Etikettarkiv: Göte Kildén

Socialistiska Partiet ett alternativ?

Intervju med Göte Kildén.

Vilka är de viktigaste frågorna Socialistiska Partiet vill lyfta fram i årets val?

Den viktigaste frågan handlar om att det i dag inte finns någon politisk kraft som företräder arbetarna på ett konsekvent sätt. Som många av oss har sagt på jobbet de här senaste dagarna: Sverige just nu, det är ett land där bönderna och direktörerna demonstrerar, där poliser och rulltjänstemän försvarar sina fackliga rättigheter. Men där de breda arbetargrupperna inte har nagon politisk kraft som uttrycker deras intressen. Det handlar väldigt mycket om att framför allt socialdemokratin, men också vpk, inte för fram frågor och politiska svar som gör dem trovärdiga bland större grupper av människor. De är trovärdiga i en mening, nämligen att den stora majoriteten av lönearbetare i dag i sista hand väljer att rösta på dem och se dem som ett bättre alternativ än borgerligheten. Men det räcker inte för att entusiasmera eller dra ut folk på gatan. Ta 1 maj, då lyckades de inte mobilisera folk just därför att det saknas en trovärdig grund. Vi har ju sett under den senaste regeringsperioden — från devalveringen över avtalsrörelsen till den senaste räntehöjningen — hur chock efter chock har drabbat industriarbetarna, och även många som arbetar inom den offentliga sektorn. Svek i fråga efter fråga. Under de år jag har varit politiskt aktiv och arbetat fackligt, har jag aldrig upplevt ett sådant misstroende som det i dag finns mot socialdemokratin i största allmänhet. Men vi ser inga alternativ, ingen möjlighet för folk att lösgöra energi, politisk energi, på samma sätt som bönder, direktörer och TCO-S folk har gjort. Och det är väl det som är den viktigaste frågan för oss i valet: Att så gott som det bara är möjligt visa på hur ett sådant alternativ skulle kunna se ut. Vilka former det kan ta mot åtstramningspolitik, mot rustningar, för en 6-timmarsdag, och självfallet för socialistiska helhetslösningar, en planerad ekonomi, ett demokratiskt arbetarstyre. Det är väldigt mycket det som vår valrörelse handlar om. Man kan säga att det egentligen är valets huvudfråga. En normal valrörelse är det inte…vi spelar så att säga på bortaplan. Det är mycket svårt att vinna något för utomparlamentariska aktioner, för en hård facklig kamplinje osv, eftersom hela valrörelsen väldigt mycket handlar om att föra fram parlamentariska lösningar, institutionella lösningar. Och vår rörelse handlar om att motverka detta. Naturligtvis i liten skala där vi är aktiva, bland de människor vi kan nå ut till. Det är ju begränsat.

Socialistiska Partiet ställer upp i valet utifrån ett perspektiv på en politiskt sett brett sammansatt arbetarprotest mot den socialdemokratiska regeringens åtstramningspolitik och borgarnas etter värre alternativ. Men hur trovärdig är egentligen en arbetarprotest kampanj som består av Socialistiska Partiet och ett antal andra organisationer som, sina kvalifikationer till trots, saknar tyngd och auktoritet inom arbetarleden. Eller, för att ställa frågan rakt på sak, kommer inte en sådan kampanj att uppfattas som ett politiskt jippo?

Det skulle vara ett politiskt jippo om vi så an säga spelade ett pokerspel där vi låtsades sitta med full hand — med starka intresseorganisationer bakom oss, numerärt starka politiska organisationer som stödde den här inriktningen. Det handlar det inte om. Vi säger väldigt ärligt och öppet att det är en kampanj i liten skala. Vi har fått en del individer, ett tiotal, att ställa upp på våra listor. Vi har kanske fått några hundra att arbeta kring vår valkampanj. Vi har fått två organisationer, Socialistiska Förbundet och ungdomsföreningen Benny att arbeta tillsammans med oss i en sådan här valkampanj. Mer handlar det inte om. Vi ser det som ett sätt att träna oss själva och andra i hur en sådan kampanj kunde organiseras i ett annat samhällsläge med större förutsättningar. Därför, eftersom det inte förespeglar något annat, kan det heller inte bli ett jippo. Men däremot vill vi understryka att det är ett viktigt initiativ. Det ger många, eller en del, som känner sig utan röst, en möjlighet att formulera sig, att få en plats i en valrörelse. Vi kan väl beteckna det som om vi spelar en slags knattefotboll för att senare, i en framtid, spela på elitnivå. Det handlar om att träna i dag.

Ett ofrånkomligt argument — jag hörde det själv alldeles nyligen av en socialdemokratisk arbetare — är att en sådan här kandidatur spelar borgarna i händerna genom att dra röster från de stora arbetarpartierna. Vad är ditt svar på en sådan invändning?

Det har jag hört sedan 1973, när vi första gången deltog i en valrörelse. Fast det är inte, i och för sig, så vanligt som man kanske skulle kunna tro. Jag har hört många fler som respekterar att vi ställer upp till val. De tycker att vi på det sättet tar våra åsikter och arbete alla andra dagar på allvar. Invändningen kommer väldigt ofta från de socialdemokratiska byråkraterna. Den kan vara mer eller mindre seriös, beroende på hur de stora arbetargrupperna uppfattar ett sådant val, och en socialdemokratisk förlust. Vi kan ju grupper. Jag brukar svara att vi har hoppat av det ekorrhjul som (s) satt igång och sköter. Det ekorrhjul i Sverige som betyder massmöten, klubbar, diskussioner. De utvecklas i stället väldigt mycket genom Rapport, Magasinet och Aktuellt, vilket gör att det som finns närvarande i TV blir det som är verkligt. Det är ju det enda möjliga. Det faktum att man är utestängd från TV och att det finns en spärr som gör det föga realistiskt för ett litet parti som vårt att bryta igenom, hindrar ett oberoende politiskt liv och att nya grupperingar som hotar fempartimonopolet att växa fram. Så jag vill gärna trycka på att ställa upp i ett val, det är ett sätt att ta upp de demokratiska friheterna när det gäller bl a val, och att visa hur inskränkta dessa är. Samma människor som här yrar om brister i valet i Nicaragua, måste ju om man går in i sakfrågorna medge att där finns mycket mer generösa villkor för oppositionspartier än det någonsin har funnits i Sverige under min livstid.

När man hör dina argument får man ibland en känsla av att du inte tycker att valet har så stor betydelse. Stämmer det?

Ja, det stämmer. Valet har betydelse, vi är ingen syndikalistisk eller anarkistisk rörelse, utan vi anser att det har betydelse. Men vi kan ju bara ta en sådan sak som när Centerpartiet ändrade sin inställning i fråga om sjukförsäkringen. Den ändringen kom till stånd enbart på grund av ett tryck från partiet, en inställning bland de egna medlemmarna. Det finns ju en del låglönegrupper inom centern som behöver de här pengarna när de blir sjuka. De tvingades att ändra sig i partistyrelsen och köra över sin riksdagsgrupp. Det är ett litet exempel som kunde mångfaldigas… Rösträtten i Sverige, själva rätten att över huvud taget ha val röstades ju inte fram, utan kom till stånd pga en massrörelse där revolutionen hotade. Och man fick göra eftergifter i form av bl a rösträtten. Den infördes genom ett beslut i riksdagen, men var i själva verket resultatet av en massrörelse. Där kan vi lära oss av de olika socialdemokratiska regeringar vi har upplevt i Europa bara under de senaste åren. Ofta hindrar de massrörelser när deras eget parti sitter i regeringen. Vi hade aldrig sett den avtalsrörelse vi nu gått igenom om moderaterna suttit i regering. En sådan flathet och ett sådant svek. Men nu har den fackliga byråkratin ett förtroende för socialdemokratin i stort, och den är beredd att svälja väldigt många mindre svek tack vare att man har ett förtroende i stort. Och detta håller tillbaka den rörelse, som i sista hand förändrar saker. Men här gäller det naturligtvis att inte leva i sin egen värld. Det kan ju vara så att jag, eller vi i vårt parti, har uppfattningen att det framför allt är en kamprörelse som förändrar, sociala rörelser som påverkar och leder till politiska beslut. Men de flesta av våra arbetskamrater kanske inte tycker så. Då skulle en sådan taktik vara tveksam om de också hade upplevt det som halsbrytande — att riskera en valförlust för (s) — att vi ställde upp. Om vi hade gjort den bedömningen, hade vi inte ställt upp i valet. Nu tror jag istället att det är många som kanske tycker att det är onödigt. Men det är också många, inte minst bland de unga, som inte alls skulle förstå. Det skulle kunna ha motsatt effekt om vi t ex lade våra röster på vpk eller socialdemokratin i valet, med argumentet ”Rösta mot högern. Man skulle förknippa oss med deras institutioner och deras politik. Då blir det en bumerangeffekt mot vad vi vill nå ut med i den här valrörelsen. Det blir ännu färre alternativ än det finns i dag. Men det är en taktisk fråga som man får diskutera från valperiod till valperiod.

Hur skulle en framgång för kampanjen se ut? Vad skulle räknas som en framgång?

Det är svårt, om man ska mäta det i siffror eller röster kan man ju naturligtvis säga att en framgång är ett bättre resultat än för tre år sedan. Med tanke på att det inte finns något som säger att radikaliseringen skulle ha blivit till socialismens fördel under de här tre åren, så är det säkert en framgång. Likaså vore det en framgång om vi kan få fler prenumeranter än tidigare och därigenom lägga grunden för en större upplaga för vår tidning, få med många nya människor i studiecirklar och som partimedlemmar. Det är naturligtvis en framgång. Likaså om de människor som tycker om de ideer som vi för fram i vår valkampanj, tar med sig dem i andra sociala rörelser och fackliga organisationer efter valet, så att de dyker upp i andra sammanhang. Det är naturligtvis också en framgång. Allt det här är bara så oerhört svårt att mäta, för det finns inga bra mätinstrument. Det är också så, när man talar om mätinstrument, att det är mycket svårare att samla människor till större möten i dag än för tio år sedan. För de människor som vi vänder oss till och där vi har sympatier, har inte samma politiska kultur. Jag talade förut om att den politiska kulturen inom arbetarklassen är oerhört svagt utvecklad, medan den, om än i begränsad form, fanns inom ungdoms- och studentrörelsen på 60- och 70-talet. Vi kan här i Göteborg ha väldigt många som sympatiserar med våra åsikter och inom ungdoms- och studeranderörelsen på 60- och 70-talet, som också drog till sig mycket folk på möten och annat. Vi kan här i Göteborg ha väldigt många som sympatiserar med våra åsikter och även röstar på oss, låt oss säga i Biskopsgården, där många Volvoarbetare bor, samtidigt som det är väldigt svårt att få människor utan vana, utan politisk träning, att komma till möten eller demonstrationer. Det är ett mycket långt steg att ta, medan det för en studerande i början av 70-talet kanske inte var något steg alls.

Om man går från valet till partiets övergripande, så kallade strategiska perspektiv, kan du då kortfattat formulera detta med utgångspunkt från situationen i dag?

Egentligen måste det inom varje människa finnas en fruktansvärd ångest över hela livstillvaron. Om man inte är politiskt aktiv, om man inte samtidigt försöker förändra något…samtidigt som bilderna på de uppsvällda magarna på barnen i Etiopien, eller bilder från dödsskvadroner i El Salvador, eller från svält och krig i andra länder och på andra kontinenter, etsar sig fast. Likadant när man ser en ny massfattigdom breda ut sig bland grupper i Sverige med socialt elände och en social kris… Men den ångesten, den förtrycks väl i de flesta fall i dag. Man förtrycker den genom allt ifrån totospel och tips — jag tippar i och för sig själv, men jag tror inte att det är för att förtrycka någon ångest — via Dallas-serier och kortsiktiga personliga lösningar. Det är på den nivån som vårt program och vår strategi ingriper — att det inte finns något parti som har en radikal, ja, revolutionär lösning på den kris som världen och Sverige, som en del av den, brottas med. Även om vi i Sverige, när det gäller alla de här uttrycken för krisen, drabbats väldigt lindrigt jämförelsevis. Värt program och vår strategi handlar egentligen om två enkla saker: För det första behovet av en planerad ekonomi när det gäller storproduktion, transporter och annat. För det andra — genom lärdomarna under 1900-talet när det gäller stater som Sovjetunionen och Polen — att förutsättningarna i en planekonomi aldrig kan utnyttjas fullt ut om det inte finns demokrati. Det är väl det vi kan föra in som en radikal lösning. Det är bara det att jag har en känsla av att det är oerhört få som vågar ställa sig frågor om allt från svälten i Etiopien till miljöförstöringen om hundra år, eftersom man inte nu ser någon politisk lösning. Och den lösningen kan ju bara vara revolutionär, det blir uppenbart om man studerar världen.

Men hur ska man nå dit? För det är ju målet?

Om målet är självförvaltning, självstyre och demokratisk socialism, kan aldrig en socialistisk revolution handla om en militär kupp där så och så många pansarvagnar kör fram och proklamerar att nu har vi tagit makten! Den måste handla om att alla vi människor som ska leda det här samhället är med i en sådan här rörelse. Jag sade förut att direktörerna och bönderna har börjat. De har en rörelse. Men arbetarna har det inte. Vi är på efterkälken. Därför handlar vårt program i dag väldigt mycket om att föra fram krav, organisationsformer, idéer, som arbetarprotest i valet. Som grogrund för just självaktivitet, att folk lär sig att göra saker själva och att fler kan utöva ledning och att makten därigenom blir mer demokratisk. Så enkelt tror jag att man kan sammanfatta vår strategi. Sedan kommer det in mer sinnrika regeringsparoller, övergångskrav och annat som ingår i vårt programmatiska gods. Det handlar ju bara om erfarenheterna från arbetarrörelsen de senaste 150 åren, ett försök att sammanfatta det bästa härur vad gäller taktik i olika situationer. Men själva strategin måste handla om att förbereda så många människor som möjligt för att ta makten och behålla den så att den inte tas över av byråkrater eller militärer. Benny-föreningen var närvarande med två av sina medlemmar på vårt senaste partistyrelsemöte. En av flickorna hade en väldigt rolig kommentar. Hon sade att: ”ungdomen tycker att socialism osv är väldigt politiskt och tjatigt och gubbaktigt. Däremot går det mycket bra bland ungdomar att säga att man är revolutionär”. Jag tror att det speglar en del av det jag försöker säga. Det var väl Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht som en gång sade att ungdomen var revolutionens stormsvalor. Och det är ju sant. Men vi har inte många sådana stormsvalor i Sverige för tillfället. Istället upplever ungdomen hela det politiska livet som ett skådespel som inte ger dem tillräckligt som människor. Det är inget som de engagerar sig i, för det ger dem ingenting. Om man ska bryta detta är det naturligtvis inte genom något mer sinnrikt krav eller någon bättre reform än något annat parti har. Då handlar det just om att ge en helhetslösning, att tala om behovet av en revolution, att förstöra den kapitalism och den imperialism som förstör så många människor, naturen och miljön.

Det här leder naturligt in på frågan om Socialistiska Partiet i dag. Om man ser på partiet, så slås man av att det, i likhet med nästan alla andra politiska organisationer, ar påfallande få ungdomar organiserade och aktiva. Hur kommer det sig?

I och för sig beror en hel del säkert på en viss gubbaktighet hos oss själva i vårt parti, när det gäller vår tidning, vårt sätt att vara, våra organisationsformer som är ganska döda och träiga för ungdomar. Men det är inte huvudproblemet. För det är mer en fråga om navelskåderi. Ser man till det samhälleligt, så är det ju ett fenomen som gäller alla partier och en hel generation av ungdomar.

Efter de svåra nederlagen för imperialismen i framför allt Indokina, men också i Afrika, har man svarat med att ideologiskt bygga upp motalternativ och motideologier. Imperialismens nederlag i Indokina innebar i Sverige att borgerligheten och arbetsgivarväldet var på reträtt på arbetsplatserna. Det uttrycktes i arbetsmarknadslagarna, i den allmänna debatten, på tidningarnas kultursidor, i skolorna. Det var ett medvetet svar. I världsmåttstock har vi sett hur Reagan och Thatcher politiskt symboliserat det här försöket till svar, när besten blivit instängd i grottan. I Sverige har vi sett hur SAF och borgerligheten medvetet har byggt upp en egen, självständig ideologi. Det har inte heller skett spontant. De översvämmar skolorna och tidningarna. Vi har ju, inte minst från 4-oktoberkommittén, upplevt hur lömskt man har byggt upp sina värderingar. Och man jobbar med det här inom alla områden. Detta speglas ju naturligtvis mycket snabbare hos ungdomen. Ändå är detta inte så tragiskt — för lika fort som det här har utvecklats, lika fort kan det brytas. Vi kan få en förändring istället, just för att ungdomen är så väldigt känslig politiskt.

Om man skall försöka göra en allmän positionsbestämning av Socialistiska Partiet i dag, var befinner sig det då?

När vi, så att säga, öppnade egen butik kring 1970-talets början, kom vi från ingenting. Vi var ju ingen utbrytargruppering eller opposition inom något annat parti eller ungdomsförbund. Vi hade inte ens ett eget postgirokonto med oss från början. Vi hade inga lokaler, inga bokhandlar, ingen organisatorisk erfarenhet. Vi hade heller inga fackliga erfarenheter. I dag, femton år senare, har vi byggt upp och stabiliserat en självständig organisatorisk struktur och en organisationsvana. Vidare har vi fått fackliga och politiska erfarenheter av skilda slag från solidaritetsarbete, från strejkrörelser och erfarenhet av att hantera politiska frågor av skilda slag. Och vi har stabiliserat ett minimum av medlemmar, för att på regelbunden basis kunna utföra ett politiskt arbete i nationell skala. Vi är en nationell organisation, om än med stora geografiska begränsningar. Hade vi haft samma medlemsantal och organisatoriska styrka som vi har idag 1967, då vi inte existerade, hade vi i dag kunnat vara ett parti som organisatoriskt kanske hade haft tiotusen medlemmar och valmässigt för länge sedan överflyglat vpk — vi hade varit det andra arbetarpartiet! Detta är ett tankeexperiment, men det är inte bara drömmerier — jag tror att det hade varit fullt möjligt! Det skick som vpk och andra vänsterorganisationer var i då, det var ingenting. Det betyder att när det sker en förändring i det politiska livet, finns det också objektiva förutsättningar för en snabb tillväxt, och vi har lagt grunden för att klara av detta. Det är det vi uppnått under de gångna 15 åren. Jag tror själv att det här första steget är svårare än det andra: Att, från där vi står i dag, gå fram till tiotusen medlemmar. Det handlar inte bara om att ha ett postgirokonto, en bokhandel, att kunna ge handledning för studier, eller att kunna ge ut en tidning. Det handlar också om att ha en metod att lösa motsättningar, att diskutera problem i organisationen, så att man inte behöver splittras på första bästa fråga. Där har vi gjort misstag inom var rörelse. Kanske bara för att vi försökt utveckla frågor som tendensfrihet och en öppenhet i jämförelse med arbetarrörelsen i stort. Men vi har också lärt oss en hel del av dessa misstag, och jag tror att för varje sådan snabb kantring i politiken som jag talar om, när man kan rekrytera i en omfattande skala, så betyder det naturligtvis också att det finns explosionsrisker när man rekryterar på en dålig politisk grund eller när man vinner människor som inte kan handskas med politiska motsättningar på ett förtroendefullt sätt. Vi har lagt grunden för att vid en kantring i det politiska livet kunna rycka fram till ett betydligt större arbetarparti.

Socialistiska Partiet och dess föregångare föddes ju ur ungdoms- och studentradikaliseringen, och merparten av de organisationer som föddes ungefär samtidigt har ju antingen upplösts och försvunnit, eller har gått kraftigt tillbaka. Vad är det da som gjort det möjligt för oss att överleva?

Jag tror att man måste formulera om frågan så här: Varför har Fjärde Internationalen överlevt? För i väldigt många länder har våra systerpartier överlevt, medan grupperingar som Förbundet Kommunist, eller maoistiska strömningar försvunnit över en natt. Jag har hört talas om maoistorganisationer med tiotusentals medlemmar som brutit upp på en vecka och sedan försvunnit utan aktivitet och där medlemmarna har slukats upp av intet. Kanada är ett sådant exempel och Sverige är inte långt ifrån heller, om man ser till det starka KFML/SKP som fanns. De försvinner på samma sätt som en oljetanker som bara går ut för att sedan aldrig höras av igen — den kommer aldrig fram och har brutits itu och sjunkit och är borta. I grunden handlar det om att Fjärde Internationalen inte, som så många andra partier inom arbetarrörelsen, vuxit fram ur segrar, den är inte segrarnas International i första omgången. Vi har sett hur Tredje Internationalens partier formerades kring den segerrika ryska revolutionen. De maoistiska grupperingarna eller centristiska grupperingar som Förbundet Kommunist, växte fram inspirerade av den kinesiska revolutionen, kulturrevolutionen eller av revolutionen i Vietnam. De var också okritiska och följde i många fall blint ledarskapens svängningar. Men när det kinesiska Kommunistpartiets ideologi och utrikespolitiska linje förföll totalt, och detta blev uppenbart för många av de här människorna som gatt med i maoistiska grupperingar, så betydde det ju att tio år av deras liv var som bortsopat. De blev desillusionerade. De hade ingen skolning när den grund de stod på försvann, fanns det ingenting att göra. Vår rörelse växte ju upp, om man får ta till stora ord, som en fågel Fenix ur askan, ur en raserad Tredje International, ur nederlaget i Tyskland, nazismens seger och andra världskrigets frammarsch. De bittra, men också programmatiska, lärdomar en liten kader i många länder kunde dra, men också det att man under alla de här åren slöt sig samman i en International — det skapade en helt annan grund att stå på. Vi kunde stödja den kinesiska revolutionen utan att svälja dess avarter med hull och hår. Vi förstod betydelsen av att imperialismen förlorade i Kampuchea utan att för den skull vara beundrare av Pol Pot. På samma sätt har vi kunnat förstå vad som sker i Polen på ett bättre sätt än någon annan gruppering eller parti inom arbetarrörelsen. Detta gör att besvikelsen aldrig behöver bli lika stor, att vi ser alternativ och att vi förstår varför saker och ting har hänt. Det är skälen till att Fjärde Internationalen har överlevt och därmed till att Socialistiska Partiet lever kvar. Det är jag övertygad om.

När man ser till partiets storlek så har ju i stort sett styrkan bibehållits sedan mitten av 70-talet. Vad har egentligen förändrats?

Om vi ser till själva partiet så har medelåldern ökat. Det är i sig inte någon nackdel. Problemet är istället att vi inte har ett starkare ungdomsförbund. Vid vårt partis grundande var vi ju i själva verket ett ungdomsförbund. Vad som har hänt är att den generation som jag själv tillhör, som nu närmar sig de fyrtio, har åldrats. Många har fått familjer, tempot har kanske dragits ner vad gäller politiskt arbete, beroende på jobb, på att många är familjeförsörjare och annat. Men det har också gett en större stabilitet. Jag tycker att det är hemskt roligt att vårt parti har klarat av detta. Trots att många medlemmar har skaffat sig barn, har de inte brutit med rörelsen bara för det. De lever kanske lite annorlunda vad gäller aktivitet och tempo. Men det betyder ju samtidigt att vi har lättare att nå fram till de medelålders som vi hade svårt att nå fram till 1970, när vi själva bara hade ett fåtal. Eller att det över huvud taget bara var ett fåtal som hade barn då. Det är den stora sociologiska förändringen som skett. Men vi har också i det stora hela förvandlats från att ha varit en liten intellektuell gruppering med akademisk eller annan studerandebakgrund, till att i huvudsak ha medlemmar som är lönearbetare. Det är ju faktiskt så att vi inom många områden har ett starkare och mer betydelsefullt fackligt arbete än vad vpk har. Vi kan ta den vår vi upplevt här i Västsverige som exempel, med femkronorsstrejker och annat som spritt sig som ringar i vattnet, och som till stora delar kommer från vårt parti. Det är alltså möjligt med en väldigt liten kader, men det är också möjligt tack vare den erfarenhet jag talat om och den satsning vi gör på ett industriarbete. Det är väl i vissa fall så att vi faktiskt kan säga att vi lider brist på intellektuella i vårt parti i dag — det är inte det omvända som gäller.

Om den starka sidan är ökad mogenhet och en förändrad social sammansättning, vilka är då partiets svaga sidor?

Jag tycker att organisationslivet på vissa nivåer fungerar amatörmässigt. Jag tänker på möteskulturen och annat. Jag är medveten om de objektiva svårigheter som finns att skapa andra mötesformer. Men ser man till vår tid med video och musikliv och allt vad som i övrigt finns att hämta från andra organisationer i samhället, så får man vara väldigt dum om man inte inser att vår mötesverksamhet är oerhört tråkig och träig för människor som inte är väldigt politiskt intresserade. Självfallet är det också en tröskelfråga, dvs man måste ha ett visst antal människor för att kunna ha en grund för den typ av mötesverksamhet jag talar om; hur man bygger upp framgångsrika kampanjer, demonstrationer, valmöten och annat. Men jag tycker att detta är en svag sida.

Ett problem som du tog upp var frånvaron av ett starkt ungdomsförbund. Men hur är det med kvinnornas roll i partiet och partiets roll för kvinnorna?

Svag. Jag vet inte om den är så mycket svagare än i andra partier, men den är i alla fall inte bättre. Jag märker det ju väldigt tydligt och är kanske samtidigt ett offer för det, eftersom jag är anställd på Volvo Lastvagnar, Lundbyverken, som är Sveriges sämsta verkstadsindustri när det gäller antalet anställda kvinnor. De är bara en handfull över hela Lastvagnar här i Göteborg, så det är lite grand av en kaserntillvaro. I partiet hade vi en generation kvinnor som bröt fram och som var politiskt driftiga, i synnerhet när det gäller kvinnofrågor. Många av dem är medelålders i dag, kanske mödrar och har på samma sätt som männen större problem att vara aktiva — samtidigt som vi inte rekryterar yngre tjejer som är politiskt aggressiva och fräna på samma sätt. Det speglar väl ett klimat och en viss förändring i samhället. Jag tror också att det speglar att den offentliga sektorn, där många kvinnor är fackligt aktiva, fått en styvmoderlig behandling av oss, genom att vi av för oss tvingande skäl prioriterat Metall. Där har inte kvinnan samma plats objektivt och också mycket svårt att få det subjektivt. En diskussion om att satsa på den offentliga sektorn just pga den här aspekten, fördes bl a upp på det senaste Partistyrelsemötet av många kamrater.

Vilka uppfattar du som partiets största framgångar hittills?

Jag skulle vilja ta upp tre saker, som jag också vill ställa på jämbördig fot. För det första den Kommitté mot Direktörsmarschen som byggdes upp här i Göteborg förra hösten, åtminstone om man ser till den betydelse den fick här i Västsverige. Jag tror aldrig att vi har ingripit i en politisk fråga som har haft så stor betydelse och med så pass stor framgång. Den andra frågan är att vi, enligt min mening, var den avgörande faktorn bakom att Folkkampanjen mot Kärnkraft byggdes upp i inledningsskedet. Sedan blev vi överkörda och överspelade av mäktigare krafter. Men vi fick en väldig betydelse för både regeringars fall och rörelsens liv. Den tredje frågan är den roll vi spelade för att bygga upp protesterna mot Davis Cupmatchen i tennis, i Båstad 1975. Där arbetade vi, tycker jag, på ett föredömligt sätt både politiskt och organisatoriskt, och kunde utgöra kanske ryggraden i den rörelsen.

…och misslyckanden?

Så här i efterhand vet jag att vi gjorde många sekteristiska misstag gentemot FNL-rörelsen. Det var ett taktiskt misslyckande som jag tror fick stor betydelse, att vi inte trots motstånd och trots förbud från dess ledning, inte bemötte det på ett mer konsekvent sätt. Vi svarade helt enkelt felaktigt på provokationerna från maoisterna och deras anti-trotskism. Jag tror att det spelade en roll för rörelsen, och jag tror att den hade kunnat bli starkare om vi, så att säga, hade tillkämpat oss en plats inom rörelsen med andra metoder. Vi svarade då med att bl a bilda SKI, Solidaritetskommittén för Indokina. Jag tror att det var fel metoder att svara på deras förföljelser och kampanjer. Jag tror också att om vi hade gått ut med artiklar, namninsamlingar och lobbyverksamhet för att få vara med, så hade det varit bättre och hade vunnit fler för vår sak. Hade vi då, via sådana metoder, kunnat vinna en plats, en starkare sits inom den organiserade Vietnam-rörelsen, så hade vi också kanske kunnat motverka demoraliseringen. Vi hade också kunnat motverka att många maoister i dag kastat allt överbord, lämnat sitt förflutna liv, och i många fall i stället blivit reaktionära.

Om man ser bortom valet. Hur tror du att utvecklingen kommer att se ut under de närmaste fem, tio åren?

Jag tror att väldigt mycket är avhängigt situationen i Europa, och då framför allt när och hur den eller de stora, avgörande striderna, som vi pratat så mycket om, kommer. Det vill säga då borgarklassen i ett eller flera länder, för att återställa sina profiter och för att kunna skapa sig politisk styrka, inte bara vinner ett slag, utan hela kriget mot fackföreningarna och hela den organiserade arbetarrörelsen. Alternativt är att arbetarklassen segrar i ett eller flera länder i Europa, att vi får se en socialistisk revolution Nu kommer inte den som en Joker i ett kortspel — den är bara möjlig genom tidigare erfarenheter och det handlar om år av uppbygge. Men det behöver inte handla om decennier. Striderna i Europa är naturligtvis väldigt utslagsgivande för situationen i Sverige. Men sedan finns det ett helt spektrum av frågor som inte går att besvara. Det är ju naturligtvis fullt möjligt med ett kärnvapenkrig som ett misstag — i morgon så kanske inte den här intervjun behöver publiceras. Så kan framtiden se ut. Men om vi bortser ifrån sådana teoretiska möjligheter, så handlar det politiska och sociala livet i Europa väldigt mycket om när och hur sådana konfrontationer blir av.

Du säger att det inte behöver handla om decennier innan kampen om makten ställs på dagordningen, som en gammal sliten fras uttrycker det. Vad får dig att tro det?

Alla erfarenheter där arbetarklassen, där arbetare och allierade klasser har tagit makten. Men det handlar inte om dagar eller månader eller om ett eller två år. I stället handlar det om att bygga upp erfarenheter och en styrka över ett antal år. Samtidigt kan man också se att det ekonomiska och politiska livet i vår tid har ett helt annat tempo än det hade för 150 år sedan. Allting går fortare. Alltifrån när en strejk blir ohållbar för de styrande eller för arbetarna, till vilken genomslagskraft ammunitionen har.

Vi lever i en helt annan tid och det gör också sociala revolter, och politiska skiften kan gå väldigt lort. Vi har ju upplevt ett förspel till en förrevolutionär kris i Danmark. Jag tror inte att man kan tala om den som en revolutionär kris, men väl som ett förspel, det är helt uppenbart. Jag har rest runt i USA ett antal veckor under senvintern, och då talade vi ofta om Danmark. Vi räknade ut att det antal människor som var på Raadhuspladsen i Köpenhamn, skulle i New York ha motsvarat 1 600 000 arbetare om man översatt det. Då förstår man lite grann vilken rörelse som det var, och är, i Danmark.

Vad fick du för intryck i USA? Den bild vi ofta får från USA är högerns bild av en stark borgerlighet med växande självförtroende på frammarsch. De bilder som dominerade slutet av 60- och 70-talet, med de svartas radikalisering, ungdomsradikaliseringen, den begynnande arbetarkampen, osv, tycks ha försvunnit. Vad fick du för intryck av din resa i ”bestens buk”?

Det är uppenbart så att borgarklassen i USA och en stor och välbärgad över- och till vissa delar medelklass, har ganska glada tider. Det är de som höjer bägaren i dag. Men det är smolk i den också. Det är inte så att det förstör deras glädje. För det allvarligaste i USA är fackföreningens tillbakagång med tre miljoner medlemmar på kort tid. Bara 17 procent av lönearbetarna i USA är fackligt organiserade. Där finns egentligen ingenting som talar för något motstånd i någon större skala, ännu. Däremot ser man att bilden ser annorlunda ut när det gäller borgarklassens möjligheter att genomföra sina lösningar fullt ut. Framför allt då det gäller deras internationella lösningar. Motståndet mot kriget i Centralamerika är stort — 4 av 5 amerikaner är i opinionsundersökningar mot att amerikanska soldater sätts in i kriget. Jag såg en jättelik demonstration i Washington — det största motståndet sedan Vietnamkriget mot någon administration. Man kan också se bland de färgade, bland puertoricaner, folk från mellanamerika och mexicaner, hur man mobiliserar, hur man tar avstånd från försöken att krossa Nicaragua eller gerillan i El Salvador. Det här är positiva inslag. Men när det gäller arbetarklassens läge så är det skrämmande, just därför att det inte ens finns ett ruttet reformistiskt parti i större skala. Socialdemokratin i USA är som Socialistiska Partiet vad gäller storleken och uppträder som en mindre organisation. Det är en viktig lärdom också att se att oavsett alla svek, alla förräderier, oavsett byråkrati, så representerar den svenska arbetarrörelsen en styrka som byggts upp under generationer av både socialdemokratin, kommunistpartierna och av 30-talets Socialistiska Parti, som gör att vi socialt och politiskt har mycket större möjligheter och friheter än den amerikanske arbetaren har. Han är också mycket mer hunsad och nedtrampad och saknar social trygghet. Det är en lärdom — så man får inte bli blind när man blir förbannad över svek i avtalsrörelser och annat — att man ser att den fackförening vi har i dag, helt osminkad som den är med all sin skit, ändå är bra. Historiskt sett så representerar den ett framsteg för arbetarna.

Kan inte denna väldigt jämna utveckling med stora och starka arbetarorganisationer tillsammans med en högre grad av politisering i Europa, och, å andra sidan, arbetarklassens hårt pressade situation i USA, ha en bromsande effekt på en bred radikalisering — om man ser till USA:s oerhört strategiska roll i världsskala?

Jag får väl säga som i populära TV-intervjuer: Svaret är ja.

Och…?

Det är helt uppenbart att det inte bara är i USA som arbetarklassen är tillbakatryckt, utan även i Sovjetunionen. Detta får stora konsekvenser eftersom det också är där som vi ser de två, socialt sett, starkaste arbetarklasserna. Men i Sovjet är det fråga om en politisk och inte en social upplösning av arbetarklassen. Tragedin är att den är så atomiserad. De båda framstår som två modeller, hur man än vrider och vänder på sig, för en svensk arbetare. Det är USA, framgångslandet som visar sig vara så socialt otryggt, fyllt med arbetslöshet, brutalitet och våld, men också av enorma möjligheter för den som har tur, eller råkar vara vit, ung och rik och ha arbete. Den andra modellen är den sovjetiska, med sin politiska ofrihet och den sociala förlamning som drabbar människorna, inte minst genom den fruktansvärda alkoholismen. De två ändarna samverkar, så att säga, också för att kortsluta, och det blir ju en kortslutning när de två kopplas samman för svensk arbetarklass. Slutsatsen blir: Ja, det är ändå bäst hemma. Det förlamar en rörelse i Sverige, då det blockerar möjligheten till andra alternativ. Det är ju därför som socialdemokratin, också med framgång, kan tala om sitt tredje alternativ; fri marknad, kapitalism, men med trygga sociala reformer osv.

Du menar att den här bristen på alternativ är ett av socialdemokratins starkaste kort?

Ja, absolut! Om rörelser som t ex Solidarnosc i Polen kan fa en socialistiskt klarare inriktning och utvecklas vidare, och om den eller liknande rörelser kan bli segerrik i ett eller flera länder, sa blir det samtidigt socialdemokratins död. För då finns det ett verkligt tredje alternativ, och inte bara Feldts manövrer.

Slutligen en personlig fråga: Många av dina egna generationskamrater, som Otto Mannheimer, Rene Coeckelberghs och Klas Eklund, som radikaliserades i slutet av 60-talet, som var med och bildade de olika vänsterorganisationerna och var aktiva under en stor del av 70-talet, har ju lämnat den politiska scenen, gjort karriär i massmedia, och/eller helt enkelt gått höger ut. Men inte du. Varför? Ärligt talat: är verkligen åratal av illa belönat slit i nästan okända organisationer värt sitt pris?

Jo, det är det. Det viktigaste skälet är att min huvudsakliga verksamhet finns i en gemenskap, i en facklig gemenskap, där vi tillsammans inom vår fackförening, och vår egen politiska fackklubb, dagligen upplever ett gemensamt behov av att försvara oss, och en gemensam nytta av Socialistiska Partiet, med all dess litenhet och problem. De personer du nämnde, försörjer sig inte genom lönearbete, de säljer inte sin arbetskraft. De försörjer sig genom att sälja sin skrivkonst åt borgerligheten, socialdemokratin, eller en allmän opinion. För att kunna leva på sin skrivkonst måste man byta åsikter — behöll de sina ursprungliga åsikter överlevde de inte heller på sitt skrivande. Om vi, däremot, byter uppfattning kan vi inte försvara oss fackligt lika bra. Vi har helt andra intressen. För mig personligen har aldrig politiskt arbete varit martyrskap eller någonting som över huvud taget handlar om ett pris. Det finns ett pris som jag varit tvingad att betala, och det är att jag, som sa många andra svenskar, ogillar politiska möten i juni och juli. Men annars har det varit ständiga belöningar i form av att man förstår världen och vad som sker omkring en. Jag tycker att inte bara vi inom Socialistiska Partiet, utan även många av de människor som var med i den radikala rörelsen på 70-talet, och som i dag hoppat av, gjort mycket nytta. Överallt så lever det kvar idéer och styrkeförhållanden från detta uppsving. Det finns inom alla områden: kvinnans ställning idag, de internationella frågorna, om rasismen, om förhållandena inne på arbetsplatserna. Så den arbetsinsatsen ger resultat och har givit resultat och fortsätter att ge resultat. Sedan tror jag också att det är väldigt viktigt att man i en tid där det inte handlar om lättköpta framgångar, där man inte bygger barrikader måste inrätta sitt liv så att det inte bara blir politik i strikt mening. Man måste försöka hinna med eller organisera sin tillvaro så att det också finns ett privatliv med plats för familj, fiske, resor, läsande eller vad man nu vill göra. Det är oerhört viktigt, så att man inte går omkring och känner sig stympad och plågad över att man inte får någon behållning eller lustupplevelse som är tillräckligt stor av det politiska livet. Just därför att man kanske på ett masochistiskt sätt utesluter allting annat när man jobbar politiskt. Det får man betala förr eller senare i form av att man hoppar av allt. Socialistiska Partiet behöver inte bara medlemmar, det behöver också människor, hela människor.

Vilken tycker du själv är den allra viktigaste lärdomen eller erfarenheten av de här femton åren?

Det är två händelser som uttrycker samma sak, samma erfarenheter. Jag kan börja med den lilla händelsen. Nu under våren organiserades en kort entimmesstrejk vid Lundbyverken i protest mot femprocentsramen och det avtal som Metall slöt. Den strejken var hundraprocentig bland våra medlemmar. I diskussioner med företaget efteråt kunde jag uppleva den respekt och den betydelse som en sådan gemensam handling har, och att den betyder väldigt mycket på alla områden. Inte bara när det gäller det avtal det handlar om, för vi kanske misslyckades att påverka det i någon större utsträckning. Men det betyder lärdomar för nästa år, också för avtalsrörelsen, för företag och för toppen inom Metall. Men det har också fått en betydelse inom hela verkstaden, för sättet att arbeta ihop, relationen till arbetsledarna, chefernas sätt att se på både medlemmarna och deras fackförening och dess ledning. Det blir en helt annan respekt när de ser att här finns en motkraft. Den större händelse som uttrycker samma sak, inträffade när jag var i Polen 1981, när de polska arbetarna byggde upp ett minnesmonument över de som sköts ihjäl 1971 i Gdansk. När jag deltog i den högtiden, med över en miljon arbetare församlade, där massmötet var omgivet av varvsarbetare i gula hjälmar, som helt och hållet upprätthöll ordningen själva. Att se hur den oerhört starka apparaten i Polen, med sin milis och polis, var lamslagen… Det var själva kulmen på rörelsen. Vilka möjligheter som öppnade sig — när man stod där var det så självklart att de människorna som fanns där kunde göra vad som helst med landet. Nog fanns det brister i ledningen, det fanns oerfarenhet, situationen var ny, osv. Det gemensamma — både för massmötet i Gdansk och den hundraprocentiga arbetsnedläggelsen på Lundbyverken — är att man ser att den gemensamma handlingen, när den omfattar alla på en arbetsplats eller inom arbetarklassen, har sådana oerhörda möjligheter att förändra saker och ting. Vilken styrka det finns. Det glömmer man lätt när man ser robotar i TV, missiler och kärnvapen och hela militärapparaten och den ideologiska apparat som borgerligheten har. Men man kan också se att en massrörelse kan lamslå. detta. Det är nog min viktigaste erfarenhet.

Ur Fjärde Internationalen 2-1985.

Den europeiska revolutionen är nödvändig – och möjlig!

För tre år sedan, 1976, startade i denna tidskrift en debatt om löntagarfonderna och vänsterns förhållningssätt till dem. Det var två kamrater, Tom Hansson och Per Reichard, som drog igång debatten. De gjorde det utifrån en mycket kritisk syn på de ståndpunkter KAF förfäktade i fondfrågan.

Deras invändningar reste en hel rad av frågor till debatt: det gällde inte bara förbundets direkta svar på löntagarfonderna utan också bakomliggande frågor som synen på den ekonomiska utvecklingen, reformismen och arbetarklassens revolutionära potential. Den efterföljande debatten sträckte sig också över flera och långa artiklar (se nedan). Hanssons och Reichards opponenter var Gert-Inge Johnsson och Göte Kildén från KAF:s ledning. Hösten 1977 skrev de ett sammanfattande svar i debatten. Beroende bl a av det långa avbrottet i Fjärde Internationalens utgivning och svarets omfattning blev denna artikel inte publicerad.

När vi nu (äntligen) publicerar den gör vi det inte bara för att avrunda debatten om själva löntagarfonderna (vilket utgör en mindre del av artikelns innehåll), utan också för att mana till förnyad och fördjupad debatt om reformismen och revolutionärernas taktik gentemot dem.
Det bör påpekas att G-I J:s/G K:s artikel skrevs innan SAP/LO:s gemensamma fondförslag offentliggjordes i mars 1978, och att artikeln står kvar helt oförändrad. Det innebär naturligtvis att en del exempel hänför sig till händelser som ligger ett par år bakåt i tiden. När det talas om valen i Spanien så gäller det t ex inte årets val, utan de som hölls i juni 1977. Det innebär emellertid inte att de senaste årens utveckling »kört över« artikeln. Tvärtom, har utvecklingen efter det att artikeln skrevs ytterligare understrukit behovet av en klar kritik av de olika fondförslagen och formulerandet av ett revolutionärt alternativ till dessa. Detta ter sig än viktigare då flera organisationer på vänsterkanten, bl a Förbundet Kommunist och Vänsterpartiet Kommunisterna, kraftigt anpassat sig till socialdemokratins förslag. När artikeln nu publiceras är det därför med oförminskad aktualitet.

Red.

Den europeiska revolutionen är nödvändig – och möjlig!
Av Gert-Inge Johnsson och Göte Kildén

I.

– I Fjärde Internationalen nr 3-4 1976 publicerade Tom Hansson och Per Reichard en artikel med rubriken ’Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken’. I den försökte de gissla inte bara KAFs syn på och taktik gentemot löntagarfonderna, utan också vad de ansåg vara den ”dogmatiska marxismens” syn på reformismen och arbetarklassen. I två artiklar, publicerade i Fl nr 5/76 och nr 1/77, bemötte vi deras viktigaste teser.

Arne Jarrick och Per Reichard är inte nöjda med vår polemik mot artikeln i nr 3-4/1976 och i en ny artikel, ’Kollektivkapitalism eller barbari’, försöker de i Fl nr 1/77 ånyo visa bärkraften i sina teser. Vi måste för vår del konstatera att vi inte alls är övertygade av detta nya inlägg i debatten. Tråkigt nog undviker AJ/PR att behandla en rad viktiga frågeställningar och påståenden som vi gjorde i våra första inlägg. Det gäller exempelvis den mycket centrala frågan om vad som händer i en förrevolutionär och/eller revolutionär situation. På andra viktiga områden menar vi att den kritik vi riktade mot Tom Hanssons och Per Reichards första artikel visat sig träffat helt rätt. Det gäller framför allt de konkreta politiska slutsatser som måste dras av kamraternas teoretiska resonemang. Vi ska återkomma till detta. Låt oss bara först konstatera att kamraterna AJ/PR i sin artikel helt riktigt ringar in två frågor som står i centrum för debatten i den meningen att de bestämmer en rad övriga positioner:

– Uppfattningen av arbetarklassen och dess relation till kapitalismen, reformismen och perspektivet för utvecklingen av arbetarnas medvetenhet under kapitalismen, i en revolutionär kris och under övergången till arbetarmakten.

– Synen på den kapitalistiska utvecklingen idag och konkret perspektivet för den kapitalistiska utvecklingen och utifrån detta hållningen till socialdemokratin. Denna punkt omfattar diskussionen om möjligheten av revolutionära genombrott i Europa idag eller inom en nära framtid, om vilka som är de möjliga alternativen: revolution eller barbari kontra kollektivkapitalism eller reaktionära borgerliga lösningar (sid 35)

Vi ska i detta inlägg, delvis återigen diskutera dessa två frågeställningar. Men vi ska samtidigt peka på vilka konkreta politiska slutsatser som måste dras av de olika alternativ vi föreslår, samt diskutera några konkreta meningsskiljaktigheter vad gäller synen på löntagarfonderna.

Arbetarklassens revolutionära potential

I sitt första inlägg tog Hansson/Reichard upp frågan om arbetarklassens ställning i det kapitalistiska samhället. De hävdade att man ur den inte kunde dra några slutsatser om arbetarklassen var en revolutionär klass eller ej. Att beteckna arbetarklassen som objektivt revolutionär hör enbart till den marxistiska dogmatiken och står bara i vägen för utvecklandet av en korrekt taktik och strategi, skrev de.

I vårt svar (se Fl 5/76 och 1/77) började vi att försöka slå fast Tom Hanssons och Per Reichards outtalade definition av begreppet objektivt revolutionär klass:

– För dem är det liktydigt med att arbetarklassen spontant, på grund av objektiva faktorer i det kapitalistiska samhällssystemet blir medveten om nödvändigheten att i en revolution störta kapitalismen och upprätta ett socialistiskt samhälle samt att arbetarklassen spontant får en sådan medvetenhet att den också är förmögen att (spontant) genomföra denna revolution.

Vi påpekade sedan att den s.k. dogmatiska marxismen, vad vi vet, aldrig målat upp någon sådan bild av arbetarklassen.

Vi skrev vidare att begreppet potentiellt revolutionär bättre motsvarade den beskrivning av arbetarklassens ställning under kapitalismen vi (och de dogmatiska marxisterna) ville ge. Vi hävdade att den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital ständigt ger upphov till en kamp mellan arbetarklassen och borgarklassen, och att arbetarklassen i denna kamp kan utveckla ett revolutionärt medvetande. Vi försökte också ange några orsaker till varför detta revolutionära medvetande inte ständigt uppstod genom den dagliga kampen utan endast under trycket av en skärpt social, ekonomisk och politisk kris i samhället. Vi diskuterade slutligen, med hjälp av några historiska exempel, i vilken utsträckning arbetarklassen kunde utveckla ett revolutionärt medvetande i en revolutionär krissituation. Vi skrev, att den slutsats vi måste dra av historien är att arbetarklassen är förmögen, att utan ett organiserat ingripande av ett revolutionärt marxistiskt parti så grodden till ett socialistiskt samhälle: arbetarråden.

I sitt svar till oss (Fl 1/77) travar nu Arne Jarrick och Per Reichard på i de gamla ullstrumporna. De skriver:

– Det finns i GK/GlJs resonemang på denna punkt en grundläggande missuppfattning som måste redas ut. Denna missuppfattning består i tron på onödigheten av kausala resonemang, det vill säga man anser inte att slutsatsen logiskt måste följa ur sina förutsättningar. De faktorer man använder för att beskriva arbetarklassen, befinner sig på en helt annan nivå än slutsatsen ’objektivt revolutionär’.

Javisst befinner den sig på en helt annan nivå än den något absurda nivå som TH/PR försökt tillvita oss och den dogmatiska marxismen! Vi har ju avvisat den slutsatsen och det åligger faktiskt TH/PR/AJ att visa att den nivå de söker är den ’dogmatiska marxismens’.

De har också helt rätt när de säger att vi inte tror på nödvändigheten av kausala resonemang i ett historiskt resonemang, dvs ett resonemang som säger att b med nödvändighet följer av a. Alltför många har försökt tillvita marxismen en sådan, den plattaste av alla 1800-talsfilosofier: den absoluta determinismen.

Däremot tror vi på logisk stringens i resonemangen, vilket inte är riktigt samma sak – något AJ/PR tyvärr inte uppfattat. Om kamraterna bara menar, skriver de, att klassen är objektivt revolutionär i betydelsen att den är potentiellt revolutionär – då är vi med, vilket också framgår av den första artikeln. De fortsätter sedan:

– Det kan dock vara viktigt att skilja begreppen en aning. Objektivt kan endast det vara som är skiljt från människors vilja, som finns inbyggt i en av viljan oberoende process. Potentiellt har inget med motsatsparet objektivt-subjektivt att göra, utan innebär bara att det finns en möjlighet (inte att ett händelseförlopp är nödvändigt).

Vi måste först konstatera att den outtalade definition som vi tillvitade TH/PR i vår första artikel av begreppet objektivt revolutionär klass var helt korrekt. Med objektivt revolutionär, letar de efter något som innebär att arbetarklassen med nödvändighet, av orsaker som finns inbyggda i en av viljan oberoende process, skall genomföra en segerrik revolution. Och detta påstår de sedan vara allmängods hos den ”dogmatiska marxismen”!

Nej, inte ens den borgerliga revolutionen var framdriven av några kausallagar av naturkaraktär eller skedde genom en av viljan helt oberoende process. Historien görs av människor vars kännetecken bl.a. är deras förmåga till planerat och viljemässigt ingripande. En revolutionär omvandling – vilken den än vara månde – är otänkbar utan ett medvetet handlande av åtminstone en del av det revolutionära subjektet och för den socialistiska revolutionen av en majoritet av arbetarklassen.

Det är en gammal beprövad metod att som TH/PR/AJ först måla upp en vrångbild av motståndarens idéer för att sedan argumentera mot den. Likväl håller den inte för två artiklar.

PR/AJ skriver att de håller med om vår karaktäristik av arbetarklassen som potentiellt revolutionär. Det vore glädjande, men vi tillåter oss att tvivla, och vi kan definitivt inte inse att det framgår av TH/PRs första artikel. I den står det nämligen följande:

– Om det på denna nivå (den ekonomiska) inte finns något konkret att ta på som pekar på revolutionära inneboende egenskaper, finns inte heller skäl att kalla klassen revolutionär.

– Trots detta försätter kommunister att resonera som om klassintresset var en latent egenskap som bara måste ’förlösas’, och detta antas i allmänhet ske genom en social kris av något slag. Nåväl, erkänner då alla att arbetarklassen inte är en revolutionär klass under kapitalismens normala skeden, men att den blir det bara i en revolutionär situation? Om så vore kunde diskussionen kanske bli mera fruktbar. Men vi tror inte ett sådant resonemang slagit rot.

– Arbetarklassen blir enligt vår mening aldrig medvetet revolutionär, den kommer att göra revolution därför att dess reformistiska medvetande och intresse kräver så. (vår kurs.)

Kan man verkligen av dessa rader dra slutsatsen att ni är ense med vår beskrivning av arbetarklassen som potentiellt revolutionär? Nej, kamrater, det kan man inte. När vi talar om klassen som potentiellt revolutionär gör vi ju det bl.a. utifrån dess ställning i produktionssättet, utifrån det faktum att arbetarklassen som klass är bärare av ett nytt produktionssätt! Ni kan möjligen tro det genom att återigen lägga er egen analys i andras ord. Och ni gör det utan sinne för den logiska stringens ni efterlyser hos andra. Enligt er är ”arbetarklassen potentiellt revolutionär i så måtto som dess egenskaper gör det möjligt att, men inte nödvändigt, agera revolutionärt under mycket bestämda betingelser. Dessa är avhängiga en kombination av specifika objektiva och subjektiva faktorer. Vi återkommer till detta nedan”, (sid 36)

Tyvärr återkommer ni aldrig till dessa specifika objektiva och subjektiva faktorer och därmed en diskussion om arbetarklassen i den förrevolutionära och revolutionära krisen. Vi vågar dock påstå att vad som skiljer oss åt i den nyss citerade meningen är er tolkning av ordet ”agera”. Den slutsatsen drar vi av er beskrivning av den rev. situationen i TH/PRs första artikel. Ty enligt er förhåller det sig ju så att arbetarklassen som klass aldrig blir revolutionär, däremot kan den förmås att agera revolutionärt – dvs omedvetet. I TH/PRs artikel kan vi således läsa:

– Majoriteten av arbetarklassen kommer i bästa fall att i en revolutionär situation att ha en socialistisk reformistisk medvetenhet. Har den det kommer revolutionen att hänga på det subjektiva momentet, det vill säga på partiets förmåga att genom kampen för konkreta reformkrav föra klassens massa i konfrontation med kapitalismen, så att revolutionen följer som en logisk reform, som en nödvändighet för att förverkliga de reformistiska målsättningarna ”(sid 50).

Det subjektiva revolutionära momentet är reducerat till det revolutionära partiet. Detta leder till en konspirativ syn på förhållandet mellan partiet och massan av arbetare, vilket vi påpekat tidigare. För oss innebär arbetarklassens revolutionära potential inte bara att den kan agera revolutionärt utan också att detta agerande kan komma att motsvaras av en medvetenhet om vad man gör. Vi diskuterade utifrån historiska erfarenheter vad arbetarklassen är förmögen till, till och med utan ett organiserat ingripande från ett revolutionärt parti. Och vi slog fast att det subjektiva momentet i en revolution är hur partiet får med sig arbetarklassen i en medveten omstörtning av samhället. Vi anser att det är aktörerna som är medvetna om vad som händer – inte några sufflörer bakom ryggen på en omedveten arbetarklass, som TH/PR/AJ försöker göra gällande.

Låt oss slutligen bara påpeka en sak vad gäller TH/PR/AJs logiska akrobatik. Som vi sett målar de upp en mekanisk bild av hur marxismen analyserar förhållandet mellan ekonomisk organisation och medvetande. De slår sedan, med rätta, ned på en dylik mekanisk bild. När de sedan ska framställa sin egen teori hänfaller de emellertid åt en likartad determinism om än med lite annorlunda innehåll.

Enligt deras teorier kommer nämligen arbetarklassen att kunna agera revolutionärt utan att vara medveten om det. Ja, revolutionen kommer att tvingas fram som en nödvändig fortsättning, som en logisk slutpunkt på den inomkapitalistiska politik som spontant och med nödvändighet föds i massornas medvetande.

Hur var det nu ni sa? Jo, att ”objektivt kan endast det vara som är skiljt från människors vilja, som finns inbyggt i en av viljan oberoende process”.

Stämmer inte det ganska bra på er beskrivning av den revolutionära processen? Kommer inte de breda massorna att vara omedvetet revolutionära? Kommer de inte bara att följa den väg som den spontana kampen med naturnödvändighet (eller kanske med hjälp av det lilla elitpartiet) stakar ut? Kommer inte arbetarklassen, enligt er, att göra revolution utan att den egentligen vill det? Ja, förhåller det sig egentligen inte så, att arbetarklassen enligt er revolutionsteori är objektivt revolutionär just i den bemärkelse som både ni och vi hävdar att den inte är det? Och kommer slutligen inte, enligt er revolutionssyn, den proletära revolutionen att uppvisa en slående likhet med de borgerliga revolutioner ni hävdar den så markant skiljer sig ifrån? För det fanns väl åtminstone en minoritet som var medveten om det revolutionära i den borgerliga samhällsomvandlingen?

För vår del håller vi nog fast vid våra ursprungliga ståndpunkter: att den socialistiska revolutionen kräver revolutionärt medvetna aktörer samt att det är fullt möjligt att en majoritet av arbetarklassen både kan handla och tänka revolutionärt!

Reformismen uppstår inte spontant hos arbetarklassen

Samma mekaniska synsätt går igen när kamraterna diskuterar reformismen, dess relation till de arbetande massorna och samhällets ekonomiska struktur. För TH/PR/ AJ är reformismen något som spontant uppkommer ur den inomkapitalistiska kampen. Reformismen har alltid funnits som ”en beståndsdel hos arbetarklassen” per definition. Det är arbetarklassens bas som påverkat sin ledning till att upprätta reformistiska partier. Samma enkla synsätt som TH/PR/AJ först tillskriver ”den dogmatiska marxismen” vad gäller förhållandet mellan ekonomi och revolutionärt medvetande, tillämpar de själva på förhållandet mellan ekonomi och reformistiskt medvetande. Vi tror inte på så mekaniska analyser vare sig det gäller ett revolutionärt eller reformistiskt medvetande. Vi ska här inte gå in närmare på denna diskussion utan hänvisar till G-I J.s/TG.-s kritik i Fl nr 2/77 av Kenth-Äke Anderssons broschyr om socialdemokratins barndom, en broschyr som kamraterna i denna fråga uppenbarligen är djupt influerade av.

I korthet anser vi emellertid att reformismen är en politisk ideologi som inte kan förklaras som ett spontant fenomen hos arbetarklassen, även om det finns många faktorer i det kapitalistiska samhället som underlättar för reformismen att slå rot hos arbetarklassen. (Se därom bl.a. KÅA:s artikel ’den röda rosetten’, Fl 4/73). Vi framförde denna uppfattning i vår förra artikel. Kamraterna svarar nu:

– När vi hävdar att arbetarklassen under kapitalismen utvecklar ett reformistiskt medvetande bemöts det från flera håll (också av GK/G-IJ) med påståendet att reformismen innebär en statsuppfattning som arbetarklassen inte spontant kan skaffa sig. Detta är klassisk dogmatism.

– Reformism är ur varje synvinkel en ideologi eller praktisk politik som har som kännetecken tron på en gradvis snarare än en revolutionär övergång till socialismen. Om arbetarna inte reflekterar över staten, men ändå entusiastiskt eller ej, ansluter sig till tanken på ett socialistiskt samhälle uppnått på reformistisk väg, är det därför ur analytisk och praktisk synpunkt riktig att kalla deras ideologi reformistisk!” (sid 35)

Det ligger mycket sanning i det senare stycket. Men det saknas också en del. Visst är tron på en gradvis övergång till socialismen ett avgörande kännetecken på reformismen. Men vad döljer sig bakom den tron om inte en bestämd syn på statsapparaten? Visst är det sant att arbetare utan att närmare reflektera över statens karaktär ansluter sig till tron på en reformistisk väg till socialismen. Vi har heller inget emot att kalla deras ideologi för reformistisk. Men detta bevisar ju inte såvitt vi kan förstå, att arbetarklassen spontant och av nödvändighet blir reformistisk och ingenting annat än reformistisk. (Hur var det med tron på kausala resonemang?) Det är just det som är poängen. Vi vill hävda att reformismens dominans inte är naturnödvändig, ej heller spontan utan resultatet av en konkret och sammansatt historisk process, där både den ekonomiska, sociala, politiska och ideologiska nivån i samhället haft betydelse, (se TG/GlJs artikel i Fl nr 2/77). Detta innebär också att den reformistiska ideologin kan ta sig olika former, att den kan vara mer eller mindre övertänkt och utvecklad i olika skikt i samhället och vid olika tidpunkter i samhällets utveckling. Just därför att vi anser att reformismen inte alstras spontant ur samhällets ekonomiska krafter kan vi särskilja olika grader av reformistiskt medvetande inom arbetarklassen. Just därför kan vi anse att stora skikt inom arbetarklassen måste betecknas som anhängare av reformismen utan att för den skull kunna hålla långa utläggningar om reformismens syn på statsapparaten. En utvecklad politisk teori genomtränger inte samhällets alla skikt med samma kraft och samma stringens, just därför att den inte är ett rent spontant fenomen.

Allt det föregående är viktigt eftersom det bestämmer vad vi anser vara möjligt att uppnå med en revolutionär politik i förhållande till arbetarklassen. För TH/PR/AJ är gränsen given: vi kommer inte att kunna vinna över arbetarklassen till en medveten revolutionär ståndpunkt, på sin höjd kan vi förmå den att agera revolutionärt därför att dess reformistiska intresse tvingar den till det.

– Vi måste utveckla medvetenheten till vad som är möjligt, inte vad som vore önskvärt, skriver kamraterna.

Självklart skall vi utveckla till vad som är möjligt. Frågan är vad som är möjligt. Vi har förmätenheten att tro att det önskvärda är det nödvändiga . . . och möjliga!

Man kan fråga sig varför kamraterna resonerar på det sätt de gör. Vi tror att vi gav svaret i vår förra artikel när vi skrev att de ”arbetat med en mycket mekanisk analys där politiken haft en undanskymd plats.” (sid 30 Fl nr 1/77) De strävar efter att upprätta (eller förkasta) mycket schematiska förenklade sammanhang utan vederbörlig hänsyn till politiska och ideologiska krafter i samhället.

Därför blir också deras resonemang oftast abstrakt. Varför tar exempelvis kamraterna inte upp vår beskrivning av arbetarklassens kamp under detta sekels revolutionära kriser? När de någon gång försöker empiriskt belägga sina politiska slutsatser gör de det ganska godtyckligt. En av deras teser är således att en revolutionär politik omöjligen kan slå rot hos en majoritet av arbetarklassen. Sambandet mellan å ena sidan det kapitalistiska samhällets struktur och arbetarklassens ställning i detta och reformismen å den andra, är enligt PR/AJ så stark att inte ens en svår ekonomisk och social kris kan försätta mer än en minoritet i verklig gungning. Detta är den relation, menar de, som förklarar att ”reformismens grepp bevarats i de kapitalistiska monopolen – även under svår kris.” Och de fortsätter:

– Socialdemokratins relation till arbetarklassen består i dess totala dominans. Kommunistiska partier erövrar de stora massorna i takt med sin socialdemokratisering. Kommunisterna vinner de perifera grupperna, delar av de arbetslösa, det vill säga dem som står mest i utkanten av produktionssättet – men som utgör en klar minoritet av arbetarklassen, (sid 36)

Denna tes är fullt logisk utifrån vad kamraterna tidigare hävdat ifråga om relationen mellan arbetarklassen och reformismen. De försöker belägga den historiskt genom att hänvisa till tyska kommunistpartiet (KPD) i slutet av 20-talet och början av 30-talet:

– Trots massiv kris och arbetslöshet, lyckades kommunisterna inte vinna ett enda fackförbund. Men bland de arbetslösa och bland de utslagna mellanskikten, där delade man inflytande med nazisterna. I produktionen dominerade socialdemokratin, i dess utkant ’revolutionärer’ (ty så uppfattades även nationalsocialisterna), (sid 36).

Det är helt riktigt att KPDs medlemsbas i slutet av 20-talet och början av trettiotalet till mycket stor del bestod av arbetslösa och att partiet inte vann ett enda fackförbund. Men varför kamrater – ni som vurmar så för ”tron på kausala resonemang” -förhöll det sig på det sättet? Är detta faktum ett bevis på arbetarklassens spontana reformism?

Nej, det är det inte. Låt oss tränga in lite grann bakom siffrorna så ska vi finna en politisk förklaring till KPDs tragiska utveckling och att flera av de påståenden som PR/AJ gör i citaten ovan är direkt felaktiga.

KPD och den tyska arbetarklassen

Kamraterna menar att det tyska kommunistpartiets historia bevisar att deras teser är riktiga. För överskådlighetens skull sammanfattar vi deras teser:

• Arbetarklassen är spontant reformistisk
• Revolutionärerna kan därför inte vinna en majoritet av arbetarklassen
• Revolutionärernas inflytande bland arbetarklassen är hänvisade till perifera grupper, till dem som står i utkanten av produktionssättet – exempelvis de arbetslösa och utslagna mellanskikt.

Låt oss pröva dessa teser mot det tyska kommunistpartiets historia under 20-talet och början av 30-talet!

Vi är helt överens om att KPD åren 1929-33 hade sitt absolut största inflytande bland arbetare som gick utan jobb. 1930 var exempelvis 40 procent av medlemmarna arbetslösa. 1932 hade siffran stigit till 80 procent! (l) En majoritet av de arbetare som var organiserade i KPDs röda fackföreningar var arbetslösa. Vi är också överens om att KPDs inflytande vid denna tid i fackföreningarna var obetydligt. Vid samma tidpunkt var exempelvis endast 10 procent av KPDs medlemmar organiserade i ADGB – dvs dåvarande motsvarigheten till LO. (2)

Vi är däremot inte överens om att KPDs inflytande skulle vara speciellt stort bland mellanskikten och att de i det hänseendet hade samma rekryteringsbas som nazisterna. Alla undersökningar vi känner till om nazisternas rekrytering visar istället att det fanns en ganska skarp gräns mellan de som röstade på NSDAP (Hitlers parti) och de som röstade på de traditionella arbetarpartierna. Varken KPD eller SPD tappade exempelvis mer än marginella röster till Hitler. NSDAPs frammarsch skedde istället på bekostnad av andra borgerliga partier. KPD å sin sida vann röster från socialdemokratin. (3) Detta är bara ett påpekande i förbifarten.

Vad vi kraftigast vänder oss emot är kamraternas påstående, att det faktum att KPD åren 1929-33 till största delen organiserade arbetslösa skulle vara ett bevis på de ovan redovisade teserna. De frågar sig nämligen aldrig varför det förhöll sig så än mindre om det alltid förhållit sig så! Vi vill påstå att denna utveckling framför allt berodde på den politiska kurs som kommunistpartiet slog in på i slutet av tjugotalet. Dessutom måste vi hålla i minnet att arbetslösheten var mycket stor i Tyskland vid denna tid och att den arbetslöse per definition inte befinner sig i utkanten av arbetarklassen.

Andelen arbetslösa var under hela tjugotalet visserligen större hos kommunistpartiet än hos socialdemokraterna men att påstå alt KPD organiserade perifera grupper i utkanten av produktionen vore rent lögnaktigt. Det finns flera undersökningar om den sociala strukturen bland de båda stora tyska arbetarpartierna som visar detta. (4)

För det första måste vi påpeka att KPD efter samgående med USPD 1920 var ett verkligt massparti. Medlemsantalet uppvisade dock stora fluktuationer – bl.a. beroende på periodvis illegalitet och den politiska kurs som partiet bedrev. Som mest samlade man närmare 400 000 medlemmar som lägst strax under 100 000. Vilka arbetare rekryterade man då?

1927 var knappt 70 procent av partiets medlemmar industriarbetare. Av dessa tillhörde majoriteten gruppen kvalificerade arbetare. (5) I sin undersökning om socialdemokratins utveckling under Weimarrepubliken redovisar Richard Hunt i vilka områden KPD resp SPD hade sina starkaste fästen. Han utgår från valresultaten 1924, 1928 och 1932. Han granskar resultaten i fyra regioner med avseende på om det är katolskt eller protestantiskt område och om det är land eller stad. Vad gäller det urbana och katolska området Köln-Aachen konstaterar han att KPD såväl 1924 som 1932 fick fler röster än SPD. Och han fortsätter:

– Detta var inte något isolerat fenomen; i alla industriregioner längs Rhen och i Ruhr samt i det katolska övre Schlesien uppvisade KPD liknande siffror vid de radikala valen.(6) Ja, det förhöll sig faktiskt så att KPDs starkaste fästen var de viktigaste industriområdena i Tyskland. Hermann Weber konstaterar i sin digra undersökning om KPD under Weimarrepubliken:

– KPDs valhögborgar var tätt befolkade industriområden (mellantyskland, Rhein-Ruhr, Berlin och Hamburg) och det var också där som KPD-organisationerna blomstrade. (7)

I flera av dessa områden var man till och med starkare än socialdemokratin!

– I områden som Berlin, Halle-Merseburg, Niederrhein och Ruhr sprang KPD vid valen förbi socialdemokraterna. (8)

Tyder detta på att partiet vid denna tidpunkt befann sig i utkanten av produktionssättet?

Knappast. Vid denna tid hade man också ett betydande inflytande i flera viktiga fackföreningar – speciellt i de tungt industrialiserade områdena. Bland Berlins metallarbetare var exempelvis KPDs inflytande mycket starkt. (Vi hoppas vi är eniga om att dessa inte räknas till de perifera grupperna i samhället)

Under det dubbla trycket av den ekonomiska krisen 1929-33 och KPDs vansinniga ’tredje-periodenpolitik’ ändrade sig denna bild mycket snabbt. KPDs sociala bas förändrade sig som vi tidigare visat. Deras inflytande i fackföreningarna decimerades.

Det främsta kännetecknet för tredje-periodenpolitiken är dess syn på socialdemokratin som jämställdes med fascismen. På det fackliga planet uttrycks denna politik i en ultra-sekteristisk hållning gentemot de existerande fackföreningarna. Enligt Kominterns och KPDs analyser’ så fanns ”de mest efterblivna och mest reaktionära delarna av arbetarklassen . . . organiserade i de reformistiska fackföreningarna.” \” De mest klassmedvetna och kampvilliga arbetarna, hävdade man, var oorganiserade och arbetslösa.

Det var denna politiska inriktning i kombination med den ekonomiska krisen som gjorde att KPD i början av trettiotalet förvandlades till ett parti utanför den egentliga produktionen, och inte några allmänna lagar som PR/AJ försöker göra gällande. Utvecklingen kan studeras mycket konkret i de fackföreningar som KPD tidigare hade ett avgörande inflytande, exempelvis bland Berlins metallarbetare men också vid stora och viktiga industrier som Opel, Leunawerk och Ullstein. (10)

Vad hade hänt om tyska kommunistpartiet hade fört en korrekt enhetstaktik gentemot socialdemokratin; om det hade arbetat inom de existerande fackföreningarna? Historievetenskapen är ju inte laborativ men vi skulle nog ändå våga hävda att chanserna att nå majoritetsinflytande över arbetarklassen i hela Tyskland hade varit mycket, mycket stor. Ty vi menar, i motsats till PR/AJ, att det långtifrån är omöjligt att beröva reformisterna deras majoritetsinflytande inom arbetarklassen. Vi kan då, i motsats till PR/AJ, stödja oss på det tyska kommunistpartiets 20-talshistoria.

För att bevisa sina teser om KPD hänvisar PR/AJ till Borkenaus bok ’World Communism’. Den innehåller också en hel del lärorikt om bl.a. tredje-perioden och kommunistpartiernas sociala sammansättning. Om kamraterna hade bläddrat tillbaka ca 100 sidor i Borkenaus bok hade de emellertid också hittat en beskrivning av den revolutionära krisen i Tyskland 1923. Denna kris utvecklade sig i spåren av den galopperande inflationen, den ekonomiska politik som högerministären under Cunos ledning förde och den franska ockupationen av Ruhrområdet. Flera stora strejker svepte över Tyskland. Från och med slutet av 1922 skedde en massflykt från socialdemokratin över till KPD. Vid en omröstning bland Berlins metallarbetare i juli 1923 erhöll exempelvis KPD 54 000 röster och SPD 22 000 röster. Så gott som alla historiker är eniga om att KPD under denna kris hade ett betydligt större stöd inom arbetarklassen än socialdemokratin. Arthur Rosenberg konstaterar exempelvis i sin ’Geschichte der Weimarer Republik’ att ”det kan inte råda något tvivel om att KPD under 1923 var starkare bland det tyska proletariatet än SPD.” (1!) Flechtheim konstaterar samma sak i sin ’KPD in der Weimarer Republik’, O 2) likaså Weber i ’Die Stalinisierung der KPD in der Weimarer Republik’. (13) Ja, till och med Borkenau, vars bok PR/AJ, hänvisar till, håller med om detta. (14)

Sammanfattningsvis måste vi således konstatera att KPDs historia under 20-talet och trettiotalet inte är något bevis för PR/AJs teser. De lyckas få det att framstå så, endast genom att behandla historiska fakta lösryckt från sitt sammanhang och genom att förtiga hela den föregående utvecklingen. Vi har länge i den tyska arbetarklassens och den tyska arbetarrörelsens historia sett ett stöd för möjligheten att vinna arbetarklassen för en revolutionär politik, samtidigt som dess historia visar på många av de problem som är förenade med detta. PR/AJs senaste artikel har inte givit oss någon anledning att skifta ståndpunkt.

Nej! En del av deras påståenden är ju till och med rent nonsens. Hur kan man exempelvis hävda att kommunister bara brukar vinna de arbetare ”som står mest i utkanten av produktionsprocessen”? Vi har redan sett att det inte är sant vad gäller det ”tydligaste” exemplet – KPD. Lika osant är det vad gäller några ’mindre tydliga exempel’.

David Lane konstaterar exempelvis i sin undersökning om förhållandet mellan mensjeviker och bolsjeviker att bolsjevikerna hade betydligt fler arbetarmedlemmar. (l5) Den revolutionära opposition som växte fram mot reformismen i det italienska Socialistpartiet efter första världskriget föddes i det mest industrialiserade området i hela Italien: kring Turin. Det var själva kärnan av den italienska arbetarklassen som stod i spetsen för de revolutionära striderna 1919-20 och som senare kom att bilda stommen i kommunistpartiet. Hur förklarar kamraterna utvecklingen inom den norska arbetarrörelsen under de första årtiondena av 1900-talet, då en majoritet av arbetarklassen anslöt sig (visserligen kollektivt) till ett parti som i sin tur var anslutet till Komintern? (Även om vi givetvis är medvetna om de centristiska inslagen i Det Norske Arbeiderpartiets politik).

Inte heller utvecklingen i dagens Europa vederlägger vår tes om att det är möjligt att nå en majoritet av arbetarklassen med en revolutionär politik, även om en revolutionär kris ännu inte ägt rum som skulle kunna förverkliga dessa möjligheter. Hur förklarar exempelvis kamraterna att partierna till vänster om kommunistpartiet i över ett år haft majoritet i arbetarkommissionerna i Baskien? Pekar inte det på att det är möjligt att nå en majoritet av den spanska arbetarklassen med en revolutionär politik när man redan idag har vunnit viktiga delar av dess kärna? Ty det förhåller sig ju faktiskt så att dessa delar av Spanien också är de där den tunga, högt utvecklade industrin är belägen!

Vid kommunvalen i Frankrike detta år erhöll vänstern i genomsnitt 6,8 procent av rösterna. I utpräglade arbetarstäder låg siffran i vissa fall över 11 procent. I utpräglade arbetarområden var den ännu högre. Det är en liten minoritet av arbetarklassen. Men det visar ändå att det går att utmana reformisterna just på det sätt och med den politik som PR/AJ hävdar att det inte går! Ja, om revolutionärerna lyckas samla tio procent av arbetarna bakom sin politik i parlamentariska val innan en revolutionär process sätter igång är chanserna stora att de relativt snabbt kan mångdubbla sitt inflytande!

Låt oss slutligen nämna ytterligare ett exempel. Vid ett fyllnadsval nyligen till det engelska parlamentet erövrade revolutionärernas kandidat över 20 procent av rösterna i ett utpräglat arbetarområde!

Nej till lunginflammation via förkylning!

– De strider vi står inför idag gäller inte kapitalism eller socialism, utan olika kapitalistiska utvecklingsvägar. Vi kan naturligtvis avfärda olika alternativ som ’lika kapitalistiska’, och som stolta ’trotskister’, raka i ryggen och utan darr på stämman hävda vår rätt att ’inte välja mellan förkylning eller lunginflammation.’ Då utesluter vi oss själva som framtida alternativ. Arbetare och tjänstemän kan inte ta den på allvar som inte mer vårdar vare sig sin egen eller massornas hälsa.

– Istället är det kommunisternas självklara plikt (och borde vara deras spontana önskan) att aktivt verka för en utveckling av kapitalismen i linje med vad vi i den förra artikeln betecknade som kollektivkapitalism. Alternativet till denna utveckling (och för närvarande det starkare alternativet, vilket KAF inte bidragit till att förhindra) är den Friedmanska lösningen som förespråkas av reaktionärerna, kapitalisterna och deras organisationer (exvis Tories i Storbritannien, CSU i Västtyskland, arbetsgivarföreningarna i nästan alla västländer) och som innebär marknadens ohämmade spel, radikala lönesänkningar och profitkvotökningar, optimal arbetslöshet osv. Eftersom även den reaktionära lösningen är mycket tillfällig, samtidigt som den innebär ett kraftigt nederlag för arbetarrörelsen kommer den att åtföljas av (eller sammanfalla med) öppen terrordiktatur. Ska vi då inte välja mellan förkylning och lunginflammation?

Citaten är från PR/AJs senaste artikel. Vi måste säga att vi är djupt oense med detta perspektiv, även att vi erkänner att resonemanget är en logisk slutsats av den syn på arbetarklassen och reformismen TH/PR/AJ hyser. Detta påpekade vi också i vår första artikel när vi skrev att den logiska slutpunkten för kamraternas ”nya form av taktiskt tänkande” är ett ”fullständigt knäfall för reformismen.”

Vi är oense med kamraterna bl.a. därför att vi inte tror att det de benämner kollektivkapitalism existerar som en möjlig lösning på kapitalismens nuvarande kris. TH/PR/AJ framställer förslaget om löntagarfonderna som ett stort och viktigt steg på vägen mot vad de benämner kollektivkapitalism – dvs det alternativ för den framtida utvecklingen i Europa de anser vara det enda realistiska. Denna lösning innebär att kapitalismens nuvarande krissituation -med dess strukturellt sjunkande profitkvot, höga arbetslöshet, massiva inflation, ökade internationella konkurrens och överproduktion – skall hävas genom att kapitalismen övergår i ett nytt stadium som kännetecknas av:

– Att statsapparaten och de fackliga organisationerna får ett ökat inflytande över produktionens inriktning samtidigt som kapitalismens grundläggande drag bibehålles, dvs marknadsekonomin skall fortsätta att härska, (vår understrykning)

Det kollektiva inflytandet, säger de, kommer att möjliggöra en ökad planering inom ramen för en kapitalistisk marknadsekonomi. Skadliga investeringar kan undvikas liksom en alltför stor lagerbildning. Kreditgivningen till och investeringssatsningar inom olika branscher kan avvägas på ett optimalt sätt (dvs inom kapitalismens ramar). På så sätt kan kollektivkapitalismen, enligt TH/PR/AJ häva de svårigheter kapitalismen står inför idag.

Även om vi kan hålla med om att ett ökat statligt inflytande och engagemang är fullt möjligt i svensk ekonomi de närmaste åren, liksom samordnad planering inom hela branscher, så löser det definitivt inte kapitalismens svårigheter – än mindre de problem arbetarklassen står inför.

Kamraternas resonemang, om vi håller oss till den ekonomiska nivån, bortser nästan helt ifrån att kapitalismen är ett internationellt system. De problem den ställts inför vid den senaste världsomfattande recessionen är klassiska: överproduktion och sjunkande profitkvot. Den svenska ekonomin har, även om det skett lite senare och ännu så länge i mindre omfattning än andra länder, dragits in i den strukturella kris kapitalismen idag befinner sig i. De avgörande sektorerna av svensk ekonomi är uppbyggda på export och beroende av avsättningsmöjligheterna på den internationella marknaden. Enbart detta faktum medför att kamraternas rent utopiskt konstruerade modell, inte kan lösa kapitalismens nuvarande problem på annat sätt än vad kapitalisterna försöker göra idag: genom strukturrationaliseringar och löneattacker på arbetarklassen för att hamna i bättre konkurrensläge i den hårda internationella konkurrensen.

Kamraterna framställer det som att kapitalismen skulle kunna fungera om man bättre planerade investeringarna; om man hade lite mera överblick över hela ekonomin. Vi vill först påpeka att en verklig planering inte är möjlig i en ekonomi där marknadskrafterna skall fortsätta att härska. För det andra är det inte där skon klämmer på kapitalisterna. PR/AJ konstaterar ju själva att ”vi kan av detta preliminärt dra slutsatsen att den sjunkande profitkvoten sannolikt inte har primära produktionsorsaker, utan hänger samman med realiseringen av det producerade värdet”, (sid 40) Då vill vi fråga dem hur deras kollektivkapitalistiska modell kommer att underlätta för den svenska exportindustrin att realisera (dvs få avsättning för) det producerade värdet och därigenom höja investeringarna och produktionen? Då marknadsekonomin skall härska kan det väl inte ske på annat sätt? Skadliga lagerinvesteringar/bildningar skall ju undvikas, enligt AJ/PR.

– Nej kamrater, förhåller det sig inte på det sättet att kapitalisterna nu som så många gånger tidigare försöker lösa sina krisproblem genom att attackera arbetarklassens reallöner. Ty även om det inte är den primära orsaken till profitkvotens fall så är det ett förbaskat bra sätt för kapitalisterna att höja den på. Och genom att höja den kan man komma i ett bättre konkurrensförhållande och eventuellt öka sina avsättningar, dvs realisera sina producerade värden. Och endast när man lyckats lösa båda dessa problem – höjd profitkvot och säkrade avsättningsmöjligheter – kommer man vara benägen att investera som förr. Sådan är marknadsekonomins lagar.

Det är också på det sättet som borgarklassen runt om i Europa försöker lösa sina problem. TH/PR/AJ försöker framställa utvecklingen i Europa som om den i grunden gick mot kollektivkapitalistiska lösningar och att de svenska socialdemokraternas förslag om löntagarfonder bara är framsynta förslag som i olika tappningar kommer att omsättas i andra länder. Troligen ser de i de olika förslag som de sydeuropeiska kommunistpartierna idag för fram för att ”renovera” sina länders ekonomier tendenser till detta. Och vi antar att de förespråkar ett lika fullt och fast stöd till PCEs, PCFs, PCIs politik som de förespråkar till löntagarfonderna?

När AJ/PR målar upp alternativet till den utveckling de förespråkar skriver de att detta är ”den Friedmanska lösningen” som innebär radikala reallönesänkningar, profitkvothöjningar och optimal arbetslöshet. Denna lösning förespråkas av reaktionärerna i olika länder: i England av Tories, i Västtyskland av CSU osv. Mot denna lösning står alltså den kollektivkapitalistiska som idag bärs fram av socialdemokratin och eurokommunismen, allt enligt AJ/PRs resonemang.

Vi måste först återupprepa vår fråga: hur är en stabilisering av kapitalismen i världsmåttstock möjlig utan just dessa reaktionära attacker på arbetarklassen? Kamraternas påståenden i den senaste artikeln bevisar definitivt inte hur deras modell skall lösa problemen med den sjunkande profitkvoten och svårigheterna att realisera det producerade (mer)värdet.

Bortsett från denna fråga så är väl ändå deras bild en skönmålning av verkligheten. Ty inte är det väl enbart reaktionärerna – dvs kapitalisterna och yttersta högern -som förespråkar reallönesänkningar. Detta är ju innebörden i den konkreta politik som socialdemokraterna och eurokommunisterna bedriver runt om i Europa! Ar det så förtvivlat svårt att se att de organisationer, som enligt TH/PR/AJ skall bära fram den kollektivkapitalistiska modellen som alternativ till de reaktionära lösningarna, idag är den mest effektiva länken för Europas borgarklass för att förmedla just de reaktionära lösningarna till arbetarklassen! Och detta av den anledningen att de verkliga reaktionärerna idag inte är tillräckligt starka för att själva och till fullo genomdriva sina lösningar. En konkret genomgång av utvecklingen i några europeiska länder borde vara nog för att bevisa detta.
Låt oss börja med Västtyskland i vilket land det enligt kamraterna är CSU (dvs högerflygeln av CDU) som står för de reaktionära lösningarna. Vi håller självfallet med om att Frans Josef Strauss politik är betydligt mer reaktionär än Helmuth Schmidts. Men den grundläggande skillnad som TH/PR/AJ målar upp vad gäller den ekonomiska politiken mellan CSU och SPD finns faktiskt inte. Ty vem är det, om inte de regerande socialdemokraterna som gått i spetsen för reformstopp, reallönesänkningar, profitkvothöjningar och optimal arbetslöshet?

Genom sina ”löneriktlinjer” och ”orienteringsramar” har regeringarna Brandt och Schmidt hållit tillbaka de västtyska arbetarnas löneökningar. De har proklamerat och genomfört ett nära nog totalt reformstopp. Den ekonomiska politiken har påskyndat en traditionell rengöringsprocess inom näringslivet. För borgarklassen har detta resulterat i att den tidigare sjunkande profitkvoten av allt att döma nu börjat vända uppåt igen. Vad denna ekonomiska politik betytt för arbetarklassen kan bäst redovisas i följande siffror:

Sedan hösten 1973 har 30 000 företag slagit igen. Under ett enda år, 1976, skedde 400 företagssammanslagningar mellan storföretag. För arbetarklassen har detta betytt att 1,3 miljoner arbetstillfällen försvunnit.

• Mellan 1974 och 1976 låg arbetslösheten kring l miljon arbetslösa. Idag är den närmare 1,5 miljoner!
• Trots denna massiva minskning av antalet sysselsatta har den reala bruttonationalprodukten stigit alla år utom 1975.
• De tre senaste åren har arbetarklassens reallöner sjunkit.

Genom att öka produktiviteten och hålla lönerna nere har kapitalisterna således i Västtyskland, med socialdemokratins stöd, lyckats omfördela mervärdet till sin fördel! Detta är det verkliga innehållet i Brandts och Schmidts politik! (16)

Vi ska inte trötta läsarna med samma siffergenomgång för alla europeiska länder där socialdemokraterna sitter vid rodret. Det torde vara välbekant att deras ekonomiska politik har samma arbetarfientliga innehåll antingen den heter ’Direkte Aktion’ som i Västtyskland, ’Förlikningsöverenskommelser’ som i Danmark eller ’Social contract’ som i England.

För oss är det en gåta hur kamrater som säger sig stå på den revolutionära marxismens grund kan föreslå ett stöd till en sådan politik!

Saken är inte bättre om vi granskar den politik som de stora eurokommunistiska partierna står för idag.

Dessa partier har en retorik som klart skiljer dem från SPD i Västtyskland. Enrico Berlinguer predikar inte lika öppet som Helmut Schmidt kapitalets ekonomiska filosofi. PCI döljer sin politik i tal om ’renovera’ det italienska samhället. Liksom PR/AJ/TH säger sig det italienska kommunistpartiet stå för en politik som ska förvandla den krisdrabbade kapitalismen till en modern, rationell och dynamisk kapitalism. Också för PCI är metoden en ”ekonomisk planering” inom kapitalismens ramar. Men vad går denna planering ut på egentligen? Kan den lösa problemet med profiterna för borgarklassen på annat sätt än Helmut Schmidt? Uppenbarligen inte! Berlinguer sammanfattade själv vad det hela rör sig om när han sade:

– De gamla härskande klasserna och de gamla politikerna är inte längre förmögna att påtvinga arbetarklassen uppoffringar; idag måste de be oss att göra det, och de frågar oss . . . (17)

Kapitalisterna, reaktionärerna frågar och PCI – det parti som enligt TH/PR/AJ ska bära fram alternativet – bugar och svarar ja på alltihop! Sådan är verkligheten i Italien. I tyst eller öppet samförstånd med Kristdemokraterna och Andreotti totar man sedan ihop den ena undantagsplanen efter den andra. Undantagsplaner som undantagslöst har betytt höjda skatter och avgifter samtidigt som lönerna frusits! (18)

Det är bara fullt logiskt att det andra stora Eurokommunistiska partiet – PCE, det spanska kommunistpartiet, för några dagar sedan undertecknade ett liknande ekonomiskt åtstramningspaket.
Utifrån dessa exempel borde det stå klart att den trend som gör sig gällande i dagens Västeuropa inte är några försök a la kamraternas kollektivkapitalism utan gamla hederligt beprövade metoder, oavsett om det är reaktionärerna eller de framsynta socialdemokraterna som sitter vid regeringsmakten. Orsaken till detta är nog så enkel som att det är de gamla beprövade metoderna och inte kollektivkapitalism en, som är lösningen på den kris kapitalismen idag befinner sig i …

Därför är de alternativ som TH/PR/AJ sätter upp och bjuder oss välja mellan falska. Valet står inte mellan kollektivkapitalism och Friedmanska lösningar. Reformisterna försöker få oss att tro det för att kunna trumfa igenom sina lösningar. Men dessa lösningar är också den europeiska borgarklassens. Ja, vi kan säga att det är det enda sätt på vilket de idag kan attackera arbetarklassen, att förändra styrkeförhållandena till sin förmån och på så sätt bereda vägen för mer definitiva attacker i morgon. Berlinguer har helt rätt när han konstaterar att de ber oss (dvs PCI) att göra • vad de idag inte själva kan göra.

Det alternativ TH/PR/AJ, liksom det alternativ Berlinguer ställer upp är därför inget alternativ till kapitalisternas politik utan det första steget på vägen mot stora och avgörande nederlag för arbetarklassen. Valet står därför inte mellan förkylning och lunginflammation. Ty den förkylning som PR/TH/AJ ordinerar är början till en livshotande lunginflammation!

Arbetare och tjänstemän kommer inte ta den på allvar som inte mer vårdar vare sig sin egen eller massornas hälsa!

Att vi vägrar att välja mellan Friedmanska lösningar och kollektivkapitalism innebär nu inte som kamraterna försöker göra gällande att ”vi utesluter oss själva som framtida alternativ.” Vår närhet till verkligheten, för att citera PR/AJ, förbjuder oss att hysa sådan pessimism. Vi är därmed inne på den andra av de två frågor som PR/AJ pekade på som centrala för debatten: nämligen bedömningen av de kommande årens utveckling i Europa och möjligheterna till revolutionära genombrott i ett flertal länder.

II.

I sin senaste artikel skriver kamraterna:

– Tror man på snara revolutionära genombrott och en fortsatt tillväxt av det antikapitalistiska ’massavantgardet’ är det inte lika självklart att stödja en enhetlig arbetarrörelse som visserligen är reformistisk men utgör det enda realistiska alternativet idag till den borgerliga offensivens utveckling på bredden och djupet.

– Vi bedömer en internationell socialistisk revolution som mycket osannolik under de närmaste tio åren, utvecklingen i Spanien, Italien, Frankrike osv. kan i bästa fall föra vänsterreformister till makten, och dessa kan i vissa fall ge konkreta om än tillfälliga lösningar på flera av kapitalismens viktigaste problem idag. (Sid 35)

Mot dessa påståenden vill vi hävda dels att det inte existerar några reformistiska realistiska alternativ till den borgerliga offensivens utveckling dels att förutsättningarna för revolutionära genombrott i Europa är större än på mycket länge i historien. Vi vill inte spekulera om sådana genombrott kommer att kunna ske denna sidan nyåret 1987 eller ej. Vi håller det dock för högst troligt att förrevolutionära och revolutionära strider kommer att äga rum i södra Europa under den närmaste tioårsperioden. När vi hävdar att förutsättningarna för segerrika revolutioner är större än på mycket länge grundar vi detta på såväl objektiva som subjektiva faktorer hos den europeiska arbetarklassen. Vi ska nedan diskutera båda dessa saker.

I vår första artikel skrev vi att kapitalismen i arbetarklassen har skapat sin egen dödgrävare och att kapitalismens utveckling har en klar tendens att stärka arbetarklassens objektiva styrka. AJ/PR försöker gendriva vår tes. De skriver:

– Vulgärmarxismen (som aldrig konkretiserar sina slutsatser) överdriver kraftigt den koncentrerande effekt kapitalismens utveckling haft på arbetarklassen.

De exemplifierar sedan med arbetarklassens utveckling i Sverige från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1960-talet. De finner då att antalet arbetare per arbetsplats under 100 år blott ökat med tolv – från 50 till 62 – och att den andel arbetare som återfinns i företag med mer än tusen anställda mellan 1913 och 1965 ökat med drygt tio procent – från 8,2 procent till 17,1 procent. Därmed anser de sig ha bevisat att ”de traditionella och delvis vulgärmarxistiska teserna om arbetarklassen inte håller i jämförelse med verkligheten och inte heller är relevanta i problemställningen är ”arbetarklassen objektivt revolutionär”.

Innan vi går vidare måste vi här göra ett påpekande om AJ/PRs argumentationsteknik. I vår artikel konstaterade vi ”att genom sin storlek och genom sin nyckelroll i produktionsprocessen äger den som den enda klassen i det utvecklade kapitalistiska samhället den sociala kraft som krävs för att krossa kapitalismen. Och vad mera är: genom de lagar som styr det kapitalistiska samhällets utveckling förstärks också arbetarklassens sociala kraft.”

AJ/PRs motargument är att ”vulgärmarxisterna” starkt överdriver den koncentrerande effekt kapitalismen har på arbetarklassen. Begreppet ”vulgärmarxism” återkommer vid flera tillfällen i deras artiklar. Vi får emellertid sällan reda på vad/vilka de syftar på. Ibland får vi uppfattningen att det mest refererar till författarnas egen föreställning om marxismen. Och vad menar de konkret att vulgärmarxisterna påstår i fråga om arbetarklassens koncentration när ’de starkt överdriver’ ? Det får vi aldrig veta.

Måhända syftar denna gång ”vulgärmarxismen” på den uppfattning om marxismen som brukar föras till torgs i borgerliga hand- och skolböcker; en uppfattning som revisionismen också gjort till sin för att bekvämt kunna avfärda marxismen. Edvard Bernstein hävdade exempelvis på sin tid att det var ett avgörande kännetecken hos marxismen att den trodde på en ständigt fortlöpande och oavbruten koncentrationsprocess av industrin och därmed av arbetarklassen. Att småföretagens andel höll sig nära nog konstant eller minskade mycket lite blev för honom ett argument mot marxismen.

Om det är på denna uppfattning kamraterna syftar när de talar om vulgärmarxism är vi naturligtvis helt överens. Vi har aldrig påstått något sådant. På denna punkt, som på många andra, håller vi oss till de s.k. klassiska marxisterna och inte de klassiska förvrängarna! Och bland de förra kommer inte PR/AJ att hitta något stöd för dylika vulgärmarxistiska teser – om de nu händelsevis hade trott det. Rosa Luxemburg, Bernsteins vassaste opponent, konstaterar exempelvis i sin bok ’Sociala reformer eller revolution’:

– Också här är (Bernstein) ett offer för sina egna missförstånd. Det vore verkligen att uppfatta storindustrins utveckling alldeles felaktigt, om man väntade sig, att de medelstora företagen stegvis skulle försvinna från skådeplatsen, (1)

När kamraterna därför konstaterar att de mindre företagen har bibehållit sina positioner mellan 1913 och 1965 så vederlägger de Bernsteins gamla uppfattning om marxismens syn på denna företeelse. Det kan nog vara på sin plats att påpeka.

Vad gäller kamraternas slutsatser av de siffror de presenterar vill vi i övrigt göra följande kommentarer:

• Att de valt ett land (Sverige) där industrikoncentrationen till följd av bl.a. den sena industrialiseringen, var ganska stor redan från början. För att få fram mer bärkraftiga siffror borde man undersöka ett större område.
• Att de siffror de redovisar trots detta som de själva påpekar uppvisar en betydande ökning i den största gruppen – dvs företag med mer än tusen anställda.
• Att man inte kan mäta koncentrationens effekter på arbetarklassens objektiva styrka på ett enkelt numeriskt sätt. En ökad koncentration av arbetarklassen ger större effekter på arbetarklassens sociala styrka än de numeriska förhållandena mellan små och stora företag visar, därför att de stora företagen har en större betydelse i samhället än de små.

• Att PR/AJ bara redovisar siffror för arbetarklassens förändring vad gäller små och stora företag men inte behandlar den förändring av samhällets klasstruktur som ägt rum under samma period.
• Hade man gjort en sådan redovisning hade man funnit att småborgerligheten starkt decimerats samtidigt som andelen lönearbetare stigit. (2) Denna kvantitativa tillväxt nämnde vi också som en del av den process som stärker arbetarklassens sociala styrka.
• Vi vill slutligen påpeka att när vi talar om arbetarklassen är vi inte bundna av den mycket snäva definition av arbetare som PR/AJ gör när de till denna kategori endast räknar den manuellt arbetande delen av mervärdesproducenterna. Varken arbetets karaktär som manuellt eller icke-manuellt eller dess funktion som mervärdesproducerande eller ej har något att göra med den marxska definitionen av begreppet arbetarklass. Till arbetarklassen räknar vi de som står under ständigt tvång att sälja sin egen arbetskraft. Denna definition innebär självfallet inte att vi anser den utveckling som ägt rum med ett starkt växande tjänstemannaskikt som oväsentligt – långt därifrån. Men vår definition ställer den utvecklingen i något annorlunda ljus. Där kamraterna AJ/PR ser en klar nedgång kan vi peka på en uppgång av arbetarklassens storlek; där de endast ser ökad heterogenitet kan vi dessutom peka på homogeniserande drag!

Om vi går utanför Sveriges gränser och ser på det hela i ett europeiskt perspektiv blir detta än mer tydligt. I Europeisk skala menar vi att det förhåller sig som så att den dominerande trenden sedan andra världskriget har varit en homogenisering av proletariatet. Orsaken till detta är helt enkelt den forcerade industrialiseringen i flera av Europas länder och landsdelar. Denna industrialisering har till största delen skett inom metallindustrin och därmed medfört en relativt minskad betydelse för exempelvis gruv- och textilindustrin. Framför allt har det emellertid medfört en oerhörd social omvandling av vissa länder i Europa och ett stärkande av arbetarklassen som objektiv klass! På den organisatoriska nivån har denna process också stärkt arbetarklassen. Vi kan se det i en ökad tillströmning till fackföreningarna. I Frankrike är idag exempelvis 80 procent av metallarbetarna fackligt organiserade. Antalet länder med en facklig organisationsgrad på över 60 procent har ökat markant. I flera länder har denna utveckling också lagt den sociala grunden till den kampberedskap och politisering vi idag kan bevittna hos dessa länders arbetarklass!

Ett av de länder i vilket vi konkret kan studera denna process är Spanien. Låt oss först med några siffror peka på den sociala omvandlingen under efterkrigstiden i Spanien. (3)

Mellan 1950 och 1970 minskade andelen jordbrukare av Spaniens förvärvsarbetare från 48,6% till 29,1%. Av den totala befolkningen minskade andelen jordbrukare från 17% 1960 till 5% 1975. Samtidigt som antalet jordbrukare minskade steg antalet lönearbetare och industriarbetare. Närmare 70 procent av den aktiva befolkningen räknas idag till kategorin löneanställda. Av dessa ca 9 miljoner löneanställda är ca 60 procent, dvs drygt 5 miljoner industriarbetare. Det betyder att det i dagens Spanien finns mer än fem gånger så många industriarbetare som vid tidpunkten för den spanska revolutionen på 30-talet! Inom tjänstesektorn finns ca 4 miljoner löneanställda och inom jordbruket ca l miljon.

Sammanfattningsvis innebär detta att kapitalismens utveckling under tiden efter andra världskriget kraftigt har stärkt den spanska arbetarklassens sociala styrka!

Det är nödvändigt att ha denna forcerade sociala omvandling av Spanien i minnet för att förstå vad som skett/sker i detta land sedan mitten av sextiotalet. Hundratusentals och åter hundratusentals unga människor har under Francotiden ryckts upp från sin gamla sociala miljö och slussats in i kapitalets verkliga grottekvarnar; i stora och moderna industrianläggningar runt om i Spanien. Bland denna arbetarklass har det utvecklats en kampberedskap och aktivitet vars jämförelse Europa inte upplevt på många decennier, ja troligen inte sedan tiden efter första världskriget. Denna unga och stridbara arbetarklass har samtidigt haft förmånen och förmågan att tillägna sig de mest avancerade dragen i sina klassbröders och klassystrars kamp i andra europeiska länder under efterkrigstiden; erfarenheterna från maj 68 i Frankrike och händelserna i Italien 1969. Det är kombinationen av samtliga dessa faktorer – den forcerade industrialiseringen, stridbarheten och den höga kvalitén på kampens organisering – som lagt grunden till ett revolutionärt massavantgarde bland den spanska arbetarklassen idag.

I kampsituation efter kampsituation, i generalstrejk efter generalstrejk har detta massavantgarde bevisat sin existens och sin förmåga att dra med sig en stor del av den spanska arbetarklassen i en öppen kamp. Det är detta massavantgarde och denna arbetarklass som alltsedan Francos död effektivt har punkterat varje försök av regimen att hälla tillbaka masskampen eller att påtvinga massorna sina reaktionära ekonomiska paket. Det finns inget som tyder på att denna förmåga till öppen och välorganiserad kamp minskat sedan valen till Cortes i juli. I flera stora industristäder har hundratusentals människor demonstrerat och/eller strejkat mot regeringens ekonomiska politik. I denna kamp har det mönster från förrevolutionära situationer vi diskuterade i vår första artikel givit sig till känna gång på gång: en arbetardemokratisk organisering av fabrikskommittéer, bostadskommittéer, lokala rådskommittéer osv. I flera strejker och från många fabrikskommittéer reses krav på nationaliseringar under arbetarkontroll och liknande krav.

Vi har tidigare påpekat, och beklagat, att PR/AJ i sitt svar på våra första artiklar inte diskuterar hur kampen och arbetarklassens medvetenhet utvecklats under tidigare revolutionära och förrevolutionära stridigheter detta decennium. Hade de tagit upp den diskussionen och dessutom granskat de senaste årens utveckling i Spanien hade de kanske kommit till en annan slutsats än den att det inte finns något verkligt alternativ till den av spanska kommunistpartiet förordade strategin.
Den som granskar den sociala och politiska innebörden i de spanska arbetarmassornas kamp och jämför detta med den politik de stora arbetarpartierna representerar kan inte undgå att se spänningen dem emellan. Där kommunistpartiet och socialistpartiet predikat återhållsamhet och kompromisser med borgarklassen har arbetarklassen i praktiken kört över de stora arbetarpartierna! Det är masskampen – inte borgarnas eller PCEs och PSOEs manipulationer – som drivit fram den demokratisering som ägt rum i Spanien.

Det vore enkelt att av det föregående dra slutsatsen att dessa partier i framtiden mycket snabbt kommer att överflyglas av massorna. Det vore emellertid en förhastad slutsats. Och vi måste medge att FIs förenade sekretariat vid Francoregimens fall drog en slutsats som låg bra nära denna .(4) Det vore förhastat, ty vi måste se att det föreligger inte bara en enorm spänning mellan å ena sidan PSOEs och PCEs politik och å andra sidan innehållet i arbetarmassornas kamp och deras medvetenhet.

En stor del av den spanska arbetarklassen har, även om den deltar i en öppen masskamp till och med mot dessa partiers direktiv, politiskt förtroende för de reformistiska arbetarpartierna. Detta kan lätt avläsas av valresultatet i juli detta år, där PSOE fick knappt trettio och PCE knappt tio procent av rösterna.

Denna eftersläpning av det politiska medvetandet i förhållande till massornas eget handlande är ett fenomen som uppträtt vid varje jämförbar historisk process. Den djupare anledningen till detta ligger just i de faktorer vi diskuterade i vår första artikel om varför arbetarklassen inte ständigt är medvetet revolutionär. I ett historiskt perspektiv är det också nödvändigt att påpeka att dessa faktorer, som binder arbetarklassen vid en tro på den borgerliga demokratins institutioner och funktionssätt, verkat starkare i Västeuropa än de gjorde exvis i Ryssland vid tiden för oktoberrevolutionen. (5) r)e( ar troligen också så att de verkar starkare i dagens Västeuropa än 1919 års Västeuropa eller till och med trettiotalets. I de flesta länder till följd av reformisternas mycket långa och starka dominans över arbetarklassen ibland i kombination med en försvagning av den kommunistiska traditionen som i Västtyskland; i andra länder som en följd av den socialdemokratisering som skett av de kommunistiska partierna. I länder som Portugal och Spanien som i decennier inte upplevt borgerlig demokrati föder detta faktum en (nyvunnen) tro på den borgerliga demokratins institutioner.

Den slutsats vi måste dra av detta är att det i dagens Västeuropa är svårare för massorna att bryta igenom den borgerliga ideologins (och reformismens) hegemoni än det var både i Ryssland 1917 och vid tidigare revolutionära processer i Västeuropa och att det kräver en längre tids skolning i den revolutionära processen. (6)

Men vad som inte förändrat sig är det mål som massornas medvetande måste nå fram till för att en segerrik revolution ska vara möjlig: nödvändigheten av att bryta med den gamla statsapparaten, den historiskt förverkade borgerliga demokratin, till förmån för den proletära statsapparaten, den proletära demokratin.

Vi måste omedelbart tillägga att vi inte menar att det är nödvändigt med några fulländade arbetardemokratiska organ eller med en viss på förhand bestämd uppbyggnad av dessa; ej heller ett medvetande hos massorna som på liknande sätt kan pressas in i en på förhand uppgjord detaljmall. Som alltid kommer verkligheten att bli mer myllrande än vad teorin kan åskådliggöra. Att inte inse detta vore att på förhand försätta sig i ett sekteristiskt förhållningssätt till massornas kamp – ett misstag som stora delar av den portugisiska vänstern gjorde 1974-75. Vad vi diskuterar är den grundläggande inriktningen, det avgörande brottet med olika varianter av reformistisk strategi, som kommer att vara nödvändigt. Det innebär att vi bestämt avvisar tron på ett ”demokratiskt brott” inom den existerande statsapparaten som en möjlig väg till statsapparaten och att vi avvisar tron på att en slutlig sammanstötning (i en eller annan form) kan undvikas mellan de två makter som kommer att konstituera dubbelmakten i samhället.

Denna vår utgångspunkt, som hänger nära samman med vårt fördömande av TH/PR/ AJs tro på olika reformistiska projekt som löntagarfonder och PCI ”renoveringsprojekt” som möjliga projekt för att rädda kapitalismen, avsätter spår i den revolutionära strategi och taktik vi förespråkar.
I den process som idag utvecklas i Spanien är revolutionärernas huvuduppgift, inte att ge politiskt stöd till de projekt som PCE eller PSOE försöker genomföra utan att tvärtom motarbeta dessa projekt genom att outtröttligt försöka utveckla arbetarklassens enhet och organisering i den kamp som faktiskt förs. Det betyder att i den spänning som finns mellan den verkliga innebörden i massornas kamp och deras politiska förtroende för reformistiska projekt är var huvuduppgift att utveckla den förra, inte att politiskt stödja den senare.

En annan och vidare fråga är vad detta innebär och hur detta ska göras konkret? Innebär det att våra spanska kamrater idag som huvudparollen för sitt arbete ska resa paroller som ”Nej till reformisternas projekt – utveckla och centralisera arbetarråden – ned med borgarstaten”?
Nej, vi föreslår inte något sådant. Det är inte heller så våra kamrater i LCR idag agerar. Att på detta sätt ställa arbetarklassens enhet och självständiga organisering i motsättning till PCEs och PSOEs politik vore att blunda för den spänning som existerar mellan massornas kamp och deras förtroende tor dessa partier, dvs blunda för det faktum att majoriteten av den spanska arbetarklassen fortfarande har illusioner om PSOE och PCE.

AJ/PR konstaterar i sin artikel att massorna själva, genom sin praktik, måste erfara att de reformistiska partiernas politik inte är tillräcklig för att genomföra socialismen, innan de är beredda att pröva vårt alternativ. Vi håller med om detta – men inte om den slutsats som AJ/PR drar av sitt påstående: nämligen att detta innebär att vi måste politiskt stödja de projekt som de reformistiska partierna föreslår. En sådan strategi/taktik innebär att ensidigt ta fasta på den ena sidan i den spänning mellan massornas kamp och medvetande, vi flera gånger påpekat. Istället för att hjälpa massorna till att inse att det krävs något kvalitativt annat kommer den strategin/ taktiken att bidra till att avväpna massorna inför det ögonblick då reformisternas projekt visar sig otillräckligt, ja kontrarevolutionärt! I det avseendet finns det ingen skillnad mellan ett helhjärtat stöd till det spanska kommunistpartiets flörtande med Suares, till det italienska kommunistpartiets ”historiska kompromiss”, till vänsterunionens projekt i Frankrike och det helhjärtade stöd som vissa grupper gav Allendes reformprojekt i Chile. Bakom kröken ser den vägen inte mycket annorlunda ut i Europa än den gjorde i Latinamerika.

Vi menar att det, utöver ett ständigt dogmatiskt rop på den perfekta arbetarstaten eller ett helhjärtat stöd till reformisternas projekt, finns ett tredje förhållningssätt. Ett förhållningssätt som förenar den grundläggande inriktning för revolutionärerna vi tidigare skisserat med en verkningsfull taktik gentemot reformisterna och de av dem behärskade massorna; en taktik som tar hänsyn till just spänningen mellan massornas kamp och deras medvetande.

Den taktiken innebär att i den kamp som idag förekommer resa krav som konkret svarar mot massornas behov, och samtidigt förenar och organiserar dem i denna kamp. Mot reformisternas politik som innebär ett stöd åt Moncloa-pakten ställer våra kamrater i LCR kravet på ett oavvisligt försvar av arbetarnas köpkraft och övriga omedelbara behov. De föreslår organiserad kamp för dessa krav genom att ta hänsyn både till de möjligheter till basorganisering som finns och massornas illusioner om de stora arbetarpartierna. Så här skriver de i ett uttalande strax efter Moncloapakten:

. Det behövs en enhetsplattform för kampen, som innehåller klara mål som svarar mot vad arbetarklassen önskar sig, som svarar mot vad den önskar vinna, och inte mot vad UCD och storkapitalet önskar påtvinga oss.

– Ett arbetarblock måste bildas i Cortes (spanska parlamentet) för att bekämpa alla politiska och konstitutionella projekt från bourgeoisins sida, för att kräva en folkomröstning om regeringens form samt inom denna ram och tillsammans med alla arbetarorganisationer och folkorganisationer kräva en republik. Det måste kräva erkännandet i konstitutionen av nationernas självbestämmanderätt, regionernas rätt till autonomi . . . det måste kräva det juridiska och konstitutionella upplösandet av alla repressiva organ och statsapparatens utrensning på alla nivåer.

– Ett förenat, samordnande organ måste bildas av alla fackföreningsfederationerna för att stimulera diskussionerna i alla fabriker och alla andra platser om hur Moncloapakten ska bekämpas. Kampdagar måste organiseras med kvinnoorganisationer, ungdomsorganisationer, kvartersföreningar och arbetarpartierna. Dessa måste mynna ut i en nationell kampdag. Valen till fabriksråden måste försiggå på basis av öppna listor med proportionell representation av alla strömningar inom arbetarrörelsen. Dessa råd måste samordnas sinsemellan och länkas till fackföreningsfederationerna.

– Vi måste kräva att de kommunala valen hålls före den 15 december och vi måste upprätta enade kontrollkommissioner i alla kommuner. Vi måste kämpa för en arbetarmajoritet i dessa val och för det ändamålet formera en enad arbetarklasslista kring ett program i arbetarnas intresse.

– LCR förnyar sin appell till militanter i PSOE och PCE: kräv att era ledare bryter med Moncloapakten och påtar sig sina ansvarigheter i det gemensamma organiserandet av kampen mot denna pakt.

– I vår strävan efter att stärka enheten och kampberedskapen bland arbetarna i den politiska och sociala kamp som nu tonar fram kommer vi att bemöda oss om att övertyga arbetarklassen att för att lösa problemen i samhället måste arbetarna kämpa för makten, och kräver att de partier för vilka majoriteten av arbetarna nu har förtroende, PSOE och PCE, bildar en regering som baserar sig på arbetarnas och folkets mobilisering och tillfredsställer arbetarnas krav. (7)

Det är uppenbart att denna politik som LCR bedriver i allra högsta grad tar hänsyn till massornas nuvarande medvetande, deras förtroende för PSOE och PCE, utan att för den skull ge ett vittens politiskt stöd till dessa partiers reformistiska projekt men också utan att ge upp den grundläggande inriktningen på att försöka utveckla arbetarklassens enhet och proletära organisering i kampen – dvs en inriktning som utmanar reformisternas projekt och bidrar till att öka förståelsen hos massorna för nödvändigheten att bryta med dessa projekt.

Vi har gjort den här utvikningen om LCRs taktik idag för att visa att den stelbenthet som AJ/PR/TH tillskriver KAFs och Fjärde Internationalens syn på strategi och taktik inte på något sätt stämmer med verkligheten. Vi ska villigt erkänna att varken Internationalen i sin helhet eller någon enskild sektion – inklusive den spanska – under hela den period av skärpta sociala strider som kännetecknat den europeiska klasskampen under slutet av 60-talet och under 70-talet har haft en väl utarbetad syn i dessa frågor. Men Fjärde Internationalen förkroppsligar både en grundläggande förståelse för skeendet i en revolutionär process och de viktigaste elementen i en enhetstaktik gentemot massan av arbetarna. Allt detta var en del av det teoretiska arv som Fjärde Internationalen under decennier fört vidare från Lenin och Tredje Internationalens första år.

Vi vet idag att det inte räcker att upprepa gamla sanningar och analyser om ryska revolutionen, 20-talets enhetsfrontstaktik eller orsakerna till nederlagen på 30-talet. De revolutioner som Europa idag går havande med kommer inte att vara enkla blåkopior av Lenins, Trotskijs och de ryska massornas revolution för exakt 60 år sedan. Den europeiska revolutionen kommer i en mening att vara mer svårgenomförbar, den kommer att kräva mer – både av massorna och deras ledare. Den som har följt den internationella teoretiska debatten om dessa problem eller studerat Fjärde Internationalens politiska utveckling i sin helhet eller i enskilda länder kan också konstatera att Internationalen varit förmögen att fördjupa förståelsen av de processer som Europa står inför och utveckla sina teorier och sin praktik.

Rosa Luxemburg, som ägde en djup förståelse för dynamiken i en revolutionär process, skrev en gång ”att revolutionens naturlag kräver ett snabbt avgörande: antingen körs lokomotivet för full ånga uppför den historiska backen till dess högsta höjd eller också rullar det av sin egen tyngd tillbaka i sin utgångsställning och dem, som med sina svaga krafter vill hålla sig kvar på halva vägen, hjälplöst med sig i avgrunden.” (8)

Den bilden gäller – mutatis mutandis – också dagens revolutionära strider i Europa. Det är längre till den historiska backens högsta höjd och dess morfologi liknar mer de svenska fjällens än de polska karpaternas: Innan den sista branta stigningen upp till toppen kommer lokomotivet att passera flera krön men också flera svackor. En tillfällig motgång har inte styrkan att dra ned det till utgångsläget – bara till den bakomliggande svackan. Lokomotivet har förändrats; dess kraftpotential har ökat och det drivs med en mer utvecklad teknik.

– Men när den sista stigningen nalkas, när den högsta höjden börjar skymta kommer det inte heller den här gången att finnas någon annan återvändo än den som leder ner till backens fot. Då är en avgörande kraftmätning oundviklig, lokomotivet måste gå för full fart, eller för att överge bildspråket: proletariatets kamp måste leda fram till en dubbelmaktssituation och en avgörande strid med kapitalets makter. Därför är den taktik AJ/PR/TH föreslår livsfarlig.

De mindre backkrön, de mindre kraftmätningar, som finns på vägen dit måste utnyttjas som en träning för att kunna nå toppen. Det är därför vi insisterar på att den grundläggande inriktningen på vår revolutionära strategi måste vara arbetarklassens enhet och självständiga organisering. Utvecklingen i Spanien ger oss gott hopp om att det är en framkomlig väg – att den europeiska revolutionen är möjlig.

Taktiken gentemot socialdemokratin

Vad har denna diskussion om utvecklingen i Spanien och den europeiska revolutionen för relevans för Sverige och värt förhållningssätt till socialdemokratin och löntagarfonderna? En hel del.
Vi menar att samma grundläggande villkor gäller för den svenska revolutionen som den europeiska. Vi tror inte det är möjligt med någon socialistisk samhällsomvandling i Sverige utan föregående perioder av dubbelmaktssituationer – om än det är mycket möjligt att dessa kommer att ta sig mer deformerade former än kanske i något annat land i Europa.

När TH/AJ/PR diskuterar taktiken gentemot socialdemokratin tar de inte alls hänsyn till detta. Ja, de diskuterar överhuvudtaget den revolutionära processen mycket knapphändigt. Istället tar de på ett ensidigt sätt sin utgångspunkt i arbetarklassens nuvarande medvetenhetsnivå – dvs dess nästan totala uppknytning till socialdemokratin. Det är då inte underligt att de hamnar i en opportunistisk taktik gentemot SAP.

En revolutionär strategi och taktik måste ta hänsyn till bl.a. båda dessa faktorer. Den revolutionära politiken måste formas med hänsyn såväl till de nuvarande omständigheterna inom klassen som de krav som den framtida revolutionära processen ställer på den. På den taktiska nivån är det med dessa utgångspunkter fullt möjligt att finna ett svar, som ligger bortom TH/AJ/PRs opportunism men hitom den förstelnade och dogmatiska propagandism de tillskriver oss.

Vårt nej till löntagarfonderna utgår från en grundläggande uppfattning att en revolutionär organisation aldrig tjänar på att försöka lura arbetarklassen. Vi tror nämligen inte att det slag av reformer som löntagarfonderna tillhör gynnar kampen för socialismen – än mindre att de skulle kunna leda oss dit. Men ett nej till löntagarfonderna innebär inte att vi saknar ett taktiskt förhållningssätt gentemot socialdemokratin, bara att våra utgångspunkter för denna taktik är annorlunda än TH/AJ/PRs: dels kravet på att taktiken ska vara sammanbunden med den ovan skisserade strategiska inriktningen, dels den nuvarande ekonomiska krisen och massornas direkta upplevelser av denna, inklusive deras tro på socialdemokratin.

– Vi hävdade redan i vår förra artikel, att den svenska arbetarklassen i den nuvarande ekonomiska krisen inte kommer att låta sig ’stillas’ med löntagarfonder och tal om, att den om några decennier kommer att stå som ägare till de krisdrabbade industrierna. Däremot menar vi att det är fullt möjligt att börja förankra delar av, det enligt TH/ PR ’föråldrade’, övergångsprogrammet – speciellt den viktiga frågan om arbetarkontrollen. Vi har i våra tidigare artiklar behandlat frågan om arbetarkontrollens centrala betydelse för en revolutionär strategi, och upprepar därför inte detta här. Men både till sitt politiska innehåll och till de kampformer den fordrar och stimulerar utgör den en mäktig hävstång i kampen för socialismen.

Att idag försöka förankra ett med arbetarkontrollen förknippat perspektiv bland ett växande skikt av lönearbetare – att efter förmåga bidra till att skola ett revolutionärt arbetaravantgarde – det är Kommunistiska Arbetarförbundets viktigaste uppgift. Det är det bästa sätt vi kan bidra till att borgaroffensiven slås tillbaka och en bättre grund läggs för framtida strider.

– Den objektiva ekonomiska och sociala utvecklingen gör idag detta perspektiv alltmer möjligt att förverkliga. Men vi kommer bara att lyckas om vi förmår utarbeta en korrekt taktik gentemot socialdemokratin och de av reformismen dominerade arbetarna. Vad vi förespråkar är givetvis inte en abstrakt propaganda eller agitation för arbetarkontrollen i allmänhet eller några andra slogans från 1938 års övergångsprogram. Nej, vi måste kunna ange konkreta alternativ för vilka krav och på vilket sätt kampen idag skall föras. Och vi får ’inte rygga tillbaka för’ att försöka förankra detta alternativ bland massorna genom att av dess organisationer och ledningar kräva att de tar upp kampen för detta alternativ.

På den nivån och i den omfattning det idag är möjligt för oss, med våra begränsade styrkor, försöker vi på detta sätt bygga upp och stärka enheten i kampen mot borgaroffensiven och för de viktigaste klasskraven.

Och det konkreta alternativ vi lägger fram det kan inte heta ’ett odelat stöd till löntagarfonderna’. Låt oss ta ett konkret exempel: stålkrisen. Vad ska vi enligt TH/ PR/AJ erbjuda för svar till de arbetare som på Domnarvet och andra stålindustrier idag hotas att mista sina jobb? Att vi ska ta kamp för att löntagarfonderna genomförs så snabbt som möjligt, ty då kommer vi snart att stå som ägare till hela skiten? Det vore naturligtvis absurt. Och vi tror nog att kamraterna håller med oss om det. Det löser ju inte ett enda av de omedelbara problem som landets stålverksarbetare står inför idag! Vårt svar, vårt alternativ, måste uppenbarligen ligga på en helt annan nivå. Det måste vara betydligt mera handfasta och konkreta kamp krav! Vad gäller ägandet tar vi kamp för att hela stålindustrin ska konfiskeras – dvs förstatligas utan ett öres ersättning till kapitalisterna. Vi tar vidare kamp för att fackföreningarna skall få kontroll och vetorätt över en rad centrala områden som t.ex. avskedanden och framtida investeringar. I det perspektivet reser vi kraven att ingen skall avskedas utan att det tillgängliga arbetet skall fördelas lika mellan alla arbetare samt att de fackliga organisationerna skall utarbeta en plan för fortsatt och samhällsnyttig produktion.

Vi förknippar inte detta perspektiv med krav på de socialdemokratiska arbetarna att de skall lämna sina organisationer, utan med krav på att de ska ta upp detta perspektiv inom sina organisationer och våra gemensamma fackföreningar. Något annat vore lönlöst, ty de socialdemokratiska massorna kommer inte att överge sitt parti och sina ledare utan att först givits tillfälle att pröva dem i kampen. Vi måste bidra till att den prövningen äger rum. Det är rätt. Men inte genom att uppträda som illusionister och hävda att löntagarfonder, eller någon annan av socialdemokratins idag praktiserade politik, leder ut ur den ekonomiska krisen!

Löntagarfonderna och lönerna

TH/PR/AJ hävdade i sin första artikel att förslaget om löntagarfonder är löne- och kapitalbildningsneutralt, dvs att det inte har någon effekt på lönenivån och kapitalbildningen. Vi tog upp resonemanget om framför allt lönerna och hävdade att kamraterna glömt att ta hänsyn till förslagets lönepolitiska effekter.

När kamraterna skrev att lönerna primärt bestäms av marknaden instämde vi, men påpekade att de bland de sekundära faktorerna bl.a. inte tagit upp de fackliga organisationernas lönepolitik, samt vilken effekt förslaget om löntagarfonder skulle ha på denna. I sitt svar i Fl nr 1/77 försöker AJ/PR vifta bort vårt argument med följande mening: ”I själva verket visar påståendet att GK/GIJ inte vet vad marknad innebär i vårt resonemang.” (sid 39) I det följande stycket inkluderar de sedan i princip allting i ’sitt’ resonemang om marknaden, inklusive solidarisk lönepolitik och
statlig inkomstpolitik. Tacka tusan för att marknaden då bestämmer lönerna – inte bara primärt, utan helt och hållet.

Om vi tidigare hade känt till detta hade vi naturligtvis inte vinklat vår argumentering utifrån det ’primära’ och ’sekundära’. Men vi är faktiskt inga tankeläsare och inte heller visste vi att det var nödvändigt att plöja igenom Eliassons avhandling om ’profits and wage determinations’ för att röna ut vad kamraterna menar med ’marknaden i vid mening’. Vi tog helt enkelt för givet att det räckte att läsa deras egen definition:

”Att de ramar som sätts för lönens storlek primärt är avhängiga dels profitutvecklingen, dels arbetslöshetsgraden, det vill säga den är konjunkturberoende och primärt bestämd av marknaden i vid mening.”

Hur skulle någon kunna veta att kamraterna, med en tråd lika osynlig som den skräddarna använde till kejsarens nya kläder, vävt in fackföreningarnas lönepolitik i sin bestämning av ’marknaden i vid mening’?

Ja, hur skulle man kunna ana det när exempelvis en sådan sak som inflationen inte räknades in i marknaden. Den ovan citerade meningen fortsätter nämligen:
”Dessutom påverkas löner klart av inflationen”. (vår kurs.)

Nog om detta. Ty det är ju i sammanhanget en sekundär sak om man räknar in de fackliga organisationernas lönepolitik i marknaden eller ej. Det viktiga är om man relaterar LOs förslag om löntagarfonder till denna lönepolitik! Det var det vi gjorde. Vi vet naturligtvis mycket väl att det inte står i Meidners förslag att ett införande av löntagarfonder kommer att leda till en ännu mer defensiv och avrustad lönepolitik än vad som idag är fallet. Vi stred inte om ordalydelsen i Meidners eller LOs förslag. Vi diskuterade löntagarfonder och lönebildning utifrån en analys av ett fondsystems politiska effekter på fackföreningsrörelsen. Att man då inte bara kan utgå från vad LO-ledningen försöker påskina tog vi för självklart. Det är därför poänglöst när PR/ AJ i sin senaste artikel blott och bart upprepar sitt påstående att ”i de hittillsvarande strukturförslagen finns ingenting som tyder på planer att omedelbart kontrollera lönebildningen,” så länge de inte diskuterar fondförslagets klavbindande effekter på fackföreningsrörelsen.

Sedan både vi och PR/AJ skrev de förra artiklarna har emellertid debatten om löntagarfonderna rullat vidare inom bl.a. SAP och fackföreningsrörelsen. Bland de frågor som tagits upp är också fonderna och lönebildningen. Vad har då hänt? Jo, både socialdemokratiska partiet och LO-ledningen har uttalat dragit den slutsats vi tidigare hävdade att de i praktiken skulle göra: dvs de har tagit fondsystemet som intäkt för att i framtiden hålla tillbaka lönerna! Aftonbladet formulerade i en ledare saken på följande sätt:

– Eftersom vi i Sverige i stor enighet valt att leva över våra tillgångar under en tid för att undvika arbetslöshet, måste nu framtida konsumtionsökningar hållas tillbaka till förmån för investeringar.

– Det skulle kunna ske genom att företagens vinster ökas och de privata kapitalägarna står för framtidsplanering och tar förmögenhetsökningarna som uppstår. Detta är ett fördelningspolitiskt och ur demokratisk synvinkel oacceptabelt alternativ.

– Den andra vägen är att löntagarna, som avstår löneutrymme till investeringar, själva är med och bestämmer över kapitalets användning. Det är den väg som leder till trygga jobb och ekonomisk demokrati.

– De löntagarfonder arbetarrörelsen kan samlas kring kommer således att byggas upp av både vinstavsättningar och löneavsättningar. (9)

Så var det med löntagarfonderna och lönerna. Att det inte fanns svart på vitt i förslaget till LO-kongressen är en annan sak.

Å jämlik å ja, å mäkta å ja…

I vår förra artikel gjorde vi en skiss över Meidnerfondernas uppkomst och omvandling. Genom en jämförelse med utvecklingen i Västtyskland och andra länder hävdade vi att tanken på ett fondsystem från början hängde intimt samman med 60-talets goda år och de s.k. övervinsterna, samt den solidariska lönepolitikens misslyckande. Att dessa tankar också låg bakom de första förslagen, exempelvis i Metalls motion till 1966 års LO-kongress eller i Geijers lönepolitiska rapport till 1971 års LO-kongress, är uppenbart.

Vi hävdade att perspektivet därefter, under inflytande av de ekonomiska lågkonjunkturerna, förskjutits alltmer mot ’maktfrågan’. Vi menade också att det var fackföreningsbyråkratin som var mest aktiv bakom denna tyngdpunktsförskjutning, och att den inte alls sågs med så blida ögon av topparna i partiapparaten.

…å vart tog de vägen?

Vi konstaterar slutligen att partiet efter valnederlaget i september 1976 omedelbart började övertala LO-ledningen om en reträtt i ’maktfrågan’ – en reträtt som vi sedan sett upprullad under 1977.
I den djupa strukturkris som under året ’drabbat’ flera industribranscher har SAP och LO-ledningen funnit en reträttväg på vilken de kan behålla åtminstone en del av det tidigare skenet: från att betona maktaspekten har löntagarfonderna gått in i ytterligare ett skede där nödvändigheten av riskvilligt kapital till industrin ställs i främsta ledet. I ett brev till partiets och LOs medlemmar skriver Sten Andersson och Rune Molin:

– De av LO-kongressen antagna målen för löntagarfonderna ligger fast. Därtill kommer att man i LO och partiets arbetsgrupp kommit fram till att industriinvesteringarna måste öka och att detta bör ske genom kollektiv kapitalbildning inom ramen för löntagarfondsystemet. (10)

Visst känns det igen! Gammal traditionell socialdemokratisk politik där en del av arbetarklassens löner skall slussas över till kapitalisterna för att hålla profitjakten igång. Det är bara i sin ordning att denna ’nya’ tyngdpunktsförskjutning går hand i hand med ett öppet erkännande av att löntagarfonderna skall byggas upp just på bekostnad av arbetarklassens sjunkande reallöner. Det är också helt i sin ordning att man lägger ut ideologiska dimridåer om att ’denna uppoffring’ kommer att leda till mera makt och bättre tider framöver. Så lät det också, fast i en annan tonart, när AP-fonderna en gång i tiden introducerades. Ja, melodin känns till och med igen
från det århundrade då en viss Eduard Bernstein predikade om ’kreditens’ ”revolutionära, överkapitalistiska karaktär”, för att citera Rosa Luxemburg. (11)

På reformisternas himmel finns när allt kommer omkring inte så mycket nytt. Det omdömet gäller också de pelare kamraterna

Tom Hansson, Per Reichard och Arne Jarrick försöker bygga till dess stöd. Gör om dem till spjut och ni ska se stjärnorna falla tills himlen rasat ned.

Gert-Inge Johnsson och Göte Kildén

Noter del l
1. Se bl.a. F. Borkenau, World Communism, Michigan 1962 (kap XXI) O.P. Flechtheim, Die KPD in der Weimarer Republik (kap 5) Frankfurt a. Main 1969 H.Weber, Die Wandlung des deutschen Kommunismus, die Stalinisierung der KPD in der Weimarer Republik, sid 243 ff. Fr.a.M 1969
2. S. Bahne, Die kommunistische Partei
Deutschlands i Matthias/Morseys’. Das Ende der Parteien 1933, Düsseldorf 1960, sid 665
3. Se flera uppsatser i Matthias/Morseys bok men också kap. 4 i Richard Hunt: German Social Democracy 1918-33, Chicago 1964
4. Se bl.a. anförda arbeten av Weber, Flechtheim och Hunt
5. Weber a.a. sid 282 och Hunt a.a. sid 105
6. Hunt a.a. sid 124
7. Weber a.a. sid 284-285
8. Weber a.a. sid 284
9. Tal av Lossowski, ordf. i Röda fackföreningsinternationalen. Cit. i Jungclass artikel ’RGO und Komintern’ i Die Internationale nr 4 i juli 1974
10. Se anfört arbete av George Jungclass
11. A. Rosenberg: Geschichte der Weimarer Republik, Fr.a.M. 1971 sid 137
12. Flechtheim. a.a. sid 179
13. Weber a.a. sid 43. Se också Pierre Broués väldokumenterade mastodontverk ”Revolution en Allemagne” sid 683 ff
14. Borkenau a.a. sid 247
15. David Lane: The Roots of Russian Communism, sid 50-51
16. Om SPDs ekonomiska politik se bl.a. W. Wolfs artikel ’Zehn Jahre Regierungspartei Sozialdemokratie’ i Die Internationale nr 11 april 1977 och A. Armands artikel i Inprecor nr 12 new series samt en mängd artiklar av Winfried Wolf i Was Tun.
17. Cit. i Mandels artikel ’Eurocommunism and austerity: the example of Italy’ i Inprecor nr 9 new series
18. Se bl.a. Inprecor nr 4 new series

Noter del 2
1. Rosa Luxemburg: Sociala reformer eller revolution i samlingsvolymen ’Jag var. jag är, jag blir’ Uddevalla 1966
2. Se Therborns undersökningar av klasstrukturen i Sverige bl.a. i Zenit nr. 2/1972
3. De flesta av dessa siffror och en stor del av resonemanget bygger på anteckningar från ett internationellt seminarium om den europeiska arbetarklassens historia och utveckling, som Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat anordnade med representanter från olika sektioners PB-medlemmar 1976, och där en av oss hade tillfälle att deltaga. Se emellertid också en utmärkt artikel av Pavel Rachmetov i Die Internationale nr 10 okt. 1976.
4. Vi tänker på den av FS antagna resolutionen från maj 1975, publicerad i denna tidskrift nr 4/75
5. Se bl.a. Perry Andersons artikel om Gramsci i NLR nr 100
6. Förutom P. Anderssons artikel om Gramsci se också intervjun med E. Mandel i Samma nr. av NLR.
7. Inprecor no 15 new series sid 7
8. Rosa Luxemburg: den ryska revolutionen sid 28 Sthlm 1972
9. Aftonbladet den 25/11
10. Citerat i Aftonbladet 25/11
11. Reform eller revolution i Rosa Luxemburg ’Jag var, jag är, jag blir’ Uddevalla 1966.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1979

Framåt – och aldrig glömma!

”Vår rörelse har aldrig helgonförklarat några ledare. Ikoner och persondyrkan skapar inga självständiga, kritiska människor. Men vi bejakar storhet där den finns, föredömen där de visas och ledarskap där det utövas.” 

Det skriver Göte Kildén, som här hedrar minnet av Tom Gustafsson, som för snart fyrtio år sedan var en av grundarna till Socialistiska partiet. Från Internationalen 12 feb 2007.

För tjugo år sedan störtade plötsligt en bärande balk för alla oss som då var i färd med att bygga Socialistiska partiet. Tom Gustafsson gick bort bara några veckor innan vi skulle fira hans fyrtioårsdag. Nu, en generation senare, har många av oss som då var med firat eller ska fira våra sextioårsdagar. Allt som oftast ilar då minnet tillbaka till tider och människor som flytt. Tom dyker ofta upp. Men aldrig fromt och stilla. Aldrig i lunk. Han går aldrig. Han halvspringer. Samtidigt som han pratar om det han ser, hör, har läst, läser eller ska läsa. Med en glupande aptit på livet och med den frustande, frenetiska energi som bara han var mäktig.

Under mitten och det sena sextiotalet kastade sig Tom in i det politiska arbetet i den debattglada studentorganisationen Clarté i Lund. Under dessa år var denna organisation en kokande gryta av idéer och debatter. I grytan kunde man hitta ingredienser från arbetarrörelsens alla öppna mer storslagna fält till dess minsta lilla undanskymda örtagård. De intensiva diskussionerna var ett sätt att försöka förstå och klara ut de väldiga händelseförlopp som utspelades runt om i världen. Tet-offensiven i Vietnam 1968, militärdiktaturens fall i Pakistan, Majrevolten i Frankrike och Sovjets invasion av Tjeckoslovakien samma år, var samhälleliga konvulsioner som var och en på sitt sätt markerade och samverkade i väldiga brott mot andra världskrigets politiska efterdyningar. Som en dramatisk fond till dessa internationella slagfält kunde det svenska folket, 1969-70, uppleva den långa vilda gruvstrejken uppe i de norrländska malmfälten.

Vetenskaplig metod

Under dessa år blev Tom snart en förgrundsgestalt i det svenska solidaritetsarbetet med FNL, där det omedelbart blev en konfrontation mellan hans krav på en vetenskaplig metod, ärlighet, ett hållbart politiskt program, och de svenska maoisterna som hade lyckats med att ta ett politiskt strupgrepp på den då väldigt breda solidaritetsrörelsen. Maoisternas mall för kriget i Vietnam, som okritiskt togs över i största delen av vänstermiljön, uteslöt kategoriskt en social revolution Maoisterna idealiserade också det vietnamesiska kommunistpartiet (och senare de röda khmererna) och kopierade helt okritiskt både det kinesiska kommunistpartiets program och den så kallade kulturrevolutionen. Men Tom granskade noga verkligheten och fann att kriget i Vietnam inte bara handlade om ett litet land som okuvligt försvarade sig mot ett imperialistiskt överfall – utan om ett socialt inbördeskrig. Under tio års tid beskrev han denna verklighet i hundratals artiklar, nyhetsbrev och tal ända fram till de för oss så triumferande majdagar 1975 när Saigon föll och blev Ho Chi Minhs stad. Men då fanns han sedan fyra år tillbaka i föregångaren till SP, Revolutionära Marxisters Förbund, den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, som bildats 1971.

Politiskt vaccin

Som andra revolutionärer kunde Tom instinktivt känna igen en social revolution. Men han gav också vår rörelse ovärderliga bidrag för att bättre kunna förstå karaktären på kriget i Vietnam och dess ledarskap. Gång på gång underströk Tom att vår solidaritet gällde revolutionärer som var i färd med att leda Indokinas fattiga massor i en socialistisk revolution. Men han varnade också för den enorma ekonomiska underutvecklingen i denna region, för krigets massförstörelse och för mycket svåra politiska brister hos dessa revolutionärer. Ett synsätt som gjorde det möjligt för oss att utverka största möjliga solidaritet samtidigt som vi kunde bevara en kritisk attityd.

För oss hade denna insikt en oerhörd betydelse, den var ett nödvändigt politiskt vaccin mot den demoralisering, den bitterhet och den cynism som världen över kom att lamslå tiotusentals hängivna internationalister, när de röda khmerernas barbari i Kambodja blev uppenbart för en hel värld. Ett barbari, som för många i en helt ny generation blev en upprepning av den pessimism, det vankelmod och det missmod som bredde ut sig i leden när stalinismens myter och lögner blev uppenbarade i det krossade upproret i Budapest 1956. Toms politiska kamp under dessa år bidrog på ett avgörande sätt till att många revolutionärer i Sverige slapp dras ner i denna nederlagets svarta malström.

Slaget om historien

Nu har det gått 32 år sedan USA:s ömkliga nederlag i Indokina. Världens ekonomiska, politiska och militära kartor har på många håll ritats om. USA:s djungelgröna uniformer från krigen i Indokina har bytts ut mot ökenfärgade för att passa bättre i Afghanistan och Irak. Men dessa skillnader till trots kan vi nyttja insikterna från igår.

Vi kan exempelvis med Rolf Bergkvist i nummer 4 av Internationalen i år se att regeringen Chávez i nuet medverkar till de sociala rörelsernas politiska oberoende och självständiga kamp i Venezuela, samtidigt som den organisation, det parti som i längden behövs, kommer att byggas i politisk strid med imperialismen, den inhemska borgarklassen och det byråkratiska skikt inom den chavistiska rörelsen som i dag kontrollerar lokala, regionala och nationella maktpositioner. Trots vår grundläggande solidaritet med Venezuelas folk kan vi också utan förbehåll ta avstånd från Chávez förbehållslösa stöd åt regimen Mahmoud Ahmadinejad i Iran.

Toms arbete med att nå fram till dessa ståndpunkter i frågan om Vietnam fick återverkningar för hela hans politiska liv. Han kastade sig oförtrutet in i vad vi då kallade ”slaget om historien”. Det vill säga en total uppgörelse med den reformistiska och stalinistiska svenska och internationella arbetarrörelsen. Den ryska revolutionen, det spanska inbördeskriget, nazismens seger i Tyskland, det andra världskriget och den ungerska revolten, var bara några av de avgörande händelser som nu granskades utan den förljugenhet och den brist på kunskap som i årtionden kännetecknat den traditionella arbetarrörelsen i Sverige, när denna skrivit sin egen historia. Misstagen i Indokina var inte unika utan universella. Inte undantag utan regel och en logisk konsekvens av reformism och stalinism.

Socialdemokratin

När alla bataljer om historien var vunna nådde vi fram till den viktiga frågan om ett taktiskt förhållningssätt till den traditionella arbetarrörelsens organisationer i Sverige. Här gjorde Tom en av sina viktigaste insatser när han gång på gång underströk att vi aldrig skulle glömma att, oavsett mindre eller större kritik, så är det socialdemokratiska partiet fortfarande ett självklart politiskt uttryck för arbetarklassens strävanden i Sverige. På samma sätt underströk han ständigt den traditionella fackföreningsrörelsens självklara betydelse för vårt politiska arbete.

På sjuttio- och åttiotalet fick denna insikt till konsekvens att vårt lilla parti, med sina flesta rötter i studentrörelsen, satsade oerhört på att försöka rotslå oss i den enda mylla där det går att bygga ett nytt arbetarparti. ”Ut på arbetsplatserna – in i fackföreningsrörelsen!” ”För kämpande och demokratiska fackföreningar”, blev de paroller som gav vägledning i en omstöpning av hela partiets verksamhet.

En inriktning som självfallet är lika giltig i dag. De kommande årens motstånd mot den borgerliga offensiven kommer först och främst att kunna byggas i den traditionella fackföreningsrörelsen. Den socialistiska gruppering som inte finns med i mitten av detta motstånd kommer inte ens att vara en fotnot i historien. Bakom vårt kongressbeslut om att i fjolårets val rösta mot borgaralliansen låg också denna insikt om att den traditionella arbetarrörelsen fortfarande spelar en helt avgörande roll för den breda arbetarklassens medvetenhet.

I linje med partiets satsning på ett fackligt arbete tryckte Tom vid sjuttiotalets slut kepsen på huvudet och fick anställning vid Atlas Copcos verkstäder i Nacka. Där kastade han sig med samma kraft och lust som alltid in i nya kamratgäng och ett gräsrotsarbete i fackföreningsrörelsen. Men efter några år tvingades han att avbryta detta, när vi övertalade honom att flytta till Paris för att där ta på sig ett internationellt ansvar. För oss blev han länken till Fjärde Internationalen.

Här i Sverige försökte han ständigt att skapa förståelse både för Internationalens vardagsbekymmer och dess viktiga politiska diskussioner. Han hade alltid med sig någon färsk internationell debattartikel eller bulletin i sin slitna axelremsväska, som han delade med sig av till intresserade kamrater.

Revolutionär schlager

Från en internationell träff i Toulouse i början av åttiotalet har jag bevarat ett av de finaste minnen man kan bära med sig i livet. Efter en lång konferensdag med plena ända fram till elvadraget på kvällen gled diskussionerna över i ett mer sorglöst småprat ute på gräsmattorna i den varma medelhavsnatten. En eld tändes och efter ett tag började vi sjunga sånger från arbetarrörelsen i våra olika länder. Det hela kulminerade i en sorts revolutionär Eurovisionsschlager där sektion efter sektion försökte överträffa varandra med skönsång och nya melodier. Italienarna sjöng Röda Fanan. Fransmännen Marseljäsen. Tyskarna Enhetsfrontssången. Vi svenskar stämde upp Arbetets söner. När vår sångskatt tröt stämde Tom upp med en av Bellmans epistlar och vi andra klämde i. Nästa varv imiterade Tom Evert Taube till fulländning. Vi svenskar fick ”douze points” och vann nattens festival. En seger som bestod även när vi berättade sanningen om Toms revolutionära svenska sångskatter.

Tom gav många människor oerhört mycket. Han var inte bara en kamrat, han var också en verklig vän. En vän där svek var ett okänt ord. Nu som vid hans frånfälle kan vi minnas hans fina gärning genom att stödja hans minnesfond. Den ger en del unga människor en möjlighet att genom kunskap kunna fortsätta det arbete som bröts vid Toms förtida bortgång.

Göte Kildén