Kategoriarkiv: Vänstern-ny

Fjärde Internationalen under andra världskriget

Sammanfattning

Mullvaden kommer att i fem avsnitt berätta om Fjärde Internationalens historia. I de två första avsnitten har vi beskrivit de förhållanden som betingade Internationalens uppkomst och utveckling: kampen mot byråkratiseringen i Sovjetunionen under 1920-talet, vilken slutade med att stalinismen segrade och oppositionen deporterades. 1929 drevs oppositionens ledare, Leo Trotskij, i landsflykt, varpå han omedelbart påbörjade den internationella organiseringen av oppositionen mot stalinismen inom den kommunistiska rörelsen. Fram till 1933 höll man ståndpunkten att det gick att reformera Komintern men efter det att stalinismen visat sin totala bankrutt i politiken mot nazismen, beslöt man att påbörja organiseringen av en ny International, den Fjärde Internationalen. Under 30-talet kom man fr a att profilera sig mot Kominterns
kapitulationspolitik i ”folkfronterna”, en politik som innebar att stalinisterna övergav perspektivet på en revolution och i stället sökte samarbete med den liberala bourgeoisin. Mot detta hävdade Trotskij och hans anhängare att endast en proletär enhetsfront kunde stoppa fascismen en enhetsfront som innebar att proletariatet kunde enas och det kommunistiska partiet bibehålla sin organisatoriska och politiska självständighet. Trotskijs anhängare lyckades inte bryta sin politiska isolering och nå organisatorisk stadga – ett arbete som dessutom försvårades i hög grad av epokens karaktär. Däremot vann man en det programmatiska och teoretiska framgångar, vilka kulminerade i det Övergångsprogram, som antogs vid Fjärde Internationalens grundningskonferens 1938.

När Fjärde Internationalen grundades 1938, levde dess sektioner under ordentligt svåra
villkor. De numerärt svaga grupperna utsattes för en svår repression och t.o.m. för en direkt fysisk likvidering. Åren innan hade ledningen i Kreml beslutat att krossa trotskismen – ett beslut som fick sina konsekvenser i Moskvarättegångarna, där man gjorde Trotskij till huvudanklagad. Dessa kompletterades med en enorm förtalskampanj av Internationalen (”trotskisterna är fascister” etc.) och i mord på dess ledande militanter. I Sovjetunionen likviderades de tusentals trotskister som suttit i fångläger sedan slutet av 1920-talet; i Spanien upprepade GPU sina manövrar i en kopia av Moskvarättegångarna och startade ett inbördeskrig i inbördeskriget, en åtgärd som splittrade fronten mot fascismen. Flera av de ledande inom Fjärde Internationalen mördades av GPU exempelvis Trotskijs son Leon Sedov (febr. 1938), och Trotskijs två sekreterare, Rudolf Klement (juli 1938) och Erwin Wolf (1937). Samma öde rönte Ignace Reiss, en hög tjänsteman i GPU, som i juli 1938 bröt med stalinismen och anslöt sig till Fjärde Internationalen. I september samma år hittades hans kropp i Schweiz, genomborrad av kulor. Krönet på denna fysiska likvideringskampanj var mordet på Trotskij i augusti 1940.

Dessa mord kunde utföras desto lättare som flera av Internationalens sektioner var infiltrerade av GPU-agenter. T.o.m. ledaren för den europeiska avdelningen av Internationalen och Sedovs närmaste medarbetare, Mark Zborowski, var agent åt Stalin, och sände omedelbart över alla dokument och all information. Effekten av fysisk likvidering och infiltration är naturligtvis mycket olika, beroende på organisationens styrka. Fjärde internationalen var svag och man hade få möjligheter att ersätta de ledande kamrater som föll offer för förtrycket. Den otroliga förtalskampanjen från stalinismens sida ledde också till att Internationalen sattes ”i karantän”, vilket förstärkte den isolering som redan existerade. Utöver trakasserierna från GPU utsattes man också för förföljelser från annat håll. Samtidigt med den andra Moskvarättegången (1937) hölls ex.vis en rättegång mot en trotskistisk grupp i Danzig, anklagad för subversiv verksamhet. En liknande rättegång hölls i Hamburg. I Frankrike, Belgien, Österrike och Indokina utsattes sektioner för olika former av förtryck under slutet av 1930-talet. Den belgiska sektionen utsattes ex.vis för flera polisraider och dess militanter anklagades för att samla in vapen till Spaniens arbetare och för att genom sin propaganda om arbetarmilis förbereda inbördeskrig i Belgien. Förföljelserna skulle stegras än mer under andra världskriget. I de områden som ockuperades av Sovjetunionen sköts trotskisterna. I de områden som ockuperades av Nazi-Tyskland sändes de till koncentrationsläger, där de flesta gasades ihjäl. (Nazisternas förföljelser av trotskisterna underlättades under 1939-41 av samarbetet mellan Gestapo och GPU; den senare hade en fullständig översyn över Internationalens sektioner och lät informationen gå vidare. I USA och England arresterades trotskisterna och sattes i fängelse, anklagade för att ha underblåst och stött strejker.

Förföljelserna mot Fjärde Internationalens sektioner innebar en kraftig åderlåtning av deras kader. När kriget var slut var sektionernas sammansättning helt annorlunda och de ledande kadrerna fick ersättas med nya och oprövade krafter. Men det var inte bara förföljelserna som hade slagit hårt mot Internationalen. Flera sektioner
hade dessutom splittrats under kriget på politiska och teoretiska frågor. För att förstå dessa splittringar måste vi gå in på Fjärde Internationalens analys av världskriget och den linje de olika sektionerna förde.

Internationalens analys av kriget

I världskrigets inledningsskede, närmare bestämt i maj 1940, höll Internationalen en i all hast inkallad extra konferens för att diskutera världskriget. Vid denna konferens antogs ett uttalande, ”Fjärde Internationalens manifest om det imperialistiska kriget och den proletära världsrevolutionen”, där man undersökte krigets orsaker och den linje revolutionärerna borde föra. Kriget berodde, heter det i manifestet, på en konflikt mellan olika imperialistiska makter, vilka nu, liksom i det första världskriget, sökte genomföra en ny fördelning av världens råvarutillgångar. Det var inte ett krig ”för demokratin” eller för ”nationell självbestämmanderätt”; kriget berodde inte på den eller den diktatorns onda avsikter; kriget var tvärtom en logisk fortsättning på den interimperialistiska konflikt som inte fått sin lösning i det första världskriget. Nu, liksom 1914, sökte Tyskland bryta sin inringning och gripa tag i de råvaruområden, som dess expanderande industri behövde. Som Tysklands främsta rival stod USA, som nu alltmer ingrep i världspolitiken och skuffade undan England och Frankrike som imperialistiska makter. I denna interimperialistiska konflikt kunde det inte vara revolutionärernas uppgift att stödja den ena eller andra imperialistiska makten eller binda sin självständighet genom att proklamera en kamp för borgerlig demokrati. Man måste föra en defaitistisk linje, liksom revolutionärerna gjort i det första kriget och förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig. Man måste bekämpa alla socialpatrioter och socialimperialistiska stämningar inom arbetarrörelsen. Revolutionärerna måste inrikta sig på att störta kapitalismen och imperialismen genom en proletär revolution.
Men kriget var inte på alla fronter en interimperialistisk konflikt. Till skillnad från 1914 fanns det nu en arbetarstat (Sovjetunionen), vilken visserligen var byråkratiskt degenererad, men likväl en arbetarstat, vilken var progressiv i förhållande till imperialismen. Oberoende av tillfälliga allianser skulle de olika imperialistiska makterna sträva efter att upphäva det kollektiva ägandet av produktionsmedlen och återupprätta kapitalismen i Ryssland. För Fjärde Internationalens medlemmar gällde som absolut lag att försvara Sovjetunionen mot imperialistiska angrepp. Men försvaret av Sovjetunionen innebar inte ett försvar för stalinismen. I själva verket stod de i motsatsställning till varandra. Stalinismen hade genom sin katastrofala politik och genom de monstruösa utrensningarna minskat landets försvarskapacitet och formligen inbjudit de imperialistiska makterna till angrepp. Man kunde med säkerhet hävda att den stalinistiska byråkratin inte hade tillräckligt med förutseende för att förbereda landet för krig mot fascismen.

En defaitistisk politik i de imperialistiska länderna, försvar av Sovjetunionen men inte av
stalinismen – det var två av de krav som förelåg Fjärde Internationalens medlemmar under kriget. Men det fanns ytterligare en faktor av utomordentlig betydelse – kriget i kolonierna. Världskriget gällde ytterst kontrollen över kolonierna. De fascistiska staterna hade redan börjat omfördelningen genom att ockupera Etiopien och Albanien (Italien) och Kina (Japan). Det var absolut nödvändigt att ge varje stöd och göra varje tänkbar insats för att stödja koloniernas motstånd och uppror mot metropolerna. Detta gällde dock inte bara i Kina och i de kolonier som kontrollerades av fascismen; det gällde också i de ”demokratiska” kolonierna. Under folkfrontsperioden 1935-39 hade Komintern fördömt kampen i dessa kolonier och kallat dem ”fascistiska provokationer”.

I de ”demokratiska” kolonierna skulle man – enligt Komintern – inte föra en antiimperialistisk kamp utan endast kräva reformer. Det fanns anledning att tro att Komintern skulle återuppliva den politiken när alliansen med Hitler ersattes med en allians med västmakterna. Mot denna defaitistiska politik i kolonierna måste Fjärde Internationalen ställa paroller om väpnad kamp mot imperialismen – en kamp som hade desto större möjligheter att lyckas när imperialismen var splittrad på flera fronter.

Stalinismens linje i kriget

För att få perspektiv på Fjärde Internationalens analys av andra världskriget kan man jämföra den med den ”analys” som den andra huvudströmningen inom den kommunistiska rörelsen gjorde, d.v.s. stalinismen. Vi har redan berört deras politik gentemot de ”demokratiska” kolonierna. Deras linje gentemot dem berodde helt och hållet på de tillfälliga allianser som Sovjetunionen slutit med olika imperialistiska makter. Detta gäller också Kominterns politik i stort. Man hade ingen teori om krigets orsaker; den politik man förde berodde på Sovjetunionens tillfälliga diplomatiska intressen. Under folkfrontsperioden var fascismen huvudfienden, och man var då villig att helt underordna sig försvaret av den borgerliga demokratin.

I september 1939 ingick Stalin alliansen med Hitler, vilken varade till juni 1941. Förutom att detta avtal innehöll en cynisk uppdelning av Polen, fick det också konsekvenser för den världskommunistiska rörelsen. De antifascistiska kommittéerna skrotades ned och den underjordiska kommunistiska verksamheten i de fascistiska länderna upphörde. (Som en liten present fick Führern också ta emot 570 efterlysta kommunister från GPU. De åkte direkt till Auschwitz). Under krigets två första år ”upptäckte” de olika sektionerna av Komintern att det fanns imperialism i Västeuropa, och att kriget berodde på att dessa imperialistiska stater hade angripit det fredsälskande Tyskland. Man riktade inte ett ord av kritik mot Nazi-Tyskland under dessa år. Tvärtom stödde man från stalinistiskt håll ockupationerna av Polen, Frankrike, Danmark och Norge. Kommunisterna i dessa länder vägrade ta upp kampen mot ockupationsmakterna. Ett exempel: efter den tyska ockupationen av Frankrike ansökte den kommunistiska
tidningen L’Humanité om utgivningstillstånd hos ockupationsmyndigheterna och motiverade detta med att utgivningen av tidningen skulle ha en lugnande inverkan på civilbefolkningen.

Den stalinistiska byråkratin kunde inte förutse att pakten med Nazi-Tyskland skulle upplösas. Inför det tyska angreppet var man fullständigt oförberedd och landet låg öppet för de tyska arméerna. Stalin sprang och gömde sig (bokstavligt talat) och landet var helt utan ledning under 14 dagar. Först då hittade man Stalin i hans gömma och fick honom att muttra några ord i en radiomikrofon. De tyska trupperna hade då redan ockuperat hela Västukraina och de baltiska staterna och befann sig på frammarsch över hela fronten. Försvaret av landet och utdrivningen av de nazistiska trupperna blev oerhört blodig och det sovjetiska folket fick betala ett högt pris för slappheten hos den byråkratiska regeringen. Sovjetunionen fick nu söka nya allierade – de imperialistiska västmakterna. Hastigt och lustigt glömde man nu bort att dessa var imperialister. Kriget blev nu, enligt Komintern, en kamp mellan Demokrati och Diktatur.

Det var dags för en ny ”folkfront”. Inne i Sovjetunionen blev kriget en ursäkt för en våldsam chauvinistisk kampanj. Under ”Det Stora Fosterländska Kriget” deporterade man hela folkslag (Krimtatarer, Volgatyskar etc.) till Sibirien. I propagandan till soldaterna beskrev man kriget som en kamp mellan germaner och slaver. Arméns officerare fick nya privilegier, kyrkan återupprättades, landet fick en ny nationalsång (den gamla var ”Internationalen”) och Stalin fick prisa ”det heliga Ryssland” och utnämna det ryska folket till ”det största av alla folk i Sovjetunionen”. Den linjen fick sin naturliga kulmen i upplösningen av Komintern i maj.

Det var ett fullständigt logiskt steg. Vad skulle man ha en International till när det inte
fanns en gemensam politisk linje för stalinismen i olika delar av världen? Vad skulle man ha en International till när man underordnade sig en imperialistisk sektor och inte förde en självständig politik? Så här motiverade man upplösningen: ”Medan det i axelländerna /d.vs. de fascistiska staterna/ är viktigt att arbetarklassen söker störta sin regering, är det tvärtom i Förenta Nationernas länder /d.v.s. de västeuropeiska allierade/ arbetarklassens plikt att stödja sin regerings krigsansträngningar.” I det arbetet hade Komintern bara blivit ett hinder. I en intervju några dagar efteråt förklarade Stalin att upplösningen kommit ”i rättan tid” och att den ”underlättade patrioternas arbete på att ena alla progressiva krafter, oberoende av partitillhörighet och politisk åsikt…” – en anspelning på att den kommunistiska milisen i de ockuperade länderna hade upplösts och gått in i den gemensamma fronten.

Internationalens splittring

Det förste världskriget ledde till Andra Internationalens upplösning och bildandet av en ny International; det andra världskriget ledde till Kominterns upplösning. Ur kriget steg Fjärde Internationalen fram som den enda kommunistiska internationella organisationen. Dess styrkor var utomordentligt svaga – kriget hade börjat innan konsolideringen ännu slutförts. Förföljelserna hade lett till att den gamla ledningen fysiskt utrotats. Hela sektioner hade likviderats och de flesta medlemmar satt i fängelse eller koncentrationsläger under kriget. Under det första skedet hade några av de största sektionerna dessutom splittrats. Denna splittring berodde på frågan om Sovjetunionens klasskaraktär. Efter pakten med Hitler, uppstod strömningar i några sektioner, vilka menade att Sovjetunionen inte längre kunde betraktas som en arbetarstat, att Sovjets politik nu var imperialistisk och att plikten att försvara Sovjetunionen i krig skulle upphävas. Stalin-Hitlerpakten ledde hos några till filosofier om ”byråkratisk kollektivism” och om ett helt nytt statssystem som var oberoende
av kapitalism eller socialism – teknokraterna och byråkraterna var en ny klass, som hade den reella beslutanderätten över produktionsmedlen. Gentemot dessa lösa funderingar hävdade Internationalens majoritet, inklusive Trotskij, att Sovjetunionen fortfarande var en arbetarstat och att det inte fanns någon anledning att ändra linje.

Efter en intensiv debatt inom Internationalens sektioner i början av 1940 splittrade minoriteten ut sig och bildade egna partier, vilka snart försvann. I slutet av 1941 skedde ytterligare en splittring, denna gång inom den tyska aktionen (den del som levde i landsflykt), där man utvecklade tanken att den nationella frågan blivit en ny axel i kampen i Europa och att man skulle ersätta kampen för socialism med kampen för nationell bestämmanderätt. Den franska sektionen splittrades över en liknande fråga, medan den kinesiska sektionen splittrades på frågan om kriget mot Japan, där en minoritet menade att man skulle inta en defaitistisk linje efter det att USA gått in i
kriget på Chiangs sida. Majoriteten vidhöll sin linje att delta i försvaret av Kina mot den
japanska imperialismen.

När kriget upphörde blev den första uppgiften att samla ihop de nationella styrkor som varit trogna mot Internationalens principer – ett arbete som försvårades av att de internationella kontakterna varit så gott som avbrutna under hela kriget. Konsolideringen och översynen började i april 1946, då man höll en konferens. Vid denna valde man en ny politisk ledning, gjorde en översikt över politiken under kriget och analyserade de tendenser som höll på att utvecklas efter kriget. De två närmaste åren – fram till andra världskongressen 1948 – kännetecknades av den inre konsolideringen. Möjligheterna att direkt ingripa i de politiska och sociala omgestaltningarna efter kriget var små. Internationalen motarbetade som ensam kommunistisk organisation USAs konsolidering i Europa och Asien, och varnade för att
alliansen mellan USA och Sovjetunionen inte skulle vara länge. Man riktade uppmärksamheten på den enorma potentialen i den koloniala revolutionen, stödde Vietnams självständighetsproklamation, den kinesiska revolutionen och motarbetade uppkomsten av den zionistiska staten Israel. Också här kan det vara skäl att jämföra med stalinismens politik: det satt kommunister i den franska regering som 1946 började bomba Hanoi, den stalinistiska byråkratin ströp revolutionen i Grekland och försökte förlänga alliansen mellan Kuomintang och kommunistpartiet i Kina. I Palestina stödde stalinisterna uppkomsten av Israel och bidrog till zionismens första krig mot arabstaterna 1948 genom att sända vapen och arbeta diplomatiskt. Stalinismens nya förräderi mot revolutionen visade allt tydligare att Fjärde Internationalen nu var den enda revolutionära organisationen.

Men just dessa nya förräderier skulle också få sina återverkningar inom Internationalen – den inflammerade frågan om Sovjetunionens klasskaraktär skulle åter blossa upp efter 1948 och då få en ny intensitet genom uppkomsten av ett nytt fenomen –”folkdemokratierna” i Östeuropa. Efter andra världskriget väntade nya splittringar på Internationalen. Internationalens utveckling under världskriget var framförallt av defensiv karaktär. Man hade att försvara sin analys mot revisionistiska och kapitulationistiska tendenser inom sektionerna, och mot avvikelser som uppkom genom trycket från omvärlden. Man lyckades hindra inflytandet från patriotismen att tränga igenom. Man försvarade den leninska taktiken i ett imperialistiskt krig. Men några avgörande framsteg i analysen gjordes inte under denna epok. Först efter 1948 blev det möjligt att börja lösa frågan om de nya proletära revolutionerna och vilka perspektiv de ställde för det fortsatta arbetet. Om detta berättar vi i nästa nummer.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 12/72

Läs mer:

På väg mot Fjärde Internationalen, 1933-38

Sammanfattning

Mullvaden kommer att i fem avsnitt berätta om Fjärde Internationalens utveckling fram till idag. I det första avsnittet, som publicerades i förra numret, berättade vi om utvecklingen i Sovjetunionen på 20-talet: byråkratins framväxt; den ideologiska likvideringen av partiets internationella perspektiv; Lenins testamente; Trotskijs formering av den ryska Vänsteroppositionen. Vi berättade hur Vänsteroppositionen krossades och dess ledare drevs i landsflykt. Trotskijs analys vid denna tid var följande: kapitalismen har inte återupprättats i Sovjetunionen, men arbetarklassens kontroll över produktionen har glidit över i byråkratins händer.

Sovjetunionen måste försvaras mot imperialistiska angrepp, men kampen måste även föras för ett återupprättande av den proletära demokratin. Till en början tänkte sig Trotskij att denna kamp skulle föras som en reformering av statsapparaten och korrigeringen skulle kunna ske inom ramen för partiet och Komintern. Den händelse som innebar en förändring av denna strategi var stalinismens katastrofala politik gentemot den framväxande nazismen i Tyskland. Det krävdes nu en politisk revolution i Sovjetunionen (men inte en social) och en ny International för världsrevolutionen – Fjärde Internationalen.

Vilken situation rådde i de imperialistiska metropolerna efter nazismens maktövertagande i Tyskland? Med andra ord: Vilken politisk, ekonomisk och social konjunktur kom att betinga Fjärde Internationalen under dess uppbyggnadsperiod.

Ekonomiskt kännetecknades perioden av den världsomfattande och svårartade ekonomiska kris som började 1929 och inte övervanns förrän i slutet av 30-talet. Ekonomin stagnerade, tusentals arbetare kastades ut ur fabrikerna, reformprogrammen stannade upp.

En kris av detta slag är ingenting ovanligt för kapitalismen: de återkommer periodiskt och är en del av själva systemet. Ibland leder kriserna till en radikalisering av arbetarklassen, vilken strider för att hindra att borgarnas ekonomiska kris vältras över på deras rygg. Stabiliteten i systemet rubbas, och i kombination med andra faktorer kan krisen leda till en revolutionär situation. Men också det rakt motsatta kan inträffa: krisen leder – om den följer efter år av intensiv kamp – till en kollaps för arbetarrörelsens organisationer, till en utbredd demoralisering inom arbetarklassen, vilket driver över initiativet till borgarklassen.

Situationen i början av 30-talet fick inslag av båda dessa modeller. Krisen följde efter ett
årtionde av intensiv arbetarkamp över hela Europa; det räcker med att påminner om revolutionsförsöken efter det första imperialistiska kriget. Först 1923 övervann borgarklassen den politiska krisen. Men detta tillstånd varade inte länge. Mot slutet av årtiondet uppstod nya svårartade politiska kriser, manifesterade ex.vis i den engelska generalstrejken. När krisen kom 1929 hade ingen av samhällets huvudklasser ännu hunnit återhämta sig efter de långa inbördesstriderna. Särskilt i Tyskland uppstod ett politiskt vakuum som gav rika möjligheter för nya kombinationer. Arbetarklassen var ännu utmattad och dessutom politiskt splittrad.

Krisen gav en impuls till radikalisering, men denna kunde inte kanaliseras inom arbetarpartierna, vilka inte förmådde formulera en korrekt strategi. Det politiska initiativet gick till småbourgeoisin som började backa upp en politisk äventyrare som lovade den efterlängtade stabiliteten: Hitler. Möjligheten hade skapats för den fascistiska kombinationen: småborgerligt stöd och en politik i finansoligarkins intressen. Väl vid makten krossade Hitler alla arbetarorganisationer och själva stödjepunkten i den europeiska arbetarrörelsen, dess ideologiska och organisatoriska centrum alltsedan Marx” dagar utrotades på några år. Detta oerhörda bakslag för arbetarrörelsen färgade hela 30-talet; nederlaget demobiliserade arbetarna i andra länder och uppmuntrade fascistiska grupperingar.

Folkfront eller enhetsfront?

Kampen mot fascismen blev huvudtemat för 30- talets arbetarrörelse. Hur skulle den bekämpas? Snart utvecklade sig två linjer för strategin. Den ena framfördes av SUKP och Komintern. Fiaskot för den sekteristiska politiken i Tyskland (”klass mot klass”) ledde till en total omsvängning. Tidigare hade man vägrat att gå i front med andra arbetarorganisationer; nu utarbetade man tanken på en anti-fascistisk folkfront som inom sig inte bara skulle organisera arbetarna utan även småborgarna, de intellektuella och t.o.m. borgerliga skikt, kort sagt alla ”anti-fascister” som ville vara med och kämpa.

Men eftersom alla inte var kommunister blev konsekvensen att fronten skulle bildas kring en plattform, som bestod av försvar för den ”demokratiska staten”. Kommunisterna skulle avstå från alla krav på en social revolution och begränsa sig till att inom Folkfrontens ram kräva reformer i det borgerliga samhället. Den epok man stod inför påstods inte tillåta sociala revolutioner: nu gällde det att i allians med småborgerliga och borgerliga skikt försvara den borgerliga demokratin mot
fascismen. För koloniernas del innebar linjen att kommunistpartierna i de kolonier som
kontrollerades av demokratiska stater (ex.vis Indien och Vietnam) inställde den antiimperialistiska kampen. Man t.o.m. fördömde uppror i kolonierna som en ”provokation” (ex.vis Palestina 1936).

Gentemot denna folkfrontslinje förde Trotskij och den internationella Vänsteroppositionen en annan analys. Man hävdade nu – liksom tidigare – att arbetarorganisationerna skulle bilda en front på klassmässig grund för att stoppa fascismen, en proletär enhetsfront, där varje parti – och naturligtvis även kommunistpartiet – skulle behålla sin organisatoriska och programmatiska självständighet. Till skillnad från Komintern var Trotskij inte pessimistisk inför nya
revolutionära möjligheter. Han förutsåg att den instabila politiska och ekonomiska situationen skulle bestå och att de snabba skiftena mellan reaktion och revolution skulle känneteckna även framtiden. Ett ekonomiskt uppsving skulle innebära att arbetarklassen återfick sin kampförmåga. Det element som främst saknades för att de revolutionära situationerna skulle kunna utnyttjas var det subjektiva – partiet. Risken för fascismen var akut, men den småbourgeoisi som Komintern ville liera sig med var benägen att i en valsituation stödja fascister hellre än kommunister och front på deras villkor band därför arbetarorganisationerna. Endast en kraftfull revolutionär politik – inte denna opportunism och dessa ”minimiplattformar” – kunde attrahera småbourgeoisin och de intellektuella till arbetarklassen. Partiet kunde inte heller
underordna sig de borgerliga organisationerna och se den ”demokratiska staten” som sitt kampmål – då skulle det i den instabila situationen kunna komma att spela en kontrarevolutionär roll om den försökte hindra arbetarklassens spontana aktioner.

De två linjerna – folkfront eller enhetsfront – kom att konfronteras under 30-talet på flera områden. I kolonierna ledde Kominterns linje till svåra bakslag. Framgångar kunde endast inregistreras i de länderna där kommunisterna antingen genomförde en annan sorts front – enhetsfront med borgerliga grupper, men med organisatorisk och politisk självständighet (Kina efter 1936, f.ö. en politik som låg helt i linje med vad Trotskij förespråkade för Kina) eller där stora grupper bröt med Komintern (Vietnam, Ceylon) och anslöt sig till den trotskistiska rörelsen. I Europa möttes de två linjerna i spanska inbördeskriget, där Komintern arbetade på den borgerliga republikens villkor och kom i motsatsställning till arbetarklassens spontana försök att ockupera fabriker och storgods. Denna politik – som ledde till ett inbördeskrig inom inbördeskriget – demoraliserade den spanska arbetarklassen och underlättade på så sätt Francos möjligheter att segra.

Det är mot bakgrunden av detta politiska och ekonomiska sammanhang för världskapitalismen man måste se försöken att bygga upp Fjärde Internationalen. Det allt överskuggande hotet från fascismen och stalinismens förräderi mot revolutionen innebar faktorer som försvårade uppbygget, samtidigt som epokens instabila karaktär nödvändiggjorde skapandet av ett nytt avantgarde.

Det organisatoriska misslyckandet

Vilken var den organisatoriska bilden för den världskommunistiska rörelsen när arbetet på en International inleddes? Det fanns tre strömningar: en dominerande centertendens (”stalinismen”) som vacklade mellan olika alternativ, inte hade något perspektiv, utan kännetecknades av apparatens konservatism och av empiricism inom den politiska analysen. Stalinismen segrade definitivt inom den världskommunistiska rörelsen under 30-talet och befäste sitt organisatoriska grepp över partier och fackföreningar. Denna kontroll över apparaten blev mycket betydelsefull för den fortsatta utvecklingen. Den ekonomiska utvecklingen i Sovjetunionen – femårsplanerna, industrialiseringen, kollektiviseringen – som stod i så bjärt kontrast till den krisdrabbade kapitalismen visade styrkan i en planmässig utveckling, och många arbetare och intellektuella attraherades av det sovjetiska experimentet, och lät sina dubier om
den förda politiska linjen falla in i bakhuvudet och sedermera trängas bort. Till höger fanns en opposition som var nybildad och numerärt mycket stark, och som leddes av några av de mest aktiva från Komintern från igår (Brandler, Thalheimer, Kilbom etc.), men som närmade sig socialdemokratin och förde en opportunistisk och reformistisk politik. Slutligen fanns den internationella Vänsteroppositionen som var numeriskt mycket svag, men å andra sidan hade en styrka i sin förmåga till analys och i sin marxistiska begreppsapparat. Som första steg gällde det nu att konsolidera dessa styrkor och börja utarbetandet av en politisk plattform.

Den internationella Vänsteroppositionens rekryteringsbas var under första halvan av 30-talet aktivister från de andra kommunistiska grupperna, vilka kommit i opposition till sitt byråkratiska ledarskap. ”Vår organisation bestod, med några få undantag, endast av uteslutna medlemmar från de kommunistiska ungdomsförbunden”, berättar en av Trotskijs sekreterare, Jean von Heijenoort. Efter 1933 förändrades denna situation något, vilket Trotskij påpekade i en analys: den tyska fascismens seger hade skapat en svårartad kris för socialdemokratin och de centristiska grupperingarna, och en ny omgruppering kunde börja, särskilt inom dess ungdomskader. Men borde därför sträva efter att söka vinna över aktivister ur denna. I några länder bedrev man därför – inte utan viss framgång – politiken med den s.k. entrismen, vilket innebär att man gick in i andra organisationer och bildade en marxistisk opposition.

Denna analys och denna praxis arbetade med en omgruppering inom de internationella socialdemokratiska och kommunistiska rörelserna som det främsta verktyget för uppbygget av Internationalen. Den organisatoriska taktiken för trotskismen under 30-talet blev att gripa tag i denna omgrupperingstendens. I denna förutsägelse låg, såvitt vi kan bedöma, ett fel. Både de socialdemokratiska och kommunistiska grupperna kännetecknades av en kraftig cirkulation av medlemmar; men de som stöttes ut blev inte aktiva på nytt utan demoraliserades i stället. Analysen förbisåg dessa upplösningstendenser. Den bortsåg dessutom från den nygruppering som ägde rum parallellt och visade sig vara mycket viktig: genom det yttre politiska trycket blev nya element inom arbetarklassen radikaliserade, särskilt ungdomar, vilka tidigare inte
varit aktiva inom de politiska organisationerna. De saknade visserligen politisk erfarenhet och teoretisk kunskap men å andra sidan hade de inte krossats psykiskt av de byråkratiska apparaterna. Fjärde Internationalen tycks i sin analys ha förbisett denna tendens.

Det första organisatoriska uttrycket för bygget av Internationalen blev deltagande i den
konferens som 1933 sammankallades i Paris av de organisationer som uteslutits ur både Andra och Tredje Internationalen. I denna konferens deltog 14 olika nationella organisationer, de flesta av centristisk färgning. Den internationella Vänsteroppositionen deltog i syfte att visa sitt perspektiv på en ny International och utarbetandet av ett revolutionärt-marxistiskt program. Det gick naturligtvis inte att uppnå enighet kring detta perspektiv; det omedelbara resultatet blev ett programmatiskt dokument, De fyras deklaration, vilket beskrev nödvändigheten av en ny International. Förutom av den internationella Vänsteroppositionen undertecknades dokumentet av tyska SAP och två holländska kommunistiska grupper. SAP drog några månader senare tillbaka sitt stöd. De holländska kommunisterna bröt förbindelserna inför bildandet av Internationalen 1938.

De programmatiska framgångarna

Försöken att organisatoriskt knyta till sig andra grupperingar visade sig resultatlösa. Däremot hade man framgångar i arbetet på att dra över delar av dessa organisationers bas till ett revolutionärt-marxistiskt perspektiv och få dem att bryta med sin organisation. Dessa viktiga vinster motverkades dock av ett flertal splittringar inom den trotskistiska rörelsen på vitala och viktiga politiska frågor. Särskilt gäller detta frågan om Sovjetunionens klasskaraktär, där det under hela 30-talet – och särskilt efter Moskvarättegångarna – uppstod strömningar som hävdade att Sovjetunionen var kapitalistiskt och att en ny borgarklass kommit till makten. Trotskij förde en ständig polemik mot dessa strömningar. Frågan var inte akademisk, utan i högsta grad praktisk: om Sovjetunionen var kapitalistiskt skulle de revolutionära marxisterna i händelse av krig inte ta ställning utan vara neutrala och kämpa för en social revolution (”förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig”). Men om Sovjetunionen fortfarande var en arbetarstat, om än byråkratiskt degenererad – vilket var Trotskijs analys –
gällde det som en första plikt för varje revolutionär marxist att försvara Sovjetunionen i
händelse av ett angrepp från de kapitalistiska staterna (vilket naturligtvis inte innebar att arbetet på en politisk revolution upphörde).

Men även om det organisatoriska uppbygget gick långsamt och motverkades av splittringstendenser, hade man större framgångar med utarbetandet av ett revolutionärt program. Den organisatoriska frågan är naturligtvis inte oväsentlig – oförmågan till konsolidering och inre disciplin har plågat Internationalen under hela dess existens, men underordnad den politiska analysen och de politiska perspektiven. Det programmatiska och teoretiska arbetet kulminerade i den text som antogs vid Fjärde Internationalens grundningskonferens i sept. 1938, Övergångsprogrammet. Detta program föll inte ned från himlen. Det hade förberetts genom intensiva debatter inom den internationella Vänsteroppositionen under hela 30-talet, och dess
närmaste föregångare var en nationell variant, ”Aktionsprogram för Frankrike”, som Trotskij skrev i juni 1934. Dess begreppsapparat hade utarbetats vid Kominterns fyra första kongresser, och ett flertal av dess grundläggande tankegångar byggde på en generaliserad erfarenhet av dels den ryska revolutionen 1917, dels de misslyckade revolutionerna efter första imperialistiska kriget (Tyskland, Ungern, Finland, Estland etc.) och under 20-talet (Tyskland 1923, Kina 1925-27). Övergångsprogrammets grundläggande tankegång är att den uppspaltning av programmet i en maximi- och en minimidel som genomfördes under det kapitalistiska uppsvingets epok (1890-1914) inte längre svarar mot verkligheten under det borgerliga förfallets epok. Nu rådde en skriande motsättning mellan den objektiva situationen och ett eftersläpande revolutionärt ledarskap, vilket gjorde att de revolutionära situationerna inte kunde
utnyttjas. För att övervinna denna motsättning och skapa en förbindelse mellan ledarskapet och massorna måste man utarbeta ”ett system av övergångskrav, som utgår från arbetarmassornas nuvarande villkor och deras nuvarande medvetenhet och som undantagslöst leder fram till samma slutsats: proletariatets erövring av makten.”

Under 30-talets kaotiska förhållanden kunde sådana krav börja med paroller som skulle garantera att krisen inte vräktes över på arbetarnas axlar. Vid sidan av dessa paroller som har en mobiliserande och enande effekt gäller det att utnyttja en konfliktsituation, ex.vis en strejk, och utveckla den från en ekonomisk strid till en politisk kamp. Vägen till detta sker via fabriksockupationer, upprättandet av strejk- och fabrikskommittéer, kraven på affärshemlighetens upphävande och arbetarkontroll över industrin. Övergångsprogrammet skisserar därefter strategin i en revolutionär situation, karakteriserad av maktdualism, med paroller om kapitalets expropriering, bankernas förstatligande, proletariatets beväpning och skapandet av sovjeter (arbetarråd) inför ett övertagande av den politiska makten. Slutligen skisseras de olika kampvillkoren i kolonierna, i de fascistiska länderna och i Sovjetunionen.

Övergångsprogrammet blev Fjärde Internationalens grundningsdokument. När den nya Internationalen bildades var det organisatoriska arbetet långt ifrån färdig, men den dåvarande situationen kännetecknades just av en klyfta mellan de politiska uppgifterna och ledarskapets konsolidering. Gentemot de kritiker som ville vänta med proklamerandet av Internationalen, svarade Trotskij att deras perspektiv ökar klyftan istället för att minska den. De bortsåg från den konkreta situationen. De bortsåg från det annalkande kriget, vilket skulle kunna omintetgöra allt arbete om man inte hade en internationell organisering. Eftervärlden måste ge Trotskij rätt på den punkten. Alla de – många gångar starka – nationella grupper som motsatte sig bildandet av en International, sopades bort av andra imperialistiska kriget. Dess militanter torterades och likviderades, många av dess medlemmar demoraliserades, passiviserades eller
gick över till (den demokratiske) klassfienden. Samma krafter frätte på Fjärde Internationalen. Men just tack vare sin internationella organisering förmådde man trots sin litenhet att överleva kriget. De svårigheter man mötte kommer vi att berätta om i nästa avsnitt.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 11/72

Den långa marschen – utvecklingen fram till 1923

Revolutionära Marxisters Förbund är broderorganisation till Fjärde Internationalen. Inför dess tionde världskongress som kommer att hållas senare i år, startar Mullvaden nu en artikelserie i fem avsnitt, som kommer att berätta om Fjärde Internationalens historia, den situation som rått under dess utveckling, dess teoretiska och politiska uttalanden, och utvecklingen i de viktigaste sektionerna.

Frågan om arbetarklassens internationella organisering fördes fram redan i Kommunistiska Manifestet (1848). Marx-Engels konstaterade att kapitalet tenderade att riva ned de nationella skrankorna och utsträcka sitt välde över allt större områden av jordens yta. De drog slutsatsen att arbetarklassen i kampen för ett socialistiskt samhälle måste organisera sig internationellt liksom kapitalet gjort, Och slutade sitt manifest med den berömda parollen: Proletärer i alla länder, förena Eder!

Parollen förverkligades genom Internationella arbetarassociationen (1864) och Andra Internationalen (1889). När revolutionärerna inom arbetarrörelsen insåg att Andra Internationalen i praktiken dött genom sitt förräderi vid krigsutbrottet

1914, inleddes omedelbart arbetet på en ny internationell organisering. 1919 bildades Tredje Internationalen (Komintern) vid en konferens i Moskva. Under de närmaste åren utförde Komintern ett utomordentligt viktigt arbete för att organisera den internationella kommunistiska rörelsen och för se den med en revolutionär strategi. Vid de fyra första kongresserna (1919-22) utarbetades grunden till en revolutionär övergångsstrategi som skisserade hur den dagliga kampen skulle förbindas med kampen för en proletär stat; hur denna stat skulle få sin organisationsform i arbetarråden, hur kampen skulle utvecklas genom samspel mellan massan och partiet, och vid den fjärde kongressen, slutligen hur man skulle övervinna den relativa nedgången i den revolutionära högkonjunkturen (eller omvänt: kapitalismens stabilisering) genom upprättandet av proletära enhetsfronter som i sig skulle organisera arbetare av olika politiska åskådningar, men samtidigt bevara sin karaktär av klass organisation.

Byråkratin växer fram

När den femte kongressen samlades 1924 hade en annan och än mer hotande fara börjat avteckna sig. Under inbördeskriget hade Sovjetunionen tvingats till oerhörda offer mot de imperialistiska angriparna, hela industrin låg i spillror, de mest medvetna och aktiva arbetarrevolutionärerna hade stupat i striderna, arbetarklassen hade till stor del decimerats genom en tillbakaflyttning till byarna, och krigssituationen hade tvingat fram restriktioner i det offentliga livet. Tillsammans med kapitalismens internationella stabilisering skapade dessa faktorer en jordmån för framväxten av ett nytt skikt inom sovjetsamhället, som nu fick utomordentligt stor makt: byråkratin. Problemet med byråkratin var naturligtvis inte nytt, men under de tidigare åren hade man lyckats begränsa dess makt genom arbetarrådens kontroll över samhällslivet, och genom det ”rullande” systemet (dvs. möjligheten att när som helst återkalla en vald representant och målsättningen att valda medlemmar endast skulle sitta en kortare period och sedan ersättas av någon annan). Slutligen vägrade man hårdnackat ge byråkratin några som helst privilegier genom regeln att ingen funktionär skulle ha högre lön än en arbetare. När arbetarklassen efter inbördeskriget hade decimerats och förlorat sina mest medvetna medlemmar, skedde en successiv förskjutning av makten till byråkratins fördel. Allt flera beslut fattades nu på rent administrativ väg utan politisk debatt och utan kontroll från vare sig partiets massor eller från sovjeterna. De valda organen sammankallades med allt längre mellanrum och beslutsrätten överflyttades till de ledande organen.

Det nya skiktet av byråkrater behövde en ideologi för att motivera sin existens och förbereda marken för nya framstötar i kampen om privilegier. Dess första stöt blev mot oktober- revolutionens internationella åtaganden. Hittills hade man hävdat att revolutionen måste bli internationell och utsträckas till flera länder för att man skulle kunna lämna den proletära diktaturens stadium och övergå till ett socialistiskt (och än mer ett kommunistiskt) samhälls- system. Den som blev den nya ideologins bärare var Josef Stalin, en man som dittills spelat en undanskymd roll inom partiet, men genom administrativ skicklighet och ett byråkratiskt sätt att handla och tänka var den rätte mannen för byråkratin. Det faktum att han inte tillhörde partiets ”internationalister” gjorde honom än mera lämplig för rollen, liksom hans skolastiska syn på marxismen. 1924 lade han fram en teori om att Ryssland genom egna krafter skulle uppnå socialismen, att man skulle få ”socialism i ett land”.

Den nya ideologin svarade mot vissa drag i den nationella och internationella situationen, och den fick sin påbyggnad genom teorier om att världsbourgeoisin kunde ”neutraliseras” och att de inhemska storbönderna, kulakerna, kunde ”växa in i socialismen”. Den vädjade till den känsla av demoralisering som fanns inom arbetarklassen efter flera år av svåra strider och gav den framväxande byråkratin ökad självkänsla.

Lenin och Trotskij mot byråkratin

Lenin dog 1924. Under de två sista åren av sitt liv hade han drabbats av en svårartad sjukdom som ledde till att han var förlamad och hade små möjligheter att ingripa i landets utveckling. Men trots sjukdomen tog han i slutet av sitt liv upp en kamp mot byråkratin. Han observerade dess självsäkerhet och överlägsna agerande gentemot arbetarna och de nationella minoriteterna och i sitt ”testamente” rekommenderade han partiet art utöka den folkliga kontrollen över partiet och avsätta Stalin som generalsekreterare.

Samtidigt kontaktade Lenin Trotskij och bad honom vid den annalkande kongressen föra kampen mot byråkratin. Trotskij hade några månader tidigare tagit upp, kampen på ett annat område: för större frihet till debatt inom partiet och bättre möjligheter för partiets massa att kontrollera ledningen. Ett avtal ingicks, men genom Trotskijs osäkerhet om den rådande situationens allvar tvekade han i sista stund att ta upp kampen. Det var en ödesdiger tveksamhet. Kanske hade ett mera beslutsamt uppträdande kunnat leda till att vacklande element inom partiet gått över till oppositionen och blivit medvetna om situationen. Nu fick partiledningen kring Stalin möjlighet att stärka sina positioner. Trots sin tveksamhet var Trotskij bäraren av partiets marxistiska arv, och han blev nu utsatt för en omfattande förtalskampanj från byråkratins sida. Mot parollen om ”socialism i ett land” spelade de ut ”permanent revolution” Trotskijs berömda teori som visat sin riktighet vid oktoberrevolutionen. Trotskij hade redan 1905 förutspått att ett efterblivet land som Ryssland skulle kunna genomföra en proletär revolution före de utvecklade länderna på grund av landets unika position med en stark arbetarklass och en svag bourgeoisi. Men, påpekade han samtidigt, revolutionen kunde endast börja i Ryssland, den kunde inte fullbordas enbart med landets efterblivna industriella kapacitet. Detta hindrades likaså av den internationella marknadens arbetsfördelning. Det segerrika ryska proletariatet måste därför utsträcka sin solidaritet till andra länder och stödja proletariatet där i dess revolutionära strävanden.

Det var mot denna teori byråkratin nu gick i kamp, vad man strävade efter var att förvandla den internationella politiken till ett instrument för Sovjets utrikespolitik och underordna Komintern under landets kortsiktiga intressen. Kampen för detta mål maskerades som en kamp mot ”trotskismen”, som påstods vilja avbryta landets utveckling och kasta ut det i äventyrligheter på utrikesplanet.

Som kampmedel mot byråkratin bildades Vänsteroppositionen som i ett flertal viktiga dokument lade fram realistiska planer för landets industrialisering, sovjeternas återupprättande, jordbrukets kollektivisering och stödet till den internationella revolutionen. Trots att oppositionens program lyckades vinna stöd hos den gamla kadern av bolsjeviker, misslyckades den med att få masstöd. Den motverkades av den tillfälliga politiska konjunkturen i världen som tycktes tala för en stabilisering och av arbetarklassens decimering och demoralisering inom landet. Till detta kom att byråkratin redan behärskade partiapparaten och förstod att flitigt utnyttja den för att isolera oppositionen och hindra den från att sprida sitt program även inom partiet. 1927 drevs ett beslut igenom att deportera Trotskij till Bortre Asien och två år senare drevs han i landsflykt. De övriga framstående gamla bolsjeviker hade att välja mellan deportering eller avbön inför byråkratin. De flesta valde det senare och sögs sedermera upp i de byråkratiska strömmarna.

Den stalinska utrikespolitiken

Vilken politik förde den stalinistiska byråkratin internationellt? Det kan illustreras med två konkreta exempel: den anglo-ryska kommittén och den kinesiska revolutionen.

1926 upprättades på Stalins initiativ en kommitté för samarbete mellan de ryska och de brittiska fackföreningarna under förevändningen att stärka de internationella banden mellan de två ländernas arbetarklasser och på så sätt bidra till att den engelska arbetarklassen radikaliserades. Men när en generalstrejk bröt ut i England i maj 1926 vägrade Englands LO att stödja strejken och motarbetade den i stället på känt socialdemokratiskt manér. I den situationen borde Sovjetunionen demonstrativt ha brutit överenskommelsen och gått in för att stödja de strejkande arbetarna. Detta krävde också Vänsteroppositionen. Den stalinska fraktionen vägrade detta och drev igenom att samarbetet fortsatte. De engelska arbetarna lämnades utan stöd och en kraftig desillusion spreds bland de radikaliserade proletärerna.

Den kinesiska revolutionen

På andra sidan jordklotet, i Kina, hade en kraftig anti-imperialistisk våg satt in bland arbetarna och bönderna. I denna situation ansåg det byråkratiska skiktet i Sovjet det vara bäst att stödja det borgerliga partiet Kuomintang, som stod under ledning av general Chiang Kai shek. Man beordrade det unga kinesiska kommunistpartiet att gå in i Kuomintang och underordna sig dess disciplin och dess kampmål. Man ansåg att revolutionen var borgerligt-demokratisk och att den nationella bourgeoisin skulle ha ledningen över kampen. För att demonstrera stödet till Chiang Kai-shek valdes han till hedersledamot av Komintern (som i folkmun döptes till Kuomintern) och de spontana försöken att bilda arbetar- och bonderåd på den kinesiska landsbygden och i städerna motarbetades. 1927 ansåg sig Chiang Kai-shek ha fått nog hjälp av kommunistpartiet och mejade i en massaker i Shanghai ner tusentals och åter tusentals arbetare och kommunister. Hela kommunistpartiet befann sig på gränsen till sammanbrott och det skulle dröja nära tio år innan det åter byggts upp.

Trotskij kritiserade skarpt denna politik och lade i ett flertal artiklar fram en strategi för den revolutionära kampen. Till skillnad från den stalinska fraktionen gjorde han inte en sträng åtskillnad mellan den borgerligt-demokratiska revolutionen och den proletära. Han hävdade att arbetarklassen inte får underordna sig en borgerlig organisation, utan i varje läge (även i de fall där samarbete kan komma ifråga) måste bevara sin organisatoriska självständighet och skaffa sig möjlighet att sprida sitt program bland massorna. Den bärande kraften även i den borgerligt-demokratiska revolutionen är arbetarklassen i förbund med bönderna och därigenom tenderar kampen att slå över i en proletär revolution. Det finns i de imperialistiskt dominerade länderna inte utrymme för en kapitalistisk utveckling.

Men hur skulle den stalinska politiken förklaras? Enligt den borgerliga opinionen i Väst gällde det en kamp om makten och skillnaden låg mellan den ”pragmatiske” Stalin och den ”dogmatiske” Trotskij, En marxist kan inte nöja sig med en sådan analys: han måste söka efter de sociala rötterna till en politisk linje. Det var uppenbart att den förda politiken var ett avsteg från bolsjevikernas linje och måste ses som en reaktion mot själva oktober- revolutionen. Men innebar detta att kapitalismen återupprättats i Ryssland? Trotskij svarade nej på den frågan. Produktionsmedlen var fortfarande nationaliserade och inte privatägda, den ”fria” konkurrensen var upphävd och marknadsekonomin stod under statlig kontroll. Istället för kapitalismens återupprättande hade man en byråkratisk deformation av sovjetsamhället, vilket innebar att arbetarklassen fråntagits bestämmanderätten i samhället, men att det nya skiktet inte ägde, enbart administrerade, produktionsmedlen.

Sovjetunionen byråkratiskt deformerat

Vilka politiska konsekvenser måste man dra av denna analys? För det första: Sovjetunionen var fortfarande en arbetarstat om än byråkratiskt deformerad, följaktligen innebar den ett framsteg jämfört med kapitalismen och måste ovillkorligen försvaras mot imperialismen och mot alla försök att återupprätta kapitalismen. Vidare krävdes det ingen social revolution, eftersom den grundläggande ekonomiska strukturen inte skulle förändras. Men behövdes det en politisk revolution? Till en början svarade Trotskij nej på den fråga Oppositionen måste mobilisera arbetarna och partimedlemmarna mot byråkratin och reformera samhället.

Inför Kominterns sjätte kongress 1928 formulerade Trotskij en skarpsinnig kritik mot det programförslag som lades fram av Bucharin och Stalin. Kritiken distribuerades aldrig till Kominterns delegater, men några utländska kommunister fick tag i det, och förde den med sig till sina organisationer. Det var inledningen till en internationell organisering av Vänsteroppositionen, vilken hade till syfte att reformera Komintern och åter göra det till ett instrument för världsrevolutionen. Oppositionerna uteslöts genom administrativa beslut, men de bibehöll sin linje att kämpa för en reformering av Komintern och av sovjetstaten.

Kampen mot fascismen

Den händelse som definitivt skulle visa förfallets omfattning var politiken gentemot fascismen. I Tyskland växte ett starkt nazistiskt parti fram som kunde utnyttja den ekonomiska krisen mot slutet av 1920-talet, medelklassens sammanbrott och arbetarklassens splittring för att införa en fascistisk diktatur över landet, en diktatur som skulle tjäna monopolkapitalismens intressen och innebära arbetarrörelsens krossande. Inför denna hotande fara krävde Trotskij i pamflett efter pamflett, i artikel efter artikel, att de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarorganisationerna skulle upprätta en enhetsfront för att krossa fascismen. Endast genom en sådan front som behöll sin klasskaraktär men samtidigt enade arbetarna kunde man krossa fascismen.

Den stalinistiska byråkratin gjorde en annan analys. Genom en mycket ytlig studie av utvecklingen hade man kommit fram till att kapitalismen stod inför ett definitivt sammanbrott, att fascismen var en desperat nödfallsåtgärd utan framtid, och att vägen till revolutionen blockerades, inte av fascismen, utan av – socialdemokratin! Denna var nämligen ”socialfascistisk”, ”fascismens tvilling” etc. etc. Det var att ränna huvudet rakt i väggen. Arbetarklassen stod splittrad inför den hitlerska anstormningen. Efter maktövertagandet krossade fascisterna obarmhärtigt den tyska arbetarrörelsen, både den mäktiga kommunistiska rörelsen och sin på- stådda tvilling, socialdemokratin. Europas bäst organiserade arbetarklass förlorade varje tillstymmelse till organisering. Under de närmaste åren förmådde man inte ens arbeta underjordiskt.

Denna vansinnespolitik framtvingade en ny analys från Vänsteroppositionens sida. Den byråkratiska deformationen hade nu löpt linan ut. Det kunde inte längre vara tal om att reformera Sovjetstaten eller Komintern. Vad som krävdes var två saker: en politisk revolution i Sovjet- unionen som återgav makten till arbetarråden, och på den internationella nivån en organisering av de revolutionära krafterna. Det var inte längre aktuellt att reformera Komintern inifrån. Det gällde nu att börja bygga upp en ny revolutionär International – Fjärde Internationalen.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 10/72

Läs allt:

KFMLr och ekonomismen

Utan en revolutionär teori – ingen revolutionär praktik

Under de senaste tio åren har klasskampens villkor i de imperialistiska staterna helt och hållet förändrats. Det viktigaste resultatet av detta är att det i så gott som alla dessa stater har utvecklats ett avantgarde, utanför det traditionella arbetarpartiernas kontroll. Avantgardets storlek och sociala sammansättning skiftar från land till land, men ett allmänt drag är att de växer sig starkare, om än ojämnt, samtidigt som en första rekrytering av framför allt studerande ungdom följs av ett inflöde av en del unga arbetare.

De politiska styrkeförhållandena inom detta avantgarde varierar från land till land. På grund av att detta brott med de traditionella arbetarpartierna inte var särskilt medvetet, då de ofta skedde endast på ett praktiskt plan, orienterar sig idag en hel del av detta avantgarde tillbaka till de partier som de tidigare gjort ett praktiskt brott med. Detta brott innebar alltså inte alltid en motsvarande teoretisk och politisk klarhet. Något som gäller också för de flesta av de vänstergrupper som radikaliseringen avsatt. Åtskilliga grupper inom den yttersta vänstern har stannat inom ramen för en stalinistisk teori och praktik.

Nystalinismen hos vänstergrupperna har gett upphov till svåra problem. Hur ska man avgränsa sig mot de traditionella, Moskva-orienterade kommunistpartierna? Det räcker med att titta på SKP:s nuvarande situation för att förstå detta. Denna organisation har idag huvudsakligen samma politik som VPK. I längden blir det omöjligt att motivera en självständig organisatorisk existens. Varje vettig människa föredrar naturligtvis ett stort parti framför ett litet, om bägge har samma politik.

I sina försök att dra en tydlig gräns mellan den egna politiken och den som representeras av den gamla Kominterntraditionen, har ”ml-rörelsen” ofta anknutit till den sekteristisk Kominternperioden: I Sverige framför allt KFMLr. Det löser dock inga problem. Det viktigaste hindret för en politisk utveckling finns kvar, nämligen avsaknaden av en revolutionär teori. När den yviga radikalismen synats lite närmare, finns det bara kvar en platt ekonomism.

Genomgången av KFMLr:s syn på den revolutionära strategin och taktiken är en del av en nödvändig teoretisk och politisk kamp mot KFMLr. Denna organisation är ett uttryck för den svenska revolutionära rörelsen efterblivenhet. Om den politik som KFMLr representerar skulle bli dominerande inom arbetaravantgardet i ett uppsving i arbetarkampen riskerar avantgardets styrka att ebba ut. Avantgardets möjlighet att få ett fotfäste i bredare lager i arbetarklassen minskar och arbetarkampens uppsving riskerar att duka under för borgarnas motoffensiv i stället för att stegras mot ett revolutionärt maktövertagande.

För att kunna förstå KFMLr:s nuvarande politik är det nödvändigt att kort teckna en organisatorisk och politisk bakgrund.

KFMLs splittring skedde samtidigt som de första mindre grupperna av svenska ar betare gick ut i öppen strejkkamp. En falang – de opportunistiska – inom KFML vek sig omedelbart för dessa för dessa första smärre klasstrider. Den förmådde inte ge någon som helst ledning för kampen, den ställde sig inte ens denna uppgift. Inga försök gjordes att utveckla kampen eller att politisktförsöka ge en förklaring till socialdemokratins och VPKs inställning och agerande. Man gjorde givetvis inte heller några som helst försök att förklara uppkomsten av strejkkommittéer, vilken roll dessa organ kan ha i kampen mot kapitalismen osv.

En annan falang – det blivande KFMLr – uppmärksammade denna opportunism. De insåg att en isolerad facklig kamp inte kunde leda till socialismen utan att den endast kunde bevara de rådande styrkeförhållandena, inte förändra dessa.

Den övervärderade kraftigt de strejker som ägt rum, och trodde att en stor del av arbetarklassen hade blivit revolutionär i kampen. I linje med detta grundlades också ett sekteristiskt förhållningssätt till fackföreningarna och socialdemokratin. En sekteristisk attityd som också fanns hos en liten, men militant och aggressiv del av de unga arbetarna. KFMLr:s politik blev alltså att i många fall underordna sig denna spontana attityd. Något som också fick konsekvenser för utarbetandet av en revolutionär strategi och taktik.

Den mensjevikiska uppfattningen om ” taktik som process”

Det gemensamma för sekterismen och opportunismen är kapitulationen för spontana strömningar inom klassen. En kapitulation som innebär att man uppger det kommunistiska programmet och underordnar sig massornas spontana medvetande. Det kommunistiska programmet är objektivt så till vida att det utgår från förhållanden som är oberoende av denna subjektivism. Det är objektivt därför att det grundas på en vetenskaplig analys av konkreta förhållanden, inte vad en del arbetare tycker för tillfället. Det kommunistiska programmets uppgift är att formulera olika politiska och organisatoriska former, möjliga krav och paroller som förmår medvetandegöra massorna om sig själva som klass.

Opportunismen och sekterismen överge i stället detta program och delar det i en minimidel och en maximidel. Opportunismen centrerar det mesta av sin verksamhet kring lösryckta och tillfälliga dagskrav. Sekteristerna å sin sida sysslar mest med en mycket grov agitation och propaganda som inte ens utgår från den revolutionära situationens behov.

Men så fort en sekteristisk organisation ska handla tvingas den att föra fram krav på samma nivå som opportunismen, vilket oftast innebär platta och isolerade ekonomiska krav.

Den revolutionära kommunismen har alltid, mer eller mindre framgångsrikt, bekämpat denna programmatiska klyvning . Vid sin tredje kongress 1921 slog t.ex den Kommunistiska Internationalen fast följande principer:

”I stället för reformisternas och centrismens minimiprogram sätter den Kommunistiska Internationalen upp kampen för proletariatets konkreta behov, för ett system av krav, som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt, (vår kursivering) organiserar proletariatet och framställer etapperna i kampen för proletariatets diktatur och där varje särskilt krav uttrycker ett behov från de breda massornas sida även om dessa massor ännu inte medvetet ställt sig på den proletära diktaturens grund.”

Stalinismens oförmåga att formulera ”ett system av krav som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt” kan teoretiskt klarläggas genom det sätt som den ställer frågan om den revolutionära strategin och taktiken. Om den överhuvud taget ställer den! Begreppsanvändandet kan skifta från artikel till artikel, från tal till tal. Ibland är taktiken medlet och strategin målet, ibland är taktiken något kortsiktigt strategin något långsiktigt. Det kommunistiska programmet förenklas till en rad taktiska resolutioner, strategin blir en fras, ett mål någon gång långt bort i framtiden. På detta sätt blir praktiken helt och hållet utelämnad åt en spontan process, som bara förmår följa efter redan existerande handlingar från proletariatets sida. Och detta oavsett om den arbetas fram med hjälp av ett opportunt eller sekteristiskt ordval. Det enda som i verkligheten kommer att skilja t.ex SKP och KFMLr vad gäller kampinriktning blir graden av högljuddhet.

Trots oklarheten om förhållandet mellan strategi och taktik kan man i KFMLr:s skrifter på enstaka ställen hitta formuleringar som närmar sig en förståelse för problemet. T.ex i Klasskampen nr 1-73:

”Småborgarvänstern, som ofta ondgör sig över vår ’stelhet’ , ’dogmatism’ och ’ensidighet’ har överhuvud taget inte fattat frågan om strategins och taktikens tillämpning. För dem är allt taktik. De jagar i varje ögonblick efter en för tillfället inbillad eller verklig framgång. Vilket pris de i ett längre perspektiv får betala för denna framgång är för dem likgiltigt av det skälet att de överhuvud taget inte har en långsiktig strävan. För dem är den lilla reformen, den lilla framgången, allt. De har inga taktiska principer för de saknar strategi”.

Här finns det en del korn av förnuft. Artikelförfattaren försöker förstå att taktiken på något sätt skall underordnas strategin Men det blir också allt. I nästa mening är strategin åter bara ett mål. Intet mer. Följderna av detta hittar vi i ett par meningar längre fram i artikeln:

”Revolutionen kommer givetvis i vårt land att utveckla sig under en lång följd av år. Klasstrider kommer att i växande omfattning föregå det direkta upproret. Klasstrider kommer med säkerhet att anta bl.a formen av ekonomisk kamp. I denna kamp kommer arbetarklassen själv att skapa sig organisationsformer som kännetecknas av att de är skapade i kamp mot kapitalismen, mot den etablerade fackföreningsrörelsen och som ett resultat av arbetarnas strävan efter självständiga klassorganisationer”.

Och med detta konstaterande nöjer man sig. För KFMLr blir strategin bara ett mål. Dess innehåll blir på sin höjd att ”arbetarklassen själv kommer att skapa sig organisationsformer”. Hur dessa ser ut vilken funktion de kan ha i den revolutionära situationen, hur de skall centraliseras och länkas med progressiva grupper från andra skikt och klasser osv diskuteras aldrig. Alla andra strategiska frågor än ”organisationsformerna” är också bortskalade.

Denna av en revolutionär strategi kan vi också belägga genom att t.ex se vilka uppgifter som KFMLr ställt sig inför partibildandet. Har de där ställt sig uppgiften att utarbeta ett program för den svenska revolutionen? Ett program som försöker förbinda den dagliga kampen med den revolutionära situationens slutgiltiga anfall på borgarstaten genom ett ” system av krav som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt”? Har KFMLr försökt ställa sig de programmatiska uppgifter som den Kommunistiska Internationalens fjärde kongress (1922) menade var helt nödvändiga?

”I de nationella sektionernas program måste nödvändigheten av kampen för över av motiveras klart och tydligt: reservationerna för förhållandet mellan dessa krav och de konkreta förhållandena i tid och rum måste ovillkorligen formuleras i det allmänna programmet. Den fjärde kongressen uttalar sig lika bestämt mot försöket att framställa införandet av övergångskrav i programmet som opportunism, som mot varje försök att förflacka eller ersätta de grundläggande revolutionära målsättningarna med delkrav”.

Nej, det har inte KFMLr gjort. Som artikelförfattaren i Klasskampen sa: För småborgarvänstern är ”allt taktik”! Och något mer har inte heller KFMLr tänkt sig få fram. Inför partibildandet talar man först i en del mindre punkter om nödvändigheten av en veckotidning, bildandet av ett ungdomsförbund osv. Sedan sammanfattas den stora uppgiften i följande textsnutt:

”KFMLr måste sammansvetsas kring en revolutionär taktik (!) byggd på en analys av det svenska klassamhällets säregenheter. Sammanfattade i ett politiskt program i taktiska resolutioner (! ) för den revolutionära rörelsen under den nuvarande epoken” (Proletären nr 2-72)

Kan det uttryckas mer klart, strategin har vingklippts, och kvar finns endast en räcka taktiska resolutioner. För säkerhets skull skall vi belägga denna mensjevism genom ännu ett citat. Denna gång i ett uttalande av politbyrån i Klasskampen nr 1 -73:

”Oss veterligt finns det ingen kommunist som utan att bli utskrattad av hela vänstern har hävdat att det strategiska målet är något annat än socialismen. Taktiken (! ) för att nå detta strategiska mål, det är den avgörande proberstenen och skiljelinjen inom vänstern idag, där står den småborgerliga linjen mot den revolutionära, där står folkvännelinjen mot den proletära”.

Naturligtvis hävdar alla kommunister att det strategiska målet är socialismen, men ingen kommunist har någonsin hävdat att det med ett ”politiskt program av taktiska resolutioner” som vi når dit. Det har bara mensjeviker gjort. Kommunister har alltid hävdat att strategin är något mycket mer än ett mål. För detta har de ofta blivit utskrattade och hånade av småborgarvänstern. Vi skall inte skratta ut KFMLr s politbyrå. Vi kan bara beklaga.

För en revolutionär strategi och taktik

Vad är nu strategi och taktik? Vilket är förhållandet mellan dessa bägge begrepp? Ett av de mer precisa försöken att klarlägga detta gjorde Trotskij i sin kritik av Kominterns sjätte kongress (1928):

”Med begreppet taktil förstås det system av åtgärder som tjänar en enda uppgift eller en enda gren av klasskampen. Revolutionär strategi är å andra sidan ett kombinerat system av handlingar som genom sin förbindelse, karaktär och utveckling måste leda proletariatet till makterövrandet” (The Third International after Lenin, Pathfinder 1970)

Strategin måste alltså förstås som något mycket mer än ett mål. Den utgör i själva verket en plan för erövrandet av makten, en plan som grundas i en vetenskaplig analys av klasskampen. I denna plan kombineras nödvändiga handlingar för att en revolution skall bli möjlig: ”ett system av krav som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt”. Det är dessa handlingar som kan sägas utgöra grunden i ett kommunistiskt program.

Och det är genom dessa handlingars ”förbindelse, karaktär och utveckling” som revolutionen kan bli verklig. Taktiken blir det sätt som kommunisterna försöker utveckla klasskampen i nivå med detta program. Taktiken är alltså underordnad denna strävan. Den är inte en ryckig och spontan process med en egen rörelse och dynamik. Taktiken måste hela tiden förtöjas i en klar strategisk uppfattning, slits den bort från strategin, blir konsekvensen endast en ständig svanspolitik efter proletariatets egna handlingar: ”i denna kamp kommer arbetarklassen själv att skapa sig organisationsformer” … det kommunistiska partiets uppgift blir då endast att uppmuntra och stödja en sådan utveckling, inte leda, inte vara ett avantgarde.

En stor del av Lenins teoretiska arbeten användes till att bekämpa dessa positioner. Flera centrala avsnitt i t.ex ”Vad bör göras” gisslar de svanspolitiker som inte förstått detta, utan gjort som KFMLr och reducerat strategin till en ”taktik som process”:

”Hur mycket enklare är det inte att upprepa det man lärt utantill och , utan att ’påtvinga’ någon någonting, följa med i varje’ vändning’ antingen till ekonomismen eller till terrorismen. Rabotjeje Delo generaliserar rentav detta levnadsvisdomen stora bud och beskyller Iskra och Zarja för att ’ sätta upp sitt program mot rörelsen likt en ande som svävar över det formlösa kaos”. Men vari besår då. socialdemokratins uppgift, om inte i att vara en ’ande’, som inte bara svävar över den spontana rörelsen utan också lyfter denna rörelse i nivå med ’sitt program’? Den består ju inte i att släpa efter rörelsen – i bästa fall vore detta till ingen nytta för rörelsen och i värsta fall synnerligen skadligt. Men Rabotjeje Delo inte bara följer denna ’taktik som process’ utan upphöjer den även till princip, så att det egentligen skulle vara rättare att beteckna dess riktning inte som opportunism utan som chvostims (av ordet chvost som är det ryska ordet för svans). Och det måste erkännas att de som fast beslutat att ständigt följa efter rörelsen som dess svan absolut och för alltid är säkrade mot ’ förringandet av det spontana elementet i utvecklingen’ ”.

Svanspolitikerna

Tack vare sin mensjevikiska teori tvingas KFMLr att följa med i varje spontan utveckling av kampen. Efter varje sväng kan sedan ideologin dränka de tidigare misstagen i ett ordsvall av omtolkningar, utelämnande och lögner. I Klasskampen nr 1-73 försöker sig t.ex KFMLr:s politbyrå på att mästra Kurt Wickman och Olav Johansson för deras tid i KFML. Så här storvulet kan orden falla:

”Vad med sysslade KW och OJ under 1970, 71 och 72?. Det är en intressant fråga till dem som nu önskar komma och ’förbättra’ den revolutionära organisationen”.

Om detta är en intressant fråga (vilket vi betvivlar) så är en ännu mer intressant fråga att ställa naturligt vis denna: varmed sysslade KFMLr:s ledning under åren före 1970? Åren går fort och minnet blir suddigt. De nya medlemmarna i KFMLr känner inte det förflutna. Det som hände före 1970.

Låt oss bara en gång minnas vad sådana fräsare som Baude, Tollin, Åkervall, Gross, Lundström, Nyström, Strandberg, Wikner m.fl sysslade med före 1970. Det var då de ansåg att studenterna såväl som arbetarna uteslutande skulle syssla med intressekamp. En politisering av den ekonomiska kampen förklarades för vänstersekterism.

Nattliga rådslag hölls om hur trotskisternas prat om att studenterna hade olika klasstillhörighet skulle knäckas. Det var vidare då som parollen om nationell självbestämmanderätt för Sverige var en ”allmän marxist-leninistisk sanning”. Detta var 1969.

Varmed sysslade då dessa herrar under 1968? Jo, då hade ett synsätt som mera påminner om det som de har idag. Ett synsätt som populisten Ensheimer (numera SKP) lyckades förändra över en natt, nerkommen från Stockholm. Under åren 1968-1973 har KFMLr:s ledning lyckats byta uppfattning tre gånger.

Ligger det inte en hel del i vad Lenin säger: ”Hur mycket enklare är det inte att upprepa det som lärt utantill och, utan att ’påtvinga’ någon någonting, följa med i varje ’vändning’ antingen till ekonomismen eller till terrorismen.”

Byt ut terrorismen mot sekterism, så har vi fångat KFMLr:s principfasta akademiker i ett nötskal. Med mensjevismen som teoretisk grund kan KFMLr göra alla sina lappkast utan några mer påtagliga svårigheter.

Den revolutionära strategins innehåll

Vilka är då de strategiska axlar som vi som kommunister måste försöka utveckla? För att kunna lyfta den spontana kampen i nivå med de strategiska behoven krävs naturligtvis en förståelse för vilka dessa är. För att kunna omvandla arbetarklassens nuvarande medvetenhet till en revolutionär medvetenhet, måste vi veta vari en sådan består. Det krävs en revolutionär strategi giltig för de imperialistiska staterna.

Vi menar att det finns en rik teoribildning om detta i den kommunistiska rörelsens historia samt i världsproletariatets ständiga erfarenheter under hela denna epok. De särskilda förutsättningarna som gäller för klasskampen i Sverige gäller det för den unga kommunistiska rörelsen att försöka bestämma genom ett teoretiskt arbete samt en omfattande praktik.

Vår uppgift som kommunister är alltså att utforma ett konkret övergångsprogram – en serie övergångskrav – som förmår leda proletariatet till krossandet av den borgerliga staten och upprättandet av proletariatets diktatur.

Övergångskraven måste ta sin utgångspunkt i de nuvarande förhållandena och föra kampen vidare – omvandla den – till ett högre stadium. De krav som ställs måste vara genomförbara (inte nödvändigtvis under kapitalismen) och de måste vara krav som endast kan genomföras genom massmobilisering och masskamp.

Kraven ställs inte söm parlamentariska krav som skall röstas igenom i diverse borgerliga institutioner. De är av sådan art att de inte kan integreras , inte sugas upp av det etablerade samhället. De är krav som strider mot kapitalismens normala sätt att fungera – som gör ”despotiska ingrepp i egendoms rätten” för att låna ett uttryck från Kommunistiska Manifestet.

De krav som vi ställer idag – med hänsyn till klasskampens utveckling – är krav som samlas under benämningen arbetarveto. Det gäller krav som t.ex nej till avskedanden, nej till vissa förändringar i arbetets organisering (höjt tempo t.ex ), nej till hälsofarliga arbeten etc.

Kampen för dessa krav utgör en del av kampen för arbetarkontroll över produktionen.

Just kampen för arbetarkontroll över produktionen är stommen i den revolutionära strategin, en arbetarkontroll som grundas på arbetarnas klassorgan ( idag strejkkommittéer, i morgon fabrikskommittéer och arbetarråd). Att vi sätter kampen för arbetarkontroll i centrum innebär inte att vi idag ställer abstrakta krav på arbetarkontroll över hela samhället eller hela produktionen. Det gäller att ställa krav som alla är inriktade på arbetarkontrollen – d v s arbetarnas kontroll över produktionen, finanserna, distributionen, transporterna osv.

Denna kamp syftar till två saker: dels att förbättra arbetarnas ekonomiska , sociala och politiska förhållanden under kapitalismen, dels att konkret ställa frågan om vilken klass som har makten i förgrunden och leda in kampen på sådana spår att det leder till konfrontationer med hela kapitalismen som system och ”skjuter fram” arbetarnas positioner för att till slut rasera hela det kapitalistiska systemet.

Kampen för arbetarkontroll påbörjas alltså redan under den icke-revolutionära situationen, men förverkligandet av arbetarkontrollen i allmänhet leder fram till, och kräver en revolutionär situation. Arbetarkontrollen, försvarad av arbetarmilisen, tvingar den ständiga kampen mellan arbete och kapital till ett slutgiltigt avgörande. I en situation av dubbelmakt, då arbetarmakt står mot borgarmakt, kan ingen klass utöva sin diktatur över den andra. Dubbelmakten med sin allmänna arbetarkontroll, är ohållbar under en längre period. Antingen måste arbetarna ta makten eller så måste borgarna slå sönder arbetarnas maktorgan. I denna situation är det nödvändigt med en medvetenhet som i tillräckligt stor utsträckning kan föreslå en centralisering av dessa maktorgan. Som Mandel uttryckt det:

” Störtandet av borgarklassens statsmakt kräver en avsiktlig och centraliserad politiska handling: organiserandet av en socialiserad och planerad ekonomi kräver i sin tur medvetna, klart uttalade sammanhängande åtgärder. Kort sagt, långt ifrån att kunna begränsa sig till en ~isande, elementär och spontan rörelse – vilken naturligtvis är närvarande vid varje folklig revolution, och utan vilken en verklig socialistisk revolution vore otänkbar – utgör den socialistiska revolutionen en samling medvetna omvälvningar (vår kursivering) där den ena följs av den andra och där avsaknaden av en enda länk dömer företaget till nederlag”.

Denna medvetenhet uppstår inte spontant hos arbetarmassorna. Det är endast en politisk kraft – ett kommunistiskt parti – som på den vetenskapliga socialismens grund, kan föreslå och demonstrera denna nödvändiga inriktning.

De kommunistiska partiets uppgift består just i att sammansmälta socialismen med arbetarrörelsen , att hos klassen utveckla en medvetenhet om de strategiskt nödvändiga handlingarna.

Det kommunistiska partiets uppgift består just i att sammansmälta socialismen med arbetarrörelsen, att hos klassen utveckla en medvetenhet om de strategiskt nödvändiga handlingarna, samt att utarbeta en taktik som på bästa sätt gynnar uppkomsten av en sådan medvetenhet. Utan denna strategiska klarsyn, kan partiets handlingar till och med gå emot proletariatets olika försök att genom en egen erfarenhet försöka lösa dessa problem.

De stalinistiska kommunistpartiernas klassamarbetspolitik i form av ett stöd åt, eller till och med en egen plats i, den borgerliga regeringstyp som kallas för Folkfront, är just en handling som går emot proletariatets spontana kamp. När Thorez 1936 försvarade Blums regering i Frankrike och manade den franska arbetarklassen att upphöra med sina omfattande fabriksockupationer då gick han och det franska kommunistpartiet borgarnas ärenden.

Det gjorde också Stalin genom sina artiklar i Pravda strax efter februarirevolutionen 1917. Där gav han ”kritiskt stöd” åt den provisoriska revolutionära regeringen. Han menade att det ryska proletariatet inte skulle gå längre, den borgerliga revolutionen måste ha sin gång, Ryssland var ännu inte moget för en proletär revolution osv.

Det var först efter Lenins hemkomst samt hans då föreslagna ”Aprilteser” som möjliggjorde en revolutionär kurs från Bolsjevikpartiets sida. Stalins mensjevism slogs undan inte bara med hjälp av Lenins förståelse för teorin om den permanenta revolutionen ( Aprilteserna) . Minst lika viktigt var att arbetarmassorna i partiets grundorganisationer pressade på för samma uppfattning. Förberedelserna för proletariatets diktatur ställdes på dagordningen.

Den typ av resonemang som bl.a slogs fast i Lenins ”Aprilteser” har förstått den sociala och politiska process som äger rum i en proletär revolution. Bolsjevikpartiet beskyllde t.ex inte mensjevikerna för att vara socialfascister, trots ’att de satte sig i en borgerlig regering. I stället uppmanade de mensjevikerna att bryta med kadettpartiet.

Parollen att ” de tio kapitalistiska ministrarna skulle bort ur regeringen” , fungerade i denna situation som ett övergångskrav. Naturligtvis inte isolerat, utan genom ”sin förbindelse , karaktär och utveckling” tillsammans med en rad andra åtgärder och handlingar: ner med det imperialistiska kriget, jorden åt dem som brukar den, arbetarkontroll över produktionen.

En aktiv strävan att formera Röda Garden inleddes osv. Beroende på den särskilda konjunkturella situationen (vilket socialt och politiskt innehåll som fanns) restes också parollen ” all makt åt arbetarråden”. Denna mycket grova skiss av bolsjevikernas strategiska metod visar på vilket sätt de arbetade för att stegra massornas aktivitet mot ett proletärt maktövertagande.

Övergångskraven, i stil med kampen för en arbetarregering, måste föras fram i en situation där de politiska och sociala förhållandena kan ge dem en omedelbar dynamik. Idag är t.ex kampen för frigivande av de politiska fångarna i Saigon samt för borgerligt demokratiska rättigheter i Vietnam övergångs­krav. Deras förverkligande skulle rasera marken för Thieu-juntan.

Det är i denna anda som den kommunistiska världsrörelsen har diskuterat den revolutionära strategin. Det är dessa frågor som fick en så framträdande plats i dokumenten från den Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser. I Fjärde Internationalens ”Övergångsprogram” från 1938 har en vidareutveckling av dessa teorier gjorts. Låt oss se vad den Kommunistiska Internationalens tredje kongress angav som den revolutionära strategins innehåll:

” Alla konkreta krav som framspringer ur arbetarmassornas ekonomiska mål måste ledas in i den stora kampfåran! arbetarkontroll över produktionen, inte som en plan för den nationella ekonomins byråkratiska organisation under kapitalismens regim, utan som en kamp mot kapitalismen genom fabriksråden och de revolutionära fackföreningarna”.

Vidare i tes 14 från Röda Fackföreningsinternationalens aktionsprogram samma år:

”Arbetarklassens hela ekonomiska kamp i den närmaste framtiden måste koncentreras kring partiets lösen : ” arbetarkontroll över produktionen” och denna kontroll måste förverkligas innan regeringen och de härskande klasserna hunnit skapa surrogat för den samma. En förbittrad kamp måste föras mot alla slags försök av de styrande klasserna och reformisterna att upprätta någon slags industriell demokrati i form av arbetargemenskap eller kontrollkommissioner”.

Eller som Radeks analys av arbetarkontrollen till samma kongress:

”Först och främst rör det sig om följande: Man måste försöka inrikta alla strider före höjda löner, för kortare arbetstid, mot arbetslösheten mot etappmålet: kontroll över produktionen. Kontroll över produktionen innebär utbildning i proletära kampmetoder, t.ex genomförandet av företagsorganisationer baserade på val, och lokal, områdesvis genomförd kommunikation mellan dem allt efter industrigrupper, i den proletära striden”.

”Klasskampen” gör Lenin till socialfascist

Strategiska begrepp som dubbelmakt, arbetarkontroll, fabrikskommittéer, arbetarregering, arbetarmilis osv finns inte närvarande i KFMLrs revolutionsteori. I grova drag torde organisationen tänka sig en revolution så här: Den ekonomiska krisen blir värre och värre, arbetarmassorna revolutioneras i allt snabbare takt. Socialfascisterna kämpar emot med alla tänkbara medel, men trängs till slut undan av den revolutionära rörelsens banérförare: SKPml! Baude blåser så i hornet. Upproret kan börja. SKPml i ledningen för arbetarklassens självständiga organ (SKUml, SKSml samt en lång rad av sånggrupper och fotbollslag) erövrar statsmakten. Eventuellt ramlar det ner ett arbetarråd från himlen beväpnat till tänderna med granater och kulsprutor … En enstaka gång kan ett strategiskt begrepp skymta fram i en artikel. Då för att avvisas. I en artikel, i Klasskampen nr 6-72 om ”delkraven en del av den revolutionära taktiken” ( lägg märke till att delkrav bara hör hemma i en taktik, taktikens förhållande till strategin berörs aldrig) använder författaren ett citat från Kominterns sjätte kongress (1928) för att visa att övergångskrav endast hör hemma i en revolutionär situation:

”Delkrav och delparoller är det absoluta villkoret för en riktig taktik, medan en lista med övergångsparoller är oskiljaktigt sammanbunden med förefintligheten av en revolutionär situation”

Av detta citat drar Klasskampens skribent följande slutsats:

”Men hur Lenin och Kommunistiska Internationalen ställde frågan intresserar lika lite våra revisionister, som det intresserade Trotskij eller socialdemokratin. I själva verket är det den reformistiska inställningen till övergångsparollerna, d v s den strukturreformistiska ståndpunkten, en gemensam nämnare för socialfascismen, revisionismen och trotskismen.”

Hur har nu författarna kommit fram till denna slutsats? De tankar som KFMLr för fram har man alltså hämtat från Kominterns sjätte (!) kongress 1928. Hur vore det om KFMLr verkligen intresserade sig för hur Lenin och Kommunistiska Internationalen under de första åren ”ställde frågan”.

Mellan den Kommunistiska Internationalens fjärde kongress och den sjätte hade det hunnit gå fyra år. Och mycket hann hända under dessa år. Mer än vad som hände i Göteborg mellan 1968-73! Det program som togs 1928 hade inte ett pennstreck gemensamt med det innehåll som fanns i Kominterns fyra första kongresser.

Vi utvidgar citatet som KFMLr dragit fram ur programmet 1928 för att visa vilken uppfattning man då hade om övergångskraven:

”När inget revolutionärt uppsving förefinnes måste de kommunistiska partierna, utgående från de arbetandes dagsbehov, uppställa delparoller och delkrav och förbinda dem med Kommunistiska Internationalens huvudmål. Härvid får de kommunistiska partierna inte ställa sådana övergångsparoller, som särskilt har till förutsättning tillvaron av en revolutionär situation och som utan den förvandlas till paroller för inväxandet i de kapitalistiska organisationernas system (t.ex parollen om produktionskontroll o.dyl). Delkrav och delparoller är den ovillkorliga förutsättningen för en riktig taktik i allmänhet, medan en rad övergångsparoller oskiljaktligt är bunden med förfintligheten av en revolutionär situation”. (Våra understrykningar)

Förespråkarna för denna uppfattning har alltså inte fattat att övergångskraven just driver framdenna revolutionära situation. Den revolutionära situationen kommer inte från himmelen! Det rör sig om en processdär vår uppgift är att utveckla den och omforma den.

Den senare uppfattningen hade också Lenin och Komintern under de första åren. Även i en situation där borgarna stärkte sina positioner menade Komintern att arbetarkontrollen skulle vara partiets lösen., att arbetarkontrollen var den stora kampfåran etc.

På den fjärde kongressen lade man också fram en övergångsstrategi och övergångsparoller samtidigt som man sade att den revolutionära rörelsen var på tillbakagång. I ett öppet brev ”Mot kapitalismens världsoffensiv” som riktades bl.a. till Andra och Wienerinternationalerna lade man fram följande kampparoller som ett förslag till grundval för en enhetsfront:

  • – för proletariatets enhetsfront
  • – för arbetarkontroll av produktionen,
  • – för åttatimmarsdagen,
  • – för proletariatets existensminimum,
  • – för arbetarklassens beväpning och borgarklassens avväpning,
  • – för förbundna arbetarpartiers regering som medel till kamp för arbetarklassens närmaste intressen.

Några år efteråt förkastade alltså Bucharin och Stalin detta synsätt. Orsakerna hittar vi i tidigare resonemang.

Sovjetbyråkratin var inte längre intresserad av världsrevolutionen, den vare sig ville eller kunde förstå de sociala och politiska processer som äger rum i en revolution. Den finner därför inte heller någon användning för de begrepp som avser att täcka dessa processer. ”Klasskampens” författare har hamnat i en situation där den egna ideologin tvingar in ” teoretikerna” i ett läge där de måste jämställa Lenins och Trotskijs ståndpunkter med ”socialfascismen”.

I Klasskampen nr 6-72 kommer man också fram till följande:

”Sakens kärna är ju, att arbetarkontroll över produktionen i det borgerliga samhället på sin höjd kan bli syndikalism, kooperativa företag. Det är ju den förmarxistiska, den utopiska socialismens program. Så ser vi hur parollen om arbetarkontrollen då den ställs avskilt från en revolutionär situation, antingen är blott en reaktionär utopi eller helt sammanfaller med den korporativa företagsdemokratin. Med sådana paroller fostras arbetarna till inskränkt syndikalism eller klassamarbetsanda och avleds från klasskampens väg”.

Vidare, längre fram i texten bekräftas åter att KFMLr reducerar strategin till en ” taktik som process”:

”Då övergångsparollerna rycks loss från den revolutionära taktiken förvandlas de till en kontrarevolutionär strukturreformism”.

Är det inte i stället så att KFMLr avvisat den kommunistiska övergångsstrategin och ryckt loss övergångsparollerna från den revolutionära strategin. Arbetarkontroll över produktionen kan inte bli till syndikalism, inte om vi förstår vilket socialt innehåll detta begrepp står för samt vilka ekonomiska och politiska konsekvenser det får.

Arbetarkontroll kan endast bäras upp av en konstant och självständigaktivering från arbetarnas sida, en aktivering som med sina demokratiskt valda klassorgan förmår bära upp arbetarkontrollens vetomakt över kapitalismens produktionsvillkor.

Finns en sådan aktivering bara på en enskild fabrik, så ska naturligtvis inte arbetarna strunta i att utöva sin makt, också en tillfällig arbetarkontroll har betydelse i så motto att den är skolande. Även om den isoleras och vittrar ner, så kan dess handling ge ett exempel för tusentals andra proletärer och på det sättet bli betydelsefull i kommande strider.

Arbetarkontrollen kommer naturligtvis inte att blomstra upp under en natt, det är bara i KFMLr:s drömvärld som en revolution går till på det sättet. Arbetarkontrollen, fabriksråden, arbetarmilisen osv är handlingar och åtgärder som inte ramlar ner från himmelen.

Det är det kommunistiska partiets uppgift att hela tiden skola och förbereda proletariatet för dessa uppgifter. Det är inte heller handlingar och åtgärder som endast har en funktion i den revolutionära situationen.

I själva verket är parollen om arbetarkontroll över produktionen så central i den revolutionära strategin därför att den förmår organisera proletariatet. Den kan befästa och utvidga en redan existerande aktivering. Arbetarkontrollen är motorn i den socialistiska revolutionen därför att den kan förstås av arbetarna, men inte accepteras av arbetsköparna.

Det är kontrollen med sin mersmak av arbetarstyre som förmår revolutionera arbetarklassen i en omfattning som vare sig Bucharin, ”Klasskampen” eller Aftonbladet någonsin förstått. Både stalinister och reformister blir lika häpna varje gång en massdynamik sätts igång utanför de parlamentariska fårorna. De har aldrig lärt sig att ha tilltro till proletariatets revolutionära förmåga. När de ser en uppflammande arbetarstrid, då kommer de att gå emot den, eftersom den inte passar in i schemat.

Först borgerlig revolution och sedan en socialistisk sa Stalin, först rösträtt, sedan reformer sa Branting. På sätt och vis har ”klasskampen” naturligtvis rätt när man säger att arbetarkontrollen inte är möjlig i ett borgerligt samhälle. Om arbetarkontrollen blir allmän, då råder det dubbelmakt i samhället. Och en dubbelmakt kan inte vara för evigt. Den måste avgöras till en av de stridande huvudklassernas fördel. Nu känner inte ”Klasskampens” författare och KFMLr begrepp som dubbelmakt (eller med Lenin dubbelvälde), för dem finns det antingen något i stil med Konsum eller proletariatets diktatur.

Dialektiken var inte Bucharins starkaste sida, och hans lärjungar i KFMLr har inte heller lyckats med att tillägna sig den. Därför kommer de inte heller att fatta varför en allmän arbetarkontroll måste förbindas med en kamp för en arbetarregering. D v s det sätt på vilket kampen i det enskilda företaget får en politisk dimension. Frågan om statsmakten ställs!

I dagens Sverige existerar inte ens en aktivitet som tillåter en exemplarisk arbetarkontroll. Men redan idag är det en av våra viktigaste uppgifter att agitera och propagera för vad arbetarkontroll är, när den är möjlig och under vilka villkor. Vidare vilken uppgifter den har i en revolutionär situation. Till sist propagerar vi också för vad arbetarstyret kan ge klassen.

Vi måste för att vår propaganda skall bli förståelig, anknyta till handlingar som ger åtminstone en föraning om arbetarkontrollens innebörd. Vi menar att detta är möjligt genom att utgå ifrån en del arbetargruppers vägran att acceptera en del uttryck för de kapitalistiska arbetsvillkoren. Denna vägran har visat på ett försök att stå emot bolagsmakten.

Arbetarna har inte i första hand gått hem, utan de har sagt sitt nej, stannat kvar vid maskinerna eller arbetsplatsen och vänta på svar från bolagets företrädare. Deras vägran har inte i första hand gällt en kam för en större del av produktionsresultatet, utan den har riktat sig mot produktionsvillkoren.

Vi menar att detta slag av handling är avancerad i relation till klasskampens nuvarande läge. I en situation av ett sådant arbetarveto mot kapitalet, kan agitationen för arbetarkontroll verka just organiserande. Den kan förvandla det tillfälliga och spontana vetot till en kontinuerlig arbetarkontroll, som till sist kan komma att gälla hela produktionen. I denna förvandling är det aktiveringen och dess organisering som utgör den kvalitativa skillnaden mellan en vanlig vägran och arbetarkontroll.

Arbetarkontrollen tillåter ett ständigt arbetarveto. I Sverige har arbetarklassen främst en egen erfarenhet av självständiga och demokratiska klassorgan genom strejkkommittéerna! Det är den typ av aktivitet, som funnits på stormöten och i strejkkommittéer, som skulle kunna bära upp en arbetarkontroll.

Strejkkommittéerna pekar också på en möjlighet att tillvarata en mobilisering även efter själva kampuppsvinget. Om en stor mängd arbetare vill fortsätta med den typ av aktivitet som ägde rum under strejken kan man upprätta s.k kontrollkommittéer, organ som får till uppgift att kontrollera att arbetsköparna tillgodoser de krav som de strejkande för. Det är viktigt att understryka vikten av dessa organ understöds av en mobilisering hos klassen, annars riskerar de att integreras i de reformistiska apparaterna.

Under förutsättning att denna typ av mobilisering finns kan kampen gå vidare. Vi har förmått lyfta den spontana kampen i nivå med ett strategiskt behov. Vi försöker också hela tiden tillföra arbetaravantgardet en medvetenhet om vilken typ av funktion detta slags organ kan ha i revolutionen. Att det är med dessa organs centralisering, försvarad av arbetarmilisen ( strejkvaktens utvidgning ) som arbetarna kan skafta sig den makt som duger till att slå sönder borgarstaten.

Vi försöker också visa hur småbourgeiosins progressiva flygel kan knytas upp till dessa organ genom stödkommittéer osv. Inte minst viktigt är det till sist att inför proletariatet slå fast att det är dessa klassorgan, som är ryggraden i den arbetarstat vi kämpar för. De kommunistiska partiet tävlar med andra politiska strömningar inom proletariatet inom ramen för dessa organ. D v s inom ramen för proletariatets diktatur. Det kommunistiska partiet sätter sig inte på klassen , utan det försöker vinna de arbetande massorna i en öppen politisk strid inom arbetarrörelsen. Vi menar att detta är de kanske viktigaste frågorna att propagera för idag.

Det är på detta sätt som ”alla konkreta krav som framspringer ur arbetarmassornas ekonomiska nöd, måste ledas in i den stora kampfåran: arbetarnas kontroll över produktionen”. Som utgångspunkt för vår propaganda tar vi alltså arbetarklassens egna erfarenheter ( vägran att acceptera kapitalismens arbetsvillkor, uppkomsten av strejkkommittéer) och försöker popularisera denna inriktning för hela arbetarklassen.

Vidare försöker vi visa hur dessa kampformer, kamporgan och kamp. krav kan leda vidare mot den proletära revolutionen! Vi försöker inte förtvivlat kasta ut en massa strejksugna studenter i produktionen för att dra igång vare sig vilda strejker eller arbetarkontroll. Vi utgår från klassens nuvarande medvetenhet och försöker utveckla den med hjälp av klassens egen avancerade erfarenhet. Om en situation tillåter en vild strejk eller (! ) ett försök till arbetarkontroll, då ställer vi alternativet.

Vi försöker erbjuda ett ledarskap. Vi säger inte att vi är det. Vi försöker vinna arbetare politiskt, inte genom en uppblåst ideologi om att vi idag skulle vara ” den revolutionära rörelsens banerförare” eller att vi har studenter på så och så många industrier.

KFMLr:s verklighet är erbarmlig. Organisationen arbetar medvetet med teorin ” om den självuppfyllande profetian”. Om man säger sig vara något, så kanske andra tror att man är det, och så kan man bli det. Förvisso tror vi på en organisationspatriotism, vi är stolta över vår obefläckade fana, men en helt annan sak är den organisationsegoism som KFMLr representerar vilken enbart förhindrar ett verkligt politiskt inflytande. På de arbetsplatser där man har medlemmar är dessa ofta socialt och politiskt isolerade.

Vår strävan är att erbjuda ett alternativ till socialdemokratins integrationsmanövrer. Vare sig det gäller arbetslösheten, arbetsmiljön eller företagsdemokratin. Vår inriktning tillåter ett alternativ där arbetarkontrollen blir den centrala utgångspunkten.

Inte ett abstrakt tal om proletariatets diktatur fjärmat från den nuvarande medvetenheten! Vår taktik rättar sig efter denna inriktning, den är inte tillfälliga påhitt som kan ranta iväg vart som helst, utan ett medvetet försök att lyft arbetarklassens nuvarande kamp i nivå med de nödvändiga strategiska behoven.

KFMLr har inte någon sådan strategi. Endast en del förvirrade och ideologiska fraser. Detta faktum gör att KFMLr endast kan distansera opportunismen (VPK, SKP och MLK) genom att vara mer militanta ekonomister, genom att skräna högre. Ett sätt på vilket den dagliga kampen förbinds med kampen för ett nytt samhälle blir genom en paroll, en fras. Sedan hjälper det inte hur fint Proletären försöker övertyga läsarna om det överlägsna i detta tillvägagångssätt:

”Leve de vilda strejkerna…. på det mest intima sätt måste denna paroll sammanlänkas med en annan om segrarna som arbetarklassen kan få i den ekonomiska kampen skall vara av bestående värde”.

Vilken paroll är det som är så smidig? Jo:

”Framåt mot den socialistiska revolutionen! ”

Plattheten lägrar sig över Proletären. Den förbindelse som skulle vara så smidig hittar inte redaktörerna hos vare sig Bucharin eller Stalin. De skulle kunna hitta den i Fjärde Internationalens ”Övergångsprogram” eller i dokumenten från Kominterns fyra första kongresser!

Utan en revolutionär teori – ingen revolutionär rörelse

I frånvaron av en revolutionär teori blir KFMLr:s praktik en vanlig platt ekonomism i kombination med en revolutionär fraseologi. Över denna idioti råder dessutom en extrem politisk naivitet hämtad från stalinismens tredje period.

Vi ska exemplifiera detta genom att granska strejken på Arendal. Ty det är i den öppna klasskampen som KFMLr:s svagheter blottas, det är då som avsaknaden av en revolutionär teori kommer upp till ytan och kan beskådas av var och en. Den kunde vara enbart ett löje, tyvärr drar den med sig smärre grupper av unga arbetare, och då blir den en tragedi. Något som vi måste bekämpa !

Ur politisk synvinkel var Arendal ett experimentfält för socialdemokratin. I takt med den kapitalistiska ekonomins kris tvingas socialdemokratin att söka efter formler som gör att den kan fortsätta med sitt regeringsinnehav, något som är möjligt endast med hjälp av en bibehållen politisk och ideologisk kontroll av arbetarmassorna.

Det var här som de mest avancerade formerna av samrådsjippon regisserades, det var här som så stora satsningar på arbetsmiljön skulle göras. Till sist så var det också här som arbetarna skulle få en revolutionerande omläggning av löneformerna. Dessa frågor var (och är) ytterst betydelsefulla delar i den socialdemokratiska strategin för att binda arbetarklassens till reformismen. Det är dessa frågor som ska bära fram socialdemokratin under valet -73 samt under nästa avtalsrörelse.

I fackförbundspress och i all annan sossepress lyfts de fram med feta rubriker. Den fackliga byråkratin skolas i kurser om innebörden i de olika utspelen, osv.

Socialdemokratins samråd, dess arbetsmiljöprojekt och månadslöner har ett innehåll som kan godtas av arbetsköparna , om än efter en del gnäll och gny. Alla dessa förslag och utredningar syftar inte till att mobilisera och organisera arbetarklassen för en kamp mot kapitalismen. Tvärtom så syftar de till att avvärja en sådan.

Varje reform är beskuren av kapitalets villkor, av ett ansvarstagande för produktionen osv. De avser att skapa illusioner hos arbetarna. Vi kan inte bemöta dessa integrationsmanövrer genom att bara ta avstånd ifrån dem. En del av förslagen innehåller också begränsade, om än kortsiktiga, fördelar för arbetarklassen.

Vi måste lägga fram ett alternativ! Och detta alternativ kan inte bara bestå i att vi säger att kampen för socialismen är den enda vägen till en varaktig förbättring för arbetarna. Då missar vi möjligheten att framstå som ett trovärdigt alternativ . I stället måste vi utgå från arbetarmassornas nuvarande medvetenhet. Vi menar att detta är möjligt genom att kontra socialdemokratins utspel med en kamp för arbetarveto och arbetarkontroll.

Vi måste bemöta de diskussioner om t.ex arbetsmiljö och samråd som socialdemokratin dragit igång. De olika lönereformerna kan vi möta med ett krav nå en garanterad månadslön utan lönesänkningar. Den garanterade månadslönen har många förtjänster, den minskar klassens splittring, vidare är den en bra utgångspunkt för en arbetarkontroll över de egna arbetsvillkoren. Med en garanterad månadslön i ryggen är det naturligtvis lättare att gå i kamp för en kontroll över t.ex arbetstakten.

KFMLr hade naturligtvis inte förstått ett dyft om vilken politisk och ideologisk betydelse socialdemokraternas reformförslag har. De hade inte förstått att en stor del av arbetarna på Arendal framför allt de som kommit upp i åren, såg fram emot månadslönen med stora förväntningar.

KFMLr:s sekterism innebär i praktiken att förhållandet mellan reformisterna och arbetarna alltid tolkas så att arbetarna insett reformismens förräderi:

”arbetarmassornas erfarenheter av 40 års förräderi från arbetarbyråkratins sida har gradvis fråntagit arbetarna tilltron till fackets vilja och förmåga att tjäna arbetarklassens intressen” (Klasskampen nr 1-73)

KFMLr såg inte hur nödvändigt det var att möta socialdemokratins utspel . I stället för att tillvarata de möjligheter som fanns till en politisering, förföll organisationen till en snäv ekonomism.

På Arendal kunde därför KFMLr gå ut med ett flygblad som hade parollen: ”nej till månadslön – nej till lönesänkningar”. Så småningom ställde KFMLr parollen ”nej till lönesänkningar – nej till meritvärderingen”, en paroll som var något bättre än den förra men som uttrycker en snäv syn på lönekampen. Det gäller enbart storleken inte formen.

Innebörden i dessa paroller var att man avstod från att utmana reformismen. Fackbyråkratin kunde lätt isolera KFMLr. I ett klubbflygblad hittar vi t.ex följande skickliga formulering:

”Extremisterna vill att du skall delta i vild strejk – mot månadslön. En sådan strejk skulle äventyra din fortsatta framtid”.

Vidare vädjade flygbladet om solidaritet med de äldre samt lovade att månadslönen skulle finslipas. KFMLr var bortdribblat. Det var här som strejknederlaget grundlades. Organisationen kunde utmålas som en grupp studenter som tagit sig in på varvet för att bekämpa månadslönen. Allt detta kunde undvikits om KFMLr i stället tagit kamp för en Garanterad månadslön utan lönesänkningar och påkopplad meritvärdering!

Ekonomismen försöker man försvara i en artikel i Proletären nr 38-72. I ingressen slog man först fast följande:

”För att dölja detta förhållande att arbetarna säljer sig som vara och öka utsugningen har kapitalisterna i alla tider manipulerat med formen för priset på vara – lönen”.

Av detta dras sedan följande slutsats:

”Alla erfarenheter av sossarnas och kapitalisternas senaste lönenedpressningsoffensiv mot arbetarklassen visar att formerna för lönens utbetalande är oväsentlig . Så länge kapitalismen består är det om lönens storlek kampen ska stå”.

Först säger Proletären att löneformen tjänar ett syfte, nämligen att dölja för arbetarna att de säljer sig som en vara. Vidare döljer också löneformen en ökad utsugning. Sedan säger man att löneformen är oväsentlig !

Vi tror tvärtom, kampen för en garanterad månadslön är enande, den ger klassen ett gemensamt mål, den ökar möjligheterna för att den inbördes splittringen ska minska.

Om en arbetargrupp lyckas tilltvinga sig en garanterad månadslön, så innebär ju detta att kapitalismens utsugningsmekanismer till en viss del lättare kan avslöjas. Och inte bara kapitalismen kan avslöjas, också reformismen kommer att ställas mot väggen, eftersom den aldrig på något mer omfattande och stridbart sätt kommer att vara för denna lönereform. Reformismen är för månadslön med påkopplad arbetsvärdering!

KFMLr:s ekonomism lade alltså grunden till att strejken på Arendal endast omfattade en minoritet av arbetarna, och då främst de yngre. De stora arbetargrupperna stöttes bort från de kampberedda genom att strejken inte blev till en kamp för en garanterad månadslön!

Exemplet illustrerar på vilket sätt KFMLr underordnar och anpassar sin politik efter en liten och militant del av de yngre arbetarna. KFMLrs metod att politisera strejken förvärrade också detta första misstag. Man tror att medvetenheten tillförs arbetarna genom slagord och flygblad.

Arbetarnas illusioner om facket tros kunna övervinnas om KFMLr talar om för arbetarna att facket är odugligt. Oavbrutet uppmanade organisationen arbetarna att ställa facket åt sidan. Socialdemokraterna förklarades vara socialfascister! På , detta sätt trodde KFMLr att arbetarna skulle undandras reformismens inflytande. Ekonomisk strejkkamp tillsammans med avslöjande propaganda. Så är nu inte fallet.

Den taktik som kommunisterna måste använda sig av för att besegra reformismen måste utgå från leninismen. Arbetarmassornas medvetenhet kan höjas endast genom en egen erfarenhet i kombination med en kommunistisk propaganda.

Vad det gäller illusionerna om facket, får vår tes till konsekvens att massan av arbetare endast kan förstå fackets funktion genom en egen erfarenhet av detta. Inte genom att någon talar om det för dem. Inte ens om man kör in med en högtalarbil och skränar av bara tusan.

På Arendal hade ett konsekvent och tålmodigt arbete, centrerat kring kravet på garanterad månadslön utan meritvärdering och lönesänkningar, kunnat avslöja fackbyråkratins ovilja att ta kamp för arbetarnas intressen. Detta på så sätt att arbetarna gång på gång ställt facket mot väggen inför öppna stormöten. För eller emot meritvärdering. För eller emot våra krav.

Genom denna metod hade stora arbetargrupper förstått vems ärenden fackbyråkraterna gick, vidare hade också hela raden av socialdemokratiska utspel kunnat rullas upp, kampen hade blivit politiserad. Ungefär på detta sätt byggdes t.ex styrkeförhållandena upp, Gruvstrejken var inte en blixt från en klar himmel, den hade föregåtts av stora fackmöten där arbetarnas illusioner hade klätts av just genom en egen erfarenhet. KFMLrs metod är idealistisk, den tror att massan kan vinnas blott och bart genom simpel strejkagitation.

Bildandet av en s k förberedande strejkkommitté var lika skevt. Denna innehöll nämligen inte de kvaliteter som gör en strejkkommitté till ett så överlägset vapen nämligen att de är valda av en arbetarmajoritet. Den förberedande strejkkommittén uppfattades som ett KFMLr-organ, inte som ett klassorgan. Tanken på strejkkommittéer diskrediterades. Den förberedande strejkkommittén var ett avantgardistiskt organ, inte ett massorgan, och skulle därför kallas för något annat (t.ex kampkommitté) och också haft en annan funktion än att tala i klassens namn.

Är socialdemokratin socialfascistisk?

Under Arendalsstrejken visade sig KFMLr alltså vara ekonomister. Man valde att driva strikt ekonomiska krav. Vidare valde man fel kampform och därför också fel typ av organisering. Till detta skall läggas den galna synen på socialdemokratin.

Begreppet ”socialfascism” är plockat från Kominterns tredje period (1928-34) I fallet Arendal blev verkningarna inte avgörande, men under den period som KFMLr hämtar mycket av sin inspiration från blev verkningarna av den sekteristiska politiken katastrofala. Den tyska arbetarklassen krossades av fascismen! Det är först nu som den europeiska arbetarklassen börjat hämta sig från nederlaget. KFMLr har inget lärt av historien! Skall mj gå i samma fälla?

Etiketten ”socialfascism” är helt missvisande. Socialdemokratins förhållande till arbetarklassen är beroende av eftergifter för en del arbetarkrav ( även om dessa eftergifter alltid hålls inom de kapitalistiska ramarna), om dessa eftergifter inte görs, blir möjligheterna för reformisterna att kontrollera arbetarmassorna mycket liten.

Socialdemokratin använder sig här också av taktiken att ge efter för krav, t.ex lönehöjningar, som sedan tas igen på annat sätt. Kapitalet å sin sida accepterar och använder sig av socialdemokratin så länge som den kan erbjuda en ” lugn arbetsmarknad”.

Om socialdemokratin mister greppet över arbetarmassan, då mister också kapitalet intresset för socialdemokratin. Det är dessa, socialdemokratins dubbla lojaliteter, som vi måste utgå ifrån när vi arbetar fram en taktik för att ta i från dem ledarskapet över arbetarklassen!

Fascismen står för något helt annat. Det är den statstyp, som kapitalismens använder sig av när reformismen misslyckats att klavbinda arbetarnas aktivitet. Däremellan kan man också pröva en regeringstyp stil med den som Heath-regimen utgör, eller sådan som de Gaulle försökte sig på.

Fascismen bygger på en mobilisering av småborgerliga skikt och syftar att slå sönder alla arbetarorganisationer, även de reformistiska fackföreningarna. Socialdemokratin är inte intresserad av att det uppstår en fascistisk rörelse, lika lite som den trivs tillsammans med kommunister. För under fascismen behövs ingen klassamarbetspolitik, då härskar ett öppet klassherravälde.

Begreppet ”socialfascism” är endast emotionellt strunt. I försöken att nå den socialdemokratiskt dominerade eller kontrollerade delen av arbetarklassen (d v s den överväldigande majoriteten) fungerar det som ett effektivt ideologiskt hinder. För kommunister kan inte begrepp och analyser göras beroende av moraliteter. För oss är reformism ett tillräckligt starkt skällsord!

På Arendal fick KFMLr:s analys av socialdemokratin mycket svåra konsekvenser. Till alla de övriga hindren lades också till sist denna barlast. En av strejkledarna från KFMLr hette Christer Ternerud, vi kan få en aning om hans förmåga att analysera socialdemokratin genom att se hur han ”analyserade” gruvstrejken i England. I Proletären nr 2-72 skrev han så här:

”Att det just är en sådan traditionell socialdemokratiskt ledd nederlagsstrejk råder det ingen tvekan om. Inflationen i Storbritannien galopperar iväg, arbetslösheten breder ut sig kollagren är upplagda för att räcka nio veckor. Att i ett sådant läge utlysa en storstrejk som måste vara flera månader (! ) kan ingen annan än provokatörer och kapitalistfarare göra… ett gott stöd för att kunna lyckas i sitt uppsåt att medels nederlagsstrejk knäcka den brittiska arbetarklassens kampvilja har sossarna haft i de småborgerliga vänstergrupperna, främst trotskister, som enligt rapporter bland arbetarna utsått illusioner om att facket skall göras till en kamporganisation….”

Hur gick det nu med provokationsstrejken? Låt oss se vad CT har att säga nästa vecka i Proletären nr 3-72:

”De brittiska gruvarbetarna har genom sin militanta kamp mot strejkbryteriet och genom sin sammanhållning mot regeringens hot om att sätta in militär mot den för att bryta strejken stått emot regeringens och kapitalets lönenedsänkningsoffensiv”.

Gruvstrejken blev alltså en helt lysande seger för hela den brittiska arbetarklassen. Proletärens vettlösa analys korrigeras veckan efter utan någon som helst kommentar. Vi kan dessutom upplysa ”varvsarbetaren” och f.d kårtidningsredaktören Ternerud om vad det var som våra brittiska kamrater utsådde bland arbetarna.

De uppmanade till en demokratisk organisering, som motsvarade kampens behov, de uppmanade arbetarklassen genom propaganda och egna handlingar om nödvändigheten av att blockera kollagren.

På ett universitet tog t.ex våra kamrater initiativ till en solidaritetsockupation. Gruvarbetarna kom dit och kunde genom detta initiativ utnyttja det borgerliga universitetets resurser till en tribun för sin klasspropaganda. På så sätt försökte vi ta vid där reformisterna inte var beredda att gå längre.

Vad skulle KFMLr ha gjort? Kanske som vid hyresstrejken i Umeå? ”’Gå tillbaka, detta leder bara till nederlag. Socialfascisterna förråder er. Organisera er i stället i KFMLr, den revolutionära rörelsens banerförare…”

Till sist. När strejken på Arendal hade slutat i ett fiasko. När KFMLr hade sprungit bort från det stormöte som dess medlemmar själva hade kallat till, helt och hållet gripna av sin egen och unga arbetares spontanism, då kom avskedanden! Flera strejkdeltagare avskedades.

Vad gjorde KFMLr då? Togs det ett enhetsinitiativ för att på så sätt kunna bygga upp styrkeförhållanden som kunde ha tvingat arbetsköparna till en reträtt. Nej, sekterismen fick här sitt sista krampaktiga uttryck. KFMLr ensamt, med sin begränsade och isolerade styrka, skulle tvinga tillbaka de avskedande. Det totala nederlaget var ett faktum.

Socialdemokratins taktik hade gått vägen. Den stora arbetarmassan var integrerad genom de olika utspelen om månadslön, arbetsmiljö osv. De kampberedda arbetarna var utstötta och avskurna från sin sociala och politiska bas. Integration och repression. KFMLr hade gått i fällan!

Göte Kildén

Ska djävulsdyrkare släppas in i kyrkan?

’Göte Kildéns debattartikel i GP den 22 / 12 1983, Vem stoppar en vargflock med en tidningsartikel? kom att orsaka en debatt i GT mellan chefredaktören Jigenius (Jigg) och Göte Kildén. Här återges de tre inläggen i den debatten.

Jigenius kommenterar Göte i GT den 26/12:

Slappliberalt?

”Ingen mötesfrihet för nazister” Det utropade Göte Kildén i ett debattinlägg i G-P häromdagen apropå de häftiga demonstrationerna i Göteborg. då ett nynazistiskt möte förhindrades äga rum i Folkets Hus. Det där låter kanske förledande käckt och klokt. Och vi som inte vill ha några inskränkningar av åsikts- och mötesfriheten – vi har kanske inte fattat nationalsocialismens vedervärdighet?

När man försvarar till och med nazisternas rätt att ha möten och sprida åsikter. så beror det inte på omsorg om nazismen utan på omsorg just om mötesfriheten. Det vore beklagligt om några förvirrade relikter från andra världskrigets dagar skulle kunna provocera ett demokratiskt samhälle till att göra viktiga inskränkningar i demokratin genom att begränsa åsikts- och mötesfriheten.Vem stoppar en vargflock med en tidningsartikel undrar Göte Kildén patetiskt. Vem stoppar en vargflock med förbudskylt eller olagligförklaring? kan man lika gärna fråga. Det är genom upplysning och opinionsbildning, exempelvis i form av tidningsartiklar, som man kan bekämpa extrema våldsrörelser på höger- och vänsterkanten.

Genom att olagligförklara politiska rörelser, hur små och befängda de än är, skapar man ett martyrium och ett ökat intresse för det förbjudna: Ett lagförbud mot nynazismen i kombination med en kärv ekonomisk utveckling och en stegrad misstro mot invandrare skulle kunna ge denna tynande rörelse ett tragiskt uppsving.

Börjar man förbjuda vissa politiska ytterlighetsriktningar har man passerat en viktig principgräns, sedan är det inte en artfråga utan en gradfråga när man ska förbjuda fler.

Om man i lag förbjöd exempelvis nynazismen i Sverige skulle det paradoxalt nog ge en form av legitimitet åt de andra politisk extremgrupper som får fortsätta lagligt och till och med med statligt presstöd.

Icke olagligförklarade grupperingar skulle ju ha en form av samhälleligt godkännande. Det är kanske därför som just andra extremsocialistiska grupperingar än de nationalsocialistiska skriker om förbud och inskränkningar av de demokratiska rättigheterna.

Göte Kildén tillhör själv en sådan sektbildning, trotskisterna. KPML(r) är en annan gruppering vars mål är att avskaffa demokratin om den fick makten. SOm en form av nödvärnsrätt eller självbevarelsedrift skulle demokratin för att skydda sig kunna förbjuda trotskisterna eller KPML(r): men det skulle faktiskt vara en principiellt felaktig och opraktisk metod.

Barbro Widebäck har i helig ilska uttryckt sitt ogillande av den ”ädla slappliberalism” som förordar yttrandefrihet åt all. Stalins andliga arvtagare var på plats på Järntorget och gjorde gemensam sak med Barbro Widebäck och Hagge Geigert.

Jag upprörs av tanken på de koncentrationsläger som fanns i Tredje Riket. Tryggve Bratteli skrev en skakande ögonvittnesskildring häromåret. Men jag upprörs lika mycket av Stalins massavrättningar och avd e många koncentrationsläger som fortfarande finns i Sovjet och som exempelvis Solsjenitsyn beskrivit.

Men det är tydligen bara ”slappliberaler” som känner samma avsky inför koncentrationsläger av 1944 och 1984 års modell. Barbro Widebäck och andra som skådat ljuset finner det moralsikt gångbart att protestera mot det fallna förtryckarsystemet, nazismen, tillsammans med företrädare för det nu blomstrande förtryckarsystemet, sovjetkommunismen. Det om något är slappt.

Jigg

Göte Kildén svarar i GT den 4/1:

Ska djävulsdyrkare släppas in i kyrkan?

Ska djävulsdyrkare få hålla nattmässor i kyrkan i demokratins och mötesfrihetens heliga namn?

Det tycker nog ingen…

Däremot är det många som menar att det ska vara fritt fram för nazisterna att predika rasism och invandrarfientlighet i arbetarrörelsens Folkets Hus!

Chefredaktör Jigenius är en av dem. Men sina åsikter för han främst till torgs genom en rad illvilliga – eller möjligtvis okunniga – påhopp på trotskismen.

Beskyllningar

Jag och Socialistiska Partiet beskylls för att representera en politisk tradition ”vars mål är att avskaffa demokratin om den fick makten”, Till skillnad från chefredaktören själv sägs vi också stå likgiltiga inför ”Stalins massavrättningar och de många koncentrationsläger som fortfarande finns i Sovjet”. Vi förklaras också som ”företrädare för det nu blomstrande förtryckarsystemet, sovjetkommunismen”:

Jigenius anklagelse om att trotskismen skulle vara likgiltig inför Stalins massavrättningar är absurd. Tiotusentals trotskister var med bland offren i dessa koncentrationsläger.

Varför skulle vi då stå likgiltiga inför bödlarnas framfart? Varför?

När det sedan gäller dagens ”blomstrande förtryckarsystem, sovjetkommunismen” vill jag fråga chefredaktören varför han tror att en av Charta 77:s främsta talesmän, trotskisten Peter Uhl, sedan många år sitter fängslad? för sitt medlöperi? Eller varför tror han att vårt parti år efter år har protesterat mot Sovjets invasion av Tjeckoslovakien? Och varför vårt totala stöd åt Solidaritet i Polen?

Konfiskera

Vårt mål sägs dessutom vara att avskaffa demokratin. Nonsens! Skillnaden mellan oss och chefredaktören är dock att vi hävdar att demokratin i Sverige är ytterst begränsad, ofta formell, tack vare den privata äganderätten över storföretagen och bankerna.

Företagen, liksom den statliga våldsapparaten är också djupt odemokratiska med militära kommandostrukturer. Därför vill vi att banker och storföretag ska konfiskeras. Den statliga våldsapparaten brytas ner och ersättas med en demokratiskt uppbyggd ordnings- och militärmakt. Vi är för flerpartisystem och fria val med en yttrandefrihet vida överlägsen den som erbjuds vanliga människor idag.

Nej, alla dessa anklagelser är bara möjliga genom att Jigenius klumpar ihop oss med KPMLr. Ett parti som tack vare sitt program och sitt stalinistiska idéarv kan fungera som borgerlighetens spottkopp…

Aldrig ropat

När det sedan gäller Jigenius tes om att man lika lite stoppar en vargflock med en olagligförklaring som med en tidningsartikel är det bara att hålla med. Problemet för Jigenius är bara att jag aldrig ropat på något förbud. Detta nämns inte med ett enda ord i min artikel i G-P. Varför slå in öppna dörrar?

Men självklart är vi mot förbud av helt andra skäl än Jigenius. De poliser, den militär och de domstolar som ska upprätthålla ett sådant förbud är djupt konservativa institutioner. I ett spänt socialt klimat kommer de aldrig att på något kraftfullt sätt att agera mot nazisterna, eller andra reaktionära rörelser. All historisk erfarenhet visar på motsatsen.

Nämligen att dessa själva infekteras av reaktionära rötor som nazismen. I trettiotalets Göteborg vimlade det exempelvis av nazister bland officerarna och i poliskåren…

Mobilisering

Nej, kampen mot nazismen och andra reaktionära rörelser fientliga mot arbetarrörelsen, är en uppgift som arbetarrörelsen själv måste ställa sig. Genom bredast möjliga folkliga mobilisering i fabriker, på gator och torg! Därför var det både glädjande och sunt att Oredssons skaror handgripligen slängdes ut från Folkets Hus!

Göte Kildén, Ordförande Socialistiska Partiet

Jigenius svarar i samma GT:

Välj sällskap

Kampen mot nazismen är en uppgift för ”arbetarrörelsen själv” skriver Göte Kildén, ordförande i en trotskistisk bokstavskombination. Den okunnige läsaren skulle möjligen kunna tro att Göte Kildén på något sätt vore en talesman för hela den svenska arbetarrörelsen. Göte Kildén och hans meningsfränder representerar en andel av den svenska arbetarrörelsen som kan mätas i promille. Det är kanske just därför han så gärna tar tillfället i akt att uttala sig å arbetarrörelsens vägnar.

Min artikel handlade om att kampen mot nationalsocialismen inte får leda till att man därmed legitimerar andra extremistiska rörelser. Hitlers arvtagare skall bekämpas – men man ska inte göra det i sällskap med Stalins och Andropovs meningsfränder.

Fågel eller fisk, VPK:s fackliga politik

Av Tom Gustafsson och Göte Kildén.

Det är svårt att skriva en artikel om Vpk:s fackliga linje. De resolutioner som partiet antagit är allmänna, oklara och ofta motsägelsefyllda. Vilken är den bakomliggande analysen? Varför har man valt just de målsättningarna, de parollerna? Hur ska partiets medlemmar och sympatisörer arbeta med dem? Sådana frågor blir alltför ofta utan svar.

För att kunna bedöma Vpk:s fackliga linje måste man tränga förbi de allmänna målsättningarna — orden och fraserna. Det gäller då inte bara att nagelfara den teoretiska grunden utan också att undersöka vad den fackliga linjen innebär i handling, på basplanet.

Då finner man att Vpk inte har en facklig linje utan flera. Lika många som det finns riktningar i partiet. Och man finner att bristen på klara och entydiga centrala analyser och riktlinjer har en viss objektiv funktion.

Den tillåter partiledningen att ständigt anpassa sina ställningstaganden efter vad som för tillfället är mest opportunt. Den tillåter partiets grundorganisationer och enskilda medlemmar att rida på stämningarna på respektive arbetsplats. De kan sen vara konservativa eller radikala.

Även när partiledningen “tar ställning” får dess ställningstaganden mer karaktären av kommentarer och rekommendationer än direktiv för det praktiska arbetet.\r\nDet tillåter de olika strömningarna i partiet att samexistera i någorlunda “fredlig tävlan”.

Vpk-ledningen har i flera sammanhang ställt upp bra målsättningar för kampen mot dyrtiden. Men den har inte preciserat sina uttalanden på ett sammanhängande sätt. Den praktiska innebörden får man därför arbeta fram själv ur partiets fortlöpande agitation och propaganda. Vpk:s agerande i avtalsrörelsen ger ett rikt material för det.

Sedan LO-ledningen lagt fram sitt utgångsbud i november — vilket överlag skulle ha inneburit reallönesänkningar — kom Ny Dag med en mycket förvirrad replik.

“Järnbruksarbetare: LO-budet ett minimikrav!” läste man i huvudrubriken på avtalsuppslaget. Det står visserligen inte att också Vpk tycker så, men kan man tolka rubriken på annat sätt? I synnerhet som den inte kommenterades någonstans?

En ledare i samma nummer nämnde att det i avtalsrörelsens inledningsskede “funnits en stark opinion på arbetsplatserna för minst 3 kronor generellt” i påslag, dvs i allmänhet mer än vad LO-budet skulle innebära.

Men ledarskribenten “glömde” att göra en konkret analys av LO-budet och 3-kronorsförslaget. Skribenten “glömde” att berätta att även 3 kronors påslag för stora arbetargrupper skulle betyda sänkt reallön!

Några veckor senare grinade rubriken “Kämpa mot prutningar’“ emot oss inne i tidningen. På ledarplats följde man upp inlägget: “Det blir en hård avtalsrörelse där medlemmarna måste kämpa mot prutningar av de ställda kraven”. I en okommenterad artikel sades det att man “måste kämpa för kraven som minimikrav”. Det var ju också ett sätt att presentera det “kommunistiska alternativet”! (Citaten är från Ny Dag nr 82/74)

Men detta tal om minimikrav och kamp mot prutningar försvann snabbt från Ny Dag – i takt med att motståndet mot LO-budet ökade på arbetsplatserna.\r\n\r\nI Ny Dag konstaterade man så:

“Vad som hänt sedan LO lade fram sitt utgångsbud är att hyrorna gått upp kraftigt, i motsats till vad som påstods skulle bli fallet, och att priserna försätter att stiga. Läget talar för en skärpning av LO :s krav.” (ND 16/75)

Som om dessa prisstegringar skulle ha varit omöjliga att förutse några månader tidigare!

Efter detta konstaterande kunde dock Ny Dag och Vpk-ledningen kasta loss från det ursprungliga budet. Deras propaganda riktades nu — helt riktigt — mot toppstyrningen och hemlighetsmakeriet. Och Ny Dag pejlade stämningarna hos olika arbetargrupper och fackliga organisationer.

När så det centrala LO-SAF-avtalet kom hade Ny Dag följande rubrik på en kommentar från den fackliga medarbetaren Georg Palmer: “Lönebudet LO-SAF ger ingen reallönehöjning (Ny Dag 30/75).

Också ett sätt att beskriva en ytterligare nedbantning av L0:s ursprungliga lönesänkningsförslag!

Numret därefter innehöll en ledare som spann vidare på samma tema.\r\n-Under det följande halvåret hårdnade Vpk:s position i takt med att kraven skärptes i den lokala kampen:

“Hur skulle lönestatistiken sett ut om inte arbetarna genom lokala aktioner kunnat någorlunda kompensera sig för bristen på löneoffensiv centralt?” (Ny Dag 52/75).

“Det samlade resultatet av den lokala lönekampen visar att LO-ledningen formulerade alldeles för blygsamma krav i de centrala löneförhandlingarna”. (64/75) (Man behövde inte avvakta den lokala lönekampen för att kunna konstatera det!)

“Löneglidning räddade 1975 – 1976 behövs extra pålägg” (rubrik på Georg Palmers artikel i Ny Dag 83/75).

Men inte ens i november-december kom Ny Dag längre än till att antyda att det centrala avtalet – utan ytterligare lokala påslag — skulle ha inneburit reallönesänkning).

Av den här genomgången kan man bara dra en slutsats: Vpk-ledningen justerade sin överskylande hållning till LO-ledningens förslag i takt med att kampen utvecklades på arbetsplatserna. Men det rörde sig inte om en politisk korrigering, utan om en opportunistisk anpassning:

Den gjorde ingen självkritisk granskning av de tidigare ställningstagandena. Tvärtom låtsades Ny Dag som om den “kommunistiska pressen” (läs: Ny Dag) hela tiden varit fullständigt konsekvent.

De absoluta lönekraven skärptes något (men inte tillräckligt) liksom hållningen i andra frågor där radikala krav vann insteg på arbetsplatserna (t ex kravet på minimilön). Men det följdes inte upp med direktiv för det praktiska arbetet. Och utvidgades inte till att gälla andra frågor där LO-ledningen borde ha konfronterats.

Vpk-ledningen utformade aldrig någon paroll för hur reallönerna skulle garanteras (indexreglering), utan svansade efter LO-ledningens kontrollstations-resonemang. Likaså låg den — av taktiska skäl? — lågt när det gällde kraven på facklig demokrati.\r\n-Vpk-ledningen försökte aldrig gå vidare till att utforma ett nationellt alternativ till LO-ledningens linje eller centralisera motståndet mot den.

Ändringarna var alltså begränsade i Vpk-arnas praktiska arbete lokalt. Dels därför att det alltid är lättare att byta stift på ledarsidan i Ny Dag än ute på arbetsplatserna. Dels därför att stora delar av Vpk:s fackliga kader litar mer till sina egna huvuden än till signalerna från partiledningen.

Säkert var det många som försökte följa partiledningens pipa, kanske med viss framgång på kort sikt. Det var ju en opportun förändring. (Men opportunism är alltid inopportun i längden!)

Men det fanns också andra – t ex det gamla fackliga gardet som skolades in under Hagberg-tiden (fram till mitten av 60-talet). De fullföljer sin passiva, konsekvent LO-vänliga linje.

Det finns också inom Vpk grupper av senare rekryterade, mer militanta aktivister. En hel del Vpk-are utövar en mer kraftfull verksamhet än den Vpk-ledningen påbjuder. Och det gäller i synnerhet på arbetsplatser, där det finns en långvarig kamp-tradition, en utbredd vänsteropposition och grupper till vänster om Vpk som förmår ta initiativ till effektiva aktioner.

Om man betraktar partiet som helhet får man alltså en mycket splittrad bild av dess praktik på basplanet. Opportunism på toppnivå motsvaras av en opportunism på basnivå. I den mån enskilda Vpk-are eller Vpk-grupper kan sätta sig över den är det trots Vpk-ledningen och tack vare sin egen förmåga.

Vpk:s fackliga linje – fågel eller fisk? Svaret är fågel och fisk – och mittemellan!

Tom Gustafsson och Göte Kildén

Från fjärde internationalen 3-4/76.

Brasiliens arbetarparti & socialismen

Samtidigt som den ”reellt existerande socialismen” faller samman och arbetarrörelsen i många av de utvecklade kapitalistiska länderna befinner sig i en djup kris, var den radikale socialistiske kandidaten för Partido dos Trabalhadores, PT (Arbetarpartiet), arbetarledaren Luis Inacio da Silva, mer känd som ”Lula”, mycket nära att bli vald till Brasiliens president i december 1989.

I första valomgången blev ”Lula” tvåa med 16,8 procent av rösterna efter den konservative populisten Collor de Mello. Lula slog ut den socialdemokratiske populisten Brizola, den socialdemokratiske ”vänster-om-mitten”-kandidaten Mario Covas och fick sexton gånger fler röster än kommunistpartiets kandidat.

Kommunistpartiet,under många år vänsterns starkaste kraft (partiets presidentkandidat fick 14 % av rösterna 1946, men drevs under jorden), har kritiserat PTs program för att vara alltför radikalt, utopiskt, orealistiskt och arkaiskt.

Hur kan man förklara detta, i en värld där allt är så fientligt i förhållande till alla socialistiska politiska alternativ? Finns det lärdomar att dra av den brasilianska erfarenheten, som kan tillämpas i andra samhällen? Om man ska kunna besvara dessa frågor måste man se till PTs ursprung och utveckling. För PT är i dag ett av de största och mest radikala partierna i Latinamerika, ja, i hela världen.

Ett nytt kapitel

Grundandet av PT 1979 inledde ett nytt kapitel i den brasilianska arbetarrörelsens historia. Ett massparti växte fram:
• som uttrycker arbetarklassens och det arbetande folkets politiska självständighet;
• ett demokratiskt, pluralistiskt, militant parti, fritt från alla bindningar till de härskande klasserna och deras stat, med ett klart antikapitalistiskt program;
• ett parti i solidaritet med arbetarkampen över hela världen, och fortfarande självständigt i förhållande till någon särskild ”socialistisk” stats (Sovjetunionen, Kina osv) politik.

PT är ett helt nytt parti, vars betydelse sträcker sig långt utanför Brasilien. Det är inte socialdemokratiskt, lett av parlamentariker, organiserat som en valapparat med ett traditionellt ny-keynesianskt reformistiskt program, som inriktar sig på länderna vid Atlanten.

Inte heller är det ett byråkratiskt kommunistiskt parti, med en maktfullkomlig apparat, politiskt underdånigt Sovjetunionen. Det är inte heller populistiskt, så som peronismen i Argentina eller det gamla Partido Trabalhista Brasilero, PTB (Brasilianska Arbetarpartiet), som leds av karismatiska borgerliga politiker och en korrupt byråkrati av ”gula” fackföreningsbossar. Slutligen är det inte heller någon självgod revolutionär sekt, organiserad i arbetarrörelsens utkanter och full av dogmer och ritualer.

Svårt hitta motsvarighet

Det är faktiskt svårt att hitta någon analogi eller motsvarighet. Det historiska exempel som ligger närmast är The Independent Labour Party, det första engelska arbetarpartiet, grundat 1893 a v en grupp stridbara fackföreningsledare, socialister (däribland en del marxister) och kristen vänster, som fick Friedrich Engels ”välsignelse”.

PT är resultatet av de brasilianska arbetarnas försök att själva komma till politiskt uttryck. I början av vårt sekel slogs anarkosyndikalisterna med beundransvärd energi och klasskänsla för en självständig proletär inriktning, men deras doktriner fick dem att förkasta uppfattningen om ett massomfattande politiskt parti.

Det viktigaste försöket att bygga upp ett genuint arbetarparti var förmodligen Partido Comunista Brasilero, PCB (Brasiliens kommunistparti). Men trots dess medlemmars och anhängares självuppoffrande, ledde partiets stalinistiska logik till att det underordnade sig den nationella borgarklassens intressen. Denna inriktning, i kombination med det ideologiska beroendet av Sovjetunionen och avsaknaden av partidemokrati, ledde till en rad splittringar, som alltsedan 1962 söndrat och försvagat partiet.

Liksom PTB, som grundades 1945, var PCB aldrig mer än en parlamentarisk apparat med stort röststöd hos arbetarklassen, men som arbetarna med vissa undantag aldrig verkligen stödde.

Slutligen lyckades aldrig den ”väpnade vänsterns” små grupper från 1960- och 1970-talet, trots sitt mod och heroism, vinna något verkligt stöd hos arbetarklassen. De mötte ett tragiskt öde, just på grund av sina minoritetshandlingar och isolering från arbetarna i städerna och på landsbygden.

PT är därför det första masspartiet i Brasilien som ger uttryck för arbetarnas egna krav och strävanden i kampen mot kapitalet och dess stat. Det är ett parti med rötterna i arbetarklassen, bönderna och intelligentian.

En ny arbetarklass

Initiativet till att bilda partiet togs inom den nya arbetarklass som växte fram under den kapitalistiska expansionen under de två årtionden av militärdiktatur som följde ef ter 1964. (Den formella övergången från militärdiktatur till civilt styre skedde under våren 1985.)

Under denna period skedde en snabb tillväxt av storskalig kapitalistisk produktion inom jordbruket med inriktning på den internationella marknaden. Detta ledde till att småbönderna och arrendebönderna i massomfattning fördrevs från sina jordar. En del av dessa proletariserade bönder och småbrukare flyttade till städerna (framför allt Sao Paulo) där en omfattande industrialisering (bilar, stål och kemikalier) pågick, understödd av framför allt multinationella företag.

Men denna omvandling antog den klassiska formen i Tredje världen: ”utveckling av underutvecklingen” (för att använda den brasilianske ekonomen och historikern André Gunder Franks välkända fras):

Den förvärrade de regionala skillnaderna (mellan det industrialiserade Södern och det allt mer utfattiga Nordöst), den sociala ojämlikheten (de rika blev rikare och de fattiga fattigare), liksom ett ekonomiskt beroende av de utvecklade kapitalistiska länderna (vilket visats av den astronomiska tillväxten av utlandsskulden).

Dessutom sögs inte stora delar av de bönder som tvingats flytta upp av den moderna (arbetsbesparande) industrin, utan anslöt sig till kåkstädernas fattiga dagdrivare, som lever ur-hand-i-mun.

De som inte fick del av den kapitalistiska utvecklingens frukter – städernas arbetare och arbetslösa, de utfattiga, halvt om halvt proletära landsbygdsborna, ruinerade hantverkare och småföretagare som drabbats hårt av inflationen – blev alltmer fientliga till militärregimen.

Egen politisk representation

Till en början stödde de den oppositionsrörelse som leddes av den liberala borgarklassen, Movimento Democratico Brasiliero, MDB (Brasilianska demokratiska rörelsen), det enda oppositionsparti som militärdiktaturen tillät. Men i slutet av 1970-talet kände de mest aktiva och medvetna delarna av arbetarrörelsen behovet att själva representeras politiskt.

Fackföreningsledarna, som med sin pragmatism och ”klassinstinkt” företrädde detta nya perspektiv, fick gradvis allt större stöd från flera generationers militanta marxister, som dragit lärdomar av det förflutna. De förde med sig rika politiska erfarenheter och stora kunskaper om socialistiskt tänkande in i PT.

Olika strömningar

På så vis är PT, under de år som gått sedan grundandet 1979, ett resultat av att olika strömningar kommit samman, där alla fört med sig sin särskilda lyhördhet och sina egna erfarenheter till partibygget:

• de ”verkliga” fackföreningsmedlemmar, initiativtagare och ledare, som representerar en ny sorts massomfattande fackföreninginriktning; militant och grundad på politisk klass-självständighet gentemot arbetsgivarna; med de viktigaste fästena i ABC-regionen (industriförorterna runt stor-Sao Paulo där den ”nya arbetarklassen” är koncentrerad;
• fackföreningsoppositionen, vilken under många år lett en hård kamp i fabrikerna och inom fackföreningarna mot en organisation som underordnats staten och mot en ”gul”, korrupt och regeringskontrollerad fackföreningsbyråkrat!;
• fackföreningarna på landsbygden och lantarbetar- och bondeorganisationer, ofta från den kristna traditionen;
• kristna bassamfund, d v s de kyrkliga organisationer som förenar präster och katolska lekmän med jordlösa bönder och arbetare i städerna med övriga kristna delar av den socialistiska strömningen;
• tidigare medlemmar och anhängare av kommunistpartiet eller medlemmar i den ”väpnade vänstern”, vilka lämnat dessa organisationer;
• olika grupper av vänsterrevolutionärer (trotskister, castroanhängare o s v);
• intellektuella: sociologer, ekonomer, lärare, författare, journalister och forskare som dragits till arbetarrörelsen eller till den marxistiska teorin;
• parlamentsledamöter, ursprungligen från MDBs vänsterflygel.

I viss utsträckning kan man säga att PTs grundande utgör det historiska mötet mellan arbetarklassen och ”dess” intellektuella: två sociala krafter som dittills följts parallellt, ibland närmat sig varandra, men oftast slagit in på helt olika vägar.

Samtidigt som den process som PT grundades under i vissa drag är specifik för Brasilien och dess historiska sammanhang (t ex de kristna bassamfundens betydelsefulla roll), slås man icke desto mindre av hur nära PTs framväxt motsvarar vissa klassiska texter av Karl Marx och Friedrich Engels: en arbetarrörelse växer fram i de moderna industricentra; en fackföreningsrörelse som under den ekonomiska kampen klart kommit att inse nödvändigheten av ett arbetarparti; ett parti som drar till sig olika folkliga sociala skikt under arbetarklassens ledning.

Ledningen

De olika källor som PT sprang ur avspeglas i ledningens sammansättning. De mest framträdande har varit fackföreningsledare som Lula, ordförande i metallarbetarfacket i Sao Bernardo; Jacob Bittar från Campinas petrokemiarbetar-fack; Olivio Dutra, ordförande för de bankanställda vid Porto Alegre; gamla revolutionära ledare som den legendariske Apolonio de Carvalho, kommunistledare sedan 1935, som stred i den Internationella brigaden i det spanska inbördeskriget och senare i den franska motståndsrörelsen; och välkända intellektuella som Francisco Weffort, sociolog från universitetet i Sao Paulo och författare till böcker om den brasilianska arbetarrörelsens historia.

PTs snabba bildande – som bara tog två år – förvånade majoriteten av de existerande socialistiska eller kommunistiska grupperna. En del av dem valde att ansluta sig till det nya partiet. Men de mest ”efterblivna” delarna av vänstern, de med stalinistisk bakgrund, däribland det pro-sovjetiska PCB, föredrog att stanna kvar inom det liberala MDG, den legala borgerliga oppositionen.

Nya vindar inom fackföreningsrörelsen

1978, samma år som nya vindar började blåsa i fackföreningsrörelsen, började tanken på ett självständigt arbetarparti föras fram av flera ”genuina” fackföreningsledare. De kom fram till detta utifrån sina erfarenheter under en rad historiska strejker och sammandrabbningar med den statliga polis- och militärapparaten och genom sin omvärdering av den sociala kampen före 1964.

På ett ”Möte för demokrati”, som stöddes a v den liberala och vänsteroppositionen i Rio de Janeiro 1978, avvisade Lula, med stöd av andra fackföreningsledare, mötets målsättning att organisera en ”bred demokratisk front” kring MDB. Han förde fram erfarenheterna från 1964 (det år då militären tog över makten) som ett argument mot den traditionella politiken att underordna arbetarrörelsen under den borgerliga populismen:

”Om vi arbetare inte är medvetna om hur sammansvetsad oppositionen är, riskerar vi att lida samma nederlag som 1964, när borgarklassen bröt med arbetarna, vände dem ryggen och lämnade dem i sticket.”

Utan att avvisa det nödvändiga i att göra gemensam sak mot militärregimen, underströk Lula vikten a v en självständig arbetarpolitik:

”Arbetarklassen måste gå sin egen väg för att nå sitt mål. Förr eller senare kommer den att bygga upp ett politiskt parti… Arbetarklassen får inte reduceras till ett verktyg. Det är oerhört viktigt att arbetarna direkt uttrycker sin styrka. Och på den politiska arenan innebär detta att klassen måste formera sitt eget parti.”

Nationellt möte

I oktober 1979 hölls PTs första nationella möte i Sao Bernardo do Campo, Lulas fackförenings starkaste fäste. På konferensen antogs en kortfattad politisk deklaration som klart uttalade partiets mål:

”PT strävar efter att hela den ekonomiska och politiska makten direkt ska utövas av arbetarna. Detta är det enda sättet att få slut på utsugningen och förtrycket.”

Samtidigt manade dokumentet ”alla demokratiska krafter att bilda en bred massrörelse mot diktaturen.” PT satte också som sitt mål att bilda en allomfattande landsorganisation. Central Umeå de Trabalhadores (CUT), och underströk att ”uppbyggnaden av den endast kan ske samtidigt som den existerande fackföreningsstrukturen, som i dag är underordnad staten, bryts ner”.(1)

I april-maj 1980 utbröt en stor strejk med 250 000 metallarbetare i Sao Bernardo. Rörelsen stoppades först sedan polis och militär ingripit. Lula och de övriga ledarna arresterades, och militären fick kontroll över fackföreningarna genom att tvångsinföra ”medlare”.

Men rörelsen visade sin förmåga att organisera befolkningen – genom dagliga möten med tiotusentals arbetare – och den nya starka fackföreningsandan. Och PT, som stod i spetsen för rörelsen, var den stora vinnaren.

I maj och juni 1980 höll PT en ny nationell konferens med delegater från 22 delstater, som representerade uppskattningsvis 30 000 medlemmar. Ett manifest och ett program antogs, vilka definierade PT som ”det verkliga politiska uttrycket för alla dem som utsugs av det kapitalistiska systemet”; ett massparti med bred bas, öppet och demokratiskt. Dess mål var att slå sönder militärregimens förtryckarapparat och bygga upp:

”…en alternativ makt för arbetarna och de förtryckta som utvecklas till ett samhälle utan vare sig utsugare eller utsugna. Genom att bygga detta samhälle är arbetarna medvetna om det faktum att denna kamp riktas mot det stora nationella och internationella kapitalet.”

Ingen ”lära”

Men PT hade ändå inte utarbetat någon ”lära”. Många politiska och programmatiska frågor lämnades medvetet öppna för att möjliggöra bredast möjliga debatter och att alla medlemmar ”mognade” i sin egen takt. Detta gällde i synnerhet internationella frågor, även om vissa ståndpunkter redan var klara, t ex stödet till den sandinistiska revolutionen i Nicaragua och solidariteten med de polska arbetarnas kamp för fackliga rättigheter.

Lula skrev också en artikel med temat ”Våra krav och polackernas är de samma”. PTs ledare och aktivister ville inte upprepa den gamla brasilianska vänsterns tragiska misstag, som gjorde deras partier till den ena eller andra ”reellt existerande socialistiska” statens underhuggare.

Ett av kännetecknen på att PT är ett ”öppet” parti, är att det innehåller ett antal vänstergrupper, -organisationer eller -strömningar (de flesta marxistiska), som oftast har sin egen struktur och sina egna tidningar.

Ett fåtal av dem ser som sin viktigaste uppgift att bygga PT som ett genuint massparti med en aktiv bas och de strävar efter att PT ska bli den ledande kraften i en revolutionär omdaning av Brasilien. Andra ser tvärtemot PT som en ”massfrontstaktik”, inom vilken målet är att bygga upp ett ”verkligt” parti för den marxist-leninistiska förtruppen, dvs den egna organisationen.

En av PTs ledare, Apolonio de Carvalho (som själv under flera år ledde en underjordisk förtruppsgrupp) skrev en text för att inleda diskussionen inom partiet i denna känsliga fråga. Han hävdade att vänsterströmningarna inom PT kunde komma med värdefulla bidrag om de bara lyckades anpassa sig till PTs ursprung som ett massparti och ett kvalitativt nytt steg i arbetar- och folkrörelsen.

Vänsterns två uppgifter

Han ansåg att vänstern hade två uppgifter: att undervisa i samhällsvetenskaper och att själva lära sig av den nya verkligheten. Men de skulle vara tvungna att överge sin felaktiga uppfattning om PT som en masspolitiskt front, att partiet är en tillfällig överenskommelse mellan olika ingående delar kring konjunkturella mål – och acceptera att det är ett helt nytt parti, ett massornas och kampens parti, djupt demokratiskt (vilket inte utesluter centralisering), som först och främst inriktar sig på att massorna själva handlar självständigt och politiskt.

Under 1980 tog PT första steget på väg mot legalitet inom ramen för den ”politiska reform” som genomförts av militär-regeringen. Mot myndigheternas förväntningar lyckades PT uppfylla alla de extremt hårda villkoren i den nya ”Förordningen för politiska partier” för att bilda ett parti som inte redan var representerat i parlamentet (t ex kravet att ha partiorganisationer i en femtedel av landets kommuner). Och domstolen tvingades utfärda provisorisk status som legalt parti för PT (det var ännu hårdare krav för att vinna permanent status).

I själva verket lyckades PT vända kampanjen för legalisering till sin egen fördel, få spridning över hela landet, vinna många nya medlemmar samt bygga upp de nucleos (kärngrupper) som utgör grunden för ett aktivt och demokratiskt PT.

En av de mest fascinerande aspekterna i PTs historia är hur partiorganisatörerna lyckades uppfylla de komplicerade lagkraven i en auktoritär lagstiftning – vars syfte var att hålla arbetarna utanför politiken – och samtidigt bygga upp en demokratisk partiorganisation nedifrån och upp.

Dubbelt funktionssätt

Detta har resulterat i att partiet har ett dubbelt funktionssätt: det formella, legala, genom vilket faktiskt inga beslut tas; och det verkliga, genom vilket delegater väljs av nucleos (som själva inte har någon ”legal” status) på lokala partikongresser. De lokala partimötena väljer i sin tur delegater till den nationella kongressen.

När viktiga meningsskiljaktigheter uppstår inom partiledningen är det de vanliga partimedlemmarna som bestämmer. 1984 ville en del av ledarna (liksom de flesta regionala delegater) att PT skulle delta i de indirekta presidentval (presidenten valdes av kongressen) som införts av militären och att rösterna skulle läggas på Tancredo Neves, som representerade en kompromiss mellan MDB och delar av PDS, militärregimens tidigare parti. Partiledningen beslöt att nucleos skulle tillfrågas – deras delegater avvisade med överväldigande majoritet förslaget på de lokala, regionala och nationella partikongresserna.

Det har framförts kritik mot partiets politiska heterogenitet och avsaknad av ett mer exakt program. Detta beror på att PT har sitt ursprung i såväl de olika grupper och traditioner som sammanslutits i partiet, som i dess breda bas, öppenhet och demokrati. Dessa utmärkande drag har tillåtit och även stimulerat en intern debatt och diskussion.

Detta till skillnad från majoriteten av de brasilianska vänsterpartierna (med stalinistisk botten), där debatten systematiskt kvävts ända tills den inte längre kunnat hållas tillbaka och resulterat i splittringar, ömsesidiga beskyllningar och anklagelser.

PTs grundare och ledare har vägrat att tillämpa någon särskild ”fix och färdig formel” i förhållande till arbetarna. De anser att programmet, liksom partiet, måste grundas ”nerifrån och upp” och på den konkreta, verkliga utvecklingen av ett klassmedvetande hos arbetarna i städerna och på landsbygden.

Efter nästan ett halvt sekel då den brasilianska arbetarklassen dominerades av en populistisk och byråkratisk statsapparat, tycks PT delvis ha anslutit sig till det bästa i den ”klassiska” självständiga och antikapitalistiska tradition inom arbetarrörelsen som existerade f öre 1935-37, då diktatorn Vargas kupp krossade den oberoende vänstern och lade fackföreningarna under statens kontroll.

Ingen direkt historisk kontinuitet

Ändå är PT i grunden ett nytt fenomen. Detta beror inte bara på att det inte finns någon direkt historisk kontinuitet mellan PT av årgång 1980 och arbetarrörelsen före ”1937 – med undantag av sådana beundransvärda gamla kämpar som Apolonio de Carvalho och Mario Pedrosa (som grundade den kommunistiska vänsteroppositionen mot stalinismen 1929 och deltog på Fjärde Internationalens grundningskongress 1938) – utan också p g a att dagens organisationsform och massbas (framför allt på landsbygden) i väsentliga delar skiljer sig från den som fanns före andra världskriget. Men PT är också fast beslutet att bryta med:

• det tunga arvet av passivitet och orörlighet inom massbasen;
•byråkratiskt herravälde över de vanliga medlemmarna och hänsynslöst beräknande politiker på toppnivå;
• underkastelse under staten och/eller olika delar av borgarklassen som förmodas vara ”demokratiska”, ”progressiva” eller ” nationalistiska”;
• att fackföreningarna förringas till sociala hjälporganisationer;
• en politik som begränsas till att rösträtten utnyttjas en gång var fjärde år.

Med andra ord, den grundläggande idé som bar fram till PTs grundande och som förblivit partiets politiska kompass är ingen annan än den som Marx formulerade i Internationell Workingmen’s Associations program: Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk.

Socialismen målet

På den nationella partikongressen i september 1981, den sista etappen på väg mot legalitet, uttalade partiet öppet att socialismen var dess programmatiska mål. I olika tal och intervjuer har Lula förkastat så väl den socialdemokratiska som den byråkratiska ”socialismen” och talat om behovet av en annan väg för den brasilianska revolutionen och socialismen.

En omfattande medlemsvärvningskampanj ledde till en spektakulär tillväxt:
mot slutet av 1982 hade PT redan 245 000 medlemmar i hela landet. De flesta av dem var koncentrerade i de mest industrialiserade delstaterna i de södra och centrala delarna av landet. 1990 överskred partiets medlemsantal 500 000.

1982 deltog partiet i valkampanjen med en plattform vars huvudbudskap var ” Arbete, jord och frihet”. I den krävdes ett slut på militärdiktaturen, att makten skulle överföras till arbetarna och folket samt ett socialistiskt Brasilien. Nationellt var valresultatet en besvikelse, med 3,5% av rösterna och åtta invalda ledamöter i delstatsparlamenten.

Men i Sao Paulo, landets viktigaste ekonomiska centra, erhöll PT nästan 10% av rösterna. De traditionella partiernas vida överlägsna valmaskinerier och påtryckningarna på väljarna att inte ”kasta bort” sina röster – d v s att rösta på det främsta oppositionspartiet, MDB, en liberal-demokratisk koalition – bidrar till att förklara PTs låga röstetal 1982.

Fackföreningarna

Det var i frågan om organisering och aktivitet inom fackföreningarna som PTs erfarenheter blev avgörande. 1983 bildades CUT, som samordnar de arbetar- och bondefackföreningar som tillsammans företräder tio miljoner medlemmar. De främsta ledarna för denna den första massomfattande fackliga landsorganisationen i Brasiliens moderna historia är varken medlemmar eller nära anhängare till PT.

Den reformistiska strömning (influerad av kommunistpartiet), som besegrades i kampen om ledningen för arbetarrörelsen, lämnade CUT för att bygga upp en egen nationell fackförening, CGT (Confederacao General dos Trabalhadores). Förhandlingar och diskussioner om att de två organisationerna ska enas eller åtminstone agera tillsammans har ägt rum.

I valen i november 1986 fördubblade PT sin andel av rösterna till mer än 6,5 % och fick 17 delstatsledamöter. Det nya var att partiets huvudsakligen vann framgångar utanför det traditionella fästet Sao Paulo. Samtidigt som antalet röster i Sao Paulo förblev stabilt, ökade det fyra gånger i resten av landet. Det var inte längre möjligt att avfärda PT som bara ett populistiskt fenomen.

PT hade blivit ett nationellt parti, som fick 55 % av sina röster utanför delstaten Sao Paulo. Samtidigt som PT hade sitt viktigaste fäste i de stora industristäderna, skedde den stora ökningen i de mindre städerna och på landsbygden, i synnerhet på de platser där kyrkan utvecklats vänsterut och kristna bassamfund vuxit fram.

I kommunalvalen 1988 blev PTs kandidater valda till borgmästare i flera av landets största städer, däribland Sao Paulo (Luiza Erundina presenterade sig själv som kristen marxist). Porto Alegre, Campinas, Santos m fl.

Slutligen fick Lula 1989 31,5 miljoner röster – den största procentuella andel (48 %) som en socialistisk kandidat någonsin erhållit i Brasiliens och Latinamerikas historia. (Salvador Allende, Folkfrontens kandidat – en koalition bestående av kommunist- och socialistpartierna – valdes till Chiles president 1970 med ”bara” 33% av antalet röster.)

Vilken socialism?

Vilken socialism förespråkar PT? Partiets programmatiska målsättningar utmejslades genom en bred debatt bland alla medlemmar. På den sjunde nationella kongressen i juni 1990 antogs ett dokument som uttryckte samförståndet inom partiet och som sammanfattade de åsikter som partiet framfört under de senaste åren.

Dokumentet bär namnet PT:s socialism. Det beskriver partiets ideologi som en pluralistisk ”syntes av de frihetliga kulturerna, förenade i sin mångfald”. Dessa innefattar samhällstillvänd kristendom, olika marxistiska strömningar, icke-marxistiska socialistiska uppfattningar osv. Men partiet har ingen ”officiell” filosofisk uppfattning

”.. .de olika ideologiska uppfattningarna samexisterar inom en dialektisk spännvidd, som möjliggör en dynamisk syntes när det gäller konkret politik. Det som förenar dessa olika frihetliga kulturer är det gemensamma projektet om ett nytt samhälle som gör slut på all utsugning och allt förtryck.”

Ett av de främsta motiven för att organisera PT som ett politiskt parti var:

”…upptäckten (för merparten av oss var det utifrån egna erfarenheter innan vi gjorde det teoretiskt) av kapitalismens förvridna struktur. Konkreta historiska erfarenheter… lärde oss att kapitalismen, oavsett dess materiella utveckling, av nödvändighet är orättvis och diskriminerande, att den till sin natur står i motsättning till att samhällets rikedomar fördelas broderligt, vilket är ett grundläggande villkor för en verklig demokrati…”

”Den skövlande brasilianska kapitalismen bär ansvaret för att miljoner svälter, för analfabetismen, för att allt fler marginaliseras och utsätts för våld, vilket genomsyrar varje sfär i landet. Det är kapitalismen som vidmakthåller och fördjupar de verkliga orsakerna till den sociala ojämlikheten i Brasilien.”

Förkastar socialdemokratin…

Denna antikapitalism, som är ”rotad i den bittra brasilianska erfarenheten”, är orsaken till varför PT förkastar socialdemokratin:

”De socialdemokratiska rörelserna erbjuder i dag inget verkligt perspektiv för den historiska uppgiften att avskaffa kapitalismen. Förr trodde de, helt felaktigt, att det var möjligt att nå socialismen genom regeringar och statliga institutioner, och framför allt genom parlamentet – utan att gräsrötterna sätts i rörelse. De ansåg att statsapparaten var neutral och att kapitalismens effektivitet var förenlig med en fredlig övergång till en annan ekonomisk och social logik.”

”Men allteftersom tiden gick övergav de till och med tron på det möjliga i en parlamentarisk övergång till socialismen. De övergav inte den parlamentariska vägen, utan själva socialismen. Att föra en dialog med socialdemokratiska massrörelser är givetvis värdefull för masskampen i världsmåttstock. Men deras ideologiska projekt motsvarar varken vår antikapitalistiska övertygelse eller PTs strävan efter frigörelse.”

…och stalinismen

PTs avvisande av den så kallade reellt existerande socialismen är inte mindre kategorisk:

”Dess djupgående avsaknad av demokrati, politisk såväl som ekonomisk och social; det enda partiets maktmonopol, till och med när det finns en formell politisk pluralism; byråkratins herravälde som ett privilegierat skikt eller kast; frånvaron av en gräsrotsdemokrati och verkliga representativa institutioner; administrationen av produktionen genom en vertikal, auktoritär och ineffektiv planering – allt detta står i motsättning till socialismens själva innehåll, så som det uppfattas a v PT…”

”.. .Vi har bekämpat övergreppen mot fackföreningarna, för politisk och religiös frihet i den så kallade realsocialismens länder av samma orsaker som vi har kämpat för medborgerliga rättigheter här i Brasilien. Vi är verkligen kränkta när vi tar avstånd från de medvetet planerade morden på de hundratals lantarbetarna i Brasilien och de brott som begåtts mot mänskligheten i Bukarest eller på Himmelska fridens torg i Peking. För PT är socialismen antingen radikalt demokratisk eller också kommer det inte att vara någon socialism.”

Slutligen hävdar dokumentet att kapitalismens objektiva ekonomiska lagar inte automatiskt kommer att leda till socialismen. Det är ett mänsklighetens projekt, vars förverkligande kräver att de utsugna och förtryckta för en medveten kamp. Dessutom är ”ett återupprättande av politikens etiska dimension ett nödvändigt villkor för att återinföra socialismens och humanismens identitet.”

Det står helt klart att detta dokument inte besvarar alla frågor. Det säger mycket litet om revolutionär strategi, ekologi eller feminism. Ändå är det avgörande steg på vägen mot en förnyelse av den radikala socialistiska traditionen.

Det passionerade intresset i Latinamerika, men även i Europa, för PTs utveckling beror på det faktum att PT, samtidigt som det uppstått i en historisk situation som är specifik för Brasilien, inom ramen för en massorganisation har en mer generell betydelse och möjlighet att utvecklas bortom de politiska modeller som dominerat arbetarrörelsen: nykeynesiansk reformism, parlamentarisk kretinism, byråkratisk centralism, dogmatisk sekterism och att partiapparaten ersätter gräsrötternas aktivitet.

Detta försök möts av oräkneliga motsättningar och en uppsjö av faror. Men det gör det bara desto mer viktigt och betydelsefullt för alla i Brasilien och på andra håll som strävar efter en socialistisk demokrati.

Michael Löwy
Översättning och redigering:
Lars Gus Kaage Översatt ur: Socialist Alternatives nummer 1/1991

Noter
1. Em Tiempo, 25 december 1978.
2. Em Tiempo, 4 februari 1981.

Från Fjärde Internationalen 4/1991

Marxism, modernism & det nya århundradet


Intervju med Michael Löwy

Efter stalinismens fall har en omfattande debatt uppstått inom vänstern om den traditionella marxismen fortfarande håller måttet. Den handlar om arbetarklassen och dess roll, miljön, kvinnoförtrycket, plan och marknad och om hur produktionen och konsumtionen kommer att se ut i ett socialistiskt samhälle.

Michael Löwy, har skrivit en rad böcker om marxistisk teori — och har även flera gånger medverkat i denna tidskrift. Han är född i Brasilien, men undervisar på universitetet i Paris. Han är dessutom en av de ledande inom den socialistiska världsrörelsen Fjärde Internationalen. Den brasilianska tidningen Em Tempo träffade honom för en intervju på temat har marxismen en chans att överleva?

Vilken roll spelar den omvandling av kapitalismen som stalinismens fall har medfört för marxismen?

– Just nu spelar den en mycket negativ roll. Vi går mot en allt snabbare ideologisk upplösning. Omvärderingen är inte bara teoretisk – vilket i sig är bra – utan också politisk, filosofisk och etisk. Detta leder till en nästan fullständig urvattning av alla grundläggande värderingar, även de som med rätta inspirerat arbetar- och den socialistiska rörelsen.

– Å ena sidan alla de som så ofta försöker förena det marxistiska tänkandet med det borgerliga; utilitarianism, rationalism i sin individualistiska variant, positivism eller politisk och ekonomisk liberalism. Denna tendens är mycket attraktiv för många strömningar eller partier med massbas, från det forna kommunistpartiet i Italien (PDS) till små intellektuella grupper i Europa och Latinamerika (t ex den så kallade analytiska marxismen).

– Å andra sidan förstärks dogmatismen, även om det inte är en dominerande tendens. En mekanisk återgång till marxismens, marxismen-leninismens och trotskismens grundläggande principer, där samtidigt varje försök att fundera över dagens verklighet, händelser och förändringar fullständigt avvisas.

– Till viss del innebär det en vulgarisering av marxismen. När de ställs inför någonting nytt som ifrågasätter de etablerade teorierna, svarar de med abstraktioner. Vissa delar av vänstern söker efter enkla, dogmatiska, klassiska och monolitiska sanningar som inte orsakar några problem.

Men pågår det försök att förnya marxismen?

– Jo, det har skett en viss förnyelse. Ett positivt exempel är återupptäckten av Frankfurtskolan: en ny generation intellektuella från Europa, USA och Latinamerika omvärderar i dag den kritik som en gång gjorde Frankfurtskolan till den västerländska modernismens dominerande ideologiska eller vetenskapliga riktning.

– Det innebär en fördjupning och radikalisering av marxismen, ett avvisande av all negativism och ett ökat motstånd mot försvagning och försoning med det borgerliga tänkandet. Marxismen behöver konfrontera dagens problem för att kunna radikalisera sin kritik av de tongivande ideologierna – alla paradigmer inom västvärlden, industrin, det moderna, det borgerliga, civilisationen.

– Den ekologiska frågan är ytterligare en faktor som radikalt förändrar perspektiven och som åter kan stärka den marxistiska världsuppfattningen. Det är oerhört viktigt; vi ifrågasätter många uppfattningar, som t ex att produktivkrafternas utveckling alltid innebär något positivt, eller om människornas herravälde över naturen utgör en del av vår frigörelse från arbete. Detta var något som vi tog i arv från upplysnings- och framstegsideologerna bland marxisterna, och som ifrågasätts i dag.

– De politiska konsekvenserna är mycket viktiga. Den ekologiska krisen i dag innebär ett direkt hot mot varje livsforms överlevnadsmöjlighet på vår planet, inte bara för vårt eget lilla tvåbenta däggdjur, homo sapiens. Det är ett nytt problem som inte Marx eller Engels var medvetna om.

– Därför måste vi t ex omvärdera begreppen produktivkraft, utveckling, teknologi som något neutralt och uppfattningen om herraväldet över naturen.

– Det krävs ett nytänkande som verkligen leder till en radikalisering av vår kritik av den moderna industricivilisationen och ett stärkande av motståndet mot den. Detta är också någonting mycket brådskande: vår civilisation leder oss till ett massomfattande självmord.

Vad är din uppfattning om den teori som är så på modet i dag och som säger att kapitalismen befinner sig i ett nytt stadium där arbetet inte längre spelar en så betydelsefull roll?

– Det finns två aspekter på detta. Den första är ekonomisk, där kapitalets organiska sammansättning – vetenskap, teknologi, maskiner, robotar och datorer – spelar en större roll och där kapitalets variabla kapital och lönearbetet är mindre betydande. Denna process har pågått länge, med den så kallade tredje industriella revolutionen.

– Men att av detta dra några sociologiska konsekvenser, som t ex André Gorz gör när han påstår att de arbetande inte längre har någon tyngd och att de försvunnit, det är ekonomism. Han gör ingen åtskillnad mellan hela löntagarkollektivet och en specifik del av dem — industriarbetarna som står vid sitt löpande band. Sådana uppfattningar blir alltmer otidsenliga och de politiska konsekvenserna är mycket farliga.

– Det finns fortfarande en stor arbetarklass och kapitalismen genomtränger kontinuerligt och med allt större kraft nya och gamla områden där den hittills varit frånvarande. Den belgiske marxistiske ekonomen Ernest Mandel har rätt när han säger att vi ser en enorm utökning av arbetarklassen, av dem som tvingas sälja sin arbetskraft för att kunna överleva.

– Den andra aspekten är att det finns en omfattande underklass av människor som marginaliseras eller stöts ut av systemet. I Europa liksom i hela Första världen finns det i dag ett stort antal människor som lever i samhällets utkant. Upproren i Los Angeles är ett exempel på detta.

– Men problemen är mycket större i Latinamerika och Tredje världen. I dag står det klart att det inte bara är arbetarklassen som blir större – det finns också ett växande antal fattiga, människor som permanent eller tillfälligt ställts utanför produktionen, konsumtionen och hela samhället.

– Många lever på en liten affärsverksamhet, som kringresande eller gatuförsäljare, på prostitution, brottslighet eller narkotikahandel; allt blir bara värre.

– Detta är en stor utmaning inte bara för teorin om utan också för själva den praktiska frigörelsen. Problemet är att nå enighet mellan dessa grupper, som jag kallar The ”pooretariat”, (de fattigaste bland proletärerna), och den organiserade arbetarklassen.

På vilket sätt kan socialismen betraktas som en del av den industriella moderniteten, det västerländska tänkandet och i vilken mån delar den dess världsbild, värderingar och perspektiv?

– Detta är en komplex fråga. Enligt marxismen kommer arbetarklassen att ta i arv alla stora landvinningar som det borgerliga samhället, rationalismen, filosofin under upplysningstiden och den franska revolutionen nått.

– Arbetarklassen kan förverkliga de mål som borgerskapet, trots de framsteg de stått för, inte uppnått. Detta är en väsentlig uppfattning — vi kan inte förstå socialismen om vi inte tar till oss detta element från upplysningsfilosofin.

– Den marxistiske filosofen Ernst Bloch har sagt att begrepp som frihet, jämlikhet och broderskap innehåller ett utopiskt gränsöverskridande som sträcker sig långt bortom det borgerliga perspektivet och som kommer att förverkligas under socialismen.

– Å andra sidan finns det inom den socialistiska rörelsen och inom hela Karl Marx tänkande en vision i vilken kontinuiteten mellan det moderna industrisamhället och socialismen ses på ett oerhört ensidigt sätt. De inser inte tillräckligt väl hur nödvändigt det är att bryta med denna samhälls- eller civilisationsmodell.

– Socialismen innebär inte bara att det existerande produktions-, industri- och ekonomiska systemet ska fäs att fungera mer förnuftigt och effektivt; det räcker inte med att produktivkrafterna utvecklas genom planering.

– I denna bemärkelse är socialismen inte tillräckligt kritisk mot den västerländska industriellt rationalistiska paradigmen och det existerande produktionssystemet.

– Ett välkänt exempel på detta är hur Lenin och andra marxister i taylorismen såg en fantastisk innovation, som de införde i Sovjetunionen.

– Visionen om teknologin, produktionsapparaten och produktionsförhållandena i allmänhet är inte lika kritisk som när det gäller kritiken av privategendomen. Frågan gäller inte bara hur produktionen ska utvecklas, utan också om hur vi ska göra livet i städerna mer civiliserat, om förhållandet människor emellan eller förhållningssättet till Naturen.

– Problemet är att veta huruvida socialismen i sig representerar ett nytt samhällsparadigm eller om den snarare strävar efter att göra det existerande samhället mer perfekt.

– Det utrymme som bilen tar i det moderna samhället är ett bra exempel på det ovannämnda. Det är otroligt att hela det ekonomiska och sociala livet i storstäderna, bostäder, fritid, ideologi osv bestäms av bilarna och massbilismen.

– Det är som en gudomlig existens som kräver människors uppoffringar: i varje huvudstad världen över kan man varje helg göra en ändlös uppräkning av skadade genom olyckor; en slakt på män, kvinnor barn som accepteras som ofrånkomlig, som ett naturfenomen. Antalet döda är större än i många krig. Det finns vissa konsumtionsmodeller, endemiska i det moderna samhället, som är dödliga ur ekologisk, mänsklig och social synpunkt.

– Detta leder till andra problem. Socialismen är ett försök att skapa en ny samhällsmodell, i den ligger föreställningen om återskapandet, återupptäckten eller omformulerandet av vissa element från den förkapitalistiska historien som förstörts av den borgerliga moderniteten. Det är vad jag kallar marxismens romantiska element, som framträder i Marx filosofi och i vissa delar av den marxistiska traditionen under 1900-talet.

– Det handlar inte om att återvända till det förgångna utan om att föreställa sig en framtid där historiskt giltiga delar – ur en mänsklig, kulturell, social och etisk synvinkel – som förstördes av den kapitalistiska moderniteten, kan återupprättas, om än i helt nya former.

– Marx talar själv om detta när han skriver om det statslösa, på kollektiv gemenskap grundade samhälle som existerade historiskt och som förstördes av kapitalismen och privategendomen. Socialismen kommer att bli ett nytt statslöst, kollektivt samhälle, men naturligtvis något helt annat än den primitiva kommunismens. Det samma gäller också för andra fenomen i det kulturella och sociala livet.

Men står inte detta i motsättning till uppfattningen att det socialistiska tänkandet är upplyst, vetenskapligt, rationellt och att det avmystifierar världen? Och upplöste inte kapitalismen i praktiken de värden som ledde till en känsla av gemenskap för människorna?

– Socialismen har tagit del av såväl rationalismen och upplysningsfilosofin som den romantiska kritiken av upplysnings- och modernismens filosofi. Dessa två komponenter är närvarande inom det socialistiska tänkandet.

– Ernst Bloch har rätt när han säger att det existerar två strömningar inom marxismen: en ”kall”, rent rationell, analytisk, skoningslös, vetenskaplig, objektiv strömning som ägnar sig åt vad kapitalismen är, hur den fungerar som system och vilka motsättningar den föder.

– Den andra strömningen, som han betecknar ”varm”, grundas på hoppets princip, utopin och en pånyttfödelse av världen. Dessa två dimensioner är lika nödvändiga och kompletterar varandra.

– Det råder en spänning mellan dem, men den är positiv, dialektisk och måste hela tiden hållas under uppsikt av marxismen så att den inte utvecklas till en positivistisk övertro på vetenskapen eller sentimental romanticism.

– Konkret i förhållandet till samhället innebär kapitalismens logik atomiseringens logik, nedbrytningen av band människor och system emellan, individens isolering, förhärligandet av separationen, egoismen och den rena nyttofilosofin, utilitarismen. Det är inte bara en fråga om ideologi utan om hur hela det system som stöter ut individer fungerar. För att återvända till exemplet med bilismen – bara genom att svänga in på en gata ger sig individen, oavsett subjektiv uppfattning, in i ett allas krig mot alla.

– Det finns exempel på motstånd. Ursprungligen stod hela arbetarrörelsen för ett gemensamt alternativ till individualismen grundat på praktisk solidaritet och kollektiv rekreation. Det var t ex fallet med de fackföreningar som byggde upp ett djupare mänskligt förhållande mellan arbetare från samma fabrik. Vi ser det också i de revolutionära organisationernas idealitet. I dag försöker kyrkans bassamfund, sammanslutningar i bostadsområden, kvinnogrupper och kulturrörelser bli kollektiva, självstyrande alternativ till kapitalismens individualism.

– Dessa strukturer grundar sig åtminstone delvis (beroende på det enskilda landet och dess traditioner) på sätt att tänka och vissa gemensamma gamla minnen och sedvänjor som grundar sig på förmoderna, förkapitalistiska, i huvudsak landsbygdstraditioner.

– I Tredje världen, där majoriteten av befolkningen har sina rötter på landsbygden kan denna gemensamma potential återupplivas av fackföreningarna, partierna, arrendatorsorganisationer och andra rörelser i basen.

– Dessa organisationer eller rörelser har inte bara bildats utifrån vissa gemensamma intressen – visst är det så också, men de måste stimulera olika sorters förhållanden och solidaritet grundad på denna gemenskap.

Men i dag ser vi hur arbetarklassens motkultur slagit till reträtt. Kapitalismen bryter ner alla kopplingar till det förkapitalistiska livet. l Brasilien kommer de att ha försvunnit inom en eller två generationer.

– Det är sant, men kapitalismen provocerar på det sätt som den fungerar fram en reaktion mot atomiseringen och ett sökande efter detta gemensamma liv. Samtidigt är det uppenbart att detta sökande ofta inte leder någonstans.

– Det är en av orsakerna till de protestantiska sekternas enorma framgångar i Latinamerika — de försöker skapa en känsla av kollektiv gemenskap för dem som övergivits i denna kapitalistiska öken, där de inte känner sig delaktiga i någonting. Det hänger på oss om vi ska kunna erbjuda några andra alternativ.

Vilka problem står vi inför när vi inte bara ska återupprätta utan också förverkliga det socialistiska projektet och ett utopiskt perspektiv om vi ser på deras trovärdighet och den roll de spelar i samhället?

– Marx och Engels levde i en tid då utopins problem verkade vara en anakronism:
För dem var det främsta problemet att utveckla motsättningarna inom kapitalismen, klasskampen. Det är fortfarande lika sant. Men i dag befinner vi oss inte längre i en situation där vi kan säga att ”vi vet inte hur socialismen kommer att gestalta sig”. Vi kan inte behålla en sådan inställning när vi ser vad de sjuttio åren av ”reellt existerande socialism” har ställt till med.

– Det socialistiska projektets trovärdighet kräver av oss att vi kan presentera en attraktiv vision av socialismen, att vi förklarar att den inte har någonting att göra med den så kallade ”reellt existerande socialismen”.

– För att återvända till Ernst Bloch, måste dagens vetenskapliga socialism också vara en utopisk socialism, i ordets kvasi-etymologiska bemärkelse, som för närvarande inte existerar någonstans i världen.

– Om vi vill att vårt svar ska vara trovärdigt måste vi förklara vad det där vi kallar socialismen faktiskt är, hur den även skiljer sig från ett mer humant kapitalistiskt ansikte eller den förment ”reellt existerande socialismen” och varför det är värt att vi riskerar våra liv i den kampen.

– Vi måste förklara detta för alla aktiva, för alla arbetare, kvinnor och ungdomar. Utan en revolutionär utopi kommer det heller inte att bli någon revolution i praktiken. Vi måste vidareutveckla detta.

– Vi börjar inte från noll, det är klart. Det finns en oerhörd kunskap samlad i själva marxismen som vi måste utveckla. Det finns också historiska erfarenheter med alla sina begränsningar och misstag, med våra diskussioner om den socialistiska demokratins natur under övergången till socialismen etc.

– Men vi måste vara öppna och beredda att lära oss av andra såsom de utopiska socialisterna och alla andra socialister, liksom anarkisterna. De har uppfattningar och erfarenheter som är mycket viktiga i diskussionen om den socialism som vi vill ha.

– Vi måste förhålla oss till de idéerna, liksom till nya problem som uppstår, som ekologi och feminism. Vi måste börja utarbeta, antingen i program eller i böcker och skrifter, våra tankar, reflektioner, drömmar – att förverkliga våra drömmar, som Bloch säger – om hur en socialistisk framtid skulle kunna te sig.

– Detta förhållningssätt har varit viktigt i återupptäckten av den utopiska dimensionen i en del marxistiska idéer – t ex på vilket sätt som produktionen under socialismen ska vara inriktad på bruksvärden och inte på bytesvärden. Detta har en enorm potential för utopin.

– Vad innebär detta för produktionen, eller för konsumtionen? Problemet är hur vi ska kunna bortse ifrån en etablerad uppfattning och försöka se på saken ur en helt annan synvinkel. Slutligen måste vi erkänna att vi inte har svar på allting — i vissa frågor famlar vi bara omkring i mörkret.

Michael Löwy
Ur: Socialist Outlook Översättning: Lars Gus Kaage

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1994

Marxismen och den nationella frågan

Syftet med följande artikel är att lyfta fram vissa teoretiska och metodologiska aspekter ur den debatt om den nationella frågan som förts inom marxismen. Det är en debatt som tagit sin utgångspunkt i Marx’ och Engels’ något oklara texter i frågan, och som förts vidare av den Andra Internationalen för att slutligen med Lenin utmynna i en framställning av en både realistisk och sammanhängande revolutionär teori om nationernas självbestämmanderätt.

I. MARX OCH ENGELS: NATIONALITET OCH INTERNATIONALISM

l. Marx

Hos Marx kan man vare sig finna en konsekvent teori om den nationella frågan, en exakt definition av begreppet »nation«, eller en allmän politisk strategi för proletariatet på detta område. Hans artiklar i ämnet innehöll huvudsakligen konkreta politiska ställningstaganden till specifika fall.

Vad gäller de verkligt »teoretiska« texterna, är det otvivelaktigen de ganska kryptiska avsnitten i Manifestet som handlar om kommunisterna och nationen som har varit de mest kända och som har haft det största inflytandet. Dessa avsnitt är av historiskt värde därför att de förklarar den proletära rörelsens internationalistiska karaktär på ett djärvt och kompromisslöst sätt. Tyvärr lyckas de inte alltid undgå en viss ekonomism och en förvånansvärd stor mängd frihandelsoptimism. Detta kommer att fortsätta arbetet för att avskaffa de nationella motsättningarna som påbörjats av »bourgeoisins utveckling, handelsfriheten, världsmarknaden osv.« Denna tes strider emellertid mot påståenden i andra texter från samma period, där Marx understryker att »medan bourgeoisien i varje nation fortfarande behöll sina nationella särintressen /så skapade storindustrin/ en klass som i varje nation har samma intressen och som är utan nationalitet.«(1)

I sina senare skrifter (speciellt de om Irlandsfrågan) visade Marx att bourgeoisien inte endast har en tendens att bevara nationella motsättningar, utan att den i själva verket även tenderar att öka dem, eftersom:
a) kampen om marknader skapar konflikter mellan de kapitalistiska makterna,
b) en nations exploatering av en annan skapar fientlighet mellan nationerna,
c) chauvinism är ett av de ideologiska medel som gör det möjligt för bourgeoisien att behålla sitt herravälde över proletariatet.

Marx stod på fast mark när han betonade det kapitalistiska produktionssättets internationalisering av ekonomin, uppkomsten av en världsmarknad som »undantryckt industrin dess nationella grund» genom att skapa »ett allsidigt nationernas beroende av varandra» Det finns emellertid en glidning mot ekonomism i påståendet att »den industriella produktionens likformighet och de därtill svarande levnadsförhållanden» bidrar till att avskaffa gränserna (»Absonderung«) och de nationella motsättningarna – precis som nationella olikheter kunde reduceras till skillnader i produktionsprocessen.

Vad gäller Marx’ berömda och både ironiska och provokativa uttalande »arbetarna har inget fosterland» måste det först och främst tolkas som att proletariatet i alla länder har samma intresse. Detta ansåg Marx vara nästan detsamma som ett avskaffande av nationaliteten (se stycket ur »Den tyska Ideologin» som citeras ovan) eftersom nationen för proletariatet endast är den omedelbara politiska ramen för maktövertagandet. Men Marx’ antipatriotism hade en djupare innebörd:

a) för den proletära humanismen är hela mänskligheten den betydelsefulla helheten, det högsta värdet, ändamålet;
b) för den historiska materialismen kan kommunismen endast upprättas i världsskala, eftersom produktivkrafternas oerhörda utveckling överskrider nationalstatens trånga gränser.

Även om det Kommunistiska Manifestet lade grunden till den proletära internationalismen, angav det knappast någon konkret politisk strategi för den nationella frågan. En sådan strategi utvecklades först senare, särskilt i Marx’ skrifter om Polen och Irland (liksom den kamp han skulle komma att föra mot Mazzinis liberal-demokratiska nationalism och mot Proudhonisternas nationella nihilism).

Det var en tradition i 1800-talets demokratiska arbetarrörelse att stödja Polens kamp för nationell frigörelse. Samtidigt som Marx och Engels anslöt sig till denna tradition, uttalade de sig för Polen mindre i namn av den allmänna demokratiska principen om nationellt självbestämmande än p g a den kamp polackerna förde mot det tsaristiska Ryssland, reaktionens högborg i Europa och en fasa (»béte noire«) för den vetenskapliga socialismens grundare. Detta betraktelsesätt är i viss mån tvetydigt: om man skulle stödja Polen endast p g a att hennes nationella kamp också var anti-tsaristisk, innebar det att de pro-ryska slaverna (som t ex tjeckerna) inte hade någon rätt till nationellt självbestämmande? Det var just detta problem Engels brottades med 1848-49.

Skrifterna om Irland, å andra sidan, har en betydligt mer omfattande tillämpning, och de slår indirekt fast vissa allmänna principer i fråga om förtryckta nationer. I ett tidigt skede var Marx för att Irland skulle bli självstyrande inom en union med Storbritannien, och han trodde att problemet med de stora engelska godsägarnas förtryck av irländarna skulle få en lösning i och med en seger för arbetarrörelsen (Chartisterna) i England. På 1860-talet, däremot, ansåg han att befrielsen av Irland var en förutsättning för det engelska proletariatets befrielse. Hans skrifter om Irland från denna period utvecklade tre temata som skulle bli viktiga för den framtida utvecklingen av den marxistiska teorin om det nationella självbestämmandet och dess dialektiska förhållande till den proletära internationalismen. Dessa temata var:

1. Enbart genom en nationell befrielse av den förtryckta nationen är det möjligt att övervinna de nationella splittringarna och motsättningarna, och först då kan arbetarklassen i de båda länderna enas mot sin gemensamma fiende, kapitalismen.
2. Ett förtryck av en annan nation stärker bourgeoisiens ideologiska hegemoni över arbetarna i förtryckarnationen: »Varje nation som förtrycker en annan smider sina egna bojor».
3. Befrielsen av den förtryckta nationen försvagar de härskande klassernas ekonomiska, politiska, militära och ideologiska grund i förtryckarnationen och bidrar till arbetarklassens revolutionära kamp i detta land

2. Engels

Engels åsikter om Polen och Irland påminner om Marx’. l hans skrifter finns det emellertid en egendomlig teoretisk konstruktion, begreppet »icke-historiska nationer», som för mig ter sig i grund och botten främmande för marxismen.(2) Detta begrepp är ändå väl värt att analysera som ett exempel på de misstag som kan begås vad gäller den nationella frågan, även när utgångspunkten är revolutionär, demokratisk och socialistisk.

När Engels 1848-49 analyserade den demokratiska revolutionens misslyckanden i Centraleuropa, skyllde han på den kontrarevolutionära roll som de sydslaviska nationerna (tjecker, slovaker, kroater, serber, rumäner, slovener, mährer, osv.) hade spelat. Dessa hade värvats i massiv skala till de kejserliga österrikiska och tyska arméerna och de hade utnyttjats av reaktionens krafter för att krossa den liberala revolutionen i Ungern, Polen, Österrike och Italien.

I själva verket bestod den kejserliga österrikiska armén av både slaviska och tysk/österrikiska bönder. Kontrarevolutionens seger blev möjlig av en viktig anledning: revolutionens borgerligt-liberala ledarskap var alltför tveksamt, alltför »måttligt», alltför ängsligt för att sätta igång en nationell jordbruksreform. Följaktligen var det oförmöget att vinna massan av bönder och nationella minoriteter till sin sida och hindra dem från att bli reaktionens blinda verktyg.

Revolutionen 1848 är ett klassiskt exempel på en revolution som misslyckats p g a att den inte löste jordfrågan och den nationella frågan på ett radikalt sätt (precis det som gjorde att Oktoberrevolutionen 1917 blev framgångsrik.). Detta misslyckande var en följd av ledarskapets snäva sociala bas, av det faktum att den centraleuropeiska liberala bourgeoisien på 1800-talet inte var en konsekvent revolutionär klass.

Eftersom han inte lyckades inse de verkliga klassorsakerna till misslyckandet 1848-49, försökte Engels förklara det med en metafysisk ideologi: teorin om kontrarevolutionära »icke-historiska folken» — ett begrepp som omfattade sydslaver, bretagner, skottar, och basker, huller om buller. Enligt Engels blir dessa »rester av nationer som, med Hegels ord, obarmhärtigt krossas av historiens gång. denna nationella bråte, alltid en fanatisk förespråkare av kontrarevolution, och den förblir det tills dess den fullständigt tillintetgörs eller avnationaliseras, eftersom dess hela existens i sig själv är en protest mot en historisk revolution.«(3)

Hegel, som var upphovsman till denna teori, hade argumenterat att nationer som inte hade lyckats skapa en stat, eller vars stater sedan länge var krossade, är »icke-historiska« och dömda att försvinna. Som exempel nämnde han just sydslaverna — bulgarerna, serberna, osv.
Engels utvecklade denna pseudohistoriska metafysik i en artikel från 1855, där han skrev att »pan-slavismen är en rörelse som försöker sopa undan vad tusentals års historia har skapat, en rörelse som inte kan uppnå sina mål utan att sudda ut Turkiet, Ungern och halva Tyskland från Europas karta…» (4) Vi behöver inte tillägga att sådana argument har den historiska juridiska skolans (Savigny m fl) konservativa principer mer att tacka för, än den historiska materialismens revolutionära teorier. Paradoxalt nog hade samme Engels i en artikel från samma period (1853), understrukit att det turkiska imperiet var dömt att falla sönder som ett resultat av Balkanländernas frigörelse. Detta förvånade honom inte alls, eftersom han, som god dialektiker, i historien beundrade »de ständiga förändringarna i mänsklighetens öde…där ingenting är stabilt utom instabiliteten, ingenting är orörligt utom rörelsen».(5)

Artikeln från 1866 om Polen(6) vittnar om den ideologiska kontinuiteten i Engels tänkande som ihärdigt ställde »Europas stora historiska nationer» (Italien, Polen, Ungern, Tyskland), vars rätt till nationell enhet och självständighet han erkände, i motsats till de »många rester av nationer» utan »europeisk betydelse» och utan »nationell livskraft» (rumäner, serber, kroater, tjecker, slovaker, osv.), som var verktyg i tsarens och Napoleon den lll:s händer. Låt oss till Engels försvar tillägga: a) att det rörde sig om tidningsartiklar, som inte hade det vetenskapliga arbetets noggranna karaktär, och som således hade en annan status än hans teoretiska skrifter; b) att grunden till Engels ståndpunkt var demokratisk och revolutionär: målet var att besegra tsarismen och det österrikiska imperiet. Han drevs på intet sätt av någon slags slavofobi. l en artikel som han skrev före 1848 års revolution agiterade han för det österrikiska kejsardömets störtande för att »rensa undan alla hinder l vägen för italienarnas och slavernas frigörelse».(7) Inte heller var Engels påverkad av den tyska chauvinismen. Detta framgår av hans angrepp på den tyska minoriteten i Ungern (Siebenbürger Sachsen) som »framhärdar i att upprätthålla en absurd nationalitet mitt i ett främmande land.«(8)

II. DEN RADIKALA VÄNSTERN MOT NATIONELL SEPARATISM.

Den »radikala vänster«strömningen (Linksradikale), som företräddes av Luxemburg, Pannekoek, Trotskij (före 1917) och Strasser, kännetecknades, i varierande grad och ibland i mycket varierande form, av det motstånd mot nationell separatism, som den gjorde i namn av den proletära internationalismens principer. Dessutom var inställningen till den nationella frågan en av de viktigaste meningsskiljaktigheterna mellan denna strömning och Lenin, som den stod nära tack vare sitt marxistiska och revolutionära perspektiv.

Rosa Luxemburg.

1893 grundade Rosa Luxemburg Polens Socialdemokratiska Parti (PSDP), med ett marxistiskt och internationalistiskt program, som en motvikt till det Polska Socialistpartiet (PSP), vars mål var att kämpa för Polens oberoende. Rosa och hennes kamrater i PSDP, som (med viss rätt) stämplade PSP som ett socialpatriotiskt parti, var helt och hållet emot parollen om oberoende för Polen, och betonade istället de nära banden mellan de ryska och polska proletariaten och deras gemensamma öde. Det »polska kungadömet» (den del av Polen som införlivats i det tsaristiska kejsardömet), borde sträva efter territoriell autonomi, inom ramen för en framtida rysk demokratisk republik, och inte efter oberoende.

1986 representerade Luxemburg PSDP vid den Andra Internationalens kongress. De ståndpunkter hon argumenterade för där, lade hon senare fram i en artikel(9):

Polens befrielse är lika utopisk som befrielsen av Tjeckoslovakien, Irland eller Elsass-Lothringen… Proletariatets enande politiska kamp ska inte skuffas undan av en »rad sterila nationella strider». Den teoretiska grunden till denna ståndpunkt skulle hon få genom den forskning hon bedrev för sin doktorsavhandling, »Polens industriella utveckling», från 1898(10). Det centrala temat i detta arbete var att Polen, ur ekonomisk synpunkt, redan var integrerat i Ryssland. Polens industriella tillväxt ägde rum tack vare den ryska marknader, och följaktligen kunde den polska ekonomin inte existera isolerad från den ryska ekonomin. Det var den feodala polska adeln som drömde om Polens oberoende; nu hade den industriella utvecklingen ryckt undan grunden för denna dröm. Varken den polska bourgeoisin, vars ekonomiska framtid hängde på den ryska ekonomin, eller det polska proletariatet, vars historiska intressen låg i en revolutionär allians med det ryska proletariatet, var nationalistiska. Bara småbourgeoisin och de förkapitalistiska skikten närde fortfarande den utopiska drömmen om ett enat, oberoende Polen, l detta avseende ansåg Luxemburg att hennes bok var den polska motsvarigheten till Lenins »Kapitalismens utveckling i Ryssland«(11), som riktade sig mot de ryska populisternas utopiska och bakåtsträvande drömmar.

Hennes mest kontroversiella uttalande i den nationella frågan (som speciellt Lenin angrep) var den rad artiklar från 1908 som under titeln »Den nationella frågan och autonomin” publicerades i det polska socialdemokratiska partiets tidning (partiet hade för övrigt blivit PLSDP sedan en litauisk marxistisk grupp hade anslutit sig). De viktigaste — och de mest tvivelaktiga — tankegångarna som fördes fram i dessa artiklar var:

a) Självbestämmanderätten är en abstrakt och metafysisk rättighet, som t ex den s k »rättighet att arbeta» som förordades av 1800-talets utopister, eller den skrattretande »rätt för varje människa att äta på guldtallrik» som proklamerades av författaren Tjernysjevskij;
b) Ett stöd åt varje nations rätt att avskilja sig innebär i verkligheten ett stöd åt den borgerliga nationalismen: nationen som en enhetlig och homogen enhet existerar inte — varje klass i nationen har motstridiga intressen och »rättigheter»;
c) Små länders självständighet i allmänhet, och Polens i synnerhet, är utopisk ur ekonomisk synvinkel och dömd av historiens lagar. För Luxemburg fanns det bara ett undantag till denna regel: Balkanländerna i det turkiska imperiet (greker, serber, bulgarer, armenier). Dessa nationer hade uppnått en ekonomisk, social och kulturell utvecklingsnivå som var överlägsen Turkiets, ett dekadent kejsardöme som förtryckte dem med sin döda tyngd. Från och med 1896 (efter ett grekiskt nationellt uppror på Kreta) ansåg Luxemburg — i motsats till den uppfattning som Marx försvarade under Krimkriget — att det turkiska imperiet inte var livskraftigt, och att dess sönderfall i nationalstater var nödvändigt för den historiska utvecklingens skull.

För att understödja sin åsikt om de små nationernas avsaknad av framtid använde Luxemburg Engels artiklar om »icke-historiska nationer» (artiklar som hon tillskrev Marx; deras verkliga ursprung bestämdes först 1913, i och med att man återfann opublicerade brev av Marx och Engels). I synnerhet använde hon artikeln från januari 1849 om ungrarnas kamp, och hon citerade det stycke som vi redan nämnt: »rester av nationer, som obarmhärtigt krossas av historiens gång». Hon insåg att Engels uppfattningar om sydslaver var felaktiga, men hon ansåg att hans metod var korrekt, och hon prisade hans »nyktra realism, fri från all sentimentalitet» liksom hans förakt för den metafysiska ideologin om nationernas rättigheter(12).

Det är välkänt att Luxemburg var en av de få ledare inom Andra Internationalen som 1914 inte dukade under för den mäktiga socialpatriotiska våg som i och med krigsutbrottet slukade Europa. Fängslad av de tyska myndigheterna p.g.a. sin internationalistiska och antimilitaristiska propaganda, skrev hon och smugglade 1915 sin berömda Juniuspamflett ut ur fängelset. I denna skrift anammade Luxemburg i viss utsträckning principen om självbestämmande: »socialismen erkänner varje folks rätt till oavhängighet och frihet, varje nations rätt att forma sitt eget öde» (13). För henne kunde emellertid inte detta självbestämmande utövas inom de existerande kapitalistiska staterna, speciellt inte kolonialstaterna. Hur skulle man kunna tala om »fritt val« i förhållande till imperialistiska stater som Frankrike, Turkiet eller Tsarryssland? Under imperialismens tidsålder är kampen för »nationella intressen» en mystifikation, inte bara i förhållande till de stora kolonialmakterna, utan också för de små nationerna som »endast /är/ shackpjäser i stormakternas imperialistiska spel«(14).

Luxemburgs teorier om den nationella frågan, som utvecklades mellan 1893 och 1917, bygger på fyra grundläggande teoretiska, metodologiska och politiska misstag.

1. Särskilt före 1914 hade hon en ekonomisk inställning till problemet: Polen är ekonomiskt beroende av Ryssland, alltså kan det inte vara politiskt oberoende — ett argument som tenderar att förbise det speciella och relativt unika i varje situation. Denna både deterministiska och ekonomiska metod är speciellt framträdande i hennes doktorsavhandling och hennes tidiga skrifter om den polska frågan. Polens industriella utveckling, som var knuten till den ryska marknaden, bestämmer »med den historiska nödvändighetens järnstyrka» (ett uttryck som Luxemburg ofta använde vid denna tidpunkt, tillsammans med ett annat av samma sort: »med en naturlags oundviklighet») å ena sidan den utopiska karaktären på det polska oberoendet, och å andra enheten mellan de ryska och polska proletariaten. Ett typiskt exempel på detta oförmedlade likställande av politik och ekonomi finns i en artikel som hon 1902 skrev om socialpatriotismen. I denna betonade hon att den ekonomiska trenden — »och därmed» den politiska trenden — i Polen var för enhet med Ryssland; orden »och därmed» var ett uttryck för denna avsaknad av förmedling, som inte påvisades utan helt enkelt antogs vara självklar.(15) Denna typ av argument började emellertid försvinna allteftersom Luxemburg alltmer lyckades undvika den ekonomistiska fallgropen, dvs. speciellt efter 1914, när hon myntade begreppet »socialism eller barbari» (Juniuspamfletten), som innebar ett avgörande metodologiskt brott med den ödestroende, Kautsky-artade ekonomismen. Hennes argument angående den nationella frågan i Juniuspamfletten var i huvudsak politiska och inte grundade på några mekaniska förutfattade meningar.

2. För Luxemburg var nationen huvudsakligen ett kulturellt fenomen. Återigen tenderar detta att tona ned nationens politiska innebörd, som inte kan likställas vare sig med ekonomi eller ideologi, och vars konkreta form är den självständiga nationalstaten (eller kampen för att upprätta den). Det var därför Rosa Luxemburg ville avskaffa det nationella förtrycket genom att tillåta en »fri kulturell utveckling», men vägrade att godkänna separatism eller rätten till politiskt oberoende. Hon förstod inte att förnekandet av rätten att bilda oberoende nationer just är en av de viktigaste formerna av nationellt förtryck.

3. Luxemburg såg bara de föråldrade, småborgerliga och reaktionära sidorna hos de nationella befrielserörelserna och insåg inte deras revolutionära potential gentemot tsarismen (och senare, i ett annat sammanhang, gentemot imperialism och kolonialism). Hon insåg med andra ord inte den invecklade och motsägelsefulla dialektiken hos dessa nationalistiska rörelsers dubbla karaktär. Vad gäller Ryssland kan man allmänt påstå att hon underskattade den revolutionära rollen som arbetarklassens icke-proletära allierade; bönderna, de förtryckta nationerna, spelade. Hon såg den ryska revolutionen som en arbetarrevolution, och inte — som Lenin — som en revolution ledd av proletariatet.(16)

4. Hon lyckades inte förstå att de förtryckta nationernas nationella frigörelse inte bara är den »utopiska», »reaktionära« och »förkapitalistiska« småbourgeoisins krav, utan också ett krav från massorna i sin helhet, inbegripet proletariatet; och att det ryska proletariatets erkännande av nationernas rätt till självbestämmande därför var ett oundgängligt villkor för dess solidaritet med de förtryckta nationernas proletariat.

Vad var orsaken till dessa misstag, luckor och brister? Det vore enligt vår uppfattning fel att tro att det fanns ett logiskt samband mellan dessa och Luxemburgs metod (frånsett ekonomismen före 1914) eller hennes politiska ståndpunkt i sin helhet (dvs. om partiet, demokratin, etc.), l själva verket var inte dessa teorier om den nationella frågan något utmärkande för Luxemburg, utan de delades av andra PLSDP-ledare, t o m sådana som, likt Dzerzjinskij, stödde bolsjevismen. Det mest troliga är att Luxemburgs ensidiga åsikt i sista hand var en ideologisk biprodukt av PLSDP:s fortlöpande, intensiva och bittra ideologiska kamp mot PSP.(17)

Meningsskiljaktigheterna mellan Lenin och Luxemburg var därför, i viss mån (åtminstone vad gäller Polen), resultatet av de ryska internationalisternas (som kämpade för att besegra den storryska chauvinismen) och de polska internationalisternas (som kämpade för att besegra den polska socialpatriotismen) olika ståndpunkter. Lenin verkade vid ett tillfälle godta en viss »arbetsdelning” mellan de ryska och polska marxisterna i denna fråga. När han sagt detta, var hans huvudkritik av Luxemburg den, att hon från en viss situation (Polen vid en bestämd tidpunkt i historien) försökte göra generaliseringar, och därför inte bara förnekade ett polskt oberoende, utan även alla andra små förtryckta nationers oberoende.

I en artikel behandlade emellertid Luxemburg problemet på ett sätt som var mycket likt Lenins: i inledningen från 1905 till samlingsverket »Den polska frågan och den socialistiska rörelsen«(18), l denna essä gjorde Luxemburg en noggrann åtskillnad mellan varje nations obestridliga rätt till självständighet (»som härstammar från socialismens elementära principer»), som hon erkände, och det önskvärda i denna självständighet för Polen, som hon förnekade. Detta är också en av de få texter där hon erkände vikten, djupet och tom det rättfärdiga i nationella känslor (även om hon behandlade dem som enbart ett »kulturellt« fenomen), och underströk att ett nationellt förtryck är det »mest outhärdliga förtrycket p.g.a. sin barbari», och att det bara kan ge upphov till »fientlighet och uppror». Detta verk, och vissa delar av Juniuspamfletten, visar att Luxemburgs tänkande var alltför realistiskt, i ordets revolutionära mening, för att utgöra ett linjärt, metafysiskt och stelt system.

2. Trotskij.

Trotskijs skrifter om den nationella frågan före 1917 kan definieras som »eklektiska» (det ord som Lenin använde för att kritisera dem) eller osammanhängande, och de intog en ståndpunkt mitt emellan Luxemburg och Lenin. Det var speciellt efter 1914 som Trotskij blev intresserad av den nationella frågan. Han tog upp den i sin pamflett Kriget och Internationalen (1914) — ett polemiskt arbete som riktade sig mot socialpatriotismen ur två olika, om än inte motsägande, synvinklar.

a) Ett historiskt/ekonomiskt synsätt. Världskriget är en produkt av motsättningen mellan produktivkrafterna, som tenderar mot en världsekonomi, och mot nationalstatens begränsningar. Trotskij förkunnade därför »krossandet av nationalstaten som självständig ekonomisk enhet» — vilket ur strikt ekonomisk synvinkel var ett fullständigt berättigat förslag. Ur denna premiss drog han emellertid slutsatsen att nationalstaten skulle »bryta samman» (Zusammenbruch} och »förstöras» (Zertrummerung} helt och hållet; nationalstaten som sådan, själva nationsbegreppet, skulle i framtiden bara kunna existera som ett »kulturellt, ideologiskt och psykologiskt fenomen». Givetvis kan man inte dra denna slutsats ur dessa premisser. Att en nationalstats ekonomiska självständighet upphör är ingalunda detsamma som att nationalstaten som politisk enhet försvinner. Liksom Rosa Luxemburg tenderade Trotskij att inskränka nationen antingen till ekonomi eller till kultur, och således förlorade han problemets specifikt politiska aspekt ur sikte dvs. nationalstaten som ett politiskt fenomen, skilt såväl från den ekonomiska som från den ideologiska sfären (även om det naturligtvis hade indirekta band till båda).

b) Ett konkret politiskt synsätt.
Till skillnad från Luxemburg slog Trotskij uttryckligen fast nationernas rätt till självbestämmande som ett av villkoren för »fred mellan nationer», som han ställde i motsättning till »diplomaternas fred». Dessutom försvarade han perspektivet på ett självständigt och enat Polen (dvs. fritt från tsaristiskt, österrikiskt och tyskt herravälde) såväl som självständighet för Ungern, Rumänien, Bulgarien, Serbien, Böhmen, osv. Han såg befrielsen av dessa länder och deras sammanslutning i en Balkanfederation som det bästa hindret mot tsarismen i Europa. Vidare påvisade Trotskij, med anmärkningsvärd skarpsinnighet, det dialektiska förhållandet mellan proletär internationalism och nationella rättigheter. Socialpatrioternas utplåning av Internationalen var inte bara ett brott mot socialismen, utan också mot de »nationella intressena i dess vidaste och verkliga mening”, eftersom den splittrade den enda kraft som var förmögen att åter bygga upp Europa på grundval av demokratiska principer och nationernas rätt till självbestämmande(19).

l en artikelserie från 1915 (»Nationen och ekonomin»»(20)), försökte Trotskij definiera den nationella frågan på ett mer exakt sätt, men undgick inte en viss tvetydighet. Den motsägelsefulla utvecklingen av hans resonemang är typisk för ett tänkande som ännu inte tagit fast form. Han inledde med en polemik mot socialimperialisterna, som rättfärdigade sin ståndpunkt med behovet att utöka marknaderna och produktivkrafterna. Ur metodologisk synvinkel föreföll denna polemik förkasta ekonomismen: ja, marxister är för största möjliga expansion på det ekonomiska området, men inte på bekostnad av arbetarrörelsens splittring, förvirring och försvagning. Trotskijs argument var en aning förvirrade i det att han skrev om arbetarrörelsen som »den viktigaste produktivkraften i det moderna samhället»; icke desto mindre fastställde han de politiska kriteriernas avgörande vikt. l båda artiklarna återvände han emellertid till den »ekonomiska utvecklingens behov av centralisering», vilket kräver att man avskaffar nationalstaten som ett hinder för produktivkrafternas utveckling. Hur kunde dessa »behov» förlikas med nationernas rätt till självbestämmande, som Trotskij också erkände?

Han undvek detta dilemma med hjälp av en teoretisk kullerbytta, som gjorde att han återföll i ekonomism: »staten är en huvudsakligen ekonomisk organisation, den kommer oundvikligen att anpassa sig till den ekonomiska utvecklingens behov». Därför skulle nationalstaten upplösa sig i »Europas republikanska förenta stater», medan nationen, skild från ekonomin och befriad från statens föråldrade ramar, skulle få självbestämmanderätt…på den »kulturella utvecklingens» område.

1917 övergav Trotskij denna »eklektiska» ståndpunkt och antog den leninistiska uppfattningen i den nationella frågan, som han på ett briljant sätt försvarade vid Brest-Litovsk i egenskap av Folkkommissarie för Utrikes affärer(21).

3. Pannekoek och Strasser

Pannekoeks Klasskampen och nationen och Strassers Arbetarna och nationen gavs båda ut 1912 i Reichenburg (Böhmen) som ett internationalistiskt svar på Otto Bauers teser(22). Författarnas gemensamma, centrala tankegång var klassintressenas överlägsenhet över de nationella intressena. Den praktiska slutsatsen blev det österrikiska socialdemokratiska partiets enhet och vägran att dela upp det i separata eller autonoma nationella sektioner. Båda jämför de nationen med religionen, som en ideologi dömd att försvinna i och med socialismens uppkomst, och de förkastade Bauers lära om den nationella frågan som ohistorisk, idealistisk och nationellt-opportunistisk.

För Pannekoek var det »nationella fenomenet ett borgerligt ideologiskt fenomen». Bauers tro att denna ideologi kunde vara en självständig kraft var typisk för en kantiansk och inte för en materialistisk metod.

Det intressanta att Pannekoek och Strasser godtog huvuddragen i Bauers och den österrikiska socialdemokratins nationella program: nationell autonomi inom ramen för en multinationell österrikisk-ungersk stat. Pannekoek betonade vidare att detta var en autonomi som grundades på individuell och inte geografisk basis, vilket låg helt i linje med hans uppfattning om nationen som ett rent ideologiskt och kulturellt fenomen. Det är sant att Pannekoek och Strasser, till skillnad från Bauer, inte ansåg att programmet kunde förverkligas inom kapitalismens ramar, utan tillskrev det snarare ett rent propagandistiskt och skolande värde.

Ekonomismen fanns indirekt närvarande i de två författarnas gemensamma grundläggande premiss: klassintressenas företräde framför de nationella intressena berodde på de förras ekonomiska ursprung, I ett mycket underhållande stycke i sin pamflett förklarar Strasser att den gode tysk-österrikiske patrioten fortfarande skulle handla i tjeckiskt ägda affärer om de var billigare än sina tyska motsvarigheter. Men är det verkligen nog för att man, som Strasser, så kategoriskt skall kunna påstå, att när nationella och ekonomiska intressen kolliderar, så kommer de ekonomiska intressena alltid att segra?

Pannekoeks och Strassers polemik mot Bauer sattes in i ett revolutionärt perspektiv, men den var ofullständig i så motto som den begränsades till att ställa internationalismen i motsättning till austro-marxisternas national reformism, utan att erbjuda ett alternativt konkret politiskt synsätt på den nationella frågan och i synnerhet på de förtryckta nationernas kamp.

III. AUSTRO-MARXISTERNA OCH DEN KULTURELLA AUTONOMIN.

Austro-marxisternas viktigaste tankegång var kulturell autonomi inom ramen för en multinationell stat. Denna skulle bildas genom att man inordnade nationaliteterna i offentliga juridiska förbund, med en hel rad kulturella, administrativa och legala befogenheter. Vad gäller den nationella frågan, liksom alla politiska frågor, så kännetecknades deras läror av »centrism», halvvägs mellan reform och revolution, nationalism och internationalism. De ville både erkänna de nationella minoriteternas rättigheter och samtidigt bibehålla den österrikisk-ungerska statens enhet. Även om austro-marxisterna, liksom den radikala vänstern, tenderade att förkasta separatismen som en lösning på den nationella frågan, så gjorde de det inte enbart av andra, utan även av nästan rakt motsatta, skäl.

l. Karl Renner

Före 1917 gav Österrikes blivande kansler (1918-20) ut flera studier om den nationella frågan, av vilka den första och mest kända är Staten och nationen (1899). Hans metod var i grunden juridisk/konstitutionalistisk, och hans uppfattning om staten hade mer gemensamt med Lassalle än med Marx (vilket av Mehring, Kautsky och den borgerliga advokaten Hans Kelsen helt riktigt påpekades). Inflytandet från Lassalles statsinterventionism var tydligt redan i hans tidiga skrifter, men det blev avsevärt tydligare efter 1914, t ex i hans verk Marxismen, kriget och Internationalen (1917), som innehöll följande tankar (deras förhållande till marxismen är något problematiskt):
»Ekonomin tjänar mer och mer uteslutande kapitalistklassen; å andra sidan tjänar staten alltmer proletariatet»

— »Frön till socialismen kan idag återfinnas i den kapitalistiska statens samtliga institutioner».(23)
Det är i ljuset av denna »statssocialism» som Renners ståndpunkt i den nationella frågan måste ses. Hans viktigaste syfte var att hindra »kejsardömets sönderfall» och »Österrikes upplösning», dvs. att rädda den »historiska österrikiska staten». Den österrikisk-ungerska kejserliga staten blev därför den grundläggande ramen för Renners politiska tänkande, en ram som måste bevaras med hjälp av ett antal demokratiska reformer och eftergifter (kulturella, juridiska, osv.) till de nationella minoriteterna.

Paradoxalt nog var det p g a denna statsinterventionism som Renner försökte avpolitisera den nationella frågan, inskränka den till en administrativ och konstitutionell fråga(24), att omvandla den till ett juridiskt problem. Han försökte neutralisera faran för politisk separatism och den multinationella statens sammanbrott med hjälp av en spetsfundig och invecklad juridisk-institutionell apparat: nationella förbund på individuell basis, ett »nationellt register» över alla personer som hade valt en nationalitet, separata vallängder för varje nationell minoritet, territoriella och/eller nationella organ med administrativ autonomi, osv.

l verkligheten befann sig Renners ståndpunkter, som trots författarens påståenden saknade varje klassperspektiv och revolutionär inriktning, till största delen utanför marxismens teoretiska sfär.

2. Otto Bauer.

Bauers stora verk Den nationella frågan och socialdemokratin (1907) hade betydligt större teoretisk tyngd och inflytande än Renners skrifter. Bauer delade emellertid austro-marxismens grundläggande premiss med Renner: bevarandet av den multinationella staten. Bauer uppfattade lösningen på den nationella frågan i reformistiska termer (»nationell utveckling») var de ord han använde för att beskriva sin strategi), som en successiv påverkan av den österrikisk-ungerska statens institutioner: »Det är föga sannolikt att den nationella autonomin kommer att bli resultatet av ett stort avgörande av en djärv handling. Under en långsam utvecklingsprocess, under hårda strider… kommer Österrike steg för steg att utveckla sig i riktning mot nationell autonomi. Den nya författningen kommer inte att skapas genom en enda stor, lagstiftande handling, utan genom en rad provinsiella och lokala lagar.»(25)

Det som kännetecknade Bauers analys var den psyko-kulturella karaktären av hans teori om den nationella frågan, som byggde på ett vagt och mystiskt begrepp om »nationella särdrag», definierade i psykologiska termer: »olika föresatser, det faktum att samma stimulus kan frambringa olika rörelser, och att samma yttre situation kan leda till olika beslut».
I själva verket var denna uppfattning rent metafysisk, av ny-kantianskt ursprung. Det var knappast överraskande att den kritiserades hårt av Bauers marxistiska motståndare (Kautsky, Pannekoek, Strasser, etc.).

Det andra nyckelbegreppet i Bauers teoretiska konstruktion var givetvis den nationella kulturen, grunden för hela hans strategi om nationell autonomi. Att ställa analysen på en kulturell nivå gör givetvis att man förbiser det politiska problemet: självbestämmande genom att skapa nationalstater. I denna mening spelade Bauers »kulturalism» samma roll som Renners »juridism», den avpolitiserade den nationella frågan.

Å andra sidan uteslöt Bauer nästan fullkomligt klasser och klasskampen från den nationella kulturens område. Hans program syftade till att ge arbetarklassen tillgång till »kulturella värden» till »den gemensamma nationella kulturen” som kapitalismen utesluter dem från. Han föreföll m a o anse att »kulturella värden» är helt neutrala och utan klassinnehåll. Han gjorde sålunda rakt motsatt misstag till det som »Proletkult«-anhängarna gjorde som förbisåg den kulturella världens relativa självständighet och ville hänföra den direkt till sin sociala bas (»proletär kultur» kontra »borgerlig kultur»). Det var således lätt för Pannekoek att i sin polemik mot Bauer understryka att proletariatet läser in helt andra saker i Goethe och Schiller (eller Freiligrath och Heine) än bourgeoisin. Proletariatets komplicerade förhållande till det borgerliga kulturella arvet, ett dialektiskt förhållande av Aufhebung (bevarande — negation — överskridande), reducerades av Bauer till en enkel tillägnelse, eller snarare till ett passivt mottagande.

Bauer hade uppenbarligen rätt när han betonade kulturens avgörande betydelse för definitionen av det nationella fenomenet, men hans teori ledde honom till att göra den nationella kulturen till en fetisch. Det mest slående uttrycket för detta är tanken att socialismen leder till en ökande kulturell differentiering mellan nationerna(26).

Tack vare hans benägenhet att »nationalisera» socialismen och arbetarrörelsen, tack vara avvisandet av vad han kallade för det unga proletariatets »naiva kosmopolitiska uppfattning», och tack vara hans oförmåga att föreställa sig en internationell socialistisk kultur, var Bauers teori i viss utsträckning besmittad av den nationalistiska ideologi som den försökte besegra. Det är sålunda inte överraskande att den blev doktrin för de »nationalistisk/kulturella» strömningarna i arbetarrörelsen, inte bara i Österike-Ungern utan också i det ryska imperiet (Bund, de kaukasiska socialdemokraterna, etc.) och på andra ställen.

Trots dessa begränsningar hade emellertid Bauers verk ett otvivelaktigt teoretiskt värde, speciellt vad gäller den historiska; karaktären på hans metod. När Bauer definierade nationen som en produkt av ett gemensamt historiskt öde (vars materiella grund är människans kamp mot naturen), som ett »aldrig avslutat resultat av en ständig process», som en kristallisering av tidigare händelser, ett »fruset stycke historia”, så stod han på den historiska materialismens grund och i direkt motsättning till den borgerliga nationella konservatismen, de reaktionära myterna om den »eviga nationen» och de rasistiska ideologierna.

Denna historiska metod gav Bauers bok en metodologisk överlägsenhet, inte bara över Renner, utan över de flesta marxistiska författarna från den perioden, vars skrifter om den nationella frågan ofta hade en abstrakt och rigid karaktär. I så måtto som Bauers metod innehöll inte bara en historisk förklaring av den existerande nationella strukturerna, utan också en uppfattning av nationen som en process, en rörelse i ständig förändring, så kunde han undvika Engels misstag från 1848-49: det faktum att en nation (som t ex tjeckerna) »inte har haft någon historia» betyder inte nödvändigtvis att den inte kommer att ha någon framtid. Kapitalismens utveckling i Centraleuropa och Balkanländerna leder inte till att de »icke-historiska» nationerna assimileras, utan till att de vaknar.(27)

IV. LENIN OCH RÄTTEN TILL SJÄLVBESTÄMMANDE.

Den nationella frågan är ett av de områden där Lenin verkligen utvecklat den marxistiska teorin, genom att (utifrån Marx’ skrifter, men genom att gå långt utöver dem) lägga fram en sammanhängande, revolutionär strategi för arbetarrörelsen, baserad på den grundläggande parollen om nationellt självbestämmande.

Genom sin realism och logiska sammanhållning skilde sig de leninistiska lärosatserna på ett fördelaktigt sätt från de flesta andra marxistiska författares ståndpunkter, även från de som stod Lenin närmast i denna fråga: Kautsky och Stalin.

Kautskys ståndpunkter före 1914 var densamma som Lenins, men den karaktäriserades av sin ensidiga inriktning på språket som nationens grundval, och av en avsaknad av klarhet och djärvhet i formuleringen av nationernas rätt till avskiljande. Efter 1914 förkastade Lenin Kautskys tvetydiga och motsägelsefulla åsikter om nationernas rättigheter under krigsförhållanden som »hycklande» och »opportunistiska«.

l. Stalin

Vad gäller Stalins berömda artikel »Marxismen och den nationella frågan»(28), så är det riktigt att det var Lenin som skickade Stalin till Wien för att skriva den, och att han i ett brev till Gorkij i februari 1913 talade om den »fantastiska georgier som har satt sig ner för att skriva en stor artikel»(29). Men när artikeln var var färdig, så verkar det (tvärtemot en långlivad myt) inte som om Lenin var speciellt entusiastisk över den, eftersom han inte nämner den i någon av sina talrika skrifter om den nationella frågan, bortsett från en kort, parentetisk hänvisning i förbigående i en artikel från den 28:e december 1913. Det är uppenbart att huvudidéerna i Stalins verk var bolsjevikpartiets och Lenins. Men Trotskijs påstående att artikeln inspirerades, granskades och rättades »rad för rad« av Lenin verkar något tvivelaktig.(30) Tvärtom, på ett antal ganska viktiga punkter skiljer sig Stalins verk underförstått och uttryckligen från, och t o m motsäger, Lenins skrifter.

1. Uppfattningarna om »nationalkaraktärer», »gemensamma psykologiska drag», eller nationernas »psykologiska särdrag», är ingalunda leninistiska. Dessa begrepp är ett arv från Bauer, som Lenin uttryckligen kritiserade för hans »psykologiska teori»(31). I själva verket har tanken på en nationell psykologi mer gemensamt med vissa ytliga och förvetenskapliga folktraditioner än med en marxistisk analys av den nationella frågan.

2. Genom att slå fast att »det är först när alla dessa kännetecken /ett gemensamt språk, territorium, ekonomiskt liv och /»andlig fysionomi»/ finns för handen samtidigt som vi har en nation», så gav Stalin sin teori en dogmatisk inskränkt och rigid karaktär som man aldrig återfinner hos Lenin. Det stalinistiska nationsbegreppet var en verklig ideologisk tvångströja. Enligt Stalin var därmed Georgien ingen nation före den andra halvan av 1800-talet, eftersom det inte hade något »gemensamt ekonomiskt liv» och var uppdelat i ekonomiskt självständiga furstendömen. Men behöver inte tillägga att med detta kriterium skulle inte heller Tyskland före tullunionen ha varit någon nation… Ingenstans i Lenins skrifter kan vi finna en sådan ultimativ, stelbent och godtycklig »definition» av nationen.

3. Stalin vägrade uttryckligen gå med på att det var möjligt att ena eller förena nationella grupper som var utspridda i en multinationell stat: »Man frågar sig: är det möjligt att i ett enhetligt nationellt förbund sammansluta sådana grupper som blivit så främmande för varandra… Är det tänkbart att i en nation sammansluta exempelvis de baltiska och transkaukasiska tyskarna?». Svaret blev givetvis att allt detta var »otänkbart», »omöjligt» och »utopiskt»(32). I motsats till detta försvarade Lenin energiskt »friheten att bilda förbund, inbegripet förbund mellan alla samhällen oavsett nationalitet, i varje given stat», och han anförde som exempel just tyskarna i Kaukasus, de baltiska staterna och Petrogradområdet. Han tillade att rätten till varje sorts förbund mellan nationens medlemmar som var utspridda i olika delar av landet eller t o m världen, var »oomtvistlig, och den kan endast ifrågasättas om man har en inskränkt byråkratisk uppfattning».(33)

4. Stalin gjorde ingen åtskillnad mellan den storryska tsaristiska förtryckande nationalismen och de förtryckta nationernas nationalism. l ett mycket avslöjande stycke i hans artikel förkastade han i samma andetag tsarernas »kamplystna» nationalism »ovanifrån» och polackernas, judarnas, tatarernas, georgiernas, ukrainarnas, etc. »våg av nationalism nedifrån, vilken tidtals övergick i brutal chauvinism». Han inte bara misslyckades med att göra åtskillnad mellan nationalism »ovanifrån» och »nedifrån», utan han riktade också sin hårdaste kritik mot de socialdemokrater i de förtryckta länderna som inte hade »stått fast» mot den nationalistiska rörelsen.

Lenin, å andra sidan, ansåg inte bara att skillnaden mellan förtryckarnationens och den förtryckta nationens nationalism var helt avgörande, utan han angrep också alltid hårdast de som medvetet eller omedvetet kapitulerade för den storryska nationella chauvinismen. Det är ingen slump att ett av huvudmålen för hans polemik var de marxistiska socialdemokraterna i en förtryckt nation, Polen, som genom sin »fasta» hållning mot den polska nationalismen slutar med att förneka Polens rätt att avskilja sig från det ryska imperiet. Denna skillnad mellan Lenin och Stalin var i allra högsta grad betydelsefull, och den innehöll redan fröet till deras senare våldsamma motsättning om den nationella frågan i Georgien (december 1922) — Lenins berömda »sista strid».(34)

2. Lenin

Lenins utgångspunkt när han utarbetade en strategi i den nationella frågan var densamma som Luxemburgs, Trotskijs och Pannekoeks: den proletära internationalismen. Lenin insåg emellertid bättre än sina kamrater i den revolutionära vänstern det dialektiska förhållandet mellan internationalismen och rätten till nationellt självbestämmande:

a) endast rätten att avskilja sig möjliggör en fri och frivillig enhet, ett förbund, ett samarbete och, på lång sikt, en sammanslagning mellan nationerna.
b) endast om arbetarrörelsen i den härskande nationen erkänner den förtryckta nationens rätt till självbestämmande kan de förtrycktas fientliga inställning och misstänksamhet undanröjas, och båda ländernas proletariatet enas i den internationella kampen mot bourgeoisin.

Likaså hade Lenin insett det dialektiska förhållandet mellan den nationellt-demokratiska kampen och den socialistiska revolutionen. Folkmassorna (inte bara proletariatet, utan även bönderna och små-bourgeoisin) i den förtryckta nationen upptäckte han en bundsförvant till det medvetna proletariatet: ett proletariat som skulle ha till uppgift att leda dessa »olika, oeniga och heterogena massor» som omfattar småborgare och efterblivna arbetare med »fördomar, reaktionära fantasier, svagheter och misstag», i deras kamp mot kapitalismen och den borgerliga staten(35). Det är emellertid riktigt att det var först efter april 1917, då Lenin anammade den permanenta revolutionens strategi, som han, vad gäller Ryssland, började se de förtryckta nationernas nationella befrielsekamp inom det ryska imperiet inte bara som en demokratisk rörelse, utan som en allierad till proletariatet i den sovjetiska socialistiska revolutionen.

Ur metodologisk synpunkt var Lenin överlägsen de flesta av sina samtida framförallt p.g.a. hans förmåga att »sätta politiken främst», dvs. p g a hans envisa, orubbliga, konstanta och ihärdiga tendens att ta tag i och belysa de politiska aspekterna i varje problem och varje motsättning. Denna tendens var framträdande i hans polemik mot ekonomisterna i frågan om partiet 1902-03; i hans diskussion med mensjevikerna i frågan om den demokratiska revolutionen 1905; i det nyskapande i hans skrifter om imperialismen 1916; i den inspirerande svängning som aprilteserna representerade 1917; i hela hans viktigaste verk, Staten och revolutionen, och givetvis i hans skrifter om den nationella frågan. Det är bl a denna metodologiska aspekt som förklarar de leninistiska teoriernas uppenbara aktualitet för det tjugonde århundradet, imperialismens tidsålder, som faktiskt ser den politiska nivån alltmer dominerande (även om den i sista hand givetvis bestäms av ekonomin).

Medan de flesta andra marxistiska författare bara såg den ekonomiska, kulturella eller »psykologiska» sidan av den nationella frågan, så slog Lenin klart fast att frågan om självbestämmande »helt och uteslutande hänför sig till den politiska demokratins område»(36), dvs till rätten till politisk avskiljande och upprättande av en självständig nationalstat. Dessutom var Lenin fullständigt medveten om meningsskiljaktigheternas metodologiska grund:
»En ’autonom nation åtnjuter Inte samma rättigheter som en ’suverän’ nation; våra polska kamrater skulle inte ha kunnat undgå att uppmärksamma detta om de Inte (likt våra gamla ekonomister) envetet hade undvikit att göra en analys av politiska begrepp och kategorier.»(37) Som A.S.Nair och C.Scalabrino så viktigt påpekar var det tack vare hans förståelse av den politiska processens relativa självständighet, som Lenin var förmögen att undvika både subjektivism i sin analys av den nationella frågan och ekonomism(38).

Det är onödigt att påpeka att den nationella frågans politiska aspekter för Lenin ingalunda var detsamma som kansliernas diplomaternas och arméernas verksamhet. Han var fullkomligt likgiltig till huruvida den ena eller andra nationen hade en självständig stat, eller vilka gränser det fanns mellan två stater. Hans mål var demokrati och proletariatets internationalistiska enhet, som båda kräver att man erkänner nationernas rätt till självbestämmande.

Å andra sidan visar Lenins förkastande av Bauers och hans ryska lärjungars Teser om »nationell, kulturell autonomi», som han anser som en kapitulation inför den borgerliga och klerikala nationella kulturen att hans syn på rätten till självbestämmande. Just p.g.a. att den koncentrerar sig på den politiska sidan av saken, inte innebär några som helst eftergifter till nationalismen. Den är helt och hållet begränsad till den demokratiska kampen och den proletära revolutionens område.

Det är sant att dessa två mål i Lenins ögon inte har samma vikt; demokratiska krav måste alltid underordnas världsproletariatets revolutionära klasskamps intressen. Om t ex den republikanska rörelsen i ett speciellt fall visar sig vara ett instrument för reaktionen (Kambodja 1971!), så kommer marxisterna, enligt Lenin, inta att stödja den. Det innebär inte att arbetarrörelsen måste stryka kravet på republik från sitt program. Samma sak gäller självbestämmandet. Även om det finns vissa undantag, så är den allmänna regeln varje nations rätt till avskiljande, l själva verket tenderar Lenins analys att erkännandet av rätten till självbestämmande är av yppersta vikt för att skapa förutsättningarna för en internationalistisk enhet mellan arbetarna att underförstått utesluta t o m möjligheten till »undantag«, dvs av möjligheten till motsättningar mellan proletariatets intressen och nationernas demokratiska rättigheter.

AVSLUTNING: LÄRDOMAR FRÅN HISTORIEN

En del av debatterna mellan marxister om den nationella frågan har lösts av historien. Den österrikisk-ungerska multinationella staten splittrades i flera nationalstater efter Första Världskriget. Baskerna, enligt Engels »en huvudsakligen reaktionär nation», står idag på höjden av revolutionär kamp i Spanien. Polens enande, som Luxemburg kallade småborgerliga utopier, blev verklighet 1918. Den »icke-historiska» tjeckiska nationen, som p.g.a. brist på »nationell livskraft” var dömd att försvinna (Engels), bildade faktiskt en stat, genom att frivilligt bilda en federation med den slovakiska nationen.
Erfarenheterna från historien efter 1917 visar också att:

1) Nationen inte bara är en samling abstrakta, yttre kriterier. Den subjektiva faktorn, dvs medvetandet om en nationell identitet, en nationell politisk rörelse, är inte mindre viktig. Uppenbarligen kommer inte dessa »subjektiva faktorer» ur det blå: de är resultatet av vissa historiska förutsättningar — förföljelser, förtryck, etc. Men detta innebär att självbestämmandet måste få en vidare tillämpning; det måste gälla inte bara avskiljande, utan också själva den »nationella verkligheten». Det är inte en lärd »expert», utrustad med en lista av »objektiva kriterier» (av Stalins typ), som kommer att bestämma om ett samhälle är en nation eller inte, utan samhället självt(39).

2) Ändå sedan Woodrow Wilsons dagar, har stormakternas nationalism moderniserat sin ideologiska arsenal genom att tillägna sig paroller om demokrati, nationell jämlikhet och rätt till självbestämmande. Dess principer tillkännages nu av borgerliga statsmän överallt. Lyndon Johnson förkunnade 1966, när han var president i Förenat Staterna, högtidligt: »Vi kämpar för att upprätthålla principen om självbestämmande, så att det sydvietnamesiska folket kan bli fritt att bestämma sin egen framtid.«(40) Sannerligen har stormakternas politik gentemot de små nationerna förändrats till oigenkännlighet sedan 1800-talet, när Treitschke, vid tiden för ett uppror i Afrika skrev: »Det vore ett rent hån att tillämpa normala krigsprinciper i krig mot vildar. En negerstam måste tuktas genom att man sätter deras byar i brand, ty detta är den enda kursen som är effektiv.«(41)

Dagens verkliga hot mot arbetarrörelsens politiska hälsa är inte den barnsjukdom som Luxemburgs många misstag representerade, utan sjukliga fenomen av en betydligt farligare sort: stormakts-chauvinismens virus och den opportunistiska kapitulation för den borgerliga nationalismen som sprids av de ryska och kinesiska byråkratierna och deras lärjungar internationellt. »Ultravänsterismen« i den nationella frågan finns knappast idag. Bara inom vissa delar av den revolutionära vänstern återfinner man ibland ett avlägset eko från Luxemburgs texter, i form av ett abstrakt avståndstagande från de nationella befrielserörelserna i namn av »arbetarklassens enhet» och internationalismen. Samma sak gäller Engels uppfattning om »reaktionära nationer«. Om man sålunda tittar på vissa av de nationella frågorna idag, invecklade frågor där nationella, koloniala, religiösa och etniska aspekter sammanblandas och flätas samman — t ex konflikten mellan araber och israeler eller kampen mellan katoliker och protestanter i Nordirland — kan man se att det finns två motsatta frestelser som hemsöker den revolutionära vänstern. Den första frestelsen är att förneka det rättfärdiga i palestiniernas eller katolikernas i Ulster nationella rörelser: att fördöma dem som »småborgerliga» och splittrande för arbetarklassen, och abstrakt mot den proklamera principen om den nödvändiga enheten mellan proletärer av alla nationaliteter, raser eller religioner. Den andra frestelsen är att okritiskt ansluta sig till dessa rörelsers nationalistiska ideologi och fördöma de härskande nationerna (israeliska judar eller nordirländska protestanter) i klump, utan att göra skillnad mellan klasser, som »reaktionära nationer« — nationer som förnekas rätten till självbestämmande.

Den uppgift revolutionära marxister står inför är att undvika dessa två blindskär och — genom en konkret analys av varje konkret situation — hittar en verkligt internationalistisk inriktning, som hämtar sin inspiration från Kominterns politik i den nationella frågan under Lenin och Trotskij (1919-23) och från den berömda resolutionen från Andra Internationalens kongress 1986, som hade det ovanliga privilegiet att stödjas av både Lenin och Luxemburg: »Kongressen förkunnar alla nationers fullständiga rätt till självbestämmande; och den uttrycker sin sympati med arbetarna i alla de länder som för närvarande dignar under enväldets militära, nationella eller andra sorters ok; kongressen uppmanar arbetarna i dessa länder att sluta sig till de medvetna arbetarna i hela världen, för att jämte dem kämpa för att besegra den internationella kapitalismen och uppnå den internationella socialdemokratins mål

Michael Löwy

NOTER:
X) Ur »Les marxistes et la question nationale 1848-1914«, en antologi av Georges Haupt, Michael Lowy, ClaudeWeill, Maspero, PARIS 1974. Översatt till engelska med ett kort tillägg i slutordet i New Left Review nr 96.
1) Karl Marx, »Den tyska ideologin», Människans frigörelse, Aldus 1965, s.165. Se t ex Friedrich Engels, »Dos Fest der Nation in London». (1846), i Marx, Engels, Lasalle, Aus dem literarische Nachlass, Stuttgart 1902, vol.2, s.408: »Drömmarna om en europeisk Republik, om en varaktig fred under politisk organisation, har blivit lika groteska som fraser om nationernas enhet under den universella handelsfrihetens skydd… l varje land har bourgeoisin sina egna speciella intressen och den kan inte överskrida nationaliteten… Men i alla länder har proletariatet ett enda och gemensamt intresse, en enda och gemensam fiende, en enda och gemensam kamp. Endast proletariatet kan avskaffa nationaliteten, endast det vaksamma proletariatet kan möjliggöra nationernas broderskap,.»
2) Angående denna fråga, se den polske marxisten Roman Rosdolskys anmärkningsvärda essä, »Friedrich Engels und das Problem der ’geschichtlosen Völker’», Archiv fur Sozialgeschichte IV, 1964.
3)Engels. »The Magyar Struggle», i Marx, The Revolutions of 1848, London 1973, s.221-2.
4) Engels, »Deutschland und der Panslawismus», (Neue Öder Zeitung 1855), Marx/Engels XI, citerat i Rosdolsky, op.cit, s.174.
5) Engels, »What is to Become of Turkey In Europé?» (New York Daily Tribune 1853), Werke IX, citerat i Rosdolsky, op.cit., s.174.
6) Engels, »What Have the Working Classes to Do with Poland?», i Marx, The First International and Ätter, London 1974, s.378-88.
7) Engels, »Anfang des Endes in Österreich» (1847), Weke IV, s.510.
8) Engels, »The Magyar Struggle», op.cit., s.219.
9) Rosa Luxemburg, »Sozialpatriotische Programakrobatik”, Internationalismus und Klassenkampf.
10) Se Paul Frölich, Rosa Luxemburg, Monthly Review Press, New York 1972.
11) V.I. Lenin, Collected Works, vol.3.
12) Luxemburg, »Nationalität und Autonomie», i Internationalismus und Klassenkampf, Neuwied 1971, s.236, 239.
13) Luxemburg, Socialdemokratins kris, Gidlunds 1971, s.134.
14) Luxemburg, »Riktlin/er för den internationella socialdemokratins uppgifter», ibid., s.178.
15) Luxemburg, »Sozialpatriotische Programakrobatik», i Internationalismus und Klassenkampf, op.cit.
16) Se t ex Georg Lukacs, »Kritiska kommentarer till Rosa Luxemburgs kritik av ryska revolutionen» i Historia och klassmedvetande, Cavefors 1971, s.353-378.
17) Se t ex Lenin, »Om nationernas självbestämmanderätt». Valda verk i tre band, bok 1, s.572: »Det är fullständigt förståeligt, att kampen mot Polens nationalistiskt förblindade småbourgeoisi förmått de socialdemokratiska polackerna att med särskilt (ibland kanske litet överdrivet) nit ’ta till i överkant’.»
18) Luxemburg, »Vorwort zu dem Sammelband ’Die polnische Frage und die sozialistische Bewegung’», i Internationalismus und Klassenkampf, op.cit.
19) Leo Trotskij, The Bolsheviki and World Peace, New York 1918, s.21, 230-31, etc.
20) Nashe Slovo 130, 135 (3:e och 9:3 juli 1915), återgivna i vol.9 (1927) av Trotskijs Samlade verk på ryska.
21) Se t ex Trotsky, History of the Russian Revolution, London 1967, vol.3, s.62: »Oavsett Sovjetunionens framtida öde… så kommer Lenins nationella politik att få en plats bland mänsklighetens eviga skatter.»
22) Anton Pannekoek, Klassenkampf und Nation, Reichenberg 1912.
23) Josef Strasser, Der Arbeiter und die Nation, Reichenberg 1912.
23) Karl Renner, Marxismus, Krieg und Internationale, Stuttgart 1917, s.26.
24) Se t ex Arduino Agnelli, Questione nazionale e socialismo: K.Renner e O.Bauer, Bologna 1969, s.109.
25) Otto Bauer, Die Nationalitätenfrage und die Sozialdemokratie, Wien 1924, s.404.
26) Ibid., s.105-8.
27) Ibid., s.239-72. Det bör tilläggas att Bauers program för kulturell autonomi hade ett visst värde som komplement — inte som alternativ — till en politik som grundades på ett erkännande av självbestämmanderätten. Sovjetunionens första konstitution införlivade faktiskt i viss mening principen om de nationella minoriteternas kulturella autonomi.
28) Josef Stalin, »Marxismen och den nationella frågan», Moskva 1950.
29) Lenin, Collected Works, vol.35, s.84.
30) Se t ex Trotskij, Stalin, London 1969, vol.1,s.233.
31) Lenin, »Om nationernas självbestämmanderätt», Valda verk i tre band, bok 1, s.546.
32) Stalin, »Marxismen och den nationella frågan», op.cit., s.49.
33) Lenin, »The National Programme of the RSDLP», Collected Works, vol.19, s.543 och »Critical Remarks on the National Question», CW 20, s.39, 50.
34) Om »Lenins sista strid», se »Fjärde Internationalen nr 7-8/-72 (»Lögnens renässans”), s.11 ff.
35) l denna fråga är Lenins analys av 1916 års uppror på Irland ett utmärkt exempel på revolutionär realism: se »The Discussion of Self-determination Summed Up«, Collected Works, vol.22, s.353-58.
36) Lenin, »The Socialist Revolution and the Right of Nations to Self-determination», Collected Works, vol.22, s.145.
37) Lenin, »The Discussion on Self-determination Summed up«, op.cit. s.344.
38) Som A.S Nair och C. Scalabrino betonade i sin utmärkta artikel, »La question nationale dans la théorie marxiste révolutionnaire», Partisans 59-60, maj-augusti 1971.
39) Se t ex Trotskij om de svarta i USA: »Det är inte abstrakta kriterier som är avgörande i detta fall: betydligt viktigare är det historiska medvetandet och känslorna.» Trotsky on Black Nationalism and Self-determination, New York 1967, s.16.
40) Citerat i A. Schlesinger jr., The Bitter Heritage, Boston 1967, s. 108.
41) Heinrich von Treitschke, Politics, London 1916, vol.2, s.614.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1980

Varthän SKP?

Den maoistiskt inspirerade vänstern som hade sin storhetstid i slutet av 60-talet och under 70-talets första hälft, befinner sig nu i sin dödskamp. Samtidigt genomgår västkapitalismen sin svåraste kris sedan andra världskriget. I USA och Västeuropa går mer än 35 miljoner arbetslösa. Varje vecka svälter mer än en miljon barn ihjäl i den s k tredje världen. Den militära upprustningen är värre än någonsin. Inte ens borgerlighetens öppna försvarare vågar tova någon nämnvärd förbättring av levnadsvillkoren under resten av åttiotalet. Aldrig någonsin tidigare har behovet av socialistiska lösningar varit mer brännande. Aldrig någonsin tidigare har en ny ekonomisk världsordning genom ”gemensam aktion av proletariatet i olika länder, syftande mot ett och samma slutgiltiga mål: kapitalismens störtande och upprättandet av proletariatets diktatur och en internationell republik av sovjeter, vilka gör det möjligt att totalt avskaffa klasserna och förverkliga socialismen, det kommunistiska samhällets första stadium” (ur §1 i den Kommunistiska Internationalens stadgar från 1920) varit mer nödvändig, I denna situation borde borgerlighetens partier och ideologer befinna sig i djup kris, men istället översvämmas bokmarknaden och kultursidorna av lärda avhandlingar om ”marxismens kris”, ”socialismens kris” osv. Hur hänger detta ihop?

Förklaringen finns på två olika håll. För det första förfogar förstås borgerligheten över de viktigaste opinionsbildande medierna — TV, radio, press, bokförlag — och har satsat betydande resurser på en ideologisk ”motoffensiv”. Och borgerligheten har gott om skrivbiträden. Går det inte att vinna befolkningens stöd för kapitalismen genom verkliga reformer, gäller det att på det ideologiska planet diskreditera alternativen.

Men samtidigt finns det verkligen en kris som förväxlas med ”socialismens” ”marxismens” kris — nämligen stalinismens kris. Kinas överfall på Vietnam, Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien, Solidarnoscs framväxt i Polen, maktkampen i Kina, är några av de viktigaste uttrycken för denna kris. Myten att dessa länder representerar socialismens verkliga ansikte har varit en av huvudanledningarna till att USA:s och Västeuropas arbetare inte i massiv skala tagit avstånd från kapitalismen. Denna myt har propagerats från två håll: från den imperialistiska borgerlighetens politiker och ideologer, som på detta sätt svärtat ner socialismens idéer i arbetarklassens ögon, och från de härskande byråkratierna i Östeuropa, Sovjetunionen och Kina, som på detta sätt försökt rättfärdiga sin makt och sina privilegier, l ansträngningarna att sprida denna myt in i arbetarklassen och ge den en viss grad av trovärdighet har världens kommunistpartier spelat en viktig roll. Under sjuttiotalet fick de hjälp av de maoistiska grupper som ”brutit” med Moskva för att hamna i knät på byråkratin i Peking.

Den bistra sanningen är att den västeuropeiska arbetaren föredrar sin ”demokratiska” imperialism framför samhällssystemet i öst. Inte på grund av allmän okunnighet, utanför att han tills nu haft ett större mått av både materiell standard och personlig frihet än sina klassbröder i Öst.

Det är i ljuset av denna stalinismens kris som ”vänsterns kris” måste ses, ty denna vänsterns ideologiska och programmatiska grund var framförallt stalinismen och dess u-landsvariant — maoismen.

I Sverige finns idag fyra partier vars politik och historiska ursprung utgår frän stalinismen: VPK, APK, SKP och KPMLr. APK (Arbetarpartiet Kommunisterna) är i praktiken Moskvabyråkratins förlängda arm. SKP (Sveriges Kommunistiska Parti} hämtar sin visdom från kinesiska ambassaden. Till skillnad från APK skäms VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) en aning för sin vänskap med arbetarmördarna i Kreml. De försöker hålla en viss distans och istället flörta med den svenska borgerligheten och dess hantlangare inom arbetarrörelsen, den socialdemokratiska byråkratin. KPMLr (Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna revolutionärerna) slutligen tycks för tillfället vara på en vilsen vandring från den kinesiska till den ryska ambassaden.

Den stalinistiska vänsterns kris är framförallt en fråga om den stalinistiska teorins och programmets kris: Vilket förhållningssätt ska man ha till byråkratin i Öst eller i Kina? Vad innebär socialism ? Vad är dess relation till den borgerliga demokratin? Vilket perspektiv skall arbetarrörelsen ha för den politiska kampen i de imperialistiska länderna? Hur skall krigsfaran mötas? Ja, del är avgörande frågor som var och en för sig är tillräcklig för att spränga det starkaste parti om det uppkommer allvarliga motsättningar över någon av dem. Och på ingen av dessa frågor har stalinisterna något för arbetarklassen tillfredsställande svar.

Här skall vi analysera SKP:s partiprogram. Det antogs 1980 och är en utmärkt sammanfattning av SKP:s politik. Detta till skillnad från t ex socialdemokraternas program som främst har en rent dekorativ funktion och inte är någon direkt vägledning för praktiken. (När hörde vi SA P agitera för republik, eller sextimmarsdagen? Båda kraven återfinns i SAP:s partiprogram).
SKP har en betydligt hederligare inställning till sitt partiprogram. Det sammanfattar dess verkliga åsikter och utgör en vägledning för dess praktiska politik. En kritisk genomgång av dess program blir därmed en kritisk genomgång av dess politik.

I. Utvecklingen i Världen (s 3-6)

Partiprogrammet som togs 1980 inleds med en beskrivning av världsläget. Dess beskrivning av huvudkrafterna i världspolitiken är helt och hållet hämtade från det kinesiska utrikesdepartementet. Den som följt Gnistan genom åren har omöjligen kunnat undgå att se den totala överensstämmelsen mellan SKP:s utrikespolitiska ställningstaganden och den officiella kinesiska politiken. Identifieringen med kinesiska byråkratin har varit det ideologiska kitt som hållit ihop SKP. Vad som gjort detta närmast farsartat är de stora personella och politiska omkastningarna i Peking. Ena dagen är Lin Biao hjälte. Nästa dag rensas han ut som agent för imperialismen. Gnistan upprepar fördömandena. De ”fyras gängs” politik är högsta visdom ena dagen, för att när de störtats bli reaktionär och folkfientlig. Ena dagen är Deng ”kapitalistfarare”, för att nästa dag åter ha en plats i solen. Sedan faller han igen och gör åter come back. Gnistan hänger med. Om det enbart hade varit frågan om utbyte av personer hade SKP:s kryperi inför den för tillfället härskande fraktionen inom den kinesiska byråkratin enbart varit löjlig. Vad kan inte småborgerliga intellektuella förnedra sig till för att få skjutsas runt i Kina och sola sig i glansen från maktens tinnar? Men den inre partikampen i Kina har inte varit en fråga om ren och skär maktkamp. Den har rört viktiga politiska skillnader, olika utvecklingsstrategier för det kinesiska samhället, olika förhållningssätt i världspolitiken. Därför har SKP:s politik blivit grotesk i sina tvära kast och i många fall inneburit en rent arbetarfientlig politik, när man försökt orientera sig i den internationella klasskampen med hjälp av karta och kompass från den kinesiska byråkratin.

Enligt förordet i partiprogrammet så är ”teorin om tre världar den strategi som kan vägleda politiken”. Denna teori grupperar världens länder efter storlek och grad av fattigdom: den första världen, Sovjetunionen och USA; den andra världen, Europa, Japan, Kanada, Australien, Nya Zeeland; och den tredje världen, länderna i Asien, Afrika och Latinamerika. Teorin saknar all inre konsistens och har bara haft ett syfte: rättfärdiga den kinesiska byråkratins reaktionära utrikespolitik. Den förmår inte förklara vad som händer i världspolitiken annat än utifrån infiltration och inblandning och Sovjetunionens ”strävan efter världsherravälde”, dvs samma slags förklaringsmodeller som reaktionen och världsimperialismen alltid riktat mot förtryckta varhelst de rest sig i världen.

Detta har medfört att det avsnitt i partiprogrammet som behandlar ”den internationella klasskampen” (s3) saknar all analys av klassförhållanden i världsmåttstock. Det som utgör utgångspunkten för en vetenskaplig analys av den internationella klasskampen — världsekonomin och förhållandet mellan dess olika delar — behandlas inte alls. Istället serveras en uppräkning av de olika länderna och förhållanden dem emellan. Genom att inte utgå från de olika ländernas och blockens olika samhällssystem och plats i världsekonomin, så blir utvecklingen i de olika länderna obegriplig. För i .samhällsutvecklingen är det helheten som bestämmer delarna. De olika ländernas styrka och militarism eller fattigdom och underutveckling blir begriplig först om de relateras till klassförhållandena i respektive land och dess plats i världsekonomin. Annars blir det obegripligt varför det lilla fattiga Kuba under loppet av två årtionden utrotat analfabetismen, massarbetslösheten och svälten, samtidigt som det närliggande Dominikanska republiken sjunker allt djupare ned i nöd och underutveckling. För en marxist står förklaringen att finna i att samhällssystemen på Kuba och i Dominikanska republiken är olika. Olika klasser har makten och relationerna till världsekonomin är kvalitativt annorlunda. USA suger ut Dominikanska republikens befolkningsmajoritet, medan Sovjetunionen subventionerar den kubanska ekonomin. Låt oss se lite närmare på SKP:s argumentation för sin ”analys”.

Den första världen (s. 3-4)

Det mest anmärkningsvärda är att avsnittet om den ”första världen” nästan enbart tar upp Sovjetunionen. USA behandlas bara i förbigående som kontrast till Sovjetunionen. Detta trots att USA är världens främsta militärmakt som med våld upprätthåller ett nykolonialt imperium i merparten av länderna i Afrika, Asien och Latinamerika. För att få sin ”analys” att gå ihop tvingas SKP grovt förfalska verkligheten. Programmet vimlar dessutom av kommentarer om politiska utvecklingstendenser där det inte klargörs om SKP är för eller emot dessa. Och detta i ett partiprogram vars främsta syfte måste vara att upplysa och vägleda. Istället för en analys av de ekonomiska förhållandena och på dessa resta politiska och ideologiska överbyggnaderna får läsaren sig till livs svepande formuleringar hämtade från den klassiska reaktionens ideologiska rustkammare.

Det finns en rysk tradition av expansion sedan 1600-talet” (s4). Detta argument använde sig den internationella borgarklassen av redan för sextio år sedan för att motivera sin kamp mot Sovjetunionen. Argumentet var inte hållbart då och är det inte idag. För oavsett vilken uppfattning man har om klassförhållandena i Sovjetunionen 1922 och 1980, så är det uppenbart att det inte råder samma ekonomiska system i Sovjetunionen som i Tsarryssland. Om man inser att ett lands utrikespolitik bestäms av de ekonomiska och politiska förhållanden i landet ifråga och dess plats i världsekonomin inser man också lätt att alla argument utifrån en över klasser och samhällssystem svävande ”tradition” är vetenskaplig nonsens. Samma ”bevis” kan ju användas för att hävda att Folkrepubliken Kina är imperialistiskt och expansionistiskt. Det finns ju en mångtusenårig ”tradition” av expansion riktad mot Korea, Mongoliet och Indokina. Men det passar inte in i försvaret för den kinesiska byråkratin från SKP:s sida. (Det utesluter inte att ett lands geografiska läge, historiska och kulturella arv, osv har betydelse för dess utrikespolitik. Men det är bara som sekundära faktorer som förstärker de grundläggande tendenser som bestäms av klassmässiga faktorer).

Sovjets långsiktiga mål är att nå kontroll och dominans över Västeuropa”. Påståendet är inte nytt. Alltsedan Sovjetunionens födelse har Västeuropas borgarklass påstått detta. Ingenstans underbygger SKP detta påstående. Vilka ekonomiska och politiska drivkrafter ligger bakom denna långsiktiga strävan? SKP blir svaret skyldigt. Man påstår att Sovjetunionen vill nå kontroll över Västeuropa bl a för att där ”finns… en stor marknad” (s4). Men redan idag råder det omvända förhållandet. Västeuropa säljer industrivaror och teknologi till Sovjetunionen i utbyte mot råvaror, och enklare industriprodukter. Sovjetunionen klarar idag inte ens av att mätta den egna ”marknaden” med konsumtionsvaror. Varför skulle då härskarna i Kreml vilja utvidga marknaden?

Sovjetunionens aggressiva politik i Asien och Afrika, ockupation och inblandning i andra länders inre angelägenheter”. Vad man här syftar på sägs inte rent ut, men troligen är det Sovjets ockupation av Afghanistan och dess ytterst begränsade stöd åt olika befrielserörelser och stödet till olika ”radikala” regimer i arabvärlden och det svarta Afrika.

Som bevis för Sovjetunionens imperialism duger det inte. Det som läggs Sovjet till skuld kan också läggas Folkrepubliken Kina till last. Har inte Kina ockuperat Tibet? Har inte Kina attackerat Vietnam? Lade sig inte den kinesiska stats- och partiledningen i den inre utvecklingen i länder som Pakistan, Ceylon, Sudan och Iran (Se Stig Erikssons/Martin Fahlgrens artikelserie i Fjärde Internationalen) genom att öppet stötta de härskande klickarna i dessa länder när de stod inför folkliga uppror? Lade man sig inte i utvecklingen i Kampuchea genom att stödja Pol Pot-fraktionen? Listan kan göras längre, men den förvandlar ändå inte Kina till en imperialistisk makt av USA:s typ. Lika lite som sovjetbyråkratins syndaregister förvandlar den till imperialister.

Det går inte att påvisa några ekonomiska eller politiska drivkrafter i de sovjetiska och kinesiska samhällen som tvingar dem att expandera för att vidmakthålla sina samhällssystem. (Se t ex Klas Eklunds bok om Sovjetekonomin). Däremot är dessa byråkratier djupt konservativa krafter, som inom ramen för de rådande styrkeförhållandena i världsmåttstock strävar efter att befästa sin makt. Deras politik är till sin karaktär defensiv. Detta till skillnad från de imperialistiska staterna i Nordamerika, Västeuropa och Stilla Havet (Japan, Australien, Nya Zeeland) som av ekonomiskt tvång måste expandera.

Partiprogrammet avslutar sin behandling av den ”första världen” med: ”Sovjetunionen har framträtt som det största hotet mot världsfreden och länders oberoende. Sovjetunionens strävanden har därmed också blivit det. främsta hotet mot social utveckling, frigörelse och revolution i dagens värld.” (s4) En genomgång av världsekonomin av idag och de sista årtiondenas historia förvandlar detta påstående till lögn. En sak är att den sovjetiska byråkratin upprätthåller ett totalitärt förtryckarsystem; att den är fientligt inställd till genuina sociala revolutioner varhelst de förekommer; att den samarbetar med och stödjer olika borgerliga regimer i tredje världen och därmed drar ner socialismens fana i smutsen. En helt annan sak är att utropa den som ”det främsta hotet mot social utvecklings Det är att ge en både felaktig och groteskt förvrängd bild av dess roll i världspolitiken. Det implicerar också en fullständigt barock uppfattning om Sovjetunionens historia, ty de faktorer som man brukar peka på som stöd för sina teser har funnits i Sovjets politik i årtionden. Och detta är inte så underligt. Det finns inget land i världen som har haft en sådan kontinuitet i det politiskt styrande skiktet som Sovjetunionen. Sedan trettiotalet då det gamla bolsjevikpartiets medlemmar mördades i massomfattning (se t ex Deutschers Stalin-biografi och Den förvisade profeten, samt Conquests bok Den stora terrorn) har inga avgörande förändringar skett i det styrande skiktets sammansättning.

I dag vågar inte SKP:s ledning återupprepa de gamla sagorna från Peking att Sovjetunionen ”ändrade färg” genom en statskupp efter Stalins död. Man tiger skamset eller försöker sig på en tyst omskrivning av historien. De som idag förnekar massmorden, slavarbetslägren och terrorn i Stalins Sovjet hör till samma kategori som de gamla nazister som förnekar massförintelsen av judar under nazismen, l SKP:s partiprogram existerar inte frågan trots att partiets uppslutning bakom den stalinistiska historieskrivningen var en av dess programmatiska grunder i över ett årtionde. (Se t ex den vämjeliga bok om trotskismen som SKP gav ut i början av sjuttiotalet av Gustavsson/Wickman ”Trotskismen” och kritiken av dess eländiga stalinistiska lögner i Fjärde Internationalen nr 7-8/72 ”Lögnens renässans”.) Men från att inse att ledarna i Kreml har mycket blod på händerna till att utropa den imperialistiska borgarklassen till det mindre onda är steget mycket långt. Efter andra världskriget har Sovjetunionen intervenerat militärt i Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien. I Afghanistan har man gått in och i praktiken ockuperat landet. Målsättningen med dessa interventioner har i grunden alltid varit defensiv: att skydda den sovjetiska byråkratins politiska och militära intressen.

Under samma tid har de olika imperialistmakterna, främst USA, Storbritannien och Frankrike varit inbegripna i mer än femtio krig i den s k tredje världen och dessutom varit inblandade i en lång rad blodiga militärkupper riktade mot folkliga regeringar och massrörelser. Offren räknas i många miljoner på Filippinerna, i Malaysia, i Indokina, i Indonesien, i Algeriet, i Kenya och i dussintals andra länder. En stor del av världens industriella, jordbruks- och råvarutillgångar kontrolleras av ett fåtal storbolag med bas i Nordamerika, Västeuropa och Japan. En stor del av jordens befolkning är jordlösa, undernärda och arbetslösa på grund av att krav på nödvändiga reformer slås ner med våld av inhemska överklasser i förbund med imperialismen. Byråkratin i Sovjet (och i Kina) är i dessa sammanhang bara ytterligare hinder i vägen för att mänskligheten skall kunna besegra och krossa de klasser som blockerar dess frigörelse: borgarklasserna i Nordamerika, Västeuropa och Japan och dess juniorpartners i form av nationella borgarklasser i tredje världens länder.

Lite eftertanke bland SKP:s medlemmar borde ha fått dem att ta avstånd från den kinesiska byråkratins propagandalögner om att det är Sovjetunionen, inte imperialismen, som är det främsta hotet mot Europas befolkning. Redan idag har den sovjetiska byråkratin, med sin bas framför allt i själva Ryssland, oerhörda svårigheter att hålla ihop sitt mångnationella välde. Ett Europa ”enat” under byråkratin skulle ha mer än 700 miljoner invånare, merparten på en högre produktionsnivå än Ryssland. Även om ett sådant militärt äventyr skulle lyckas skulle det byråkratiska systemet falla ihop inom mycket kort tid. De har bekymmer nog med ester, letter, litauer för att inte tala om polacker och tjecker för att vidmakthållandet av ett sådant välde skulle ha någon som helst realism.

Den andra världen (s 4-5)

I detta avsnitt slår programskrivarna slut och knut på sig själva i försöken att få sina ståndpunkter att gå ihop. De skriver kryptiskt att ”den andra världen utgör en vacklande kraft mellan den första och den tredje världen”. Vari denna vacklan består klargörs inte. I och med nedgången i de imperialistiska ekonomierna sedan slutet av sextiotalet har konkurrensen skärpts mellan de olika imperialistiska blocken (USA, Japan, EG). I kampen om marknaderna hårdnar motsättningarna mellan de tre imperialistiska blocken. Om det är detta SKP menar med den andra världens ”vacklan” så är vi inte oense. Men uppenbarligen menar de något annat. Rimligen att EG och Japan blivit självständigare i förhållande till USA och på ett mer aggressivt sätt tagit upp kampen om utsugningen av de underutvecklade länderna i den s k tredje världen.

Partiprogrammet talar om att ”det finns också en växande tendens till enande med tredje världens länder till ömsesidig fördel”. Vilken fördel skulle de utsugna massorna i tredje världen ha av att Västeuropa och Japan går in jämsides med eller tränger ut USA i utplundringen av deras länder? Naturligtvis finns det en ”ömsesidig fördel” för de härskande klasserna i Västeuropa. Japan och i u-länderna i ett växande samarbete. Men det är ett samarbete som med nödvändighet är riktat mot de arbetande massorna i tredje världen. På vilket sätt gör de japanska storbolagens offensiv på världsmarknaden Japan till en ”vacklande kraft” i förhållande till Sovjet, USA eller den tredje världen? Vi får leta förgäves efter en klar definition av denna ”vacklan” Nej, det hela är bara struntprat, l verkligheten uttrycker detta prat om ”vacklan” bara SKP:s uppslutning bakom den västeuropeiska och nordamerikanska borgarklassen. Programskrivarna skriver: ”Det ekonomiska och politiska läget i Västeuropa är mycket komplicerat. Många faktorer verkar i olika riktningar, upplösningstendenser inom Västalliansen på vissa områden, motsvaras av ökad enhet på andra.” Är detta bra eller dåligt? Skall arbetarrörelsen verka för upplösningstendenser inom västalliansen? Är det bra att Västeuropa ökar handeln med Sovjet? Eller sluter SKP upp på Reagans linje? Om man är för att EG skall stärkas, varför skall då inte Sverige gå med? Är det bra att Sverige är ”alliansfritt” (D v s inte medlem i NATO)?

Om det är bra borde man då inte vara för att Danmark och Norge också går ur? Borde man då inte i konsekvensens namn arbeta för att hela NATO-pakten upplöses? Eller är man i verkligheten för att Sverige går med i NATO? Några ordentliga svar på dessa viktiga frågor letar man förgäves efter i detta avsnitt.

Tredje världen (s. 5)

Bland tredje världens länder finns det starkaste försvaret av folkrätten och FN:s principer”. ”Bland… länder” måste väl vara en förkortning för de härskande klasserna i dessa länder. Och vilka länder tänker man då på? Är det militärdiktaturen i Thailand som förvandlat landet till en internationell bordell? Är det militärdiktaturen i Indonesien som kom till makten över liken på en miljon mördade arbetare och fattigbönder? Är det någon av militärdiktaturerna i Latinamerika? Finner vi dessa länder bland Frankrikes forna kolonier i Afrika? Kanske monarkin i Saudiarabien? Khomeiniregimen? Eller är det bara en omskrivning för Folkrepubliken Kina? Men även i Folkrepubliken Kina är t ex tryckfriheten inskränkt till en vägg de korta tider de makthavande ens tillåter ett sådant litet andningshål. Eller man kanske bara tänker på de högtidliga internationella sammankomster där härskarna på imperialismens bakgårdar mellan orgier och svinerier kostar på sig vackra tal om demokrati, utveckling och kamp mot det ekonomiska beroendet? Men inte ens skribenter på Gnistan kan väl tro att normala människor låter sig duperas av de fraser som just är till för att dölja samma personers ansvar för sina respektive länders diktatur, underutveckling och ekonomiska beroende av imperialismen.

Det finns inga gemensamma intressen mellan t ex Vietnam och Thailand. Det ena är ett land som efter en lång och hård kamp frigjort sig från imperialismen. Det andra är ett land som sugs ut och kontrolleras av imperialismen och där de makthavande klamrar sig fast vid makten genom att med terror och förtryck mot den egna befolkningen slå ned varje opposition som kräver sociala förbättringar.

Första regeln i politiken är att kunna skilja ut vad som skiljer. Den andra är att kunna se vad som förenar. SKP:s partiprogram ger ingen som helst hjälp i detta avseende.

Hotet om krig (s 5-6)

Den hotbild av Sovjet som programmet målar upp skulle ha kunnat hämtas direkt från Förenta Staternas utrikesdepartement. Den tål ingen konkretisering. Att utnämna länder som Kuba och Vietnam till medlemmar av ett ”krigslager tillsammans med Sovjetunionen” är bra magstarkt. Under årtionden har Vietnam utsatts för öppen och brutal aggression av först Frankrike, sedan i första hand USA. Miljoner vietnameser mördades under den franska och nordamerikanska ockupationen. Kuba har alltsedan brytningen med USA-imperialismen varit utsatt för ständig aggression och blockad. USA håller fortfarande en bit av Kuba ockuperat.

Programmet skriver ”För folken i tredje världen är Sovjetunionens ockupations- och krigspolitik förödande för all utveckling.” En jämförelse mellan de länder med vilka Sovjet har starka militära, ekonomiska och politiska band och de som är förenade med länder som USA, Frankrike och Storbritannien vederlägger detta påstående.

• Latinamerika. I samtliga länder utom Kuba och Nicaragua kontrollerar storbolag från i första hand USA och Västeuropa stora delar av ekonomin. Nästan alla stater är militärdiktaturer som utbildas och upprustas av USA. Samtliga länder utom Kuba och Nicaragua är låsta i en ond cirkel av underutveckling och ekonomiskt beroende av imperialismen. De två undantagen är de enda stater som på något sätt kan sägas ha någon typ av band med Sovjetunionen. l dessa länder har den onda cirkeln börjat brytas.

• Afrika. Samtliga länder utom de som vunnit sin frihet i kamp (Angola, Moçambique, Guinea-Bissau, Zimbabwe) och Etiopien är starkt proimperialistiska och deras ekonomier kontrolleras till stora delar av bolag från de forna kolonialmakterna och USA. Folken i dessa länder får det allt sämre. De fem övriga staterna har ännu inte helt brutit med imperialismen men försöker utnyttja ekonomisk och militär hjälp från Sovjetunionen för att skaffa sig större manöverutrymme gentemot imperialismen, l dessa länder har också de längst gående sociala reformerna genomförts. De står inte under sovjetisk militär kontroll. Sovjetunionen kontrollerar inga vitala delar av dessa länders ekonomier.

• Arabstaterna. Det stora flertalet av dessa är starkt konservativa och extremt västorienterade. Undantaget är Baathregimerna i Syrien och Irak. Men inte heller dessa är på något sätt kontrollerade av Sovjet. Tvärtom har de starka band med imperialistiska bolag. (SAAB har t ex investeringar i Irak). Sydjemen är den stat som står närmast Sovjet. Det är också det land om genomfört de längst gående sociala reformerna. Men inte heller Sydjemen står under sovjetisk militär kontroll.

• Asien. Här finns det enda exemplet utanför Sovjets traditionella maktsfär i Östeuropa på en sovjetisk militär ockupation. Afghanistan har militärt ockuperats av Sovjetunionen efter det att den progressiva regim som kom till makten misslyckats i sina försök att få ett brett folkligt stöd för sina reformer. De tre länder som kastat ut imperialismen i regionen förutom Kina och Nordkorea är Vietnam, Laos och Kampuchea. På vilket sätt har Sovjetunionens (alltför otillräckliga) militära och ekonomiska stöd till dessa varit förödande ”för all utveckling”? Har den bromsat nödvändiga sociala och ekonomiska reformer? Samtliga andra länder har i varierande grad sin ekonomi kontrollerad av imperialismen. Inte ens Indien är ett undantag från denna regel även om dess borgarklass är äldre och starkare och har tillförsäkrat sig ett större manöverutrymme gentemot imperialismen. Ett manöverutrymme som bland annat kommer till uttryck genom den indiska borgarklassens goda relationer till Sovjet. Men vi tror inte att ens Gnistans redaktion skulle våga påstå annat än att Indien till hela sin ekonomiska struktur är uppknuten till den imperialistiska världsmarknaden, trots handel och gemensamma projekt med Sovjetunionen. Det är den indiska borgarklassens herravälde som är ”förödande för all utveckling” i Indien, genom att det blockerar nödvändiga sociala reformer och en verklig frigörelse från imperialismen. Sovjetbyråkratin spelar en tredjehandsroll i detta sammanhang. Deras brott är att de genom sitt stöd till den indiska borgarklassen försvårar för de arbetande massorna att stå in på revolutionens väg.

Kvar står den faktiska kontroll som den sovjetiska byråkratin har över Östeuropa och som är ett resultat av Sovjetunionens seger i andra världskriget och dess strävan att bygga upp en ”säkerhetszon” mot den europeiska imperialismen. Det är en följd av överenskommelserna vid Yalta och Potsdam över huvudet på Europas folk, ett av många brott mot mänskligheten som Churchill, Roosevelt och Stalin gjorde sig skyldiga till. Någon ny ”imperialistisk” expansion är det inte frågan om.

En saklig genomgång av världen land för land förvandlar SKP:s påståenden till vad de är: Propagandalögner made in USA och Peking.

I programmets skrivningar om att ”andra världens länder och folk förmår ena sig inbördes och med tredje världen och stärka sina försvarskrafter politiskt, ekonomiskt, militärt och ideologiskt och bekämpa anpassningstendenser är en avgörande fråga för fred i hela världen” multipliceras det ena felet med det andra många gånger om. Om SKP med detta menat att om arbetarna i Sovjet, Östeuropa och Kina gör politisk revolution och störtar byråkratin, om arbetarna i Västeuropa och Japan krossar imperialismen i några av dess viktigaste centra genom en serie proletära revolutioner, om arbetarna och bönderna i tredje världens underutvecklade länder driver ut imperialismen och krossar de inhemska borgarklasserna, och om arbetarna och andra förtryckta i alla dessa länder förenar sig i en Internationell Arbetarrepublik (Kominterns gamla program), då har vi löst en avgörande fråga för fred i hela världen. Ja, då vore vi överens med SKP. Men det är uppenbart att SKP Inte menar detta. I artikel efter artikel i Gnistan framgår att man vill att de nuvarande härskande klasserna i dessa länder skall slå sig ihop och stärka sina försvarskrafter. Det är ren gallimatias. Varför är det en ”avgörande fråga för fred i hela världen” att tredje världens blodsbesudlade diktaturer slår sig ihop med de gamla imperialistmakterna Frankrike och England? På vilken grund skall denna sammanslagning ske? Den enda gemensamma grunden de har, är kampen för att bevara det nuvarande imperialistiska systemet som de härskande klasserna i dessa länder göder sig på.

Den helt avgörande motsättningen i tredje världens länder går mellan å ena sidan arbetarna och fattigbönderna och å den andra sidan den nationella borgarklassen i dessa länder i förbund med imperialismen. Ju fastare banden knyts mellan t ex den härskande klicken i El Salvador och USA:s regering, desto längre, blodigare och svårare kommer den folkliga befrielsekampen i detta land att bli. Ska folket i El Salvador förlika sig med sina utsugare inför ”hotet från Sovjet”? Ja, det anser naturligtvis generalerna i El Salvador och i alla andra länder där de härskande klasserna hotas av en folklig massrörelse.

Utvecklingen i Sverige (s 6-9)

I detta avsnitt tycks man vilja förespråka någon slags svensk variant av kapitalism utan någon av kapitalismens avigsidor. I programmet läser vi att ”monopolkapitalisternas försök att stärka sin internationella konkurrenskraft har också drabbat det arbetande folkets löner…” och ”för att klara konkurrensen inför monopolkapitalet ny teknik och datorisering av arbetslivet”. Programskrivarna beklagar sig också över att ”i ett läge där stora investeringar krävs för att återupprätta den svenska industrins konkurrenskraft flyr monopolkapitalisterna utomlands med kapitalet eller spekulerar i improduktiva sektorer”. Det framgår inte direkt vad SKP vill göra åt detta. Vill man vara med om att stärka det svenska kapitalets konkurrenskraft? Eller vill man något annat? Redan i förordet till programmet har SKP förklarat att ”den socialistiska revolutionen står inte på dagordningen i vårt land inom överskådlig tid”. Vad vill SKP göra istället? Programmet lämnar oss helt i sticket i denna avgörande fråga. Inte undra på att SKP håller på att upplösas. För meningsfullare sysselsättningar än att stärka den svenska kapitalismens konkurrenskraft kan ju tänkas för en socialistiskt sinnad arbetare.

Demokratin hotas (s 8-9)

Efter en korrekt kritik av de allt starkare korporativistiska strömningarna, faller programmet tillbaka till sin vanliga kryptiska dubbeltydighet när man behandlar det växande politikerföraktet. ”Byråkratisering, centralisering och en utbredd politisk passivitet inom stora befolkningsgrupper, liksom politiska krafter som utnyttjar politiker föraktet för att förlöjliga de demokratiska institutionerna är andra faktorer, som undergräver den djupt förankrade demokratiska traditionen i landet.” Vad menas? Vilka krafter syftar man på? Politisk passivitet bland landets arbetare är naturligtvis ett svårt hinder för att välta det kapitalistiska utsugarsystemet över ända. En övergång till socialismen är endast möjlig om denna politiska passivitet inom arbetarklassen bryts. Det välgrundade politikerförakt som breder ut sig kan sugas upp både av höger- och vänsterkrafter. Det kan ledas in i socialistiska banor, i en utveckling mot mer demokrati för de arbetande. Det kan också sugas upp av konservativa eller rent fascistiska krafter som kommer att kväva även den demokrati som finns idag.

En förutsättning för att det senare inte skall inträffa är att de revolutionära krafterna skoningslöst kritiserar och avslöjar de politiska svindlare och pratmakare som befolkar våra parlamentariska församlingar. De fem riksdagspartierna kan inte på något sätt lösa den nuvarande krisen på ett för arbetarklassen acceptabelt sätt. l kampen mot dessa partier och det politiska system som göder och föder dem, kräver vi naturligtvis en generösare demokrati för de arbetande, inte ett upphävande av den. Idag betyder det bl a att kämpa för att alla arbetare skall ha rösträtt, även invandrare. Det betyder att vi kräver att alla partier som ställer upp i val får rimlig tid att presentera sig och sitt program i radio och TV. Och naturligtvis att det nuvarande statskontrollerade Radio/TV-monopolet bryts upp för att ge utrymme även åt socialistiska arbetarståndpunkter i programutbudet. Det betyder att vi arbetar för att den nuvarande 4%-gränsen för val till riksdagen upphävs. Det betyder att vi är emot alla speciella politikerprivilegier. Riksdagsmän och ministrar skall ha samma lön som en kvalificerad arbetare och samma pensionsförmåner. Socialisterna går naturligtvis emot de nuvarande partistöden som enbart är till för att hålla historiskt utdömda partier under armarna efter det de förlorat förmågan att få sina anhängare att frivilligt ställa upp för dem ekonomiskt, o s v, o s v.

I avsnittet Försvara demokratin (s 20-21) utvecklas SKP:s syn på hur demokratin skall försvaras och utvecklas. Där har SKP lämnat den stalinistiska (och maoistiska) synen på demokratiska rättigheter till förmån för en liberal. På ett allmänt demokratiskt plan är detta ett fall framåt.

Det är utmärkt att SKP tar upp och försvarar yttrandefrihet, strejkrätt, mötes- och demonstrationsfrihet, ty den politiska tradition SKP byggt upp sitt parti på — Stalins Sovjet och Maos Kina — har förvägrat inte bara borgerliga grupper dessa rättigheter, utan hela den arbetande befolkningen. Dessa rättigheter är omistliga och nödvändiga inte bara under arbetarklassens kamp mot kapitalismen utan de är lika nödvändiga att försvara och utvidga efter revolutionen. Dessa rättigheters förkvävande genom byråkratiska diktaturer i Kina, Sovjet och Östeuropa är ett stort hinder för att vinna världens arbetare för socialismens sak. Genom att kalla dessa totalitära diktaturer för socialistiska, svartmålas socialismen effektivt i arbetarklassens ögon, något som reaktionen väl förstått att utnyttja.

Men SKP kommer inte längre än till den liberala, borgerliga demokratin. Det enkla faktum att vårt samhälle är en borgerlig demokrati och samtidigt en borgerlig klassdiktatur ”glöms” bort av SKP. Stora delar av samhällslivet står under borgarklassens direkta kontroll utan några förmedlingar via riksdag, landsting eller kommunalfullmäktige. De avgörande delarna av ekonomin kontrolleras av en handfull finansfamiljer. Mötes- och yttrandefriheten upphävs så fort arbetaren går igenom fabriksporten. Strejkrätten är i praktiken upphävd för arbetarna på verkstadsgolvet. Frågan om strejk eller inte beslutas av en nästan oåtkomlig LO-ledning.

Istället för att i programmet ta upp den socialistiska demokratin annat än på ett rent allmänt plan kapitulerar SKP för myterna om den borgerliga demokratin. Programmets påstående att ”Sverige har en lång tradition av borgerlig demokrati” är en halvsanning. Den allmänna rösträtten är bara ett par generationer gammal och infördes först inför hot om revolution. Däremot har Sverige en mycket, mycket lång tradition av ämbetsmannavälde. SKP tiger om den borgerliga demokratins klasskaraktär — eftersom de inte har något annat alternativ än den byråkratiska diktatur som återfinns i Dengs Kina eller Brezjnevs Sovjet. Hela programmet är för övrigt kännetecknat av en ovilja att ta i beaktande att samhället är uppdelat i sinsemellan stridande klasser.

Respekt för lagarna kan endast upprätthållas om det råder likhet inför lagen”. Men dessa lagar är ju lagar i ett klassamhälle. Det finns lagar som skyddar alla människor (stora delar av brottsbalken t ex). Där finns också lagar som är till för att upprätthålla kapitalets herravälde. T ex antistrejklagar, arvslagar som är utformade så att makten över hundratals människor och arbetstillfällen kan överföras från en generation till nästa inom borgarklassen. Lagarna som skyddar privategendomen skyddar både arbetarens IKEA-möbler (så länge han har jobb och inte kronofogden knackar på) och, framförallt, Walls finansimperium. Likheten inför lagen är formell (ibland inte ens det, inom t ex arbetsrätten) och är ett historiskt framsteg som den revolutionära arbetarrörelsen kan ta som utgångspunkt i sin kamp för att den även skall bli reell, l sista hand är dock lagarna i Sverige klasslagar som är till för att skydda och tillvarata den härskande klassens intressen.

Respekten för antistrejklagar och lagar som överlåter bestämmanderätten över politisk verksamhet på arbetsplatserna till arbetsköparna måste brytas ner hos arbetarna — inte stärkas! Annars kan de inte kämpa effektivt för sina klassintressen. I ett annat politiskt läge — när frågan om samhällsmakten ställs på sin spets — måste arbetarna bryta med den borgerliga våldsmaktens monopol på det organiserade och disciplinerade våldet — annars är arbetarklassens beväpning och därmed revolutionens seger och socialismen omöjlig. I SKP:s ”försvar” för demokratin ingår inte krav som att upplösa SÄPO eller avväpna poliskåren. Men ändå finns här de stora hoten mot svenska arbetares demokratiska rättigheter.

I programmet vill SKP att ”fackföreningarnas … självständighet försvaras” (s 21). Bra, men om man inte ger några alternativ till borgerlighetens och socialdemokratins olika ”samarbetsprojekt”, så kapitulerar man i praktiken för dem. För utvecklingen kräver att arbetarna får insyn, vetorätt, kontroll och bestämmanderätt över företag och industripolitik. Annars kan inte krisen bekämpas. Ett revolutionärt parti måste resa alternativ till fackföreningsbyråkratins ”insyn” under sekretess och ”inflytande” genom MBL-förhandlingar. De alternativen måste utvecklas kring krav som öppna bolagets räkenskapsböcker för alla arbetare, vetorätt mot avsked och nerläggningar, arbetarkontroll över produktion och investeringar.

Kamp för arbetarklassens ideologi och värderingar (s. 21-22)

Oviljan att se och utgå från att vi lever i ett klassamhälle får katastrofala konsekvenser när SKP tar upp frågan om moral och kultur. Blandat med, i sig, korrekta målsättningar som att ”arbetarklassens bästa ideal måste återerövras… privatisering och passivisering måste bekämpas till förmån för en till tro till kollektiv styrka”, finns teser om att ”ungdomar måste fostras till respekt för kunskap och arbete… ordning och disciplin”. Sådana teser som blir meningsfulla enbart om de fylls med ett innehåll. Vems ordning? Disciplin under vilka krafter? Ordning och disciplin utan hänsyn till vad denna ordning och disciplin används till och vilka som utövar den är reaktionärt! De nazistiska krigsförbrytarna (”jag lydde bara order”) var ivriga anhängare av ordning och disciplin. Vilken kunskap skall arbetarna respektera?

Kampen för rätten till kunskap för arbetarklassen måste föras mot konservativa och reaktionära borgerliga strömningar. Mot moderaterna, mot SAF, mot Svenska Dagbladet. Men i praktiken har SKP slutit upp bakom reaktionen i dessa frågor.

Naturligtvis måste barn och ungdom ges baskunskaper, fostras till respekt för demokratiska rättigheter och yttrandefrihet — men de måste också ges möjlighet till detta. Fackföreningar och andra arbetarorganisationer skall in i skolorna — den revolutionära arbetarrörelsen måste in i skolorna för att ideologiskt bekämpa högern. Ungdomarna måste på detta sätt ges möjlighet att ta ställning för socialistiska värderingar. Nu reflekterar SKP:s program och Gnistans spalter bara den halvbildade småborgarens respekt inför den gamla överklassens förfinade kultur. För att undvika missförstånd. Vi är för att arbetarklassen tar upp det bästa i borgerlighetens kultur — den tillhör hela mänskligheten — men inte allt i den och framför allt inte bara den, eller utan kritik.

Drogproblemet

Den liberala politiken och ideologin är den avgörande (vår understrykning) orsaken till det växande drogproblemet, kriminaliteten och splittring inom folket.”. (s 9) Detta påstående kan lätt vederläggas om man lyfter huvudet från Svenska Dagbladets och Gnistans ledarsidor och tar en titt på verkligheten. Ingen vill väl kalla USA:s drog- och kriminalpolitik för liberal. Där är långa fängelsestraff, ja tom dödsstraff vanliga inslag i bekämpandet av kriminalitet och drogproblem. Där blir problemen och samhällsupplösningen allt värre. Nej, det är andra och mer djupt liggande orsaker som ligger i botten på drogmissbruket.

SKP:s inriktning i dessa frågor är liktydig med att tjuta med ulvarna på högerkanten som försöker inbilla landets arbetare att det med våld och tvång är möjligt att undanröja sociala missförhållanden som hämtar sin näring ur det ekonomiska systemet och hela vardagslivets struktur under senkapitalismen. SKP sprider inga reformistiska illusioner. Man sprider reaktionära dimridåer!

Arbetarrörelsen måste gå i spetsen i kampen mot drogmissbruket. Så långt är vi ense. Men hur? Att alkoholister och narkomaner skall kunna förtidspensioneras eller utan några som helst krav lyfta socialhjälp för att ostört och med samhällets ”hjälp” fortsätta sitt missbruk är det väl bara vissa socialarbetarkretsar som försvarar. Det gäller ju deras levebröd. Men att, som moderater och SKP:are vill, låta repressaliepolitiken dominera och utöka en redan svällande poliskår leder bara till att samhället blir än omänskligare och att drogmissbruket kommer att fortsätta. En antidrogpolitik som inte direkt är sammanflätad med kampen för sociala reformer som angriper roten till det onda är enbart ett patetiskt försök att med hjälp av polisbatonger ösa ur den kapitalistiska utslagningens ständigt svällande hav. Rätten till arbete som är anpassad efter arbetarbarnens behov och möjligheter, en bostadspolitik för bostadsområden som är byggda för att underlätta och möjliggöra social gemenskap för de som bor i området. Det är avgörande beståndsdelar för en verklig antidrogpolitik från arbetarrörelsens sida.

Klasser och politiska krafter (s.9-11)

Avsnittet räknar i stort bara upp vilka klasser som finns i dagens Sverige. En ”nyskapelse” har emellertid tillkommit: begreppet ”byråkratkapitalister”. Till dessa räknar man dem som förvaltar den del av totalkapitalet som förmedlas via den borgerliga staten. Man tänker väl här framför allt på den svärm av socialdemokratiska karriärister som arbetat sig upp till topposter inom den statliga delen av näringslivet. Att som SKP påstå att de utgör en fraktion av kapitalistklassen som utmanar monopolkapitalet om makt och inflytande saknar förankring i verkligheten. Det går idag inte att trolla fram någon fraktion inom det svenska kapitalet som på allvar utmanar de monopolkapitalistiska kretsarna. Tvärtom så anpassas de statliga bolagen till de privatägda storbolagens behov.

I avsnittet om mellanskikten påstås att — vi spärrar upp ögonen — ”anti-imperialism av sovjetiskt märke givits stor spridning genom massmedia och att denna dragit med sig stor skada för det arbetande folket”. På vilket sätt reds inte ut i programmet. I själv verket kontrolleras massmedia till överväldigande del av djupt antisovjetiska kapitalgrupper. Deras antisovjetism grundas inte i omsorg om den svenska eller sovjetiska arbetarklassen, utan är enbart gammal nattstånden reaktionär antikommunism. Och det statskontrollerade Radio/TV-monopolet reflekterar denna antisovjetism. Det reaktionära struntpratet om ”vänstervridning” i Radio/TV som SKP nu på sitt egna förvrängda sätt upprepar, är just inget annat än struntprat. Den verkliga bakgrunden till programmets tal om sovjetisk anti-imperialism är nog det faktum att den överväldigande delen av svenska folket (förutom moderaterna) inte är överens med den kinesiska byråkratins (och SKP:s) stöd till allehanda reaktionära regimer i tredje världen.

De reaktionära tonarterna bryts av mer liberala i avsnittets sista stycke: ”trasproletära skikt utgör en bas för en alltmer omfattande, organiserad brottslighet som tenderar att bli en maktfaktor och därmed ett hot mot demokratin”. Att den mänskliga sump som återfinns på våra storstäders botten förvisso kan vara en liten del, ett första råmaterial för en fascistisk rörelse och också en rekryteringskälla till en växande brottslighet är en sak. En helt annan är att utnämna den organiserade brottsligheten till ett hot mot den (borgerliga) demokratin. Underförstått att de ”hederliga” kapitalisterna inte utgör samma hot. Det är att skönmåla både den borgerliga demokratin och storkapitalet. Det finns ingen principiell skillnad mellan en Wall och en ”vanlig” gangsterkung. De strävar båda två efter att maximera sin profit utan hänsyn till de mänskliga kostnaderna, l varje gangster finns en Wall och i varje Wall finns en gangster. Det är absurt att påstå att de herrar som står bakom kapprustningen, utrotningskrigen i tredje världen, tortyrexperterna i Latinamerika skulle vara ett mindre hot mot mänskligheten är en ordinär gangsterboss. Sanningen är den omvända.

Större politisk rörlighet (s 11-13)

I detta avsnitt spekulerar man i spänningar och oförenliga linjer inom den svenska socialdemokratin. Visst finns begynnande spänningar inom socialdemokratin. Det märktes t ex under Folkkampanjen mot Kärnkraft. Men de är inte av det slag som SKP spekulerar i.

I försvarsfrågan står två oförenliga linjer mot varandra i partiet”. Det är en sanning med stor modifikation. Sverige slås i dag bara av USA och Israel bland de imperialistiska makterna när det gäller upprustningskostnad per invånare. Parallellt med den hejdlösa upprustningen har polisen militariserats. I denna politik har det rått full enighet bland de ”demokratiska” partierna. På senare år har det bara skilt någon procent i partiernas förslag till försvarsanslag. Inom SAP finns det en liten röst som ger uttryck för den olust många bland socialdemokratins ”gräsrötter känner inför socialdemokratins kapitulation inför borgerligheten i försvarsfrågan. Men de representerar ingen seriös strömning inom partiet. Tvärtom möjliggör denna kritik partiledningens upprustningspolitik. Maj-britt Theorin och andra får uttrycka socialdemokratiska väljares oro. De fångar röster helt enkelt. Men i riksdagen trycker de på upprustningsknappen när notan för militarismen skall betalas.

Det finns inte heller två linjer när det gäller frågan om ”demokrati eller korporativism”. Inom SAP finns en bred uppslutning bakom den rådande klassamarbetspolitiken. Enstaka socialdemokratiska skribenter som Åke Olsson har kritiserat de korporativa inslagen i den socialdemokratiska politiken, men det finns ingen artikulerad opposition.

Samma sak gäller det motsatspar som SKP målar upp gällande ”teknisk utveckling kontra teknikfientlighet”. Den existerar inte inom det socialdemokratiska partiet. Däremot, och det är en helt annan sak, finns det ett visst ifrågasättande av en alltför förenklad teknisk utvecklingsoptimism. Det gäller de former som tekniken används och utvecklas under idag. Något genomslag i form av praktisk politik inom socialdemokratin kommer dock inte denna självprövning att medföra. Därtill är socialdemokratin alltför hårt knuten till den kapitalistiska marknadsekonomin och dess ”lagar”.

Inte heller inom skolpolitiken går det att urskilja de två linjer som SKP vill trolla fram inom socialdemokratin. Däremot börjar den förda skolpolitiken utsättas för kritik inom de socialdemokratiska leden för den sociala utslagning som den nuvarande skolan hjälper till att framskapa. Några oförenliga linjer när det gäller inställningen till kunskap inom skolan går det inte att leta fram inom SAP. Om man inte med linje menar enstaka individer eller små maktlösa kotterier. Det finns också en viss självprövning inom SAP inför det faktum att socialdemokratin övertagit den gamla skolan med dess överklassvärderingar. En skola som uppenbart inte fungerar i dagens samhälle. Moderaterna vill med hjälp av SKP få den gamla pluggskolan att fungera. Ett utopiskt och hopplöst företag eftersom den sociala verkligheten radikalt har ändrats de sista fyrtio åren.

I avsnittet om moderaterna påstås: ”genom att utnyttja folkets missnöje över normlöshet, kunskapsförakt, byråkrati och korporativa tendenser har partiet markant ökat sitt inflytande också inom det arbetande folket”. Att moderaterna ökat sitt inflytande inom SKP är en sak, men SKP är en helt annan sak än det arbetande folket. En noggrannare titt på valdistrikt och valstatistik ger vid handen att moderaterna ökat sitt inflytande genom att traditionella borgerliga väljare övergett mittenpartierna till förmån för moderaterna. Inte genom att arbetare blivit moderater.

Att konstatera att moderaterna utnyttjar den socialdemokratiska byråkratiseringen till att bryta mark för sin reaktionära ideologi bland nya mellangrupper är en sak. Att själv föra samma reaktionära budskap till torgs är en helt annan. SKP ”glömmer” att moderaterna i första hand bärs upp av den alltmer svällande högre byråkratin inom stat och privata storbolag. Det är med sin öppet arbetarfientliga politik som moderaterna bryter ny mark hos redan borgerliga grupper. Inte i första hand på sin kritik av normlöshet eller byråkratisering.

Vad menar SKP med normlöshet? Vems normer är det som sluppit lösa? Den gamle byprästens, trettiotalets industriarbetares, Wallenbergs? Den revolutionäre arbetarens? Olika klasser har olika normer. De som högljuddast brukar skrika om normer i upplösning är för det mesta reaktionära bakåtsträvare som ser sina gamla värderingar upplösas allteftersom samhället förändras. Frågan är vilka normer som skall ersätta de som heller på alt lösas upp inom den krisdrabbade kapitalismen med dess allt längre gående sociala upplösning. Eller har SKP tänkt sig att försöka driva historiens hjul tillbaka tillsammans med biskopar, generaler och förstockade byrådirektörer? Att bryta med de i förfall varande kapitalismens normer är inte liktydigt med att anamma trasproletärens eller bohemens. Men SKP tycks tydligen anse detta. Med alltmer öppet gillande citerar Gnistan Svenska Dagbladets krior i frågan. De läser inte dessa för att skoningslöst kritisera dem i ljuset av marxismen utan för att hämta stöd och vägledning.

II Fyra stora uppgifter (s 15-22)

Kännetecknande för SKP:s sätt att se på sina ”fyra stora uppgifter” är att man hela tiden håller sig inom ett defensivt och , snävt inomkapitalistiskt perspektiv. Man tycks inte kunna föreställa sig en politik som går utanför marknadsekonomins ramar och Sveriges gränser. Självklart måste varje revolutionär arbetarpolitik utgå från försvaret av det redan uppnådda, av levnadsstandarden, av arbetstillfällena, av de sociala och politiska rättigheter som hotas av världsimperialismens alltmer fördjupade kris. Detta står alltid i centrum för det revolutionära arbetarpartiets aktivitet inom arbetarklassen.

Men det finns ett dialektiskt samband mellan sådana defensiva mål och de offensiva, som syftar till att flytta fram arbetarrörelsens positioner. Det är utifrån försvaret av det redan uppnådda som man börjar uppmarschen mot offensiven. Att i kristider inskränka sin politik till försvaret av det redan uppnådda, är att döma sig själv till nederlag på förhand.

Det finns två alternativ. Endera ”löses” krisen på kapitalets villkor (dvs inom ramarna för marknadsekonomin och den privata äganderätten till produktionsmedlen), vilket i bästa fall betyder ett kraftigt tillbakapressande av hela arbetarklassen, dess splittring och demoralisering; i sämsta fall ett nytt krig och med all sannolikhet mänsklighetens undergång genom det fria fall ner i barbariet som ett totalt kärnvapenkrig skulle innebära. Eller så löses krisen på arbetarnas villkor, d v s genom krossandet av borgarklassens makt och övergång till en arbetarstyrd planekonomi, där produktionens inriktning bestäms av mänskliga behov, inte som i dag av storbolagens strävan att göra största möjliga vinst. För ju hårdare och kraftfullare arbetarna slår tillbaks kapitalets offensiv, desto värre kommer kapitalismens kris att bli. Detta gäller ända fram till punkten utan återvändo, då frågan om vem som skall ha makten i samhället, den organiserade arbetarrörelsen eller storkapitalet, ställs på sin spets. Det är därför Karl Marx talar om att revolutionen banar sig väg genom en mäktig reaktion. Klasskampen skärps, den härskande klassen blir alltmer desperat, arbetarklassen alltmer klassmedveten och enad, beredd att slåss för sina intressen ända fram till slutet. Revolutionen står på dagordningen för SKP.

Denna typ av strategiskt tänkande saknas helt i SKP:s program. Frågan om arbetarnas maktövertagande står inte på dagordningen. SKP:s politiska horisont sträcker sig inte utanför de gränser kapitalet och marknadsekonomin stakat upp. Den borgerliga demokratin är de ramar man självvalt inte vill överskrida. Dem försvarar man, dem stannar man kvar i. När de socialistiska fraserna skalats bort, återstår av SKP:aren bara en småborgerlig demokrat. På ett plan når de inte ens upp till borgerskapets perspektiv: SKP:s kampperspektiv sträcker sig inte utanför landets gränser. Istället för arbetarklassens internationella förbrödring, har SKP som omedelbart perspektiv försvar av den svenska ”nationens Genom en obeveklig politisk logik drivs man därigenom i armarna på reaktionen, kretsarna kring generalstaben och Svenska Dagbladet. Där återfinns ju de mest ”nationellt sinnade”.

Fred, försvar och nation

Det arbetande folkets och nationens intressen står över allt och är den vägledande principen” slår SKP fast redan i förordet till sitt program.

Problemet är dock att Sverige av idag är ett imperialistiskt land, en integrerad del av det imperialistiska systemet.

Det svenska kapitalets utrikespolitik går ut på att skaffa sig bästa möjliga utgångspunkter för konkurrensen på världsmarknaden. Idag är därför försvaret av ”nationens intressen” liktydigt med ett försvar av den svenska borgarklassens intressen.

Marxismen visar att uttryck som ”folk” och ”nation” döljer andra och mer grundläggande klassammanhang.

Varje nation är kluven i mot varandra stående klasser, i utsugare och utsugna; i härskande och behärskade. Den svenska nationens ena huvudpol är den lilla borgarklassen (c a 15 000 familjer som kontrollerar storföretag, militärapparat och statsförvaltning). Inom denna borgerlighet har några dussin finansfamiljer centraliserat de avgörande delarna av makten över ekonomin. Mot denna ytterst lilla minoritet står landets arbetare — över två miljoner —, som med sitt arbete föder och göder den härskande klassen. Däremellan finns småborgerskap och mellanskikt — en del nyttiga och närande, andra skadliga och tärande på samhällsekonomin (lärare kontra reklamkonsulenter, bönder kontra knarkhandlare, tekniker kontra officerare etc).

I ett klassamhälle upphöjs alltid den härskande klassens intressen till nationens intressen. I vårt samhälle är klassintressena överordnade nationens intresse. En svensk arbetare har gemensamma intressen med en dansk och indisk arbetare. Han har direkt motsatta intressen den svenska kapitalist som utnyttjar och suger ut inte bara honom själv utan även danska och indiska arbetare. Under 1982 kommer för första gången antalet arbetare som sugs ut av storkapital (de 25 största bolagen) att vara större i utlandet än i Sverige. (Omkring en kvarts miljon både här hemma och utomlands). Och i Sverige är uppemot hälften av arbetskraften på många storindustrier invandrade arbetare. Befolkningsmajoriteten (arbetarklassen och den närstående grupper) kan framgångsrikt hävda sina intressen endast i kamp mot den svenske nationens företrädare (borgarklassen) och i förening med arbetare i andra länder. För de politiska krafter som utgår från att socialismen är nödvändig för att lösa mänsklighetens grundläggande problem (hungern, arbetslösheten, det politiska förtrycket) måste den internationella arbetarklassens intressen vara vägledande i politiken.

SKP:s grumliga försök att förena socialism och nationalism skulle kunna vara hämtade från den tyska nationalsocialismens ideologiska skattkamrar. Så är säkert inte fallet. Idéfrändskapen beror nog istället på att de har gemensamma sociala rötter (den mot storkapitalet rasande småborgaren). Vilken av SKP:s chefsideologer skulle inte skriva under på den nazistiske chefsideologen Strassers ord:

”Tysk industri och ekonomi i det internationella finanskapitalets händer betyder slutet på alla möjligheter på social frigörelse, det betyder slutet på alla drömmar på ett socialistiskt Tyskland… Vi nationalsocialister har förstått att där är ett samband, bestämt av försynen, mellan vårt folks nationella frihet och den tyska arbetarklassens ekonomiska frigörelse.” (1)

Vår svenske nationelle ”socialist” skulle naturligtvis stryka tysk för svensk. Men för övrigt!

Hela programavsnittet om ”försvara freden och det nationella oberoendet” (s 16-18) genomsyras av inskränkt nationalism och en total avsaknad av alla klassperspektiv. Den militära världsbild som målas upp är falsk. Påståendet att det är ”Sovjets expansionism som tvingar länderna i tredje världen att stärka sitt försvar för att inte ligga helt öppna för angrepp” är bara en upprepning av vad de mest reaktionära kretsarna i tredje världen brukar använda för att rättfärdiga upprustningen av de egna våldsapparaterna. Att konstatera att generalerna i Latinamerika och Sydostasien rättfärdigar sin upprustning med det sovjetiska hotet eller kommunistisk infiltration är en sak, men att godta denna förklaring är en helt annan. Militärmakten i tredje världen riktar sig i första hand mot den egna arbetande befolkningen. I andra hand är den riktad mot grannländerna. Endast i tredje hand kan upprustningen ses som riktad mot Sovjetunionen, och då enbart som underordnade redskap för de stora imperialistiska militärallianserna. Drivkrafterna för upprustningen inom tredje världen ligger framför allt i dess borgarklass’ behov att kunna hålla den egna befolkningen i schack. Drivkraften i de imperialistiska staternas upprustning är framför allt de stora, multinationella bolagens jakt på överprofiter, en jakt som fått sitt politiska uttryck i de ”militärindustriella komplex” som återfinns i de imperialistiska länderna, en maktgruppering som driver fram upprustning mot allt vanvettigare massförintelsevapen. Sovjetunionens rustningar är en konservativ reflex på detta. Ett försök att bevara den militära maktbalansen från sovjetbyråkratins sida. (Jmfr t ex tidningen Tempus specialutgåvor av Sovjets respektive USA:s egna analyser av de militära styrkeförhållandena.)

SKP vill ”verka för att det nuvarande (vår understrykning) militära försvaret stärks”. l dagens Sverige innebär detta att stärka de mest reaktionära krafterna i landet — officerskåren, rustningsindustrins ägare, den högre statliga byråkratin, d v s de krafter som är de mest inbitna motståndarna till varje form av verklig demokrati för de arbetande. Militär och demokrati är varandras motpoler. Varje stärkande av militär och militärapparat försvagar arbetarklassens ställning och underminerar även den av SKP så omhuldade borgerliga demokratin.

”Försvaret av freden” kräver tre saker som går tvärtemot SKP:s politik inom detta område. Det kräver ett energiskt underminerande arbete i den borgerliga armén, en kamp för de värnpliktigas demokratiska rättigheter, ett nej till varje form av anslag till det nuvarande försvaret, en hård ideologisk kamp mot borgerlighetens försök att stöpa om arbetarsoldaterna till kanonmat i imperialistiska krig. Kort sagt: Ett arbete som i sista hand tjänar till att omöjliggöra att Sverige blir ett nytt Chile, att förhindra att den borgerliga armén blir kapitalets sista trumfkort i kampen om samhällsmakten. Det andra är att arbeta för arbetarklassens internationella förbrödring — upprättandet av en ny arbetarinternational i masskala — arbeta för internationella aktioner från arbetarklassen i olika länder. För det tredje krävs det stöd till och solidaritet med befrielserörelsernas kamp mot imperialismen och sina inhemska härskare (även om denna kamp inte faller byråkraterna i Peking i smaken).

Utrikespolitiken

Sverige måste verka för att stärka FN… och öka respekten för dess arbete och stadga.” (s 16) Detta är en målsättning som den svenska borgarklassen haft under många år. I Korea, Kongo, Cypern och Mellanöstern har den svenska staten villigt ställt svenska legoknektar till FN:s förfogande för att stoppa samhällsförändringar. FN är en skapelse av den segrande USA-imperialismen och dess partners under det andra världskriget. Dess uppgifter är att upprätthålla de nuvarande styrkeförhållandena i världsmåttstock. Därigenom har FN också blivit acceptabel för de konservativa byråkratierna i Sovjet, Kina och Östeuropa. FN:s stadga ger tom de fem segermakterna från världskriget vetorätt mot alla viktiga beslut som tas upp i FN:s säkerhetsråd. Redan i själva stadgan är alltså ”de små” staternas inflytande begränsat till förmån för de stora.

I programmet säger sig SKP också vilja verka ”för närmare förbindelser med alla länder i tredje världen som inte är redskap för Sovjetunionens strävanden, illegala statsbildningar eller tillämpar rasism.” Med länder som tillämpar rasism syftas väl på Israel och Sydafrika. Och där är vi naturligtvis överens. Vad en ”illegal statsbildning” är för något är däremot oklart. (Om arbetarna i Storbritannien gjorde revolution skulle naturligtvis alla världens borgare förklara den brittiska arbetarstaten för ”en illegal statsbildning”. Men det kan väl inte vara den sortens ”illegalitet” som SKP tänker på)

Vilka länder betraktar SKP som ”redskap för Sovjetunionens strävanden”? En genomläsning av Gnistan gör att man måste dra slutsatsen att man syftar på Vietnam, Laos, Kambodja och Kuba, dvs länder där en djupgående social omvälvning krossat godsägarväldet på landsbygden, genomfört omfattande sociala reformer, förbättrat kvinnans ställning och utrotat analfabetism och massarbetslöshet. Troligen syftar man också på länder som Sydjemen, Etiopien och Angola, borgerliga regimer som har vänskapliga relationer till den sovjetiska byråkratin, men som försökt genomföra vissa sociala reformer. Resten av tredje världen är till överväldigande delen blodsbesudlade terrorregimer där befolkningsmajoriteten hålls på plats i fattigdom och elände av en svällande militärapparat, polis och statsbyråkrati. Det är alltså sådana regimer (som Zaire, Thailand, Indonesien, Argentina, Chile etc) som SKP vill att Sverige skall ha ”närmare” (vår kursivering) förbindelser med, bl a genom export av vapen och teknologi på grundval av principerna ”icke-inblandning, statlig suveränitet och ömsesidig nytta”.

Mer cyniskt än så kan det väl inte uttryckas. Finns det någon värre inblandning {förutom direkt insättande av trupper) än att sälja vapen till diktaturer som nästan enbart använder dessa för att slå ned den egna befolkningen eller angripa grannländer. ”Ömsesidig nytta”? Jo för Bofors, Asea och andra storföretag å ena sidan och den inhemska borgarklassen som använder dessa vapen för att trycka ner den egna befolkningens krav på social rättvisa och reformer å den andra. ”Statlig suveränitet? De klasser som sitter vid makten i de länder som SKP vill ha ”närmare förbindelser” med använder ju den statliga ”suveräniteten” till att öppna ”sina” länder för en hänsynslös exploatering från de multinationella bolagens sida. För att dessa länder skall kunna bryta sig loss från sitt neokoloniala beroende krävs att de klasser som SKP vill ha närmare förbindelser med berövas sin makt. Och detta kräver att arbetarrörelsen i de imperialistiska staterna, förutom att bekämpa sin egen borgarklass, lägger sig i politiken i dessa länder genom att stödja de revolutionära och folkliga rörelserna där. Som SKP en gång gjorde för länge sedan då man samlade in pengar till FNL i Sydvietnam.

SKP och EG

I denna del av programmet talas klarspråk om SKP:s inställning till EG. Där står rent ut att man är för att stärka EG och för att stärka samarbetet mellan USA och Västeuropa ”på jämlik grund”; (s. 16) Men naturligtvis preciseras inte vari denna jämlika grund skulle bestå. Och detta skulle vara omöjligt utan att samtidigt öppet ta ställning mot de socialistiska strävanden som finns hos Europas arbetarklass.

De imperialistiska statsapparaternas hårda kärna består av deras militär och polis. Idag är denna statliga våldsapparat riktad mot tre håll: mot den egna arbetarbefolkningen, mot befrielserörelserna och mot de sk ”socialistiska” staterna — tre uppgifter, som är intimt sammanflätade och har gemensamma rötter i den imperialistiska storborgerlighetens behov av att försvara sig mot alla hot mot sitt klassherravälde. Men SKP vågar inte ta .steget fullt ut, för då skulle de kräva att även Sverige gick med i Nato och EG. De borde fördömas som provokatörer och splittrare, alla de som i länder som Holland, Danmark och Storbritannien går emot medlemsskap i Nato och EG, d v s vänstern inom dessa länders arbetarrörelse. Men SKP tycks betrakta svenskar :som ett sämre folk än danskar, Nato är tydligen för fint. Eller är det bara ren och skär opportunism? Är det så att man inte vågar gå ut i en kampanj för i svenskt medlemsskap i NATO för att detta skulle placera in dem som ett extremt högerparti på den politiska skalan?

”Bekämpa krisen — försvara levnadsstandarden.” (s 18-20)

SKP,:s förslag för att lösa den kapitalistiska krisen är ett illusionsmakeri av den högre skolan. SKP förespråkar en fördelningspolitik som överför tillgångar från landets borgarklass (framförallt från monopolkapitalet till landets stora löntagargrupper. Om en sådan politik är lyckosam kommer den kraftigt, skärpa krisen. När vinsterna sjunker kommer kapitalflykten att öka och urarta till en ren investeringsstrejk, vilket åtföljs av en kraftigt stegrad arbetslöshet. Detta kommer i sin tur att driva framför allt mellanskikt och småborgerlighet åt höger, samtidigt som arbetslösa i desperation vänder sig mot fascistiska lösningar. För något socialistiskt perspektiv vill inte SKP ge dessa grupper. Enligt SKP står ju inte socialismen (SKP syftar här på kapitalismens krossande och arbetarnas maktövertagande) på dagordningen inom överskådlig framtid.

SKP står fast vid den klassiskt socialdemokratiska (och stalinistiska) tudelningen av arbetarklassens kamp i två stadier. En .mekanisk och falsk uppdelning i en kamp för dagsfrågor och en på ”sikt” för socialismen. Lite eftertanke visar att med SKP:s (eller VPK:s, SAP:s) politiska perspektiv kommer det aldrig att bli någon kamp för socialismen. Enligt dessa organisationers ”teorier” måste kampen inriktas på snävt inomkapitalistiska krav så fort kapitalismen är i kris. När arbetslösheten stiger, levnadsstandarden urholkas, den sociala servicen försämras och de demokratiska rättigheterna för arbetarbefolkningen angrips — dvs när arbetarklassen tvingas i rörelse då förskjuter dessa partier perspektivet för arbetarklassens maktövertagande framåt på obestämd framtid. Socialismen blir den horisont som ständigt flyttas framåt men som aldrig kan nås.

Men om arbetarrörelsen inte tar den kapitalistiska krisen som utgångspunkt för en kamp för arbetarmakt och socialism — för borgarklassens störtande och upprättande av en planekonomi under arbetarstyre — då kommer socialismen alltid att förbli en utopi. Om inte arbetarrörelsen har siktet inställt på krav och mobiliseringar som bryter ner,.; smular sönder borgarklassens makt, då kommer lösningen i stället att ske på kapitalets villkor. Ett samhälle kan styras av en marknad eller en plan j genom diktatur eller demokrati, men det kan aldrig fungera i ren anarki. Och det skulle bli det kortlivade resultatet, av SKP:s försök att tillgodose både arbetarklassens och storkapitalets intressen i en kapitalism i kris.

”Även om inte den socialistiska revolutionen står på dagordningen i vårt land inom överskådlig tid får inte detta perspektiv förloras. Dagens stora frågor om krig eller fred kan bara bli en historisk fråga om grunderna för krig, imperialismen avskaffas och socialismen upprättas.” (2)

Vad SKP kräver för samhällsbetingelser för att den socialistiska revolutionen skall stå på dagordningen inom överskådlig tid framgår inte av partiprogrammet. Inte heller i några andra av SKP:s publikationer. Argumentationen är inte ens logiskt sammanhängande. För om dagens stora fråga är om krig eller fred, och om denna bara kan lösas om imperialismen avskaffas, då följer därav antingen att frågan inte går att lösa (inom överskådlig tid) eller att revolutionen står på dagordningen (inom överskådlig tid). För SKP förespråkar väl inte en fredlig, demokratisk imperialism à la Bernstein, där man i lugn och ro kan sitta och invänta övergången till socialismen som skall inträffa om tvåhundra år?

Steget från att konstatera att arbetarklassens omedelbara maktövertagande inte står på dagordningen till att påstå att den socialistiska revolutionen inom överskådlig tid inte står på dagordningen är långt. Framför allt så följer på intet vis det andra ur det första. Socialistiska Partiet tror inte heller att arbetarklassens omedelbara maktövertagande står på dagordningen. Vad vi säger är att det bara finns ett sätt att lösa den imperialistiska krisen på arbetarklassens villkor: genom socialistisk revolution.

De objektiva villkoren för en socialistisk revolution finns redan för handen i Sverige: ekonomins och teknologins utvecklingsnivå, arbetarklassens storlek och tyngd i ekonomin har redan för länge sedan nått den punkt där vårt land är moget för arbetarklassens maktövertagande. Ja, de objektiva förutsättningarna börjar redan att ruttna. Det sociala och kulturella förfallet finns här för alla att se, även för SKP. Det som står i vägen är de subjektiva villkoren: arbetarklassens medvetenhet, de politiska styrkeförhållandena osv. Dagens politiska konstellationer motsvarar den ”krisfria”, snabbt växande kapitalismen. Denna konstellation är oförmögen att lösa dagens kris med gårdagens politiska redskap. Uppgiften för ett revolutionärt parti är att med hjälp av en korrekt politik förändra dessa styrkeförhållanden, fram till den punkt då revolutionen omedelbart står på dagordningen. Detta förutsätter att politiken genomsyras av ett revolutionärt perspektiv, ett perspektiv på att arbetarklassen skall ta över samhällsmakten. Att enbart säga att man har ett socialistiskt mål gör inte politiken automatiskt till socialistisk (det gör ju t o m SAP vid högtidliga tillfällen). Det är ju denna målsättning bestämmer dagens politiska uppgifter som är avgörande.

Den gemensamma nämnaren för SKP, APK, VPK och SAP är att de helt saknar ett program för ett avskaffande av kapitalismen. Ingenstans förklarar dessa partier hur arbetarklassen skall komma till makten. Mellan kampen för försvaret av arbetarklassens omedelbara intressen och det långsiktiga målet för arbetarrörelsens strävanden finns en oöverstiglig klyfta hos dessa partier. Där finns ingenting om arbetarråd, ingenting om strejkkommittéer och dess förhållanden till fackföreningarna. Det finns ingenting om framväxten av dubbelmakten mellan arbetarråd och borgarnas stat, mellan arbetarmilis och borgarförsvar. Där finns ingenting om den proletära enhetsfronten och dess funktion i klasskampen. Ingenting om den proletära demokratins villkor. Ingenting om den borgerliga demokratins dubbla karaktär (redskap för kapitalets herravälde, utrymme för öar av proletär demokrati) och hur den proletära demokratin spränger dess snäva ramar. Man tiger om allt som är den revolutionära marxismens politiska kärna.

SKP förklarar sig berett att ”enas med alla politiska krafter och enskilda som vill nå konkreta resultat i försvaret av freden, nationen, levnadsstandarden och demokratin”. Detta ställer en lång rad frågor och problem som inte besvaras. Vems demokrati? Demokratin, dvs den borgerliga demokratin kan attackeras från två håll. Den kan angripas från höger, av reaktionära och fascistiska grupper (idag är det de ”fyra demokratiska partierna” — moderater, centern, folkparti och socialdemokrater — som genom antifackliga lagar, åsiktsregistrering, TV-monopol, svartlistning etc som undergräver den borgerliga demokrati de säger sig upprätthålla). I ett sådant fall är det självklart att den revolutionära arbetarrörelsen resolut ställer sig i spetsen för försvaret av det redan uppnådda. Men den borgerliga demokratin kan också angripas från vänster. Inte för att upphäva demokratin utan för att utvidga och fördjupa den. Det kan gälla arbetare som överskrider den borgerliga demokratins ramar i kamp för sina intressen: ockuperar fabriker, upprättar strejkvakter, övertar ordningens upprätthållande i städer och regioner som lamslagits av generalstrejker och oroligheter. Det kan röra sig om demokratiskt valda arbetarråd som tar över delar av riksdagens nuvarande funktioner, det kan gälla underminerandet av den borgerliga armén genom bildandet av soldatkommittéer och upphävandet av de borgerliga officerarnas auktoritet och befälsrätt. Det kan gälla att bryta borgarnas nyhetsmonopol i det statskontrollerade Radio/TV-monopolet genom att arbetarorganisationerna får komma till tals i egna sändningar.

I sådana lägen är det naturligtvis det revolutionära arbetarpartiets uppgift att med all kraft stödja och sprida sådana exempel. Ett sådant demokratiskt ”undergrävande” av den borgerliga demokratin och utvecklande av den proletära kommer naturligtvis att ske i ständig växelverkan med försvaret av de demokratiska landvinningar som arbetarrörelsen redan uppnått inom den borgerliga demokratins ramar. Och jämsides med detta ett ständigt arbete för att fördjupa de arbetande demokratiska och sociala rättigheter, för invandrares rättigheter och kampen mot rasismen, till försvar av kvinnornas rättigheter, för upphävandet av den antifackliga lagstiftningen.

Detta försvar av de demokratiska rättigheterna kan t o m sträcka sig till ett aktivt försvar på gator, fabriker och bostadsområden av en riksdag som domineras av borgerliga och socialdemokratiska partier mot en eventuell höger/militärkupp. Detta för att skapa så gynnsamma betingelser som möjligt för arbetarklassens kamp öm makten. Jämför den ryska revolutionen där bolsjevikerna i fabriker, bostadsområden och militärförläggningar bröt sönder den borgerliga staten och kapitalets herravälde i fabrikerna samtidigt som man med vapen i hand försvarade den mensjevikiska/socialdemokratiska regeringen mot kuppförsök från högern. På detta vis vann bolsjevikerna arbetarmassornas förtroende och underminerade klassamarbetsmännens ställning.

Denna typ av dialektik lyser helt med sin frånvaro i SKP:s program eller övriga skrifter. SKP har slukats av liberalernas antingen/eller -inställning till den borgerliga demokratin. Både liberaler och SKP:are blandar ihop dem som vill avskaffa all demokratin med dem som vill spränga den borgerliga demokratins ramar genom att utvidga demokratin för de arbetande massorna.

SKP vill försvara levnadsstandarden för de arbetande, men i ett inomkapitalistiskt perspektiv, samtidigt som arbetarklassen bara kan försvara sin levnadsstandard effektivt om det görs i ett antikapitalistiskt och socialistiskt perspektiv. I annat fall kommer de socialdemokratiska och borgerliga klassamarbetslösningarna att verka trovärdigare för den stora massan av arbetare. För under kapitalism och marknadsekonomi behöver företagen vinster för att överleva. Arbetslösheten ”behövs” för att pressa ner lönerna.

Det är det revolutionära partiets uppgift att i kampen för arbetarnas omedelbara intressen visa att ett konsekvent försvar av levnadsstandarden kräver att arbetarna går över till offensiven. Partiet måste visa nödvändigheten av att arbetarklassen tar över makten över samhället och fabrikerna. Ett sådant revolutionärt perspektiv kommer naturligtvis att utmålas som provokativt, splittrande, sekteristiskt osv av dem som vill upprätthålla dagens samhälle.

Avsaknaden av ett revolutionärt perspektiv gör att SKP:s omedelbara krav blir patetiskt orealistiska. SKP konstaterar t ex att ”statens och kommunernas underskott måste på sikt saneras”. Alla håller med, vilket gör påpekandet ointressant. Den lösning på underskottsproblemet som SKP ger landets arbetare i sitt partiprogram är ”en restriktiv alkohol och narkotikapolitik”, tillsammans med ”en granskning av byråkratins verksamhet”!! (Redan idag är narkotikaförsäljning förbjuden så det är minst sagt oklart vad SKP menar med restriktiv politik i detta sammanhang.) Med ”granskning av byråkratins verksamhet” kanske man tänker på en viss nedskärning av vissa delar av den. Men under alla omständigheter är de besparingar som skulle kunna göras i den nuvarande budgeten små den vägen. Som botemedel för det växande budgetunderskottet är det näst intill intet.

Sådana självklara steg (för en marxist och socialist) som att:
l) skära ner lönerna för alla högavlönade byråkrater till högst en kvalificera industriarbetarlön; 2) radikalt minska den uppsvällda kommunala och statliga byråkratin (som till stor del är rent parasitär), har SKP inte en tanke på. Denna lösning är otänkbar (dvs betraktas som orealistisk, löjlig, utopisk, etc) för SKP, eftersom den går stick i stäv med den socialdemokratiska och den stalinistiska byråkratiska traditionen.

Budgetunderskottet är i verkligheten inget problem om man ser det klassmässigt. Slopandet av underskottsavdragen, ränteutbetalningarna på statsskulden inom landet, subventionerna till industrin skulle mer än väl täcka det nuvarande underskottet. En lönereform av ovan skisserade revolutionärt slag skulle till detta skapa ett enormt budgetöverskott som skulle kunna användas till samhällsnyttiga investeringar. SKP som är låst i detta samhälles sätt att tänka föreslår istället fullständigt orealistiska (på grund av att de är helt otillräckliga) åtgärder.

SKP:s energipolitik är lika intetsägande: minska oljeberoendet, avveckla kärnkraften, satsa på inhemska energikällor — ett program som sammanfaller med Centerns, Miljöpartiets, KDS, Folkpartiets, Socialdemokraternas, VPK:s och även Socialistiska Partiets. Vad som saknas i SKP:s program är de politiska åtgärder som förvandlar programmet från fromma önskningar och valfläsk till en framkomlig handlingsväg för arbetarrörelsen. Sådana åtgärder, självklara utifrån socialistiska utgångspunkter, som statligt monopol på utrikeshandeln, en samhällsplan för energisektorn, en socialisering av storbolagen och upprättandet av en långsiktig ekonomisk utvecklingsplan under arbetarkontroll nämns inte ens. SKP:s miljöpolitik tycks förutsätta att monopolkapitalet skall få fortsätta att kontrollera och förstöra vår miljö. Några krav av typ arbetarnas och fackets vetorätt mot användandet av miljöfarliga produkter och införandet av miljöfarliga investeringar finns inte med i programmet.

SKP:s jordbrukspolitik utgår inte ifrån arbetarbefolkningens behov av billiga och hälsosamma livsmedel utan ”har sin utgångspunkt i ökad självförsörjning som ger möjlighet till full självförsörjning vid avspärrning samt stöd till böndernas krav på sänkta avgifter och räntor behövs”. Eftersom ett internationellt storkrig i Europa skulle betyda Världsdelens undergång och dess befolknings totala förintelse, är det svårt att föreställa sig i vilket läge denna politik överhuvudtaget skulle ha någon mening. Ett långvarigt krig i Europa med konventionella vapen är det enda läge där en dylik självförsörjningspolitik skulle kunna vara meningsfull. Inte ens SKP:s ledning kan väl inbilla sig att detta skulle vara sannolikt eller ens möjligt. Att små bönder, d v s de som ej utsuger arbetskraft skall få stöd av en arbetarregering är självklart, men det är inte alls någon rimlig revolutionär jordbrukspolitik att sänka avgifter och annat för bönder överlag. Storgodsägare finns det ingen anledning att hålla under armarna.

Det revolutionära partiet (s 25-26)

De punkter som tar upp partiets funktionssätt upprepar i stort sett bara gamla maoistiska och stalinistiska plattityder. Plattityder som historiskt sett tjänat till att rättfärdiga den omvända politiken på detta området.

Partiet måste lära av det arbetande folket… tillämpa kritik och självkritik”. Ja, det låter vackert. Men för att det skall bli verklighet och inte tjäna som täckmantel för en liten klick i partiledningen att svänga hit och dit i politiken, måste det finnas organisatoriska former för denna kritik och självkritik. Det måste finnas rätt för olika åsiktsriktningar, tendenser och fraktioner, att organisera sig inför kongresser och konferenser. Det måste finnas fungerande diskussionsbulletiner, där alla partimedlemmar har rätt att skriva. Minoriteter över en viss storlek (10 % i Socialistiska Partiet) måste ha rätt att vara representerade i partiledningen. Det gäller också att vara klar över vilken del av det arbetande folket partiet skall lära sig av. Av de arbetarledare som leder strejker och fabriksockupationer eller av journalisterna på socialdemokratins och borgerlighetens tidningsdrakar? Av arbetaravantgardet eller av alla de tusen röster som storborgerligheten har till sitt förfogande för att skapa en ”folkvilja”, en ”allmän opinion i sin smak”?

SKP:s ideologiska grund är den av Mao Zedong vidareutvecklade marxism-leninismen och hela den internationella arbetarrörelsens samlade erfarenheter”. Nu är inte marxismen något skilt från arbetarrörelsens ”samlade erfarenhetens Marxismen är det teoretiska redskap som behövs för att tillgodogöra sig dessa erfarenheter. Erfarenheter som tillgodogjorts på detta sätt berikar i sin tur marxismen. Stalinismen är inte bara skild från marxismen, utan dess raka motsats. Stalinismen är ett hinder för att tillgodogöra sig den internationella arbetarrörelsens erfarenheter. Den växte fram som den sovjetiska byråkratins speciella ideologi. Den stalinistiska ideologin, ”marxism-leninismen”, omvandlade marxismen till en samling dogmer.

Ett utöver kritik upphöjt dogmsystem med referenser till ofelbara grundare (Marx-Engels-Lenin-Stalin-Mao-Zedong brukade vara den kinesiska byråkratins speciella ledare). Ideologins syfte är att legitimera byråkratins makt och privilegier och vaccinera arbetare mot den revolutionära kritiken.

För att byråkratin skulle kunna segra i Sovjetunionen måste den revolutionära marxismens företrädare utrotas i Sovjetunionen. Det var den verkliga innebörden i kampen mot ”trotskismen”.

Fortfarande har inte SKP någon vetenskaplig förklaring till Sovjets urartning. Därför har SKP inte heller kunna tillgodogöra sig ”arbetarklassens samlade erfarenhetens Detta kan man bara göra med hjälp av marxismen. Det Mao Zedongtänkande som SKP säger sig utveckla är bara en variant av stalinismen (på det teoretiska planet).

Ironiskt nog har Maos politik i Kina lidit skeppsbrott. Nu härskar där Deng och hans vapendragare, dvs Liu Shaoqis gamla fraktion, den främste av Maos motståndare. Nu hyllar SKP Deng som den som fört in Kina på rätt kurs. Samtidigt står man kvar på Mao Zedongtänkandets grund!

Om man inte inser att SKP ideologiskt har sina rötter i maostalinismen blir det obegripligt hur man i sitt partiprogram kan skriva saker som att ”utvecklingen i Sovjetunionen, de östeuropeiska länderna och Vietnam har också visat att socialismen kan gå förlorad, de arbetande folken avhändas sin ledning och makt över samhällsutvecklingen och en jämlik och fredlig politik vändas i sin motsats.” (s 28) Inget försök till att förklara detta görs.

De gamla barnkammarsagorna om att denna utveckling berodde på en palatskupp i Kreml efter Stalins död vågar man inte återupprepa. Nu uttrycker Gnistan sig mer svävande, talar om problem att undersöka etc. Men den historiska sanningen är solklar.

Under Stalins tid mördades miljontals arbetare och bönder, och ytterligare miljontals människor skickades till slavarbetsläger. Så gott som samtliga ledare i det gamla bolsjevikpartiet mördades. Östeuropa har aldrig utmärkts av någon fredlig eller jämlik politik. Oavsett vad man tycker om den vietnamesiska politiken så är det i grunden samma politik och samma ledning i Vietnam som ledde befrielsekampen mot fransmän och amerikaner. Till skillnad från de härskande i Sovjet och Östeuropa har de som styr Vietnam lett en revolution. Någon socialism har dock aldrig existerat i de länder SKP räknar upp.

Kännetecknande för dessa länder och Folkrepubliken Kina är att kapitalismen och borgarklassen är krossad. Ekonomins nyckelsektorer är i statens händer. Någon avgörande skillnad i ekonomins struktur och drivkrafter finns inte mellan dessa länder. Däremot finns det naturligtvis sekundära skillnader betingade av ekonomins utvecklingsnivå och landets speciella historiska utveckling. Precis som Grekland och Storbritannien är kapitalistiska länder trots betydande skillnader i samhällsstruktur.

Om Sovjet är ett imperialistiskt land så borde i logikens namn detsamma även gälla Kina.

SKP och socialismen

SKP:s stalinistiska arv märks i sättet att ta upp socialismen. Att skriva att ”socialismen omöjligen kan se likadan ut i ett fattigt land i tredje världen och ett högt utvecklat industriland som Sverige” (förordet) är verkligen att smutskasta socialismen. För i ett ”fattigt” land kan det överhuvudtaget inte bli tal om någon socialism. Vad som skiljer marxismen från olika typer av utopisk socialism (med rötter i det förindustriella samhället) är insikten att kapitalismen i ett visst skede i sin historia är historiskt progressiv.

Kapitalismen skapar nämligen socialismens materiella förutsättningar: en högt utvecklad produktionsapparat, en hög arbetsproduktivitet, ett sammanflätande av de olika nationella ekonomierna till en världsekonomi vars delar är ömsesidigt beroende av varandra. På denna grund är det möjligt att efter att arbetarklassen övertagit samhällsmakten börja utveckla socialismen, d v s ett samhällssystem där det finns tillräckligt mycket nyttigheter för att tillgodose alla människors grundläggande behov, tillräckligt mycket ”fri tid” för att ge alla människor tid och möjligheter att kunna ägna sig åt politiska och kulturella aktiviteter, ett system där staten som tvångsapparat riktad mot enskilda människor dör bort, ett samhälle där nationsgränserna börjar vittra bort. Den materiella grunden för en sådan utveckling finns idag bara i det högst utvecklade delarna av den imperialistiska världen och i delar av Östeuropa och Sovjetunionen. Detta under förutsättning att de är förenade i någon form av internationell rådsrepublik.

SKP glömmer bort att mellan den proletära revolutionen och socialismen ligger en övergångsperiod — en arbetarstat. Denna övergångsfas kan bli lång där de materiella förutsättningarna för socialismen saknas (som i Kina) eller bli mycket kort (som den skulle bli i Västeuropa). Den definition som SKP har av socialism är stalinismens och borgerlighetens.

Övergångsperioden för länderna i tredje världen skulle förkortas avsevärt när en arbetarnas världsrepublik upprättats. Det skulle vara en värld befriad från militärrustningarnas slöseri, de parasitära överklassernas och byråkratiernas lyxkonsumtion, och framför allt det oerhörda slöseri som det kapitalistiska marknadssystemet skapar: arbetslöshet, undersysselsättning, snedvridning av produktionen och rovdrift på natur och miljö.

När SKP pratar om ett socialistiskt Sverige tycks de tro att Sverige är ett fattigt u-land underkastat imperialismens utsugning. Sanningen är den omvända. Sverige är ett litet hungrigt imperialistiskt land med en högt utvecklad industri och på grund av detta ytterst beroende av världsmarknaden. Nästa steg i Sveriges utveckling kan bara ske i intimt samarbete med andra högt utvecklade industriländer. Sverige har ju nått sin höga tekniska och ekonomiska utvecklingsnivå på grund av, tack vare, sitt beroende av världsmarknaden. Ett nationellt, isolerat socialistiskt Sverige är otänkbart. Socialism i Sverige förutsätter en federation mellan åtminstone de viktigaste industriländerna i Europa, ett Europas Förenta Socialistiska Stater.

EG är ett kapitalistiskt uttryck för det objektiva behov som finns redan idag av samordning över Europas snäva nationsgränser när det gäller handel, penningväsen, skattepolitik, teknisk utveckling och forskning, osv. Ett arbetarklassens maktövertagande i Sverige skulle bara vara ett steg mot Europas Socialistiska Förenta Stater. En arbetarstat är inte liktydigt med socialism, utan bara första steget mot socialismen. ”Teorin om socialism i ett enskilt land” utvecklades i trettiotalets Ryssland för att ideologiskt rättfärdiga byråkratins makt och privilegier. SKP har inte frigjort sig från detta stalinistiska arv.

Typiskt nog så hoppar SKP över det viktigaste när man räknar upp vad som kan splittra arbetarklassen, nämligen splittringen mellan arbetare i olika länder, och detta är egentligen ganska logiskt, ty för SKP är i grunden ett nationalistiskt parti, och anhängare av den utopiska teorin om socialism i ett land. Därför har SKP inga hämningar mot en politik som ställer arbetar i olika länder mot varandra, genom att kräva tullmurar som i ”bästa fall” bara exporterar arbetslösheten, genom att inte kräva lika rättigheter för invandrande arbetare, genom att ställa upp på den egna borgarklassens rustningar. Därför saknar också SKP varje perspektiv på att bygga upp en ny arbetarinternational, på att arbetarna i världens länder skall förena sig.

Behovet av en sådan international har blivit allt större, allteftersom kapitalismen vuxit och utvecklats. De multinationella bolagen behärskar stora delar av världsmarknaden och spelar ut arbetare från olika länder mot varandra. Karteller, organisationer och allianser tar tillvara kapitalets intressen i världsmåttstock (NATO, EG OECD etc) Aldrig någonsin förr i historien har det varit så nödvändigt att förena världens klassmedvetna arbetare i en kämpande massinternational.

Från vad utgår partiet?

SKP säger sig utgå från ”den svenska verklighetens (s 26). Men ett parti som utgår från den svenska verkligheten kommer obevekligen att lida skeppsbrott genom att det blir oförmöget att orientera sig i just den svenska verkligheten. Världsekonomin bestämmer nämligen dess enskilda delars utveckling. Indiens underutveckling kan inte förstås annat än i förhållande till Englands utveckling, eftersom de har ömsesidigt betingat varandra. Den svenska arbetarklassens historia kan inte förstås om man inte ser till hur den påverkats av och lärt av den internationella arbetarrörelsens utveckling. Den tidiga svenska socialdemokratins utveckling blir obegriplig om man inte ser dess förhållande till den tyska socialdemokratin.

Arbetarrörelsens sprängning i reformistiska och revolutionära partiet var en bieffekt av 1:a världskriget och påverkades starkt av den ryska revolutionen. Det gamla SKP:s (nuvarande VPK:s) förvandling till Moskvabyråkratins förlängda arm i Sverige under trettiotalet blir begriplig först när man ser denna förvandling i ljuset av byråkratins seger i Sovjet och dess konsekvenser för Kominterns utveckling.

Sveriges utveckling är en funktion av världsekonomins utveckling. SKP självt är i stor utsträckning en produkt av den kinesiska kulturrevolutionen och den vietnamesiska befrielsekampen. Kort sagt: Endast det internationella perspektivet gör det möjligt att göra en konkret analys av den svenska utvecklingen.

Pragmatism eller marxism?

På teorins område legitimerar SKP sin analys med en vulgariserad form av pragmatism. Påståenden som att de resultat som ”arbetarklassen, folket, partiet uppnår i sin praktik blir det enda sanningskriteriet för om politiken är rätt eller fel” (s 26) och ”insikten… att praktiken avgör rätt eller fel” (förordet) står kanske i överensstämmelse med Maos ”Om praktiken”, men med marxismen har det inget att göra.

Praktiken kan inte var det enda sanningskriteriet. Det måste finnas en vetenskaplig struktur, en inre konsistens på de teorier man använder sig av. Om rätt eller fel i politiken enbart bestäms av resultatet så blir det mycket svårt att dra lärdomar av historien. Enligt SKP:s teorier för rätt och fel i politiken så skulle Stalins politik vara korrekt för att den segrade. Men det finns ju andra kriterier i politiken. Bedömning av styrkeförhållanden, klasskaraktären av en viss politik etc. Praktiken är naturligtvis bestämmande i sista hand (sett ut mänsklighetens utveckling i mycket långt perspektiv — århundraden och inte år). Detta är inte missriktad petkritik och gnäll. Det är nämligen en sådan närsynt pragmatism som är den teoretiska roten till SKP:s ovilja att ta itu med sitt stalinistiska arv, annat än utifrån segrarnas perspektiv. Sedan må de heta Stalin, Mao eller Deng.

Den urvattnade formen för SKP:s vetenskapsteori kommer också fram när man i Dengs fotspår hävdar att ”sanningen skall sökas genom fakta”. Här avgränsar sig SKP enbart mot medeltida teologi. Den avgörande skillnaden mellan empiricism, positivism och andra liknande teorier från den borgerliga filosofins skattkammare gentemot marxismen ligger inte här. Här finns det en gemensam front mellan dessa borgerliga riktningar och marxismen mot all gammal medeltida teologi och annat ideologiskt gammalt bråte. Vad som skiljer är de teorier som styr urvalet och struktureringen av fakta. Den ”marxist-leninistiska” kunskapsteorin i SKP:s tappning går omöjligen att skilja ut från den borgerliga filosofin. Tvärtom är den en mer naiv och vulgariserad variant av den.

Tre viktiga frågor

I slutet av programmet tar SKP upp de tre viktiga problem som man förklarar sig vilja lösa politiskt: Borgerlig demokrati kontra socialistisk, planhushållning kontra marknadsekonomi och det kommunistiska partiets roll under socialismen (s 28). SKP tycks börja vakna upp ur sitt maoistiska rus med en ordentlig baksmälla.

För individer och partier som varit Stalins och Maos ideologiska fångar är naturligtvis frågan ”socialistisk demokrati” och ”det kommunistiska partiets roll under socialismen” svåra problem. Men istället för att i första hand diskutera dessa problem med reaktion och socialdemokrati kanske det vara bättre för den politiska klarhetens skull att man inledde ”problemlösande” med att studera hur den enda kraft som konsekvent kämpat för socialistisk demokrati under de senaste femtio åren ser på frågan och vad de har att bidra med: Fjärde Internationalen och den revolutionära marxismen.

När det gäller det ”kommunistiska partiets roll under socialismen” så föreslår vi dessutom att SKP tar upp frågan med den kinesiska partiledningen nästa gång en partidelegation åker till Peking. Då kanske vi och landets arbetare kan ta SKP:s försäkringar om att de är mot enpartidiktaturer lite mer på allvar.

Marknadens roll inom planekonomins ramar är en viktig frågeställning. Frågans praktiska lösning förutsätter en planekonomi med verkligt massdeltagande i beslut och en fungerande demokrati och flerpartisystem. Utan demokrati kan en planekonomi inte fungera effektivt i längden. De teoretiska verktygen för den debatten är SKP välkommet att hämta hos Fjärde Internationalen.

Slutord

SKP är på väg mot sin undergång. Om någon liten utväxt till kinesiska ambassaden blir kvar efter sammanbrottet är ganska ointressant. Den revolutionära arbetarrörelsens nederlag på tjugotalet och den Kommunistiska Internationalens omvandling till ett utrikespolitiskt redskap för den stalinistiska byråkratin har fortfarande återverkningar på vänstern. De ungdomar som radikaliserades under det sena sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet fick sin första politiska skolning i stalinistiska eller maostalinistiska organisationer som VPK, KFML (Nuvarande SKP) och KPMLr.

De tog byråkratins kattguld för äkta vara när de sökte efter socialistiska lösningar. Nu tio år efter vägrar fortfarande det stora flertalet av dem som genomskådat stalinismen och maoismen att dra de politiska konsekvenserna därav. Långt efter att de erkänt att varken Stalins Sovjet eller Maos Kina var några socialistiska samhällen, att Stalins välde baserades på massmord och arbetarförtryck, att alla de tiotusentals bolsjeviker som mördades var oskyldiga till de brott de anklagades för — långt efter är de fortfarande fångar i de stalinistiska politiska kategorier som de skolades upp i. Stalinismens seger inom den revolutionära arbetarrörelsen var samtidigt marxismens nederlag.

Mången före detta SKP:are erkänner villigt att Stalins välde inte hade något med arbetarmakt eller socialism att göra. Men samtidigt sitter den stalinistiska skolningen så i ryggmärgen att den politik som Stalin stod för fortfarande är hans/hennes referensramar för vad som är rätt eller fel i politiken. Kampen mellan trotskism eller stalinism var ingen kamp mellan personer i första hand. Det var inte heller en kamp mellan två ismer, två dogmer. Det var en kamp mellan olika samhällsgrupper. Trotskismens nederlag var samtidigt arbetarklassens och marxismens nederlag.

Teorier som ”Socialism i ett enskilt land”, ”enpartidiktatur som form för arbetarklassens herravälde”, ”förnekandet av nödvändigheten av en Revolutionär Arbetarinternational”, ”tvångskollektivisering” var alla avgörande element i det stalinistiska programmet. För att genomdriva det tvingades byråkratin mörda miljoner människor, utplåna så gott som hela det gamla bolsjevikpartiet och driva ut nästan alla Kommunistiska Internationalens grundare, hela den första generationen av arbetarmilitanter och revolutionära intellektuella ur Komintern.

För att göra upp med stalinismen måste man göra upp med dess politiska program. I sista hand är stalinismen inget annat än den revolutionära marxismen förvrängd och förvandlad till en reaktionär ideologi med funktionen att försvara och rättfärdiga byråkratins makt och privilegier. Det är denna uppgörelse de av SKP:s medlemmar som inte vill ge upp kampen för socialismen står inför.

SKP:s snabba ideologiska urartning från en stalinistisk till en i många stycken öppet reaktionär organisation kan härledas till flera faktorer. Förutom att utvecklingen i Kina desorienterat SKP:s medlemmar, så har den ruttna programmatiska grundvalen underlättat för de småborgerliga intellektuella att byta sida. De högervindar som blåser bort de småborgerliga vänsterintellektuella från den kämpande arbetarklassens led har passat in med signalerna från Kina. Kinas utveckling får bli ursäkten för fanflykten från en politik som blivit misskrediterad hos den borgerliga ”allmänna opinionen”, dvs bland den svärm av parasiter som krälar runt bland ledar- och kultursidorna på de stora tidningsdrakarna. För att inte tala om innefolket på Radio/TV-monopolets uppsvällda byråkrati.

Det går att urskilja många färgnyanser i SKP:s ideologiska fana. Mörkblått som moderaters när det gäller försvar och moral. Ljusblått liberalt när det gäller synen på demokratin. Centerpartiets gröna kommer med i SKP:s dyrkan av den svenska hembygden och nationen. Lite skärt från socialdemokratin och fortfarande finns en och annan röd fläck kvar. Men allt håller på att flyta samman i en vidrig smutsbrun färg.

Vi har här pekat på de tre viktigaste politiska motsättningarna i SKP:s praktik.

Det finns en djup klyfta mellan dess fackliga politik och dess försvarspolitik — de har sin utgångspunkt i helt olika, mot varandra stridande klassintressen — dess fackliga politik utgår från ett försvar av arbetarklassens omedelbara materiella intressen (lön, arbetsvillkor osv) inom det kapitalistiska systemets ramar. Dess försvarspolitik utgår från den svenska storborgerlighetens klassintressen dvs mera vinstgivande kanoner.

En annan djup klyfta går mellan dess försvar för olika demokratiska rättigheter i Sverige och dess band med den kinesiska statsledningen, som står för en totalitär diktatur. Detta går inte att förena om trovärdigheten i demokratiska frågor ska hålla.

En tredje motsättning är den mellan att utpeka Sovjetunionen som huvudfiende för världens folk och Kina som den ledande progressiva kraften i världen. Fastän den ekonomiska och politiska strukturen i bägge länderna är likartad med hänsyn tagen till de historiskt betingade skillnaderna mellan de bägge länderna (kulturtradition, de olika klassernas olika tyngd i ekonomin etc). I längden är en sådan dubbel bokföring omöjlig. Avsaknaden av varje antikapitalistiskt och socialistiskt element i SKP:s politik gör att frågan om SKP överhuvudtaget har existensberättigande som ett parti vid sidan av SAP måste inställa sig. Allt pekar på att SKP:s kris, som redan gjort att partiet förlorat en stor del av sina medlemmar och sitt inflytande, kommer att förvärras ytterligare under det kommande året. Det är troligt att partiet kommer att falla samman när dess medlemmar rycker åt olika håll.

De som tar SKP:s försvarspolitik på allvar kommer att sträva efter en öppen övergång till borgerliga partier som mer konsekvent kämpar för svensk upprustning och att det svenska försvaret förstärks. För fackförenings- och hyresgästaktivister kommer den naturliga tendensen att vara att klippa av banden med SKP och sugas upp av den socialdemokratiska apparaten eller förvandlas till ”allmänna” socialister, dvs enskilda stöd- och påtryckningsgrupper till den socialdemokratiska byråkratin inom fack- och hyresgäströrelse. Går då ingenting att rädda för framtiden, socialismen och den revolutionära rörelsen inom SKP? Vi inom Socialistiska Partiet hoppas det. Av de många som gått in i SKP med socialistiska ideal tror vi att några fortfarande går att vinna för ett fortsatt arbete för arbetarklassens sak. Men det förutsätter en debatt och självprövning inom SKP.

Vi hoppas att denna artikel skall inspirera till fortsatt debatt och studier om arbetarrörelsens historia och nuvarande uppgifter. Vi inom Socialistiska Partiet har förtroende för vårt program och ser med tillförsikt fram mot varje debatt och meningsutbyte mellan våra två partier.

Vi har ett gott råd till SKP:s medlemmar: Läs och studera! Gå tillbaks till källorna — byt inte ut stalinismens förgiftade brunnar mot reaktionens och nationalismens sump!

Kent Kjellgren

Noter
1. Ur förordet till SKP:s partiprogram
2. Min översättning från den engelska utgåvan av Daniel Guerins bok ”Fascism and Big Business”, Monad Press Books, New York 1973, s.79.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 6/82