Etikettarkiv: Mao

9:e Världskongressens resolution om ”kulturrevolutionen”

1. ”Kulturrevolutionen” utgör en betydelsefull fas i Folkrepubliken Kinas politiska utveckling. Den betecknar det oåterkalleliga sönderfallet av den kring Mao grupperade kärnan av kommunistiska veteraner som hade lett det Kinesiska Kommunistpartiet under inbördeskriget, grundat republiken, störtat det kapitalistiska väldet och, efter segern över Chiang Kai-shek, lett den ekonomiska utvecklingen, styrt landet och dirigerat stats- och partiapparaterna. ”Kulturrevolutionen” har splittrat denna kärna i motsatta fraktioner som icke längre kan återförenas.

”Kulturrevolutionen” inleddes i september 1965 av den maoistiska fraktionen inom det Kinesiska Kommunistpartiets ledning och nådde sitt huvudsakliga mål i och med Liu Shao-chis [Liu Shaoqi] uteslutning ur partiet vid Centralkommitténs tolfte ”utökade” plenum 13-31 oktober 1968. Liu, statens överhuvud, Maos högra hand och hans främste uttolkare under flera årtionden, hans designerade arvtagare fram till fraktionsstridens öppna utbrott, gjordes till huvudmål för angrepp medelst epitet som ”Kinas Chrusjtjov”, ”den främste ledaren som slagit in på den kapitalistiska vägen” och slutligen, som det ”utökade” plenum uttryckte det, ”renegaten, förrädaren och strejkbrytaren Liu Shao-chi”.

Mao har definierat denna inre strid vilken skakat Kina som ”väsentligen en stor politisk revolution under socialismens villkor, genomförd av proletariatet mot bourgeoisien och alla andra exploaterande klasser; den är en fortsättning av den förlängda kamp som Kinas Kommunistiska Parti och folkets revolutionära massor under dess ledning för mot Kuomintang-reaktionärerna, en fortsättning av klasskampen mellan proletariatet och bourgeoisien”. (Peking Review nr 43, 25/10 1968.)

Denna officiella version motsvarar föga verkligheten. ”Kulturrevolutionen” är inte någon ”politisk revolution” som syftar till proletär demokrati, den genomfördes inte ”under socialismens villkor”, den företogs inte av proletariatet som fortsättning av dess kamp mot bourgeoisien. Insinuationen att oppositionen, som förmenats den proletära demokratins mest elementära rättigheter, representerade ”Kuomintang-reaktionärerna” är förtal.

”Kulturrevolutionen” utgjorde en till offentlig konflikt tillspetsad fas av en inom-byråkratisk strid mellan motsatta tendenser i det Kinesiska Kommunistpartiets toppskikt, vilken i fortsättningen påverkat varje sektor av det kinesiska samhället. Den utgjorde den mest betydelsefulla kris som den byråkratiska regimen genomgått sedan sin tillkomst, och uttrycker en väsentlig försvagning av denna byråkratiska regim, både på grund av dess inre motsättningar och som följd av en vidsträckt mobilisering av massorna.

2. Skärpan hos den inombyråkratiska striden i Kina och massornas inträde på bred front i denna strid kan endast förstås mot bakgrund av de objektiva motsättningar och problem som ackumulerats från femtiotalets slut och sextiotalets början, en tendens till ökande konflikter i det kinesiska samhället och de kinesiska massornas växande missnöje.

Sedan den militära segern över Kuomintang [Guomindang] 1949 har Folkrepubliken Kina på många områden nått stora framgångar och uppseendeväckande framsteg, särskilt i jämförelse med den relativa stagnationen i koloniala länder som Indien, Indonesien och Brasilien, där kapitalismen inte har störtats.

Men de enorma problem beträffande den ekonomiska, sociala, politiska och kulturella utvecklingen, som ett så efterblivet land som Kina med sin väldiga befolkning har att möta, har långtifrån blivit lösta, och de auktoritära metoder som det maoistiska ledarskapet praktiserar har därtill allvarligt hämmat sökandet efter lösningar på dessa problem.

De huvudsakliga motsättningar som Folkrepubliken Kina under det sista årtiondet haft att möta är följande:

a) Motsättningen mellan den ekonomiska tillväxten, som förblivit för låg, och takten i befolkningsökningen, som hotade att i det närmaste eliminera konsumtionsökningen per capita.

b) Motsättningen mellan den objektiva nödvändigheten att socialisera jordbrukets produktionsöverskott i syfte att accelerera den ekonomiska och industriella utvecklingen, och den politiska nödvändigheten att genomföra denna socialisering med samtycke av bondebefolkningens majoritet.

c) Motsättningen mellan den objektiva nödvändigheten att materiellt intressera huvudmassan av fattiga och mellanbönder för agrarproduktionens ökning, och den oundvikliga tendensen till ökad ojämlikhet och privat ackumulation som följer av dessa ”materiella stimulanser”.

d) Motsättningen under 50-talet och 60-talets början mellan den låga allmänna konsumtionsnivån för folket och det styrande skiktets ökande byråkratiska privilegier, vid samtidigt oerhört hårda villkor för befolkningens stora massa.

e) Motsättningen mellan det objektiva behovet av en accelererad industrialisering och det hinder härför som plötsligt restes genom Kremls bryska och brutala beslut om en ekonomisk blockad mot Kina.

f) Motsättningen mellan å ena sidan den snabba utbredningen av läskunnigheten och höjningen av den kinesiska ungdomens bildningsnivå, och å andra sidan den alltjämt relativt begränsade tillgången på kvalificerade arbeten i Kina.

Alla dessa motsättningar intensifierades av den skada som tillfogades Kinas jordbruk och ekonomi under andra fasen av ”det stora språnget” och den period av halvsvält som inträffade i början av sextiotalet. Detta skapade en explosiv situation i landet, som möjliggjorde en politisk differentieringsprocess och en ökad politisk aktivitet bland massorna. I denna situation mognade villkoren för en verklig politisk revolution mot den styrande byråkratin. ”Kulturrevolutionen” utgör objektivt ett försök av den maoistiska fraktionen att avleda de sociala krafter som rörde sig i denna riktning; syftet var att undvika byråkratins fall och att i stället reformera den.

3. Vissa av de explosiva motsättningar som under det sista årtiondet ackumulerats i Kina skulle under alla omständigheter ha framträtt, oberoende av landets inre förhållanden och av ledarskapets karaktär. Andra motsättningar skärptes avsevärt av detta ledarskaps autokratiska förmyndarattityd. Samtliga motsättningar ökade kraftigt till följd av Folkrepubliken Kinas plötsliga isolering vid 50-talets slut, då Kreml plötsligt avbröt den ekonomiska och militära hjälpen till Kina.

Denna brottsliga handling, genom vilken Sovjetbyråkratin utsträckte fraktionsstriden med Kinas KP inom den världskommunistiska rörelsen till de mellanstatliga relationerna, var en dolkstöt i ryggen på den kinesiska revolutionen och det kinesiska folket i samma ögonblick då dessa konfronterades med en hungersnöd inom landet och USA-imperialismens växande aggressiva tryck utifrån. Det är Kreml som bär det historiska ansvaret för brytningen av den kinesisk-sovjetiska alliansen och för de fördelar som imperialismen kunnat dra ur denna brytning.

Det kinesiska KP:s ledarskap, som fostrats i den stalinistiska skolan, har alltid accepterat teorin om ”socialismen i ett enda land”. Men under 50-talet hade omfattningen av andra arbetarstaters stöd åt Kinas ekonomi och försvar gjort denna teoris farliga implikationer mindre framträdande inom Kina än i Sovjetunionen vid 20-talets slut och under 30-talet (medan däremot teorins negativa konsekvenser på det internationella planet, för världsrevolutionen, framträdde även då). Det maoistiska ledarskapets kursändring mot en politik som ”litar till den egna kraften” och syftar till en omfattande ekonomisk autarki är endast en rationalisering av de konsekvenser som följer av Kremlblockaden och av den börda som lades på Kina med nödvändigheten att utveckla egna kärnvapen, sedan Sovjetbyråkratin vägrat att lämna hjälp på detta område.

Sedan den kinesisk-sovjetiska konfliktens början har de kinesiska ledarna i förhållande till den revolutionära processen i världen följt en radikalare linje, som i flera viktiga frågor fört dem närmare den revolutionära marxismens ståndpunkter (denna analys bekräftades 1968 av den hållning som Peking – i motsats till Kreml – intog gentemot majrevolutionen i Frankrike, de förrevolutionära striderna i Indien, de mexikanska studenternas kamp och den begynnande politiska revolutionen i Tjeckoslovakien, vilken ledde till Warsawapaktsländernas ockupation av detta land). Denna linje reflekterar lika mycket imperialismens och Sovjetbyråkratins specifika relationer till Folkrepubliken Kina som den världsrevolutionära flodvågens objektiva inverkan på de kinesiska massorna.

Det är emellertid också sant att den maoistiske fraktionens byråkratiska karaktär bidragit till Folkrepublikens Kinas internationella isolering och ökat motsättningarna och konflikterna inom Kinas KP.

Fastän Peking har bekräftat sitt beslut att försvara USSR mot imperialismen och Kreml har försummat sin plikt att återgälda detta med en motsvarande garanti för Folkrepubliken Kina, så är även Mao ansvarig för bristen på en konsekvent politik syftande till en antiimperialistisk enhetsfront i Vietnam. Detta har varit menligt för försvaret av den vietnamesiska revolutionen och för det Kinesiska KP:s inflytande inom den världskommunistiska rörelsen.

I stället för att föra en politik som stimulerar en konsekvent utveckling av världsrevolutionen, som kunde ha gett upphov åt nya socialistiska allierade och fört kampen för socialismen in i det kapitalistiska systemets starkaste fästen, så har denna tendens vid flera tillfällen lett de maoistiska strömningarna i Pakistan att motsätta sig de massrörelser som utvecklades där. Denna politik bidrog framför allt till att förbereda katastrofen i Indonesien, världsrevolutionens största nederlag sedan Stalin lät Hitler komma till makten utan strid. Kulten kring Mao, glorifieringen av Stalin och oppositionen mot avstaliniseringen i Sovjetunionen skadade försvaret av den kinesiska revolutionen i andra länder, minskade Pekings prestige och inflytande och skadade allvarligt socialismens sak på det internationella planet.

Utsträckningen av den kinesisk-sovjetiska konflikten från ideologisk och partinivå till statsnivå ledde till de blodiga intermezzona vid Ussuri, som gick långt utöver allt som tidigare inträffat. Man måste i detta sammanhang påminna om att huvudansvaret för brytningen mellan Kina och USSR vilar på sovjetbyråkratin, som dessutom inte tvekat att söka diplomatiskt stöd från kapitalistregeringar. Men även den kinesiska motstöten i gränstvisten bestämdes av byråkratiska intressen och prestigehänsyn och inspirerades i sista hand av föreställningen om ”socialismen i ett enda land”. Sålunda åsamkades socialismens sak avsevärd skada av såväl den sovjetiska som den kinesiska byråkratin.

Det kan dessutom inte uteslutas att en förändring i USA-imperialismens linje visavi Kina skulle kunna medföra en avsevärd modifiering av den revolutionära militans som det kinesiska ledarskapet tillråder sina anhängare utomlands (en normalisering av relationerna till USA på det mellanstatliga planet är naturligtvis i sig själv inte någon anledning till kritik).

Motgångarna i utrikespolitiken accentuerade de tendenser som alstrats av de ökade spänningarna inom det kinesiska samhället: spänningarna mellan olika skikt inom bondebefolkningen såväl som mellan denna och staten, mellan arbetarklassen, den studerande ungdomen, de intellektuella och byråkratin i städerna. Detta mångfaldiga tryck alstrade inom partiledningen, regeringen och armen djupa meningsskiljaktigheter beträffande in- och utrikespolitiken. Riktigheten i Maos tidigare beslut och hans allvetenhet sattes allt oftare i fråga.

4. Eftersom den tillgängliga informationen är fragmentarisk, motsägelsefull och obekräftad är det svårt och riskabelt att mera precist söka beskriva utvecklingen och innebörden av dessa meningsbrytningar inom det kinesiska KP:s ledarskap. Tillgängliga uppgifter indikerar att flera oppositionella riktningar var inblandade. Den maoistiska apparaten har inte tillåtit deras talesmän – eller också har dessa inte vågat eller velat – att offentligt, frimodigt och fullständigt deklarera sina ståndpunkter och politiska plattformar.

Den omfångsrika och motsägelsefulla maoistiska polemiken presenterar uppenbart förfalskade redogörelser och förvrängda tolkningar av opponenternas och kritikernas ståndpunkter. Det är t. ex. en absurd tanke att statschefen Liu Shao-chi, Pekings borgmästare P’eng Chen [Peng Zhen] och andra medlemmar av politbyrån som Teng Hsiao-ping [Deng Xiaoping] och T’ao Chu [Tao Ju] (de kinesiska kommunistledare vilka främst offentligen associerades med den kinesisk-sovjetiska konflikten), att de avsatta militära ledarna, de mest välkända kommunistiska intellektuella – numera kallade ”renegater, fiendeagenter eller revisionistiska kontrarevolutionärer” – skulle ha konspirerat i avsikt att återinföra kapitalismen till gagn för ”imperialisterna och kuomintangreaktionärerna”.

Även om ursprunget till dessa meningsbrytningar, deras historia och specifika innebörd förblir dunkla och obekräftade, så är deras konsekvenser desto tydligare. Den centrala ledargruppen har splittrats. En period av osäkerhet beträffande det kinesiska ledarskapets sammansättning och orientering har börjat. Mäktiga nya krafter har satts i rörelse.

De höga funktionärerna kring Liu sökte uppenbarligen gruppera sig mot Mao efter de förödande resultaten av ”det stora språnget”. Liu och hans nära allierade fruktade detta äventyrs farliga konsekvenser, tillrådde reträtt och lyckades åstadkomma en försiktigare ekonomisk kurs. Under denna omorientering tog Liugruppen kontrollen över partiapparaten och trängde Mao åt sidan. Deras avsikt var uppenbarligen att avlägsna honom från ledningen, reducera honom till en galjonsfigur och samtidigt utnyttja hans prestige till att ge sina egna beslut och sin egen handlingslinje maximal auktoritet. De vinnlade sig därför om att skydda den officiella bilden av hans ofelbarhet, vilket senare underlättade Maos återkomst.

Omkring 1965 kände Mao att han var i stånd att bryta Lius grepp om regimen och återvinna sin förlorade dominerande ställning. Genom att utnyttja sin enorma prestige, genom att manövrera mellan de olika tendenserna och slå ut dem en efter en, genom att förtala Liu och hans vänner i en oavbruten propagandakampanj lyckades Mao isolera dem och nöta bort deras stöd bland massorna, inom partiet, armen och landsbygden samt slutligen fullborda deras fall. Den objektiva grunden för denna framgång ligger i Maos förmåga att mobilisera stora massor, särskilt bland ungdomen, och att exploatera det hat som folket utvecklat mot byråkratin i dess helhet. Liufraktionen förlamades av sin bundenhet vid de byråkratiska reglerna och sin oförmåga att ifrågasätta den Maomyt som den själv i stor utsträckning medverkat till att skapa.

5. Den fraktionsstrid som hade brutit ut i byråkratins övre skikt spred sig utanför de styrande kretsarna vid mitten av 1966, efter konfrontationen vid Centralkommitténs elfte plenum i början av augusti då 16-punktbeslutet om ”kulturrevolutionen” antogs.

I sina manövrer sökte maoisterna stöd i samhällsskikt långt utanför partiet. En social resning släpptes lös. Denna resning, som utvecklade sig i successiva vågor, inleddes med sammandragningen av den studerande ungdomen som organiserades i Röda Garden, spreds därefter i december 1966–januari 1967 till industriarbetarna i de större städerna, mobiliserade delar av bondebefolkningen och drog även med sig vissa sektorer av de väpnade styrkorna.

Dessa sinsemellan sammanhängande rörelser har djupt påverkat den byråkratiska regimens jämvikt. Trots Maofraktionens aktuella seger har de stormiga händelserna försvagat dess ställning och dess makt. Regimen kommer inte att kunna återvinna den prestige och den stabilitet som den hade innan Mao utlöste den ”Stora Proletära Kulturrevolutionen”. De inre striderna och den maoistiska propaganda som beledsagat dem har bidragit till att alstra nya revolutionära energier bland ungdomen och de ledande elementen inom arbetarmassorna – energier som vare sig snabbt eller lätt kommer att elimineras.

Den verkliga situationen i Kina är mycket olik de förenklade tolkningar som levereras från olika läger. Maos anhängare, och de som tar hans propaganda för hårdvaluta, hävdar att han förordar en antibyråkratisk politisk revolution mot klassfiendens agenter, en revolution som syftar till vidgad demokrati för folkets massor.

Detta motsäges av uppenbara fakta. Det auktoritära sätt på vilket ”kulturrevolutionen” lanserades, styrdes, leddes och avslutades, eliminerandet av oliktänkande, den skrupelfria förvrängningen av de anti-maoistiska tendensernas ståndpunkter, den upprörande Maokulten, frånvaron av val och av demokratiska institutioner kontrollerade av arbetare och bönder, den ökade auktoriteten för armen under Lin Piao [Lin Biao] – allt detta vittnar om den byråkratiska karaktären och orienteringen hos den maoistiska fraktionen, vilken nu reducerats till en liten kärna av den forna ledningen.

Men lika fel har de som betraktar Maos nuvarande position som en direkt kopia av Stalins tyranniska, personliga diktatur. Om än de härskande byråkratiska kasterna i USSR och Kina företer många gemensamma drag, så finns det dock djupgående skillnader mellan den historiska situation som tillät Stalin att konsolidera sin makt och den internationella och nationella kontext i vilken Mao förde fram parollen om Röda Gardenas ”maktövertagande”. I dagens Kina har de av omvälvningen utlösta massmobiliseringarna, trots sina begränsningar, förändrat kraftförhållandet mellan byråkratin och folket till det senares fördel. Massrörelsen har försvagat den byråkratiska regimen. Detta resultat motsvarar inte Stalins uppstigande under de sena tjugo- och tidiga trettiotalen då massorna krossades, topphöggs och försattes i ett tillstånd av politisk passivitet som inte undergick någon grundläggande förändring förrän efter Stalins död.

Maofraktionens seger har på intet sätt eliminerat den differentierade oppositionen. Opponenter av alla slag finns kvar, djupt förankrade inom partiet, i fackföreningarna, armén, universiteten, de regionala kommittéerna, provinsstyrelserna, statsapparaten och på landsbygden.

Å andra sidan har armén under ledning av Lin Piao – uppenbarligen Maos nye arvinge och närmaste medarbetare – väsentligt ökat sin politiska betydelse. Tack vare sina interventioner i konflikter mellan de stridande byråkratiska fraktionerna samt mellan demobiliserade massorna och regimen blev armén, på bekostnad av partiet, Maoregimens främsta stöd, den främsta skiljedomaren och den främsta centraliserande kraften i landet. Detta var en av ”kulturrevolutionens” farligaste konsekvenser. Nu söker Mao emellertid att reducera den starka ställning som armén vunnit under den föregående perioden och att åter lägga huvudvikten vid konsolideringen av partiet såsom regimens främsta stöd samt vid behovet av en enda central ledning för alla maktapparater.

6. ”Kulturrevolutionen” förbereddes och igångsattes av Mao och hans vasaller för att eliminera de mest beslutsamma och hårdnackade kritikerna av hans inrikes- och utrikespolitik, och för att, som en koncession åt massorna, reducera de värsta missbruken som praktiserats av byråkratiska herremän vilka han själv fostrat, uppmuntrat och protegerat. Sedan Mao kommit i minoritetsställning i Politbyrån tog han risken att gå utanför den officiella parti- och statsapparaten, där hans motståndare fått fotfäste, för att över deras huvuden mobilisera universitetens och högskolornas studenter i syfte att återvinna kontrollen över landet.

Under hela sin aktiva period var rödgardiströrelsen högst motsägelsefull.

Det faktum att den organiserades uppifrån och inte på ungdomens eget initiativ samt att den i allmänhet inte behövde konfronteras med vare sig polisen eller de väpnade styrkorna underlättade avsevärt försöken från andra sektorer inom byråkratin att motarbeta Maofraktionens aktion genom att organisera grupper av rödgardister under deras eget beskydd. Eftersom alla grupper som bildades gav sig ut för att verkställa Maos direktiv och föra ut ”Maos tänkande” var det svårt för de breda massorna att förstå deras politiska differenser. Många grupper skilde sig dock tillräckligt i sin tolkning av Maos lära för att råka i ofta mycket häftiga konflikter.

Där de inbördes stridigheterna ledde till våldsamma konfrontationer på grund av meningsskiljaktigheter mellan rödgardisterna, eller vanligare på grund av Maoanhängarnas oförmåga att verkligen ta över ”makten” från väl förankrade oppositionsstyrkor, där ingrep armén. Således framträder bakom rödgardiströrelsen armén som den slutgiltiga auktoriteten, vilken ibland manipulerade ungdomsgrupperna, vid andra tillfällen höll dem tillbaka eller t. o. m. modifierade vad de hade uträttat.

Det skulle likväl vara ett misstag att betrakta rödgardiströrelsen enbart som ett fogligt instrument för en fraktionspolitik i den inre strid som benämnts ”kulturrevolutionen”. Den kinesiska studerande ungdomen hade många anledningar till klagomål, liknande dem hos andra länders ungdom av i dag. De omfattade den sociala diskrimineringen vid studenturvalet, olämpliga bostäder, bristande universitetsautonomi, otillräckliga arbetstillfällen efter avlagd examen. Studenterna vantrivdes med den högdragna, okontrollerade byråkratin, de önskade en politisk revolution som skulle bana väg för den socialistiska demokratin, de identifierade sin sak med världsrevolutionens.

Detta förklarar varför Mao hade sådana svårigheter att bevara kontrollen över rödgardiströrelsen och att hejda den när den väl en gång tjänat hans huvudsakliga syften. Rödgardiströrelsen hade sin egen logik.

Genom att ge sig ut över landet på eget initiativ, genom att engagera sig i våldsamma aktioner mot vissa byråkratiska skikt vann miljoner ungdomar ökat självförtroende och mod. De mest svårkontrollerade av dessa element gick utöver de mål som deras byråkratiska förmyndare satt upp för dem och råkade t.o.m. i konflikt med dem. Deras tendens till kritiskt tänkande och till oberoende politiskt handlande framträder i många väggtidningar, stencilerade och tryckta publikationer samt i en del av de ”maktövertaganden” som de genomförde. Rörelsen blev så farlig för Maos syften att han slutligen fann för gott att demobilisera rödgardisterna och sända dem tillbaka till klassrummen eller till arbete på landsbygden.

Men oroselement fortsätter att utvecklas ibland dem. De mest avancerade och revolutionära inom denna nya generation som fick sitt politiska dop i ”kulturrevolutionen” kan senare komma att utlösa massaktioner mot den kinesiska byråkratin i dess helhet, däri inbegripet de maoistiska segerherrarna.

Men ännu viktigare än rödgardisternas demonstrationer var den proletära massmobiliseringen under december 1966–februari 1967. Delar av arbetarklassen, som utnyttjade konflikter mellan de stridande fraktionerna och som av den ena eller andra bland dem manats till aktion, började föra fram sina egna ekonomiska och sociala krav och handla självständigt. Denna aktion utlöste generalstrejker inom transportväsendet och i flera fabriker i Shanghai, Nanking och andra industriella centra.

Denna rörelse nerifrån, som i sin fortsättning kunde ha äventyrat det maoistiska ledarskapets kontroll, stoppades med metoder där manipulering kombinerades med undertryckning. Masstrejkernas kortvarighet minskar dock inte deras historiska betydelse. De symboliserade slutet på industriarbetarnas politiska apati och betecknade återupptagandet av deras självständiga aktivitet.

7. De två huvudgrupperingar, som kämpar om hegemonin inom partiet, statsapparaten och armén, samlas kring Mao Tse-tung [Mao Zedong] respektive Liu Shao-chi. I utkanterna av dessa två grupperingar förekommer oppositionella tendenser av höger- och vänstertyp.

Ingen av de två huvudfraktioner som brottas om herraväldet inom den kinesiska kommunistbyråkratin kämpar för den socialistiska demokratin eller har något verkligt revolutionärt politiskt program, vare sig inrikespolitiskt eller utrikespolitiskt. Utifrån marxistiska kriterier förtjänar ingen av huvudfraktionerna politiskt stöd i sin kamp mot rivalen. Av tillgänglig information att döma – även om det skall erkännas att denna är fragmentarisk och inadekvat – så kan ingendera fraktionen anses som mera progressiv än den andra.

Så länge Liugruppen lyckades dominera praktiserade den byråkratstyrets alla motbjudande traditioner i enlighet med den stalinistiska skolans lärdomar. Dess doktriner och dess praktik skilde sig på intet sätt från den föregående periodens, då Mao hade den direkta kontrollen. Den avsky som samlats hos ungdomen, arbetarna och bönderna gjorde det möjligt för Mao att utan större svårigheter resa dessa krafter mot den byråkratiska majoriteten.

Maofraktionen förde fram appeller om uppror och massinitiativ, men dess handlingar motsvarade inte dess ord. Maos mål var att återvinna övertaget åt sin fraktion och sin politiska linje inom byråkratin, men ingalunda att störta byråkratin. Detta förklarar varför han i sin kamp tillämpade stalinistiska metoder som förtal, fysiskt våld och personkult, och varför han avsiktligt begränsade de appeller han riktade till massorna. När- och varhelst någon del av folket – inom ungdomen, proletariatet, bondebefolkningen eller bland de intellektuella – visade tendenser att frigöra sig från Maos dominans och styrning för att agera självständigt, tyglades den och återkallades till ordningen, ibland med repressiva metoder.

Nionde avsnittet i det ursprungliga 16-punktprogrammet i den officiella deklarationen om ”kulturrevolutionen”, som antogs av Centralkommitténs augustiplenum 1966, innehöll löftet om ”ett allmänt valsystem liknande Pariskommunens”, som skulle leda fram till en vidgad demokrati. Detta löfte låter i dag som ett hån. Icke blott har dylika val aldrig hållits, utan själva idén görs idag till ett åtlöje (”Det blinda förtroendet för val är likaledes en form av konservativt tänkande”).

I stället för att upprätta en vidgad proletär demokrati enligt Pariskommunens modell har Mao reorganiserat den byråkratiska regimen under ledning av ”trippelalliansen”, som reglementeras av armén och står under uppsikt av den del av kadrerna som förblivit hans fraktion trogen. De ”revolutionära kommittéerna”, som sattes upp under ”kulturrevolutionen”, valdes icke av de arbetande massorna själva och underställdes icke heller dessas uppsikt medelst demokratiska kontrollmekanismer utan inrättades genom en kompromiss mellan rivaliserande fraktioner under överinseende av den Mao-Lin-Piao-trogna kärnan.

Det har förekommit rapporter om element till vänster om de rivaliserande fraktionerna i toppen, både bland Maos följeslagare och bland arbetare och intellektuella med sympatier för Liu och andra ledare som fallit i onåd – grupper som bär fram revolutionära idéer och tendenser och som skulle kunna utgöra kärnan i en verkligt antibyråkratisk opposition. Dessa revolutionärer förtjänar internationellt stöd. Men under nuvarande förhållanden är det utomordentligt svårt för dessa spridda vänsterkommunister att förenas, att kommunicera med varandra, att utarbeta ett gemensamt program, välja ledare och genomföra någon aktivitet utefter en enhetlig politisk linje.

8. Maoisterna anklagar sina motståndare för ”revisionism”. Men redan de argument de åberopar för att rättfärdiga sin nuvarande kurs, visar att de i lika hög grad som sina motståndare gör sig skyldiga till en uppenbar revision av grundläggande marxistiska principer.

a) I länder som har störtat bourgeoisien och avskaffat den privata äganderätten till produktionsmedlen kan, hävdar de, kapitalismen återupprättas genom gradvisa och fredliga processer, beroende på intriger och politiska misstag av den ena eller andra riktningen inom kommunistpartiets ledning. Detta är att förkasta eller att bortse ifrån den marxistiska teorin om staten, som fastslår att förändringar av en så grundläggande karaktär inte kan genomföras vare sig gradvis eller fredligt.

b) De identifierar revolutionens byråkratiska degeneration med kapitalismens återupprättande. Vid förklaringen av detta fenomen förfaller maoisterna dessutom till en extrem voluntarism, och överdriver enormt ideologins sociala betydelse. Den främsta orsaken till risken för en byråkratisk degeneration och kapitalismens återupprättande ligger för Mao inte i det socio-ekonomiska systemets materiella grundvalar utan på det ideologiska planet. Han förklarar att om revisionismen inte utrotas på det teoretiska, vetenskapliga, konstnärliga och litterära planet så kommer den oundvikligen att leda till att proletariatets diktatur störtas.

Marxister har aldrig ansett att de reaktionära klassernas idéer, sedan dessa klasser genom den sociala revolutionen förlorat sin ekonomiska och politiska makt, skulle förmå att gradvis förändra statens klasskaraktär och struktur. En kontrarevolution av sådan omfattning skulle kunna förverkligas endast genom ett inbördeskrig mellan de tidigare besuttna klasserna och de arbetande massorna, en kamp där massorna skulle behöva krossas, eller genom den hypotetiska uppkomsten av en ny bourgeoisie, ekonomiskt tillräckligt stark att starta ett inbördeskrig och störta arbetarstaten. Detta har inte hänt och är för övrigt långt ifrån att hända, vare sig i Kina eller i några andra arbetarstater som är oeniga med Peking, vilka tendenser i kapitalistisk riktning som än framträtt i dessa länder.

c) Lika voluntaristisk är den maoistiska uppfattningen att oupphörliga appeller till de arbetande massornas offervilja, idealism och entusiasm i sig själva är tillräckliga för att övervinna de utomordentligt svåra problem som följer av produktivkrafternas otillräckliga utveckling under övergången från kapitalism till socialism i Kina.

d) Trots de historiska lärdomar som Lenin lade fram i Staten och Revolutionen, förklarar maoisterna att klasskampen under övergångsperioden mellan kapitalism och socialism måste intensifieras, inte avmattas, och att den till och med kan fortgå i århundraden. Denna teori tjänar till att rättfärdiga en intensifiering av statens roll som undertryckningsinstrument. I stället för att vittra bort, som Engels förutsade, kommer staten att fortbestå under obestämd tid, om man skall tro Mao. På detta sätt åstadkommer man en ”teoretisk” ursäkt för byråkratväldets värsta missbruk och excesser.

e) Den strategi för världsrevolutionen som Mao och Lin Piao förordar framhäver bondebefolkningens upprorsrörelser i de efterblivna koloniala länderna och undervärderar den centrala roll som industriarbetarklassen i de avancerade länderna måste spela vid krossandet av den imperialistiska makten och uppbyggandet av det nya socialistiska samhället.

f) På kulturens område i egentlig mening har det maoistiska ledarskapet fört fram antimarxistiska ståndpunkter av sjdanovistisk typ, som förfäktar den ”proletära kulturens” begrepp och byråkratiskt underställer litteratur, konst och vetenskap partiets ”linje”.

9. ”Kulturrevolutionen” har medfört en omfattande spridning av åsikten att en arbetarstat efter maktens erövring kan undergå deformering och degeneration, en åsikt som tidigare propagerats endast av den trotskistiska världsrörelsen. Efter de antibyråkratiska kampanjerna i Jugoslavien och på Kuba har den maoistiska propagandan i detta avseende, oaktat sina förvrängningar, riktat uppmärksamheten på ett av de mest avgörande problem som en segerrik socialistisk revolution har att möta: hur den proletära demokratin skall skyddas och utvecklas.

Nödvändigheten av en politisk revolution, sedan en byråkrati usurperat statsmakten och alla vägar till demokratisk kontroll stängts för massorna, har blivit klarare och begripligare för stora delar av den internationella kommunistiska rörelsen och det revolutionära avantgardet. Denna lärdom har ytterligare inpräntats genom det plötsliga och brutala slutet på demokratiseringsrörelsen i Tjeckoslovakien genom den sovjetiska ockupationen 1968.

Om ”kulturrevolutionen” bidragit till att popularisera och vinna stöd för idén om en politisk revolution i de byråkratiserade arbetarstaterna, så visar dess eget förlopp och dess utgång under Mao Tse-tungs förmynderskap att de metoder hans fraktion använde leder till rakt motsatt resultat. Det är omöjligt att utrota byråkratin med byråkratiska metoder. ”Kulturrevolutionen” slutade i ett försök att hejda massrörelsen och att bakom ”trippelalliansens” förklädnad bygga upp en ny form av byråkratisk makt i stället för den gamla parti- och statsbyråkratins, vars majoritet hade stött Liu. Denna ”trippelallians” är i realiteten en kompromiss mellan den maoistiska fraktionen och delar av den tidigare majoritetsfraktionen, en kompromiss som arbetades fram i ett läge då massorna började ingripa självständigt i kampen och därigenom hotade den byråkratiska makten i dess helhet.

Det finns ingen annan väg för en effektiv kamp mot revolutionens byråkratiska degeneration och de auktoritära regimer denna frambringar än det program som utformades av Lenin och Trotskij, nämligen konsolidering och institutionalisering av arbetarmakten på grundval av demokratiskt valda råd, den vidaste proletära demokratin, olika socialistiska riktningars och partiers rätt att legalt existera inom denna konstitutionella ram, begränsning och successivt avskaffande av olikheter i arbetsersättning, ekonomins styrning genom arbetarna själva, planerad utveckling av produktivkrafterna och, framför allt, revolutionens internationella spridning till imperialismens centra.

10. Fjärde Internationalens inställning till den kinesiska revolutionen, som under de senaste åren presenterats i talrika dokument och deklarationer, kan sammanfattas på följande sätt: Fjärde Internationalen har med fasthet stött den socialistiska revolutionen i Kina ända sedan dess början. Dess anhängare i Kina och i den övriga världen står för ett ovillkorligt försvar av Folkrepubliken Kina mot varje militär attack från USA-imperialismen eller vilken som helst av dess vasallstater.

Fjärde Internationalen anser att Kremls ledarskap är huvudansvarigt för den kinesisk-sovjetiska konflikten och fördömer det hämndgiriga avbrytandet av dess ekonomiska hjälp till Kina liksom dess fortlöpande diplomatiska överenskommelser med Washington, Paris, New Delhi och andra borgerliga regeringar, riktade mot Folkrepubliken Kina.

Samtidigt kritiserar Fjärde Internationalen den ultrasekteristiska attityd och överdrivet fraktionistiska anda som Peking ådagalägger i sina relationer till andra arbetarstater, vilka inte helt omfattar dess politiska linje. Peking har på grund av politiska differenser med Sovjetunionen, Kuba och andra kommunistiska länder envist vägrat att föreslå eller delta i en gemensam aktion mot USA:s intervention i Vietnam, vilket varit speciellt skadligt – även om det måste erkännas att vissa praktiska överenskommelser om militär hjälp till Vietnam slutligen kunnat träffas.

Utan att förbise att det kinesiska ledarskapet av sina egna intressen leds at inspirera sina anhängare i världen till en mera militant linje än Moskvas, kritiserar Fjärde Internationalen den byråkratiskt centristisk a karaktären hos denna politik. För att vinna inflytande i de koloniala eller före detta koloniala områdena använder Peking ett klart anti-imperialistiskt språk och ger faktiskt materiell hjälp åt gerillarörelser i ett flertal länder. Detta har inte bara skapat en ”image” av en position långt till vänster om Moskvas utan även objektivt stärkt den antiimperialistiska kampen i olika delar av världen, framför allt i Sydöstasien, arabländerna och Afrika. Likaså har Pekings häftiga kampanj mot de moskvatrogna kommunistpartiernas högeropportunistiska politik samt mot vissa grunddrag hos byråkratväldet i Östeuropa objektivt bidragit till att fördjupa stalinismens världsomfattande kris och underlättat framträdandet av ett nytt, ungt avantgarde världen över. Inom detta nya, unga avantgarde kvarstår en djup allmän sympati för Kina och den maoistiska kritiken mot Kreml-revisionismen, trots att de ortodoxa maoisternas extrema organisatoriska sekterism och politiska omogenhet hindrat dem från att någonstans stabilisera betydande ungdomsorganisationer.

Å andra sidan innebär Pekings grundläggande politik fortfarande stöd åt vilken som helst borgerlig regering i något halvkolonialt land som råkar samarbeta med Kina (i går Indonesien, i dag Pakistan och Tanzania), vilket får förödande konsekvenser för den revolutionära klasskampen i dessa länder.

Det kinesiska kommunistpartiets ledarskap har ända sedan det kom till makten genom sina handlingar visat att det ännu inte lyckats befria sig från det stalinistiska arvet. Dessa byråkrater tvekar inte att underordna de kinesiska massornas välfärd och den internationella revolutionens och socialismens intressen åt försvaret och befästandet av sina egna privilegier och sin egen makt.

Liknande drag företer politiken och agerandet hos de maoistiska grupper som sedan den kinesisk-sovjetiska splittringen framträtt i ett flertal länder. De kombinerar äventyrlighet med opportunism. De har visat sig oförmögna till kritiskt och självständigt marxistiskt tänkande. En följd härav är att flertalet bland dem företer ringa inre sammanhållning och att de i regel tenderar till att splittras i fientliga fragment.

”Kulturrevolutionens’ erfarenheter visar än en gång att inte heller i Kina kan byråkratin elimineras genom reformer. Den måste avlägsnas från makten av det nya avantgarde av äkta revolutionärer som nu håller på att formera sig i Kina och som kommer att ställa sig i spetsen för de massor som kommer att vakna och att organisera sig under en verklig antibyråkratisk revolution. En sådan självständig rörelse kommer vid sitt framträdande att bryta byråkratins grepp om Kinas ekonomiska, politiska och kulturella liv och innebära en verklig vidgning och konsolidering av den proletära demokratin, som ”kulturrevolutionen” utlovat i sin propaganda men som den varit beklagligt oförmögen att förverkliga.

Ur Fjärde internationalen 2-69

Röda stjärnor

Det finns inga fristäder bortom eller utanför klassamhället. När man väl blivit tillräckligt politiskt involverad och ständigt maniskt analyserar sin omvärld, så är detta den bistra verkligheten.

Det finns helt enkelt ingenstans att bekvämt fly till när man tröttnat på att ens vänner blir diskriminerade, trakasserade och utvisade, att de vidrigt rika dessutom inbillar sig att de förtjänar att vara just vidrigt rika, att lön eller bidrag inte räcker till att göra mycket mer än man måste. Eller att det tydligen är mer medialt acceptabelt för regeringen att samarbeta med oljekrigets blodsbefläckade statschefer, än att räkna ihop en viljelös statsbudget med en partiledare som gillade Lenin på 80-talet.

Det finns heller ingenstans att ta vägen när man blir trött och illamående av eviga sociala forum, ritualdemonstrationer, möten, stödfester, åtal och revolutionära rättrådighetstävlingar. Eller av en ”ny social rörelse” man skulle kunna utrota på en lunchrast genom atÅt förstrött låta likvidera de fåtal personer som faktiskt kontinuerligt och utan lön arbetar för jämlikhet och socialism.

Fotbollen på Gamla Ullevi är givetvis inget undantag från marknadslagar, profitintressen, krypande för överheten och politik i största allmänhet. Men på något sätt kan den fortfarande utgöra en välbehövlig verklighetsflykt, när behovet av att skita i alltihop är stort. När det är match är det just match i två timmar, och man kan försvinna bort. Uppslukas av en något mindre komplex batalj än klasskampen, där oddsen för seger känns bättre. Höga biljettpriser, ett antal fascister på ståplatsläktaren, tragisk halvtidsreklam på storbildsskärmen och en ointressant bolagspadda, som envisas med att förkunna vilken spelare ICA-koncernen anser har varit bäst för dagen, lyckas inte rasera upplevelsen.

Idrotten, som den frodigt rundmagade herr Marx för övrigt sägs ha kallatÑ för ”borgarklassens substitut för arbete”, är lite vacker på det sättet. Jag vill nog egentligen inte ha någon utförligare granskning av mina blåvita hjältars partisympatier eller kvinnosyn, på samma sätt som att jag inte vill att någon utreda de slitna, alkoholiserade herrar som dominerar min skivsamling. Det är helt enkelt säkrast att hålla välbehövliga ventiler i livet åtskiljda från politiken för att inte riskera att förlora magin.

Ibland blir dock föreningen mellan idrott och politik påträngande. Hitlers förvrängda propaganda-OS i Berlin 1936, som för övrigt bojkottades av blåvita landslagsuttagna fotbollspelare av just politiska skäl, var ett sådant tillfälle.

Andra gånger framstår kombinationen av de två som något fantastiskt och hoppingivande för en kommunist, svältfödd på hjältemod att romantisera kring. I en väldigt modest och lyxbefriad lägenhet i Havanna bor exempelvis en av världens genom tiderna bästa boxare, Teofilo Stevenson. Stevenson dominerade amatörboxningen fullständigt under 70-talet och vann bland annat tre olympiska guldmedaljer. Han räknades som en värdig utmanare till Mohammed Ali och erbjöds fem miljoner dollar för att gå en proffsmatch mot ”den störste”. Men Stevenson tackade nej till alla lukrativa proffserbjudanden för att kunna slåss för det kubanska lanslaget. ”Varför skulle jag behöva fem miljoner dollar när jag har tio miljoner kubaners kärlek?” , frågade Stevenson världspressen.

Inom fotbollen hittar vi några av de största spelarna bland socialismens försvarare. Diego Maradona, som bosatt sig på Kuba hos sin vän Fidel Castro (som han kallar ”den enda politiska ledarna med kuk i”) för att behandla sitt drogmissbruk, har aldrig helt glömt sin klassbakgrund. men dennes politiska utspel och liv bleknar dock i jämförelse med den västtyske landslagsspelaren Paul Breitner. ”Röde Paul”, som under sin karriär lyckades bli en av tre spelare som gjort mål i två olika VM-finaler, struntade i det avpolitiserade klimat som skulle omgärda den tyska fRotbollen under det kaotiska 70-talet. Förutom upprepade lyriska uttalanden om Mao, försvarade Bayern Münchens stjärna även stadsgerillan Röda Arméfraktionen inför pressen och hävdade att de behandlades orättvist i media. Exemplen Maradona och Breitner är kanske mer bisarra än inspirerande, men framförallt är de fantastiskt underhållande.

Även idag, när fotbollsstjärnor tjänar lika mycket som korrumperade Skandia-direktörer, blir hela världen då och då då så där vackert rosenröd av mindre men likväl fantastiska politiska handlingar. Som när Liverpools välavlönade skyttekung Robbie Fowler, mitt under rasande hamnstrejk, gjorde . : en engelsk kuppmatch och drog upp sin matchtröja för att visa upp en T-shirt med texten ”Stöd de 500 sparkade hamnarbetarna”. Fowler straffades med dryga böter för sin solidaritetsyttring, men statuerade ett exeìmpel. Bara veckor senare upprepade West Hams stjärnanfallare lan Wright handlingen, denna gång till stöd för brandmännens pågående strejk. Helt plötsligt och utan egentlig anledning får sådana små gester himlen att spricka upp. Revolutionen känns inte bara möjlig igen, utan nästan trolig och nära förestående.

Jag föddes nog bitter och skeptisk till allt vad internationella politiska ikoner. heter. Myterna kring Che Guevara och Mao hade smulats sönder av en bister verklighet redan innan jag lärde mig läsa. Den väldigt välvillige kan påstå att det bidragit till en sund kritisk hållning mot partielitism och förtruppsmentalitet i arbetet för socialism och människovärde. Samtidigt lämnar den en ganska torftig värld att hämta inspiration ifrån. Kanske är det därför några få ljusglimtar från idrottsvärlden känns så väldiga i alla sin anspråkslöshet.

Erik Helgeson är blåvitt-fan och trött oreda-medarbetare.

Från Tidskriften Oreda 3-4/2004

Den kinesiska revolutionen 1949

Ted Grants artikel, skriven innan Mao Tse Tungs Röda Armé tog makten för femtio år sedan, är ett lysande exempel på marxismens metod för att analysera nya fenomen. Grant förstod revolutionens enorma effekt på världsrelationerna, men varnade också för att ”det totalitära styret kommer att använda sig av den gamla regimens barbari och grymheter”.

Den kinesiska  revolutionen 1949

Den kinesiska Röda Arméns spektakulära avancemang gör att diplomaterna i USA:s och Storbritanniens utrikesdepartement nu på allvar diskuterar möjligheten av att Chiang Kai Sheks regim kollapsar totalt. Hela den kapitalistiska pressen skriver i nedstämd ton om möjligheten av att norra och centrala Kina till Yangtze hamnar under stalinistiskt styre.

Mindre än tre år efter den japanska imperialismens kollaps har Röda Armén lagt under sig Manchuriet och större delen av norra Kina. Den kinesiska huvudstaden Nanking kan tillsammans med den rikaste staden Shanghai, med fem miljoner invånare, inom kort falla i Röda Arméns händer. Stalinisterna kontrollerar redan nu ett territorium med över 170 miljoner invånare.

De brittiska kapitalisterna, som har investeringar på 450 miljoner pund i Kina, är förskräckta över utsikten att förlora denna enorma investeringsmarknad. Den amerikanska imperialismen, i vars intressesfär Kina kom att ingå i och med att de andra imperialistiska makterna försvagades under kriget (andra världskriget, ö a), har givit Kuomintangregeringen tre miljarder dollar i bistånd i ett fruktlöst försök att bevara Kina för fortsatt imperialistisk utsugning.
De amerikanska imperialisterna inser nu att ytterligare investeringar vore att kasta pengarna i sjön. Trots att de vid krigets början hade alla fördelar vad gäller militär och teknisk styrka har Kuomintang lidit nederlag efter nederlag. Kuomintangregimen under Chiang Kai Sheks diktatoriska styre representerar de feodala godsherrarna och kapitalisterna. Den kontrolleras av en ytterligt korrupt militär klick som förtrycker arbetarna och bönderna.

Stalin och Bukharin

Chiang Kai Shek kom till makten efter nederlaget för den kinesiska revolutionen 1925-27 där han spelade rollen av huvudslaktare av arbetarklassen. Att han lyckades med det berodde på Stalin, Bukharin och det kinesiska kommunistpartiets ledning. Deras linje var att bilda block med de kinesiska godsherrarna, kapitalisterna och feodala krigsherrarna under förevändning av enighetsbehovet i kampen mot imperialismen. Som en konsekvens av detta saboterade de arbetarnas och böndernas försök att ta kontroll över industrierna och jorden. En ”kommunistisk” arbetsminister saboterade strejker och bestraffade strejkande arbetare. En ”kommunistisk” jordbruksminister lät skjuta bönder som försökte ta över jorden.
Det kapitalistiska Kuomintang anslöts som sympatiserande sektion till Kommunistiska internationalen. Trotskij visar i ”Tredje internationalen efter Lenin” stalinisternas roll: ”Kuomintang erkändes som sympatiserande sektion till Komintern i början av 1926 på förslag av SUKP:s politbyrå med Trotskij som enda röst emot. Hu Han-min från Kuomintangs högerflygel deltog på Kominterns VU:s sjätte plenum i februari 1926 i egenskap av besökare från Kuomintang. Chiang Kai Sheks hantlangare Shao Ki-tze var besökare vid det sjunde plenat i november 1926”.

Den 21 och 22 mars 1927 tog Shanghais arbetare över kontrollen över staden. Chiang började genast förbereda för att krossa dem. För detta konspirerade han med imperialisterna.
Istället för att rusta för strid gav stalinisterna fullt stöd till Chiang. I Kominterns officiella bulletin International Press Correspondence franska upplaga stod det den 23 mars 1927: ”Istället för att, som imperialisterna säger, splittra, har Kuomintang stålsatt sina styrkor”.
Den 30 mars: ”En splittring i Kuomintang och stridigheter mellan arbetarna i Shanghai och de revolutionära trupperna är helt uteslutet för tillfället… Chiang Kai Shek… sade själv att han skulle följa partilinjen… En revolutionär som Chiang Kai Shek kommer inte att, som imperialisterna fått för sig, gå över till Chang Tao-lin (en nordkinesisk general) och bekämpa befrielserörelsen…”

Chiang gick vidare med att organisera en kupp, massakrera gräddan av de kämpande arbetarna, förbjuda fackföreningarna och kommunistpartiet och beröva massorna alla rättigheter. De upproriska massorna besegrades grundligt och resterna av kommunistpartiets ledning flydde ut på landsbygden och försökte organisera ett bondekrig.

Bondearmén

Gerillakriget kastade fram ledare med en anmärkningsvärd militär begåvning. Mao Tse Tung, Chu Teh och andra lyckades gäcka de starka arméer som Kuomintang satte in mot dem. Trots den felaktiga politiska linjen, vilken ledde till upprepade katastrofer, lyckades man i en av militärhistoriens större bedrifter genomföra Den långa marschen, en årslång omgruppering på över 10 000 km till bergsmassiven i Yenanprovinsen där man satte upp en ”sovjet”-republik med uppskattningsvis 10 miljoner invånare. Där lyckades man hålla ut mot upprepade anfall av Chiangregimen. Nyckeln till framgång var att man delade ut jorden till dem som brukade den.

Under tiden ökade Chiangregimen ständigt trycket på arbetarna och bönderna. I vissa områden drev korrupta kronofogdar in skatterna från bönderna 80 år i förskott.

Militärutgifterna ökade konstant och den bräckliga Kuomintangregimen visade sig oförmögen att åstadkomma ett revolutionärt motstånd mot den japanska imperialismens härjningar.

En ruttnande regim

Chiangregimen urartade till ett kaos av mutor och polisbrutalitet. På 20 år blev den så totalt degenererad att den förlorade nästan allt stöd även hos medelklassen.

Efter Japans kollaps, påskyndat av Röda Armén i Manchuriet varvid stalinisterna fick tillgång till stora mängder materiel och ammunition, föll stora delar av Manchuriet och norra Kina i de kinesiska kommunisternas händer. Den kinesiska Röda Armén hade bedrivit gerillakrig mot japanerna och kunde smidigt ta över stora områden när den japanska armén kollapsade. Även under kriget mot Japan var Chiangs primära angelägenhet den sociala oron på hemmafronten, kriget mot kommunisterna och arbetarna, och hade det inte stått klart att Japan skulle komma att förlora hade han antagligen kapitulerat och gjort upp med den japanska imperialismen.
Den amerikanska imperialismen hjälpte Chiang med ammunition och andra förnödenheter och t o m med transport av trupper till Manchuriet och norra Kina utförd av USA:s flotta och flygvapen. Chiang hade till en början framgångar men förgäves. Han ledde en döende regim, t o m mer kaotisk än tsarregimen i Ryssland. Den var så rutten att stora delar av förnödenheterna från USA såldes direkt till stalinisterna i utbyte mot guld, och ministrar och ämbetsmän stoppade en stor del av det amerikanska biståndet direkt i sina egna fickor. Bara en mindre del av ammunitionen och förnödenheterna nådde faktiskt fram till trupperna vid fronten.

Som inom alla dödsdömda regimer intrigerade ledarna mot varandra. Chiang själv skar av försörjningslinjerna till general Fu Tso Yi, den ende kompetente militären på nationalistsidan, av ren rädsla för att denne skulle utmanövrera honom. De övriga generalerna visade sig helt underlägsna Röda Armén vad gäller strategi och taktik.

Mao Tse Tung påpekade dock att huvudskälet till stalinisternas seger var de sociala frågorna. ”Jorden till den som brukar den” som i ryska revolutionen innebar dödsstöten för de feodala godsherrarna och deras korrupta regim. I stora delar av landet har de kinesiska stalinisterna genomfört den agrara revolutionen. Det är den stora skillnaden mellan 1927 och idag. Det är detta faktum som gjort att Chiangs arméer har smält samman. De består av de fattigaste bönderna som inte har råd att muta sig fria från militärtjänstgöring. Till och med News Chronicle (11 december 1948) erkänner detta: ”Det råder utbrett missnöje bland manskapet i nationalistarmén. Chiangs meniga soldater får ungefär 50 öre i månaden. I vissa byar leds de värnpliktiga bort till tjänstgöringen i rep och när de transporteras med tåg låser man dörrar och skjutluckor som vid boskapstransporter så att de inte kan fly”.

Naturligtvis deserterar soldaterna med sina vapen, ibland hela divisioner, när de möter stalinisternas program för jordreform.

Jordbruksprogrammet

Vid det kinesiska kommunistpartiets nationella jordbrukskonferens den 13 september 1947 föreslogs ett agrart program med bl a följande punkter:

§ 1. Feodal och halvfeodal utsugning inom jordbruket avskaffas. Principen ”jorden till brukaren” ska råda.
§ 2. Rätten för godsherrar att äga jord avskaffas.
§ 3. Den nedärvda rätten för kloster, tempel, skolor, institutioner och organisationer att äga jord avskaffas.
§ 4. Alla skulder som bönder ådragit sig före jordreformen avskrivs.
Paragraf 10, som riktar sig direkt till Kuomintangs soldater och även officerare lyder i delar:
§ 10c. Allt manskap i Folkets befrielsearmé, demokratiska styrelser och alla folkliga organisationer på landsbygden ska få jord i samma utsträckning som bönder för sin egen och sin familjs behov.
§ 10d. Godsherrar och deras familjer ska få jord i samma utsträckning som bönder.
§ 10e. Kuomintangs officerare och soldaters familjer och andra fientliga styrkors familjer ska om de är bosatta på landsbygden få jord i samma utsträckning som bönder.

En av de utmärkande faktorerna i den kinesiska situationen är arbetarklassens relativa passivitet. Förvisso har som resultat av den nationalistiska arméns sammanbrott utbredda strejker ägt rum i de stora städerna, Shanghai, Kanton, Hanchow och Nanking, trots den omfattande repressionen. Det står dock klart att arbetarna i takt med att stalinisterna avancerar mot de större städerna vid Yangtze bara har att ansluta sig till dem i brist på ett massalternativ. Chiang Kai Sheks regim har aldrig haft stöd hos arbetarklassen.

Varje socialistiskt sinnad arbetare måste välkomna störtandet av kapitalismen och feodalismen i denna viktiga del av Asien, trots att det äger rum under stalinistisk ledning. Dess långsiktiga betydelse är lika stor som den ryska revolutionen. Det finns ingen bättre marxistisk analys av den dystra framtiden för kapitalistklassen i världen än den som står att läsa i The Times’ ledare den 10 november 1948:

Lika stor som 1917

”I bästa fall är detta ett lysande undantag (staden Hsuchow som hölls av nationalisterna och sedan dess har fallit) efter månader av nederlag som ändrat styrkebalansen – militärt, ekonomiskt, politiskt – till kommunisternas fördel. Deras hårdnade grepp över stora delar av norra Kina har en djupare betydelse än den japanska invasionen för tio år sedan, för kommunisterna – hjälpta av Ryssland som de varit och marxister som de är – sammanför och organiserar lokala revolutionära styrkor. I fråga om omfattning och sannolika konsekvenser måste det pågående upproret jämföras med det i Ryssland 1917 – ur vilket det uppenbarligen direkt härstammar. Fortsatta framgångar för de kinesiska kommunisterna skulle innebära utvidgat inflytande och vid rätt tillfälle större framgångar för den makt med vilken de allierar sig. Hyllade sovjetiska planer på att ansluta de asiatiska miljonerna till det läger som redan sträcker sig från Oder till Sakhalin skulle innebära den största förändringen av styrkebalansen hittills.

De kan rekrytera ur bondemassorna till sina arméer, och de har vunnit stöd bland bönderna genom att expropriera godsherreegendomen och omfördela jorden. Hittills har kommunisternas jordreformer skapat ett uppenbart välstånd eftersom de inte har behövt försörja några större städer; livsmedlen har stannat på landsbygden.

I vissa regioner har befälhavare hänsynslöst skjutit eller fängslat de som betraktats som antikommunister, i andra regioner har man visat tolerans och vardagslivet har inte förändrats i någon större utsträckning. Affärsidkare och dylika har t o m fått välja mellan att stanna eller ge sig av.

Denna tolerans verkar vara medveten politik från Mao Tse Tung, den synnerligen sluge kommunistiske ledaren. Hans skrifter och tal visar att han är en orubblig marxist, men som sådan inser han att Marx’ analys av revolutionens möjligheter i det industrialiserade Europa det senaste århundradet inte utan vidare kan appliceras på det huvudsakligen agrara och mer primitiva kinesiska samhället.

Mao verkar ha bestämt sig för att nå sitt kommunistiska mål i två stadier. Först etablerar han ett system av relativt fri handel, liknande den Nya Ekonomiska Politiken som Lenin introducerade efter krigskommunismens sammanbrott i Ryssland. Det är på detta stadium han f n befinner sig, varigenom han inte utan grund hoppas att kunna vinna över bönderna och även dämpa rädslan hos många stadsbor. Därefter, när det första stadiet är genomfört, planerar han att gå vidare i riktning mot ”marxistisk socialism”.

Beteckningarna marxism och kommunistisk om Maos politik är naturligtvis felaktiga. Den stalinistiska politiken i Ryssland, östeuropa och Kina har kallats marxistisk av samtliga kapitalistiska skribenter. I själva verket är stalinismen en perversion av marxismen. Icke desto mindre konstaterar The Times att de kinesiska stalinisternas taktik uppvisar stora likheter med den östeuropeiska varianten.

Två sidor av myntet

Samtidigt som vi välkomnar feodalismens sönderfall i Kina måste det betonas att det stalinistiska ledarskapet innebär en seger för en fruktansvärd karikatyr på en marxistisk revolution. Istället för riktig demokrati kommer en regim lika brutal som den ledd av Chiang Kai Shek att etableras. Precis som ledningarna i östeuropa kommer Mao att betrakta Ryssland som sin förebild. Utan tvekan kommer man att uppnå stora ekonomiska framgångar. Men massorna, både bönder och arbetare, kommer att tvingas inse att byråkratin förslavar dem.

Stalinisterna inlemmar i sin regim exfeodala ministrar, kapitalistiska element och den byråkratiska ämbetsmannakasten i städerna som kommer att suga åt sig privilegier och makt. På basis av en sådan outvecklad ekonomi kommer en differentiering av bondeklassen liknande den i Ryssland efter NEP att äga rum.

I kombination med misslyckandena att nationalisera jorden och de kapitalistiska elementen inom handeln och eventuellt även den lätta industrin kan vägen på så vis komma att beredas för en kapitalistisk kontrarevolution. Man ska komma ihåg att den kinesiska arbetarklassen relativt sett är svagare än bondeklassen jämfört med i Ryssland under NEP, detta p g a Kinas underutveckling.

Till och med i Tjeckoslovakien och övriga östeuropa med sin relativt sett svagare kapitalistklass var faran av ett kapitalistiskt maktövertagande en realitet under en period. Det faktum att arbetarna och bönderna inte kommer att ha någon demokratisk kontroll och att det totalitära styret kommer att använda sig av den gamla regimens barbari och grymheter understryker risken för ett kapitalistiskt maktövertagande.

Det förefaller dock mest sannolikt att kapitalismen kommer att besegras p g a dess försvagning i världsskala. Imperialismens kraftlöshet i den nuvarande situationen visas av det faktum att de intervenerade aktivt mot den kinesiska revolutionen 1925-27, medan den idag bara hjälplöst ser på när Chiangs regim faller sönder.

Det verkar troligt att Stalin kommer att få en ny Tito att räkna med. De mer beräknande borgerliga kommentatorerna spekulerar redan i detta med viss förtjusning. Mao kommer att ha en stark bas i Kina med sin befolkning på 450-500 miljoner, sina stora resurser och det massstöd hans regim tveklöst kommer att åtnjuta i början. De konflikter som kommer att uppstå bör användas för att förklara för och hjälpa arbetarklassen världen över att förstå stalinismens karaktär.

Ted Grant (översättning: Johan Sand)

Från Tidskriften Marxismen Idag.

Revolutionär utrikespolitik: ”Fredlig samexistens” eller proletär internationalism?

Allt sedan sin uppkomst har den marxistiska kommunismen uppfattats som ett dödligt hot av kapitalismens främsta försvarare: det internationella borgerskapet och de imperialistiska stormakterna. Framför alla andra aspekter är det marxismens oförsonliga internationalism – den proletära internationalismen – som försatt världskapitalet i skräck. Visionen om en slutlig anstormning mot kapitalismen från den internationella arbetarklassens sida har, trots att det perspektivet totalt övergivits av byråkratierna i Sovjet och Kina m fl ”socialistiska stater”, emellertid inte övergivits av kapitalistklassen och dess politiska företrädare. Hotet om ett ”kommunistiskt världsherravälde” utgör fortfarande utgångspunkten för all kontrarevolutionär strategi i världsformat. Imperialisterna må sedan uttrycka den i högljudda och paranoida fraser som t ex 50-talets McCarthyism i USA, ”kalla kriget”, eller i andra mer ”realpolitiska” föresatser som t ex ”Nixondoktrinen” under 70-talet.

Världskapitalets kontrarevolutionära instinkter och dess fruktan för världsrevolutionen, är ett slående bevis på den potentiella sprängkraften i arbetarklassens internationalism, trots att denna sprängkraft ständigt desarmerats av de ledarskap som påstått sig handla i arbetarklassens intresse. Ty trots raden av förräderier och utsålda revolutioner misstror alltjämt imperialismen byråkratierna i de ”socialistiska staterna”. Dessa länders existens som arbetarstater, de må sedan vara hur byrå- kratiserade som helst, utgör ett ständigt hot mot värdskapitalismens krav på ökat livsrum. Hur än byråkratierna i dessa stater försökt beveka imperialismen med den ”fredliga samexistensens” lockelser, hur de än försökt hålla tillbaka arbetarklassens kampvilja, och hur de än försökt begränsa nationella och sociala revolutioner, så har ändå aldrig imperialismen övergivit sina strävanden att bryta ner arbetarstaterna och återupprätta kapitalismen.

Världskapitalet har alltid utvecklat sin internationalism bättre än arbetarrörelsen gjort. Detta ligger förvisso i kapitalismens själva natur: den alltmer internationaliserade handeln, den globala kapitalackumulationen, kapitalets internationella organ (Världsbanken, Valutafonden osv.) och de multinationella bolagens framväxt. Kapitalismen skyr inga gränser, allra minst de nationella, för sin utsugning. Men så har också kapitalets politiker, utifrån kapitalismens behov, vidtagit medvetna åtgärder – ekonomiska, politiska och militära – för att befrämja utsugningen i världsskala. I sin Kritik av Gothaprogrammet anmärkte också Marx med bitter ironi, när han jämförde detta program med det kapitalistiska frihandelspartiets, att ”i själva verket står programmets internationella bekännelse ännu oändligt djupt under frihandelspartiets. Även det (dvs frihandels- partiet) påstår, att resultatet av dess strävan är den ‘internationella förbrödringen’. Men det gör också något för att göra handeln internationell och nöjer sig visst inte med medvetandet, att alla folk driver handel hemma hos sig.” 1

Marx och Engels svar på detta var att organisera den internationella arbetarrörelsen bakom ett enhetligt klassprogram. 1864 föddes den Första Internationalen (Internationella Arbetarassociationen) som en direkt följd av Marx och Engels stridsrop: ”Proletärer i alla länder förena er!” När denna international splittrades av oenigheterna mellan Marx’ anhängare och Bakunins anarkister, bildade marxisterna den Andra Internationalen. Dess bankrutt i och med första världs- krigets utbrott ledde till den Tredje Kommunistiska Internationalens (Kominterns) grundande 1919 under Lenins och Trotskijs ledning. Kominterns urartning under Stalin tvang Trotskij och den internationella Vänsteroppositionen att 1938 utropa den Fjärde Internationalen, den international som alltsedan dess, och under mycket svåra omständigheter, fört det revolutionära arvet och marxismen vidare i den internationella arbetarrörelsen.2

Men en international kan inte bara vara en formell sammanslutning som då och då proklamerar sitt allmänna ”stöd åt kampen i alla länder”. En international måste vara en kämpande organisation, ett revolutionärt Världsparti som handlar och griper in i den internationella kampen. Det måste, med Lenins ord, visa att

”internationalism i handling innebär ett och endast ett: självuppoffrande arbete för att utveckla den revolutionära rörelsen och den revolutionära kampen i eget land, stöd (genom propaganda, sympati och materiella medel) åt samma kamp, samma kurs – och endast denna – i alla länder utan undantag”.3

Det tidiga Komintern försökte också leva upp till dessa föresatser. Komintern sågs som det kommunistiska Världspartiet som skulle erövra och leda den internationella arbetarklassen till seger, och därmed också säkra sovjetstatens (och de blivande arbetarstaternas) väg mot socialismen.4 Genom Kominterns försorg dirigerades allt tänkbart stöd till dess olika sektioner: finansiell hjälp, moraliskt stöd, ledare och organisatörer sändes iväg för att hjälpa upp de nybildade kommunistpartiernas arbete o s v.

Förutom det nödvändiga i att möta en internationellt organiserad fiende fanns det också en annan dimension i dessa ihärdiga försök att organisera den internationella arbetarklassens kamp. Denna dimension bestod i marxisternas djupa förståelse av omöjligheten av att fullborda socialismen inom ramen för ett enda land.

Om någon i den revolutionära marxistiska rörelsen före 1924 hade yttrat att socialismens fullbordande – d v s ett klasslöst samhälle – var möjligt i ett enda land, speciellt i ett så efterblivet land som Ryssland (eller Kina), skulle det med all säkerhet ha tagits som ett stort skämt. Det var en allmänt vedertagen ståndpunkt att socialismen först kunde förverkligas sedan arbetarklassen tagit makten i åtminstone majoriteten av de utvecklade kapitalistiska länderna. Socialismens fullbordan förutsatte, enligt Marx. en avsevärd utveckling av de övriga ländernas produktivkrafter till i nivå med dessa avancerade kapitalist länders, och självfallet också revolutionens seger i världsskala.5

Detta var också Lenins och bolsjevikernas perspektiv. Ståndpunkten var så självklar, att det är omöjligt att finna någon som helst diskussion och kritik i den frågan i den dåtida marxistiska arbetarrörelsen! Däremot poängterades ofta, och speciellt 1917 och åren strax efter, att den ryska revolutionen bara var första steget i den socialistiska världsrevolutionen. Så skrev t ex Lenin 1920 följande:

”När bolsjevikerna började revolutionen, sade de att vi kunde och borde inleda den; men samtidigt glömde vi inte att man endast kunde fullborda den, bringa den till slutlig seger genom att inte begränsa sig till Ryssland, utan att besegra det internationella kapitalet med hjälp av en rad länder…” 6

och:

”… vi har alltid understrukit att vi står på en internationell ståndpunkt och att det är omöjligt att i ett enda land fullborda ett sådant företag som den socialistiska revolutionen.” 7

Exemplen kunde mångfaldigas.8 Bildandet av Komintern 1919 var således en självklarhet, helt i linje med traditionen från Marx och Engels, vilket också framgår av den målsättning som fastslogs i Kominterns stadgar:

”Det nya internationella arbetarförbundet har skapats för att organisera gemensamma aktioner från proletärerna i de olika länderna, aktioner vars enda mål är: kapitalismens störtande, upprättandet av proletariatets diktatur och en internationell Sovjetrepublik för klassernas fullständiga avskaffande och socialismens förverkligande, det första stadiet i det kommunistiska samhället.” 9

Någon ordentlig boskillnad mellan parti (International) och stat i detta avseende gjordes inte annat än av rent praktiska skäl.10 Båda sågs som instrument för att påskynda världsrevolutionen, och bå-das verksamhet var naturligtvis underordnad den internationella klasskampens och världsrevolu-tionens intressen. Tillkomsten av en arbetarstat ändrade inte på en enda beståndsdel i den proletära internationalismen, utan försvaret av denna stat fick aldrig ske på bekostnad av klasskampen eller revolutionen i övriga delar av världen! Däremot tillkom en ny kampterräng för bolsjevikerna: de mellanstatliga förbindelserna vad gäller diplomati, handel, tillfälliga överenskommelser av olika slag osv. Men detta var en terräng man på grund av styrkeförhållanden och objektiva faktorer mest såg sig intvingad i. Det skulle aldrig ha fallit Lenin och bolsjevikerna in att betrakta den som en speciellt åtråvärd huvudarena eller hävstång för den proletära internationalismens och revolutionens intressen. Man betraktade istället de styrkeförhållanden och de objektiva omständigheter som rådde efter oktoberrevolutionen som ständigt stadda i förändring, och också alltmer till revolutionens fördel. I början av 1918 kunde således Lenin skriva att ”det råder inget tvivel om att en socialistisk revolution måste och kommer att bryta ut i Europa. Alla våra förhoppningar om en slutgiltig seger för socialismen är grundade på denna övertygelse och på denna vetenskapliga förutsägelse”.11 Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att det aldrig utarbetades några speciella ut- rikespolitiska ”principer”, eller system av principer (vilket senare blev fallet under Stalins och sovjetbyråkratins maktkonsolidering). Den proletära internationalismen var ledstjärnan för Sov- jetstatens utrikespolitik, och eventuella kompromissåtgärder – som t ex undertecknandet av freds- avtalet i Brest-Litovsk 1918 – sågs som en högst ”tillfällig taktik”, underordnad världsrevolutionens intressen. Utifrån klasskampens och socialismens principer närmade sig alltså Lenin, Trotskij och bolsjevikerna på ett praktiskt sätt de nya problem som utrikespolitiken innebar.12

I. Den ”fredliga samexistensen”…

Vad vi sålunda har att falla tillbaka på, när det gäller praktisk revolutionär utrikespolitik, är den unga sovjetstatens prövoperiod 1917-1924. En kort tid, kan det tyckas. Men å andra sidan ställdes bolsjevikerna under den tiden inför en så lång rad allvarliga problem och hotande faror, att det gör det minst sagt berättigat att påstå att ingen arbetarstat därefter ställts inför en sådan anhopning av inre och yttre svårigheter på så kort tid: ett tärande inbördeskrig, sabotage mot produktionen från resterna av de tidigare härskarklasserna, hungersnöd, militär intervention av ett dussintal stater och en massiv internationell hetskampanj från imperialismen. Mot bakgrund av detta är de sex-sju åren av revolutionär utrikespolitik ”unika”.

Det innebär inte att alla den nya sovjetstatens olika beslut och åtgärder på detta område var helt exemplariska och oproblematiska. Tvärtom begicks en rad allvarliga misstag och missbedöm- ningar, t ex när Röda Armén gick in i Polen 1920 för att ”påskynda revolutionen”.13 Eller den okritiska hållningen till vissa av nationaliströrelserna, som t ex Kemals i Turkiet, Riza Khans i Persien och Amanullahs i Afghanistan. Men å andra sidan vore det ren idealism att tro att ett revolutionärt ledarskap, på väg in i ett nytt och okänt område – utan tidigare liknande historiska erfarenheter – i alla lägen skulle fatta felfria och ”principfasta” beslut, eller inte låta sig frestas av realpolitikens kortsiktiga ”fördelar”. Tvärtom är det nödvändigt för dagens revolutionärer att kritiskt värdera tidigare erfarenheter, för att inte om och om igen göra samma misstag, likt de stalinister och maoister som trampar vidare i historielöshetens ekorrhjul.14

Där Lenin och bolsjevikerna på gott och ont tvangs ”improvisera” fram en revolutionär politik fastslog stalinismen ett tidlöst system av fastlåsta ”principer”. I den maoistiska varianten har det tagit sig uttryck i ”de fem principerna om fredlig samexistens” som ständigt förts fram av den kinesiska ledningen. Dessa ”fem principer” uppstod på papperet i samband med de kinesisk-indiska förhandlingarna om Tibet i april 1954. Det betydde dock inget annat än en formalisering av en politik som i praktiken tillämpats av sovjetbyråkratin och de stalinistiska kommunistpartierna i nära 30 år. De sovjetiska kollegorna invände heller aldrig mot att Zhou Enlai 1954 dristade sig till att sammanfatta decennier av klassamarbetspolitik till ett uttalat system av principer:

  • ömsesidig respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet
  • icke-aggression
  • icke-inblandning i varandras angelägenheter
  • jämlikhet och ömsesidig fördel
  • fredlig samlevnad 15

Från just stalinistiskt och maoistiskt håll har man försökt framställa Lenin som fadern till dylika tankegångar och ”principer”. Ofta har också denna myt ställts mot en annan: Trotskij som förespråkare för en ”omedelbar, samtidig revolution” i alla länder med Röda Arméns hjälp. Ingen av denna mytbildningar har någon som helst förankring i verkligheten. Tvärtom står dessa mytbilder och legender i klar motsatsställning till Lenins, Trotskijs och bolsjevikernas uppfattning om revolutionär utrikespolitik.16

Vanlig formallogik räcker till för att inse att mao-stalinismens ”fem principer” är rent motsägelse-fulla, och en direkt produkt av teorin om ”socialism i ett land” – en i sin tur kapitulation inför den borgerliga ideologin. Om socialismen kan fullbordas i ett enskilt land, under förutsättning att detta land får vara i fred, vad är då inte naturligare än att formalisera dess relationer till yttervärlden just på detta sätt?

Denna logiska och enkla tanke har bara ett fel: den tar inte hänsyn till verkligheten. För i verkligheten låter inte de kapitalistiska staterna arbetarstaterna vara ifred! Och än mer attackerar kapitalet de rörelser och partier som överallt i världen kämpar – eller bara säger sig kämpa – för att störta kapitalismen och upprätta nya arbetarstater! Den internationella kapitalismen arbetar ständigt för att underminera de antikapitalistiska landvinningarna och uppger aldrig hoppet att återta vad den förlorat. Tanken på ett isolerat socialistiskt samhälle utan klasser, med ett överflöd på nyttigheter och samhällelig service, utan polis och militärmakter sig i det perspektivet som fullkomligt absurd och utopisk.

II. Klasskampens behov avgörande

Men vad är då alternativet? Är det en arbetarstat som ständigt befinner sig i strid med den kapitalistiska omgivningen, och som är dömd till undergång om inte Den Stora Världsrevolutionen kommer? Svaret är både ja och nej. Nej, om man med strid menar att arbetarstaten alltid i alla lägen är indragen – eller riskerar att dras in —i militära konflikter med imperialismen. Ja, om man menar strid på ekonomisk, politisk och ideologisk nivå. Den kapitalistiska konkurrensen och den borgerliga ideologin är krafter som varje minut hamrar mot arbetarstaten. Likaså det militära hotet; hotet om ett nytt imperialistiskt världskrig där arbetarstaten förr eller senare tvingas agera militärt. Och förr eller senare är också kriget självt en oundviklighet.17

Under sådana omständigheter —dvs de som idag gäller – är det helt verklighetsfrämmande att tala om ”fredlig samexistens” som en princip från arbetarstatens sida. ”Fredlig samlevnad” råder under vissa perioder, längre och kortare, till följd av de internationella styrkeförhållandena, mellan dels bourgeoisin och arbetarklassen, dels mellan olika kapitalistiska stater. Under andra perioder dras arbetarstaten in i militära konflikter, mindre som större, med imperialismen. Utgången av dessa konflikter beror också de av de internationella styrkeförhållandena, men som konflikter är de oundvikliga.18

Just därför att militära konflikter är oundvikliga kan vi inte heller formulera problemet i termer av att ”fredlig samlevnad” är ”alltid önskvärt” eller ”aldrig önskvärt”. I verkligheten tvingas arbetarstaten leva både ”fredligt” och ”fientligt”. Och oavsett vilket tillstånd som råder måste arbetarstatens inriktning alltid vara att utnyttja situationen till klasskampens och revolutionens fördel!

I klartext innebär detta att arbetarstaten bryter mot sådana ”principer” som t ex ”icke-inbland- ning…”, ”…suveränitet och territoriell integritet” om det kan gynna klasskampen och världsrevolu- tionen. Och den inte bara bryter, den är i sådana lägen t o m förpliktad att bryta, och förklara detta inför arbetarklassen och den internationella opinionen! 19

1921 fattade sovjetstaten beslutet att låta Röda Armén gå in i Georgien för att hjälpa till att störta den mensjevikiska regimen. Georgien hade alltmer upplåtits åt imperialismen som ett uppmarsch- område för attacker mot sovjetstaten. De georgiska kommunisterna förföljdes brutalt. Röda Arméns aktion var naturligtvis ett brott mot ”icke-inblandning” och ”territoriell suveränitet”. De georgiska mensjevikerna och den internationella socialdemokratin larmade högljutt över detta brott mot ”principerna om nationell självbestämmanderätt” osv. På dessa anklagelser svarade Trotskij:

”Dagens ‘realpolitik’ innebär att vi måste sätta arbetarstatens intressen i relation till de förhållanden som skapats av det faktum att den är omringad av stora och små borgerliga nationaldemokratiska stater. Det var utifrån sådana överväganden, baserade på en korrekt värdering av fakta, som vi upprätthöll vår tålmodiga inställning gentemot Georgien. Men när denna vår inställning, efter en lång prövotid, inte gav oss de minsta elementära säkerhetsgarantier – när principen om självbestämmande, i händerna på gene- ral Walker och amiral Dumesnil, blev en juridisk garanti för kontrarevolutionen som förberedde en ny attack på oss såg vi inte, och kunde inte se, något moraliskt hinder i att låta Röda Armén, på uppmaning av Georgiens revolutionärer, gå in och hjälpa arbetarna och fattigbönderna att, med minsta möjliga fördröjning och offer, störta den sorgliga demokrati som förstört sig själv med sin egen politik.” 20

Vidare:

”Vi inte bara erkänner, utan vi ger också fullt stöd till principen om självbestämmande, närhelst den rik- tas mot feodala, kapitalistiska och imperialistiska stater. Men varhelst myten om självbestämmandet, i bourgeoisins händer, blir till ett vapen riktat mot den proletära revolutionen, har vi ingen anledning att behandla denna myt annorlunda än de övriga av demokratins `principer’ som kapitalismen har förvrängt.” 21

Detta är bara ett av de otaliga exempel på bolsjevikernas inställning till de ”principer” som de omgivande kapitaliststaterna höll sig med för att dölja det egna förtrycket och det kapitalistska rofferiet. Arbetarstaten och de revolutionära partierna kan inte för sin egen del betrakta sådana principer som ”absoluta” eller ”heliga”. Det vore att binda ris för egen rygg. De kapitalistiska staterna överger och trampar dagligen sina egna ”principer” i smutsen Vi skulle kunna göra en liknelse. Kollektivavtalens ”fredsplikt” mellan arbetsköparnas organisationer och arbetarnas kan vi betrakta som en sådan ”princip”. Vi vet att kapitalisterna, på det ena eller andra sättet, alltid kommer att bryta dessa avtal i praktiken. Detta vet vi på förhand. Vore det en revolutionär linje att mot kapitalisternas avtalsbrott hävda att arbetarna för sin del alltid ska och kommer att hålla avtalen? Nej, det vore direkt underkastelse. En revolutionär inställning måste utgå från klasskampens behov, inte från något mytiskt ”absolut” värde i abstrakta principer:

”Kollektivavtalet är ingenting annat än ett vapenstillestånd. Arbetsköparna bryter alltid kollektivavtalen, så snart minsta möjlighet därtill erbjuder sig. Den djupa vördnaden inför kollektivavtalen bevisar att arbetarklassens ledare är djupt genomträngda av den borgerliga ideologin. De revolutionära fackföreningarna skall inte förkasta kollektivavtalen, utan erkänna deras relativa värde, men de måste alltid ha fullkomligt klart för sig sättet att bryta dessa avtal, närhelst detta skulle vara till fördel för arbetar- klassen.” 22

Till de ”arbetarklassens ledare” som nämns i citatet kan vi t ex föra LO-byråkratin, den internationella socialdemokratin, de stora ”kommunist”-partiernas ledningar, Moskva- och Pekingbyråkratin – alla inpyrda av ”djup vördnad” inför den borgerliga ideologins ”principer”…

Arbetarstatens utsatthet för militära attacker från imperialismens sida är, liksom arbetarstatens egna militära operationer, ett slående bevis för orimligheten i att förespråka permanent ”fredlig samlevnad” med imperialismen. En konsekvent genomförd ”fredlig samexistens”-politik leder till ett övergivande av klasskampen och att revolutioner som hotar ”samlevnaden” offras. Och var går t ex gränsen för vad som ska anses som ”ickeinblandning i varandras angelägenheter”? Är inte varje uttalat stöd till klasskampen mot en kapitalistisk regim en ”inblandning” i detta kapitalistiska lands inre angelägenheter?

Naturligtvis är det så. Här hjälper det föga med det vanliga motargumentet att man måste ”skilja på stat och parti”, där arbetarstaten skulle stå för ”diplomatin” (som dessutom kallas ”revolutionär”) medan partiet ägnar sig åt klasskampen i världen. Som redan tidigare sagts är det omöjligt att upptäcka någon sådan distinktion under den unga sovjetstaten. Då var de ryska ambassaderna stencilcentraler och kontaktpunkter för Kominterns sektioner. I Storbritannien utnämndes t o m den skotske arbetarledaren John McLean till rysk konsul!

Bolsjevikledare skickades runt om i världen för att öppet delta i ledningen för arbetarklassens kamp. Så skickades t ex Karl Radek till Tyskland. Samme Radek deltog tillsammans med Trotskij vid fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk 1918. Omedelbart vid ankomsten vände han helt sonika ryggen åt de celebra kejserliga dignitärerna och höga officerarna och började dela ut revolutionära flygblad bland soldaterna i hedersvakten. Detta för de tyska diplomaterna så ”chockerande” beteende hade en allvarlig mening. Som Trotskij senare deklarerade för centralmakternas representanter; ”Vi medlemmar i den ryska delegationen tillhör inte den diplomatiska skolan utan betraktar oss som revolutionens soldater”. Och Trotskij använde en stor del av förhandlingarna till att upp- mana arbetarna i Tyskland och Centraleuropa att störta regeringarna!24 Allt detta var naturligtvis högst flagranta brott mot ”icke-inblandningens princip”, om man ser till den borgerliga diplomatins regler. Men bolsjevikerna behandlade också den borgerliga utrikespolitiska konvenansen med den respektlöshet som var nödvändig för att skola den internationella arbetarklassen och genomdriva de revolutionära målsättningarna.25

III. Den proletära internationalismens principer

Ledningen för en arbetarstat kan naturligtvis välja att följa ”spelets regler”, och på så vis säkerligen vinna en rad fördelar på kort sikt, genom att inte stöta sig med de kapitalistiska staterna. Men på lång sikt skulle detta äventyra arbetarstatens existens, eftersom ledningens agerande skulle leda till en systematisk felskolning och ideologisk avväpning av den internationella arbetarklass som ytterst utgör arbetarstatens verkliga bundsförvant och garanti. Trotskijs egen summering av denna problematik förtjänar att återges i ett längre stycke:

”Under de åren (1918-23) slöt den sovjetiska regeringen en rad fördrag med borgerliga regeringar: Brest-Litovsk-freden i mars 1918; ett fördrag med Estland 1920; Rigafreden med Polen i oktober 1920, Rapallo-pakten med Tyskland i april 1922; och övriga mindre viktiga diplomatiska avtal. Det kunde emellertid aldrig ha fallit sovjetregeringen som helhet in, ej heller någon av dess medlemmar, att fram- ställa sina borgerliga motparter som ‘vänner av fred’, och än mindre uppmana kommunistpartierna i Tyskland, Polen och Estland att med sina röster stödja de borgerliga regeringar, som hade undertecknat dessa fördrag. Det är för övrigt precis denna fråga som är avgörande för den revolutionära undervisningen av massorna. Sovjeterna kunde inte underlåta att underteckna Brest-Litovskfreden, på samma sätt som utmattade strejkare inte kan underlåta att skriva under de grymmaste villkor, som kapitalisterna påtvingar dem. Men den röst som de tyska socialdemokraterna stödde denna fred med genom att hycklande ‘lägga ned sin röst’, fördömdes av bolsjevikerna som ett stöd åt stråtröveri och stråtrövare. Även om Rapallopakten med det demokratiska Tyskland undertecknades fyra år senare på den formella grund- valen av ‘lika rättigheter’ för båda parter, så skulle det tyska kommunistpartiet ha utstötts ur Komintern om det hade gjort detta till en förevändning för att uttrycka förtroende för sitt lands diplomati. Den grundläggande linjen i sovjeternas internationella politik vilade på det faktum att den ena eller andra kommersiella, diplomatiska eller militära överenskommelsen mellan den sovjetiska regeringen och imperialisterna, inte skulle i något avseende begränsa eller försvaga proletariatets kamp i de aktuella kapitalistiska länderna, för i sista hand kunde arbetarstatens egen säkerhet endast garanteras av världs- revolutionens tillväxt. När Tjitcherin under förberedelserna för Genèvekonferensen föreslog införandet av vissa ‘demokratiska’ förändringar i den sovjetiska konstitutionen, för att behaga den ‘allmänna opinionen’ i Amerika, rekommenderade Lenin i ett officiellt brev av den 23 januari 1922 att Tjitcherin omedelbart skulle sändas till ett sanatorium. Om någon på den tiden hade vågat föreslå att vi skulle köpa den ‘demokratiska’ imperialismens positiva inställning genom att ansluta oss till t ex den falska och ihåliga Kellogpakten eller genom att försvaga Kominterns politik, skulle Lenin utan tvekan ha föreslagit att upphovsmannen skulle sändas till ett sinnessjukhus – och han skulle knappast ha mött något motstånd inom politbyrån.” 26

Till detta kunde vi bara tillägga att om någon, under den period Trotskij beskriver, hade lagt fram ”de fem principerna om fredlig samlevnad” som riktlinjer för Sovjets utrikespolitik, så hade denne också med all säkerhet rekommenderats en vistelse på något ”sanatorium”.

”De fem principerna om fredlig samlevnad” uttrycker i själva verket byråkratins strävan till klassamarbete och status quo på internationell nivå, och har inget med revolutionär marxism att göra.

Marxismens alternativ är den proletära internationalismen. Vi skulle kunna belysa dess innebörd utifrån fem sammanhängande utgångspunkter:

1. Den internationella klasskampen och utvecklingen inom arbetarrörelsen.

Denna aspekt innebär – som vi tidigare sagt – att arbetarklassens internationella enhet och kamp står över alla nationella gränser och inskränkningar, att klasskampen alltid står över all nationell kamp, Den för många välbekanta passagen i Kommunistiska Manifestet – ”… Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisi” – betyder helt enkelt att arbetarna först måste börja klasskampen i ”sitt eget” land, mot ”sin egen” borgarklass, innan den kan föras internationellt. Stalinister och maoister har tvärtemot denna självklara tolkning använt dessa Marx’ ord för att rättfärdiga en nationellt inskränkt och reaktionär politik; att arbetarklassen först skulle – tillsammans med ”den nationella borgarklassen” – försvara det ”nationella oberoendet” och möjligtvis sedan bedriva klasskamp för socialismen, i varje land för sig.27

Utifrån en sådan hållning är det inte heller svårt att förstå varför dagens stalinister och maoister inte förespråkar något uppbygge av en Kommunistisk International. För revolutionära marxister är däremot denna fråga livsavgörande för socialismen.

2. Kampen mot imperialismen och för nationellt oberoende i de koloniala och halvkoloniala länderna.

Att marxisterna sätter klasskampen före den ”nationella kampen” betyder inte att all nationell kamp är oväsentlig. Tvärtom. Lenin och bolsjevikerna ägnade, speciellt efter den revolutionära ebben i Västeuropa, stor uppmärksamhet åt de nationellt demokratiska rörelserna i den koloniala världen. De kommunistiska partierna och grupperna förpliktades att delta i och utveckla dessa rörelser i alltmer socialistisk riktning. Under inga omständigheter fick dock klasskampen och arbetarklassens organisationer – framför allt det kommunistiska partiet – underordnas de borgerliga och småborgerliga krafter som till en början oftast tar ledningen i nationella befrielsekamper. Kommunisterna måste alltid upprätthålla sin egen självständiga organisation, och hela tiden agera för att kampen i så hög utsträckning som möjligt tar sig uttryck i proletära klasskampsmetoder och organisationsformer, t ex strejker, fabriksockupationer, arbetar- och bondemilis, arbetar- och bonderåd osv.28 Om arbetarstaten och den kommunistiska rörelsen agerar korrekt i den kampen så kommer de nationella revolutionerna att växa över i socialistiska revolutioner. De nationella befrielserörelserna är alltså – vilket också historien visat – potentiella bundsförvanter till den internationella arbetarklassen. Men de kan också – om ett kommunistiskt parti saknas, eller om det befintliga partiet i praktiken för en underdånig linje – ta andra vägar. I många fall har utvecklingen stannat vid en formell befrielse, medan landet i praktiken ånyo knutits till imperialismen.

3. Försvaret av arbetarstaten mot imperialistiska attacker av olika slag.

Här har vi redan avhandlat en rad aspekter. Det räcker att – igen! – understryka:

Arbetarstaternas främsta stöd är den internationella arbetarklassen. Alla försök att överge denna ståndpunkt i teorin och praktiken och istället skaffa sig ”vänner” bland kapitalistiska stater, dess politiker och byråkrater, leder på sikt till att banden till arbetarklassen bryts, och att arbetarstaten och revolutionen äventyras!

Vi kan låta Trotskijs ord om sovjetbyråkratins inställning contra den unga sovjetstatens politik belysa denna grundläggande aspekt:

”Den sovjetiska byråkratin – vi måste göra den denna rättvisa —har skaffat sig stor erfarenhet när det gäller att dirigera folkets massor, genom att söva ned dem, dela och försvaga dem eller genom att öppet bedraga dem för att kunna få obegränsad dominans över dem. Men av just denna anledning har den förlorat varje spår av förmåga till revolutionär undervisning av massorna. Genom att strypa självständighet och initiativ i folkets lägre led hemma, kan det naturligtvis inte framkalla kritiskt tänkande och revolutionärt mod på världsarenan. Dessutom, i egenskap av härskande och privilegierat skikt, värderar den oändligt mer hjälp och vänskap från dem som är mer av dess sociala typ i väst – borgerliga radikaler, reformistiska parlamentariker, fackföreningsbyråkrater – än de vanliga arbetarna som är skild från den genom en social avgrund.

(…..)

Den främsta erfarenheten var att sovjetmakten inte kunde ha hållit ut i tolv månader utan direkt hjälp från internationalen och särskilt det europeiska proletariatet samt utan en revolutionär rörelse bland de koloniserade folken. Den enda anledningen till att de tysk-österrikiska militärmakterna inte fullföljde sitt angrepp på Ryssland till slutet var att de kände revolutionens heta andedräkt i ryggen. På ungefär nio månader gjorde upproren i Tyskland och Österrike-Ungern slut på Brest-Litovsk-freden. De franska sjömännens revolt på Svarta havet i april 1919 tvingade tredje republikens regering att avstå från sina militära operationer på Sovjets sydfront. Den brittiska regeringen drog i september 1919 bort sina expeditionsstyrkor från den sovjetiska nordfronten under direkt tryck från sina egna arbetare. Efter Röda Armens reträtt från trakten av Warszawa 1920, förhindrade endast en mäktig våg av revolutionära protester Ententen från att komma till Polens undsättning och krossa Sovjet. Då Lord Curzon överlämnade sitt hotfulla ultimatum till Moskva 1923 var hans händer i det avgörande ögonblicket bundna av de brittiska arbetarorganisationernas motstånd. Dessa tydliga episoder är inte märkvärdiga. De beskriver hela karaktären hos den första och svåraste perioden i Sovjets existens. Även om revolutionen inte seg- rade någonstans utanför Rysslands gränser, var förhoppningen om dess seger långt ifrån fruktlös.” 29

4. Uppbygget av arbetarstaten, planekonomin och övergången till socialismen.

Framväxten av nya arbetarstater innebär givetvis alltid ett steg framåt för världsrevolutionen och den internationella arbetarklassen. Detta även om dessa arbetarstater råkar vara deformerade och byråkratiserade ända från början, som t ex varit fallet med stater som Polen, Ungern, Tjeckoslovakien m fl vilka skapats ”uppifrån” med Röda Arméns hjälp. Det gäller även Kina och Vietnam, där byråkratiseringsprocessen främst har inhemska rötter genom kommunistpartiernas stalinistiska organisation, politik och tradition.

Revolutionära marxister måste alltid försvara dessa stater mot imperialismen, samtidigt som de kämpar för att byråkratin ska krossas och för att proletär demokrati och arbetarmakt ska ta över i dess ställe.

Men försvaret av dessa stater får inte innebära att det ”socialistiska uppbygget” – sådant det förs fram av byråkratin själv – skönmålas och behandlas som en fetisch vilken all världens arbetare skall tillbedja. Eftersom en fullt utvecklad socialism inte kan uppbyggas i ett enda isolerat land måste alla teorier om och försök till ”socialism i ett land” bekämpas.

Den stalinistiska (och maoistiska) byråkratins politik har varit den motsatta: den internationella arbetarklassen, liksom andra arbetarstater har fått underordna sig den ”socialistiska bastionen.” Uppbygget i t ex 30-, 40-och 50-talets Sovjetunionen framställdes i den mest skimrande dager. Arbetslöshet fanns inte på något vis, produktiviteten ökade ständigt, femårsplanerna överskreds alltid, alkoholism och dekadans hade utrotats och klassamhället var borta osv in absurdum…

Istället för att delge världens arbetarklass problemen i det socialistiska uppbygget, försökte sovjetbyråkratin få världens arbetare att tro att ett socialistiskt paradis upprättats på jorden. Det gällde bara att försvara detta, sedan skulle ”exemplets makt” göra sitt. Allt prat om missförhållanden och svårigheter, nöd och förtryck i Sovjet skulle avfärdas som ”borgerliga och imperialistiska lögner” osv. Inget har skadat socialismens rykte så mycket som sovjetbyråkratins teori om ”socialism i ett land” och de krampaktiga försöken att framställa Sovjetunionen som en Edens lustgård i proletär tappning!

Givetvis måste det socialistiska uppbygget i en arbetarstat drivas vidare, men i samordning med den internationella arbetarklassens kamp, och naturligtvis också med andra arbetarstater. Det socialistiska uppbygget och planekonomin kan inte isoleras från den kapitalism som fortfarande omger arbetarstaterna och dominerar världen utanför. Eller som Trotskij påpekar:

”Ett realistiskt program för en isolerad arbetarstat kan inte ha som målsättning att uppnå ‘självständighet’ från världsekonomin, än mindre att bygga upp ett nationellt socialistiskt samhälle ‘på kort tid’. Uppgiften kan inte bestå i att uppnå ett abstrakt maximitempo, utan det optimala, dvs det bästa tempot, det som följer ur förhållandena för den egna ekonomin och för världsekonomin, som stärker proletariatets ställning, förbereder de elementen för det framtida socialistiska samhället, och samtidigt, och framför allt, systematiskt förbättrar proletariatets levnadsstandard och stärker dess allians med de icke-exploaterande massorna på landsbygden. Detta mål måste vara i kraft för hela den förberedande perioden, dvs till dess den segerrika revolutionen i de utvecklade länderna frigör Sovjetunionen från dess nuvarande isolerade ställning.” 30

5. Risken för krig bland de kapitalistiska staterna.

I kampen om profiter och marknader drivs de olika kapitalistiska blocken och länderna oundvikligt i krig med varandra, antingen mindre ”lokala” krig eller så världskrig. Lika mycket som dessa krig utgör ett hot mot arbetarstaten – den segrande kapitalistiska parten vill gärna ”gå vidare”… – så utgör de också en möjlighet att bryta upp den kapitalistiska omgivningen och bana väg för socialistiska revolutioner.

I sådana krigssituationer tvingas säkerligen arbetarstaten att tillfälligt alliera sig med den ena eller den andra kapitalistiska parten, och att på det sättet spela ut dem mot varandra. Om detta ”spel” ska vara till någon nytta för den internationella arbetarklassen förutsätter detta taktiska agerande att kapitalistblocken ”nämns vid sitt rätta namn”. Deras kapitalistiska och imperialistiska natur och strävanden kan in te strykas bort ur analyserna, bara för att behaga dem. Under andra världskriget agerande Stalin och sovjetbyråkratin tvärtom. När nonaggressionspakten med Hitler ingicks 1939 blev Tyskland ”fredsälskande” i den sovjetiska propagandan, medan England-Frankrike förklarades vara ”aggressiva” och ”krigshetsande”. Efter Hitlers anfall mot Sovjet i juni 1941 kastades etiketterna om. Tyskland var nu —rätteligen! – en ”fascistisk angripare”, medan de allierade nu plötsligt representerade ”freden” och ”demokratin”.

Följden av detta makabra smicker gentemot de stater man sökte allians med blev en enorm felskolning av den kommunistiska världsrörelsen och bidrog till att vilseleda arbetarklassen och dess kamp i de aktuella länderna. Klasskampen hölls tillbaka av kommunistpartierna i de länder som sovjetbyråkratin för tillfället allierat sig med, ”Hur skulle det se ut att attackera det kapitalistiska väldet och regeringarna i dessa länder, när vi ju har fördrag med dem?” – resonerade Stalin & Co.

IV. Världsbourgeoisins ”neutralisering” – en illusorisk idé

Man kan naturligtvis diskutera huruvida det är möjligt med en allians med en kapitaliststat om arbetarstaten fortfarande öppet stödet klasskampen i landet i fråga, och likaledes lägger ansvaret för det pågående kriget på dess regering. För att få till stånd en icke-angreppspakt med Hitler-Tyskland var det förmodligen nödvändigt att dämpa ner sådana aspekter av propagandan. Att gå så långt som sovjetledarna gjorde är dock fullständigt oacceptabelt och skadade i själva verket både Sovjetunionen och den internationella arbetarrörelsen. Under omständigheter då en defensiv allians kräver sådana eftergifter är det utan tvivel det enda riktiga att avvisa dem, vilket skulle kunna öka arbetarstatens prestige enormt bland arbetarna i det kapitalistiska landet, och i övrigt. Och där har arbetarstaten sitt främsta stöd, inte bland borgerliga regeringar, diplomater och militärer. Det är arbetarklassens kamp om makten som slutligen avgör om ett krig leder till attack mot arbetarstaten eller inte.

Stalin och sovjetbyråkratin försåg sin klassamarbetspolitik med kapitaliststaterna med ett försåtligt överdrag av ideologi: teorin om världsbourgeoisins ”neutralisering”. Med ett lämpligt ”tryck” från arbetarklassens sida mot den borgerliga staten skulle denna fås att avstå att intervenera mot arbetarstaten. Sovjetbyråkratins dröm var – och är! – alltså ett mer eller mindre permanent tillstånd av jämvikt – men som av någon underlig anledning skulle gynna arbetarstaten även i det långa loppet. Men detta är en illusorisk idé. Klasskampen – och den revolutionära kampen om makten – har drivkrafter som inte låter sig hållas tillbaka av en byråkratis konservativa strävan till status quo på det internationella planet. Vi låter återigen Trotskij ta till orda:

”En situation där proletariatet ännu inte kan gripa makten, men likväl hindra bourgeoisin från att utnyttja sin makt för ett krig, är en situation av instabil klassjämvikt i dess skarpaste form. Ett jämviktsförhållande kallas instabilt just därför att det inte kan vara länge. Det måste slå åt ena eller andra hållet. Antingen kommer proletariatet till makten eller också försvagar bourgeoisin genom en serie slag det revolutionära trycket tillräckligt för att återfå handlingsfriheten, framför allt vad gäller frågan om krig och fred.

Endast en reformist kan beskriva proletariatets tryck på den borgerliga staten som en ständigt ökande faktor och som en garanti mot interventionen. Det är just ur denna syn som teorin om att bygga socialismen i ett land växte fram, genom världsbourgeoisins neutralisering (Stalin). Liksom ugglan flyger bort i gryningsljuset uppstod den stalinska teorin om bourgeoisies neutralisering genom trycket från proletariatet endast när de förhållanden som födde denna teori redan hade börjat försvinna.

Medan den felaktigt tolkade erfarenheten från efterkrigsperioden ledde till det bedrägliga hoppet om att vi kunde fortsätta utan en revolution från det europeiska proletariatets sida genom att ersätta den med `stöd’ i allmänhet – har världsläget under tiden genomgått stora förändringar. Proletariatets nederlag har jämnat vägen för en kapitalistisk stabilisering. Kapitalismens sammanbrott efter kriget har övervunnits. Nya generationer har vuxit upp som inte känt på den imperialistiska slaktens fasor. Resultatet är att bourgeoisin nu har större frihet att utnyttja sin krigsmaskin än den hade för fem eller åtta år sedan.

De arbetande massornas svängning till vänster kommer i sin fortsatta utveckling onekligen att åter öka trycket på den borgerliga staten. Men detta är ett tveeggat vapen. Just den växande faran från arbetarklassen kan vid ett senare stadium driva bourgeoisin till ett avgörande steg för att visa att den är herre i eget hus, och försöka att förstöra huvudcentrum för smittan, sovjetrepubliken. Kampen mot kriget bestäms inte av trycket på regeringen utan genom den revolutionära kampen för makten. Den proletära klasskampens ‘pacifistiska’ effekter är liksom dess reformistiska effekter endast biprodukter av den revolutionära kampen för makt; de har endast en relativ styrka och kan lätt förvandlas till sin motsats, dvs de kan driva bourgeoisin in på krigets väg.” 31

De ovan nämnda fem punkterna representerar alltså de områden som en revolutionär utrikespolitik – internationell politik – en arbetarstats ledning måste utgå från när den agerar. Läget idag – med en rad byråkratiserade arbetarstater – komplicerar bilden avsevärt. (Vi har ju här utgått från hur en ”frisk” arbetarstat ska agera principiellt.) Men när det gäller de grundläggande frågorna och principerna ändrar detta inget annat än taktiken och pedagogiken i hur den revolutionära utrikespolitiken tillämpas. Rent objektivt innebär ju existensen av dagens arbetarstater de facto en förskjutning av de internationella styrkeförhållandena till det bättre jämfört med t ex 1917, medan de existerande stalinistiska (maoistiska) ledarskapen i dessa stater utgör en styrkeförskjutning till nackdel för den internationella klasskampen.

Stig Eriksson

Noter:

1 Marx, Karl, Till kritiken av det socialdemokratiska Gothaprogrammet, s. 22. Jmfr. Lenin: ”Våra taktiska och strategiska metoder (om vi bedömer dem i internationell skala) är ännu underlägsna bourgeoisiens utmärkta strategi, vilken har lärt av Rysslands exempel och inte kommer att låta sig ‘överrumplas’”. Citerat i Claudin, Fernando, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 1, Barrikaden/Röda Rummet, 1980.

2 En bra antologi om de tre första internationalerna är Novak, G., Frankel, D. och Feldman, F., First Three lnternationals, Pathfinder, N.Y. 1974. För en kritisk genomgång av Kominterns politik se Claudín, op.cit. Om Fjärde Internationalens historia se Frank, Pierre, Fjärde Internationalen.

3 Lenin, Valda verk i tre band, Progress Moskva/Arbetarkultur, Stockholm 1974, band 2, s. 44.

4 För att understryka bolsjevikpartiets internationalism föredrog Lenin att namnet skulle ändras från Rysslands Kommunistiska Parti till bara kommunistiska partiet. Förslaget avslogs (Trotskij var den ende som stödde Lenin i centralkommittén). Se Trotsky, The Third International after Lenin, Pathfinder Press, New York, 1972, s. 23. [sv. översättning: Tredje internationalen efter Lenin ]

5 ”Empiriskt sett är kommunismen möjlig endast som en handling av de ledande folken ‘alla på en gång’ eller samfällt, därför att den förutsätter en universell utveckling av produktivkrafterna och den världshandel som är förbunden med den”. (Marx, Karl, Människans frigörelse, Liedman, Sven-Eric (red.), Aldus, 1965, s. 140.)

6 ”Tal vid konferensen för representanter från exekutivkommittéerna för distrikt, häraden och byar” (15 okt. 1920). Citeras i Stalin mot Trotskij (red. Procacci) Rabén & Sjögren, Stockholm 1971, s.199.

7 ”Tal vid Moskvasovjetens plenarmöte”, (27 nov. 1920), ibid., s.199.

8 En citatspäckad dokumentation av Lenins och bolsjevikernas syn finns i appendix i Trotsky, Leon, History of the Russian Revolution, vol.3, s.349-386. Detta appendix finns publiceras på svenska under titeln ”Socialism i ett land”. Trotskijs Ryska revolutionens historia finns numera i sin helhet översatt till svenska (anm MF -06)

9 Citerat ur Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete, Röda Häften 3/4, Partisan 1970, s. 8.

10 Om detta se Carr, E.H., Ryska revolutionen 1917-1923, del. 3, s. 12-72.

11 Lenin, ”Teser om freden” (21 jan.1918), Collected Works, vol 26, s. 433.

12 Om detta se Carr, op.cit. Se även Liebman, Marcel, Leninism under Lenin, Merlin Press, 1980, s.359-384. [svensk översättning på marxistarkivet: Lenins leninism ]

13 Se t ex Deutscher, I., Den väpnade profeten, René Coeckelberghs Partisanförlag, 1973, s.334-352.
Clara Zetkin citerar Lenin:

”Hur framstående Budjennij och andra revolutionära ledare än var, kunde det inte uppväga våra tekniska och militära brister, än mindre våra politiska felberäkningar – hoppet om en revolution i Polen. Radek förutsåg utgången. Han varnade oss. Jag var mycket förbittrad på honom och beskyllde honom för ‘defaitism’. Men i huvudsak hade han rätt. Han känner till förhållandena utanför Ryssland, i synnerhet Centraleuropa, bättre än vi, och han är begåvad. Vi har stor nytta av honom…” (Clara Zetkin, Reminiscenses of Lenin, London 1929, s.20).

Och Lenin:
”Vår offensiv, vår alltför snabba framryckning nästan ända fram till Warszawa, var otvivelaktigt ett misstag /…/ Fakta kvarstår att vi gjorde ett definitivt misstag i kriget mot Polen.” (Lenin, Collected Works, vol.32, s.173).

14 ”Redan 1922 avsnoppades en turkisk kommunist på Kominternkongressen när han skildrade sina av Kemal förfölj- da kamraters lidanden; de skulle stödja den ‘nationella befrielsen’, dvs Kemal, och därmed basta. I praktiken betydde det att de skulle hålla mun och låta sig förtryckas”. Citerat i Ansprenger, Franz, Kolonialväldenas upplösning, s. 146- 47.

En kommentar till citatet: Det vore naturligtvis lätt att utifrån detta dra slutsatsen att Kominterns agerande 1922 gentemot Kemals rörelse är likvärdigt med t ex Pekings inställning till Shahen av Iran, Mobuto eller någon annan ”anti-imperialistisk” regim i ”tredje världen”. Skillnaden är dock att Kemals nationaliströrelse för det första inte var statsbärande, och för det andra förde den verkligen en väpnad kamp mot imperialismen, och fyllde på så sätt en – om begränsad – antiimperialistisk betydelse. Trots detta är den nonchalans som vissa Kominternledare, inkl. Lenin och Trotskij visade gentemot de turkiska kommunisternas situation helt oförsvarbar. Se även Claudín, F., op.cit., del I, s. 335-447. 15 Andersson, Sten; Ericsson, Nils-Olof & Widstrand, Torbjörn, Förkrigstid – Bakgrund och principer för Kinas utrikespolitik, Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, Stockholm 1976, s. 42-44.

16 Om dessa myter se t ex Mandel, E., Världsrevolution eller fredlig samexistens, Rött Forum 5, s. 3-8 och Liebman, op.cit., s. 366-384.

17 ”Vi kan inte för ett ögonblick tro på några varaktiga handelsförbindelser med de imperialistiska makterna, respiten är tillfällig. Historiens erfarenheter av revolutioner och stora konflikter lär oss att krig… är oundvikliga…” (Lenin citerad i Liebman, op.cit., s.371.).

18 Trotskij, Leon, Den förrådda revolutionen, Partisan, 1969, s. 236-239.

19 Trotskij, op.cit., s. 137.

20 Trotskij, Leon, Socialdemocracy and the Wars of Intervention. Russia 1919-1921, New Park publ., 1975, s. 94.

21 Ibid.

22 Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de Kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete, Röda Häften 3/4, Partisan 1970, s. 56.

23 Se Uldricks, Teddy,J., Diplomacy and Ideology. The Origins of Soviet Foreign Relations 1917-30, Sage Publications, 1979, s. 23.

24 Med tanke på de fraser om ”vänskap” osv., med imperialismen som Moskva och Beijing idag brukar skriva in i diplomatiska uttalanden (och inte bara där) kan det vara lärorikt att observera hur den sovjetiska brestdelegationen reagerade inför liknande formuleringar. Tyskarna lade nämligen fram ett utkast till fredsförslag som innehöll den traditionella klichén att avtalsparterna önskade ”upprätta fred & vänskap”. Trotskij invände omedelbart att hans delegation inte kommit för att upprätta ”vänskap” med imperialismen, utan bara fred och att frasen därför måste strykas. För ytterligare detaljer om den revolutionära diplomatin som fördes under Brest-Litovsk-förhandlingarna, se Deutscher, I. Den väpnade profeten, op.cit., s.268 ff.

25 ”Jag ska bara utfärda några revolutionära deklarationer till världens folk, sen stänger jag butiken”
Med ”butiken” menade här Trotskij Kommissariatet för Utrikes Affärer. Ett typiskt uttalande från ryska bolsjevik- ledare efter revolutionen. Diplomatin togs ned på jorden, och dess borgerliga, dvs hemliga variant avskaffades. Se Liebman, op.cit., s. 366-384 och Carr, op.cit., del.3, s. 21-31.

26 Trotskij, Den förrådda revolutionen, op.cit., s.137-138.

27 Marx & Engels, Kommunistiska Manifestet, citerat i Marx, Människans frigörelse, op.cit., s. 190-191.

28 Kommunisternas oberoende gentemot nationella rörelser markerades hårt av Komintern:
”Kommunistiska Internationalen ska stödja revolutionära rörelser i kolonierna och i de efterblivna länderna endast under förutsättning att kärnor till verkliga kommunistiska partier – och verkliga kommunister – finns grupperade och är insatta i sina speciella uppgifter, dvs att bekämpa den borgerliga och demokratiska rörelsen. Kommunistiska Internationalen bör upprätta tillfälliga förbindelser, och även bilda unioner, med de revolutionära rörelserna i kolonierna och de efterblivna länderna – men utan att gå samman med dem och alltid i bevarande av den proletära rörelsens oberoende, även i dess embryonala form”. (Citerat i Teser om den borgerliga demokratin, Internationalens huvuduppgifter, Röda Häften 6/7, Partisan 1970, s. 108-109.)

29 Trotskij, Den förrådda revolutionen, op.cit., s.139, 136-137.

30 Trotskij, Leon, Den permanenta revolutionen, Partisan 1973, s. 42-43.

31 Ibid., s.174-175.

Från Fjärde Internationalen 4/1981