Etikettarkiv: Ekonomisk kris

Den ekonomiska tillbakagången

Den andra efterkrigsrecessionen och den ekonomiska krisens framtidsutsikter

Liksom recessionen 1974-75 började den nuvarande i USA, där en nedgång i industriproduktionen och sysselsättningen började under första halvåret 1980.

Efter en del fluktuationer, som felaktigt kallades »återhämtning« av de flesta experter, tog denna nedgång återigen fart med början av tredje kvartalet 1981. Den kommer utan tvekan att fortsätta under större delen av, om inte hela, 1982.

Mellan juli 1981 och februari 1982 minskade industriproduktionen med mer än tio procent. Omfattningen av 1980-82 års recession i USA står klar framför allt i ljuset av hur utnyttjandegraden av installerad produktiv kapacitet utvecklats, d v s av hur överkapaciteten vuxit. (Se tabell l)

Vid början av 1980 var orderna för kapitalvaror som mottogs av producenterna i de imperialistiska länderna sju procent lägre än i januari 1981, vilket innebär ett fall på 15 procent i reala termer.

I Västtyskland började nedgången i industriproduktionen i början av 1980, nästan vid samma tidpunkt som i USA. Fallet fortsatte under hela 1980 och 1981 och stannade inte förrän i början av 1982.

I Frankrike minskade industriproduktionen under nästan hela 1980 och under första halvåret 1981. En lätt uppgång skedde under andra halvåret 1961 och början av 1982. Men det är inte klart, givet effekterna av den amerikanska recessionen om den kommer att fortsätta under 1982.

Medan Japan drabbats mindre hårt av recessionen än dess huvudsakliga konkurrenter, upplevde landet inte desto mindre en nedgång i industriproduktionen under andra kvartalet 1981. Produktionen föll igen första kvartalet 1982.

I Italien började industriproduktionen falla under andra kvartalet 1980; denna nedgång fortsatte under hela 1981.

I Kanada gick industriproduktionen ner andra halvåret 1979. Denna recession fortsatte under hela 1980. Medan industriproduktionen visade ett uppsving under första halvåret 1981, gick den ner igen andra halvåret 1981, och fortsatte att sjunka under första halvåret 1982.

Synkroniseringen av denna recession över hela den kapitalistiska världen framhävs ytterligare av det faktum att nästan alla mindre imperialistiska länder dragits in i industriproduktionens nedgång.

Industriproduktionen gick ned för första gången i Österrike (under 1981 minskade produktionen med två procent; vid början av 1982 fanns det 150 000 arbetslösa). Det blev också nedgångar i Belgien (1980 och 1981). Nederländerna (1980 och 1981), Sverige (1981) och Schweiz (1982).

Det enda imperialistiska land som förefaller att ha undgått recessionen denna gång är Australien, där ekonomin hölls uppe av en »råvaruboom«. Men mot bakgrund av fallet i priserna på dessa råvaror, som skärptes under 1981 och i början av 1982, är det möjligt att Australien också kommer att drabbas av recessionen någon gång under 1982.

Experterna hade återigen fel då de förutsade ett allmänt uppsving under 1982. Med tanke på hur recessionen förvärrats i USA råder det ingen tvekan om detta. Den fråga som ställs är den omvända. Kommer den amerikanska recessionen att fördjupa nedgången i de flesta imperialistiska länder och därigenom provocera fram en försämring av den internationella ekonomiska situationen? I vilket fall är ett allmänt uppsving inte troligt före fjärde kvartalet 1982, eller början av 1983.

Liksom under recessionen 1974-75 drabbades bilindustrin, byggnadsindustrin, stål- och petrokemiska industrin hårdast av 1980-82 års recession. Den har avslöjat existensen av överkapacitet inom dessa sektorer, vilka har ökats genom uppdykandet av nya produktions- och exportcentra på världsmarknaden.

Verkstadsindustrin har drabbats mindre av krisen. Många av dess underbranscher har fortsatt att blomstra. Det skall emellertid noteras att även en tillväxtbransch som halvledar- och mikroprocessor-industrin har påverkats av recessionen. I USA minskade dess omsättning under 1981. (Sunday Times, 28 feb. 1982).

På ett allmänt plan speglar recessionens inträde och fortsättning, nedgången i den genomsnittliga profitkvoten, kombinerat med ett fall i produktiva investeringar. Den monetära (deflationistiska) politik som praktiserats av de flesta imperialistiska regeringar har förvärrat nedgången, men inte orsakat den.

Den krympning av den inhemska marknaden som har åtföljt nedgången i produktion, sysselsättning och de ”slutliga konsumenternas” inkomster (justerad eller ej för smärre fluktuationer i sparkvoten) i nästan alla imperialistiska länder har inte nödvändigtvis överallt gått hand i hand med en krympning av utlandsförsäljningen, även om världshandelns volym gick ner med en procent under 1981.

Några imperialistiska länder, i första hand Japan och i andra hand Västtyskland (med start under tredje kvartalet 1981), har ökat sin andel av världsexporten på sina konkurrenters bekostnad och har därigenom kompenserat sig för stagnationen eller nedgången i inhemsk efterfrågan. Andra, speciellt Frankrike, försöker återta en del av den inhemska marknad som de förlorat till konkurrenter de senaste åren. Men det är ännu inte klart om de kommer att lyckas.

Tabell l
Kapacitetsutnyttjande inom tillverkningsindustrin i USA

Augusti 1980 72.2 %
Dec. 1980 78.1 %
Augusti 1981 76.0 %
Sept. 1981 75.0 %
Oktober 1981 74.1 %
Nov. 1981 71.1 %
Dec. 1981 68.9 %
Januari 1982 66.4 %

(Källa: Successiva nummer av Business Week till och med 8 mars, 1982.)
Liksom recessionen 1974-75 har den nuvarande stimulerat sökandet efter ersättningsmarknader. Under den senaste konjunkturcykeln innehades denna funktion huvudsakligen av OPEC-länderna och de s.k. socialistiska länderna, liksom av en rad halvkoloniala länder. Dessa marknader finansierades till stora delar av lån, utom i fallet med OPEC-länderna.

Linder denna recession sammanfaller krisen i den kapitalistiska världsekonomin med framträdandet av en inneboende kris i de postkapitalistiska ländernas ekonomier, liksom med en sensationell omsvängning i utvecklingen av oljepriserna och OPEC-ländernas betalningsbalanser.

Under den sammantagna inverkan av recessionen och de långsiktiga effekterna av sökandet efter alternativa energikällor (olja utanför OPEC-länderna, naturgas, kol, kärnenergi, solenergins början, etc.), fick de överdrivna stegringarna i oljepriset ett resultat som var lätt att förutse. Ett fall i OPEC:s andel av den totala världsexporten (till mindre än 50 procent) har åtföljts av ett allmänt överskott på olja, vilket lett till ett fall i priserna och produktionen (till 50 procent under det historiska maximumet). Den totala efterfrågan på olja kommer otvivelaktigt att falla med mer än sju procent under 1982. Priset per fat i Rotterdam minskade från 42 dollar i början av 1981 till 28 dollar vid slutet av februari 1981.

Så OPEC-ländernas betalningsbalansöverskott började snabbt rasa. De gick från 100 miljarder dollar 1980 till 60 miljarder 1981, och det är möjligt att de helt försvinner 1982. (De överskott som Saudiarabien och Gulfemiraten hade motverkas av underskotten hos andra stater, vilka nu inkluderar Kuwait.)

Så nu hotar denna »ersättningsmarknad« att krympa avsevärt. Östasien och Sydvästasien kvarstår fortfarande, och framför allt upprustning, den klassiska »ersättningsmarknaden«.

Interimperialistisk rivalitet

Under det att nedgången i dollarns värde 1978, 1979 och första halvåret 1980 gjorde det möjligt för den amerikanska industrin att något förbättra sin ställning på världsmarknaden, har den senare dollarstegringen, som stimulerats av de höga räntesatserna i USA, lett till en försämring i USA:s handelsbalans. Det är huvudsakligen Japan och Västtyskland som gynnats av detta, i det att de har ökat sin andel på världsmarknaden på USA:s bekostnad.

Under dessa fluktuationer, som skapats av monetär instabilitet, ligger ett mer grundläggande faktum. Produktiviteten inom industrin i USA fortsätter att falla relativt, jämfört med USA:s viktigaste konkurrenter.

Uppmärksamheten har fokuserats på Japans ekonomiska prestation, som flera av det kapitalistiska systemets försvarare har sett som förebådandet av en ny expansion. Det viktiga är här inte så mycket att den högre tillväxttakten i Japan de senaste åren huvudsakligen varit en effekt av en högre profitkvot, vilken framför allt berott på det faktum att för arbete med samma produktivitet fortfar lönerna att vara lägre i Japan än i Västeuropa och USA. Detta utan att nämna någonting om det faktum att arbetsgivare- och offentliga utgifter för social trygghet ligger trettio år efter Japans konkurrenters.

Det är väsentligt att förstå att Japan inte utgör något undantag, även om det kan te sig så. Det drabbades av den nuvarande recessionen under tredje kvartalet 1980 och andra kvartalet 1981. Och det löper risken att drabbas igen under andra kvartalet 1982, som ett resultat av nedgången i dess export till USA, beroende på den amerikanska recessionen.

Faktum är att luften håller på att gå ur den japanska export-boomen. Bilindustrin kan inte öka sin utlandsförsäljning längre. Den protektionism som stimulerats av recessionen börjar kännas, liksom svårigheterna i att finna nya produkter för masskonsumtion, såsom färg-TV-apparater. Japan har uppnått en stark ledarställning inom videokassetter, men marknaden för denna produkt är fortfarande begränsad och kan inte spela samma roll i stimulerandet av ett uppsving, som de produkter som bar fram export-boomens ljusaste dagar.

Den japanska ekonomin blir alltmer beroende av offentlig konsumtion och ett avsevärt budgetunderskott, vilket indikeras av följande kommentar:

»Bank of Japan-rapporten ägnar speciell uppmärksamhet åt stagnationen i exporten som har blivit synlig de senaste månaderna. Den pekar också på stagnationen i industriproduktionen… i privat konsumtion och byggande.« (The Japan Economic Journal, 23 feb. 1982)

Den gemensamma marknaden har prövats hårt av den nuvarande recessionen. Det europeiska monetära systemet har utsatts för två chocker — den första i oktober 1981, med devalveringen av den franska francen; den andra i februari 1982, med devalveringen av den belgiska francen (den danska kronan var vid båda tillfällena knuten till den valuta som devalverades).

Återgången till »nationella« lösningar har varit framträdande inom stålindustrin. I händelse av en labourseger i Storbritannien är det stor risk för att landet lämnar EG, vilket naturligtvis vore mycket viktigare än om Grekland går in i gemenskapen.

Emellertid så förblir EG: s förmåga att motstå centrifugala tendenser stark, beroende på den vikt som exporten till medlemsländerna nu har för alla deltagande stater. Vad mer är, integrationen inom området för militärproduktion, såväl militärflyg som tankers, visar att det på den politiska nivån är svårt att tänka sig ett uppbrytande av den gemensamma marknaden.

Samtidigt som Mitterand uppmanar den franska industrin att »återerövra hemmamarknaden« försöker han ersätta »duumviratet« med ett »triumvirat — Västtyskland, Frankrike, Italien. Om detta försök skulle bli framgångsrikt skulle det betyda en definitiv konsolidering och mer fasthet gentemot USA och Japan.

USA:s speciella situation uttrycks framför allt i motsättningarna i Reagan-administrationens ekonomiska och monetära politik. Reagan-regeringen står i främsta ledet i kapitalets internationella satsning på att återupprätta en hög profitkvot med hjälp av en åtstramningspolitik, dvs. med hjälp av ett angrepp på direkta och indirekta löner (sociala utgifter). Men den står också i främsta ledet i den internationella satsningen på att expandera den viktiga »ersättningsmarknad« som militärutgifterna utgör i en kapitalistisk ekonomi i kris.

Åtstramningspolitiken förstärks av omsvängningen från sociala till militära utgifter. Å andra sidan går skattelättnader för mellan- och storbourgeoisien hand i hand med en mycket stor upphaussning av militära utgifter. Detta resulterar i ett kolossalt budgetunderskott, som är oöverträffat i fredstid, hundra miljoner dollar under innevarande år, och tveklöst ännu mer under de kommande två åren.

Detta är anledningen till att räntesatserna höjs genom att minska penningutbudet i en situation av stark efterfrågan på kredit både från den privata och den offentliga sektorn. Det är också anledningen till att varje chans till uppsving stryps, åtminstone på kort sikt.

En ny »coprosperity-zon« i Östasien?

Den japanska imperialismen drev sin erövringskampanj under andra världskriget under parollen om skapandet av en »coprosperity-zon« i Östasien. Denna paroll var endast en cynisk täckmantel för den överexploatering som den utsatte folken i de ockuperade länderna för. Den implicerade att den japanska kolonialismen — en asiatisk makt  skulle vara mer fördelaktig för Östasiens folk än de gamla europeiska makternas eller Förenta Staternas kolonialism.

Tabell 2 BNP-tillväxt i procent

1980 1981 1982
Hong Kong 9,0 8,0 7,0
Singapore 10,2 9,7 10,0
Sydkorea -5,7 7,1 7,0
Taiwan 6,7 7,5 7,3
Malaysia 7,6 6,9 7,2
Indonesien 9,6 6,5 6,5
Filippinerna 6,5 6,5
Thailand 6,4 6,9 6,9

(Far Eastern Review, 1 januari, 8 jan, 19 februari, 26 feb, 1982)

Under de senaste 20 åren förefaller den japanska imperialismen att med fredliga medel, dvs. med hjälp av finansiell och kommersiell penetration, ha uppnått de målsättningar som den tidigare försökte uppnå med hjälp av militär erövring, och som den förlorade när den gick under i militärt nederlag 1945.

Den har blivit den ledande exportören till nästan hela Stilla Havsområdet, inklusive Australien. Dess operationer sträcker sig från Mexico till Chile, och den har även haft en märkbar inverkan på Kanadas och USA:s västkuster. Efter två decennier av sådan imperialistisk expansion förefaller någonting liknande en »coprosperity-zon« att växa fram i Östasien.

Medan de genomsnittliga tillväxttakterna faller i den kapitalistiska världsekonomin som helhet, ökar de för en rad länder i Östasien och Sydostasien. Under 1980-82, vid en tidpunkt då nästan alla industrialiserade och halvindustrialiserade kapitalistiska länder genomgick en recession har de östasiatiska länderna genomgått en snabb expansion, vilket visas av siffrorna i Tabell 2.

Vid en närmare granskning blir bilden mer varierad. Sydkorea upplevde en svår recession 1980 och detta är naturligtvis det mest industrialiserade av de åtta länder som nämnts.
1981 drabbades textilindustrin tillsammans med andra tillverkningsindustrier i Hongkong av en recession som åtföljdes av en kollaps på aktiemarknaden. (Far Fastern Economic Review 29 juli och 2 okt. 1981)

Den underutvecklade och fortfarande väsentligen agrara karaktären på länder som Indonesien och Thailand eller Filippinerna gör att deras siffror över bruttonationalprodukt och tillväxt knappast är jämförbara med motsvarande siffror för industrialiserade eller halvindustrialiserade länder.

Dessutom har den ekonomiska tillväxten på Filippinerna starkt avtagit. Betalningsbalansunderskottet nästan dubblerades mellan 1979 och 1981. Utlandsskulden steg från 5,5 miljarder dollar 1976 till 15,5 miljarder 1981, och den kommer otvivelaktigt att nå 19 miljarder 1982. Det har förekommit en rad spektakulära konkurser inom gruvindustrin och banksektorn. (Far Eastern Economic Review 11 dec. 1981, 4 sep. 1981; The Economist, 12 dec. 1981; Financial Times, 21 jan. 1982)
Vad Taiwan beträffar har där varit en veritabel recession inom en rad industribranscher, vilket har lett till omfattande avskedanden. (Far Eastern Economic Review, 26 feb. 1982)

Emellertid, med alla dessa reservationer, så är det icke desto mindre sant att den ekonomiska tillväxten i Östasien långt överskridit den genomsnittliga på andra ställen. Detta är så uppseendeväckande att det lett författare som Jacques Attali till att se denna ökning som en av de viktigaste faktorerna i kapitalismens världsomfattande omstrukturering. (l).

Detta erinrar om en gammal förutsägelse av Friedrich Engels för ungefär hundra år sedan, som förutspådde en omflyttning av världsekonomins centrum från Atlanten till Stilla Havet, efter kapitalets inträngande i Kina.

Kommer den kapitalistiska ekonomins expansion i Östasien verkligen att bli en motor i hela den internationella kapitalistiska ekonomin? Vad är förklaringarna bakom en sådan tillväxt samtidigt med recessionerna 1974-75 och 1980-82, och mot bakgrund av den »långa vågen med depressiv grundton« i den internationella kapitalistiska ekonomin under 1970- och 1980-talet?

De omnämnda ländernas vikt i den kapitalistiska världsekonomin är alldeles för begränsad för att de skall kunna förändra den övergripande dynamiken. 1981 var deras totala import 135 miljarder dollar, eller 6,1 procent av den totala världsimporten, mindre än Storbritanniens och Kanadas sammanlagda andel. Deras totala bruttonationalprodukt översteg knappast Italiens. Och det står klart att vare sig Italien eller Storbritannien av sig själva kan förorsaka en omsvängning i den internationella konjunkturen.

Vad gäller orsakerna till den Östasiatiska boomen så är det inget mystiskt med dem. De innefattar följande: avsaknaden av jordfrågan i Hongkong och Singapore, eller dess partiella lösning i Taiwan och Sydkorea. Överexploatering av industriell arbetskraft, möjliggjord av ett arbetskraftsöverskott (flykt från landsbygden, kinesiska flyktingar) och despotisk kontroll (avsaknaden av fria fackföreningar, existensen av auktoritära politiska regimer, blodig repression). Och slutligen har vi det utländska kapitalets bidrag, huvudsakligen i form av bankkrediter (mer än direktinvesteringar) vilket har möjliggjort en industrialisering i direkt konkurrens med de imperialistiska länder som har tillhandahållit dessa fonder. (2) Detta är förenat med den viktiga roll som staten spelar i industrialiseringsprocessen, vilket för övrigt har varit fallet också i Mexico, Argentina och Brasilien.

Lösningen på den agrara frågan är emellertid endast mycket partiell. Detta leder till att den interna marknaden förblir mycket begränsad och ekonomisk tillväxt huvudsakligen baseras på export. Således är det, paradoxalt nog, inte den speciella ekonomiska tillväxtökningen i Östasien som kommer att driva på den kapitalistiska världsekonomin mot en ny fas av ihållande snabb tillväxt. Det är tvärtom den kapitalistiska världsekonomins långsiktiga tillväxttakt som kommer att bestämma den östasiatiska boomens framtida öde.

Än så länge har denna boom, i motsats till ytliga intryck, understött produktion och sysselsättning i Västeuropa och i de imperialistiska länderna i allmänhet, snarare än haft en ogynnsam effekt. På sin höjd har det försiggått en överflyttning av investeringar och sysselsättning från textilindustrin, skoindustrin, elektronisk sammansättning, klockindustri och leksaker till verkstads- och elektroteknisk industri, samt de industrier som levererar färdiggjorda fabriker.

Men nu har en vändpunkt nåtts. Detta illustreras av det andra »multifiberavtalet« som satt restriktioner på den asiatiska textilindustrins avsättning i Europa. (Far Eastern Economic Review, l jan 1982; The Economist, 12 dec. 1981). Chanserna att fylla speciella nischer på världsmarknaden minskar. Det är inte troligt att något av de åtta länderna i fråga, inklusive Sydkorea som för ögonblicket har den bästa positionen, kommer att kunna följa den »japanska vägen« till slutet. (Dvs den väg som består av textil- och sammansättningsindustrier, stål och skeppsbyggnad, bilar, maskiner, elektroteknisk industri; de teknologiskt avancerade sektorerna.)

Exemplen varv och bilindustri är signifikanta i detta avseende. Sydkorea har gjort en stor ansträngning för att skapa en mäktig varvsindustri (dess nuvarande produktion är näst störst i den kapitalistiska världen). Taiwan följer efter i hälarna.

Men 1981 upplevde hela varvsindustrin en nedgång i aktivitet jämfört med 1980. De totala orderna i världen uppgick, enligt Lloyds Register of Shipping, till knappt 17 miljoner ton 1981, jämfört med 19 miljoner 1980.

Vid slutet av december 1981 innehöll orderböckerna order uppgående till inte mer än 35 miljoner ton, jämfört med 37,5 miljoner vid slutet av juni 1981.

Sålunda är möjligheterna till ytterligare framsteg för de sydkoreanska och taiwanesiska varvsindustrierna ganska begränsade. (Se tabell 3)

Vad beträffar bilindustrin är situationen ännu klarare. Det finns kapacitet i Sydkorea att bygga 280 000 personbilar. Regeringen projekterar att bygga en gigantisk fabrik med kapacitet att producera ytterligare 300 000 bilar. Men 1980 kom endast 58 000 bilar ut från sammansättningsbanden och denna nivå överskreds knappt 1981. Dessutom är exportmöjligheterna mycket begränsade. (Neue Züricher Zeitung, 9 feb. 1982).

De underutvecklade länderna i krisen

Den andra internationella recessionen i den kapitalistiska världsekonomin träffade de hal/koloniala och beroende halvindustrialiserade länderna primärt genom fallet i råvarupriser. Detta fall var speciellt markerat i mitten av 1981, vilket visas av fallet i Moody-indexet (USA) från l .140 i februari till 992 vid slutet av februari 1982, och i Reuter-indexet (Storbritannien) från l .742 vid slutet av februari 1981 till 1.606 vid slutet av februari 1982 ( Neue Züricher Zeitung , 5 mars 1982)

Eftersom oljepriset för icke-exporterande länder fortsatt att stiga, beroende på dollarns uppgång, har underskottet i betalningsbalansen förvärrats ytterligare för de flesta halvkoloniala länder. Och denna trend har inte kompenserats genom en ökning i dessa länders export av industriprodukter (och inkomsterna från dem). Latinamerika har drabbats mycket hårdare av den nuvarande recessionen än av recessionen 1974-75.

Industriproduktionen har faktiskt gått ner i alla viktiga länder, med undantag för Mexiko. I Brasilien gick den ned med tio procent 1980 och med ytterligare fem procent första halvåret 1981. Trots en stark exportökning nådde den officiella arbetslösheten nio procent i Rio-regionen och åtta procent i Sao Paulo-regionen, för att inte tala om den inofficiella och dolda arbetslöshetens omfattning, som är åtskilligt högre.

Situationen är värst i Argentina, där 1981 års siffror förväntas visa en 15-procentig nedgång i industriproduktionen. Den officiella arbetslösheten nådde 13 procent, vilket återigen är mycket lägre än den verkliga. Enligt tidskriften Realidad Economica har den inhemska konsumtionen fallit med mer än 20 procent sedan 1975.

I Chile beräknas tillverkningsindustrins output ha minskat med tre till fyra procent under 1981 medan den registrerade arbetslösheten beräknas ha nått 13,5 procent. ( Neue Züricher Zeitung ,12 feb. 1982)

Situationen i Mexiko, som har dragit fördel av en exceptionell oljeboom har varit bättre. Den industriella tillväxten fortsatte 1980 och 1982, om än med en lägre takt det andra året. Icke desto mindre har inflationens acceleration, kombinerat med en mycket hög växelkurs för peson, producerat både ett enormt underskott i betalningsbalansen (som gick från 1,6 miljarder dollar 1977 till 4,9 miljarder dollar 1981) och ett skutt uppåt i den offentliga sektorns utlandsskuld, vilken ökade med 16 miljarder dollar enbart under 1981. Regeringen har tvingats reagera med att devalvera peson (vilket kommer att öka inflationen) och bromsa upp investeringar (vilket kommer att öka arbetslösheten), eftersom överskottet på olja i världen och prisfallet gör att Mexikos oljeintäkter är på väg nedåt.

Tabell 3 Skeppsbyggnad i tusentals ton

1980 1982
Japan 13,070 12,650
Sydkorea 2,488 2,977
Spanien 2,172 2,247
Brasilien 1,799 1,662
Polen 1,554 1,428
USA 1,631 1,304
Storbritannien 858 1,140
Västtyskland 863 938
Danmark 829 896
Jugoslavien 954 870
Frankrike 1,013 847
Sverige 844 764
Finland 624 705
Rumänien 438 640
Belgien 602 520
Norge 561 487
Indien 443 483
Italien 640 454
Källa: La Libre Belgique, 2 mars, 1982

Indien drabbades av recessionen 1980. Situationen förbättrades något under 1981, speciellt vad gäller produktionen av mat och energi (kol och elektricitet). Men de ekonomiska svårigheterna har tvingat fru Indira Gandhis regering att göra en 180-graders sväng i sin strategi för långsiktig tillväxt. Indien har ansökt hos Asiatiska Utvecklingsbanken om ett mycket högt lån (i storleksordningen två miljarder dollar).

För de svarta afrikanska länder som inte exporterar olja, fortsätter den ekonomiska situationen att utveckla sig i en katastrofal riktning. Detta gäller inte bara länderna i det sub-sahariska bältet, liksom Zaire, Tanzania och Zambia, utan även de tidigare portugisiska kolonierna (där portugisiska rådgivare och investerare i stigande utsträckning visar sig) och Ghana.

Ghanas ekonomi är i ruiner. Råvaruproduktionen håller på att avledas till den svarta marknaden. Landet kan inte längre betala för den viktigaste importen. Gruv- och industriproduktionen håller på att avstanna till följd av bristen på reservdelar. På svarta marknaden har den nationella valutan, ce din, fallit till 80 per pund sterling medan den legala kursen är fem cedi per pund sterling.

De postkapitalistiska ekonomiernas effekter på den kapitalistiska världsekonomin

I tidigare studier (3) har vi primärt undersökt den ekonomiska världskonjunkturens effekter på arbetarstater Nu är det intressant att titta på denna fråga från det motsatta hållet — effekterna av den ekonomiska utvecklingen i Sovjetunionen, Östeuropa och Kina på den internationella kapitalistiska ekonomin.

Recessionen 1980-82 bekräfta allmänhet de strukturella skillnad mellan de kapitalistiska och de po postkapitalistiska sektorerna av världsel min, liksom de olika utvecklingar följer ur dessa.

Med undantag för Polen, som alla omständigheter drabbats av i underproduktionskris och inte överproduktion, har alla arbetarstater fortsatt att uppleva tillväxt i sin industriproduktion, medan de industrialiserade kapitalistiska länderna har drabbats av nedgångar i sin produktion.

Samtidigt har flertalet arbetarstater visat en tendens till sjunkande tillväxt, åtföljd av en kris inom jordbruket och livsmedelstillförseln till befolkningen. Denna nedgång är en följd av inneboende svagheter i dessa länders ekonomier, dvs det byråkratiska ledningssystemets alltmer ineffektiva funktionssätt, vilket skärps av den kapitalistiska krisens indirekta effekter. (4)

Under 1970-talet spelade Öst-Västhandeln rollen av ytterligare en säkerhetsventil för den kapitalistiska världsekonomin. Med exportexpansionen till arbetarstaterna dämpades något tendensen till stagnation, eller till och med nedgång, i exporten mellan de kapitalistiska länderna. Liksom »u-hjälpen« är de bankkrediter som finansierar Öst-Väst-handeln mer en subvention till exportindustrierna i de imperialistiska länderna än ekonomisk hjälp till Moskva, Peking eller ”folkdemokratierna”.

Emellertid har, till följd av interaktionen mellan den kapitalistiska ekonomiska krisen och avsaktandet av tillväxten i arbetarstaterna, beroende på speciella orsaker i dessa, expansionen i Öst-Väst-handeln stött på en alltmer oöverskridbar barriär — de östeuropeiska ländernas växande skuldsättningsgrad, deras stora svårigheter att fortsätta betalningarna, och det hot om bankrutt som börjar hänga över dem. Till följd av detta kommer expansionstakten i Öst-Väst-handeln att avta. Inte ens en ömvändning av trenden mot expansion kan uteslutas.

Vad beträffar den postkapitalistiska ekonomi som är mest »integrerad i världsmarknaden, Jugoslavien. förefaller en sådan ömvändning redan ha börjat. Sedan flera år har handeln med Comecon kommit att spela en allt större roll i den jugoslaviska ekonomin.

För närvarande, emellertid, vid den nuvarande recessionens början, har avsättningen till Öst fortfarande spelat rollen av en »ersättningsmarknad« för ekonomierna i de imperialistiska länderna, vilket visas av tabell 4.

De imperialistiska ländernas mycket olikartade reaktioner på general Jaruzdskis hårda åtgärder är lätta att förstå i ljuset av dessa siffror. Detta är speciellt sant om vi också tar i beaktande den japanska exportens expansion till Folkrepubliken Kina. Denna förväntas uppgå till tio miljarder dollar 1982. (5)

Tabell 4
Export till Sovjetunionen 1980 (miljarder dollar)

Absoluta siffror i miljarder dollar Förändring i procent från 1979
USA 1,5 -58,0
Västtyskland 4,4 +20,8
Frankrike 2,5 +22,9
Storbritannien 1,1 +22,9
Italien 1,3 +4,7
Holland 0,51 +67,3
Belgien 0,62 +32,3

(Financial Times, 31 december, 1981)

Emellertid så växer riskerna för att skuldsättningen inte längre skall vara hanterbar. Med undantag för Sovjetunionen har alla berörda länder redan passerat den farozon där amorteringar av skulder absorberar mer än 20 procent av deras normala inkomster i Väst-valuta. Skulle den nuvarande tendensen fortsätta kommer dessa länders totala skuldsättning, som redan växt från sju miljarder dollar 1975 till 70 miljarder 1980, att uppnå 123-140 miljarder 1985, enligt Wharton Econometric Forecasting Associates (Neue Züricher Zeitung, 10 feb. 1982). Så det kommer att bli en uppbromsning i Öst-Väst-handelns expansion, trots avtalet om den sibiriska naturgasen.

Det är i jordbrukssektorn som sammanflätningen mellan den internationella kapitalistiska ekonomin (med dess två »underavdelningar«!) och de postkapitalistiska ländernas ekonomier är mest utpräglad och där effekterna är mest komplexa. De östeuropeiska länderna, speciellt Sovjetunionen, lider av katastrofala former av underproduktion. Medan Sovjetunionen 1970-74 producerade ett årligt genomsnitt av 190 miljoner ton spannmål, kommer produktionen i år knappt att uppgå till 165 miljoner, nästan 60 miljoner mindre än man hade planerat för! Boskapsstocken (och därmed köttproduktionen) har förblivit praktiskt taget stagnerande sedan 1977, omkring 155 miljoner djur. Detta är framförallt en följd av avsaknaden av foder.

I USA har man å andra sidan överproduktion, och hot om prisras ifall exporten till de östeuropeiska länderna skulle stoppas, vilket inte har skett. Trots dessa spannmålsleveranser har Reagan-administrationen beslutat sig för en drastisk reduktion av den sådda arealen i syfte att »hålla priserna uppe«.

Samtidigt framtonar hotet om brist för de fattigaste länderna i Tredje världen, och detta åtföljs av hot från Washington om att man kommer att stänga av livsmedelshjälp till regeringar som inte böjer sig för dess diktat. ”Spannmålsvapnet” utnyttjas cyniskt (liksom guldet) till att motverka de halvkoloniala ländernas politiska tyngd.

Sovjetbyråkratin har, nedgrävd som den är i sin så kallade fredliga samexistenspolitik och själv beroende av livsmedelsleveranser, i allt väsentligt låtit imperialisterna gå iland med detta och har nöjt sig med ett fåtal verbala protester.

Inflationen har långtifrån övervunnits

Sedan åren före recessionen 1980-82 har nästan alla kapitalistiska regeringar drivit en deflationistisk ekonomisk politik. Medan denna inte har förorsakat den ekonomiska nedgången har den förvisso förvärrat den. Ursäkten har varit att prioritet måste ges åt att bekämpa inflationen. Detta val — »bättre massiv arbetslöshet än inflation« — är ett klassval, trots allt tal av experter om att ökad inflation på lång sikt kommer att resultera i mer arbetslöshet än den som för närvarande registrerats. Men resultaten finns där för alla att se. Deflationen har förvärrat recessionen; och den har inte på något sätt övervunnit inflationen.

Den monetaristiska politikens misslyckande är speciellt framträdande överallt där regeringar har strävat efter att lägga alla sina krafter på att reducera den så omtalade »penningvolymen« (som blir allt svårare att definiera, och kanske till och med blivit något helt obegripligt).

De stridslystna talesmännen för en sådan politik slösar bort sin energi på att förklara att man måste ge dem tid för att arbeta. Ingenting händer. Trots recessionen, trots dämpningen i penningutbudets tillväxt, fortsätter priserna att öka. Och även om överproduktionsfenomenet otvivelaktigt dämpar inflationen, så förblir den på en högre nivå än före recessionen 1974-75 (se tabell 5).

Den allmänna tendensen är klar. Med undantag för Japan var inflationen högre andra halvåret 1981 (efter tre år av recession) än den var under andra halvåret 1975.

Det existerar dessutom ett mycket tydligt hot om en ny acceleration av inflationen under andra halvåret 1982. En sådan acceleration skulle underblåsas av å ena sidan den moderata stimulanspolitik som Schmidt-regeringen i Västtyskland och Mitterandregimen i Frankrike har inlåtit sig på. Thatcher-regeringen och Reagan-administrationen kan snart komma att följa efter med hänsyn till valöverväganden. En sådan acceleration kommer också att underblåsas av det enorma budgetunderskottet i USA.

Tabell 5 Ökningar i konsumentprisindex halvårsvis (procent jämfört med föregående perioden i årlig tillväxttakt, rensade för säsongsvariationer)

Källor: Perspective Economiques de 1’OECD, nr 30, december 1981, s. 156 för alla siffror utom de för andra halvåret 1981. vilka hämtats från Economlque Europeenne, nr 2, februari 1982, och från The Economist 27 februari 1982.

1970 1974 1975 1980 1981 1981
I II I II I II I II I II Helår
USA 6.1 5.3 11.2 12.4 8.3 7.6 15.1 10.4 10.6 8.6 10.3
Japan 9.3 4.4 32.2 17.6 11.5 7.3 9.5 6.8 4.8 3.0 4.9
Västtyskland 5.4 2.2 8.6 4.9 7.2 4.4 6.6 4.1 7.1 4.8 12.0
Storbritannien 7.7 6.9 19.0 16.5 28.7 32.2 19.4 12.4 12.0 9.9 12.0
Italien 5.5 4.5 19.9 25.5 16.8 9.8 24.3 19.0 21.7 15.0 19.6
Kanada 3.4 1.7 10.3 12.6 9.6 11.5 9.9 11.8 13.0 11.5
Nederländerna 3.8 5.2 10.6 10.2 10.7 9.3 7.2 6.6 6.6 7.2 6.9
Belgien 4.5 2.8 13.6 16.7 12.1 10.5 7.1 6.8 7.7 9.4 7.6
Sverige 9.2 6.2 9.4 9.3 11.1 11.0 17.0 11.3 14.6 9.0
Australien 4.2 4.5 13.1 19.3 15.2 11.0 10.6 8.9 9.4 11.5
Hela EEC 6.2 4.9 14.8 13.7 11.4 9.1 14.3 10.6 11.0 10.6

Det är under sådana förhållanden inte överraskande att experter och politiker, som letar efter en mirakelmedicin mot recessionen, reser möjligheten av ett återvändande till guldmyntfoten. En sådan välsignelse det skulle vara att återgå till en »automatisk mekanism«, som skulle garantera monetär stabilitet för och emot alla! Men vilket pris skulle behöva betalas för detta i termer av disorganisation av den internationella handeln, eller till och med ett förvärrande av den depressiva ekonomiska trenden? Ingen skulle i verkligheten våga slå in på denna väg, trots det faktum att en kommitté har inrättats i den amerikanska administrationen för att studera frågan och trots det faktum att Reagan själv sägs ha samtyckt till detta schema som stöds av talesmännen för »utbudsekonomin«, Laffer och hans anhängare. (6)

Faran för en kollaps i kreditsystemet

Trots tillämpandet av en deflationistisk politik av praktiskt taget alla regeringar i de imperialistiska länderna, med undantag för Frankrike, fortsätter skuldsättningskarusellen att snurra med en alltmer svindlande hastighet. Som vi redan har noterat har denna skuldsättningslavin sitt ursprung i företagens och hushållens skulder i långt större utsträckning än i den offentliga »ettorns skuldsättning. Detta visas grafiskt av följande tabell som publiceras i decembernumret 1981 av den amerikanska tidskriften Monthly Review med Paul Sweezy som redaktör.

Tabell 6
Den icke-finansiella sektorns kumulativa skuldsättning i USA (i miljarder dollar)

 

1950 1960 1970 1980 1980 jämfört med 1950
Offentliga myndigheter 241.4 308.3 450.0 1,063.3 + 340%
Privat sektor 164.8 416.1 975.3 2,81.9 +1,624%
Totalt 406.2 724.4 1,425.3 3,905.2 + 861%

Källa: Olika Flow of funds Accounts-bulletiner som publicerats av Federal Reserve Board.

Dessa siffror visar på en snöbollseffekt som har skrämmande implikationer för det kapitalistiska systemets framtid. Mellan 1960 och 1970 fördubblades den privata skuldsättningen. Men BNP-tillväxten var något lägre än under den föregående tioårsperioden.

Det är nödvändigt att man förstår att denna skuldlavin inte bara genereras av små och medelstora företag såväl som hushåll. Den genereras också av ett virrvarr av stora företag, inklusive de flesta av de mest imponerande »multinationellas Alla känner till exemplen Chrysler, International Harvester och Massey-Ferguson, vars överlevnad i tilltagande utsträckning beror på bankkrediter som i allt högre grad står utom proportion till dessa praktiskt taget konkursmässiga trusters tillgångar.

Chryslers förluster klättrade upp till 2,2 miljarder dollar för bara 1980 och 1981! Dagen då Freddie Lakers svårigheter kom fram i ljuset fick vi veta att detta bolag, som bara är en »liten fisk« i flygtrafiken, hade en halv miljard dollar i skulder.

Det finns ett annat fall som livar upp berättelsen. Det är exemplet Ludwig ansedd som en av världens fem rikaste män, som startade ett gigantiskt företag att öppna Amazonasområdet i Brasilien för jordbruk. Han kastade in handduken och lämnade efter sig skulder på 200 miljoner dollar.

Men det finns en hel rad av andra stora företag som har ackumulerat enorma skulder och som nu står på randen av konkurs. (7)

När farorna för en bankkrasch, som skulle sätta igång en kedjereaktion som leder till det internationella kreditsystemets kollaps, framkastas tänker folk i allmänhet på betalningsinställelser från de stora låntagarna i »tredje världen« eller de s.k. socialistiska länderna. Faktiskt har Zaire för närvarande inställt betalningarna. Om Polen inte är i samma situation, så beror det inte bara på tillskott från Comecon utan också och framför allt på ingripanden från USA:s finansdepartement, som har betalat räntor som förfallit på en rad banklån där byråkratin inte skött sina betalningsförpliktelser. Detta har varit ett försök att förhindra en bankruttförklaring, som skulle ha tvingat banker — speciellt västtyska och österrikiska — att skriva av enorma förluster, med oförutsägbara konsekvenser.

Emellertid så måste man se fakta i vitögat. Farorna för en bankkrasch kommer inte bara från dessa källor. Potentiellt »dåliga låntagare« finns också i västländerna. Till denna kategori måste räknas alla de stora företag som lättsinnigt låtit enorma skulder skjuta i höjden och som nu har drabbats hårt av ökningen i räntesatserna.

Faktiskt så har Business Week beräknat att för stora företag sammantagna har kvoten mellan skuldutbetalningar och vinster före skatt hotfullt minskat från 5,5 1979 till 4,2 1981. Den är för närvarande negativ för bilindustrin och flygbolagen. Den är endast två för byggföretagen och byggnadsmaterialföretagen. (Business Week, l mars 1982)

Sammanlagt har de stora amerikanska företagen samlat på sig en ytterligare skuld på 73 miljarder dollar under de senaste 18 månaderna. Amorteringarna kommer att bli speciellt kännbara 1982. Och de skall betalas ur starkt minskade profiter.

Exemplet sparbanker som specialiserat sig på inteckningslån är välkänt. Dessa befann sig på randen av konkurs i USA, klämda mellan försenade byggstarter och ökande räntesatser. Mindre välkänt är den faktiska kollapsen för »irreguljära« privata banker i Turkiet, som kostade privata småsparare hundra miljoner dollar. (8)

Det paradoxala är att finanskapitalets makt, ofta utövad direkt av bankerna, växer omåttligt under en period av ekonomisk kris. Orsaken till detta är att så många företag opererar med förlust och endast kan överleva om bankerna garanterar dem kredit. Men det minsta som kan sägas, är att de som fattar dessa beslut — ofta på basis av ovidkommande och godtyckliga kriterier — inte har visat gott omdöme de senaste åren.

Den stora lätthet med vilken de stora bankerna har garanterat lån till tvivelaktiga låntagare beror helt och hållet på en profitklämma. Det vill säga, bankerna vill dra fördel av de höga räntesatserna genom att låna ut de ymniga fonder som de får från OPEC-länderna, centralbankerna, pensionsfonderna och andra investeringsinstitutioner. Men effekten av avsaktandet i produktiva investeringar är en otillräcklig solvent efterfrågan på investeringskapital.

Så, det är kombinationen av den potentiella insolvensen hos stora utländska låntagare, stora imperialistiska företag och de svagaste delarna av banksystemet som håller hotet om en omfattande bankkrasch svävande som ett Damoklessvärd över den kapitalistiska världsekonomin:

»Världens exportkreditinrättningar närmar sig bristningsgränsen. En epidemi av fordringar från obetalda exportörer och privata banker håller snabbt på att uttömma deras likvida reserver. Hittills under 1982 är fordringarna genomsnittligt 20 procent högre än 1981.”

Laker Airways krasch förra veckan i Storbritannien kommer att tvinga USA:s Export-Import Bank att punga ut med mer än 150 miljoner dollar, eftersom den garanterade att ställa sig bakom Lakers lån för köp av fem stycken Mc Donnel DC-tior…

»Förra årets rännil av fordringar på Polen kan snabbt slå om till en flod. Sedan januari har västtyska Hennes, franska Coface och österrikiska Österichische Kontrollbank (ÖKB) var och en betalat ut mer än 75 miljoner dollar till fordringar som gjorts till Polen…

»Lakers kollaps och möjligheten av att värre bankrutter senare inträffar i Polen och bland amerikanska flygbolag, skogsproduktföretag, jordbruksmaskinstillverkare och andra, har ruskat om västliga regeringar till att göra något åt sina exportbankers sjuka affärer,« (»The Pole in the taxpayer’ s pocket«, The Economist, 13 feb. 1982)

Den strukturella arbetslöshetens tillväxt och dess konsekvenser

Den andra allmänna recessionen i den kapitalistiska världsekonomin har märkbart ökat arbetslöshetens omfattning och dess sociala konsekvenser. För att ge en uppfattning om problemets storlek kan det sägas att i runda tal har antalet arbetslösa i de imperialistiska länderna gått från 10 miljoner vid tiden för 1970 års recession till 20 miljoner vid recessionen 1974-75 till 30 miljoner vid den nuvarande.

Flera faktorer samverkar för att förklara arbetslöshetens ständiga ökning. Den första och viktigaste är det allmänna och långsiktiga avsaktandet i den ekonomiska tillväxten. Dessutom sammanfaller detta avstannande med ett uttalat påskyndande i teknologisk innovation, dvs. en ständig ökning i den genomsnittliga arbetsproduktiviteten. Allt mindre arbetstimmar behövs för att producera en volym av varor och tjänster som stagnerar, eller ökar endast mycket långsamt. Följden av detta är att medan antalet arbetslösa starkt ökar i faser av recession så återgår det inte till den tidigare nivån i perioder av uppsving, så länge som återhämtningen endast förblir svag. Detta producerar ett annat fenomen, dvs. sambandet mellan produktiva investeringar och skapandet av nya jobb bryts eftersom mycket av dessa investeringar går till omstrukturering, vilket eliminerar snarare än skapar arbetstillfällen.

Så konsekvenserna är tydliga. Det finns en reserv av permanent arbetslösa, som växer från recession till recession. Och den trenden står inte i begrepp att vända.

Till detta måste läggas ett annat fenomen som gör utsikterna för arbete speciellt dystra för återstoden av 1980-talet. De föregående decennierna, som starkt präglats av en tendens till halvautomatisering inom industrin och industrialisering av jordbruket, såg en explosion av nya jobb inom den så kallade tertiära eller servicesektorn, som i allmänhet var lika välbetalda som andra jobb. Åtminstone var detta sant i de imperialistiska länderna (jobbexplosionen inom den »tertiära« sektorn i de halvkoloniala länderna återspeglade snarare dold arbetslöshet).

Nu är det så att framstegen inom elektronikindustrin, som har gått in i mikroprocessorernas stadium, kommer att föra med sig stora förluster av arbetstillfällen inom denna tertiära sektor. Detta gäller inte bara för banker, försäkringsbolag och redovisnings- och försäljningsavdelningarna inom stora företag, utan också för offentlig förvaltning och en del sektorer inom sjukvården.

Sålunda, långt ifrån att kompensera förlusterna av arbetstillfällen inom den materiella produktionen, kommer tillväxten av den »tertiära sektorn« i sin tur att bli en källa till en arbetslöshet. Denna utveckling förefaller redan ha börjat.

Slutligen finns det en demografisk faktor som skall nämnas. Verkningarna av efterkrigstidens baby-boom har passerat utbildningssystemet, inklusive universitetsnivån, och har märkbart börjat ge sig till känna på »arbetsmarknadens Antalet ungdomar som söker arbete stiger brant, och har i många länder passerat antalet som går i pension.

Därför är det nödvändigt att skapa ytterligare jobb för att bevara en given nivå på arbetslösheten. I en depressionsperiod kan detta enbart öka arbetslöshetens omfattning.

Den strukturella arbetslöshetens tillväxt över en lång period — i realiteten sedan 1970 i de imperialistiska länderna — har slutligen börjat nagga det så omtalade ”sociala skyddsnätet” i kanten, som neo-keynesianska ekonomer och politiker liksom reformistiska fackföreningsledare tror skall garantera ”välfärden” i hela västvärlden.

Under 1974-75 års recession och de följande åren av ekonomisk återhämtning, fortfor arbetarklassens ”tunga bataljoner” i de imperialistiska länderna att vara väl skyddade vad beträffar arbetslöshet, köpkraft och social trygghet.

Krisens effekter föll med full kraft enbart på de svagaste skikten i arbetarklassen, som försvarades dåligt av arbetarrörelsen i dess helhet — immigrantarbetarna, kvinnor, ungdomar, manliga och kvinnliga arbetare inom små företag och i sektorer i tydlig strukturell nedgång.

Emellertid har, sedan depressionen kvarstannat och den strukturella arbetslösheten förvärrats, krisens effekter kommit att slå mot arbetarklassens själva hjärta — vuxna, gifta, manliga arbetare med barn, med genomsnittliga och mer än genomsnittliga yrkeskunskaper, som arbetar i de stora fabrikerna.

Under de senaste två åren har företagsledarna och den borgerliga staten medvetet provocerat fram kraftmätningar inom arbetarklassens viktigaste bastioner — FIAT i Turin; Chrysler och General Motors i USA; British Leyland i Storbritannien; den vallonska stålindustrin i Belgien; stålindustrin i Ruhr i Västtyskland; och stålindustrin i Lorraine i Frankrike.

Kapitalisterna förlitar sig på arbetslöshetens långsiktiga effekter, på rädslan för arbetslöshet , på förvirringen bland arbetarna, ställda inför avsaknaden av perspektiv och de successiva kapitulationerna av fackföreningsledarskapen som är nergrävda i klassamarbete, för att utdela ett betydande slag och strukturellt försvaga arbetarrörelsen. Det vill säga, de vill beröva den åtminstone den ytterligare makt tjugo års expansion och sysselsättning gett den.

Denna åtstramningsoffensiv inriktas huvudsakligen på att uppnå följande målsättningar. Upprätthållandet av en hög arbetslöshet i syfte att tvinga arbetarna att acceptera hårdare disciplin och ytterligare exploatering (ökad arbetsintensitet, taktökningar, flera ”rationaliseringar”, etc.). Genomdrivandet av direkta reallönesänkningar (löneavtal som innebär lägre betalning;

borttagande av eller ”större flexibilitet” i rörliga löneskalor). Nedskärning i sociala utgifter, inklusive arbetslöshetsunderstöd. Massiv »omläggning« av offentliga utgifter till militärutgifter eller subventioner till företagen. Reagans budget är symbolisk i detta avseende. Men liknande operationer, låt vara mera blygsamma, håller på att ta form i alla imperialistiska länder.

Arbetarklassen gör motstånd och försvarar sig, men den har otvivelaktigt lidit en del nederlag, speciellt i USA, Japan, Storbritannien och Spanien. Arbetslöshetens verkningar tillsammans med avsaknaden av en övergripande antikapitalistisk strategi från fackföreningsledarskapens sida, gör en motattack svår.

En sådan motattack är emellertid nödvändig om arbetarklassen skall kunna hindra kapitalisternas offensiv från att övergå till dess slutliga fas — försöket att knäcka en del fackföreningar (t.ex. PATCO i USA), att allvarligt begränsa fackföreningsrättigheter, och till och med demokratiska rättigheter i allmänhet.

Den nuvarande krisen kommer att bli svår och utdragen. Den ökning i mervärdekvoten som skulle vara nödvändig för att övervinna den på ett kapitalistiskt sätt är betydande. En arbetarklass som i allt avgörande bevarar intakt sin organiserade styrka och demokratiska rättigheter skulle inte tillåta kapitalisterna att utsätta den för en sådan överexploatering.

Därför kommer mäktiga klasstrider att fortgå under en lång tid innan antingen kapitalet eller arbetarklassen på ett avgörande sätt kan förändra de nuvarande styrkeförhållandena. Kapitalisterna skulle vara tvungna att bryta arbetarklassens organisatoriska styrka. Arbetarklassen skulle vara tvungen att lösa krisen i sitt ledarskap.

Vi är fortfarande långt ifrån en världsomfattande omstrukturering i den kapitalistiska världsekonomin

Den långa ekonomiska depression som den kapitalistiska ekonomin har sjunkit ner i sedan 1967-68 uttrycks framför allt i en långsiktig nedgång i den genomsnittliga profitkvoten. Denna är uppenbarligen en oregelbunden och inte en linjär nedgång. Konjunkturcykeln fortsätter att verka under den långa vågen av depression, på samma sätt som den gjorde det under den långa expansionsvågen. Vi har genomgått perioder av ekonomisk återhämtning (1971-72, 1976-78) efter faser av recession, som under 1970, eller 1974-75 och 1980-82. En ny uppgång, om än blygsam, är trolig under 1983.

Men överlagrande dessa upp- och nedgångar, förblir tillväxttakten klart lägre än den var under perioden 1948-68 i Västeuropa och Japan och under perioden 1940-68 i USA. Den fundamentala orsaken till denna nedgång är att den genomsnittliga profitkvoten sjunkit för lågt, kombinerat med en relativ marknadsstagnation (avsaktandet i världshandelns expansion, stagnationen i de »slutliga konsumenternas« efterfrågan).

För att komma ur denna nedgång — dvs. för att uppnå ett mycket längre ekonomiskt uppsving än de nuvarande korta, tveksamma och blygsamma ekonomiska uppgångarna — för att komma ur den återvändsgränd som världskapitalismen befunnit sig i under mer än tio år. är en fundamental omstrukturering nödvändig. Denna skulle på ett genomgripande sätt behöva ändra på vad en del kallat för »ackumulationsförhållanden« och andra »regleringssätt (eller -modeller)« och vad vi mer allmänt kallar för det sociala system inom vilket det kapitalistiska produktionssättet verkar. (9) Detta begrepp omfattar såväl externa (den geografiska omgivningen, kapitalismens verkningsområde, dvs. idag väsentligen relationerna till de ickekapitalistiska sektorerna av världsekonomin) som interna faktorer, vilka har en viss autonomi i den nuvarande situationen på grund av att de är relativt rigida produkter som skapats av systemets tidigare utveckling. De ekonomiska och sociopolitiska styrkeförhållandena mellan kapital och arbete i de imperialistiska moderländerna är de viktigaste interna faktorerna i den kapitalistiska omgivningen.

Kapitalets ansträngningar att genomdriva en omstrukturering som skulle möjliggöra för det att undkomma den långa depressionen har av analytiker hittills klassificerats i följande tre kategorier:

1/ En ny internationell arbetsfördelning med överflyttning av fabriker och förhållandevis arbetsintensiva industrier till halvkoloniala och halvindustrialiserade beroende länder. (10) Skapandet av »fria exportzoner« är en del av denna strävan till omstrukturering. Den viktigaste av dessa »fria zonera är otvivelaktigt Mexiko alldeles vid gränsen till USA. De stora amerikanska biltrusterna drömmer om att flytta dit huvuddelen av sin produktion. Men det finns andra sådana zoner, speciellt i Asien, inklusive Folkrepubliken Kina där de joint ventures med utländskt kapital, som håller på att inrättas, är värda uppmärksamhet.

Jag har redan antytt de hinder som en fortsättning av denna omflyttning stöter på, speciellt i Latinamerika och Östasien, som en följd av världsmarknadens stagnation. Den svåra kris som håller på att drabba bilindustrierna i Brasilien och Argentina, där produktionen faller brant, samt svårigheterna för bilproduktionen i Sydkorea att ta fart (produktionen där var långt under produktionskapaciteten 1981) visar symboliskt på sådana hinder. Det är knappast möjligt att tala om en verklig omstrukturering i detta avseende.

2/ Uppkomsten av en oreglerad jobb-sektor och en »parallell ekonomi«, liksom en expansion i »deltidsarbeten i de viktigaste kapitalistiska länderna’ själva. I de halvkoloniala länderna är detta naturligtvis ett välkänt fenomen, som har studerats sedan en lång tid.

En del understryker framför allt den sociopolitiska betydelsen av denna utveckling, det medvetna försöket av kapitalet att decentralisera arbetet samtidigt som det självt håller på att bli alltmer centraliserat. Andra hänför — mer korrekt enligt min mening — huvudsakligen denna utveckling till de arbetslösas spontana reaktion på arbetslöshetens kvarstannande, liksom på de små kapitalisternas kamp för att undvika ruin i en krisperiod.

Vilken aspekt som än understryks så är fenomenet en speciell yttring av en mer generell utveckling — kapitalets satsning på att minska »arbetskostnaderna« genom att pressa ner de direkta och indirekta lönerna. En sådan satsning är ett kännetecken för varje period av kris eller recession. Nio gånger av tio innebär oreglerade jobb det totala eliminerandet av betalning av sociala avgifter och< markant lägre nominella löner.

Vad en sådan oreglerad sysselsättning i ett nötskal innebär är överexploatering av arbete, vilket nu håller på att återinföras i de imperialistiska länderna, där det gick ner under efterkrigsboomen.

I en del fall, som i konfektionsindustrin i Paris, som utnyttjar icke registrerade invandrararbetares utsatta situation, håller den kapitalistiska konkurrensen på att återinföra de arbetsförhållanden och löner, som finns i de beroende halvindustrialiserade länderna, till de imperialistiska länderna själva.

Ett liknande fenomen håller på att utveckla sig inom en del industrier i USA med avseende på mexikanska och puertoricanska arbetare.

Emellertid, så förblir, återigen, detta fenomen marginellt i de imperialistiska ländernas ekonomier och i det världskapitalistiska systemet som helhet. Det berör troligtvis inte mer än fem procent av produktionen i de imperialistiska länderna. Sålunda är det, återigen, omöjligt att tala om en omstrukturering av kapitalet i ordets egentliga mening.

3/ En massiv värdeförringelse av kapital genom en kreditåtstramning och strypning av inflationen. Det objektiva uttrycket för denna massiva värdeförringelse, och den knapphet på kapital som den antas leda till, sägs vara framträdandet, efter långa år av »negativa realräntor« (dvs räntesatser som ligger under inflationstakten), av en »positiv realränta« som fluktuerar kring fyra procent. Faktiskt förklarar detta de ihållande höga räntesatserna i USA, eftersom inflationen fortfar att överstiga tio procent.

Detta argument är inte speciellt övertygande, åtminstone inte så här långt. Trots alla monetaristernas proklamerade avsikter och fru Thatchers och Ronald Reagans ansträngningar, har en sådan värdeförringelse långt ifrån uppnåtts. Det har inte varit något massivt prisfall på varor (färdiga produkter) och minskningen i råvarupriser förblir blygsam. Priset på »tillflyktsvaror« (guld, diamanter, konstverk,etc.) är något högre, men de förblir inte desto mindre länkade till inflationens fluktuationer i USA.

Konkurser drabbar framför allt de små och medelstora företagen. De vita elefanterna, dvs. de stora truster som arbetar med förlust, fortsätter att bli massivt subventionerade av banksystemet och regeringsorganen. Inte heller i detta avseende är någon verklig »omstrukturering« i sikte.

Det kvarstår en viktigare trend som på lång sikt kan bli avgörande — en ny teknologisk revolution baserad på mikroprocessorer, industri- och hem-robotar, elektriska bilar och solenergi. Detta skulle i allmänhet innebära övergång från halvautomation till ett stadium av mer komplett automation.

Från teknologisk ståndpunkt har dessa produkter nått den punkt då de kan börja produceras i stor skala. (11) Men den avgörande frågan, från den kapitalistiska logikens ståndpunkt, förblir att producera dem med en tillräckligt hög profit för en tillräckligt stor marknad. Det är stötestenen. De hinder som idag representeras av en otillräcklig genomsnittlig profitkvot, existensen av överkapacitet och marknadsstagnation förefaller för en lång period vara ägnade att fördröja denna teknologiska revolution, dvs. den massiva tillämpningen av dessa innovationer. De flesta seriösa kommentatorer talar om detta som en möjlighet vid slutet av 1900-talet eller början av 2000-talet.

Under tiden placerar emellertid arbetslöshetens kvarblivande, depressionen och påskyndandet av borgarklassens kurs mot åtstramning och remilitarisering, de stora sociala strider i blickpunkten, som går hand i hand med den ekonomiska depressionen, — strider mellan arbetarklassen och borgarklassen, och mellan de antiimperialistiska krafterna och imperialismen.

På utgången av dessa strider beror inte bara »lösningen« (antingen en kapitalistisk eller en socialistisk) av krisen. Mänsklighetens själva framtid beror på denna utgång, eftersom den kapitalistiska »lösningen« innesluter hotet om ett kärnvapenvärldskrig.

Ernest Mandel
Övers, från engelska: Jan Bohlin (Ur International Viewpoint N:o 8, 7 juni 1982)

Noter

1. Attali, Jacques: Les trois mondes. Paris, Fayard, 1981.

2. Se Patrick Tissiers studier som publicerats i Critique de l’ economie politique (Nya serien, nr 14, jan-mars 1981)

3. Se de ekonomiska specialnumren av Inprecor (franska), 17 jan. 1980 och 16 feb. 1981 (resp. dubbelnummer nr 67-68 och 94-95. Fyra artiklar ur Inprecors ekonomiska specialnummer finns översatta till svenska i nr 3-4/81 av Fjärde Internationalen.

4. Se mina artiklar om situationen i Rumänien i Inprecor (franska), 7 dec. 1981 och 22 feb. 1982.

5. Pressen (Neue Züricher Zeitung, 11 sept. 1981 och Le Monde 21 feb. 1982) har rapporterat om amerikanska affärsmäns försäljning av mikrodatorer till sovjetiska krigsflygplan, liksom produktionen i Sovjetunionen — med amerikansk teknologi — av minikullager som är avgörande för styrsystemet i de amerikanska MIRC-missilerna! Det är så privata särintressen kan drivas till förfång för den amerikanska borgarklassens allmänna intressen.

6. Beträffande diskussioner om ett återvändande till guldmyntfoten, se Business Week, 7 dec. 1981 och 8 feb. 1982; samt Neue Züricher Zeitung, 31 jan. 1982.

7. Thyssen-trusten i Västtyskland uppgav en förlust på 150 miljoner dollar. Den japanska trusten Mitsui har sett sina profiter falla frän 15 miljarder yen 1980 till 1,5 miljarder yen 1981.

8. Le Monde, 13 jan. 1982.

9. Om detta ämne, se följande: David Gordon: »Stages of Accumulation and Long Economie Cycles«, i The Political Economy of the World System, Beverley Hills, 1980; Michel Agiietta: Regulations et crises du Capitalisme, Paris 1976; Ernest Mandel: Long Waves of Capitalist Development, Cambridge 1980.

10. Fröbel, Heinrichs, Kreye: Die Neue Internationale Arbeitsteilung, Rohwolt 1977. Man skulle också kunna anföra exemplet syntetiska fibrer. Västeuropas andel av världsproduktionen föll mellan 1978 och 1981 från 29,5 procent till 20,7. USA:s andel från 29,7 procent till 26 procent. Japans från 15,7 procent till 12,0 procent, medan »resten av världen» ökade från 25 procent till 40,6 procent.

11. Om de nya teknologierna och deras spridning, se W. Wolf och P. Bartelheimer i Die Internationale, Frankfurt, mars 1979.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1982

Krisen inom världens valutasystem

För att förstå hotet om ett sammanbrott i världens valuta-, kredit- och banksystem så måste vi se den nuvarande krisen som en kombination av två rörelser. Den första är den normala konjunkturcykeln, som har en genomsnittlig längd på mellan fem och sju år. Den andra är den långa vågrörelse som har varit en nedåtgående rörelse sedan slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet. Denna är sammanlänkad med den vanliga cykeln. Den här distinktionen är nödvändig av flera skäl: för att förstå allvaret i den nuvarande krisen, men också för att inte ryckas med av idén om en oavbruten rätlinjig nedgång i produktion och nationalinkomst.

Trotskij gjorde samma påpekande under den stora depressionen 1929-32. Vid den tiden fanns det marxister både inom och utanför den trotskistiska rörelsen (dock oftare inom andra strömningar som åberopar sig på marxismen, särskilt den stalinistiska rörelsen) som ansåg att krisen inte skulle leda till någon återhämtning ens av tillfälligt slag, beroende på den kapitalistiska ekonomins inre logik. Trotskij opponerade sig kraftigt mot detta, och händelserna gav honom rätt. Det blev en uppgång från och med 1933 eller 1934 i USA, Storbritannien, Tyskland och alla de stora imperialistiska länderna.

Sedan etablerandet av vad Marx kallade en världsmarknad för industriprodukter i början av 1820-talet, så har det varit 21 konjunkturcykler. Om man räknar ut de här konjunkturcyklernas genomsnittliga längd finner man att resultatet blir omkring sju år, något som i förbigående sagt sammanfaller med vad Marx beräknade dem till på sin tid. Under 1900-talet, imperialismens period, och speciellt under senkapitalismens era så har cykeln blivit något kortare — ungefär fem eller sex år. Eftersom den nuvarande recessionen började säg under 1980 så kan det förväntas att en svag återhämtning kommer att ske mot slutet av detta år eller i början av nästa. Det betyder att produktionen kommer att öka med ett par procent liksom nationalinkomsten och bruttonationalprodukten.

Det är viktigt med tanke på kortsiktig facklig strategi, eftersom det vanligtvis är lättare för arbetarna att slå tillbaka attackerna på deras levnadsstandard eller sysselsättning under förhållanden med en till och med modest uppgång. Och denna uppgång kommer troligen att utvecklas i en rad imperialistiska länder. Men medan den normala följden av konjunkturcykler fortgår så är det viktigt att förstå att det sker inom ramarna för en nedåtgående eller stagnerande lång våg. Därför är återhämtningarna korta, konjunkturnedgångarna längre och djupare och — framför allt — arbetslösheten fortsätter att växa även under återhämtningsperioderna. Nästan alla borgerliga och reformistiska experter förutspår nu allmänt att arbetslösheten kommer att fortsätta att växa inpå andra hälften av 1980-talet, om inte längre.

Den grundläggande orsaken till detta är investeringarnas själva natur under hela den här långa vågen. Det är huvudsakligen rationaliseringsinvesteringar, med andra ord investeringar som tar bort mer arbetstillfällen än de skapar. Det här är kopplat till den långa uppgången i den genomsnittliga arbetsproduktiviteten i och med den tredje teknologiska revolutionens utveckling. Detta gäller speciellt med den nuvarande utvecklingen av mikrochips som avskaffar arbetstillfällen inte enbart inom industrin utan också inom servicesektorn, som haft den största ökningen av arbetstillfällen under de föregående decennierna — bankväsendet, handeln, försäkringsväsendet, statsförvaltningen, hälsovård, utbildning och även inom fritidsindustrin.

Under det att arbetsproduktiviteten växer snabbare är produktionen, även om produktionen växer, så ökar arbetslösheten. Vi står därför inför perspektivet av massarbetslöshet inom de kapitalistiska länderna. Även om vi bortser från arbetslösheten i tredje världen och Japan så är arbetslösheten nu omkring 30 miljoner, jämfört med 20 miljoner under recessionen 1974-75 och 10 miljoner under recessionen 1970. Kring 1985 kommer den att ha ökat till 35 miljoner och under nästa recession, som säkerligen kommer före slutet av 1980-talet, så har den antagligen nått så högt som 40 miljoner. Detta är nära nivån vid krisen 1929-32. Åtskilliga västländer har redan en högre arbetslöshet i absoluta tal än vid den tiden, men inte i procent av befolkningen.

I USA är nu den officiella arbetslösheten 11 miljoner. Fackföreningssiffror fastställer den till 13 miljoner, och om man justerar dessa uppskattningar så att de räknar med de kvinnor som tvingats bort från arbetsmarknaden beroende på bristen på arbetstillfällen så hamnar man närmare 15 miljoner. Men inte ens de siffrorna säger hela sanningen, eftersom man också måste ta arbetslöshetens varaktighet med i beräkningen. I USA är situationen annorlunda jämfört med den i Europa och Japan eftersom omsättningen på arbetstillfällen, och därigenom omsättningen på arbetslösheten, är mycket större än i dessa länder. Några nyligen gjorda uppskattningar som publicerats i USA tyder på att av totalt 90-95 miljoner löntagare och arbetslösa människor så hade endast 60 miljoner en permanent anställning under andra hälften av 1981 och första hälften av 1982. En tredjedel av arbetsstyrkan var vare sig arbetslösa eller permanent anställda utan hade endast tillfälliga arbeten, med arbete under t ex två månader, därefter två månader på arbetslöshetsunderstöd för att sedan finna ett nytt arbete osv.

Valutakrisen

Detta är bakgrunden till den nuvarande valutakrisen. Låt oss nu se på dess karaktär och hur den hänger ihop med efterkrigsexpansionen. Det stora misstaget som görs av de flesta är, att de skiljer den nuvarande valutakrisen från vad som föregick den, på ett fullständigt konstgjort och ovetenskapligt sätt. Som vi tidigare sagt många gånger är det tvärtom så att allt som hänt efter andra världskriget lett fram till den här typen av valutakris. Expansionen efter andra världskriget fick huvudsakligen sin näring från inflationen. För att använda en metafor som jag har använt många gånger (den är lånad från Winston Churchill): man kan säga att västvärlden flöt mot välstånd på en ocean av skulder, krediter och en ökning av penningmängden. Och det är klart att om man har en konstant och växande upptrappning av det här slaget så måste det explodera vid någon punkt. Inflationen ökar från en halv procent till en procent, från en procent, till två procent till tre, och till sist är explosionen oundviklig. Så utifrån en rent teknisk synvinkel kan man säga att den nuvarande ekonomiska krisen har sitt ursprung i den permanenta inflationen under de senaste 25 åren av expansion. Den skapade drivkraften till förstörelsen av valutastabiliteten, och vid ett givet tillfälle slutade den också att tillhandahålla näring till fortsatt expansion och började fungera som en broms på den.

Jag skall ge endast ett exempel på hur detta gick till. Den kumulativa inflationens antagligen allvarligaste effekt på det kapitalistiska systemet var att det blev omöjligt att göra en seriös planering av investeringsprojekt på mellanlång och lång sikt. Det här ledde till ett uppgivande, eller åtminstone en allvarlig inskränkning, av sådana projekt. Detta har varit en av huvudorsakerna till omsvängningen i det ekonomiska klimatet. Vart enda ett av de större investeringsprojekten som startades under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet — från Concorde till Ariane, till nya kärnkraftverk i USA och Europa — fick en slutlig kostnad som var inte 10 eller 15 procent utan 100, 150 eller 200 procent högre än vad som ursprungligen planerades. Inget kapitalistiskt företag kan i längden leva under sådana förhållanden. Man gör investerings- och expansionsplaner, nya fabriker byggs och sedan upptäcker man att man tvingas betala två eller tre gånger så mycket som man ursprungligen beräknade. Resultatet är antingen att projektet läggs ned, kanske med en osäljbar, halvbyggd fabrik, eller så genomförs det men med enorma förluster som i fallet Concorde.

Detta bidrog mycket mer till att inskränka de långsiktiga investeringarna än någon löneexplosion, någon ökning av de nominella lönerna eller till och med reallönerna. Dessa spelade förvisso en roll genom att göra det svårare för kapitalistklassen, men endast en partiell och underordnad roll. Så när vi säger att monetarismen representerar en slags vändning i kapitalisternas strategi, eller åtminstone i de borgerliga regeringarnas ekonomiska politik, så är det verkligen sant. Men det skall inte ses som någon slags konspiration — det finns ett element av aggression gentemot arbetarklassen och där finns element som följer borgarklassens långsiktiga målsättning. Jag återkommer till detta senare, men det här är inte den centrala poängen. Kapitalisternas uppgift är att göra profiter, inte att angripa arbetarklassen. Angreppen på arbetarklassen är bara ett sätt att försvara eller öka profiterna. Om kapitalisterna slutar investera så beror detta inte på att de är skurkar, som medvetet vill skapa arbetslöshet, utan på att investeringarna inte är tillräckligt lönsamma för dem. Det, finns inget klassintresse, ingen makt på jorden, som kan stoppa en kapitalist från att göra lönsamma investeringar. Det är inte så klassmedvetna, inte så idealistiska, inte villiga att offra sina privata intressen för sin klass (globala) intressen. Men om de inte kan profitera, och till och med gör förluster, så kan ingen vare sig vänster- eller högerregerings predikande få dem att investera. De måste visas all investeringarna kommer att bli lönsamma innan de kommer att börja investera igen. Så om monetarismen representerar en svängning, så var den ursprungligen inte orsakad av politiska eller ideologiska överväganden utan berodde på att bekämpandet av inflationen blev huvudproblemet utifrån försvaret av lönsamheten.

Nu är detta, som jag har sagt, rent tekniskt. Problemet tycktes vara ett valutaproblem, ett problem med underskott i betalningsbalansen, med stigande kostnader inom industrin och ett konsumentprisindex som man förlorat kontrollen över. Det åtgärdades genom restriktioner på penningcirkulationen och penningkvantiteten, genom att göra pengar dyra genom höjningar av räntan osv – detaljerna behöver vi inte bry oss om här.

Men det finns också mer grundläggande element som är mycket viktigare utifrån marxistisk utgångspunkt för att förstå vad vi har bakom oss, var vi är nu och vart vi är på väg. Under kapitalismens nedgångsperiod som börjar vid första världskriget, och speciellt under den senkapitalistiska perioden som börjar vid andra världskriget, kan systemet inte av sig självt säkra en grundläggande långsiktig expansion genom sina egna inre drivkrafter. Det här inre orsakerna kan relateras till ett överskott på kapital och en fallande profitkvot i ett långsiktigt perspektiv, och framstår mycket tydligt på två områden. För det första tillåter inte systemets inre logik en tillräcklig tillväxt av marknader och profiter för att säkra en hög sysselsättningsgrad, för att inte tala om full sysselsättning, av existerande industriell kapacitet och existerande arbetskraft. Om systemet lämnades åt sig självt, utan ingripande utifrån, utan statsingripanden, så skulle det finnas en permanent överkapacitet och permanent arbetslöshet. En av Lord Keynes förtjänster, och han hade sådana, var att han förstod detta faktum. Han var inte den förste som gjorde det. Många marxister hade före honom förklarat att detta var ett nödvändigt drag hos den nedåtgående, i motsats till den uppåtgående, kapitalismen.

Inflationen och neo-keynesianismens politiska funktion var huvudsakligen att övervinna detta problem. Det finns en stor myt som skapats av borgerliga ideologer och olyckligtvis också av några ideologer inom arbetarrörelsen, om orsakerna till inflationen. Det är inte sant att kapprustningen är den huvudsakliga anledningen till inflationen. Om man ser till fakta och statistik så är två tredjedelar av de skulder som skapats under expansionen efter kriget inte statsskulder utan privata skulder. De privata skulderna växte dubbelt så fort som statsskulderna. Dessa privata skulder var av två slag: konsumentskulder och företagsskulder.

En viktig del i expansionen av konsumtionsvaror efter kriget var kreditexpansionen. Avbetalningsköp, av bilar och i mindre utsträckning varaktiga konsumtionsvaror och framför allt huslån, närde expansionen. Företagens skuldsättning exploderade också vid slutet av andra världskriget och speciellt under 60-talet, vilket skapat en situation idag då många företag balanserar på ruinens brant. Ofta kan man inte avgöra ifall de är bankrutta eller ej, de kan ramla över kanten från ena dagen till den andra. Jag tänker inte på små företag utan på några av de större multinationella företagen. Det är idag troligen 10 eller 20 av de 100 största företagen som är i den situationen idag.

Denna stora skuldexplosion skapade en expanderande marknad och bättre investeringsmöjligheter och därmed grunderna för en långsiktig expansion. Men den närdes med skulder och betalades inte med reella resurser. Det skedde av avsevärd ackumulation av skulder inom det kapitalistiska världssystemet, vilket tog ytterligare fart efter 1973 genom skapandet av oljedollarn. Bankerna tog stora lån hos de oljeexporterande länderna och använde dem till lån åt företag eller stater för att få vinst. Det finns en inre logik mellan hindren, gränserna, för normal inre kapitalistisk expansion och överskottet av kapital och överkapacitet och växande arbetslöshet.

Hotet om kreditkollaps

Vi kan nu se en nedåtgående kapitalism, med växande svårigheter för egen expansion, som behöver konstgjord inflation för att hålla igång marknaderna, tillsammans med investeringar via skuldsättning. Här har vi de grundläggande och avgörande länkarna i analysen. Inflationen har tagit formen av en ökande kvantitet pengar — sedlar och kortfristiga lån — som flyter omkring.
Det här skulle kunna stoppas väldigt lätt. En deflatorisk regeringspolitik skulle få ned inflationen till noll, men till det fruktansvärda priset av att döma en stor del av industrin till konkurs. Det är tekniskt möjligt, men även om penninginflationen stoppas, så är skulderna fortfarande obetalda.

Faktiskt är det så att ju stabilare penningvärdet blir ju tyngre väger skuldbördan. Genom att räkna med inflationen trodde kapitalisterna att de skulle blir rikare genom att sätta sig allt mer i skuld. På kort sikt lyckades några, men det var dumt som långsiktig värdering. Det var ett enkelt trick. Man tar ett lån med en ränta på 10 procent medan inflationen är 15 procent och profitnivån ligger på 20 procent. Följaktligen blir man allt rikare ju större skuld man har. Det här fungerar bra så länge som alla faktorer är konstanta, men om låneräntan ökar till 20 procent och profiten sjunker till 10 procent så blir man fattigare. Penningpolitiken kan inte sopa undan den nedåtgående profittrenden eller den ackumulation av skulder som tynger ned de kapitalistiska klasserna och staterna världen över.

Hotet om en kreditkollaps tar sig den specifika formen av en gigantisk ackumulation av skulder via olika ombud. Idag har bankerna, i världsskala, fordringar på mer än 1000 miljarder dollar, och risken finns att många av låntagarna inte kommer att kunna betala tillbaka sina skulder. Vilka är dessa låntagare? Det finns två huvudsakliga kategorier: regeringar samt privata företag och hushåll.

Med regeringar menar vi alla regeringar. Det finns en myt att det endast är länderna i tredje världen som har jättelika skulder. Det är inte sant. De danska och belgiska regeringarna är nästan bankrutta medan de engelska och italienska inte ligger långt efter. Totalt har de här regeringarna en skuld på 500 miljarder dollar.

De privata företagens skulder är också mycket betydande. Några företag har större skulder än regeringarna. Chrysler har skulder som närmar sig 3 miljarder dollar, International Harvester och Massey Ferguson 1,5-2 miljarder dollar etc. Totalt uppgår summan till hundratals miljarder dollar.
Hushållens skulder, framför allt i de anglosaxiska länderna, har en liknande omfattning. Det har inte varit ett lika stort problem i Frankrike och Italien beroende på olika konsumentvanor under de senaste 25 åren. Icke desto mindre är avbetalningar som en form av skuldsättning mycket omfattande. T ex i USA har 75 procent av bönderna ett underskott, och om bankerna skulle handla som de gjorde 1929-32 så skulle många bönder tvingas gå i konkurs. I stället för att tvinga dem till inlösen har bankerna tillåtit skulderna att växa.

Den sista formen av skuldsättning, och den allvarligaste för systemet, är skuldsättning mellan banker. Banker är skuldsatta och kan tvingas stänga. Det här är ett allvarligt bekymmer för kapitalistklassen. Speciellt oroar de sig för snöbollseffekten. För att ta ett exempel — och undvika det uppenbara fallet Mexiko. Det var en grupp mindre aktiemäklare i Oklahoma som gick i konkurs när låneräntan gick upp. Deras konkurs inbegrep också ett par små lokala banker, återigen helt marginella för den nationella ekonomin, som engagerat sig i spekulativa oljelån. Men inom en vecka hade de här lokala konkurserna hotat de sex största bankerna i USA, som förlorade 5 miljarder dollar. Människor med pengar insatta i de små bankerna kunde inte betala sina skulder och så rullade snöbollseffekten igenom systemet. En stor bank kan ha hundratals miljarder i insatta pengar, men deras eget kapital kan vara så litet som ett fåtal miljarder. En förlust på 5 miljarder dollar kan krossa dem och medföra att miljoner människor förlorar sina insatta pengar.

Bankaffärer som brott

Under den nedåtgående kapitalismen har bankaffärer gränsat till det kriminella. Bankerna har stora kortfristiga insättningar och investerar dem långfristigt med antagandet att de kortfristiga insättningarna inte skall tas ut. Det här är inte endast olagligt utan står också i motsättning till bankväsendets elementära grunder.

Om ett antal kortfristiga insättningar skulle dras tillbaka så skulle hela systemet falla, eftersom de här pengarna inte är likvida utan har investerats. Det finns ingen bank i hela världen som kan betala tillbaka mer än en tredjedel av sina insatta medel. Om panik skulle bryta ut och folk skulle återkräva sina insatta medel skulle banksystemet inte kunna hantera detta. Under tyska Herstadtbankens och amerikanska Franklinbankens konkurser 1974 beslutade världens främsta bankirer i Basel att inte tillåta någon ytterligare större bank att gå under. De kom överens om att resurser skulle finnas tillgängliga för att undvika en panik som skulle kunna hota världens kreditsystem. Under den nuvarande konjunkturnedgången har ingen betydelsefull bank tillåtits gå i konkurs.

Kan det här systemet fortsätta för evigt? Vilka är gränserna för dess tillämpning? Har det världskapitalistiska systemet resurser för att rädda viktiga regeringar, företag och banker? Fram tills idag har de gjort det. President Reagan ingrep för att rädda den polska regeringen från att förklaras i konkurs. Några amerikanska banker tryckte på för att få till stånd en sådan konkursförklaring eftersom den polska staten var oförmögen att betala en del av de ränteskulder som förfallit. Reagan ingrep av ett uppenbart skäl. Han visste att en mindre betalningsinställelse till en liten amerikansk bank skulle ha spridits till hela västvärldens banksystem — den privata polska regeringen är skyldig mer än 15 miljarder dollar till privata banker i väst. Priset för ett antal västbankers konkurs var för högt.

Avsaknaden av en central världsbank

Kan världens banksystem fortsätta att omsätta krediterna och inflatera de totala kreditlånen? Jag tvivlar på att det är möjligt för all framtid — kanske för ytterligare en begränsad period. Om de fortsätter att göra det står de inför två betydande problem. Det första gäller fördelningen av risker, till inom imperialistisk rivalitet och avsaknaden av en långivare i sista hand. Det här systemet kan endast kontrolleras om det finns en borgerlig världsstat med en central världsbank, som kunde fungera på världsnivå på samma sätt som varje riksbank gör i nationell skala. Det betyder att den skulle låna pengar till de privata bankerna för att undvika att de går i konkurs. Men privategendomen och konkurrensen hindrar skapandet av en sådan världsstat. Beroende på den inomimperialistiska rivaliteten så kan det inte finnas någon långivare i sista instans. Således kommer alltid frågan om fördelning av riskerna och de påföljande kostnaderna att existera. Den är öppen för förhandlingar och kohandel. Vilken del kommer amerikanerna, tyskarna, japanerna, engelsmännen, fransmännen och italienarna att betala?

Precis som under 1920-talet så finns det ingen stormakt som kan tvinga igenom en sådan uppdelning. Efter kriget 1939—1945 kunde USA göra det. Likaså var britterna i en sådan position före kriget 1914. Idag är de mellanimperialistiska styrkeförhållandena sådana att USA inte kan tvinga någonting på Japan eller Västeuropa; ta t ex historien med den sovjetiska gasledningen.

Om skuldbördan endast uppgår till några få miljarder kan den klaras av och delas upp, men vad händer när det handlar om hundratals miljarder? De’ latinamerikanska staternas ackumulerade skuld är redan större än 100 miljarder dollar. Arbetarstaternas skuld är inte mycket mindre, och de största multinationella bolagens skulder uppgår till mer än 100 miljarder dollar. I Storbritannien uppgår industrins skuld till bankerna till 40 miljarder pund. Då det inte finns någon slutgiltig långivare så finns risken alltid att någon regering kommer att vägra betala och gå i borgen för ett annat land eller dess banker. I takt med att den inom imperialistiska rivaliteten ökar så ökar också risken för att detta skall inträffa.

Deflation

Den andra svårigheten är knuten till den deflationistiska politikens funktion, höjningen av räntan och skapandet av nya krediter. Denna politik används för att försvaga arbetarklassen genom arbetslöshet, och har som långsiktig målsättning att urholka arbetarklassens militans och styrka. Den syftar också, precis som den kapitalistiska krisen, till att rensa bort dödkött ur systemet. Men det här betyder konkurser och, som jag förklarat tidigare, så hotar dessa själva banksystemets framtid. Den andra frågan gäller hur bankerna skall hållas i schack. Hur tvingar man dem att upphöra med kreditexpansionen samtidigt som en kris av 1929-32 års proportioner undviks?

Den härskande klassen står inför ett mycket allvarligt hot från en valuta- och kreditkris i världsskala. Den kan inte lösa detta på ett enkelt sätt. Den står inför betydande socialt och politiskt motstånd från arbetarklassen och den koloniala revolutionen. Mellan de imperialistiska staterna finns en växande rivalitet. Dessutom finns konflikten med arbetarstaterna. I jämförelse med 1930-talet så har kapitalisterna totalt sett mindre inflytande. Det är därför det är möjligt att förutse att kapitalismen inte kan lösa krisen och att arbetarrörelsen kommer att få flera möjligheter att lösa den på sitt vis, förutsatt att det sker en uppgång i masskampen och att ett nytt revolutionärt ledarskap växer fram.

Ernest Mandel
Övers. Lena Palmquist / Robert Thavenius (ur International vol 6, No 6, november/december 1982)

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1983

Krisen i den gemensamma marknaden

Än en gång genomgår Gemensamma Marknaden (EG) en allvarlig kris, förmodligen den allvarligaste sedan starten. Den har nu senast fått sitt uttryck i det misslyckade försöket att få de nio medlemsländernas valutor att »flyta gemensamt» (Not 1), i den brittiska regeringens beslut att kräva nya förhandlingar om villkoren för det brittiska medlemskapet och i de danska och italienska besluten att upphäva rätten till fri och obegränsad import av varor från EG-länderna. Tidigare framträdde denna kris på ett mycket dramatiskt sätt genom de nio regeringarnas oförmåga att enas om en gemensam linje inför »oljekrisen» och att förhandla fram en gemensam överenskommelse med de oljeproducerande länderna.

För att förstå orsakerna till denna kris måste man till att börja med förstå Gemensamma Marknadens verkliga natur. EG är en bastard, en övergångsform för nio imperialistländers ekonomiska integration (till att börja med var det bara sex). Dessa länder beslöt att tillåta obegränsad varucirkulation och fria kapitalrörelser inom det gemensamma territoriet. Men de skapade varken en gemensam borgerlig stat och regering eller en gemensam valuta.

De institutioner EG begåvades med är pseudostatliga institutioner, ledda av en »kommission» med enbart konsultativ makt utom vad som gäller kapital- och varucirkulation i snäv mening. Det är »ministerrådet», som har den verkliga makten. Men i själva verket saknar även denna grupp maktmedel att tvinga på en motspänstig medlemsregering sina beslut.

Gemensamma Marknadens övergångskaraktär svarar mot det ekonomiska fenomen den är ett uttryck för på en institutionell politisk nivå, nämligen den successiva internationaliseringen av storkapitalets tillgångar. Under de senaste tjugo åren har den europeiska kapitalsammanflätningen gradvis ökats och breddats. Industrigrupper har bildats, vars tillgångar inte längre tillhör en »nationell» europeisk bourgeoisi, utan flera och där ingen nationell gruppering intar en dominerande position (Dunlop-Pirelli och Agfa-Gevaert är två exempel).

Men även om denna process otvivelaktigt fortsätter, så har den långt ifrån nått en punkt, där den inte längre går att hejda eller bromsas upp. Den har misslyckats i några fall, till exempel i bilindustrin med projektet Fiat-Citroen. Denna nya europeiska jättekoncern upplöstes. Sammanflätningsprocessen har i andra fall lett till att en enda, kontrollerande »nationell» kapitalgrupp absorberat ett antal företag. Den tyska Hoechster Farben-trustens uppslukande av den franska läkemedelsfirman Ruessel-Uclaf är ett exempel på detta. I de flesta industribranscher fortsätter nationella monopolföretag att utveckla ett europeiskt samarbete i stället för att satsa på sammanslagningar.

Kapitalets internationalisering inom EG började alltså passera det »nationellt» monopolistiska stadiet, och det är ingen tvekan om att amerikanska, japanska och europeiska multinationella företag har skaffat sig en maktposition. Men denna internationalisering har ännu inte natt sa långt att de »nationella» kapitalistgrupperna förlorat allt inflytande och all handlingsförmåga. Kampen mellan de grupper som kräver en gemensam borgerlig stat i europeisk skala och de som fortfarande är knutna till en av staterna är fortfarande långt ifrån avgjord. Detta utgör grunden för en förståelse av den nuvarande krisen i EG.

Gemensamma Marknaden är en övernationell institution som saknar verklig statlig makt just i en tid där staten blivit ett oundgängligt instrument inte bara för att upprätthålla kapitalets sociala och politiska makt, utan även för att möjliggöra kapitalets realisering och utvidgade reproduktion. Vi har alltid förutsagt att en sådan institutions grundläggande motsättningar skulle visa sig så snart en allmän recession drabbade det kapitalistiska Europa. Den borgerliga statens ingripande i det ekonomiska livet blir avgörande för systemets fortbestånd just vid en allvarlig ekonomisk recession.

Storkapitalet i de olika EG-staterna ställs då inför klara alternativ. Antingen måste det skapa en europeisk stat. som är kapabel att arbeta fram en krisbekämpande politik i europeisk skala eller så måste de förlita sig till en nationell antikrispolitik. I båda fallen ställs Gemensamma Marknaden åt sidan.

I det första fallet ersätts den av en federal kapitalistisk stat som omfattar alla länder beredda att ta ett sådant steg. En sådan stat måste ha en enhetlig valuta, en regering, en enhetlig sysselsättningspolitik, en budget och en enhetlig skattepolitik. I det andra fallet innebär en återgång till protektionism i flera nationella stater att den bryts sönder.

Det är uppenbart att de europeiska multinationella företagen kräver att en europeisk stat skapas som svar på en allvarlig ekonomisk recession. Detta av den enkla anledningen att deras intressen i »kampen mot recessionen» endast kan försvaras effektivt i en sådan skala. Och det gäller även de koncerner vars kapitaltillgångar redan kan sägas vara internationaliserade och de som fortfarande kontrolleras av en nationell borgarklass, men vars verksamhetsområde även i produktionshänseende sträcker sig långt utanför de nationella gränserna. Philips-koncernen t.ex. kan inte försvaras mot krisens effekter med åtgärder som den holländska regeringen vidtar inom landet. En effektiv »krisbekämpningspolitik» för en sådan koncern är en politik som åtminstone omfattar alla de nio medlemsländerna i EG.

Med frånvaron av en verklig regering och en verklig stat omfattande alla nio länderna, är det lika uppenbart att ju allvarligare den ekonomiska situationen är, ju mer tvingas varje enskilt lands borgarklass förlita sig till en krisbekämpning i rent nationell skala. Det val som bourgeoisin ställs inför blir i själva verket antingen att vidta åtgärder i nationell skala eller inte vidta några åtgärder alls. Det är otänkbart att någon borgarklass förblir passiv inför en kraftigt ökad arbetslöshet och en djup recession med de styrkeförhållanden som existerar mellan arbete och kapital i Västeuropa idag. En sådan passivitet kunde provocera fram en social och revolutionär kris med mycket allvarliga konsekvenser för det kapitalistiska systemets fortbestånd.

Vi har därför alltid förutspått att Gemensamma Marknaden inte skulle klara en djup ekonomisk recession, om den inte innan dess lyckats omforma sig själv till en verklig europeisk regering.

Krisen – en produkt av recessionen

De senaste sex månadernas händelser bekräftar denna analys. I de flesta imperialistiska länder är lågkonjunkturen redan ett faktum. I USA är den redan allvarlig (bruttonationalprodukten har sjunkit med sex procent på fem månader), i Storbritannien, Italien och Japan har den just börjat. Västtyskland befinner sig just på gränsen, medan Frankrike är det enda stora imperialistland som ännu inte drabbats.

Arbetslösheten stiger i alla imperialistiska länder. Den kommande vintern kommer vi förmodligen få se den tidigare rekordsiffran för dessa länder (10 miljoner) passerad med god marginal. 15 miljoner arbetslösa är ingen orealistisk siffra.

Under sådana omständigheter är det oundvikligt att borgarna satsar på en nationell krisbekämpningspolitik, dvs vidtar protektionistiska åtgärder. Det är just vad Italien och Danmark gjort. Dessa länders regeringar införde inte bara importbegränsningar i allmänhet, utan i synnerhet på varor från gemensamma marknaden.

Det försäkras ibland att krisen är »exceptionell» och att den bara är ett uttryck för en tillfällig »olyckshändelse» i form av »oljekrisen». Det påstås att denna skapat ett betydande underskott i betalningsbalansen i flera länder (speciellt Storbritannien, Italien och Frankrike).

Argumentet är ofullständigt och endast skenbart riktigt. I verkligheten kompenseras underskottet i betalningsbalansen för vissa EG-länder mer än väl av det uppseendeväckande stora västtyska överskottet. Benelux-länderna kan också (än så länge) glädjas åt ett icke obetydligt överskott. Den verkliga naturen hos »krisen för betalningsbalanserna» framträder alltså i ett helt annorlunda sken. De italienska, danska och brittiska regeringarna har alltså tvingats ta till protektionistiska åtgärder därför att länderna med överskott vägrat slå ihop (helt eller delvis) alla EG-ländernas bytesreserver till en pott. Men en sådan sammanslagning är otänkbar utan en gemensam valuta, gemensam ekonomisk, skatte- och sysselsättningspolitik, dvs utan gemensam regering och stat.

Det europeiska storkapitalets dilemma är speciellt slående vad gäller de västtyska imperialismen, idag den mest stabila och rika av alla. Västtyskland har haft den lägsta inflationen, den snabbaste exportökningen, det största överskottet i betalningsbalansen och den lägsta arbetslösheten av alla imperialistländer (även om arbetslösheten ökat kraftigt sedan 70-72). När Helmut Schmidt efterträdde Willy Brandt som socialdemokratisk kansler, betonade de flesta kommentatorerna den nya regeringens »atlantinriktning» jämfört med föregångarns »europeiska inriktning». Men inom ett par veckor – efter Schmidts möte med den nye franske presidenten Giscard d’Estaing – var man tvungen att omvärdera detta.

Det tyska storkapitalet har att välja på två onda ting, och har uppenbarligen problem att bestämma sig för vilket som är det minst onda. Om de väljer en ny EG-satsning måste de både kompensera underskotten i betalningsbalanserna och absorbera effekterna av den accelererade inflationen i tre av de stora kompanjonländerna – Frankrike, Italien och Storbritannien. Man skulle vara tvungen att köpa Gemensamma Marknadens hälsa och konsolidering dyrt. Den franska bourgeoisins gamla slagord från Poincares och Clemenceaus tid »låt Fritz betala» – skulle bli verklighet. Och detta trots att det denna gång inte finns någon politisk eller militär makt som kan backa upp kravet.

Om Helmut Schmidt beslutar att inte betala denna räkning, som han proklamerade vid sin kanslerinstallation, blir konsekvenserna för Bonn knappast mindre förödande. De protektionistiska åtgärderna hotar då att sprida sig från Italien och Danmark till Frankrike och Storbritannien och sedan vidare. De samlade effekterna av en sådan utveckling skulle innebära ett avgörande slag mot den enda grundstenen i den västtyska kapitalismens »framgång», nämligen utvidgad export (försäljningen av konsumtionsvaror på hemmamarknaden sjunker redan).

Förbundsrepublikens kompanjoner lyckas säkert »exportera» recessionen till Västtyskland om Västtyskland vägrar att exportera sina valutareserver till dem. Och den recessionen skulle skapa en allvarlig social kris. Frestelsen och trycket för att öppna slussarna för kreditinflationen och på detta sätt komma tillrätta med krisen skulle då bli oemotståndligt. Men en sådan inflation skulle vända överskottet i betalningsbalansen till ett underskott och de existerande reserverna strömma ut. Där ligger dilemmat.

Statens roll i den imperialistiska konkurrensen.

Några kanske anser att denna analys är en eftergift åt Kautskys myt om »superimperialismen». När vi hävdar att flera imperialistmakter kan genomföra en »fredlig» sammanslagning utan att den ena stukar den andra, som den tyska imperialismen försökte under världskrigen och den franska och brittiska under perioderna efter, hävdar vi då inte att de mellanimperialistiska motsättningarna kan lösas fredligt istället för att skärpas? De som förkastar vår analys på denna grund, tänker i själva verket schematiskt och ihåligt och befinner sig så långt ifrån en dialektisk förståelse av den objektiva verkligheten som det är möjligt. Mot Kautsky ställde Lenin tesen om tilltagande i stället för avtagande imperialistiska motsättningar som helhet betraktat och inte tesen att motsättningarna mellan var och en av imperialistländerna ständigt måste öka. Vi anser att Lenins tes förblir korrekt och att den bekräftas av det som händer nu. I själva verket så ökar motsättningarna inom imperialismen snarare än att minska, vilket motsäger teorin om superimperialismen och även teorin att den nordamerikanska »superimperialismen» genom sin tyngd skulle krossa alla konkurrenter och förvandla dem till blott och bart satelliter.

Lenin förfäktade aldrig teorin att konkurrensen mellan ett antal ungefär lika starka imperialistmakter ständigt skulle fortsätta. Han såg själv två stora imperialistmakter elimineras under sin livstid – Tsarryssland av Oktoberrevolutionen och Österrike-Ungern genom nederlaget 1918. Att »på grund av den ständigt intensifierade konkurrensen mellan imperialistländerna» hävda omöjligheten av en sammanslagning av ett visst antal imperialistiska stater vore att missa det faktum att en sådan sammanslagning kan provoceras fram just av denna intensifierade konkurrens.

Låt oss titta på exemplet oljekrisen». Den provocerade fram en allmän jakt från världens stora koncerner, inte bara på olje- och uranfyndigheter. utan också på andra råvarukällor. Det sätt på vilket de olika regeringarna manövrerade och fortfarande manövrerar för att hjälpa »sina» koncerner bekräftar slående än en gång den leninistiska teorin om imperialismen och staten. Men det är uppenbart att ju starkare en stat är politiskt, militärt och ekonomiskt, ju bättre lyckas den i sitt uppsåt. Visserligen är det sant att Västtyskland är en ekonomiskt stark stat och Frankrike, Storbritannien och Italien medelstarka ekonomiskt sett, men var för sig är de politiskt svaga och militärt nästan obefintliga stater. Även om Japan militärt också är mycket svagt, så kompenseras dock detta delvis av en stor politisk maktkoncentration och därmed en förmåga att manövrera och att fatta snabba beslut. Det dröjde heller inte länge förrän allt detta gav utslag. Under den vilda jakten på råvaror mellan oktober 73 och april 74 lyckades de amerikanska och japanska företagen betydligt bättre än de europeiska.

Med dessa fakta som bakgrund kan den teoretiska diskussionen bättre förstås. Man hittar inte »revisionismen» hos oss. utan bland de som förkastar våra teser om den europeiska kapitalsammanflätningen. De påstår i realiteten att de stora europeiska koncernerna inte kan (eller ännu värre – inte vill) försvara sina intressen genom att använda de statliga verktyg som lämpar sig för ändamålet. Och vad innebär detta om inte just påståendet att dessa bolag är helt behärskade av amerikanska intressen, dvs teorin om ultraimperialismen (eller dess »superimperialistiska» variant).
Vi hävdar däremot att motsättningarna mellan de amerikanska japanska och europeiska koncernerna blir allt bittrare. Därav kommer den långsiktiga tendensen till europeisk kapitalsammanflätning och skapandet av en europeisk imperialistisk statsbildning. Det är det vapen de europeiska koncernerna behöver för att lyckas hävda sig i denna intensifierade konkurrens.

Vi gör heller inga eftergifter till myten om »bundenhet till territoriet». Det finns de som polemiserar mot vår ståndpunkt utifrån abstraktionen om »företag etablerade på Frankrikes, Västtysklands etc territorium». De glömmer att oförsonliga motsättningar utvecklats mellan de europeiska koncernerna och deras amerikanska motparter och att den borgerliga staten inte kan förbli neutral – eller »medla» – i dessa konflikter.

Oavsett hur effektivt det sker så måste den borgerliga staten antingen försvara den europeiska koncernerna, dvs Philips. Siemens, ICI, Hoechst, Bayer, Pechiney, Saint-Gobain, Fiat, Shell. BP. Thyssen, Daimler Benz etc och de sektorer av finanskapitalet som stödjer dem. I så fall ställs frågan om vilken typ av statlig institution som är effektivast i denna hårdnande konkurrens. Eller så förnekar man att dessa grupper antingen vill eller kan förse sig med en statsbildning för att försvara sig mot USA-imperialismen. (Argumentet är svagt och kan inte verifieras av reella bevis). De som hävdar detta hamnar, vare sig de är medvetna om det eller ej, i Kautskys teori om ultraimperialismen som enar alla koncerner och krossar de som opponerar sig.

Den europeiska kapitalsammanflätningen fortsätter.

För att kunna bedöma Gemensamma Marknadens framtid är det alltså nödvändigt att frigöra sig från all ytlig och kortsiktig impressionism. Man måste se den långsiktiga tendensen på den ekonomiska, sociala och politiska nivån, liksom de inre motsättningarna i dessa. Lika fel som det förut var att slå fast att EG:s ekonomiska integration var utan återvändo, lika fel vore det att nu snabbt dra slutsatsen att Gemensamma Marknaden befinner sig i upplösning eller redan är död.

Trots misslyckandet med sammanslagningen Fiat-Citroen (vilket f.ö. ställer frågan om en sammanslagning Citroen-Renault eller Citroen-Ford, eftersom de europeiska bilkoncernerna inte tycks klara den nuvarande krisen inom bilindustrin på egen hand), och trots EG-institutionernas kris, fortsätter den europeiska kapitalsammanflätningen. Den europeiska storfinansen är inte passiv in-’för de borgerliga regeringarnas maktlöshet och impotensen hos »gemenskapens» institutioner. Nästan allt vad den företar sig pekar mot ökad kapitalintegration.

»Energikrisen» skapade således en ny europeisk finanskoncern att läggas till de många finansbankgrupper som blivit till det senaste decenniet. Banque de Paris et Pays-Bas, Societe Generale, Schweizerische Kreditanstalt, Midland Banks, Amsterdam-Rotterdam Bank och den belgiska Societe Generale de Banque startade Finerg, vars uppgift är att underlätta finansieringen av stora investeringsprojekt på energiområdet: byggandet av kärnkraftverk, oljeprospektering i Nordsjön, forskning efter nya energikällor etc. Projektet understryker än en gäng den långsiktiga ekonomiska logiken som ligger bakom de europeiska kapitalsammanflätningen. Nämligen att även de starkaste »nationella» koncernerna inte kan skaffa fram tillräckligt med kapital för att starta några av de teknologiskt avancerade projekt som krävs for att konkurrensen med den amerikanska och japanska imperialismen inte ska vara på förhand avgjord.

Under förhandlingarna med de halvkoloniala länderna och med de byråkratiserade arbetarstaterna kräver de stora europeiska monopolen högljutt tillräckligt »europeiskt» statligt stöd för att de ska kunna komma med tillräckligt bra bud. Medan den amerikanska diplomatin breddat vägen för Rockefeller-koncernens spektakulära återkomst till den egyptiska marknaden, har den europeiska diplomatin otvivelaktligen haft en del framgångar i Sovjetunionen, Nordafrika (stål. bilar, naturgas), det svarta Afrika och Brasilien. Tävlingen ar långt ifrån avgjord. Gemensamma Marknadens framtid beror mer än någonsin på hur en kamp mellan levande ekonomiska, sociala och politiska krafter utvecklas. Dvs den beror på verkliga styrkeförhållanden och inte på någon förutbestämd »järnlag».

Kapitalets intressen är inte arbetarnas.

I dessa intressekonflikter måste arbetarklassen och arbetarrörelsen framför allt behålla sin politiska självständighet och inte identifiera sig med någon av de kämpande borgerliga grupperna. Värken »de nationella intressena.» eller »det europeiska idealet» är något annat än en avledningsmanöver från de olika kapitalistgrupperna, för att arbetarna ska hindras från att resolut försvara sina egna intressen mot storkapitalets.

De som kämpar mot den europeiska kapitalsammanflätningen och skapandet av en europeisk statsbildning i den »nationella självständighetens» namn, dvs en självständighet för existerande borgarstater, de identifierar sig med konservativa och bakåtsträvande kapitalistiska krafter. Krafter som inte kan försvara sina intressen på annat sätt än genom att reducera arbetarklassens köpkraft och levnadsstandard (genom en åtstramnings-, deflations- och protektionistisk politik. De som för fram parollen om ett »europeiskt svar» på den »amerikanska utmaningen» för att »hejda de multinationella företagens härjningar» stöder i själva verket europeiska multinationella företag mot amerikanska. Arbetarklassen har inget intresse av att den egna klassfienden stärks. Det finns heller ingen grund för tron att europeiska koncerner skulle vara mer »liberala» eller »reformistiska» än de »nationella» koncerner som finns idag.

Gemensamma Marknadens kris uttrycker på sitt eget sätt oförenligheten mellan den fortsatta expansionen av produktivkrafterna och den kvardröjande borgerliga nationalstaten. Vi för fram den enda historiska lösningen på denna motsättning – Europas Förenade Socialistiska Stater. För att nå dit är det nödvändigt att förbereda arbetarklassen på att utnyttja varje avgörande försvagning av dess egen borgarklass, på varje häftig förrevolutionär kris med ett perspektiv mot erövrandet av makten. Den socialistiska revolutionen kan fortfarande startas i ett enskilt land. På grund av klasskrafternas ojämna utveckling och på grund av statens och den repressiva apparatens fortfarande nationella karaktär, är det för tillfället i själva verket endast möjligt att starta en socialistisk revolution i nationell skala.

Kapitalets ökade internationalisering ställer emellertid samtidigt de europeiska arbetarna och arbetarorganisationerna inför den stora uppgiften att organisera upp ett ömsesidigt samarbete, utveckla allianser och genomföra aktioner i europeisk skala. Och detta till och med för att driva elementära krav på den ekonomiska nivån. På grund av detta växer bilden av en internationell klasskamp sakta men säkert fram hos kapitalets internationella organisationer. Revolutionärerna kan inte bara delta i denna internationella klasskamp. De måste vara de mest tydliga och energiska förkämparna på detta plan. De måste ta initiativ till samarbete och kontakter mellan fabriksdelegater och fackföreningsmilitanter, som är anställda i samma multinationella företag eller i samma industribransch i olika europeiska länder.

Kombinationen av dessa båda fenomen – revolutionära kriser som bryter ut i nationell skala och en gradvis expanderande internationell arbetarkamp – drar med sig en utveckling av en mer samtidig revolutionär kris i europeisk skala som kommer att vara överlägsen perioderna 1917-20, 1934-38 eller 1944-47. Detta gör programmet för ett Europas Förenade Socialistiska Stater inte bara objektivt nödvändigt, utan även praktiskt genomförbart. Denna målsättning kommer i ökande grad att bli trovärdig först för det breda avantgardet, sedan för de arbetande massorna som helhet.

Ernest Mandel 
20 juni 1974

Not 1.
Valutakurserna är f.n. »flytande», dvs de regleras av marknadskrafterna. Tanken var att EG-valutorna sinsemellan skulle växlas i fasta växelkurser, men »flyta» i förhållande till övriga valutor. De skulle alltså fungera som en valuta på valutabörserna. Ö.A.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1974

Den ekonomiska recessionens slut

De kapitalistiska hjulen börjar snurra igen, de ” goda tider” som Sträng och andra kapitalistiska finansministrar i snart tre år talat om börjar äntligen visa sig. Alla store kapitalistiska länder väntar en ökad tillväxttakt under de närmaste åren. kort sagt den senaste internationella ekonomiska recessionen har nått sitt slut. Är då allt frid och fröjd, är problemen med minskade profiter och stagnation ur världen? Knappast, Mandel visar i sin artikel att de goda åren från tiden före 1967 aldrig återkommer. Recessionen 69-72 var den allvarligaste som drabbat efterkrigstidens kapitalistiska ekonomi. Den kunde endast ”lösas” genom en våldsam inflation, en inflation som befrämjat de redan existerande finans och valutapolitiska svårigheterna och fr .a bidragit till att öka arbetarklassens missnöje. Allt pekar på att den kommande ” högkonjunkturen” blir kort, allt pekar på att 70-talet blir ett decennium med ökade ekonomiska svårigheter och hårdare klasstrider.

Det förefaller som om den internationella kapitalistiska recessionen nått sitt slut. Samtliga imperialistiska länder -med undantag för Italien – väntar sig en ökad tillväxt under 1973. De tre länder som intar en nyckelställning i den internationella kapitalistiska ekonomin – USA, Västtyskland och Japan -har en klart stigande industriproduktion. Det kan därför vara dags att göra ett preliminärt bokslut över recessionen 1969-72, granska dess särdrag och försöka urskilja några allmänna tendenser i hela den kapitalistiska ekonomins utveckling.

Fjärde Internationalens redaktion

Den allvarligaste recessionen under efterkrigstiden

Recessionen 1969-72 har utan tvekan varit den allvarligaste som efterkrigstidens kapitalistiska ekonomi känt av. Omsättningen på New York-börsen minskade med 50% när nedgången började skönjas. I motsats till tidigare recessioner under perioden efter 1945, blev nästan alla imperialistländer -med undantag för Frankrike – indragna den här gången och likaså till skillnad mot tidigarÔe recessioner skedde återhämtningen mycket långsamt – särskilt i USA och Storbritannien – och den åtföljdes av en ihållande och t.o.m. ökande inflation.

Recessionerna i USA, Västtyskland och Japan inträffade visserligen inte helt och hållet samtidigt. Det förflöt ungefär sex månader från det att bottenlaget just nåtts i USA tills dess att nedgången tog sin början i Västtyskland. Den internationella kapitalismen var i stort behov av dessa sex månader. Utan dem skulle situationen ha varit långt allvarligare än den slutligen blev.

Recessionen blev inte lika allvarlig i Västtyskland som i USA. 1971-72 minskade antalet arbetstillfällen i Västtyskland endast med omkring hälften jämfört med situationen vid recessionen 1966-67. Men den långsamma återhämtningen i USA fick till följd att de flesta kapitalistländerna kom att erfara verkningarna av den västtyska recessionen innan verkningarna av den amerikanska ännu upphört. Detta medförde att de ekonomiska svårigheterna och arbetslösheten i Storbritannien. Nederländerna, Sverige, Belgien och Australien -för att nu bara nämna några få av de länder som berördes – kom att bli så ihållande. Det är först nu, då USA uppnår full produktion och återhämtningen är på väg i Västtyskland, som situationen börjar lätta.

De djupaste orsakerna till recessionen har beskrivits många gånger. De huvudsakliga drivkrafterna bakom efterkrigstidens expansion närmade sig slutet. Produktionskapaciteten ökade utöver den förmåga till konsumtion som skapats av den ”verkliga efterfrågan” (dvs köpkraften skapad av förhållander mellan klasskrafterna i det kapitalistiska samhället).

Ett överskottsfenomen har uppträtt inom en rad nyckelsektorer. Detta gäller kol-, stål-, varvs-, naturtextil- och syntettextilindustri. industrier för elektriska hushållsapparater och utan tvekan också bil-och elektronikindustrierna. Dessa branscher kännetecknas nu av allt kortare expansionsperioder. avbrutna av allt mer ihållande stagnations- och nedgångsfaser.

Den långa expansionsperioden efter andra världskriget har förstärkt arbetarklassens stridbarhet och organisatoriska styrka. Arbetarna är inte beredda att betala priset för en stigande inflation – det kapitalistiska systemets enda medel att undvika en mycket allvarlig kris. På detta beror konflikterna på arbetsplatserna, de allt oftare uppblossande strejkerna, de allt högre lönekraven som kompensation for de snabba prisstegringarna. Eftersom det inte lyckats arbetsköparna att definitivt stoppa arbetarnas militanta agerande har profitkvoten urgröpts av två skäl: på grund av en minskad förmåga att utnyttja hela kapaciteten och till följd av en stagnation i graden av exploatering av arbetarna.

En långvarig nedgång av profitkvoten i kombination med en ogynnsam konjunkturell utveckling resulterar vanligen i konkurser och iögonfallande krascher. Så blev det också den här gången. Penn State – USAs största järnvägsbolag, Rolls Royce – den engelska kapitalismens symbol, Montedison, den kemiska jätteindustrin i Italien – alla sögs de ned i avloppet. Ytterligare några kapitalistiska ”paradnummer” – som t.ex. Lockheed och Boeing, de ”stora” bland Italiens tillverkare av elektriska apparater samt flertalet västtyska metalltruster – låg endast hårsmåner från att krascha. Det var bara de stora bankerna som fortsatte att lugnt och säkert höja sina profiter.°

Handelskrig och export av inflation

Liksom alltid under en internationell kapitalistisk recession, skärptes de inom-imperialistiska motsättningarna under perioden 1969-71. Framför allt de europeiska staterna och Japan gjorde allvarliga intrång på områden som USA-imperialismen behärskat sedan andra världskriget, såväl inom handel som industri. I och med Nixons tal den 15 augusti 1972 gick USA-imperialismen till motattack.

Blev attacken framgångsrik? På valutaområdet var USAs konkurrenter ur stånd att ena sig och organisera ett gemensamt motdrag. Här lyckades USA-imperialismen därför kamma hem några poäng. Nixon-regeringen lät exportera inflationen. Den minskade i USA och ökade i resten av den imperialistiska världen.

Paradoxalt nog blev segern rent illusorisk på handelsområdet. Underskottet i USA:s handelsbalans är större än någonsin USA:s import fortsätter att öka snabbare än dess export. Utsikterna är knappast gynnsamma för att USA på kort sikt skall lyckas utjämna underskottet i handelsbalansen.

Under dessa förhållanden kommer motståndet att öka från USAs kompanjoner -konkurrenter mot att godta dessa ”devalverade dollar” som ersättning för underskottet i den amerikanska betalningsbalansen. Dollarns lämplighet som världs-valuta minskar mer och mer. ”Förtroendet” för den har allvarligt skakats.

USA-imperialismen kommer att fortsätta sitt offensiva handelskrig, vilket kommer att anta en uttalat protektionistisk karaktär på flera områden. Icke desto mindre fortsätter inflationen med oförminskad styrka och därmed också försöken att vinna vissa fördelar genom valutajusteringar (dvs genom devalveringar).

Denna växande oreda i det internationella valutasystemet hotar att göra slut på ökningen av krediterna och den internationella handeln. De imperialistiska makterna tvingas att reagera på denna tendens. Friheten att manipulera de nationella valutorna kommer att begränsas alltmer. De europeiska valutoËrna har redan till-låtits ”flytta kollektivt”. Tendensen utvecklas således mot ett nytt system, i vilket friheten att fatta nationella regeringsbeslut i valuta- och kreditpolitiska frågor kommer att utsättas för allt större inskränkningar. Detta kommer i sin tur att skärpa tendensen till att återvända till en industriell, samtidig cykel i alla länder.

Recession, inflation, klasskamp

Recessionen 1969-1972 var den första som åtföljdes av en snabbt stigande inflation i internationell skala. Mer än någonsin utgör inflationen det enda medel som står till buds för att krisen skall kunna’ stoppas vid en viss nivå. (Det är den stora skillnaden mellan de ”klassiska kriserna” och dagens recessioner). Men en allt starkare dos inflation kommer att krävas. Republikanen Nixon – som är den ”balanserade budgetens” teoretiske förkämpe -kunde få ett slut på recessionen endast genom att underbalansera budgeten i en omfattning som saknar motsvarighet i USA:s historia. I Storbritannien återhämtade sig industriproduktionen endast efter det att omsättningen av valutan ökat med 25% på ett år!

Hur kan under dessa förhållanden inflationen minska i USA? I grund och botten beror det på att den amerikanska arbetarklassen – under trycket från de fackliga byråkraternas förräderi då de ”gick med på” Nixons lönestopp – inte reagerat mot att dess levnadsstandard sjunkit och att de fått vidkännas en om-ittande arbetslöshet. I det kapitalistiska Europa har arbetarnas motstånd mot varje form av inkomstpolitik varit starkare, vilket hittills hindrat bourgeoisin från att påtvinga arbetarna räkningen för prishöjningarna.

Men detta förhållande kan knappast vara för evigt. I ett läge av snabbare expansion kommer tveklöst arbetslösheten slutligen att minska i USA. Då kommer arbetarna att kunna ta revansch för de ”magra år” som Nixon påtvingat dem. Så snart som arbetslösheten drastiskt sjunker kan man förvänta sig att strejker bryter ut.

På sikt kommer Nixon alltså att ha lyckats exportera inflation och arbetslösheten bara för att importera ett uppsving i arbetarkampen. En klen tröst för USA-imperialismen!
I den övriga imperialistvärlden kommer inflationsnivån att förbli hög och med den missnöjet och den därmed förknippade arbetarmilitansen. Och detta kommer att läggas till de strukturellt betingade klasskonflikter som så klart demonstrerades i maj 1968: motståndet mot det ökade tempot, mot den skärpta utsugningen, den allt brutalare löpande band-produktionen, mot företagsledningens maktbefogenheter och mot missförhållandena i den kapitalistiska produktionen överhuvudtaget. Alla dessa fenomen har förstärkts sedan recessionens början. De kommer knappast att försvinna sedan den upphört.

Framtidsutsikterna för den internationella kapitalistiska ekonomin är således knappast optimistiska. Trots en del nya öppningar i länderna i öster, trots att jordbrukskrisen mildrats något till följd av bristen på kött i Västeuropa och de omfattande sändningarna av spannmål till Sovjetunionen och Kina och trots att perspektivet på en oljebrist kommer att stimulera till nya investeringar inom engergisektorn, så kommer inte den konjunkturuppgång som nu inletts att vara länge. Läget före 1967 återkommer inte. Svårigheterna på valuta- och finansom-rådena och inom industriproduktionen kommer tillsammans med de växande sociala spänningarna att göra 70-talet som helhet till ett decennium av minskande ekonomisk tillväxt och till ett årtionde av upprepade, och förstärkta häftiga utbrott av klasskampen.

Ernest Mandel

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1973

Hur Hitler kom till makten

Kenth-Åke Andersson, från Mullvaden 1/73 och 2/73. (som pdf)

1923 var Hitler en avdankad och misslyckad målare som slagit sig på politik och satt på ölstugorna och filosoferade. Han tog sig ett glas för mycket en kväll, och satte igång den farsartade ”ölstugekuppen” i Bayern. För det fick han sitta i fängelse något år. Tio år senare, 1933, blev han rikskansler i Tyskland och valdes på fullt legal väg till landets ledare.

Resten av historien känner vi alla: andra världskriget, koncentrationslägrens fasor, den krossade arbetarrörelsen i alla de länder som ockuperades av nazismen.

Men hur kunde Hitler ta makten? Hur kunde han manövrera sig fram till en ställning där vägen var fri från hinder Hur kunde han göra det utan att möta ett tillräckligt motstånd ens från sina naturliga klassfiender, arbetarna? Hur kunde den bäst organiserade arbetarrörelsen i hela Europa – i Karl Marx’ Tyskland – ge upp utan strid? Vilka sociala, politiska och ekonomiska faktorer bestämde Hitlers makttillträde?

Den ekonomiska krisen

Nazismens frammarsch måste naturligtvis först och främst ses mot bakgrund av den ekonomiska och politiska konjunkturen.

Tyskland hade förlorat det första imperialistiska kriget (1914-18). Det innebar att landet hade blivit av med sina utomeuropeiska kolonier och andra expansionsområden, och att de segrande länderna lagt på sin konkurrent kraftiga krigsskadestånd.

Tyskland blev därigenom särskilt känsligt för den ekonomiska utvecklingen efter kriget. Det kastades mellan konjunkturernas extremer. Den ekonomiska krisen efter kriget var kraftigare här än i andra länder, och Tyskland återhämtade sig ytterst långsamt.

Den situationen förbättrades inte när Frankrike 1923 ockuperade Ruhr och tog de viktigaste produktionsområdena. Den förlusten täcktes visserligen ytligt sett genom utländska lån, och den tidigare eftersläpningen ersattes i mitten av 20-talet av en våldsam ekonomisk tillväxt.

Men i själva verket vilade denna expansion på osäker grund och en stor del av den berodde på ohälsosamma spekulationer. I slutet av återhämtningen utbröt en kraftig inflation, som urholkade penningens värde.

1929 kom den krasch man kunde vänta sig. Den drabbade inte bara Tyskland, utan hela den kapitalistiska världen. I själva verket var världshistoriens svåraste ekonomiska kris nu ett faktum. Fabrikerna tömdes på arbetare, produktionen lades ned, antalet arbetslösa steg våldsamt, medan de som fortfarande stod i produktionen drabbades av svåra lönesänkningar. Miljoner familjer stod plötsligt utan levebröd. Det gyllene 20-talet gick över i det mörka 30-talet.

Tyskland var ett av de länder som drabbades hårdast. Men här var krisen inte bara ekonomisk. På grund av landets speciella situation var den också politisk. Hela, den bräckliga Weimardemokratin bröt samman. 1930 störtades landets sista parlamentariska regering. Därefter regerades landet av minoritetsregeringar och undantagslagar under de tre åren av väntan på fascismen.

Det fanns inte längre något betydande socialt fäste för den borgerliga demokratin. Arbetarklassen var splittrad och dessutom desillusionerad genom nederlagen i flera revolutionära kriser (1918, 1921, 1923). En betydande del av borgarskapet var lierat med de gamla feodalklasserna och betraktade den borgerliga demokratin med skepsis. Socialdemokratin och de liberala grupperingarna smälte samman.

Under hela den ekonomiska krisen 1929–33 levde Tyskland i en revolutionär kris. Det bestämde inte bara arbetarklassens strävan att finna en lösning genom en proletär revolution; det gjorde också att de viktigaste sektorerna av den tyska borgarklassen stödde de nationalistiska högerpartierna och slutligen även nazismen för att skapa politiska förhållanden som möjliggjorde en fortsatt utsugning.

Vad är fascismen?

Det var genom denna ekonomiska kris – som alltså i själva verket var en kris för hela det kapitalistiska samhället på alla nivåer – som fascismen växte fram i Tyskland. Den var borgarklassens försök att lösa den kris som skapats av systemet, en lösning som gick ut på att man skulle införa drastiska förändringar i förhållandet mellan samhällets huvudklasser.

Men det räcker inte med att säga att fascismen var en reaktionär rörelse för att definiera den, inte heller med att man förklarar att den var auktoritär och ville avskaffa demokratin och de representativa institutionerna. Det finns många sådana rörelser som vid behov griper in i det kapitalistiska samhället (militärregimer, persondiktaturer, undantagsregimer etc.). Men fascismen hade ett annat drag, som skilde den från andra ”bonapartistiska”(1) regimer: den var en massrörelse.

De massor den satte i rörelse var småborgerligheten, hela den grupp av småföretagare, hantverkare, bönder och intellektuella, som hade ruinerats genom den ekonomiska krisen. Deras invanda sätt att leva var slut, de drevs nedåt och förbannade vanmäktigt alla de som tycktes bära skulden för deras olycka, antingen det nu var fackföreningarna, de politiska partierna, parlamentarismen, storfinansen eller judarna. De attraherades av Hitlers demagogi och såg i honom den starke mannen som skulle klämma åt de andra klasserna, och återge dem deras förlorade värdighet.

Småborgarna

Småborgarna är en instabil klass som inte kan ha en självständig rörelse. De måste följa någon av samhällets huvudklasser. Genom fascismen tvingades de följa storkapitalet. Men det hade inte varit det enda alternativet. Arbetarklassen kunde ha varit en attraktionspol för småborgarna – om den genom sitt revolutionära parti fört en fast politik.

Fascismen uppträder oftast i släptåget på en misslyckad revolution, när det revolutionära partiet visat sin oförmåga att lösa den politiska krisen och småborgarna vänder sig åt ett annat håll. Att den tyska fascismen inte bara uppträdde före revolutionen utan dessutom växte i styrka under hela krisens förlopp, visar på kommunistpartiets oförmåga att göra proletariatet till centrum i landets politiska liv.

Men när fascismen kommit till makten är den inte en småborgerlig rörelse. Då uppträder den som storkapitalets agent och lovar den att lösa den ekonomiska krisen. Den kan bara göra det på ett sätt: Genom att krossa varje spår av proletär organisering och införa olika former av tvångsarbete. Krisen vräks över på arbetarklassen och storkapitalet får nytt utrymme för ekonomiska investeringar. (Genom sin aggressiva utrikespolitik säkrar fascismen både rustningsindustrin och nya expansionsområden för imperialismen.)

Hela arbetarrörelsen hotades till sin existens. Detta var den viktigaste lärdomen av fascismens uppträdande. Man ville införa ett nytt förhållande mellan klasserna, där proletariatet skulle brytas ned i enskilda atomer och förlora sin ställning som en politisk klass. Denna förändring i förhållandet mellan klasserna är också en av de avgörande skillnaderna mellan den borgerliga demokratin och fascismen.

Socialdemokratins hållning till fascismen

Vilken hållning intog då arbetarorganisationerna? Hur försökte de hejda fascismen? Om socialdemokratin finns det inte mycket att säga. Den förde helt enkelt ingen kamp mot fascismen. Varför inte?

Den reformistiska ideologin bygger på tron att man gradvis kan ta över den kapitalistiska staten och att ekonomin efter hand mognar för socialismen. För reformisterna tillhörde ekonomiska kriser det förgångna. Det gjorde att man inte var beredd på den ekonomiska krisen 1929. Man förutsåg den inte, och kunde inte lägga fram en politik för att bekämpa den.

Socialdemokratin vinner alltid sin styrka i en uppgångsperiod då den genom sitt klassamarbete kan erbjuda arbetarklassen materiella fördelar och säkrare levnadsvillkor. Men denna möjlighet försvinner i krisperioder. Under hela perioden 1929-33 minskade socialdemokratin stadigt i val efter val.

Socialdemokratin hade inte heller någon teori om fascismen. Man såg endast dess yttre sidor (hakkors, ledarmystik, rasism etc.) och kunde aldrig nå längre än till moralismer om människans ondska. Man förstod inte fascismens sociala bakgrund och såg inte vilka klasskombinationer den vilade på.

Socialdemokratin hade sin verksamhet begränsad till parlamenten och de olika representativa församlingarna i den borgerliga staten. Den kunde inte agera utanför dem. Den kunde inte mobilisera massorna till kamp mot fascismen. Visserligen hade de arbetarklassen som sin klassbas, men det var en passiviserad arbetarklass.

En aktivering av arbetarklassen innebar att socialdemokratin också förlorade sitt inflytande över den, att det speciella socialdemokratiska beteendemönstret och den reformistiska ideologin minskade i inflytande. Detta blev socialdemokratins dilemma under Weimarrepublikens dödskamp.

Fascismen kunde endast behålla sin makt genom att krossa varje form av proletär organisering, även de socialdemokratiska. Men socialdemokratin kunde inte mobilisera till kamp mot fascismen, ty just denna mobilisering innebar att det socialdemokratiska inflytandet underminerades. Socialdemokratin tvingades söka manövrera mellan två eldar – den kontrarevolutionära fascismen och den revolutionära kommunismen.

Järnfronten

Socialdemokratins små möjligheter att handla kan illustreras med historien om ”Järnfronten”. Efter att ha avvisat alla förslag om en proletär enhetsfront, beslöt socialdemokraterna att upprätta en egen ”front”, som var indelad i kampgrupper, ”järnhänderna”. Genom att slå ihop de proletära organisationer man kontrollerade (inkl. idrottsorganisationerna) kunde man mönstra det imponerande antalet av 4,5 miljoner arbetare i denna front.

Men vad skulle man använda ”Järnfronten” till? För att beväpna arbetarna och slå ned de fascistiska provokatörerna? För att ringa in de nazistiska, halvmilitära trupperna och avväpna dem? Förvisso inte.

Järnfrontens främsta uppgift blev att driva en valkampanj till förmån för borgarnas presidentkandidat, Hindenburg, den man som sedermera skulle ge Hitler makten. Denna ”järnfront” kunde inte ens hindra utrensningen av socialdemokrater ur den preussiska delstatsförvaltningen 1931. Socialdemokratin kunde inte försvara arbetarna mot fascismen.

Nazisterna gick kraftigt framåt under 30-talet. De fick stöd av småborgarna. Samhället var i kris. Socialdemokratin var handlingsförlamad.

Kommunisterna

Kommunisterna hade stora möjligheter att utnyttja situationen. Till skillnad från socialdemokraterna hade de kunnat förutse den ekonomiska krisen. Man var inte ideologiskt bunden vid tron på en harmonisk utveckling. Detta gav kommunisterna en strategisk och taktisk fördel, som kunde ha varit avgörande för att förvandla krisen till ett proletärt maktövertagande. Men varför gick det inte så? Vad var det som var fel?

Det berodde på att Komintern (den stalinistledda Kommunistiska Internationalen) gjorde en fullständigt felaktig analys av klasskrafterna. Detta gällde synen på fascismen, som man reducerade till en vanlig reaktionär rörelse utan att se dess särdrag. Det gäller än mer socialdemokratin som man – hör och häpna! – såg som en variant av fascismen!

Socialdemokratin – ”socialfascistisk”

Redan 1924 hade Stalin formulerat en ”teori” om sambandet mellan socialdemokrati och fascism. Enligt denna fanns det inga motsättningar mellan dessa två rörelser, socialdemokratin var ”fascismens moderata flygel”. Rörelserna var ”tvillingar”. I själva verket var socialdemokratin inget annat än ”socialfascism”, menade Stalin. Den var egentligen farligare än fascismen, därför att den inte öppet visade sina avsikter.

Detta ledde till att man bestämt avvisade varje tanke på enhetsfront mellan socialdemokrater och kommunister för att krossa fascismen. Endast under speciella förhållanden kunde man få skapa en ”enhetsfront underifrån”, men absolut inte ovanifrån, med de socialdemokratiska organisationerna. Så här skrev man i Pravda i april 1931: ”Socialdemokratin är borgarklassens huvudstöd inom arbetarklassen och det aktivaste partiet när det gäller att fascistisera den borgerliga staten….

Denna socialdemokratins roll, vilken i ord går emot fascismen och som prisas av högerflygeln och trotskisterna som ”motståndare” till fascismen måste skoningslöst avslöjas. Det kan inte vara tal om någon kompromiss eller något block med de socialdemokratiska arbetarna mot fascismen och socialfascismen! Att stödja socialdemokratin innebär ett stöd åt fascismen, ett stöd åt den kapitalistiska offensiven mot arbetarklassen, ett stöd åt förberedelserna för krig mot Sovjetunionen. I Tyskland, stöder socialdemokraterna Brüning-regeringen, som verkställer den fascistiska diktaturen”.

”Borgerlig demokrati/fascism – samma sak”

Enligt denna syn fanns det egentligen ingen skillnad mellan den borgerliga demokratin och den fascistiska staten. Båda var bara varianter på samma tema. Så här analyserade Kominternledaren Manuilskij situationen i april 1931: ”Den fascistiska regimen är inte en ny typ av stat; den är en form av borgerlig diktatur i imperialismens epok. Den växer organiskt fram ur den borgerliga demokratin … Bara en borgerlig liberal kan acceptera att dessa två politiska former är olika i princip; genom att konstruera en sådan motsättning förleder socialdemokratin avsiktligt massorna”.

Denna analys medförde flera allvarliga taktiska misstag. Dels hade man en felaktig syn på enhetsfronten och kunde inte tvinga de socialdemokratiska ledarna till aktionsenhet för att under kampens gäng avslöja dem inför massorna. Nu blev avståndstagandet från socialdemokratin rent verbalt. Dels betraktade man socialdemokratin som huvudfiende och riktade elden fel.

Det gjorde att man 1931 bl.a. medverkade till att störta den socialdemokratiska delstatsregeringen i Preussen och stödde nazisterna i folkomröstningen. Det ledde också till att man i slutet av 1932 kunde se en grotesk uppvisning på Berlins gator: kommunistiska militanter och nazistiska aktivister som arm i arm gick runt för att samla in pengar till de strejkande transportarbetarna. Kommunisterna motverkade inte nazisternas försök att tränga in i arbetarrörelsen. Tvärtom var man beredd att upprätta aktionsenhet med dem, den enhetsfront som man inte ville ha med ”socialfascisterna”.

Trotskijs kamp för en proletär enhetsfront

Slutsatsen av vår analys kan bara bli en: både socialdemokratin och kommunistpartiet bidrog till att fascismen kom till makten i Tyskland. För att krossa fascismen hade man behövt ena arbetarklassen. Eftersom socialdemokratin ännu hade ett starkt grepp över majoriteten av arbetarna, kunde detta bara ske på ett sätt: genom upprättandet av en proletär enhetsfront.

Det hade inneburit att man upprättat en aktionsenhet mellan socialdemokrater och kommunister för att försvara arbetarorganisationerna. En sådan kunde inte ha upprättats enbart underifrån. Den måste också upprättas genom avtal mellan partiernas ledningar. (Däremot kunde man tvinga socialdemokratin till enhetsfront genom ett tryck underifrån).

Men en sådan aktionsenhet skulle naturligtvis inte innebära att man upphörde med den interna polemiken eller att man skulle sluta kritisera socialdemokratin för dess förrädarroll. Under enhetsfrontens utveckling kunde man genom en riktig kritik ha dragit över majoriteten av arbetarna och isolerat ledarna, avslöjat dem i handling. Om denna front, kombinerad med ett korrekt aktionsprogram som utgick ifrån ett försvar av arbetarorganisationerna (arbetarmilis, fabriksråd, arbetarkontroll) till upprättandet så småningom av arbetarråd (den högsta formen av enhetsfront), då kunde man också vinna den nödvändiga styrkan för att gå på offensiven för att ta makten och upprätta en proletär stat.

Så såg i korthet det program ut som Trotskij skisserade i en ström av artiklar och pamfletter om den tyska frågan mellan 1930 och 1933. Trots att han var politiskt isolerad i landsflykt i Turkiet, förmådde han göra en riktig värdering av klasskrafterna i Tyskland och visa på de felaktiga analyser som vägledde stalinisterna. Men hans varningar förklingade ohörda och förhånades i den stalinistiska pressen. Det tyska kommunistpartiet fortsatte sin vandring mot förintelse.

Kommunistpartiernas politik efter Hitlers maktövertagande

I januari 1933 var kampen slut. Hitler stod som segrare. Men makten var ännu inte konsoliderad. Det fanns ännu möjligheter att handla! Hur handlade kommunistpartiet nu och under de närmaste åren?

Under flera månader vägrade man att se sanningen i vitögat. Man talade om Hitlers makttillträde som en tillfällighet och hävdade att fascismen snart skulle trötta ut sig och att vägen då låg öppen till makten. Kominterns Exekutivkommitté hävdade att man fört en riktig politik och gav inga nya direktiv. Ultravänsterpolitiken fortsatte – alltmedan nazisterna mejade ner arbetarorganisationerna en efter en.

Men året efter kastade man begreppet ”socialfascism” överbord. Men det innebar ingen korrigering av kursen. Det innebar istället en helomvändning 180 grader: från ultravänsterpolitik gick man över till högeropportunism. För att stoppa fascismen i de europeiska länderna proklamerade man nu folkfronten, en front som inte bara skulle omfatta arbetarpartierna utan även de traditionella (och djupt korrumperade) småborgerliga partierna. Den minsta gemensamma nämnaren skulle vara försvaret av den borgerliga demokratin. Alla krav på socialism skulle stoppas undan.

Detta blev linjen i de länder där fascismen ännu inte segrat (dess effekter i det spanska inbördeskriget ska vi undersöka i nästa nummer). Men hur skulle denna linje tillämpas i de länder som redan var fascistiska?

Front med fascisterna

Man kan inte tro sina ögon när man läser dokumenten: i dessa länder gick man ut med parollen att man skulle upprätta en ”Folkfront” med de fascistiska funktionärens och med en fascistisk ideologi som bas. Man hävdade helt enkelt att Mussolini och Hitler ”förrått” fascismen!!

Kominterns officiella språkrör Rundschau innehöll den 20 september 1936 följande upprop från Italiens kommunistiska parti till ”det fascistiska gamla gardet och den fascistiska ungdomen”: ”Vi förklarar att vi är redo att kämpa tillsammans med er och med hela Italiens folk för att genomföra det fascistiska programmet från 1919 och varje krav som representerar ett särskilt eller allmänt direkt intresse för arbetarna och folket i Italien. Vi är redo att kämpa med alla som verkligen vill kämpa mot den handfull parasiter som suger ut och förtrycker nationen och mot de byråkrater som står i dess tjänst… Låt oss räcka varandra handen, fascister och kommunister, katoliker och socialister, människor av olika strömningar! Låt oss räcka varandra handen och låt oss gå sida vid sida för att säkra medborgarnas rätt till existens i ett civiliserat land som vårt. Vi har samma mål att göra Italien starkt, fritt och lyckligt . De nuvarande härskarna i vårt land vill dela upp Italiens folk i fascister och icke-fascister. Låt oss höja, en fana för folkets enighet, för bröd, arbete, frihet och fred.”

Denna politik var ingen tillfällighet, och absolut inte begränsad till Italien. Den hade sin motsvarighet i Tyskland. Också här gick tyska kommunistpartiet ut med ett upprop där man inbjöd fascisterna till en folkfront: ”Till försvar för det arbetande folkets livsintressen är försoning inom det tyska folkets massor nödvändig. I denna kamp har alla som arbetar, de må vara nationalsocialister, kommunister, socialdemokrater eller katoliker, samma intressen. Alla de, för vilka Tysklands väl står högre än de övre 10.000:s intressen, måste hålla samman, antingen de nu är vanliga medlemmar i arbetsfronten eller funktionärer i de nationalsocialistiska massorganisationerna.”

Stalinistisk självmordspolitik

Denna politik var f.ö. inte helt ny. Den hade sin motsvarighet i en märklig episod i valet 1930, där de tyska kommunisterna försökte dra till sig de småborgerliga massorna genom att använda en fascistisk jargong. Man slopade tillfälligtvis allt tal om en proletär revolution och talade istället om ”folkrevolutionen”.

Hit leddes alltså det tyska kommunistpartiet genom en felaktig politik. Den bäst organiserade arbetarrörelsen i Europa smulades sönder. Det revolutionära parti som skapats av Rosa Luxemburg och hennes kamrater, kröp nu på knä för de fascistiska funktionärerna, medan dess hjältar (som Thälmann) försmäktade i de nazistiska koncentrationslägren.

Detta är en av lärdomarna från 30-talet. Den kommunistiska rörelsen begick harakiri. Den revolutionära ideologin måste återupprättas, det revolutionära partiet måste återuppbyggas. Detta är den uppgift Fjärde Internationalen åtagit sig. Kampen för ett nytt kommunistiskt världsparti går vidare.

Kenth-Åke Andersson

Noter

1. Bonapartism: begrepp som utarbetades av Marx i hans studie över ”Louis Bonapartes 18 Brumaire”. Det betecknar en borgerlig undantagsregim, som upprättar en diktatur över hela samhället (även över den härskande klassen) i tillstånd av skärpt klasskamp

Litteraturtips

Tyvärr finns det få marxistiska analyser av Hitlers maktövertagande på svenska. (De borgerliga analyserna är i det här fallet alldeles osedvanligt dåliga.) I MLK-oppositionens dokumentsamling ”Åter till leninismen, del 2” finns en mycket bra studie över kommunistpartiets politik inför Hitlers maktövertagande. I Zenit (nr 16 och 17 1970) och Häften för Kritiska Studier (nr 2-3, 4 och 6 1970) finns utförliga och intressanta diskussioner om den marxistiska analysen av fascism-begreppet.

De absolut bästa arbetena om den tyska fascismen är Trotskijs skrifter från 1929-33, där han ingående analyserar situationen och varnar för Kominterns katastrofpolitik. De finns samlade i en engelsk utgåva, The Struggle against Fascism in Germany (Pathfinder Press 1971), med en inledning av Ernest Mandel. Den svenska översättningen har annonserats av Partisanförlaget [finns nu på marxistarkivet: Kampen mot nazismen i Tyskland – Red ].

Hela inlägget som pdf