Kategoriarkiv: Vänstern-ny

SP:s bakgrund

Socialistiska Partiet tog sig namnet 1982 men dess första kärna skapades i slutet av 60-talet av radikala socialister som inte kunde förlika sig med stalinismens renässans inom den nya vänstern. De knöt istället an till den marxism som företräddes av den internationella organisationen Fjärde Internationalen, vars anhängare ofta kallats ”trotskister”. Många som hört benämningen föreställer sig något udda sällskap för nostalgiker som svärmar kring den ryske revolutionsledaren Leo Trotskijs öde. Och sådana sekter existerar förvisso runt om i världen bland den politiska drivved som många historiska personligheter lämnat efter sig genom tiderna.

Fjärde Internationalen har heller inte saknat sådana drag, men lyckades trots detta föra vidare det marxistiska tänkesätt som begravdes inom arbetarrörelsen när stalinismens respektive socialdemokratins totala dominans befästes på 20- och 30-talet.

Världsorganisationen som bildades 1938 när den stalinistiska terrorn rasade som värst i Sovjetunionen och fascismen marscherade i Europa syftade till att sammansluta revolutionära socialister och oppositionella kommunister kring de ursprungliga idéerna om internationalism, revolution och arbetarmakt.

Mot byråkratin

Trotskij själv, en av ledarna för Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 och Röda arméns skapare, hade på nära håll upplevt sovjetstatens byråkratisering och bolsjevikpartiets urartning. Han hade personligen, under inbördeskrigets mest brutala år, inte väjt för de allra hårdaste metoder, bidragit till förbud mot oppositionella riktningar – även inom partiet – och idealiserat bolsjevikernas allmakt.

Men tillsammans med Lenin kunde han också reagera mot den hastiga urartningen av revolutionen och börja bekämpa byråkratiseringen. Återinförandet av demokratin i sovjeterna – de ryska arbetarråden -, förstärkning av arbetarnas ställning i samhället och hård kontroll av byråkratin var några av de viktigaste åtgärder Trotskij kämpade för.

Det hela skulle ske inom ramen för vetskapen om att sovjetstatens framtid berodde av utvecklingen i övriga Europa. Det efterblivna och svältande Ryssland, inringat och strypt av en industriellt högutvecklad omvärld, skulle inte på egen hand kunna utvecklas till ett rättvist socialistiskt välfärdssamhälle. Knappheten skulle ständigt underblåsa jakten efter fördelar och skriande ojämlikhet. Stora resurser skulle av nödtvång tvingas ägnas åt försvaret och sovjetekonomin förbli en slags krigshushållning, en torftig karikatyr av socialism.

Utvägen var att arbetarstyren upprättades i Europas utvecklade stater. Den unga kommunistiska rörelse som höll på att skapas fick därför inte styras av Sovjetunionens kortsiktiga diplomatiska intressen utan måste bli uttrycksformen for den europeiska arbetarbefolkningens egen strävan efter samhällsmakt.

Isolerades

De stormiga revolutionsförsöken i Europa efter första världskriget kastades emellertid tillbaka och det sargade Sovjetunionen isolerades. Arbetarbefolkningen hade mattats ut av krig och umbäranden, byråkratin inom stats- och partiapparaten växte. Visionerna om ”räddning” från en socialistisk utveckling i Europa bleknade. Det gällde att klara sig själv med vad som bjöds, att bygga ”socialism i ett enda land”.

Stalin, generalsekretaren som kontrollerade den mäktiga partiapparaten, blev den nya utvecklingen s tolk. Den nödtvungna krigshushållningen, det var socialismen. De som ifrågasatte och opponerade ”hotade socialismen”. Kommunistpartierna runt om i världen fick som främsta plikt att försvara ”socialismens land”.

De bolsjeviker som vände sig mot de nya tongångarna rensades successivt ut; uteslöts ur partiet, fängslades och förvisades mot slutet av 20-talet. Trotskij var en av dem men den vänsteropposition han anförde stred vidare internationellt och försökte återsamla de uteslutna kommunisterna. Först med krav på återinträde i kommunistpartierna, sedan i försök att bygga upp nya.

”Likvidera trotskisterna!”

Vänsteroppositionen fördömde den stalinistiska ultra-vänsterpolitiken i Tyskland och kämpade for arbetarrörelsens enhetsfront mot fascismen. Den vände sig emot den följande folkfrontspolitiken, inte för att denna skulle samla massorna mot fascismen – det var ju tvärtom vad ”trotskisterna” länge krävt – utan för att den gjorde arbetarrörelsen till en bricka Kremls schackrande med borgerligheten i väst.

Vänsteroppositionen stödde helhjärtat de spanska arbetarnas och lantarbetarnas revolution mot Franco och hörde till dem som smutskastades och mördades av utsända sovjetiska agenter och spanska stalinanhängare.

I Sovjetunionen själv var det under slagordet ”likvidera trotskisterna” som Lenins gamla garde avrättades under 30-talet och miljoner bolsjeviker och andra fraktades bort till lägren. Några tusen av dem var också medlemmar i vänsteroppositionens sovjetiska gren. De stred till slutet mot staliniseringen men avrättades alla. Leopold Trepper, ledaren for det sovjetiska kontraspionaget i Europa under naziockupationen, skrev i sin biografi:

”Vem protesterade under den perioden ? Vem reste sig för att skrika ut sin vämjelse? Trotskisterna kan göra anspråk på den äran. Liksom sin ledare, som fick betala för sin ihärdighet med hugg från en ishacka, bekämpade de helhjärtat stalinismen, men de var de enda. Under de stora utrensningarna kunde de bara skrika ut sina protester över de enorma isbelagda vidderna, dit man släpat dem för att lättare kunna utrota dem. I lägren uppförde de sig värdigt, ja, rent av exemplariskt. Men deras röster ekade förgäves ut över tundran.

Trotskisterna har idag rätt att anklaga dem som ropade med vargarna igår. Men de får likväl inte glömma att de, i motsats till oss, hade den enorma fördelen av ett sammanhängande politiskt system som skulle kunnat ersätta stalinismen, vilket de kunde klamra sig fast vid i sin djupa förtvivlan över att revolutionens tanke blivit förrådd. De ’erkände’ inte, eftersom de visste att detta varken skulle gagna partiet eller socialismen”.(Leopold Trepper ”Röda kapellet” Sthlm 1977)

Försvarade Sovjetunionen

När Stalin inledde sitt samarbete med Hitler utlämnades fängslade tyska kommunister – som en gång flytt till Sovjetunionen undan nazisterna – till Gestapo, bland dem också anhängare av vänsteroppositionen. De avvisade inte Sovjetunionens rätt att manövrera diplomatiskt mellan kapitalistiska regeringar men fördömde hyckleriet och lögnerna. Att Kreml offrade arbetarrörelsen i olika länder för sitt samarbete med Hitler var inte bara förrädiskt mot dessa länders arbetare – det skulle också drabba Sovjetunionen själv.

Trotskij och hans anhängare fördömde de sovjetiska angreppen på Polen och Finland och såg dem som ytterligare uttryck för att Stalin och byråkratin inte hade något gemensamt med socialismen. Ändå sällade de sig inte till den krigsopinion i väst som krävde att västmakterna skulle angripa Sovjetunionen. Orsaken var ”trotskisternas” syn på det samhälle som terroriserades så av Stalin. De menade att Sovjetunionen, förtrycket och eländet till trots, alltjämt var en skapelse av den ryska arbetarklassen och värt att försvara. Sovjetunionen hade slitits loss från kapitalismen. Storföretagen, bankerna och naturtillgångarna låg inte i händerna på några kapitalistiska storbolag utom räckhåll för människorna. Möjligheten att ta över dem och förverkliga en socialistisk utveckling fanns ännu, om byråkratin störtades och den sovjetiska arbetarbefolkningen gjorde sig till herre i eget hus.

Därför var det nödvändigt att försvara Sovjetunionen både mot den kapitalistiska omgivningen och mot den stalinistiska diktaturen.

Detta ställningstagande innebar inte direkt att följa minsta motståndets lag. Tvärtom, ”trotskisterna” garanterade sig därmed fiender från alla håll och förföljdes av såväl de stalinistiska kommunistpartierna som av borgerligheten i väst. Det ställde också rörelsens anhängare inför stora svårigheter när de olika huvudalternativen blev så fruktansvärda; från Stalins övergrepp på Finland till Afghanistan fyrtio år senare. I båda fallen stalinistisk stormaktsterror för att driva igenom sina intressen oavsett befolkningens vilja. I båda fallen blåsvarta högerkrafter i spetsen för motståndet, uppbackade av starka kapitalistiska stormakter med förhoppningen av åsamka Sovjetunionen svåra skador.

Betalade dyrt

I det mäktiga kraftfältet mellan kapitalism och stalinism var det vanligt att såväl socialdemokrater och kommunister som radikala socialister gick över till den kapitalistiska sidan om den for tillfället tycktes ha rätten på sin sida. I fallet Finland gick till och med många skandinaviska socialister ut som frivilliga för att slåss på Finlands sida mot de sovjetiska inkräktarna. Några av dem hade tidigare varit i Spanien och kämpat mot Francos övergrepp och ville nu göra en insats mot Stalins. Efter en tid, när Finland tog sin revansch, fann de sig kämpa tillsammans med Hitlers trupper mot den ”judisk bolsjevikiska världskonspirationen” i öster. På samma sätt drevs de socialister som ville stödja motståndskampen i Afghanistan samman med några av de mest religiösa fundamentalistiska medeltidskrafter historien känner, ivrigt uppbackade av amerikanska CIA.

”Trotskisterna” vägrade att göra gemensam sak med högern och kapitalismen. För det fick de ofta betala dyrt i form av politisk isolering och anklagelser om att godta det stalinistiska förtrycket.

Men de sökte på så sätt rädda vad de kunde av arbetarrörelsen från att bli en bricka i det kapitalistiska stormaktsspelet och hoppades därmed förhindra att stalinismen fick totalt monopol på tolkningen av ”socialism” och ”arbetarmakt”. Trotskij själv mördades av en stalinagent 1940 men världsrörelsen Fjärde Internationalen överlevde kriget. I Europa maldes de flesta av dess partier under 40- och 50-talet ned till smågrupper mellan det sovjetiska systemets växande intressesfär och västmakternas kalla krigskampanjer. Bland Tredje världens fattiga kunde emellertid rörelsen punktvis utvecklas till en verklig politisk faktor, bland annat i Bolivia, Argentina, Vietnam och Sri Lanka. Oftast slogs den ned, men återuppstod med nya anhängare på andra håll.

Det var i samband med den radikala ungdomsvågen i slutet av 60-talet som en ny politisk generation strömmade till Fjärde Internationalens små grupper i den industrialiserade världen. Maj -68 i Frankrike, när Paris’ studenter och arbetare tog gator och arbetsplatser i besittning, blev ”trotskister” åter ett begrepp inom vänstern i Europa och Nordamerika.

Slog rot

I Sverige hade en kortlivad sektion av Fjärde Internationalen – Revolutionära socialistpartiet – bildats av en grupp arbetare i i slutet av 40-talet men fallit sönder. Det kalla kriget var inget gynnsamt klimat att födas och växa i. Det var först mot slutet av 60-talet som Fjärde Internationalens idéer slog rot i Sverige. Inspirerad av majrevolten i Frankrike och kritisk till stalinismen anslöt sig en grupp på något tiotal radikala marxister till Fjärde Internationalen. De gick snart samman med en annan vänstergruppering och bildade ett politiskt förbund som kallades RMF, revolutionära marxisters förbund. Förbundet kunde aldrig få någon dominerande position inom den unga vänster som dominerades så stort av olika maoistiska schatteringar. Tvärtom angreps anhängarna – inte bara politiskt utan ofta även fysiskt -av de nyfrälsta studentradikalerna som grävde upp stalintidens stridsrop mot ”trotskismen”.

Från mitten av 70-talet började gruppen kring Fjärde Internationalen i Sverige bryta sig loss från studentvänstern. Trycket från vänstermiljön hade också kommit att prägla mycket av RMF:s verksamhet. En stor del av arbetet hade koncentrerats på historiska frågor och teoretiska debatter for att överleva angreppen. Tillsammans med bristande erfarenheter från arbetarrörelsen – och arbetslivet (de flesta medlemmarna var mycket unga) – bidrog detta till att organisationen av många uppfattades som akademisk och utanförstående.

Det förändrades först när organisationen började vända sina ansträngningar mot arbetsplatserna och fackföreningarna. För att markera den förändrade inriktningen antogs 1975 namnet Kommunistiska Arbetarförbundet, KAF. Under andra hälften av 70-talet kunde förbundet bygga upp sig på flera stora arbetsplatser landet runt, främst inom industrin.

Bekräftade

När den maoistiska vänsterns förebilder föll i slutet av 70-talet och högervindarna började blåsa upp sveptes inte KAF bort som de övriga ”bokstavsgrupperna”. Avslöjandena av den nya kinesiska stalinismens roll var ingen chock för medlemmarna utan bekräftade det som organisationen byggts på.

1982 bytte KAF namn till Socialistiska Partiet för att markera att partiet inte hade någonting gemensamt med den ”kommunism” som människor förknippade med personkult och partidiktatur eller med den demoraliserade studentvänstern. Ute bland arbetare som inte var vana vid ungdomsvänsterns förkortningar eller kände till den kommunistiska rörelsens historia blev det uppenbart för ”kafarna” att kommunism för gemene man och kvinna var lika med stalinism. De korta år i början av 20-talet då beteckningen kommunism stod för något annat var sedan mycket länge bortglömda.

Partibeteckningen Socialistiska Partiet innebar alltså på inget sätt att överge den revolutionära tradition som rörelsen grundats på, bara att riva ned ett hinder som skapade missförstånd.

Under 80-talet blev Socialistiska Partiet, trots den politiska motvinden, en samlingspunkt för många radikala människor som tröttnat på såväl kapitalismen som den gamla arbetarrörelsen. Partiet var inte bara till för ”trotskister” med en gemensam uppfattning om orsakerna till arbetarrörelsens läge. Att den gamle ryske revolutionsledaren givit många viktiga bidrag till förståelsen av den revolutionära arbetarrörelsens villkor och framförallt Sovjetunionens utveckling är ganska oomtvistat bland de flesta SP:are. Men Trotskij behandlas inte som någon ikon eller gudom inom partiet. Han ses som en av de framträdande internationella socialistiska ledare som upprätthöll en levande marxistisk tradition innan stalinismen utplånade den.

Det är i linje med den traditionen som Socialistiska Partiet idag samlar socialister med olika bakgrund och skilda uppfattningar i mycket, men med en strävan att koncentrera de gemensamma krafterna när det gäller.

Vrider händerna

Idag när de gamla stalinistiska systemen havererar och vidden av förbrytelserna, förmynderiet och medlöperiet står klart för så många, grubblar tusentals människor världen över vad som hände. Och tusentals som med stolthet kallat sig kommunister eller socialister slår ner blicken i vanmakt. Även Fjärde Internationalens folk vrider händerna inför det som sker, men inte med samma känsla av ha förlorat fotfästet utan i förtvivlan över att inte ha varit tillräckliga, att inte ha hunnit före.

Medan vänsterpartiet föddes som ett ombud for stalinismen i Sovjetunionen föddes Fjärde Internationalen som en reaktion mot den. Medan vänsterpartiet och dess föregångare hoppades på regimerna i öst – under senare år på att reformera dem -hoppades Fjärde Internationalen på att störta dem. Medan vänsterpartiet upprätthöll sina förbindelser med dem som härskade i socialismens namn upprätthöll Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen underjordiska förbindelser med dem som undertrycktes. Att de två svenskar som fängslades av Jaruzelskiregimen i Polen på 80-talet för smuggling av tryckeriutrustning till den förbjudna fackföreningsrörelsen var SP:are och inte vänsterpartister var ingen slump. Att det var Socialistiska Partiet och inte vänsterpartiet som smugglade in förbjuden marxistisk litteratur i Sovjetunionen, samlade pengar till underjordiska fackföreningar och bedrev liknande ”subversion” var följdriktigt.

Det var nödvändigt att socialister till varje pris bekämpade det stalinistiska förtryckarsystemet för att inte det sammanbrott som en vacker dag oundvikligen väntade bara skulle kunna ställa kapitalismen som alternativ.

Det var den inställningen som vägledde Fjärde Internationalens folk. Så mycket mer frustrerande då att rörelsen inte lyckades bygga upp något starkt alternativ till de stalinistiska regimerna och partierna. Under ”Pragvåren” 1968 i Tjeckoslovakien och under polska Solidaritets ungdom i början av 80-talet framstod en demokratiskt arbetarstyrd socialism ännu som ett hoppingivande alternativ för många människor i öst. De sovjetiska ockupationstrupperna och Jaruzelskidiktaturen raderade ut även den förhoppningen. När murarna till sist raserades uppfattades kapitalismen av de flesta som det enda alternativet. Idag tvingas miljoner människor i öst betala priset för det misstaget.

Plågande frågor

Varför kunde inte Fjärde Internationalen och dess anhängare bidra till uppbygget av en mäktig alternativ kraft? Varför kunde inte rörelsen kanalisera de mångas förtvivlan och raseri över stalinismens svek och förbrytelser. Det är frågor som plågar många SP:are och andra inom internationalen och som för vidare till alla de stora frågorna om socialismens möjligheter.

Frustrationen har inte sällan lett många – undertecknad är en av dem – till att jaga tecken i skyn och ”adoptera” löftesrika politiska krafter och utvecklingar. Att försöka se vad man så gärna ville se. ”Socialismens nya chans”, utropade vi exempelvis från vår tidning Internationalens förstasida när folkfronterna i Baltikum började svepa fram. När hundratusenden satte sig i rörelse mot det gamla förtryckarsystemet borde väl kraven på demokrati också vara knutna till krav på eller försvar av sociala rättigheter.

Ja, mycket av Fjärde Internationalens föreställningar utgick från tanken på att de arbetande i öst skulle kräva att deras formella rättigheter blev reella: ”Ni säger att det är arbetarklassen som har makten här. Nå, då så! Ge oss – inte partibyråkraterna – makten att besluta över våra arbetsplatser och vårt samhälle.”

Så ställdes också ofta kraven under tidigare folkresningar -som i Ungern -56. Men under sammanbrottens år sedan 1989 har besvikelsen och avskyn drivit väldiga folkopinioner i öst att önska kapitalism.

Vi föreställde oss att de arbetande skulle försvara den förstatligade egendomen mot kapitalistisk utförsäljning. Men vanskötseln av denna egendom hade gått så långt att stora delar av arbetarklassen gav blanka fasen i om den såldes ut. Ja, många önskade inget annat än att deras nedslitna varv eller stålverk skulle finna någon penningstark köpare bland magnaterna i väst.

Vi trodde att kapitalismen bara kunde återupprättas genom en våldsam kontrarevolution som bröt arbetarbefolkningens motstånd. I fallet DDR var det mest våldsamma den hastighet med vilken folkupproret övergick i kapitalistisk restauration, inte något arbetarmotstånd. Det är först nu, efter att den kapitalistiska omvandlingen börjat kräva sin tribut, som större massor i östra Tyskland, Polen och på andra håll i öst börjar protestera. Men inte i termer av motstånd mot ”kontrarevolution” eller ”kapitalism” utan för att kräva ersättningsjobb och lika lönevillkor som kollegorna i väst.

Bristande förståelse

Inslaget av önsketänkande i våra föreställningar bottnade delvis i en otillräcklig förståelse av vad östsystemen representerade. I vårt partiprogram från 1982 framstår denna brist mycket tydligt när den sovjetiska byråkratins framväxt beskrivs: ”Men trots att byråkratin undanröjde arbetarklassens kontroll och styre av den nya staten kunde inte planhushållningen krossas och den kapitalistiska marknadsekonomin återinföras”… ”De sovjetiska och östeuropeiska arbetarnas motstånd är inte riktat mot planhushållningen utan mot byråkratin som kväver ekonomin och samhällslivet i övrigt”.

Det var att göra en på tok förenklad boskillnad mellan den härskande byråkratin och det samhällssystem den format. Det bidrog till anammandet av en ytlig och mekanisk syn på vad en ”planekonomi” kunde vara. Bara planen beslutades demokratiskt istället för av en byråkratisk elit skulle krafterna frigöras. Men vad var överhuvudtaget en ”plan”? Hur kunde styrmedlen se ut? Vad måste beslutas av konsumenternas vilja uttryckt genom marknaden, och vad måste beslutas gemensamt av de ”förenade producenterna”? Och i vilka former? De frågor som socialisterna, bland annat genom SP-ekonomen Sten Ljunggrens inlägg, idag fördjupat sig i ställdes sällan när den sovjetiska ”planen” framställdes som något av en erövring av arbetarklassen.

Det var viktigt att, som Fjärde Internationalen, förstå att dessa samhällssystem hade brutits loss från kapitalismen och i vissa avseenden präglats av de styrandes anspråk på att representera arbetarklassen. Annars skulle det mesta av det som nu hänt varit oförklarligt.

Men ”planhushållningen” hade formats av den allsmäktiga byråkratin på dess egna villkor och som dess egen näringskälla. De breda folklagren i öst kände ingen särskild lojalitet med den gentemot byråkratin. Tvärtom sågs den ekonomiska ordningen och dess makthavare oftare som varandras förutsättningar.

Ställföreträdande

Överoptimismen och glädjen över hägringar bottnade säkert till en del i denna överskattning av vad som kunde överleva stalinismen. Den uttryckte förstås revolutionär otålighet och vanlig mänsklig önskan att bli sannspådd och gällde inte bara förhållandena i öst. Men även några andra faktorer bör nog nämnas.

A ena sidan; rädslan för sektmässighet. Varje liten gruppering som tror sig företräda en viktig och riktig sak löper risken att förlora omdömet och överskatta sin egen roll. Politiken (och andra områden med för den delen) är som tidigare nämnts, full av sekter som föreställer sig att världen kretsar kring dem själva. På samma sätt är ”trotskismen” fylld av avskräckande ordenssällskap som bedömer varje stor samhällshändelse eller rörelse utifrån sin egen katekes. Socialistiska Partiet har därför genom åren försökt bekämpa denna sekterism och bristande självinsikt och strävat efter att bedöma olika samhällsrörelser objektivt utan att hänga upp sig på underordnade skillnader. Men därmed har också en tendens funnits att läsa in något mer i utvecklingen än vad som kanske fanns. Det underordnade kanske inte har varit så underordnat. De baltiska folkfronternas extrema nationalism till exempel, var uppenbart ingen bisak utan kom helt att prägla utvecklingen.

Den andra sidan av rädslan for sektmässigheten är emellertid den bristande självtilliten när det gäller att själv ta itu med den gigantiska uppgiften att bygga upp en politisk massfaktor. Den uppgiften kräver ju inte bara ett fruktansvärt arbete – det har SP:arna och Fjärde Internationalen inte dragit sig undan. Men den kräver förmågan att gå från kritik och opposition till att ta initiativet. Den kräver att inte bara kunna ställa de rätta frågorna utan att också ha svaren – inte bara for historiska epoker utan for här och nu.

Den kräver anpassning till den konkreta situationen, tänkesätten, språket och kulturen för att i just den innevarande verkligheten – inte i gårdagen eller morgondagen – omforma idéerna till politisk kraft.

Bristande politisk självtillit är ett effektivt hinder mot att anta sådana utmaningar.
Här har Fjärde Internationalen lidit av samma brister som andra små organisationer. Ju djupare förankring i breda folkskikt, desto större möjlighet att omvandla tankar till handling, att göra verklighetsanknuten politik av idéer – och tvärtom. Frestelsen för den svaga grupperingen som inte nöjer sig med sektens hobbytillvaro är att söka ställföreträdare, att lita till ”utvecklingens egen dynamik” osv istället för att ge sig in i det till synes övermäktiga arbetet att själv söka möta de krav som ett massuppbygge ställer.

Den historiska orsaken till Fjärde Internationalens svaga förankring och litenhet är inte svår att se. Klappjakten, förtalet och massakrerna isolerade rörelsen redan vid dess födelse. Huvudalternativen var så förkrossande; antingen uppbackade av statsmakter i öst eller i väst. Genom sin kompromisslöshet saknade rörelsen helt bundsförvanter från mäktiga intressen och tvingades dela sådana ensamma formeringars vanliga öde; att pressas ut mot marginalen närhelst en kraft med starkare vänner i ryggen trädde in. Och marginaliseringen skapade en ond cirkel av bristande förankring – bristande verklighetsanpassning – bristande förmåga att vinna gehör… osv

Nytt arbetarparti

Inte desto mindre har medlemmarna ständigt och frenetiskt kämpat för att finna vägar att förena de revolutionära grundtankarna med bredare massors strävan och vilja. Sammanbrottet för det stalinistiska alternativet river upp en väldig möjlighet for den strävan. Socialistiska Partiets folk i Sverige har på flera områden visat vad som är möjligt. I fackföreningar, i folkliga rörelser och aktioner, i lokalpolitiska sammanhang har de ofta förmått omvandla sina revolutionära idéer till verkliga och framgångsrika handlingsalternativ för många människor.

Alternativ som visar att den marxistiska grundsynen och de revolutionära målsättningarna inte behöver innebära allmänna fraser utan reell klasspolitik här och nu.

Att tillsammans med andra förena den inriktningen inom ett nytt arbetarparti, en kraft som förmår bli en politisk maktfaktor i samhället, är den uppgift socialisterna länge sökt förverkliga.

De syftar till ett parti som är ”proletärt”, om det ordet ännu får användas. Det vill säga som byggs upp av arbetare i vid mening och styrs av kampen for arbetarintressena. Inte en allmän idé- eller åsiktsgruppering, utan ett klassparti. De avser ett revolutionärt parti, inte i ordets terroristiska, kulturella eller svärmiska mening, utan i den rent politiska som avser samhällets maktförhållanden.

De menar ett demokratiskt parti som inser att styrkan i såväl ett parti som i ett samhälle ligger i de många människornas självverksamhet där tusentals åsikter blommar och bryts mot varandra, där de gemensamma besluten gäller förening av handlingar, inte av tankar och åsikter.

De vill bygga ett internationellt parti där de arbetande människornas kraft förenas över gränserna i vetskap om att intressena är gemensamma, oavsett hudfärg, språk eller nationalitet.

De talar om ett marxistiskt parti där stalinismens ockultism och religiositet ersätts av de verktyg för kritisk samhällsvetenskap som marxismen en gång bidrog till att skapa – verktyg som också hänsynslöst måste brukas mot marxismen och arbetarrörelsen själv.

Och de tror att tiden, istället för att ha sprungit ifrån idén om ett sådant parti, i själva verket sedan länge kräver dess förverkligande.

Håkan Blomqvist

Revolution på svenska?

– löntagarfondstriden i backspegeln 

För snart trettio år sedan öppnades plötsligt och överraskande en ny front i det svenska politiska landskapet. I juni 1976 antog en enig LO-kongress rapporten om löntagarfonder vilken syftade till en långsiktig överföring av vinstmedel från företagen till fackföreningsägda fonder. Ett förslag som om det genomförts i grunden skulle förändrat ägarförhållandena i samhället. Kampen mot ”Meidnerfonderna”, som borgarpressen kom att kalla dem efter fondförslagets huvudarkitekt, enade och eldade borgerligheten i en omfattning som inte skådats på årtionden. Den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen var splittrad i frågan och övergav snart fondförslagets alla radikala delar.

Göte Kildén, facklig gruppordförande på Volvo under denna turbulenta tid och aktiv deltagare i fonddebatten, blickar bakåt med hjälp av de senaste årens böcker om löntagarfondstriden och om den nyligen bortgångne Rudolf Meidner. Men mer än att blott skriva historien ny gäller det att besvara frågor av betydelse för framtidens politik. Missade vänstern en historisk chans när man dömde ut löntagarfondsprojektet?

Industrialismens historia är historien om uppkomsten av och konflikterna mellan klasser: en liten grupp har i ett tidigt skede av industrialismen tillägnat sig och därefter ständigt utvidgat sin äganderätt till produktionsmedlen. Det stora folkflertalet har endast kunnat försörja sig genom att sälja sin arbetskraft till produktionsmedlens ägare (…)

Men hur mycket samhället än har förändrats och hur mycket klassgränser och standardskillnader än har mildrats, så kvarstår dock en grundläggande och för ett industriellt samhälle ofrånkomlig företeelse: den genom ständiga nyinvesteringar skapade ökningen av realkapitalet tillfaller kapitalets ägare. I ett land med privat äganderätt till den överväldigande delen av produktionsmedlen innebär detta, att den ekonomiska tillväxten, förmögenhetsökningen, tillfaller denna grupp av privata ägare ”

Ouvertyren till Rudolf Meidners och hans medförfattares bok Löntagarfonder, som kom från tryckeriet för lite drygt trettio år sedan, var mäktig. Både anslag och komposition var inspirerade av Kommunistiska Manifestet.

”Västvärldens moderna ekonomiska historia vimlar av oräkneliga åtgärder mot monopol, karteller, truster och maktmissbruk av skilda slag. Men samtidigt förnekar ingen, att den ekonomiska utvecklingen i allt väsentligt styrs av kapitalägarna och deras intressen.”

Det är ”ungdomens Marxläsning som plötsligt ljuder igen i Meidners medvetande. I femtio år har de legat vilande. Nu bryter de fram.”, menar Göran Greider i sin bok Rudolf Meidner Skärvor ur ett nittonhundratalsliv, en läsning som helt bekräftas av Lars Ekdahl i hans digra biografi över Meidner Mot en tredje väg.

”Vi försökte läsa Das Kapital som tretton- fjortonåringar. Det var kanske ingen större framgång, men det satte sina spår. Det finns naturligtvis inte en enda lång, röd tråd från diskussionerna på tjugotalet fram till mina skisser på ett löntagarfondsförslag, självklart inte, men det senare låg väl till för mitt sätt att tänka (…..) Den som äger kapitalet bestämmer”, understryker Meidner själv i Greiders bok.

Men var Löntagarfonderna, som LO året därpå i allt väsentligt antog som en kongressrapport, var denna skrift verkligen det Kommunistiska Manifestet på svenska?

Politisk hetta

Detta programmatiska dokument kom nämligen att utlösa de största politiska striderna i Sverige, sedan andra världskriget, med sin kulmen i den samlade borgerlighetens enorma anstormning i en manifestation i Stockholm den fjärde oktober 1983. Med 75 000 deltagare tog här borgerligheten makten över gatans parlament. I led efter led visade man sin avsky för vad man hånade som taggtråds- eller fondsocialism och klargjorde att valet stod mellan Marknaden eller Meidner. Denne försynte, tillbakadragne utredningsman, Rudolf Meidner, som SE-bankens direktör Thunholm tyckte sig spotta i ansiktet genom att vid Arosmässan hösten 1976 ge honom tillmälet kamrat Meidner. Denne utredare skulle nu hängas som samhällsomstörtare. Men egentligen var borgerlighetens hätskhet inte så konstig om man såg till vad denne timide facklige ämbetsman faktiskt hade föreslagit några år tidigare. I en intervju för LO-tidningen slog han utan något som helst omsvep fast:

”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet. Enbart funktionssocialismen räcker enligt min bestämda mening inte för att åstadkomma en genomgripande samhällsförändring.”

Inte konstigt då att Bonniers i sin Dagens Nyheter blåste upp en väldig helsidesannons för sitt kvällsblad Expressen. Under ett stort personporträtt av Meidner drog man upp texten: ”Är den här mannen farlig för Sverige”. DN:s löpsedel användes också som en politisk affisch och braskade på med det grälla ödesmättade ”REVOLUTION I SVERIGE”. I den militanta tidskriften Fria Företagare hette det, som eftermäle till uppmarschen i Stockholm, att ”Sverige blir sig aldrig likt igen efter den fjärde oktober 1983. Det är inte troligt att alla rörelser i historien kommer att dateras före eller efter just denna fjärde oktober. Men datumet kommer alltid att stanna i minnet”.

Meidnerrapporten formligen vräkte upp alla spjäll och vi fick en intensivt glödande politisk hetta. Nu när allt detta falnat och den samhälle- liga härden där debatterna sprakade sedan länge är helt kall är det dags för att mer kyligt ställa frågan. Vad rörde egentligen löntagarfondsstriden? Var fondförslaget en möjlighet eller gav det bara borgerligheten ett välsignat tillfälle att skjuta på en sittande fågel? Detta var frågorna när redaktionen för Röda Rummet bad mig att för en stund blicka i backspegeln och försöka värdera den delen av det politiska landskap som vi lämnade bakom oss för tre årtionden sedan.

Att budet gick till mig hängde bland annat samman med att jag och Gert-Inge Johnson i Röda Rummets föregångare Fjärde Internationalen åren 1976-77 skrev tre ganska uttömmande artiklar om det som många kallat för reformismens sista strid (eller suck). Mina och Gert-Inges alster var stommen i den analys och de slutsatser som Kommunistiska Arbetarförbundet, alltså Socialistiska Partiets föregångare, kom fram till under dessa år. Artiklarna författades i polemik med Tom Hansson och Per Reichard. De bägge och deras studiegrupp – med bakgrund i KPMLr och med Klas Eklund som huvudideolog – verkade en tid i vårt förbund och försökte genom en minoritetstendens att vinna vår organisation för tanken att LO:s fondförslag skulle möjliggöra en kollektivkapitalism som sedan skulle växa över i socialism. Kamraterna bemöttes väl och kämpade väl, men fick vid en avgörande kongress inte stöd från mer än drygt fyra procent av KAF:s medlemmar. Efter misslyckat värv lämnade de våra politiska domäner. Klas Eklund hamnade så småningom i Finansdepartementet där han politiskt kördes både i grovtvätt, fintvätt, centrifug och torktumlare av Kjell Olof Feldt för att ren och fin till sist hamna på SE-banken. Kamrat Eklund blev Chefsekonom Eklund. Nu är detta historia i marginalen, men debatten har aktualiserats av det senaste numret av tidskriften Tidsignal, (nr 3-05) där finns en uppsats av Lars Ekdahl som inspirerat Åsa Linderborg och Kjell Östberg till en utvärdering som rimmar väl med den analys som var Eklunds för trettio år sedan:

”Dels restes frågan om äganderätten åter med oväntad kraft mitt i rörelsen, genom Meidners och LO:s förslag till löntagarfonder, ett försök till en tredje väg mellan kapitalistisk marknadshushållning och östeuropeisk planhushållningsbyråkrati. Den verkliga kraften i Meidners förslag låg emellertid i det massiva stöd som det inledningsvis mötte inom LO. ’Nu tar vi över’ sa Metallbasen Bert Lundin. En social rörelse med en enorm potential var beredd att investera i ett förslag som ställde frågan om makten över ekonomin. Det är intressant att notera att vänstern till vänster om socialdemokratin aldrig stödde Meidners förslag. Så fast var den i sina förutfattade uppfattningar att socialdemokratin spelat ut sin roll, att den ryggmärgsstyrt avvisade för- slaget som en reformistisk avledningsmanöver. På så sätt avstod denna vänster från att stärka mobiliseringen för förslaget, och missade därmed en chans att komma på talefot med viktiga strömningar inom fackföreningsrörelsen.”

Ekdahl själv vill inte gå så långt. Han nöjer sig med att konstatera att ”det går att ha delade meningar om löntagarfonderna som potentiellt instrument för en långtgående samhällsomvandling”. Men Linderborg och Östberg är djärva och dristar sig i dag till att föreslå en helomvändning när det gäller synen på den tidens teori och praktik för oss som stod till vänster om socialdemokratin. Min historiska läsning blir därför mer än en stunds provsmakning av våra analyser och åsikter från den tiden. Läsningen handlar därför inte bara om att läppja på dessa idéer och se om dessa klarat den långa lagringstiden? Det hela blir allvarligare än så. Har Linderborg och Öst- berg rätt? Missade ”vänstern vänster om socialdemokratin” i blind ultravänsterism en historisk chans?

Om de har rätt då var detta ett oerhört grovt misstag, som i dag borde leda till en genomgripande omprövning från oss som var med och få konsekvenser också för dagens och Ekdahl själv vill inte gå så långt. Han nöjer sig med att konstatera att ”det går att ha delade meningar om löntagarfonderna som potentiellt instrument för en långtgående samhällsomvandling”. Men Linderborg och Östberg är djärva och dristar sig i dag till att föreslå en helomvändning när det gäller synen på den tidens teori och praktik för oss som stod till vänster om socialdemokratin. Min historiska läsning blir därför mer än en stunds provsmakning av våra analyser och åsikter från den tiden. Läsningen handlar därför inte bara om att läppja på dessa idéer och se om dessa klarat den långa lagringstiden? Det hela blir allvarligare än så. Har Linderborg och Östberg rätt? Missade ”vänstern vänster om socialdemokratin” i blind ultravänsterism en historisk chans? Om de har rätt då var detta ett oerhört grovt misstag, som i dag borde leda till en genomgripande omprövning från oss som var med och få konsekvenser också för dagens och morgondagens strider. Då blir Meidner vår röde Rudolf, en ikon för revolutionära socialister. Kanske kommer myten kring hans gärning att bli lika stor som den som skapats kring Axel Danielsson.1

Greiders oerhört fängslande bok om Meidner från 1997, som skildrade både ett psykologiskt och ett politiskt drama – i kombination med Ekdahls tunga akademiska biografi – blir kanske början till denna mytbildning. När Greider med sin oefterhärmliga stil i dag rafsar, räfsar och river i tillvaron anar man en längtan efter ett renoverat löntagarprojekt. Vad är det då vi ser i backsspegeln? Vid sidan av egna minnen, artiklar och tidningsbuntar från den tiden, Ekdahls och Greiders fängslande material, så har Stefan Sjöbergs doktorsavhandling från 2003, Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt, gett många ledtrådar i mitt försök att nysta upp den tidens politiska härvor. 

Fondförslaget

Den 27 augusti 1975 kom Meidner, i samarbete med Anna Hedborg och Gunnar Fond, ut med sin skrift. ”Förslagets viktigaste syfte var att successivt föra över företagens kapitaltillväxt i löntagarkollektivets ägo.” Man ville hyvla ner den alltmer ojämna förmögenhetsstrukturen och demokratisera näringslivet. På vägen till detta mål menade man att förslaget samtidigt skulle göra det lättare att acceptera den tidens solidariska lönepolitik, med feta ”övervinster” i en del företag, vilka stack så många anställda i ögonen. En viss del av vinsterna – rapporten föreslog tjugo procent – skulle via riktade obligatoriska aktieemissioner föras över till en fond. Rapporten tänkte sig att den vinstindragning som skulle ske inte skulle hämtas hem utan stå kvar i respektive före- tag i form av aktier och därmed inte störa marknaden. På detta sätt skulle vinstindragningar ske i alla företag med mer än hundra anställda. Sammantaget betydde detta att merparten av den privata sektorns kapitaltillväxt skulle vara med i systemet. Slutsatsen var: ”kapitaltillväxten i vår ekonomi bör inte enbart tillfalla de ursprungliga kapitalägarna utan alla, som deltar i produktionen”. I rapporten hade man gjort beräkningar som visade att löntagarfonderna skulle vara majoritetsägare efter 35 år, om vinsterna låg på 10 procent och avsättningarna till fonderna samtidigt var 20 procent.

I en central utjämningsfond skulle avkastningen från alla aktieinnehav samlas upp. Detta därför att enbart branschfonder helt enkelt skulle missgynna mer eftersatta branscher och indirekt vissa regioner. Men grunden var de olika branschråden, som skulle äga de egna aktieinnehaven. I sin tur skulle dessa sedan utse den centrala utjämningsfondens styrelse. Efterhand skulle detta innebära fler och fler fondrepresentanter på bolagsstämmor och i de olika bolagsstyrelserna. Tanken var att branschfonderna skulle utse dessa representanter efter förslag från de lokala fackklubbarna. Man betonade den lokala självbestämmanderätten i företagen när det gällde arbetets organisation och uppläggning. ”Med tiden skulle fackföreningarna komma att sitta på ’två stolar’”, understryker Stefan Sjöberg i sin avhandling. Han fortsätter: ”Detta berörs av förslagsställarna som dock inte ser svårigheterna som oöverbryggliga. Författarna understryker att löntagarfondernas löntagarmakt genom ägande skulle ses som komplement till, och inte ersättande av, arbetarrörelsens traditionella betoning på medbestämmande och inflytande grundat på arbetet via förhandlingar och avtal med motparten, samt ökad välfärd genom löne- och skattepolitik”.

Efter en runda i förbunden under hösten 1975, genom en informationskampanj och traditionell studieverksamhet, gjordes rapportens mäktiga anslag lite mindre mäktigt, några nyanseringar tillfördes, men i det stora hela var det ett intakt förslag som antogs av LO:s kongress i juni 1976. En upprymd och smått hänförd kongressal ställde sig upp och sjöng tillsammans Internationalen.

”När kongressen antog löntagarfondsförslaget den 15 juni 1976 kom jag på kvällen hem till min fru och var rörd, rörd till tårar och sa: Det här har blivit en stor sak. Aldrig i mina vildaste drömmar hade jag trott, att en LO-kongress enhälligt antar det som vi fört fram på det här sättet”, säger Meidner i Greiders bok.

Sista striden var här. Allt var klart för drabbning.

”Upproret kan komma inom två veckor!” De här orden slungades ut med stora åthävor av Karl Ljungkvist, ledare för Förbundet Kommunist, vid ett möte om revolutionen i Portugal som hölls i Umeå 12 oktober 1975. Den eldiga stämning som fanns vid mötet känns förmodligen fullständigt overklig för de yngre läsare som inte var med vid den tiden. Och nog hade Förbundet Kommunist hamnat i en väl överhettad politisk bastu när de valde att ge stöd åt den portugisiska rörelse som proklamerat att ”i det nuvarande läget representerar ett nationellt uppror baserat på väpnad makt den enda vägen ut ur den revolutionära processens motsättningar i Portugal”. Men tidsandan i stort var ändå brännhet så det förslog. När Rudolf Meidner och Anna Hedborg satt i kammaren sommaren 1975 och sammanställde sin rapport om löntagarfonder hade de som fond den dramatiska portugisiska revolutionen. Med Caetanoregimens fall april -74 störtades Europas äldsta diktatur och för första gången på årtionden var industriproletariatet i ett imperialistiskt land inne i en revolutionär process. Maj- 68 i Frankrike med tio miljoner arbetare ute i en nästan symfonisk generalstrejk och sjuttiotalets långa inledande år av omfattande strejker och arbetarstrider i Italien fanns fortfarande i färskt minne. Under våren hade de bägge utredarna dessutom fått uppleva den vietnamesiska revolutionens seger. Anna Hedborg, själv aktiv i solidaritetsrörelsen för Indokinas folk, måste ha varit lika jublande glad, lika euforisk, som alla vi andra när den amerikanska imperialismen fick se sig besegrad av några av jordens fattigaste folk.

Betydligt närmare Norra Bantorget och LO- borgen hade det under våren, samtidigt med slutstriderna i Vietnam, dragit fram en storm i de svenska skogarna. Det var inte sjuttiotalets Gudrun som härjade, utan en facklig storm nära tre månader lång – där skogsarbetarna segrade i en vild strejk med krav på höga lönelyft och månadslön. Även om de inte nådde ända fram var nog de flesta skogsarbetare överens om att det som uppnåddes var det bästa avtalet som Skogs någonsin skrivit under. Skogsarbetarna tvingades organisera sig inte bara i strid mot skogsbolagen, utan på samma sätt som för så många arbetargrupper under tidigt sjuttiotal fick de kämpa också mot sina egna ombudsmän, sin egen förbundsledning och LO-ledningen. Där LO:s ledning ropade på ”lag och ordning” där svarade man genom att föredömligt organisera sig genom demokratiska stormöten och valda strejkkommittéer. Runt om i landet byggdes en stark solidaritet. Gruvarbetarnas stridsfond skänkte ett stort belopp. I vissa renodlade skogs- distrikt i Norrland var uppslutningen total. Bensinstationer, affärer och kiosker ställde upp och sålde ”skogstior”. I den tidens betydligt lägre penningvärde samlades det in nära tre miljoner solidariska kronor. Striden var en lång plåga för folket i LO-borgen och i dess korridorer sprang författarna till rapporten om löntagarfonder säkert på många både irriterade och förtvivlade funktionärer och ombudsmän.

Nu var den fackliga stormen ute i skogarna ingen engångsföreteelse. Med början i de väldiga hamn- och gruvarbetarstrejkerna i slutet av sextiotalet och en kraftfull våg av vilda strejker 1970-71 hade socialdemokratins fackliga flaggskepp flera gånger rammats av de egna medlemmarnas motstånd mot det nära nog öppna klassamarbetet. Det var inte bara skogsarbetarna som hade satt yxorna i den tärande fackliga byråkratins rötter.

På ett sätt var den vilda strejkvågen en anakronism. Kring decennieskiftet hade den exempellösa långa ekonomiska boomen efter andra världskriget mattats. Den långa vågen av uppgång kom att rulla tillbaka med full kraft. Oljekrisen i sjuttiotalets början innebar att boomen definitivt var över. I global skala handlade rubrikerna nu i stället om sjunkande vinster, minskade investeringar, strukturkriser och stagnation. Reformismens ljuva år var förbi. Åren 1972-73 hade strejkvågen också lagt sig, men trots påtagliga kriser inom gjuteri- , stål-, teko- och varvsindustrin, innebar en ojämn branschutveckling vinstfyrverkerier inom en del sektorer 1973-74 och en högljudd debatt om ”övervinsterna” ute på många arbetsplatser. Som så många gånger förr i historien var den fackliga och sociala kampen dessutom ”fartblind” Skogsarbetarstrejken accentuerade vältaligt den gamla kritiken mot den solidariska lönepolitikens akilleshäl. Till synes helt frivilligt lämnades en stor del av de vinster som genererats i de stora och framgångsrika företagen orörda. Inom skogs- branschen var detta övertydligt, där hade smått fantastiska rationaliseringar skapat skyhöga profiter men lämnat arbetslöshet och bokstavligen knäckta ryggar efter sig. Helt naturligt frågade folket ute på arbetsplatserna ”Vart fan tar pengarna vägen”, som Meidner senare uttryckte det på ett seminarium vid Södertörns folkhögskola 2001.

Facklig opposition

På den politiska scenen var det också en helt ny regi. 1973-76 levde svenska folket med det som kallades ”Lotteririksdagen”. Mandatfördelningen mellan det som kallades de socialistiska och borgerliga blocken var 175-175. Lotteririksdagen tvingade fram ett öppet fysiskt klassamarbete i form av politiska Haga-uppgörelser mellan socialdemokratin och folkpartiet. Ute på arbetsplatserna var detta besvärande, otympligt och mycket generande för den fackliga funktionärskåren.

Framförallt sved det bra i skinnet när denna kår – ovan som den var vid öppen kritik från medlemmarna överhuvudtaget – under dessa år fick en välorganiserad alltmer högljudd opposition på de egna hemmaplanerna, där de skulle försvara det egna öppna samarbetet med folkpartiets Gunnar Helén.

Stämningen i samhället i stort var under dessa år att ”Allt var i rörelse”, skriver Kjell Östberg i sin bok om de så uppsluppna åren efter kulturrevolutionen. Majrevolten-68, Tet-offensiven i Vietnam och Pragvåren. Under sjuttiotalets början bröt dyningarna från denna rörelse in på arbetsplatserna med full kraft och självaktning- en krävde av alla de organisationer som kallade sig för revolutionära – SKP, KPMLr, KAF, FK, APK, FA och MLK – att de i någon form skulle kunna pröva och visa upp ett framgångsrikt fackligt oppositionsarbete. Andarna livades också upp och benen började spritta hos en del äldre medlemmar i Vpk. Den nya konkurrensen tvingade dem vänsterut. Fabriksportar, fikarum och klubbmöten var frodiga drivhusmiljöer för socialistiska idéer av alla de slag.

Under de mest febrila åren vid Volvo Verkstadsklubb i Göteborg minns jag själv att det såldes eller delades ut hundratals olika flygblad eller tidningar bara under ett enda år. Någon dag – vid en häftig vända i en klubbvalskampanj – tror jag att vi räknade ihop sex olika flygblad – angrepp, motangrepp, nytt angrepp, nya motangrepp – debatterna svallade. Någon gång dröjde det innan monteringsbanan kunde rycka i gång. Nere vid axelintaget var diskussionerna så livliga att det inte gick att börja köra. Socialdemokraterna kunde skriva och trycka sina alster i lugn och ro på de egna klubblokalerna. Vi fick ibland stämpla ut och ta oss till förbundslokalen för att kunna leverera svar. Det märkliga var att så få tröttnade. Vid ett tillfälle besökte Olof Palme Volvo Lastvagnars verksamhet i Lundbyverken och hamnade mitt i alla diskussioner. Efter lite trevligt politiskt rundprat tillsammans med en studiecirkel frågade han försynt hur det kom sig att den fackliga oppositionen var starkare där än på Personvagnars anläggningar ute i Torslanda. Folk där ute är mer bundna till jobbet, svarade socialdemokraternas man aningslöst. Här gör arbetets uppläggning att vi hinner prata mer. För Palme var detta naturligtvis nedslående. Där det hanns med att diskutera där förlorade socialdemokraterna diskussionerna…

Tjôtet på golvet var helt enkelt kul. I vår ensidigt manliga värld handlade det inte längre bara om att bygga bil och prata om brudar och fotboll. En ny politisk värld drog in. Under några lyckliga stunder levde vi mitt i en av de mest febrila politiska miljöer man kan föreställa sig. ”Fackgubbarna” däremot tyckte nog många gånger att det hela inte var så särskilt kul. De pressades hårt och på en del håll började de förlora sina förtroendeuppdrag. De ljuva åren var över. Inte bara i samhället i stort, de var över även på deras egna arbetsplatser. Här kan jag inte låta bli att klämma in en anekdot om ”sosse- stolarna” vid Volvo Lastvagnar i Göteborg. När vi vunnit ett gruppval och tog över en facklig expedition fick vi börja med att slänga ut vad vi kallade ”sossestolarna”. Det var kontorsstolar där våra företrädare så länge lutat sig skönt bakåt och njutit av det ”goda arbetet” att stolryggarna vikt sig för gott. Det gick helt enkelt inte att sitta rakt i dem…

Fackbyråkratin

De delegater som samlats vid LO-kongressen 1971 hade en hård press på sig att ”hitta på något” som kunde minska antalet vilda strejker och ge de lokala ombudsmännen och klubbstyrelserna hjälp att värja sig mot de fackliga oppositionsrörelser som börjat bita sig fast runt om i landet. Partiets ledning jobbade intensivt med Förtroendemanna- och Medbestämmandelagarna men de nya hinder man stött på ute på arbetsplatserna krävde ett handfast ideologiskt komplement, därav den utredning om kollektiv kapitalbildning som tillsattes. Lågkonjunkturen 1972-73 gjorde att debatten falnade av. Nu brottades man i stället med de snabbt växande arbetslöshetssiffrorna.

Men vinstfyrverkeriet 1974-75, i vars sken Meidner och Hedborg kom att jobba, gjorde att ”övervinsterna” åter sattes upp på dagordningen. En artikel från Skogs tidning SIA hösten –74 visar väl vilken mylla det var som fick dessa idéer att så snabbt växa till sig:

”De flesta konflikterna på arbetsmarknaden uppstår just inom branscher och företag med relativt höga löner. Genom att suga upp övevinster skulle det starkaste argumentet till strejk falla bort. Det är i den jordmånen tanken med löntagarägda fonder har växt fram”.

Med dörrarna stängda och bandspelaren avstängd kunde Skogs ledning lika gärna ha sagt: ”Ja. Fy fan. Aldrig mer en sån jävla skit- strejk som den i våras. Det klarar vi aldrig. Drar vi in vinsterna till en fond finns det ju inget att strejka för.”

Uppdraget från kongressen –71 dammades av och vi är framme vid det slutskede våren och sommaren –75 när Meidnergruppen till sist tar fram sitt så radikala förslag. Men i ett internationellt perspektiv släpade nu tidsschemat. I de nordeuropeiska länderna med likartad socialdemokratisk hegemoni inom fackföreningsrörelsen hade den politiska cykeln tidigare sett ungefär likadan ut. I en situation av ekonomisk tillväxt, stor kapitalackumulation och obetydlig arbets- löshet uppstod förslag om kollektiva löntagarfonder, en ganska självklar och inte särskilt märklig reflex från den socialdemokratiska fackföreningsbyråkratin när denna konfronteras med högljudda krav på löneökningar. När den ekonomiska tillväxten så sackade av eller riskerade att helt upphöra blev problemen med ”övervinsterna” inte lika akuta. Nya frågor kom i förgrunden: anställningstrygghet, bevarad köpkraft, fortsatt bra social service, med mera. Vem katten är intresserad av en kollektiv kapitalbildning, grundad på det egna företagets vinstutveckling, när man befarar att det egna före- taget håller på att gå i putten? I Europa i övrigt försvann intresset för olika for- mer av löntagarfonder. I Västtyskland satte man punkt 1974 när partiledningen gjorde upp med liberalerna om ett icke-systemöverskridande förslag. Frågan var död och föll i glömska.

För att hämta inspiration reste ironiskt nog Meidner och Hedborg till detta Västtyskland innan de slutförde sin rapport. I Greiders bok berättar Meidner själv:

”Men när vi träffade Metall i Tyskland visade det sig att de numera var helt emot dessa idéer. Jag minns ännu hur en metallare, som vi hade långa diskussioner med och som dessutom hade skrivit en bok som hette Nej till löntagarfonder, sprang efter oss i korridoren efter en sammankomst för att in i det sista varna oss: ’Vad ni än gör – hitta inte på några löntagarfonder i Sverige!’ Det var tyska Metalls officiella besked. I Österrike var det rentav nedslående. Vi talade med folk i österrikiska LO som var mycket förvånade: ’Säger ni verkligen att vi har fattat beslut på vår kongress om att införa löntagarfonder? Det kan inte vara möjligt!’ Och Anna och jag plockade fram kongressprotokollen, visade dem precis var det stod. Deras förvåning bara växte, och någon av dem sa: ’Jaså – ja, det måste vi i så fall göra någonting åt. Vi har några sammanträden i styrelsen nästa vecka. Vi får väl ta upp det då och få ett slut på det där. Det saknar all aktualitet.’”

Men väl hemma ignorerade paret alla varningar. De skrev i stället samman ett förslag med kollektiv inriktning, helt utan individuell anknytning och som i teorin – på kanske trettio års sikt – skulle ge fackföreningsrörelsen i Sverige makten över näringslivet! Till deras egen förvåning antog sedan LO-kongressen i juni –76 hela paketet. Det skälvde till i kongressalen. Spontant ställde man sig upp och sjung unisont Internationalen. Alla spärrar hade släppt! Ja, kongressen till och med lämnade frågan öppen om inte också fåmansföretag skulle vara med i systemet. ”Ja, varenda korvkiosk skulle bli en löntagarfond”, konstaterade Kjell Olof Feldt, finansminister åren 1982-90, på sitt brutala men träffsäkra sätt vid det seminarium som hölls vid Södertörns högskola 2001. När Olof Palme fick klart för sig vad som hänt sa han att ”han aldrig i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att man skulle gå så långt.”.

Oförvitlig tjänsteman

Ja, varför gick det så här? Meidner själv hade räknar med stora kompromisser, men den gamle klassiske nationalekonomen Gunnar Myrdal hade lärt honom att som utredare aldrig själv börja med en kompromiss. Då måste man ju helt enkelt kompromissa två gånger. Men framförallt ville han, på samma sätt som Greider och Ekdahl, förklara det hela med det stora rådslag inom LO som så entydigt och entusiastiskt slöt upp bakom förslaget. Linderborg och Östberg talar om ”det massiva stöd som det mötte inom LO” och syftar nog på samma remiss.

Visst var det så. Men här är det nog en galen slutsats att sätta likhetstecken mellan LO-kongressen och LO:s många medlemmar. Framförallt är det ett helt galet att sätta likhetstecken mellan LO-kongressen -76 och de allt fler grupper av medlemmar, som då börjat söka vägar för att hitta tillbaka till rörelsens ursprungliga idé: en kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse!

Här fanns nog också en del psykologiska mekanismer. Greider skriver att Meidner arbetade fackligt i trettiofem år. Men detta är inte sant.

I själva verket arbetade han åt den fack- liga rörelsen, som anställd tjänsteman eller utredare. På mig ger han ett intryck av en oförvitlig och mycket principiell ämbetsman – en teoretiker. Med hög integritet och med en bakgrund i den tyska arbetarrörelsens nederlag i Tyskland under trettiotalet, som präglat honom för livet. Men inte heller där arbetade han politiskt eller fackligt, annat än som gymnasist i den tidens Breslau. I rörelsen var han och Gösta Rehn kända som den svenska modellens byggherrar. Han hade aldrig bråkat, aldrig ställt sig på tvären. Han var vän med de stora kapitalägarnas furste vid den tiden, Marcus Wallenberg, och en uppskattad representant i flera av börsens tunga bolagsstyrelser. Med den höga åldern och med sin prestige var det ingen som räknade med att han skulle fallera, att han skulle gå för långt. Men uppenbart var det den äldre mannen som här såg en möjlighet att innan sin pension för en gångs skull verkligen göra det han så länge funderat över, att sätta på plats det som hela tiden varit den solidariska lönepolitikens felande länk. Denna politik hade förvisso minskat lönespridningen inom LO-området och ökat de framgångsrika företagens möjligheter till kapitalbildning. Men den hade också – till Meidners förtret – accelererat förmögenhetskoncentrationen. Med dagens språkbruk skulle man kunna säga att han på sitt sätt var en gökunge som i åratal levt som inbäddad i LO-borgen. Symboliskt nog hade han under arbetet med LO-rapporten dragit sig tillbaka från sitt större mer representativa tornrum till ett kyffe bakom köket – utan fönster och telefon – där han ostört kunde få färdigt sina ritningar till den totalrenovering av folkhemmet som han ansåg krävdes.

Det vore skändligt att i efterhand anklaga Meidner för total politisk naivitet. Han var ingen politiker utan en tjänsteman som levde i marginalen av den reala politiken. I Ekdahls biografi kan vi till och med läsa att han i en intervju efter den första presentationen av sin skrift helt häpnadsväckande förklarade att det skulle ”vara en stor triumf för parterna på arbetsmarknaden om de kunde lösa frågan avtalsvägen. Men jag är kanske för mycket påverkad av Saltsjöbadsandan”.

Det tycks till sist som om samvaron med Hedborg gav honom den glädje och det mod som behövdes. Hon hade heller ingen traditionell vare sig facklig eller politisk bakgrund i rörelsen. Hon var ung, uppfostrad i en adlig familj, läste som man bör på Handelshögskolan och som så många andra unga studenter under dessa år gjorde hon Vietnams sak till sin. Den febriga omvärlden – skogsarbetarstrejk, seger i Vietnam, revolution i Portugal – under de månader när de skrev färdigt sitt förslag var säkert myck- et smittande och inverkade stort på det slutgiltiga förslaget. Vid seminariet i Södertörn funderade historikern Håkan Blomqvist över alla de problem som kom att stöta till. Men, frågade han, ”Fanns det något skede då denna idé inte var så här komplicerad och besvärlig? Det måste uppenbarligen ha funnits ett skede av élan, av medvind?”. Anna Hedborgs svar bekräftade den höga och av tiden uppskruvade stämning dem emellan som hon och Meidner byggt upp : ”Vi var entusiastiska på kammaren”.

Den nye LO-ordföranden Gunnar Nilssons roll är för mig mycket mer svårgripbar. I Ekdahls,
Greiders och Sjöbergs arbeten är han förvånansvärt anonym. Greider skriver någon gång träffande om fondförslaget som en politisk högspänningsledning. Men ändå sägs Nilsson ha trott att LO kunde behålla detta inom sig som blott en facklig fråga utan större betydelse för de politiska trätorna.

Visst är LO och socialdemokratin olika grenar, men ändå av samma rot och stam, av samma arbetarrörelse. Därför borde han, för att fortsätta att tala med elektrikernas språk, ha insett att det med ett sådant radikalt beslut skulle bli en total kortslutning mellan LO och partiets ledning. Här fanns uppenbart ett stort mått av politisk naivitet. Varför annars först gå in i närkamp för att sedan omedelbart vika ner sig. Kanske var han nonchalant och läste på dåligt i förvissning om att Meidner aldrig skulle gå för långt. Samtidigt var han också självfallet gripen av tidsandan och stämningen på kongressen och ville markera att han som efterföljare till Arne Geijer stod för något radikalt nytt (Tage och Geijer – Nixons lakejer, hade vietnamrörelsen ropat).

LO-kongressen

Så tillbaka till Folkets Hus kongressal där på Norra Bantorget några junidagar 1976. Vad var det för folk som bänkat sig där och så entusiastiskt bar fram idéerna om en tredje väg, en ny typ av folkstyrd marknadsekonomi. Så här sa Dick Åhman några veckor efter besluten. Åhman var då en av KAF:s och den Fackliga Oppositionens viktigaste talesmän vid Volvo Göteborg :

”Ombudsmännen väljs inte längre av medlemmarna. En gång i tiden var det avdelningarna själva som utsåg sina heltidsanställda ombudsmän. I dag ligger den rätten helt och hållet hos förbundsstyrelsen /…./ Tittar man på LO-kongressen som hölls i juni så är det ju uppenbart att den inte på något som helst sätt angick den vanlige medlemmen /…/ I stället var det nu en angelägenhet för ett ytterst litet fåtal – för gräddan av den fackliga byråkratin. För tittar man på sammansättningen på kongressen så bestod den ju nästan enbart av anställda funktionärer från förbund och avdelningar samt heltidsanställda ordföranden för större klubbar och avdelningar. Och som de utsågs sen! Det är ju absurt. I flera förbund är det förbundskongressen som väljer delegater till LO-kongressen. Då förbunden inte har kongress mer än vart femte år så kan delegaterna utses åratal innan de äger rum. Det mest absurda exemplet är antagligen Fabriks delegater till årets LO-kongress. De utsågs på Fabriks kongress 1971 – till och med några månader innan förra kongressen ägde rum! Nej, i en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse så skulle naturligtvis delegaterna till LO:s kongress utses genom allmänna val. Valen skulle kunna organiseras av de fackliga basenheterna, av klubbarna, grupperna och sektionerna. Vi på Volvo skulle exempelvis vara med i ett val inom avd 41:s region för att utse kandidater.” 

Folket i kongressalen var inte budbärare för alla de män och kvinnor som under denna tid gått i spetsen för sina arbetskamraters strävan- den, för dem som tagit törnarna i verkliga arbetarstrider. Nej, djupt nersjunkna i stolarna satt här i stället den allra mest förhärdade fackliga byråkratin – ombudsmän med sin egen kultur och sin egen ideologi, med sina egna plågor och drömmar. Plågorna handlade om företagens ”övervinster”, de egna medlemmarnas vilda strejker – men naturligtvis också om en uppriktig oro för framtiden och alla jobb som var hotade. Drömmarna handlade om att kunna hitta en medelväg mellan den öststatskommunism som de avskydde och den otyglade råa kapitalism som de också var rädda för, en medelväg där de själva gärna kunde få större plats vid maktens bord och dess köttgrytor. För denna fackliga byråkrati föll alla bitar ner på rätt plats när Gunnar Nilsson på kongressen gjorde Meidnerrapporten till sin. Nu kunde drömmarna bli verklighet. Samtidigt skulle de också bli av med allt tjat från medlemmarna om övervinster samt stoppa ett handfast förslag om socialism i halsen på alla kommunistiska skränfockar ute på arbetsplatserna. Inte minst gillade dessa ombudsmän och heltidsanställda funktionärer Meidners hårda betoning av att det var facket som först och främst skulle få ta del av avkastningen från den centrala utjämningsfonden. Här skulle nya, förut nästan otänkbara tjänster, styrelseuppdrag och arvoden flöda i ett sagolikt Schlaraffenland. Meidners omtanke om den fria och självständiga fackföreningsrörelsen, som ständigt måste eftersträva en långtgående demokratisering av de egna organisationerna, brydde de sig mindre om. Ja, och hur skulle de kunna hinna med att ta till sig detta budskap? Samtidigt var de ju i full färd med att förbjuda öppna medlemsmöten på Sveriges största arbetsplatser. ”Ni ska aldrig mer få några jävla medlemsmöten att dansa på”, sa Leif Blomberg till mig vid en facklig ordförandekonferens i Stockholm.

I ryggen hade de en enkät från studiecirklar som de själva arrangerat. ”Vi tog med vem som helst i cirklarna. Det gällde att få in så många svar som möjligt”, sa en ledande medlem från Volvo Verkstadsklubb i Göteborg till mig när jag under arbetet med denna tillbakablick ringde honom och pratade om det som timade för trettio år sedan. Så här kommenterade Gert-Inge Johnson och jag själv enkäten när det begav sig:

”Den genomförda löntagarfondsenkäten drog katastrofalt lite folk. Endast 17 342 LO-medlemmar deltog. Från det militanta gruvarbetarförbundet kom bara svar från 69 personer, från Skogs 160. Det vill säga betydligt mindre än det antal fackliga ombudsmän som finns inom dessa förbund. Och, trots att man i enkäten inte hade med någon direkt fråga om man överhuvudtaget ville ha löntagarfonder eller ej, svarade omkring 400 deltagare nej därför att de menar att fonderna splittrar arbetarnas solidaritet, fackföreningarna måste i stället bli kamporganisationer. Det är nog inte för djärvt att våga påstå att den stora merparten av de positiva enkätsvaren kommer från de socialdemokratiska ombudsmännen inom LO.” 

Vid seminariet i Södertörn bekräfta- de Per-Olof Edin, Metalls dåvarande ekonom, denna uppfattning: ”Det var ju ingen svårighet att åka ut i fackliga sammanhang och få mycket applåder och stöd, hos en aktiv grupp. Däremot på bredden, hos det stora flertalet medlemmar så var frågan inte alls lika engagerande. För en minoritet, men en mycket aktiv minoritet, så var det en starkt engagerande fråga”.

Det mest uppseväckande med dessa siffror är resultaten från LO:s mest stridbara förbund, Gruv och Skogs. Greider, Lindeborg och Östberg borde grubbla en bra stund över detta. Liksom över begreppet byråkrati. Finns det en sådan i fackföreningsrörelsen och om den finns vad har den i så fall för särställning? Vilken strömning var det viktigt att komma på talefot med? Den som på arbetsplatserna ledde sina arbetskamraters försök att åtminstone i handling försöka slita sig loss från reformismens handfängsel eller den som av LO:s toppar sållats ut, befunnits värdig och fått plats i kongressalens stolar.

Grå teori

När det gällde vår konkreta kritik av fondförslaget sammanfattade vi det på den tiden med Goethes berömda ord ”Grå, dyraste vän, är all teori och grönt är livets gyllene träd”. Alltså det schema och den tidplan som Meidner ritat ihop på sin kammare hade ingenting med verklighetens klasskamp att göra. Han fortsatte med sina drömmar från pojkrummet i barndomens Breslau. I sin kritik av fondförslaget hade C H Hermansson talat om att detta var missriktat eftersom det bara var ett sätt att ”halshugga kapitalismens skugga”. I mitt tycke är detta en fullständigt missvisande bild. Vid meningsutbytet i Södertörn träffade däremot Kjell-Olof Feldt mer rätt när han sa att

”Man kan säga att han (Palme) och jag hade samma uppfattning i sakfrågan, att det förslag som lades ursprungligen, det var långsam garrottering av privatkapitalismen.  Vi var övertygade om att det skulle inte patienten låta sig utsättas för. Den skulle förflytta sig utom räckhåll för våra instrument. Att socialisera från idag till imorgon, det går. Men just den metoden som fanns i det ursprungliga LO-förslaget bedömde vi, alldeles oberoende av vilken effekt det skulle ha på opinionen, att de som ägde detta kapital skulle förflytta det någonstans där vi inte kunde komma åt det”.

LO:s förslag innebar att de dömda skulle kvävas i halsjärn, sakta, sakta under trettio år, utan att ens vara bundna till någon tortyrstock. För en av världens rikaste män, Tetra Paks Hans Rausing, räckte det i början på 8o-talet med ett meningsutbyte med Meidner för att han skulle ta sitt pick och pack och flytta sitt ägande till London.

Om än i Tredje världen, och om än under mycket skilda förutsättningar från våra, så hade vi ändå bara några år tidigare fått se hur Pinochet, med Kissingers och USA:s hjälpsamma stöd, än en gång demonstrerat vad kapitalets hårdföra trupper är beredda till när deras makt hotas. Symboliken i ihjälskjutningen av den fredliga vägens Allende i hans brinnande presidentpalats var övertydlig och fanns kvar på näthinnorna. Framförallt som den kulsprutepistol, med vars hjälp han i sista stund försökte försvara sig med, fick lånas från det mer revolutionärt socialistiska MIR. Vem vågade hoppas på en fredlig väg till socialismen? Om den fredliga vägen dess- utom skulle vara den långsamma vägen hur skulle då detta överhuvudtaget vara möjligt?

Långt, långt innan den sista aktieemissionen och utjämningsfondens slutgiltiga maktöverta

gande skulle striden vara över, och då som ett nederlag i ett riksdagsval och/eller en kraftfull allmän borgerlig mobilisering mot förslaget. Skulle borgerligheten komma att misslyckas med detta då skulle den givetvis komma att använda alla möjliga och omöjliga utomparlamentariska metoder – sabotage, våld, kapitalflykt, försälj- ning till internationella koncerner med mera.

Förslaget gav heller inga konkreta svar på de mest brännande fackliga frågorna. Vad göra med övervinsterna? Skulle den fackliga rörelsen stillatigande bara åse detta under ännu en generation? Hur svara på alla frågor kring de nedläggningshotade företagen? När det gällde exempelvis varvens stora sjudande arbetsplatser, vad med dem? Ja, i den svåra verkligheten kom de först att ”socialiseras” för att sedan läggas ner. Hur i all sin dar skulle branschfonden hanterat GM:s och Fords respektive köp av Saab och Volvo Personvagnar?

Framförallt skulle löntagarfonderna ha återintroducerat konkurrensen mellan arbetare i olika företag och i olika branscher. Detta samtidigt som hela den historiska idén och missionen med en fackförening just är att upphäva denna konkurrens. Kommunals och Statsanställdas medlemmar skulle för det första ha hamnat utanför den nya kollektiva gemenskapen. Den viktiga funktionen att successivt ta över företagens planering skulle naturligtvis också ha ställt arbetare mot arbetare. Varje företag som lyder under marknadslagarna skulle givetvis ha tvingats att planera faktorer som lokalisering, arbetsintensitet, lönebildning och personalpolitik. Vem skulle branschfondens facklige direktör förhandla med ute på arbetsplatsen? Sig själv? Ja, vem annars? Det var ju han som skulle sitta på bägge sidor om förhandlingsbordet. Redan utan fondägande är situationen med medlemmar i olika konkurrerande företag en mardröm för alla fackföreningar.

Nu vet vi att den osannolika rapporten antogs och vi fick några år med den intensivt glödande politiska hetta som jag tog upp inledningsvis. Palme och SAP:s partiledning i stort hade gjort misstaget att nonchalera de idéer som höll på att växa fram. Budbäraren mellan Meidnergruppen och SAP:s ledning, Bo Elmgren, tycks helt och hållet ha misskött sitt uppdrag. I ett läge under ett möte med LO-ledningen 1978 gick Palme så långt att han i utbyte mot ett desarmerat fondförslag förde fram ett lagfäst system där löntagarna skulle få hälftenrepresentation i företagens styrelser.

Tidsandan har sannerligen skiftat. I dagens ”klasslösa” Sverige hotar regeringen än en gång lite slentrianmässigt med ett lagförslag om att 40 procent av bolagsstyrelsernas medlemmar ska vara kvinnor. Varför bara genusperspektiv? Varför inte också lite arbetarperspektiv? Kan inte demokrati- och jämställdhetsminister Jens Orback komma ut ur sin klasslösa garderob med ett lagförslag där han drar till med 51 procent kvinnliga arbetare?

Borgerlig motoffensiv

Näringslivet och den politiska borgerligheten var till en början ostrukturerade i frågan. Tanken på någon form av fonder med ”raka rör till medlemmarnas plånböcker” som Leif Blomberg senare skulle komma att säga, var inte ny utan nästan lika gammal som kapitalismens historia. Så här skrev det svenska justitierådet Herslow redan 1895. Enligt honom skulle vinstandelar:

”…åt driftägaren skapa en duglig, pålitlig och för frestelser till arbetsinställelse otillgänglig arbetarstam, kraftigt sporra arbetarna till noggrannhet i arbetet samt till aktsamhet om det arbetsmaterial, maskiner och verktyg mm, ävensom förmå dem att i dessa hänseenden utöva kontroll på varandra, vilket allt skulle högst väsentligt bidraga till ökande av affärens netto- avkastning och därigenom bestå driftägaren riklig ersättning för den vinstandel som han avstod åt personalen.”

Inom TCO och SIF, såväl som inom folkpartiet och centern, diskuterades en modernisering av dessa tankar. Näringslivet höll dörren öppen. Men löntagarfondsförslaget 1976 kom att trigga en fullständig politisk omgruppering. SAF:s ordförande, den mer otydlige och samarbetsinriktade Tryggve Holm, ersattes med Wallenbergs hårdföre Curt Nicolin som likt en magnet snabbt fångade upp de skilda borgerliga klasskrafterna och fick dem att rakt av formulera ett nej till varje form av ”fondsocialism”. En ytterligare skärpning kom något senare när den lugne lagspelaren Curt Steffan Giesecke avlöstes i sin roll som SAF:s vd av den mer aggressive målgöraren Olof Ljunggren. Folkpartiets skinnömsning med Gunnar Heléns sorti efter alla hans uppgörelser med socialdemokratin och knall- pulvret Per Ahlmarks tillträde var en rörelse i samma riktning.

Under de kommande åren tvagades och vaskades LO:s ledning intill bara kroppen i partiledningens tvättstuga. Alla socialistiska visioner gnuggades bort med samma tvättprogram som sen kördes med Klas Eklund. Sedan var det Kjell Olof Feldt som på partiets kongress 1981 presenterade det sista helt rentvättade förslaget. Patetiskt nog försökte man gilla läget genom att än en gång unisont ta upp Internationalen. ”Kan ni tänka er, där stod jag som den förste och siste socialisten”, sa Feldt i Södertörn 2001. Tack vare en påpasslig fotograf vid den riksdagsdebatt 1983, där rapporten sedan blev lag, blev den historiska finalen till den långa fondstriden nog så talande. I ett kladdblock hade samme Feldt klottrat ner sina innersta funderingar: ”Löntagarfonderna är en jävla skit, nu har vi baxat dom ända hit”.

Regeringen Bildt(1991-94) kom sedan att skriva ut den definitiva dödsattesten genom att helt enkelt riva upp hela lagstiftningen. Att under dessa år, efter varje ny reträtt, för- söka komma på talefot med socialdemokratins fackliga elittrupper, genom att gång på gång prata väl om det ursprungliga förslaget, för att sedan kräva ett slut på kompromisserna hade ute på arbetsplatserna varit en patetisk gest. ”Frågan var för oss stendöd”, säger i dag min sagesman i Volvo verkstadsklubb. ”Vi ville bara bli av med borgarna så att en ny regering kunde gå in i krisbranscherna”.

Här vill jag understryka att åtminstone de flesta av oss vänster om vänstern inte var så fjunigt stolliga att vi bara pekade finger mot förslaget om löntagarfonder och orerade om hur orealistiskt eller illa genomtänkt det var. Vid Volvo i Göteborg tog vi med en viss framgång ett initiativ mot ”Direktörsmarschen” i Stockholm 1983, ”Utan arbetare stannar landet”, hette vår kampanj, som i Göteborg året där efter samlade en stor demonstration där Hans Andersson, då ordförande för ASEA-Ludvika, och jag själv angrep högerns uppmarsch mot löntagarfonderna. För den fackliga byråkratin däremot var frågan stendöd. Den lyfte inte ett finger för att försvara sitt eget projekt. Hade det varit så att det funnits en någorlunda bred rörelse i klassen för Meidners förslag – då hade vi definitivt lyssnat till Marx ord om att varje steg av verklig rörelse är viktigare än aldrig så många program och inte brytt oss om allt runt omkring förslaget.

Så till vår epilog. Slogs då ändå inga lärospån loss i denna långa process? Jag lämnar först ordet till Anna Hedborg och då återigen med ett citat från Södertörn:

”Det är väl en historiens ironi att en av effekterna som löntagarfonderna har haft, var att det var det tillfälle när mängder av fackliga företrädare lärde sig massor om kapitalmarknad, finansieringsfrågor och aktier, för första gången överhuvudtaget. Och de gjorde det med en grundläggande acceptans för det ekonomiska system som marknadsekonomin representerar”.

Med denna lärdom är det inte konstigt att hon sedan blev en av de ansvariga för att 1994 likvi- dera och gravsätta den kollektiva kapitalbildning som trots allt fanns i ATP-systemen, den kapitalbildning som hennes gamle partner, Meidner, en gång var så stolt över. Så får Stig Malm ordet. LO:s dåvarande så pratglade ordförande, han som ibland sågs som ganska radikal med sitt prat om finansvalpar. I Företagarförbundets jubileumstidning 2003, vid tjugoårsminnet av fjärde oktoberdemonstrationen 1983, skrev han:

”Vad blev då den stora och bestående effekten av den omfattande löntagarfondsdebatten? För min egen del är jag övertygad om att den mycket kraftfulla utbildningsinsats som gjordes av fackföreningarna – då 10 000-tals fackliga förtroendemän blev klara över behovet av riskvilligt kapital, avkastning på kapital och annat, som var livsviktigt för ett fungerande näringsliv – lade grunden till den positiva syn som finns i dag.”

Tja. Vad säger man. Kanske bäst att avstå från en kommentar. Den positiva syn som skapades möjliggjorde om inte annat det stora intres- set i Sverige för konvertibler, olika former av aktiesparande, pensionsfonder med mera. Den svenska ”fondindustrin” föddes. Metalls Göran Johnsson ska få sista ordet. Han var väl en av de heltidsanställda klubbordförandena som 1976 så euforiskt hyllade kongressrapporten om löntagarfonder. När han nu i höst gick i pension som metallordförande fick han berätta om sitt liv i en stort uppslagen intervju i Aftonbladet. Han fick alltså en möjlighet att själv teckna sitt egna fackliga eftermäle, och då bland annat genom att ge ett exempel på sitt mod under de fackliga åren. När jag lekte som barn frågade vi ibland varandra vad som var det ”modigaste som vi varit” Så här berättar Johnson uppenbart stolt över ”det modigaste han hade varit” under sina år ute på verkstadsgolvet:

”När jag blev fackordförande i Olofström kunde jag ta gubbarna på rätt sätt. Jag stoppade en vild strejk en gång genom att gå ut på golvet och visa mod. Den gången du hukar för medlemmarna är du rökt.”

Var detta verkligen rätt man, för ”vänstern vänster om socialdemokratin” att komma på talefot med? Hade vi som då jobbade fackligt gjort detta. Hade vi hukat för sådana klubbordföranden. Ja, då hade vi varit ordentligt rökta…

NOTER:
1. Axel Danielsson (1863-1899). Den tidiga socialdemokratins viktigaste ideolog och författare till det första partiprogrammet 1893. Danielsson grundade även tidningen Arbetet i Malmö och var under många år dess chefredaktör.

Litteraturlista:
Löntagarfonder – en missad möjlighet ? Ekdahl, Lars. Samtidshistoriska institutet. 2002.
Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner. Ekdahl, Lars. Arkiv förlag. 2005.
Tysk flykting och svensk modell. Ekdahl, Lars. Arkiv förlag. 2001. Rudolf Meidner Skärvor ur ett nittonhundratal. Greider, Göran. Atlas. 1997.
Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt. Sjöberg, Stefan. Uppsala Universitet. 2003.

Från Röda Rummet 4/2005, Synvändor.

Löntagarfonder – rörelse kontra politik

Av Per-Erik Wentus och Roy Karlsson

Högern är på frammarsch; den har övertag för att inte säga hegemoni i den politiska debatten. Marknadsekonomi och privat äganderätt till produktionsmedlen sägs vara lösningen på människornas och samhällets problem.

Vi märker det i nedskärningarna inom det offentliga.1 Vi ser det i den vidgade klyftan mellan arbete och kapital. Stora skattesänkningar, som gynnat de kapitalstarka, har genomdrivits.2 Aktieutdelningen beräknas för 2005 uppgå till astronomiska 110 miljarder kronor.

Borta är den fulla sysselsättningen, bostad åt alla, en utbyggnad av vårdcentraler, fritidsgårdar och en lika-för-alla socialpolitik. Men framför allt, borta är fackförenings- och arbetarrörelsens initiativkraft och krav till försvar för landets löntagare. Hur kunde det bli så här?

Den efterkrigstida svenska modellen

Vid sin kongress 1946 såg Landsorganisationen (LO) positivt på framtiden trots den stora metallkonflikten året innan. Och framtiden skulle helt riktigt karakteriseras av en långvarig högkonjunktur. 1945-51 sjönk arbetslösheten med arbetskraftsbrist som följd. Den fulla sysselsättningen hade infunnit sig.

På LO-kongressen 1951 lanserade LO-ekonomerna Gösta Rhen och Rudolf Meidner vad som kallats Rehn-Meidnermodellen. Modellen, som uttryckligen utgår från full sysselsättning, bestod av fyra huvudpunkter.

  1. 1)  Stram finanspolitik (prisstabilitet) för att hålla stora vinstmarginaler och inflationstryck tillbaka.
  2. 2)  Selektiv ekonomisk politik för att motverka arbetslöshet, som den ekonomiska politiken kan ha skapat.
  3. 3)  Aktiv arbetsmarknadspolitik för att befrämja arbetskraftens rörlighet mellan yrken och lands- delar. Samhället betalar kostnaderna.
  4. 4)  Solidarisk lönepolitik som innebar att löntagare ska ha samma lön för lika arbete oavsett hur vinstrikt ett företag är, (dvs mot bärkraftsprincipen).3

Det var denna politik som berikade det svenska samhället, och som i debatten förklarades vara ett perpetum mobile i att förena behovet av ett samhälles sociala planering med kravet på ekonomisk frihet. Men i denna utvecklade svenska modell låg ett flertal motsättningar.

De två främsta var den fackliga demokratin och kapitalackumulationen. Förutsättningen för att Rehn-Meidnermodellen skulle lyckas var att lönerna kunde kontrolleras.4 Det innebar att löntagarnas rätt att i rikstäckande medlemsomröstningar godta eller förkasta avtal försvann och att fackliga företrädare övertog beslutsrätten allt mer. Fackföreningsrörelsen centraliserades.5

Den andra förutsättningen var den solidariska lönepolitiken. Dess effekt var att de tekniskt out- vecklade företagen, som inte kunde täcka sina rörliga produktionskostnader, slogs ut från marknaden fortare än vad marknadskrafterna ensamma hade klarat av det. Dvs den solidariska lönepolitiken ledde till subventionering av lönsamma företag, som uppnådde ohämmat stora s.k. övervinster.6

Löntagarfonder

Det var övervinsterna som allt mer kom att väcka frågan om hur fackföreningsrörelsen skulle realisera sin målsättning om ökad jämlikhet. I Metall växte frågan – som kom att kallas branschfonder – till att löntagarna, utan att den fulla sysselsättningen och näringslivets strukturrationaliseringar äventyrades, måste ges större inflytande över företagens investeringar. På LO- kongressen 1971 lade Metall fram motionen 305 med bl.a. krav på löntagarkontroll över investeringarna.7 Motionen antogs och landssekretariatet fick i uppdrag att utreda frågan och utsåg Rudolf Meidner till ansvarig för utredningen.

Kongressen angav tre mål för löntagarfondsystemet.

– att lösa de problem som skapades av den solidariska lönepolitikens effekt att outtaget löneutrymme tillfaller kapitalägaren.
– att motverka förmögenhetskoncentrationen till de traditionella ägargrupperna.
– att löntagarna skulle öka sitt inflytande över de ekonomiska besluten i företagen.

Meidners förslag blev; 20 procent av den årliga vinsten skulle stanna inom företagen och genom s.k. löntagaremissioner omsättas till aktier. På sikt skulle löntagarna via fondsystemet bli ägare till det privata näringslivet. Småföretag undantogs.8

Den svenska fackföreningsrörelsen

Rudolf Meidner hävdade att Löntagarfondsförslaget ingick väl i den tradition som utmärkte svensk arbetarrörelse, som i mycken liten grad påverkats av marxismen. Det svenska social- demokratiska arbetarpartiet (s) övertog i princip Gothaprogrammet, som Karl Marx kritiserade så hårt. Fackföreningsrörelsen hade till stor del sitt ursprung i hantverkarorganisationer och var influerad av den liberala ideologin.

Med Saltsjöbadsavtalet (1938) i ryggen och frånvaron av att ha deltagit i kriget kunde arbetar- rörelsen med Efterkrigsprogrammet (1944) påbörja en reformpolitik och ett välfärdsstats- uppbygge utifrån gynnsammare villkor än för de övriga västeuropeiska staterna. Nu befästes den svenska modellen, som bestod av de tre huvudaktörerna.

– Näringslivet (Svenska arbetsgivarföreningen), som tillerkändes makten i företagen och att den privata äganderätten till produktionsmedlen garanterades

– Fackföreningsrörelsen (Landsorganisationen), som garanterades organisations-frihet och rätten att sluta kollektivavtal.

– Staten, som (med det socialdemokratiska partiet) blev garanten för en progressiv välfärdsstat.

Men menade Meidner: det blev fackföreningsrörelsen som övertog uppgiften som ideologisk motor för arbetarrörelsen. Och i och med detta kom frågan om att lösa motsättningen mellan arbete och kapital alltmer på den samhälleliga dagordningen.9

I en debattskrift klargjorde han målsättningen med löntagarfonderna. Industrikapitalismens uppkomst och utveckling var intimt förknippad med motsättningen mellan kapital och arbete. Den stora massan kan sälja sin arbetskraft endast till ägarna av produktionsmedlen. Västvärldens industrinationer hade dock utvecklats till välfärdsstater med ett gediget socialförsäkringssystem. Starka fackliga organisationer hade genomdrivit goda löner och bra arbetsvillkor. Men produktionsmedlen ägdes fortfarande av ett fåtal personer. Denna maktkoncentration måste brytas. Och med löntagarfondsystemet lades tyngdpunkten hos arbetarna och inte hos staten och vi skulle undgå utvecklingen i de “socialistiska” staterna, som blivit alltmer odemokratisk.10

Handels radikaliseras

Utvecklingen som ledde till Löntagarfondsförslaget var i realiteten djupt förankrad i löntagarled. Och utvecklingen inom Handelsanställdas förbund mellan 1966 och 1981 speglar denna radikalisering.11 Vid kongressen 1981 som representerade höjdpunkten behandlades två mycket snarlika motioner, som till sitt innehåll närmade sig kravet på näringslivets socialisering.

Motionerna 320 (från avdelning 11 i Örebro) och 321 (från avdelning 20 i Stockholm) krävde att LO:s 1976 års löntagarfondsförslag genomförs och de formulerade flera förslag och att-satser för att flytta fram LO-kollektivets politiska positioner visavi ägande och makt.

– att förbundet driver kravet på en realisationsvinstbeskattning intill gränsen av konfiskation. (Stockholmsmotionen utelämnade meningen om konfiskation).

– att förbundet driver kravet på ett förstatligande av affärsbankerna.

– att förbundet driver kravet på att löntagarfonder inrättas i enlighet med LO-kongressens syfte att bryta kapitalets makt.

– att företagens kapitalbildningsbehov löses på ett sådant sätt att makt- och inflytandefrågor för löntagarna löses på ett fullt tillfredsställande sätt.

Dessa att-satser jämte tilläggsyrkandet att uppdra åt förbundsstyrelsen att verka för att den samlade arbetarrörelsen tar fram ett långsiktigt krisprogram grundat på motion nr 321 godkändes av kongressen.

Däremot avslog kongressen att-satserna.

– att Handels ska verka för att samhällets kapitalinsatser i näringslivet oavvisligen måste kopplas till motsvarande ägarinflytande.

– att vanhävdslagar och tvångsförvaltning tillämpas av staten vid reorganisering av krisföretag samt som motverkan av kapitalflykt, i samråd med facket.

Den förra avslogs med 148 mot 136 och den senare med 137 mot 134, alltså mycket knappt.12

Kapitalismen erfor en ekonomisk kris mot slutet av 1970-talet. Det var således betecknande för den radikalisering som pågick i Handels att den ville motionärerna möta med ännu kraftfullare åtgärder mot marknadsekonomin än fondförslaget, genom bl.a. att förstatliga affärsbankerna och en hårdare realisationvinstbeskattning.

Det starka stöd som socialiseringssträvandena hade på kongressen representerade en faktiskt opinion. Förbundet hade genomfört ett rådslag där 5000 medlemmar deltagit. 93.7 procent ansåg att Handels skulle arbeta för löntagarfonderna, och då är att märka att många av rådslagsdel- tagarna var butiksanställda som inte själva direkt skulle beröras av dem. Över 80 procent ansåg att det viktigaste var att bryta den rådande makt- och ägarkoncentrationen i näringslivet.13 Handels hade 150 000 medlemmar 1977.14

Socialdemokraternas fondförslag

Fackföreningsrörelsen och den politiska arbetarrörelsen var ingalunda eniga i synen på löntagarfonder. Det kom till uttryck i beslutet på socialdemokraternas kongress 1978 då LO gick med på att låta en arbetsgrupp ånyo utreda frågan inför LO:s och socialdemokraternas kongress 1981. Ordförande blev handels-/finansministern Kjell-Olof Feldt.

Arbetsgruppen godtog LO:s förslag från 1976 men lade till ett nytt krav

– att bidra till ett ökat kollektivt sparande.

Man hävdade att den ekonomiska kris som rådde krävde en kraftig ökning av sparandet för att säkerställa företagens investeringar. Och detta riskkapital skulle tas via höjda ATP-avgifter och skulle slussas via löntagarfonderna in i företagen.15

Men tilläggsattsatsen hade inget att göra med logiken i LO:s löntagarfondsförslag. Om tanken hos Meidner var att använda övervinsterna – vilka de facto var ett outtaget löneutrymme, som löntagarna inte kunde tillkämpa sig fackligt p.g.a. av den solidariska lönepolitiken – till att genom löntagarfonderna överföra detta kapital till aktieinköp och därmed göra löntagarna till ägare av företagen dvs produktionsmedlen, så var det socialdemokratiska partiets tanke enbart att ytterligare ta av den befintliga lönen, eftersom ATP-avgifter dras från den existerande löne- summan.

Det blev i realiteten denna sista att-sats som blev innehållet i Löntagarfondsförslaget som regeringen Palme drev igenom i riksdagen, just därför att till förslaget hade lagts att löntagarfonderna inte skulle få äga mer än 8 procent av ett företags aktier. Frågan om arbetarnas inflytande i produktionen – den ekonomiska demokratin – var därmed död.16

Till vänster om (s)

Partierna till vänster om socialdemokratin sa nej till LO:s löntagarfondförslag.17 Men det skedde inte utifrån egna förslag eller förslag som skulle radikalisera det befintliga Löntagarfondsförslaget. Argumenten blev därför omskrivningar av vänsterpartiernas program. Och eftersom det existerande fondförslaget inte var jämförbart med programmen blev argumenten i huvudsak negativa.

Här några av de oftast förekommande argumenten. Löntagarfonderna skulle fördjupa klassam- arbetet och motverka arbetarklassens kamp mot kapitalet. Relationen vinstens storlek och till- växten av löntagarfonderna var i realiteten kapitalägarnas och LO-ledningens sätt att bekämpa den lokala lönekampen och strejkbenägenheten. Fackföreningsrörelsen skulle hamna på två stolar, som förtroendevalda men också som kapitalägare. Det är omöjligt att inom marknads- ekonomins ram nå ett inflytande i företagen.18

VPK som från början var motståndare till fondförslaget kom senare med ett eget förslag. Fonderna skulle ägas av staten men förvaltas av fackföreningarna.19

Vad representerade löntagarfonderna?

* Löntagarfonderna var höjdpunkten för utvecklingen i Sverige, som inträdde efter det andra världskriget, och som i hela Västeuropa inledde ett välfärdsuppbygge. Fondförslaget hade således historiskt bestämda förutsättningar.

– Marshallhjälpen som snabbade på det europeiska återuppbygget och som innebar att Sverige som icke-krigförande nation vid krigsslutet hade en intakt industri, som kunde börja exportera.

– Fackföreningsrörelsen, som trots det demokratiska underskottet p.g.a centraliseringen, blev den ideologiska motorn i välfärdsuppbygget.

Det var främst dessa två faktorer som möjliggjorde att den förkrigstida klasskompromissen (Saltsjöbadsavtalet) – väl att märka även innebar en eftergift från kapitalägarna – fick den betydelse den fick.20

* Löntagarfonderna kom att blottlägga de två underliggande huvudriktningarna som finns i arbetarrörelsen. Å ena sidan den som har sin tyngdpunkt i rörelsen och som strävar efter att lösa motsättningen mellan arbete och kapital. Det var denna demokratiska socialism som kom till uttryck i LO:s löntagarfondförslag. Å andra sidan dess motpart, som manifesterade sig i (s), som var både en politisk position (att främst lösa frågorna inom statsmaktens ram) som en s.k. funktionssocialism dvs uppfattningen att kapitalismen ska inskränkas och urholkas men inte upphävas.21

* Det är i förhållande till denna realitet som vänsterns (om socialdemokratin) agerande ska bedömas. Den hävdade att den förfäktade arbetarintressen, alltså utan bindningar till andra intressenter. Men vad som utmärkte vänstern som helhet var att den saknade bindningar till den reellt existerande arbetarklassen. Det ses p.g.a

– att den inte såg (eller hade kunskap om) att det politiska skeendet försiggick i ett bestämt historiskt skede där arbetarklassen hade den medvetenhet den hade.

– att just frånvaron av ett krigsdeltagande, inte gav den radikalisering i Sverige som skedde i Storbritannien, Frankrike m.f. länder där stora basindustrier förstatligades, utan till att det starkt koncentrerade svenska kapitalet lämnades intakt, vilket sen bl.a. yttrade sig i lättheten hos borgarna att enas i sitt fondmotstånd.

– likställde LO och (s)

– inte begrep att de kunde ha ingripit och ytterligare skärpt och konkretiserat Löntagarfondsförslagets i en mer antikapitalistisk riktning (som exempelvis skedde inom Handels).22

Då hade vänstern visat sig sin uppgift vuxen och kunnat vara en av rörelsens ledare. Som vänstern de facto ställde sig kom den istället att stödja det borgerliga motståndet.23

* Arbetarklassens nuvarande defensiva läge har väckt tanken på att förnya kraven på löntagarfonder.24 Tyvärr är den tanken idag lika felaktig som nejet till fonderna var på sin tid och av samma skäl; en frånvaro av en analys av det samhälleliga tillståndet.

Förhållandena karakteriseras idag av globalisering med fri rörlighet för produktionsfaktorer, en finanspolitik och penningpolitik som anpassats till den. Och sen 1980-talets början har arbetsgivarna sagt upp den tidigare klasskompromissen (som var en förutsättning för Löntagarfondsförslagets uppkomst). De ledande exportföretagen vill inte ha några centrala samordnade för- handlingar utan decentraliserade och individuella löner25 En ny svensk modell eller klasskompromiss kan idag – under massarbetslösheten – enbart ske på arbetsgivarnas villkor. Löntagarfondernas fader Rudolf Meidner var entydig här vid lag.26

P.S. Mera realistiskt är att driva kravet på full sysselsättning. En utgångspunkt vore Vänster- partiets krav att återanställa de 200 000 som blev arbetslösa inom den offentliga sektorn under 1990-talet, som en följd av skatteomläggningen.27

Förslaget är inget kontroversiellt. Irene Wennemo chef för LO:s näringspolitiska enhet, säger “…kravet ligger inte på något oändligt avstånd från dagens socialdemokratiska linje”.28

Roy Karlsson & Per-Erik Wentus

Roy Karlsson (*1953) är gymnasielärare. Från 1976 till 1987 var han anställd på Volvo Person- vagnar i Göteborg och aktiv för den Fackliga oppositionen inom Volvo Verkstadsklubb (VVK).

Per-Erik Wentus (*1944) är sjöingenjör och fil.kand. Han var 1978-81 anställd på Volvo Person- vagnar och aktiv för Facklig opposition inom VVK. Forskar om “1968-vänstern och den fackliga demokratin”.

Noter

1 Daniel Ankarloo. Kris i välfärdsfrågan. Vänstern, välfärden och socialismen. Linköping: Nixon, 2005., sid 25-57. Han visar att nedskärningarna inte varit nödvändiga av finansiella skäl, utan att välfärdskrisens grundorsak är statens stora inkomstbortfall p.g.a skatteomläggningen 1990.

Se även artiklarna “Till frågan om nedskärningarna i vård, skola och omsorg” (05-12-15) och “Skatterna som försvann…och inte blev det bättre för det” (06-01-03) i: Dagens ETC nätupplaga <http://www.etc.se/radikala/templates/template_272.asp?searchstring=ankarloo>

2 Karin Wennermark. Husen som blev över. Om bostadskrisen i industriorter. Rapport 2:2003. Stockholm: Hyres- gästföreningen, 2003. Hon påvisar hur bostadsbristen och de högre boendekostnaderna isynnerhet för hyresgästerna har sin orsak i skatteomläggningen 1990.

3 En god kortfattad översikt – enligt Rudolf Meidner själv – finns hos Klas Eklund. Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomin. Åttonde upplagan. Stockholm: Prisma, 1997., sid 369-70. För grundligare genomgång se Lars Ekdahl. Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner I. Tysk flykting och svensk modell. Lund: Arkiv, 2001., sid. 289-326. Och Lars Ekdahl. “Mellan fackligt och politiskt dilemma. En bakgrund till Rehn- Meidnermodellen.” i: Lennart Erixon (red). Den svenska modellens ekonomiska politik. Rehn-Meidnermodellens bakgrund, tillämpning och relevans i det 21:a århundradet. Stockholm: Atlas & FIEF & ARAB, 2003., sid 13-32. Se också Lars Magnusson. m.fl. LO andra halvseklet. Fackföreningsrörelsen och samhället. Stockholm: Atlas, 1998., sid. 77-108. För en översikt av fackligt inflytande se Birger Simonson. Arbetarmakt och Näringspolitik. LO

4 Den belgiske nationalekonomen Ernest Mandel säger att fackföreningsledningens integrering med en statlig inkomstpolitik har varit särskilt stark i Nederländerna och i de nordiska länderna. Ernest Mandel. “Systemkonforme Gewerkschaften?” i: Gewerkschaftliche Monatshefte. Herausgegeben vom Bundesvorstand des Deutschen Gewerkschaftsbundes. (Köln). 21 Jahrgang. Juni 1970, Nr 7. Sid 10. (Tidskriften är den tyska landsorganisationens officiella organ). <http://www.gmh.dgb.de/main/jahresin/1970/Leseproben/Leseprobe_96-1970_Mandel.html>

5 Axel Hadenius. Facklig organisationsutveckling. En studie av Landsorganisationen i Sverige. Ny korrigerad upplaga. Uppsala: Statsvetenskapliga föreningen, 1976. Se tabell över medlemmarnas minskade avtalsomröstningar sid 176.

6 Den statliga Koncentrationsutredningen V (Ägande och inflytande inom det privata näringslivet) (SOU 1968:7) visade tydligt på den allt kraftigare monopoliseringen och förmögenhetskoncentrationen. Se populärutgåvan Vem äger Sverige? Fakta om makt och ägande ur koncentrationsutredningen. Stockholm: Prisma, 1968

7 Bo Stråth. Mellan medbestämmande och medarbetare. Metall och samhällsutvecklingen 1957-1976. Stockholm: Svenska Metallarbetarförbundet, 2000.

8 Hela förslaget på 334 sidor finns i: Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder. Rapport till LO-kongressen 1976. Stockholm: Prisma & Landsorganisationen i Sverige, 1976.

och inflytandefrågorna 1961- 1982. Serie: Arbetarna, arbetsgivarna och den industriella demokratin. Stockholm: Arbetsmiljöfonden, 1988.

9 Rudolf Meidner. I arbetets tjänst. Stockholm: Tiden, 1984. Se särskilt kapitlet “Våra tankar om en tredje väg. Några kommentarer till den svenska arbetarrörelsens samhällspolitiska uppfattning” sid 419-446.

10 Rudolf Meidner. (i samarbete med Anna Hedborg och Gunnar Fond). Löntagarfonder. Stockholm: Tiden & Landsorganisationen, 1975.

11 Det finns få undersökningar över hur fackliga förbund, avdelningar, klubbar och sektioner ställde sig i löntagarfondsfrågan. Förutom denna korta redogörelse av Handelsanställdas förbundskongress 1981 finns bara undersökningen om Metall, se not 6. Jmf. Klas Åmarks kommentar “Den starka centraliseringen av arbetsmarknaden har gjort att forskarna haft relativt lätt att behandla problemen på central nivå, medan utvecklingen på förbunds- och branschnivå respektive den lokala nivån mer sällan studerats ingående” i: Klaus Misgeld & Klas Åmark (red) Arbetsliv och arbetarrörelse. Modern historisk forskning i Sverige. Stockholm: ARAB, 1991., sid. 42. Och så är det fortfarande.

12 “Hård debatt om ekonomisk demokrati”. i: Handelsnytt nr 6 (1 juni) 1981., sid 23. Se i övrigt Protokoll fört vid Handelsanställdas förbunds 18:e kongress 1981. Stockholm: Handelsanställdas förbund, 1981.

13 “Handels rådslag om framtiden. Förkrossande övervikt för löntagarfonder” i: Handelsnytt nr 1 (12 jan.) 1981, sid 14.

14 Karl-Olof Andersson. Handels 100 år. Stockholm: Handelsanställdas förbund, 2005. (stencil)., sid 28.

15 Arbetarrörelsen och löntagarfonderna. Rapport från en arbetsgrupp inom LO och socialdemokraterna. Ny upplaga, med LO- och SAP-kongressernas beslut. Stockholm: Tiden, 1981.

16 Se Stefan Sjöberg. Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt. En marxistisk analys. Uppsala: Sociologiska institutionen / Uppsala universitet, 2003.

17 Det är Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) (numera Vänsterpartiet) och den s.k. 68-vänstern dvs Sveriges kommunistiska parti (SKP), Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) (KPMLr), Förbundet kommunist (FK) och Socialistiska partiet (SP) (tidigare Kommunistiska arbetarförbundet KAF).

18 Se t.ex. Facklig kamp – inga aktier. Nej till löntagarfonder. Stockholm: Oktoberförlaget, 1978 och Kan fonderna rädda Sverige? En socialistisk kritik av löntagarfonderna. Stockholm; Socialistiska partiet, 1982.

För en allmän översyn av vänstern och löntagarfonderna se Christer Lund. Löntagarfondsdebatt under 1970-talet. Lund: Lunds universitet / ekonomisk-historiska institutionen, 1979, sid 32-50

19 Arbetarrörelsen och fonderna. VPK:s fondförslag. Stockholm, VPK, 1982.

Se även Carl Henrik Hermansson. Socialism eller löntagarfonder? Självbestämmande för lönarbetaren eller bara medbestämmande? Stockholm: VPK, 1977.

20 Se Lars Ekdahl & Alf Johansson. “Den historiska kompromissen som tillfällig maktallians. Perspektiv på arbetarrörelsens kris” i: Häften för kritiska studier (Stockholm) 2/1996.

21 Den klassiska utgåvan i svensk tappning är Nils Karleby. Socialismen inför verkligheten. Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik. (1926). Efterskrift av Tage Erlander och Björn von Sydow. Stockholm: Tidens förlag, 1976. En sentida version se Anne-Marie Lindgren. “Historien tar aldrig slut. Därför kommer heller inte “den sista striden” eller den definitiva samhällsomvandlingen” i: Tvärdrag (Stockholm) nr 3/2005., där hon beskriver “bestämmanderätten” kontra “äganderätten” genom (s)-historien utan att ens nämna löntagarfonderna. <http://www.tankesmedjan.sap.se/artiklar_under.asp?id=30>

För en ingående redogörelse av motsättningen mellan funktionssocialister och demokratiska socialister se Lars Ekdahl. Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner II. Facklig expert och demokratisk socialist. Lund: Arkiv, 2005.

22 Se not (11)

23 Nyligen hävdade en av dåtidens 68-vänsterledare att nej:et till löntagarfonderna var politiskt korrekt. Göte Kildén. “Revolution på svenska? – löntagarfondstriden i backspegeln” i: Röda Rummet (Göteborg) nr 4/2005. <http://www.rodarummet.org/>

24 Debatten tog fart med Vänstern, ägandet och makten. Ett diskussionsunderlag från partistyrelsens makt- och ägandegrupp. Stockholm: Vänsterpartiet, 2001. <http://web.telia.com/~u18100049/v_aktuellt.html>

25 Jmf Jonas Pontusson, Peter Swenson. “Varför har arbetsgivarna övergivit den svenska modellen”. i: Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia (Stockholm) nr 53-54. För en internationell jämförelse se David Harvey. A Brief History of Neoliberalism. Oxford: Oxford University Press, 2005., där även utvecklingen i Sverige behandlas

26 Se Rudolf Meidner “Några tankar vid ett seminarium” i: Lennart Erixon (red). Den svenska…, sid 218-220. Och Rudolf Meidner. Spelet om löntagarfonder. Stockholm: Atlas, 2005., 154-156

27 Se Daniel Ankarloo. “Vad kostar 200 000 jobb i offentlig sektor?” (05-10-25) och “Visst kan 200 000 nya jobb finansieras” (05-11-28) i: Dagens ETC nätupplaga.

28 “Regeringen hjälpte v” i: Östran/Nyheterna (Kalmar) 13 jan 2006

Artikeln tagen från Marxistarkiv. Publicerad 2005.

En avreglerad socialdemokrati

Åsa Linderborg och Kjell Östberg

I. Socialdemokratin och vänstern

I hundra år har den socialistiska vänstern kritiserat den svenska socialdemokratin för klassförräderi, svikna prioriteringar, glömda ideal och diverse annat ont. Och socialdemokratin har lugnt svarat, att titta på vad vi gjort: Vi har demokratiserat Sverige; vi tog landet ur 1930-talskrisen; vi byggde världens starkaste välfärdsstat; vi sanerade ekonomin efter 1990-talets krascher och vi räddade välfärden. Vi har visat vad handlingskraft, målmedvetenhet, ansvarskännande och en känsla för realiteter vill säga.

Hösten 2005 samlas det socialdemokratiska partiet till kongress i Malmö. Det är, trots vikande opinionssiffror och en kritiserad partiledare, ett parti med stort självförtroende, om man ska tro kongresshandlingarna: Under de senaste tio åren har vi moderniserat och förbättrat välfärden, är det sammanfattande budskapet.

Intressant nog har partæiets politik så som den presenteras i kongresshandlingarna en tydligare vänsterprofil än på länge. I de riktlinjer som partistyrelsen vill ska antas av kongressen krävs att välfärden i huvudsak ska ske i offentlig regi och vinstintressen hållas tillbaka. Det sägs ett tydligt nej till höjda avgifter, privatiseringar och gräddfiler. Världens bästa och mest jämlika familjepolitik ska föras, fler lekparker och fritidsgårdar, en äldreomsorg av hög kvalitet, bostaden ska vara en social rättighet, en tandvårdsförsäkring aviseras. Lönediskrimineringen ska avskaffas och landsting och kommuner ska bli mönsterarbetsgivare. Sverige ska stå upp för internationell rätt och påtala brott mot mänskliga rättigheter — oavsett var de begås. Sverige ska vara folkrättens modigaste försvarare i det internationella samfundet och bedriva en generös och human flyktingpolitik. Dessutom: Globaliseringen ska demokratiseras. Ja, i ett motionssvar ska socialdemokraterna aktiΩvt motverka nyliberaliseringen inte bara i Sverige, utan även i EU, WHO, IMF och i alla andra internationella sammanhang. Socialdemokratin sätter människan före marknaden och slåss för ”det gröna folkhemmet” – den vision som Göran Persson lanserade när han som nybliven partiledare ville skapa sig själv en aura av landsfader Per Albin Hansson.

Så, vad mer kan ni egentligen begära? frågar socialdemokraterna sina vänsterkritiker.
Och ändå stillar sig inte kritikerna. Detta nummer av Tidsignal är ett kritiskt bidrag som syftar till att fördjupa diskussionen om hur den svenska socialdemokratin bäst skall beskrivas, förstås och förklaras. Varför väljer vi ett ifrågasättande anslag?

Ja, svaret är naturligtvis för att alla vi som bidragit med artiklar till Tidsignal är forskare, vilket med nödvändighet kräver ett kritiskt tänkande. Men svaret är också givet ur ett mer handfast perspektiv som inte kräver någon högre akademisk utbildning: partiets vän´sterfraser är helt enkelt inte trovärdiga.

Som Åsa Linderborg visar i sin inledande artikel ”På jakt efter den socialdemokrati som flytt” har partiets politik under de senaste 25 åren sällan motsatt sig, ofta underlättat, ibland drivit på näringslivets önskningar om privatiseringar, vinstintressen i vård och omsorg, nedskärningar i barnomsorg och försämringar i äldreomsorgen. Lönediskrimineringen har inte minskat och inkomstklyftorna har ökat. Samtidigt har socialdemokraterna, innehaft regeringsmakten under 20 av de senaste 23 åren, ofta också på lokal nivå. Sverige har i de allra flesta fall röstat för, och därmed aktivt medverkat till EU:s och IMF:s nyliberala systemskifte – utan att väljarna har bett om det. Och hur falskt klingar inte meningen ”Sverige ska vara folkrättens modigaste försvarare i det internationella samfundet och bedriva en generös och human flyktingpolitik” efter de utvisade egyptierna, alla prickningarn√a och partiets benhårda vägran att gå med på flyktingamnesti ens för barnfamiljer? Nej, Sverige under socialdemokratin har, nationellt och internationellt, precis som sina europeiska systerpartier, varit en garant för, inte mot, nyliberalism. Den tredje vägens socialdemokrati är, som Perry Anderson uttrycker det, nyliberalismens perfekta skal.

2. Parti och rörelse

Den svenska socialdemokratin ansågs länge vara ett unikt fenomen, genom sitt långa regeringsinnehav och sin tydliga profilering av ideologiska honnörsord så som solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Socialdemokratins självbild är att partiet aldrig dagtingat med dessa ideologiska fundamenta, när sanningen snarare är att partiet stadigt tvingats ducka för högerns attacker.

I själva verket skiljer sig Sverige bara i liten utsträckning från de flesta industrialiserade västländer, lite mer jämställt, kanske lite mindre ojämlikt. Och socialdemokratin samlar inte längre hälften av rösterna, i édag finns det gott om europeiska partier som ligger kring 30-35-procentsnivån. Det som skiljer Sverige från många andra länder är att väljarna under 1990-talet i sin besvikelse över socialdemokratins högervridning inte — om man bortser från Ny Demokratis interregnum — gick till ett populistiskt högerparti, utan till vänster. Det är ju vänsterpartiet och i viss mån miljöpartiet som paradoxalt nog räddat socialdemokraterna från att drivas i opposition av väljarnas missnöje. Att förstå orsakerna till detta är också att förstå en strategiskt avgörande faktor i svensk samtidshistoria – de sociala rörelsernas betydelse.

Låt oss klart slå fast att vi inte vill skriva ytterligare en hyllningstext till den socialdemokratiska framgångssagan, och inte heller bygga förrädarmyter om syndafall eller avfall. Efterkrigstidens välfärdssamhällen kan lite tillspetsat sägas vara lika mycket en skapelse av brittiska  tories, tyska kristdemokrater, holländska socialliberaler eller nationaldemokrater i Japan som av svenska socialdemokrater. Tidpunkter, tempo, omfattning och organisering kan skilja sig åt, men är i huvudsak variationer på ett gemensamt tema. På ett allmänt plan har drivkrafterna varit desamma: å ena sidan en fordistisk välfärdskapitalism baserad på masskonsumtion som krävt infrastruktur, en välutbildad arbetskraft, en hygglig lönenivå, en effektiv arbetskraftsreproduktion och en känsla hos medborgarna att de med den allmänna rösträttens hjälp kan vara med och påverka samhällsutvecklingen. A andra sidan ett mer eller mindre välorganiserat tryck underifrån med krav på inte bara politiskt utan också socialt medborgarskap i form av trygghet och rättvisa.

Men naturligtvis finns det variationer, och några av dem är viktiga för att förstå förutsättningarna för den svenska socialdemokratins speciella ställning. Den som här är av störst intresse för oss har att gŸöra med socialdemokratins relationer till de sociala rörelserna.

Ett unikt drag i det svenska partiväsendet är att nästan alla partier har sina rötter i olika slags folkrörelser. Det gäller i högsta grad för socialdemokratin som ju bokstavligen växte fram och samman med fackföreningsrörelsen och andra närstående rörelser. Dessa rötter delar de med kommunisterna. Men det gäller också flera borgerliga partier. Bondeförbundet/centern naturligtvis, liksom folkpartiet, vars viktigaste medlemsbas fanns hos frisinnade nykterister och frikyrkliga. Intressant nog har också de nya partier som etablerats denna förankring:

kristdemokraterna i frikyrkorna och miljöpartiet i 1960- och 70-talens alternativrörelser. Och lyckas Feministiskt initiativ etablera sig som politisk kraft har också den nya kvinnorörelsen byggt sig ett politiskt parti. Bara högern står i huvudsak utanför folkrörelseprojektet.

De sociala rörelserna har spelat en betydelsefull, ofta avgörande roll för de flestÏa av de stora politiska och sociala reformerna Sverige under senaste århundradet. (Med begreppet reform avser vi en progressiv politik som syftar till förbättringar för folkflertalet. I dag har den europeiska högern börjat ta över och omforma ordet – liksom de gör med en rad andra av arbetarrörelsens glosor – och avser med reformer försämringar socialförsäkringssystemen och arbetsrätter varför det kan vara värt att påpeka att vi håller fast vid den ursprungliga definitionen.) Ibland har de sociala rörelserna varit nära allierade, ibland mer eller mindre militanta påtryckare, ibland åter konstruktiva nejsägare. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kvinnorörelsen ledde det tidiga 1900-talets demokratiseringsprocesser. Fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen, konsumentorganisationerna, kvinnoklubbarna, fredsrörelsen och folkbildningsförbunden var med och lade grunden till det tidiga folkhemsbygget under 1930-talet. De nya sociala rörelser som växte fram under 1960- och 70-talen spelade en“ avgörande roll för framväxten av internationell solidaritet, jämställdhet, arbetsplatsdemokrati och miljömedvetenhet.

Men dessa sociala rörelser har inte bara påverkat socialdemokratin att genomföra en rad reformer, utan har även tvingat liberalerna att mer eller mindre bidra till välfärdsstaten. Det är när vänstern är stark som liberalerna försvarar demokratin, den generella välfärden, de mänskliga rättigheterna och en generös flyktingpolitik. Att folkpartiet de senaste åren gått kraftigt åt höger är med andra ord ett resultat av arbetarrörelsens försvagning; det är bara vänstern som kan få liberalerna att visa ett mänskligt ansikte.

Denna historia är av stor betydelse för det moderna Sveriges formering. Rörelsernas kollektiva och ofta egalitära karaktär kom att påverka allt från jämlikhetspolitiken till socialförsäkringarnas utformning. socialdemokratin lyckades knyta rörelser till sitt projekt. Ordet rörelse är i sig ett ord som associerar till något som går framåt, som inte stagnerar eller tappar fart — till något som målmedvetet söker framtiden. Försöken att göra begreppet ”Rörelsen” synonymt med den socialdemokratiska organisationsvärlden visar vilken betydelse partiet lagt vid denna koppling. Men samtidigt blev reformismen beroende av dessa rörelsers mobilisering. Rörelserna såg samtidigt ofta de sociala reformerna som sina erövringar, man kan kanske säga att de ansåg sig ha inteckningar i folkhemmet. Att detta skulle få konsekvenser vid en framtida eventuell utförsäljning av folkhemmet var kanske inte svårt att förutse.

3. Reformismens sista suck?

Detta bekräftas i Lars Ekdahls artikel ”Reformismens sista suck”. Ekdahl utgår just från hur det reformistiska uppdraget utformats. Under de gyllene åren i början under 1960-talet ”när allt föll på plats” stod också funktionssocialismen som starkast: ökad tillväxt, sociala reformer, full sysselsättning och statlig planering skulle leda mot ett annat samhälle utan att ett angrepp p≤å den privata äganderätten var nödvändigt. Mot slutet av decenniet började emellertid bilden av den krisfria välfärdskapitalismen krackelera. Många stod fortfarande utanför välfärden, arbetslösheten hade inte försvunnit och industrins rovdrift på människor och miljö stod i ökad kontrast till företagens vinster och ökad ekonomisk maktkoncentration.

Den nya vänstern och de nya sociala rörelserna reste åter frågan om en annan värld, där varken socialdemokratins förvaltarpolitik eller stalinismens förstenade statssocialism utgjorde några alternativ. Organisatoriskt avgränsade sig socialdemokratin snabbt från den nya vänstern, uteslöt dess ledande företrädare ur partiet och förlorade på så sätt en hel generation unga människor.

Ändå påverkade rörelserna socialdemokratin på flera plan. Dels drev den radikala tidsandan partiet åt vänster genom ökad statlig planering, aktiv näringspolitik och sociala reformer. Och genom en utvidgad arbetsrätt, medbestämmandelagar och förslag om ökat konsumentinflytande ville man utveckla den funktionssocialistiska strategin ytterligare. Dels restes frågan om äganderätten åter med oväntad kraft mitt i rörelsen, genom Meidners och LO:s förslag till löntagarfonder, ett försök till en tredje väg mellan kapitalistisk marknadshushållning och östeuropeisk planhushållningsbyråkrati. Den verkliga kraften i Meidners förslag låg emellertid i det massiva stöd som det inledningsvis mötte inom LO. ”Nu tar vi över”, sa Metallbasen Bert Lundin. En social rörelse med en enorm potential var beredd att investera i ett förslag som ställde frågan om makten över ekonomin.

Det är intressant att notera att vänstern till vänster om socialdemokratin aldrig stödde Meidners förslag. Så fast var den i sina förutfattade uppfattningar att socialdemokratin spelat ut sin roll, att den ryggmärgsstyrt avvisade förslaget som en reformistisk avledningsmanöver. På ÿså sätt avstod denna vänster från att stärka mobiliseringen för förslaget, och missade därmed en chans att komma på talefot med viktiga strömningar inom fackföreningsrörelsen.

Resultatet känner vi. Förslaget bidde inte ens en tumme. Och enligt Ekdahl var det kanske inte arbetsgivarnas motattacker utan den socialdemokratiska ledningens agerande som var den verkliga orsaken till att kampen om löntagarfonderna förlorades. Och inte bara den. Med 1980-talets nyliberalism försvann också de funktionssocialistiska överdragen. Palmes tal om demokratisk socialism, konsumentmakt och medbestämmanderevolution på arbetsplatserna ersattes med marknadskrafternas diktatur och politisk vanmakt. Mobiliseringen upphörde. För socialdemokratin blev fackföreningsrörelsen, med den dåvarande finansministern Göran Perssons ord, ”ett särintresse” bland många. Enligt Ekdahl var det reformismens sista suck.

Werner Schmidt driver analysen vidare med utgångspunkt i SPD:s valnederlag i Tyskland. Hur· ska man förklara SPD:s omvandling från ett socialdemokratiskt till ett nyliberalt influerat mainstream-parti?

Det handlar inte bara om brist på idéer eller bristande vilja. Schmidt menar att det är viktigt att förstå att efterkrigstidens välfärdssamhälle inte i första hand var en socialdemokratisk skapelse. Det byggde på det speciella ekonomiska produktionssystem som uppstod i ruinerna av andra världskriget. Kring fordismen skapades ett hegemoniskt maktblock som lyckades upprätthålla en politisk konsensus över klassgränserna där socialdemokratin och fackföreningsrörelsen spelade en framträdande roll, och i viss utsträckning lyckades göra perioden till sin egen. När den materiella grundvalen för fordismen eroderade utvecklades under 1980-talet nya hegemoniska strukturer, där socialdemokratin förvandlats från en kraft med egna politiska ambitioner till ett parti som i bästa fall lyckas dämpa de värsta sociala konsekvenserna av nyliberalismen och där fackföreningsrörelsen utdefinierats som en självständig strategisk aktör. Avsaknaden av alternativa handlingsstrategier från socialdemokratins sida har skapat det djup misstroende SPD mötte i det tyska valet. Väljarna upplever ”det slutliga åtskiljande mellan makt och politik.”

Bilden fördjupas av Urban Lundbergs artikel ”En demokrati värd namnet”. Han diskuterar bland annat hur socialdemokratin bidragit till att förändra formerna för politiskt beslutsfattande och gör en intressant jämförelse mellan två pensionsbeslut: ATP på 1950-talet och den nya premiepensionsreformen från 1990-talet. ATP har länge, och inte minst av partiet självt, setts som själva sinnebilden för en socialdemokratisk reform med samhällsomvandlarambitioner. Den genomfördes i öppen politisk strid, kantad av folkomröstning och flera politiska val, där socialdemokratin mobiliserade en rad folkrörelser, med fackföreningsrörelsen i centrum. ”Klasser, partier och intellektuella ställdes mot varandra”, skriver Lundberg.´ När ATP ersattes av ett system med annan ideologisk bakgrund var tillvägagångssättet det motsatta: Det framförhandlades i slutna sammanträdesrum, varifrån bara lite, och inte sällan felaktig, information, sipprade ut. Stor vikt lades vid att beslutet skulle drivas igenom i riksdagen innan 1994 års val. Medborgarna skulle inte få tillfälle att påverka resultatet. Och framför allt: Beslutet skulle genomföras utan att några rörelser mobiliserades. Inga ”särintressena – inte ens LO:s ledning, vars medlemmar i första hand var föremål för den pensionspolitiken, fick några representanter i arbetsgruppen.

Detta är inte första gången som socialdemokraterna åsidosätter interndemokratin, men det är likväl anmärkningsvärt eftersom beslutet är så stort, av sådan betydelse för socialdemokratins väljare och framför allt innebär en kraftig försämring för LO-kollektivet. Partiet hade allt att vinna på att försöka få med LO som gisslan när b∂eslutet fattades. Sån brukar ju arbetsordningen annars vara.

En central del i det nya pensionssystemet är att det är kliniskt befriat från alla ambitioner att försöka eftersträva ett rättvist resultat mellan kön, åldersgrupper eller inkomstgrupper. Systemet är autonomt och självreglerande. Och detta är i själva verket själva finessen med reformen, sett i politikernas perspektiv. Pensionerna lyfts ut ur den politiska processen. Framtida regeringar tar inget ansvar för pensionernas nivå eller fördelning. Beslutet är fattat, en gång för alla, och i stor politisk enighet. På så sätt slipper någon enskild politiker ställas till svars för framtida nedskärningar. Och det kan inte användas i något samhällsomvandlande syfte.

Politikerna abdikerade alltså, på samma sätt som man gjorde när riksbanken ställdes utanför demokratisk kontroll eller när konstruerade budgettak fick låsa möjligheterna till sociala reformer. Politikerna har kraftfullt anûvänt all sin makt till engångsbeslut som omöjliggör all maktutövning i framtiden. I stället styr — marknaden. Så ser det samhälle ut som socialdemokraterna byggt de senaste tjugo åren.

Denna utveckling skedde som bekant inte utan omfattande protester. Rosornas krig och Dalaupproret visade att varken nya eller gamla sociala rörelser var oskadliggjorda. Men vilka var – och är – förutsättningarna för en nytändning? Utanför partiet har protester och motstånd utvecklats till konstruktiva alternativ framförda i den systemkritiska globaliseringsrörelsen. Men hur ser det ut inom partiet? Finns det några nya tankar? Och vilka är tänkarna?

Kjell Östberg diskuterar i sin artikel relationerna mellan socialdemokratin och de intellektuella, och hävdar att det länge var en success story. Partiet har över tid varit i stånd att producera en rad rörelseintellektuella som på central och lokal nivå har bidragit till att utveckla püartiets reformistiska ideologi och att implementera politiken i såväl kanslihus som kommunalkontor. Inte minst har dessa intellektuellas förankring i rörelser och rörelsearbete – vare sig det nu handlat om fackligt arbete, folkbildning eller kvinnoklubbar – varit av avgörande betydelse för partiets arbete på att göra folkhemmet till ett folkrörelseprojekt. Länge var partiet berett att till sig knyta också andra än strömlinjeformade politruker, obekväma tänkare, inte sällan till vänster. Denna koppling bröts under 1960- och 70-talens turbulenta år. Orsaken kan inte enbart sökas hos socialdemokratin; partiet blev snart en av den nya vänsterns huvudsakliga måltavlor. Men partiet visade mycket lite av lyhördhet inför de nya sociala rörelserna, utan gick på skarp konfrontationskurs, skickade SÄPO på dem och lade till och med ned sitt eget studentförbund för att slippa risk för ”infiltration”. Resultatet blev att partiet missade chansen till nytändning och stod ideologiskt utarmat när de politiska vindarna vände. De vänsterradikalas plats som intellektuella nytänkare kom istället att övertas av 1980-talets nyliberalt influerade ekonomer, ofta med svag förankring i det traditionella rörelsearbetet. Klassiska rörelseintellektuella har successivt bytts ut mot politruker, välfärdsadministratörer mot nyliberala ekonomer.

I sin studie ”KG Ossiannilsson. Några reflexioner kring en omstridd författare” återknyter Per-Olof Mattsson till frågan om socialdemokratins förhållande till sina intellektuella. Ossiannilsson blev under arbetarrörelsen barndom snabbt en uppburen kampdiktare, men hans antikapitalism var av en betydligt mer konservativ art än den socialdemokratiska ungdomsrörelsens. Utrymmet för Ossiannilssons nationalism och försvarsvänlighet var ännu för begränsat.

Hur ser då denna utveckling ut på lokal nivå ute i arbetarkommunerna? Adrienne Sörbom tar i sin artikel ”G⁄lobal solidaritet – är det möjligt? Socialdemokratisk. konsekvenser av den ekonomiska globaliseringen” tempen på den socialdemokratisk. rörelsen på lokal nivå i skuggan av debatten om globaliseringen och dess konsekvenser. Hennes resultat är inte helt uppmuntrande och bekräftar avradikaliseringen av partiet. Den dominerande världsbilden bland de fackliga ledare och lokala politiker som hon intervjuat är å ena sidan att kapitalismen är både given och i huvudsak av godo, å andra sidan att arbetare och löntagare generellt kommer till korta. Att bekämpa kapitalismen är snarast något gammaldags eller en exklusiv verksamhet för den rödvinsvänster som vägrar se verkligheten i synen. Ett genomgående tema är samtidigt uppfattningen att socialdemokratin inte är, och egentligen aldrig varit, systemkritisk. Med sådana lokala ledare är det svårt att bygga en ny värld.

Men hur skulle då en radikal socialdemokrati kunna utveckla sin politik? Stefan Svallfors, professor i sociologi har ≈ägnat mycket uppmärksamhet år arbetarklassens syn på välfärdsstaten. I sin artikel ”Mot en ’spännande’ politik. Om politikens två dimensioner och dess förändrade landskap” urskiljer han två axlar kring vilka politik kan utvecklas, en med inriktning mot frihet, en annan mot jämlikhet. I Sverige har politiken traditionellt dominerats av jämlikhetsdimensionen, och detta har givit politiken en tydlig klassorientering. I USA däremot har ras, homosexuellas rättigheter, abort och andra moralfrågor dominerat politiken, och där röstar arbetarna konservativt i högre utsträckning än högre tjänstemannagrupper. Idag kan man se hur det politiska samtalet även i Sverige sakta vrids från socioekonomiska till sociokulturella frågor. Detta ger ofta en spännande och oförutsägbar politik. Samtidigt innebär det att socialdemokratin abdikerar från sin traditionellt bästa gren – man avhänder sig medlen för att kunna föra en kraftfull fördelningspolitik.

4. Att förändra världen

De ideologiska motionerna till årets partikongress är inte så många. Något nytt miljardprogram ska ju inte antas, det senaste antogs så sent som 2001. Men i motion G 54 föreslår Lunds arbetarekommun att den programmatiska portalparagraf som antogs 2001 ska bytas ut och ersättas av den som antogs 1944. Vilken är bakgrunden?

Under 1900-talet fanns två versioner av denna paragraf.

Från det första programmet 1897 fram till 1944 hette det, med små förändringar:
”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom att den vill omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra de utsugna klassernas sociala frigörelse, till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen”.

Det heter också, från 1920 att man vill ”upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och lägga dem under samhällets kontroll och besittning.”
Uppgiften är klar: Samhället ska omvandlas i grunden och kapitalismen avskaffas. Produktionsmedlen ska kontrolleras av samhället.

1944 skedde en omfattande programrevision. Den målsättningsparagraf som antogs då var i stort sett i kraft fram till 2001. Den löd 1944:
”Socialdemokratin /vill/ så omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

Nu handlar det inte längre (nödvändigtvis) att om att avskaffa kapitalismen och klassamhället, men bestämmanderätten över produktionen ska ligga hos medborgarna.

2001 lyder motsvarande avsnitt:
”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhällsordningen och människors inbördes förhållanden. Vi strävar efter en samhällsordning, där varje individ kan påverka både utvecklingen i stor}t och samhällsarbetet i vardagen. Vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor.”

Ingen bestämmanderätt över produktionen finns nu kvar. Medborgare och löntagare ska kunna påverka, produktionens inriktning och fördelning, men hur mycket sägs inte. Någon funktionssocialism finns inte kvar, möjligtvis skulle man kunna kalla formuleringarna funktionsdemokrati. Men framför allt saknas ambitionen att i grunden omdana samhället. Det handlar inte längre om att lägga makten i folkets händer. Man amputerar de sista delarna av sina ”i grunden samhällsomdanande” ambitioner. Det är just detta Lundamotionärerna skjuter in sig på:

”Denna skrivning formulerades ursprungligen som en kompromiss mellan förespråkarna för samhällelig involveriông inom nyckelsektorer och de med en mer marknadsinriktad vision. De starka reaktioner och den intensiva debatten som åtföljt raderandet av denna skrivning visar att samma konflikt fortfarande finns kvar inom vår rörelse och är oförminskad i styrka. Beslutet att ta bort en så symbolisk kompromisskrivelse är därför mycket destruktivt för enigheten inom partiet, låt istället tusen blommor blomma.”

Men någon kompromiss med historiska strömningar vill partistyrelsen inte höra talas om. I marknadsanpassningens tidevarv avslås motionen utan pardon. I vår tid skall bara varor och arbetskraft konkurrera med varandra, inte idéer, perspektiv, verklighetsbeskrivningar, drömmar och visioner.

Vad vi allt tydligare kan urskilja är en ideologiskt och programmatiskt avreglerad socialdemokrati.

Avslutningsvis

Den sammanfattande bild som artiklarna i detta nummer av Tidsignal ger av den svenska socialdemokratins läge är k∏nappast uppmuntrande. ”Utan perspektiv”, ”idéfattighet”, ”inte i rörelse”, ”ett skal för nyliberalismen” är återkommande slutsatser. I takt med att valrörelsen drar igång och med den en socialdemokratisk vänsterrerorik, kommer vissa att anse denna kritik som njugg. För att parafrasera Niklas Ekdals träffande karaktäristik i Dagens Nyheter av de tyska socialdemokraternas vänstergir inför höstens val: partiet kommer att försöka vinna röster genom att måla upp en skräckbild av den process som det själv startat.

Den svenska socialdemokratin ha mycket att vara stolt över, men utan de sociala rörelsernas mobilisering har socialdemokratin aldrig kunnat genomföra några betydelsefulla sociala reformer. Detta är säkerligen en svår lärdom att svälja för den självgode. Om en bråkdel av den långa önskelista partiet presenterar till sin kongress – alltifrån en human flyktingpolitik och världens bästa familjepolitik till en till utförsäljning av den o”ffentliga sektorn och kamp mot nyliberalism – ska kunna bli verklighet krävs en mobilisering en omfattning som vi inte sett på många decennier. Men samtidigt som partiet samlar sig till kongress pulserar det dagliga regeringsarbetet och omöjliggör på alldeles egen hand önskelistan innan kongressens har öppnat..

Välfärdsstatens förutsättningar är stark arbetarrörelse i rörelse och de för sättningarna finns. De alternativa globaliseringsrörelserna har gått från att försvara befolkningarna i tredje världen mot den nyliberala världsoffensiven till att i ökad utsträckning i varje land ta sig an kampen mot nedskärningar och nyliberalism och för en solidarisk välfärdspolitik. Den har därmed både utmanat och närmat sig de gamla rörelserna och i världsskala blivit mötesplats mellan nya och gamla sociala rörelser, mellan fackföreningar och andra traditionella folkrörelser och unga. Men deras utbredning och sociala förankring är i Sverige fortfarande begränsad.

De traditionella folkrörelserna är ordentligt försvagade både organisatoriskt och ideologiskt. Många av dem, och särskilt fackföreningsrörelsen, har ännu inte övervunnit den strategiska förvirring som den fortgående upplösningen av det reformistiska välfärdsstatsprojektet skapat. Men de har kvar mycket av sitt historiskt baserade självförtroende och är beredda att försvara sina erövringar. På senare tid har Sverige saft några strejker och blockader av principiell betydelse som haft starkt folkligt stöd, till exempel Kommunalarbetarförbundets strejk, byggnadsarbetarnas kamp för kollektivavtal och arbetsrätt i Vaxholm och tunnelbaneförarnas försvar för sin avskedade ordförande i Stockholm. Men i denna kamp har de gång på gång tvingats överskridit de ramar som lojaliteten med socialdemokratin och s- regeringen tidigare ålagt dem, när de ifrågasatt EU-anslutningens effekter, privatiseringspolitiken, nedskärningarna inom offentlig sektor osv.

När dessa två krafter på så sätt utvecklas utöver sitt ursprung och sina tidigare lojaliteter, skapas förutsättningen för att bygga den kraft som kan ta strid mot den nyliberala reaktionen, försvara välfärden och överföra makten i folkets händer — i Sverige och internationellt.

Kjell Östberg och Åsa Linderborg

Från Tidsignal nr 3 2005.

Hur uppstod den svenska trotskismen?

– En skildring av den svenska trotskismens rötter och tidiga historia. 
Kjell Östberg

Vad är trotskism?

Den internationella trotskistiska rörelsens uppkomst är nära förknippad med utvecklingen i Sovjetunionen efter den ryska revolutionen. Redan 1923 formerade Trotskij, tillsammans med Lenin den ryska revolutionens centrala ledare, en oppositionell grupp i kritik mot utvecklingen såväl inom Sovjetunionen som inom den Kommunistiska internationalen. När Trotskij 1929 landsförvisades bildades den internationella vänsteroppositionen. I en rad länder slöt sig grupper som uteslutits eller brutit sig ur de staliniserade kommunistpartiernas till den nya strömningen. Inledningsvis var den officiella inriktningen att försöka reformera Komintern, men 1938 bildades Fjärde internationalen. Som programmatisk plattform antogs Övergångsprogrammet, än idag en självklar referenspunkt för trotskistiska och trotskisanta grupper. Dessa är i antal betydande, inte minst därför att rörelsen fått vidkännas ett stort antal splittringar. De organisationer som behandlas i denna artikel är i huvudsak sådana som ansluter sig till Fjärde internationalen förenade sekretariat med säte i Paris.

Denna trotskistiska rörelse har traditionellt intagit en revolutionärt marxistisk position. Den stödjer sig på den ryska revolutionen och det tidiga Kominterns program. En central utgångspunkt har samtidigt varit avståndstagandet från stalinismen och kritiken av den politik som de stalinistiskt ledda kommunistpartierna fört. Inte minst har nödvändigheten av att kombinera demokrati och socialism var en viktig del av trotskisternas program.

Därmed har den trotskistiska rörelsen ständigt varit klämd mellan den internationella arbetarrörelsens två dominerande riktningar, den reformistiska socialdemokratin och den mer eller mindre stalinistiskt orienterade kommunismen.

Organisatoriskt och politiskt har rörelsens inflytande varit begränsat. Utrymmet för ännu en strömning mellan kommunism och socialdemokrati visade sig vara litet under mellankrigstiden, och under andra världskriget åderläts de små krafterna ytterligare, ibland som ett resultat av samarbete mellan kommunister och nazister. Inte heller 1950-talets kalla krig utgjorde någon gynnsam jordmån för små revolutionära grupper. Som en intellektuell och kulturell strömning hade den tidvis ett visst inflytande i länder som Frankrike och USA, liksom i vissa proletära miljöer, bl a i USA. Ett massinflytande fick trotskismen bara i ett fåtal länder, främst på Sri Lanka. För att överleva, och kunna ta tillvara eventuella radikaliseringstendenser inom de traditionella arbetarorganisationerna, tillämpades ibland en ”entristisk” taktik; det vill säga att man lät sina medlemmar ansluta sig till de dominerande kommunistiska eller socialdemokratiska partierna. En inte ovanlig följd var att entrismen blev så djup att den insända kadern aldrig dök upp igen.1 Den strömning som i Sverige går under namnet Offensivgruppen har sina rötter i sådana riktningar.

Först under 1960-talets radikalisering kunde en vidare öppning för de trotskistiska idéerna skönjas. När barrikaderna byggdes i Paris i maj 1968 fanns en ny generation unga trotskister i ledningen för studentkampen, när rörelserna för solidaritet med Vietnam skapades i Berlin eller i USA fanns ofta Fjärde internationalens anhängare med i ledningen. De trotskistiska idéerna blev på många håll en viktig komponent i den nya vänsterns ideologiska och teoretiska bagage. Gruppen kring tidskriften Socialism ou Barbarie betraktas allmänt som en central inspirationskälla för den franska radikaliseringsprocessen2, gruppen kring den engelska New Left Review var likaså uppenbart influerad av trotskism.3 Fjärde internationalens centrala gestalt, Ernest Mandel, var samtidigt en av den nya vänsterns ledande marxistiska ekonomer.4

Tidig svensk trotskism

Det kom att dröja innan trotskismen som politisk rörelse dök upp i Sverige. Den första svenska trotskisten var sannolikt Carl Skoglund (1894-1960), som 1911 emigrerat till USA från Dalsland. I USA kom han, liksom många andra skandinaver – Joe Hill var inte ensam – snart att inta en ledande roll i den mer militanta delen av den amerikanska arbetarrörelsen. Han nådde nationell ryktbarhet som en av ledarna för de uppmärksammade Teamster-strejkerna i Minneapolis i början av 1930-talet. Skoglund tillhörde ledningen för Socialist Workers Party, den amerikanska sektionen av Fjärde internationalen, som redan 1928 brutit sig ur kommunistpartiet. Han var också den förste arbetare som valdes in i Fjärde internationalens internationella exekutivkommitté. Några besök i Sverige gjorde emellertid aldrig Skoglund. På grund av ett permanent utvisningshot – Skoglund vägrades ännu efter närmare 50 års vistelse där amerikanskt medborgarskap – kunde han inte lämna landet.5

Återvände från USA gjorde däremot Petrus Carlsson, en annan svensk emigrant från början av seklet. Under depressionen i början av 1930-talet kom han tillbaka till sina hemtrakter på norra Öland. I USA hade han anslutit sig till en oppositionell grupp inom det amerikanska kommunistpartiet. I Sverige bedrev han under några år en intensiv propaganda för att introducera de trotskistiska idéerna i landet, och han korresponderade också med Trotskij själv. Efter några års ofruktbara ansträngningar verkar dock entusiasmen ha upphört.6

Petrus Carlssons ansträngningar till trots blev Sverige ett av de få länder i Europa som under 1930-talet saknade trotskistisk organisering. En förklaring till detta kan vara att det utrymme som fanns mellan stalinism och socialdemokrati i Sverige var ockuperat av det socialistiska partiet under Kilboms och så småningom Nils Flygs ledning. I samtida polemik, och även senare för övrigt, anklagades Flyg ofta för trotskism, ett av de värsta smädeord som de kommunistiska partierna kunde använda. Flygs biograf Håkan Blomqvist har emellertid inte hittat några organiserade kontakter mellan Flyg och den trotskistiska rörelsen.7

När trotskismen i organiserad form för första gången dök upp i Sverige efter andra världskriget är det ändå genom en av Socialistiska partiets avläggare. Vid krigsutbrottet började Flygpartiets tyskorientering bli allt för iögonenfallande. 1940 bröt en av partiets ledare, Albin Ström, sig ur och bildade Vänstersocialistiska partiet, med bas i Göteborg och med en egen veckotidning, Arbetarposten.

Hösten 1948 sökte en grupp medlemmar, framför allt i dess Stockholmsavdelning, genom dansk förmedling kontakt med Fjärde internationalens ledning i Paris. Gruppen deklarerade att den önskade bilda en svensk sektion av Fjärde internationalen och att den hade förhoppningar om att få stöd av majoriteten i Stockholmsavdelningen och av åtskilliga av Vänstersocialistiska partiets lokalavdelningar utanför Göteborg. Beskeden från Sverige möttes med glädje från Internationalens ledning, som med särskild tillfredsställdhet noterade att den svenska gruppen hade en påtagligt proletär sammansättning. I samband med första majfirandet 1949 bildades formellt den första svenska sektionen av Fjärde internationalen. Någon massiv anslutning fick partiet, som döptes till Revolutionära socialistiska partiet, RSP, inte. Vid grundningskonferensen var nio medlemmar närvarande, och den högsta medlemssiffra som nämns är 32. Samtliga torde ha varit arbetare, i huvudsak bosatta i Stockholmstrakten.8

Partiets ledande person var Evald Höglund, vid denna tid metallarbetare på LM Ericson. Han hade under 1930-talet varit ledare för Socialistiska partiets ungdomsförbund och journalist på Folkets Dagblad, och som sådan bl a rapporterat från spanska inbördeskriget. Vid hans sida fanns den betydligt yngre Bertil Säfström. Partiet genomförde under sina första år en del uppmärksammade ingripanden, bl a i hamnarbetarstrejken 1951, och deras möten var stundom välbesökta; några lär ha samlat bortåt 1 000 deltagare. Det ställde upp i kommunalvalet 1950 och gav ut ett par nummer av tidningen Internationalen. Genombrottet uteblev emellertid; tidpunkten var kanske inte heller den bästa för revolutionär arbetarpolitik. Omkring 1953 upphörde partiets verksamhet. En avgörande orsak torde ha varit att Fjärde internationalen på sin världskongress 1951 beslöt att sektionerna i Europa skulle tillämpa en entristisk politik. För svenskarnas del innebar detta att RSP:s medlemmar skulle ansluta sig till det socialdemokratiska partiet; det var en taktik som antagligen inte mötte något större gillande här.

60-talet

Första maj-demonstrationerna i Sverige 1969 var, åtminstone i de stora städerna, större, ungdomligare och brokigare än på många år. En rad radikala solidaritetsrörelser för Vietnam, Södra Afrika, Latinamerika, Tjeckoslovakien och Black Power samsades med byalagsaktivister, värnpliktsvägrare, u-landsföreningar och alternativrörelser mot konsumtionssamhället och social utslagning i demonstrationstågen runt om i landet. Förutom fackföreningarna och de traditionella partierna, socialdemokrater och kommunister, demonstrerade det kinesiskt inspirerade kfml, syndikalister och olika anarkistiska grupperingar. Bland alla tidningsförsäljare som utbjöd dussintals olika vänstertidningar och solidaritetsbulletiner kunde man för första gången på några håll upptäcka en helt ny tidskrift, Fjärde internationalen. Den trotskistiska rörelsen uppträdde för första gången sedan det tidiga 50-talet. Vem stod bakom detta initiativ?

Och i vilken utsträckning var den nu ett i grunden nytt fenomen som bröt med de gamla kommunistiska och reformistiska partierna och i vilken utsträckning den knöt an till äldre strömningar?9

Revolutionära marxister

De första introduktörerna av trotskismen i Sverige kan sägas representera kontinuiteten. Tidskriften Fjärde internationalens första nummer var i allt väsentligt en mans verk, Marcel Cohens. Marcel Cohen (1919-1996) hade som mycket ung på 1930-talet kommit i kontakt med en trotskistisk ungdomsorganisation i Tyskland. Som jude tvingades han lämna Tyskland och kom över Danmark till Sverige, där han väntade på att få utvandra till Palestina. Cohen blev emellertid kvar i Sverige, flyttade till Stockholm 1957 och ingick så småningom i redaktionen för Bonniers lexikon. Han arbetade periodvis i vänstersionistiska kretsar. I början av 1960-talet återupptog Cohen kontakten med Fjärde internationalen och blev alltså 1969 initiativtagare till tidskriften med samma namn. Kring Cohen formades från 1969 en grupp i Stockholm, som, förutom nyradikaliserade studenter och gymnasister, bl a innehöll några, med den tidens mått, äldre danska trotskister. Även Bertil Säfström, en av ledarna från sektionen på 1950-talet, sökte sig till denna grupp.10

I Göteborg var det en inflyttad belgisk trotskist, som introducerade rörelsen, René Coeckelberghs. Coeckelberghs kom till Göteborg i mitten av 60-talet och 1969 satte han sitt stora projekt i verket: René Coeckelberghs Partisanförlag. Målet var uppenbarligen att skapa en svensk motsvarighet till de inflytelserika franska och italienska vänsterförlagen Maspero och Feltrinelli.11 Och utgivningstakten var onekligen imponerande. Mellan 1969 och 1973 gav förlaget ut ett femtiotal verk. En betydande del var av eller om Trotskij, eller av marxismens klassiker, som Bebel, Bucharin och Luxemburg, liksom dokument från kommunistiska internationalens första kongresser. Men där fanns också böcker som reflekterade den nya vänstern i bredare mening; verk av Nicos Poulantzas, Sartre, Charles Bettelheim, Régis Debray, Jacek Kuron, Daniel Bensaïd och Ernest Mandel. Av stor betydelse blev publiceringen av Isaac Deutschers biografier över Trotskij och Stalin.

Oberoende av utvecklingen i Stockholm och Göteborg växte en tredje grupp fram i Uppsala. Intressant nog leddes även denna av en utländsk student, Ken Lewis, som kommit i kontakt med den trotskistiska ungdomsrörelsen i USA och som också i Sverige inspirerades av den amerikanska sektionen, som vid denna tid troligtvis var den mest ortodoxa inom Fjärde internationalen.

Såväl Cohen som Coeckelberghs var närvarande vid Fjärde internationalens världskongress våren 1969. Trots att verksamheten i Sverige vid denna tid fortfarande befann sig i sin linda erkändes Sverige som sympatiserande sektion och Cohen blev delegat med observatörsstatus.12

Hösten 1969 bildades på en interimskongress den första nationella organisationen, Revolutionära marxister.13 Av olika skäl beslöt man att uppskjuta offentliggörandet av den nya organisationen tills vidare. Redan efter någon månad gav emellertid RM:s Göteborgsavdelning ut det första numret av en ny tidning, Revolutionär information, och den nya organisationen var etablerad. I mars 1970 höll RM sin första officiella kongress.14

Basen i organisationen var de tre grupperna i Stockholm, Göteborg och Uppsala, som bestod av ett tiotal medlemmar vardera. De flesta av de nytillkomna hade varit aktiva i ett brett spektrum av nyvänsterorganisationer: Clarté, VUF, SDS, internationella solidaritetsorganisationer och värnpliktsvägrarna bl a. Socialistiska partiets senare ordförande, den välkände fackföreningsledaren Göte Kildén rekryterades t ex vid denna tid från en anarkistisk miljö. Samtidigt utstrålar de antagna grundsatsernas första punkt en tung trotskistisk tradition:
”R[evolutionära] M[arxister]s teoretiska grundval är marxismen, den vetenskapliga socialismen, vidareutvecklad av Lenin och Trotskij med hänsyn till den socialistiska revolutionens och den proletära diktaturens problem, försvarad av vänsteroppositionen mot den stalinistiska degenerationen och efter dennas fullbordan företrädd av Fjärde Internationalen.”

Bolsjevikgruppen

Den svenska 60-talstrotskismens andra källsprång är en helt annan historia. Den var en direkt produkt av den svenska och internationella studentkampen under dess mest eruptiva fas. Under åren kring 1968 var Lund den ort där studentrörelsen i dess kontinentala form var mest påtaglig. De spektakulära händelserna i samband med universitetets 300-årsjubileum, värnpliktsvägrarrättegångarna och demonstrationerna som stoppade Davis Cup-matchen mot Rhodesia i Båstad var några uppmärksammade uttryck för den omfattande radikaliseringen bland Lundastudenterna.15 Åtskilliga av de ledande aktivisterna var samtidigt organiserade i Clarté.

Nationellt genomgick Clarté vid denna tid en omvandling från en relativt obunden vänsterorganisation till ett förbund nära knutet till den maoistiska rörelsen och kfml. Denna utveckling motsatte sig lundaclartéisterna kraftigt. Den maoistiska dogmatismen utsattes för hård kritik, och avdelningen uteslöts ur Clartéförbundet. Majoriteten bildade en ny organisation, Bolsjevikgruppen, som våren 1970 publicerade en uppmärksammad kritik av den ”empiriodogmatism” som man menade kännetecknade den Mao-stalinistiska strömningen.16

Analysen, som var inspirerad av den franska Althusserskolan, kritiserade kfml och Clarté för en mekanisk och dogmatisk syn på marxismen, för stalinistisk historieförvanskning och för ett byråkratiskt centralistiskt arbetssätt. Men Bolsjevikgruppens tunga teoretiska arbete skulle inte ha varit en sann produkt av den lundensiska miljön om den inte hade kompletterats av en mer studentikos variant på sitt ämne. Odet Till Stalinismen publicerades i samma tidskriftsnummer.17

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
O stalinism du skrider
sen länge fram din ökenstig
…
Av dogmer kampen stäckas,
vår framtid går i kvav,
revolutioner släckas
i stalinismens hav
Antagonister ropa,
din politik: förgängelse
Du tänker: tids nog skall jag sopa
dem alla in i fängelse…

En viktig förklaring till att lundstudenterna bröt med den i Sverige allt mer dominerande maoistiska strömningen var troligtvis geografisk. För lundensiska studenter var det många gånger mer naturligt att orientera sig mot vad som hände i Berlin och Paris än i Stockholm och Uppsala. Det torde över huvud taget inte vara någon tillfällighet att flera av den internationella nya vänsterns mest pregnanta uttryck fanns i Lund; Zenitgruppen är ju ett annat exempel på detta.

En allt viktigare referenspunkt för Bolsjevikgruppens tongivande personer blev de franska trotskisterna i Ligue communiste. Från dem lånade man också synen på hur en revolutionär organisation i slutet av 1960-talet skulle byggas: genom sektorsdialektiken. Att arbetarklassen är den bestämmande sociala kraften innebar att kampen inom andra sektorer i samhället måste underordnas arbetarsektorn, men eftersom universitet och högskolor i vissa situationer fungerar som svaga länkar kunde dessa i vissa fall spela en dominerande roll för klasskampens utveckling. En förutsättning var emellertid att studentrörelsen förmådde överskrida sina egna gränser och på så sätt bidra till skapandet av ett revolutionärt avantgarde.18 Men för detta räckte inte de begränsade erfarenheterna av de senaste årens studentkamp. ”Den dynamiska processen kan inte uppbäras av nuets militanta aktioner. I den rörelse där de imperialistiska ländernas revolutionära kadrer formas framträder på nytt historien, arbetarrörelsens historia av segrar och nederlag.” Det som nu krävdes, var ett ”återgripande på den revolutionära marxismen, på oktoberrevolutionens bolsjevism företrädd av Lenin och Trotskij.”19

Revolutionära marxisters utveckling

En än tydligare kombination av gammalt och nytt i programmatiskt hänseende var märkbar i Revolutionära Marxisters första programmatiska dokument. Det illustreras väl av det första numret av Fjärde internationalen, som sedan blev rörelsens teoretiska organ. Där hittar man å ena sidan utdrag ur Övergångsprogrammet från 1938 och Trotskijs bok Kommunismen och terrorn. Å andra sidan finns där artiklar som propagerar Majrevoltens och Pragvåren senaste kampformer och lärdomar. På ett annat sätt än Bolsjevikgruppen prioriterade RM också ”arbetararbetet”, alltså inriktningen på ett fackligt arbete på bekostnad av ett arbete inom studentrörelsen. Till en del var detta ett uttryck för en traditionell kommunistisk orientering, till en del kanske ett sätt att göra dygd av en nödvändighet. Studentrörelsen var i stor utsträckning redan inmutad av den maoistiska rörelsen, medan däremot vägen till arbetarklassen låg öppen på ett annat sätt, hoppades RM:s ledare.20 Ett problem för organisationen var att den i stort sett saknade egna arbetare. Lösningen på detta dilemma var att satsa sina resurser på Fria fackföreningsfolket, FFF.

FFF var en facklig oppositionsrörelse med rötter i metallstrejken 1945. I slutet av 1960-talet dök den upp på nytt, främst i Göteborg. Initiativtagare var hamn- och Volvoarbetare med kommunistisk bakgrund. Dessa var inledningsvis nära knutna till kfml, men kom snart i konflikt med förbundet.

Den våg av vilda strejker som svepte över landet vid denna tid började hösten 1969, först ut var hamnarbetarna i Göteborg sedan kom den stora gruvstrejken i Malmfälten. Under en kort tid kom FFF att bli en mötesplats för ledarna för ett antal av dessa grupper, framför allt från Göteborg och Malmfälten. Man antog ett antal krav, i första hand riktade mot den fackliga ledningen och den socialdemokratiska regeringen, som grund för ett program: ”Bekämpa byråkratin i fackföreningarna – avskaffa arbetsdomstolen – fri strejkrätt – allmän omröstning innan avtal godkännes – förtroendeval av alla funktionärer på samma villkor som övriga styrelseposter.” Det bildades lokalavdelningar på ytterligare några orter och vid ett par tillfällen under 1970 hölls nationella sammandragningar i Göteborg för att dra gemensamma erfarenheter av kampen och diskutera möjligheter till samordning. Bl a diskuterades hösten 1970 möjligheterna till gemensamt agerande i de stundande avtalsförhandlingarna. Av dessa planer blev dock intet och efter något år upphörde FFF:s arbete på de flesta håll.21

Till FFF drogs inte förvånande flera av de nya vänsterorganisationerna, som gärna tog chansen att knyta kontakter med strejkledare. T ex var representanter för RM drivande i avdelningarna i Göteborg, Stockholm och Uppsala. RM såg också mycket positivt på FFF:s utvecklingspotential, och tillskrev den möjligheter att växa ut till ett verkligt arbetaravantgarde. RM:s uppgift skulle vara att förmedla den revolutionära traditionen och samtidigt på detta sätt få en genväg till en inplantering i arbetarklassen. FFF:s upplösning omöjliggjorde denna strategi.

Att som SÄPO tydligen gjorde22, se FFF som en trotskistisk täckorganisation torde vara betydligt överdrivet. Framför allt misslyckades vänstergrupperna helt att knyta strejkledarna från Malmfälten och andra håll till sina organisationer.

En smärtsam samgåendeprocess

Bolsjevikgruppen hade vidare ambitioner än att bara vara en studentgrupp i Lund. Våren 1970, i samband med lanseringen av tidskriften Bolsjevik 1, genomfördes en mindre turné. Under hösten 1970 genomfördes ytterligare en nationell mötesserie under parollen ”Revolutionens aktualitet”.

Målsättningen var nu att skapa en nationell, trotskistiskt orienterad organisation, och förhoppningarna på ett snabbt nationellt genombrott var stora. Direkt efter Septemberkampanjen inleddes, tillsammans med RM, en ny, Brysselkampanjen, som syftade till att mobilisera svenskt deltagande till ett stort internationellt möte i Fjärde internationalens regi i november 1970. Som ett led i lanseringen av Bolsjevikgruppen på nationell nivå flyttade några av Bolsjevikgruppens ledande personer till Stockholm. Till Bolsjevikgruppens Stockholmsavdelning anslöt sig också en mindre grupp, ”vänsteroppositionen”, som brutit sig ur VUF under våren 1970 i protest mot förbundets ställningstagande för maoismen.23 I såväl Lund som Stockholm bildades, efter fransk inspiration, särskilda sympatisörsstrukturer, Röda cirklar och Röda kommittéer.

Samtidigt tog denna intensiva aktivistiska period i det närmaste livet av den ursprungliga Bolsjevikgruppen i Lund. I de interna analyserna pekade man på den ödesdigra kombinationen av inåtvända studier som ledde fram till den omfattande kritiska analysen av den svenska maoismen i Bolsjevik nr 1 och den därpå följande intensiva utåtriktade kampanjverksamheten, som hårt slet på de kvarvarande medlemmarna. Resultatet blev att en stor del av gruppens medlemmar passiviserades, blev utbrända skulle man antagligen säga med dagens språkbruk.24

Bolsjevikgruppens förbundsbygge komplicerades ytterligare av att man samtidigt deklarerade ett samgåendeprojekt med Revolutionära marxister. En pådrivande faktor i detta torde ha varit Fjärde internationalens internationella ledning. En viss arbetsfördelning ägde rum inom denna, där den franska sektionens ledare, Alain Krivine, hade intima förbindelser med Bolsjevikgruppens ledning, medan framför allt Ernest Mandel höll kontakt med RM:s ledning.

Samgåendet blev en smärtsam process. Upplösningstendenserna inom Bolsjevikgruppen fick också sin motsvarighet inom RM, där framförallt Göteborgsavdelningen var missnöjd med vad den uppfattade som byråkratiska drag hos ledningen. En annan anledning var att det fanns ett ömsesidigt misstroende grupperna emellan som till en del berodde på de bägge organisationernas olika ursprung.

Det fanns en del skepsis från Bolsjevikgruppens sida mot Revolutionära marxister, som ansågs vara en allt för stelbent organisation, lite vid sidan av den allmänna radikaliseringsprocessen. På samma sätt fanns det hos RM en viss misstänksamhet mot de proklamatoriska akademiker som dominerade Bolsjevikgruppen.

Det hela förbättrades inte av att det inom bägge organisationer uppstod riktningar som av olika skäl ville bromsa processen. De var oroliga för att ett för snabbt sammangående inte skulle ge utrymme för att arbeta fram de politiska riktlinjer som var nödvändiga för en ny organisation. Det skulle i sin tur medföra risker för en byråkratisering av organisationen.25

Resultatet blev att två organisationer bildade. De som förespråkade en fast organisatorisk struktur med klara relationer till Fjärde internationalen bildade Revolutionära marxisters förbund, RMF, vid en sammanslagningskongress i Uppsala i januari 1971. Organisationen fick en ny tidning, Mullvaden. Tidskriften Fjärde internationalen blev dess teoretiska organ. Organisationen hade vid bildandet ett 50-tal medlemmar och ytterligare kanske ett hundratal sympatisörer.

Samtidigt bildades i Stockholm, av dem som inte vill gå så fort fram, Kommunistiska arbetsgrupperna, KAG. Denna grupps lösliga karaktär bekräftades av att den upphörde med sin verksamhet ett år senare. Åtskilliga hade då gott över till RMF, de flesta kvarvarande torde ha anslutit sig till Vpk:s vänsterflygel.

Trotskismen och den övriga vänstern

Det torde ha framgått av ovanstående att den historiska traditionen var en viktig beståndsdel av den trotskistiska rörelsens tidiga år i Sverige. Denna aspekt blev än mer framträdande genom den utveckling de politiska vänstergrupperna genomgick i slutet av 1960-talet.

När man idag diskuterar 60-talsradikaliseringen finns det två motsatta sätt att betrakta vad som hände. Enligt vissa var det en period av frihet när allt var möjligt. Den kännetecknades av öppenhet och omprövning. Gamla normer ifrågasattes och ersattes med nya.

Enligt andra var tidens främsta tecken dogmatism och sekterism. Bara vissa åsikter var tillåtna, alla gick i Mahjongjackor och näbbstövlar och det var förbjudet att lyssna på Abba.

I själva verket har bägge tolkningarna antagligen fog för sig, När radikaliseringen i slutet av 60-talet nådde sin kulmen i Sverige kan man urskilja två parallella fenomen. Å ena sidan den explosionsartade tillväxten av en rad aktionsgrupper som studentrörelser, solidaritetsrörelser, miljörörelser osv. I mycket stor utsträckning var det en kulturrörelse, och företrädare för alla kulturinriktningar spelade en stor roll. Författare som Sara Lidman och Jan Myrdal skrev romaner, rapportböcker och resolutioner. Bildkonstnärer som Channa Bankier och Carl Johan de Geer gjorde affischerna till demonstrationer och opinionsmöten, Filmcentrum producerade och distribuerade film, Narren och Fri Pro spelade teater varhelst det behövdes. Stormöten var en vanlig beslutsform när gemensamma aktioner skulle planeras.

Å andra sidan kan man se uppkomsten av nygamla politiska organisationer med arbetsmetoder som stod i rak motsättning till nyvänsterns. Framför allt var det partier och grupper som var inspirerade av den kinesiska revolutionen och den pågående kulturrevolutionen där. Kfml –senare SKP – var den första och största. Kfml(r), som bröt sig ur och bildade eget, och Vpk:s gamla ungdomsförbund, som döpte om sig till MLK, Marxist-leninistiska kampförbundet, var några andra.

1967 bildades kfml, och det i huvudsak som en utbrytning ut Vpk. Den häftiga kritiken mot det etablerade kommunistpartiet, dess nära kontakter med Vietnamrörelsen, dess ungdomliga medlemskader, i stor utsträckning rekryterad ut Clarté, gör att man kan se den som ett uttryck för den nya stämning vi ovan talat om. Men i en annan mening kan kfml definitivt inte ses som någon nyvänsterskapelse. Dess politiska inspiration hämtades i stor utsträckning ur en kommunistisk politik som formulerats i den kommunistiska rörelsen under dess mest stalinistiska period, i början främst dess tidiga 30-tals ultravänsteristiska form, längre fram en mer folkfrontsinriktad högervariant.

Då steg istället kfml (r) fram och lade beslag på den perioden. Ja, i själva verket blev mycket av den nya vänsterns teorier de svenska maoisternas huvudfiende. Ibland var det fråga om att vara fiende i en mycket konkret betydelse. Meningsmotståndare kunde anklagas att stå på klassfiendens sida, i bästa fall objektivt. Tidningen Proletären delade ut ”veckans ishacka” till oliktänkande. Just ordet ishacka var inte valt av en tillfällighet. Det syftade på med mordvapen Stalin använts sig av när han 1940 lät mörda den landsflyktige Trotskij i Mexiko. Fanns det en fiende de annars så trätande politiska vänstergrupperna kunde ena sig bakom så var det trotskisterna. Och det utrymme de anti-trotskistiska kampanjerna fick stod inte i någon som helst relation till den styrka och det inflytande de rätt små trotskistiska grupperna vid denna tid hade.

Kfml:s tidning Gnistan publicerade redan kort efter första numret av Fjärde internationalen flera hätska artiklar mot Trotskij.26 Ett par år senare gav man ut en hel bok, ”Marxism eller trotskism?”, författad av Lars Gustafsson och Kurt Wickman.27 Inför omvandlingen av det nyvänsterdominerade Vänsterns ungdomsförbund till det uttalat maoistiska Marxist-leninistiska kampförbundet gjordes kampen mot trotskismen till ett centralt element i omskolningsprocessen.

Kfml(r) nöjde sig inte bara med att dela ut veckans ishacka, utan lade också ner stor möda på att visa trotskisternas sanna karaktär. Men anti-trotskismen gjorde inte halt inom de nystalinistiska vänsterpartierna. Också den största av denna tids solidaritetsrörelser, De förenade FNL-grupperna, DFFG, gjordes till ett slagfält mot trotskismen. Paret Gustafsson-Wickman, som skulle skriva Marxism eller trotskism ett par år senare, gav redan 1970 på uppdrag av Uppsala FNL-grupp, ut en skrift, Trotskisterna, fronterna och Vietnam, som av DFFG:s ledning anbefalldes till studier inom hela FNL-rörelsen. Ja, det gick så långt att DFFG:s kongress 1971 beslöt att inga trotskister skulle få vara medlemmar i det formellt opolitiska DFFG. Bakom detta beslut anar man inflytelserika medlemmar i kfml.28

Vad var det då i trotskisternas förflutna som gjorde att rörelsen fick denna oproportionerligt stora uppmärksamhet? Ja, läser man böckerna, artiklarna och resolutionerna finner man snart att det knappast rör sig om något annat än material hämtade från de traditionella stalinistiska antitrotskistiska kampanjerna. Dispyter om Trotskijs relationer till Lenin före 1917, huruvida det var möjligt att bygga socialismen i ett land under 1920-talet och folkfrontspolitiken i Spanien på 1930-talet blandades med Moskvaprocessernas anklagelser om trotskistisk sabotageverksamhet och samarbete med fascism och imperialistiska agenter. Man underlät inte att påpeka det stora inflytandet av utlänningar bland ledande trotskister i Sverige, och påståenden om nära samarbete med CIA var legio.29 Ett förhållande som gjorde den unga trotskistiska rörelsen särskilt utsatt var att den, som en av de få strömningarna inom vänstern, intog en kritisk inställning till utvecklingen i Kina, och skarpt kritiserade den kinesiska kulturrevolutionen som en byråkratisk manöver av Mao.30 Detta var inte särskilt opportunt vid denna tid.

Dessa hätska angrepp tvingade naturligtvis de svenska trotskisterna till omfattande genmälen. Det verkar inte enbart ha skett motvilligt. Tvärt om kastade sig många med liv och lust in i polemiken om historien. Det visade sig snart att det källmaterial som den anti-trotskistiska kampanjen byggde på var ytterst bräckligt. Framför allt var det den unge, tidigt bortgångne litteraturvetaren Kenth-Åke Andersson i Göteborg som stod för det tunga artilleriet. Hans uppgörelse med Wickman/Gustafsson, ”Lögnens renässans” gjorde starka intryck långt utanför de egna leden, och torde i själva verket ha lett till en ökad rekrytering till den trotskistiska rörelsen.31. På många håll hölls också stora och välbesökta debattmöten mellan olika vänstergrupper om hur historien skulle tolkas.

Vad var RMF?

Hur skall man nu karaktärisera den trotskistiska rörelsen vid tiden för bildandet av RMF 1971? Ja, å ena sidan är det uppenbart att den var djupt rotad i den kommunistiska rörelsens historia. Försvaret av den revolutionära marxismen, den ryska revolutionen och det tidiga Kominterns politik var lika självklar som avståndstagandet från vad som beskrevs som den stalinistiska urartningen, eller för den delen, den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken. Och genom det ”slag om historien” som skildrats ovan var nog RMF:s medlemmar de inom vänstern som var bäst skolade i arbetarrörelsens historia.

Samtidigt anknöt man man, till skillnad från de mao-stalinistiska grupperna till många av den nya vänsterns erövringar. Framför allt var det alltså de franska erfarenheterna som fungerade inspirerande, men även det engelska och amerikanska inflytandet var betydande.
Stadgarna knöt an till traditionella kommunistiska organisationsprinciper. Organisationens basenhet var cellen, vars arbete var inriktat mot organisationens ingripande arbetsområden på arbetsplatser, skolor, universitet eller mot rörelser, t ex det antiimperialistiska arbetet. Celler på samma ort bildade en avdelning. Medlemmar valdes in, och tillerkändes inledningsvis deltagarstatus med konsultativ rösträtt. Efter tre månader kunde en deltagare, genom 2/3 majoritet väljas in som full medlem. Inom organisationen rådde arbetsplikt, ”uppgifter som kamrat eller organ åtar sig eller åläggs ska utföras”. Vikten av att interna angelägenheter inte onödigtvis diskuteras utanför organisationen underströks också. Det fanns uppenbarligen en medveten anknytning till vad som brukar gå under beteckningen demokratisk centralism. Samtidigt läggs som i alla trotskistiska organisationer, för att motverka tendenser till byråkrati och centralstyrning, stor vikt vid rätten till ”tendens- och fraktionsbildning”, alltså rätten att organisera en opinion i olika frågor. 32 Detta var inte bara en formell rättighet, utan sådana tendenser garanterades rätt till utrymme i internbulletiner, inledningar vid konferenser och kongresser, och även ekonomiskt stöd för att resa runt i organisationen och argumentera för sina uppfattningar.

Studierna var en central del av förbundets verksamhet. Men hur skulle man kunna undvika att falla i samma fälla som man menade att andra vänsterorganisationer fallit i? Hur skulle studierna kunna bli något annat än bara ett okritiskt inhämtande av marxistiska sanningar? Den lösning som både RM och Bolsjevikgruppen utarbetade, och som sedan övertogs av RMF, var att de Röda cirklarna eller Röda kommittéerna (namnen lånades som så mycket annat från den franska sektionen) skulle, som det hette det i en tidig sammanfattning ”kunna bli aktionsgrupper, där studierna var en del av arbetet, vilket även skulle innefatta olika former av praktiskt och i viss mån teoretiskt arbete, såsom flygbladsaktioner, agerande vid strejker, demonstrationer, författande av artiklar etc.”. Helt lätt var det inte att uppnå dessa målsättningar. Dessutom visade det sig att deltagarna klagade över att – de fått lära sig för lite av grundläggande marxistisk terminologi. Otack är livets lön…

Kanske avspeglar studiernas centrala betydelse ett annat förhållande, nämligen inflytandet från den svenska folkrörelsetraditionen, där ju studiecirklarna alltid spelat en avgörande roll. Det finns andra kopplingar också. En betydande del av inkomsterna för RMF:s stockholmsavdelning under de första åren kom genom studiecirklar rapporterade genom Frikyrkliga studieförbundet. Annars finansierades verksamheten i huvudsak genom medlemsavgifter, målsättningen var att medlemmarna skulle ge 1/10 av sina nettoinkomster till organisationen. De som hävdade att den svenska trotskismen var en utlandsfinansierad rörelse torde ha svårt att hitta sådana belägg. Den svenska sektionen av Fjärde internationalen blev istället snart en av den internationella rörelsens viktigare finansiärer.

En betydande del av den interna diskussionen inom det nybildade RMF ägandes åt strategin för partibygget. En viktig utgångspunkt var ”trotskismens försening”; det förhållande att studentradikalismen nått sin kulmen innan den trotskistiska rörelsens formerat sina styrkor, och att därför en stor del av denna radikalism sugits upp av andra vänsterströmningar, i första hand maoistiskt influerade. Inför RMF:s andra kongress, hösten 1971 gjordes ett första bokslut av den trotskistiska rörelsens första år i Sverige. Det var ingen skönmålning. Bolsjevikgruppen beskrevs visserligen som teoretiskt avancerad, men annars som en triumfalistisk smågrupp som i grunden uttryckte studentrörelsens sociala isolering. RM å sin sida var ”ett empiriskt hopplock av kamrater” förenade av Traditionen, Programmet, Landvinningarna, men oförmögen att tillgodogöra sig den radikala rörelsens nya erövringar. Det som nu krävdes var en mer genomtänkt strategi
för förbundsbygget. Det övergripande målet för organisationen var att vinna en dominerande position inom den revolutionära rörelsen. För att uppnå detta krävdes förankring inom arbetarklassen. Detta arbete måste inledas omedelbart, heter det. Det skulle framställas lokala Fabriksmullvadar som delas ut vid industrierna. Dessa borde propagera för arbetarkontroll, bekämpa den solidariska lönepolitiken, kritisera klasslagstiftningen och LO:s byråkratisering, miljöfrågan, invandrarfrågan och kvinnans speciella förtryck.

Samtidigt konstateras att under de närmsta åren var det inom andra områden som organisationen hade möjlighet att rekrytera i större skala. Det gällde inte förvånande framför allt bland ungdom och studenter. Från denna periferi borde förbundet sedan sökas sig mot centrum, alltså arbetarklassen. Det bör noteras att samtidigt dyker en annan prioritering upp, nämligen miljöarbetet. RMF var antagligen det första vänsterparti som antog en särskild politisk resolution kring denna fråga. Även kvinnoarbetet får en mer framträdande ställning vid denna kongress, åtminstone teoretiskt. Av den nyvalda nationella ledningens 13 ledamöter var samtliga män.
Medelåldern i den nya organisationen var låg, klart under 25 år. RMF:s ledande företrädare, Tom Gustafsson var 23 år vid grundningskonferensen.

Trots den darriga starten, trots de hårda attackerna från andra delar av vänstern och trots att vänstervinden mot mitten av decenniet mojnade lyckades trotskismen etablera sig som en politisk kraft på vänsterkanten. Dess fortsatta historia återstår att skriva.

1 Om Fjärde internationalens historia, se Francois Moreau, Combats et débats de la IVe Internationale, Québec, 1993

2 Philippe Gottraux, ”Socialisme ou barbarie”. Un engagement politique et intellectuel dans la France de l’après-guerre, Lausanne 1997

3 Se t ex Perry Anderson, Om den västerländska marxismen, Lund 1984, s 112 ff

4 Hans Introduktion till marxistisk ekonomi lär ha sålts i 30 000 exemplar bara i Sverige

5 Om Skoglund, se F Dobbs, Teamster Rebellion, N.Y. 1972, Dough Jenness, Carl Skoglund, i International Socialist Review augusti 1984 samt en artikelserie av Kjell Östberg i Internationalen 25-34 1981.

6 Writings of Leon Trotsky, Suplement (1929-339, New York 1979, s 163, 387n, samt ”Sveriges första trotskist”, Internationalen 6/1982

7 Håkan Blomqvist, Gåtan Nils Flyg, Stockholm1999

8 Uppgifter om RSP bygger i huvudsak på korrespondens mellan svenska och danska trotskister och det förenade sekretariatets i Paris sekreterare Walter (Ernest Mandel). Kopior förvaras i Staffan Lindhés arkiv

9 Material om 1960- och 70-talets trotskistiska rörelser finns framförallt i Socialistiska partiets arkiv, ARAB samt i det arkiv om svensk och internationell trotskism som Staffan Lindhé håller på att bygga upp. En del av nedanstående uppgifter är också hämtade från det vittnesseminarium som i mars 2000 genomfördes vid Samtidshistoriska institutet. Bandinspelningar av detta förvaras hos institutet.

10 För biografiska uppgifter, se minnesartikel i Internationalen 3 1996

11 Med åtminstone Feltrinelli hade Coeckelberghs personliga kontakter, den italienske förläggare besökte enligt uppgift Coeckelberghs i Sverige.

12 Se redogörelse för bakgrunden i Cohens arkiv

13 Ursprungligen med tillägget ”leninst-trotskisterna”. Detta bihang togs emellertid bort när organisationen offentliggjordes

14 Fjärde internationalen 3/1970

15 Se Göran Blomqvist o Kim Salomon (red), Det röda Lund, 1998 och S-O Josefsson, Året var 1969, Göteborg 1996, s 186 ff

16 Bolsjevik 1/1970

17 aa

18 O[tto] M[annheimer], Om strategin, Bolsjevik 2 1970, jfr Théorie et système d’organisation, Cahiers Rouge no 6-7, Maspero 1969,

19 Bolsjevik 2, ledare s 2f

20 M Cohen, Förslag för en strategi för arbetarklassens radikalisering, rapport till RM:s konferens juni 1970

21 Tidningen Fria fackföreningsfolket 1970-71

22 I övervak xxx

23 Om denna, se Revolutionär information 4/70 samt skriften Åter till leninismen”.

24 Protokoll från möte med bolsjevikgruppens provisoriska kommitté 2-5 oktober 1970

25 Se t ex broschyren RMF, historien och internationalismen eller Den som sticker huvudet i busken, skyltar med ändan, u.å. (1972?)

26 Gnistan 9 o 10 1969

27 Kurt Wickman och Lars Gustafsson, Marxism eller trotskism, Oktoberförlaget 1972

28 För detta inflytande, se Salomon, Rebeller i takt med tiden, Stockholm 1996

29 Se t ex Wickman-Gustafsson aa och Trotskisterna, fronterna och Vietnam, utgiven av Uppsala FNL-grupp. Se också t ex Gnistan 9 o 10 1969, Stormklockan 4/5 1970, Proletären

30 Se resolution i Fjärde internationalen 2/1969

31 Kenth-Åke Andersson, Lögnens renässans, Fjärde internationalen 7/8 1972. Se också dens. Kfml:s omvälvning av historien, Revolutionär Information 1 /1969 samt dens Revolutionär marxism kontra stalinism i Viet Nam-rörelsen, Röda häften 9/1971.

32 Stadgar för Revolutionära marxisters förbund, antagna vid förbundets andra kongress 24-26/9 1971

LO-byråkratins löntagarfonder ett dödligt hot mot fackföreningsrörelsen

Av Göte Kildén och Gert-Inge Johnsson

»I den mån bestämda delar av arbetarklassen går med på att ta del i ledningen för ’sin’ särskilda fabrik genom yttranderätt eller genom ’rätt till en del av vinsten’ kan de endast ta på sig ’företagets intressen’ gentemot dess konkurrenter, dvs acceptera att den kapitalistiska konkurrensen åter introduceras i arbetarklassens mitt och följaktligen avväpnar sig inför de objektiva effekterna av denna konkurrens när den drabbar detta särskilda företag»
/Ernest Mandel i Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre/

I Fjärde Internationalen nr 5/76 publicerades första delen av vårt svar på Tom Hanssons och Per Reichards artikel »Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken». Denna första del behandlade på ett allmänt plan grundläggande strategiska frågor som klassmedvetenhetens utveckling, arbetarklassens revolutionära potential och förtruppspartiets uppgifter.

I denna andra del »tar vi tjuren vid hornen» och diskuterar det konkreta fondförslaget från LO-kongressen ur en del olika aspekter. Vi försöker ange åtminstone några av de viktigaste orsakerna till att LO-byråkratin introducerat detta förslag, bl a genom en jämförelse med utvecklingen i Västtyskland, vi diskuterar dess framtid samt tar upp konsekvenser vid ett hypotetiskt genomförande av förslaget. Vår genomgång i denna andra del mynnar till sist ut i en bestämning av kommunisternas taktiska förhållningssätt till fondprojektet.

Utgångspunkten för materialet i detta avsnitt är vår teori om klassmedvetenhetens utveckling. De politiska svaren på de frågor som ställts i och med den fonddebatt som rullat igång måste ha som målsättning att främja utvecklingen av de arbetande massornas klassmedvetenhet till en »klass för sig», till att lita till den egna styrkan, sina egna organisationer och sina egna metoder.

Individuell andel i vinsten

Genom historiens gång har det vimlat av diskussioner, förslag och experiment som rör olika system med andel i vinsten. Grovt talat går det att tala om två tendenser i denna fråga. Den ena har utgått ifrån individuell andel i vinsten och har främst haft sina förespråkare i konservativa och patriarkaliskt sinnade kretsar. I sin studie »Kapital till den anställda?» har Åke Wredén visat att de viktigaste argumenten för denna inriktning framfördes redan 1895 av det svenska justitierådet Herslow. Enligt honom skulle vinstandelar:

»… åt driftägaren skapa en duglig, pålitlig och för frestelser till arbetsinställelse otillgänglig arbetarstam, kraftigt sporra arbetarna till flit och noggrannhet i arbetet samt till aktsamhet om arbetsmaterial, maskiner och verktyg m m, ävensom förmå dem att i dessa hänseenden ömsesidigt öva kontroll på varandra, vilket allt skulle högst väsentligt bidraga till ökande av affärens nettoavkastning och därigenom… bereda driftägaren riklig ersättning för den vinstandel som han avstod åt personalen.»
/Citerat efter Wredén, Kapital till de anställda?/

Det nya som har tillkommit är att vinstandelssystem skulle kunna ha en positiv inverkan på företagens kapitalbildning, deras grad av finansiell självförsörjning.

System med individuell andel i vinsten har prövats och förkastats genom decennierna, både i Sverige och i andra länder. För det mesta har deras omfattning och betydelse varit ringa. Det tycks som om de vunnit insteg främst i länder eller branscher med en klen facklig organisering, och då inom mindre och halvstora företag med patriarkaliska relationer mellan företagsledning och anställda.

Idag är det endast i USA som företagen praktiserar system av detta slag i någon större omfattning. Där har de t o m vunnit ett mycket stort inflytande under de senaste åren. Framför allt då för just de mindre och medelstora företagen. 1969 fanns det 86 957 vinstdelningsplaner i USA. 1975 hade antalet sprungit upp i 205 000. Förklaringen till denna utveckling går att söka i den amerikanska skattelagstiftningens utformning samt i frånvaron av ett ATP-system av svensk typ. Enligt Wredén har helt enkelt vinstdelningen börjat användas för att ordna tjänstepensioneringen.

Kollektiv andel i vinsten

Den andra tendensen har utgått från kollektiva andelar i vinsten. Ett otal förslag har funnits enligt denna modell. Förslag som i första hand har härstammat från den ledande byråkratin i socialdemokratiskt kontrollerade fackföreningar. Efter det andra imperialistiska omfördelningskriget är det i länder som Västtyskland. Nederländerna, Österrike, Danmark och Sverige som löntagarfonder av olika slag har varit på tapeten. Södra Europas stora fackliga massorganisationer – som leds av kommunistpartierna – har kategoriskt avvisat fondsystemen. I Storbritanniens stridbara – men socialdemokratiskt ledda – fackföreningsrörelse har inte heller löntagarfonder varit aktuella.

Kollektiva löntagarfonder tycks alltså vara något mycket specifikt för den socialdemokratiska rörelsen – och då först och främst för dess fackliga gren.

Ett sätt att belägga denna hypotes är att studera exemplet Västtyskland lite mer ingående, för där har förslag om kollektiva löntagarfonder fått både större plats i debatten och i politiken.

Exemplet Västtyskland

»Inte i något land har debatten om förmögenhetsfördelningen och ägandestrukturen förts med sådan intensitet och under så lång tid som i Västtyskland», heter det t ex hos Rudolf Meidner i Bilaga 7 till rapporten om »Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder». Och Meidner fortsätter: »Oräkneliga är de skrifter – både från politiskt, fackligt och vetenskapligt håll -som behandlar ämnet. Antal förslag, planer och rekommendationer för att lösa problemet med den sneda förmögenhetsutvecklingen är överväldigande stort. Det kan utan överdrift påstås, att frågan om lämpliga vägar för förmögenhetspolitiken under större delen av efterkrigstiden har stått i förgrunden för den offentliga debatten i Västtyskland».

Den materiella grunden till denna digra offentliga debatt var helt enkelt det så kallade tyska undret, dvs den »sneda förmögenhetsutvecklingen». Eller för att fortsätta med att tala med Meidner: »Löntagarna möjliggjorde detta ekonomiska under genom en medveten återhållsamhet beträffande kraven på standardhöjning. Hundratals miljarder DM plöjdes tillbaka till nya investeringar och en kapitalackumulation av enorma mått kom till stånd hos en liten grupp av kapitalägare».
Den västtyska efterkrigsperioden utmärktes också av en så gott som oavbruten tillväxt. Så här träffande beskriver Winifred Wolf klimatet i Inprecor nr 61/62 1976:

»Så länge som där var ’tillväxt’ /dvs från 1948 till 1973 med undantag för de sexton månader av recession som gällde 1966-67/ var det nästan omöjligt för revolutionära marxister att övertyga breda massor om det västtyska samhällets klasskaraktär. Eftersom tillväxten var generell/även tillväxten av lönerna/, handlade den offentliga debatten i huvudsak om problem i samband med fördelningen, dvs om det var lönerna eller profiterna som steg snabbast.»

Vi ska tillägga ett annat mycket utmärkande drag för perioden:
De svaga och extremt förborgerligade fackföreningarna! Kriget hade inte bara förstört kapital och produktionsmedel utan också den tyska arbetarrörelsen. Nazismen och kriget malde sönder fackföreningarna helt och hållet. Arbetarnas inbördes solidaritet, deras sammanhållning, upplöstes. De mest medvetna och stridbara arbetarledarna dödades, osv. Klassmedvetenheten kastades årtionden tillbaka.

Nederlaget under kriget parat med en till synes helt oproblematisk ekonomisk tillväxt gynnade reorganiseringen av den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen. Arbetarnas upplevelser av stalinismen, bland annat i form av det sovjetiska pansar-övergreppet på Öst-Berlins arbetare 1953, gjorde resten. Helt ohotad kunde socialdemokratin breda ut sig på arbetsplatserna och ta ansvar för just »en medveten återhållsamhet beträffande kraven på standardhöjning». En uppgift som inte krävde så mycket under 1940-talets sista år samt under 1950-talet. Demoraliseringen från kriget samt den stora industriella reservarmén/flykten från jordbruket och Östtyskland/ var effektiva medel för att hålla tillbaks lönekraven. Men när upplevelserna från kriget blev mindre påtagliga och den industriella reservarmén nära eliminerad, då uppstod helt nya villkor för kapitalbildningen. Eftersom arbetslösheten inte längre kunde fungera som den sociala mekanism vilken höll tillbaka arbetarnas lönekrav, blev den socialdemokratiska fackbyråkratin tvingad att svara för ett större mått av ideologisk och politisk kontroll.

Nödvändigt med ett större mått av ideologisk kontroll

Förslaget om kollektiva lönefonder svarade mot dessa nya behov, följaktligen växte de också i antal och styrka när arbetslösheten avtog mot slutet av 1950-talet och 1960-talets första år. Fondförslagen sprang också helt organiskt fram ur den socialdemokratiska ideologin, som i mångt och mycket arbetar med en vulgär tolkning av den materialistiska historieuppfattningen.

Mycket, mycket schematiskt ser denna ideologi ut enligt följande:
Kapitalismen måste mogna, ja till och med bli övermogen innan den kan plockas bort och ersättas med socialismen. När detta är fallet kan den stora massan av producenter ta över från kapitalisterna lika lugnt som när en löpare tar emot stafettpinnen från en annan i ett stafettlopp. Men loppets tempo ses inte som ödesbestämt, löntagarnas organisationer kan påverka tiden. De ska inte bara sitta som en hop passiva åskådare utan ta aktiv del i tävlingen – genom hejarop och applåder…

Eller med andra ord: Arbetarrörelsen ska satsa hårt på de mest expansiva storföretagen, underlätta rationaliseringar och alla andra åtgärder som gynnar kapitalismens mest framskjutna och dynamiska sektorer:

Till detta handlingsprogram kopplas så jämlikhetstanken:
Det är de mest expansiva företagen som kan betala de bästa lönerna och berika den arbetande klassen, den högre produktiviteten hos dessa företag lämnar dessutom ett överskott som kan fördelas till den sociala sektorn via en »jämlik skattepolitik».

Men när »förmögenhetsutvecklingen» blir för sned uppstår naturligtvis ett viktigt krux. Framför allt om då arbetslösheten är ringa och konkurrensen mellan arbetarna liten. De frågor som Winifried Wolf pekade på dyker då upp automatiskt:

Återhållsamhet eller inte? Ska lönerna verkligen inte öka mer, nu när vinsterna rakar i höjden vareviga dag?

I detta läge blir förslag om kollektiva löntagarfonder helt naturliga. Socialdemokratins argument är givna ur det föregående:

– Visst ska löntagarna ha sin rättvisa del av kakan, men företagens kapitalbildning måste tryggas, för det går inte att komma ifrån att det är den som garanterar tillväxten, så att det blir en större kaka att dela på nästa gång.

-Men det är samtidigt inte rätt att arbetsgivarparten ska få så stora vinster. Låt oss helt enkelt avsätta en del av vinsten till löntagarorganisationerna, då blir inte förmögenhetsbildningen så sned och dessutom skaffar vi oss ett större inflytande över företagens ledning och skötsel.

I en situation av ekonomisk tillväxt, stor kapitalackumulation och obetydlig arbetslöshet uppstår förslag om kollektiva löntagarfonder som en ganska självklar ideologisk reflex hos den socialdemokratiska fackföreningsbyråkratin när denna konfronteras med högljudda krav på löneökningar. Fondförslagen förmedlar helt enkelt »en medveten återhållsamhet» från arbetarnas sida på den ideologiska nivån.

Kollektiva fondförslag specifika för fackbyråkratin

Det faktum att det är socialdemokratins fackliga gren som är mest benägen att laborera med dessa förslag hänger samman med de tre följande faktorerna:

– För det första är det den fackliga kadern som befinner sig närmast verkstadsgolvet, det är den och inte partiapparatens funktionärer som pressas hårdast av arbetarnas lönekrav.

– För det andra tilltalas fackpamparna helt naturligt av det »inflytande» som skulle förlänas dem enligt förslagen. Den parasitära fackliga byråkratin skulle helt enkelt tillskansa sig en del fördelar på kapitalets bekostnad! Fondstyrelserna och andra institutionaliserade organ som följer i spåren på dessa projekt måste besättas med bl. a. »arbetardirektörer». som då kan njuta sötman av höga arvoden, middagar o s v. D v s nya materiella privilegier och högre social status. Ett statligt »inflytande» är inte lika attraktivt eftersom det bara ger småsmulor åt de fackliga ledningarna, de privilegier som följer med detta »inflytande» hamnar i stället i fickorna hos socialdemokratins politiska funktionärer.

– För det tredje är den fackliga grenen inte lika känslig som partiapparaten i övrigt för vad som är gångbart politiskt. På grund av det sociala trycket från fackföreningarnas medlemsmassor reagerar inte denna kader lika följsamt på den politiska nivån.

Exemplet Västtyskland ger oss också en god möjlighet att studera den process som utlöses när de faktorer förändras som utgjort jordmånen för förslag om kollektiva löntagarfonder.

När den ekonomiska tillväxten bromsas upp eller tom upphör blir inte problemen om en mer jämlik fördelning lika akuta. Fondförslagen är anpassade som hand i handske för att lösa motsättningen mellan en mer jämlik fördelning och en fortsatt kapitalbildning för företagen. När tillväxten stannar upp skjuts denna motsättning i bakgrunden. Frågan om det är lönerna eller profiten som ökat mest ställs inte längre lika uttalat. För arbetarna är det nya frågeställningar som kommer i förgrunden: anställningstrygghet, bevarad köpkraft, bra social service osv.

Fondförslagen ger inga omedelbara svar på dessa frågor, de tillfredsställer därmed inte behoven hos fackföreningarnas breda medlemsmassor. För vem är intresserad av andel i vinsten när det egna företaget kanske kan komma att gå omkull?

Men visionen om ett framtida »inflytande»? I det långa loppet sägs ju att fondsystemen ska betyda en bättre branschplanering, mer övergripande styrmedel och därmed strukturella förändringar av industrin. Kan inte dessa förändringar trygga en fortsatt tillväxt och på så sätt trygga jobben?

I det långa loppet?

När arbetarnas problem är omedelbara! När arbetslösheten står vid knuten och när arbetsköparna går till attack på bred front med lönestopp, rationaliseringar, ökad arbetstakt och en minskning av den offentliga sektorns utbyggnad, då blir faktiskt fondförslagen blott och bart skrivbordskonstruktioner!

Dessa ändrade förhållanden betyder ändå inte att förslagen försvinner över en natt. Ekonomin utvecklas ojämnt, konjunkturcyklerna består även om den långsiktiga ekonomiska trenden har vänt, och de motsättningar som vi tidigare har angett kan leva kvar inom vissa branscher eller återupplivas periodvis för andra.

Argumenten förskjuts

Här finns dessutom en viktig tröghetsfaktor: Fackföreningsbyråkratins relativa självständighet som ett parasitärt skikt inom arbetarrörelsen! Sitt hopp om ett framtida »inflytande» med allt vad detta skulle innebära av materiella fördelar och andra tillbehör ger byråkratin inte upp i första taget. Särskilt inte som detta »inflytande» har en bra täckning i den egna ideologin, tankarna på en ökad insyn i industrins förvaltning från fackets sida osv.

Detta betyder att fackbyråkratin tenderar att förflytta tonvikten från jämlikhetsaspekten över till de frågor som mer rör inflytandet över produktionen, när de ekonomiska och sociala faktorer förändras som ursprungligen skapade förutsättningar för förslagen om kollektiva fondsystem. Debatten blir omedelbart mer laddad på den politiska nivån och då blottas oundvikligen fondförslagens svagheter!

Kamraterna TH/PR talar om att den kommunistiska taktiken i förhållande till löntagarfonderna måste vara som en politisk »aikido» där vi utnyttjar motståndarnas egen styrka för att bringa honom på fall. Detta låter sig naturligtvis sägas. Men inte genomföras! – för fondförslagen är inte socialdemokratins styrka, politiskt är de i stället mycket svaga kort, och då kan det gå illa värre…

Tar man miste i aikido och försöker fälla motståndaren med ett grepp som bygger på hans styrka – när det i själva verket är hans svaga punkt – då kan det hela nämligen sluta med att man rasar omkull tillsammans med motståndaren…

Avgörande politiska brister

Det finns två avgörande politiska brister med fondförslagen. Den första är så enkel som att den stora mängden löntagare helt korrekt uppfattar att dessa förslag inte på något sätt tillfredsställer deras omedelbara behov (tryggade jobb, bevarad köpkraft, bra service o s v). Detta till skillnad från den traditionella reformistiska rekvisitan.

Den andra bristen gäller förslagens bärkraft som en entusiasmerande vision, dess klena ideologiska kaliber. Vi vet – och här är vi överens med TH/PR – att det i dag är helt omöjligt att vinna bredare grupper för socialismen genom att föra fram länder som Sovjetunionen och Östtyskland som konkreta föredömen, som exempel på den socialism vi kämpar för. Senast visade Wolf Biermann på detta i en intervju för tidskriften Der Spiegel.

– Är det möjligt att det som dom kallar socialism i din stat blir ett allt större hinder för socialistiska rörelser i västra Europa, frågade der Spiegel. Biermanns svar löd:

– Det är inte bara möjligt, detta är redan fallet. Vad som står i vägen för vänstern, förutom dess egna dumheter, är det frånstötande exemplet på ett byråkratiskt deformerat samhälle som kallar sig socialistiskt inför alla människor.

Fondförslagen – och de samhällsvisioner som de kopplas till – är på samma sätt ett hinder för den socialistiska rörelsen. För »löntagarmakten» identifieras inte med demokratiska massorganisationer utan med ett snävt byråkratiskt skikt inom fackföreningsrörelsen. Fondernas byråkratiska uppbyggnad och deras smak av korporativism skrämmer både de stora arbetarmassorna och de små men avancerade skikten av arbetare som letar efter antikapitalistiska lösningar. De senare misstror också de planer som föreslås för fondernas gradvisa övertagande av makten över industrin. Med rätta anar de farorna för en splittring inom de egna leden.

För borgarklassen betyder fondförslagen att den får ett utmärkt mål att skjuta in sig på: »Friheten är hotad», »fonderna skapar en jättelik central byråkrati» osv. Smakprov på detta upplevde vi inte minst under den svenska valrörelsen 1976. Arbetsköparna gick ut i mer frispråkiga termer än på många år. SAF dundrade och vem minns inte de upprörda scenerna på småföretagarnas möte i Jönköping? Också de borgerliga partierna varpå hugget.

Löntagarfonderna livade upp den samlade borgerligheten. Den var helt enkelt klipsk nog att inse att dessa inte utgjorde’ »motståndarnas styrka» utan i stället deras svaghet…

Västtysk epilog

Men tillbaka till Västtyskland. En sammanfattning av fondförslagens uppgång, nedgång och fall i det västtyska riket ger följande cykel:

Förslagen om löntagarfonder tränger sig fram i debatten och politiken under slutfasen av en period med oavbruten tillväxt, d v s i det läge där arbetslösheten reducerats till ett minimum. Förslagens funktion blev att förmedla »en medveten återhållsamhet» från arbetarnas sida när det gällde lönekraven.

När det ekonomiska och sociala läget slog om fortsatte debatten så att säga »av bara farten». Men inte åt samma håll som tidigare, utan på ett stickspår. Nu var det nämligen den fackliga byråkratins särintressen och specifika ideologi som tog överhanden. Fördelningsaspekterna sköts i bakgrunden och i stället betonades de frågor som mer hängde samman med »inflytandet».

Resultatet blev ett större mått av politisk polarisering kring dessa frågor. Socialdemokratin drevs på reträtten, oförmögen att svara och följden blev en batalj inom »rörelsen». Den politiska grenen ansåg att förslagen var negativa för partiets röststöd medan delar av fackbyråkratin höll fast vid kraven.

Kulmen kom 1974 när partiledningen gjorde upp om en »kompromiss» med koalitionspartnern FDP. Citationstecknen är väl på sin plats för i praktiken var det FDP:s fondförslag som antogs. Ett liberalt förslag som rörde »fördelningspolitiska aspekter» och inte »inflytandet»…

Därefter har debatten sjunkit i glömska. Saknad endast av en del fackliga företrädare. Det nya läget för Västtysklands ekonomi har ställt helt andra frågor i förgrunden för den politiska kampen.

Detta slutomdöme delar vi med andra. Meidner menar t ex att »Mycket tyder nu på, att en lång och intensiv debatt om ’förmögenhetspolitik’ har nått en slutpunkt – åtminstone för en överskådlig framtid.» Wredén konstaterar torrt samma sak:
»Den tyska fackföreningsrörelsen tycks f n vara helt ointresserad av löntagarfonder».

I sin uppsats menar TH/PR helt sonika att det är ett »faktum att fackföreningarna inom en snar framtid kan komma att stå som ägare till de 200 största företagen» i Sverige. »Skillnaden» mellan vår inriktning på »förstatligande under arbetarkontroll» och deras förslag sägs också vara att löntagarfondernas »införande är fullt möjligt, ja på sikt sannolikt». Vid flera seminarier har kamraterna också understrukit att de har uppfattningen att SAP- och LO-ledningen verkligen kommer att försöka driva igenom fondförslagen från LO-kongressen.

Vi tror att TH/PR skulle ha varit mindre benägna att dra dessa förhastade slutsatser om de studerat bl a det västtyska exemplet. Det säger en hel del om den politiska dynamiken i denna typ av fondförslag. Samma cykel som vi sett i Västtyskland har dessutom i huvudsak utvecklats i andra länder. T ex i Danmark.

Är fondförslagen »neutrala» för lönebildningen?

Vi liksom många med oss har menat att fondförslagen inte är »neutrala» när det gäller lönebildningen. Detta avvisar TH/PR bestämt. »Utan analys, utan tankeverksamhet upprepades papegojlikt samma argument», skriver man och menar själva att förslaget är explicit »löne- och kapitalbildningsneutralt». Dvs upprepar å sin sida papegojlikt Meidners egna ord…

Men ändå inte riktigt, kamraterna gör trots allt ett försök att visa varför det är så, de försöker peka på de faktorer som bestämmer löneutvecklingen:

»Hur bestäms då lönerna? Om man studerar löneutvecklingen under normala kapitalistiska förhållanden finner man att de ramar som sätts för lönens storlek primärt är avhängiga dels profitutvecklingen, dels arbetslöshetsgraden, det vill säga den är konjunkturberoende, och primärt bestämd av marknaden i vid mening. Dessutom påverkas lönen klart av inflationen… Löneglidningen verkar statistiskt som en »anpassare» av den förhandlade lönen, så att lönesumman anpassas till marknaden… Så länge kapitalismen består tar marknaden ut sin rätt.»

Dessutom gör TH/PR undantag för »onormala» situationer som »i Chile under Allende» eller »Portugal året efter kuppen». Formellt är detta resonemang inget att klaga på. Men som förklaring av de mekanismer som bestämmer lönebildningen är det helt otillräckligt. Påståendet om att löneutvecklingen är »primärt bestämd av marknaden» avslutas nämligen inte. Vi får inte reda på vad det finns för sekundära faktorer som påverkar lönerna också under s k normala förhållanden.

Kamraterna TH/PR tycks tro att arbetsmarknaden i dag är lika »fri» som under manchesterliberalismens glada dagar. De glömmer att ta upp att också »styrkeförhållandet mellan de kämpande» har stor betydelse. Dvs bland annat arbetarklassens grad av organisering, kampförmåga och klassmedvetande. Vi ska påminna om några viktiga meningar från Marx skriftLön, pris och profit:

»Det är klart, att en oerhörd skala av variationer är möjlig inom de båda gränserna av denna maximiprofit. Dess faktiska storlek bestäms bara av den oavbrutna kampen mellan kapital och arbete. Kapitalisten försöker ständigt reducera arbetslönen till dess rent fysiska minimum och utsträcka arbetsdagen till dess fysiska maximum, medan arbetaren ständigt utövar ett tryck i motsatt riktning. Det hela utmynnar i frågan om styrkeförhållandet mellan de kämpande.»

I den oavbrutna kampen mellan kapital och arbete har existensen av fackföreningar en central betydelse. Kollektivavtal t ex upphäver ju t ex på sätt och vis den »fria arbetsmarknaden». Det ligger säkert mycket i detta påstående från Per Holmbergs bok »Arbete och löner i Sverige»:

»Att dessutom fackförbundens organisationsgrad syns ha spelat en stor roll framgår bl a av att under lönesänkningsperioden 1930-33 då de svenska industriarbetarnas medeltimförtjänst på grund av det fackliga motståndet reducerades med ’blott’ 5 till 5 1/2 procent, medan de betydligt svagare organiserade industriarbetarna i USA med i stort sett lika hög arbetslöshet upplevde ca 20 procents lönesänkningar under motsvarande period.»

Men det är inte bara graden av fackliga organisering som spelar in. Medvetenheten hos de många medlemmarna och hos de fackliga ledningarna är också av central betydelse. Vid en bedömning av lönernas utveckling är det nödvändigt att också diskutera de fackliga organisationernas politik! Det räcker inte att likt TH/PR bara se till det primära, dvs profitutvecklingen, arbetslöshetsgraden och inflationen.

När vi kommit så här långt kan vi blicka tillbaka på Västtyskland en sista kort stund. Ur det tidigare har det framgått att den västtyska socialdemokratins politik under efterkrigstiden bl a handlade om att medverka till den snabba kapitalackumulationen. Det rörde sig om »en medveten återhållsamhet» i avtalsförhandlingarna. En attityd som drog på sig kritik från massan av arbetare. Fackbyråkratins svar, som lyckades »neutralisera» en del protester, blev dimridåerna om kollektiva löntagarfonder. Blotta förslagen hade i sig en politisk funktion: En undanglidande manöver för att få till stånd en dämpning av lönekraven!

I Nederländerna har vinst delningssystem haft en liknande funktion. Där fungerade de som avledare för missnöjet med en hård statlig inkomstpolitik.

Samma sak i Sverige

Naturligtvis påverkar »styrkeförhållandet mellan de kämpande» löneläget också i Sverige. Vi delar i stort följande bedömning av Per Holmberg:

»Varför ett och samma arbetsmarknadsläge inneburit så varierande löneökningar har med största sannolikhet främst att göra med olikheter i lönepolitiken under skilda perioder. Att löneutvecklingen enbart skulle vara en passiv reflex av läget på arbetsmarknaden är därför en grov förenklings
Ett av de mer klassiska exemplen på svensk lönepolitik är det lönestopp som LO-ledningen accepterade 1949/50. Ett annat mera aktuellt är vad som från reformistiskt håll kallats för »solidarisk lönepolitik.»

Otvivelaktigt har denna reaktionära politik påverkat löneläget. Det har visserligen skett en »sammanpressning av löneolikheterna inom LO-kollektivet» som det brukar heta. Men detta har skett på bekostnad av en relativ lönenedpressning för traditionella höglönegrupper inom LO-kollektivet. Eller uttryckt med den socialdemokratiske ekonomen Willy Bergströms egna ord:

»Man kan lite tillspetsat säga att LO med den solidariska lönepolitiken köpt utjämning inom de egna leden till priset av vidgade klyftor mellan LO-grupperna och andra grupper i samhället.»

TH/PR håller med om denna effekt. I sin artikel citerar de okritiskt Meidners ord om »den nu så missriktade solidariska lönepolitiken». Därmed erkänner de indirekt att de själva har fel när de påstår att löneläget är nära nog oberoende av politiska faktorer under »normala» förhållanden.

Solidarisk lönepolitik – påverkar lönerna!

Den ständigt missriktade solidariska lönepolitiken har varit mycket betydelsefull när det gällt alla förslag om kollektiv kapitalbildning på svensk mark. Visserligen frågade redan Ernst Wigforss så här redan för drygt 50 år sedan:

»Är det så självklart att kapitalägarna skall ha all vinsten, sedan arbetarna fått sin lön? Skulle inte löntagarna kunna få vinsten, sedan kapitalet fått sin andel?»

Men denna fråga kom inte från så många andra håll och den besvarades inte på ett konkret plan. Det är först under de senaste tjugo åren som förslag om kollektiv kapitalbildning på allvar vunnit terräng. I detta avseende har Gunnar Nilsson helt rätt när han säger att »fackföreningsrörelsen först nu har hunnit i kapp Ernst Wigforss».

Vi är i stort överens med TH/PR om de grundläggande tendenser i den svenska kapitalismens utveckling som utgör grunden för denna förändring så vi återupprepar inte här deras analys. Däremot vill vi betona en del fenomen mer än andra, vi vill också se det mesta ur ett annat perspektiv…

För det första verkar det klart att de olika projekten om kollektiv kapitalbildning bl a har utgjort en del av den missriktade solidariska lönepolitiken!

Detta har inte TH/PR insett eftersom de arbetat med en mycket mekanisk analys där politiken haft en undanskymd plats.

När TH/PR diskuterar innebörden i fondförslaget ser de inte överhuvudtaget till dess funktion i dag (och i går!) . De diskuterar bara Meidners uttalade målsättning för morgondagen.

När socialdemokratin genomfört sin »solidariska lönepolitik» har detta hela tiden inneburit stora påfrestningar för den lokala fackbyråkratin. Det är den som har haft bördan att försvara det outtagna löneutrymmet inför alla missnöjda medlemmar. För att klara detta har det inte räckt med klasslagstiftning samt en hårdför och odemokratisk regim inom fackföreningsrörelsen självt. Det har också behövts en godtagbar och något så när logisk ideologi. Alla förslag av typen bransch- eller löntagarfonder har haft denna funktion, de har utgjort nödvändiga komplement till den missriktade (eller riktade om man så vill) solidariska lönepolitiken.

Den reformistiska politiken förankras inte bara genom höger hand (solidarisk lönepolitik) utan lika mycket med den vänstra (fondprojekten). Meidners beskrivning av upprinnelsen till förslaget är ett lysande bevis på detta:

»Slutligen kunde under andra delen av 60- talet framgångar skönjas för den solidariska lönepolitiken. En sammanpressning av löneolikheterna inom LO-kollektivet kunde statistiskt påvisas, delvis beroende på en relativt svag löneutveckling för vissa traditionella höglönegrupper. Tankarna kring ’uppoffringsvärde’, försummade chanser till löneuttag och orättfärdiga vinster fick därmed ny aktualitet.
Det är bl a mot bakgrunden av dessa förhållanden som man bör se de uttalande om åtgärder mot ojämnheten i vinstutvecklingen, ändrad vinstbeskattning och branschfonder som återfinns i den lönepolitiska rapporten till 1971 års LO-kongress»

Vilda strejker – bränslet bakom den uppblossade debatten

Vi vet också att den »solidariska lönepolitikens framgångar» provocerade fram en omfattande strejkvåg under 1969-70. Klasslagstiftning, facklig byråkratisering och reformistisk ideologi förslog inte till att hålla tillbaka all bitterhet mot den »solidariska lönepolitiken».

De delegater som samlades på LO:s kongress hade en press på sig att »hitta på något» som kunde minska antalet strejker. Ett av resultaten blev den utredning om kollektiv kapitalbildning som tillsattes.

Främst den ekonomiska konjunkturen 1972-73 innebar att antalet strejker minskade drastiskt, problemen med »outtagna löneutrymmen» var inte lika akuta och debatten falnade av. Den kom mer att handla om möjliga svar på de brant stigande arbetslöshetssiffrorna. AP-fondernas möjligheter diskuterades liksom introduktionen Till det som i dag blivit medbestämmandelagen. Så här sammanfattar t ex Wréden dessa år:

»Under åren närmast efter 1971 brydde sig knappast någon om Meidners utredning. LO och regeringspartiet var fullt upptagna först med den 4:e AP-fonden och sedan med den nya arbetsrätten.»

Åren 1974-75 med deras vinstfyrverkeri fick dock debatten att blossa upp igen med våldsam fart. Tanken på löntagarfonder väckte omedelbar genklang hos fackbyråkratin. Främst då inom de branscher där »övervinsterna» var som fetast och arbetarna som mest missbelåtna med den »solidariska återhållsamheten».

En artikel från Skogs tidning SIA från hösten -74 visar väl vilken mylla det var som fick idéerna att växa till sig så snabbt:

»De flesta konflikterna på arbetsmarknaden uppstår just inom branscher och företag med relativt höga löner. Genom att suga upp övervinsterna skulle del starkaste argumentet till strejk falla bort. Det är i den jordmånen tanken med löntagarägda fonder har växt fram»

Också Meidner var påverkad av denna konjunktur vilket inte minst visar sig vad han betonar i sitt utredningsarbete när han intervjuvas i SIA 1974:

»Att få ett socialistiskt samhälle är gott och väl, men vi skall inte gå de här krokvägarna för att nå dit.
… Mitt kongressuppdrag avser… frågan hur de övervinster som uppstår som en följd av den solidariska lönepolitiken skall komma löntagarna tillgodo…
… För oss som har en stark facklig rörelse är (fonderna) snarast ett komplement till den solidariska lönepolitiken och inte en metod att förändra maktförhållandet mellan arbete och kapital. Det har vi andra metoder för...»

Maktfrågorna i centrum

Nu hade utredningens slutgiltiga förslag, det som antogs vid LO-kongressen i juni 1976 en helt annan betoning! Vi är helt överens med Wredén när han skriver att »den solidariska lönepolitiken /hade/ skjutits i bakgrunden och huvudmotivet var ägarinflytandet över större delen av näringslivet», eller med TH/PR när de menar »att det dock är den tredje punkten i förslaget – som är kardinalfrågan – frågan om makten – står i takt med den fortsatta debatten allt klarare».

Varför denna förändring? Ja, för det första måste det understrykas att vår skiss av bakgrunden till LO-kongressens beslut medvetet behandlat bara den faktor som var mest betydelsefull vid förslagets många år av »förarbete». Men när detta är gjort måste det tilläggas att fonddiskussionen hela tiden ackompanjerats av en annan melodi, nämligen tanken på inflytande eller bestämmande över produktionen. Men den var mycket tunn och svag ända fram till 1975.

Yl måste alltså förklara denna förskjutning. En viktig faktor var naturligtvis det ändrade ekonomiska läget. LO-kongressen föregicks och omgavs av siffror på ekonomisk stagnation. Det fanns inte längre något omedelbart behov av att värja sig mot ett missnöje bland medlemmarna, med s k övervinster. Men denna enda faktor räcker inte som förklaring, vi måste vända blicken åt ett annat håll: Behovet av en mer rationell »planering» av kapitalismens planlöshet och fackbyråkratins aptit på egna materiella privilegier och en högre social status.

Behov som tidigare fått sitt utlopp främst i intresset för AP-fondernas roll. Meidner har träffande fångat de stämningar som tidigare fanns hos fackbyråkratin:

»Många inom fackföreningsrörelsen (torde) ha betraktat AP-fonderna just som ’löntagarfonder’, dvs löntagarnas medel, vars användning skulle bestämmas av löntagarna själva. Det skulle dröja ett drygt decennium innan man inom LO blev klart medveten om att fonderna inte fyllde – och inte heller var avsedda att fylla – denna funktion. Men det är naturligt att man, så länge illusionen fanns, inte fann det angeläget att bygga upp löntagarfonder med snarlika målsättningar.»

Intresset kom när AP-fonderna visade sig vara vad dom var…

Några år in på 70-talet hade dessa illusioner gått om intet och LO-byråkratin sökte med ljus och lykta efter ett nytt projekt som svarade mot dessa förväntningar. »Övervinstdebatten» 1974 riktade dess blickar mot fonderna. Här fanns lösningar på ett otillfredsställt materiellt och ideologiskt behov! De annalkande krisfenomenen inom många branscher ökade intresset för fonderna, byråkratins egna särintressen sammanföll ju därmed med objektiva behov i kapitalismens egen utveckling. Eller snarare: Byråkratin upplevde att dessa behov sammanföll!

Besvikelserna med Christer Wickmans statliga näringspolitik drog säkert också mer än ett strå till stacken. Det ideologiska momentet kunde kopplas till »löntagarna» i stället för den knappast attraktiva associeringen till LKAB och AB Statsföretag. Stämningar som Tage Erlander gjorde sig till tolk för i en intervju för LO-tidningen:

»Jag är övertygad om att Meidners förslag, när det i en eller annan form (!) ska förverkligas, kan locka fram människornas bästa egenskaper. Mycket mer än om vi skulle socialisera hela produktionen (!). För då finns det risk för en byråkrati som kan bli farlig.»

Det mesta var som synes bäddat för att en enhällig LO-kongress skulle anta Meidners förslag.

Och kapitalbildningen?

Här ska till sist fogas in några argument när det gäller kapitalbildningen. För också där upprepar TH/PR »papegojlikt» Meidners argument utan »analys, utan tankeverksamhet»:

»Naturligtvis kan man tänka sig att borgarna behöver plöja ner en ökad mängd kapital i företagen, men i så fall kan detta inte tillföras via den Meidnerska konstruktionen. Det behövs inte heller någon ny konstruktion för detta, staten har redan försett borgarna med investeringsbank, AP-fonder och speciella selektiva åtgärder för att vid behov öka kapitalmängden.»

Här glömmer kamraterna två saker. För det första är fonddebatten; sig ett sätt att försöka få arbetarna att acceptera den kapitalbildning som redan pågår inom industrin och som bl a redovisades genom 1974 års stora vinster. Dvs den andra sidan av lönenedpressningen inom vissa höglönesektorer. Ett urgröpt men genomfört fondförslag får samma funktion. För det andra kan fackbyråkratin parasitera på löntagarfonder – oavsett konstruktion – mer än vad den kan t ex vid kapitaltillskott från Investeringsbanken eller vid s k selektiva åtgärder.

Fondernas vara eller inte vara…

Så är vi då framme vid den centrala frågan om löntagarfondernas framtid. Är det ett »faktum att fackföreningarna inom en snar framtid kan komma att stå som ägare till de 200 största företagen»?

Definitivt inte! Av följande skäl skulle vi vilja svara att detta perspektiv är det minst sannolika för den kommande utvecklingen:

Ett av TH/PR:s argument för att försöka förklara fondernas plats i en mer eller mindre nödvändig utveckling av kapitalismen är kort och gott:

»Alltså minskar utdelningen till aktieägarna, aktieindex har ökat långsammare än vanliga prisindex. Detta ställer krav på en ny slags aktieägare.»

Ett annat är att:
»De strukturella problem kapitalismen ställts inför kräver markant utökad planering. De strukturer som kan bära upp en sådan inomkapitalistisk planering har fått sin första preliminära form i det Meidnerska förslaget.»

Låt oss dröja vid dessa frågor ett tag och se hur arbetsköparna försöker svara på denna situation. De är knappt alls närvarande i TH/PR:s text, bara som några vilka för »en hätsk kamp mot LO och Meidner, och för fram reaktionära motförslag»…

Ett angreppssätt som är fruktbart därför att det fortfarande är klasskampen som kommer att avgöra utgången av de problem kapitalismen står inför.

Arbetsköparna accepterar naturligtvis inte stillatigande att deras aktier ger en dålig utdelning. Deras svar på den uppkomna situationen är det traditionella. Det som de ger vid varje ekonomisk kris. När profitkvoten sjunker då gör arbetsköparna allt för att motverka denna tendens. Arbetstakten drivs upp, lönerna pressas ner och produktionen rationaliseras. Försök görs att omfördela kapital från den »improduktiva» offentliga sektorn till exportindustrin osv.

Statlig intervention av visst slag och inom vissa sektorer tas emot med tacksamhet och tillfredsställer behovet av en bättre planering.

På denna situation ger inte löntagarfonderna några svar ens på pappret. Ingen facklig funktionär med självaktning kan hänvisad till dessa fondförslag inför alla de problem som idag tornar upp sig. Han frågar i stället efter statliga subventioner, förstatliganden osv.

Som vi visat tidigare innebär detta att fondförslagen inte är en röstdragande fråga.

Socialdemokratins traditionella masstöd har alltid byggt på dess förmåga att ge omedelbara svar på omedelbara problem. Reformismens styrka ligger i dess »dagliga segrar», möjligheten att hela tiden hänvisa till konkreta resultat.

Ideologiskt entusiasmerar förslaget i huvudsak den hårda reformistiska kärnan, de många tusen fackliga funktionärerna.

Den genomförda löntagarfondsenkäten drog katastrofalt lite folk. Endast 17 342 LO-medlemmar deltog. Från det militanta gruvarbetarförbundet kom bara 69 personer. Från Skogs 160. D v s ett betydligt mindre antal än det antal fackliga ombudsmän som finns inom dessa förbund. Och trots att man i enkäten inte hade med någon direkt fråga om man överhuvudtaget ville ha löntagarfonder eller ej, svarade omkring 400 enkätdeltagare nej därför att de menar att fonderna splittrar arbetarnas solidaritet, fackföreningarna måste bli kamporganisationer i stället osv.

Det är nog inte för djärvt att våga påstå att den stora merparten av de positiva enkätsvaren kom från de socialdemokratiska ombudsmännen inom LO. Vi vågar också tippa att de 400 LO-medlemmar som sa nej står i motsättning till dessa ombudsmän ute på sina respektive arbetsplatser därför att de försöker föra fram hela klassens intressen och därför vänder sig mot byråkratin och dess klassamarbete.

När detta är sagt betyder det att vi menar att det är alltför djärvt av TH/PR att dra till med följande påstående:

»Och återigen gör sig basen gällande: 90 procent av deltagarna (18 000) i remissarbetet prioriterade frågan om ägandet, vilket inte LO kan negligera.»

Vi förmodar att TH/PR här menar LO-apparaten när man talar om LO. Om så är fallet skulle vi föreslå följande omskrivning av meningen:

»Och återigen gör sig apparaten gällande: 90 procent av deltagarna (18 000) i remissarbetet prioriterade/rågan om ägandet, vilket inte LO kan negligera.»

Den nödvändiga slutsatsen av bl a enkäten, men också av KAF:s erfarenheter på de flesta arbetsplatser, är att fondförslagen inte häller som socialistisk vision.

Alla dessa politiska begränsningar med fondförslaget ur SAP:s och LO-ledningens synpunkt är naturligtvis en fördel ur borgarnas utgångspunkt. I syfte att uppnå sina sociala mål, lönenedpressning m m, kan de använda fondförslaget som ett politiskt slagträ. Valrörelsen var ett handfast uttryck för just denna möjlighet.

Dessa politiska begränsningar har SAP:s partiledning varit medveten om mycket länge. Dess företrädare har aldrig tagit ställning för förslaget, bara framfört sitt allmänna gillande men samtidigt betonat att den slutgiltiga formen kan se ut lite hur som helst. Se t ex Palmes uttalande om att »det fina med den här modellen är att den kan tänjas åt olika håll».

Självprövningen inom partiet har dock säkerligen lett till hårda interna dispyter och mycket talar för att det var den definitiva reträtten vi såg i mitten av januari när Gunnar Nilssons intervju från en framtida bok släpptes:

»LO måste underordna sig socialdemokratin och uppge en del av sin fria ställning för att partiet skall återvinna regeringsmakten. … Ibland har vi kanske betonat självständigheten lite väl hårt…. Därför har vi visat upp lite olika ansikten…. Det gäller debatten om den ekonomiska demokratin och löntagarfonderna, där LO låg före. Medan partiet ännu bara talade i allmänna termer gav vi praktiska exempel på ekonomisk demokrati.»

Lägg märke till att LO-kongressens beslut, dess lagda förslag, här kallas för ett praktiskt exempel’. Lägg också märke till att Gunnar Nilsson antyder att LO-ledningen kan sluta med att ge exempel också, och göra som partiet och bara tala om löntagarfonderna i »allmänna termer».

Vid en utfrågning av SSU:are några dagar senare gick han på samma linje och betonade flera gånger att det bara handlade om ett »basmaterial som finns färdigt och att det kommer att ta lång tid innan man finner en lösning».

Gunnar Nilsson kommer säkert inte att följa Per Ahlmarks uppmaning och kasta fondförslaget i papperskorgen. Men allt talar för att han, och LO-ledningen med honom, har lagt det på hyllan. Hjalmar Mehrs utredning om löntagarfonder (som arbetar efter gemensamma direktiv från SAP och Folkpartiet! ) får arbetsro några år framöver och blir det något fondförslag verkar det troligt att det kommer att handla om en västtysk ’kompromiss’. Dvs någon variant på det som TH/ PR kallat »borgarnas reaktionära motförslag»…

Men blir det då inte ett ramaskri från SAP:s fackliga gren? Knappast. Det blir knorr men inte mer. I förhållande till ombudsmännens medvetenhet och deras behov är SAP-ledningens argument förödande:

-OK, ni har att välja. Ska vi driva fondförslaget i nästa valrörelse, förlorar vi valet. Då blir det dels inga fonder, för vi har ingen riksdagsmajoritet bakom oss. Dels missar vi möjligheten att på allvar gå in i de krisdrabbade branscherna. Borgarna kan fortsätta med sin löntagarfientliga regeringspolitik.

Dessa argument kommer TH/PR själva att få höra om de försöker vinna lägre (eller högre) fackföreningsfunktionärer för sin linje, som väl skulle få följande uttryck idag: Kompromissa inte med fonderna! Gör upp med SAP:s ledning!

Då hänvisar dessa funktionärer bara till regeringsfrågan och TH/PR hamnar i en hopplös motsättning om vilken reformistisk taktik som är den bästa…

Trots att vi menar att löntagarfonder a la Meidner är föga troliga de närmaste decennierna vill vi ändå svara på varför de måste avvisas även om de var möjliga att driva igenom politiskt. Det är inte för inte som vi valt an kalla fondförslagen för ett dödligt hot mot fackföreningsrörelsen i rubriken till denna del av vårt svar.

Först ska vi peka på en motsättning i kamraternas text. I ett tidigt avsnitt menar de att:

»Den inomkapitalistiska kampen ger arbetarna som klass däremot aldrig upp (annat än under fullständig underkastelse under maximal repression).»

Samtidigt menar de. som vi tidigare tagit upp, att lönebildningen knappt alls är avhängig den fackliga organisationsgraden och medvetenheten. De menar uppenbart att fackföreningarnas roll inte har något att göra med den inomkapitalistiska kamp arbetarna aldrig ger upp.

Ståndpunkten är helt orimlig, vilket vi kan se när kamraterna kommer fram till frågan om »ansvarstagande!». »Felet är att ansvarstagandet är för passivt», menar man och glömmer helt att det faktiskt är skillnad på ansvarstagande och ansvarstagande. Det är nödvändigt att ange klasskriterier för vad man talar om.

När man så kommer till knutpunkten om att löntagarfondernas viktiga funktion är att ta på sig kapitalismens behov av utökad planering, kringgås problemet genom att viktiga aspekter av denna planering helt enkelt utelämnas!

Den planering som konkretiseras i TH/PR:s text handlar bara om kontrollerad lagerutveckling, större integration av olika produktionsenheter m m. Men varje företag som lyder under marknadslagarna tvingas vidare att också planera faktorer som arbetsintensiteten, lönebildningen och personalpolitiken.

Både under den kanske upp till 50 år långa övergångsperioden och under fullt fondstyre tvingas fondstyrelserna eller alla andra korporativa institutioner som sätts upp att ta ansvar för också dessa sidor.

Fackföreningen slås helt enkelt sönder. Dess ledning tvingas fatta beslut om lönesänkningar, avsked osv samtidigt som dess medlemmar naturligtvis inte ger upp »den inomkapitalistiska kampen», som TH/PR själva valt att understryka.

Fackföreningarna bildades för att upphäva konkurrensen mellan arbetarna, ett halvt eller helt ansvar för företag på en kapitalistisk marknad omintetgör denna historiska landvinning. När det »egna företaget», eller den »egna branschen» drabbas av marknadens krav på ytterligare rationaliseringar m m så står arbetarna splittrade inför detta hot, dess försvarsorganisationer är helt upplösta.

I Israel har vi detta förhållande redan i dag. LO, eller Histadrut som det kallas, är landets största arbetsköpare. När arbetarna försöker försvara sina intressen vid dessa företag tvingas de att kämpa mot sin »fackledning» med näbbar och klor. På dagordningen i Israel står självfallet uppbygget av verkliga fackföreningar. Histadrut är endast en korporation.

En försmak av vad som skulle kunna bli en daglig verklighet vid ett eventuellt fondstyre har vi sett vid de BPA-ägda byggnadsarbetsplatserna i Polen under de senaste månaderna. BPA med hot om massavsked…

Ett undantag? Nej, ett oundvikligt rutinärende vid ett fondstyre.

Fackledningarnas strävan efter att maximera profiten skulle bl a introduceras av företagets punkt om att avkastningens verksamhet skulle finansiera »facklig verksamhet». Bakom denna fras anar man lätt högre löner, feta arvoden, studiekonferenser i varmare länder osv.

Fackföreningarnas samlade verksamhet skulle utgå ifrån marknadens behov, medlemmarna skulle skolas i att uppfatta sig som »aktieägare» och inte som producenter vilka måste förena sig med alla andra producenter. Borgerliga värderingar skulle få en helt annan materiell grund än i dag. Vi ska illustrera detta med ett exempel från rapporten till LO-kongressen som handlar om det »fackliga» arbetet under de många åren av övertag av företagen:

»Vid en nyemission skaffar företagen nytt kapital genom att ge ut nya aktier. De nya aktierna erbjuds normalt de gamla aktieägarna, så att de genom att betala sin andel av nyemissionen kan behålla samma totalandel av företaget som före emissionen. Löntagarfonden måste alltså för att inte tappa andelar kunna delta i de nyemissioner som företas. Fonden bör därför använda en del av de utdelningar som det samlade aktieinnehavet kommer att medföra för att delta i nyemissioner. Man kan naturligtvis teoretiskt tänka sig att aktieägarna för att uppskjuta fondens övertagande nyemitterar aktier i en sådan omfattning att fonden inte orkar följa med. Men det torde snarast vara ett teoretiskt problem. Att så mycket nytt riskvilligt kapital skulle kunna mobiliseras för att uppskjuta ett övertagande som ändå till slut blir oundvikligt är föga troligt… osv i all oändlighet.»

Klasskamp i form av jakt på nyemissioner? Detta resonemang visar bra vilken medvetenhet som skulle fostras genom en övergång till fondstyre. Som en parantes kan vi också säga att detta stycke visar att Meidner faktiskt är så naiv att han tror att det går att lura borgarna på makten. Var finns t ex faran för borgarnas ekonomiska sabotage? Det sabotage vi lärt känna från Chile och Portugal. Med skillnad att där fanns åtminstone början till självständiga massrörelser, cordones respektive folkkommittéer, att ställa mot borgarnas attacker. I Sverige skulle det bara finnas en splittrad fackföreningsrörelse full med idéer om att vägen till socialismen går över bättre börsnoteringar…

En annan fara med fondstyret tar Meidner upp själv. Vi citerar:

»Att införa löntagarfonder i svenska multinationella koncerner kan leda till stora svårigheter för den fackliga internationella solidariteten. I takt med att löntagarfondernas inflytande över en svenska multinationella koncernernas investeringar, produktion och sysselsättning i Sverige och utomlands ökar får den svenska fackföreningsrörelsen alltmer av en arbetsgivarposition gentemot sina kamrater utomlands. Den känsla av ’våra’ fackliga gemensamma intressen över gränserna gentemot ’de’ multinationella företagen som är så viktig för ett framgångsrikt internationellt fackligt samarbete kommer inte längre att vara för handen. Det är en utmaning som svensk fackföreningsrörelse måste möta.»

Hur ska då denna utmaning mötas? Jo, genom att »kontakter tas med de fackliga organisationerna vid de svenska dotterbolagen utomlands och fackliga samarbetsorgan etableras där investeringsutveckling, produktion och sysselsättning i koncernens olika delar kan diskuteras».
Diskuteras? Men hur ska de lösas?

En annan nödvändig kommentar gäller naiviteten också i detta stycke. Vilken facklig organisation vid AGA i Chile ska man »diskutera» med? Vid LM-Eriksson i Brasilien? Eller vid Volvos framtida fabriker i Shahens Iran (kanske Shahens löntagarfond som sägs likna Meidners!)? Vad göra med den fascistiska fack- _. föreningen i Italien… o s v, o s v. I de flesta länder upprättahåller den svenska imperialismen sina profiter med hjälp av polisiär terror, strejkbrytarband och andra liknande metoder. Det finns helt enkelt inga fackliga organisationer att »diskutera» med! Den internationella klassolidariteten skulle försvåras genom ett fondstyre. Nationell chauvinism skulle i stället få en utmärkt jordmån.

Fondstyret ställer också fackförbund mot fackförbund i Sverige. För trots en frikostigt utlovad styrelsepost hit eller dit t ex det jättelika Kommunal vid sidan om. Kooperationens anställda likaså. Alla statsanställda, liksom alla som arbetar vid utlandsägda företag. Troligtvis alla småföretag osv.

Metall får å andra sidan en total dominans över fondstyret. Till sist ska sägas att projektet säkerligen omintetgör viktiga allianser med en del viktiga småborgerliga grupper? Fiskare, småbönder, mindre egna företagare och en del andra grupper.

De flesta av de problem som vi tecknat här har kamraterna TH/PR inte berört. Men vi vill till sist visa att de ändå inte utesluter dem. Så här säger man t ex om fackets roll:

»Det byråkratiska facket kommer dock att mer omedelbart ställas mot väggen, och kan lättare tvingas ta beslut som försvarar arbetarnas intressen om de sitter i direktionsrummen emellanåt, som ansvariga för arbetarna.»

Här finns många problem. För det första måste vi precisera den första satsen något och snarast tala om fackledningen i stället för »facket». För det andra finns det inga argument som säger att denna fackledning lättare skulle ta beslut som försvarar arbetarnas intressen, om den sitter i en styrelse. Framförallt eftersom sen sitter där som ansvarig för företaget och inte för arbetarna.

Men kamraterna tycks ändå hålla med om att fackledningen lättare ställs mot väggen om vi får ett fondstyre. Vår fråga blir då: Vad göra om denna fackledning företräder arbetarnas intresse, vad göra om det t ex är KAF:are?

Till sist ett påpekande. Kamraterna värjer sig febrilt i sin text när det gäller fondstyrets konsekvenser för lönebildningen. Förslaget är »neutralt» på denna punkt, menar man. Men i en artikel i Dagens Nyheter har Per Reichard skrivit att förslaget om löntagarfonder innebär bl a »kontrollerad lönebildning». Hur hänger det ihop?

När det gäller vår taktik i förhållande till fondförslaget har mycket framgått av det tidigare. Vi ska dock försöka sammanfatta denna i ett par koncentrerade punkter. Taktiken blir naturligtvis avhängig vad debatten handlar om, vad våra motståndare väljer att driva.

Hänvisar de till fonderna för att försöka hålla tillbaka lönekrav måste svaret bl a handla om att Meidner, ja faktiskt hela LO-kongressen, har erkänt att den solidariska lönepolitiken har misslyckats. Den är »missriktad», menar man. Diskussioner i morgon, kommande kompromisser med Ahlmark eller korporativt fondstyre år 2 010 har inte ett dyft med dagens lönekrav att göra. Nu gäller det att »ta ut vad som går att ta ut».

Hänvisar de till fonderna som sin väg till »löntagarmakten» kan vi för det första svara att de förbereder en ynklig reträtt från sitt eget förslag. För det andra handlar detta förslag inte ens om »löntagarmakt» utan om byråkratiska privilegier och en splittring av fackföreningarna. Menar de allvar med sitt tal om löntagarstyre, kan detta bara börja i fackföreningarna genom att medlemmarna tar bestämmanderätten över sina egna organisationer.

Varje tillfälle som ges måste dessutom tillvaratas för att lägga fram vår syn på socialismen och vägen dit. Mot byråkratin i facket och det korporativa fondsystemet ställer vi arbetardemokratin och rådsrepubliken!

Det här är givetvis bara en skiss som anger en metod men inte mer. Vi tror inte vi hamnar »utanför» debatten som kamraterna menar. Om nu frågan om »makten» ställs till diskussion, varför ska vi inte då svara med vårt eget program när det ges ett tillfälle. Varför ska vi ge samma svar som fackbyråkratin? Det leder bara till en isolering från de arbetare som vi kallade för »avancerade» i vårt förra inlägg. Dynamiken i att stödja LO-kongressens förslag är att medverka till att driva igenom ett »reaktionärt borgerligt motförslag». Dvs det troliga resultatet av Mehrs och andras kommande vedermödor. Dynamiken i vår taktik är att utveckla arbetarnas antikapitalistiska medvetande och ett brott med den så kallade socialistiska reformismen, dvs ett brott med vänsterreformismens program.

Av det tidigare framgår vidare att vår taktik på sätt och vis måste betyda att nedprioritera debatten om löntagarfonder över huvud taget. Vad vi i stället måste göra är att ställa maktfrågorna i förhållande till de frågor som utgör socialdemokratins verkliga styrka, dvs svaren på branschkriserna och den stagnerande ekonomiska utvecklingen överhuvudtaget.

Det vill säga. det är nödvändigt att komma in på svar som: fördelning av allt tillgängligt arbete mellan alla arbetande, konfiskering av alla krisdrabbade branscher, indexreglerad fast månadslön, facklig vetorätt över företagens anställningsförhållande, över deras investeringar när det gäller lokalisering, ändamål mm.

Väljer vi denna taktik och denna typ av programmatisk inriktning, kamrater, då kanske det är ett faktum inom en snar framtid att arbetarna kan komma att utöva styret över en centraliserad planekonomi!

Göte Kildén och Gert-Inge Johnsson

Från Fjärde Internationalen 1/1977

Den röda rosetten – om den internationella socialdemokratins historia

Vad är socialdemokratin? Vilka är dess rötter, socialt, historiskt? Har den någonsin varit revolutionär? Det är några av de frågor jag skall försöka besvara i denna artikel. Den tes jag driver är att socialdemokratin aldrig varit en revolutionär rörelse. Den har inte »blivit reformistisk». Den har alltid varit en reformistisk strömning inom arbetarklassen med en specifik målsättning. Den skiljer sig från den kommunistiska rörelsen, inte bara genom sina medel (reform i stället för revolution) utan också genom sina mål, eller rättare sagt: genom sin föregivna mål Tvärtemot vad man föreställer sig är socialdemokratin inte en rörelse som urartat, den är en deformerad rörelse, en rörelse som redan från födseln hade sina defekter, sina missbildningar.

Låt oss därför börja med att gå tillbaka till det ögonblick när fröet sattes i jord, låt oss göra en historisk tillbakablick för att finna själva roten till det socialdemokratiska trädet. När vi undersökt denna rot kan vi också förklara de betingelser som måste råda för att det skall växa, vilken mylla som behövs, vilka samhälleliga betingelser som ger socialdemokratin näring. Det är utifrån denna utgångspunkt som vi också kan förklara själva växandets process, den historiska utvecklingen. Min utredning kommer därför att försiggå i tre stadier: i det första undersöker jag socialdemokratins historiska rötter och klarlägger dess funktion, i den andra undersöker jag de samhälleliga betingelserna för socialdemokratins uppkomst, i den tredje avdelningen, slutligen, undersöker jag den internationella socialdemokratins historia i stora drag. Vissa faktorer lämnas medvetet utanför undersökningen; det gäller ex. vis de konkreta styrkeförhållanden mellan klasserna som krävs för en framgångsrik socialdemokratisk rörelse. Dessa faktorer undersöks i ett annat sammanhang.

I. Exemplet Louis Blanc

År 1840 utkom det i Paris en liten tunn broschyr. På titelbladet stod det Organisation du travail – »Arbetets organisation». Den hade skrivits av en 29-årig advokat och journalist vid namn Louis Blanc.

Det var en av de många hundratals broschyrer som vid denna tidpunkt såg dagens ljus i Paris och som alla behandlade »den sociala frågan» dvs den ökade massfattigdomen som följde i kapitalismens spår. Hur kunde man förklara att fattigdomen ökade samtidigt som produktionen steg explosionsartat? Varför blev vissa allt rikare medan de redan fattiga fick det sämre? Vad kunde man göra åt situationen? Vart skulle den leda? Vad innebar egentligen de rörelser som börjat inom den nya klassen, proletariatet? Det var några av de frågor som ältades i dessa broschyrer. Alla tycktes ha en åsikt i frågan. Präster och poeter, hantverksgesäller och adelsmän, specerihandlare och börshajar – alla debatterade »den sociala frågan».

Det var något särskilt med Louis Blancs broschyr, något som gjorde att samtiden ställde den framför alla dess konkurrenter. Den trycktes om i ständigt nya upplagor. Under åren fram till 1848 utkom den inte mindre än fem gånger enbart i Paris. Den översattes till främmande språk och idéerna fördes ut över hela Europa, (l) »Arbetets organisation» blev ett slagord som hördes på gator och torg; det ekade mellan husväggarna vid demonstrationer; i de litterära salongerna diskuterade man termens innebörd; den fångades upp av följetongsförfattarna och gatusångarna. Kring Louis Blanc flockades snart en brokig skara liberala journalister, folkligt-radikala författare, småborgerliga teoretiker. Men han vann också anklang hos en del av den parisiska arbetarklassen, särskilt dess mest aktiva och intellektuellt vakna del, hantverkarna. På några få år byggde Louis Blanc upp en stark arbetar- och småborgarrörelse kring sin bok.

I dag är Louis Blanc närmast okänd. Det har rått en hundraårig tystnad kring hans person. Hans lilla broschyr har aldrig tryckts om efter 1848. Han har knappast utövat något direkt inflytande på den senare arbetarrörelsen. Varför då ta upp denna kuriösa figur som verkar har fört endast dagsländans liv? Varför inte låta honom ligga begraven bland de andra hundra broschyrförfattarna från 1840-talet. Svaret kommer att ge sig när vi går igenom Louis Blancs teori och praktik, hans ideologiska uppfattning och hans praktiskt-politiska handlande. Vi kommer då att se att vi i Louis Blanc har funnit en närmast ren form av den socialdemokratiska ideologin och praktiken, ett slags »ur-socialdemokrat». Utifrån exemplet Louis Blanc blir mycket i den moderna socialdemokratin begripligt.

Arbetets organisering

Louis Blancs utgångspunkt var att kapitalismen skapade en ständig undersysselsättning av arbetskraften och att profiten berodde på de låga löner som hängde samman med denna undersysselsättning. Kapitalismens grövsta synd var inte att den sög ut arbetskraften utan att den vägrade använda sig av arbetskraften. Kapitalismen berövade ständigt arbetarna »rätten till arbete». (Vid sidan av parollen om arbetets organisation blev denna term, »rätten till arbete», ett av hans flitigast brukade slagord).

För att återge arbetarklassen dess existens och rätt till arbete, krävde Louis Blanc en omorganisering av hela arbetsprocessen. Konkurrensen mellan enskilda kapitalister skulle avskaffas. och därigenom jakten efter profit. Arbetarna skulle få medbestämmande över produktionen. Företagen skulle drivas gemensamt av arbetarna och arbetsköparen utan att privatäganderätten i sig upphävdes. Varje arbetslag skulle omvandlas till en »association» av producenter, vilken själv utsåg sin arbetsledning. Om denna organisering av arbetet ägde rum skulle kapitalismen avskaffas. Alla skulle få full sysselsättning. Alla de forna orättvisorna skulle avskaffas. Blanc skiljer här mellan fyra stadier i historien. Först kom slaveriet, sedan livegenskapen och därefter det stadium som nu rådde, löneslaveriet. Detta stadium skulle avlösas av att lönearbetaren blev – »medarbetare» (asocie). Detta stadium kallar Louis Blanc för »socialism», som i hans mun sålunda inte innebär en omorganisering av hela samhället, utan endast i en omorganisering av själva arbetsprocessen (frågor som ägandeförhållanden, distribution, planekonomi etc tar Blanc överhuvud taget inte upp).

Staten – »de fattigas bankir»

Men hur skulle denna organisation av arbetet ske? Vilka medel skulle man använda för att nå denna »socialism»? Blanc avvisade skarpt varje tanke på att man skulle använda våldsamma medel, på att nå målet genom en revolution. Han trodde i stället starkt på sin och sina anhängares övertalningsförmåga och på exemplets makt. Här tilldelade han staten en avgörande roll. Staten skulle vara arbetarklassens verktyg för att omorganisera arbetet. Den stod, enligt hans uppfattning, utanför produktionen och var en medlande makt. Visserligen utnyttjades den i den konkreta situationen av kapitalisterna. Men det berodde på att endast bourgeoisin hade politiskt inflytande. Detta inflytande skulle arbetarna tillkämpa sig. Den ekonomiska reformen var målet, men för att nå dit måste man först reformera staten. Därför skulle man börja med att kämpa för allmän rösträtt. Om man fick igenom detta krav skulle staten ändra karaktär. Den skulle inte längre vara ett redskap i bourgeoisins händer. Tvärtom skulle arbetarna erövra staten eftersom man utgjorde majoriteten i national. Man skulle upprätta ett eget parti, vilket skulle komma till makten genom val. Därefter skulle det börja omorganisera arbetet, genomföra socialismen. »Det proletariatet saknar fås m frigörelse är arbetsverktygen och det är statens uppgift att ge dem till arbetarna. Om vi måste definiera staten, då säger vi: Staten är de fattigas bankir.»

När staten demokratiserats skulle den också motverka rörande misstänksamheten och avogheten mellan de olika klasserna. I stället skulle en stark »solidaritet» – ett nyckelord hos Louis Blanc – råda mellan olika klasser och inom samhället som helhet. Alla skulle behärskas av en god vilja. Samhället skulle värna om alla, ge dem »trygghet» och befrämja »jämlikheten» – en gammal paroll från den stora i evolutionen 1789.

Hur tänkte sig då Louis Blanc att omorganiseringen skulle ske nu när staten blivit de fattigas bankir och samhället fått en så harmonisk prägel?

Blanc menar att staten aktivt skall gripa in i det ekonomiska livet. Den skall inte med våld expropriera de kapitalistiska företagen eller försöka tvinga på de kapitalistiska företagsägarna någonting de inte vill ha. I stället skall staten upprätta egna mönsterföretag. »nationalverkstaden), som skall tjäna som en modell för den ekonomiska omorganiseringen. Dessa skulle samtidigt motverka undersysselsättningen. Vissa ekonomiska företag i nyckelpositioner skulle visserligen köpas upp av staten (ej exproprieras) – Blanc nämner uttryckligen posten, järnvägarna, gruvorna – men i övrigt skulle företagen lämnas kvar i privat ägo.

Nationalverkstäderna blir i stället hävstången i den vidare utvecklingen. De bästa arbetarna i landet dras till dessa verkstäder, där de har möjlighet till en friare utveckling och där de får vara med och bestämma. Kapitalisterna får nöja sig med den undermåliga arbetskraften. Nationalverkstäderna blomstrar och kapitalisternas företag vissnar. Antingen tvingas de senare lägga ner sin verksamhet (då köper staten upp dem) eller också följer man nationalverkstädernas exempel och omorganiserar arbetet. Sakta men säkert försvinner de kapitalistiskt skötta företagen. Till slut blir varje företag »socialistiskt» och då har också »socialismen» förverkligats.

Detta är Louis Blancs tankar i sammandrag. (2) Hur ser då hans praktiska handlande ut? Hade han någonsin möjlighet att pröva sina idéer i praktiken?

Louis Blanc och verkligheten

När broschyren kom ut 1840 hade Frankrike skakats av flera proletära uppror. (1832, 1834, 1839, 1840). De hemliga kommunistiska sällskapen i Paris hade upplösts eller krossats av ordningsmakten och den proletära ledaren Auguste Blanqui satt i fängelse. Dessa nederlag för de revolutionära strävandena skapade desillusion inom arbetarklassen. Den väg Louis Blanc föreslog verkade vara ett alternativ, en möjlighet att genom lagliga medel nå de framgångar man inte kunnat nå genom konspirationer och uppror. Slagord som »arbetets organisation» och »rätten till arbete» appellerade till arbetarklassen, inte minst i ett skede då det fanns en omfattande överbefolkning i städerna. Med hjälp av sina anhängare kunde Louis Blanc nu starta en politisk verksamhet inom arbetarklassen och småbourgeoisin. Han startade tidningen La Reforme (1834) och bildade det s k socialdemokratiska partiet – han kallade det så för att markera att han ville nå socialismen med »demokratiska medel»; han använde också just uttrycket »socialism» för att markera att han tog avstånd från de kommunistiska sällskapen.

I och med februarirevolutionen 1848 fick Blanc och hans anhängare den chans man väntade på. Nu fick han möjlighet att testa sina idéer i praktiken. Låt oss följa Louis Blanc från idéernas sfär till handlingens hårdtrampade mark!

Frankrike hade upplevt flera tidigare revolutioner. Den senaste hade varit julirevolutionen 1830. Den hade inte lett till de avsedda målen. Den regim som slutligen växte fram var en ny dynasti, där Louis Philippe, »borgarkungen», styrde tillsammans med en fraktion av borgarklassen, finanskapitalet. Utanför de härskande skikten stod inte bara proletariatet utan också bönderna, hela småbourgeoisin och betydande sektorer av industribourgeoisin. De strävade i stället efter en ny revolution. Den gemensamma nämnare som kunde appellera till dessa olika klasser var parollen om den demokratiska republiken, en statsform som kunde ge dem ett visst inflytande genom allmänna val. Agitationen för detta mål drevs allt mer intensivt under 1840-talet. Slutligen kulminerade agitationen i flera reformbanketter i slutet av 1847 och början av det nya året. Agitationen underlättades också av den ekonomiska och finansiella kris som drog in över landet i början av det nya året.

I slutet av februari var det så dags. Efter några demonstrationer och upplopp i Paris tvingades kungen att avgå och en ny provisorisk regering tillsattes.

Hur långt skulle man nu gå? Den nya regeringen visade redan från början stor räddhåga och stor försiktighet. Ännu tre dagar efter revolutionens seger hade man inte proklamerat republiken. Bourgeoisin strävade efter en kompromiss med finanskapitalet. Om man proklamerade republiken skulle det kanske stötas bort. Bourgeoisin skulle då tvingas in i en allians med proletariatet som man inte ville ha.

Det var proletariatet i Paris som spelat den aktiva rollen i revolutionen. Vid gatustrider och demonstrationer avgörs alltid utgången av de grupper som är störst och genom sin aktivitet kan lamslå de andra klasserna. Men när revolutionen väl segrat kommer andra klasser att få dominansen, de som håller äganderätten över produktionen och sålunda kan utöva störst påtryckningar på den provisoriska regeringen. Den nya franska regeringen hamnade mellan två krafter som arbetade med olika medel. Å ena sidan proletariatet som kunde göra sitt inflytande märkbart så länge frågorna avgjordes vid demonstrationer, strejker och gatustrider. Å andra sidan finanskapitalet och industribourgeoisin som strävade efter lag och ordning och ville ha tillbaka arbetarna i den gamla rollen igen. Arbetarna strävade efter en utsträckt revolution medan bourgeoisin ville ha snabbast möjliga förlossning utan att för den skull framkalla missfall.

Den röda rosetten

Under den första tiden kunde proletariatet ännu påverka den nya regeringen. Den 25 februari tvingade man den an proklamera republiken genom att hota med en ny revolution. Man tvingade också igenom att den provisoriska regeringen fick några representanter från proletariatet vid sidan av bourgeoisin. Dessa representanter blev Louis Blanc och arbetaren Albert.

Men detta betydde naturligtvis inte att den provisoriska regeringen representerade två klasser. Den representerade bourgeoisins samlade intressen. Men för att rädda dessa långsiktiga intressen tvingades man till vissa eftergifter för arbetarklassens dagsintressen. Styrkeförhållandena var givna och låg helt till bourgeoisins fördel. Man kan illustrera dessa genom att peka på »flaggstriden». Arbetarna krävde att deras fana, den röda fanan, skulle erkännas som revolutionens symbol. Bourgeoisin fasade: Detta skulle ju spräcka folkets front! Vad var det nu för fel på trikoloren med dess vackra färger? Den ville man inte släppa! Som en kompromiss beslöt man dock att – fästa en röd rosett vid trikolorens fanstång. Det anger styrkeförhållandena i 1848 års franska revolution.

Det var också så som Louis Blanc och Albert fungerade i den provisoriska revolutionära regeringen – en röd rosett fastknuten vid bourgeoisin. De var regeringens kontaktmän med arbetarklassen. De blev de främsta instrumenten för att passivisera arbetarna och tvinga dem tillbaka till fabrikerna.

Det skedde genom nationalverkstäderna. Som en eftergift till kraven på en »social republik» beslöt regeringen att tillsätta en speciell utredning, Luxemburgkommissionen, för att studera »arbetarfrågan». Den skulle försöka finna en lösning på frågor som arbetslösheten och arbetarnas medbestämmande i produktionen. För att kommissionen skulle bli så bred och representativ som möjligt satte man dit representanter för både arbetsköparna och arbetarna och dessutom några »neutrala experter». Ordförande i kommissionen blev Louis Blanc. Det var en gest från den provisoriska regeringens sida ’-r och ingenting mer än en gest. Kommissionen fick mycket begränsade funktioner – ingen egen beslutanderätt eller egen budget. Den skulle endast vara en undersökningskommission som »objektivt» skulle undersöka olika förslag och lägga fram lösningar inför regeringen för vidare beslut.

Kommissionens främsta uppgift blev att försöka få bort arbetarna från gatan igen. Enigheten i »det demokratiska lägret» fick inte hotas genom några specifikt proletära krav. Vad skulle hända med revolutionen om arbetarna gick i strejk mot de arbetsköpare som stödde den provisoriska regeringen? Och hur skulle småbourgeoisin reagera inför alla demonstrationer? Stötte man dem inte ifrån sig om man uppträdde för offensivt?

Det menade Louis Blanc och hans anhängare. Den harmoni. den solidaritet och den trygghet de drömt om hade inte förverkligats. Klasskampen inte bara fortsatte – den intensifierades också för varje dag. Allt oftare fick Louis Blanc avbryta kommissionens sammanträden, skynda från slottet i Luxembourg-trädgården och ge sig ut på arbetsplatserna eller boulevarderna för att tala arbetarna till rätta. Tålamod, tålamod – det var hans nya paroll. Lugnt och sansat förklarade han för de strejkande eller demonstrerande arbetarna att man nu nått det första delmålet – den demokratiska republiken. Nu skulle staten gripa in i produktionen och genom sitt goda exempel visa att socialismen var överlägsen kapitalismen. Att strejka och bråka i det läget kunde endast tjäna kontrarevolutionens intressen. Var det måhända inte utländska agitatorer bakom? Polisagenter? Louis Blanc uppmanade arbetarna att avbryta strejkerna och inställa demonstrationerna. Man fick ta en reform i taget. Låt nu kommissionen komma med sitt betänkande, så får vi fatta beslut sedan!

Louis Blancs inflytande över arbetarna var såpass stort att han ofta blev åtlydd. Han kunde återvända till kommissionen och fila vidare på sina idéer om nationalverkstäderna.

Nationalverkstäderna upprättas

Slutligen beslöt också regeringen att upprätta dessa nationalverkstäder. Det var en åtgärd som väckte uppmärksamhet över hela Europa och även – det skall erkännas – bestörtning inom bourgeoisin. Många ledande borgerliga ideologer inom och utom Frankrike blev oroliga. Lekte man inte med elden? Men snart lugnade man sig. Nationalverkstäderna blev inte alls vad Louis Blanc hade tänkt sig. De blev inga redskap för socialismen. De påskyndade inte arbetarnas övertagande av produktionen. De bidrog inte ens till någon »arbetets organisation». I stället svalde de endast en del av undersysselsättningen i Paris. De arbetslösa, som varit ett ständigt orosmoment. sattes i nationalverkstäderna – de hamnade i enorma fabriker där de tvingades utföra monotona och meningslösa arbeten till låga priser. Dessa nationalverkstäder fyllde endast en funktion: Att hålla arbetarna borta från Paris gator (för säkerhets skull lade man också nationalverkstäderna ute på landsbygden). Många av medlemmarna i arbetslöshetsarméerna och trasproletariatet utbildades i nationalverkstäderna till extra ordningsvakter De blev en styrka som kunde sättas in mot demonstrerande arbetare. Nationalverkstäderna blev på detta sätt ett effektivt instrument för att minska den sociala oron, få bort arbetarna från gatorna.

Slagkraften i Parisproletariatets kamp minskade också. T»* proletära angrepp mot den provisoriska regeringen i mars och april misslyckades. Den nationalförsamling som samlades i början av maj fick en stabil borgerlig majoritet. Det blev signalen för en motoffensiv från bourgeoisins sida. Arbetsministeriet drogs in och alla offentliga möten och demonstrationer förbjöds. Den 22 juni blev det slut på arbetarnas tålamod. De gick till kamp igen och försökte nu genom ett direkt uppror mot bourgeoisin återvinna den förlorade marken. Upproret slogs ned av inkallad militär under general Cavaignac. 3000 arbetare massakrerades och 15.000 slogs i bojor. Därefter krossades arbetarnas organisationer – både de revolutionära och de reformistiska. Junimassakern blev också den första spiken i den borgerliga republikens kista. Frankrike slog nu in på den väg som skulle leda fram till statskuppen i december 1851, vilken upprättade en bonapartistisk diktatur i landet.

När Parisproletariatets uppror krossats stängdes också nationalverkstäderna. De hade fyllt sin uppgift. Louis Blanc fick också gå – han hade gjort sin plikt. Han hade givit den franska bourgeoisin det masstöd den inte själv kunde uppbringa – han hade givit bourgeoisin den kraft som behövdes för att välta julimonarkin över ända. Regeringen hade fått proletära stödtrupper och den vacklande kapitalistiska ekonomin hade fått en uppryckning genom statens intervention. När det värvet var uppfyllt behövde man inte längre socialdemokraten Louis Blanc. Han fick lämna plats för Louis Bonaparte.

Louis Blancs vidare öden är av mindre intresse. Efter revolutionen flydde han till England där han slog sig ned som historiker och journalist. Här genomgick han en viss ideologisk utveckling. Under intryck från den engelska fackföreningsrörelsen och kooperationen började han nu förespråka produktionskooperativ som ett komplement till den demokratiska staten. Det var det som hade saknats i hans vackra plan! Arbetarna måste, hävdade han nu. föregripa och förbereda statsingripandena genom att bygga egna kooperativ. 1870 återvände han till Pariskommunens korta men heroiska historia. Louis Blanc tog avstånd från så ansvarslösa äventyr. Under de sista åren av sitt liv var han riksdagsledamot med sociala reformer på sitt program. Han fick dock aldrig möjlighet att än en gång pröva sina idéer. Han dog 1882.

Louis Blanc – en Ur-socialdemokrat

När man läser Louis Blancs skrifter och studerar hans agerande får man ofta anledning att slå sig för pannan. Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng? Det där låter ju som Arne Geijer! Eller Tage Erlander? Och Blancs agerande i den revolutionära situationen – det är ju en exakt förlaga till en Kerenskij i den ryska revolutionen, en Largo Caballero i det spanska inbördeskriget, en Allende i Chile. Här har vi ju exakt samma inslag både vad gäller samhällelig ideologi och politiskt agerande! Och skillnaden är ju inte heller så- stor mellan Louis Blanc och dagens »kommunist»-partier, som ju numera blivit vänstersocialdemokrater. Eller är steget så långt mellan Blancs »rätten till arbete» och vpk:s »rätten till meningsfullt arbete», mellan nationalverkstäderna och Hermanssons »statliga basindustrier»?

Ja förvisso, Louis Blanc verkar vara socialdemokratins urfader och barnen har sannerligen inte vansläktats. Som i trance upprepar de urfaderns ord och handlingar.

Men vad beror dessa likheter på? Palme, Geijer etc har troligen inte läst Louis Blanc, kanske inte ens hört talas om honom. Vad är det som gör att denna socialdemokratiska ideologi från Frankrike på 1800-talet nästan ordagrant återupprepas i Sverige på 1880-talet, i Tyskland på 1920-talet, i Spanien på 1930-talet och i Chile på 1970-talet? I så många olika tider och så många olika länder?

Man kan naturligtvis kringgå frågan genom att ge ett pseudosvar: Göra en idéhistorisk utredning över hur Louis Blancs idéer överfördes till Ledru-Rollin, som i sin tur påverkade den unge Lassalle, som i sin tur påverkade Schweitzer, som i sin tur påverkade Vollmar, som i sin tur påverkade Branting och Bernstein, som i sin tur… Men den successionsordningen är bräcklig och svag. Och framför allt: Den besvarar inte frågan hur och varför denna påverkan skedde, varför man kunde nöja sig med en gammal ideologi och inte behövde formulera nya ideologier för att möta förhållandena i olika länder och olika tider.

I själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst. Fackföreningarnas utbredning i alla kapitalistiska länder beror inte på att den och den hantverkaren eller skräddaren råkade läsa den och den broschyren; den beror på att arbetarklassen spontant upplever behovet att sammansluta sig och kämpa för högre löner. På fackföreningarnas grund skapas en spontan trade-unionistisk, en facklig ideologi inom arbetarklassen. På exakt samma grund skapas också spontant en politisk ideologi. Denna politiska ideologi är socialdemokratin. Vi skall nu utreda denna fråga närmare.


II. Socialdemokratin och arbetarklassens samhälleliga medvetande

Det är inte medvetandet som bestämmer existensen, utan existensen som bestämmer medvetandet. Detta är grundsatsen i den marxistiska historieuppfattningen. (4) Medvetandet kan endast förstås utifrån en analys av de samhälleliga betingelserna; det är ingen självständig enhet; det förändras när det samhälleliga varat förändras. Låt oss utgå från denna enkla och självklara sats. när vi nu undersöker vilka olika former av medvetanden – ideologier – som det kapitalistiska produktionssättet skapar och reproducerar.

Kapitalismens grunddrag: en kort sammanfattning

För att få ett grepp om dessa ideologier måste vi först erinra oss hur det kapitalistiska samhället fungerar. Kapitalismen bygger på två grundpelare: på produktionen av varor som tillverkas för byte mot andra varor, och på privat äganderätt över produktionsmedlen. Detta innebär att varje enskild producent endast bestämmer över sin egen produktion. Han tillverkar sin vara i enskildhet. Han arbetar inte efter någon bestämd samhällelig plan. Han vet inte bestämt hur många varor han skall tillverka. Först på- marknaden vet han om han överhuvud taget tillverkat rätt vara och i rätt mängd.

Kanske har någon annan producent under tiden kommit på en förbättring av tillverkningsprocessen så att denna kan byta sin vara till ett lägre pris; kanske har någon annan höjt kvaliteten på sin produkt genom en ny uppfinning. Då kanske vår producent inte kan bli av med alla sina egna varor. Han har tillverkat för mycket och får en överproduktion vars värde inte kan förverkligas.

Den enskilde producenten kan inte få någon översikt över hela omgivningen. Han är isolerad och hans medvetande blir isolerat, begränsat till hans egen produktion. Det som finns utanför den egna verkstaden blir an samling främmande makter och fientliga viljor: konkurrenter, spekulanter, konjunkturer etc. Omvärlden blir fientlig mot hans egen produktion, han vet inte om han skall kunna förverkliga värdet i sin egen produktion. Det tillkommer inte honom att bestämma det, endast hans omgivning. Hans medvetande blir »atomiserat». Det enda han kan överblicka är sitt eget arbete.

Detta i sig atomiserade medvetande förstärks dessutom av ätt produktion av varor för byte mot andra varor (eller mot pengar) gör att produktionen får två sidor: en abstrakt och en konkret sida. Å ena sidan kommer man att få den konkreta produkten med ett bestämt bruksvärde, skapad genom konkret mänskligt arbete, i en bestämd arbetsprocess. Men i kapitalismen skapas inte produkterna för sin egen skull eller for att fylla mänskliga behov. Vid sidan av den konkreta processen står jakten på profiten, den process som bestämmer kapitalismens rörelselagar. Detta skapar en serie abstrakta processer, vilka inte är synliga för blotta ögat. Det krävs ett visst mitt av abstrakt tänkande för att tränga in i kapitalismens innersta skrymslen. Denna abstrakta sida av kapitalismen är dess egentliga hemlighet; det är här vi kan förstå mekanismerna bakom varans värde vilken bestäms av det abstrakta mänskliga arbetet och vars drivkraft är jakten på mervärde, Den värdeskapande processen kommer att vara övergripande och bestämma över den konkreta arbetsprocessen.

Vi kan åskådliggöra dessa två sidor i kapitalismen i följande skiss:
Den värdeskapande processen innefattar skapandet av mervärde. Men detta kan endast förverkligas i det ögonblick som den enskilde producenten låter någon annan arbeta för sig mot betalning, dvs när arbetskraften förvandlas till en vara for att producera andra varor. Det skedde inte i det exempel vi tidigare studerade. Den producent vi mötte där var självägande och självproducerande. Han ägde sina egna arbetsverktyg, sina egna produktionsmedel och arbetade endast själv i verkstaden. Han anställde ingen som arbetade för honom. Men när detta sker, ex.vis genom att någon producent konkurreras ut och tvingas sälja sin arbetskraft, då skapas arbetaren, en person som inte äger några produktionsmedel utöver sin egen arbetskraft.

För att kunna leva tvingas han sälja sin arbetskraft till en producent och arbeta på hans villkor. Därmed förvandlas den enkla varuproduktionen till kapitalism, till ett system som delar upp befolkningen i två huvudklasser: De som äger produktionsmedel och de som äger arbetskraft. (5) De förra behöver de senare. De vill köpa arbetskraften så billigt som möjligt. Ur detta tillstånd kan vi nu härleda de olika rörelselagarna i det kapitalistiska produktionssättet – mervärdet, den värdeskapande processen, profiten, monopoliseringen etc.

Men vi kan också härleda olika ideologier ur det samhälleliga vara som uppstår för olika individer.

Det borgerliga medvetandet

Det som kännetecknar alla individer i detta kapitalistiska produktionssätt är att de inte behärskar hela samhället, inte kan skapa sig en överblick över det och styra det efter sin egen vilja. De är underordnade de lagar som verkar under ytan och som inte omedelbart syns.

Allas medvetande kommer att vara fragmentariskt. De kommer att uppleva lagarna som obarmhärtiga naturkrafter som inte kan kontrolleras eller behärskas. Den som äger produktionsmedlen, kapitalisten, kommer att ha en viss frihet – friheten att bestämma över sina egna arbetare. Han kan enväldigt avgöra hur länge de skall arbeta, till vilka priser de skall arbeta och i vilken takt de skall arbeta. Han kan kontrollera produktionsprocessen i sina egna företag. Men därmed upphör hans frihet. Han kan inte bestämma över sina konkurrenters företag. Han kan inte heller bestämma över marknaden där hans produkter säljs. Han kan inte avgöra om varan säljs eller inte, om det blir överproduktion eller inte, om det blir betalningskriser, om det blir konjunkturuppgångar eller konjunkturnedgångar. Alla dessa krafter antar övermänskliga proportioner, de verkar vara naturkrafter som inte kan kontrolleras av människor trots att de härrör ur det mänskliga samhället.

Proportionerna mellan kapitalistens frihet och ofrihet kommer naturligtvis att bero på olika faktorer: Storföretagaren har större inflytande och större möjligheter att påverka utvecklingen, småföretagaren med få eller inga anställda har mindre möjligheter. (6)

Det proletära medvetandet

Men det finns en grupp som inte har någon frihet alls. Det är de som säljer sin arbetskraft till andra – arbetarklassen. För dem är inte bara det omgivande samhället fientligt och okontrollerbart. Också själva arbetsprocessen, det mänskliga arbetet, står utanför deras egen kontroll och överblick. De kan inte bestämma vad de skall producera eller hur de skall producera. De har bara att lyda order. Mot dem står två fientliga och främmande makter: samhället och arbetet.

De kontrollerar bara en enda sak: sin egen arbetskraft, den enda vara de äger och kan sälja till andra. Det är också här som deras samhälleliga medvetande, deras klassmedvetande, börjar utvecklas. Kapitalisten strävar efter att få köpa denna vara, arbetskraften, så billigt som möjligt och få utnyttja den så mycket som möjligt. Arbetaren kommer tvärtom att sträva efter att kunna sälja varan så dyrt som möjligt. Han måste ha pengar för att kunna köpa de varor han själv tillverkar och det kan han endast få genom att sälja sin arbetskraft. Ju dyrare han kan sälja den, desto mer kan han förverkliga sig själv på fritiden, utanför arbetet. Han kämpar också för att hans enda vara, arbetskraften, inte skall slitas ut i förtid. Han kommer därför samtidigt att kämpa för högre pris (lön), kortare arbetstid och mindre förslitning av arbetskraften.

Detta är det medvetande som spontant kommer att uppstå hos arbetarna ur deras samhälleliga existens. Automatiskt kommer de att kämpa för arbetskraftens värde och pris. Medvetandet kommer att utvecklas av det som omedelbart finns inför ögonen, arbetet på det »egna» företaget Man kommer att kräva av »sin» kapitalist att han höjer lönerna, minskar arbetstakten, förkortar arbetsdagen. Man kommer också att uppfatta att orättvisorna mot arbetarna, mot att de ständigt är i underläge, beror på den arbetsorganisation som byggts upp på företaget, på den hierarki som skapats med ett maktcentrum i toppen och med olika arbetsuppgifter (förmän, tidsstudiemän etc). Det är den fiende som står närmast, det område där den dagliga kampen utspelas. Det är detta fält som arbetarna ständigt har inför ögonen. Själva deras arbete står främmande inför dem. De kommer att motsätta sig den låga lönen, den ständiga förslitningen av arbetskraften, den usla arbetsmiljön, den hierarkiska arbetsprocessen, hemlighetsmakeriet på toppnivån, den auktoritära andan på fabrikerna. Kort och gott: De för en daglig kamp för arbetskraftens värde och pris.

Detta är också ett område där man kan nå omedelbar framgång. Arbetskraften är under kapitalismen en vara som köps och säljs. Men liksom alla andra varor kan priset variera. Köparen och säljaren kan genom olika åtgärder höja och sänka priset Om inte annat så kan de förhandla om frågan, ge bud och motbud. Detta faktum skiljer kapitalismen från alla tidigare samhällen. (En slav kan t ex inte förhandla, endast revoltera mot själva systemet.) Detta har givit kapitalismen en större rörlighet. Man kan också göra eftergifter för arbetarnas krav. Det finns utrymme för reformer och förändringar inom systemets ram.

Fackföreningarnas funktion

Det är kring detta faktum som arbetarna spontant sammansluter sig, som de bildar fackföreningar. Deras syfte är att höja arbetskraftens värde. Detta sker genom förhandlingar direkt med arbetsköparen på den enskilda fabriken (i kombination med olika påtryckningsmedel som strejk, bojkott). Men vissa w de krav som arbetarna måste ställa för att skydda vordet i sm arbetskraft är sådana att de inte kan genomföras i en fabrik i taget. En överenskommelse måste här slutas med hela kapitalistklassen och överenskommelsen måste stadfästas i lag. Ett sådant klassiskt krav som 8 timmars arbetsdag kan inte genomföras i en enda fabrik. Det måste tvingas på hela kapitalistklassen för att inte konkurrensens lagar helt skall urholka kravet. Det krävs en lag om arbetsdagens längd.

Detsamma gäller andra krav: bättre skolutbildning, pensionsförmåner. bättre arbetsmiljö, arbetarskydd – alltsammans krav som syftar till att höja kvaliteten på arbetskraften. Därmed går fackföreningarnas kamp över till att bli en politisk kamp, en kamp för politiska reformer. Den inomkapitalistiska, fackliga kampen får sitt komplement i en politisk, reformistisk arbetarrörelse. Det är denna spontana reformistiska rörelse som utgör grogrunden för det socialdemokratiska partiet eller partier med ett socialdemokratiskt perspektiv (t ex dagens officiella kommunistiska partier).

Synen på staten

Därmed når vi fram till det som är själva knutpunkten både i det spontana medvetandet och i den socialdemokratiska ideologin: synen på staten.

Vi nämnde tidigare att verkligheten både i och utanför fabriken kommer att vara främmande krafter som arbetaren/arbetarna inte kan kontrollera; både samhället och arbetet kommer att stå utanför hans kontroll. Men dessa två krafter kommer att ha olika värde i det spontana medvetandet. Det är arbetet som uppfattas som den fientlig! kraften och arbetaren kommer att kämpa för att vinna kontroll över arbetsprocessen. Men samhället kommer främst att uppfattas som en utanförstående, en främmande organisation. Det kommer att uppfattas som en kraft som inte har något samband med verkligheten på fabriken, tom som en kraft i direkt motsättning till arbetet. Samhället och särskilt staten, kommer att uppfattas som en kraft som är neutral i kampen mellan kapital och arbete. Den skriver lagarna och ser till att de efterlevs.

Spontant kommer man att vända sig till denna kraft och begära hjälp i förhandlingarna om arbetskraftens värde och pris. På så sätt växer statsapparaten, i det spontana medvetandet fram som en neutral instans som står över kampen i fabrikerna och som kan intervenera på arbetarnas sida. Man kommer också att uppfatta den som ett instrument i den lång siktiga omvandlingen av arbetsorganisationen. För det spontana medvetandet blir staten, som Louis Blanc uttryckte det, »de fattigas bankir». Man kommer då att inrikta sig på att erövra statsapparaten och genomföra de reformer som behövs för att säkra arbetskraftens kvalitet.

Det är ett av det kapitalistiska produktionssättets karakteristika att den döljer verkligheten, att världen kommer att se annorlunda ut än den verkligen är. Man kan här dra en analogi med vissa företeelser i naturen. Det verkar som om solen rör sig kring jorden, som om den gick upp ; i öst och ned i väst. Så trodde man ju också länge. Först en vetenskaplig undersökning kunde visa att det var tvärtom, att det var jorden som gick kring solen, att rörelselagen fungerade på rakt motsatt sätt mot hur det uppfattades av »det sunda förnuftet». Det är samma sak med kapitalismen. Rörelselagarna kommer att manifesteras på ett sådant sätt att orsakssammanhangen kastas om. Världen ställs på huvudet.

Det kommer att verka som om kapitalismen endast har en sida, den konkreta process som arbetaren varje dag har för ögonen. Det kommer att verka som om denna konkreta arbetsprocess bestämde kapitalismens lagar, medan det i själva verket är tvärtom är kapitalismens abstrakta sida, dess värdeskapande process som bestämmer arbetsorganisationen. Det är genom sin uppknytning till kapitalismens konkreta sida som socialdemokratin vunnit sin styrka, så lätt vunnit insteg i arbetarklassen. Men det är också här dess verkliga svaghet ligger, dess oförmåga att krossa kapitalismen eftersom den aldrig angriper dess verkliga sida, dess värdeskapande process.

Det krävs en vetenskaplig undersökning för att utreda hur rörelselagarna verkligen fungerar i det kapitalistiska produktionssättet. Världen är inte vad den synes vara. Socialdemokratin anknyter till det spontana medvetandet, inte till den vetenskapliga socialismen. Den är kvacksalveri, inte verklig läkekonst.

Detta gäller inte bara synen på arbetsorganisationen , utan också synen på staten. För socialdemokratin är staten en neutral instans utanför klasskampen. Men i själva verket är staten inte alls en kraft som står vid sidan av den materiella produktionen, utanför ekonomin.

Tvärtom. Den materiella produktionen är en bas och den bestämmer hela samhällets utseende. De samhälleliga förhållandena blir en överbyggnad på den materiella produktionen. De förhållanden som råder i fabriken återkommer i hela samhället, om än i andra förklädnader. De lagar som bestämmer den materiella produktionen kommer också att bestämma ramarna för samhällets agerande. Den som har makten i fabriken har också makten i samhället.

Detta gäller också statsapparaten. Den är ingen neutral instans som står utanför kampen i fabrikerna. Tvärtom är den ett redskap för att bevara de rådande makt- och ägandeförhållandena. Överheten bär inte svärd förgäves. Den har till funktion att jämna ut motsättningarna i samhället, både de som kan råda mellan olika fraktioner inom den härskande klassen (mellan olika arbetsköpare, mellan produktion och distribution, mellan produktionsledare och administratörer etc) och de som råder mellan den härskande klassen som helhet och arbetarklassen. Dessa motsättningar kan endast jämnas ut genom att den ena eller andra parten tvingas till eftergifter samtidigt som de rådande ägandeförhållandena bevaras. Det är detta som avgör statens klasskaraktär. Den är i själva verket ingen neutral instans utan en aktiv pari som griper in för att skydda kapitalismen och hålla kvar arbetarklassen i samma position.

Här har vi den avgörande skiljelinjen mellan kommunister och socialdemokrater. För kommunister är staten ingen neutral instans som kan utnyttjas for att genomföra socialismen. Kommunisterna strävar inte efter att erövra den borgerliga staten utan efter att krossa den och ersätta den med en annan statsform (arbetarråden) under övergångsperioden. Vi kommunister strävar inte ; första hand till arbetets organisation utan till samhällets omorganisation, till expropriering av fabrikerna och skapandet av ett nytt produktionssätt.

Socialdemokratins karaktär

Vi kan nu närmare definiera socialdemokratin och förstå varför exakt samma tankegångar kan dyka upp i 1840-talets Frankrike och 1970-talets Chile. Socialdemokratin hämtar sin näring ur arbetarklassens spontana medvetande i det kapitalistiska produktionssättet, ur det fackliga medvetandet. Vi står här inför en paradox: Den enda klass som kan störta kapitalismen, arbetarna, far inte ett revolutionärt medvetande till skänks av denna kapitalism. (7) Det måste erövras. Man hindras från att förstå kapitalismens egna lagar. Det krävs en intensiv politisk skolning och propaganda för att till tillföra arbetarklassen en marxistiskt medvetande, att skapa ett perspektiv över hela samhället, att politisera det fackliga medvetandet, att visa de verkliga orsakssammanhangen och peka på att hela samhället, inte bara arbetsorganisationen, måste ändras, och att detta kräver att den borgerliga statsapparaten krossas. Men endast vissa skikt av arbetarklassen kan tillföras marxismen genom propaganda – för den stora massan uppstår det revolutionära medvetandet först i den revolutionära situationen, d v s då existensen förändrats på ett så radikalt sätt att den kräver en motsvarande förändring av medvetandet.

Den fackliga ideologin är en första försvarslinje mot kapitalet, en kamp för arbetskraftens värde och pris. Det ger också fackföreningarna ett självklart existensberättigande, de är arbetarklassens försvarsorganisationer. Men saken kommer i ett annat läge när detta fackliga medvetande generaliseras till en politisk ideologi. Det är då socialdemokratin skapas med illusioner om att fredligen erövra statsapparaten för att omorganisera arbetsprocessen. Socialdemokratin är en deformerad ideologi som bygger på ett fragmentariskt medvetande. Den vill göra alla till småborgare. Eller för att använda en formulering från Kommunistiska Manifestet: Den vill skapa en bourgeoisi utan ett proletariat. (8)

Det är denna anknytning till det spontana medvetandet inom arbetarklassen som utgör dess (skenbara) styrka och dess (reella) svaghet. Den kan vara flexibel och aggressiv så länge det finns något att hämta, så länge det finns utrymme för reformer. Men dess prövostunder kommer då manöverutrymmet krymper samman och man inte längre kommer att få igenom kraven. Då kommer socialdemokratin öppet att ställa sig på bourgeoisins sida, då kastas alla ideologiska demarkationslinjer åt sidan; än tydligare kommer det att visa sig att socialdemokratin är ett instrument för bourgeoisins historiska intresse: Bevarandet av det kapitalistiska produktionssättet utan vilket vare sig bourgeoisi eller socialdemokrati kan existera! Detta kommer tydligare fram i revolutionära eller förrevolutionära situationer. Socialdemokratin kommer att fungera som Louis Blanc i 1848 års revolution: Som en röd rosett i bourgeoisins fana, som en kontrarevolutionära kraft.

Vi har här kunnat konstatera att socialdemokratin förändrats föga under 130 år, att dess existens inte så mycket förklaras av historien i sig, utan av kapitalismen i sig, att den egentligen måste studeras strukturellt och inte historiskt. Genom att på detta sätt lägga den gamle Louis Blancs skrifter vid sidan av den moderna socialdemokratin har vi kunnat visa på de slående likheterna. Men en fråga återstår: Hur har socialdemokratin kunnat få en revolutionär patina? Hur skall man förklara dess revolutionära språk och det efter 1848 års revolution, dess »revolutionära period» mellan 1848 och 1917? För att få ett svar på denna fråga måste vi göra en historisk undersökning. Vi måste nu växla perspektiv och analysera dess relation, inte till kapitalismens struktur, utan till dess historia, till kapitalismens utvecklingskurva. Detta skall vi nu göra genom att i nästa avsnitt undersöka hur förhållandet mellan kommunism och socialdemokrati växlat under olika perioder.

III. Kommunism och socialdemokrati

I dagligt tal låter vi numera begreppen »socialism», och »kommunism» vara synonymer, betyda samma sak. I den mån man skiljer på begreppen låter man dem numera beteckna olika stadier i det efterkapitalistiska samhället.

Men det finns också en annan innebörd i begreppen »socialism» och »kommunism», en innebörd som blev tydlig när Lenin i april 1917 föreslog att det ryska bolsjevikpartiet skulle byta namn, att man skulle återuppliva uttrycket »kommunistisk)» som använts av Marx-Engels före 1848 års revolution (t ex »Kommunistiska förbundet», »Kommunistiska manifestet».) (10)

Åter tvingas vi göra en historisk tillbakablick, gå till rollerna, for att kunna utreda begreppsskillnaden i orden »socialism» och »kommunism».

»Socialism» och »kommunism»

När man går igenom 1840-talets politiska och sociala debatt ser man också snart en tydlig skillnad. Uttrycket »socialism» användes genomgående av olika utopiska skolor, av om utarbetat sinnrika och orealistiska system. Det gemensamma för dessa tänkare var att de ville genomföra sina projekt genom de härskandes goda vilja, genom att övertyga dem om det rättfärdiga i sina idéer eller genom olika statliga reformprojekt. Socialismen blev en antikapitalistisk strömning inom olika samhällsklasser; inom adeln; inom vissa storborgerliga skikt, inom småbourgeoisin, inom intelligentsian och inom vissa arbetargrupper. (11)

Det var i direkt och medveten motsatsställning till dessa välmenande reformerande och orealistiska samhällsutopier som vissa teoretiker i början av 1840-talet började använda termen »kommunism» för att markera sina egna ståndpunkter. Så gjorde t ex Blanquis hemliga sällskap, som genom konspirativa uppror hoppades kunna störta kapitalismen och upprätta »proletariatets diktatur» (en term som Blanqui lanserade), och så gjorde olika arbetargrupper som tog avstånd från reformistiska projekt och i stället förespråkade revolution mot kapitalismen.

I 1840-talets samhällsdebatt kom termerna »socialism» och »kommunism» att knytas till helt olika sociala rörelser: Socialismen var en reformistisk rörelse med »arbetets organisation» och besläktade projekt på sitt program, medan kommunismen var en revolutionär rörelse som angrep själva äganderättsförhållandena, en rörelse som inte bara ville skapa en gemensam produktion utan också en gemensam fördelning av produkterna. Låt oss se hur en skarpsynt samhällskritiker från 1840-talet definierar de två termerna. Vi väljer Erik Gustaf Geijer som 1844 höll sina berömda föreläsningar i Uppsala, »Om vår tids inre samhällsförhållanden». I dessa berör han även moderna socialpolitiska rörelser:

»Proletären, vars massa i det moderna samhället oupphörligt växer, protesterar mot egendomen; han gör det i gärning, han har begynt göra det i lära och övertygelse. Brottmålsstatistiken lämnar bevisen på det förra; kommunismen, vars enda trosartikel är fordran på egendomens gemensamhet eller likhet ger beviset på det senare. Socialismen står ett steg högre och åtminstone inom förnuftighetens område. Den arbetar med vad man kallar arbetets organisation, enligt den i sig riktiga förutsättningen: Att de små kapitalen, sammanlagda och rätt förvaltade, borde verka såsom de stora och till alla deltagares vinst. Och det är sant: Associations-principen är ett tidens räddningsmedel.» (12)

Marx och Engels

Skillnaderna bör dock inte överdrivas. Kommunismen var fortfarande på 1840-talet bemängd med olika idealistiska inslag. Samhällsanalysen var luddig och närmast moralistisk (»egendom är stöld» etc) och framtidsperspektiven oklara. Först Marx och Engels gav den kommunistiska rörelsen en vetenskaplig inriktning. Den marxska teorin växte fram i Paris under senare delen av 1840-talet, först som en polemik mot olika riktningar inom kommunismen (Filosofins elände 1847).

1846 anslöt sig Marx och Engels till ett av de hemliga kommunistiska sällskapen. Det var »Det rättfärdigas sällskap», en organisation som huvudsakligen bestod av tyska hantverksgesäller, men som genom gesällresorna hade utbredning i olika länder bl a i Frankrike och England. De genomdrev snabbt att sällskapet bytte namn till »Kommunistiska förbundet» och började därefter arbeta för att infora den vetenskapliga teorin i sällskapet. Denna process kan sägas vara avslutad i och med att förbundet i februari 1848 antog »Kommunistiska manifestet som sin programskrift.

Därmed var det programmatiska arbetet slut Men frågan är inte uttömd. Vi måste nu vända oss från teorins och programmets område till taktikens och strategins för att se vilken attityd Marx och Engels här intog till de socialistiska rörelserna.

Här upptäcker vi något som vid första ögonkastet kan tycks motsäga det programmatiska arbetet. Medan Marx och Engels programmatiskt avskärmade sig från socialismen och i verk efter verk gick till angrepp mot dem, närmade de sig den socialistiska rörelsen rent organisatoriskt. I »Kommunistiska manifestet» kan vi finna följande uttalande:

»Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna… De kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbart närliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till det socialist-demokratiska partiet mot den konservativa och radikala bourgeoisin, utan att därför uppge rätten att intaga en kritisk ställning gentemot de fraser och illusioner vilka härrör från den revolutionära traditionen.» (vår kursiv) (13)

Hur kunde Kommunistiska förbundet ta avstånd från socialismen som en falsk lära, och samtidigt ansluta sig till det parti som var det tydligaste uttrycket för denna lära, Louis Blancs parti?

Taktik och strategi i revolutionen 1848

Förklaringen ligger i de förväntningar Marx och Engels hade på den kommande revolutionen. För dem var denna revolution i första hand en borgerlig revolution som i Frankrike skulle sopa bort de sista resterna av feodalismen och i andra europeiska länder (särskilt Tyskland) bana väg för kapitalismen vilken var en progressiv rörelse i förhållande till feodalismen. I denna borgerliga revolution skulle proletariatet deltaga för att säkra dess seger: De skulle kritisera bourgeoisin, men samtidigt göra gemensam sak med dem mot feodalismen. Först senare kunde det bli aktuellt med en proletär revolution riktad mot bourgeoisin.

»Kommunistiska manifestet» hade knappast hunnit lämna tryckpressarna förrän denna revolution var ett faktum. Den började i februari 1848 i Paris, spred sig sedan i mars till Tyskland, Ungern, Polen, Tjeckoslovakien, Italien och fick slutligen också efterbörder i andra länder i Europa (t ex Sverige).

Kommunistiska förbundet följde sin taktik och strategi för revolutionen: Att deltaga i den som bourgeoisins allierade. I den avsikten publicerade förbundet i mars 1848 en programskrift som innehöll 17 krav som borde ställas i revolutionen. Bland dessa krav fanns sådana punkter som ett enat Tyskland, allmän rösträtt, folkbeväpning, avskaffande av alla feodala pålagor, förstatligande av transportväsendet och skapandet av en statsbank. Men man förde också fram krav som uttryckligen hänförde sig till »arbetets organisation», och bland dessa finner man även det blancska receptet »Upprättandet av nationalverkstäder. Staten skall garantera alla arbetares existens och ta hand om dem som inte kan arbeta.» Programmet slutar: »Det ligger i det tyska proletariatets, småbourgeoisins och böndernas intresse att energiskt verka för att ovannämnda krav förverkligas.» (14)

I början av revolutionen flyttade Marx och Engels tillbaka till Tyskland där de började ge ut tidskriften »Neue Rheinische Zeitung» för att kunna ingripa i revolutionens vidare förlopp. Tidningen blev »organ för demokratin» för att citera dess undertitel. Under det närmast halvåret deltog de aktivt i den tyska revolutionen och försökte förgäves få bourgeoisin att fullfölja sin egen. revolution.

Men de hade överskattat bourgeoisin. Den Nationalförsamling som upprättats i revolutionens spår blev en ren pratkvarn som aldrig vågade ta ens den formella makten i landet, än mindre den reella. Feodalherrarna satt kvar i orubbat bo. Efter några månader rullade kontrarevolutionen fram och sopade undan den borgerliga revolutionen. (15)

Därmed misslyckades revolutionen i Tyskland liksom den misslyckats i alla andra länder. Och orsaken till misslyckandet låg inte i de subjektiva faktorerna, utan i bourgeoisins oförmåga att ta över rodret på revolutionär väg. Den tyska bourgeoisin var alltför sammanknuten med feodalherrarna för att längre kunna uppträda självständigt; den var alltför rädd för massorna för att våga mobilisera dem för sina egna syften.

En omprövning av taktiken och strategin

Misstyckandet i revolutionen 1848 visade att Kommunistiska förbundet hyst alltför höga förhoppningar om bourgeoisin. Det gjorde också att man tvingades ompröva hela taktiken och strategin. Denna omprövning kom i en rundskrivelse från Kommunistiska förbundets centralkommitté i mars 1850 (skriven av Marx och Engels). I denna analyserade Marx och Engels orsakerna till misslyckandet och lade fram en helt ny revolutionsstrategi.

Man konstaterar först att Förbundets lokalavdelningar upplösts under revolutionen i stället för att stärkas och att de lokala avdelningarna hamnat under småbourgeoisins »välde och ledning». »Det måste bli ett slut på detta tillstånd; arbetarnas självständighet måste återställas.»

Detta är så mycket nödvändigare, fortsätter man, som en ny revolution står för dörren. I denna måste arbetarpartiet vara väl organiserat och enat. Det måste »kunna uppträda så självständigt som möjligt, om det inte åter skall exploateras av bourgeoisin och tas i dess släptåg som 1848.» I denna nya revolution kommer de demokratiska småborgarna att spela samma roll som den liberala bourgeoisin 1848, dvs förrädarnas roll. En del av dessa småborgare är de »som nu kallar sig röda och socialdemokratiska, därför att de hyser det fromma önskemålet att avskaffa storkapitalets tryck på småkapitalet och storbourgeoisins på småbourgeoisin.» Dessa demokratiska småborgare strävar inte efter ett kommunistiskt samhälle, de vill inte ändra ägandeförhållandena utan endast reformera det bestående samhället och lätta trycket på sig själva.

Kapitalets herravälde och snabba förökning skall vidare motarbetas av socialdemokraterna, dels genom inskränkning i arvsrätten, dels genom överförandet av så många arbeten som möjligt till staten. Vad arbetarna angår så fastslås framför allt, att de skall förbli lönearbetare som hittills. De demokratiska småborgarna önskar endast arbetarna bättre lön och en säkrad existens och hoppas uppnå detta genom att de delvis skall sysselsättas av staten och genom välgörenhetsåtgärder. De hoppas kort sagt att kunna besticka arbetarna genom mer eller mindre dolda allmosor och att kunna bryta deras revolutionära kraft genom att momentant göra deras situation uthärdlig.

Den permanenta revolutionen

»Medan de demokratiska småborgarna vill få ett slut på revolutionen så snabbt , som möjligt och under genomförande av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det i vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten (17) och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla världens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas hände».

Därefter går Marx och Engels över till den närmast liggande taktiken. Vilken hållning skall man inta till de småborgerliga demokraterna under de nuvarande förhållandena? »För ögonblicket, då de demokratiska småborgarna överallt är undertryckta, predikar de på det hela taget enighet och försoning för proletariatet, räcker det handen och strävar efter att skapa ett stort oppositionsparti, som skall omfatta alla schatteringar inom det demokratiska partiet, dvs. strävar efter att insnärja arbetarna i den partiorganisation, där de allmänt socialdemokratiska fraserna är förhärskande, bakom vilka småborgarna döljer sina särskilda intressen, och i vilken proletariatets bestämda fordringar för fridens skull inte får föras till torgs. -Proletariatet skulle förlora hela sin självständiga, mödosamt förvärvade ställning och på nytt sjunka ned till ett bihang till den officiella borgerliga demokratin. Denna förening måste alltså på det bestämdaste tillbakavisas».

För att bekämpa de gemensamma fienderna behöver man ingen gemensam organisation; i en sådan skulle proletariatet bindas av småbourgeoisin i stället för att uppträda som en självständig kraft. Arbetarna får inte hålla tillbaka sina egna krav eller underlåta att skapa egna organisationer. »De måste vid sidan av de nya officiella regeringarna samtidigt upprätta egna, revolutionära arbetarregeringar (18). antingen i form av verkställande råd eller kommittéer eller också i form av arbetarklubbar och arbetarkommittéer.»

För att dessa nya råd skall få någon makt måste arbetarna beväpna sig och avväpna bourgeoisins garden. »Där detta senare inte låter sig göra, måste arbetarna försöka organisera sig självständigt som ett proletärt garde med självvalda chefer och en egen självvald generalstab och underordnade inte statsmakten utan av arbetarna framtvingade revolutionära lokala råd… Vapnen och ammunitionen får man under inga förhållanden lämna ifrån sig och varje avväpningsförsök måste i nödfall omintetgöras med våld».

Arbetarna måste nu i väntan på revolutionens utbrott organisera sig självständigt och föra ut sina egna klasskrav oberoende av småbourgeoisins tycken och smak. I valen måste de ställa upp sina egna kandidater. »Till och med där det inte finns någon som helst utsikt till framgång, måste arbetarna sätta upp sina egna kandidater för att bevara sin självständighet, räkna sina styrkor och bringa sin revolutionära inställning och sina partiåsikter inför offentligheten. De får härvid inte låta låta prata omkull sig av demokraterna, t.ex. med påståendet att man på så sätt splittrar det demokratiska partiet och ger reaktionen möjlighet till seger. Alla sådana fraser går till sist ut på att bedraga proletariatet».

Efter ytterligare anvisningar om hur proletariatet skall agera i konkreta situationer gentemot jordbruksarbetarna och gentemot en demokratisk regering, betonar Marx och Engels än en gång nödvändigheten att arbetarna uppträder som ett självständigt parti och de slutar sin skrivelse med orden: »Deras /dvs arbetarnas/ fältrop måste bli: Den permanenta revolutionen». (19)

Vi har tillåtit oss dessa långa utdrag ur skrivelsen från mars 1850 för att visa hur Marx-Engels’ syn på socialdemokratin hänger nära samman med själva revolutionsstrategin. Så länge de trodde på en självständig borgerlig revolution var de beredda till samverkan med socialdemokratin, och tom. direkt underordnande under den. Men i och med att de 1850 utarbetade teorin om den permanenta revolutionen kom också synen på socialdemokratin att genomgå en förändring. Nu räckte det inte längre med programmatiska avståndstaganden; också organisatoriskt taktiskt och strategiskt måste proletariatet vinna självständighet gentemot de småborgerliga demokraterna. Om inte denna självständighet uppvanns skulle revolutionen inte kunna segra. Den självständiga borgerliga revolutionen var inte längre en realitet; den måste sammanlänkas med den proletära revolutionen och den måste ledas av proletariatet.

Perioden 1858-1917: Kapitalismens uppåtgående kurva

Som vi kunnat se knyts teorin om den permanenta revolutionen direkt till en ny näraliggande revolution. Marx-Engels väntade sig att denna revolution skulle bryta ut inom det närmaste året och att den nya taktiken och strategin då skulle vara framgångsrik. I själva verket skulle det dröja ända till 1917-18 innan en ny revolutionsvåg svepte fram över Europa. Kapitalismen fick en uppåtgående utveckling, en enorm expansion under nära 70 år. Under nära 70 år inträffade inte några revolutionära situationer i Europa, (med undantag för Pariskommunen, som dock framsläpades genom kriget och inte genom en kapitalistisk kris).

Detta innebär dock inte att Marx-Engels »hade fel». Deras perspektiv på den permanenta revolutionen har visat sig vara det enda realistiska perspektivet på revolutionerna efter 1917-18. Men vid sidan av analysen av klasskrafterna – vilken visat sig vara riktig – gjorde de en felaktig värdering av tidsperspektivet. Kapitalismen befann sig inte i en kronisk kris – tvärtom gick den in i en expansion utan like. Perioden från 1850 till 1917-18 utgör kapitalismens uppåtgående kurva. Detta hindrar naturligtvis inte kriser under denna tid, men dessa kriser var relativt lindriga och oftast begränsade till en sektor i det kapitalistiska samhället. Hela samhällsformationen befann sig inte i kris samtidigt. Situationen är radikalt annorlunda efter 1917-18. Alltsedan dess befinner sig kapitalismen i en nedåtgående kurva. Vi lever nu i en epok av ständiga kriser, revolutioner och krig. Kapitalismens progressiva period är för evigt till ända. (Detta utesluter naturligtvis inte tillfälliga högkonjunkturer – genom den teknologiska utvecklingen kan dessa högkonjunkturer t o m få karaktären av en kraftig expansion – men dessa är kortvariga och avlöses av ständigt förvärrade kriser.)

Men även om Marx-Engels strategiska perspektiv i dag är aktuellare än någonsin löser det inte frågan om vad man skulle göra 1850 när revolutionen uteblev och kapitalismen i stället började sin expansion. Hur skulle man undvika att kommunismen isolerades från arbetarklassen under denna uppåtgående period? Hur skulle man driva kampen för att arbetarklassen fick så stor del som möjligt av det värde som nu skapades? Hur skulle man kunna stärka den för det framtida revolutionära maktövertagandet?

Det var frågor som inte omedelbart kunde lösas och som inte heller löstes i en teoretisk analys, utan rent pragmatiskt Åren efter 1850 föll Kommunistiska förbundet sönder i olika kämpande fraktioner; det var inte väpnat att möta den nya situationen. Underliggande motsättningar bubblade upp och förstärktes genom olika provokationer utifrån (rättegångar, infiltration av polisagenter etc). Förbundet drabbades av de politiska sjukdomar som härjar i alla organisationer som är socialt isolerade (emigrantsällskap o dyl). 1852 hade Förbundet upplösts.

Därefter började en period av politisk isolering för Marx och Engels. Under de närmast tio åren ägnade de sig främst åt teoretiska analyser och politiskt brödskriveri. De fick nu den tid som behövdes för att tränga in på djupet i det kapitalistiska produktionssättets lagar. Detta arbete kulminerade slutligen i publiceringen av Kapitalet.

Den nya arbetarrörelsen

Men när den publicerades 1867 hade de redan börjat åter återuppta det politiska arbetet. I början av 1860-talet återkom radikala tankegångar inom arbetarklassen, efter mer än tio års stiltje. Marx och Engels främsta engagemang gällde skapandet av en internationell revolutionär sammanslutning. Första Internationalen. Denna International blev kortlivad – efter Pariskommunens fall föll den sönder. Dess viktigaste resultat – vid sidan av de programmatiska klargörandena och polemiken mot anarkisterna – blev uppkomsten av nationella sektioner, vilka förde ut de marxska idéerna till arbetarklassen. I Tyskland skapades en arbetarrörelse under 1860-talet av Liebknecht och Bebel. en rörelse som stod Marx-Engels nära. Den var starkast ’ södra Tyskland.

Men den var inte den enda rörelsen inom arbetarklassen vid denna tid. Också andra ideologier spreds inom klassen och vann tom större anknytning hos arbetarna tack vare de objektiva möjligheter till eftergifter som de goda tiderna gav och tack vare sin anknytning till arbetarnas spontana medvetande. En av dem som direkt anknöt till Louis Blancs teorier var Ferdinand Lassalle som i slutet av 1850-talet och början av 1860-talet gjorde bejublade talarturnéer över Tyskland och fick i gäng en kraftig rörelse kring sitt program. De viktigaste punkterna i detta var erövrandet av den borgerliga statsmakten och skapandet av statliga associationsföretag, dvs exakt de punkter som vi fann i centrum av Louis Blancs ideologi. Liknande tendenser uppstod spontant i andra kapitalistiska länder (England).

Arbetarklassens möjligheter att få ut eftergifter från bourgeoisin var beroende av att den var enig i fackföreningar och parti. Den allmänna splittring som fanns mellan reformister och revolutionärer på 1860-talet skadade detta arbete och var dessutom svår att försvara eftersom några nya revolutionstillfällen inte dök upp. För att inte isolera den kommunistiska rörelsen från arbetarklassens majoritet verkade Marx och Engels därför för att de olika partigrupperingarna inom arbetarrörelsen skulle gå ihop. Detta samgående skedde under 1870-talet, efter Första Internationalens upplösning. Dess mest kända uttryck var samgåendet mellan de två tyska partierna, vilket skedde i Gotha 1875. Det program som där antogs och som blev riktningsgivande för alla senare socialdemokratiska partiers program var starkt präglat av lassalleanska tankegångar – det säger en del om styrkeförhållandena vid samgåendet. Programmet utsattes for en förintande kritik av Marx, en kritik som hemlighölls i femton år av den tyska partiledningen (20). Det blev också vanligt att de nya partierna antog namnet »socialdemokraterna» – också det en eftergift till de reformistiska strömningarna.

Från 1870-takt blev tendensen allmän: det uppstod nu en enad arbetarrörelse, ett enat parti och enade fackföreningar. Inom partiet fanns det två strömningar som aldrig helt dog ut och efter sekelskiftet markerades de ännu starkare: En stark ’ reformistisk strömning med förankring bland fackföreningsfunktionärerna, riksdagsmännen och med stöd från de övre skikten inom arbetarklassen (»arbetararistokratin»), och en revolutionär strömning med förankring i en del av partiets intelligentsia och lägre proletära skikt, vilka inte kunde få samma eftergifter frän bourgeoisin. Styrkeförhållandena var hela tiden till reformisternas förmån, eftersom man skaffade sig en marxistisk fraseologi som dolde den verkliga politiken. Först i slutet av 1890-talet skedde det ett genombrott också på det ideologiska området, då revisionismen växte fram som en ideologi för partiets reformistiska praktik. Denna uppdelning av reformister och revolutionärer inom partiet förekom i alla socialdemokratiska partier – i Frankrike hade man en uppdelning mellan »guesdister» (marxister) och »possibilister» (reformister), i Tyskland mellan »lassalleaner» och »eisenachare» (marxister), i England mellan partiets ledning och den anarkomarxistiska gruppen kring tidskriften »Commonweal» (en del av dessa revolutionära strömningar urartade f ö snart till rena anarkismen). Svaga, men ytterst svaga, återspeglingar av denna uppdelning i reformister och revolutionärer har vi också i Sverige i striden mellan Branting och Axel Danielsson i slutet av 1880-talet.

Kapitalismens nedåtgående kurva

Först efter sekelskiftet uppstod nya förhållanden. Då växte den revolutionära rörelsen åter i styrka. Kapitalismen hade nått sin höjdpunkt. Imperialismen hade delat upp jordens yta i olika intressesfärer. Det fanns inget mer att ta. Kapitalismen började stagnera och så sakta gå in på sin nedåtgående kurva. Det drog ihop sig till en våldsam urladdning, ett världskrig mellan olika imperialistiska makter.

1903 splittrades det ryska partiet i två bestående fraktioner: majoritet (bolsjeviker) och minoritet (mensjeviker), även om bolsjevikerna inte bildade ett eget parti förrän 1912. I det tyska partiet uppstod en revolutionärt-marxistisk grupp kring Rosa Luxemburg vilken alltmer kritiserade partiledningens opportunism. I Sverige fick vi en splittring mellan partiets ledning (reformisterna) och ungdomsförbundet, som förde en revolutionär om än något grumligt-fraseologisk politik. Socialdemokratins agerande vid krigsutbrottet 1914, då de nationella partierna stödde sitt eget lands bourgeoisi, blev signalen för en allmän splittring av arbetarrörelsen. Denna splittring har sedermera bestått.

Efter 1914 har socialdemokratin återigen spelat samma roll som på Louis Blancs tid, som en röd rosett kring den nationella fanan. Under perioden 1850-1914 befann sig socialdemokratin i ledningen för arbetarrörelsen; dess program var detsamma som nu, men funktionen var annorlunda. Den krävde reformer i en period då det fanns utrymme för reformer. Den var aldrig en revolutionär strömning. Men genom att leda kampen för rösträtt, föreningsrätt, yttrandefrihet, höjda löner och kortare arbetstid fick den en prestige i arbetarklassen. Dess program verkade realistiskt och dess »socialistiska» perspektiv behövde aldrig konfronteras med verkligheten.

Det är annorlunda efter 1914. Nu tvingas socialdemokratin att agera reformistiskt i en period av ständiga revolutioner. Den söker samarbete med bourgeoisin och blir dess förlängda ann inom arbetarklassen. Den vill ha »fred på arbetsmarknaden» för att kunna genomföra sina reformer. Liksom Louis Blanc tvingas den gå ut och krossa arbetarnas självständiga rörelse. Den startar otaliga kommissioner för att »utreda» frågor. De reformer man genomför far en annan funktion än man avsett, liksom Louis Blancs nationalverkstäder. De stödjer kapitalismen, ger bourgeoisin andrum och förbereder dess motangrepp. De passiviserar och förlamar arbetarklassen och avväpnar den inför bourgeoisins motangrepp. Har man sagt B får man säga C. Bakom Blanc väntar alltid en Cavaignac. Bakom socialdemokratin väntar alltid bourgeoisins väpnade styrkor – det må gälla den borgerliga repressiva apparaten eller direkt fascistiska styrkor.

Slutsatser

Vad är då socialdemokratin? Är den fascism som en del »vänstergrupper» påstår?
Nej, socialdemokratin är inte fascism. Den är inte heller socialfascism. Den är helt enkelt – socialdemokrati, en specifik samhällelig ideologi som uppstår inom arbetarklassen genom det spontana medvetandet och knyts till den borgerliga hegemonin över samhället. Som institution blir socialdemokratin bourgeoisins redskap inom arbetarklassen, en i ordets verkliga mening kontrarevolutionär kraft, eftersom den används för att krossa den revolutionära rörelsen inom arbetarrörelsen. Detta arbete utförs särskilt av den socialdemokratiska byråkratin, dvs fackföreningsledarna, ombudsmännen, teknokraterna, utredningsexpertema, kort sagt av lössen i den röda rosetten.

När socialdemokratin utfört sin plikt är det dess egen tur att falla. Louis Blanc fick åka till England, de tyska socialdemokraterna försmäktade i nazistiska koncentrationsläger, Allende sköts i presidentpalatset.

Intet är nytt under solen. Inte heller socialdemokratin. Genom att beskriva den som »socialfascism» eller »korporativism» försöker stalinisterna (KFMLr, SKP, Vpk) i själva verket ge socialdemokratin ett ärorikt och revolutionärt förflutet som den aldrig haft. Stalinisterna säger att socialdemokratin nu blivit fascistisk genom att förespråka klassamarbete i stället för klasskamp. Vi säger: Socialdemokraterna har alltid förespråkat klassamarbete, det är just det som är det karakteristiska för socialdemokratin, dess särdrag. Det är en rörelse inom arbetarklassen som söker samarbete med bourgeoisin. Den står i bourgeoisins tjänst och riktar spetsarna mot arbetarnas självständiga revolutionära kamp. Men socialdemokratin är också en rörelse som är förankrad i arbetarklassen. Den bygger sålunda på en bestämd klasskombination. Det gör att vi kan förutse att dess öde kommer att vara annorlunda än en fascistisk rörelses.

I en skärpt situation kommer socialdemokratin att splittras, medan en fascistisk rörelse kommer att stärkas. Att yla om »socialfascism» innebär endast en underskattning av den ideologiska kampen mot socialdemokratin, kampen för att vinna de socialdemokratiska arbetarna. Detta innebär också att man måste utarbeta en annan taktik mot socialdemokratin än mot fascismen. Socialdemokratin står på den borgerliga demokratins grund. Det innebär att det går att utmana socialdemokraterna i en enhetsfront inför ett växande fascistiskt hot (eller mot hot om andra former av auktoritära, diktatoriska regimer). Det är förvisso sant att fascismen lurar bakom socialdemokratins rygg. Men för att den skall komma fram måste socialdemokratin också ställas åt sidan; den står i vägen.

Låt oss sluta detta kapitel med att erinra om Karl Marx utomordentliga och uttömmande karakteristik av socialdemokratin. Den är skriven 1853, men lika giltig 1973 som någonsin tidigare. I skriften »Louis Bonapartes 18 Brumaire» kommenterar Marx den socialdemokratiska rörelse som uppstått i Frankrike i februari 1849 genom ett samgående mellan Louis Blancs parti och diverse olika småborgerliga sekter. »Den revolutionära udden i proletariatets sociala krav avtrubbades och gavs en demokratisk formulering, den enbart politiska formen för småborgerskapets demokratiska krav suddades och deras socialistiska udd vändes utåt. Så uppstod socialdemokratin…. Socialdemokratins egendomliga karaktär kan sammanfattas så att man krävde demokratisk-republikanska institutioner som medel, inte för att upphäva två ytterligheter, kapital och lönearbete, utan för att försvaga motsättningen mellan dem och förvandla den till harmoni.»

Finns det egentligen något mer att tillägga?

Kenth-Åke Andersson

Noter

(1) Inte minst i Sverige väckte Louis Blancs idéer sympati. Svenska liberala och radikala författare snappade upp hans idéer och förde ut dem i dåliga tendensromaner. Man behöver här bara nämna några exempel: Almquists »Gabrielle Mimanso», i Fredrika Bremers »Syskonliv, i Blanches »Sonen av söder och nord». I den mera direkta broschyrlitteraturen är Louis Blanc också en ofta åberopad auktoritet, t ex hos Erik Gustaf Geijer. Även högst konservativa författare snappade upp parollen om arbetets organisation och såg i den en garanti mot radikalare läror. Så kunde t ex en så konservativ tänkare som biskop Agardh i ett tal inför Wermländska föreningen för vanvårdade barn utbrista: »Chartismens sammankomster, Rebeccaismen samt communismen med sin press och sitt nya samhällssystem, äro allt endast preludier för hvad som måste följa om ej en ny och annan organisation av arbetet införes än daglönaresystemet….Endast i Frankrike jäser inom nationen en omogen tanke på en ny organisation av arbetet.» Propagandan för Louis Blanc gick så långt i Sverige att en liberal skriftställare som Swederus år 1847 såg sig föranlåten att tala om »Den snart äckliga frasen om arbetets organisation».

Citaten är hämtade ut Alf Kjellén: Sociala idéer och motiv hos svenska författare I- II. (Sthlm 1937 och 1950) Orsaken till att Louis Blancs reformsocialism så kvickt vann anklang i Sverige kommer att utredas i min broschyr om den svenska socialdemokratins historia.

(2) Denna sammanfattning av Louis Blancs Blancs idéer bygger på en genomläsning av följande källor: 1848 års franska upplaga av Organisation du travail – tyvärr har jag inte kunnat få tag i någon av de tidigare upplagorna – och en tysk översättning av samma skrift från 1850. Vidare på Louis Blancs föreläsningar om »Socialismens historia» översatta till svenska 1850, och »Socialisternas Katekismus» utgiven på svenska 1886. Kortare utdrag ur Louis Blancs skrifter finns i antologierna »Die Frühsocialisten 1789 – 1848», bd l (1970) och Gunnar Gunnarsson (red): De stora utopisterna, 2 (1973). Dessutom har jag använt två framställningar av Louis Blancs teorier: G.D.H. Cole, A History of Socialist Thought, bd l, (1953) och Hjalmar Branting, Socialdemokratins århundrade, bd L (1904).

(3) Framställningen av Louis Blancs roll i februarirevolutionen bygger på P Keller: Louis Blanc und die Revolution von 1848 (1926). Analysen av februarirevolutionens Masskrafter följer Marx framställning i »Klasstriderna i Frankrike 1848-1850» (sv övers. 1971)

(4) Marx historiesyn finns skisserad av honom själv i Förordet i Till kritiken av den politiska ekonomin från 1859. Där säger han bl a : »Det är inte människomas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.» Förordet finns t ex i Arbetarkulturs utgåva 1970 av Till Kritiken… Historiesynen läggs fram avsevärt utförligare i Marx-Engels gemensamma skrift »Den tyska ideologin» från 1845.

(4) Man måste här skilja mellan kapitalismens strukturella framväxt och den konkreta historien. Det har aldrig existerat något samhällssystem där varje producent ägde sina egna arbetsverktyg. Det är endast en modell för att kunna förklara kapitalismens karakteristika. Det kapitalistiska produktionssättet har i den konkreta historien övertagit tidigare produktionssätts människomaterial, inklusive gamla klasser och omvandlat dem.

(6) Marx skrifter innehåller ingen utförlig analys av medvetandet hos olika klasser under kapitalismen, men han ger flera anvisningar i sina arbeten. Denna analys bygger främst på Kapitalet (särskilt kapitlet om varufetischismen) och delar av Grundrisse, den berömda förstudien till Kapitalet från 1857-58. Skiktningen mellan vetenskapligt-marxistiskt medvetande och fackligt-spontant medvetande är hämtat frän Lenins Vad bör göras?.

(7) Så heter det t ex i Den tyska ideologin: »För att i masskala skapa detta kommunistiska medvetande – likaväl som att säkra segern för själva saken – är det nödvändigt att människorna själva förändras i omfattande skala. Denna förändring kan bara ske i en praktisk rörelse, i en revolution. Revolutionen är nödvändig inte bara därför att den härskande klassen endast kan störtas på detta sätt, utan också därför att den klass som störtar den befria sig från det förflutnas samlade skräp och omvandla samhället.»

(8) Kommunistiska Manifestet, ex vis i Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 43.

(9) Så ex.vis i Marx, Kritik av Gothaprogrammet (sv. övers. Arbetarkultur 1938)

(10) Detta förslag framförde Lenin i sina sk Aprilteser 1917. Se Lenin, Valda verk 11:1 (Moskva 1956), s 11. Jfr. även ss 50-55.

(11) I Kommunistiska Manifestet skiljer Marx-Engels mellan feodal, småborgerlig, konservativ eller borgerlig socialism och slutligen kritiskt utopisk socialism.

(12) Geijer, Samlade skrifter, band 3, Sthlm 1874, s 342 f. Stavningen här moderniserad.

(13) Kommunistiska Manifestet i: Marx-Engels i urval (W&W1965), s 28, 46 f. De citat som här sammanställts skiljs som synes åt hos Marx-Engels. Men det framgår dock uttryckligen av sammanhanget att de hör samman och författarna hänvisar själva till det tidigare stycket när de tar upp tråden i framställningen.

(14) »Kommunistiska Partiets krav i Tyskland» t ex i: Karl Marx, The Revolution of 1848, 152 £ (Penguin 1973), s 109-111.

(15) Representativa urval av Marx-Engels skrifter från revolutionsåret 1848 finns dels i den Penguin-antologi som nämnts i föregående not, dels i den tyska antologin: Marx-Engels. Die Revolution von 1848 (Berlin 1971). Framställningen av den marxska strategin och taktiken 1848 är efter ett uppslag från David Fernbachs inledning till Penguin-antologin.

(16) Denna viktiga text finns i: Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 175-186.

(17) Som synes använder Marx-Engels här fortfarande formuleringen »erövra statsmakten», en formulering som står i logisk motsättning till deras uppmaning strax därefter att arbetarna skall bilda egna arbetarregeringar vid sidan av den officiella regeringen. Först efter Pariskommunens erfarenheter korrigerade Marx och Engels sin ståndpunkt i denna fråga. I ett förord till Manifestet från 1872 heter det sålunda: »Särskilt bevisade kommunen att arbetarklassen icke kan helt enkelt ta den färdiga statsmaskinen i besittning och sätta den i rörelse för sina egna mål.» Detta vidareutvecklas i Marx analys av Pariskommunen (sv övers. 1946).

(18) Det är ganska fantastiskt att se hur Marx och Engels talar om dubbelmakt och upprättandet av arbetarråd – redan 1850! Det finns ju faktiskt folk som kallar sig marxister och som ännu inte – år 1973! – fattat nödvändigheten av dessa råd. Vad Marx- Engels syftade på i sin text var troligen de klubbar som arbetarna i Paris upprättade under revolutionen! 1848 och som fungerade som en form av stormöten. Om dessa, se »Klasstriderna i Frankrike 1848-50» (s^’ övers. 1971) s 127 f.

(19) Begreppet »den permanenta revolutionen» används så vitt jag kunnat finna första gången av Engels, i artikeln »Magyarernas kamp», daterad den 13 januari 1849. Samma slutsats hade dock redan dragits av Marx-Engels i artikelserien »Bourgeoisin och kontrarevolutionen» från dec. 1848. Slutorden i denna artikel lyder: »Den preussiska bourgeoisins historia visar – liksom hela den tyska bourgeoisins historia från mars till december – att en rent borgerlig revolution med upprättandet av borgerlig hegemoni i form av en konstitutionell monarki är omöjlig i Tyskland. Det som är möjligt är antingen en feodal och absolutistisk kontrarevolution eller den social-republikanska revolutionen.» (Penguin-antologin, s 212). Begreppet »permanent revolution» återkommer även i »Klasstriderna i Frankrike 1848-50».

(20) Marx, Kritik av Gothaprogrammet (w. övers. 1938) Den offentliggjordes först 1891.

(21) Marx, Louis Bonapartes 18 Brumaire, s 52f.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1973

Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Sedan 9:e Världskongressen (3:e kongressen efter Återföreningen) har diskussionen inom 4:e Internationalen utvidgats och fördjupats. Efter att ursprungligen ha uppstått kring frågan om den väpnade kampens plats i den revolutionära politiken för Latinamerika, har den nu spridits till frågan om förhållandet mellan väpnad kamp och revolutionär masskamp i förrevolutionära och revolutionära situationer i allmänhet, den nuvarande inriktningen mot uppbygget av revolutionära partier i det kapitalistiska Europa, värderingen av den nuvarande perioden och våra uppgifter såsom dessa framställs i 9:e Världskongressens politiska resolution. Medan vi besvarar såväl de argument kamrat Hansen utvecklar i sitt dokument In Defense of the Leninist Strategy of Party-Building (Till försvar av den leninistiska strategin för partibygget) som minoritetens argument i dokumentet till IEC-mötet i december 1972, Argentina och Bolivia – Ett bokslut, skall vi försöka klargöra vad som, enligt vår åsikt, är de nuvarande meningsskillnadernas innehåll och ursprung.

Läs hela Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Inledning: Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Följande inledning skrevs av Martin Fahlgren inför publiceringen av Ernest Mandels (E. Germain) Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar inför publicering på Marxistarkiv år 2007.

Inledning

Vid 4:e Internationalens 9:e världskongress 1969 antogs en inriktning mot gerillakrigföring i Latinamerika (se Den revolutionära vägen för Latinamerika som förutom resolutionen om Latinamerika innehåller ytterligare texter om detta). Denna inriktning innebar att man övergav den traditionella trotskistiska strategin som byggde på masskamp i stället för gerillakamp. Det är därför inte så underligt att denna fråga blev mycket debatterad i 4:e Internationalen. ”xxx Argentina och Bolivia – Ett bokslut” är ett av de viktigaste inläggen i denna diskussion. Kring detta dokument samlades oppositionen, ”minoriteten”, mot den förda linjen.

E. Germains (=Ernest Mandel) Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar är ett försök att försvara majoritetslinjen. En noggrann läsning visar dock att Mandel är på reträtt när det gäller huvudfrågan, gerillainriktningen (däremot plockar han en hel del poäng när det gäller andra frågor) och debatten i 4:e Internationalen slutade med att oppositionen mot gerillalinjen i det stora hela vann, åtminstone såtillvida att gerillainriktningen till övergavs. Idag torde de ”trotskister” f ö vara överens om att oppositionen i det stora hela hade rätt.

(Samtidigt med detta dokument publicerar vi minoritetsdokumentet Argentina och Bolivia – Ett bokslut)

6 maj 2007 Martin Fahlgren

Läs hela Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Ernest Mandel – en biografisk skiss

När Ernest Mandel (Frankfurt a.M. 23 april 1923 – Schaarbeek/Bryssel 30 juli 1995) dog hade han ägnat 58 år av sitt 72 åriga liv åt arbetarklassens frigörelse. I ett tyskt uppslagsverk beskrivs Mandel som “…han verkar för att den internationella bourgeoisin ska störtas och ersättas av ett flerpartirådsssystem”.

Mandel var från 1939 medlem i Fjärde Internationalens (FI) belgiska sektion. Under åren 1946-95 satt han i FI:s centrala ledning.

Han växte upp och gick i skola i Antwerpen. När nazisterna ockuperade Belgien gick han med i motståndsorganisationen Vrank en Vrij. Dess tidning Het Vrije Woord var den första bland de illegala tidningarna och åren 1940-42 den mest spridda i norra (nederländskspråkiga) Belgien. Efter ett Gestapotillslag flydde Mandel till Bryssel och flyttade därefter till södra (franskspråkiga) Belgien. Där var han verksam i de underjordiska fackliga stridskommittéerna bland metall- och gruvarbetare i Liège och Carleroi. Han fängslades två gånger men lyckades fly. De tredje gången dömde krigsdomstolen i Liège honom till deportation till Tyskland. Han befriades i april 1945 ur Rollwald/Nieder-Roden lägret i Hessen.

Efter kriget var Mandel korrespondent i Bryssel för Le Nouvel Observateur (Paris) och för Het Parool i Amsterdam, journalist i det socialdemokratiska partiets, Belgische Socialistische Partij / Parti Socialiste Belge (BSP/PSB), (franskspråkiga) huvudorgan Le Peuple 1954-58 och på den regionala tidningen La Wallonie 1958-66; Han deltog i den internationella stödbrigaden i Jugoslavien 1950.

Från 1951 till vänsterns uteslutning 1964/65 var Mandel liksom den belgiska sektionen verksam i BSP/PSB och i landsorganisationen Fédération Générale de Travailleurs de Belgique / Algemeen Belgisch Vakverbond (FGTB/ABVV). Mandel tillhörde kärnan av den fackliga vänstern, som leddes av LO-viceordföranden och fd. motståndsrörelseledaren André Renard. Han var medlem av LO:s (FGTB/ABVV) ekonomiska studiekommission som lade fram den banbrytande undersökningen “Holdings en economische democratie” som ledde till 1954 och – 56 års LO-kongressresolutioner med krav på antikapitalistiska strukturreformer (nationaliseringar av energisektorn, bankväsendet etc).

Mandel var redaktör för tidningarna La Gauche (franskspråkig) 1956-70 och Links (nederländskspråkig) 1957-64 vilka spelade en betydelsefull roll före och under generalstrejken 1960/61. Han var aktiv för Kongos självständighet 1960 och i solidariteten i slutfasen av Algeriets anti-koloniala självständighetskrig 1961-62 där den belgiska sektionen gav ett viktigt bidrag; aktiv för den kubanska revolutionen (1959-) där Mandel 1963-64 på inbjudan av Che Guevara deltog i den offentliga debatten om planekonomin; deltog mycket aktivt i student- arbetarrevolten och generalstrejken 1968 i Frankrike vilket gav honom inreseförbud till Frankrike, USA, m.fl. länder och yrkesförbud i Tyskland. Under 1968-80, då protesterna mot Vietnamkriget, den revolutionära utvecklingen i Latinamerika och demokratiseringen i Spanien och Portugal pågick, var han särskilt aktiv som talare och föreläsare på massmöten, bildningskurser m.m. i hela världen.

Mandel tog en licentiat vid Ecole Practique des Hautes Etudes, Sorbonne Paris. Sin doktorsavhandling, Senkapitalismen, lade han fram vid Freie Universität Berlin (FUB). 1970 fick Mandel en docenttjänst och 1982-91 en professur i ekonomi och politik vid Vrije Universiteit Brussel (VUB).

Mandels vetenskapliga och publicistiska arbete omfattar över 20000 artiklar, pamfletter och böcker. Av hans vetenskapliga verk brukar fyra nämnas. Traité d’economie marxiste (1962), Der Spätkapitalimus (1972), Power and Money: A Marxist Theory of Bureaucrasy (1992) och Long Waves of Capitalist Developments (1980/95).

Historikern Alain Meynen säger, “Ernest Mandel var en man med en mycket bred bildning, en produkt av arbetarrörelsen, något som inte förekommer längre”.

Per-Erik Wentus

Ursprungligen publicerad av Marxistarkiv.