Fjärde Internationalen under andra världskriget

Sammanfattning

Mullvaden kommer att i fem avsnitt berätta om Fjärde Internationalens historia. I de två första avsnitten har vi beskrivit de förhållanden som betingade Internationalens uppkomst och utveckling: kampen mot byråkratiseringen i Sovjetunionen under 1920-talet, vilken slutade med att stalinismen segrade och oppositionen deporterades. 1929 drevs oppositionens ledare, Leo Trotskij, i landsflykt, varpå han omedelbart påbörjade den internationella organiseringen av oppositionen mot stalinismen inom den kommunistiska rörelsen. Fram till 1933 höll man ståndpunkten att det gick att reformera Komintern men efter det att stalinismen visat sin totala bankrutt i politiken mot nazismen, beslöt man att påbörja organiseringen av en ny International, den Fjärde Internationalen. Under 30-talet kom man fr a att profilera sig mot Kominterns
kapitulationspolitik i ”folkfronterna”, en politik som innebar att stalinisterna övergav perspektivet på en revolution och i stället sökte samarbete med den liberala bourgeoisin. Mot detta hävdade Trotskij och hans anhängare att endast en proletär enhetsfront kunde stoppa fascismen en enhetsfront som innebar att proletariatet kunde enas och det kommunistiska partiet bibehålla sin organisatoriska och politiska självständighet. Trotskijs anhängare lyckades inte bryta sin politiska isolering och nå organisatorisk stadga – ett arbete som dessutom försvårades i hög grad av epokens karaktär. Däremot vann man en det programmatiska och teoretiska framgångar, vilka kulminerade i det Övergångsprogram, som antogs vid Fjärde Internationalens grundningskonferens 1938.

När Fjärde Internationalen grundades 1938, levde dess sektioner under ordentligt svåra
villkor. De numerärt svaga grupperna utsattes för en svår repression och t.o.m. för en direkt fysisk likvidering. Åren innan hade ledningen i Kreml beslutat att krossa trotskismen – ett beslut som fick sina konsekvenser i Moskvarättegångarna, där man gjorde Trotskij till huvudanklagad. Dessa kompletterades med en enorm förtalskampanj av Internationalen (”trotskisterna är fascister” etc.) och i mord på dess ledande militanter. I Sovjetunionen likviderades de tusentals trotskister som suttit i fångläger sedan slutet av 1920-talet; i Spanien upprepade GPU sina manövrar i en kopia av Moskvarättegångarna och startade ett inbördeskrig i inbördeskriget, en åtgärd som splittrade fronten mot fascismen. Flera av de ledande inom Fjärde Internationalen mördades av GPU exempelvis Trotskijs son Leon Sedov (febr. 1938), och Trotskijs två sekreterare, Rudolf Klement (juli 1938) och Erwin Wolf (1937). Samma öde rönte Ignace Reiss, en hög tjänsteman i GPU, som i juli 1938 bröt med stalinismen och anslöt sig till Fjärde Internationalen. I september samma år hittades hans kropp i Schweiz, genomborrad av kulor. Krönet på denna fysiska likvideringskampanj var mordet på Trotskij i augusti 1940.

Dessa mord kunde utföras desto lättare som flera av Internationalens sektioner var infiltrerade av GPU-agenter. T.o.m. ledaren för den europeiska avdelningen av Internationalen och Sedovs närmaste medarbetare, Mark Zborowski, var agent åt Stalin, och sände omedelbart över alla dokument och all information. Effekten av fysisk likvidering och infiltration är naturligtvis mycket olika, beroende på organisationens styrka. Fjärde internationalen var svag och man hade få möjligheter att ersätta de ledande kamrater som föll offer för förtrycket. Den otroliga förtalskampanjen från stalinismens sida ledde också till att Internationalen sattes ”i karantän”, vilket förstärkte den isolering som redan existerade. Utöver trakasserierna från GPU utsattes man också för förföljelser från annat håll. Samtidigt med den andra Moskvarättegången (1937) hölls ex.vis en rättegång mot en trotskistisk grupp i Danzig, anklagad för subversiv verksamhet. En liknande rättegång hölls i Hamburg. I Frankrike, Belgien, Österrike och Indokina utsattes sektioner för olika former av förtryck under slutet av 1930-talet. Den belgiska sektionen utsattes ex.vis för flera polisraider och dess militanter anklagades för att samla in vapen till Spaniens arbetare och för att genom sin propaganda om arbetarmilis förbereda inbördeskrig i Belgien. Förföljelserna skulle stegras än mer under andra världskriget. I de områden som ockuperades av Sovjetunionen sköts trotskisterna. I de områden som ockuperades av Nazi-Tyskland sändes de till koncentrationsläger, där de flesta gasades ihjäl. (Nazisternas förföljelser av trotskisterna underlättades under 1939-41 av samarbetet mellan Gestapo och GPU; den senare hade en fullständig översyn över Internationalens sektioner och lät informationen gå vidare. I USA och England arresterades trotskisterna och sattes i fängelse, anklagade för att ha underblåst och stött strejker.

Förföljelserna mot Fjärde Internationalens sektioner innebar en kraftig åderlåtning av deras kader. När kriget var slut var sektionernas sammansättning helt annorlunda och de ledande kadrerna fick ersättas med nya och oprövade krafter. Men det var inte bara förföljelserna som hade slagit hårt mot Internationalen. Flera sektioner
hade dessutom splittrats under kriget på politiska och teoretiska frågor. För att förstå dessa splittringar måste vi gå in på Fjärde Internationalens analys av världskriget och den linje de olika sektionerna förde.

Internationalens analys av kriget

I världskrigets inledningsskede, närmare bestämt i maj 1940, höll Internationalen en i all hast inkallad extra konferens för att diskutera världskriget. Vid denna konferens antogs ett uttalande, ”Fjärde Internationalens manifest om det imperialistiska kriget och den proletära världsrevolutionen”, där man undersökte krigets orsaker och den linje revolutionärerna borde föra. Kriget berodde, heter det i manifestet, på en konflikt mellan olika imperialistiska makter, vilka nu, liksom i det första världskriget, sökte genomföra en ny fördelning av världens råvarutillgångar. Det var inte ett krig ”för demokratin” eller för ”nationell självbestämmanderätt”; kriget berodde inte på den eller den diktatorns onda avsikter; kriget var tvärtom en logisk fortsättning på den interimperialistiska konflikt som inte fått sin lösning i det första världskriget. Nu, liksom 1914, sökte Tyskland bryta sin inringning och gripa tag i de råvaruområden, som dess expanderande industri behövde. Som Tysklands främsta rival stod USA, som nu alltmer ingrep i världspolitiken och skuffade undan England och Frankrike som imperialistiska makter. I denna interimperialistiska konflikt kunde det inte vara revolutionärernas uppgift att stödja den ena eller andra imperialistiska makten eller binda sin självständighet genom att proklamera en kamp för borgerlig demokrati. Man måste föra en defaitistisk linje, liksom revolutionärerna gjort i det första kriget och förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig. Man måste bekämpa alla socialpatrioter och socialimperialistiska stämningar inom arbetarrörelsen. Revolutionärerna måste inrikta sig på att störta kapitalismen och imperialismen genom en proletär revolution.
Men kriget var inte på alla fronter en interimperialistisk konflikt. Till skillnad från 1914 fanns det nu en arbetarstat (Sovjetunionen), vilken visserligen var byråkratiskt degenererad, men likväl en arbetarstat, vilken var progressiv i förhållande till imperialismen. Oberoende av tillfälliga allianser skulle de olika imperialistiska makterna sträva efter att upphäva det kollektiva ägandet av produktionsmedlen och återupprätta kapitalismen i Ryssland. För Fjärde Internationalens medlemmar gällde som absolut lag att försvara Sovjetunionen mot imperialistiska angrepp. Men försvaret av Sovjetunionen innebar inte ett försvar för stalinismen. I själva verket stod de i motsatsställning till varandra. Stalinismen hade genom sin katastrofala politik och genom de monstruösa utrensningarna minskat landets försvarskapacitet och formligen inbjudit de imperialistiska makterna till angrepp. Man kunde med säkerhet hävda att den stalinistiska byråkratin inte hade tillräckligt med förutseende för att förbereda landet för krig mot fascismen.

En defaitistisk politik i de imperialistiska länderna, försvar av Sovjetunionen men inte av
stalinismen – det var två av de krav som förelåg Fjärde Internationalens medlemmar under kriget. Men det fanns ytterligare en faktor av utomordentlig betydelse – kriget i kolonierna. Världskriget gällde ytterst kontrollen över kolonierna. De fascistiska staterna hade redan börjat omfördelningen genom att ockupera Etiopien och Albanien (Italien) och Kina (Japan). Det var absolut nödvändigt att ge varje stöd och göra varje tänkbar insats för att stödja koloniernas motstånd och uppror mot metropolerna. Detta gällde dock inte bara i Kina och i de kolonier som kontrollerades av fascismen; det gällde också i de ”demokratiska” kolonierna. Under folkfrontsperioden 1935-39 hade Komintern fördömt kampen i dessa kolonier och kallat dem ”fascistiska provokationer”.

I de ”demokratiska” kolonierna skulle man – enligt Komintern – inte föra en antiimperialistisk kamp utan endast kräva reformer. Det fanns anledning att tro att Komintern skulle återuppliva den politiken när alliansen med Hitler ersattes med en allians med västmakterna. Mot denna defaitistiska politik i kolonierna måste Fjärde Internationalen ställa paroller om väpnad kamp mot imperialismen – en kamp som hade desto större möjligheter att lyckas när imperialismen var splittrad på flera fronter.

Stalinismens linje i kriget

För att få perspektiv på Fjärde Internationalens analys av andra världskriget kan man jämföra den med den ”analys” som den andra huvudströmningen inom den kommunistiska rörelsen gjorde, d.v.s. stalinismen. Vi har redan berört deras politik gentemot de ”demokratiska” kolonierna. Deras linje gentemot dem berodde helt och hållet på de tillfälliga allianser som Sovjetunionen slutit med olika imperialistiska makter. Detta gäller också Kominterns politik i stort. Man hade ingen teori om krigets orsaker; den politik man förde berodde på Sovjetunionens tillfälliga diplomatiska intressen. Under folkfrontsperioden var fascismen huvudfienden, och man var då villig att helt underordna sig försvaret av den borgerliga demokratin.

I september 1939 ingick Stalin alliansen med Hitler, vilken varade till juni 1941. Förutom att detta avtal innehöll en cynisk uppdelning av Polen, fick det också konsekvenser för den världskommunistiska rörelsen. De antifascistiska kommittéerna skrotades ned och den underjordiska kommunistiska verksamheten i de fascistiska länderna upphörde. (Som en liten present fick Führern också ta emot 570 efterlysta kommunister från GPU. De åkte direkt till Auschwitz). Under krigets två första år ”upptäckte” de olika sektionerna av Komintern att det fanns imperialism i Västeuropa, och att kriget berodde på att dessa imperialistiska stater hade angripit det fredsälskande Tyskland. Man riktade inte ett ord av kritik mot Nazi-Tyskland under dessa år. Tvärtom stödde man från stalinistiskt håll ockupationerna av Polen, Frankrike, Danmark och Norge. Kommunisterna i dessa länder vägrade ta upp kampen mot ockupationsmakterna. Ett exempel: efter den tyska ockupationen av Frankrike ansökte den kommunistiska
tidningen L’Humanité om utgivningstillstånd hos ockupationsmyndigheterna och motiverade detta med att utgivningen av tidningen skulle ha en lugnande inverkan på civilbefolkningen.

Den stalinistiska byråkratin kunde inte förutse att pakten med Nazi-Tyskland skulle upplösas. Inför det tyska angreppet var man fullständigt oförberedd och landet låg öppet för de tyska arméerna. Stalin sprang och gömde sig (bokstavligt talat) och landet var helt utan ledning under 14 dagar. Först då hittade man Stalin i hans gömma och fick honom att muttra några ord i en radiomikrofon. De tyska trupperna hade då redan ockuperat hela Västukraina och de baltiska staterna och befann sig på frammarsch över hela fronten. Försvaret av landet och utdrivningen av de nazistiska trupperna blev oerhört blodig och det sovjetiska folket fick betala ett högt pris för slappheten hos den byråkratiska regeringen. Sovjetunionen fick nu söka nya allierade – de imperialistiska västmakterna. Hastigt och lustigt glömde man nu bort att dessa var imperialister. Kriget blev nu, enligt Komintern, en kamp mellan Demokrati och Diktatur.

Det var dags för en ny ”folkfront”. Inne i Sovjetunionen blev kriget en ursäkt för en våldsam chauvinistisk kampanj. Under ”Det Stora Fosterländska Kriget” deporterade man hela folkslag (Krimtatarer, Volgatyskar etc.) till Sibirien. I propagandan till soldaterna beskrev man kriget som en kamp mellan germaner och slaver. Arméns officerare fick nya privilegier, kyrkan återupprättades, landet fick en ny nationalsång (den gamla var ”Internationalen”) och Stalin fick prisa ”det heliga Ryssland” och utnämna det ryska folket till ”det största av alla folk i Sovjetunionen”. Den linjen fick sin naturliga kulmen i upplösningen av Komintern i maj.

Det var ett fullständigt logiskt steg. Vad skulle man ha en International till när det inte
fanns en gemensam politisk linje för stalinismen i olika delar av världen? Vad skulle man ha en International till när man underordnade sig en imperialistisk sektor och inte förde en självständig politik? Så här motiverade man upplösningen: ”Medan det i axelländerna /d.vs. de fascistiska staterna/ är viktigt att arbetarklassen söker störta sin regering, är det tvärtom i Förenta Nationernas länder /d.v.s. de västeuropeiska allierade/ arbetarklassens plikt att stödja sin regerings krigsansträngningar.” I det arbetet hade Komintern bara blivit ett hinder. I en intervju några dagar efteråt förklarade Stalin att upplösningen kommit ”i rättan tid” och att den ”underlättade patrioternas arbete på att ena alla progressiva krafter, oberoende av partitillhörighet och politisk åsikt…” – en anspelning på att den kommunistiska milisen i de ockuperade länderna hade upplösts och gått in i den gemensamma fronten.

Internationalens splittring

Det förste världskriget ledde till Andra Internationalens upplösning och bildandet av en ny International; det andra världskriget ledde till Kominterns upplösning. Ur kriget steg Fjärde Internationalen fram som den enda kommunistiska internationella organisationen. Dess styrkor var utomordentligt svaga – kriget hade börjat innan konsolideringen ännu slutförts. Förföljelserna hade lett till att den gamla ledningen fysiskt utrotats. Hela sektioner hade likviderats och de flesta medlemmar satt i fängelse eller koncentrationsläger under kriget. Under det första skedet hade några av de största sektionerna dessutom splittrats. Denna splittring berodde på frågan om Sovjetunionens klasskaraktär. Efter pakten med Hitler, uppstod strömningar i några sektioner, vilka menade att Sovjetunionen inte längre kunde betraktas som en arbetarstat, att Sovjets politik nu var imperialistisk och att plikten att försvara Sovjetunionen i krig skulle upphävas. Stalin-Hitlerpakten ledde hos några till filosofier om ”byråkratisk kollektivism” och om ett helt nytt statssystem som var oberoende
av kapitalism eller socialism – teknokraterna och byråkraterna var en ny klass, som hade den reella beslutanderätten över produktionsmedlen. Gentemot dessa lösa funderingar hävdade Internationalens majoritet, inklusive Trotskij, att Sovjetunionen fortfarande var en arbetarstat och att det inte fanns någon anledning att ändra linje.

Efter en intensiv debatt inom Internationalens sektioner i början av 1940 splittrade minoriteten ut sig och bildade egna partier, vilka snart försvann. I slutet av 1941 skedde ytterligare en splittring, denna gång inom den tyska aktionen (den del som levde i landsflykt), där man utvecklade tanken att den nationella frågan blivit en ny axel i kampen i Europa och att man skulle ersätta kampen för socialism med kampen för nationell bestämmanderätt. Den franska sektionen splittrades över en liknande fråga, medan den kinesiska sektionen splittrades på frågan om kriget mot Japan, där en minoritet menade att man skulle inta en defaitistisk linje efter det att USA gått in i
kriget på Chiangs sida. Majoriteten vidhöll sin linje att delta i försvaret av Kina mot den
japanska imperialismen.

När kriget upphörde blev den första uppgiften att samla ihop de nationella styrkor som varit trogna mot Internationalens principer – ett arbete som försvårades av att de internationella kontakterna varit så gott som avbrutna under hela kriget. Konsolideringen och översynen började i april 1946, då man höll en konferens. Vid denna valde man en ny politisk ledning, gjorde en översikt över politiken under kriget och analyserade de tendenser som höll på att utvecklas efter kriget. De två närmaste åren – fram till andra världskongressen 1948 – kännetecknades av den inre konsolideringen. Möjligheterna att direkt ingripa i de politiska och sociala omgestaltningarna efter kriget var små. Internationalen motarbetade som ensam kommunistisk organisation USAs konsolidering i Europa och Asien, och varnade för att
alliansen mellan USA och Sovjetunionen inte skulle vara länge. Man riktade uppmärksamheten på den enorma potentialen i den koloniala revolutionen, stödde Vietnams självständighetsproklamation, den kinesiska revolutionen och motarbetade uppkomsten av den zionistiska staten Israel. Också här kan det vara skäl att jämföra med stalinismens politik: det satt kommunister i den franska regering som 1946 började bomba Hanoi, den stalinistiska byråkratin ströp revolutionen i Grekland och försökte förlänga alliansen mellan Kuomintang och kommunistpartiet i Kina. I Palestina stödde stalinisterna uppkomsten av Israel och bidrog till zionismens första krig mot arabstaterna 1948 genom att sända vapen och arbeta diplomatiskt. Stalinismens nya förräderi mot revolutionen visade allt tydligare att Fjärde Internationalen nu var den enda revolutionära organisationen.

Men just dessa nya förräderier skulle också få sina återverkningar inom Internationalen – den inflammerade frågan om Sovjetunionens klasskaraktär skulle åter blossa upp efter 1948 och då få en ny intensitet genom uppkomsten av ett nytt fenomen –”folkdemokratierna” i Östeuropa. Efter andra världskriget väntade nya splittringar på Internationalen. Internationalens utveckling under världskriget var framförallt av defensiv karaktär. Man hade att försvara sin analys mot revisionistiska och kapitulationistiska tendenser inom sektionerna, och mot avvikelser som uppkom genom trycket från omvärlden. Man lyckades hindra inflytandet från patriotismen att tränga igenom. Man försvarade den leninska taktiken i ett imperialistiskt krig. Men några avgörande framsteg i analysen gjordes inte under denna epok. Först efter 1948 blev det möjligt att börja lösa frågan om de nya proletära revolutionerna och vilka perspektiv de ställde för det fortsatta arbetet. Om detta berättar vi i nästa nummer.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 12/72

Läs mer: