Revolutionära Marxisters Förbund är broderorganisation till Fjärde Internationalen. Inför dess tionde världskongress som kommer att hållas senare i år, startar Mullvaden nu en artikelserie i fem avsnitt, som kommer att berätta om Fjärde Internationalens historia, den situation som rått under dess utveckling, dess teoretiska och politiska uttalanden, och utvecklingen i de viktigaste sektionerna.
Frågan om arbetarklassens internationella organisering fördes fram redan i Kommunistiska Manifestet (1848). Marx-Engels konstaterade att kapitalet tenderade att riva ned de nationella skrankorna och utsträcka sitt välde över allt större områden av jordens yta. De drog slutsatsen att arbetarklassen i kampen för ett socialistiskt samhälle måste organisera sig internationellt liksom kapitalet gjort, Och slutade sitt manifest med den berömda parollen: Proletärer i alla länder, förena Eder!
Parollen förverkligades genom Internationella arbetarassociationen (1864) och Andra Internationalen (1889). När revolutionärerna inom arbetarrörelsen insåg att Andra Internationalen i praktiken dött genom sitt förräderi vid krigsutbrottet
1914, inleddes omedelbart arbetet på en ny internationell organisering. 1919 bildades Tredje Internationalen (Komintern) vid en konferens i Moskva. Under de närmaste åren utförde Komintern ett utomordentligt viktigt arbete för att organisera den internationella kommunistiska rörelsen och för se den med en revolutionär strategi. Vid de fyra första kongresserna (1919-22) utarbetades grunden till en revolutionär övergångsstrategi som skisserade hur den dagliga kampen skulle förbindas med kampen för en proletär stat; hur denna stat skulle få sin organisationsform i arbetarråden, hur kampen skulle utvecklas genom samspel mellan massan och partiet, och vid den fjärde kongressen, slutligen hur man skulle övervinna den relativa nedgången i den revolutionära högkonjunkturen (eller omvänt: kapitalismens stabilisering) genom upprättandet av proletära enhetsfronter som i sig skulle organisera arbetare av olika politiska åskådningar, men samtidigt bevara sin karaktär av klass organisation.
Byråkratin växer fram
När den femte kongressen samlades 1924 hade en annan och än mer hotande fara börjat avteckna sig. Under inbördeskriget hade Sovjetunionen tvingats till oerhörda offer mot de imperialistiska angriparna, hela industrin låg i spillror, de mest medvetna och aktiva arbetarrevolutionärerna hade stupat i striderna, arbetarklassen hade till stor del decimerats genom en tillbakaflyttning till byarna, och krigssituationen hade tvingat fram restriktioner i det offentliga livet. Tillsammans med kapitalismens internationella stabilisering skapade dessa faktorer en jordmån för framväxten av ett nytt skikt inom sovjetsamhället, som nu fick utomordentligt stor makt: byråkratin. Problemet med byråkratin var naturligtvis inte nytt, men under de tidigare åren hade man lyckats begränsa dess makt genom arbetarrådens kontroll över samhällslivet, och genom det ”rullande” systemet (dvs. möjligheten att när som helst återkalla en vald representant och målsättningen att valda medlemmar endast skulle sitta en kortare period och sedan ersättas av någon annan). Slutligen vägrade man hårdnackat ge byråkratin några som helst privilegier genom regeln att ingen funktionär skulle ha högre lön än en arbetare. När arbetarklassen efter inbördeskriget hade decimerats och förlorat sina mest medvetna medlemmar, skedde en successiv förskjutning av makten till byråkratins fördel. Allt flera beslut fattades nu på rent administrativ väg utan politisk debatt och utan kontroll från vare sig partiets massor eller från sovjeterna. De valda organen sammankallades med allt längre mellanrum och beslutsrätten överflyttades till de ledande organen.
Det nya skiktet av byråkrater behövde en ideologi för att motivera sin existens och förbereda marken för nya framstötar i kampen om privilegier. Dess första stöt blev mot oktober- revolutionens internationella åtaganden. Hittills hade man hävdat att revolutionen måste bli internationell och utsträckas till flera länder för att man skulle kunna lämna den proletära diktaturens stadium och övergå till ett socialistiskt (och än mer ett kommunistiskt) samhälls- system. Den som blev den nya ideologins bärare var Josef Stalin, en man som dittills spelat en undanskymd roll inom partiet, men genom administrativ skicklighet och ett byråkratiskt sätt att handla och tänka var den rätte mannen för byråkratin. Det faktum att han inte tillhörde partiets ”internationalister” gjorde honom än mera lämplig för rollen, liksom hans skolastiska syn på marxismen. 1924 lade han fram en teori om att Ryssland genom egna krafter skulle uppnå socialismen, att man skulle få ”socialism i ett land”.
Den nya ideologin svarade mot vissa drag i den nationella och internationella situationen, och den fick sin påbyggnad genom teorier om att världsbourgeoisin kunde ”neutraliseras” och att de inhemska storbönderna, kulakerna, kunde ”växa in i socialismen”. Den vädjade till den känsla av demoralisering som fanns inom arbetarklassen efter flera år av svåra strider och gav den framväxande byråkratin ökad självkänsla.
Lenin och Trotskij mot byråkratin
Lenin dog 1924. Under de två sista åren av sitt liv hade han drabbats av en svårartad sjukdom som ledde till att han var förlamad och hade små möjligheter att ingripa i landets utveckling. Men trots sjukdomen tog han i slutet av sitt liv upp en kamp mot byråkratin. Han observerade dess självsäkerhet och överlägsna agerande gentemot arbetarna och de nationella minoriteterna och i sitt ”testamente” rekommenderade han partiet art utöka den folkliga kontrollen över partiet och avsätta Stalin som generalsekreterare.
Samtidigt kontaktade Lenin Trotskij och bad honom vid den annalkande kongressen föra kampen mot byråkratin. Trotskij hade några månader tidigare tagit upp, kampen på ett annat område: för större frihet till debatt inom partiet och bättre möjligheter för partiets massa att kontrollera ledningen. Ett avtal ingicks, men genom Trotskijs osäkerhet om den rådande situationens allvar tvekade han i sista stund att ta upp kampen. Det var en ödesdiger tveksamhet. Kanske hade ett mera beslutsamt uppträdande kunnat leda till att vacklande element inom partiet gått över till oppositionen och blivit medvetna om situationen. Nu fick partiledningen kring Stalin möjlighet att stärka sina positioner. Trots sin tveksamhet var Trotskij bäraren av partiets marxistiska arv, och han blev nu utsatt för en omfattande förtalskampanj från byråkratins sida. Mot parollen om ”socialism i ett land” spelade de ut ”permanent revolution” Trotskijs berömda teori som visat sin riktighet vid oktoberrevolutionen. Trotskij hade redan 1905 förutspått att ett efterblivet land som Ryssland skulle kunna genomföra en proletär revolution före de utvecklade länderna på grund av landets unika position med en stark arbetarklass och en svag bourgeoisi. Men, påpekade han samtidigt, revolutionen kunde endast börja i Ryssland, den kunde inte fullbordas enbart med landets efterblivna industriella kapacitet. Detta hindrades likaså av den internationella marknadens arbetsfördelning. Det segerrika ryska proletariatet måste därför utsträcka sin solidaritet till andra länder och stödja proletariatet där i dess revolutionära strävanden.
Det var mot denna teori byråkratin nu gick i kamp, vad man strävade efter var att förvandla den internationella politiken till ett instrument för Sovjets utrikespolitik och underordna Komintern under landets kortsiktiga intressen. Kampen för detta mål maskerades som en kamp mot ”trotskismen”, som påstods vilja avbryta landets utveckling och kasta ut det i äventyrligheter på utrikesplanet.
Som kampmedel mot byråkratin bildades Vänsteroppositionen som i ett flertal viktiga dokument lade fram realistiska planer för landets industrialisering, sovjeternas återupprättande, jordbrukets kollektivisering och stödet till den internationella revolutionen. Trots att oppositionens program lyckades vinna stöd hos den gamla kadern av bolsjeviker, misslyckades den med att få masstöd. Den motverkades av den tillfälliga politiska konjunkturen i världen som tycktes tala för en stabilisering och av arbetarklassens decimering och demoralisering inom landet. Till detta kom att byråkratin redan behärskade partiapparaten och förstod att flitigt utnyttja den för att isolera oppositionen och hindra den från att sprida sitt program även inom partiet. 1927 drevs ett beslut igenom att deportera Trotskij till Bortre Asien och två år senare drevs han i landsflykt. De övriga framstående gamla bolsjeviker hade att välja mellan deportering eller avbön inför byråkratin. De flesta valde det senare och sögs sedermera upp i de byråkratiska strömmarna.
Den stalinska utrikespolitiken
Vilken politik förde den stalinistiska byråkratin internationellt? Det kan illustreras med två konkreta exempel: den anglo-ryska kommittén och den kinesiska revolutionen.
1926 upprättades på Stalins initiativ en kommitté för samarbete mellan de ryska och de brittiska fackföreningarna under förevändningen att stärka de internationella banden mellan de två ländernas arbetarklasser och på så sätt bidra till att den engelska arbetarklassen radikaliserades. Men när en generalstrejk bröt ut i England i maj 1926 vägrade Englands LO att stödja strejken och motarbetade den i stället på känt socialdemokratiskt manér. I den situationen borde Sovjetunionen demonstrativt ha brutit överenskommelsen och gått in för att stödja de strejkande arbetarna. Detta krävde också Vänsteroppositionen. Den stalinska fraktionen vägrade detta och drev igenom att samarbetet fortsatte. De engelska arbetarna lämnades utan stöd och en kraftig desillusion spreds bland de radikaliserade proletärerna.
Den kinesiska revolutionen
På andra sidan jordklotet, i Kina, hade en kraftig anti-imperialistisk våg satt in bland arbetarna och bönderna. I denna situation ansåg det byråkratiska skiktet i Sovjet det vara bäst att stödja det borgerliga partiet Kuomintang, som stod under ledning av general Chiang Kai shek. Man beordrade det unga kinesiska kommunistpartiet att gå in i Kuomintang och underordna sig dess disciplin och dess kampmål. Man ansåg att revolutionen var borgerligt-demokratisk och att den nationella bourgeoisin skulle ha ledningen över kampen. För att demonstrera stödet till Chiang Kai-shek valdes han till hedersledamot av Komintern (som i folkmun döptes till Kuomintern) och de spontana försöken att bilda arbetar- och bonderåd på den kinesiska landsbygden och i städerna motarbetades. 1927 ansåg sig Chiang Kai-shek ha fått nog hjälp av kommunistpartiet och mejade i en massaker i Shanghai ner tusentals och åter tusentals arbetare och kommunister. Hela kommunistpartiet befann sig på gränsen till sammanbrott och det skulle dröja nära tio år innan det åter byggts upp.
Trotskij kritiserade skarpt denna politik och lade i ett flertal artiklar fram en strategi för den revolutionära kampen. Till skillnad från den stalinska fraktionen gjorde han inte en sträng åtskillnad mellan den borgerligt-demokratiska revolutionen och den proletära. Han hävdade att arbetarklassen inte får underordna sig en borgerlig organisation, utan i varje läge (även i de fall där samarbete kan komma ifråga) måste bevara sin organisatoriska självständighet och skaffa sig möjlighet att sprida sitt program bland massorna. Den bärande kraften även i den borgerligt-demokratiska revolutionen är arbetarklassen i förbund med bönderna och därigenom tenderar kampen att slå över i en proletär revolution. Det finns i de imperialistiskt dominerade länderna inte utrymme för en kapitalistisk utveckling.
Men hur skulle den stalinska politiken förklaras? Enligt den borgerliga opinionen i Väst gällde det en kamp om makten och skillnaden låg mellan den ”pragmatiske” Stalin och den ”dogmatiske” Trotskij, En marxist kan inte nöja sig med en sådan analys: han måste söka efter de sociala rötterna till en politisk linje. Det var uppenbart att den förda politiken var ett avsteg från bolsjevikernas linje och måste ses som en reaktion mot själva oktober- revolutionen. Men innebar detta att kapitalismen återupprättats i Ryssland? Trotskij svarade nej på den frågan. Produktionsmedlen var fortfarande nationaliserade och inte privatägda, den ”fria” konkurrensen var upphävd och marknadsekonomin stod under statlig kontroll. Istället för kapitalismens återupprättande hade man en byråkratisk deformation av sovjetsamhället, vilket innebar att arbetarklassen fråntagits bestämmanderätten i samhället, men att det nya skiktet inte ägde, enbart administrerade, produktionsmedlen.
Sovjetunionen byråkratiskt deformerat
Vilka politiska konsekvenser måste man dra av denna analys? För det första: Sovjetunionen var fortfarande en arbetarstat om än byråkratiskt deformerad, följaktligen innebar den ett framsteg jämfört med kapitalismen och måste ovillkorligen försvaras mot imperialismen och mot alla försök att återupprätta kapitalismen. Vidare krävdes det ingen social revolution, eftersom den grundläggande ekonomiska strukturen inte skulle förändras. Men behövdes det en politisk revolution? Till en början svarade Trotskij nej på den fråga Oppositionen måste mobilisera arbetarna och partimedlemmarna mot byråkratin och reformera samhället.
Inför Kominterns sjätte kongress 1928 formulerade Trotskij en skarpsinnig kritik mot det programförslag som lades fram av Bucharin och Stalin. Kritiken distribuerades aldrig till Kominterns delegater, men några utländska kommunister fick tag i det, och förde den med sig till sina organisationer. Det var inledningen till en internationell organisering av Vänsteroppositionen, vilken hade till syfte att reformera Komintern och åter göra det till ett instrument för världsrevolutionen. Oppositionerna uteslöts genom administrativa beslut, men de bibehöll sin linje att kämpa för en reformering av Komintern och av sovjetstaten.
Kampen mot fascismen
Den händelse som definitivt skulle visa förfallets omfattning var politiken gentemot fascismen. I Tyskland växte ett starkt nazistiskt parti fram som kunde utnyttja den ekonomiska krisen mot slutet av 1920-talet, medelklassens sammanbrott och arbetarklassens splittring för att införa en fascistisk diktatur över landet, en diktatur som skulle tjäna monopolkapitalismens intressen och innebära arbetarrörelsens krossande. Inför denna hotande fara krävde Trotskij i pamflett efter pamflett, i artikel efter artikel, att de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarorganisationerna skulle upprätta en enhetsfront för att krossa fascismen. Endast genom en sådan front som behöll sin klasskaraktär men samtidigt enade arbetarna kunde man krossa fascismen.
Den stalinistiska byråkratin gjorde en annan analys. Genom en mycket ytlig studie av utvecklingen hade man kommit fram till att kapitalismen stod inför ett definitivt sammanbrott, att fascismen var en desperat nödfallsåtgärd utan framtid, och att vägen till revolutionen blockerades, inte av fascismen, utan av – socialdemokratin! Denna var nämligen ”socialfascistisk”, ”fascismens tvilling” etc. etc. Det var att ränna huvudet rakt i väggen. Arbetarklassen stod splittrad inför den hitlerska anstormningen. Efter maktövertagandet krossade fascisterna obarmhärtigt den tyska arbetarrörelsen, både den mäktiga kommunistiska rörelsen och sin på- stådda tvilling, socialdemokratin. Europas bäst organiserade arbetarklass förlorade varje tillstymmelse till organisering. Under de närmaste åren förmådde man inte ens arbeta underjordiskt.
Denna vansinnespolitik framtvingade en ny analys från Vänsteroppositionens sida. Den byråkratiska deformationen hade nu löpt linan ut. Det kunde inte längre vara tal om att reformera Sovjetstaten eller Komintern. Vad som krävdes var två saker: en politisk revolution i Sovjet- unionen som återgav makten till arbetarråden, och på den internationella nivån en organisering av de revolutionära krafterna. Det var inte längre aktuellt att reformera Komintern inifrån. Det gällde nu att börja bygga upp en ny revolutionär International – Fjärde Internationalen.
Kenth-Åke Andersson
Ur Mullvaden 10/72
Läs allt:
- Den långa marschen – Fjärde Internationalens historia. (Mullvaden nr 10-16/72). (Marxistarkiv)
- Den långa marschen – På väg mot Fjärde Internationalen, 1933-38
- Den långa marschen – Fjärde Internationalen under andra världskriget
- Den långa marschen – Fjärde Internationalen 1948-57
- Den långa marschen – Fjärde Internationalen 1957-68
- Den långa marschen – Fjärde Internationalen efter 1968