Vi som var barn på 50-talet minns familjeprogrammen. Varje helg rullade de ut över etern i radio och TV, när den kom: »Alla mot alla», »Stora famnen», »Morokulien», »Karusellen» och »Snurran» snurrade runt, runt, runt…
Det var program som riktade sig direkt till en publik av lyckliga föräldrar och barn, samlade kring radio eller TV i aftonlampans sken. Publiken fanns också, det märktes på programmets genomslagskraft. Karusellen kunde ställa en halv nation på fötter för att delta i underliga upptåg. En generation trängdes kring konditoridiskarna för att få »Alla mot alla-bakelser».
Familjeprogrammen var ett monument över 50-talets familjeidyll. När Karusellen nu, 20 år efteråt, snurrar på patetisk tomgång i TV är det bara ett av tecknen på den senkapitalistiska familjens kris.
»Under senkapitalismen tenderar familjen att upplösas, särskilt inom arbetarklassen».
Det är ett påstående som upprepats och återupprepats många gånger. Det är sant också, men det är en sanning med mycket stora modifikationer.
För i själva verket är det också först under senkapitalismen som den moderna kärnfamiljen får fäste inom arbetarklassen och bland massan av lönearbetare. Under senkapitalismen institutionaliseras för första gången de egendomslösas familj – lönearbetarfamiljen. En ny familj med speciella kännetecken och speciella funktioner skapas. Det leder till att familjen faktiskt tycks stärkas under senkapitalismens första decennier.
Men den lever på konstgjord andning, eftersom den materiella grunden för dess existens samtidigt rycks undan allt mer. I längden räcker inte den konstgjorda andningen till för att hålla liv i en patient utan egna andningsorgan. Krisen i familjen slår igenom.
KAPITALISMEN SKAPAR KRIS I FAMILJEN
Historien om familjen under senkapitalismen börjar egentligen långt tidigare, redan i och med kapitalismens genombrott. Då inleds en omvandling av familjeinstitutionen, som under 20- och 30-talet exploderar i en akut kris. Låga giftermålstal, låg och katastrofalt sjunkande nativitet bär vittne om denna kris, som får den bildade allmänheten att beskärma sig över familjens upplösning och sedernas förfall.
Den upplösning man beskärmar sig över är i själva verket den traditionella borgerliga/småborgerliga familjens upplösning. Krisen är denna familjs kris i ett samhälle där den överlevt sig själv, där den materiella basen för dess existens blir allt snävare, samtidigt som en ny klass växer fram, vars levnadsförhållanden inte alls stämmer överens med den traditionella familjeformen sådan den kodifierats i lagstiftning och ideologi.
Denna traditionella familjeform, institutionaliserad sedan sekler, är alltså de privata egendomsägarnas familj. Såväl hos hantverkar- och självägande bondefamiljer som hos jordägande adelsfamiljer och handelskapitalets köpmannasläkter är den privata egendomen familje-institutionens materiella grundval. Familjen är en institution för att hålla samman och föra vidare denna egendom. För de mindre egendomsägarna är den också en naturlig produktionsgemenskap.
I familjelagstiftning och dylikt uttrycks denna funktion hos familjen: De olika familjemedlemmarna är inte självständiga rättssubjekt utan assimileras till familjeöverhuvudet, mannen. Hustrun kan inte själv förfoga över sin fasta egendom osv (l).
För de egendomslösa blir familjebildningen en besvärlig historia, både ekonomiskt och juridiskt.
Ekonomiskt därför att den enda egentliga möjligheten för t ex en dräng och en piga att kunna bilda familj med eget hushåll är att kunna skrapa ihop tillräckligt mycket för att själva kunna etablera sig som mindre egendomsägare – annars får de fortsätta att vara bundna till en husbondes hushåll.
Juridiskt därför att även lagstiftningen försvårar de egendomslösas familjebildning. De olika tjänstehjonsstadgarna är inriktade på att binda arbetskraften till torvan och arbetsköparen, och det är svårt att slita sig loss och bilda eget hushåll (2).
UPPLÖSNINGEN BÖRJAR
Att hinder på detta sätt läggs för de egendomslösas familjebildning spelar ingen större roll så länge dessa proletära skikt utgör en obetydlig del av befolkningen med ringa betydelse Inom ekonomin. Det är först under 1800-talet man kan börja skönja konturerna av ett problem.
I början av 1800-talet börjar nämligen dödligheten sjunka i Sverige med en snabb befolkningstillväxt som följd. Från 1750 till 1850 fördubblas Sveriges befolkning. Eftersom det inte finns plats för alla dessa i ekonomin, eftersom gårdarna inte kan delas upp hur mycket som helst, ger befolkningstillväxten upphov till ett stort landsbygdsproletariat som oftast tvingas leva under miserabla förhållanden (3).
Från 1775 till 1870 växte antalet oberoende bönder från l 053 000 till l 396 000. Under samma tid växte den »lösa» landsbygdsbefolkningen från 549 000 till l 288 000 (4). Bakom dessa siffror döljer sig den första orsaken till den traditionella familjeformens upplösning.
Under 1850-talet börjar industrialiseringen ta tärt i Sverige och assimilera en del av detta landsbygdsproletariat, även om det är först under seklets sista decennier som kapitalismen får sitt definitiva genombrott (5). Jordproletären förvandlas till industriproletär – med det försvåras de egendomslösas familjebildning ytterligare.
I jordbrukarsamhället är familjen en ekonomisk tillgång. Stora och små, gamla och unga, män och kvinnor deltar i arbetet efter förmåga. Alla kan bidra till försörjningen, familjen blir inte en ekonomisk börda för en försörjare. Detta gäller framför allt för ägare av produktionsmedel/jord, men inte enbart för dem. Även torparens, statarens och drängens hustru och barn kan sättas i arbete – och det utan att familjen splittras upp. Man, hustru och barn kan arbeta tillsammans på husbondens åkrar.
Annorlunda blir det när fabrikerna kommer. Då ges två alternativ, båda lika destruktiva ur den proletära familjebildningens synvinkel. Antingen dras kvinnor och barn in i fabriksarbetet; eller så gör det det inte, och hela försörjningsbördan faller då på mannen.
Det är inte svårt att förstå att familjelivet i den familj där man, hustru och barn är självständiga proletärer med 10-15 timmars arbetsdag blir en chimär, som inte har något gemensamt med den borgerliga/småborgerliga idealbilden. Denna familj berövas nästan helt möjligheterna att uppfylla sina reproduktiva funktioner: De minsta barnen lämnas utan tillsyn långa dagar, den flicka – eller pojke – som tillbringat sitt liv bakom fabriksportarna från sitt nionde år kan inte ta sig an husligt arbete eller vård av barn, har ingen aning om hur man syr, stryker, lagar mat eller passar spädbarn.
Denna form av uppsplittring av den proletära familjen förekommer dock i större omfattning endast under industrialiseringens början. På en mer avancerad teknologisk nivå har inte kapitalismen längre behov av oskolad arbetskraft i obegränsade mängder.
Mer permanent är den andra källan till familjesplittring. »Familjesplittring» är visserligen inte det rätta ordet där. Det är i stället fråga om att familjer inte kommer till stånd. Industriarbete som enbart sysselsätter mannen i familjen ger i själva verket upphov till en helt ny situation: För första gången blir familjen en ekonomisk börda, för första gången för vi en klart definierad försörjarroll i familjen. Betecknande är att det är först 1853 som det förs in i äktenskapslagen att mannen är »skyldig att försörja» sin hustru. I 1734 års lag existerar inte försörjarbegreppet (6).
KLASSTRUKTUREN OCH FAMILJEUPPLÖSNINGEN
Nu skall alltså en arbetarlön som är knapp redan för en räcka för två, tre eller flera personer. Resultat: Folk blir mindre benägna att gifta sig och bilda familj. Från 1850-talet stabiliseras giftermålsfrekvensen i Sverige på en låg nivå, bland de lägsta i Europa. Andelen gifta i den vuxna befolkningen kommer ganska konstant att ligga kring 50 procent fram till 1930-talet. Födelsetalen sjunker från omkring 30/1000 invånare till bottenlaget 13,68 1934 (7).
I vitalstatistiken kan man följa hur giftermåls- och nativitetskrisen utvecklas i takt med klasstrukturens förändringar (se tabell). Industrialiseringen inleddes i Sverige kring 1850, men ännu 1870 fanns det bara 65 000 fabriksarbetare i landet. I början av 1880-talet hade siffran ökat till ca 100 000, men det var först på 1890-talet den stora expansionen kom. 1900 fanns det nästan 300 000 fabriksarbetare i Sverige, 30 år senare omkring en miljon (8).
Tillsammans med siffrorna i tabellen ger detta ungefär följande bild: Familjekrisen börjar skymta redan på 1830-talet i samband med befolkningstillväxt och proletarisering av landsbygdsbefolkningen. Men det som har den mest destruktiva effekten på familjebildningen är lönearbetets villkor tillsammans med penninghushållningen. Äktenskapsfrekvens och nativitet bland industriarbetarna är troligen mycket lägre än bland befolkningen i övrigt, inklusive olika proletära landsbygdsskikt, eftersom giftermåls- och födelsetal sjunker i stort sett lineärt i takt med att industriarbetarnas andel av befolkningen växer.
Giftermålstalet är lägst 1891-1900. Därefter ökar det något, trots att industriarbetarklassens andel av befolkningen fortsätter att stiga. Den ökningen kan troligen sättas i samband med den allmänna reallönehöjningen 1900-30(9).
Vad som däremot visar ett direkt, lineärt och okomplicerat samband med kapitalismens, penninghushållningens och industriarbetarklassens tillväxt är födelsetalet. Från 1870-talet minskar det under loppet av mindre än sex decennier stadigt och obevekligt med mer än hälften, oberört av varje reallönestegring.
Äktenskapsbildningen är alltså mer känslig för relativt små förändringar av de ekonomiska villkoren än barnafödandet. Till en del förklaras detta av att en hustru till skillnad från barnen inte enbart är en ekonomisk belastning för lönearbetaren. Men det är väl ock< så så att längtan efter en partner är betydligt starkare än längtan att reproducera sig.
Skillnaderna i stabila familjeförhållanden mellan olika klasser framstår klart om man jämför den aktiva kvinnliga befolkningens sysselsättning i de olika klasserna. Det är då att märka att »yrkesverksam» och »gift» i allmänhet är ömsesidigt uteslutande kategorier: 1910 förvärvsarbetade tre procent av de gifta kvinnorna. 1930 hade siffran stigit, men inte till mer än tio procent. Man kan också vända på det: 1910 var endast 2,8 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna gifta. 1930 var siffran fortfarande bara 10,2 procent (10).
Tabell l: Folkmängd samt allmänna giftermåls- och födelsetal i Sverige 1751-1939.
| Period: | Folkmängd | gifta/l 000 inv | Födda/l 000 inv |
| 1751-60 | 1 862 347 | 8,99 | 35,67 |
| 1761-70 | 1 982 355 | 8,52 | 34,17 |
| 1771-80 | 3 042 296 | 8,49 | 33,01 |
| 1781-90 | 2 158 900 | 7,88 | 31,95 |
| 1791-00 | 2 282 896 | 8,55 | 33,31 |
| 1801-10 | 2 400 349 | 8,27 | 30,86 |
| 1811-20 | 2 477 506 | 8,73 | 33,31 |
| 1821-30 | 2 752 330 | 8,32 | 34,63 |
| 1831-40 | 3 013 722 | 7,14 | 31,47 |
| 1841-50 | 3 306 269 | 7,27 | 31,10 |
| 1851-60 | 3 642 321 | 7,61 | 32,79 |
| 1861-70 | 4 079 233 | 6,54 | 31,40 |
| 1871-80 | 4 386 953 | 6,81 | 30,48 |
| 1881-90 | 4 673 225 | 6,26 | 29,06 |
| 1891-00 | 4 931 944 | 5,94 | 27,14 |
| 1901-10 | 5 310 120 | 6,00 | 25,77 |
| 1911-20 | 5 712 967 | 6,26 | 22,11 |
| 1921-30 | 6 044 818 | 6,49 | 17,51 |
| 1931 | 6 152 319 | 6,97 | 14,80 |
| 1932 | 6 176 405 | 6,75 | 14,54 |
| 1933 | 6 200 965 | 7,00 | 13,51 |
| 1934 | 6 222 328 | 7,73 | 13,68 |
| 1935 | 6241791 | 8,22 | 13,76 |
| 1936 | 6258697 | 8,51 | 14,21 |
| 1937 | 6 275 805 | 8,67 | 14,33 |
| 1938 | 6 297 468 | 9,01 | 14,85 |
| 1939 | 6 325 759 | 9,51 | 15,31 |
Inom arbetarklassen är alltså endast hälften av kvinnorna gifta,,medan den andra hälften förvärvsarbetar. Detsamma gäller för den lilla mellanskiktsgruppen. Inom bourgeoisin och småbourgeoisin däremot är hemmafruarna nästan fem gånger så många som de förvärvsarbetande.
Man kan också notera att det endast är bourgeoisi/ småbourgeoisi som innehåller kategorin »övriga familjemedlemmar». Det visar att familjen inom såväl mellanskikt som arbetarklass är en kärnfamilj med man, hustru och eventuella barn, medan den utvidgade familjegruppen med vuxna hemmadöttrar, ogifta fastrar, mormödrar etc fortfarande är ganska vanlig bland borgare och småborgare.
Vi kan nu sammanfatta orsaken till familjens kris i början av 1900-talet: Den är resultatet av en motsättning mellan föråldrade produktionsförhållanden och de framträngande nya produktivkrafterna. »Familjen» sådan den gestaltas i den samhälleliga överbyggnaden, kodifieras i lagstiftning, förhärligas i den dominerande ideologin, överhuvudtaget behandlas av den borgerliga staten, är den borgerliga/småborgerliga, patriarkaliska och egendomsägande familjen, som antingen är en naturlig produktionsenhet eller rik nog att utan svårighet försörja samtliga familjemedlemmar.
I början av 1900-talet har denna familjeform överlevt sig själv. Som den ser ut har den ingen naturlig hemortsrätt hos den nya klass av lönearbetare som växer fram och utgör en allt mer dominerande andel av befolkningen och spelar en allt viktigare roll i ekonomin. Följden av detta blir den kris i familjeinstitutionen som till slut kommer att ses som ett hot mot själva reproduktionen av arbetskraft.
TENDENSEN VÄNDER
Men i mitten av 1930-talet vänder tendensen plötsligt och dramatiskt. Omkring 1935 inleds förändringar i familjens – och kvinnans – situation som saknar motstycke i svensk historia vad gäller tempo och omfattning.
60-talets början markerar slutet på den första fasen av denna omvandling. Dess resultat är vad som ser ut som familjeinstitutionens totala triumf inom arbetarklassen.
Det börjar med att såväl det allmänna giftermålstalet som det allmänna födelsetalet stiger kraftigt, nästan explosionsartat, under perioden 1935-45 (11). Sedan sjunker de åter något, födelsetalet nästan till samma nivå som 31-35 (12). Denna minskning kan dock inte tas som intäkt för att krisen återkommit; tolkningen av allmänna giftermålstalet kompliceras t ex av åldersförskjutningar i befolkningen och av det faktum att ett högt antal vigslar under en period reducerar antalet ogifta och automatiskt undanröjer förutsättningarna för ett fortsatt högt tal.
En siffra som därför ger ett bättre perspektiv på äktenskapsinstitutionens utveckling än det allmänna giftermålstalet är andelen gifta i den aktiva kvinnliga befolkningen. Från 1800-talets mitt ligger denna siffra ganska konstant kring 50% fram till 1930. Från 30-talets början växer andelen gifta i en brant stigande kurva fram till 1950 – från 50% till drygt 70. Kurvan stiger ytterligare något, men mindre brant, fram till 1960 då den faller lite.
Vad nativiteten beträffar återgår den efter en »explosion» på 40-talet till den tidiga 30-talsnivån. Men bakom siffrorna döljer sig en viktig förändring: Förr födde de relativt få gifta kvinnorna stora barnkullar. Senare har utvecklingen gått mot att allt fler gifta kvinnor skaffar sig allt färre barn vid allt yngre åldrar. Det innebär att barnafödandet är jämnare fördelat i dag och ligger på grupper i befolkningen som i början av 1900-talet knappt alls bidrog till nativiteten, och att utan en förstärkning av familjeinstitutionen skulle födelsetalet ha fortsatt att sjunka efter 1930. Hur ska vi då förklara denna plötsliga förändring?
VILKEN FÖRKLARING?
Familjeinstitutionens våldsamma expansion sammanfaller med 30-talskrisen, med en period av hög arbetslöshet, otrygghet och osäkra ekonomiska villkor för arbetarklassen. Ibland har det ökade giftermålstalet förklarats utifrån detta: Som en kvinnornas massflykt in i äktenskapet undan nöd och arbetslöshet. Men ingen förklaring kan vara mindre tillfredsställande. För att kvinnorna skall kunna fly in i äktenskapets trygga hamn krävs det att någon står beredd att ta emot dem, och vem skulle det vara? Arbetarklassens män, också de hårt drabbade av arbetslöshet och lönenedpressning?
Det verkar osannolikt, och faktiskt visar tidigare undersökningar att giftermålstalet brukar sjunka under lågkonjunkturer. l USA såg man en klar nedgång i äktenskapsfrekvensen under 30-talsdepressionen (13).
En annan möjlig förklaring, åtminstone till den okade äktenskapsfrekvensen, skulle vara en kraftig reallöneökning. Men den sammanlagda reallönehöjningen 1930-1940 var – tre procent, inte mer. Detta duger då knappast för att förklara att giftermålstalet under decenniets sista år var det högsta över huvud taget sedan folkbokföringen infördes 1749, eller att födelsetalet vänder för första gången sedan kapitalismens genombrott.
Det ligger nära till hand att dra slutsatsen att den förstärkning av familjeinstitutionen som inleds i början av 30-talet har samband med någon form av strukturell förändring i samhället, liksom krisen i familjen hade det.
Den strukturella förändringen som utlöste krisen i familjen var kapitalismens genombrott. Den strukturella förändring som vänder denna kris i dess motsats är den definitiva omvandlingen till senkapitalism i Sverige. Monopolkapitalets roll befästs, småbourgeoisins roll i ekonomin blir hårt ansatt. Industrialiseringen och städernas tillväxt tillsammans med del kapitalistiska systemets 30-talskris framkallade förändringar i överbyggnaden, framför allt i den borgerliga statens roll, ^-”n allt mer kom att omfatta direkta ingripanden i den ekonomiska utvecklingen.
Dessa förändringar kom att var på sitt sätt bidra till förändringarna i familjeförhållandena.
UTSLAGNINGEN AV SMÅBOURGEOISIN
Therborn visar i »Det svenska klassamhället 1930-70» att småborgerlighetens andel av de förvärvsarbetande har minskat från 31 till 14 procent, i absoluta tal från 900 000 till 500 000 (14).
Det är emellertid påfallande att nästan hela minskningen ligger på den agrara småbourgeoisin. Dess huvudskikt och burgna skikt har tillsammans minskat från 580 000 till 160 000, medan småborgerligheten i övrigt t o m ökat något i absoluta tal från 317 000 till 338 000 (15). Detta sammanhänger med att den svenska småbourgeoisin, med undantag för den agrara, alltid spelat en tämligen obetydlig roll i ekonomin, och att det följaktligen aldrig funnits speciellt mycket att slå ut (16).
Och vad kan böndernas minskade roll ha haft för betydelse för lönearbetarfamiljens utveckling? För att svara på den frågan får vi åter gå tillbaka till tiden före 1930.
Från 1860-talets mitt börjar landsbygden avfolkas. Men till att börja med är det enbart de proletära och halvproletära skikten som försvinner. 1860-1900 minskar torpar-, backstugu- och inhyseklasserna med 25-50 procent, medan den självägande bondeklassen under dessa år ökar lika mycket som under den föregående hundraårsperioden (17).
Också under perioden 1900-193U tycks tendensen ha varit densamma: En viss minskning av landsbygdens proletära och halvproletära skikt och en viss ökning i absoluta tal av de småborgerliga grupperna (18).
Efter 1930 är som vi sett tendenserna de rakt motsatta. Det innebär att det är först efter 1930 vi sett en direkt proletarisering av stora småborgerliga grupper med redan färdigbildade familjeformer.
Tabell 2: Den aktiva kvinnliga befolkningen i Sverige 1920 efter klass och sysselsättning.
| Yrkesverksamma | Hustrur | Övr familjemedl. | Summa | |
| Bourgeoisi & småbourgeoisi | 4% | 19% | 10% | 33% |
| Arbetarklass | 21% | 23% | – | 44% |
| Mellanskikt | 6% | 5% | – | 11% |
| Rest | 12% | |||
| 100% |
Visserligen är det först efter 1950 som jordbrukarna börjar minska i antal på allvar, och självständiga bönder förvandlas till lönearbetare (19). Men redan frän 30-talet börjar söner och döttrar till självägande bönder att flytta in till städerna, från att tidigare ofta ha bott hemma och hjälpt ilil med jordbruket. Therborn visar hur just denna process skjutit fart efter 1930: Antalet jordbruk där bondens barn, magar, svärdöttrar och syskon bor på gården och arbetar i jordbruket blir allt mindre. I allt fler lantbrukshushåll blir, mannen och hustrun den enda arbetskraften.
Dessa söner och döttrar till bönder för med sig de familjeförhållanden de växt upp med in i den klass de kommer att tillhöra. Åtminstone för de med sig bilden av dessa familjeförhållanden som ideal.
I »222 Stockholmspojkar» beskriver Jonsson och Kälvesten »den traditionella bondefamiljen inflyttad i en stadsvåning» som »en lätt igenkännlig familjetyp som med små variationer tycks oss dominera inom arbetarklassen» (20).
I dessa familjer är båda föräldrarna landsbygdsfödda.
»De lever som deras föräldrar gjorde…. Att far är den som bör fälla det avgörande ordet tycker båda…. fastän de ibland erkänner att det inte är så helt med den ordningen just i deras hem. Fadern är ju inte så mycket hemma» (21).
ÖKADE STATLIGA INGRIPANDEN I EKONOMIN
1932 gick socialdemokratin till val på ett krisprogram med krav på arbetslöshetsbekämpande åtgärder. Det var mitt under 30-talskrisen. Arbetslöshetssiffrorna sköt i höjden. Socialdemokratin vann en stor framgång i valet och bildade regering. Denna socialdemokratiska regering blev troligen först i världen med att tillämpa den typ av ekonomiska politik med aktiva statliga ingripanden i ekonomin, som under efterkrigstiden blivit var kapitalistisk regerings egendom (22).
En redogörelse för eller diskussion om den svenska socialdemokratins ekonomiska politik från 1932 och framåt faller utanför ramen för denna text. Det som är relevant i sammanhanget är att denna politik bl a syftat till att upprätthålla konsumtionsnivån och den fulla sysselsättningen – och att den i stort sett varit framgångsrik i det fram till de sista åren.
Detta har inneburit att en del av de ekonomiska hindren för arbetarklassens familjebildning undanröjts, kanske inte så mycket genom en höjning av levnadsstandarden som genom en större ekonomisk trygghet. Detta innebar visserligen inte automatiskt en förstärkning av familjeinstitutionen inom arbetarklassen, men tillsammans med den syn på kvinnan och familjen som i allmänhet präglade arbetarrörelsen och -klassen vid denna tid gjorde den det: Fick mannen möjlighet att försörja en familj skulle han ta den. Kunde han rädda sin kvinna från arbetsmarknaden skulle han göra det (23).
I detta låg – och ligger – en i många stycken begriplig och motiverad önskan att befria kvinnorna från ett brutalt och påtagligt förtryck på arbetsmarknaden. Men det bottnar ändå i en borgerlig kvinnosyn. Ingen skulle komma på idén att se hemmet som en räddning undan arbetsköparväldet för männen. För dem blir det i stället en fråga om facklig organisering och kamp.
Men till de indirekta effekter på familjebildningen som de statliga ingripandena i ekonomin kan ha haft måste läggas en annan och helt ny faktor: Under 30-talet ser vi för första gången en omfattande statlig familjepolitik.
EN STATLIG FAMILJEPOLITIK FÖDS
1934 kom Alva och Gunnar Myrdals bok »Kris i befolkningsfrågan». Den kris de skrev om hade varit på väg länge, hade länge varit en potentiellt »het» fråga i den offentliga debatten. »Kris i befolkningsfrågan» kom att bli den utlösande faktorn i en livlig och omfattande debatt, och alla politiska partier tog upp befolkningsfrågan på sitt program (24).
Flera motioner med krav på snabba och genomgripande åtgärder i befolkningsfrågan lades fram till 1935 års riksdag (25). 1935 tillsattes också en stor utredning, befolkningskommissionen, som de närmast följande åren släppte ut betänkanden med förslag till familjestödjande åtgärder, av vilka en hel del genomfördes, andra inte (26).
Bland de åtgärder som genomfördes under 30-talet var bosättningslån åt unga par, hyresrabatter åt barnrika familjer, moderskapspenning och moderskapshjälp. fri förlossningsvård, förbud mot att avskeda kvinnor vid äktenskap eller barnsbörd (27). 1938 utökades barnavdragen vid beskattningen, men i samband med att de allmänna barnbidragen infördes avskaffades de igen”(28).
Vilka var då den spirande familjepolitikens mål och medel?
Dess mål uttrycks rättframt och okonstlat i socialministerns anteckning till statsrådsprotokollet då befolkningskommissionen tillsattes:
»Intet folk med oförsvagad livsvilja och livskraft kan inför den i vårt land nu konstaterbara utvecklingstendensen underlåta att vidtaga åtgärder för att få en ändring till stånd. I främsta rummet har man härvid att inrikta sig på åtgärder ägnade att befordra en ökad äktenskapsbildning, framför allt i yngre åldrar, och en uppgång i nativiteten. Genom en klokt lagd upplysningsverksamhet har man att väcka inom alla kretsar ansvarskänsla för vårt folks framtid och bestånd».
Därför »har man att undersöka olika utvägar för att uppnå en ordning enligt vilken barnen inte i samma grad som nu bliva en tyngande ekonomisk börda för föräldrarna». (29)
Och befolkningskommissionen tillfogar ett principuttalande:
»Delade meningar torde icke råda därom att det både för samhället och individerna är till lycka att en så stor del av den vuxna befolkningen som möjligt lever i äktenskap» (30).
Familjepolitikens mål i början är alltså att allt fler skall gifta sig i allt yngre åldrar och skaffa sig tre å fyra barn vilket bedömdes som det optimala barnantal som krävdes för att undvika den fasansfulla risken att »ett avfolkat land med rika naturtillgångar skull dra till sig utländska folk» (31).
Det fördes också vissa resonemang om det nödvändiga att stärka befolkningen »kvalitativt», t ex genom ökade möjligheter till tvångssterilisering. Alva Myrdal framhåller t ex att:
»Nödvändigheten av att genomdriva en radikal eliminering av extremt odugliga och värdelösa element erkänns allmänt» (32).
Vilka var då familjepolitikens medel?
Den allmänna inriktningen skulle som redan nämnts vara att undanröja de ekonomiska hindren för familjebildningen. I detta får väl också innefattas åtgärder inriktade på att eliminera de medicinska och hygieniska risker som fattigdom, trångboddhet och okunnighet utsatte mödrar och barn för.
Men det var också en fullt medveten inriktning för familjepolitiken att stärka familjeideologins grepp om den uppväxande ungdomen och i samhället i övrigt.
De »ekonomiska» familjepolitiska åtgärderna kan delas in i två kategorier, en distinktion som vi senare skall se har en viss betydelse:
Å ena sidan åtgärder som innebär att det inrättas allmänna sociala tjänster, som inte i sig är knutna till familjebildningen utan i stället avlastar familjen en del av dess funktioner. Dit hör fri skolmateriel, fria skolmåltider, skolhälsovård, hälsokontroll av småbarn, förskolor och skolor.
Å andra siden direkta ekonomiska bidrag till familjerna, som alltså är direkt knutna till familjebildningen. Dit hör bosättningslån, skattelättnader för gifta och barnfamiljer, allmänna barnbidrag, bostadsbidrag…
STÄRKA FAMILJEIDEOLOGIN
Vilka konkreta åtgärder som genomfördes på familjepolitikens ekonomiska fält är det svårare att få ett grepp om. Men uppenbarligen fanns det en klar medvetenhet om att det var nödvändigt att såväl ideologiskt som praktiskt förbereda ungdomen för familjelivets fröjder, och att detta var en uppgift där skolan borde spela en viktig roll.
Det var också ett delvis nytt familjeideal som skulle propageras. I en situation där äktenskapet förlorat de flesta ekonomiska fördelar, åtminstone för mannen, kan inte den gamla kyrkliga förkunnelsen om äktenskapet som en helig plikt verka särskilt stimulerande på de ungas familjebildning, konstaterar Alva Myrdal:
»Om barnafödandet skall öka och om det oftare ska ske inom äktenskap … måste giftermål uppmuntras. Uppfostran kan göra sitt till för att för de unga avslöja några av äktenskapets personliga värden bättre än deras observationer av föräldrarnas liv tycks kunna göra/! /… Denna strävan att höja äktenskapets prestige jämfört med andra former av sexuella relationer har hittills nästan uteslutande uttryckts i moraliska appeller där äktenskapet framställts som en plikt… Föga poesi har skapats för att gestalta de värden i vilka en varaktig äktenskaplig förbindelse kan överträffa andra sexuella relationer … Hur skall dessa värden kunna odlas i de flesta äktenskap när folk aldrig får höra talas om dem, när kyrka och skola och föräldrar talar om äktenskapets plikter och skyldigheter men aldrig om dess fröjder?» (33).
Befolkningskommissionen förespråkade både teoretisk och praktisk familjeundervisning:
»Med betraktande av dessa data … som tenderar att visa att denna kris i grund och botten är en kris i familjeinstitutionen som sådan… är det nödvändigt med vissa reformer ovanpå de sociala reformerna på den ekonomiska nivån, nämligen större förståelse för familjefrågor och en mer positiv inställning mot familjen frän hela befolkningens sida» (34).
Skolundervisning skulle ges i hushållsskötsel och barnavård, såväl som hushållsekonomi och studier av familjen historiska utveckling »så att dess ändamålsenlighet kan bedömas».
LÖNEARBETARFAMILJENS INSTITUTIONALISERING
Befolkningskommissionen var den första statliga utredningen i familjefrågan. Den kom att följas av många, många. 1941 års befolkningsutredning, 1954 års familjeutredning, 1955 års familjerådgivningskommitté, 1962 års familjeberedning, utredningen om barnbidrag och familjetillägg 1967, 1968 års barnstugeutredning, 1969 års familjelagssakkunniga…. det är bara några axplock. Bakom alla dessa utredningar döljer sig nödvändigheter att stötta upp en institution, familjen, som inte längre kan hålla sig uppe av egen kraft.
Men trots alla försök att underlätta familjebildningen går det snett ibland i de enskilda familjerna. Den stora krisen bubblar upp i små »privata» kriser. Följaktligen institutionaliseras under senkapitalismen också stödet åt de familjer som håller på att bryta samman.
»Vad som utvecklas för att möta den störda familjens behov är en hel ny industri – en flod av böcker om äktenskapsproblem, kvällskurser om hur man blir en god make, hustru eller förälder, expertrådgivning som kan vara gratis eller kosta mer än 40 dollar i timmen» (35).
Detta är i USA. Men också i Sverige har en allt större här av familjerådgivare och likställda krävts för att skynda till den allt mer störda familjens hjälp. Tanken på familjerådgivning aktualiserades för första gången på allvar i en av de tidigaste familjeutredningarna, 1941 års befolkningsutredning (36). Den dök sedan med jämna mellanrum upp i nya utredningar, och 1955 tillsattes en särskild utredning för att behandla frågan om familjerådgivning.
Bakgrunden, inriktningen och avsikterna med familjerådgivningen var klar från början:
»När man nu i början av 50-talet började motivera inrättandet av familjerådgivning användes familjens förändrade situation som motiv, skilsmässostatistiken, alkoholmissbruk, barn som kom i kläm och aborter. Detta bildade den bakgrund av icke önskvärda sociala förhållanden som man ville förändra till det bättre. Att stärka familjen, samhällets hörnsten, var en av de åtgärder som man började satsa på» (37).
Vad är innebörden av allt detta? Vad betyder bosättningslånen, barnbidragen, familjeundervisningen och familjerådgivningen?
Det innebär att det för första gången är lönearbetarnas familj som institutionaliseras. För första gången är det lönearbetarfamiljen som förhärligas i ideologin, kodifieras i lagstiftningen, skyddas av staten. Som Alva Myrdal skriver är hela den familjepolitiska offensiven ett försök att »madrassera hela den samhälleliga överbyggnaden i familjens intresse» -och inte vilken familj som helst, utan just den familj som inte kan hålla sig uppe utan stöd och som tidigare lämnats att klara sig själv: De egendomslösas familj, lönearbetarfamiljen
Det är utifrån denna institutionalisering av lönearbetarfamiljen som familjeinstitutionens våldsamma expansion under perioden 1930-60 kan förstås.
FAMILJEPOLITIK I ANDRA LÄNDER
Var detta en specifikt svensk utveckling? Åtminstone den kris som tvingade fram de familjepolitiska åtgärderna borde inte vara det, eftersom arbetarklassen under 1900-talet utgjort en växande del av befolkningen i alla industrialiserade länder, och eftersom de problem för deras familjebildning som beskrivits borde gälla i alla länder.
Visserligen har utvecklingen i de olika länderna sina särdrag. De egendomslösas familj kan knappast utvecklas på samma sätt i England, där inhägnadssystemet redan på 1500-talet började skapa ett stort egendomslöst landsbygdsproletariat och där den tidiga industrialiseringen gjorde att alla de mest brutala formerna av barn- och kvinnoarbete kom att tas i bruk, och i ett land som Sverige där landsbygdens avfolkning ägt rum under de sista hundra åren och där kapitalismen genomfördes i en relativt avancerad form under loppet av några decennier… Nya familjeformer kommer att kombineras med gamla på olika sätt, gamla ideologier kommer att brytas mot nya former och vice versa.
Men detta hindrar inte att vissa generella tendenser bör kunna abstraheras fram.
Såg vi då någon familjekris i andra europeiska länder under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet? De relevanta siffrorna på äktenskapsfrekvenser, andel gifta i befolkningen etc tycks vara ganska svårtillgängliga. Några antydningar får räcka:
Evelyne Sullerot har i »Histoire et sociologie du travail feminin» skildrat hur mängder av kvinnor drogs in i industrin kring mitten av 1800-talet.
»Dessa kvinnor är inte enbart flickor som arbetar innan de uppnått giftasvuxen ålder. Många av dem är vuxna. I England visade en folkräkning 1851 att två miljoner kvinnor tvingades försörja sig själva … därför att de var ogifta» (38).
I Frankrike, England, Belgien, Tyskland arbetade 100 000-tals ogifta vuxna kvinnor i textilfabrikerna (39).
Mycket talar alltså för att en stor del av arbetarklassen i de västeuropeiska länderna levde ogift under denna tid. Mycket talar också för att förhållandena förändrades efter 1900-talets första decennier.
I Frankrike t ex ökade andelen gifta i den kvinnliga befolkningen med 17 procent från 1954 till 1962 (40).
Något som också talar för att allt större delar av befolkningen lever i äktenskap, är det faktum att en stegrad förvärvsintensitet bland kvinnor under 50- och 60-talen sammanfaller med en stegrad förvärvsintensitet bland gifta kvinnor i alla länder utom Norge och Holland (41).
Vi kan alltså ana oss till en »familjekris» lik den i Sverige i övriga europeiska länder. När det gäller de åtgärder som sattes in för att motverka krisen behöver vi inte nöja oss med att ana. Här är uppgifterna klara och entydiga.
Vid början av 30-talet hade det i ytterst få länder genomförts familjesociala åtgärder av någon betydelse. Vid mitten av 50-talet hade ett system av familjepolitiska åtgärder liknande dem som genomfördes i Sverige införts i de flesta västeuropeiska länder, och även i många andra länder (42).
Barnbidrag, skattelättnader för familjer i allmänhet och barnfamiljer i synnerhet, obligatorisk sjukförsäkring med viss familjepolitisk inriktning kombinerad med direkta åtgärder vid ett barns födelse – vid mitten av 50-talet hade detta genomförts i alla västeuropeiska länder med enstaka undantag.
Direkta ekonomiska bidrag i samband med giftermål lämnades 1955 i nio länder. Bosättningslån förekom i sju länder. I några av dessa länder gjordes avskrivningar på skulden efter hand som barn föddes.
Fria skolmåltider förekom »i ett stort antal länder».
Hyresrabatter för barnfamiljer förekom i bl a Belgien, Danmark, Frankrike, Norge, Storbritannien och Sverige. Åtskilliga andra åtgärder på bostadsområdet förekom också i flera länder. Bland dem kan nämnas bidrag och lån till egnahemsbygge, bostadsförbättringsbidrag, bidrag till flyttningskostnader, reducerad bostadsskatt, förmånsrätt till bostad.
Några uppgifter om vilka ideologiska åtgärder som samtidigt kan ha genomförts för att stärka och stödja familjen har vi inte. Men uppgifterna om de familjesociala åtgärder som ungefär samtidigt genomfördes i så många andra länder är tillräckligt entydiga för att till låta en slutsats:
Försöken att institutionalisera de egendomslösa, arbetarklassens och mellanskiktens, familjeförhållanden, är en generell tendens i åtminstone de västeuropeiska kapitalistiska länderna från och med 30-talet.
Det bör också noteras att dessa reformer oftast verkligen initierades uppifrån; att de alltså inte i första hand vunnits av arbetarklassen genom kamp. Familjepolitiska åtgärder genomfördes av mycket olika regeringar och i mycket skiftande situationer. Detta gjorde att den ideologiska ramen kring familjepolitiken kom att variera mellan olika länder. I Frankrike t ex fick barnbidragen ganska markerat karaktären av avelspremier. I Sverige blev den ideologiska ramen annorlunda. Där framställdes familjepolitiken, liksom hela krispolitiken, som ett steg mot ett socialistiskt samhälle snarare än som ett sätt att rädda kapitalismen.
FAMILJEN SOM STATENS BARN
För att förstå vad familjen har för funktioner i och för det kapitalistiska samhället måste vi se hur denna familj ser ut, se på den moderna lönearbetarfamiljens särdrag.
Först en kommentar till begreppet »lönearbetarfamilj». Det klumpar samman familjebildningen i den egentliga arbetarklassen och i diverse mellanskikt. Det är också motiverat att göra så, eftersom lönearbetet vare sig det är produktivt eller inte, och icke-ägande av produktionsmedel ger vissa väsentliga utgångspunkter för familjebildningen: Familjen bygger inte på en »naturlig», produktiv arbetsgemenskap. Den skall inte förvalta och föra vidare egendom i form av kapital, jord etc. Den är inte ekonomiskt fördelaktig utan kommer att bestå av »försörjare» och »försörjda», kommer att bli en ekonomisk börda för den i familjen som har arbete. Den är kort sagt familjen som inte har nämn grund i den samhällelig produktionen.
Ett tecken på det berättigade i att använda begreppet »lönearbetarfamilj» finner vi i tabell 2, där arbetarklassens och mellanskiktens familjebildning 1920 båda ser ut att vara lika ofullständiga och lika exklusivt kärnfamiljära, samtidigt som båda dessa grupper starkt skiljer sig från den borgerliga/småborgerliga gruppen.
Givetvis måste en mer konkret analys ta hänsyn till hur skilda lönearbetargruppers varierande bakgrund, politiska och organisatoriska traditioner, klassbakgrund, relation till bourgeoisin etc påverkar familjen. Här blir distinktionen mellan arbetarklass och mellanskikt relevant, liksom skillnaden i levnadsförhållanden mellan olika grupper av lönearbetare.
Den nya familjen, lönearbetarfamiljen, är statens barn. Visserligen har staten också tidigare uppträtt som Familjens beskyddare, men för den moderna lönearbetarfamiljen får beskyddet en ny karaktär. Eftersom lönearbetarfamiljen saknar naturlig grund i den samhälleliga produktionen är det staten som mer eller mindre skapar denna familj genom att skapa förutsättningar för att den skall uppstå.
Detta innebär att familjens förhållande till staten drastiskt förändras. Från att ha varit en relativt oberoende institution som vid sidan av staten fyllde andra uppgifter än den, blir den en institution som är beroende av staten. Staten avlastar familjen en del av dess funktioner, och försöker samtidigt upprätthålla familjen som ! samhällelig institution genom en rad åtgärder: bidragsformer, skattelagstiftning som premierar familjebildning och hemmafruar, bostadsbyggande, ideologisk förberedelse av den uppväxande generationen och ideologiskt/ : moraliskt stöd i akuta krissituationer.
MOTSÄTTNINGAR l STÖDET
Statens stöd till familjen rymmer emellertid motsättningar.
Det gäller framför allt de åtgärder som stödjer familjen genom att avlasta den uppgifter, genom att skapa allmänna sociala inrättningar som skolmåltider, skolhälsovård, förskolor. De hjälper familjen. Samtidigt underminerar de den genom att beröva den en del av dess praktiska funktioner.
Vi kan klarare se det om vi jämför dessa åtgärder med en annan typ av sociala åtgärder: Statens ökande omhändertagande av ansvaret för gamla och sjuka. Dessa uppgifter vilade tidigare på familjen/släkten. Lönearbetarfamiljen klarar av flera skäl inte av att försörja de åldrade och lyfta. Men också från kapitalets synpunkt är det önskvärt och nödvändigt att flergenerationsfamiljen, den större släktskapsgruppen, upplöses.
När staten övertar sjuk- och åldringsvården är det därför en entydig åtgärd. Flergenerationsfamiljen försvinner, visst inte enbart på grund av dessa socialpolitiska åtgärder, utan framför allt till följd av den strukturella utvecklingen. Men statens ingripande underlättar och stödjer denna utveckling.
Men även på den mindre familjen måste det på längre sikt få en upplösande effekt att staten övertar en del av familjens reproduktiva funktioner i förhållande till barnen. Att det i början får effekten av ett stöd till familjen beror dels på att dessa åtgärder kombineras med en veritabel kampanj för familjen, dels på det ofullgångna i åtgärderna.
Det är nämligen bara till en mycket liten del som själva reproduktionen församhälleligas; mycket mer är det fråga om att församhälleliga kostnaderna för reproduktionen. Med staten som mellanhand överförs pengar från de lönearbetare som inte reproducerar sig till dem som gör det. Det blir den kollektiva lönesumman som får täcka den kollektiva reproduktionen, medan familjen s a s behålls som verkställande agent för reproduktionen.
1953/54 låg de totala samhälleliga utgifterna för olika typer av bidrag till familjerna (barnbidrag, bostadsbidrag, moderskapspenning m m) på ungefär 640 milj kronor. Samtidigt kostade den »församhälleligade reproduktionen» ca 163 milj kr (46).
Så länge utgiftsposterna förhåller sig på det viset till varandra blir familjen trots allt långt ifrån överflödig. Det är när posterna börjar närma sig varandra som motsättningarna i statens stöd till familjen blir uppenbara. Vi skall längre fram granska hur dessa kostnader utvecklats under senare år.
KÄRNFAMILJEN
Hur ser den då ut, den nya lönearbetarfamilj som växer fram?
Först och främst är den en kärnfamilj, en tvågenerationsfamilj. Man, hustru och barn.
Det gamla bondesamhället var statiskt. Generation efter generation brukade samma jord, levde och dog i samma by. Av den egendomslösa arbetskraften krävdes stabilitet i första hand. Tjänstehjonsstadgarna band drängen och pigan till husbondens gård. Flytta kunde man bara göra vissa bestämda dagar på året (47).
Det nya samhället däremot, det kapitalistiska industrisamhället, är rörligt och föränderligt. Kapitalet kräver en »arbetskraft som också är flyttbar och lättrörlig. Och den enda familjeform som någorlunda uppfyller kraven på flyttbarhet och lättrörlighet är den minimala familjeenheten, kärnfamiljen.
Upplösningen av flergenerationsfamiljen sker »spontant». De unga flyttar in till städerna, de gamla blir kvar. Avstånden växer, kontakten och de ekonomiska banden minskar. Och staten understödjer och påskyndar denna process genom att församhälleliga omvårdnaden av de gamla och sjuka.
Under 40- och 50-talet kodifieras kärnfamiljen som dominerande familjeform i lagstiftning och praxis. I 1949 års föräldrabalk, liksom i den då gällande fattigvårdslagen, stadgas försörjningsplikt från föräldrar gentemot barn, i fattigvårdslagen också från man gentemot hustru. Denna försörjningsplikt är ovillkorlig (48).
I båda dessa lagar finns också en viss försörjningsplikt från vuxna barn gentemot gamla eller sjuka föräldrar. Denna försörjningsplikt är begränsad, men förenas ändå med en viss återkravsrätt: De medel som sociala myndigheter betalat ut till gamla människor kan krävas tillbaka från deras vuxna barn (49).
Vid mitten av 50-talet tillämpas inte längre denna återkravsrätt i praktiken. I socialvårdslagen som gäller från 1957 har dessa bestämmelser helt slopats. »Indirekt kan detta sägas innebära att samhället övertagit ansvaret för försörjningen av vuxna personer som på grund av sjukdom eller ålderdom inte kan försörja sig själva», konstaterar 1954 års familjeutredning (50).
Det kan vara på sin plats att påpeka att kärnfamiljen i en viss mening alltid har varit de egendomslösas familjeform. man finner den sålunda i samhällen som inte grundas på privat ägande av produktionsmedel, t ex hos jagar- och samlarfolk (51). Man finner den också hos de obesuttna i de samhällen som för övrigt grundas på privat ägande, i bondesamhället t ex (52), men där för den en osäker tillvaro i samhällets marginal och är inte alls den dominerande och institutionaliserade familjeformen (53).
HEMARBETET MINSKAR
Den nya lönearbetarfamiljen är från början en familj med hemmafru. Mannen är ute och förvärvsarbetar, hustrun är hemma och sköter hushållet. Mannen är försörjare, kvinnan försörjd. Vi har redan visat på de låga siffrorna för gifta kvinnors förvärvsarbete under den aktuella perioden: nio procent 1930 och ännu 1945 bara elva procent.
För befolkningskommissionen och dess närmaste efterföljare är det tydligen självklart att den gifta kvinnans plats är i hemmet. Det är på denna grund den stolta institutionen reses. Inte för att det på något vis skulle vara uteslutet att gifta kvinnor förvärvsarbetar – bara hemsysslorna ger dem tid.
Betecknande för den allmänna inställningen är synen på deltidsarbete. De tidiga familjepolitiska utredningarna rekommenderade deltidsarbete för gifta kvinnor -som 1954 års familjeutredning skriver, för att »för de gifta kvinnorna uppmjuka arbetslivets villkor så att de kan få möjlighet att i form av deltidsarbete hålla kvar yrkesarbetet och därmed få bättre tid för hemuppgifterna» (54).
För familjeutredarna själva var kanske detta ett uttryck för deras positiva inställning till gifta kvinnors förvärvsarbete. Vad som står mer klart i dag är att denna välvilja något hämmas av att den tysta förutsättningen hela tiden är att kvinnan framför allt skall sköta hem och barn.
Den familjeform som lönearbetarfamiljen framförallt lånar formen av är den småborgerliga. I den familjen arbetar både man och hustru med sina händer, och sysslorna fördelas mellan könen på ett sätt som förvisso påminner om arbetsdelningen mellan hemmafru och utearbetande försörjare. Men skenet bedrar: Familjen är en annan, samhället är ett annat, arbetsdelningens samhälleliga betydelse har blivit en annan. I den småborgerliga familjen upprätthålls fortfarande enheten mellan produktion och reproduktion, och arbetsdelningen mellan könen har i mycket karaktären av en praktisk fördelning av likvärdiga sysslor. Men i och med kapitalismens genombrott skiljs produktion och reproduktion från varandra. Det innebär att hemarbetet hamnar utanför den samhälleliga produktionen.
Hemarbetet minskar också i volym genom att produkter som ursprungligen framställdes i hemmet dras in i den industriella produktionen och bjuds ut som varor på marknaden och finner avsättning, liksom genom att den orationellt organiserade hemarbetsprocessen mekaniseras genom ett utbud av hushållsmaskiner.
Dessutom blir hemarbetet mindre krävande i och med att allt fler får vattenledning och centralvärme.
Hemarbetets betydelse minskar alltså, även om inte utvecklingen därvidlag är kontinuerlig, jämn och likformig. Med det försvinner de sista resterna av familjens produktiva funktioner.
Och detta är oundvikligt. Fastän kapitalismen har skilt reproduktionen från produktionen, så finns det ingen kinesisk mur mellan hemproduktion/reproduktion och kapitalistisk/industriell produktion vad gäller det som framställs. Det finns inte i sig något speciellt »reproduktivt» i framställningen av en limpa eller en barnklänning, och förvisso finns det inget skäl till att kapitalet skulle göra halt vid hemmets dörr och avstå från att lägga under sig en så väsentlig del av vad som produceras i samhället som det som till sist hamnar i magen eller på kroppen.
Men om det skall kunna göras profit på detta, vilket är förutsättningen för att kapital skall satsas inom konsumtionsvarubranschen, måste det finnas en marknad, och för att det skall finnas en marknad måste det arbete som representeras av konsumtionsvarorna upphöra att utföras i hemmet.
Detta innebär dock inte att hemarbetet helt kommer att elimineras, åtminstone inte att något sådant entydigt skulle ligga i kapitalets intresse. Den strukturella tendensen är att hemarbetet elimineras alltmer, men det har fortfarande en konjunkturen funktion.
Ty hemarbetet skapar inget värde (55). Arbetskraftens värde, lönen, det värde som arbetaren skapar under den nödvändiga arbetsdagen, är vad som behövs för att ge arbetaren tillgång till de produkter av det samhälleliga arbete som antagit varuform. Men precis i den utsträckning som arbetaren har tillgång till hemarbete, produktion för eget bruk, behöver han inte köpa sig tillgång till arbetets produkter, och precis i den utsträckningen behöver han alltså inte lönen.
Det innebär att hemarbetet och hemmafruinstitutionen ger en viss elasticitet åt den nödvändiga arbetsdagen. När reallönerna pressas ned så åker bakbordet och symaskinen fram. Genom att öka sin insats kan den hemarbetande göra konsekvenserna av en lönenedpressning mindre kännbara, och detta ligger även i kapitalets intresse.
EN SKULDMEDVETEN KONSUMENT
Hemmafruinstitutionen fyller ytterligare en ekonomisk funktion för kapitalet – för att öka konsumtionen. Denna konsumtionsfunktion brukar ofta framhållas som en av familjens viktigaste: Tänk så många fler kapitalvaror som kan säljas när varje familj har sin egen tvättmaskin och TV i stället för att fler delar på dem. Men här borde en invändning resa sig: Tänk så många tvättmaskiner som skulle kunna säljas då om det inte fanns några familjer utan varje individ såg på TV och tvättade för sig själv!
Nu visar erfarenheten att ensamstående människor oftare lämnar bort tvätten och går ut och äter…. Familjen är nödvändig för att skapa den varma privatsfär som gör att man vistas och konsumerar i hemmet i stället för tillsammans med andra. Och hemmafruns situation underblåser familjekonsumtionen:
Ställd utanför produktionen, utanför varumarknaden, utanför arbetsmarknaden, saknar hemmafrun varje möjliga het att få ett objektivt mätt på värdet av sitt arbete. Hon hänvisas till de tecken på uppskattning som man och barn ger – eller inte ger. Hon kan ständigt fråga sig: Har jag gjort nog? Har jag arbetat tillräckligt? Sköter jag mina uppgifter som de bör skötas?
Detta desto mer som en skugga ständigt ligger över den hemarbetande kvinnan: Skuggan av den familj lönearbetarfamiljen lånat sin form av. Skuggan av den småborgerliga familjens produktiva och oumbärliga hustru, skuggan av kvinnan som väver och byker och samlar i lador och visthusbodar. Det är den skuggan som för en del år sedan gjorde att ett kakmix där endast vatten skulle tillsättas inte sålde särkilt bra… och att samma produkt sålde bättre när fabrikanten tog bort äggen ur mixen, så att kvinnan fick stå och vispa i två riktiga ägg och känna att hon verkligen gjorde något.
Omöjligheten att få ett mått på värdet av det arbetet man utför och skuggan av den gamla husmodersrollen skapar skuldkänslor hos de hemarbetande kvinnorna. Betty Friedan har visat hur oerhört medvetet amerikanska affärsmän har utnyttjat dessa skuldkänslor för att få hemmafruar att konsumera ännu mer. Hon citerar flera marknadsundersökare som studerat möjligheten att saluföra olika hushållsprodukter till hemmafruarna (56).
En marknadsundersökare som fått i uppdrag att saluföra produkten X-mix undervisar t ex sin uppdragsgivare om hur man kan utnyttja hemmafruarnas skuldkänslor:
»Det skulle vara möjligt att i reklamen påstå att man inte anstränger sig att glädja sin familj om man inte drar nytta av alla tolv sätten att använda X-mix. En omdirigering av skuldkänslor skulle sålunda kunna uppnås. I stället för att känna sig skyldig för att hon använder X-mix, skulle kvinnan kunna fås att känna sig skyldig om hon inte drar nytta av denna möjlighet att ge sin familj tolv olika, delikata desserter» (57).
En funktion hos familjen och hemmafruinstitutionen vars betydelse överdrivits betydligt är dess funktion som upplagringsplats för arbetskraftsreserv, »kvinnan som jojo på arbetsmarknaden». Faktum är att de gifta kvinnorna inte alls valsat ut och in på arbetsmarknaden de sista decennierna. Deras förvärvsfrekvens har i stället ökat kontinuerligt och ökat enormt: Från elva procent 1945 till 16 procent 1950 till – 57 procent 1971 (58)!
Visserligen sjönk andelen kvinnor inom industrin efter 1960 (59). Visserligen är det sant att de branscher som drabbats hårt av företagsnedläggningar under 60-talet oftast varit de typiska kvinnobranscherna, och att de 10-15 procent som inte kunnat få nya arbeten efter företagsnedläggningarna förutom de äldre och de dåligt utbildade varit kvinnorna (60). Visserligen är det troligt att dessa utslagna kvinnors arbetslöshet oftast dolts i hemmet, medan männen smusslats undan i arbetsmarknadsstyrelsens omskolningscentra. Men detta är strukturella förändringar på arbetsmarknaden, och de gifta kvinnornas förvärvsarbete har i allmänhet varit mycket lite konjunkturbundet.
Hemarbetets betydelse minskar, resterna av familjens produktiva funktioner försvinner mer och mer, och familjens funktioner förskjuts alltmer till samhällets överbyggnad.
FAMILJENS BARNCENTRERING
Men en praktisk funktion har familjen kvar: Barnomsorgen. Att varda och fostra barnen är i stort sett vad som återstår av familjens ursprungliga ekonomiska funktioner. Därmed blir barnomsorgen i en viss mening familjens materiella grundvaL För den småborgerliga familjen är produktionen den väsentligaste uppgiften, familjens mål, medan barnen snarast möjligt placerades in på sin plats i produktionsstrukturen. Lönearbetarfamiljens uppgift däremot är reproduktionen – produktionen av arbetskraft. Och en mycket viktig del av detta är produktionen av en ny generation arbetskraft. Så kan man säga att barnen från att ha varit ett medel att uppfylla familjens samhälleliga uppgift blir familjens mål.
Detta innebär först och främst att barnomsorgen rent praktiskt kommer att ägnas mer tid. Enligt »Hemarbete och servicekontakter» (SOU 1965:5) tar barnen i tätorter längre tid än i glesbygd, men hushållsarbetet kortare. Detta uttrycker en tendens, eftersom stadshushållen är mer konsekventa uttryck för den »nya» familjen, medan glesbygdshushållen har fler drag av den gamla småborgerliga bondefamiljen.
Men framför allt avspeglas denna förskjutning av familjens uppgifter inom ideologin. Under senkapitalismen förhärligas kvinnans och familjens barnavårdande uppgifter på ett sätt som saknar motstycke i tidigare epoker.
I »Kvinnors liv och arbete» utrycker Edmund Dahlström denna förändring ganska precist:
»Jämsides med den höjda hygieniska och materiella standarden har det skapats ett mer ’barnorienterat’ mönster för vård och uppfostran av barnen. Denna uppfostringsideologiska förskjutning går bl a ut på att framför allt de små barnen skall ges ett större mått av kärlek, omsorg och tillsyn. Barnpsykologer och läkare har under det senaste årtiondet (dvs under 50-talet) påpekat vikten av att föräldrarna och då främst modem ägnar mycket tid åt barnet.»
Och denna »uppfostringsideologiska förskjutning», denna »barnorientering» har verkligen slagit igenom i hela samhället. Inte minst de hemarbetande kvinnorna tar den till sig i en våldsam idealisering av modersrollen. Begripligt nog – för dem blir denna idealisering en livlina när skuldkänslorna hotar att dränka dem.
Här är några röster från kvinnor som ganska nyligen börjat arbeta heltid inom industrin (citaten kommer från Rita Liljeströms Kristianstads-undersökning):
»Barnen är en del av en. De är samhörighet. Man lever mycket för barnen. Familjen är naturligtvis det viktigaste.»
»Jag tror att det bara är föräldrarna som kan ge barnen kärlek.»
»Föräldrar är absolut det viktigaste ett barn har. Andra vuxna är inte så viktiga, särskilt när de båda arbetar. Då måste föräldrarna offra all sin lediga tid på att vara med barnen» (61).
Och männen instämmer:
»Jag tycker att det var riktigt att hon var hemma hos barnen när de var små. Det var tryggare för dem. De kunde gå till mamma och få tröst när de behövde det.»
För de kvinnor som börjat arbeta förvandlas givetvis modersrollens livlina till en snara som dras åt i nya skuldkänslor:
»Jag har tänkt mycket på varför min dotter vägrade att gå till skolan och därför klandrar jag mig själv för att jag började arbeta när hon var liten.»
»Jag har haft dåligt samvete för barnens skull ibland när jag gått på en kurs. En man behöver aldrig ha det.»
Barnen blir centrum i familjen också därför att de får ersätta den gemensamma aktivitet som inte längre finns naturligt given i familjen Ramen blir – ofta – dan enda »gemensamma aktiviteten» i familjen. Därför kommer också många skilsmässor just när barnen vuxit upp:
»… när barnen har flyttat hemifrån upptäcker paret att de inte längre har så mycket gemensamt. Barnen har länge varit både det lim som hållit dem samman och den buffert de använt för att undvika varandra.»(62)
BARNCENTRERINGENS BAKSIDOR
Obestridligen har barncentreringen vissa positiva följder. Den ger vissa förutsättningar för att mer hänsyn skall tas till barnen, att relationerna mellan föräldrar och barn blir mindre av öppet auktoritära maktrelationer, att öppen brutalitet mot barn inte längre är allmänt accepterad. Grova fall av barnmisshandel skapar numera svarta tidningsrubriker, även om barnomsorgen fortfarande så pass mycket är familjens privatsak att sådan misshandel kan försiggå ganska länge utan att någon vågar ingripa.
Men barncentreringen har baksidor också. Den skapar emotionella beroendeförhållanden, särskilt mellan mödrar och barn, som kan vara mycket svåra att ta sig ur. Dessa beroendeförhållanden kan till viss del ersätta den gamla föräldraauktoriteten. Och vad innebär det för ett barn att vara »det lim som håller föräldrarna samman och den buffert de använder för att undvika varandra»? Det måste vara en tung börda att vara den som hela familjens existens vilar på. Några knäcks under den och drabbas av psykiska sjukdomssymtom (63).
Idealiseringen av föräldrarollen legitimerar barnens brist på kontakter med andra vuxna. Inga andra vuxna betyder något för barnen, och barnen betyder inget för andra vuxna (64). Följden blir att barnens hela tidiga socialisering skall ske i den isolerade familjeenheten. Men vilka möjligheter har denna familj att konkret förmedla konkreta erfarenheter av vuxenlivet till barnet? Mycket små: Barn kan inte längre som i den småborgerliga familjen följa föräldrarnas arbete, lära sig det och föra det vidare. Det enda familjen kan förmedla i dag är en beredskap för det okända – och en beredskap att underkasta sig (65).
Det är inte heller bara i förhållande till barnen som familjens uppgift som källa till kärlek, ömhet och emotionalitet betonas. Även mannen/lönearbetaren skall söka den harmoni, den känslomässiga och personliga tillfredsställelsen som dagligen förmenas honom i arbetet, i familjens sköte.
Under senkapitalismen blir just denna funktion en av familjens viktigaste, för att inte säga den allra viktigaste: Den emotionella funktionen att ge värme och gemenskap. Och inte bara det – hemmet och familjen blir också det ställe där man kan koppla av eller ägna sig åt sådant som man är road av.
FAMILJEN SOM LIVSINNEHÅLL
Detta innebär att familjen får bli antitesen till det kapitalistiska samhälle som omger den. Där samhället utanför alltmer bara kan erbjuda opersonliga, ytliga och endimensionella relationer mellan människor, skall familjen präglas av personliga, varma, djupa och helhetliga relationer. Där arbetet blir en påtvingad plåga som man vill undfly, blir familjen det man drömmer om, den omgivning där man kan vara sig själv och göra det man vill.
Rita Liljeströms Kristianstadsundersökning konstaterar:
»För många av männen är hemmet det ställe där de kan släppa av på de krav som ställs på dem. De kan ge fria tyglar åt sina kreativa talanger: Bygga hus, reparera bilar, arbeta i trädgården. De söker utlopp för spänningarna från den tunga arbetsveckan genom sport och utomhussysselsättningar. Att ha hustrun hemma ger dem en känsla av trygghet. Där har de en orörd reserv som inte har organiserats i en tidtabell och utsatts för tryck.» (64)
Familjen har blivit kompensatorisk. Den, och ingen annan, skall kompensera för all utarmning och all nöd i det samhälle som omger den. Samtidigt blir familjen ett livsinnehåll för familjemedlemmarna.
Att familjen får denna funktion för arbetarklassens män visar på en förändring av mannens plats i lönearbetarfamiljen. Denna förändring växer i själva verket fram samtidigt som den institutionaliserade lönearbetarfamiljen.
Vi kan belysa förändringen i tre bilder, som bygger på Willmotts & Youngs skildring av Bethnal Green, en arbetarstadsdel i London:
Under seklets första decennier, in på 30-talet, har männen i arbetarklassen inte mer med familjen att göra än de är tvungna. Så säger alla tidiga undersökningar. Familjen och barnen är hustruns sak. Mannen föredrar männens gemenskap, arbetskamraternas och grannarnas, på puben (eller i Sverige på ölkafét). Han är brutal mot hustru och barn ibland, engagerar sig definitivt inte i familjen. »Han var ingen familjefar, han var gift ungkarl», så sammanfattar en svensk kvinna i 50-årsåldern bilden av sin egen far (65). Och den tycks vara representativ.
Det är knappast svårt att förstå varför arbetarklassens män höll sig borta från hemmet, höll sig borta från trångboddhet, barnskrik och en utsläpad hustrus tjat om pengar.
Men vid mitten av 50-talet, när Willmott och Young gör sin undersökning i Bethnal Green anas ett nytt familjemönster. Fastän hustrun fortfarande oftast inte vet exakt hur mycket mannen tjänar, så börjar äktenskapen bli mer av kompanjonskap, förhållanden mellan jämställda som betyder något för varandra. Mannen hjälper till med hushållsarbetet – ibland.
Barnen spelar en allt större roll – »It’s all for the kiddies». Blir det en över av söndagens fläskkotletter är det barnet som får den – 20 år tidigare skulle det ha varit mannen. Visserligen ägas barnen fortfarande, men inte så mycket. Föräldrarna engagerar sig mer i barnen, drömmer och planerar för deras framtid.
Det är hela den komplexa process som leder till lönearbetarfamilj ens institutionalisering som skapar detta nya familjemönster. Men familjen har ännu inte blivit en isolerad enhet. Bethnal Green är en gammal och traditionsrik arbetarstadsdel, och 1956 finns ännu de gamla banden kvar: Männens gemenskap med arbetskamrater, släktingar och grannar, som ofta är samma personer. Kvinnogemenskapen i de trånga och nedslitna bostadskvarteren. Den självklara solidariteten i nödsituationer. Tryggheten att leva och arbeta i ett område där man växt upp och där alla känner alla.
FAMILJEORIENTERINGEN BEFÄSTS
Detta innebär att omvandlingen till familjeorientering inte slagit igenom fullständigt i Bethnal Green 1956. För om det ena ledet i familjeorienteringens uppkomst är att den lilla familjeenheten får större dragningskraft för männen, så är det andra ledet en upplösning av alla andra band som kompletterar eller konkurrerar med kärnfamiljen. Den större släktgruppen, gemenskapen med arbetskamraterna…..
Under den tid då Willmotts och Youngs undersökning görs flyttar flera av familjerna i Bethnal Green ut till en nybyggd Londonförort med bättre bostadsstandard. Efter flyttningen förändras familjernas kontaktmönster hastigt och drastiskt.
Kontakten med släkten och med andra i Bethnals Green minskar anmärkningsvärt snabbt i och med den fysiska separationen. I Greenleigh, den nybyggda förorten, är alla nyinflyttade. Det fanns inget utvecklat socialt kontaktnät som några få nyinflyttade hade kunnat integreras i. De nya grannarna ser på varandra med misstänksamhet, eller åtminstone med reservation.
Murarna bryts inte ned heller, eftersom området inte erbjuder några naturliga kontaktpunkter. I stället för en liten sjaskig pub på varje gata, som i Bethnal Green, finns en enda stor och skinande ny pub i Greenleighs centrum. Detsamma gäller affärerna. Och Greenleighs män lär inte känna varandra på arbetsplatserna heller, för de arbetar inte i Greenleigh utan på andra ställen i olika delar av London.
För kvinnorna, som skurits av från den större kvinnogemenskapen i Bethnal Green, blir maken, barnen och hemmet bokstavligen allt. Och även för männen blir den lilla familjen allt viktigare, när fritidsgemenskapen med männen i Bethnal Green är borta.
Som en av de män Willmott och Young intervjuade sade apropos grannarna:
»Jag bryr mig inte om dem. Jag är bara intresserad av min egen lilla familj. Min fru och mina två barn – det är dom jag bryr mig om. Mitt liv här nere är mitt hem.»
Eller som Liljeström konstaterar i Kristianstads-undersökningen:
»I åtta fall av elva… är familjemönstret påfallande slutet gentemot omvärlden och präglas av att ’familjen haller ihop och beblandar sig inte med utomstående’. Ofta framhålls denna reservation som ett ideal.»
Familjeorienteringen har triumferat. Inledd av lönearbetarfamiljens institutionalisering fullbordas den av de samhälleliga strukturomvandlingar som upplöser landsbygdssamhällen såväl som gamla traditionsrika arbetarstadsdelar och placerar ut tiotusentals människor i nybyggda bostadsghetton i förorterna. Och den viktigaste följden av sådana folkomflyttningar är just den fragmentering av det sociala nätverket, den uppsplittring mellan arbete och privatliv, mellan olika livsfunktioner, som befäster familjeorienteringen.
Familjeorienteringen och familjeidealiseringen får också en rejäl skjuts av den rådande ideologin.
ATOMISERING
Det behöver bara tilläggas att ju mer utpräglad familjeorienteringen blir och ju mer uppgiften att erbjuda en gemenskap blir familjens exklusiva domän, ju svårare får familjen att klara av dessa uppgifter. För gemenskapen kan inte trollas fram ur tomma intet. För att kunna utvecklas bör den ha en materiell grund i gemensam verksamhet, gemensamma erfarenheter. Inte i någon familj har dessa förutsättningar varit så frånvarande som i den moderna lönearbetarfamiljen. Där finns ingen naturligt given arbetsgemenskap. Man och hustru lever i skilda världar under arbetsdagen. Till sist kan det som vi sett bli så att det enda de har gemensamt är barnen. Kanske sängen också.
Detta är nu ingen hållbar grund för den idealiserade gemenskap familjen väntas ge. Nedtyngd av trycket från ett ouppnåeligt familjeideal, socialt isolerad och därför emotionellt överlastad inåt, kan familjen kollapsa inåt medan det yttre skenet upprätthålls.
I det större sammanhanget bidrar familjeorienteringen till att splittra upp, och atomisera arbetarklassen. Redan den strukturomvandling som befäster familjeorienteringen rycker undan en del av grunden till solidaritet och sammanhållning genom uppsplittringen mellan arbetsplatser och bostadsområden, fragmenteringen av det sociala nätverket i de nya förortsområdena.
Familjeorienteringen som ideologi bidrar ytterligare till att minska möjligheterna till sammanhållning på arbetsplatser och i bostadsområden. För det denna ideologi säger är att man skall undfly alla jävligheter i arbetet, att man skall kompensera sig för dem i familjen. Och den som flyr kämpar inte. För männen blir familjen det som lockar på kvällar och helger – en vida större magnet än fackmöten och politisk aktivitet. För kvinnorna, isolerade i sina förortslägenheter, blir det svårt att bryta sig ur isoleringen.
KRIS I LÖNEARBETARFAMILJEN
Perioden från 30-talets mitt är alltså en period av stabilisering av de egendomslösas familjeförhållanden. En period då en här av statliga utredare och andra funktionärer mödosamt strävar efter att foga samman och hålla ihop lönearbetarfamiljen i den form som staten och kapitalet gemensamt givit den. Kanske är det också en period av idyll, av söndagsutflykter och hemmakvällar kring radion.
1960 är det goda verket nästan fullbordat: 73 procent av den vuxna befolkningen lever i äktenskap. Andelen gifta i den vuxna befolkningen har oavbrutet stigit sedan 30-talet, då den var omkring 50 procent. Från och med 1960 upphör emellertid kurvan att stiga. Den börjar tom sloka en aning. 1965 är 71 procent gifta, 1970 67 procent (66).
’Kris i familjeinstitutionen? Det behöver de verkligen inte betyda, dessa små procentförskjutningar. De kan ha andra förklaringar. Men de kan också peka på en tendens. Och de ser ut att göra det om man ser dem tillsammans med en annan kurva som skjuter våldsamt i höjden under samma tid: skilsmässokurvan.
Skilsmässofrekvensen (antalet skilsmässor/100 ingångna äktenskap) steg i Sverige kontinuerligt men inte särskilt dramatiskt fram till 1950. 1921-1930 var den i genomsnitt 2,5 procent; 1941-1950 hade genomsnittet stigit till 10,1 procent. Efter 1950 – då lönearbetarfamiljen som samhällelig institution börjat stabiliseras – stabiliserar sig Skilsmässofrekvensen kring 15 procent, för att så kring 1965 stiga våldsamt (67). 1975 närmar den sig 30 procent (68)!
Samtidigt har familjerådgivningsbyråerna fått allt mer att göra. »…väntetiden vid rådgivningsbyråerna är uppåt två månader. Köerna bara växer… Trycket på familjerådgivningen har de senaste åren stadigt ökat», konstaterar ett DN-reportage om Stockholmsregionens rådgivningsbyråer i oktober 1974 (69).
Krissymtomen finns där.
Och naturligtvis kan de relateras till samhällets utveckling i övrigt.
60-TALET – EN PERIOD AV SAMHÄLLSOMVANDLING
1960-talet är en period av intensiv omvandling av den svenska kapitalismen. Det är en period av kapitalkoncentration och centralisering: Från 1963 och framåt var företagssammanslagningarna fler än under hela den föregående 20-årsperioden (70). Det är samtidigt en period av produktivitetsökning – sedan 50-talet har den svenska industrins produktivitet tredubblats, och större delen av denna utveckling ligger under 60-talet (71). En stor del av denna produktivitetsökning har åstadkommits genom en våldsamt ökad arbetshets. Följden har blivit en exempellös utslagning på arbetsmarknaden. Sysselsättningen minskar i stora befolkningsgrupper. Från 1962 till 1971 växte antalet män i åldern 35-64 år som stod utanför produktionen från 72 000 till 122 000 (72). I gengäld växer antalet personer i skyddat arbete, i beredskapsarbete. arbetsmarknadsarbete och förtidspensionering explosionsartat. T ex mer än tredubblades antalet arbetsvårdssökande från 1960 till 1972 (73).
Med kapitalkoncentrationen och centraliseringen följer folkomflyttningar och befolkningskoncentrationer till storstadsregionerna. Under perioden 1964-1967 flyttade drygt var fjärde yrkesverksam person mellan 25 och 34 år någon gång. Från 1960-65 ökade Stockholm med ca 500 000 invånare, Göteborg med 44 000, Malmö med 35 000. En klarare bild av vad detta inne-
i burit kan vi få i tabellen nedan (74).
Tabell 3: Index över befolkningsförändringen i storstadsområden 1950-1970.
| Region | 1950 | 1960 | 1965 | 1970 |
| Stor-SthIm | 100 | 119 | 129 | 139 |
| Gbg-reg. | 100 | 114 | 124 | 136 |
| Malmö-reg. | 100 | 114 | 126 | 141 |
(Källa: Samhällsförändring och byggmarknad, HSB)
Strömmen av folk till tätorterna medförde en akut bostadsbrist under 60-talets början. Under senare delen av 60-talet byggdes den värsta bristen bort. Det är under dessa år de nya betongförorterna växer upp kring storstäderna: Skärholmen, Tensta, Rinkeby, Botkyrka, Rosengård…. under loppet av några få år pressas tiotusentals människor från alla delar av Sverige och från Finland, Turkiet och Jugoslavien samman på små ytor i områden där det fem år tidigare bara funnits äng och skog. Och hyrorna i dessa nybyggda områden är höga.
Utslagningen av småbourgeoisin, främst den agrara, fortsätter. Under 50-talet lades jordbruk ned med en takt av l 000 enheter/år. Under 60-talet ökar takten till l0 000 enheter/år (75).
Till detta kommer en enorm ansvällning av statsapparaten. 1950 utgjorde statsapparatens utgifter 29 procent av bruttonationalprodukten. 1974 hade de nått upp till 50,5 procent, den snabbaste utvecklingen skedde under perioden 1965-1974. Mellan 1960 och 1970 ökade antalet anställda i statens tjänst med 74 procent eller från 424 000 till 736 000 personer (76).
Många siffror. Men de har allesammans betydelse för utvecklingen inom och för lönearbetarfamiljen.
GIFTA KVINNORS FÖRVÄRVSARBETE
Som alla andra företeelser bär lönearbetarfamiljen som institution inom sig fröet till sin egen undergång.
Som det här med kvinnornas förvärvsarbete. Som vi sett förutsätts lönearbetarfamiljen från början vara en familj med hemmafru; möjligen kan hustrun skaffa sig något litet förvärvsarbete i den mån barnen och hemsysslorna ger henne tid. Uppenbarligen är det i allmänhet nödvändigt med någon form av arbetsdelning mellan könen för att familjen skall kunna existera som en specifik samhällelig institution (till skillnad från samlevnad mellan en man och en kvinna som en samlevnadsform bland många tänkbara). För lönearbetarfamiljen är den hemarbetande nödvändig för att familjen skall kunna fylla den barnavårdande uppgiften, som är en av dess viktigaste funktioner. För att familjen som privatsfär skall kunna upprätthållas är det också ganska nödvändigt att en person så att säga är ansvarig för det, emotionella hushållet och helst vistas i hemmet. Hemmafrun behövs ock-”så för att familjen skall kunna fylla sina konjunkturella ekonomiska funktioner – brödbak och klädsömnad i kristider. Dessutom är kvinnans ekonomiska beroende av mannen och hennes isolering till hemmet en av de faktorer som bidrar till att hålla ihop äktenskapet, trots uppsplittringstendenser som avsaknaden av arbetsgemenskap och den fysiska separationen under arbetsdagen medför.
Under seklets första decennier var de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens mycket låg. Ännu så sent som 1945 låg den bara på 11 procent. Behovet av kvinnornas arbetskraft – för det fanns ett sådant, kvinnorna utgjorde omkring 30 procent av arbetskraften – kunde i stort sett tillgodoses utan att de gifta kvinnorna behövde tas i anspråk. Således utan att hota familjens stabilitet (77).
Men just familjeinstitutionens stabilisering under 30-40-50-talen gör att behovet av kvinnornas arbetskraft kommer att hota familjens stabilitet. Just det faktum att 70-80 procent av de vuxna kvinnorna lever i äktenskap gör att behovet av kvinnornas arbetskraft bara kan tillgodoses genom att de gifta kvinnorna går ut på arbetsmarknaden (78).
Under 50-talet var arbetslösheten låg. Det rådde arbetskraftsbrist. Kvinnornas förvärvsintensitet, de gifta kvinnornas såväl som den totala, ökade också något under dessa år. Men det är framför allt den offentliga sektorns våldsamma expansion efter 1960 som har fört ut de gifta kvinnorna på arbetsmarknaden:
1950 förvärvsarbetade 16 procent av de gifta kvinnorna, 1960 26 procent, 1965 33 procent och 1971 57 procent (79)!
Säkert är det till mycket stor del denna ökade ekonomiska självständighet hos de gifta kvinnorna som förklarar skilsmässokurvans branta stegring efter 1960. Ett eget arbete gör det möjligt också för kvinnorna att knyta nya kontakter, nya relationer utanför hemmet och äktenskapet. Det ekonomiska oberoendet gör det också lättare att bryta upp från ett äktenskap som gått .snett. Enligt en fransk undersökning var 65 procent av de kvinnor som själva begärde skilsmässa förvärvsarbetande. Av samtliga frånskilda kvinnor yrkesarbetande mer än 50 procent redan innan skilsmässa kommit på tal, mot 34 procent av alla gifta kvinnor.
Men de gifta kvinnornas förvärvsarbete gör mer än drar fram »misslyckandena» i ljuset. Det ifrågasätter hela institutionen, eftersom det undergräver – men inte upphäver – funktionsdelningen mellan könen och privatsfärens existens.
Redan på 30-talet skrev Alva Myrdal att den samtidiga förekomsten av äktenskap med hemmafruar och äktenskap med förvärvsarbetande hustrur innebar en motsättning: Själva existensen av den ena typen av äktenskap ifrågasätter den andras berättigande. Denna motsättning tar sig uttryck på flera nivåer: Från de gifta kvinnornas subjektiva upplevelser – borde jag inte vara hemma hos barnen? eller Borde inte jag också ut och tjäna lite pengar? – till den offentliga familjepolitiken – vilken typ av familj skall vara »den rätta», vilken skall politiken och lagstiftningen anpassas efter? Och den blir självfallet allt mer akut då de båda familjetyperna börjar bli ungefär lika vanliga.
De gifta kvinnornas förvärvsarbete skapar alltså sprickor i väven. Men sprickorna har ännu långt ifrån utplånat mönstret. 1972 hade 56 procent av de förvärvsarbetande gifta kvinnorna deltidsarbete – för att få tid med hem och barn, för att vårda privatsfären som fortfarande ses som deras domän (80).
Och skilsmässorna, som visserligen otvivelaktigt pekar på en kris för familjen, kan också ses som en säkerhetsventil som gör det möjligt att trots allt upprätthålla institutionen…. extremfallet på det är USA, där vart tredje äktenskap slutar i skilsmässa, men där nästan alla gifter om sig och oförtrutet fortsätter att lova evig kärlek och trohet.
DAGHEMSUTBYGGNAD
De gifta kvinnornas förvärvsarbete bidrar också till att tvinga fram den visserligen högst otillräckliga men ändå kraftiga utbyggnaden av daghemsverksamheten under senare delen av 60-talet och böljan av 70-talet. 1960 fanns det 10 270 platser på statsunderstödda daghem. 1965 hade platsantalet ökat, men inte till mer än 11 715 (81). Men 1970 hade antalet växt till 29 347, och 1972 ytterligare till 45 738 (82). Samtidigt ökade antalet platser i familjedaghem, denna säregna – och billiga! – hybrid mellan privat och församhälleligad barntillsyn, från 8 000 till 42 000 under perioden 1965-1970.
Hur begränsad daghemsutbyggnaden än är i förhållande till behovet av daghemsplatser innebär den ytterligare ett slag mot familjeinstitutionen genom att ännu en praktisk funktion börjar lyftas från den. Och den här gången riktas slaget mot institutionens hjärta, eller mot dess grundvalar. För barnavården är inte bara en av familjens funktioner, den är en av de få praktiska funktioner den har kvar och den utan jämförelse viktigaste – vi har tidigare sett hur »barncentreringen» uppkommit och den kärleksfulla moderns betydelse för barnets utveckling börjat betonas mer än någonsin tidigare. Det är därför inget under att få saker kan ge upphov till så hätska debatter som förslaget om allmän förskola eller kraftig daghemsutbyggnad….
I ett tidigare avsnitt skrev vi: »1953/54 låg de totala samhälleliga utgifterna för olika typer av bidrag till familjer på ungefär 640 miljoner kronor. Samtidigt kostade den ’församhälleligade reproduktionen’ ca 163 miljoner kronor. Så länge utgiftsposterna förhåller sig på det viset till varandra blir familjen trots allt långt ifrån överflödig. Det är när posterna börjar närma sig varandra som det blir uppenbart på vilket sätt statens stöd till familjen påminner om repets stöd till den hängde.»
Och nu har vi börjat komma dithän: 1972 kostade bidragen till familjer 3,2 miljarder kr; den »församhälleligade reproduktionen» kostade 2,8 miljarder (83).
SLUTET FÖR FAMILJEPOLITIKEN?
Samtidigt kan man fråga sig om det länge till kommer att finnas utrymme för en speciell ekonomisk familjepolitik. De familjepolitiska utgifterna är en del av de allmänna socialutgifterna, en del som har varit relativt konstant sedan 1957 åtminstone (16-17 procent). Men de sociala utgifterna har ökat enormt. Med penningvärdet hållet konstant har de ungefär femdubblats sedan 1950 och tredubblats sedan 1960 (84). En allt större del av den kollektiva lönesumman bollas runt som inkomstöverföringar mellan olika grupper av lönearbetare och från lönearbetare till blivande lönearbetare och före detta lönearbetare – gamla, sjuka och utslagna, studerande. Olika typer av bidrag blir allt nödvändigare för att hålla nöden från dörren för allt fler. Den speciella familjepolitiken löper risken att upplösas i den allmänna socialpolitiken, speciellt i en situation av stigande priser och sänkta reallöner. Bostadsbidraget t ex. som från början var avsett att hjälpa barnfamiljer till bättre bostäder, börjar bli ett allmänt »botemedel» mot de stigande hyrorna. Man behöver numera varken ha barn eller ens vara gift för att få det.
Också småbourgeoisins fortsatta utslagning måste undergräva lönearbetarfamiljen. Lönearbetarfamiljen har lånat sin form av den småborgerliga; ofta direkt, genom att små egendomsägare förvandlats till lönearbetare, eller genom att deras söner och döttrar blivit det. Genom att småbourgeoisin, och därmed den verkliga småborgerliga familjen, elimineras, blir lönearbetarfamiljen alltmer en form utan innehåll, spöklik och arkaisk: Inte någonstans i samhället finns längre den materiella grunden för denna familjebildning. Spänningen mellan den föråldrade form som lönearbetarfamiljen lånat och dess verkliga innehåll, eller brist på innehåll, måste bli allt mer akut.
FAMILJESPLITTRING?
Något som ibland nämns som en viktig bidragande orsak till upplösningstendenser inom lönearbetarfamiljen är familjesplittring i samband med migration av arbetskraft. Dvs mannen flyttar till Göteborg, medan hustru och barn blir kvar i Sorsele eller Dubrovnik. Vi har haft svårt att få tag i siffror för att belägga eller förkasta denna tes, men tillgängliga data pekar på att det är ett ganska marginellt fenomen.
I en engelsk undersökning av invandrade arbetares levnadsförhållanden i Europa framställs uppsplittringen av den större familj-släkt-gruppen och kärnfamiljens isolering som migrationens viktigaste effekt på familjeförhållandena. Att detta stämmer tyder också svenska siffror på: I Stockholm fanns det i november drygt 28 000 ogifta utländska män och drygt 19 000 gifta. Av de gifta sammanbodde den absoluta majoriteten, ca 16 000, med hustrun. Det är alltså jämförelsevis få familjer som splittrats på detta sätt (85).
Rimligtvis – men siffror har vi inte hittat – måste detta vara ännu mindre vanligt när det gäller svenska familjer. Allra helst som familjens fortsatta sammanhållning i sådana här fall är understödd och institutionaliserad genom flyttningsbidrag etc.
I 60-talets folkomflyttningar kommer familjerna att isoleras alltmer, samtidigt som kontakterna med människor utanför familjen minimeras, Relationerna inom familjerna måste bli allt mer överlastade. Och samtidigt – dvs från början av 60-talet – ökar de yttre påfrestningarna på familjemedlemmarna genom den ökade arbetshetsen, omställningsproblem i samband med flyttningar, och utslagningen på arbetsmarknaden.
De olika frustrationer som dessa yttre påfrestningar ger upphov till kan bara uttryckas i familjen, eftersom det är det enda stället där emotionella reaktioner är tillåtna. Men i och med att tröttheten och besvikelsen över ett påfrestande arbete, omställningsproblem i en ny miljö etc, förs in i familjen och uttrycks där så förvandlas de till »familjeproblem».
För eftersom familjen enligt den rådande ideologin skall ha en kompenserande och läkande funktion i förhållande till det hårda arbetslivet och den kalla omvärlden, så kommer även de problem vars orsaker ligger utanför familjen att ses som ett familjeproblem, familjemisslyckanden. Familjen skall klara av att kompensera yttre påfrestningar. Gör den inte det är det i första hand den det är fel på, inte de yttre påfrestningarna. Så kommer 60-talets omvandling av den svenska kapitalismen också att leda till kriser inom lönearbetarfamiljerna. I förorterna växer familjerådgivningsbyråernas väntelistor….
Ingrid Hedström
NOTER
1. Sweriges Rikes Lag 1734, Giftermålsbalken kap LX:1, kap XI
2. Ibid, Handelsbalken, kap XIV »Om legohion» , . ,
3. Myrdal 1945, ss 17-19
4. Ibid, s 18
5. Ibid, s 20; Andersson 1974, s 20
6. Myrdal m fl 1938, s 23
7. Myrdal 1945, s 20
8. Andersson 1974, s 20; Therborn 1973
9. Holmberg 1967
10. Ovist 1973
11.Quensel 1969
12. Ibid
13. Burgess& Locke 1953
14. Therborn 1973, ss 24-25
15. Ibid
16. Andersson 1974, s 13
17. Mannheimer & Gynna 1971
18. Therborn 1973, s 23; jfr Mannheimer & Gynna 1971, s 118
19. Therborn 1973, s 23
20. Jonsson & Kälvesten 1964, s 303
21. ibid, s 303-304
22. Erlander 1972. ss 159-188
23. Familjen i framtiden 1974, s 17-18
24. Myrdal 1945, ss 157-167
25. Ibid
26. Ibid
27. Erlander 1972, ss 271-272
28. Samhället och barnfamiljerna
29. Ibid, s 15 ”
30. Betänkande angående familjebeskattningen •
31. Myrdal 1945, s 105
32. Ibid, ss 115-116
33. Ibid, ss 117-118
34. Ibid, ss 183-185
35. The American Family, US News and World Reports,-s 36
36. Allmän familjerådgivning, ss 34-35
37. Borgegård 1974, s XVI
38. Sullerot 1968, s 92
39. Ibid, s 93
40. Ibid, s 297
41. Ibid, s 296 42.1 fortsättningen bygger detta avsnitt helt på Erland von
Hofstens genomgång av »Familjesociala åtgärder i olika
länder» i »Samhället och barnfamiljerna»
43-45 Utgår på grund av felnumrering
46. Samhället och barnfamiljerna, s 15
47. Liljeström 1974, s 35
48. Samhället och barnfamiljerna, ss 59-60 .
49. Ibid
50. Ibid
51. Liljeström 1974, s 38
52. Holter m H, s 36
53. Liljeström 1974, s 35
54. Samhället och barnfamiljerna, s 122
55. En intressant debatt om hemarbetet i det kapitalistiska samhället har förts i New Left Review nr 83 och 89. Vi följer här i huvudsak Jean Gardiner i NLR nr 89
56. Friedan 1968
57. Ibid, ss 157-158
58. Kvinnan i Sverige… 1973, s 55
59. Ibid
60. 6 timmars arbetsdag 8 timmars lön, s 26
61. Liljeström m fl 1975, s 60-61
62. The American Family, s 36
63. Se på några fallbeskrivningar i vilken bok som helst som tar upp psykisk sjukdom utifrån ett »familjeteoretiskt» perspektiv, som t ex Laing, Familjelivet 1971
64. Liljeström m fl 1975, s 61
65. Se t ex Holter m fl 1975, s 123-167 för hur en »beredskap till underkastelse» förmedlas genom en uppfostringsideologi präglad av undergivenhet inför auktoriteter framför allt inom arbetarklassen
66. Qvist l973. sl69
67. Quensel 1969, s 23
68. Boigeol & Commaille 1975, s 16
69. Dagens Nyheter Nord, 3 okt. 19″,’4
70. Kvist 1975 71. Ibid
72. Rapport om industripolitik 1973. s 5
73. 6 timmars arbetsdag 8 timmars lön 1974, s 26
74. Liljeström 1974
75. F ryklund, Nilsson m fl 1973
76. Kvist 1975, s 15, s 154
77. Qvist 1973. sl54
78. Kvinnan i Sverige… 1973. s 45
”9. Boigeol & Commaille 1975, ss 17-18
80. Kvinnan i Sverige… 1973, s 55
81. Socialvården 1968. s 68
82. Socialvården 1970, s 100
83. Ibid, s 264-265
84. Ibid. s 268
REFERENSER
Ahrne, G. Hushållsarbete och dubbelarbete. Allmänna förlaget, Stockholm 1971
Allmän familjerådgivning. SOL’ 1957:3
Andersson, K-Å. Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom. RMF-press 1971
Berger, M. Fruar och damer. Pan 1974 Betänkande angående familjebeskattningen. SOl) 1936:13
Boigeol, A. och Commaille, J. Les Francais et le divorce. Psychologie nr 64 mai 1975
Borgegård, T. Några teoretiska och praktiska synpunkter på familjerådgivning. Psykolognytt 1974
Burgess, E. och Locke, H. The Family: From Institution to Companionship. American BookCompany, New York 1953
Dalgärd, L. Familjen under kapitalismen. Stencil Erlander, T. 1901 -1939. Tiden 1972
Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Stockholm 1974
Friedan, B. Den feminina mystiken. Pan/Norstedts 1968
Fryklund, B., Nilsson, T., Olsson, S-E. och Peterson, T. Från bondeförbund till centerparti. Zenit nr 4 1973
Gardiner, J. The Role of Domestic Labour. New Left Review nr 89
Holmberg, P. Arbete och löner i Sverige. Rabén och Sjögren 1967
Holter, H., Henriksen. H., Gjertsen, A. och Hjort, H. Familjen i klassesamfunnet. Pax 1975
Invandrare i Stockholm. Rapport avgiven av Stadskollegiets utlänningsavdelning. (Tryckår saknas)
Jonsson, G. och Kälvesten, A-L. 222 Stockholmspojkar. Almqvist & Wiksell 1964
Kvinnan i Sverige i statistisk belysning. Arbetsmarknadens kvinnonämnd 1973
Kvist, K. Den krisfria kapitalismen och andra myter. Arbetarkultur. Kristianstad 1975
Laing, R.D. Familjelivet. Pan/Norstedts Stockholm 1971
Liljeström, R. Uppväxtvillkor. Publica/Liber, Stockholm 1974
Liljeström. R., Mellström, G.F., Svensson, G.L. Sex Roles
in Transition. Stockholm i975
Mannheimer, E. och Gynna, C En studie i den svenska arbetarklassens uppkomst. Revopress, Lund 1971
Myrdal. A. Nation och Family. London 1945
Myrdal, A. m fl. Kvinnan, familjen och samhället. Kooperativa förbundets bokförlag. Stockholm 1938
Olsson. H. Intervju med 49-ång kontorsanställd om könsroller och frigörelse. Stencil vid Skåseminarium, nov. 1974
Quensel, C-E. Befolkningsutvecklingen. Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning. Svenska bokförlaget 1971
Ovist, G. Statistik och politik. Landsorganisationen och kvinnorna på arbetsmarknaden. Tvärsnitt. Prisma 1973
Rapport om industripolitik. Svenska Metallindustriarbetar-förbundet. Tiden 1973
Samhället och barnfamiljerna. SOU 1955:29 Samhällsförändringar och brottslighet. Tiden/Folksam 1974
Secombe, W. Housework under Capitalism. New Left Review nr 83
Slater, l.. och Woodside. M. Råttorns öl’ Marriage. Cassell & co, London 1951
Socialvården 1968. Sveriges officiella statistik. Statistiska centralbyrån. Stockholm 1970
Socialvården 1972. Sveriges officiella statistik. Statistiska centralbyrån. Stockholm 1974
Sullerot, E. Histoire et sociologie du travail feminin. Editions Gonthier 1968
Sweriges Rikes Lag. Stockholm 1734 The American Family. US News and World Report. 27 okt. 1975
Therborn, G. Det svenska klassamhället 1939-70. Zenit särtryck 1973
Willmott, P. och Young, M. Family and Kinship in East London. Penguin, London 1957