Etikettarkiv: EU

EU ingen motvikt mot USA

Direktörsklubben European Round Table of Industrialists klagade efter det förra kriget mot Irak över att den ekonomiska jätten EU uppträdde som en politisk dvärg på den internationella arenan. Umberto Agnelli, en av centralfigurerna i sällskapet, förklarade senare att EMU-projektet skulle följas av en samordning av medlemsländernas utrikes- och försvarspolitik. Inskränkningen av den nationella suveräniteten var ett pris som var ”värt att betala för att säkra vår ställning i världen under de kommande 50 åren.”(1)

I samma spår argumenterar nu eurovänstern. Jürgen Habermas, Jacques Derrida och andra intellektuella har gemensamt manifesterat sin tro på EU som en räddning ur USA:s globala hegemoni. Unionen måste ”hävda sig som en tredje pol mellan Förenta Staterna och Orienten”, skriver Umberto Eco. Den nya valutan bör följas av en ”gemensam utrikespolitik och ett eget försvarssystem”. Att ”invadera Kina eller slåss mot Förenta Staterna” är visserligen inte aktuellt, men Europa måste ”vara redo till interventioner” utan Natos medverkan.(2) Var dessa militära ingripanden ska ske och för vilka syften preciseras inte närmare.

För Jan Guillou är EU ”den enda tänkbara motvikten till amerikanskt världsherravälde”.(3) Lasse Berg har samma åsikt: ”Det är inte kapprustning som behövs, men kanske ändå en trovärdig europeisk militär styrka.”(4) Anders Ehnmark efterlyser ett ”europeiskt svärd”. Således bör vänstern rösta ja till euron.

Detta skäl för EU och dess valutaunion är ett värdigt uttryck för den europeiska vänsterns uppgivenhet.

Enligt Bushdoktrinen, proklamerad hösten 2002, anser sig USA ha en egenmäktig rätt att bekriga vilken stat det vara månde som landet utnämnt till ett hot mot sin säkerhet. USA ämnar också med överlägsen militär styrka avskräcka potentiella utmanare bland de mäktigaste staterna från att ställa till besvär. FN-stadgan och andra institutioner som reglerat förhållandet mellan stormakterna skjuts åt sidan. USA behöver allierade, heter det, men landet ska inte låta sig bindas av allianser. Till och med Nato sätts på undantag.

Bushdoktrinen är ett up yours mot de västeuropeiska stormakterna och deras drömmar om en jämbördig status med USA. Det var därför det blev bråk inför kriget mot Irak. Britterna valde det spår de följt sedan Suezkrisen 1956, att trofast följa med. De styrande i Frankrike och Tyskand tog strid i FN.

Det handlade inte om något principiellt försvar för folkrätt och FN-stadga. Vid bombningarna av Jugoslavien 1999 tvekade inte Frankrike och Tyskland att tillsammans med övriga Natoländer sätta sig över FN. Nu insisterade de på beslut i säkerhetsrådet. Genom att trilskas i FN sökte de tvinga ett självsvåldigt USA till samråd.

25.000 franska soldater stod redo att ansluta sig till marschen mot Bagdad bara villkoren blev de rätta.(5) Kravet från den franska regeringen och dess allierade var att USA skulle ge upp sin unilaterala hållning. Krigskotteriet i Washington förmanades att lyssna till ”världssamfundet”, det vill säga de andra stormakterna.

Förre brittiske utrikesministern Douglas Hurd varnade för amerikanernas drömmar om en storstilad omvälvning av Mellanöstern.(6) Idag fruktar han att ett allmänt motstånd ska utvecklas i Irak. ”Men vi har inte råd att misslyckas.” Landet har en strategisk betydelse för västvärlden. ”Följaktligen måste även de som var emot kriget stödja ansträngningarna att vinna freden…”(7)

På nytt pågår förhandlingar om att förvandla ockupationen till ett samriskföretag. I utbyte mot vissa ekonomiska eftergifter har övriga stormakter genom FN gett Paul Bremers styre en viss legitimitet, men så länge Washington vägrar att ge dem medinflytande håller de inne med de soldater USA alltmer enträget efterfrågar.

I vår EMU-debatt drömmer eurovänsterns drömmare vidare. Göran Persson upprepar deras ramsa: ”Vad jag vet finns det bara en kraft under min livstid som kan balansera USA, och det är EU.” Preciserar sedan: ”Inte en antagonistisk kraft, men en partner, som man lyssnar på.”(8)

Strävan att återupprätta förbindelserna över Atlanten kräver ett lämpligt tilltal. Medborgare från sju av EU:s 15 medlemsländer har fängslats av USA:s krigsmakt och placerats bortom lag och rätt på Guantánamobasen på Kuba. EU har ännu inte gjort något försök att samla sig till en framstöt i frågan. Den franska regeringen förklarar att man inte vill ”hälla olja på elden” efter bråket om Irak. En svensk företrädare säger till Financial Times att det är ”alldeles för känsligt eftersom det handlar om den 11 september”.(9)

Tyst talar motvikten i sådana ärenden, men vid toppmötet i Thessaloniki hördes signaler: EU ska bli mer ”proaktivt” för att tillsammans med USA hantera oregerliga utkantsstater. Formuleringarna kommer att skärpas vid toppmötet i Rom, försäkrar diplomater för Financial Times. Det ska bli tal om ”regimskiften” och ”förebyggande angrepp”. Det är ord som krigskotteriet i Washington lyssnar till.(10)

EMU och dess stabilitetspakt pressar regeringarna att minska de offentliga utgifterna. Det har hämmat de militära ambitionerna. I förslaget till ny författning för unionen förslås därför att EU-länderna ska åta sig att förstärka sina krigsmakter. En särskild byrå inrättas för att få fart på vapenproduktionen.(11) Tyskland, Frankrike och Italien kräver dessutom att sådana kostnader ska undantas från valutaunionens budgetregler.(12) Tak för de sociala utgifterna, golv för de militära – så fördjupas det europeiska samarbetet.

De starkaste staterna tilldelas i förslaget till konstitution en särställning. De får rätt att på egen hand gå före i utvecklingen av EU till en militärmakt. Småstater som vill medverka får övertyga de ledande staterna om sin lämplighet.(13)

Regeringen inordnar som bäst det svenska försvaret i dessa planer. Den vill lägga något till motvikten. ”För första gången på 40 år har Sverige snart en tungt beväpnad flygstyrka som står beredd att skickas till andra länder”, meddelar Dagens Nyheter entusiastiskt den 8 augusti. 280 soldater och åtta stridsflygplan står redo:

”Vingarna har förstärkts, hastighetsmätarna har märkts om från kilometer till knop, planen har utrustats för lufttankning efter Natos flygplan och försetts med ny kommunikationsutrustning som passar Natos stridsledning. Samtidigt pågår i dagarna utprovning av bombfästen med Natostandard.”

Det är nog inte Washington som ska bombas.

Eurovänstern påminner om de kommunister som för några årtionden sedan föreställde sig att Sovjetunionen var den enda tänkbara motvikten till USA:s världsherravälde. Rivaliteten mellan de två stora gav verkligen utrymmen för svagare stater och förtryckta folk att manövrera i, men de rörelser som lät sig inordnas i stormaktsspelet gick under i svek och svåra nederlag.

En självständig kraft försvagade både USA:s och Sovjetunionens välden. Det var folkens strävan efter frigörelse. Eurovänstern drömmer sig långt ifrån den.

Mikael Nyberg, Internationalen 11 september 2003

Noter
1. Financial Times (FT) 970219.
2. DN 030615.
3. AB 030504.
4. DN 030209.
5. FT 030806.
6. FT 030103.
7. FT 030714.
8. DN 030804.
9. FT 030717.
10. FT 030621.
11. Utkast till fördrag om en konstitution för Europa, antagen med konsensus av Europeiska konventet den 13 juni och 10 juli 2003, artikel I-40.
12. FT 030520.
13. Utkast till fördrag om en konstitution för Europa, antagen med konsensus av Europeiska konventet den 13 juni och 10 juli 2003, artikel III-213.

Inledning om politiska resolutionen för Partistyrelse-majoriteten

Av Dick Forslund på den Socialistiska Partiets 13:e kongress

”Kapitalismens era av kriser är slut”. Det sade Kjell Olof Feldt i en intervju när socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1982. ”Vad vi nu kommer att se är små konjuktursvängningar”. Nu är han f d finansminister och bl a rådgivare åt Volvos P G Gyllenhammar. Han har själv blivit ett levande exempel på den politiska instabiliteten under åttiotalet.

I går kunde vi också läsa i Dagens Nyheter om OECD: s senaste rapport om Sveriges ekonomi. ”Krisen går inte att hejda” var rubriken. ”Alla siffror pekar i fel riktning och det finns inte något undermedel som kan rädda Sverige ur den ekonomiska krisen” heter det i artikeln.

Någon gång i början av seklet fanns det en teori om att socialdemokratin, genom att sätta sig som ryttare på den kapitalistiska hästen skulle kunna styra samhället mot socialism. Idag är (s) i samma situation som Gustav III på sin häst framför kungliga slottet.(1) Häst och ryttare är ett! Hur trött Gustav III än är på måsarna kan han inte hoppa av hästen. Och hur trött socialdemokratin än är på opinionsundersökningar och arbetare och låginkomsttagares protester, kan man inte bryta med kapitalismen.

Det är bara att bita ihop och försöka hålla sig kvar i galoppen allt vad tygen håller. Just nu styr färden, med (s) på ryggen, rakt in i EG.

När 12 till 14 miljarder kronor rasade ut ur landet för någon månad sedan och regeringen lade fram sitt åtstramningspaket, intervjuades LO-ekonomen P O Edin och fick frågan om det ändå inte fanns någon annan utväg än att höja räntorna och strama åt. ”Jo”, sade han uppgivet, ”det ar klart att man skulle t ex kunna nationalisera bankerna, men sådana förslag är ju inte populära idag.”

Löntagarfondsteoretikerna är demoraliserade. På (s)-kongressen fick alla förslag som på något sätt uttryckte opposition stryk. Och den socialdemokratiska regeringen försöker hålla skenet uppe och inbilla oss att de är svansen som viftar med hunden. Direkt pinsamt har det här blivit i EG-frågan där t ex arbetsmarknadsminister Mona Sahlin har visat att hon inte vet vad EG får för konsekvenser för det svenska momssystemet. Men ”det spelar ingen roll”… Det är bara att gå med i EG och se hur det blir, annars lämnar kapitalet Sverige.

En idé har blivit populär i denna situation. Den förs fram av Arbetarlistans representanter. Den förs fram av ekonomen Sven Grassman. Den förs fram av TCO, och nu faktiskt också i veckans utspel av Stig Malm. Idén är: ”Det är ingen kris. Krisen är påhittad”. Därför går det ännu, menar man, att föra en mer eller mindre gammaldags socialdemokratisk politik. Men det är en felaktig idé.

Från Stig Malms sida var utspelet förstås ett försök att lägga sig till vänster om regeringen och rädda LO-byråkratins anseende bland medlemmarna – att få LO-kollektivet att svälja ett lönestopp.
Sedan vill kanske också Stig Malm själv hålla sig utanför ett väntat socialdemokratiskt valnederlag… Förresten ”gammaldags” (s)-politik: för tre månader sedan gav Malm sitt fulla stöd till regeringen på kongressen. Tre månader är väl nu ”gammaldags” för honom…

För Arbetarlistan, däremot, tror jag att det är ett försök att försvara arbetarintressena utan att inrikta striden mot kapitalets makt… (Och här ligger deras uppfattning för övrigt också i linje med vår arbetarrörelses ”bästa traditioner”).

Men det går inte. Internationalens ekonomijournalist Sten Ljunggren diskuterade på ett partistyrelsemöte för ett tag sedan kravet på att införa den valutareglering som avskaffades för två år sedan. Han beskrev det som ett sätta ”att försöka bota en dödlig sjukdom med magnecyl”. En återinförd valutareglering skulle inte på något sätt ha förhindrat valutakrisen för en månad sedan. Kapitalisterna har otaliga sätt att utnyttja det faktum att de är härskande klass.

För att exempelvis förhindra Volvos spekulation mot kronan krävs det helt enkelt kontroll över Volvos finansavdelning. Makt att stoppa deras finanstransaktioner. Att beordra hem pengarna från redan försålda bilar i USA, att stoppa förtida betalningar av elektriska detaljer till Bosch i Tyskland osv.

Vi står helt enkelt där med vår socialistiska revolution som enda lösning på krisen. En mobiliserad arbetarrörelse måste ta makten från den härskande klassen och upprätta sitt eget demokratiska styre över samhället.

På samma sätt är det i EG-frågan. Ett Nej till EG! kan bara vara ett uppehållande försvar mot den rasering av sociala rättigheter, miljövårdslagstiftning, nedskärningar av sociala servicen, kvinnans ställning osv, som EG innebär. Utan EG flyttar kapitalet utomlands och fortsätter sin ekonomiska utpressning. Lösningen ligger bara i att samordna kampen mot kapitalismen i hela Europa. Lösningen finns i ett socialistiskt Europa. Det är det som är vårt alternativ.

Internationalens temanummer om EG fick mycket beröm. Massor av bra material om EGs konsekvenser… Men någon påpekade för mig att det ju inte fanns någonting om vårt alternativ till EG i hela tidningen!

Ja, hur skriver vi en helsidesartikel i Internationalen om vårt alternativ?! Det är en otrolig utmaning för oss. I synnerhet i dessa tider, när ordet ”socialism” är diskrediterat.

Under 80-talets ”rekordår” för kapitalismen har vi – trots att vi visste att uppgången var en stor skuldballong – talat om ”omfördelning” av pengar, om att ”ta från dom rika”. Vi kan förstås fortsätta att peka på högarna av pengar, men det räcker inte! Nu handlar det om att det är makten som arbetarrörelsen ska ta. Våra idéer om arbetarkontroll, om självorganisering för att utmana den privata äganderätten till produktionsmedlen… allt detta måste åter bli en del av vår propaganda.

Fortfarande saknar svensk arbetarrörelse exempel av typ franska klockfabriken LIP på 70-talet där arbetarna under en period tog makten över fabriken för att försvara jobben… Eller, ännu hellre, en arbetarkamp som franska maj -68 med ett nätverk av demokratiskt valda strejkkommittéer över hela landet… Eller rörelsen av samma slag i Italien 1968-69 som kallades ”krypande maj”.

Så: när kommer volvoarbetarna att, ställda inför avskedshot, ockupera fabrikerna och kräva tillverkning av kollektiva transportmedel i stället för privatbilar till den amerikanska medel- och överklassen?

Jag tror att vårt eget partis utveckling är en viktig del av svaret på denna fråga om ”när?”. Det finns faktiskt bara en strömning i Sverige som kollektivt kan diskutera dessa frågor. Där begrepp som arbetarkontroll, övergångskrav, revolutionär strategi, enhetsfront, självorganisering, arbetarnas egen stat i stället för borgarnas, arbetardemokrati, internationalism och internationell organisering o s v är kollektiv egendom och en del av vårt ”arv”. Och där dessa termer av grundläggande solidaritet med den kamp som förts under ett halvt sekel mot den stalinistiska urartningen och terrorn kan diskuteras. För det är inte arbetarpartiet kommunisterna eller vänsterpartiet som håller kongress här idag.

Vi kan också diskutera vad vårt parti ska göra utifrån erfarenheterna från den tyska fascismens seger, spanska inbördeskriget, den nicaraguanska revolutionen och, (ännu bättre, om vi ansträngde oss mer): vi kan diskutera våra problem och vårt läge i levande kontakt med den politiska utvecklingen i väst, öst och söder med hjälp av det nätverk av systerpartier som Fjärde Internationalen, trots sin svaghet, trots allt utgör.

Med detta i minne – låt oss då gå över och tänka på det som kongressdiskussionen så mycket kommit att handla om.

Först till frågan om det är ”vargavintern som stundar” enligt en del Göteborgs-kamraters modell, eller om ”läget aldrig har varit bättre för att rekrytera till Socialistiska Partiet”, som Matts Nilsson anser.

Om jag säger att läget är ”mittemellan” är det kanske inte särskilt dialektiskt… Men några fakta är klara för alla att se:

Å ena sidan ser vi en politisk och ideologisk offensiv utan motstycke för ohejdad kapitalism, mot kollektiva lösningar, mot socialistiska lösningar över huvud taget… Sedan tre månader tillbaka ser vi också en kampanj för ett imperialistiskt storkrig i Mellanöstern.

Allt detta sker i skydd av stalinismens sammanbrott i öst och massakern på Himmelska fridens torg, som i tiotals miljoner människors ögon kopplas samman med socialismen. Allt detta också i skydd av krisen för socialdemokratin och den etablerade arbetarrörelsen i väst som sammankopplas med åtstramningspolitik och byråkrati.

1900-talets två dominerande traditioner i arbetarrörelsen i Europa vacklar och deras apparater befinner sig i olika grad av upplösning. I deras ställe finns ännu nästan ingenting. Och vi har också länge talat om alla de politiskt hemlösa, det vakuum som har uppstått. Allt fler människor som inte tror på något längre… Det är den ena sidan av saken.

A andra sidan befinner vi oss inte i samma situation som vid inledningen av det kalla kriget. Det imperialistiska systemet kunde då basera sin propaganda för ”the american way of life” och ”sugar in the morning” på en gigantisk ekonomisk uppgång. På den tredje teknologiska revolutionen, som faktiskt förbättrade situationen materiellt för majoriteten i hela västvärlden.

Nu baserar de i stället sin propaganda på det enda kända alternativets sammanbrott, samtidigt som deras eget system går in i en djup kris.

De talar om Marknaden, att den betyder ”välstånd och frihet”. Men i verkligheten har de bara olika varianter av Thatchers Liverpool att erbjuda majoriteten. USA är faktiskt världens mest skuldsatta land i dag. Vi kan nu se hur Bush tigger om ekonomisk hjälp för krigsuppladdningen i Persiska viken. Kan ni föreställa er att USA skulle gjort det under Vietnamkriget?

Och under 80-talets ”uppgång” har Tredje världens massor pressats tillbaka. 50 år tillbaka i tiden enligt Förenta Nationernas siffror. Vid horisonten tornar dessutom de ekologiska problemen upp sig.

Trots att socialismen dödförklarats så vet vi att arbetande människor kommer att gå ut i strid för sina intressen, att de kommer att göra det organiserat, att de kommer att söka övergripande samhällslösningar. Och i de samhällslösningarna kommer idéer om jämlikhet och bestämmanderätt för majoriteten över samhällets tillgångar och samhällets rörelseriktning att ingå. Det vill säga: grundläggande socialistiska idéer.

Vi kan se det i Sovjetunionen. Här har arbetande människor själva upplevt stalinismens brott mot mänskligheten, inte bara läst om dem. Här förkastas hela den gängse marxistiska terminologin. Ändå är det så, att idéerna om jämlikhet och de arbetande massornas bestämmanderätt lever. Ändå kämpar man, om än ibland till och med under paroller om ”privatisering”!

Och i det perspektivet, på medellång sikt, är det naturligtvis en historisk fördel att de stalinistiska regimerna har fallit. Snart är det för övrigt kanske vi som kan säga ”Åk till Ryssland så får du se på marknadskrafternas renande inverkan”.

Inför krisen i den svenska vänstern, inför den relativa stiltje som den svenska klasskampen befinner sig, föreslår vi följande till kongressen i PS-majoritetens resolutionsförslag: Dels breda enhetsinitiativ i klasskampen, för att bekämpa åtstramning, arbetslöshet och nedpressning av levnadsvillkoren. Enhet – inte som en slags manöver för att bygga oss själva, utan som något som motsvarar ett djupt behov inför kapitalets offensiv bland arbetare och låginkomsttagare.
Dels att vårt parti ska stå för politisk klarhet i både de historiska och de grundläggande politiska frågorna och gentemot imperialismens kampanjer, som nu i mellanösternfrågan. Vi ska gripa in i den övriga vänsterns kris med våra idéer.

När Arbetarlistan dök upp på scenen i februari blev det lite av alarm i partiet. Var detta brytningen i arbetarrörelsen med ”stort B”? Det som vi talat om i kongressresolutioner sedan 70-talet. En brytning där vi på inga villkors vis får stå utanför utan måste delta i och bygga så stark som möjligt.
Den reaktionen var djupt sund. Att från början avfärda ett ärligt uppbrott vänsterut p g a dess oklara program vore djupt felaktigt. Sedan är det en annan sak att vi i Arbetarlistan sett ett rekord i politisk urartning. Efter ett första genomslag i massmedia och en positiv opinionsmätning har Arbetarlistan fångats i sin egen isolerade utveckling utan ett program som är förankrat bland medlemmarna. I brist på ett uppsving i klasskampen är man nu ett offer för olika fraktionsprojekt
– och vi har sett en uppvisning i toppstyrning och intrigmakeri i ledningen med passiva medlemmar i andra änden.

Vi har på sista tiden hön mycket om den interna striden. Det senaste utåtriktade bottennappet såg vi i ett tidningsklipp från Falukuriren nu i veckan, där Arbetarlistans talespersoner på ett torgmöte i Falun anklagar våra svenska Glistrupar – Bert Karlsson och lan Wachtmeister – för att ha ”knyckt Arbetarlistans program i flyktingfrågan”. ”Vi vill också begränsa invandringen” säger Arbetarlistan i Falun (och Falun är ju Arbetarlistans födelsestad!). Tankarna går till Danmark där det invandrarfientliga Faelleskurs, ledd av Sjöfolksförbundets Preben Möller Hansen, gick i valallians med Glistrups nya Trivselparti.

Vi hade kunnat göra bättre ifrån oss i förhållande till Arbetarlistan. Men med tanke på de förslag vi hade under våren, de motstridande förslagen i partistyrelsen, tyckte jag vi gjorde i stort sett rätt. Vi förhöll oss aktivt och gick med för att bygga Arbetarlistan under öppen flagg på några ställen. Vi propagerade för ett begränsat klasskampsprogram. D v s vi agerade på det sätt som vi ska göra inför en brytning i arbetarrörelsen. Inför denna lilla brytning – som sammanföll med en proteststorm mot regeringens februaripaket men som inte bars fram av något uppsving i klasskampen – borde vi dock ha dragit oss ur tidigare. Vi har olika åsikter om detta, jag vet det, men jag tycker själv att vi skulle ha varit med fram till delegatsvalen. Däremot skulle vi inte ha utmanat interimsstyrelsens byråkratiska agerande och också åka på kongressen. Det var så vi gjorde i Malmö. Det borde vi ha gjort över hela landet. Det hade kanske givit oss ett bättre läge, nu när Arbetarlistan har gått i stå (och t o m faller sönder – vi hörde rykten om en djup spricka igen på senaste partistyrelsemötet), att diskutera i en lugnare atmosfär med de friska krafter som säkert finns i Arbetarlistan.

Vilket ska då vårt förhållningssätt vara nu? Hård politisk kritik mot ställningstaganden av den typ jag nämnde. Dessutom konfrontera Arbetarlistan med deras sekterism. Det gäller både enat fackligt arbete, kampanjer mot högeroffensiven på alla plan och i debatten om valunion.

Vänsterpartiet är ett större parti. Och ett större problem för oss. Det är ett parti som nu också formellt står nästan utan program. Det är stalinismens historiska parti i Sverige (eller hur man nu ska formulera det) som brutit med stalinismen utan att göra upp med den och som genomgått en process av socialdemokratisering sedan 50-talet. Utan fungerande demokrati i partiet. Där stalinismens sönderfall skapat stor turbulens och förvirring och där regeringens februaripaket skapat en diskussion om partiets roll som regeringspartiets stödparti. Särskilt som Werner och kompani agerade på ett annat sätt än det vanliga i februari – åtminstone i första omröstningen om paketet.

Tre tydliga markeringar har skett sedan dess i förhållande till socialdemokratin. För det första ställer man upp tillsammans med oss och oberoende i det kommande klubbvalet på Volvo. För det andra ställde man upp en motkandidat och vann ordförandevalet i Metall på SAAB-Scania i Södertälje. För det tredje har vi den kommunala budgeten i Göteborg – som faktiskt var tydligt påverkad av debatten med oss. Och där debatten nu fortsätter. Den är också offentlig i Göteborgsposten. Vänsterpartiet gick med på en uppgörelse med (s) och stöd till (s)-budgeten efter en överenskommelse om 150 oklara miljoner som på något sätt ska dimpa ned. Samtidigt tror jag det ingår i budgeten att mer än 2 000 offentliga jobb ska skäras bort inom en viss period. Jag är oklar om vad överenskommelsen betyder. Kanske kamraterna från Göteborg kan förklara följderna och vad som föregått vänsterpartiets agerande i Göteborg.

Alltså: vad gäller vänsterpartiet har vi att göra med ett parti i kris och på många ställen i upplösning. P g a sin stalinistiska historia. P g a att dess strategi att vrida (s) till vänster har kört in i en vägg. Där man skolat sina medlemmar i en ”fredlig samexistens med (s)” och därmed raserat sitt fackliga arbete. P g a sin parlamentariska nedkördhet. Vars medlemmar och lokala ledningar på vissa ställen är påverkade av oss, eller delade i sin inställning till oss och till övrig vänster. Vi vet att en minoritet börjat läsa Internationalen efter Ny Dagsnedläggning… och att en majoritet börjat läsa Norrskensflamman.

Som en följd av allt detta: under interna slitningar öppnar de sig för oss för ett gemensamt arbete och en debatt med oss och med andra.

Allt detta, både med Arbetarlistan och med (v) äger rum i en situation när klasskampen går på sparlåga. Detta är viktigt: För hade Arbetarlistans formering ackompanjerats av en strejkrörelse, hade budgetdiskussionerna i kommunerna under hösten – som undantagslöst handlat om nedskärningar – följts av proteströrelser bland offentliganställda eller dagisföräldrar, då hade den linje vi drivit under hela året om enhet i kamp (och som en del i det, en verklig valunion som ger uttryck åt en arbetar- och ungdomsprotest) varit betydligt lättare att driva och få stöd för.

Men ändå märker vi – och jag tar ett exempel från Nacka där jag bor – att när två, tre personer tar initiativ till att organisera, så kan hundratals sluta upp i protester. Så skedde i Värmdö kommun där ett par SP:are tillsammans med några andra radikala föräldrar med organisationsvana, lyckades få 300 värmdöbor att ställa politikerna till svars på ett ston möte. De lyckades nästan slå tillbaka nedskärningarna. Uppgiften i Värmdö är nu att försöka permanenta en kampanjorganisation bland föräldrar och personal. Våra kamrater har faktiskt väckt tanken på en lista mot sociala nedskärningar i kommunvalet.

Detta är den absolut viktigaste uppgiften under de kommande månaderna – inte ”perioden” som det brukar stå i resolutionerna, utan månaderna! – nu när hyreshöjningar slår igenom i februari, när avtalsrörelsen ska börja under överinseende av Rehnbergskommissionen, i den fortsatta marschen mot EG. I allt detta kan vi också få draghjälp av en lyckad klubbvalskampanj på Volvo i februari som markerar att arbetarna har fått nog.

Jag vet att vi inte kan stampa fram saker ur marken, men någon gång måste folk ha fått nog. Samma uppgift ställs också omedelbart i förhållande till krigshotet i Mellanöstern. Vi måste med alla medel, trots politiska skillnader, bygga breda fredsdemonstrationer i januari.

Till slut om debatten om gemensam vänstertidning. Norrskensflamman har byggt sin tidning under hösten, vi har byggt vår och (v):are från Bonalägret – som är utan tidning – är pigga på att diskutera hur en gemensam vänstertidning ska skapas. Diskussionerna har nu hamnat där, att vi föreslagit ett par kampanjtidningar för massutdelning riktade mot sociala nedrustningen och skattereformen, som ett instrument att använda i kampen för sådana organisationer som ”Folkkampanjen mot social nedrustning i Göteborg”. Där ligger bollen nu. Vi försöker alltså rikta in diskussionen om vänstertidning på massarbete.

Inte lägga ett förslag om en allmän politisk tidning. Vi har sagt: ”Kan man inte göra en enda tidning i en enda fråga där man är någorlunda enig, så kan man inte göra en tidning varje vecka, eller än mindre varje dag, om alla frågor där man är djupt oeniga.”

Göte Kildén har i Internationalen skrivit ett inlägg som har givit eko i hela vänstern om enat parti. Götes idé om gemensamt parti ingår inte i majoritetens förslag.

Vad gäller vår egen framtid säger vi: i majoritetens resolutionsförslag är inte perspektivet på ett ”paraplyparti”, ett PT á la Brasilien, utraderat för hela nittiotalet. Det kan vara en möjlighet. Och vår linje i förhållande till Arbetarlistan under våren var faktiskt att väcka den idén! Men en period av stiltje i klasskampen, av avvaktan och misströstan, av passiv protest, skiljer sig från en period av uppsving, optimism och klasskamp, som föder fram nya brytningar och aktiva ställningstaganden mot de traditionella partierna och programmen.

Så vi säger: För det första har hösten visat att vi trots stiltjen kan få nya läsare och nya kontakter. Internationalens upplaga kommer när året börjar att vara över 2 000. Under våren ska vi ha en partikampanj tillsammans med Ungsocialisterna. Vi ska gå ut och försöka värva ungdomar till våra idéer.

För det andra: Den akuta krisen i (v) har skapat en öppning både för gemensamma kampanjer och politisk debatt. Krisen för stalinismen har skapat en helt ny organisation i Malmö, Spartakus, med nästan hundratalet medlemmar där vår lilla lokalförening är välkomna på lika villkor som andra, där ledande kamrater i den nya organisationen har åsikter som inte är så olika Socialistiska Partiets. Striden i Nässjö med SAFE har nu kulminerat i uteslutningar av de radikala socialdemokraterna. Kommunistisk Ungdom inbjuder ungdomar till en vänsterfront och debatterar samtidigt internt ledningens klavertramp om FN och Mellanösternfrågan. Röd Press chefredaktör skriver regelbundet i Internationalen.

Att inför denna allmänna oreda, placera vår organisation i det parti där oredan och förvirringen är som störst (som Göte Kildén föreslog) …så att säga späka oss och känna deras kris inpå bara huden, samtidigt som vi omedelbart skulle tvingas strida för rätten att försvara våra idéer i en främmande organisation, är huvudlöst. Då handlar det inte om ”vargavinter” längre. Då handlar det i stället om istiden för 15 000 år sedan.

Alla dessa öppningar ska vi i stället utnyttja till att skapa det som är nödvändigt i klasskampen och utnyttja legitimiteten i att olika vänsterorganisationer går ihop i klasskampen: Gemensamma motkampanjer mot högeroffensiven, gemensamma fackliga oppositioner, gemensamt organiserande arbete bland arbetare och låginkomsttagare, kvinnor i offentlig sektor och ungdomar, gemensam strid mot krigshotet. I det perspektivet reser vi frågan om en valunion som ett uttryck för allt detta.

Dels ska vi utnyttja situationen till att vara mitt i den debatt som förs, med vårt program och här utnyttja vår organisations fulla styrka. Och här hoppas vi inte på något politiskt omtänkande bland politrukerna över 40 år (eller var man ska dra gränsen?), utan på de fördomsfria medlemmar som inte har förstörts av åratals harvande, och på den periferi som finns runt de organiserade krafterna, som kan fås att delta i verkliga kampanjer. (Sådana människor finns redan runt vänstersamarbetet i Nacka).

Samtidigt fortsätter vi vår satsning på Internationalen, på att organisera vår periferi av stödmedlemmar, på att gå ut till ungdomar direkt med våra idéer. Då har vi alla möjligheter att gå framåt!

Dick Forslund

Noter:
1 Talaren misstar sig vad gäller statyn utanför slottet. Gustav III sitter på en stol nära slottet. Däremot sitter Karl XIV Johan på en häst vid slussen. /D.F/

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1991

Krisen i den gemensamma marknaden

Än en gång genomgår Gemensamma Marknaden (EG) en allvarlig kris, förmodligen den allvarligaste sedan starten. Den har nu senast fått sitt uttryck i det misslyckade försöket att få de nio medlemsländernas valutor att »flyta gemensamt» (Not 1), i den brittiska regeringens beslut att kräva nya förhandlingar om villkoren för det brittiska medlemskapet och i de danska och italienska besluten att upphäva rätten till fri och obegränsad import av varor från EG-länderna. Tidigare framträdde denna kris på ett mycket dramatiskt sätt genom de nio regeringarnas oförmåga att enas om en gemensam linje inför »oljekrisen» och att förhandla fram en gemensam överenskommelse med de oljeproducerande länderna.

För att förstå orsakerna till denna kris måste man till att börja med förstå Gemensamma Marknadens verkliga natur. EG är en bastard, en övergångsform för nio imperialistländers ekonomiska integration (till att börja med var det bara sex). Dessa länder beslöt att tillåta obegränsad varucirkulation och fria kapitalrörelser inom det gemensamma territoriet. Men de skapade varken en gemensam borgerlig stat och regering eller en gemensam valuta.

De institutioner EG begåvades med är pseudostatliga institutioner, ledda av en »kommission» med enbart konsultativ makt utom vad som gäller kapital- och varucirkulation i snäv mening. Det är »ministerrådet», som har den verkliga makten. Men i själva verket saknar även denna grupp maktmedel att tvinga på en motspänstig medlemsregering sina beslut.

Gemensamma Marknadens övergångskaraktär svarar mot det ekonomiska fenomen den är ett uttryck för på en institutionell politisk nivå, nämligen den successiva internationaliseringen av storkapitalets tillgångar. Under de senaste tjugo åren har den europeiska kapitalsammanflätningen gradvis ökats och breddats. Industrigrupper har bildats, vars tillgångar inte längre tillhör en »nationell» europeisk bourgeoisi, utan flera och där ingen nationell gruppering intar en dominerande position (Dunlop-Pirelli och Agfa-Gevaert är två exempel).

Men även om denna process otvivelaktigt fortsätter, så har den långt ifrån nått en punkt, där den inte längre går att hejda eller bromsas upp. Den har misslyckats i några fall, till exempel i bilindustrin med projektet Fiat-Citroen. Denna nya europeiska jättekoncern upplöstes. Sammanflätningsprocessen har i andra fall lett till att en enda, kontrollerande »nationell» kapitalgrupp absorberat ett antal företag. Den tyska Hoechster Farben-trustens uppslukande av den franska läkemedelsfirman Ruessel-Uclaf är ett exempel på detta. I de flesta industribranscher fortsätter nationella monopolföretag att utveckla ett europeiskt samarbete i stället för att satsa på sammanslagningar.

Kapitalets internationalisering inom EG började alltså passera det »nationellt» monopolistiska stadiet, och det är ingen tvekan om att amerikanska, japanska och europeiska multinationella företag har skaffat sig en maktposition. Men denna internationalisering har ännu inte natt sa långt att de »nationella» kapitalistgrupperna förlorat allt inflytande och all handlingsförmåga. Kampen mellan de grupper som kräver en gemensam borgerlig stat i europeisk skala och de som fortfarande är knutna till en av staterna är fortfarande långt ifrån avgjord. Detta utgör grunden för en förståelse av den nuvarande krisen i EG.

Gemensamma Marknaden är en övernationell institution som saknar verklig statlig makt just i en tid där staten blivit ett oundgängligt instrument inte bara för att upprätthålla kapitalets sociala och politiska makt, utan även för att möjliggöra kapitalets realisering och utvidgade reproduktion. Vi har alltid förutsagt att en sådan institutions grundläggande motsättningar skulle visa sig så snart en allmän recession drabbade det kapitalistiska Europa. Den borgerliga statens ingripande i det ekonomiska livet blir avgörande för systemets fortbestånd just vid en allvarlig ekonomisk recession.

Storkapitalet i de olika EG-staterna ställs då inför klara alternativ. Antingen måste det skapa en europeisk stat. som är kapabel att arbeta fram en krisbekämpande politik i europeisk skala eller så måste de förlita sig till en nationell antikrispolitik. I båda fallen ställs Gemensamma Marknaden åt sidan.

I det första fallet ersätts den av en federal kapitalistisk stat som omfattar alla länder beredda att ta ett sådant steg. En sådan stat måste ha en enhetlig valuta, en regering, en enhetlig sysselsättningspolitik, en budget och en enhetlig skattepolitik. I det andra fallet innebär en återgång till protektionism i flera nationella stater att den bryts sönder.

Det är uppenbart att de europeiska multinationella företagen kräver att en europeisk stat skapas som svar på en allvarlig ekonomisk recession. Detta av den enkla anledningen att deras intressen i »kampen mot recessionen» endast kan försvaras effektivt i en sådan skala. Och det gäller även de koncerner vars kapitaltillgångar redan kan sägas vara internationaliserade och de som fortfarande kontrolleras av en nationell borgarklass, men vars verksamhetsområde även i produktionshänseende sträcker sig långt utanför de nationella gränserna. Philips-koncernen t.ex. kan inte försvaras mot krisens effekter med åtgärder som den holländska regeringen vidtar inom landet. En effektiv »krisbekämpningspolitik» för en sådan koncern är en politik som åtminstone omfattar alla de nio medlemsländerna i EG.

Med frånvaron av en verklig regering och en verklig stat omfattande alla nio länderna, är det lika uppenbart att ju allvarligare den ekonomiska situationen är, ju mer tvingas varje enskilt lands borgarklass förlita sig till en krisbekämpning i rent nationell skala. Det val som bourgeoisin ställs inför blir i själva verket antingen att vidta åtgärder i nationell skala eller inte vidta några åtgärder alls. Det är otänkbart att någon borgarklass förblir passiv inför en kraftigt ökad arbetslöshet och en djup recession med de styrkeförhållanden som existerar mellan arbete och kapital i Västeuropa idag. En sådan passivitet kunde provocera fram en social och revolutionär kris med mycket allvarliga konsekvenser för det kapitalistiska systemets fortbestånd.

Vi har därför alltid förutspått att Gemensamma Marknaden inte skulle klara en djup ekonomisk recession, om den inte innan dess lyckats omforma sig själv till en verklig europeisk regering.

Krisen – en produkt av recessionen

De senaste sex månadernas händelser bekräftar denna analys. I de flesta imperialistiska länder är lågkonjunkturen redan ett faktum. I USA är den redan allvarlig (bruttonationalprodukten har sjunkit med sex procent på fem månader), i Storbritannien, Italien och Japan har den just börjat. Västtyskland befinner sig just på gränsen, medan Frankrike är det enda stora imperialistland som ännu inte drabbats.

Arbetslösheten stiger i alla imperialistiska länder. Den kommande vintern kommer vi förmodligen få se den tidigare rekordsiffran för dessa länder (10 miljoner) passerad med god marginal. 15 miljoner arbetslösa är ingen orealistisk siffra.

Under sådana omständigheter är det oundvikligt att borgarna satsar på en nationell krisbekämpningspolitik, dvs vidtar protektionistiska åtgärder. Det är just vad Italien och Danmark gjort. Dessa länders regeringar införde inte bara importbegränsningar i allmänhet, utan i synnerhet på varor från gemensamma marknaden.

Det försäkras ibland att krisen är »exceptionell» och att den bara är ett uttryck för en tillfällig »olyckshändelse» i form av »oljekrisen». Det påstås att denna skapat ett betydande underskott i betalningsbalansen i flera länder (speciellt Storbritannien, Italien och Frankrike).

Argumentet är ofullständigt och endast skenbart riktigt. I verkligheten kompenseras underskottet i betalningsbalansen för vissa EG-länder mer än väl av det uppseendeväckande stora västtyska överskottet. Benelux-länderna kan också (än så länge) glädjas åt ett icke obetydligt överskott. Den verkliga naturen hos »krisen för betalningsbalanserna» framträder alltså i ett helt annorlunda sken. De italienska, danska och brittiska regeringarna har alltså tvingats ta till protektionistiska åtgärder därför att länderna med överskott vägrat slå ihop (helt eller delvis) alla EG-ländernas bytesreserver till en pott. Men en sådan sammanslagning är otänkbar utan en gemensam valuta, gemensam ekonomisk, skatte- och sysselsättningspolitik, dvs utan gemensam regering och stat.

Det europeiska storkapitalets dilemma är speciellt slående vad gäller de västtyska imperialismen, idag den mest stabila och rika av alla. Västtyskland har haft den lägsta inflationen, den snabbaste exportökningen, det största överskottet i betalningsbalansen och den lägsta arbetslösheten av alla imperialistländer (även om arbetslösheten ökat kraftigt sedan 70-72). När Helmut Schmidt efterträdde Willy Brandt som socialdemokratisk kansler, betonade de flesta kommentatorerna den nya regeringens »atlantinriktning» jämfört med föregångarns »europeiska inriktning». Men inom ett par veckor – efter Schmidts möte med den nye franske presidenten Giscard d’Estaing – var man tvungen att omvärdera detta.

Det tyska storkapitalet har att välja på två onda ting, och har uppenbarligen problem att bestämma sig för vilket som är det minst onda. Om de väljer en ny EG-satsning måste de både kompensera underskotten i betalningsbalanserna och absorbera effekterna av den accelererade inflationen i tre av de stora kompanjonländerna – Frankrike, Italien och Storbritannien. Man skulle vara tvungen att köpa Gemensamma Marknadens hälsa och konsolidering dyrt. Den franska bourgeoisins gamla slagord från Poincares och Clemenceaus tid »låt Fritz betala» – skulle bli verklighet. Och detta trots att det denna gång inte finns någon politisk eller militär makt som kan backa upp kravet.

Om Helmut Schmidt beslutar att inte betala denna räkning, som han proklamerade vid sin kanslerinstallation, blir konsekvenserna för Bonn knappast mindre förödande. De protektionistiska åtgärderna hotar då att sprida sig från Italien och Danmark till Frankrike och Storbritannien och sedan vidare. De samlade effekterna av en sådan utveckling skulle innebära ett avgörande slag mot den enda grundstenen i den västtyska kapitalismens »framgång», nämligen utvidgad export (försäljningen av konsumtionsvaror på hemmamarknaden sjunker redan).

Förbundsrepublikens kompanjoner lyckas säkert »exportera» recessionen till Västtyskland om Västtyskland vägrar att exportera sina valutareserver till dem. Och den recessionen skulle skapa en allvarlig social kris. Frestelsen och trycket för att öppna slussarna för kreditinflationen och på detta sätt komma tillrätta med krisen skulle då bli oemotståndligt. Men en sådan inflation skulle vända överskottet i betalningsbalansen till ett underskott och de existerande reserverna strömma ut. Där ligger dilemmat.

Statens roll i den imperialistiska konkurrensen.

Några kanske anser att denna analys är en eftergift åt Kautskys myt om »superimperialismen». När vi hävdar att flera imperialistmakter kan genomföra en »fredlig» sammanslagning utan att den ena stukar den andra, som den tyska imperialismen försökte under världskrigen och den franska och brittiska under perioderna efter, hävdar vi då inte att de mellanimperialistiska motsättningarna kan lösas fredligt istället för att skärpas? De som förkastar vår analys på denna grund, tänker i själva verket schematiskt och ihåligt och befinner sig så långt ifrån en dialektisk förståelse av den objektiva verkligheten som det är möjligt. Mot Kautsky ställde Lenin tesen om tilltagande i stället för avtagande imperialistiska motsättningar som helhet betraktat och inte tesen att motsättningarna mellan var och en av imperialistländerna ständigt måste öka. Vi anser att Lenins tes förblir korrekt och att den bekräftas av det som händer nu. I själva verket så ökar motsättningarna inom imperialismen snarare än att minska, vilket motsäger teorin om superimperialismen och även teorin att den nordamerikanska »superimperialismen» genom sin tyngd skulle krossa alla konkurrenter och förvandla dem till blott och bart satelliter.

Lenin förfäktade aldrig teorin att konkurrensen mellan ett antal ungefär lika starka imperialistmakter ständigt skulle fortsätta. Han såg själv två stora imperialistmakter elimineras under sin livstid – Tsarryssland av Oktoberrevolutionen och Österrike-Ungern genom nederlaget 1918. Att »på grund av den ständigt intensifierade konkurrensen mellan imperialistländerna» hävda omöjligheten av en sammanslagning av ett visst antal imperialistiska stater vore att missa det faktum att en sådan sammanslagning kan provoceras fram just av denna intensifierade konkurrens.

Låt oss titta på exemplet oljekrisen». Den provocerade fram en allmän jakt från världens stora koncerner, inte bara på olje- och uranfyndigheter. utan också på andra råvarukällor. Det sätt på vilket de olika regeringarna manövrerade och fortfarande manövrerar för att hjälpa »sina» koncerner bekräftar slående än en gång den leninistiska teorin om imperialismen och staten. Men det är uppenbart att ju starkare en stat är politiskt, militärt och ekonomiskt, ju bättre lyckas den i sitt uppsåt. Visserligen är det sant att Västtyskland är en ekonomiskt stark stat och Frankrike, Storbritannien och Italien medelstarka ekonomiskt sett, men var för sig är de politiskt svaga och militärt nästan obefintliga stater. Även om Japan militärt också är mycket svagt, så kompenseras dock detta delvis av en stor politisk maktkoncentration och därmed en förmåga att manövrera och att fatta snabba beslut. Det dröjde heller inte länge förrän allt detta gav utslag. Under den vilda jakten på råvaror mellan oktober 73 och april 74 lyckades de amerikanska och japanska företagen betydligt bättre än de europeiska.

Med dessa fakta som bakgrund kan den teoretiska diskussionen bättre förstås. Man hittar inte »revisionismen» hos oss. utan bland de som förkastar våra teser om den europeiska kapitalsammanflätningen. De påstår i realiteten att de stora europeiska koncernerna inte kan (eller ännu värre – inte vill) försvara sina intressen genom att använda de statliga verktyg som lämpar sig för ändamålet. Och vad innebär detta om inte just påståendet att dessa bolag är helt behärskade av amerikanska intressen, dvs teorin om ultraimperialismen (eller dess »superimperialistiska» variant).
Vi hävdar däremot att motsättningarna mellan de amerikanska japanska och europeiska koncernerna blir allt bittrare. Därav kommer den långsiktiga tendensen till europeisk kapitalsammanflätning och skapandet av en europeisk imperialistisk statsbildning. Det är det vapen de europeiska koncernerna behöver för att lyckas hävda sig i denna intensifierade konkurrens.

Vi gör heller inga eftergifter till myten om »bundenhet till territoriet». Det finns de som polemiserar mot vår ståndpunkt utifrån abstraktionen om »företag etablerade på Frankrikes, Västtysklands etc territorium». De glömmer att oförsonliga motsättningar utvecklats mellan de europeiska koncernerna och deras amerikanska motparter och att den borgerliga staten inte kan förbli neutral – eller »medla» – i dessa konflikter.

Oavsett hur effektivt det sker så måste den borgerliga staten antingen försvara den europeiska koncernerna, dvs Philips. Siemens, ICI, Hoechst, Bayer, Pechiney, Saint-Gobain, Fiat, Shell. BP. Thyssen, Daimler Benz etc och de sektorer av finanskapitalet som stödjer dem. I så fall ställs frågan om vilken typ av statlig institution som är effektivast i denna hårdnande konkurrens. Eller så förnekar man att dessa grupper antingen vill eller kan förse sig med en statsbildning för att försvara sig mot USA-imperialismen. (Argumentet är svagt och kan inte verifieras av reella bevis). De som hävdar detta hamnar, vare sig de är medvetna om det eller ej, i Kautskys teori om ultraimperialismen som enar alla koncerner och krossar de som opponerar sig.

Den europeiska kapitalsammanflätningen fortsätter.

För att kunna bedöma Gemensamma Marknadens framtid är det alltså nödvändigt att frigöra sig från all ytlig och kortsiktig impressionism. Man måste se den långsiktiga tendensen på den ekonomiska, sociala och politiska nivån, liksom de inre motsättningarna i dessa. Lika fel som det förut var att slå fast att EG:s ekonomiska integration var utan återvändo, lika fel vore det att nu snabbt dra slutsatsen att Gemensamma Marknaden befinner sig i upplösning eller redan är död.

Trots misslyckandet med sammanslagningen Fiat-Citroen (vilket f.ö. ställer frågan om en sammanslagning Citroen-Renault eller Citroen-Ford, eftersom de europeiska bilkoncernerna inte tycks klara den nuvarande krisen inom bilindustrin på egen hand), och trots EG-institutionernas kris, fortsätter den europeiska kapitalsammanflätningen. Den europeiska storfinansen är inte passiv in-’för de borgerliga regeringarnas maktlöshet och impotensen hos »gemenskapens» institutioner. Nästan allt vad den företar sig pekar mot ökad kapitalintegration.

»Energikrisen» skapade således en ny europeisk finanskoncern att läggas till de många finansbankgrupper som blivit till det senaste decenniet. Banque de Paris et Pays-Bas, Societe Generale, Schweizerische Kreditanstalt, Midland Banks, Amsterdam-Rotterdam Bank och den belgiska Societe Generale de Banque startade Finerg, vars uppgift är att underlätta finansieringen av stora investeringsprojekt på energiområdet: byggandet av kärnkraftverk, oljeprospektering i Nordsjön, forskning efter nya energikällor etc. Projektet understryker än en gäng den långsiktiga ekonomiska logiken som ligger bakom de europeiska kapitalsammanflätningen. Nämligen att även de starkaste »nationella» koncernerna inte kan skaffa fram tillräckligt med kapital för att starta några av de teknologiskt avancerade projekt som krävs for att konkurrensen med den amerikanska och japanska imperialismen inte ska vara på förhand avgjord.

Under förhandlingarna med de halvkoloniala länderna och med de byråkratiserade arbetarstaterna kräver de stora europeiska monopolen högljutt tillräckligt »europeiskt» statligt stöd för att de ska kunna komma med tillräckligt bra bud. Medan den amerikanska diplomatin breddat vägen för Rockefeller-koncernens spektakulära återkomst till den egyptiska marknaden, har den europeiska diplomatin otvivelaktligen haft en del framgångar i Sovjetunionen, Nordafrika (stål. bilar, naturgas), det svarta Afrika och Brasilien. Tävlingen ar långt ifrån avgjord. Gemensamma Marknadens framtid beror mer än någonsin på hur en kamp mellan levande ekonomiska, sociala och politiska krafter utvecklas. Dvs den beror på verkliga styrkeförhållanden och inte på någon förutbestämd »järnlag».

Kapitalets intressen är inte arbetarnas.

I dessa intressekonflikter måste arbetarklassen och arbetarrörelsen framför allt behålla sin politiska självständighet och inte identifiera sig med någon av de kämpande borgerliga grupperna. Värken »de nationella intressena.» eller »det europeiska idealet» är något annat än en avledningsmanöver från de olika kapitalistgrupperna, för att arbetarna ska hindras från att resolut försvara sina egna intressen mot storkapitalets.

De som kämpar mot den europeiska kapitalsammanflätningen och skapandet av en europeisk statsbildning i den »nationella självständighetens» namn, dvs en självständighet för existerande borgarstater, de identifierar sig med konservativa och bakåtsträvande kapitalistiska krafter. Krafter som inte kan försvara sina intressen på annat sätt än genom att reducera arbetarklassens köpkraft och levnadsstandard (genom en åtstramnings-, deflations- och protektionistisk politik. De som för fram parollen om ett »europeiskt svar» på den »amerikanska utmaningen» för att »hejda de multinationella företagens härjningar» stöder i själva verket europeiska multinationella företag mot amerikanska. Arbetarklassen har inget intresse av att den egna klassfienden stärks. Det finns heller ingen grund för tron att europeiska koncerner skulle vara mer »liberala» eller »reformistiska» än de »nationella» koncerner som finns idag.

Gemensamma Marknadens kris uttrycker på sitt eget sätt oförenligheten mellan den fortsatta expansionen av produktivkrafterna och den kvardröjande borgerliga nationalstaten. Vi för fram den enda historiska lösningen på denna motsättning – Europas Förenade Socialistiska Stater. För att nå dit är det nödvändigt att förbereda arbetarklassen på att utnyttja varje avgörande försvagning av dess egen borgarklass, på varje häftig förrevolutionär kris med ett perspektiv mot erövrandet av makten. Den socialistiska revolutionen kan fortfarande startas i ett enskilt land. På grund av klasskrafternas ojämna utveckling och på grund av statens och den repressiva apparatens fortfarande nationella karaktär, är det för tillfället i själva verket endast möjligt att starta en socialistisk revolution i nationell skala.

Kapitalets ökade internationalisering ställer emellertid samtidigt de europeiska arbetarna och arbetarorganisationerna inför den stora uppgiften att organisera upp ett ömsesidigt samarbete, utveckla allianser och genomföra aktioner i europeisk skala. Och detta till och med för att driva elementära krav på den ekonomiska nivån. På grund av detta växer bilden av en internationell klasskamp sakta men säkert fram hos kapitalets internationella organisationer. Revolutionärerna kan inte bara delta i denna internationella klasskamp. De måste vara de mest tydliga och energiska förkämparna på detta plan. De måste ta initiativ till samarbete och kontakter mellan fabriksdelegater och fackföreningsmilitanter, som är anställda i samma multinationella företag eller i samma industribransch i olika europeiska länder.

Kombinationen av dessa båda fenomen – revolutionära kriser som bryter ut i nationell skala och en gradvis expanderande internationell arbetarkamp – drar med sig en utveckling av en mer samtidig revolutionär kris i europeisk skala som kommer att vara överlägsen perioderna 1917-20, 1934-38 eller 1944-47. Detta gör programmet för ett Europas Förenade Socialistiska Stater inte bara objektivt nödvändigt, utan även praktiskt genomförbart. Denna målsättning kommer i ökande grad att bli trovärdig först för det breda avantgardet, sedan för de arbetande massorna som helhet.

Ernest Mandel 
20 juni 1974

Not 1.
Valutakurserna är f.n. »flytande», dvs de regleras av marknadskrafterna. Tanken var att EG-valutorna sinsemellan skulle växlas i fasta växelkurser, men »flyta» i förhållande till övriga valutor. De skulle alltså fungera som en valuta på valutabörserna. Ö.A.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1974

Liken i Medelhavet – om stängda gränser och öppna frågor

En diskussion om migration i Europa kan på goda grunder ha Medelhavet som utgångspunkt. Flera av författarna i antologin Migration i den nya världsordningen (Rasismer i Europa 2)(1) hämtar sina perspektiv just därifrån. Kajsa Johansson, Röda Rummet 3-4 2004.

En av bokens texter, skriven av forskarna Magnus Dahlstedt och Mekonnen Tesfahuney, beskriver ett fotografi som säger mycket om det rum av lögner, cynism och makaber teater som dagens Europa utgör: Två solbadande turister sitter under ett parasoll. En död marockansk man ligger en bit bort på stranden. Turisterna betraktar kroppen, helt oberörda.

Medelhavet är en flytande kyrkogård och Gibraltarsundet ett likgiltighetens rum. Få verkar bry sig om att över 2000 döda människor flutit iland bara vid Spaniens kuster sedan slutet av åttiotalet(2). Området är samtidigt en krigszon där det pågår regelrätta krig mot invandrare när Tony Blairs krigsflotta sätts in för att mota bort flyktingbåtar. Detta visar tydligt den snabba harmoniseringen av EU:s hårdnande flyktingpolitik; Blairs förslag om militära aktioner mot migrationen mötte först ett visst motstånd men har nu normaliserats och Frankrike, Italien, Portugal och Spanien ställer villigt upp.

En rad ledande politiker inom EU, många av dem från länderna ovan, har gått ut och krävt hårdare tag mot illegala invandrare så att ”högerextremister i Europa inte ska få kidnappa invandringsfrågan”. Kriminaliseringen av invandrare fastslås i EU:s konstitution och grundläggande rättigheter dribblas bort. Media är en aktiv medlöpare, som med sitt språkbruk förvandlar alla flyktingar till ”illegala”. Tvångsdeporteringar är ett exempel på detta, liksom det som den tyska regeringen valt att kalla ”racial profiling”, det vill säga rätten att anhålla, visitera och göra husrannsakan hos en person enbart på grund av etnicitet eller hudfärg(3). Det senare går väl ihop med EU:s passiva hållning till USA:s frihetsberövanden av en stor mängd människor utan några sakliga grunder alls. Ständigt framställs det också som om det är flyktingarna själva, och deras orättfärdigt stora antal, som hotar asylrätten. Det förefaller som att allt makteliten önskar kan harmoniseras och normaliseras i EU:s migrationspolitik, även det som på ett tidigt stadium stämplades som främlingsfientlig repression.

Aupair och flyktingar

Migration, som egentligen bara betyder att människor flyttar, är ett brett begrepp som innefattar mycket ”“ allt från europeiska ungdomar som åker till USA som aupair och som volontärer till utvecklingsländer, till människor som upplever att de av olika anledningar inte har något annat val än att flytta. Det är den sistnämnda gruppen, där majoriteten har sitt ursprung i världens fattigare länder, som ses som problemet. Det är dem man vanligtvis syftar på när det pratas om migration i olika sammanhang. Sällan ses vårt eget obegränsade resande som ett migrationsproblem.

I dag menar många att den europeiska migrationspolitiken går att förstå utifrån nationalstatens minskande betydelse. Det kan dock vara förtjänstfullt att tvärtom fokusera på den faktiska, aktiva roll som nationalstaten har i EU och de oåterkalleliga processer som harmoniseringen utgör. Detta diskuterar Linköpingsforskaren Peo Hansen i sitt avsnitt i boken. Så fort de enskilda medlemsstaterna idag kan hitta en minsta gemensam nämnare för ett politiskt projekt, flyttas frågan från en nationell till en överstatlig nivå, för att aldrig mer återvända. Det är politiska ställningstaganden och nationella regeringars intressen – ingen förunderlig naturlag – som gör att besluten flyttas upp. Men när detta väl skett blir det aktuella projektet, som till exempel militariserad gränsövervakning, en konstitutionell fråga i EU, ett grundlagsstadgat ramverk för den fortsatta politiken. Inte med all parlamentarisk möda i världen kommer dessa frågor kunna vinnas tillbaka till nationell nivå, för att omprövas i grunden. Detta är en fullständigt odemokratisk process. Man kan inte ens tala om ett demokratiskt underskott, eftersom ett underskott förutsätter att man, som i exempelvis en statsbudget, har möjligheter att få bukt med problemet med hjälp av befintliga politiska verktyg.

De nationella politikerna är inte offer för denna process. De är kraftfulla aktörer som bestämmer hur och om harmoniseringsprocessen skall fortskrida. Hansen konstaterar, utifrån att antalet dödsoffer till följd av exempelvis militariserad gränsövervakning och restriktiv asylpolitik ständigt ökar, att ”Skiljelinjen löper inte mellan främlingsfientliga och progressiva regeringar; den löper istället mellan regeringar som vill avveckla asylrätten med hjälp av massdeportationer och läger och de som föredrar andra metoder.” Harmoniseringen har ett egenvärde för de nationella regeringarna när nyliberalismen idag i allt större utsträckning stadfästs i grundlagen. Detta eftersom man aldrig behöver axla ansvaret när arbetarna i det egna landet drabbas. Nyliberalismen blir, till följd av just nationella regeringarnas politiska ställningstaganden, en politisk ram, vilken uppfattas som självklar. Anpassningen till denna blir i sin tur en ”nödvändighet”, som den enskilda nationella regeringen inte behöver ansvara för inför den egna väljarkåren, eftersom den fortgår även om regeringen byts ut.

Det är också i detta ljus vi måste förstå höger extremismen i Europa och att EU sedan slutet av 80-talet framgångsrikt bekämpat asylrätten. ”Kampen” mot den illegala invandringen, och inte bekämpandet av arbetslösheten, beskrivs som unionens allra viktigaste fråga. Med välfärdens nedmontering såsom grundlagsfäst självklarhet fastställs medvetet en ny politisk dagordning, med ”yttre” hot, som befolkningarna skall mobiliseras emot. ”Den nyliberala ”omstruktureringen” paketeras som en nödvändig om än besk medicin, som i dess mest renodlade form har ordinerats majoriteten av världens länder som en paketlösning.”, skriver Dahlstedt och Tesfahuney träffande i sitt kapitel.(4)

Den gemensamma, ”solidariska” lösningen på ”invandringsproblemet” som nationalstaterna gemensamt definierar, överträffar de som staterna på egen hand kan frambringa. Ett gränsöverskridande samarbete blir därför ett måste som ett led i EU-integrationen. Kapitalismens olika faser, ”goda” respektive ”dåliga” tider, har historiskt följts av olika typer av migrationspolitiska program. Stater kan kosta på sig en generös migrationspolitik när välfärd och industri skall byggas upp, vilket efterkrigstidens Tyskland är ett tydligt exempel på. Egentligen är ju västvärldens hela välstånd byggt på den illegala invandring och människosmuggling, som pågick under 400 år med start under 1500-talet(5). Men när det kommer till att dra nytta av välfärden – då är bara ”de riktiga” medborgarna välkomna och ”de andra” sätts i återvändarprogram.

Underjordisk arbetsreserv

De privata företagen välkomnar ofta relativt öppna gränser. Arbetsgivarna har användning för alla grupper. Kan människor inte sköta service och underhåll kan de dock alltid utgöra en välbehövlig reserv av billig arbetskraft – svart eller vit – för att hålla löner likväl som arbetsvillkor nere för den nationella och internationella arbetarklassen. Däremot har kapitalet aldrig haft något intresse av att koppla invandring till sociala rättigheter och reella möjligheter i samhället, vilket utförligt belyses av forskaren Aleksandra Ã…lund i boken(6).

En allt hårdare asylpolitik kan inte stoppa de flyktingströmmar till EU som är motiverade av människors nöd. Men myndigheternas förnekande av rätten till asyl skapar en underjordisk arbetsreserv av flyktingar som tvingas gömma sig undan avvisning, helt utan medborgerliga rättigheter och arbetsrättsligt skydd. Denna informella men faktiskt pågående invandring utgör ett utmärkt redskap för lönedumpning, och är således även den mycket funktionell för kapitalets intressen.

Samtidigt är det inte riktigt att se denna sammantagna underordning och utestängning (rasistisk retorik, diskriminering och uppkomsten av en invandrad rättslös underklass i Europa) som resultat av alltigenom medvetna strategier från stater och privata intressen, uttänkta för att uppnå politiska mål. Snarare handlar det om att i efterhand hantera det klassamhälle man skapat. För att upprätthålla den nyliberala strukturen mobiliseras därför, enligt Dahlstedt och Tesfahuney, rädslans geopolitik och ekonomi i människors vardagsliv. ”De riktiga”, vita medborgarna skall alla vara med och kontrollera de som, av någon anledning, blivit insläppta i det näst intill permanenta undantagstillstånd som tycks råda.

Rädslans politik

Främlingsfientligheten reproducerar sig själv och intensifieras med klassklyftornas utvidgning. Den blir något som till viss del försvinner bortom de nationella regeringarnas absoluta kontroll. Utestängande eller diskriminerande åtgärder mot olika grupper av migranter bör alltså inte alltid betraktas som en konspirerande strategi från staten, utan mer som följsamma pareringar av missriktade folkliga krav på åtgärder mot kapitalismens konsekvenser. Samtidigt som människor mobiliseras till olika splittrande roller utifrån etnicitet,7 drabbar den nyliberala ordningen en hel, etniskt blandad, arbetarklass. Ã…lund skriver att etnicitet, vid sidan av klass, har blivit en central skiljelinje för de växande klyftorna i samhället och det uppstår inte bara en annorlunda arbetarklass utan även en ny underklass, en underklass som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

Migranterna har, som tidigare sagts, en funktion i samhällena. Deras arbetsmarknader, och den rasism och diskriminering som riktas mot dem, skall inte ses som en gammal kvarleva av irrationella tankar utan snarare som en konsekvens av kapitalismen (men därmed inte sagt att all rasism har sitt ursprung i kapitalismen), och som något som reglerar arbetsmarknadens ras och könsmässiga uppdelning. Rasismen legitimerar Europas murar mot omvärlden, samtidigt som den disciplinerar de som fått ynnesten att uppehålla sig innanför gränserna.

Detta har inte alltid varit en given väg, vilket understryker de nationella regeringarnas ansvar och den ideologiproduktion de aktivt bidragit till. Peo Hansen lyfter i sitt kapitel fram exemplet att EU-kommissionen i början av 90- talet ville att rörligheten för medborgare från tredje land (människor från ett icke-EU-land som uppehåller sig i ett EU-land), som vistades legalt i unionen skulle öka. Under samma tid kritiserade EU-parlamentet olika nationella regeringar för att de gjorde en polisiär och säkerhetspolitisk fråga av invandringen. Man påpekade att en kriminalisering av invandrare kunde skapa rasistiska och främlingsfientliga rörelser. Det är nu tydligt vilken linje som drog det längsta strået i harmoniseringens Europa. Våldet mot migrationen är strukturellt och inbyggt i en normaliserad och välharmoniserad gemensam konstitution, vilket ligger väl i linje med främlingsfientliga rörelsers intressen och mål.

Mångfaldsprogram utan mångfald

Inte heller i Sverige har politiken kring asylrätt och migration någonsin varit så människofientlig och nyliberal som den är idag. Dagens offentliga debatt behandlar en mångkulturalism som osynliggör det sociala medborgarskapet och människors faktiska möjligheter i samhället.

Hela samhället genomsyras av mångfaldsprogram men någon verklig mångfald är det inte tal om. Det råder en slags moralpanik om vilken kultur som ska få mångfaldigas, menar Ã…lund, och ofta beskrivs stora europeiska befolkningsgruppers oro inför hotet från växande minoriteter med antidemokratiska ideal. Minoriteterna får gärna ägna sig åt kultur, så som kokkonst och musik, medan de ska hålla tassarna borta från exempelvis vår demokrati. Detta visar hur vissa fenomen anses färdiga och oförbätterliga, som exempelvis ”vår” demokrati, medan lite förändring i kulturen snarare kan vara riktigt trevligt.

För vissa delar av världen är tillvaron annorlunda efter 11:e september. Hotet utifrån, främst från den islamistiska fundamentalismen, framställs i väst som allt större och otäckare, samtidigt som dess påstådda representanter inom Europas murar skickas ut och berövas varje form av mänskliga rättigheter. Hotet målar upp en slags nutida version av clash of civilizations, där kulturkollisionen inte bara hotar jämställdheten mellan könen utan hela den fria världens demokrati ”“ en demokrati som nu påstås leva som en enda enhet och frodas utan klass- och könsmotsättningar. Denna enhet utgör förutsättningarna för motsättningen med ”de andra” ”“ denna ännu märkligare enhet ”“ nämligen alla invandrare. Minoriteternas tillvaro ställs emot majoritetens gemenskap och sägs hota densamma. Det vi minst av allt vill ha är ju det efterblivna i motsats till det moderna, det kvinnofientliga i motsats till vår solida jämställdhet, eller det demokratifientliga i motsats till vårt fria, öppna samhälle. Det är utifrån dessa kriterier vi förväntas bedöma (o)lämpligheten i att ta emot olika grupper av människor utifrån.

Ny och gammal liberalism

Om vi betraktar migrationen i den nya världsordningen utifrån nyliberalismens herravälde i samhället så ter sig de stängda gränserna paradoxala i förhållande till den nyliberala ideologiska tesen om en oreglerad världsmarknad med flexibel, rörlig arbetskraft. Men denna påstådda ”nya” liberalism är i realiteten egentligen inte särskilt ny i sin syn på ”de andra”. De ska regleras och stängas ute eller – vilket kanske är viktigast för privata vinstintressen ”“ diskrimineras. Snarare har ”nyliberalismen” många likheter med den gamla liberalism som lade grunden för en europeisk eller västerländsk identitet. ”Bakom liberalismens slagord – frihet, jämlikhet, broderskap ”- och dess utåtvända, humanistiska anspråk, finner vi en imperialism av det universella”, skriver Dahlstedt och Tesfahuney.

Det är ingen paradox att liberalismens idéhistoria slagit följe med Europas koloniala historia, och därmed dess tvångsförflyttningar, folkmord och organiserat slaveri. Alla liberalismens stora företrädare har förespråkat olika former av förtryck och exploatering av etniska minoriteter och koloniserade folk. De fri- och rättigheter, exempelvis fri rörlighet, som liberalismen ofta förknippas med, gällde aldrig för alla. Inte då och inte nu.

Boken Migration i den nya världsordningen innehåller fem kapitel kring temat rasism och migration, men de möter inte varandra på särskilt många punkter. Det är svårt att se en gemensam diskussion, på grund av att texterna är så olika och varierar så i abstraktionsnivå. Skärningspunkter eller motsättningar mellan de olika argument och teorier som förs fram blir bitvis otydliga. Därmed är det också svårt att se hur respektive författare tar konsekvenserna av sitt resonemang och om det egentligen finns någon röd tråd som löper mellan författarna. Texterna ligger som fria planeter bredvid varandra, vilket är både en styrka och svaghet. Det är mycket positivt att boken behandlar ett ämne som hittills allt för mycket lyst med sin frånvaro i vänstersammanhang och den borde följas av en bredare diskussion om olika strategier för motstånd mot den rådande situationen.

För att formulera lösningar på problemen måste socialister försöka frigöra sig från eliternas ideologiproduktion. Samtidigt måste vi inse vilka motiv – baserade i egenintressen – som befolkningsmajoriteten inom arbetarklassen faktiskt har till sin oro eftersom samhället fungerar som det gör – som ett klassamhälle. Det finns ingen poäng i att bortse från att stora delar av arbetarklassen i många länder ställer sig kritisk till migration och att många främlingsfientliga partier fått ett brett stöd hos denna väljarkår. Detta beror till stor på den etablerade vänsterns misslyckande att presentera konkreta politiska alternativ till de sittande regeringarna.

Facket och motståndet

Alla vänsterkrafter har ett ansvar och en möjlighet inom politiken att motverka högerextrema framgångar – likt de i Frankrike och Österrike – genom att leverera reella politiska alternativ. I Sverige har processen inte hunnit fullt så långt, men det är lätt att se att den etablerade vänstern även här är på god väg att hamna hopplöst efter. Utifrån detta perspektiv förlorar exempelvis vänsterpartiet på att gå mer mot mitten och närma sig regeringsmakten eftersom de faktiska alternativen då ter sig ännu blekare. Rädslans politik och ekonomi användes tidigare av extrema grupper men blir nu alltmer rumsrena och användbara för etablerade partier.

Fackföreningsrörelsen är en nationellt förankrad, men likväl gränsöverskridande, bas för motståndet. Men i den offentliga debatten i det fackliga etablissemanget eller i akademiska sammanhang så som bland annat i Migration i den nya världsordningen, har detta perspektiv ännu inte fått den genomslagskraft det förtjänar. Det är som att en del av nutidshistorien om Medelhavet, där vi började resan i denna artikel, glöms bort. Det fotografi, som egentligen aldrig framträder i offentlighetens ljus, föreställer hundratals fruktplantager där svart och vit, till stor del icke-europeisk, arbetskraft på säsongsbasis utnyttjas, utan varken formella eller reella möjligheter att påverka sin egen situation.

Alternativa sätt att beskriva situationen framstår som obefintliga och situationen som hopplös. Samtidigt vet vi att historien är full av exempel på just motstånd. Vi vet också att detta sker här och nu, exempelvis när den spanska syndikalistiska fackföreningsrörelsen organiserar papperslösa invandrare och faktiskt vinner både medborgarskap och bättre arbetsvillkor. Tyvärr ser vi samtidigt hur stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen ”“ stick i stäv med alla ideal om internationell solidaritet ”“ låter nationalitet gå före arbetares gemensamma intressen genom att försöka skydda en specifik grupp, de svenska arbetarna, och försämra situationen för de icke-svenska.

Detta är problematiskt på flera sätt eftersom protektionismen är ett trubbigt vapen även för den inhemska svenska arbetarklassen. Kostnaden för den enorma kontrollapparat som ska skydda gränserna, administrera den restriktiva hållningen gentemot invandring och verkställa avvisningarna, är enorm och finansieras med våra skattemedel. Vi kan återvända till Medelhavet för ett exempel: I den spanska enklaven Melilla i nordvästra Afrika byggs ett åtta kilometer långt bevakningssystem, för att förhindra att afrikaner kommer till Europa. Spanien står för halva bygget, 280 miljoner kronor, och EU är givetvis med och finansierar.(8) 

Samtidigt kan invandringen bara delvis begränsas på detta sätt. När exempelvis den svenska regeringen nekar att erbjuda människor legala möjligheter att arbeta och leva innanför våra gränser ”“ ens för dem som på grund av krig, förföljelse och katastrofer inte kan återvända till något hemland ”“ växer den extremt utsatta och helt rättslösa gruppen av migranter som uppehåller sig här illegalt. Protektionismen och ivern att deportera dem som inte innehar uppehållstillstånd tvingar fram en alltmer ljusskygg, riskfylld och exploaterande arbetsmarknad, men den rättslösa arbetskraftsreserven finns kvar. När invandrares förnekade behov av tillträde förenas med vinstintresse och lönedumpningsiver hos kapitalstarka grupper blir resultatet en alldeles för stark kraft att stå emot med protektionistiska medel. Istället måste fackföreningsrörelsens fokus ligga på att försäkra alla arbetare inom statens gränser samma rättigheter och skyldigheter. Först då blir arbetskraftens gränslöshet ett vapen för ”“ istället för ett hot mot ”“ arbetarklassen.

Slagordet ”Fred mellan folk, krig mellan klasser” passar bra in på resonemanget ovan, men det är inte tillräckligt i diskussionen om migrationspolitik eller i en bredare diskussion om rättigheter. Det går inte att stärka asylrätten för en grupp, exempelvis arbetarklassen (det är dessutom praktiskt omöjligt), eftersom det handlar om universella rättigheter som alla människor måste ha. Vi måste arbeta för att efternamn inte skall spela någon roll på arbetsmarknaden eller i bostadskön, och att samma sak också måste gälla för rätten till en rättvis asylprövning. Och det gäller även om migranten så heter Bernadotte. Vissa menar att migrationen och försvaret av migranternas rättigheter inte är en fråga för socialister utan snarare en liberal hjärtefråga. Här sammanfaller dock arbetarklassens krasst ekonomiska intressen med realiseringen av universella mänskliga rättigheter.

Om vi återvänder till resonemanget ovan om liberalismen och förnekandet av reella mänskliga rättigheter för ”de andra”, borde därför exempelvis asylrätten vara ett område där alla vänsterkrafter istället har ett intresse av att gå i konflikt med just hycklande liberalism. Vi måste avfärda migrationen som en välgörenhetsfråga och istället se det ur ett solidaritetsperspektiv som påvisar våra gemensamma klassintressen. Det är hög tid att ifrågasätta, utmana och överta liberalernas makt över definitionerna kring migrationen och våra mänskliga rättigheter.

Kajsa Johansson

Noter:
1. Migration i den nya världsordningen (Rasismer i Europa 2), Antologi (red: Ingemar Lindberg & Magnus Dahlstedt) Medverkande författare: Avtar Brah, Giovanna Campani, Magnus Dahlstedt, Peo Hansen, Ingemar Lindberg, Mekonnen Tesfahuney & Aleksandra Åhlund. Agora förlag 2004
2. Uppgiften hämtad från Dahlstedt & Tesfahuney: Rörlighetens paradoxer – om ”migrationshot”, ett inhägnat Europa och en paranoid samtid i antologin.
3. Se Peo Hansens avsnitt I hypernationalismens Europa i samma bok
4. Se Dahlstedt-Tesfahuney, samma som not 2
5. Se Tesfahuney:s kapitel Globaliserad apartheid-Fästning Europa, migration och synen på de Andra i Faye & Echrane (red) Sverige och de Andra, Postkoloniala Perspektiv. 2001
6. Se hennes kapitel Internationell migration, socialt medborgarskap, kulturpanik i antologin.
7. På en pub inom restaurangkedjan ”Frogs” i Paris mobiliserades exempelvis engelska arbetare som strejkbrytare mot tamilska arbetare (trots att bägge grupperna var anställda på samma arbetsvillkor inom företaget). Se tidskriften Oreda nr 3-4 2004
8. Se not 5

Glöm inte nationen, socialister!

Från tidskriften Röda Rummet 3/98.

Många ivriga socialister gör idag misstaget att undervärdera nationens roll när det gäller arbetarrörelsens strategi. Man gör det genom att hävda att utrymmet för nationell politik skulle vara slut. I stället behövs – enligt det synsättet – internationell facklig samordning kring enande krav på gemensamma villkor; exempelvis gemensam arbetstidslagstiftning, gemensamma villkor för arbetsmiljö och minimilöner. Det behövs gemensamma kollektivavtal, en likartad social trygghet, och så vidare. Kort sagt allt som enar arbetarklassen, om så ock en gemensam valuta. Frågan om förhållandet till den egna regeringen och politiska byråkratin blir härvid underordnat.

Man kan sammanfatta denna syn med att det krävs ett arbetarklassens eget EU-projekt! En inriktning som tar sin utgångspunkt i kampen mot de så kallade konvergenskraven, men som har till syfte att ena Europas arbetare istället för att splittra dem nationellt. Europa är fokus för kampen och klassens maktövertagande gäller makten i en gemensam europastat, och den går över formerandet av en samlad europeisk arbetarrörelse med gemensamma organisationer.

Mot detta synsätt ställer jag ett traditionellt revolutionärt program, till exempel som det skissas i Socialistiska Partiets programskrifter: reorganisera arbetarrörelsen och bygg breda folkliga rörelser, bygg kamp kring krav som enar hela arbetarklassen såsom förkortad arbetstid, utveckla i all kamp förståelsen för att arbetarklassen ska ta över hela samhällsmakten. Notera att det traditionella programmet gäller lokal och centraliserad kamp i varje land för sig. Därtill kommer att stödja och hämta inspiration från kamp i andra länder, att ta de chanser som erbjuder sig att samordna kamp över landsgränser, gärna sluta gemensamma kollektivavtal i olika företag tillhörande samma koncern när detta råkar gå, att visa upp sin kampberedskap inför portalhändelser som regeringskonferensen i Amsterdam.

Kampen är lokal

Men för oss är det alltså de svenska fackklubbarna och förbunden som ska reformeras och försättas på stridsfot. Där jobbar vi lojalt inom de organ som finns för att medlemmarna ska göra dem till sina föreningar. Utifrån reorganiserade fackföreningar och andra folkliga rörelser tänker vi oss – enligt den traditionella revolutionära teorin – att de klassorgan som utmanar de borgerliga makten lokalt och nationellt ska samlas. När jag skriver ”traditionellt”avser jag bland annat Tredje Internationalen (som bildades 1919 för att ta kamp mot socialdemokratins knäfall för var sitt nationella kapital) och Fjärde Internationalen (som bildades efter den tredjes knäfall för sovjetbyråkratins rysknationella projekt).

”Internationalisterna” inom arbetarrörelsen samlades i dessa partier. Deras alternativa linje var alltså inte en global kamp med enande internationella krav. De hävdade att socialismen är global, och inte kan upprättas förrän kapitalismen har besegrats i alla sina huvudfästen. Men de klargjorde också att kampen huvudsakligen är lokal och med god politik kan förenas på den nationella scenen och krönas med erövrandet av den nationella politiska makten. Så uppstår ett övergångssamhälle lett av en arbetarstat – en bräcklig konstruktion som (förutom av sitt eget folk) måste skyddas av att arbetarklassen i de kvarvarande kapitalistiska fästena förlamar sina borgares försök att gå till angrepp.

Man kan påminna om bolsjevikernas stöd till Norges frigörelse från Sverige 1905, trots att separationen bara kunde leda till en ny borgerlig stat, och om att den viktigaste enande parollen mot den mångnationella tsaristiska staten var att störta tsaren, avbryta den ryska krigsinsatsen och ge alla nationer och regioner som så önskade rätt att avskilja sig från den nya stat som skulle byggas på tsarväldets ruiner. Det är en paroll som liknar parollen att upplösa EU!

Men, är inte detta bara historia? Har inte kapitalet knutits mycket mer samman över världen och finanskapitalets makt kommit att överstiga de flesta borgerliga staters? Nja, jag menar nog att kapitalet var väl sammanflätat också under epoken 1880-1930. Och börskraschen 1929 möjliggjordes faktiskt av att finanskapitalet även då frigjorts från politiska regleringar. Den hårda klasskampen från 1917 till trettiotalets mitt och depressionen skapade därefter nya utrymmen för nationell borgerlig politik med medverkan också av partier sprungna ur arbetarklassens organisationer. I och med krigen och depressionsbekämpningen blev även kapitalet något mer nationellt i några decennier. Nu är vi kanske ungefär tillbaka i läget vid seklets början.

För att illustrera vad jag menar kan jag ta SKF som exempel: företaget startades 1908, på grundval av en nydanande kullagerkonstruktion och var, innan världskriget satte hinder för expansionen, etablerat i ett tjugotal länder vad gäller försäljningsorganisation och ett tiotal vad gäller tillverkning. Snacka om internationellt verksamt kapital, och om att flytta produktion snabbt mellan länder…

Lenin och Tredje Internationalen talade som många vet om kapitalismens imperialistiska epok som inleddes under 1870- och 80-talets krisår. I den epoken hade investeringskapital blivit mer rörligt över världen, och även till länder där borgerligheten inte hade lyckats erövra politisk makt från feodala och andra historiskt givna klasser. Därmed hamnade i alla länder varje större uppror i konflikt med kapitalet och de starka kapitalistiska staterna. Därmed var det slut med uppror och revolutioner med en i huvudsak borgerlig karaktär, de blir istället antikapitalistiska. Alla revolutioner blir oavslutade och en del av en stående utmaning av den globala kapitalismen. Om de inte blir tillbakaslagna, förstås, vilket ju hänt på många håll under de senaste decennierna.

EU som kejsardöme

Det är värt att påminna om detta i en tid när det talas mycket om ”globalisering” och när hemmamarknader allt tydligare byggs upp i världsdelar snarare än inom nationer. Globaliseringen studerades alltså av marxister för över hundra år sedan, och då drog man viktiga slutsatser om otillräckligheten i nationella segrar. Men det kvarstod att klasskampen måste ledas över i att arbetarklassen störtar den borgerliga staten i det egna landet och bygger sin egen stat. Varför? Jo, dels för att den borgerliga statsmakt man ska störta och ersätta väsentligen är nationellt organiserad, dels för att arbetarklassen mest tänker och känner inom sin egen nations ramar eller ännu snävare.

I dagens globaliseringsdiskussion finns en tendens att tala om all gammal kapitalism som mer nationell, och att framställa internationaliseringen som en väsentligen ny företeelse. Därmed skulle följa ett behov att organisera kampen mer över landsgränserna än förr. Detta menar jag är en förvrängning av verkligheten. Orsaken till ett nationellt fokus har aldrig varit att kapitalet skulle ha varit i övervägande grad bundet till varje nation.

För Sveriges del är det tydligt att det fanns en förkapitalistisk stålproduktion som ackumulerade kapital med staten som beskyddare, att det mesta av sågverksindustrin byggdes upp av engelskt kapital (betalningsförskott från kunder) och att järnvägar och en del andra statliga satsningar som var viktiga för industrialiseringen byggdes med kapital som staten lånade upp i utlandet. Fram till början av 1910-talet var svensk industrialisering beroende av utländskt kapital. Under det decenniet blev ”Sverige” nettoexportör av kapital och det handlade då mycket om att svenska storföretag deltog i den investeringsverksamhet i koloniala områden som brukar kallas den moderna imperialismen. Sverige har alltså glidit direkt över från läget som beroende land till läget som en del av det imperialistiska centrum.

I den mån EU verkligen blir den viktigaste delen av europeisk borgerlig statsmakt – det är en bit kvar – så blir det självklart att rikta politiska krav även till denna stat. Men eftersom dynamiken inom arbetarklassen kommer att fortsätta vara nationell ett bra tag till, kan dessa krav komma att bli krav om upplösning och avskiljande. För mig verkar det självklart att i dagspolitiken vara emot att ett nytt kejsardöme byggs.

Björn Eriksson