Med huvudet i syltburken

I förra veckan kunde Sveriges Television gripas på bar gärning. I sena Aktuellt – direkt från demonstrationerna i Frankrike – kunde vi se och höra kanalens egen Erika Bjärström. Hon hade ställt sig framför kameran mitt i paradernas Champs-Élysées, med Triumfbågen i bakgrunden som en vackert upplyst lokal markör. Aktuellts hemmaredaktion lät berätta att demonstrationerna i Paris gått över i upplopp och släppte sedan in Bjärström i rutan. Hon sa sig visserligen vara ”en liten bit ifrån händelserna” men visste ändå att det nu handlade om: Våldsamma kravaller mellan en liten hård kärna med 3 000 upprorsmakare och den franska polisen.

Men här var uppenbart att Bjärström inte bara hade fingrarna i sylten. Nej hon var helt enkelt nere med hela huvudet i burken. Då jag timman innan i livesändningar från Sky News och CNN, minut för minut, kunde följa polisbrutaliteten på Place de la République, nära tre kilometer (!) från Bjärströms kamera på Champs-Élysées, höll jag på att kantra i min rankiga fåtölj när jag såg hennes bisarra inslag. Visst det finns i Paris några hundra`ungdomar i kriminella gäng som ”liftar” med de stora fackliga demonstrationerna och slår sönder både bilar, skylfönster och demonstranter.

Men under två timmars direktsändning från Place de la République syntes inte skymten av ens en enda ”upprorsmakare”. Torget var i stället smockfullt med ett kompakt uppbåd av led efter led med den ökända kravallpolisen. Långa rader med svarta skalbaggar för övrigt bra lika sina kollegor i Vitryssland. Skyddade av sina sköldar och med långa batonger i högsta hugg drev de sedan fram i vågor för att fullständigt hänsynslöst misshandla några tusen oskyddade helt fredliga demonstranter som samlats på torget. Vita monstruöst stora lastvagnar rullade efter och vräkte med sina kanoner ut både vatten och tårgas över de fullständigt vanmäktiga demonstranterna.

CNN:s reporter blev t o m så upprörd över polisbrutaliteten och den smått surrealistiska scenen av övermakt att han jämförde övergreppen på Place de la République med händelserna 1989 på Himmelska fridens torg i Peking. Han tvingades visserligen att, dagen därpå, be om ursäkt för sin överdrift. Det är ändå en stor skillnad mellan stridsvagnar och vattenkanoner.

Men här hemmavid skulle vi i stället behöva en ursäkt från SVT. Hur kan fridsamma ungdomar pekas ut och begabbas som upprorsmakare? Men den ursäkten lär vi aldrig få. Inte heller lär vi få veta varför ”Sveriges största nyhetsprogram”, som det så skrytsamt heter, samma kväll fullständigt ignorerade den den största strejken i Storbritanniens historia sedan 1926. En strejk från en och en halv miljon offentliganställda till försvaret av sina redan så låga pensioner.

Då är det inte heller så svårt att förstå varför SVT, liksom all övrig svensk media, tidigare i veckan teg om att den nya vänstern i Tyskland, PDS-Linke, i delstatsvalet för Sachsen-Anhalt, fick en historisk framgång genom att bli ett större parti än socialdemokraterna. Lika naturligt blir då den i Sverige talande tystnaden om att tyska IG Metall, Europas starkaste fackliga organisation, i sin avtalsrörelses uppmarsch kräver femprocentiga löneökningar och redan har börjat rusta för strejk.

Pressade av den starka folkliga kritiken mot EU efterlyser Margot Vallström och hennes kommissionärer ofta och ivrigt en dialog med EU:s alla medborgare om framtiden. Hon rundpratar om några sofistikerade diskussionsforum här eller där och vill öppna upp internet, för att som det heter, så brett som möjligt kunna lysa igenom alla framtidsfrågor.

Men i ungdoms- och arbetarstridernas Europa är detta bara ytlig fernissa som flagnar innan den ens hunnit torka. Europas framtid kommer dessbättre inte att bestämmas av vare sig EU-kommissionens eller SVT:s sk agenda. Nej, det är i den senaste tidens ungdoms- och arbetarstrider som vi redan har börjat se de viktigaste inläggen i vår debatt om Europas framtid!

Detta är också skälet till att SVT ständigt tiger om eller grovt förvränger dessa inlägg.

Göte Kildén

Från tidningen Internationalen 7 april 2006

Vägval Vänster i våldsam dikeskörning!

Allt var felskyltat och slutade därför i en våldsam dikeskörning. Här hade ledningen för diskussionsgruppen Vägval Vänster bjudit riksmedia till ett riksting där man lät förstå att en ny partibildning var på väg att förlösas. T o m TV 24 hade lockats att sända ”live” med fem timmars digital direktdemokrati.

Men rikstinget visade sig snart vara en fadd, oerhört tafatt och väldigt oenig pratstund mellan ett åttiotal medlemmar i en lös diskussionsgrupp. En grupp som Olle Sahlström, en ombudsman från LO satt i karantän, med en god portion humor och självinsikt också kallade för ”ålderstigen, med en lätt bedagad kropp”.

I bänkarna satt bara människor från det berömda köttberget. Gudrun Schyman kunde inte komma. Olle Nilsson från socialdemokraterna hade blivit sjuk samma morgon och affischnamnet Olle Svenning, som på träffen blev invald i en programgrupp, ringde in under sändningen och då fick vi veta att han inte alls skulle vara med…

En nationell samling där man kanske ska bära fram ett nytt vänsterparti! Direktsänd i digital-TV. Nog hade vi då förväntat oss att få höra en eldig och entusiastisk inledning från Vägval Vänsters styrelse. En inledning där man åtminstone i grova drag gjort en råskiss över det politiska läget och några av de mest brännande frågor som i dag kräver nya svar.

Men inte. Den egna styrelsen representerad av Johan Lönnroth och Karin Svensson-Smith stod över. Peter Eriksson från miljöpartiet och Anna-Klara Bratt, ledarskribent på Arbetaren, fick i stället svara för upptakten . Bratt var där på förslag från Schyman.

Eriksson brummade runt, hummade på sitt trygga sätt och förklarade att privata friskolor var en av de nya stora frågorna. I hans eget Kalix där hade dessutom alla partier enat sig mot socialdemokraterna. Så allt kan hända. Därför erbjöd han generöst nog diskussionsgruppens medlemmar att lokalt ställa upp på miljöpartiets listor. Förutsatt att de för gott lämnat vänsterpartiet.

Bratt sa sig ha ”röstat på vänsterpartiet, om än ofta motvilligt”, men sa att hon den senaste tiden ”känt sig bortstött av en hård och sluten organisationsstruktur”.

Hon underströk att hon inte var där som medlem i någon kvinnolista eller blivande kvinnoparti: ”Jag är medlem i ett löst sammansatt nätverk av feminister som är trötta på att vänta, men representerar främst mig själv”.

Inledningen avrundade hon med att slå fast att offentlig sektor är Sveriges sämsta arbetsgivare…

Ja, väl framme vid vägskälet gällde valet uppenbart en högersväng. Avtagsvägen tydligt skyltad Miljöpartiet och ”Kvinnoflaschpartiet”. Inga inlägg från gruppen i övrigt handlade om hur ett politiskt vänsteralternativ skulle kunna se ut.

Majoriteten av talarna gick hårt åt tanken på en ny partibildning. Om än med olika argument. Björn Grip var rädd för en splittring av vänstern. Rune Hjelm ville skynda långsamt för att inte skrämma bort mellangrupperna i vänsterpartiet. Per Sundgren menade att det är en nidbild av vänsterpartiet att i dag kalla det kommunistiskt i gammal mening. Ted Wright ville ännu inte kasta in handduken för vänsterpartiets medlemmar. Olle Sahlström ville diskutera mycket bredare.

Den svaga uppslutningen fick Lönnroth känsligt nog att runda av med att ”Vi gamla stötar vet att ett nytt parti är inget man hämtar ur en hatt”.

För Vägval Vänster blev det här rikstinget en opinionsmässig och medial rutschkana. I TV fick vi se den nya partisymbolen, den röda giftörten vallmo, men inget parti. Hela situationen känns bisarr och lite sorgsen. Under vänsterpartiets framgångsår på nittiotalet var Schyman partiordförande, Lars Ohly partisekreterare och Johan Lönnroth, som vice partiordförande i hög grad mentor och promotor för politiken.

Trojkan är nu splittrad. Lars Ohly är ordförande och har i sak egentligen bara utmanats när det gäller sin korkade syn på pedagogik och hur då ordet kommunism ska förstås. Lönnroth som gärna söker en politisk moatjé (hans förste kandidat och främste förnyare till att efterträda Lars Werner var Annika Åhnberg och inte Schyman ) har nu organisatoriskt kört i diket tillsammans med Karin Svensson-Smith. När de nu får traska vidare har de i sak kvar samma politik som övriga vänsterpartiet och Ohly.

Kvar är Schyman som om och om igen meddelar media att det nya Kvinnopartiet snart är på banan. Kan hon spänna media för ekipaget lär hon säkert få fart på kärran. Men inte heller hon har i en enda sakfråga skiljt ut sig från sitt gamla parti och sin gamla politik. Nog måste det vara mer än det som är mellan bena som skiljer ett vanligt vänsterparti från ett kvinnoflaschparti ?

Göte Kildén

Från tidningen Internationalen 1 feb 2005

Gör midsommar till Sveriges nationaldag

När det gäller helger och ledigheter i våra vidunderliga veckor under maj och juni månader är det ständigt stora trätor om vad som är traditionsenligt och därmed rätt och riktigt.

En ”riktig” midsommarafton ska firas med midsommarstång, blommor i håret, lådvin, ölflak, färskpotatis, sill, snapsar och knottbiten rumpa, säger en del. Gärna med en fot i Dalarna och den andra på någon skärgårdsö. Andra säger att den gamla midsommaraftonen, kvällen före den 24 juni och Johannes Döparens dag är den enda rätta.

Nu är en tradition, en kultur, alltid vad vi själva skapar. Men uppenbart kommer alla festligheter dessa dagar att kretsa kring solen och värmen, kring årets längsta dag, alltså sommarsolståndet, som en livgivande symbol för den ljusa årstidens alla fröjder. Sedan forntiden har människorna häruppe i norr firat denna midersomar (fornnordiska som betyder ungefär mitt i det ljusa halvåret).

Germanska och keltiska stammar har tänt eldar när de under natten festat in den dag som de keltiska prästerna, druiderna, kallade ett möte mellan himmel och jord. De vakade in detta magiska ögonblick när solen tycks förgöra mörkret och värmen driva bort kölden. Denna natt dyrkades solen, livets kretsgång och fruktbarheten. Varken färskpotatis, lådvin eller sillinläggningar fanns på deras midsommarmenyer. Snarare färskt kött från offren till gudarna, ursaltad fisk på glödbädd och osyrat tunnbröd gräddat på kornmjöl.

Nya seder

Med kristendomens ideologiska ockupation av människors sinnen kom nya seder. Kyrkans män förstod att bygga nytt på gammal grund. De första svenska kyrkorna restes i askan från asatrons tempel och Johannes Döparens födelse slogs i de kyrkliga kalendrarna fast till den 24 juni.

När Jesu moder, Maria, besökte Johannes mor Elisabeth efter hennes födsel, kände hon enligt annalerna för första gången att det barn hon väntade rörde sig i magen och kyrkliga kalenderbitare slog sedan fast att Jesus då föddes sex månader senare, alltså 24 december.

Kristendomen inlemmade på så sätt två förkristna viktiga riter, midvinterkult och midsommarkult, i sin egen och astronomernas kalendrar. Gamla runstavar med sina kalendermärken slängdes bort. I och med sitt dop av Jesus sågs Johannes som den som kom med ljuset, förlåtelsen, frälsningen och förnyelsen.

Brokig helg

I Danmark heter midsommardagen fortfarande Sankt Hans, i Finland Sankt Johannes. Midsommardagen blev en kyrklig helgdag. Om än i otakt med sommarsolståndet, ändå så nära att det knappt märktes. Vi fick en brokig midsommarhelg där hänförelsen inför sommaren, blandades med gammal magi, allmogeromantik och kristendom.

Men under femtiotalet kom nya budord från staten. Johannes Döparens dag, 24 juni, inföll på samma sätt som sommarsolståndet lite hur som helst. Här var risk för fest mitt i veckan och dyra klämdagar. I god modernitet och Harpsundsanda enades stat, kapital och kyrka om kalenderreformen 1953.

Midsommarafton låstes fast till en fredagskväll. Veckans produktion kunde flyta obehindrad av både sommarsolstånd och Johannes Döparen. Den statligt reglerade bakfyllan kunde vårdas på lördagen och på söndagen kom den andliga spisen. Den naturliga midsommardagen, den som följer himlakropparnas och naturens kretslopp övergavs.

Nu har vi fått 6 juni som den mest patetiska nationaldag som världen skådat. Historisk svensk flaggdag sedan 1916 när den borgerliga regeringen Hammarskjöld och monarkin var hårt trängd av en allt starkare och mer aggressiv arbetarrörelse.

Flaggdagen instiftades för att avvärja kraven på allmän och lika rösträtt. Som grund plockade överheten upp några sunkiga argument om Gustav Vasas kröning den 6 juni i Västerås och en regeringsform från 1809, som tillkom på samma datum genom en ämbetsmannakupp och som aldrig tog itu med det gamla ståndssamhället.

Varken ståndssamhällets fall 1866 eller den definitiva rösträttsreformen 1921 har varit med i den sentida helgdagsdiskussionen. Norrmän, fransmän och medborgare i Förenta Staterna firar sina nationaldagar därför att dessa har rötter i folklig frihetskamp. En frihet från förtryckande furstar och främmande ockupationer. En demokratisering av samhället.

Pinsamt magplask

Den helgdag som nu instiftats har i stället sina rötter i högerns försök att avvärja en folklig frihetskamp. Det är en dag då inget finns att fira. Därför blev denna dag också ett enda pinsamt politiskt pladask.

I SVT fick vi till livs att dagen firades dels därför att Gustav Vasa kröntes och etablerade en stark och enväldig svensk kungamakt, dels därför att denna enväldiga kungamakt beskars 1809.

Den mediala akrobatiken avslutades så på Skansens kullar med att vår nuvarande kung hyllade den tokiga anakronismen. I marginalerna kunde vi samtidigt se hur nazisterna i Rålambshovparken tågade fram bakom en vacker svensk fanborg samtidigt som Antifascistisk aktion i en akt av grotesk politisk piercing eller infantilism ropade att de ville skära pungen av kungen och se Sverige falla.

Bojkotta 6 juni

Så vad göra? Låt oss helt enkelt bojkotta den 6 juni som nationaldag!

Riksdagen måste se till att vi blir kvitt denna absurda anakronism. Lagstifta i stället om midsommarafton som en ny nationaldag. Vi som älskar Sverige vrider då den svenska fanan ur händerna på storsvenskar och nynazister och låter det blågula vara en symbol för naturmystik och den allemansrätt som ger oss en möjlighet att smycka våra fester med björklöv och sommarblomster.

Vi hyllar också de många åren av fred, demokrati och relativ social välfärd. De värden som i dag ärar Sverige och låter namnet flyga över jorden.

Trevlig helg!

Göte Kildén, metallarbetare, skribent. Publicerat i GP 2005-06-24:

Göte Kildén: 1-majtal 2007

1 maj är den enda dagen på året när socialdemokratin vill vara i opposition. För visst blir det mer spänst i benen och mer hetta i parollerna om man slipper att demonstrera mot den egna regeringspolitiken. Det blir bra mycket enklare att bjuda upp till protest – när det nu är så mycket färgstark historia att leva upp till. För 117 år sedan, 1890, efter ett upprop från Andra Internationalen, samlades 25 000 arbetare här på Järntorget, för att bakom sina fladdrande fanor, i led efter led, demonstrera fram till Heden.

25 000 demonstranter fylkades i det unga, rykande och slamrande, industriella Göteborg, som nyss hade passerat ett innevånarantal på 100 000 människor. Översatt till dagens befolkningsstorlek skulle samma uppslutning i dag betyda att en människomassa på 125 000 demonstranter skulle bölja fram här inne i stan.

Men vi vet alla att så ser det inte riktigt ut i dag. Visst svälten, trångboddheten, kylan, fukten och dassen på gårdarna är borta. Som här inne i Haga där det kunde bo 15 personer i en etta med kök. Vi lever med ett mått av välfärd som man inte ens kunde drömma om då för 117 år sedan.

Men klassamhället lever kvar – i bästa välmåga. Såren i välfärden är många. En del fördjupas och är mycket allvarliga. Den rapport som häromdagen visade att dagens unga människor , blir den första generationen i modern tid som mår betydligt sämre än sina föräldrar, skrämmer alla oss som försöker kämpa för en bättre värld. När socialdemokratin har kommit att tillhöra det bestående, det gamla som ska störtas ner i gruset, då är det naturligtvis skönt att vara i opposition just i dag

För Mona Sahlin, som nybliven partiordförande, är detta speciellt viktigt. Hon behöver all draghjälp hon kan få denna fackliga helgdag. De av oss som har några år på nacken minns nämligen mycket väl hennes tidigare så fatala framfart med fackföreningsrörelsen.

Redan under sin andra arbetsdag, som arbetsmarknadsminister, i Ingvar Carlssons regering, lyckades hon få till ett lönestopp riktat mot Kommunals alla lågavlönade kvinnor. Den enda i fackföreningstoppen som spjärnade emot var Lillemor Arvidsson, Kommunals dåvarande ordförande. Hon fick lämna partiets Verkställande utskott. Efter att ha hamnat i kylan fick hon så med ett allvarligt magsår som tack lämna också Kommunals ledning.

Som partisekreterare i opposition förhandlade Sahlin därefter fram en karensdag vid sjukskrivningar. Hon försökte också, men misslyckades, med att få till en karensdag vid vård av sjukt barn. Ett förslag med sin udd riktad mot lågavlönade, ensamstående mammor. Sitt jungfrutal i dag har hon därför, med hjälp av Wanja Lundby-Wedin, spetsat till med ett löfte, om att, som det heter återställa a-kassan till 80 procent, om nu socialdemokratin återtar regeringsmakten 2010.

Men vi socialister applåderar inte. Varför ska vi stillatigande vänta, kanske till sommaren 2011, på att riva upp regeringens löntagarfientliga arbetsmarknadspolitik? Då, 1890, för 117 år sedan gick det alldeles utmärkt att mobilisera för sociala krav, fast man inte ens hade rösträtt. Dessutom finns det inga som helst garantier för att socialdemokratin ska vinna valet 2010. Ska vi då vänta till sommaren 2015?

Granskar vi sedan i sak det man vill göra, blir misstänksamheten än större. Sahlin och Lundby-Wedin begraver här i själva verket sina vallöften från september. Då var budet att a-kassan skulle återupprättas till 90 procent. Det har nog ingen hunnit glömma. Nu är man nere i de 80 procent som med inkomsttak betyder att stora delar av löntagarkollektivet bara får ut 60 – 70 procent när man kastas ut i arbetslöshet. Finansieringen talar man dessutom tyst om.

Det finns heller ingen som helst anledning att lyssna till dessa nya men tunna toner. Vi har nämligen hört den här visan sjungas en gång förr. Under hösten 1993, under angreppen från högerregeringen Bildt, samlades på Mynttorget i Stockholm uppemot 25 000 löntagare i en kraftfull facklig manifestation mot Bildts försämring av just A-kassan.

Mona Sahlin var ansvarig partisekreterare, när Ingvar Carlsson inför mötets jubel lovade att höja ersättningen till 90 procent. Ett löfte som sedan, i regeringsställning, sveks om och om igen, för att nu alltså svikas än en gång. Det är alltså andra gången man begraver samma vallöfte.

Vi känner alla till socialdemokratins paroll om att ”Alla ska med”. Nu, lagom till I maj, har resan satt i gång. Tåget har gett sig av och slagordet är nu ”På väg”. En pocketbok med samma titel massdistribueras under våren. Vår slutsats kan då bara bli att alla kom inte med. På resan mot framtiden har socialdemokratin övergivit de arbetslösa. De mest utsatta har lämnats åt sitt öde på en blåsig och kylig perrong.

För i Fredrik Reinfeldts Sverige där är det permafrost för de arbetslösa. Skulle vi hålla oss till Alliansens siffror från valrörelsen i höstas handlar det fortfarande om en massarbetslöshet på en och en halv miljon människor. Men med det vanliga sättet att räkna är det ändå ingen liten frusen skara vi pratar om. En dagsfärsk siffra är 325 000 människor i öppen arbetslöshet eller i åtgärder.

Hur ser deras liv ut? Hur kommer de att gestalta sig när levnadsvillkoren fullt ut påverkats av alla försämringar?

Vi vet att Reinfeldt älskar att prata om människors vardagspussel eller livspussel. I veckotidningarna berättar hans Filippa om hur hon och Fredrik sitter vid köksbordet och försöker passa ihop alla stora och små bitar. Eftersom de varit helt bidragsberoende, bägge två har som vuxna, alltid levt på partibidrag i olika former, kanske man skulle kunna tro att pusslet handlat om att man haft dåligt med kontanter. Men inte.

Bidragssystemen för de etablerade partierna har på samma sätt som bidragen till kungafamiljen en egen gräddfil. Riksdagspartiernas och monarkins långvariga bidragsberoende, med dess utanförskap från vanliga människors livsvillkor, må aldrig ifrågasättas. Filippas och Fredriks svårigheter med att få ihop sitt pussel har i stället handlat om hur man ska kunna klara fastighetsskatten på det fina huset i det fina Täby samtidigt med lön till så kallade hushållsnära tjänster.

Med Alliansens budget har alla pusselbitarna ramlat ner på rätt plats. Ta bara fastighetsskatten, den som år 2005, var 36 180 kronor för makarna Reinfeldt, den blir fortsättningsvis en kommunal liten ynka avgift på 4 500 kronor. Inte så pjåkigt.

Eller ta Maud Olofsson. Hon har också haft det svårt att lägga sitt vardagspussel. I veckotidningen Land kan hon inte låta bli att skryta med att hon faktiskt har unnat sig ett klädkonto på 10 000 kronor i månaden. Fast familjen har ärvt gården de bor i så kan man då förstå att det ibland kan bli knapert med kontanta medel.

Men med de nya skattefria hushållstjänsterna kan hon äntligen lägga ut sitt pussel. Tänk bara vad skönt att få nån som likt en ivrig bäver kan ta hand om vardagsskiten därhemma. T ex värma upp den väldiga badtunnan och sen göra rent smutränderna när Fredrik, Lars och Göran varit på besök och badat.

För en lågavlönad stackars arbetslös sate ser vardagspusslet ut på ett helt annat sätt. Ja, det går helt enkelt inte ihop. A-kassan handlar nu i netto om 6 – 8 000 kronor i månaden. Som mest knappt 10 000 kronor. Alltså som mest lika mycket pengar som Maud Olofsson sätter sprätt på i Stockholms klädbutiker. Med regeringen Reinfeldts nya budget får de mest utsatta grupperna i vårt land dramatiskt försämrade levnadsvillkor. Försämringar som gör att vi utan överord kan tala om en social misär.

I klassamhället Sverige går omfördelning från fattig till rik i ett allt högre tempo. Som grupp är det de lågavlönade kvinnorna som är mest utsatta Många av storföretagen rakar åt sig pengar i en storleksordning som gör att deras kassavalv bågnar och hotar att rämna. Trots generösa aktieutdelningar och mer och mer frikostiga bonussystem till lystna chefer.

AB Volvo, med säte här i Göteborg, är ett av de företag som lagt mest pengar på hög. Höjda löner och därmed mer skattemedel till samhället är inte att tänka på. I ett utspel försökte Leif Johansson i stället bli av med lite av sitt överflöd genom att låna ut pengar till samhället, givetvis med marknadsmässig ränta, så att trafikinfarkterna vid förbindelserna över älven kan lösas upp. Ett utspel där vi ännu inte sett svaren.

Men kassavalven måste tömmas på en del eftersom rånarkapitalister som Christer Gardell gått in och försöker ta för sig av överflödet. Det var denna fråga som var så het och dallrade i luften vid vårvinterns aktiestämma.

I denna situation dyker Gudrun Schyman upp på sammankomsten i sin egenskap som en liten aktieägare och en frejdig taleskvinna för Feministisk Initiativ. Kanske ska hon ta upp arbetstempot med de allt hårdare balanserna, som nu drabbar de kvinnor som Volvo Lastvagnar positivt nog faktiskt anställer i dag? Kanske ska hon blomma ut i ett medryckande tal om det stora behovet av en förkortad arbetstid för personalen?

Nej!. Intet av detta. Inte ett endaste ord. I sin kritstrecksrandiga kavaj, som matchar de stora ägarnas och chefernas strikta svarta kostymer, där alla mjällkorn nogsamt borstats bort, där de sitter i rad med sina dyra, mjuka, svarta lågskor, vet hon i stället att berätta om att fler kvinnor i AB Volvos styrelse, minsann skulle öka företagets lönsamhet!

Inte konstigt då att hon fick applåder och att herrarna förtjust vippade på sina skor. Det vi fick bevittna var den politiska begravningen av en begåvad vänsterpolitiker. Schyman har viktiga saker att säga om exempelvis mäns våld mot kvinnor, men vad den chef har mellan benen, som beslutar om nya taktökningar, är naturligtvis ganska betydelselöst för alla dem som ska jobba med de nya takterna.

Den kanske viktigaste striden för Sveriges arbetande kvinnor – och män – utspelades i stället, under fyra långa och kalla månader, bara några kvarter härifrån. Borta vid Nordhemsgatan och saluhallen Briggen. Vid blockaden av salladsbaren Wild`n Fresh som vägrat teckna kollektivavtal med Hotell- och Restauranganställdas Förbund.

Förbundet segrade i denna svåra kamp. De nya ägarna har skrivit på kollektivavtalet – eller trygghetsavtalet som det kanske hellre borde heta – gå därför gärna dit och käka när ni har möjlighet. Maten smakar bättre om personalen har det bra. Nu i dagarna har ”Hotell och Restaurang” tvingats att varsla om strejk den 9 maj vid 17 hotell och restauranger för att kunna ro hem ett avtal i nivå med det som Handels förhandlade fram. En facklig uppmarsch som vi ger allt vårt stöd.

Nu som för 117 år sedan är märgen i 1 Maj att detta är en internationell aktionsdag för världens arbetare. För oss i Sverige är det då en skam att tvingas leva med en utrikesminister som Carl Bildt. Går vi tillbaka i historien kallades denna taburett: ”Minister för Sveriges utrikes affärer”. I Reinfeldts ministär borde ett bättre namn på denna taburett vara ”Minister för Carl Bildts affärer”. Vi får leva med vad som kan kallas för Bildtdoktrinen. Helt enkelt: ”Tjänar jag, Carl, bra med pengar är detta bra för Sverige”.

Det är konstigt med en del av den fina borgerligheten. Där har Bildt alltid hyllats som en elegant och rasande duktig politiker. Vare sig han jagade gäddor i tron att det var sovjetiska ubåtar eller höjde räntan till katastrofala 500 procent sågs han som lika lysande. Kanske tillfredsställde han till en del borgerlighetens behov av att ha sin egen Olof Palme. En egen företrädare som kunde mäta sig med dennes karisma och retoriska skicklighet.

Men nu med Bildts revival efter tio år i de skummaste internationella affärskvarter och när han då tvingats upp på politikens mer offentliga catwalk har det mesta av lystern snabbt bleknat bort.. Skjortkragen blänker lika vit och slipsen är lika stram som förr, men arrogansen har gått upp i falsett och underkläderna har visat sig vara ett byk som inte tål att tvättas offentligt.

Han har sålt sig som en politikens dörröppnare i allehanda skumraskaffärer. Framförallt när det gäller olja i Darfur och Ryssland. Köpt aktier i amerikansk vapenindustri, i tobaksbolag och i porrbranschen. En av hans mest tvivelaktiga roller var att jobba som aktivist i en lobbyorganisation som verkade för USA:s folkrättsstridiga invasion av Irak.

Den invasion och sedan den ockupation som inneburit många hundratusentals människors död och den största flyktingkatastrofen i modern tid. När det gäller denna invasion som så öppet stred mot folkrätten fungerade Carl Bildt bara som lobbyist och krigsförespråkare. Han var bara moraliskt ansvarig. Så han klarar sig från tribunalen i Haag. Men hur han kan ha den Borgerliga alliansens förtroende att vara utrikesminister, denna skam för Sverige, det är svårt att förstå.

USA:s invasion av Irak och strategi i övrigt handlar om att för egen vinning säkra den energi- och geopolitiskt så strategiska regionen från Afrikas horn och Arabiska havet, över Mellanöstern, Kaspiska havet och ända till Kazakstan. USA har själv bara två procent av världens alla oljereserver.

Medan de muslimska länderna i det bälte som man vill kontrollera innehar upp emot 70 procent av all olja. Det är framförallt i dessa länder oljan finns. Saudi-Arabien. Iraq, Iran, Kuwait, Arabemiraten, Quatar, Yemen, Libyen, Nigeria, Algeriet, Kazakhstan, Azerbajdzjan, Indonesien och Brunei.

De storföretag, vars intressen Bildt, har lobbat för och i vars aktier han tjänat pengar, vill inte ta del av dessa resurser i ett fredligt varuutbyte utan är i stället beredda att sätta hela eller delar av regionen i brand, för att säkra det svarta guld man vill åt. Svårare än så är det inte att förklara krigen i Mellanöstern.

Regionens så plågade och ofta utarmade människor är i dag rädda och håller andan. Ska de drabbas av ett regionalt storkrig, vars effekter ingen kan bedöma på förhand? Ska kraftmätningen mellan USA och Iran explodera i en förödande militär urladdning?

I Persiska viken ligger två väldiga amerikanska attackgrupper färdiga, grupperade kring två gigantiska hangarfartyg, väldiga rovdjur i stål, rustade med kärnvapenmissiler och med en kapacitet att ständigt ha 200 stridsplan i luften med sina dödliga laster. Inga rationella, förnuftiga skäl, talar för ett amerikanskt angrepp. Men de fanns inte heller när det gällde Irak.

Världen har att hantera en isolerad och alltmer desperat president, som också är en religiös rucklare och som dessutom lever i tron att han är kallad av Gud, som sin kumpan Tony Blair. På valmöten sjunger den republikanske senatorn och presidentkandidaten John McCain en egen version av Beach Boys gamla klassiker ”Barbara Ann”. Med sin sjuka skalle sjunger han i stället ”Bomba Iran”. Demokraternas viktigaste kandidater, Hillary Clinton och Barack Obama, har bägge klart och eftertryckligt sagt att de inte heller utesluter ett bombangrepp på Iran.

Ska vi med stolthet kunna föra traditionerna vidare, härifrån Järntorget för 117 år sedan, då krävs att vi alla försöker bygga en så tydlig och bred antikrigsrörelse som möjligt. Då krävs också att Göteborg vägrar bli gästhamn åt de 43 fartyg från NATO som vill anlöpa Frihamnen här den 10-13 maj.

  • Arbete åt alla!
  • Försvara kollektivavtal och arbetsrätt!
  • 90 % i a-kassa och sjukersättning!
  • Bort med krigsaktivisten Bildt som svensk utrikesminister!
  • USA ut ur Irak!
  • Inget angreppskrig mot Iran!

Göte Kildén

Peron ligger för döden. Vad händer efter …

.. Den stora illusionen?

För några veckor sedan drabbades Argentinas president Peron av en hjärtattack och hans liv kunde endast räddas tack vare en intensiv behandling. Men mänskligt sett kan den 78-årige räven inte ha långt kvar. Den kan nu vara dags att sammanfatta hans politiska insats och värdera den märkliga rörelse som han skapat, peronismen. Det är också dags att rikta blicken framåt, att ställa frågan om Argentinas framtid efter Peron, att försöka förutse vad som kan inträffa under den närmaste tiden.

Namnet Argentina är härlett ur det (latinska ordet för silver (argens). Det anger litet av de förväntningar som spanjorerna hade när de omvandlade detta område till en koloni. Det skedde på 1500-talet. Imperiet varade i nära 300 år. I början av 1800-talet föll det samman och de olika sydamerikanska provinserna blev självständiga stater. Argentina fick sin självständighet 1816 och blev i ytareal det näst största landet (efter Brasilien) i Latinamerika.

Efter självständigheten inriktades Argentinas ekonomi mot ett nytt mål. De stora slättema i landet (pampas) lämpade sig utmärkt för jordbruksprodukter, särskilt för boskapsuppfödning. Detta blev basen för en kraftig ekonomisk expansion i Argentina. Kapitalismens utveckling i världsmåttstock krävde en internationell arbetsfördelning. Argentina blev ett av de tydligaste exemplen på ,hur ett helt land omvandlades till en »monokultur», inriktad på en eller några få näringar för export till andra länder. Argentina blev »världens kornbod». Den försåg de utvecklade kapitalistiska länderna med korn, vete kött. Hela den inhemska ekonomin kom att kretsa kring dessa få varor. Så länge Europas befolkning ökade kraftigt (vilket var fallet under industrialiseringen) fanns det också en stark efterfrågan på dessa varor. Det gjorde att Argentina ytligt sett fick en stark ekonomi. I slutet av 1800-talet räknades landet t o m in bland världens åtta rikaste nationer.

Men i själva verket vilade hela ekonomin på en svag och osäker grund. Man utvecklade aldrig några nya ekonomiska sektorer. Det kapital som flöt in i landet genom exporten av jordbruksprodukter hamnade i händerna på ett litet skikt jordägare och utländska intressen. Kapitalet gick ut igen lika fort som det kom in och användes aldrig till landets långsiktiga utveckling. Den industri som växte fram var så gott som helt knuten till jordbruksexporten (köttpackningsindustrier, fryshus, konserver etc).

Från sekelskiftet vände strömmen. Landets betydelse som kornbod minskade genom
rationaliseringen av det europeiska och amerikanska jordbruket. Argentina fick svårigheter att avsätta sina produkter på världsmarknaden. Jordbruket och boskapsuppfödningen stagnerade. Endast i samband med speciella omständigheter kunde landet sälja sina produkter och få ut en vinst från försäljningen. Det är sålunda ingen tillfällighet att högkonjunkturerna i Argentina varit knutna till de två världskrigen.

När de imperialistiska staternas produktionsapparat avstannar eller förstörs genom krig, då först får Argentina nya möjligheter att avsätta sina produkter.

Det har blivit ett land som lever på nåder, nära fastknutet till hela den kapitalistiska
världsmarknaden.

Argentina är ett gott exempel på kapitalismens anarki. Medan majoriteten av världens
befolkning svälter, kan man i ett land som Argentina inte få avsättning för sina produkter. Man tvingas hålla igen sin produktion och t o m förstöra jordbruks- och köttvarorna i svåra tider för att världspriset inte skall falla. Produktionen sker inte för att tillfredsställa ett behov utan för att vinna ut en profit. Och de fattiga på vår jord har ingen köpkraft. Må de hellre svälta än nagga våra profiter i kanten. Det är kapitalisternas moral, det är kapitalismens anarki.

Kapitalismens vansinniga konsekvenser kan man studera ännu bättre inom Argentina. I detta land fyllt av vajande vetefält och stinna biffkor svälter också befolkningens majoritet. Konsumtionen av kalorier och proteiner är låg och har konsekvent sjunkit under de senaste 20 åren.

Klasskrafterna i Argentina

Detta är ingen tillfällighet. »Grymhet finns det ej i detta, blott aritmetik.» De produktionsförhållanden som skapats i landet hämmade utvecklingen. Produktivkrafternas expansion hölls igen genom de konservativa klassförhållandena. Låt oss studera dessa närmare.

– de enorma jordegendomarna ägdes av några få jordägare, oligarkien. De halvfeodala
förhållanden som tidigare rått på plantagerna ändrades snabbt i takt med exporten av
jordbruksprodukterna. Lantarbetare och gauchos fick göra grovjobbet, medan kapitalet flöt in i jordägarnas fickor. I förbund med de senare stod också det utländska kapitalet som etablerade sig som mellanhand i exporten (köpmän, handelshus) och som helt kontrollerade den lilla industri som behövdes. Deras ekonomiska intressen kan inte skiljas från varandra. Deras klassintressen sammantvinnades redan från början.

– det växte aldrig fram någon egentlig industribourgeoisi, eftersom det aldrig skapades någon industri. Den kapitalistiska utvecklingen begränsades till jordbruket. Kapitalet överfördes aldrig till industrin – det fördes ut ur landet. De mellanskikt som växte fram (advokater, litteratörer, läkare etc) knöts till den härskande klassen i samhället -oligarkin- och inte till industribourgeoisin. Det gjorde också att stadsbourgeoisin aldrig kunde få en självständig utveckling, inte kunde driva en kamp mot oligarkin.

– i takt med landets expansion i slutet av 1800-talet kom många nya invandrare till landet. Man beräknar att det under åren 1857 till 1914 invandrade drygt tre miljoner europeer till Argentina, främst från Italien och Spanien. De lockades med löften om jord på de enorma slätterna. Men när de väl kommit över blev de i stället anställda inom jordbruket eller transportsektorn. Men de blev också basen för landets lilla arbetarklass Några av dem slog sig ned som hantverkare medan andra anställdes i köttpackningsindustrierna i Buenos Aires.

Det var också invandrarna som förde med sig olika proletära ideologier till Argentina. Genom deras förmedling uppstod socialistiska partier och syndikalistiska förbund.

Det var också dessa invandrare som tog initiativet till fackföreningsrörelsen i landet. Denna arbetarrörelse förblev dock svag, inte bara på grund av arbetarklassens marginella betydelse i landet. Den försvagades också av att invandrarna inte smält in i landet. Många av dem kunde inte ens språket; de hade svårt att anpassa sig och de föredrog att leva i små etniska kollektiv framför att ta del i landets politiska liv. Arbetarklassen splittrades och försvagades genom sin sammansättning –en företeelse som ofta uppträder i invandrarländer, där etniska och kulturella skillnader består och där tron på möjligheten att »jobba sig upp» ännu finns kvar.

Först en ny generation av arbetare födda i landet kunde bryta de isolationistiska tendenserna och i stället dra nytta av den styrka som också ligger i invandrarsamhällena (större internationellt perspektiv etc).

Den argentinska samhällsstrukturen förändras

Det var under 1930-talet som det argentinska samhället började förändras. Under 20-talet hade exporten stadigt gått ner efter de goda åren under första världskriget. Men när 30-talskrisen drabbade USA och Västeuropa stängdes den traditionella marknaden. Detta kunde ha lett till en ekonomisk kris. Men så blev inte fallet. Genom att hela det kapitalistiska samhället befann sig i kris kunde den inhemska oligarkin och de utländska kapitalägarna inte överföra sitt kapital till andra länder. I stället började man investera det i Argentina, där det nu fanns utrymme för en inhemsk industri eftersom importen av billiga konsumtionsvaror också frusit in. Under åren 1937-45 expanderade landets inhemska industri kraftigt. De arbetslösa lantarbetarna drogs in i städerna och blev en arbetskraftsreserv. Arbetarklassens antal fördubblades under dessa år.

Men denna strukturella förändring innebar inte någon förändring av produktionsförhållandena i landet. Den inhemska industrin ägdes av oligarkin och imperialisterna. Den lämnade inget utrymme för någon inhemsk industribourgeoisi. Men arbetarklassens expansion innebar en förändring inom arbetarrörelsen. Fackföreningarna försvann när det fanns en enorm reservarmé av arbetslösa som var villiga att gå under avtalen. De politiska partierna sopades bort. Själva fackföreningsrörelsens uppbyggnad (yrkesföreningar) kom i motsättning till de
strukturella förändringarna. Den kraftigt växande arbetarklassen blev politiskt och fackligt försvagad. Klassen atomiserades.

Peronismen

Detta förklarar peronismens uppkomst omkring 1945. Endast under kortare perioder hade Argentina varit en parlamentarisk, borgerlig demokrati. Makten utövades alltsomoftast av olika militärjuntor. I en av dessa blev Peron 1943 arbetsminister. Peron uppfattade snabbt situationen. Han såg en möjlighet att med statens hjälp skapa nya
organisationer inom arbetarklassen och den politiskt förlamade småbourgeoisin. Redan från början gick han energiskt in för att bygga nya fackföreningar i landet. Detta drev honom i motsättning till vissa skikt inom den härskande klassen och den regerande militärjuntan. 1945 kom styrkeprovet. Genom att uppmana arbetarna att gå ut på gatan kunde Peron vinna slaget. Militärjuntan störtades och Peron utropades till landets president.

Därmed började den tioåriga period i Argentinas historia då Peron skulle vara vid makten. Det var en märklig tid. Krigsslutet innebar nya exportmöjligheter för vetet och köttet. Det blev gyllene tider i Argentina. Staten trädde in och reglerade exporten och importen. En del av överskottet överfördes till den inhemska konsumtionen. Massornas krav på bröd tillfredsställdes. Fackföreningarna fick statligt stöd. Olika sociala stödåtgärder infördes – kortare arbetsdag, pension, bättre skolor, sjukpenning. Det var saker som arbetarna tidigare bara vågat drömma om. I deras ögon blev Peron en trollkarl. Hade han inte brutit oligarkins makt och givit folket välstånd? Hade han inte höjt levnadsstandarden? Och hade inte hans hustru, Evita Peron, personligen lett kampen för socialförsäkringar? Hon helgonförklarades i massornas ögon.

Men vad de argentinska arbetarna såg var bara den ena sidan av saken. Oligarkins makt bröt han inte. Tvärtom sökte Peron ett samarbete med dem. Han ville skapa en »social pakt» mellan klasserna i samhället. Han hade högtflygande planer. Landet skulle bli fritt från utsugare! Argentina skulle ta initiativet till Latinamerikas förenade stater ! Man skulle skapa ett nytt samhälle som varken var kapitalistiskt eller kommunistiskt! (Det var Peron som 1951 myntade uttrycket »tredje ståndpunkten».) Arbete åt alla! Rättvisa! Rättvisa!

På detta enkla och dunkla program lyckades Peron ena huvudklasserna i Argentina. Han skapade en massrörelse kring sin person. I det värvet var det dunkla programmet inget hinder, snarast en förutsättning för framgången. Att definiera programmet närmare skulle ha inneburit att »fronten» sprack. Nu stod det var och en fritt att själv tolka vad man menade med »rättvisa» eller med »trygghet».

Programmet höll några år. Men den dag kom då ingen längre frågade efter Argentinas biffkor eller vete, då priserna sjönk och kapitalet uteblev. De gyllene tiderna var över. Från 1950 slog utvecklingen om. Perons ekonomiska politik hade hela tiden varit kortsiktig och planlös. Det utländska kapitalet hade inte exproprierats; några nya industrier hade inte skapats. Den sociala pakten bröts sönder i den ekonomiska krisen.

Peron tvingades välja sida. Han valde jord- och industriägarnas sida. Från 1952 införde man en restriktiv lönepolitik. Socialförsäkringarna drogs in och lättnader gavs för både inhemska och utländska kapitalägare. Men trots denna omorientering miste Peron inte arbetarklassens förtroende. Tack vare mytbildningen kring sin person och den apparat han byggt upp bevarades peronismen inom arbetarklassen.

De eftergifter Peron nu gjorde till jord- och industriägarna var dock inte tillräckliga. Han hade tappat greppet över ekonomin. Krisen förvärrades. 1955 störtades han. Militären trädde åter in som en garant för systemets fortbestånd. Peron gick i landsflykt. Nu följde en period av nära 20 års militärregimer. För att lösa krisen (eller snarare: hålla
krisen inom rimliga gränser) tvingades militärerna vända sig till imperialismen än en gång.

Det utländska kapitalet flödade in i ett land som nu blivit mer »investeringsvänligt». Det
amerikanska kapitalet kom att dominera ekonomin fullständigt. Den inhemska härskande klassen blev än mer en marionett. Industrin rationaliserades liksom jordbruket. Argentina fick en akut arbetslöshet och undersysselsättning i städerna.
Officiellt var peronismen en förbjuden rörelse. Men den var långt ifrån krossad.

Fackföreningsrörelsen och partiapparaten var så gott som intakt. Perons inflytande över massorna växte med kvadraten på avståndet till den peronistiska perioden. På Perons tid hade det inte funnits arbetslöshet och fattigdom. Då hade alla ätit sig mätta. Han hade hjälpt de sjuka och svaga, stött arbetarna mot arbetsköparna. Sådan blev mytbildningen kring Peron.

Genom den utdragna ekonomiska krisen och det politiska förtrycket kom den argentinska arbetarklassen att radikaliseras. Fackföreningarna politiserades och antog revolutionära program. Spontana arbetaruppror startade, där generalstrejker och fabriksockupationer blev de viktigaste vapnen för massorna, medan andra revolutionära grupper inledde en väpnad kamp mot militärjuntan.

Utvecklingen gick alltmer mot en politisk kris i landet. Den kom i slutet av 60-talet. I staden Cordoba in träffade 1969 ett folkligt massuppror (el Cordobazo) som kunde krossas först efter flera dagars svåra strider. Liknande arbetaruppror har sedermera inträffat i Rosario, Tucuman och ytterligare en gång i Cordoba. Deras svaghet låg främst i att de inte spreds till Buenos Aires, den allt överväldigande industristaden.

Tendensen blev alltmer att två krafter stod mot varandra: de radikaliserade och militanta arbetarna å ena sidan och en militärjunta och en jordägaroligarki å den andra. Kraftlösheten i regeringens politik gjorde att den mist sitt stöd inom småbourgeoisin och mellanskikten. Därigenom pekade klasskampen mot en allmän konfrontation mellan de två krafterna. Men samtidigt stod massrörelsen inför en inre motsättning: Samtidigt som arbetarna radikaliserats kraftigt behöll peronismen sitt materiella och ideologiska inflytande över dem.

Detta gav den härskande klassen en utväg: Att återkalla Peron till makten för att låta honom lugna ner massorna och få rätsida på den stagnerande ekonomin. De första kontakterna togs med Peron i slutet av 1972. Förhandlingarna ledde fram till beslut
om allmänna val i mars 1973, där peronisterna skulle få ställa upp en presidentkandidat. Deras kandidat, Campora, vann redan i första omgången med över 50 procent av rösterna – en jordskredsseger som t o m överraskade den härskande klassen. Redan efter några månader avgick Campora, nya val utlystes och i oktober 1973 valdes Peron till ny president.

Vad händer efter Peron?

Så står läget nu. Genom att utnyttja sin auktoritet och sin rörelse till det yttersta har Peron lyckats hålla ihop landet och ge den härskande klassen nytt andrum. Men det har endast kunnat ske på bekostnad av att hans rörelse börjar falla sönder.

Motsättningarna i samhället har flyttat in i hans egen rörelse. Ända sen valsegern i mars ligger vänster- och högerperonister i öppen fejd med varandra. Politiska mord hör till ordningen för dagen. Ingen skonas, inte ens högt uppsatta peronister. Bl a har den argentinske LO-ordföranden Josh Rucci mördats.

Men inte bara Perons rörelse faller sönder. Också hans egen auktoritet har ruckats.
Peronismen är en borgerlig rörelse. Den har anhängare inom oligarkin, småbourgeoisin och mellanskikten. Men den är samtidigt förankrad inom arbetarklassen och täcker på så sätt över alla samhällsklasserna. Arbetarna uppfattade Peron som en anti-kapitalist.

De mobiliserades kring valkampanjen i mars 1973, de entusiasmerades över segern.
Detta »missförstånd» startade en dynamik som påminner starkt om vad som hände vid
Folkfrontens seger i Frankrike och Spanien 1936. Arbetarna såg valsegern som ett startskott. Rörelsen svämmade över sina bräddar.

Våren 1973 startade en omfattande ockupation av fabrikerna. Arbetarna tog själva över. De peronistiska ledarna tvingades gå ut till arbetarna och uppmana dem att häva ockupationen. De lyckades med det – liksom Blum och Largo Caballero gjort på sin tid – genom sin auktoritet. Men samtidigt tvingades de visa sitt rätta ansikte. De mest militanta arbetarna började bli klara över peronismens karaktär. En process
har nu inletts inom arbetarklassen, där alltfler fjärmas från peronismen. Perons oförmåga att lösa den permanenta krisen har drivit på denna utveckling. Peron kunde inte trolla. Han kunde inte hålla sina löften.

Därför kan man förutsäga att peronismen kommer att dö med Peron. Rörelsen kan inte längre leva vidare på myter och helgonförklaring. I stället kommer den att multna sönder. Denna process, som redan startat, kommer att drivas på ytterligare när Peron drar sitt sista andetag.

Peronismen är – trots sin närmast fascistiska fraseologi – en borgerligt demokratisk rörelse. Den siktade till att göra landet fritt från utländskt beroende och starta betingelser för en inhemsk kapitalistisk utveckling. Till skillnad från sina kolleger i de underutvecklade länderna – Nasser, Sukarno, Nkrumah etc. – har Peron byggt upp en stark och väl organiserad massrörelse. Trots detta har peronismen inte kunnat uppfylla ens en bråkdel av sina målsättningar? Trots sitt grepp över arbetarklassen, trots sin massbas har den argentinska bourgeoisin inte fått utrymme för en självständig utveckling.

I stället har landet allt mer sjunkit ned i ett beroendeförhållande och är nu mer skuldsatt än någonsin förr. Detta visar än en gång hur omöjligt det är för de länder som är beroende av imperialismen att slå sig fria inom det kapitalistiska systemet. Det finns ingen tredje väg. Antingen socialism – eller imperialistiskt barbari. Den permanenta revolutionens teori bekräftas än en gång av Argentinas historia.

Militärkupp eller »Argentinazo»?

I Argentina råder nu lugnet före stormen. Perons död kommer att bli stridssignalen för de två huvudklasserna att börja en kamp på liv och död. Den bräckliga borgerliga demokratin kommer att krossas. Det finns bara två utvecklingsvägar: Antingen kommer armen att gå in på den politiska scenen igen och återupprätta diktaturen. Eller också kommer arbetarklassen att gripa makten och börja bygga socialismen.

Hur goda är förutsättningarna för det senare alternativet? Arbetarklassen är militant och mobiliserad. Den har skaffat sig kamperfarenhet under de senaste tio åren och lärt sig nya kampmetoder (fabriksockupationer etc). Men den har också svåra handikapp.

Kommer tillräckligt stora delar av arbetarklassen att frigöra sig från peronismen i tid? Kan den skaka av sig dessa populister och reformister, dessa bourgeoisins lakejer, innan militären åter träder in? Eller kommer klassen att stå splittrad? Kan man beväpna sig i tid? Kan strejkvakterna och de revolutionära gerillagrupperna bli kärnan i en framtida arbetarmilis? Kommer arbetarklassen att skapa sina egna rådsorgan som kan vara kamporgan och gripa makten?

Alla dessa faktorer kommer i sin tur att bero på ytterligare en faktor, själva knutpunkten i den fortsatta utvecklingen: kommer det revolutionära partiet att bildas i tid? Kommer det att ha tillräckligt inflytande för att kunna leda arbetarklassen till seger? De revolutionära grupper som nu finns (PST, PRT-ERP) har hittills endast ett marginellt inflytande. Frågan kommer att avgöras av den taktik och strategi dessa grupper utvecklar.

Under de senaste åren har arbetarklassen i Argentina lidit flera svåra nederlag. I länder som Brasilien och Chile är samtliga klassorganisationer nu krossade, medan arbetarrörelsen i länder som Bolivia och Uruguay ännu inte kunnat återhämta sig från det svåra förtrycket. Så gott som samtliga latinamerikanska länder är i dag militärdiktaturer, där man medvetet går in för att krossa arbetarrörelsen. De närmaste revolutionära möjligheterna finns nu i Argentina.

Utgången av kampen där kommer också att påverka utvecklingen på hela kontinenten. Ett nederlag i Argentina vore ett svårt nederlag för arbetarklassen i hela Latinamerika. En seger för socialismen i Argentina skulle innebära en aktivering av arbetarrörelsen över hela kontinenten. En sådan seger skulle inleda en ny period i Latinamerikas historia, en händelse av än mer omvälvande slag än den kubanska revolutionen 1959. Det är detta som står på spel i Argentina under den närmaste tiden.

Kenth-Åke Andersson, Mullvaden 13/73

”Den nya dagen gryr” – Fjärde Internationalen efter 1968

Året 1968 blev en vändpunkt i Internationalens utveckling. Den rekrytering av en ny kader som börjat några år tidigare, accentuerades nu i raketfart. Fjärde Internationalen fick nu en anslutning och en politisk betydelse som aldrig förr i sin historia. Och alla tecken tyder på att man ändå bara står i början av sin utveckling.

En avgörande följd av den nya situationen blev att man vid 9. världskongressen 1969 övergav den ”entristiska” taktiken, och i stället började arbeta med att organisera egna revolutionära kärnor som kunde dra till sig de radikaliserade skikten. Det återstår ännu att göra ett definitivt bokslut över entrismens 15-åriga historia. Det blir ett bokslut som kommer att innehålla både plus- och minuskonton. På minuskontot kommer att stå att åtskilliga sektioner inte förmådde använda entrismen som taktik, utan i stället själva slukades av de apparater där de försökte arbeta revolutionärt; på denna sida får man också bokföra att entrismen till en del byggde på felaktiga premisser och ett felaktigt perspektiv. Men på pluskontot står samtidigt att man i flera fall lyckades finna den rätta bryggan mellan entrismen och en självständig aktivitet, och då kunde ta tillvara den radikalisering som skedde inom de stalinistiska ungdomsorganisationerna och som ledde dem i motsättning till moderpartiet. Den franska utvecklingen, som är av central betydelse för hela Internationalens uppsving, är det klaraste och viktigaste exemplet
på att man kunde nå vinster på den entristiska taktiken. Resultatet syntes vid 9. världskongressen, när man kunde välja in La Ligue Communiste som sin franska sektion. Därigenom fick man inte bara sin största sektion vad galler kvantitet, utan också sin mest medvetna, kamperfarna och teoretiskt avancerade sektion. Dess inträde skulle få en elektrifierande verkan på hela Internationalen och aktivt medverka till uppkomsten av nya sektioner.

Nya inbrytningar

Hur har utvecklingen varit för Internationalen efter 9. världskongressen? Man kan notera flera viktiga framsteg:

– Det har skett viktiga inbrytningar i de redan radikaliserade skikten. Ännu 1968 var de
radikala studentgrupperna i första hand influerade av maoismen, oftare i en anarkiserande tappning en staliniserande (Skandinavien utgör här ett undantag). Inför den nya politiska situationen har luften gått ur maoismen och den har förfallit alltmer, när den nu står utan stöd från de kulturrevolutionära vågorna. Bilden är här entydigt densamma över hela Europa: De maoistiska grupperna splittras i en ändlös serie och blir mindre och mindre; vissa skikt inom dem har inte ens kunnat behålla ett politiskt perspektiv utan hemfaller åt politisk terror. Ingenting talar för att de maoistiska grupperna kommer att kunna återhämta sig, detta desto mindre som den organisatoriska splittringen följts av en politisk degenerering.

Som kontrast till detta sönderfall står uppkomsten av trotskistiska grupper, som i några fall på några få år vunnit hegemoni över det radikaliserade skiktet; så i Schweiz, Belgien och i Spanien. I andra länder har Internationalens sektioner gått starkt framåt, utan att dock ännu ha fått det definitiva genombrottet. Detta är bilden i ex.vis England och Sverige.

– Internationalens sektioner har kommit att inta en ledande roll i Vietnamrörelsen. Detta påstående skulle också kunna spegelvändas: Genom maoismens sönderfall och solidaritetsrörelsens demoralisering inför de komplicerade turerna i Vietnamförhandlingarna, åligger det nu Internationalens sektioner att bli en stötta i Vietnamrörelsen och bygga upp en verklig enhetsfront för största möjliga stöd till de vietnamesiska kämparna. Den amerikanska sektionen (SWP) har länge spelat denna roll i anti-krigsrörelsen, och samma gäller för solidaritetsrörelsen i Frankrike och England. I övriga länder är bilden något mera splittrad, och här återstår ännu mycket arbete för en solidaritetsrörelse. Ett verksamt medel för att bota den nuvarande krisen inom solidaritetsrörelsen vore utbyggandet av internationella kontakter och starta internationella aktioner. Här kan International en spela en självklar ledarroll.

– Internationalens sektioner har i flera viktiga fall gjort inbrytningar i radikala arbetarskikt och ingripit i vilda strejker. Internationalen är den enda organisation som teoretiskt kunnat förklara orsakerna till de vilda strejkerna över den europeiska kontinenten, och som kunnat teckna perspektiven för kampens fortsättning genom utvecklandet av övergångskrav. I några fall har kampen här tagit sig uttryck i att Internationalens sektioner haft ledande roller i stödarbetet (England), i andra fall att de haft aktiva roller inom strejkkommittéerna (Belgien). Ännu har det inte skett en sammansmältning mellan sektionernas kader och det nya arbetaravantgarde som uppstått i strejkvågen, men de första stegen har tagits för ett kontinuerligt samarbete.

– Internationalens sektioner i Latinamerika har i flera viktiga fall stått i spetsen för och den väpnade kampen. Hugo Blancos kamp i Peru, ERPs kamp i Argentina och PORs strider i Bolivia är idag väl kända för militanter över hela världen. Fjärde Internationalens nya styrka har visat sig i några manifestationer i Europa under de
senaste åren: Vid valkampanjen i Frankrike 1969 lyckades La Ligue Communiste:s kandidat samla några hundratusen röster; hösten 1970 hölls ett möte i Bryssel, ”För ett rött Europa”, med drygt 3 000 trotskistiska militanter: i maj 1971 lyckades Ligue Communiste samla 30 000 människor vid sin minnesdemonstration till Pariskommuns kämpar. Om utvecklingen i Skandinavien fick man en påminnelse vid det möte i Köpenhamn som nyligen avhållits; vid detta deltog trotskistiska militanter från Danmark, Sverige, Norge och Finland. Växande grupper finns nu i Sverige och Danmark, medan embryot har lagts för veckling även i Norge och Finland.

Internationalens svårigheter…

Denna korta översikt visar på det nya tillflödet av militanter till Internationalens led och
sektionernas språngartade utveckling. Denna utveckling är naturligtvis glädjande och lovande. Men vi kan inte nöja oss med triumfrop. Denna övergång från en liten, isolerad grupp i periferin av sin klass till en aktiv ledare ställer vissa problem och arbetet stöter naturligtvis på svårigheter. Vilka svårigheter och problem kan vi nu urskilja i uppbygget av Internationalen? Hur kan dessa svårigheter övervinnas? I vilken mån kan de påverka utvecklingen?

Den avgörande historiska svagheten i Internationalen är, som vi haft anledning att ständigt påminna om i denna historik, klyftan mellan den avancerade teoretiska produktionen och de små möjligheterna att föra ut politiken i praktiken. Man kan travestera ett berömt uttalande av E.G. Geijer och säga att ”Internationalens historia är historien om dess kongresser”. Denna avgörande svaghet håller nu på att arbetas bort. Idag har Internationalen större möjligheter än någonsin att påverka den politiska utvecklingen och gripa in i klasstriderna. Det nya tillflödet av militanter och välskolade marxister innebär även att de små, men skönjbara tendenser till stagnation som funnits i Internationalen, nu kan elimineras och ersättas med en mer avancerad teoretisk produktion. Men samtidigt är denna historiska svaghet ännu inte eliminerad; den kan
lägga krokben i framtiden. Risken är att den inte alls elimineras, utan bara lyfts upp på en annan nivå och får andra uttryck.

Hur kan detta då yttra sig? En möjlighet är följande: det starka tillflödet av ungdomar med begränsad politisk erfarenhet skapar aktivistiska stämningar och en reaktion mot den tidigare teoretiska inriktningen. Därigenom kan pragmatism empiricism föras in i den teoretiska utvecklingen på ett sätt som tidigare inte varit aktuellt. Motsättningen kan också ta sig uttryck i en generationsmotsättning, en risk som är desto större eftersom det saknas en mellangeneration inom Internationalen. Skillnader i arbetsstil, livs- och kulturmönster, kan här skapa onödiga irritationsmoment, som stör den politiska utvecklingen.

– en bristande social förankring. En ofta hörd invändning mot Fjärde Internationalen är dess bristande förankring inom arbetarklassen och dess begränsning till intellektuella skikt. Även kritiken ofta får populistiska och arbetarromantiska övertoner (den blir rent löjlig när den kommer från maoistiska och stalinistiska smågrupper som lider av samma problem, men bara vägrar erkänna det), är den i huvudsak korrekt. Internationalen saknar ännu förankring inom arbetarklassen; dess existens och än mer dess analyser, är fortfarande okända för en bred publik. Denna brist kan endast övervinnas genom en korrekt kombination av ingripande i arbetarkampen och en korrekt strategi för att föra kampen vidare och få den att sammansmälta med andra kampsektorer i samhället. Det är här oerhört viktigt att Internationalen under de närmaste åren förmår skapa denna kombination. Så länge man existerar enbart inom intellektuella skikt kommer utvecklingen att präglas av ryckighet och flyktighet i organisationsarbetet och i det politiska ingripandet. Detta gäller såväl inom varje land som mellan länderna. Den
ojämna utvecklingen är i vissa fall lagbunden, och behöver inte vara av negativ art. En ojämn utveckling innebär en frånvaro på vissa orter eller sektorer, men den innebär också en koncentration på andra: och denna koncentration kan utnyttjas för att ackumulera energi för en expansion.

Det är fr.a. på den internationella nivån som denna ojämnhet är en svaghet. Genom en felaktig taktik missade ex.vis den italienska sektionen hela ungdomsuppsvinget, och kunde inte få en utveckling av samma slag som i Frankrike. Det gör att den italienska gruppen är alltför liten för att kunna ingripa i den nuvarande omgrupperingen inom den italienska vänstern (situationen är ungefär densamma i Tyskland). Det krävs nu en speciell taktik och ett massivt stöd från andra sektioner för att dödläget skall kunna brytas. En motsvarande funktion har frånvaron av en trotskistisk rörelse i Chile där möjligheterna nu är uppenbara för en ”rysk utveckling” enligt samma modell som i oktober 1917 – om det funnes ett revolutionärt parti. Man kan här också peka på andra områden: Västasien, Pakistan, ja frånvaron inom hela Asien och Afrika (så gott som), och den motsvarande begränsningen av Internationalen till Europa, Latinamerika och Nordamerika. Dessa ojämnheter är stora problem, men de måste lösas för att skapa ett verkligt revolutionärt ledarskap med en internationell medvetenhet och en internationell strategi; det kommer att kräva mycken energi för att bryta upp ojämnheterna.

– övergången till en revolutionär kamporganisation i arbetarklassens spets ställer andra krav på den demokratiska centralismen än den uppbyggnad Internationalen haft som en smågrupp. Den demokratiska centralismen måste här lyftas upp på en högre nivå och anpassas efter de nya förhållandena, Hopknytningen av de olika sektionerna, ett organiserat utbyte av erfarenheter, och ett gemensamt uppträdande, ställer nya krav på administration och organisering. Denna omorganisering stärker centralismen. Men den stärker också demokratin, eftersom den möjliggör en intensivare och bredare inre debatt i organiserade former. Förstärkandet av centrum är nu en central faktor för att uppsvinget skall kunna kanaliseras. Det är också en viktig faktor för att skydda Internationalen och dess sektioner mot den allt ökade borgerliga repressionen. För att klassfienden inte skall kunna utnyttja ojämnheterna och de nuvarande svårigheterna och på det sättet ”nysta upp” hela organisationen, är det nödvändigt med ett samordnat beteende och en verkligt samordnad aktivitet i alla sektioner för att möta repressionen, skydda sig mot provokatörer och starta solidaritetskampanjer för att minska borgarklassens möjligheter att agera mot den radikala vänstern.

… och styrka

Det saknas förvisso inte individer och organisationer som använder Internationalens svagheter som en ursäkt för att avböja ett engagemang. Detta är enligt vår uppfattning politiskt sinnessvagt. Internationalens problem ligger fr. a. på den organisatoriska sektorn, och även om dess svagheter kan vara avgörande för ett politiskt ingripande, är detta likväl underordnat när man ställs inför frågan om man skall verka inom Internationalen. Den avgörande frågan är här: har Internationalen den teoretiska och begreppsmässiga utrustning som krävs av en kommunistisk
organisation? Kan den erbjuda de organisatoriska ramar som krävs för att arbetet skall vara utvecklande och inte ett spill i vinden?

På dessa frågor måste man svara ett obetingat ja. Internationalen har inte bara bevarat de vetenskapliga begreppen från Kominterns första period och från Trotskijs kamp mot
stalinismen; den har också utvecklat dem och fört analyserna fram till dagens situation genom en viktig teoretisk produktion. Även om det inte saknas luckor, är arvet här såpass rikt och användbart att det måste tas i bruk. Hur detta kan ske visas nu, då Internationalen inför sin 10:e världskongress (1973) startat sin kanske mest omfattande interna debatt, en debatt som förs på hög nivå, med fullständig demokratisk frihet för alla tendenser och utan några demagogiska tjuvknep eller administrativa finter för att ta hem segern. Denna debatt kommer att ha en viktig funktion för den framtida utvecklingen. Den genomförs på internationell basis – och här ligger den andra styrkan inom Fjärde Internationalen: den internationella gemenskapen.

Till skillnad från andra vänstergrupper som endast existerar på nationell grund, kan Internationalens sektioner genomföra en internationell debatt som belyses och berikas genom de olika erfarenheter sektionerna gjort, erfarenheter som flyttas över till de andra grupperna och ger dem ett större perspektiv och en större kunskap om problemens omfattning. Kommer Internationalen att kunna överleva och utvecklas? Vi är absolut övertygade om det. Det ställer speciella problem att bygga en revolutionär International. Det har gjorts många försök, mer eller mindre långlivade. Den Första Internationalen fungerade bara något tiotal år, den Andra i 24 (1890-1914) och den Tredje likaså i 24 (1919-1943). Den Fjärde Internationalen har nu existerat i 35 år, och är således redan den äldsta av alla revolutionära, internationella organiseringar. Den har haft en komplicerad historia. Men det innebär att den också vunnit en viktig erfarenhet för det framtida arbetet. Det är denna erfarenhet vi bygger vidare på när vi ansluter oss till Fjärde Internationalen.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 16/72

Läs mer:

Bilaga: Siqueiros medger mordförsöket på Trotskij

Den 24 maj 1940 utförde en grupp på 20 personer ett spektakulärt försök att mörda Trotskij i Mexiko. Mitt i natten bröt de sig in i hans villa, kidnappade en vakt och avlossade 300 skott. Som genom ett under dödades ingen; den ende som sårades var Trotskijs dotterson som fick en lätt skråma. Några dagar senare återfanns vakten mördad i en ödslig stuga. Polisen lyckades snart nysta upp nätet, och man kunde binda en grupp av aktiva stalinister, ledda av målaren David Siqueiros, vid brottet. Siqueiros medgav aldrig sanningen. Han förnekade visserligen inte att han lett gruppen, men han hävdade att man inte haft för avsikt att mörda Trotskij. Det var ett ”missförstånd”. Man ville bara skrämma honom och protestera mot hans närvaro i landet. Siqueiros förnekade också att han utfört attentatet på order från högre ort, dvs från NKVD (Sovjets hemliga polis).

Först nu har Siqueiros avslöjat mer av bakgrunden till mordförsöket. Det sker i en intervju i den dominikanska tidskriften Ahora! för den 9 oktober i år (återgiven på engelska i Intercontinental Press 13 nov. 1972, s. 1238–1240). Här medger han utan omsvep att avsikten var att mörda Trotskij och att dådet skedde på order från NKVD. Intressantare än dessa medgivanden är dock vad Siqueiros berättar om denna plans återverkningar på det mexikanska kommunistpartiet. Han berättar om hur en hög tjänsteman inom NKVD, Leonid Eitingon, fick i uppdrag att organisera mordet på Trotskij och gavs fria händer i sitt arbete. ”Men ledaren för det mexikanska kommunistpartiet, Laborde, var ovillig att stödja denna våldsåtgärd och vägrade i praktiken att hjälpa till. Slutligen uteslöts Laborde och hans anhängare och partiet
hamnade i våra händer.”

Den meningen säger åtskilligt om vilka effekter stalinismen hade på kommunistpartierna över hela världen: de klassmedvetna arbetare som vägrade låta sitt parti bli en filial till NKVD och som vägrade låta sig förvandlas till mördare, uteslöts helt enkelt och ersattes med ett gäng lejda gangsters. Detta slödder kunde organisera ett mord på Trotskij, men de har aldrig kunnat organisera den mexikanska arbetarklassen för ett maktövertagande. I mindre drastiska former genomgick alla kommunistpartier samma omvandling under Stalin-perioden. Det är bl.a. detta som idag gör det nödvändigt att bygga upp nya kommunistpartier och en ny International.

”Resa mot nattens ände”, Fjärde Internationalen 1957-68

I de fyra första avsnitten av Mullvadens följetong om Fjärde Internationalen, har vi berättat om Internationalens förhistoria i Sovjetunionen 1923-27, dvs Vänsteroppositionens kamp för industrialisering, för ett aktivt stöd åt världsrevolutionen och mot byråkratin. Beslutet att bilda en ny International togs 1933, efter det att oppositionsrörelserna i Sovjet och inom Komintern misslyckats, och efter det att den stalinistiska byråkratin visat sin fullständiga oförmåga att utforma en revolutionär strategi i Tyskland 1929-33. Fem år senare, 1938, bildades Fjärde
Internationalen, vilket skedde i ett läge då sektionerna inte nått något genombrott, inte hade organisatorisk stadga, saknade internationella, fasta förbindelser och då de stod under det mäktiga trycket från den värsta förtalskampanj som någonsin riktats mot en revolutionär organisation – Moskvaprocesserna. Vad som dock motiverade Internationalens existens var de programmatiska framgångarna och risken för ett nytt världskrig som skulle ställa stora krav på de enskilda sektionerna, krav som endast kunde mötas i en internationell organisering.

Redan från början rådde det inom Internationalen en klyfta mellan de programmatisk-teoretiska framgångarna och en organisatorisk eftersläpning – en klyfta som i princip fortsatt under hela Internationalens följande historia, Under andra världskriget utrotades hela Internationalens ledarkader i nazisternas gaskamrar. I mångt och mycket tvingades man börja om från början vid andra världskrigets slut, även om man nu rent numerärt sett var större än tidigare. Denna brytning i Internationalens kontinuitet förklarar delvis de splittringar som uppstod under 50-talet. Andra förklaringar är här följande: det kalla krigets tryck mot de kommunistiska rörelserna, smågruppernas instabilitet, den explosiva välståndsökningen i de imperialistiska
metropolerna och den ”entristiska” taktik som gjorde att de rent organisatoriska uppgifterna åsidosattes.

Liksom tidigare var det fr.a. på den teoretiska nivån som Internationalen hade framgångar. Man lyckades förstå och förklara nykapitalismens karaktär, och man lyckades förstå utvecklingslinjerna i de nya arbetarstaterna (Östeuropa, Kina) och den koloniala revolutionens enorma betydelse för ett nytt uppsving i världsrevolutionen. De främsta framgångarna låg i två långa analyser av Sovjetunionens och stalinismens utveckling, där man kunde förutse att stalinismens expansion samtidigt var grunden för dess sönderfall, en förutsägelse som bekräftades genom händelserna 1956 (Chrusjtjovs hemliga tal händelserna i Polen och Ungern).

1950-talet var splittringarnas tid för Internationalen. När delegaterna åkte hem från femtevärldskongressen 1957 hade de inte bara med sig den centrala texten om ”Stalinismens nedgång och fall”, utan också viktiga texter om den politiska och ekonomiska utvecklingen och om den koloniala revolutionen samt ett manifest som angav riktlinjerna för arbetet. Men de måste samtidigt ha varit medvetna om de små möjligheterna att använda sig av analyserna i ett omedelbart politiskt och organisatoriskt arbete. Verksamhetsberättelsen vid kongressen hade visat att Internationalens verksamhet främst var litterär och proklamatorisk; inte omedelbart ingripande i någon politisk sektor. Splittringen mellan Internationalen och
Internationella kommittén bestod och den skulle kompletteras av en ny splittring 1959-60.

Den nya krisen hade sin tyngdpunkt inom Internationalens ledning, där det uppstod viktiga taktiska meningsskiljaktigheter. Frågan gällde relationen mellan den koloniala revolutionen och revolutionen i de imperialistiska metropolerna. En sektor inom ledningen (Pablo-Posadas) hävdade att arbetarklassen i Europa inte längre var revolutionär och att allt arbete måste koncentreras i stöd åt den koloniala revolutionen, alltså en form av ”mut-teori”. Debatten kring denna primitiva frågeställning blev utdragen och löstes först 1963.

Som ett krön på splittringstendenserna och Internationalens nedgångsperiod kan man se förlusten av dess enda massorganisation, det ceylonesiska partiet LSSP, organisation som varit helt dominerande inom öns arbetarrörelse och som lyckats reducera både socialdemokratin och stalinismen till små sekter. Under 50-talet degenererade LSSP mycket kraftigt, en degeneration som slutade med att den gav stöd åt öns borgerliga regering. Det länder samtidigt Internationalen till heders att den inte föll för frestelsen att lindra motsättningarna och genom skenmanövrer söka bevara en konstlad enighet. Internationalen uteslöt sin enda massorganisation i det ögonblick denna började utöva ministersocialism och när den gav stöd åt en regering som förtryckte landets befolkning. Partiets urartning resulterade i att en minoritet som var trogen mot
Internationalen bröt sig ut och bildade ett nytt parti – LSSP(r), en grupp som dock ännu
saknar ett masstöd, även om den har ett starkt inflytande över en del av öns fackföreningar.

Stödet åt den algeriska revolutionen

Under denna period låg Internationalens viktigaste arbete i stödet åt den koloniala
revolutionen. När de algeriska kämparna startade ett krig mot Frankrike för sitt lands
befrielse, koncentrerade Internationalen alla sina styrkor för att stödja FLN i striden. Över hela Europa, och alldeles särskilt i Frankrike, bildade Internationalen stödkommittéer, som spred information om befrielsekrigets karaktär och samlade in pengar till FLN. Detta arbete var desto viktigare som de officiella kommunistpartierna fullföljde sin kontrarevolutionära linje och vägrade stödja den algeriska kampen. De styrkor Internationalen kunde ställa till den algeriska revolutionens förfoga de var små; de saknade möjligheter att mobilisera massorna och de var nästan helt utestängda från den proletära miljön; visserligen kunde man mobilisera vissa intellektuella skikt vid universiteten, men i huvudsak fortsatte man att simma mot strömmen; mot sig hade man inte bara kommunistpartierna och socialdemokratin och den franska imperialismen; efter de Gaulles bonapartistiska statskupp 1958 ökade repressionen,
och apatin stärktes inom arbetarklassen; under åren fram till Algeriets självständighet 1962 tvingades åtskilliga av Internationalens militanter långt upp på högsta nivå tillbringa en stor del av sin tid i fängelse.

Men trots allt innebar stödet till den algeriska revolutionen någonting nytt. Den tidigare
isoleringen till teoretiskt-analytiskt arbete bröts; Internationalen tog initiativet i en central politisk händelse och vann genom sin heroism ökad prestige inom den europeiska vänstern; trotskismen visade nu i handling att den inte var en död rörelse.
Kommunistpartiernas förräderi och passivitet hade ytterligare accentuerat det fenomen som Internationalen analyserat redan 1954: stalinismens upplösning och kris, dess övergång till nationella enheter och till en öppen reformism.

Chrusjtjovs hemliga tal som avslöjade en del (men bara en del) av stalinismens brott mot arbetarklassen, skapade en förtroendekris inom kommunistpartierna; den öppna reformismen stötte bort de mest militanta arbetarna och studenterna och partiernas likgiltighet för den koloniala revolutionen utlöste proteströrelser och fraktioner inom den stalinistiska rörelsen. Krisen nådde sin kulmen genom den öppna brytningen mellan Sovjetunionen och KKP. Dessa upplösningstendenser gav Internationalen nya möjligheter att agera och vinna inflytande; för första gången sedan 1920-talet fanns det nu en omfattande debatt inom den stalinistiska rörelsen, ett ifrågasättande av de dogmatiska satserna och en nedbrytning av de hierarkiska och auktoritära strukturerna. I polemiken mellan SUKP och KKP gav Internationalen ett kritiskt stod till Kina, som företrädde de mer revolutionära ståndpunkterna och som i praktiken nu bröt med åtskilliga av stalinismens dogmer (även om detta täcktes över genom en fixering vid Stalin-gestalten).

KKP sköt fram nödvändigheten av en världsrevolution, varnade för utvecklingen i Sovjetunionen och poängterade nödvändigheten av ett aktivt stöd till befrielserörelser över hela världen. Inom teorin återupplivade de den leninska teorin om staten, som direkt reviderats av Stalin 1939, och tog upp vissa element av analysen av byråkratins roll i arbetarstaterna. Även om KKPs ståndpunkter inte saknade vissa ultra-vänsterinslag och även om de präglades av ”radikala barnsjukdomar”, var dess ståndpunkter avsevärt mer progressiva än Chrusjtjovs dimmiga funderingar om en parlamentarisk väg till socialismen och om kommunism i ett land. Internationalen gav stöd åt KKP, samtidigt som man dock bevarade sin rätt att kritisera ultravänsterinslagen och att varna för den försvagning gentemot imperialismen som man kunde följa i polemikens spår.

Den tredje faktor som kom att innebära en förändring av Internationalens ställning var den kubanska revolutionens seger. Castroismen var den första proletära revolutionen. i den amerikanska världshalvan, en arbetarstat bara några mil från imperialismens centrum. Den hade skapats av ett ledarskap som stod helt utanför stalinismens kontroll och som hade en helt annorlunda tradition; under de första åren av 60-talet kom den på flera viktiga punkter i fråga om inrikes- och utrikespolitik att inta ståndpunkter som var identiska eller som låg nära Internationalens. Det gäller inte bara dess internationalism och dess försök att skapa en organisering för revolutionen i Latinamerika; det gällde också dess antidogmatism och vilja att skapa ett icke-byråkratiskt övergångssamhälle. Försvaret av den kubanska revolutionen blev en central punkt i Internationalens verksamhet i början av 60-talet.

Återföreningen av de trotskistiska styrkorna

Stalinismens sönderfall, den koloniala revolutionens tyfoner och tendenserna till en radikalisering av skikt i den imperialistiska världen (de svartas kamp för lika rättigheter i USA) gjorde att de trotskistiska grupperingarna kunde bryta sin sociala isolering och åter starta ett politiskt arbete. Många av stridsfrågorna som rört taktiken visade sig nu vara skenproblem eller frågor som fått sitt svar genom historiens gång. På de viktigaste punkterna hade de två stora blocken – Internationalen och Internationella kommittén – kommit att inta identiska ståndpunkter. Inom båda blocken uppstod splittringsrörelser, som visserligen ledde till att minoriteter bröt sig ut men som samtidigt tick till följd att majoriteterna närmade sig varandra. Under 1961-2 kunde man uppta gemensamma diskussioner, vilka utmynnade i att en kommission tillsattes för att undersöka möjligheten till en återförening. Som grund för enandet lades en text som i 16 punkter skisserade trotskismens huvudsakliga tankegångar och som underskrevs av de två blocken. Därmed var återföreningen möjlig. Den trotskistiska rörelsen kunde åter stabiliseras – ett påstående som också gäller såtillvida att de grupper som ställde sig utanför återföreningen visat sig vara varaktiga grupperingar som splittrats ut på
reella politiska frågor (lambertister och healyiter från Internationella kommittén, posadister och pabloiter från Internationalen – grupper som oftast endast existerar på nationell basis och som intagit en del kuriösa politiska ståndpunkter).

Vid återföreningskongressen 1963 antogs några viktiga texter. En behandlade den sinosovjetiska konflikten och blev en omfattande utredning av orsakerna till splittring av den stalinistiska rörelsen; den andra hette ”Världsrevolutionens nuvarande dialektik” och blev den programmatiska basen för återföreningen. I denna mycket centrala text hävdade man att världsrevolutionen nu kännetecknades av tre fronter med olika inre målsättningar – den koloniala revolutionen som riktades mot imperialismen, men som genom den permanenta revolutionens dynamik ledde till uppkomsten av nya arbetarstater; den klassiska proletära revolutionen i den imperialistiska metropolen och den politiska revolutionen i arbetarstaterna för att störta byråkratin. Dessa tre sektorer utvecklades efter sina egna inre lagar, vilka analyserades i detalj, men de påverkade också varandra i en dialektisk process. Misslyckandena för den proletära revolutionen i Europa hade påverkat den koloniala revolutionen negativt och lett till en omväg till den proletära diktaturen: proletariatet i Sovjet och bidragit till dess politiska apati; å andra sidan skulle den koloniala revolutionen, som för tillfället var motorn, påverka arbetarklassen i de andra två sektorerna och sålunda skapa en ny militans.

Efter att ingående ha gått igenom utvecklingstendenserna i de olika sektorerna, skisserade man framtidsutsikterna: ”Den troligaste varianten under de närmaste åren är följande: den koloniala revolutionen fortsätter, inbegriper nya länder och fördjupar sin sociala karaktär alltefterhand som nya arbetarstater uppstår. Detta kommer inte direkt att leda till att kapitalismen störtas i de imperialistiska centra, men det kommer att spela en mäktig roll för att bygga ett nytt världsrevolutionärt ledarskap, vilket redan visats genom uppkomsten av castroistiska strömningar. Trycket från massorna i arbetarstaterna kommer att fortsätta, med en tendens till ökade massaktioner och en möjlig inledning till en politisk revolution i flera arbetarstater. Dessa två utvecklingslinjer kommer på ett fördelaktigt sätt att influera uppkomsten av en ny stridbarhet bland massorna i de imperialistiska länderna, och förstärka den tendens som direkt härstammar ur den avancerade kapitalismens socio-ekonomiska mekanism och minskningen av dess expansionsnivå.”

Utvecklingen efter återföreningen

Med tanke på den tioåriga splittringen och med tanke på nya förvirrande minoritetsrörelser inom de två blocken, gick återföreningen förvånansvärt smärtfritt. Den är på många sätt en idealisk modellsituation för möjligheten att återförena splittrade styrkor och den visade på mognaden inom Internationalens ledarskap. Inte heller i de nationella sektionerna tycks återföreningen ha skapat några allvarligare problem. Naturligtvis kvarstod meningsskiljaktigheter, både när det gällde värderingen av de förflutna och i analysen av samtida fenomen, men dessa meningsskiljaktigheter uppträdde endast i underordnade frågor och resulterade inte i skillnader i taktik och strategi. Istället för att verka som en splittrande faktor har dessa meningsskiljaktigheter under de tio år som gått sedan återföreningen verkat som en stimulans i den interna debatten.

Konsolideringen var en avslutad process då man 1965 samlades till en ny världskongress. Vid denna gjorde man för första gången en samlad analys av den
afrikanska revolutionens utveckling och undersökte de problem man stod inför i de olika sektorerna av Afrika: resterna av det forna kolonialväldet (södra Afrika) neo-kolonialismens Afrika, och slutligen de stater som uppnått olika grader av en revolutionär omdaning (Guinea, Ghana, Algeriet etc.). I de andra texterna analyserade man utvecklingstendenserna i Östeuropa, den västeuropeiska kapitalismen och USA-imperialismens nya strategi. Men det var särskilt en fråga som sköts i förgrunden av kongressen: den vietnamesiska revolutionen. USA-imperialismen hade påbörjat upptrappningen av sitt angreppskrig, men fortfarande saknades en internationell medvetenhet och solidaritet med Vietnam. Kongressen beslöt att de nationella sektionerna hade som huvuduppgift att lägga ned all sin kraft på att skapa en sådan
solidaritet med den vietnamesiska revolutionen: Frågan ansågs av sådan vikt att ett särskilt manifest antogs om försvaret av Vietnam.

Det blev också kampen i Vietnam som definitivt kom att ändra på styrkeförhållandena i
världsmåttstock. För första gången på 20 år skapades nu en revolutionär kader i Västeuropa och USA; bland ungdomar och studenter skedde en kraftig radikalisering. Denna berodde fr.a. på Vietnamkrigets inverkan, men även naturligtvis på andra faktorer, som de svartas kamp i USA, den afrikanska revolutionen, den nya debatten om marxismen, universitetens förändrade roll i samhället och de omfattande strukturella förändringar som nu skedde i de kapitalistiska länderna med en omfattande omflyttning av arbetskraft och företag i en kortsynt profitjakt. Internationalens grundläggande tes om de tre sektorernas inbördes dialektik visade sig få en bekräftelse som man endast kunde skönja 1963. Det blev också fr.a. Internationalen som kunde dra nytta av den nya radikalismen, Kommunistpartierna stod främmande inför de nya
fenomenen, var lamslagna av sin inre kris och tog i vissa fall t.o.m. avstånd från de nya
radikaliseringsvågorna. Uppkomsten av en ny kader kom fr.a. att ske till vänster om de
officiella kommunistpartierna, och i denna sektor fanns det endast två sammanhängande teorier som kunde erbjuda ett alternativ: trotskismen och maoismen. Den senare hade en kort blomstringstid i slutet av 60-talet tack vare impulserna från kulturrevolutionen, men genom sitt organisatoriska kaos och sin emotionellt färgade ideologi förmådde den aldrig utveckla medvetenheten hos sin kader.

Året 1968 kom genom majrevolutionen i Frankrike att ställa de revolutionära organisationerna inför sitt eldprov. Erfarenheten visade att endast en organisation hade förmåga att både förstå, förklara och delta i striderna på Paris’ gator: den
trotskistiska rörelsen, representerade framförallt av JCR (Jeunesse Communiste
Revolutionnaire) – som året därefter skulle bli La Ligue Communiste, Fjärde Internationalens franska sektion. Om effekterna av 1968 och om Internationalens explosiva utveckling under de senaste åren – och något om de problem som detta uppsving också ställer – kommer nästa avsnitt i Mullvadens följetong, vilket blir det sista avsnittet, att behandla.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 14/72

”Lång dags färd mot natt”, Fjärde Internationalen 1948-57

Sammanfattning

Mullvaden kommer att i sex avsnitt berätta om Fjärde Internationalens historia. I de avsnitt som hittills publicerats har vi behandlat Internationalens förhistoria i fraktionskampen i Sovjetunionen på 20-talet, kampen mot byråkratiseringen, för en snabbare industrialisering och till stöd för den kinesiska revolutionen, beslutet att bilda en ny International togs av Trotskij och hans kamrater 1933 efter det att Komintern visat sin oförmåga i kampen mot Hitler och nazismen.

1938 bildades så Internationalen, vilket skedde i ett läge då grupperna ännu inte nått något genombrott och inte ens organisatorisk stadga; Internationalen stod redan vid sin födelse dessutom under starkt tryck i den värsta förtalskampanj historien upplevt – Moskvarättegångarna. Under andra världskriget kom så gott som hela det gamla ledarskapet att fysiskt tillintetgöras i de nazistiska gaskamrarna, samtidigt som de nationella sektionerna rent numerärt växte under kriget. Internationalens framgångar låg dock fr.a. på det programmatiska planet och i sin förmåga att bevara den revolutionära marxismen. Genom en förintande kritik av folkfrontsteorin utvecklade man en fascismteori och teorin om den proletära enhetsfronten, vid Internationalens födelse antogs övergångsstrategin som dess plattform, och under andra världskriget var Internationalen den enda kommunistiska grupp som inte vältrade sig i nationalism och opportunism. Under åren närmast efter världskriget konsoliderades Internationalen; de nya styrkorna konsoliderades, de internationella kontakterna återupptogs och man började att analysera de nya utvecklingstendenserna.

När Internationalen 1948 höll sin andra kongress verkade framtiden innehålla många ljusa element. Man hade fått flera nya sektioner i olika länder, dessa kunde inrapportera en kvantitativ expansion och man började t.o.m. lite försiktigt tala om möjligheten att skapa masspartier. De revolutionära möjligheterna verkade gripbara och konkreta, i Internationalen liksom inom överallt annars väntade man sig en framtida instabilitet och t.o.m. en allmän kris för kapitalismen. Den europeiska arbetarklassen var kraftigt radikaliserad, och kunde bjuda motstånd i en krissituation.

Men förhoppningarna om ett snabbt genombrott kom på skam. Några år senare hade
Internationalen splittrats i flera mindre delar, och den gick in i en organisatorisk stagnation som skulle vara i nästan 20 år. Hur kan denna situation förklaras? Vilka konsekvenser fick den för Internationalens perspektiv? Vad hände i inom Internationalen under dessa år på det organisatoriska, politiska och teoretiska fältet? Dessa frågor kommer att stå i centrum i detta och nästföljande avsnitt.

Epokens karaktär

Kring decennieskiftet började det kalla kriget, vilket i Europa och USA fick till följd att en
omfattande ideologisk offensiv från bourgeoisin startade. I världskrigets spår hade samtliga arbetarorganisationer gått starkt framåt; kommunistpartierna hade i några europeiska länder blivit verkliga maktfaktorer, socialdemokratin hade stärkt sina ställningar på kontinenten och stora sektorer av den hade t.o.m. radikaliserats. Det kalla krigets offensiv var ett försök att driva tillbaka detta proletära inflytande och åter säkra bourgeoisins ställning. I stort lyckades den offensiven. I de flesta europeiska länder drevs de stalinistiska partierna tillbaka in i sektens värld, medan den socialdemokratiska byråkratin lyckades stävja alla radikala element i sina egna organisationer och istället driva igenom en omfattande klassamarbetspolitik.

Offensiven tog sig skilda former, alltifrån McCarthyismens häxförföljelser i USA till
Tingstens provinsiella efterapare i Sverige. Man drev upp en fullständigt anti-kommunistisk hysteri, som skapade ett mycket svårt ideologiskt klimat. Många medlemmar som isolerades i vardagslivet drog sig undan arbetet, andra knäcktes psykiskt, rekryteringen försvårades. I de flesta kommunistiska organisationer existerar det fortfarande ett ”generationsgap” mellan den kraftiga rekryteringen på 40-talet och på 60-talet och de krisartade förhållandena på 50-talet. Men detta är inte en förklaring av krisens orsaker, endast en manifestation av en av dess effekter. Vad som möjliggjorde denna ideologiska offensiv var ett fullständigt oväntat fenomen: tron på en ekonomisk kris i Europa och USA visade sig vara en felräkning. Istället upplevde man under 50-talet en välståndsökning och en produktivitetsökning av aldrig tidigare skådat slag. Den teknologiska revolutionen, de nya energitillgångarna, försvarskostnadernas extrema höjning, den kapitalistiska statens nya roll som planläggare och konjunkturingripande faktor, allt detta gav bourgeoisin ett helt nytt manöverutrymme.

Den kraftiga ekonomiska expansionen gav möjligheter till eftergifter till arbetarklassen i fråga om löner etc. Den nya situationen kom att utlösa en medvetenhetskris inom de kommunistiska organisationerna: var perspektivet på en revolution längre aktuellt? hade inte kapitalismen nu stabiliserats och ändrats? Många började vackla. Frågorna var inte i sig oberättigade. Det krävdes en analys och ett intensivt teoretiskt arbete för att förstå kapitalismens nya möjligheter och dess nya roll. Detta arbete kom att leda till olika splittringar och kriser. I Östeuropa hade stalinismen tillsynes stärkt sina positioner och ökat sitt inflytande. Under den senare hälften av 40-talet genomfördes sociala omvandlingar i dessa länder som gav dem en liknande struktur som Sovjetunionen, vilket dock skedde utan en folklig mobilisering och t.o.m. utan ett folkligt stöd. Skulle dessa länder betraktas som arbetarstater? Denna helt nya fråga krävde en analys. Den debatten fördes inom Internationalen mellan 1946 och 1950 och resulterade i en analys som godkändes av tredje världskongressen 1951 och som karakteriserade dem som ”byråkratiskt deformerade arbetarstater”. Samtidigt med att denna debatt pågick visade sig de första tecknen på ett sönderfall inom detta stalinistiska block: brytningen 1948 mellan Jugoslavien och Sovjetunionen, vilken följdes av ett ökat förtryck och en serie rättegångar i de östeuropeiska länderna, vilka var direkt kalkerade på Moskvarättegångarna och t.o.m. upprepade deras absurda anklagelser.

Men om det härskande en ny stabilitet i Västerlandet och ett skenbart lugn i Östeuropa, var det fr.a. i den tredje delen av världen, i kolonierna, som de verkliga omvälvningarna hade börjat. Världskriget hade inneburit en försvagning av kommunikationerna mellan metropolkoloniala världen, åtskilliga kolonier hade bytt härskare under kriget och under den senare delen av kriget mobiliserats för att slå axelmakterna. I flera av kolonierna startade nu befrielserörelser, som inte bara hade som mål att slå den japanska fascismen utan också var riktade mot de forna kolonialherrarna. Man var inte villiga att bara än en gång byta härskare.

Den politiska apatin hade brutits över hela den koloniala världen, och särskilt i Asien startade nu en omfattande kamp för frigörelse. I krigets spår följde uppkomsten av nya stater. Vietnam utropade sin självständighet 1945, men tvingades året därpå starta det krig mot imperialismens försök att återta landet som fortfarande pågår. Korea delades upp av ockupationsmakterna, i den norra delen genomfördes sociala reformer som mobiliserade massorna, medan de amerikanska styrkorna i söder bevarade och t.o.m. förstärkte de gamla ägandeformerna.

Och viktigast av allt: i Kina hade kriget mot Japan lett till en omfattande mobilisering av
bönderna, centralregeringens auktoritet hade försvagats och 1949 slogs Kuomintang ut av Mao Tsetungs styrkor, och en folkrepublik proklamerades. I andra delar av Asien uppstod regimer som hade en mer komplicerad karaktär, regimer av typ Sukarno på Indonesien, Nasser i Egypten och Perón i Argentina, vilka hade lett kampen mot imperialismen och genomfört vissa blygsamma reformer, men inte på något sätt revolutionerat ägandeförhållandena.

Internationalens kris och splittring

Det ”kalla kriget” var inte på något sätt en lugn och stillsam epok. I Västerlandet härskade en viss stabilitet och en ny tillväxt, men den kontrasterade mot den enorma kokningen i Asien och en begynnande anti-kolonial rörelse i Afrika och en permanent ”oro” i Latinamerika. Hur skulle dessa faktorer värderas? Vad innebar de för den ”klassiska marxismens” analys? Vilka nya teoretiska instrument krävdes för att kunna förstå dessa nya element i verkligheten? Alla dessa frågor tornade upp sig för Internationalen. I debatten uppstod olika strömningar som grep tag i olika element av den nya verkligheten och lät dem bli huvuddelen i sin analys. Det fanns personer som började tvivla på marxismen och som hävdade att en helt ny teori krävdes för att analysera verkligheten, de föll undan för den anti-kommunistiska hetsen och blev antimarxister. Andra hävdade att Sovjet inte längre var att betrakta som en arbetarstat; utbredningen av dess inflytande i Östeuropa innebar en ny form av imperialism. Den koloniala revolutionens verklighet skapade förvirring hos många. Var Kina verkligen en arbetarstat? Kunde man stödja befrielserörelser som leddes av stalinister eller av borgerliga skikt? När man sökte skapa sig en översikt över de olika sektorerna kom andra avvikelser: revolutionen i Europa var meningslös, man kunde bara arbeta för den koloniala revolutionen, hävdade några. Andra ansåg att tecknen på en ”liberalisering” i Östeuropa tydde på möjlighet att reformera dessa länder utan en revolution.

Det blev en intensiv och bitvis förvirrad debatt som uppstod i de olika sektionerna och inom Internationalen som helhet. Att den fick till effekt att Internationalen splittrades upp i flera mindre enheter beror dock inte bara på debattens intensitet i sig och frågornas allvarliga karaktär. Det sammanhänger också med de sociologiska lagar som gäller för de revolutionära smågrupperna. En organisation som ännu inte vunnit ett masstöd och en social förankring i samhället lever – fullständigt oberoende av dess vilja och dess program – i en slags halvvärld, som styrs av sina egna lagar. Varje större organisation fungerar efter ”apparatens konservatism”, ett begrepp som inte enbart har negativa implikationer. En väl utbyggd apparat ger organisationen stabilitet och säkerhet; den fungerar som en stötdämpare mellan olika gruppintressen och den
får en tyngd som skapar balans. De politiska och personliga konflikterna trubbas till en del av, faktorer som naturligtvis samtidigt innebär stora risker för en politisk urartning av organisationen. För smågrupperna, som saknar en apparat och en inre enhetlig struktur gäller andra lagar. Organisationen får en lättrörlighet, som i vissa situationer blir en flyktighet och oansvarighet mot ”det sociala uppdraget”. Det finns inga faktorer som stoppar framväxande konflikter. Det finns inget som bromsar en splittring. Kriserna kommer desto lättare som oppositionen tror sig ha funnit det medel som ger gruppen möjlighet att expandera och rota sig socialt.

Vad som troligen också påverkade splittringstendenserna var den nya taktik Internationalen gått in för 1952: ”entrismen”. Den innebar att perspektivet på självständiga partier ställdes på framtiden; istället gick man in som fraktioner i andra arbetarorganisationer för att inom dess ramar söka vinna över arbetare till revolutionära ståndpunkter och på det sättet vinna en social förankring. Denna taktik som gällde fram till 1968, kom i några fall att leda till en nyrekrytering av Internationalen och i några fall till en omfattande anslutning (Frankrike); men i andra
fall innebar den en försvagning av organisationerna och t.o.m. en direkt utradering av de nationella organisationerna (Sverige). Kommunikationerna mellan grupperna försvann, det utåtriktade självständiga arbetet upphörde och trotskismen kom att präglas av en frånvaro på den politiska scenen som var högst olycklig.

Epokens karaktär i kombination med smågruppslivet gjorde att Internationalen under hela 50- talet stod inför svåra splittringar. Den största av dessa splittringar kom 1953-54, så Internationalen i sitt centrum delades på tvären och de nationella sektionerna i de flesta fall splittrades mitt itu. Krisen började i den franska sektionen, spred sig till den engelska och fick avgörande konsekvens när den nådde den amerikanska.

Internationalen delades i två delar: den grupp som fortsatte att kalla sig för Fjärde Internationalen och å den andra Internationella Kommittén, som i sin tur sedermera skulle spricka och ge upphov till de olika tendenser som än idag finns kvar. Internationella Kommittén representerade fr.a. en tendens som inte förmådde se de nya frågeställningarna. De trädde fram som ”ortodoxa” trotskister, som utvecklade vissa bokstavstroende drag som aldrig tidigare funnits i trotskismen. Att ens tala om kapitalismens nya tillväxt var enligt dem ett ”brott med trotskismen”, eftersom det klart
och tydligt står i Övergångsprogrammet att produktivkrafterna slutat växa. Att stödja
nationella befrielserörelser som hade en stalinistisk ledning var att ”kapitulera för
stalinismen” och överge Internationalens ståndpunkter. Ur splittringen skulle det fr.a. växa fram två stadigvarande minoritetsgrupper, som angrep Internationalen: dels ”lambertisterna” med ett visst inflytande i Frankrike och England, som företrädde den ”ortodoxa” trotskismen och som inte såg några nya utvecklingslinjer i världen efter Övergångsprogrammets tillkomst, och dels ”posadisterna” i Latinamerika som utvecklat en ”mao-trotskistisk” ideologi med vissa psykopatiska drag.

Internationalens krisperiod utvecklades i två cykler: den första började 1953-4, varefter en viss förbättring inträdde och möjligheten till en återhämtning var skönjbar vid femte världskongressen 1957, därefter inträdde dock en ny splittring som nådde sitt djup 1959-60, därefter en ny återhämtning, och en slutlig återförening av de viktigaste
styrkorna 1963.

Internationalens analyser

Bilden från 50-talet är mörk och pessimistisk; det är lätt att raljera över splittringarna. Men bilden är dock inte entydigt mörk. Går man igenom de analyser som gjordes vid kongresserna och vid exekutivkommitténs möten, imponeras man över den intellektuella styrkan och den ärliga viljan att använda marxismen som ett analysinstrument och inte som en uppslagsbok. De olika texter som antogs vid kongresserna (1948, 1951, 1954 och 1957) och som behandlade den världspolitiska konjunkturen och Internationalens uppgifter visade sig i det stora hela vara korrekta förutsägelser om utvecklingen, även om man vid några tillfällen misstog sig om
tempot. I dessa texter kom man också att utveckla en teori för en förståelse både av nykapitalismens roll och av det fenomen som kallas för ”neo-kolonialismen”.

Men i än högre grad kom analysen av den koloniala revolutionen och av utvecklingen i
Östeuropa att bli bidrag i den skapande marxismens anda. Internationalen tog tidigt ställning för koloniernas frigörelse, gjorde en korrekt värdering av tvetydigheterna i sukarnismens, nasserismens och peronismens ideologier, förutsåg imperialismens strategier och ingrep efter förmåga i solidaritetsrörelserna. Av särskild vikt blev här Internationalens arbete i kampen för Algeriets frigörelse. Man avvisade mycket tidigt de sekterister som vägrade stödja en befrielserörelse som hade en stalinistisk (eller en nationellt borgerlig) ledning och bevarade samtidigt sin självständighet att kritisera svagheter i befrielserörelsernas klassammansättning, strategi eller program. Som ett exempel på Internationalens förmåga till analys kan här nämnas en resolution om Kina från 1952, där man gjorde en värdering av revolutionens framsteg och dess inre motsättningar. I denna text kunde man inte bara göra en värdering av det förflutna, utan även av framtiden. Man förutsåg med hjälp av en marxistisk analys att KKP genomgick en omvandling från ett opportunistiskt till ett vänstercentristiskt parti som skulle leda till en viss brytning med stalinismens praktik, om än inte med dess teori. I denna omvandling skulle partiet troligen spricka uppe på toppnivå och det var möjligt att omvandlingen skulle starta en massmobilisering i landet. Som ett element i denna omvandling förutsåg man även en brytning mellan Sovjetunionen och Kina, även om man här misstog sig på tempot och trodde att den var mer avlägsen än den var.

I analysen av Östeuropa kom man fr.a. att ta fasta på den inre motsägelse som nu låg i
stalinismen: denna hade uppstått på grund av Sovjetunionens isolering och den hade lanserat teorin om ”socialism i ett land” som sitt ideologiska visir. Nu hade stalinismen expanderat och upprättat ett bälte av stater omkring sig med samma struktur. Denna expansion innebar dock samtidigt stalinismens upplösning. Det första tecknet till denna kom vid brytningen med Jugoslavien, i denna stödde Internationalen Jugoslavien utan att fördenskull upphöra med sin kritik av dess politik. Internationalen spelade en aktiv roll vid bildandet av stödkommittéer i Europa och sände ett 1000-tal frivilliga till landet som hjälpte till med uppbygget i olika arbetsbrigader. Stödet till Jugoslavien drogs dock in 1950 då Jugoslavien på ett fullständigt skandalartat sätt röstade för FNs ockupation av Korea. Som andra tecken på stalinismens upplösning såg Internationalen arbetarupproren i Berlin 1953, i Ungern och Polen 1956, som de första tecknen på att arbetarklassen åter politiserades och gick till kamp mot byråkratin.

Analysen av stalinismens inre motsättningar som noterades i olika resolutioner och texter från 1947 till 1953, sammanfattades, utvidgades och gavs en teoretisk ram i två långa texter, som lades fram 1954 och 1957, ”Stalinismens uppgång och nedgång” och ”Stalinismens nedgång och fall”, som troligen är de utförligaste och bästa marxistiska analyser som gjorts av utvecklingen i Östeuropa efter Stalins död. Man kunde här förutse svagheterna i ”liberaliseringen”, byråkratins inre motsättningar, brytningen med Kina, och hela upplösningen av den stalinistiska monolitismen och dess återverkningar på kommunistpartierna i Västerlandet.

Dessa texter visade att Internationalen trots en organisatorisk splittring och stora påfrestningar bevarade sin förmåga att förstå utvecklingen och formulera analysen för ett framtida politiskt ingripande. Om den andra fasen i detta förberedelsearbete, den nya splittringen och återföreningen, som i sin tur förberedde det nya uppsvinget, kommer vi att berätta i nästa del.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 13/72

Läs mer:

När amerikanska KP samarbetade med FBI…

I förra delen nämnde vi kortfattat att Fjärde Internationalens amerikanska sektion (SWP) under andra världskriget utsattes för svår förföljelse. Flera av dess ledare anklagades för att hindra krigsansträngningarna och kastades i fängelse. 1943 åtalades 18 trotskister och fackföreningsledare i Minneapolis med hjälp av den s.k. Smith Act, den lag som sedermera var den juridiska basen för McCarthyismen. Kring rättegången i Minneapolis startades ett omfattande solidaritetsarbete inom arbetarorganisationerna över hela USA, och SWP vädjade om stöd med motiveringen att denna lag inte bara var riktad mot trotskisterna, utan mot hela arbetarrörelsen. Man uppmanade även det amerikanska kommunistpartiet att i sitt eget intresse protestera mot rättegången. KP vägrade göra detta, och motarbetade direkt solidaritetsarbetet.

Men nu har det avslöjats att KP inte alls spelade en passiv roll under Minneapolisrättegången. Med stöd av material som härstammar från dåvarande kommunistledaren, Earl Browder, kan det nu bevisas att KP tvärtom aktivt hjälpte den federala polisen, FBI, att få fram ”bevismaterial” mot trotskisterna. KP överlämnade en tjock dossier till justitiedepartementet, bestående av ett omfattande material: officiella pamfletter från SWP, klipp ur trotskistisk press och en fullständig uppsättning av internbulletiner. För att säkerhetspolisen verkligen skulle hitta i dem, hade man dessutom strukit under alla stycken som kunde hjälpa åklagarsidan. Dessutom överlämnade man ett 24-sidigt manuskript som partiets ledning författat, och som hette ”Trotskisternas roll som femte kolonn i USA”. I detta argumenterade
KP för att trotskisterna var en sabotageorganisation som ville hindra den amerikanska krigsinsatsen. Man slutade sin skrift med en uppmaning till FBI att en gång för alla krossa trotskismen i landet.

Stalinisterna i KP hade dock ingenting för sina försök att fjäska för de ”demokratiska” imperialisterna och för sin tjallarverksamhet. Den härskande klassen i USA var inte ett dugg tacksamma, så fort de såg en möjlighet gick de i massiv offensiv mot alla arbetarorganisationer, inklusive stalinismen. Det skedde i McCarthyförföljelserna i början av 50-talet. Då visade Fjärde Internationalen och SWP vad proletär solidaritet är. De ställde lojalt upp och verkade för arbetarklassens försvar, och förklarade sig helt beredda att upprätta en proletär enhetsfront mot mccarthyismen. Vi får hoppas att stalinisterna inte gör samma misstag en gång till, även om det kanhända kliar i fingrarna nu när den internationella borgarklassen tycks ha startat en förtalskampanj mot Fjärde Internationalen (se material på annan plats i detta nummer.)

Källa: en utförlig dokumentation av ovanstående sensationella uppgifter ges i en artikel av G. Novak i The Militant nr 35 1972, s. 12, 22.

Kenth-Åke Andersson

Fjärde Internationalen under andra världskriget

Sammanfattning

Mullvaden kommer att i fem avsnitt berätta om Fjärde Internationalens historia. I de två första avsnitten har vi beskrivit de förhållanden som betingade Internationalens uppkomst och utveckling: kampen mot byråkratiseringen i Sovjetunionen under 1920-talet, vilken slutade med att stalinismen segrade och oppositionen deporterades. 1929 drevs oppositionens ledare, Leo Trotskij, i landsflykt, varpå han omedelbart påbörjade den internationella organiseringen av oppositionen mot stalinismen inom den kommunistiska rörelsen. Fram till 1933 höll man ståndpunkten att det gick att reformera Komintern men efter det att stalinismen visat sin totala bankrutt i politiken mot nazismen, beslöt man att påbörja organiseringen av en ny International, den Fjärde Internationalen. Under 30-talet kom man fr a att profilera sig mot Kominterns
kapitulationspolitik i ”folkfronterna”, en politik som innebar att stalinisterna övergav perspektivet på en revolution och i stället sökte samarbete med den liberala bourgeoisin. Mot detta hävdade Trotskij och hans anhängare att endast en proletär enhetsfront kunde stoppa fascismen en enhetsfront som innebar att proletariatet kunde enas och det kommunistiska partiet bibehålla sin organisatoriska och politiska självständighet. Trotskijs anhängare lyckades inte bryta sin politiska isolering och nå organisatorisk stadga – ett arbete som dessutom försvårades i hög grad av epokens karaktär. Däremot vann man en det programmatiska och teoretiska framgångar, vilka kulminerade i det Övergångsprogram, som antogs vid Fjärde Internationalens grundningskonferens 1938.

När Fjärde Internationalen grundades 1938, levde dess sektioner under ordentligt svåra
villkor. De numerärt svaga grupperna utsattes för en svår repression och t.o.m. för en direkt fysisk likvidering. Åren innan hade ledningen i Kreml beslutat att krossa trotskismen – ett beslut som fick sina konsekvenser i Moskvarättegångarna, där man gjorde Trotskij till huvudanklagad. Dessa kompletterades med en enorm förtalskampanj av Internationalen (”trotskisterna är fascister” etc.) och i mord på dess ledande militanter. I Sovjetunionen likviderades de tusentals trotskister som suttit i fångläger sedan slutet av 1920-talet; i Spanien upprepade GPU sina manövrar i en kopia av Moskvarättegångarna och startade ett inbördeskrig i inbördeskriget, en åtgärd som splittrade fronten mot fascismen. Flera av de ledande inom Fjärde Internationalen mördades av GPU exempelvis Trotskijs son Leon Sedov (febr. 1938), och Trotskijs två sekreterare, Rudolf Klement (juli 1938) och Erwin Wolf (1937). Samma öde rönte Ignace Reiss, en hög tjänsteman i GPU, som i juli 1938 bröt med stalinismen och anslöt sig till Fjärde Internationalen. I september samma år hittades hans kropp i Schweiz, genomborrad av kulor. Krönet på denna fysiska likvideringskampanj var mordet på Trotskij i augusti 1940.

Dessa mord kunde utföras desto lättare som flera av Internationalens sektioner var infiltrerade av GPU-agenter. T.o.m. ledaren för den europeiska avdelningen av Internationalen och Sedovs närmaste medarbetare, Mark Zborowski, var agent åt Stalin, och sände omedelbart över alla dokument och all information. Effekten av fysisk likvidering och infiltration är naturligtvis mycket olika, beroende på organisationens styrka. Fjärde internationalen var svag och man hade få möjligheter att ersätta de ledande kamrater som föll offer för förtrycket. Den otroliga förtalskampanjen från stalinismens sida ledde också till att Internationalen sattes ”i karantän”, vilket förstärkte den isolering som redan existerade. Utöver trakasserierna från GPU utsattes man också för förföljelser från annat håll. Samtidigt med den andra Moskvarättegången (1937) hölls ex.vis en rättegång mot en trotskistisk grupp i Danzig, anklagad för subversiv verksamhet. En liknande rättegång hölls i Hamburg. I Frankrike, Belgien, Österrike och Indokina utsattes sektioner för olika former av förtryck under slutet av 1930-talet. Den belgiska sektionen utsattes ex.vis för flera polisraider och dess militanter anklagades för att samla in vapen till Spaniens arbetare och för att genom sin propaganda om arbetarmilis förbereda inbördeskrig i Belgien. Förföljelserna skulle stegras än mer under andra världskriget. I de områden som ockuperades av Sovjetunionen sköts trotskisterna. I de områden som ockuperades av Nazi-Tyskland sändes de till koncentrationsläger, där de flesta gasades ihjäl. (Nazisternas förföljelser av trotskisterna underlättades under 1939-41 av samarbetet mellan Gestapo och GPU; den senare hade en fullständig översyn över Internationalens sektioner och lät informationen gå vidare. I USA och England arresterades trotskisterna och sattes i fängelse, anklagade för att ha underblåst och stött strejker.

Förföljelserna mot Fjärde Internationalens sektioner innebar en kraftig åderlåtning av deras kader. När kriget var slut var sektionernas sammansättning helt annorlunda och de ledande kadrerna fick ersättas med nya och oprövade krafter. Men det var inte bara förföljelserna som hade slagit hårt mot Internationalen. Flera sektioner
hade dessutom splittrats under kriget på politiska och teoretiska frågor. För att förstå dessa splittringar måste vi gå in på Fjärde Internationalens analys av världskriget och den linje de olika sektionerna förde.

Internationalens analys av kriget

I världskrigets inledningsskede, närmare bestämt i maj 1940, höll Internationalen en i all hast inkallad extra konferens för att diskutera världskriget. Vid denna konferens antogs ett uttalande, ”Fjärde Internationalens manifest om det imperialistiska kriget och den proletära världsrevolutionen”, där man undersökte krigets orsaker och den linje revolutionärerna borde föra. Kriget berodde, heter det i manifestet, på en konflikt mellan olika imperialistiska makter, vilka nu, liksom i det första världskriget, sökte genomföra en ny fördelning av världens råvarutillgångar. Det var inte ett krig ”för demokratin” eller för ”nationell självbestämmanderätt”; kriget berodde inte på den eller den diktatorns onda avsikter; kriget var tvärtom en logisk fortsättning på den interimperialistiska konflikt som inte fått sin lösning i det första världskriget. Nu, liksom 1914, sökte Tyskland bryta sin inringning och gripa tag i de råvaruområden, som dess expanderande industri behövde. Som Tysklands främsta rival stod USA, som nu alltmer ingrep i världspolitiken och skuffade undan England och Frankrike som imperialistiska makter. I denna interimperialistiska konflikt kunde det inte vara revolutionärernas uppgift att stödja den ena eller andra imperialistiska makten eller binda sin självständighet genom att proklamera en kamp för borgerlig demokrati. Man måste föra en defaitistisk linje, liksom revolutionärerna gjort i det första kriget och förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig. Man måste bekämpa alla socialpatrioter och socialimperialistiska stämningar inom arbetarrörelsen. Revolutionärerna måste inrikta sig på att störta kapitalismen och imperialismen genom en proletär revolution.
Men kriget var inte på alla fronter en interimperialistisk konflikt. Till skillnad från 1914 fanns det nu en arbetarstat (Sovjetunionen), vilken visserligen var byråkratiskt degenererad, men likväl en arbetarstat, vilken var progressiv i förhållande till imperialismen. Oberoende av tillfälliga allianser skulle de olika imperialistiska makterna sträva efter att upphäva det kollektiva ägandet av produktionsmedlen och återupprätta kapitalismen i Ryssland. För Fjärde Internationalens medlemmar gällde som absolut lag att försvara Sovjetunionen mot imperialistiska angrepp. Men försvaret av Sovjetunionen innebar inte ett försvar för stalinismen. I själva verket stod de i motsatsställning till varandra. Stalinismen hade genom sin katastrofala politik och genom de monstruösa utrensningarna minskat landets försvarskapacitet och formligen inbjudit de imperialistiska makterna till angrepp. Man kunde med säkerhet hävda att den stalinistiska byråkratin inte hade tillräckligt med förutseende för att förbereda landet för krig mot fascismen.

En defaitistisk politik i de imperialistiska länderna, försvar av Sovjetunionen men inte av
stalinismen – det var två av de krav som förelåg Fjärde Internationalens medlemmar under kriget. Men det fanns ytterligare en faktor av utomordentlig betydelse – kriget i kolonierna. Världskriget gällde ytterst kontrollen över kolonierna. De fascistiska staterna hade redan börjat omfördelningen genom att ockupera Etiopien och Albanien (Italien) och Kina (Japan). Det var absolut nödvändigt att ge varje stöd och göra varje tänkbar insats för att stödja koloniernas motstånd och uppror mot metropolerna. Detta gällde dock inte bara i Kina och i de kolonier som kontrollerades av fascismen; det gällde också i de ”demokratiska” kolonierna. Under folkfrontsperioden 1935-39 hade Komintern fördömt kampen i dessa kolonier och kallat dem ”fascistiska provokationer”.

I de ”demokratiska” kolonierna skulle man – enligt Komintern – inte föra en antiimperialistisk kamp utan endast kräva reformer. Det fanns anledning att tro att Komintern skulle återuppliva den politiken när alliansen med Hitler ersattes med en allians med västmakterna. Mot denna defaitistiska politik i kolonierna måste Fjärde Internationalen ställa paroller om väpnad kamp mot imperialismen – en kamp som hade desto större möjligheter att lyckas när imperialismen var splittrad på flera fronter.

Stalinismens linje i kriget

För att få perspektiv på Fjärde Internationalens analys av andra världskriget kan man jämföra den med den ”analys” som den andra huvudströmningen inom den kommunistiska rörelsen gjorde, d.v.s. stalinismen. Vi har redan berört deras politik gentemot de ”demokratiska” kolonierna. Deras linje gentemot dem berodde helt och hållet på de tillfälliga allianser som Sovjetunionen slutit med olika imperialistiska makter. Detta gäller också Kominterns politik i stort. Man hade ingen teori om krigets orsaker; den politik man förde berodde på Sovjetunionens tillfälliga diplomatiska intressen. Under folkfrontsperioden var fascismen huvudfienden, och man var då villig att helt underordna sig försvaret av den borgerliga demokratin.

I september 1939 ingick Stalin alliansen med Hitler, vilken varade till juni 1941. Förutom att detta avtal innehöll en cynisk uppdelning av Polen, fick det också konsekvenser för den världskommunistiska rörelsen. De antifascistiska kommittéerna skrotades ned och den underjordiska kommunistiska verksamheten i de fascistiska länderna upphörde. (Som en liten present fick Führern också ta emot 570 efterlysta kommunister från GPU. De åkte direkt till Auschwitz). Under krigets två första år ”upptäckte” de olika sektionerna av Komintern att det fanns imperialism i Västeuropa, och att kriget berodde på att dessa imperialistiska stater hade angripit det fredsälskande Tyskland. Man riktade inte ett ord av kritik mot Nazi-Tyskland under dessa år. Tvärtom stödde man från stalinistiskt håll ockupationerna av Polen, Frankrike, Danmark och Norge. Kommunisterna i dessa länder vägrade ta upp kampen mot ockupationsmakterna. Ett exempel: efter den tyska ockupationen av Frankrike ansökte den kommunistiska
tidningen L’Humanité om utgivningstillstånd hos ockupationsmyndigheterna och motiverade detta med att utgivningen av tidningen skulle ha en lugnande inverkan på civilbefolkningen.

Den stalinistiska byråkratin kunde inte förutse att pakten med Nazi-Tyskland skulle upplösas. Inför det tyska angreppet var man fullständigt oförberedd och landet låg öppet för de tyska arméerna. Stalin sprang och gömde sig (bokstavligt talat) och landet var helt utan ledning under 14 dagar. Först då hittade man Stalin i hans gömma och fick honom att muttra några ord i en radiomikrofon. De tyska trupperna hade då redan ockuperat hela Västukraina och de baltiska staterna och befann sig på frammarsch över hela fronten. Försvaret av landet och utdrivningen av de nazistiska trupperna blev oerhört blodig och det sovjetiska folket fick betala ett högt pris för slappheten hos den byråkratiska regeringen. Sovjetunionen fick nu söka nya allierade – de imperialistiska västmakterna. Hastigt och lustigt glömde man nu bort att dessa var imperialister. Kriget blev nu, enligt Komintern, en kamp mellan Demokrati och Diktatur.

Det var dags för en ny ”folkfront”. Inne i Sovjetunionen blev kriget en ursäkt för en våldsam chauvinistisk kampanj. Under ”Det Stora Fosterländska Kriget” deporterade man hela folkslag (Krimtatarer, Volgatyskar etc.) till Sibirien. I propagandan till soldaterna beskrev man kriget som en kamp mellan germaner och slaver. Arméns officerare fick nya privilegier, kyrkan återupprättades, landet fick en ny nationalsång (den gamla var ”Internationalen”) och Stalin fick prisa ”det heliga Ryssland” och utnämna det ryska folket till ”det största av alla folk i Sovjetunionen”. Den linjen fick sin naturliga kulmen i upplösningen av Komintern i maj.

Det var ett fullständigt logiskt steg. Vad skulle man ha en International till när det inte
fanns en gemensam politisk linje för stalinismen i olika delar av världen? Vad skulle man ha en International till när man underordnade sig en imperialistisk sektor och inte förde en självständig politik? Så här motiverade man upplösningen: ”Medan det i axelländerna /d.vs. de fascistiska staterna/ är viktigt att arbetarklassen söker störta sin regering, är det tvärtom i Förenta Nationernas länder /d.v.s. de västeuropeiska allierade/ arbetarklassens plikt att stödja sin regerings krigsansträngningar.” I det arbetet hade Komintern bara blivit ett hinder. I en intervju några dagar efteråt förklarade Stalin att upplösningen kommit ”i rättan tid” och att den ”underlättade patrioternas arbete på att ena alla progressiva krafter, oberoende av partitillhörighet och politisk åsikt…” – en anspelning på att den kommunistiska milisen i de ockuperade länderna hade upplösts och gått in i den gemensamma fronten.

Internationalens splittring

Det förste världskriget ledde till Andra Internationalens upplösning och bildandet av en ny International; det andra världskriget ledde till Kominterns upplösning. Ur kriget steg Fjärde Internationalen fram som den enda kommunistiska internationella organisationen. Dess styrkor var utomordentligt svaga – kriget hade börjat innan konsolideringen ännu slutförts. Förföljelserna hade lett till att den gamla ledningen fysiskt utrotats. Hela sektioner hade likviderats och de flesta medlemmar satt i fängelse eller koncentrationsläger under kriget. Under det första skedet hade några av de största sektionerna dessutom splittrats. Denna splittring berodde på frågan om Sovjetunionens klasskaraktär. Efter pakten med Hitler, uppstod strömningar i några sektioner, vilka menade att Sovjetunionen inte längre kunde betraktas som en arbetarstat, att Sovjets politik nu var imperialistisk och att plikten att försvara Sovjetunionen i krig skulle upphävas. Stalin-Hitlerpakten ledde hos några till filosofier om ”byråkratisk kollektivism” och om ett helt nytt statssystem som var oberoende
av kapitalism eller socialism – teknokraterna och byråkraterna var en ny klass, som hade den reella beslutanderätten över produktionsmedlen. Gentemot dessa lösa funderingar hävdade Internationalens majoritet, inklusive Trotskij, att Sovjetunionen fortfarande var en arbetarstat och att det inte fanns någon anledning att ändra linje.

Efter en intensiv debatt inom Internationalens sektioner i början av 1940 splittrade minoriteten ut sig och bildade egna partier, vilka snart försvann. I slutet av 1941 skedde ytterligare en splittring, denna gång inom den tyska aktionen (den del som levde i landsflykt), där man utvecklade tanken att den nationella frågan blivit en ny axel i kampen i Europa och att man skulle ersätta kampen för socialism med kampen för nationell bestämmanderätt. Den franska sektionen splittrades över en liknande fråga, medan den kinesiska sektionen splittrades på frågan om kriget mot Japan, där en minoritet menade att man skulle inta en defaitistisk linje efter det att USA gått in i
kriget på Chiangs sida. Majoriteten vidhöll sin linje att delta i försvaret av Kina mot den
japanska imperialismen.

När kriget upphörde blev den första uppgiften att samla ihop de nationella styrkor som varit trogna mot Internationalens principer – ett arbete som försvårades av att de internationella kontakterna varit så gott som avbrutna under hela kriget. Konsolideringen och översynen började i april 1946, då man höll en konferens. Vid denna valde man en ny politisk ledning, gjorde en översikt över politiken under kriget och analyserade de tendenser som höll på att utvecklas efter kriget. De två närmaste åren – fram till andra världskongressen 1948 – kännetecknades av den inre konsolideringen. Möjligheterna att direkt ingripa i de politiska och sociala omgestaltningarna efter kriget var små. Internationalen motarbetade som ensam kommunistisk organisation USAs konsolidering i Europa och Asien, och varnade för att
alliansen mellan USA och Sovjetunionen inte skulle vara länge. Man riktade uppmärksamheten på den enorma potentialen i den koloniala revolutionen, stödde Vietnams självständighetsproklamation, den kinesiska revolutionen och motarbetade uppkomsten av den zionistiska staten Israel. Också här kan det vara skäl att jämföra med stalinismens politik: det satt kommunister i den franska regering som 1946 började bomba Hanoi, den stalinistiska byråkratin ströp revolutionen i Grekland och försökte förlänga alliansen mellan Kuomintang och kommunistpartiet i Kina. I Palestina stödde stalinisterna uppkomsten av Israel och bidrog till zionismens första krig mot arabstaterna 1948 genom att sända vapen och arbeta diplomatiskt. Stalinismens nya förräderi mot revolutionen visade allt tydligare att Fjärde Internationalen nu var den enda revolutionära organisationen.

Men just dessa nya förräderier skulle också få sina återverkningar inom Internationalen – den inflammerade frågan om Sovjetunionens klasskaraktär skulle åter blossa upp efter 1948 och då få en ny intensitet genom uppkomsten av ett nytt fenomen –”folkdemokratierna” i Östeuropa. Efter andra världskriget väntade nya splittringar på Internationalen. Internationalens utveckling under världskriget var framförallt av defensiv karaktär. Man hade att försvara sin analys mot revisionistiska och kapitulationistiska tendenser inom sektionerna, och mot avvikelser som uppkom genom trycket från omvärlden. Man lyckades hindra inflytandet från patriotismen att tränga igenom. Man försvarade den leninska taktiken i ett imperialistiskt krig. Men några avgörande framsteg i analysen gjordes inte under denna epok. Först efter 1948 blev det möjligt att börja lösa frågan om de nya proletära revolutionerna och vilka perspektiv de ställde för det fortsatta arbetet. Om detta berättar vi i nästa nummer.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 12/72

Läs mer:

På väg mot Fjärde Internationalen, 1933-38

Sammanfattning

Mullvaden kommer att i fem avsnitt berätta om Fjärde Internationalens utveckling fram till idag. I det första avsnittet, som publicerades i förra numret, berättade vi om utvecklingen i Sovjetunionen på 20-talet: byråkratins framväxt; den ideologiska likvideringen av partiets internationella perspektiv; Lenins testamente; Trotskijs formering av den ryska Vänsteroppositionen. Vi berättade hur Vänsteroppositionen krossades och dess ledare drevs i landsflykt. Trotskijs analys vid denna tid var följande: kapitalismen har inte återupprättats i Sovjetunionen, men arbetarklassens kontroll över produktionen har glidit över i byråkratins händer.

Sovjetunionen måste försvaras mot imperialistiska angrepp, men kampen måste även föras för ett återupprättande av den proletära demokratin. Till en början tänkte sig Trotskij att denna kamp skulle föras som en reformering av statsapparaten och korrigeringen skulle kunna ske inom ramen för partiet och Komintern. Den händelse som innebar en förändring av denna strategi var stalinismens katastrofala politik gentemot den framväxande nazismen i Tyskland. Det krävdes nu en politisk revolution i Sovjetunionen (men inte en social) och en ny International för världsrevolutionen – Fjärde Internationalen.

Vilken situation rådde i de imperialistiska metropolerna efter nazismens maktövertagande i Tyskland? Med andra ord: Vilken politisk, ekonomisk och social konjunktur kom att betinga Fjärde Internationalen under dess uppbyggnadsperiod.

Ekonomiskt kännetecknades perioden av den världsomfattande och svårartade ekonomiska kris som började 1929 och inte övervanns förrän i slutet av 30-talet. Ekonomin stagnerade, tusentals arbetare kastades ut ur fabrikerna, reformprogrammen stannade upp.

En kris av detta slag är ingenting ovanligt för kapitalismen: de återkommer periodiskt och är en del av själva systemet. Ibland leder kriserna till en radikalisering av arbetarklassen, vilken strider för att hindra att borgarnas ekonomiska kris vältras över på deras rygg. Stabiliteten i systemet rubbas, och i kombination med andra faktorer kan krisen leda till en revolutionär situation. Men också det rakt motsatta kan inträffa: krisen leder – om den följer efter år av intensiv kamp – till en kollaps för arbetarrörelsens organisationer, till en utbredd demoralisering inom arbetarklassen, vilket driver över initiativet till borgarklassen.

Situationen i början av 30-talet fick inslag av båda dessa modeller. Krisen följde efter ett
årtionde av intensiv arbetarkamp över hela Europa; det räcker med att påminner om revolutionsförsöken efter det första imperialistiska kriget. Först 1923 övervann borgarklassen den politiska krisen. Men detta tillstånd varade inte länge. Mot slutet av årtiondet uppstod nya svårartade politiska kriser, manifesterade ex.vis i den engelska generalstrejken. När krisen kom 1929 hade ingen av samhällets huvudklasser ännu hunnit återhämta sig efter de långa inbördesstriderna. Särskilt i Tyskland uppstod ett politiskt vakuum som gav rika möjligheter för nya kombinationer. Arbetarklassen var ännu utmattad och dessutom politiskt splittrad.

Krisen gav en impuls till radikalisering, men denna kunde inte kanaliseras inom arbetarpartierna, vilka inte förmådde formulera en korrekt strategi. Det politiska initiativet gick till småbourgeoisin som började backa upp en politisk äventyrare som lovade den efterlängtade stabiliteten: Hitler. Möjligheten hade skapats för den fascistiska kombinationen: småborgerligt stöd och en politik i finansoligarkins intressen. Väl vid makten krossade Hitler alla arbetarorganisationer och själva stödjepunkten i den europeiska arbetarrörelsen, dess ideologiska och organisatoriska centrum alltsedan Marx” dagar utrotades på några år. Detta oerhörda bakslag för arbetarrörelsen färgade hela 30-talet; nederlaget demobiliserade arbetarna i andra länder och uppmuntrade fascistiska grupperingar.

Folkfront eller enhetsfront?

Kampen mot fascismen blev huvudtemat för 30- talets arbetarrörelse. Hur skulle den bekämpas? Snart utvecklade sig två linjer för strategin. Den ena framfördes av SUKP och Komintern. Fiaskot för den sekteristiska politiken i Tyskland (”klass mot klass”) ledde till en total omsvängning. Tidigare hade man vägrat att gå i front med andra arbetarorganisationer; nu utarbetade man tanken på en anti-fascistisk folkfront som inom sig inte bara skulle organisera arbetarna utan även småborgarna, de intellektuella och t.o.m. borgerliga skikt, kort sagt alla ”anti-fascister” som ville vara med och kämpa.

Men eftersom alla inte var kommunister blev konsekvensen att fronten skulle bildas kring en plattform, som bestod av försvar för den ”demokratiska staten”. Kommunisterna skulle avstå från alla krav på en social revolution och begränsa sig till att inom Folkfrontens ram kräva reformer i det borgerliga samhället. Den epok man stod inför påstods inte tillåta sociala revolutioner: nu gällde det att i allians med småborgerliga och borgerliga skikt försvara den borgerliga demokratin mot
fascismen. För koloniernas del innebar linjen att kommunistpartierna i de kolonier som
kontrollerades av demokratiska stater (ex.vis Indien och Vietnam) inställde den antiimperialistiska kampen. Man t.o.m. fördömde uppror i kolonierna som en ”provokation” (ex.vis Palestina 1936).

Gentemot denna folkfrontslinje förde Trotskij och den internationella Vänsteroppositionen en annan analys. Man hävdade nu – liksom tidigare – att arbetarorganisationerna skulle bilda en front på klassmässig grund för att stoppa fascismen, en proletär enhetsfront, där varje parti – och naturligtvis även kommunistpartiet – skulle behålla sin organisatoriska och programmatiska självständighet. Till skillnad från Komintern var Trotskij inte pessimistisk inför nya
revolutionära möjligheter. Han förutsåg att den instabila politiska och ekonomiska situationen skulle bestå och att de snabba skiftena mellan reaktion och revolution skulle känneteckna även framtiden. Ett ekonomiskt uppsving skulle innebära att arbetarklassen återfick sin kampförmåga. Det element som främst saknades för att de revolutionära situationerna skulle kunna utnyttjas var det subjektiva – partiet. Risken för fascismen var akut, men den småbourgeoisi som Komintern ville liera sig med var benägen att i en valsituation stödja fascister hellre än kommunister och front på deras villkor band därför arbetarorganisationerna. Endast en kraftfull revolutionär politik – inte denna opportunism och dessa ”minimiplattformar” – kunde attrahera småbourgeoisin och de intellektuella till arbetarklassen. Partiet kunde inte heller
underordna sig de borgerliga organisationerna och se den ”demokratiska staten” som sitt kampmål – då skulle det i den instabila situationen kunna komma att spela en kontrarevolutionär roll om den försökte hindra arbetarklassens spontana aktioner.

De två linjerna – folkfront eller enhetsfront – kom att konfronteras under 30-talet på flera områden. I kolonierna ledde Kominterns linje till svåra bakslag. Framgångar kunde endast inregistreras i de länderna där kommunisterna antingen genomförde en annan sorts front – enhetsfront med borgerliga grupper, men med organisatorisk och politisk självständighet (Kina efter 1936, f.ö. en politik som låg helt i linje med vad Trotskij förespråkade för Kina) eller där stora grupper bröt med Komintern (Vietnam, Ceylon) och anslöt sig till den trotskistiska rörelsen. I Europa möttes de två linjerna i spanska inbördeskriget, där Komintern arbetade på den borgerliga republikens villkor och kom i motsatsställning till arbetarklassens spontana försök att ockupera fabriker och storgods. Denna politik – som ledde till ett inbördeskrig inom inbördeskriget – demoraliserade den spanska arbetarklassen och underlättade på så sätt Francos möjligheter att segra.

Det är mot bakgrunden av detta politiska och ekonomiska sammanhang för världskapitalismen man måste se försöken att bygga upp Fjärde Internationalen. Det allt överskuggande hotet från fascismen och stalinismens förräderi mot revolutionen innebar faktorer som försvårade uppbygget, samtidigt som epokens instabila karaktär nödvändiggjorde skapandet av ett nytt avantgarde.

Det organisatoriska misslyckandet

Vilken var den organisatoriska bilden för den världskommunistiska rörelsen när arbetet på en International inleddes? Det fanns tre strömningar: en dominerande centertendens (”stalinismen”) som vacklade mellan olika alternativ, inte hade något perspektiv, utan kännetecknades av apparatens konservatism och av empiricism inom den politiska analysen. Stalinismen segrade definitivt inom den världskommunistiska rörelsen under 30-talet och befäste sitt organisatoriska grepp över partier och fackföreningar. Denna kontroll över apparaten blev mycket betydelsefull för den fortsatta utvecklingen. Den ekonomiska utvecklingen i Sovjetunionen – femårsplanerna, industrialiseringen, kollektiviseringen – som stod i så bjärt kontrast till den krisdrabbade kapitalismen visade styrkan i en planmässig utveckling, och många arbetare och intellektuella attraherades av det sovjetiska experimentet, och lät sina dubier om
den förda politiska linjen falla in i bakhuvudet och sedermera trängas bort. Till höger fanns en opposition som var nybildad och numerärt mycket stark, och som leddes av några av de mest aktiva från Komintern från igår (Brandler, Thalheimer, Kilbom etc.), men som närmade sig socialdemokratin och förde en opportunistisk och reformistisk politik. Slutligen fanns den internationella Vänsteroppositionen som var numeriskt mycket svag, men å andra sidan hade en styrka i sin förmåga till analys och i sin marxistiska begreppsapparat. Som första steg gällde det nu att konsolidera dessa styrkor och börja utarbetandet av en politisk plattform.

Den internationella Vänsteroppositionens rekryteringsbas var under första halvan av 30-talet aktivister från de andra kommunistiska grupperna, vilka kommit i opposition till sitt byråkratiska ledarskap. ”Vår organisation bestod, med några få undantag, endast av uteslutna medlemmar från de kommunistiska ungdomsförbunden”, berättar en av Trotskijs sekreterare, Jean von Heijenoort. Efter 1933 förändrades denna situation något, vilket Trotskij påpekade i en analys: den tyska fascismens seger hade skapat en svårartad kris för socialdemokratin och de centristiska grupperingarna, och en ny omgruppering kunde börja, särskilt inom dess ungdomskader. Men borde därför sträva efter att söka vinna över aktivister ur denna. I några länder bedrev man därför – inte utan viss framgång – politiken med den s.k. entrismen, vilket innebär att man gick in i andra organisationer och bildade en marxistisk opposition.

Denna analys och denna praxis arbetade med en omgruppering inom de internationella socialdemokratiska och kommunistiska rörelserna som det främsta verktyget för uppbygget av Internationalen. Den organisatoriska taktiken för trotskismen under 30-talet blev att gripa tag i denna omgrupperingstendens. I denna förutsägelse låg, såvitt vi kan bedöma, ett fel. Både de socialdemokratiska och kommunistiska grupperna kännetecknades av en kraftig cirkulation av medlemmar; men de som stöttes ut blev inte aktiva på nytt utan demoraliserades i stället. Analysen förbisåg dessa upplösningstendenser. Den bortsåg dessutom från den nygruppering som ägde rum parallellt och visade sig vara mycket viktig: genom det yttre politiska trycket blev nya element inom arbetarklassen radikaliserade, särskilt ungdomar, vilka tidigare inte
varit aktiva inom de politiska organisationerna. De saknade visserligen politisk erfarenhet och teoretisk kunskap men å andra sidan hade de inte krossats psykiskt av de byråkratiska apparaterna. Fjärde Internationalen tycks i sin analys ha förbisett denna tendens.

Det första organisatoriska uttrycket för bygget av Internationalen blev deltagande i den
konferens som 1933 sammankallades i Paris av de organisationer som uteslutits ur både Andra och Tredje Internationalen. I denna konferens deltog 14 olika nationella organisationer, de flesta av centristisk färgning. Den internationella Vänsteroppositionen deltog i syfte att visa sitt perspektiv på en ny International och utarbetandet av ett revolutionärt-marxistiskt program. Det gick naturligtvis inte att uppnå enighet kring detta perspektiv; det omedelbara resultatet blev ett programmatiskt dokument, De fyras deklaration, vilket beskrev nödvändigheten av en ny International. Förutom av den internationella Vänsteroppositionen undertecknades dokumentet av tyska SAP och två holländska kommunistiska grupper. SAP drog några månader senare tillbaka sitt stöd. De holländska kommunisterna bröt förbindelserna inför bildandet av Internationalen 1938.

De programmatiska framgångarna

Försöken att organisatoriskt knyta till sig andra grupperingar visade sig resultatlösa. Däremot hade man framgångar i arbetet på att dra över delar av dessa organisationers bas till ett revolutionärt-marxistiskt perspektiv och få dem att bryta med sin organisation. Dessa viktiga vinster motverkades dock av ett flertal splittringar inom den trotskistiska rörelsen på vitala och viktiga politiska frågor. Särskilt gäller detta frågan om Sovjetunionens klasskaraktär, där det under hela 30-talet – och särskilt efter Moskvarättegångarna – uppstod strömningar som hävdade att Sovjetunionen var kapitalistiskt och att en ny borgarklass kommit till makten. Trotskij förde en ständig polemik mot dessa strömningar. Frågan var inte akademisk, utan i högsta grad praktisk: om Sovjetunionen var kapitalistiskt skulle de revolutionära marxisterna i händelse av krig inte ta ställning utan vara neutrala och kämpa för en social revolution (”förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig”). Men om Sovjetunionen fortfarande var en arbetarstat, om än byråkratiskt degenererad – vilket var Trotskijs analys –
gällde det som en första plikt för varje revolutionär marxist att försvara Sovjetunionen i
händelse av ett angrepp från de kapitalistiska staterna (vilket naturligtvis inte innebar att arbetet på en politisk revolution upphörde).

Men även om det organisatoriska uppbygget gick långsamt och motverkades av splittringstendenser, hade man större framgångar med utarbetandet av ett revolutionärt program. Den organisatoriska frågan är naturligtvis inte oväsentlig – oförmågan till konsolidering och inre disciplin har plågat Internationalen under hela dess existens, men underordnad den politiska analysen och de politiska perspektiven. Det programmatiska och teoretiska arbetet kulminerade i den text som antogs vid Fjärde Internationalens grundningskonferens i sept. 1938, Övergångsprogrammet. Detta program föll inte ned från himlen. Det hade förberetts genom intensiva debatter inom den internationella Vänsteroppositionen under hela 30-talet, och dess
närmaste föregångare var en nationell variant, ”Aktionsprogram för Frankrike”, som Trotskij skrev i juni 1934. Dess begreppsapparat hade utarbetats vid Kominterns fyra första kongresser, och ett flertal av dess grundläggande tankegångar byggde på en generaliserad erfarenhet av dels den ryska revolutionen 1917, dels de misslyckade revolutionerna efter första imperialistiska kriget (Tyskland, Ungern, Finland, Estland etc.) och under 20-talet (Tyskland 1923, Kina 1925-27). Övergångsprogrammets grundläggande tankegång är att den uppspaltning av programmet i en maximi- och en minimidel som genomfördes under det kapitalistiska uppsvingets epok (1890-1914) inte längre svarar mot verkligheten under det borgerliga förfallets epok. Nu rådde en skriande motsättning mellan den objektiva situationen och ett eftersläpande revolutionärt ledarskap, vilket gjorde att de revolutionära situationerna inte kunde
utnyttjas. För att övervinna denna motsättning och skapa en förbindelse mellan ledarskapet och massorna måste man utarbeta ”ett system av övergångskrav, som utgår från arbetarmassornas nuvarande villkor och deras nuvarande medvetenhet och som undantagslöst leder fram till samma slutsats: proletariatets erövring av makten.”

Under 30-talets kaotiska förhållanden kunde sådana krav börja med paroller som skulle garantera att krisen inte vräktes över på arbetarnas axlar. Vid sidan av dessa paroller som har en mobiliserande och enande effekt gäller det att utnyttja en konfliktsituation, ex.vis en strejk, och utveckla den från en ekonomisk strid till en politisk kamp. Vägen till detta sker via fabriksockupationer, upprättandet av strejk- och fabrikskommittéer, kraven på affärshemlighetens upphävande och arbetarkontroll över industrin. Övergångsprogrammet skisserar därefter strategin i en revolutionär situation, karakteriserad av maktdualism, med paroller om kapitalets expropriering, bankernas förstatligande, proletariatets beväpning och skapandet av sovjeter (arbetarråd) inför ett övertagande av den politiska makten. Slutligen skisseras de olika kampvillkoren i kolonierna, i de fascistiska länderna och i Sovjetunionen.

Övergångsprogrammet blev Fjärde Internationalens grundningsdokument. När den nya Internationalen bildades var det organisatoriska arbetet långt ifrån färdig, men den dåvarande situationen kännetecknades just av en klyfta mellan de politiska uppgifterna och ledarskapets konsolidering. Gentemot de kritiker som ville vänta med proklamerandet av Internationalen, svarade Trotskij att deras perspektiv ökar klyftan istället för att minska den. De bortsåg från den konkreta situationen. De bortsåg från det annalkande kriget, vilket skulle kunna omintetgöra allt arbete om man inte hade en internationell organisering. Eftervärlden måste ge Trotskij rätt på den punkten. Alla de – många gångar starka – nationella grupper som motsatte sig bildandet av en International, sopades bort av andra imperialistiska kriget. Dess militanter torterades och likviderades, många av dess medlemmar demoraliserades, passiviserades eller
gick över till (den demokratiske) klassfienden. Samma krafter frätte på Fjärde Internationalen. Men just tack vare sin internationella organisering förmådde man trots sin litenhet att överleva kriget. De svårigheter man mötte kommer vi att berätta om i nästa avsnitt.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 11/72