Etikettarkiv: Mångfald

”Idén om strukturell rasism döljer det verkliga integrationsproblemet”

Domineras den officiella synen i frågorna om invandring och integration avideal och begrepp som skymmer viktiga företeelser, vilka bör utforskas för att skapa en verklig förståelse för problematiken? Det menar socialantropologen Aje Carlbom i detta debattinlägg och hänvisar bland annat till sina forskningsresultat från ett fältarbete i Rosengård i Malmö, som han menar kastar nytt ljus över integrationens möjligheter och svårigheter.

För tjugo år sedan ansågs det som progressivt eller radikalt att vara antirasist. Då var ideologin en del av den kritik som formulerades utanför det etablerade politiska systemet. Idag är det, tvärtom, nödvändigt att omfatta antirasistiska ideal för att kunna göra karriär och skaffa sig materiella förmåner. Från att ha varit en motståndets ideologi har antirasism, precis som feminism, inlemmats i statens institutioner där dess bärande idéer är hegemoniska. Regeringskansliet, Riksantikvarieämbetet, politiska partier från vänster till höger, Sveriges radio, Integrationsverket, högskolor och universitet och så vidare, administrerar idag verksamheten utifrån en tankestruktur där feministiska, pluralistiska och antirasistiska ideal utgör norm. Idealens genomslagskraft märks inte minst i den akademiska världen. Forskare vet att det är säkrast att kryssa i genusrutan på ansökningar till Vetenskapsrådet, även om de är ointresserade av könsfrågor.

Flera av de feministiska och pluralistiska idealen är naturligtvis goda och bör ingå i ett humanistiskt tänkande. Som alltid när det handlar om ideologiskt grundade synsätt finns dock ett antal problem förknippade med att vara alltför hårt bunden till en viss typ av ideal. Ideologier tenderar, som Göran Therborn och andra har påpekat, att belysa vissa sociala fenomen och utelämna andra.(1) Följden av detta är att ideologier kan förvandlas till intellektuella hinder för att förstå olika företeelser. Viktiga och stora kunskapsfält kan därmed förbises på grund av att det primära intresset är att få genomslag för vissa ideal snarare än att genomföra förutsättningslösa studier av samhället.

Detta är tydligt i Sverige när det gäller frågan om kulturell mångfald. Idealen i mångfaldsideologin styr tänkandet så hårt att det bara finns plats för en viss typ av ”kunskap” inom ramen för dess idévärld. Förenklat kan man säga att ideologin konstruerat ett antingen- eller tänkande där utrymmet för ”positiva” aspekter av invandring är stort medan utrymmet för aspekter som kan uppfattas som ”negativa” är minimalt. Så är det inte alltid och överallt. Under senare år har diskussionen öppnats upp för fler kritiska röster. I Malmö har till exempel journalisten Lars Åberg pekat på flera allvarliga problem i Rosengård. Det har även Marie Hendra och Yamam Al-Zubaidi, verksamma i Rosengårds hårdast utsatta delområde Herrgården, gjort. I flera år har Haideh Daragahi diskuterat hur islamiska friskolor riskerar att förstärka marginaliseringen av en redan marginaliserad grupp. Den officiella versionen av mångfald, den version som dominerar i de offentliga institutionerna, bygger dock på tudelningen som nämnts ovan.

IDEOLOGISKA PAKET

Ideologiska perspektiv kan beskrivas, som John B Thompson uttryckt det, av ”paket” av olika idéer som är både deskriptiva och normativa till sin karaktär.(2) Idéerna är således sammanflätade med varandra i en större tankestruktur som i regel bygger på en viss logik. När det gäller frågan om mångfald så hänger denna ihop med frågan om integration och vad som utgör integrationsproblemet. Idéen om mångfald är också relaterad till en underförstådd förståelse av vad en invandrare är. Tillsammans bidrar samtliga idéer till att konstruera en världsbild som innehåller speciella typer av beskrivningar och förklaringar till olika problem och förslag på åtgärder för att lösa problemen. De ideologiska paketen innehåller också uppfattningar om vad som är bra/dåligt, gott/ont och rätt/riktigt, det vill säga idéer och föreställningar om moral. Man kan naturligtvis vara mer eller mindre styrd av en tankestruktur eller världsbild. Vissa har, för att knyta an till Pierre Bourdieu, förkroppsligat det ideologiska paketet på ett sätt som gör idealen så självklara att de befinner sig bortom möjligheten till kritisk reflektion. För andra kan det handla om ett system av idéer man kopplar in sig på i offentliga sammanhang för att inte råka illa ut eller för att kunna erhålla olika typer av offentliga resurser. 

Det övergripande politiska målet för eliten i dagens Sverige är, i enlighet med mångfaldsideologins ideal, att konstruera ett samhälle präglat av etnisk, religiös, sexuell och kulturell mångfald. Ibland anges funktionshinder som en del av mångfalden, ibland antyds till och med att klass ska vara en del av den nya, heterogena nationalstaten. Detta mål brukar ställas i relation till en beskrivning av vad man inte längre vill ha, nämligen ett samhälle som präglas av kulturell homogenitet. När det gäller integration är idealet att invandrare ska kunna vara kulturellt annorlunda och samtidigt deltaga i nationalstatens etablerade offentlighet med allt vad detta innebär av arbete och politik. Det har dock varit förenat med svårigheter att få denna typ av deltagande att fungera. Många är marginaliserade från de arenor där integrationen är tänkt att äga rum. Arbetslösheten bland invandrare är hög. Många lever isolerade från den svenska majoritetsbefolkningen. Inget av detta är nytt. Det har varit ett stående inslag i diskussionen om det mångkulturella samhället de senaste trettio åren.

Integrationsproblemet, så som det uppfattas och formuleras inom ramen för mångfaldsideologin, är att reducera det till en sak: den svenska majoritetsbefolkningens tänkande. Termerna som används varierar beroende på vilken typ av diskurs man befinner sig inom. När det gäller svårigheterna som muslimer står inför brukar man tala om ”islamofobi” eller ”orientalism”. Talar man om invandring i allmänhet använder man ord som ”främlingsfientlighet” eller ”rasism”. Ibland används metaforer som ”stänga ute”. Boktiteln på en av Agoras årsböcker, ”Det slutna folkhemmet”, utgör en god illustration till hur man inom ramen för mångfaldsideologin uppfattar vad som är det stora integrationsproblemet.(3) Oberoende av vilka ord vi föredrar att använda för att beskriva integrationsproblemet så handlar det om en enda sak, nämligen att integrationen kan fungera endast om man förändrar tänkandet hos infödda svenskar i majoritetssamhället. Denna lösning på integrationsproblemet har förts fram mer eller mindre ihärdigt i flera decennier. Producerar man tillräckligt mycket information om andra kulturer så förändras tänkandet och därmed inställningen till invandrare. Ökar man kunska- pen om andra kulturer så kommer integrationen att fungera. Kort sagt, det avgörande hindret för integration ligger förborgat i det svenska kollektiva medvetandet.

BEGREPPET RASISM

Tidigare användes ofta de snällare uttrycken främlingsfientlighet eller kulturell homogenitet när man karakteriserade integrationsproblemet. I samband med en förskjutning av makten har emellertid en liten grupp akademiska aktivister lyckats få gehör bland socialdemokratiska politiker för att integrationsproblemet ska beskrivas med termen ”rasism”. Exakt vad som är rasism och vad som inte är det är emellertid oklart. Idag är det inte bara nynazister och högernationalister som betraktas som främlingsfientliga eller rasistiska. Innehållet i kategorin har expanderat. Den biologiska rasismen, där fenotypiska eller fysiska egenheter ansågs ligga till grund för moraliska kvalitéer, har kompletterats med föreställningar som betonar ”vardagsrasism”, ”kulturell rasism” och ”strukturell rasism”. Rasismen har, anser vissa aktivister, blivit en ”dold” fiende som lurar överallt i samhället. Något gåtfullt är det hur man kan vara säker på att det överhuvudtaget existerar ett fenomen som rasism när detta är dolt? Är det dolt för vissa men inte för andra? Vad krävs i så fall för att hitta det utöver en stark tro på att så är fallet?

Det är ett problem att föreställningen om rasism har fått ett så stort genomslag i Sverige. Följden av detta är att den antirasistiska kampen har blivit godtycklig. Vem eller vilka är det som ska bekämpas när ”alla” betraktas som rasister? Politik bygger ofta på att man utser en fiende, föreställd eller verklig. Här är det öppet för att hela befolkningen blir politisk måltavla för en upplyst, men totalitär, elit av akademiker och politiker som utifrån de rätta idealen har tagit sig an att skapa en ny människa. Problemet är naturligtvis, som Alain de Benoit påpekat, att när alla är rasister är ingen rasist.(4) Eller, så hamnar man i det intellektuellt absurda förhållandet att om en svensk pensionär säger ”det bor för många invandrare i mitt bostadsområde” jämställs det med det nazistiska påståendet ”alla judar måste utplånas eftersom de tillhör en lägre stående ras”. När alla företeelser som på något sätt är kritiska i förhållande till invandrare/ invandring beskrivs som rasism så trivialiseras den riktiga rasismen. När ”alla” kritiska uttryck är en fråga om rasism är det nödvändigt att formulera en lagstiftning som är så bred i sitt omfång att den blir i det närmaste omöjlig att upprätthålla. Att rasismen är strukturell implicerar exempelvis att hela det svenska samhället borde ställas inför rätta.

Många som använder ordet rasism förväxlar ofta detta med den mildare Vi/Dom företeelse som brukar kallas etnocentrism, det vill säga det universella faktum att människan har en tendens att tolka och värdera främlingar utifrån kategorier hämtade i den egna kultursfären. Ur antropologisk synvinkel är detta fenomen varken särskilt märkligt eller moraliskt upprörande. Det är en mänsklig konstant som ligger till grund för vår förmåga att konstruera olika typer av gemenskaper. Claude Levi-Strauss har exempelvis påpekat, med en tidigare epoks språkbruk, att ”primitiva” folk ofta har haft ord för den egna gruppen av typen ”men”, ”the good ones”, ”the excellent ones”, ”the complete ones”, samtidigt som de Andra utgjort exempel på ”bad people”, ”nasty people”, ”land monkeys” och ”lice eggs”. I kombination med makt har alltid den dominerande gruppen större möjligheter att få genomslag för grova generaliseringar än de som befinner sig på lägre positioner i hierarkin. Det betyder emellertid inte att de ”förtryckta” agerar mindre etnocentriskt eller fördomsfullt, eller att de skulle göra så om de lyckades ta makten.

Svenska pluralister uttrycker ibland tanken att etnocentrism (med allt vad detta innebär av fördomar och Vi/Dom tänkande) är en företeelse som det är möjligt att göra sig av med, eller i alla fall något man borde göra sig av med. Självklart är det något man ständigt bör reflektera kring, men det kan vara svårt att hitta en fungerande hållning. Människan verkar ha en kognitiv konstruktion som gynnar förenklade förklaringar eller beskrivningar. En försvårande omständighet är att ett samhälle som gjort kulturell mångfald till en dygd riskerar att aldrig bli av med etnocentriska eller främlingsfientliga uttryck, eftersom det är en ideologi som bygger på en betoning av skillnaderna mellan människor. Den brittiska debattören Yasmin Alibhai-Brown har illustrerat detta med den situation som uppstod i den skola där hennes dotter gick.(5) Skolan, som var mångetnisk, drev en pluralistisk linje där värdet av tolerans stod högt i kurs. Ju hårdare skolan drev sitt mångetniska program, påpekar Alibhai-Brown, desto mer etniskt uppdelad blev skolan. Den ständiga betoningen av etnicitet, kultur och religion gjorde flickorna medvetna om hur annorlunda de var i förhållande till varandra. Detta skapade en etnisk uppdelning av skolan där flickorna hamnade i konflikt med varandra istället för att komma samman i en gemenskap.

SPEGELVÄNDA FÖRDOMAR

Identifikation är ofta negativ i den meningen attden utgår från vad Vi inte är i förhållande till Dom. I ett samhälle där kulturell mångfald ständigt framhålls är det alltså upplagt för att etnocentrismen förstärks istället för försvagas.

Dessutom är det så att även de mest övertygade antirasister och mångfaldsanhängare ofta bygger sina argument på fördomar om hur svenskar och invandrare är. Journalisten Lasse Sandström, som varit redaktör för tidningen Rosengård, menar till exempel i sin senaste bok om rasismen i massmedia, att muslimska män ”hade fördomar mot etniska svenskar och vårt sätt att leva” när de under hans tid i stadsdelen undvek att hälsa på svenska kvinnor genom handslag.(6) Detta är en fördomsfull tolkning. Att undvika handslag med okända kvinnor är för många troende muslimska män en fråga om att visa sin respekt för Gud och familjen. Det har att göra med gudstro, inte med fördomar mot svenska kvinnor. Att beskriva de muslimska männens synsätt som en fördom eller att inte acceptera det, är att ge uttryck för en etnocentrisk ståndpunkt.

Skillnaden mellan ett antirasistiskt synsätt och ett rasistiskt ligger inte nödvändigtvis i att den ena positionen är mer eller mindre fördomsfull eller ”rasistisk” än den andra. De är, som påtalats av vissa forskare, varandras spegelbilder. I grunden bygger båda synsätten på en förenklad, grovt generaliserad bild av vad ”invandrare” är och gör. Det vill säga, både antirasister och rasister är fixerade vid vissa föreställningar om andra ”kulturer” snarare än vid kunskap om vad olika individer tänker eller gör. Det är lika fördomsfullt att vara väldigt förtjust i andra kulturer som det är att tycka illa om andra kulturer. Utsagan ”jag gillar norrmän” bygger på fördomar, liksom utsagan ”jag ogillar norrmän”. Att hävda att ”invandrare” ska ha mer makt bygger på starka fördomar om en grupp på omkring en miljon individer.

Däremot är det självklart så att kompetenta individer oberoende av ursprung ska ha möjlighet att erhålla positioner i samhällets maktstruktur. Men inte av etniska eller religiösa skäl utan för att de är meriterade för uppgiften. Mångfaldsideologins hållning, att det är etnicitet och religion som ska bidra till att samhället berikas, är i princip lika rasistisk som andra synsätt där det är ytan som utgör underlag för slutsatser om vilka människorna är. Slavoj Zizek har påpekat att mångkulturalismens (ett annat ord för mångfald) toleransideal bygger på en hållning som är lika distanserad från människor som den klassiska rasismen var. Han menar, ett synsätt värt att fundera över, att det är en sorts falsk tolerans som bara kan formuleras utifrån en överlägsen position.(7)

Det saknas också övertygande belägg för att det är just rasism som hindrar invandrare från att få arbete. Termen är, liksom termen marxism- leninism var för den sovjetiska centralkommittén, en tom markör som kan fyllas med ett innehåll som konstrueras improvisatoriskt.(8) Genom att undvika en precis definition av ord som diskriminering och rasism är det alltid öppet för en subjektiv användning av termerna. Detta omöjliggör en rationell eller vetenkaplig diskussion, men är ytterst användbart i politisk verksamhet där det gäller att misstänkliggöra motståndaren. Termen rasism används främst som ett vapen i den symboliska striden mellan olika politiska grupperingar. Det analytiska innehållet har ett andrahandsvärde. Slutsatsen att det är rasism som gör att invandrade personer nekas arbete är sannolikt förhastad.

Naturligtvis bör man väga in möjligheten att invandrade personer är utsatta för rasism (läs: övertygelsen om vissa rasers biologiska överlägsenhet) i Sverige. För att komma åt de verkliga problemen och lösningarna på dessa är det emellertid av vikt att kunna göra distinktioner mellan olika fenomen, exempelvis mellan etnocentrism och rasism. I vilka situationer diskrimineras invandrare på grund av hudfärg? I vilka situationer är det klasstillhörighet som sorterar bort invandrare? I vilka situationer är det bristande färdigheter i svenska som gör att de inte kan få jobb? När handlar det om utbildning? Vilken typ av logik organiserar arbetsgivares beslut? Att sortera in allting under termen ”strukturell rasism” riskerar att korrumpera tänkandet och lamslå hela frågan om utanförskap. Ordet rasism har en så stark moralisk laddning att man riskerar att göra fenomenet med utanförskap till en fråga om huruvida någon är ”god” eller ”ond” när det kanske handlar om andra saker. Den förre integrationsutredaren, Anders Westholm, som kickades av Mona Sahlin efter påtryckningar från olika aktivister, ville genomföra empiriska studier som var öppna för att man prövade olika hypoteser kring integrationsproblemet. Den nuvarande utredaren, Masoud Kamali, har tyvärr redan på förhand bestämt sig för vad som är sant. Ännu mer ideologiproduktion riskerar att bidra till att konfliktnivån höjs kring integrationsproblemet.

STRUKTURFÖRÄNDRINGAR ÖVER TID

Ett annat problem är att mångfaldsperspektivet betraktar samhället som om det befunnit sig i status quo i alla avseenden, utom i fråga om rasism som genomgått en expansion från biologi till kultur. Antagandet är att integration idag kan, och kommer att ske, i samma typ av samhälle som var verklighet för trettio år sedan när integrationspolitiken formulerades. Att reducera problemet till en fråga om rasism får till följd att förändringarna som ägt rum i kapitalismens organisation undanhålls från analysen av vad som försvårar, kanske rentav förhindrar, integration.

Avindustrialisering i västvärlden, införande av personalsparande teknologi, en ny nätverksbaserad arbetsorganisation som gynnar unga människor, kort sagt, införandet av ”den nya ekonomin” har fått till följd att det är oklart vad människor ska integreras i. Arbetskraftsinvandrare inlemmades i en nationalstatligt organiserad tillverkningsindustri där de kunde stanna i flera decennier och planera för framtiden. Dagens invandrare har att bli integrerade i en global ekonomisk struktur som bygger på osäkra anställningsvillkor för alla; en projektekonomi utan långsiktig stabilitet där man som anställd är tämligen maktlös. Det ligger i sakens natur att konkurrens och osäkerhet är en del av den här typen av organisation. Ska vi vara realistiska är sannolikheten hög för att en stor andel av första generationens invandrare (de som kommit i vuxen ålder) aldrig kommer att bli integrerade i den etablerade ekonomin. Marknadsvärdet på deras kompetens är, tyvärr, för lågt eller obefintligt. Arbetskraftsinvandring, som regelbundet förs fram i den offentliga debatten, handlar inte om att importera fattiga bön-der från Afrika eller Mellanöstern utan om att dagens globala företag konkurrerar om en välutbildad expertis oberoende av ursprung. I det postindustriella samhället har det skapats andra förutsättningar för integration än de som var verklighet i industrisamhället. Idag är instabiliteten större, företag kan när som helst flytta kontor och produktion till andra delar av världen.

Om västerländska arbetsgivare vore extraordinärt rasistiska skulle det naturligtvis vara svårt att flytta verksamheten till delar av världen där de tvingas anställa icke-vit personal. Svenska företag i Sverige verkar även de väl så villiga att anlita ”invandrare”, så länge priset på arbetskraften är det rätta. Volvo i Göteborg anställde till exempel slovakiska arbetare från ett slovakiskt företag för 2.600 kronor i månaden. IBM och Telia Sonera har importerat indisk arbetskraft som efter avslutad gärning återvänder till Indien med sina familjer. Är detta strukturell rasism eller är det bara frågan om att kapitalismens vinstmaximeringsprincip styr vem som anställs?

Det finns skäl att börja förstå integration på ett annat sätt än genom den hegemoniska föreställning som säger att invandrare ska bli delaktiga i nationalstatens gemensamma offentliga struktur. Integration kan idag ta sig flera olika uttryck. Vissa invandrare blir delaktiga i, som Christer Norlin påpekat, arbetarrörelsens etablerade organisationer. Andra skaffar sig en utbildning och lyckas till slut få en projektanställning eller ett lönearbete som när som helst kan upphöra. En stor andel migranter verkar dock bli integrerade i helt andra ekonomiska, sociala och politiska projekt än nationalstatens. Många forskare pekar idag på att dagens invandrare inte bryter med sina tidigare liv utan fortsätter vara delaktiga i olika typer av transnationella verksamheter. Det är otillräckligt, för att inte säga meningslöst, att reducera de nya formerna av integration till en fråga om diskriminering eller rasism i majoritetssamhället.

ETNISK ENKLAVISERING

Forskare som studerat den globala ekonomin har pekat på att det växer fram en ny serviceklass i de metropoler som dragit till sig kapital. Saskia Sassen har till exempel visat att migranter etablerar restauranger, städfirmor, taxirörelser och andra inrättningar, som lever på det ökande antal tjänstemän som arbetar i data- och försäkringsbranschen. (9)Samma typ av fenomen är det möjligt att observera även i en mindre stad som Malmö. Här har, i samband med avindustrialisering och en omfattande invandring, antalet ”etniska” livsmedelsbutiker, taxiföretag, restauranger och andra serviceinrättningar ökat i omfattning de senaste trettio åren. Expansionen är möjlig att observera i hela stadsrummet, men är mest påtaglig i stadsdelen Rosengård och i kvarteren runt Möllevångstorget.

Det är naturligtvis möjligt att tolka förändringarna positivt, som att stadsbilden blir mer exotisk, levande eller kosmopolitisk. Men det är ett problem om man relaterar de etniska institutionerna till frågan om integration. Trots allt har vi en stat i Sverige som lägger stora resurser på att invandrare ska bli delaktiga i den etablerade svenska offentligheten. Etableringen av etniska institutioner innebär att integrationsprocessen för många invandrare kan ta sig helt andra uttryck än det officiella perspektivet ger sken av. Här finns en hel del forskning att göra. Det är till exempel oklart huruvida verksamheterna ingår i nationalstatens vita, gråa eller svarta ekonomi. Dessutom är det ofta frågan om patriarkalt organiserade familjeföretag där arbetskraften står utanför arbetsmarknadens organisationer. Här kan det till exempel finnas en lojalitetskonflikt mellan familjens krav och skyldigheter och på de rättigheter arbetstagare har i det svenska samhället.

Steven Gold påpekar i Axess nr 4 att etniska ekonomier ofta kan byggas upp tack vare billig arbetskraft.(10) Detta bör man kunna väga in i analysen av integrationsproblemet. Undlåter man att göra så finns risken att man accepterar att en viss kategori invånare lever under sämre förhållanden än majoritetsbefolkningen. Då väger rädslan att uppfattas som rasist tyngre än viljan att genomföra analyser av eventuella missförhållanden. Internationellt är detta en accepterad kunskap, något Golds artikel är ett exempel på. I Sverige är det förenat med stora svårigheter att formulera frågor och problem kring etniska institutioner eftersom det uppfattas som ett ”misstänkliggörande” av invandrare. De kommersiella institutionerna ingår i den nya typ av etnisk uppdelning av staden som jag i min avhandling kallar för enklavisering.(11)

Segregation, etnisk och klassmässig, associeras ofta enbart med boende. Människor med annan bakgrund än svensk (eller svensk arbetarklass) är koncentrerade till samma bostadsområde där de passivt väntar på socialbidraget och på att få ett arbete. Poängen i mitt argument är att den etniska segregationen har genomgått en transformation från att ha handlat om boende till att också omfatta olika typer av institutioner. Ovan nämner jag butiker som en del av detta, men det är viktigt att också lägga till att det etablerats kulturella institutioner – som friskolor, daghem och moskéer (flera små och den stora som snart är färdigställd efter branden för ett par år sedan). Den här historiskt sett nya strukturen har fått till följd att möjligheterna och problemen för de senaste årens invandrare är annorlunda jämfört med hur det var för tidigare decenniers arbetskraftsinvandrare. Dessa empiriska förändringar kan vara svåra att förstå och upptäcka om man låter tänkandet kring etnisk segregation vara styrt av föreställningar, som säger att uppdelningen av staden helt och hållet beror på den rasistiska majoritetsbefolkningen. Mest påtagliga är förändringarna för den arabiska gruppen.

I Malmö har det sedan i slutet av 1980-talet etablerats en arabisk offentlighet som innebär att människor kan upprätta kontinuitet mellan livet i hemlandet och det nya landet. För att överleva i vardagen finns idag ingen tvingande anledning att till exempel lära sig svenska eller att etablera kontakter i det svenska samhället. Man kan försörja sig med hjälp av bidrag, det finns gott om butiker som saluför billiga livsmedel man är van vid från hemlandet, här finns möjlighet att socialisera barnen till muslimer i någon av Koranskolorna och i arabiska friskolor. Fredagsbönen kan förrättas i någon av moskéerna och ofta lever man nära vänner och släktingar. Arabiska kan användas i både det privata och det offentliga. Det är enkelt att få tag i arabiska böcker och tidskrifter. Flertalet hushåll är också utrustade med parabolantenner som gör det möjligt att titta på någon av de ungefär tjugo arabiska tevekanaler som utsänds från andra delar av världen. Enligt islamologen Anne Sofie Roald är det så att en överväldigande majoritet arabisktalande i Öresundsregionen föredrar arabisk teve framför svensk.(12) Till detta kan man lägga att den svenska skolan i Malmö har infört undervisning på arabiska i vissa årskurser. Olika typer av lokala och globala verktyg kan alltså användas för att leva inom ramen för en avskild värld.

RELIGIONENS TYNGD

För individen som lever i detta sociala sammanhang uppstår ett paradoxalt förhållande. Å ena sidan skänker enklaven en viss trygghet, å andra sidan är den ett hinder för integration in i det svenska samhället. Här är det möjligt att umgås med likasinnade, etablera sig i olika typer av religiösa gemenskaper och uppfostra barnen till goda muslimer. Det är en social miljö som uppmuntrar en integrationsprocess som bygger på en annan logik än den som förs fram av staten. Många araber i Malmö är alltså på väg att bli integrerade i ett samhälle i samhället snarare än i det svenska samhället. Även om detta äger rum på svenskt territorium så är det i allt väsentligt en kulturellt annorlunda sfär som håller på att etableras. Processen jag talar om här är inte generell i den meningen att den ser likadan ut för alla som kommer från ett arabiskt land. Vissa lär sig svenska och har kontakter i det svenska samhället. Väldigt många är dock fast i den här strukturen. En hel del barn som föds på svenskt territorium tillbringar så mycket tid i arabiska (eller i andra etniskt annorlunda) sammanhang att de inte lär sig svenska överhuvudtaget eller en mycket bristfällig sådan.

Miljön utgör också en arena för kristen och islamisk mission. När vi bodde i Rosengård (1995-98) hade jag kontakt med både kristna och muslimska aktörer vars huvudsakliga projekt var att arbeta för att invånarna skulle genomgå en religiös pånyttfödelse. De kristna försökte omvända muslimer till kristendom, medan islamisterna försökte få andra muslimer att förbättra sin religiösa praktik av islam. Om det finns några kristna missionärer kvar i området ska jag låta vara osagt. Den islamiska missionen pågår dock alltjämt. Detta är dock ett mycket komplicerat fenomen (som har pågått i mer än ett decennium) där flera olika individer och rörelser är inbegripna i en politisk-religiös strid om att etablera lokal hegemoni. Arbetet med att vinna anhängare sker med olika medel. Ideologisk påverkan i moskéer och friskolor – dörrknackning, flygblad, ekonomisk hjälp, dialog med myndigheter, debatt, idrottslig verksamhet, etcetera. Det finns stora likheter mellan den islamistiska verksamheten i Europa och den som pågått i Mellanöstern de senaste trettio åren.

I ett nationalstatligt perspektiv finns det tolkningar av den islamiska kunskapstraditionen som är mer eller mindre gynnsamma vad gäller deltagande i kulturella svenska sammanhang. Vissa aktörer är till exempel djupt konservativa i frågor som rör kvinnor och män och förespråkar en strikt segregation mellan könen. Svenska män framstår som tämligen bleka patriarker i jämförelse med manliga islamister. Ett annat problem är att för vissa av islamisterna utgör verksamheten en strategi som används för att skapa social ordning och hålla ihop en tillvaro som upplevs som kaotisk. För dessa ligger det nära till hands att påverka muslimska barn negativt när det gäller deras syn på det svenska samhället. Barnen, som är födda och uppväxta här, riskerar att få en negativ självuppfattning som kan försvåra deras liv i Sverige. Särskilt komplicerat är detta för flickor; ett stort antal muslimska flickor som har växt upp på Rosengård har aldrig besökt andra delar av Malmö. Enligt Invandrarverket och den grupp forskare som producerar verkets perspektiv är det moraliskt tvivelaktigt att betrakta ”muslimska män” som mer patriarkala än infödda svenska män. Det är en märklig syn. Mot detta kan man påstå att det är eurocentriskt (eller fördomsfullt) att inte ta kulturella och religiösa skillnader och en del av dessa skillnaders konsekvenser på fullt allvar.

Enklavisering utgör alltså en social process som kastar nytt ljus på integrationens möjligheter och problem. För muslimska män i Malmö finns det till exempel möjlighet att göra en sorts alternativ karriär där de är både inkluderade och exkluderade i olika ekonomiska och sociala sfärer. En av mina informanter, en arabisk man från Mellanöstern, akademiker, är exempelvis integrerad i den lokala religiösa politiken och i den lokala partipolitiken i Malmö. Han är en av de islamister som anlitas av moskéerna när det är fredagsbön, debatt eller diskussion. Han anlitas också som konsult av muslimer i frågor som rör sharias familjelagstiftning. Han ingår i ett lokalt ekonomiskt nätverk där en grupp entreprenörer varje månad sätter in pengar som fördelas enligt islamiska principer till muslimska affärsmän som behöver kapital för att investera i någon verksamhet. Min informant har själv ägt och drivit livsmedelsbutiker och mediaföretag. Dessutom är han verksam på europeisk och global nivå i olika organisationer med att deltaga i och själv organisera konferenser där islam utgör fokus. Det är alltså en man med ett relativt stort inflytande i både ekonomiska, politiska och religiösa frågor. Den enda sfär han är utesluten från är den svenska arbetsmarknaden. Sedan han flyttade till Sverige för tjugo år sedan har han aldrig lyckats erhålla en anställning som matchar hans utbildning.(13)

Den här mannen har, trots avsaknaden av lönearbete, ett betydligt större inflytande än den grupp infödda svenskar vi träffade i Rosengård. Det var en grupp på ett tjugotal kvinnor och män som levde i en tät gemenskap på samma gård som vi. Gruppen utgjorde en blandning av arbetar eller underklass och de flesta av dem var födda och uppväxta i området. I det lokala sammanhanget utgjorde gruppen en etnisk minoritet bland flera andra minoriteter. Ingen av dessa svenskar ingick emellertid i något organiserat politiskt eller kommersiellt samarbete. Deras inflytande i samhället var begränsat till de allmänna valen var fjärde år. De gav ofta uttryck för ett djupt förakt för socialdemokratiska politiker och ansåg att de, som tillhörande arbetarklassen, saknade politisk representation. De gav även uttryck för bekymmer i fråga om barnens uppväxt i Rosengård. Flera av de svenska föräldrarna hade noterat att deras barn lärde sig en bristfällig svenska i områdets mångetniska skolor. Dessutom upplevde de stora problem på föräldramöten, eftersom det var svårt att etablera relationer med föräldrar som talade andra språk. På gräsrotsnivå, i vardagslivet där människor ska leva i och med det mångkulturella samhället, är det sannolikt svårt att få gehör för att annorlunda kulturer är enbart berikande. Här är kulturell mångfald ett socialt problem som måste hanteras och lösas. Den här formen av klassproblem är sannolikt typiska för det mångkulturella samhället. Även om det är eliten som starkast förespråkar pluralism kan den alltid undgå att konfrontera de vardagliga svårigheter som uppstår i områden som präglas av etnisk mångfald.(14) 

POLITISK LÖSNING?

Standardargumentet i debatten om integration är att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Det har upprepats i närmare trettio års tid. Högern menar att det är arbetslinjen som ska råda och vill ha hårdare tag. Vänstern, med staten i spetsen, har reducerat hela frågan om integration till strukturell rasism. Kan man bara resocialisera den svenska majoritetsbefolkningen så blir invandrare förr eller senare delaktiga i det svenska samhället.

Problemet med debatten och förståelsen av vad integration är håller sig inom ramen för ett hegemoniskt perspektiv som är formulerat av den politiska elit som i många år administrerat det nationella rummet. Centralt i detta perspektiv är att integration är en process som äger rum i riktning mot Sverige. Antagandet är att invandrade personer som kommer hit bryter helt med det gamla och bosätter sig här permanent. I samband med detta förväntas de bli helt och hållet delaktiga i en svensk offentlighet med allt vad detta innebär av arbete och politik. Den här uppfattningen måste ifrågasättas. Särskilt idag, när globaliseringen av människor och kapital har skapat nya förutsättningar där integration kan handla om delaktighet i olika typer av ekonomiska, sociala och politiska projekt. Vissa av dessa är nationella, andra transnationella.

Vad vi måste lära oss att acceptera är att integration är ett komplext fenomen där flera olika processer pågår samtidigt. Sannolikt måste vi lära oss att acceptera en förstärkt och kanske ökad grad av etnisk enklavisering. På grund av den nya ekonomins instabilitet, förändringar och ständiga geografiska omflyttningar kommer framtida migranter (och andra) ha stora svårigheter att få tag i traditionella lönearbeten. Detta, i kombination med en stark tro på islam eller annan religion hos individer som ser en möjlighet att exploatera detta för egen vinning, kommer att producera krav på särlösningar för olika grupper. I samhällen präglade av mångfald träder det i regel fram olika ledare som försöker representera ”gruppen” och därmed erhålla olika typer av ekonomiska, politiska eller sociala resurser i det större systemet. Här finns en risk att det etableras sociala strukturer i samhället som konkurrerar med majoritetssamhället om integration av nyanlända. Men naturligtvis kommer det också att finnas individer som lyckas bryta sig loss från ”enklaven” och etablera sig inom ramen för det etablerade samhällets institutioner. Nationalstatens gränser har blivit så porösa att det är svårt att upprätthålla den typen av social ordning som låg till grund för konstruktionen av det vi kallar för välfärdssamhället.

Aje Carlbom

NOTER
1. Therborn, Göran (1987): The Ideology of Power and the Power ofIdeology. London: Verso.
2. Thompson, John B (1985): Studies in the Theory of Ideology. Berkeley: University of California Press.
3. Dahlstedt, Magnus och Lindberg, Ingemar, red (2002): Det slutna folkhemmet, om etniska klyftor och blågul självbild. Stockholm: Agora
4. de Benoist, Alain (1999): ”What is racism” Telos, Winter 1999.
5. Alibhai-Brown, Yasmin (1998): ”Proud to be British”. I New Statesman, 26 juni 1998.
6. Sandström, Lasse (2004): Rosengård i medieskugga, om medier som medel och hinder för integration. Stockholm: Institutet för mediestudier.
7. Zizek, Slavoj (1999): The Ticklish Subject: The Absent Centre of Political Ontology. London: Verso.
8. Walker, Rachel (1989): Marxism-Leninism as Discourse: The Politics of the Empty Signifier and the Double Bind.
9. Sassen, Saskia (1994): Cities in a World Economy. Thousand Oaks: Pine Forge Press.
10. Gold, Steven (2005): ”Etniskt företagande lyfter hela gruppen”. I Axess Maj 2005.
11.Carlbom, Aje (2003): The Imagined versus the Real Other. Lund: Sociologiska inst.
12.Roald, Anne Sofie (2004): ”Arab Satellite Broadcasting: the Immigrants extended Ear to the Homelands. I Muslims in Europe (Malik red.). Lif Verlag: Münste.
13.Carlbom, Aje (2005): Rosengård, med Sverige som kuliss. Tidskriften Bofast 2/2005.
14.Carlbom, Aje (2003): The Imagined versus the Real Other. Lund: Sociologiska inst.

Från Röda Rummet 2/2005

Liken i Medelhavet – om stängda gränser och öppna frågor

En diskussion om migration i Europa kan på goda grunder ha Medelhavet som utgångspunkt. Flera av författarna i antologin Migration i den nya världsordningen (Rasismer i Europa 2)(1) hämtar sina perspektiv just därifrån. Kajsa Johansson, Röda Rummet 3-4 2004.

En av bokens texter, skriven av forskarna Magnus Dahlstedt och Mekonnen Tesfahuney, beskriver ett fotografi som säger mycket om det rum av lögner, cynism och makaber teater som dagens Europa utgör: Två solbadande turister sitter under ett parasoll. En död marockansk man ligger en bit bort på stranden. Turisterna betraktar kroppen, helt oberörda.

Medelhavet är en flytande kyrkogård och Gibraltarsundet ett likgiltighetens rum. Få verkar bry sig om att över 2000 döda människor flutit iland bara vid Spaniens kuster sedan slutet av åttiotalet(2). Området är samtidigt en krigszon där det pågår regelrätta krig mot invandrare när Tony Blairs krigsflotta sätts in för att mota bort flyktingbåtar. Detta visar tydligt den snabba harmoniseringen av EU:s hårdnande flyktingpolitik; Blairs förslag om militära aktioner mot migrationen mötte först ett visst motstånd men har nu normaliserats och Frankrike, Italien, Portugal och Spanien ställer villigt upp.

En rad ledande politiker inom EU, många av dem från länderna ovan, har gått ut och krävt hårdare tag mot illegala invandrare så att ”högerextremister i Europa inte ska få kidnappa invandringsfrågan”. Kriminaliseringen av invandrare fastslås i EU:s konstitution och grundläggande rättigheter dribblas bort. Media är en aktiv medlöpare, som med sitt språkbruk förvandlar alla flyktingar till ”illegala”. Tvångsdeporteringar är ett exempel på detta, liksom det som den tyska regeringen valt att kalla ”racial profiling”, det vill säga rätten att anhålla, visitera och göra husrannsakan hos en person enbart på grund av etnicitet eller hudfärg(3). Det senare går väl ihop med EU:s passiva hållning till USA:s frihetsberövanden av en stor mängd människor utan några sakliga grunder alls. Ständigt framställs det också som om det är flyktingarna själva, och deras orättfärdigt stora antal, som hotar asylrätten. Det förefaller som att allt makteliten önskar kan harmoniseras och normaliseras i EU:s migrationspolitik, även det som på ett tidigt stadium stämplades som främlingsfientlig repression.

Aupair och flyktingar

Migration, som egentligen bara betyder att människor flyttar, är ett brett begrepp som innefattar mycket ”“ allt från europeiska ungdomar som åker till USA som aupair och som volontärer till utvecklingsländer, till människor som upplever att de av olika anledningar inte har något annat val än att flytta. Det är den sistnämnda gruppen, där majoriteten har sitt ursprung i världens fattigare länder, som ses som problemet. Det är dem man vanligtvis syftar på när det pratas om migration i olika sammanhang. Sällan ses vårt eget obegränsade resande som ett migrationsproblem.

I dag menar många att den europeiska migrationspolitiken går att förstå utifrån nationalstatens minskande betydelse. Det kan dock vara förtjänstfullt att tvärtom fokusera på den faktiska, aktiva roll som nationalstaten har i EU och de oåterkalleliga processer som harmoniseringen utgör. Detta diskuterar Linköpingsforskaren Peo Hansen i sitt avsnitt i boken. Så fort de enskilda medlemsstaterna idag kan hitta en minsta gemensam nämnare för ett politiskt projekt, flyttas frågan från en nationell till en överstatlig nivå, för att aldrig mer återvända. Det är politiska ställningstaganden och nationella regeringars intressen – ingen förunderlig naturlag – som gör att besluten flyttas upp. Men när detta väl skett blir det aktuella projektet, som till exempel militariserad gränsövervakning, en konstitutionell fråga i EU, ett grundlagsstadgat ramverk för den fortsatta politiken. Inte med all parlamentarisk möda i världen kommer dessa frågor kunna vinnas tillbaka till nationell nivå, för att omprövas i grunden. Detta är en fullständigt odemokratisk process. Man kan inte ens tala om ett demokratiskt underskott, eftersom ett underskott förutsätter att man, som i exempelvis en statsbudget, har möjligheter att få bukt med problemet med hjälp av befintliga politiska verktyg.

De nationella politikerna är inte offer för denna process. De är kraftfulla aktörer som bestämmer hur och om harmoniseringsprocessen skall fortskrida. Hansen konstaterar, utifrån att antalet dödsoffer till följd av exempelvis militariserad gränsövervakning och restriktiv asylpolitik ständigt ökar, att ”Skiljelinjen löper inte mellan främlingsfientliga och progressiva regeringar; den löper istället mellan regeringar som vill avveckla asylrätten med hjälp av massdeportationer och läger och de som föredrar andra metoder.” Harmoniseringen har ett egenvärde för de nationella regeringarna när nyliberalismen idag i allt större utsträckning stadfästs i grundlagen. Detta eftersom man aldrig behöver axla ansvaret när arbetarna i det egna landet drabbas. Nyliberalismen blir, till följd av just nationella regeringarnas politiska ställningstaganden, en politisk ram, vilken uppfattas som självklar. Anpassningen till denna blir i sin tur en ”nödvändighet”, som den enskilda nationella regeringen inte behöver ansvara för inför den egna väljarkåren, eftersom den fortgår även om regeringen byts ut.

Det är också i detta ljus vi måste förstå höger extremismen i Europa och att EU sedan slutet av 80-talet framgångsrikt bekämpat asylrätten. ”Kampen” mot den illegala invandringen, och inte bekämpandet av arbetslösheten, beskrivs som unionens allra viktigaste fråga. Med välfärdens nedmontering såsom grundlagsfäst självklarhet fastställs medvetet en ny politisk dagordning, med ”yttre” hot, som befolkningarna skall mobiliseras emot. ”Den nyliberala ”omstruktureringen” paketeras som en nödvändig om än besk medicin, som i dess mest renodlade form har ordinerats majoriteten av världens länder som en paketlösning.”, skriver Dahlstedt och Tesfahuney träffande i sitt kapitel.(4)

Den gemensamma, ”solidariska” lösningen på ”invandringsproblemet” som nationalstaterna gemensamt definierar, överträffar de som staterna på egen hand kan frambringa. Ett gränsöverskridande samarbete blir därför ett måste som ett led i EU-integrationen. Kapitalismens olika faser, ”goda” respektive ”dåliga” tider, har historiskt följts av olika typer av migrationspolitiska program. Stater kan kosta på sig en generös migrationspolitik när välfärd och industri skall byggas upp, vilket efterkrigstidens Tyskland är ett tydligt exempel på. Egentligen är ju västvärldens hela välstånd byggt på den illegala invandring och människosmuggling, som pågick under 400 år med start under 1500-talet(5). Men när det kommer till att dra nytta av välfärden – då är bara ”de riktiga” medborgarna välkomna och ”de andra” sätts i återvändarprogram.

Underjordisk arbetsreserv

De privata företagen välkomnar ofta relativt öppna gränser. Arbetsgivarna har användning för alla grupper. Kan människor inte sköta service och underhåll kan de dock alltid utgöra en välbehövlig reserv av billig arbetskraft – svart eller vit – för att hålla löner likväl som arbetsvillkor nere för den nationella och internationella arbetarklassen. Däremot har kapitalet aldrig haft något intresse av att koppla invandring till sociala rättigheter och reella möjligheter i samhället, vilket utförligt belyses av forskaren Aleksandra Ã…lund i boken(6).

En allt hårdare asylpolitik kan inte stoppa de flyktingströmmar till EU som är motiverade av människors nöd. Men myndigheternas förnekande av rätten till asyl skapar en underjordisk arbetsreserv av flyktingar som tvingas gömma sig undan avvisning, helt utan medborgerliga rättigheter och arbetsrättsligt skydd. Denna informella men faktiskt pågående invandring utgör ett utmärkt redskap för lönedumpning, och är således även den mycket funktionell för kapitalets intressen.

Samtidigt är det inte riktigt att se denna sammantagna underordning och utestängning (rasistisk retorik, diskriminering och uppkomsten av en invandrad rättslös underklass i Europa) som resultat av alltigenom medvetna strategier från stater och privata intressen, uttänkta för att uppnå politiska mål. Snarare handlar det om att i efterhand hantera det klassamhälle man skapat. För att upprätthålla den nyliberala strukturen mobiliseras därför, enligt Dahlstedt och Tesfahuney, rädslans geopolitik och ekonomi i människors vardagsliv. ”De riktiga”, vita medborgarna skall alla vara med och kontrollera de som, av någon anledning, blivit insläppta i det näst intill permanenta undantagstillstånd som tycks råda.

Rädslans politik

Främlingsfientligheten reproducerar sig själv och intensifieras med klassklyftornas utvidgning. Den blir något som till viss del försvinner bortom de nationella regeringarnas absoluta kontroll. Utestängande eller diskriminerande åtgärder mot olika grupper av migranter bör alltså inte alltid betraktas som en konspirerande strategi från staten, utan mer som följsamma pareringar av missriktade folkliga krav på åtgärder mot kapitalismens konsekvenser. Samtidigt som människor mobiliseras till olika splittrande roller utifrån etnicitet,drabbar den nyliberala ordningen en hel, etniskt blandad, arbetarklass. Ã…lund skriver att etnicitet, vid sidan av klass, har blivit en central skiljelinje för de växande klyftorna i samhället och det uppstår inte bara en annorlunda arbetarklass utan även en ny underklass, en underklass som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

Migranterna har, som tidigare sagts, en funktion i samhällena. Deras arbetsmarknader, och den rasism och diskriminering som riktas mot dem, skall inte ses som en gammal kvarleva av irrationella tankar utan snarare som en konsekvens av kapitalismen (men därmed inte sagt att all rasism har sitt ursprung i kapitalismen), och som något som reglerar arbetsmarknadens ras och könsmässiga uppdelning. Rasismen legitimerar Europas murar mot omvärlden, samtidigt som den disciplinerar de som fått ynnesten att uppehålla sig innanför gränserna.

Detta har inte alltid varit en given väg, vilket understryker de nationella regeringarnas ansvar och den ideologiproduktion de aktivt bidragit till. Peo Hansen lyfter i sitt kapitel fram exemplet att EU-kommissionen i början av 90- talet ville att rörligheten för medborgare från tredje land (människor från ett icke-EU-land som uppehåller sig i ett EU-land), som vistades legalt i unionen skulle öka. Under samma tid kritiserade EU-parlamentet olika nationella regeringar för att de gjorde en polisiär och säkerhetspolitisk fråga av invandringen. Man påpekade att en kriminalisering av invandrare kunde skapa rasistiska och främlingsfientliga rörelser. Det är nu tydligt vilken linje som drog det längsta strået i harmoniseringens Europa. Våldet mot migrationen är strukturellt och inbyggt i en normaliserad och välharmoniserad gemensam konstitution, vilket ligger väl i linje med främlingsfientliga rörelsers intressen och mål.

Mångfaldsprogram utan mångfald

Inte heller i Sverige har politiken kring asylrätt och migration någonsin varit så människofientlig och nyliberal som den är idag. Dagens offentliga debatt behandlar en mångkulturalism som osynliggör det sociala medborgarskapet och människors faktiska möjligheter i samhället.

Hela samhället genomsyras av mångfaldsprogram men någon verklig mångfald är det inte tal om. Det råder en slags moralpanik om vilken kultur som ska få mångfaldigas, menar Ã…lund, och ofta beskrivs stora europeiska befolkningsgruppers oro inför hotet från växande minoriteter med antidemokratiska ideal. Minoriteterna får gärna ägna sig åt kultur, så som kokkonst och musik, medan de ska hålla tassarna borta från exempelvis vår demokrati. Detta visar hur vissa fenomen anses färdiga och oförbätterliga, som exempelvis ”vår” demokrati, medan lite förändring i kulturen snarare kan vara riktigt trevligt.

För vissa delar av världen är tillvaron annorlunda efter 11:e september. Hotet utifrån, främst från den islamistiska fundamentalismen, framställs i väst som allt större och otäckare, samtidigt som dess påstådda representanter inom Europas murar skickas ut och berövas varje form av mänskliga rättigheter. Hotet målar upp en slags nutida version av clash of civilizations, där kulturkollisionen inte bara hotar jämställdheten mellan könen utan hela den fria världens demokrati ”“ en demokrati som nu påstås leva som en enda enhet och frodas utan klass- och könsmotsättningar. Denna enhet utgör förutsättningarna för motsättningen med ”de andra” ”“ denna ännu märkligare enhet ”“ nämligen alla invandrare. Minoriteternas tillvaro ställs emot majoritetens gemenskap och sägs hota densamma. Det vi minst av allt vill ha är ju det efterblivna i motsats till det moderna, det kvinnofientliga i motsats till vår solida jämställdhet, eller det demokratifientliga i motsats till vårt fria, öppna samhälle. Det är utifrån dessa kriterier vi förväntas bedöma (o)lämpligheten i att ta emot olika grupper av människor utifrån.

Ny och gammal liberalism

Om vi betraktar migrationen i den nya världsordningen utifrån nyliberalismens herravälde i samhället så ter sig de stängda gränserna paradoxala i förhållande till den nyliberala ideologiska tesen om en oreglerad världsmarknad med flexibel, rörlig arbetskraft. Men denna påstådda ”nya” liberalism är i realiteten egentligen inte särskilt ny i sin syn på ”de andra”. De ska regleras och stängas ute eller – vilket kanske är viktigast för privata vinstintressen ”“ diskrimineras. Snarare har ”nyliberalismen” många likheter med den gamla liberalism som lade grunden för en europeisk eller västerländsk identitet. ”Bakom liberalismens slagord – frihet, jämlikhet, broderskap ”- och dess utåtvända, humanistiska anspråk, finner vi en imperialism av det universella”, skriver Dahlstedt och Tesfahuney.

Det är ingen paradox att liberalismens idéhistoria slagit följe med Europas koloniala historia, och därmed dess tvångsförflyttningar, folkmord och organiserat slaveri. Alla liberalismens stora företrädare har förespråkat olika former av förtryck och exploatering av etniska minoriteter och koloniserade folk. De fri- och rättigheter, exempelvis fri rörlighet, som liberalismen ofta förknippas med, gällde aldrig för alla. Inte då och inte nu.

Boken Migration i den nya världsordningen innehåller fem kapitel kring temat rasism och migration, men de möter inte varandra på särskilt många punkter. Det är svårt att se en gemensam diskussion, på grund av att texterna är så olika och varierar så i abstraktionsnivå. Skärningspunkter eller motsättningar mellan de olika argument och teorier som förs fram blir bitvis otydliga. Därmed är det också svårt att se hur respektive författare tar konsekvenserna av sitt resonemang och om det egentligen finns någon röd tråd som löper mellan författarna. Texterna ligger som fria planeter bredvid varandra, vilket är både en styrka och svaghet. Det är mycket positivt att boken behandlar ett ämne som hittills allt för mycket lyst med sin frånvaro i vänstersammanhang och den borde följas av en bredare diskussion om olika strategier för motstånd mot den rådande situationen.

För att formulera lösningar på problemen måste socialister försöka frigöra sig från eliternas ideologiproduktion. Samtidigt måste vi inse vilka motiv – baserade i egenintressen – som befolkningsmajoriteten inom arbetarklassen faktiskt har till sin oro eftersom samhället fungerar som det gör – som ett klassamhälle. Det finns ingen poäng i att bortse från att stora delar av arbetarklassen i många länder ställer sig kritisk till migration och att många främlingsfientliga partier fått ett brett stöd hos denna väljarkår. Detta beror till stor på den etablerade vänsterns misslyckande att presentera konkreta politiska alternativ till de sittande regeringarna.

Facket och motståndet

Alla vänsterkrafter har ett ansvar och en möjlighet inom politiken att motverka högerextrema framgångar – likt de i Frankrike och Österrike – genom att leverera reella politiska alternativ. I Sverige har processen inte hunnit fullt så långt, men det är lätt att se att den etablerade vänstern även här är på god väg att hamna hopplöst efter. Utifrån detta perspektiv förlorar exempelvis vänsterpartiet på att gå mer mot mitten och närma sig regeringsmakten eftersom de faktiska alternativen då ter sig ännu blekare. Rädslans politik och ekonomi användes tidigare av extrema grupper men blir nu alltmer rumsrena och användbara för etablerade partier.

Fackföreningsrörelsen är en nationellt förankrad, men likväl gränsöverskridande, bas för motståndet. Men i den offentliga debatten i det fackliga etablissemanget eller i akademiska sammanhang så som bland annat i Migration i den nya världsordningen, har detta perspektiv ännu inte fått den genomslagskraft det förtjänar. Det är som att en del av nutidshistorien om Medelhavet, där vi började resan i denna artikel, glöms bort. Det fotografi, som egentligen aldrig framträder i offentlighetens ljus, föreställer hundratals fruktplantager där svart och vit, till stor del icke-europeisk, arbetskraft på säsongsbasis utnyttjas, utan varken formella eller reella möjligheter att påverka sin egen situation.

Alternativa sätt att beskriva situationen framstår som obefintliga och situationen som hopplös. Samtidigt vet vi att historien är full av exempel på just motstånd. Vi vet också att detta sker här och nu, exempelvis när den spanska syndikalistiska fackföreningsrörelsen organiserar papperslösa invandrare och faktiskt vinner både medborgarskap och bättre arbetsvillkor. Tyvärr ser vi samtidigt hur stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen ”“ stick i stäv med alla ideal om internationell solidaritet ”“ låter nationalitet gå före arbetares gemensamma intressen genom att försöka skydda en specifik grupp, de svenska arbetarna, och försämra situationen för de icke-svenska.

Detta är problematiskt på flera sätt eftersom protektionismen är ett trubbigt vapen även för den inhemska svenska arbetarklassen. Kostnaden för den enorma kontrollapparat som ska skydda gränserna, administrera den restriktiva hållningen gentemot invandring och verkställa avvisningarna, är enorm och finansieras med våra skattemedel. Vi kan återvända till Medelhavet för ett exempel: I den spanska enklaven Melilla i nordvästra Afrika byggs ett åtta kilometer långt bevakningssystem, för att förhindra att afrikaner kommer till Europa. Spanien står för halva bygget, 280 miljoner kronor, och EU är givetvis med och finansierar.(8) 

Samtidigt kan invandringen bara delvis begränsas på detta sätt. När exempelvis den svenska regeringen nekar att erbjuda människor legala möjligheter att arbeta och leva innanför våra gränser ”“ ens för dem som på grund av krig, förföljelse och katastrofer inte kan återvända till något hemland ”“ växer den extremt utsatta och helt rättslösa gruppen av migranter som uppehåller sig här illegalt. Protektionismen och ivern att deportera dem som inte innehar uppehållstillstånd tvingar fram en alltmer ljusskygg, riskfylld och exploaterande arbetsmarknad, men den rättslösa arbetskraftsreserven finns kvar. När invandrares förnekade behov av tillträde förenas med vinstintresse och lönedumpningsiver hos kapitalstarka grupper blir resultatet en alldeles för stark kraft att stå emot med protektionistiska medel. Istället måste fackföreningsrörelsens fokus ligga på att försäkra alla arbetare inom statens gränser samma rättigheter och skyldigheter. Först då blir arbetskraftens gränslöshet ett vapen för ”“ istället för ett hot mot ”“ arbetarklassen.

Slagordet ”Fred mellan folk, krig mellan klasser” passar bra in på resonemanget ovan, men det är inte tillräckligt i diskussionen om migrationspolitik eller i en bredare diskussion om rättigheter. Det går inte att stärka asylrätten för en grupp, exempelvis arbetarklassen (det är dessutom praktiskt omöjligt), eftersom det handlar om universella rättigheter som alla människor måste ha. Vi måste arbeta för att efternamn inte skall spela någon roll på arbetsmarknaden eller i bostadskön, och att samma sak också måste gälla för rätten till en rättvis asylprövning. Och det gäller även om migranten så heter Bernadotte. Vissa menar att migrationen och försvaret av migranternas rättigheter inte är en fråga för socialister utan snarare en liberal hjärtefråga. Här sammanfaller dock arbetarklassens krasst ekonomiska intressen med realiseringen av universella mänskliga rättigheter.

Om vi återvänder till resonemanget ovan om liberalismen och förnekandet av reella mänskliga rättigheter för ”de andra”, borde därför exempelvis asylrätten vara ett område där alla vänsterkrafter istället har ett intresse av att gå i konflikt med just hycklande liberalism. Vi måste avfärda migrationen som en välgörenhetsfråga och istället se det ur ett solidaritetsperspektiv som påvisar våra gemensamma klassintressen. Det är hög tid att ifrågasätta, utmana och överta liberalernas makt över definitionerna kring migrationen och våra mänskliga rättigheter.

Kajsa Johansson

Noter:
1. Migration i den nya världsordningen (Rasismer i Europa 2), Antologi (red: Ingemar Lindberg & Magnus Dahlstedt) Medverkande författare: Avtar Brah, Giovanna Campani, Magnus Dahlstedt, Peo Hansen, Ingemar Lindberg, Mekonnen Tesfahuney & Aleksandra Åhlund. Agora förlag 2004
2. Uppgiften hämtad från Dahlstedt & Tesfahuney: Rörlighetens paradoxer – om ”migrationshot”, ett inhägnat Europa och en paranoid samtid i antologin.
3. Se Peo Hansens avsnitt I hypernationalismens Europa i samma bok
4. Se Dahlstedt-Tesfahuney, samma som not 2
5. Se Tesfahuney:s kapitel Globaliserad apartheid-Fästning Europa, migration och synen på de Andra i Faye & Echrane (red) Sverige och de Andra, Postkoloniala Perspektiv. 2001
6. Se hennes kapitel Internationell migration, socialt medborgarskap, kulturpanik i antologin.
7. På en pub inom restaurangkedjan ”Frogs” i Paris mobiliserades exempelvis engelska arbetare som strejkbrytare mot tamilska arbetare (trots att bägge grupperna var anställda på samma arbetsvillkor inom företaget). Se tidskriften Oreda nr 3-4 2004
8. Se not 5