, som ett led i ett maktövertagande från generalstrejk till att ta makten.

I vår historia har vi också använt en allmän paroll – för ett nytt arbetarparti. Vi har gjort det som ett sätt att försöka bygga en bro mellan vår egen litenhet och vad som är nödvändigt. Men också som ett sätt att vi¨sa att vi är öppna för språng i utvecklingen. Att vi inte tror på att vi från i dag fram till den dag då revolutionen är möjlig, bara kommer att rekrytera medlem för medlem. Vi tror på språng – söndringar i de gamla partierna, utbrytningar från fackföreningarna…

Självklart är det så att i den processen kommer vi inte alltid att vara ett renlärigt parti, där vi alla är överens om hela vårt program – från Pariskommunen över Kominterns teser till analysen av Kuba. Vi kommer alltså inte att vara ett ”rent” parti.

Många av oss ville i vintras pröva att konkretisera parollen om ett nytt arbetarparti gentemot Arbetarlistan. Vi ville se det som en möjlighet. Vi såg att här fanns det många av våra arbetskamrater väntade på, här fanns det politiska brottet, möjligheten att bygga något nytt. Nu har denna möjlighet havererat. Den har misslyckats på grund av sekterism, på grund av politisk initiativlöshet hos dem som tog initiativet till Arbetarlistan.

Men hur som haver – vi tyckte att det var möjligt att prata om Arbetarlistan som ett nytt, bredare, demokratiskt socialistiskt parti. Men jag tror inte att det var någon av oss som samtidigt ville sätta likhetstecken mellan det och ett strikt programmatiskt, revolutionärt marxistiskt parti. Det var inte det vi ville åstadkomma för stunden, eller för de kommande åren, utan det var någonting bredare.

Framöver tror jag att vi måste se på hur vi kan konkretisera detta nya arbetarparti i den verklighet som finns omkring oss. Inte bara som en abstraktion. Vi talar ju inte om en fackföreningen som en abstraktion, att den skall bli kämpande. Vi försöker ju också omsätta detta. Ser den politiska terrängen också ut så framöver att vi kan omsätta detta gentemot andra vänsterströmningar, gentemot andra människor, som lite mer blygsamt eller på ett kraftfullt sätt, vill bjuda motstånd mot kapitalismen ?

Jag tror att det finns politiska förutsättningar för att driva en politisk kampanj med denna inriktning. Vänsterpartiet är utan att skryta i en viss mening huvudkraften i vänstern när det gäller parlamentariska platser, när det gäller arbete i kommuner, landsting och riksdag, när det gäller närvaro i offentligheten, i massmedia osv.

I dag är det andra förutsättningar för (v) än det var i går. Vare sig de vill det eller ej, så är det i dag inte längre möjligt att ha broderpartier i Östeuropa och Sovjetunionen. Vänsterpartiet började hugga av rötterna på 1960-talet, men i och med att Berlin-muren föll, så ryckte det med sig de sista rottrådarna också.

Sak samma med försöket att vara den vänliga påfösarkamraten fyra procent gentemot den socialdemokratiska regeringen. Det är ju inte möjligt när det är Allan Larsson som leder regeringen, det är inte möjligt med den högerkurs (s) har i dag, i förhållande till förväntningarna ute på arbetsplatserna och på andra folkliga ställen. Det går inte att fortsätta den gamla linjen – vare sig man vill det eller inte – det går inte att överleva som ett självständigt parti. Detta förutsätter också en omprövning när det gäller påfösarrollen ute på arbetsplatserna – att vänsterpartiet är berett att ändra det och i stället utmana socialdemokraterna på några ställen.

Dick Forslund sade så här på Bona folkhögskola i somras:
Under nittiotalet tycker jag att vi skall sikta på en process av gemensam handling, en ideologisk och teoretisk debatt om socialistisk demokrati, om parlamentarism och allt möjligt. Vi skall hitta bra organisatoriska former för denna process och i slutändan hoppas jag att ett revolutionärt – och jag vet att vi kanske menar olika med revolutionärt – socialistiskt parti kommer ut som resultat.

Det tror jag är ett svårt politiskt misstag. Det bryter inte ut något revolutionärt socialistiskt parti som ett resultat av ett samarbete med vänsterpartiuet, Dick Forslund! Och det är inte det jag exempelvis talat om. Jag har pratat om ett brett, demokratiskt och socialistiskt parti – i en politisk analys kanske det handlar om ett i huvudsak reformistiskt parti med centristiska strömningar och en eller annan revolutionär gruppering inom sig. Det är det vi talar om.

Alltså ett projekt där man inte längre har stalinismen som ett hinder, där man inte längre har ett öppet stöd till en socialdemokratisk regering som hinder, där man på arbetsplatserna kan hitta gemensamma kampformer. Det är en medveten process där vi kan säga till kamraterna i vänsterpartiet: Vi är beredda att tillsammans med er verka i ett bredare parti, där vi kan samarbeta i valfrågor, i fackliga frågor, där vi kan komma överens och bli så slagkraftiga som möjligt. Detta är också nödvändigt i vår tid av vargavinter.

Vi kan säga till kamraterna i Arbetarlistan: Skall ni försätta att arbeta här, nu när ni havererar? Vill inte vi också vara med i ett sådant bredare parti där vi kan samlas? Vi kan säga till SAFE-folket som nu blir uteslutna och som också vill ha ett vänstersocialistiskt parti med starkt miljöengagemang: Kom ni också med i detta parti!

Vi kan säga till Norrskensflammans folk: Driver ni samma projekt som vi? Vi kan säga till grafikerna i Stockholm: Ni skall väl inte vara utanför – detta är ett gemensamt projekt för alla som vill motstånd mot kapitalismen. Vi kan säga till våra arbetskamrater på Volvo i Göteborg, som vill politisk enhet, som vill se ett slagkraftigare parti, där det är något lättare att komma med och bli medlem, där det inte är samma ideologiska hinder: Driv ni samma projekt som vi, samma kampanj, kom med här!

Vi kan efter valet 1991 säga: låt oss under våren 1992 ha en gemensam konferens, alla krafter som vill detta i Sverige. Ställ er™ inte utanför, kom med Lars Isaksson och Sture Ring… Vi kan föra en furiös kampanj för detta.

Men inte för att bilda ett revolutionärt parti, utan just för att bilda detta breda, vänstersocialistiska, demokratiska, socialistiska, vad-vi-nu-än-vill-kalla-det-för parti. Om det behåller namnet Vänsterpartiet eller inte är inte intressant. Vad som räknas är kvaliteten.

För vi går ju inte in i ett sådant parti utan villkor. Vi går inte ut på svag is bara för att drunkna. Vi känner till historiska misstag när det gäller den här typen av projekt. Vi har förutsättningar för det, vi ställer villkor: Detta parti skall vara demokratiskt. Detta parti skall erkänna olika strömningar, det skall vara stolt över olika strömningar. Det skall kunna ha flera tidningar som konkurrerar med varandra. Det som är gemensamt är valaktioner, politiska kampanjer – det som är gemensamt står på förstasidan, debatten står på andra- eller sista sidan.

Den typen av brett parti vill vi ha. Därför att vi har självförtroende för vårt program. Vi tror att vi kan gå i närkamp med de här människorna. Vi tror att många av dem har massor av idéer. Och vi tror att denna typ av bredare parti skulle öppna dörren för tusentals arbetare, som tycker att tröskeln till vårt parti är för hög att kliva över. Och det kan finnas ett politiskt projekt, något som kan binda samman t ex miljöaktivister med. Vi kan säga till Birger Schlaug: Du vill ju ha någon form av antikapitalistisk bredd med vänsterpartiet. Bryt med Miljöpartiet! Bryt med det klasslösa partiet. Ta med dig vänstern ur Miljöpartiet och kom med i det vi talar om.

Den typen av kampanj kan vi ha över hela fältet. Men det skall vi inte blanda bort med att vi bygger ett revolutionärt parti, att det är det som omedelbart uppstår ur detta. Det får framtiden och klasskampssituationen utvisa.

Men detta kräver helt andra förutsättningar än om vi skulle börja diskutera: mja, är de verkligen revolutionärer i vänsterpartiet, eller är de det inte. Hur mycket kan man lita på Åke Wiklund? Den där Pelle Månsson i Nässjö, egentligen är han väl bara en gammal sosse?

Det är inte den typen av debatt vi går in i, vi sitter inte och jämför utan driver en medveten politisk kamp som ställer uppgifterna för hela klassen och tar en närkamp. Men jag tror att vi kan vinna den närkampen. Vår fackliga linje, vårt fackliga program skulle få stor genomslagskraft i många områden inom vänsterpartiet.

Tro inte att vänsterpartiets majoritet ute i kommuner och landsting älskar oss, eller vill krama ihjäl oss, som Johan Lönnroth i Göteborg. De vill inte ha med oss i en sådan här process. Men däremot tror jag att åtskilliga medlemmar i vänsterpartiet och möjliga medlemmar, möjliga sympatisörer vill det. Folk som ställer upp första maj, i aktioner, som finns i denna breda vänster. De vill det.

Göte Kildén

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1991