Etikettarkiv: Argentina

Peron ligger för döden. Vad händer efter …

.. Den stora illusionen?

För några veckor sedan drabbades Argentinas president Peron av en hjärtattack och hans liv kunde endast räddas tack vare en intensiv behandling. Men mänskligt sett kan den 78-årige räven inte ha långt kvar. Den kan nu vara dags att sammanfatta hans politiska insats och värdera den märkliga rörelse som han skapat, peronismen. Det är också dags att rikta blicken framåt, att ställa frågan om Argentinas framtid efter Peron, att försöka förutse vad som kan inträffa under den närmaste tiden.

Namnet Argentina är härlett ur det (latinska ordet för silver (argens). Det anger litet av de förväntningar som spanjorerna hade när de omvandlade detta område till en koloni. Det skedde på 1500-talet. Imperiet varade i nära 300 år. I början av 1800-talet föll det samman och de olika sydamerikanska provinserna blev självständiga stater. Argentina fick sin självständighet 1816 och blev i ytareal det näst största landet (efter Brasilien) i Latinamerika.

Efter självständigheten inriktades Argentinas ekonomi mot ett nytt mål. De stora slättema i landet (pampas) lämpade sig utmärkt för jordbruksprodukter, särskilt för boskapsuppfödning. Detta blev basen för en kraftig ekonomisk expansion i Argentina. Kapitalismens utveckling i världsmåttstock krävde en internationell arbetsfördelning. Argentina blev ett av de tydligaste exemplen på ,hur ett helt land omvandlades till en »monokultur», inriktad på en eller några få näringar för export till andra länder. Argentina blev »världens kornbod». Den försåg de utvecklade kapitalistiska länderna med korn, vete kött. Hela den inhemska ekonomin kom att kretsa kring dessa få varor. Så länge Europas befolkning ökade kraftigt (vilket var fallet under industrialiseringen) fanns det också en stark efterfrågan på dessa varor. Det gjorde att Argentina ytligt sett fick en stark ekonomi. I slutet av 1800-talet räknades landet t o m in bland världens åtta rikaste nationer.

Men i själva verket vilade hela ekonomin på en svag och osäker grund. Man utvecklade aldrig några nya ekonomiska sektorer. Det kapital som flöt in i landet genom exporten av jordbruksprodukter hamnade i händerna på ett litet skikt jordägare och utländska intressen. Kapitalet gick ut igen lika fort som det kom in och användes aldrig till landets långsiktiga utveckling. Den industri som växte fram var så gott som helt knuten till jordbruksexporten (köttpackningsindustrier, fryshus, konserver etc).

Från sekelskiftet vände strömmen. Landets betydelse som kornbod minskade genom
rationaliseringen av det europeiska och amerikanska jordbruket. Argentina fick svårigheter att avsätta sina produkter på världsmarknaden. Jordbruket och boskapsuppfödningen stagnerade. Endast i samband med speciella omständigheter kunde landet sälja sina produkter och få ut en vinst från försäljningen. Det är sålunda ingen tillfällighet att högkonjunkturerna i Argentina varit knutna till de två världskrigen.

När de imperialistiska staternas produktionsapparat avstannar eller förstörs genom krig, då först får Argentina nya möjligheter att avsätta sina produkter.

Det har blivit ett land som lever på nåder, nära fastknutet till hela den kapitalistiska
världsmarknaden.

Argentina är ett gott exempel på kapitalismens anarki. Medan majoriteten av världens
befolkning svälter, kan man i ett land som Argentina inte få avsättning för sina produkter. Man tvingas hålla igen sin produktion och t o m förstöra jordbruks- och köttvarorna i svåra tider för att världspriset inte skall falla. Produktionen sker inte för att tillfredsställa ett behov utan för att vinna ut en profit. Och de fattiga på vår jord har ingen köpkraft. Må de hellre svälta än nagga våra profiter i kanten. Det är kapitalisternas moral, det är kapitalismens anarki.

Kapitalismens vansinniga konsekvenser kan man studera ännu bättre inom Argentina. I detta land fyllt av vajande vetefält och stinna biffkor svälter också befolkningens majoritet. Konsumtionen av kalorier och proteiner är låg och har konsekvent sjunkit under de senaste 20 åren.

Klasskrafterna i Argentina

Detta är ingen tillfällighet. »Grymhet finns det ej i detta, blott aritmetik.» De produktionsförhållanden som skapats i landet hämmade utvecklingen. Produktivkrafternas expansion hölls igen genom de konservativa klassförhållandena. Låt oss studera dessa närmare.

– de enorma jordegendomarna ägdes av några få jordägare, oligarkien. De halvfeodala
förhållanden som tidigare rått på plantagerna ändrades snabbt i takt med exporten av
jordbruksprodukterna. Lantarbetare och gauchos fick göra grovjobbet, medan kapitalet flöt in i jordägarnas fickor. I förbund med de senare stod också det utländska kapitalet som etablerade sig som mellanhand i exporten (köpmän, handelshus) och som helt kontrollerade den lilla industri som behövdes. Deras ekonomiska intressen kan inte skiljas från varandra. Deras klassintressen sammantvinnades redan från början.

– det växte aldrig fram någon egentlig industribourgeoisi, eftersom det aldrig skapades någon industri. Den kapitalistiska utvecklingen begränsades till jordbruket. Kapitalet överfördes aldrig till industrin – det fördes ut ur landet. De mellanskikt som växte fram (advokater, litteratörer, läkare etc) knöts till den härskande klassen i samhället -oligarkin- och inte till industribourgeoisin. Det gjorde också att stadsbourgeoisin aldrig kunde få en självständig utveckling, inte kunde driva en kamp mot oligarkin.

– i takt med landets expansion i slutet av 1800-talet kom många nya invandrare till landet. Man beräknar att det under åren 1857 till 1914 invandrade drygt tre miljoner europeer till Argentina, främst från Italien och Spanien. De lockades med löften om jord på de enorma slätterna. Men när de väl kommit över blev de i stället anställda inom jordbruket eller transportsektorn. Men de blev också basen för landets lilla arbetarklass Några av dem slog sig ned som hantverkare medan andra anställdes i köttpackningsindustrierna i Buenos Aires.

Det var också invandrarna som förde med sig olika proletära ideologier till Argentina. Genom deras förmedling uppstod socialistiska partier och syndikalistiska förbund.

Det var också dessa invandrare som tog initiativet till fackföreningsrörelsen i landet. Denna arbetarrörelse förblev dock svag, inte bara på grund av arbetarklassens marginella betydelse i landet. Den försvagades också av att invandrarna inte smält in i landet. Många av dem kunde inte ens språket; de hade svårt att anpassa sig och de föredrog att leva i små etniska kollektiv framför att ta del i landets politiska liv. Arbetarklassen splittrades och försvagades genom sin sammansättning –en företeelse som ofta uppträder i invandrarländer, där etniska och kulturella skillnader består och där tron på möjligheten att »jobba sig upp» ännu finns kvar.

Först en ny generation av arbetare födda i landet kunde bryta de isolationistiska tendenserna och i stället dra nytta av den styrka som också ligger i invandrarsamhällena (större internationellt perspektiv etc).

Den argentinska samhällsstrukturen förändras

Det var under 1930-talet som det argentinska samhället började förändras. Under 20-talet hade exporten stadigt gått ner efter de goda åren under första världskriget. Men när 30-talskrisen drabbade USA och Västeuropa stängdes den traditionella marknaden. Detta kunde ha lett till en ekonomisk kris. Men så blev inte fallet. Genom att hela det kapitalistiska samhället befann sig i kris kunde den inhemska oligarkin och de utländska kapitalägarna inte överföra sitt kapital till andra länder. I stället började man investera det i Argentina, där det nu fanns utrymme för en inhemsk industri eftersom importen av billiga konsumtionsvaror också frusit in. Under åren 1937-45 expanderade landets inhemska industri kraftigt. De arbetslösa lantarbetarna drogs in i städerna och blev en arbetskraftsreserv. Arbetarklassens antal fördubblades under dessa år.

Men denna strukturella förändring innebar inte någon förändring av produktionsförhållandena i landet. Den inhemska industrin ägdes av oligarkin och imperialisterna. Den lämnade inget utrymme för någon inhemsk industribourgeoisi. Men arbetarklassens expansion innebar en förändring inom arbetarrörelsen. Fackföreningarna försvann när det fanns en enorm reservarmé av arbetslösa som var villiga att gå under avtalen. De politiska partierna sopades bort. Själva fackföreningsrörelsens uppbyggnad (yrkesföreningar) kom i motsättning till de
strukturella förändringarna. Den kraftigt växande arbetarklassen blev politiskt och fackligt försvagad. Klassen atomiserades.

Peronismen

Detta förklarar peronismens uppkomst omkring 1945. Endast under kortare perioder hade Argentina varit en parlamentarisk, borgerlig demokrati. Makten utövades alltsomoftast av olika militärjuntor. I en av dessa blev Peron 1943 arbetsminister. Peron uppfattade snabbt situationen. Han såg en möjlighet att med statens hjälp skapa nya
organisationer inom arbetarklassen och den politiskt förlamade småbourgeoisin. Redan från början gick han energiskt in för att bygga nya fackföreningar i landet. Detta drev honom i motsättning till vissa skikt inom den härskande klassen och den regerande militärjuntan. 1945 kom styrkeprovet. Genom att uppmana arbetarna att gå ut på gatan kunde Peron vinna slaget. Militärjuntan störtades och Peron utropades till landets president.

Därmed började den tioåriga period i Argentinas historia då Peron skulle vara vid makten. Det var en märklig tid. Krigsslutet innebar nya exportmöjligheter för vetet och köttet. Det blev gyllene tider i Argentina. Staten trädde in och reglerade exporten och importen. En del av överskottet överfördes till den inhemska konsumtionen. Massornas krav på bröd tillfredsställdes. Fackföreningarna fick statligt stöd. Olika sociala stödåtgärder infördes – kortare arbetsdag, pension, bättre skolor, sjukpenning. Det var saker som arbetarna tidigare bara vågat drömma om. I deras ögon blev Peron en trollkarl. Hade han inte brutit oligarkins makt och givit folket välstånd? Hade han inte höjt levnadsstandarden? Och hade inte hans hustru, Evita Peron, personligen lett kampen för socialförsäkringar? Hon helgonförklarades i massornas ögon.

Men vad de argentinska arbetarna såg var bara den ena sidan av saken. Oligarkins makt bröt han inte. Tvärtom sökte Peron ett samarbete med dem. Han ville skapa en »social pakt» mellan klasserna i samhället. Han hade högtflygande planer. Landet skulle bli fritt från utsugare! Argentina skulle ta initiativet till Latinamerikas förenade stater ! Man skulle skapa ett nytt samhälle som varken var kapitalistiskt eller kommunistiskt! (Det var Peron som 1951 myntade uttrycket »tredje ståndpunkten».) Arbete åt alla! Rättvisa! Rättvisa!

På detta enkla och dunkla program lyckades Peron ena huvudklasserna i Argentina. Han skapade en massrörelse kring sin person. I det värvet var det dunkla programmet inget hinder, snarast en förutsättning för framgången. Att definiera programmet närmare skulle ha inneburit att »fronten» sprack. Nu stod det var och en fritt att själv tolka vad man menade med »rättvisa» eller med »trygghet».

Programmet höll några år. Men den dag kom då ingen längre frågade efter Argentinas biffkor eller vete, då priserna sjönk och kapitalet uteblev. De gyllene tiderna var över. Från 1950 slog utvecklingen om. Perons ekonomiska politik hade hela tiden varit kortsiktig och planlös. Det utländska kapitalet hade inte exproprierats; några nya industrier hade inte skapats. Den sociala pakten bröts sönder i den ekonomiska krisen.

Peron tvingades välja sida. Han valde jord- och industriägarnas sida. Från 1952 införde man en restriktiv lönepolitik. Socialförsäkringarna drogs in och lättnader gavs för både inhemska och utländska kapitalägare. Men trots denna omorientering miste Peron inte arbetarklassens förtroende. Tack vare mytbildningen kring sin person och den apparat han byggt upp bevarades peronismen inom arbetarklassen.

De eftergifter Peron nu gjorde till jord- och industriägarna var dock inte tillräckliga. Han hade tappat greppet över ekonomin. Krisen förvärrades. 1955 störtades han. Militären trädde åter in som en garant för systemets fortbestånd. Peron gick i landsflykt. Nu följde en period av nära 20 års militärregimer. För att lösa krisen (eller snarare: hålla
krisen inom rimliga gränser) tvingades militärerna vända sig till imperialismen än en gång.

Det utländska kapitalet flödade in i ett land som nu blivit mer »investeringsvänligt». Det
amerikanska kapitalet kom att dominera ekonomin fullständigt. Den inhemska härskande klassen blev än mer en marionett. Industrin rationaliserades liksom jordbruket. Argentina fick en akut arbetslöshet och undersysselsättning i städerna.
Officiellt var peronismen en förbjuden rörelse. Men den var långt ifrån krossad.

Fackföreningsrörelsen och partiapparaten var så gott som intakt. Perons inflytande över massorna växte med kvadraten på avståndet till den peronistiska perioden. På Perons tid hade det inte funnits arbetslöshet och fattigdom. Då hade alla ätit sig mätta. Han hade hjälpt de sjuka och svaga, stött arbetarna mot arbetsköparna. Sådan blev mytbildningen kring Peron.

Genom den utdragna ekonomiska krisen och det politiska förtrycket kom den argentinska arbetarklassen att radikaliseras. Fackföreningarna politiserades och antog revolutionära program. Spontana arbetaruppror startade, där generalstrejker och fabriksockupationer blev de viktigaste vapnen för massorna, medan andra revolutionära grupper inledde en väpnad kamp mot militärjuntan.

Utvecklingen gick alltmer mot en politisk kris i landet. Den kom i slutet av 60-talet. I staden Cordoba in träffade 1969 ett folkligt massuppror (el Cordobazo) som kunde krossas först efter flera dagars svåra strider. Liknande arbetaruppror har sedermera inträffat i Rosario, Tucuman och ytterligare en gång i Cordoba. Deras svaghet låg främst i att de inte spreds till Buenos Aires, den allt överväldigande industristaden.

Tendensen blev alltmer att två krafter stod mot varandra: de radikaliserade och militanta arbetarna å ena sidan och en militärjunta och en jordägaroligarki å den andra. Kraftlösheten i regeringens politik gjorde att den mist sitt stöd inom småbourgeoisin och mellanskikten. Därigenom pekade klasskampen mot en allmän konfrontation mellan de två krafterna. Men samtidigt stod massrörelsen inför en inre motsättning: Samtidigt som arbetarna radikaliserats kraftigt behöll peronismen sitt materiella och ideologiska inflytande över dem.

Detta gav den härskande klassen en utväg: Att återkalla Peron till makten för att låta honom lugna ner massorna och få rätsida på den stagnerande ekonomin. De första kontakterna togs med Peron i slutet av 1972. Förhandlingarna ledde fram till beslut
om allmänna val i mars 1973, där peronisterna skulle få ställa upp en presidentkandidat. Deras kandidat, Campora, vann redan i första omgången med över 50 procent av rösterna – en jordskredsseger som t o m överraskade den härskande klassen. Redan efter några månader avgick Campora, nya val utlystes och i oktober 1973 valdes Peron till ny president.

Vad händer efter Peron?

Så står läget nu. Genom att utnyttja sin auktoritet och sin rörelse till det yttersta har Peron lyckats hålla ihop landet och ge den härskande klassen nytt andrum. Men det har endast kunnat ske på bekostnad av att hans rörelse börjar falla sönder.

Motsättningarna i samhället har flyttat in i hans egen rörelse. Ända sen valsegern i mars ligger vänster- och högerperonister i öppen fejd med varandra. Politiska mord hör till ordningen för dagen. Ingen skonas, inte ens högt uppsatta peronister. Bl a har den argentinske LO-ordföranden Josh Rucci mördats.

Men inte bara Perons rörelse faller sönder. Också hans egen auktoritet har ruckats.
Peronismen är en borgerlig rörelse. Den har anhängare inom oligarkin, småbourgeoisin och mellanskikten. Men den är samtidigt förankrad inom arbetarklassen och täcker på så sätt över alla samhällsklasserna. Arbetarna uppfattade Peron som en anti-kapitalist.

De mobiliserades kring valkampanjen i mars 1973, de entusiasmerades över segern.
Detta »missförstånd» startade en dynamik som påminner starkt om vad som hände vid
Folkfrontens seger i Frankrike och Spanien 1936. Arbetarna såg valsegern som ett startskott. Rörelsen svämmade över sina bräddar.

Våren 1973 startade en omfattande ockupation av fabrikerna. Arbetarna tog själva över. De peronistiska ledarna tvingades gå ut till arbetarna och uppmana dem att häva ockupationen. De lyckades med det – liksom Blum och Largo Caballero gjort på sin tid – genom sin auktoritet. Men samtidigt tvingades de visa sitt rätta ansikte. De mest militanta arbetarna började bli klara över peronismens karaktär. En process
har nu inletts inom arbetarklassen, där alltfler fjärmas från peronismen. Perons oförmåga att lösa den permanenta krisen har drivit på denna utveckling. Peron kunde inte trolla. Han kunde inte hålla sina löften.

Därför kan man förutsäga att peronismen kommer att dö med Peron. Rörelsen kan inte längre leva vidare på myter och helgonförklaring. I stället kommer den att multna sönder. Denna process, som redan startat, kommer att drivas på ytterligare när Peron drar sitt sista andetag.

Peronismen är – trots sin närmast fascistiska fraseologi – en borgerligt demokratisk rörelse. Den siktade till att göra landet fritt från utländskt beroende och starta betingelser för en inhemsk kapitalistisk utveckling. Till skillnad från sina kolleger i de underutvecklade länderna – Nasser, Sukarno, Nkrumah etc. – har Peron byggt upp en stark och väl organiserad massrörelse. Trots detta har peronismen inte kunnat uppfylla ens en bråkdel av sina målsättningar? Trots sitt grepp över arbetarklassen, trots sin massbas har den argentinska bourgeoisin inte fått utrymme för en självständig utveckling.

I stället har landet allt mer sjunkit ned i ett beroendeförhållande och är nu mer skuldsatt än någonsin förr. Detta visar än en gång hur omöjligt det är för de länder som är beroende av imperialismen att slå sig fria inom det kapitalistiska systemet. Det finns ingen tredje väg. Antingen socialism – eller imperialistiskt barbari. Den permanenta revolutionens teori bekräftas än en gång av Argentinas historia.

Militärkupp eller »Argentinazo»?

I Argentina råder nu lugnet före stormen. Perons död kommer att bli stridssignalen för de två huvudklasserna att börja en kamp på liv och död. Den bräckliga borgerliga demokratin kommer att krossas. Det finns bara två utvecklingsvägar: Antingen kommer armen att gå in på den politiska scenen igen och återupprätta diktaturen. Eller också kommer arbetarklassen att gripa makten och börja bygga socialismen.

Hur goda är förutsättningarna för det senare alternativet? Arbetarklassen är militant och mobiliserad. Den har skaffat sig kamperfarenhet under de senaste tio åren och lärt sig nya kampmetoder (fabriksockupationer etc). Men den har också svåra handikapp.

Kommer tillräckligt stora delar av arbetarklassen att frigöra sig från peronismen i tid? Kan den skaka av sig dessa populister och reformister, dessa bourgeoisins lakejer, innan militären åter träder in? Eller kommer klassen att stå splittrad? Kan man beväpna sig i tid? Kan strejkvakterna och de revolutionära gerillagrupperna bli kärnan i en framtida arbetarmilis? Kommer arbetarklassen att skapa sina egna rådsorgan som kan vara kamporgan och gripa makten?

Alla dessa faktorer kommer i sin tur att bero på ytterligare en faktor, själva knutpunkten i den fortsatta utvecklingen: kommer det revolutionära partiet att bildas i tid? Kommer det att ha tillräckligt inflytande för att kunna leda arbetarklassen till seger? De revolutionära grupper som nu finns (PST, PRT-ERP) har hittills endast ett marginellt inflytande. Frågan kommer att avgöras av den taktik och strategi dessa grupper utvecklar.

Under de senaste åren har arbetarklassen i Argentina lidit flera svåra nederlag. I länder som Brasilien och Chile är samtliga klassorganisationer nu krossade, medan arbetarrörelsen i länder som Bolivia och Uruguay ännu inte kunnat återhämta sig från det svåra förtrycket. Så gott som samtliga latinamerikanska länder är i dag militärdiktaturer, där man medvetet går in för att krossa arbetarrörelsen. De närmaste revolutionära möjligheterna finns nu i Argentina.

Utgången av kampen där kommer också att påverka utvecklingen på hela kontinenten. Ett nederlag i Argentina vore ett svårt nederlag för arbetarklassen i hela Latinamerika. En seger för socialismen i Argentina skulle innebära en aktivering av arbetarrörelsen över hela kontinenten. En sådan seger skulle inleda en ny period i Latinamerikas historia, en händelse av än mer omvälvande slag än den kubanska revolutionen 1959. Det är detta som står på spel i Argentina under den närmaste tiden.

Kenth-Åke Andersson, Mullvaden 13/73

Här styr arbetarna

I december för ett år sedan ockuperades textilfabriken Brukman i Buenos Aires av arbetare som tröttnat på de usla förhållandena. Här berättar de om sina motiv och om kampen för att driva produktionen vidare.

10 000 arbetare driver 120 arbetarkontrollerade företag i krisens Argentina. Ett av dem, textilfabriken Brukman, ligger i centrala Buenos Aires. Det var den första ockupationen i huvudstaden, och en av de första i landet. Fabriken tillverkar kostymer och uniformer, och nyligen har arbetarna beslutat att försöka utöka produktionen med damkläder. Juan Carlos Righini berättar om ockupationen:

– 15 december förra året var vi några stycken som definitivt tröttnat på att inte få ut våra löner. Sanningen var av vi inte kunde fortsätta att leva på så enstaka dollarsedlar ur bossens ficka, därför att vi inte hade pengar så att det räckte för att köpa mat för dagen. Därför kallade vi till ett möte med alla anställda, där vi sa att det bara fanns en sak att göra: vi måste ockupera fabriken.

Ockupationen fick stöd av de flesta av arbetarna i tillverkningen, medan de som skötte administrationen valde att sluta.

– En grupp av de anställda lämnade fabriken, en grupp blev kvar, det är vi som fortfarande arbetar här. Vissa av dem som lämnade fabriken började motarbeta oss, förtala oss, ljuga. Naturligtvis var dom allierade till ägarna. Därför blev vi tvungna att gå till massmedia, för att förklara hur saker och ting egentligen låg till.

Det arv som de som ägande fabriken lämat till arbetarna var också ett problem.
– Ägarna smet som råttor, och sedan dess har vi inte sett dom här, inte heller har dom betalat de löner de är skyldiga oss, gett oss semesterersättning eller betalt sociala avgifter.

Inte heller hade de betalt lån, skatter, hyra, vatten, gas eller el.
– Så vårt största problem till att börja med var att elen stängdes av, vattnet stängdes av, gasen stängdes av. Det första vi fick göra efter att vi ockuperat fabriken var att betala de skulder ägarna samlat på sig.

Slut med toppstyret

Även om ägarna inte kommit till fabriken personligen har de likväl låtit höra av sig mer än en gång.

– Dom försatte oss i konkurs för att kunna hämta maskinerna, men det gick vi inte med på. Dom skickade hit kravallpolis för att kasta ut oss, men vi försvarade oss. Dom kom hit med advokater, jurister, lagvrängare av alla sorter, dom släppte vi inte ens in. Och när dom fick arbetsmarknadsdepartementet att utse en administratör som skulle styra företaget – naturligtvis enligt deras intresse – vägrade vi att lämna över fabriken till honom. Därefter började hoten, skrämselförsöken, utpressningarna?

– Arbetarnas kamp har inte varit enkelt, vi har genomfört demonstrationer, hållit stödmöten, genomfört vägblockader, använt alla metoder som sått till buds.

För att segra i kampen har Brukmans anställda varit tvungna att förlita sig på solidaritet, och de har inte behövt bli besvikna.

– Från och med att vi ockuperat fabriken fick vi stöd från kamraterna i områdesråden, i fackföreningarnas basorganisationer, i vänsterpartierna, från studenterna. Stödet gjorde att vi kunde stå emot.

Idag är Brukman i produktion. De har betalat de mest akuta skulderna, och kan betala ut löner igen.

– Vi säljer kläder, dels till våra gamla kunder, dels till en del nya vi fått. Dessutom säljer vi direkt till privatpersoner i fabriksbutiken här, vi tar emot beställningar på måttsydda kostymer, till och med lagningar och ändringar gör vi idag.

Total omorganisering

Arbetarstyret har inneburit att fabriken omorganiserats från grunden.
– Alla som jobbade med administration lämnade oss, så vi var tvungna att lära oss logistik, bokföring? Vi har delat in oss i arbetsgrupper: några ansvarar för försäljning, några ansvarar för inköp, lager och leveranser, och så vidare. Bland arbetskamraterna väljs sedan koordinatörer som ser till att arbetet flyter och att vi håller hög kvalité.

Grupperna undersöker och planerar, men besluten fattas gemensamt.
– Varje torsdag har vi generalförsamling, där vi tar de stora besluten, både vad gäller vårt politiska arbete och vad gäller produktionen. Till exempel kanske arbetsgruppen som är ansvarig för produktionen säger att ”idag behöver vi producera 50 par byxor, vad tycker ni om det”? Någon säger att det är för lite, att 60 par är bättre, någon säger att det är mycket, att 40 är mer rimligt. Sen röstar vi helt enkelt om hur många vi ska göra.

Arbetarna på Brukman ser på ett helt nytt sätt på sitt arbete idag.
– Vi har passerat den tråkiga tiden med ägare, chefer och förmän, och det har förändrat vårt sätt att arbeta på. Vi arbetar tillsammans: Den som gör fickor gjorde tidigare bara det. När arbetet var klart satte hon sig med armarna i kors och väntade. Idag hjälper vi varandra, om jag inte har fickor att göra går jag till min kamrat som syr ärmar och frågar om hon behöver hjälp, om hon inte behöver det går jag till kamraten som stryker.

Parallellt med produktionen arbetar de Brukmananställda politiskt, de organiserar samma sorts solidaritet som de själva var beroende av för att klara sig. Dagen innan intervjun var många av dem med i försvaret av spinnerifabriken Lavalan, där ägarna försökte – men misslyckades – ta med sig 300 ton ull med hjälp av kravallpolis. I Brukmans lokaler pågår också förberedelser för ett nationellt möte för representanter från de ockuperade fabrikerna och de kämpande sociala rörelserna.

– Främst försvarar vi naturligtvis våra arbetstillfällen, men det innebär inte att vi stänger in oss hos oss själva. Problemen i det här landet är så svåra att vi måste samarbeta med andra kamrater: med dem från bageriet Grissinopoli, med arbetarna på keramikfabriken Zanon, med dem som driver tryckeri, kylhus, stormarknader? Var och en bryr sig om sin produktion, men när vi måste kämpa enar vi oss, en för alla, alla för en. Arbetarstyre handlar inte bara om att gå till jobbet.

Kapitalismen i Argentina är över

Juan Carlos Righini ser också de ockuperade företagens kamp i ett större sammanhang.
– Det är en viktig erfarenhet därför att den kapitalistiska etappen av landets utveckling är över nu. Nu börjar arbetarnas etapp, den tid då arbetarna måste ta makten, då vi måste kämpa, arbeta, skapa klassmedvetande, allt i ett.

– Den klass som styr landet har under många år har visat att dom inte kan regera. Vi måste ena kampen så att arbetarna själva kan ta makten, vi kan inte lämna över ansvaret till någon annan.

Jörgen Hassler

(Ursprungligen publicerad i Internationalen nr 45/02 och i ETC 021002)

Che Guevara: etik och politisk kamp

Förord av Janette Habel till Michael Löwys bok Che Guevara – en revolutionär humanist, 1997.

Che Guevara: etik och politisk kamp

1967-1997: han skulle ha varit sextionio år gammal i år. I en världsordning han aldrig kunde ha tänkt sig, på en kontinent som härjats av nyliberalismen, på en ö i dollariseringens tvångströja. Hur kan vi idag utveckla vår syn på Che? Bilden av Che har grumlats i en kaotisk värld, och pendlar mellan misstolkningar och förhånanden. En myt utan mening eller en utopisk myt med totalitära, självdestruktiva drag. För några var han en hjältemodig gerillakämpe men en dålig militär, för vissa en usel organisatör, och för ytterligare andra en självplågande puritan som obarmhärtigt missbrukade makten, och vars ansvarslöshet och politiska orubblighet – utan den smidige Fidel Castros genialitet – skulle ha lett till nederlag för revolutionen i Kuba, lika väl som i Kongo och Bolivia.

Hur ska vi mot slutet av detta sekel kunna förstå betydelsen av en kamp som fördes på sextiotalet, detta revolutionära årtionde? Det hör till förtjänsterna med Michael Löwys bok att den återskapar dessa eldfängda år. Idag vet vi mer om Ches liv, men hans – otaliga -skrifter finns i Kuba och är än idag inte tillgängliga. Hans ideologiska utveckling återstår att utforska.
Hans politiska liv var kort (tretton år från CIA:s seger över president Jacobo Arbenz i Guatemala till Ches död i Bolivia, åtta år i Kuba varav sex efter revolutionens seger) och den historia som han deltog i att skapa accelererade våldsamt. Det gör tolkningen av vissa av hans texter ännu mer komplicerad. Ches tänkande utvecklades hela tiden.

Även om han inte såg sig som teoretiker och även om han aldrig tillhörde ett politiskt parti före sitt engagemang på Kuba är alla vittnesmål samstämmiga: i gerillan i Sierra Maestra, liksom under maktövertagandet, var han en av dem som främst – ja, till och med den som allra mest – drev på revolutionens radikala utveckling. Men hans politiska medvetenhet förändrades på djupet under några år. Det gick knappt sex år mellan hans positiva omnämnande av ”järnridåns” länder i Sierra Maestra (i ett brev till en av 26 juli-rörelsens ledare/ René Ramos Latour, ett brev som han senare skulle kalla för ”idiotiskt”) till den obarmhärtiga kritik av Sovjetunionen och länderna i Östeuropa som han förde fram under åren 1964-65.

I oktober 1960 reser han till Moskva. Kuba förkvävs under den amerikanska handelsblockaden som hade införts 13 oktober. Från sovjetblocket får han krediter och får byta ett stort parti kubanskt socker mot olja (Kina skulle sedan köpa resten av sockret). Han deltar vid årsdagen av den ryska oktoberrevolutionen och hyllas av folkmassan. Han är säker på att ett amerikanskt angrepp är omedelbart förestående (invasionen av Grisbukten ägde rum fyra månader senare) och återvänder till Kuba övertygad om att ”Sovjetunionen och alla socialistiska länder är beredda att gå i krig för att försvara vår suveränitet”.2 I oktober 1962 blir Kubakrisen en svidande dementi av denna illusion. Och gerillakämpen som blivit minister kommer att få egna erfarenheter av den sovjetiska handelspolitiken och av Moskvas diplomati under raketkrisen. Han upptäcker den byråkratiskt auktoritära socialismens trista verklighet och ser makthavarnas privilegier. På industriministeriets konferenser angriper han det man då ännu inte döpt till den ”reellt existerande” socialismen.

Hans iakttagelser stärker honom i en humanism som grundmurats under hans resor i Latinamerika. Som argentinare känner han till president Perons styre med dess korruption och populism. Han kommer senare att upptäcka de privilegier som ges åt ”direktörer” och ansvariga inom partiet. Det är i opposition mot stalinistisk praktik som han vill skapa den ”nya människa”, av vilken man senare gjort en totalitär karikatyr, som han ålägger sig själv som ledare ett exemplariskt uppförande och som han inför frivilligarbetet. Han vägleds av en moralisk syn på maktutövningen vilken också härrör ur en politisk nödvändighet.

När han 1961 tillkännager för sockerarbetarna att bristsituationen kommer att förvärras (kött och mjölk ska ransoneras), ger han ett löfte som väcker deltagarnas entusiasm:
”I den nya etappen av den revolutionära kampen kommer ingen att få mer än andra, det kommer varken att finnas privilegierade ämbetsmän eller storgodsägare. De enda privilegierade på Kuba kommer att vara barnen.”

Befolkningen drabbas redan av många umbäranden och för att kunna göra motstånd mot den amerikanska invasionen fordras det en enorm folklig mobilisering, som inte skulle vara möjlig om det revolutionära projektet saknade stöd. På annat sätt går det inte att förklara segern vid Grisbukten 1961, det första imperialistiska nederlaget i Latinamerika.

Che skiljer sig mycket från de latinamerikanska ledarna, caudillos, med deras korruption och svågerpolitik, och han framstår som en sträng ledare som kräver lika mycket av sig själv som av andra. Anekdoterna är oräkneliga: han drar in det extra matstödet till sin familj, han förklarar offentligt varför han som sjuk provisoriskt förfogar över en bostad vid havet som han inte skulle ha råd att betala med sin lön. Che förstod mycket snabbt nödvändigheten av att bekämpa privilegierna. Enligt honom måste det revolutionära projektet fostra ledare som är fria från all korruption, och för vilka ord och handling stämmer överens. Hans strama livsföring var legendarisk.

Han för en oupphörlig kamp mot byråkratiseringen av den nya administrationen och försöker införa radikalt nya styressätt. Han misslyckas och ”argentinaren”, som vissa ämbetsmän föraktfullt kallar honom, får många fiender.

Ibland har man tolkat hans oförsonlighet i psykoanalytiska termer. Då har man inte förstått att den nya makten på Kuba med nödvändighet tvingas markera ett radikalt brott med den gamla regimens korruption. Annars återställs ”naturens ordning” snabbt. Ett exempel är de gerillasoldater från 26 juli-rörelsen som efter den strategiska segern vid Santa Clara, då Batista besegrats, lade beslag på polisens Cadillacbilar och begav sig till Havanna. De bestraffades omedelbart av Che. Idag sägs de att dessa reprimander, ja till och med stränga bestraffningar, var uttryck för en speciell form av stalinism, ett tropiskt Gulag. På så sätt blandar man ihop allt. Disciplinen inom en gerillarörelse som bekämpar en USA-stödd diktatur och avrättningarna av Batistas torterare i Cabanakasernen efter maktövertagandet ses som första steget mot en förtryckarregim. Man glömmer att Che vårdade de sårade fångarna för att därefter släppa dem, man glömmer hans stränga men gränslösa generositet.

En oavslutad betraktelse

Vid en omläsning av Ches sista texter i den stora offentliga ekonomiska debatten som han förde med anhängarna av de sovjetiska sextiotalsreformerna – vilka förebådade 80-talets perestrojka -, av hans essä Människan och socialismen på Kuba och hans sista tal, särskilt det tal han höll i Alger 1965, framträder en kritisk och profetisk syn på övergångssamhällets problem i Sovjetunionen. I en bok han påbörjade kort tid före sin död, och som han aldrig hann avsluta, skrev han:

”Många överraskningar väntar mänskligheten före hennes slutliga befrielse men – och det är vi övertygade om – den kommer inte att förverkligas om inte de socialistiska stormakterna ändrar sin strategi radikalt. Kommer en sådan förändring att bli resultatet av imperialismens oundvikliga tryck eller av utvecklingen hos massorna i dessa länder, eller kommer det att bli en kedjereaktion av olika faktorer? Historien kommer att ge oss svaret. Vi för vår del drar vårt anspråkslösa strå till stacken och fruktar att företaget ska överstiga våra krafter.”3

Han blev snabbt medveten om de svårigheter Kuba riskerade att hamna i på grund av sitt beroende gentemot sin sovjetiske ”storebror”.

Redan från maktövertagandet hade han förstått, att det var nödvändigt att bryta med den ensidiga sockerodlingen för att minska landets beroende, och att det var viktigt att försöka få igång en mer autonom ekonomisk utveckling. Den vikt som lades vid industrialiseringen var ett uttryck för denna prioritering. Men världsmarknadens järnhårda lagar gav sig snart till känna: produktionen av den främsta exportprodukten, sockerrör, sjönk och kunde inte längre betala för den import som behövdes för den ekonomiska utvecklingen i ett land utan energiresurser, och vars inkomster huvudsakligen kom från odlingen av denna enda gröda, vilken hade införts av kolonisatörerna på 1800-talet. Det blev nödvändigt att korrigera linjen.

”Vi ville accelerera industrialiseringen. Det var en dumhet. Vi ville ersätta all import och tillverka förädlade varor utan att se de enorma svårigheterna med importen av halvfabrikat”, sade Che senare till den uruguayanske författaren Eduardo Galeano.4

Handeln med Sovjetunionen och särskilt oljeleveranserna efter den totala brytningen med USA skulle ge valutastabilitet och en verkligt rättvis handel mellan ett litet ekonomiskt beroende land och en stormakt, som kallade sig socialistisk och som förfogade över kärnvapen och nyss hade kastat sig ut i erövringen av rymden.

Det dröjde inte länge innan Che – till skillnad från andra kubanska ledare – började begripa riskerna och svagheterna i dessa handelsrelationer.

Övergång och underutveckling

Mycket snart började han tvivla om inrikespolitiken. Förslag om att införa marknadsreformer av den typ som förespråkades av sovjetiska ekonomer som Liberman och Trapetsnikov blev föremål för många debatter, samtidigt som landet redan stod inför tvånget att förändra sin utvecklingsstrategi.

Den stora ekonomiska debatten som fördes mellan 1963 och 1965 inom industriministeriet, och därefter inom den kubanska ledningen, handlade om bygget av socialismen, närmare bestämt om villkoren för övergången från kapitalism till socialism på en ö som lider av att vara beroende av en enda produkt, socker, som direkt drabbas av den internationella marknadens tryck och vars utveckling hindras av den blockad som införts av den främsta ekonomiska världsmakten.

Motsättningen gällde värdelagens roll under övergångsperioden, graden av centralisering av företagen, betydelsen av materiella och moraliska incitament. De som betonade värdelagens betydelse gav marknadsmekanismerna en stor roll i den planerade ekonomin. De menade att det var nödvändigt att ge företagen stor ekonomisk autonomi och hävdade att det behövdes penningstimulans för att öka arbetsproduktiviteten. Che och hans anhängare lade framför allt vikten vid ett centraliserat styre, som skulle kunna ta hänsyn till den ojämna utvecklingen i landet. Så var till exempel telekommunikations- och transportnätet utvecklat samtidigt som det rådde en dramatisk brist på arbetskraft, och blockaden, den låga utvecklingsnivån och särskilt valutabristen gjorde det nödvändigt med en rigorös kontroll av tillgångarna.

Han hävdade att företagens finansiella autonomi äventyrade de nationellt beslutade prioriteringarna och gynnade vissa skikt. Företagens autonomi riskerade också att göra direktörerna mer självständiga i frågor om investeringar och löner, och den kunde på så sätt leda till en ojämlik och obalanserad utveckling. Om arbetet bara skulle organiseras utifrån ekonomiska incitament, fruktade han konsekvenserna och menade att det med nödvändighet skulle leda till sociala klyftor.

Han skrev profetiskt:
”Man talar om marknadsteorin. Varje marknadsorganisation syftar till materiella incitament […] och det är alltid direktörerna som tjänar mest. Det räcker att se på DDR:s senaste planer, och den betydelse man ger åt företagsledningen, eller snarare åt den lön direktörerna får för att leda företagen.”5

Tjugo år senare såg vi konsekvenserna av detta då folkmassorna reste sig i Östtyskland, trötta på den ekonomiska nedgången, på bristen på politisk frihet och på de korrumperade ledarnas privilegier.

Che vägleddes av en skarp antibyråkratisk känslighet, och använde sociala och politiska argument när han uttalade sig mot att prioritera marknadsrelationer under uppbygget av socialismen – men det innebar aldrig att han hade några illusioner om att det skulle gå att plötsligt avskaffa marknadsrelationerna. Fjärran från den karikatyr man gjort av hans ståndpunkter, hävdade han behovet av moraliska incitament, som han såg som kollektiva stimulanser till arbete, och som skulle kopplas till en lönepolitik som gynnade utveckling av kompetens. Det viktigaste var att ”på rätt sätt välja medlet för massornas mobilisering” – utan det var socialismen enligt honom dömd till nederlag.

Jämlikhetsreformerna och socialiseringen av ekonomin – vilken utan tvivel hade drivits för långt – hade varit avgörande för det folkliga motståndet. Gentemot de utländska angreppen byggdes det upp en ny värld, som det tycktes värt att kämpa för. Men han hävdade rätten att ta fel och preciserade att om hans uppfattningar skulle visa sig vara ”en farlig broms för produktivkrafternas utveckling, kommer beslut att fattas om att bryta och falla tillbaka på mer beprövade tillvägagångssätt”.6

Utvecklingen av det revolutionära medvetandet och den ökade utbildningen skulle bidra till att skapa en kommunistisk inställning till arbetet (och därför satte han själv ett exempel inte av självplågeri utan av nödvändighet). ”Skapandet av en ny människa och teknikens utveckling” skulle hindra att övergången till socialismen gick fel. Förhållandet mellan socialismen och människan stod i centrum för hans tänkande. Människan sågs som revolutionens huvudfaktor, ”aktören i det egendomliga och gripande drama som uppbygget av socialismen utgör”. Skolning och medvetande utgjorde hjärtat i detta mer rättvisa samhälle.

”I denna period av socialismens byggande kan vi bevittna den nya människans födelse. Hennes bild är ännu inte fullständigt fixerad och den kan aldrig bli det, eftersom denna process sker parallellt med utvecklingen av nya ekonomiska strukturer. […] Det är människan av det kommande tjugoförsta århundradet som vi måste skapa, trots att det ännu endast är en subjektiv icke-systematiserad strävan.”7

Så Ches utgångspunkter var inte stalinistiskt förvrängda utan humanistiska och revolutionära. Men det är sant att han alltför mycket betonade den ekonomiska kritiken av marknadsrelationernas tyngd och otillräckligt framhävde det sovjetiska politiska systemets karaktär av förtryckande polisstat. Det är utan tvekan en av de största bristerna i hans tänkande. En av hans levnadstecknare, Roberto Massari,8 understryker (i likhet med journalisten K.S. Karol) de svagheter i Ches analys, som flera av hans tal och texter fram till ungefär 1963 vittnar om. Denna svaghet åtföljs av en viss naivitet, särskilt i hans omdömen om ledningen i det gamla Folkliga socialistpartiet (PSP).

Det är först 1966, när han kommenterar den sovjetiska handboken i ekonomisk politik, som han fördjupar sin teoretiska betraktelse. Han skriver då:
”Stalins förfärliga historiska brott” kommer att visa sig vara ”att han föraktat den kommunistiska skolningen och infört obegränsad ledarkult.”9

Mot dogmatismen

”Ett uppror mot oligarkierna och mot de revolutionära dogmerna.” Det var så han i sin dagbok i Bolivia hyllade minnet av 26 juli-rörelsen. Han kritiserade livligt ”den skolastik som hämmat den marxistiska filosofins utveckling och förhindrat en systematisk behandling av denna period, vars politiska ekonomi inte analyserats”. (Människan och socialismen på Kuba).10

Hans uppfattning om ett avantgarde, vars ledare skulle vara föredömen vittnade om en kritisk men ofullständig syn på partiets roll och plats i förhållande till massorganisationerna. Han ironiserade:
”Partiet har redan beslutat för dig och du har inget annat att göra än att svälja det.”11 Och han slog fast:
”Vi skall inte skapa löntagare som underkastar sig det officiella tänkandet, inte heller stipendiater som lever gott på sina stipendier och utövar en frihet inom citationstecken.”12

Men han analyserade inte det enda och statsbärande partiets missgärningar – därtill var hans erfarenhet av sex år i den kubanska statens ledning för kort. Han var präglad av kriget, av den omfattande konflikten med Washington och av det specifika i de kubanska lärdomarna.
I Sierra Maestra hade han gått emot 16 juli-rörelsens avdelningarna i städerna, vilka sågs som en högerströmning. Fram till 1965 fanns det tre olika politiska strömningar (26 juli-rörelsen, PSP och Revolutionära direktoratet13), vilket visade sig vara ett hinder för revolutionens enhet. Det enade partiet bildades inte formellt förrän 1975, vid det kubanska kommunistpartiets första kongress – så stora var svårigheterna att enas. I det krigsklimat som rådde under revolutionens första år var det väsentliga att härda ut. Pluralismen sköts på framtiden.

Inte desto mindre praktiserade han en i grunden annorlunda politisk stil än den som den nya makten införde. Under det första nationella produktionsmötet 1961 är det öppenheten som råder. Misstagen och de ansvariga nämns offentligt: ”Ni har just tagit emot mig med varma applåder […] Men jag vet inte om det är som konsumenter eller som medbrottslingar […] Jag tror att det snarare är som medbrottslingar”, förklarar han inför 3 500 regeringstjänsteman.

Han var den ende – och det ledde till kritik – som i industriministeriets tidskrift lät föra en offentlig och motsättningsfylld debatt om landets ekonomiska system. Ministeriet var för övrigt en tillflykt för dem som avlägsnats från andra ansvarsposter. Så anställde han till exempel den förre kommunikationsministern Oltuski sedan denne fått lämna regeringen i juli 1960. Det är så mycket mer betydelsefullt, som Che hade fört en hård debatt just med Oltuski under upproret. Oltuski var medlem av 26 juli-rörelsens vänsterflygel och bedömdes som alltför antisovjetisk vid denna tid, då närmandet till Sovjetunionen stod på dagordningen.

Che vägrade på samma sätt att ge efter för påtryckningarna från en facklig ledare, som krävde att en bankanställd som anklagades för att ha varit Batistaanhängare skulle avskedas. Che försvarade bankmannens heder och avvisade redan från början varje ansats till häxjakt.

I en mycket klargörande text (Un pecado de la revolucion, ”En revolutionssynd”) påminner Che om de misstag, som han menar att man gjort gentemot den ”andra Escambray-fronten”,14 som marginaliserades under marschen mot Havanna. Han menar att dessa misstag ledde till att många medlemmar lämnade rörelsen. Denna självkritiska betraktelse om enhetsarbetet före maktövertagandet är den enda självkritik som överhuvudtaget hittills publicerats.

Han var mer medveten än alla andra ledare i tredje världen vid den tiden om den reellt existerande socialismens skavanker. Han var fientlig till byråkraternas kodade språk och drog sig därför inte för att framföra sin kritik offentligt och i hårda ordalag. I ett offentligt tal i Alger 1965 (hans sista officiella tal som kubansk representant) angrep han på ett afroasiatiskt seminarium den sovjetiska ledningens ”tysta samförstånd” med den imperialistiska utsugningen och bevarandet av den ojämlika handeln. Det var också för att han förutsåg de helvetiska svårigheter som bygget av socialismen på en enda ö skulle möta, och insåg behovet av andra revolutionära segrar, som han i sitt budskap till Tricontinental-konferensen lanserade det berömda slagordet ”Skapa två, tre, flera Vietnam” – ett slagord som ofta karikerats. Han upprördes av ”den batalj av krokben och invektiv som redan för tämligen lång tid sedan inleddes av representanter för det socialistiska lägrets två stormakter” och greps ”av ångesten i detta mänsklighetens ödesdigra ögonblick” gentemot ”Vietnams ensamhet”.15 Med klarsynthet förutsåg Che den historiska utvecklingen och faran med isolerade uppror i en värld som under kalla kriget tragiskt dominerades av imperialismen och stalinismen, och där den senares undergångsväg redan var utstakad.

Från 1962., ett år efter det officiella utropandet av den kubanska revolutionens socialistiska karaktär och två år efter upprättandet av privilegierade förbindelser med Sovjetunionen, hade raketkrisen rubbat hans förtroende för alliansens hållbarhet och stödets pålitlighet. Han hade fått i uppdrag att förhandla med Moskva om militärt stöd gentemot de allt tydligare hoten om amerikansk intervention efter misslyckandet i Grisbukten 1961. Förslaget att installera kärnvapen på Kuba – ett förslag som Moskva hade ansvar för – syftade till att avskräcka Pentagon från att utlösa ett sådant angrepp. Men i själva verket rubbade förslaget atomvapenjämvikten, eftersom närheten till USA:s territorium innebar att en sovjetisk attack skulle kunna komma mycket snabbare och amerikanerna inte skulle kunna svara lika effektivt. Hotet om kärnvapenkrig ökade. Kennedy krävde att raketerna skulle dras tillbaka och hotade med en termonukleär konflikt: världen stod vid randen av krig. Den sovjetiska regeringen accepterade att montera ned de offensiva vapnen under amerikansk kontroll.

Men tillbakadragandet av raketerna och förhandlingarna mellan Chrusjtjev och Kennedy skedde i den sovjetiska diplomatins byråkratiska tradition utan att rådfråga någon, och med totalt förakt för den kubanska suveräniteten. Kubanerna blev oerhört överraskade och indignerade och oktoberkrisen (”de ljusa och svåra dagarna” som Che skrev i sitt avskedsbrev) utgjorde utan tvivel den första sprickan i relationerna mellan Kuba och Sovjetunionen.

Sovjetunionens utrikespolitik – och särskilt det småsnåla stödet till det vietnamesiska folket – skulle komma att förstärka hans alltmer kritiska syn på det socialistiska lägret.

Den mystiska avfärden

Hur ska vi förstå hans avresa från Kuba? Var det övertygelsen om att det var omöjligt med vidare utveckling för en isolerad ö? Var det en önskan att bege sig ut i striden igen? Var det viljan att bryta det kubanska beroendet av Sovjetunionen, en vilja som han delade med Fidel Castro? Den arbetsdelningen mellan statsmannen och upprorsmannen var kanske resultatet av en kompromiss. Men den arbetsfördelningen räcker inte för att förklara de sprickor och konflikter som fanns före hans avresa, och den räcker inte för att förstå vad som hände senare. Är han medveten om att han allt mindre passar in i det politiska system som håller på att upprättas? Hans krav irriterar ämbetsmännen och de politiska ledarna. Hans livsstil är en utmaning mot den nomenklatura som håller på att födas och vars inkompetens han kritiserar. Bristen på ekonomiskt utbildade ledare är katastrofal, men han anklagar också sig själv för att vara ansvarig för misstagen:

”Vi är skyldiga och det måste vi säga öppet. Vill arbetarklassen döma oss för det? Må den fördöma oss, må den ersätta oss, må den avrätta oss, må den göra vad den vill. Där ligger problemet.”

Han angriper de fackliga ledarna, som i flertalet fall inte har någon massbas och tror sig bara ha rättigheter och inga skyldigheter. Han hävdar:

”I den här situationen skulle fackföreningarna kunna upphöra att existera och överföra sina funktioner till kommittéer för arbetets rättvisa. Bara den fackliga byråkratin skulle ha något emot det, eftersom den skulle tvingas återvända till produktionen […] de mest berörda svarar på detta att de har varit fackliga ledare i arton år.”

På samma sätt angriper han mycket tidigt urartningen hos Kommittéerna till försvar för revolutionen (CDR), vilka han ser som ett fäste för opportunister. Han påminner medlemmarna i säkerhetstjänsten om att ”kontrarevolutionär är någon som kämpar mot revolutionen, men den som använder sitt inflytande för att få en bostad och därefter skaffar sig två bilar, den som bryter mot ransoneringen, som äger allt det som folket inte har, är också en kontrarevolutionär.”

Den biografi som nyligen publicerades av Paco Ignacio Taibo II illustrerar mycket väl den växande spänning som skapas av klyftan mellan bristande ekonomiska och mänskliga resurser och nödvändigheten av snabb utveckling i ett land under angrepp utifrån.

”Vi befinner oss i en svår situation; vi kan inte unna oss lyxen att bestraffa misstagen, kanske kan vi det om ett år. Vem ska avskeda industriministern som i november skrev på en plan för att producera 10 miljoner skor och några andra dumheter?”

Han tycks förbrukas i en utmattande strid och skärper sin kritik och sin självkritik mot ett alltför krävande funktionssätt:
”Beslut som ska verkställas, uppgifter som inte diskuteras […] till slut ser vi inte folk som mänskliga varelser utan som soldater, som nummer i ett krig som det gäller att vinna. Spänningen är så stor att vi inte ser något annat än målet […] och vi glömmer så sakta den dagliga verkligheten […] Vi måste göra något för att det här ministeriet ska bli lite mer mänskligt.”16

Che slåss på alla terränger. Samtidigt som han genomför en omorganisering inom industrin deltar han i teoretiska debatter om sökandet efter en annan socialism, allt mer övertygad om Sovjetunionens misslyckande. Men den ekonomiska debatten – som handlar om Kubas utvecklingsstrategi – sluter med ett nederlag för Che. Han ger sig av på en lång resa. Det mycket Moskva-kritiska tal som han håller i Alger tas illa emot. Flera vittnesmål bekräftar det17 och talet kommer aldrig att publiceras i sin helhet i den kubanska pressen. En av attachéerna vid den sovjetiska ambassaden som idag lever i exil (och som vill förbli anonym) bekräftar att den sovjetiska regeringen meddelade, att ett sådant tal från en kubansk ledare var oacceptabelt. Che togs emot av Fidel Castro på flygplatsen, och stängde in sig med honom under två dagar – efter det uppträder han aldrig mer offentligt.

En månad senare avreser han i hemlighet till Kongo. Att Havanna såg Afrika som en av de viktigaste terrängerna i konflikten mellan tredje världen och imperialismen på sextiotalet står bortom tvivel. Men det är tveksamt om Ches deltagande fanns med i de ursprungliga planerna. Bortsett från de diplomatiska problemen, måste hans närvaro skapa svårigheter för de afrikanska ledarna (bland dem Kongos nuvarande ledare Laurent-Désiré Kabila), som inte drog sig för att tala om det. Även om den kubanska utrikespolitiken vid den tiden var djärv – och den var verkligen utomordentligt djärv – verkar det inte troligt att man tänkt, att den främste kubanske ledaren efter Fidel Castro skulle delta. Enligt Taibo II tog Che i februari 1965 upp med Nasser, att han eventuellt skulle delta i kampen i Kongo, men gav upp idén sedan han övertygats av den egyptiske ledarens argument. Hur ska man förklara denna tvekan och dessa omsvängningar som var så föga typiska för hans person?

Några månaders deltagande räckte för att han skulle inse hur orealistiskt företaget var med tanke på de afrikanska befrielserörelsernas svagheter. Han beslöt att organisera reträtten. En inställning som motsäger att han skulle ha drivits av böjelser för ”självmord”. Han gick emot Fidel Castros förslag att skicka ytterligare kubaner.18 Han är realistisk och pragmatisk och bedömer reträtten som oundviklig. Hans dagbok i Afrika (som han ville kalla ”Minnen från det revolutionära kriget: Kongo”) publicerades endast i delar, trettio år senare. Hans korrespondens med Fidel Castro är okänd.

Han stannade flera månader i Prag, ”ett säkert ställe där han ska bestämma sig för vad han vill göra”.19 Hans närvaro är hemlig, eftersom han misstror den tjeckiska säkerhetstjänsten djupt. Man vet inget om motiven för denna långa vistelse eller om de brev han skickar till Fidel Castro. Han återvänder i hemlighet till Kuba och tränar sig några månader underjordiskt.

Hur förbereds avfärden till Bolivia i slutet av 1966? Hur ska man förklara den roll som det bolivianska kommunistpartiet får, trots att deras relationer sedan tidigare är konfliktfyllda? Che mötte 1964 på Kuba ledaren för en utbrytning ur bolivianska kommunistpartiet vilken förespråkade väpnad kamp, och redan det hade lett till generalsekreteraren Mario Monjes vrede. Denne uteslöt andra bolivianska vänsterkrafter innan han övergav gerillan.20

Hur ska vi förstå bristerna, ”planernas avsaknad av genomskinlighet och deras tvetydighet”, enligt Taibo II, när vi vet hur sträng och minutiös Che var? Den franske förläggaren Francois Maspéro upptäckte senare, att han själv var den främste stöttepelaren i det utländska nätverket. Regis Debray reste för att rekognoscera och studera terrängen – ett tungt ansvar för en fransk student vars bedömning sedan kom att ifrågasättas.
Enligt Taibo II som citerar en ClA-rapport skulle CIA ha blivit informerade redan i slutet av 1966 om förberedelserna för gerillan.21

Räcker det oförutsedda händelseförloppet med den för tidiga upptäckten av träningslägret, vilket tvingade gruppen ut i oförutsedda strider, som förklaring till de dramatiska händelserna och den slutliga utgången? Ingen kan svara på den frågan idag.

Deformerad och mumifierad överlever Che. Efter Berlinmurens fall, i ruinerna av 1900-talets revolutioner. Besegrad och segrare. Var ligger kraften i hans budskap? En övertygelsens man, krigsledare och misslyckad poet, upprorisk och engagerad, minister och därefter gerillasoldat. Han förkroppsligar föraktet mot makten, han återupprättar politiken. Det har inte funnits, det finns inte någon ”guevaristisk” modell för uppbygget av socialismen. Men det finns ett sökande efter andra samhälleliga organisationsformer, ett samhälle till nytta för los de abajo (dem där nere) och inte los de arriba (de där uppe), som man säger idag i Latinamerika. Bärare av en moralisk syn på makten, politisk ledare av en ny typ vars ord och handlingar stämmer överens, vildsint kritiker av socialismens avvikelser – det som gör honom modern är denna blandning av humanism och integritet. ”Guevara har anlänt, slut på maskeraden”, skrek redan demonstranterna i Montevideo 1961…

Janette Habel
Maj 1997

Noter
1. 26 juli-rörelsen, har fått namnet efter det datum — 26 juli 1953 – då Castro och hans anhängare genomförde attacken mot Moncadakasernen. Se avsnittet ”Några årtal”.
2. Paco Ignacio Taibo II, Ernesto Guevara también conocido como el Che, Ed. Planera 1996. Citaten i den här boken från den franska översättningen, Ed. Métaille/Payot 1997.
3. Opublicerad text. Källa: Carlos Tabladas manuskript.
4. Taibo II, s. 42.4. Den politik Che beskriver här kallas ”importsubstitu-tion” och rekommenderades vid den här tiden av FN för Latinamerikas länder.
5. Ernesto Che Guevara, Ecrits d’un révolutionnaire. Ed. La Bréche, Paris 1987.
6. Bettelheim, Guevara m.fl. Planeringsdebatten på Kuba, Rabén & Sjögren, Stockholm 1972., s. 57.
7. Guevara, Vi skall segra!, artikeln ”Människan och socialismen på Kuba”, Rabén & Sjögren, Stockholm 1968, s. 133.

8. Roberto Massari, Che Guevara pensiero e politica dell’utopia. Ed. Asso-ciate, Rom 1987.
9. Opublicerade kommentarer till Sovjetiska vetenskapsakademiens handbok i politisk ekonomi. Citeras i Juan Antonio Blanco, Tercer Milenio, s. 83, Havanna 1995.
10. Vi skall segra!, s. 130.
11.Opublicerat, ur Tabladas manuskript.
11. Vi skall segra!, s. 134.
13. Revolutionära direktoratet, en studentorganisation som deltog i kampen mot diktaturen.
14. Den andra Escambrayfronten, en utbrytning ur Revolutionära direktoratet, bildades under ledning av Eloy Gutierrez Renoyo. Den uteslöts under marschen mot Havanna, samtidigt som Che hade lyckats ena alla rebellstyrkor i regionen. Det tycks ha varit Fidel Castro som fattade beslutet.
15. Debray, Guevara m.fl. Kontinent i uppror, Rabén & Sjögren, Stockholm 1967, ur artikeln ”Vietnam får inte lämnas ensamt!” s. 144.
16. Citaten i detta stycke från Taibo II.
17. Raul Roa ringer upp Che när denne återvänt till Havanna (i mars 1965) för att be honom ta emot journalisterna Huberman och Sweezy samt för att gratulera honom till talet i Alger. Che svarar: ”Det är nästan ingen jävel utom du som gillar det talet.” (Muntlig redogörelse. Paris 1997.)
18. Framgår av utdrag ur Ches dagbok, som publicerats i Taibo II m.fl. L’année ou nous nettons nulle part. Ed. Métaille, Paris 1995.
19. Enligt en kubansk säkerhetsagent, citeras i Taibo II. zo. Taibo II, s. 614. ii. Taibo II, s. 635.

Argentina under nyperonismen

1 Den argentinska bourgeoisin accepterade att peronismen skulle få spela en ny ledande roll inom ramen för Gran Acuerda National (GAN), dvs en politik som skulle ge militären en stark kontroll över en nyupprättad ”konstitutionell” regim och som samtidigt innebar en kompromiss mellan peronismen och andra traditionella politiska styrkor. Denna plan, som lades fram av Lanusse — det skarpaste huvudet bland diktaturens militärer — innebar att man ingrep och skulle isolera och om möjligt krossa ”extremisterna”. vilka representerades både av de organisationer som tagit upp den väpnade kampen och de mest stridbara av de arbetargrupper som brutit med den peronistiska fackföreningsbyråkratin.

Trots justeringar och förvrängningar visade resultaten av valet den 11 mars i grunden att radikaliseringsvågen hade nått en enorm omfattning, inte bara bland arbetarmassorna utan också bland stora skikt av småbourgeoisin. GAN-planen sopades bokstavligt ät sidan, och den argentinska bourgeoisin stod inför ett klart val: antingen med våld hejda vägen genom att hindra Campora frän att överta presidentämbetet, eller spela ut det neo-peronistiska kortet. Det första alternativet skulle oundvikligen ha resulterat i att den mest revolutionära flygeln bland militären vunnit hegemoni och detta skulle i sin tur troligen ha lett till inbördeskrig. vilket ända från början skulle ha kännetecknats av väpnat motstånd. Därför beslöt den. trots yttersta högerns desperata ansträngningar, att ta risken med en radikal omsvängning genom att återinsätta peronismen vid makten.

2 De dramatiska händelser som kännetecknade Camporas tillträde vid Casa Rosada visar på de villkor som råder när peronismen åter försöker upprätta sin hegemoni. De mest representativa ledarna för militärdiktaturen tvingades dra sig tillbaka frän scenen utan att på något sätt kunna dölja sitt nederlag. Massmobiliseringen och de initiativ som tagits av de väpnade organisationerna – vilka genomgått det vilda förtryckets styrkeprov – tvingade igenom att alla politiska fångar skulle friges. Allende och Dorticos hälsades av massorna, medan Rogers tvingades krypa och gömma sig i korridorerna. Hela den koloss, som skapats sedan Ongania tog makten 1966 har fullständigt rasat samman. Följande fråga står nu på dagordningen: vilka är den argentinska bourgeoisins chanser att nå några framgångar genom den spektakulära omsvängning som den tvingats göra?

Det är helt självklart att de ekonomiska förhållandena i Argentina 1973 inte på något sätt kan jämföras med de förhållanden som rådde i slutet av andra världskriget och som skapade en gynnsam situation för det peronistiska experimentet. Det finns inte heller någon möjlighet för Argentina att slå in på den väg som Brasilien tagit efter militärkuppen 1964. För det första är det omöjligt att inom den peronistiska regimens ram införa de förhållanden för arbetarklassen som gorillorna i Brasilien genom det mest brutala våld kunnat införa för den brasilianska arbetarklassen. För det andra kan det inte finnas utrymme i Latinamerika för två ”subimperialismer” och allt tyder på att Brasilien ger USA-imperialismen bättre garantier än Argentina. Därför verkar det mindre troligt med ett stort ekonomiskt uppsving som varar i flera år.

Detta innebär inte att bourgeoisin inte har något manöverutrymme. Det finns svängrum, och Campora & Co. kommer att utnyttja detta till det yttersta. Först och främst kommer de att lätta trycket frän USA-imperialismen genom att vända sig till den västeuropeiska kapitalismen, som söker nya öppningar i sin allt skarpare konkurrens med USA. Detta innebär också möjligheter till nya investeringar, vilket möjliggör att man kan nå kortsiktiga resultat och avsevärt öka exporten av basprodukter som kött (på detta område är den nuvarande marknadsutvecklingen gynnsam för de producerande länderna). Samtidigt kan Argentina spela ut ett annat kort: en allians mellan de latinamerikanska länder som är intresserade av att hejda den brasilianska expansionismen— länder som redan gått samman i ”Andean Pact”. På detta sätt skulle den argentinska industrin under en viss tid och i viss utsträckning kunna säkra sig större utländska öppningar. Dessutom kan partiella nationaliseringar och liknande åtgärder innebära en viss rationalisering av de ekonomiska alternativen, vilket i sista hand stärker den argentinska kapitalismens ställning som helhet. USA-imperialismen kommer inte — samtidigt som det prioriterar Brasilien – att systematiskt kunna sabotera det neo-peronistiska experimentet med tanke på att dess snabba sönderfall skulle innebära att det inte finns någon alternativ lösning inom systemets ram. Slutligen kan den nya regeringen nå överenskommelser med några arbetarstater som uppenbarligen är intresserade av den utvecklingsprocess som nu pågår i Argentina (Perons planerade besök i Kina är i detta avseende betydelsefullt).

3 Att döma av valresultaten har peronisterna nu en bredare social bas än under åren 1945-6. Det är fr.a. de breda skikten inom småbourgeoisin som ändrat attityd efter hand som de blivit alltmer radikaliserade.

Teoretiskt sett bör detta garantera Campora avsevärt manöverutrymme inom politiken och hindra ett alltför snabbt sönderfall av regeringen. Men i praktiken är svårigheterna och motsättningarna enorma,, och de dök upp vid ytan redan under de första regeringsdagarna.

Fr. a. får man inte för en sekund tappa ur sikte den mycket djupgående förändring som skett av de internationella sammanhangen sedan 1945. Särskilt den socialistiska revolutionens seger på Kuba och existensen även arbetarstat i Latinamerika drar upp tydligare skiljelinjer i klasskampen i Latinamerika. Å andra sidan har den argentinska bourgeoisin redan tidigare erfarenhet av peronismen: den känner dess begränsningar, den är medveten om riskerna och den har endast tillåtit justicialismo .(rörelsen för social rättvisa) som en sista lösning.

Men i sista hand är det massornas attityd som blir avgörande. Och det nya peronistiska uppsvinget har drivits på bland de vuxna arbetarna genom de försämrade levnadsvillkoren och arbetarklassens minskade rättigheter efter Perons fall. Bland de unga arbetarna framstod peronismen — vilket är en myt — som en radikal, antiimperialistisk lösning med antikapitalistiska följder. Ingendera generationen arbetare kommer att nöja sig med demagogiska uttalanden eller åtgärder som är mer teatraliska än verkliga; de kommer inte att nöja sig med en ekonomisk situation som ständigt förstör deras köpkraft, eller att de får betala kostnaderna för den nationella ”enigheten”. Ända från början kommer de att vara mer kritiska än de arbetare var som förde Peron till makten för 30 år sedan.

Vid den tiden var fackföreningsorganisationerna det huvudsakliga instrument som tillförsäkrade Peron en hegemoni över massorna. De representerade i själva verket en historisk erövring av det argentinska proletariatet, vilket utnyttjades av dem för att förbättra levnadsstandarden och göra verkliga vinster. Den nuvarande situationen är radikalt annorlunda. De peronistiska fackföreningarna är fortfarande mäktiga, men de har omvandlats, till starkt byråkratiserade apparater — som till och med utnyttjar gangsters mot sina motståndare – och de har misskrediterats starkt genom sin opportunism och sina ständiga kapitulationer. Under de senaste åren har detta skapat ständiga kriser, motsättningar på olika nivåer, och till och med splittringar genom att radikaliserade tendenser skapats och fabriksföreningar eller lokala organisationer anslutit sig till en antibyråkratisk klassorientering.

Vad gäller den peronistiska ungdomsrörelsen har den vunnit inflytande bland den radikaliserade småbourgeoisin likaväl som bland unga arbetare. Den inspireras i stort av ett antiimperialistiskt perspektiv och den är knuten till de peronistiska gerilla-organisationerna. Erfarenheterna från första maj-firandet visade omfattningen av denna sektor, trots repressiva åtgärder som avskedandet av Galimberti, och detta kommer att skapa svårigheter för den nya presidenten.

Slutligen har det under de senaste åren uppstått ett stort avantgarde inom arbetarklassen, vilket brutit med peronismen, eller aldrig varit under dess inflytande. Det är ett avantgarde som utvecklats i de mest dynamiska industrisektionerna, särskilt i Cordoba, klasskampens stormcentrum. Det har allt öppnare gått i kamp mot den traditionella fackföreningsbyråkratin och avvisat alla hänvisningar till Peron-myten, mognat under inflytande från den kubanska revolutionen och den revolutionära kampen i de latinamerikanska länderna och influerats av den internationella kommunistiska rörelsens förändringar, särskilt den sino-sovjetiska konflikten och händelserna i Kina 1966-69. Detta avantgardes existens – vars omfattning inte kommer fram i valresultaten den 11 mars (vid detta tillfälle intog den olika ståndpunkter, från taktiskt stöd till peronistiska kandidater som Lopez i Cordoba, eller stöd till PST, till bojkott eller blankröstning) är i fortsättningen er utomordentligt viktig faktor, som utgör den nödvändiga demarkationslinjen från det första peronistiska experimentet. Trots att detta avantgarde inte ännu kan spela avgörande roll och föra fram kortsiktiga alternativ bör man inte underskatta dess betydelse i de framtida striderna. Trots allt har detta avantgarde varit den drivande kraften i Cordobazos och liknande mobiliseringar och i kampen på de ledande fabrikerna Ur dessa led steg de militanter fram som blev en del av de väpnade styrkorna och som otvivelaktigt bidragit till att fördjupa den politiska krisen i landet och stimulerat kampen mot militärdiktaturen och bidragit till att Lanusse och GAN lidit nederlag.

4 Den nya regimen står inför enorma problem. Den måste bestämma sina ekonomiska planer och mycket snabbt börja genomföra dem i praktiken, för att få åtminstone stora sektorer av den organiserade arbetarklassen att stödja dessa planer; de måste göra eftergifter i fråga om lönerna för att kompensera arbetarnas alltmer försämrade köpkraft. Den måste få en parlamentarisk apparat på fötter som lidit av förlängd ledighet; reorganisera militären, som försvagats i ledningen genom diktaturens nederlag; och konsolidera polisapparaten, som också skakats genom kriserna. Den måste göra rörelsen mer effektiv och ge den en mer homogen struktur och återupprätta auktoriteten i de ledande fackföreningsapparaterna. Händelserna före och efter valet har visat på några av de svårigheter och motsättningar som ligger i genomförandet av dessa uppgifter.

Under de senaste veckorna har systemets kris blivit värre och det existerar nu ett maktvakuum som är mycket farligt för de härskande klasserna. Genom peronismens mångskiftande ideologi, har bourgeoisin lyckats att temporärt avleda massrörelsens dynamik. Men just i samma grad som massorna betraktar valet av Campora som en seger, känner de allt större förtroende för sina egna styrkor och kommer att — i det mycket gynnsammare sammanhang som nu råder — trycka på för full maskin. De är inte beredda att överlämna ett tomt papper till de nya makthavarna, eller att vänta för länge på konkreta resultat.

Liknande tendenser kan man se inom andra sociala skikt. Alla de som stödde den peronistiska rörelsen och bidrog till militärens nederlag känner att stunden nu har kommit för att genomföra kraven, om nödvändigt genom mobilisering av stridsstyrkorna. Särskilt kan strider i allt bredare skala utvecklas vid universiteten och i läroverken.

Det kommer att bli mycket svårt för den nya regimen att krossa dessa rörelser genom repression. Den kommer att söka utnyttja allt tillgängligt manöverutrymme för att skjuta upp striden, genom att mobilisera (föreningsapparaten till sitt försvar, genom att vidta vissa åtgärder mot trycket, genom att genomföra några spektakulära åtgärder (möjligen riktade mot USA-imperialismen). Den kommer att pumpa in ny luft i myten Peron. för att han skall framstå som landsfadern” som står över striden. Men detta kommer inte att räcka för att övervinna konfliktsituationen. Denna kommer att fortgå och t.o.m. fördjupas.

Detta innebär att den argentinska bourgeoisin inte kommer att kunna åtnjuta den relativa stabilisering som den skulle behöva för att kunna genomföra sina planer. Med andra ord: den kommer inte att kunna återupprätta de nödvändiga ackumulationsmarginalerna för ett, ekonomiskt uppsving med ”fredliga medel” och på arbetarklassens bekostnad. Därför kommer installationen av den konstitutionella regimen och Camporas presidentskap i sista hand bara att vara ett mellanspel som bourgeoisin alltmer måste ifrågasätta nyttan av. Behöver man påminna om att militären trots nederlaget har kvar sin apparat och kan försöka få revansch så snart som situationen blir gynnsammare?

Huvudfaran för arbetarklassen och den revolutionära rörelsen i det nuvarande stadiet ligger i möjligheten att massornas dynamik och stridsvilja endast uttrycks i sektoriella strider, utan att dessa samordnas. De kan rinna bort i sanden eller resultera i marginella vinster, eller också tvärtom: ersättas av spontana explosioner, som står inför risken att isoleras eller tryckas ned. eller i vilket fall inte resultera i några verkliga vinster.

5 Revolutionärernas centrala uppgift under detta stadium är att vinna en massbas, om så bara inom några få av klasskampens epicentra. Detta mål kan bara nås genom att man till den revolutionära organisationen vinner de kadrer som spelat en ledande roll i striderna sedan den första Cordobazo (maj 1969) – eller att den revolutionära organisationen åtminstone vinner inflytande över dem.

Varje framgång för den revolutionära organisationen på detta område kommer att bidra till att stärka massrörelsen som helhet, och därigenom fördjupa systemets kris och öka den politiska mognaden bland breda arbetarskikt och arbetarbefolkningen i allmänhet och befria dem från det inflytande som bourgeoisin fortfarande har över dem genom den peronistiska ideologin. Samtidigt kan en effektiv integration bland massorna ge den revolutionära organisationen gynnsammare villkor för att möta de oundvikliga styrkeproven, gynnsammare villkor inför ett nytt stadium, där underjordisk verksamhet och väpnad kamp åter måste prioriteras, med ökad effektivitet som följd.

För att tillämpa en sådan inriktning måste klarhet vinnas på följande punkter:

I. Uppnåendet av ett massinflytande genom viktiga kadrer bland arbetarnas avantgarde förutsätter en hård och systematisk kamp som innefattar hela den revolutionära marxismens ståndpunkter, oberoende av de svårigheter som vid ett visst stadium kan uppstå. Varje möjlig anpassning till den nuvarande nivån hos massorna eller breda skikt av den kan. ytligt sett, lösa frågan om att upprätta band med massorna. Men den skulle oundvikligen leda till en svanspolitik som är tom på varje perspektiv och utan en revolutionär metodik.

II. Revolutionärerna får inte en sekund förlora ur sikte nödvändigheten att kämpa för att klargöra naturen hos den regim som tog över efter valen 11 mars. med andra ord: avmystifiera peronismen. Detta innefattar att man definierar periodens förrevolutionära karaktär, den revolutionära processens natur i Argentina och det strategiska målet att kämpa om makten. Det gäller inte att föra en abstrakt kamp om ”principer” eller för ”analytisk noggrannhet”. Det är fråga om en politisk kamp. vars målsättning är att hjälpa arbetarklassens och dom förtryckta massornas breda avantgarde att ta språnget från protesten och den instinktiva revolten till en klassmässig politisk självständighet och till revolutionärt medvetande. Det måste råda klarhet på denna punkt: om detta mål inte nås, kan det inte bli några verkliga framsteg i den revolutionära kampen. Å ena sidan kommer varje massrörelse – inklusive den bredaste och aggressivaste – förr eller senare att hamna i en återvändsgränd, antingen genom att den tröttar ut sig själv eller genom att den krossas av repressionen. Å andra sidan skulle varje handling av det politiska avantgardet och den revolutionära organisationen som är oberoende av den konjunkturella betydelsen, i sista hand döma den till isolering och i bästa fall endast få symboliskt värde.

III. Revolutionära marxister måste systematiskt betonar. osäkerheten i det ”demokratiska” mellanspelet och oundvikligheten av väpnade konfrontationer. De får inte nöja sig med att avmystifiera alla illusioner om parlamentarism och om massornas spontana kraft, utan också – mera preciserat – betona behovet av att man förbereder sig på att besvara fiendens oundvikliga angrepp, oberoende av vilken form de tar sig. Detta innebär att man måste bygga upp en underjordisk apparat, att denna apparat under inga omständigheter får ges upp; att man även under det demokratiska mellanspelet har kvar perspektivet på väpnad kamp för att motverka repressiva aktioner mot massrörelsen eller det revolutionära avantgardet.

6 Efter att ha klargjort sin grundläggande inriktning och sitt övergripande perspektiv får revolutionärerna inte tveka ge sig in i kamp även för de blygsammaste omedelbara krav. Det viktiga är att gripa tag i den potentiella dynamiken i dess strider och genom erfarenheten skola de som deltar i dem.

Revolutionärerna måste särskilt stimulera kampen för löneökningar, för arbetarnas rättigheter på fabriken (mot arbetsköparnas repression) och för elementära krav, inte bara i fabrikerna, utan också i slumområdena.

Likaså måste de betona övergångskraven för att kunna stimulera stridernas antikapitalistiska dynamik. I samband med en förrevolutionär kris går sådana krav utöver propagandastadiet och blir föremål för politiska kampanjer och för agitationen.

Två exempel: kampen mot inflationen och kampen för expropriation av de imperialistiska företagen.

Den minskade köpkraften har varit katastrofal för de argentinska arbetarna under flera år. Kampen mot denna måste innefatta en kamp för glidande löneskala och periodisk höjning av löner som är otillräckliga och inte hänger med. En kamp för glidande löneskala. som syftar till arbetarnas och folkmassornas kontroll över försäljningspriserna skulle få en otvivelaktig politisk betydelse i den nuvarande situationen.

Vad gäller kampen mot de imperialistiska industrigrupperna, måste revolutionärerna motsätta sig varje åtgärd som gynnar europeiska kapitalister och samtidigt ska de kräva expropriationer utan kompensation. under arbetarkontroll.

7 Revolutionära militanter kommer att dras in i kampen för att förnya fackföreningarna, genom att fördjupa de differentieringar som skett under flera år, men som hittills bara gett partiella och ovissa resultat. De kommer att organisera eller stimulera antibyråkratiska stämningar på basnivå med sikte på att bygga en klasskampsrörelse i nationell skala. De kommer att undvika varje identifiering med oppositionsströmningar som själva hör hemma inom byråkratin. Med perspektivet inställt på fullständig självständighet från regeringen och varje borgerlig ekonomisk eller politisk organisation kommer de att föra fram plattformer där de krav som de breda massorna själva upplever som viktiga bildar utgångspunkten. Men det vore likväl felaktigt att identifiera klasskampstendensernas plattform med den revolutionära organisationens strategiska och taktiska inriktning eller att inte dra nytta av varje laglig möjlighet.

I en situation av förrevolutionär kris — och en sådan existerar nu – ligger det i revolutionärernas intresse, och är möjligt för dem att stödja och ge en impuls till skapandet av demokratiska basorgan. Dessa organ uppstår utifrån behoven hos de mest militanta arbetarna och befolkningsskikten att bryta med de traditionella apparaternas rutinmässiga funktioner och att ge ett mera omedelbart och effektivt uttryck för deras egna förhoppningar och bättre genomföra deras vilja. De är i första hand instrument för den revolutionära mobiliseringen och växer över till att bli embryon till en alternativ makt.

På alla nivåer av sitt militanta ingripande, kommer revolutionärerna att uttrycka sina ståndpunkter mot Campora-regeringen med yttersta klarhet. De kan ge kritiskt stöd till åtgärder som riktar sig mot imperialistiska intressen, men deras övergripande attityd kommer att vara en villkorslös opposition mot den nya borgerliga regeringen. De kommer att förklara att revolutionärernas mål är att bygga en arbetar- och folkregering, d.v.s. en regering som uttrycker intressena hos arbetarklassen och andra förtryckta skikt och utesluter varje deltagande från bourgeoisins och de oligarkiska skiktens representanter.

8 Perspektivet i det nuvarande stadiet får inte leda till att man glömmer bort de övergripande begrepp om revolutionär kamp som fördes fram av revolutionärerna under 1968- 69. Massrörelsens resultat och de resultat som nåtts genom militärdiktaturens nederlag rättfärdigar inga illusioner om möjligheten att proletariatet ”demokratiskt” och ”fredligt” kan nå makten inom ramen för en konstitutionell regim som konsolideras på lång sikt. Men de rättfärdigar inte heller någon anslutning — varken direkt eller indirekt — till ett spontanistiskt-upprorsromantiskt begrepp om kampen om makten. Bortom konjunkturella skiftningar är det ett uppenbart faktum för revolutionärerna, att denna kamp i Argentina — mer än i nästan något annat land i Latinamerika – kommer att nå sin kulmen i stadsbefolkningens mobilisering för uppror. Men den väpnade konfrontationen kommer inte att begränsas till denna mobilisering, utan kommer att genomgå preliminära, mångskiftande och förlängda faser. Samtidigt måste man undvika varje illusion om att en begränsad, eller relativt begränsad, avantgardistisk kärna kan bli det revolutionära partiet och vinna hegemoni bland massorna under själva upprorsrörelsen.

För det andra: det faktum att man erkänner djupet i landets strukturella kris, massuppsvingets kraft och den neo-peronistiska lösningens vanskligheter, leder inte av nödvändighet till uppfattningen att erövringen av makten kan ske på kortsiktig basis. I själva verket får man inte glömma bort följande: (I) den borgerliga regimens fall i Argentina skulle vara en historisk katastrof för imperialismen. Härav följer det riktiga antagandet om en intervention -antingen direkt genom USA-imperialismen eller indirekt genom Brasilien eller andra länder — eller en substantiell hjälp till gorillatendenser som är beredda att ta risken med ett inbördeskrig. (II) trots den mognad som skett under de senaste åren har de breda utsugna massorna ännu inte frigjort sig från den borgerliga ideologin och den borgerliga politiska rörelsen. (III) det existerar inget revolutionärt parti med massinflytande, som inom relativt kort tidsrymd kan leda proletariatets revolutionära kamp och väpnade strider för att störta systemet.

Om denna analys är riktig, är det revolutionärernas främsta uppgift att samla sina styrkor och vinna inflytande över viktiga skikt av de förtryckta massorna för att få framgång i sin kamp. Detta mål kan nås genom ett systematiskt ingripande i de ekonomiska striderna, en allmän politisk intervention, och principiell politisk propaganda. Den kan nås genom att organisera och genomföra väpnade strider. Prioriteringen — liksom prioriteringen mellan legala handlingar och illegala — hänger uppenbarligen samman med en analys av den givna perioden och den säregna konjunkturen.

9 En balansräkning över den väpnade kamp som genomförts under de senaste tre åren ligger inte inom ramen för denna artikel. Vi skall därför begränsa oss till några allmänna betraktelser.

Enligt vår uppfattning gick de initiativ som togs om väpnad kamp mellan slutet av 1970 och första månaderna 1971 i riktning mot en sammanstrålning mellan de väpnade handlingarna och striderna inom viktiga delar av proletariatet och därigenom mot en synkronisering av den väpnade kampen och klasskampens speciella dynamik. Sålunda utgjorde vissa episoder där ERP var den viktigaste stridspartnern det högsta stadiet i den väpnade kampen i Latinamerika sedan den kubanska revolutionen. Men sedan tog handlingar som dikterades av tillfälligheter och som siktade till att befria fångar, eller straffa diktaturens bödlar överhanden över aktioner som var sammanlänkade med massornas strider och behov. I detta avseende skedde militaristiska avvikelser, vilka i sista hand hindrade ackumulering av effektivt politiskt och organisatoriskt kapital genom den prestige man vunnit i de spektakulära initiativen och otaliga militanters heroiska offer.

Likväl har händelserna under de senast veckorna visat att de väpnade organisationerna inte på något sätt är isolerade från massorna. De har kunnat delta i stora mobiliseringar, fr.a. i befrielsen av de politiska fångarna – något som otvivelaktigt de bidrog till att genomföra. I mer allmän bemärkelse kan man inte förneka att det avgörande elementet i diktaturens nederlag var mobiliseringen av massorna efter maj 1969. Men gerillans strider bidrog till att fördjupa regimens kris, och hindra varje plan plan på att slå in på en ”brasiliansk väg” och krossade GAN. Samtidigt spelade den en roll som en faktor i avantgardets politiska mognadsprocess. F.n. måste man prioritera politiska handlingar bland massorna och varje initiativ till väpnad kamp måste underordnas denna nödvändighet. Detta innefattar inte något perspektiv — som vi redan betonat — att lägga ned vapnen. Men det innebär att frågan om kampen mot repressionen och mot möjlig militärkupp måste ställas på massornas egen nivå. Med andra ord: å ena sidan måste avantgardets specialiserade avdelningar vara beredda att ingripa i massrörelsen för att garantera dess försvar; men revolutionärerna måste också systematiskt stimulera arbetarnas självförsvar. Å andra sidan måste den undvika initiativ som i praktiken leder till att man koncentrerar sina ansträngningar i en inriktning som är emot den prioritering som härrör ur den politiska analysen, dvs att avskilja sig från massorna, riskera för tidiga styrkeprov där revolutionärerna inte har tillräckligt med stöd, och som i sista hand hindrar den nödvändiga politiska kampen för att avmystifiera peronismen.

En revolutionär inriktning måste belysa de reformistiska och nationellt-populistiska regimerna och tendenserna i olika latinamerikanska länder. Dessa måste noggrant analyseras och deras klassinnehåll måste avslöjas utan några som helst eftergifter eller taktiska finter, utan att man sammanblandar ett möjligt stöd till specifika antiimperialistiska åtgärder med ett övergripande stöd eller accepterande av kompromisser i de politiska konfrontationerna.

De argentinska revolutionärerna måste uttryckligen ta avstånd från en serie ståndpunkter som intagits av de kubanska ledarna, vilka hindrar en konsekvent utveckling av kampen i Latinamerika. Solidaritet med den kubanska arbetarstaten och en korrekt värdering av den historiska betydelsen i de revolutionära handlingar som dess ledare genomfört, får inte leda till en nedtoning av kritiken mot de attityder den intagit, som stödet till Velascoregimen i Peru, det villkorslösa stödet till Allendes reformism i Chile, och accepterandet av den sovjetiska byråkratins begrepp, som kubanerna själva tidigare kritiserade. Den kubanska regeringen måste med rätta utföra politiska och diplomatiska handlingar som är taktiskt värdefulla, men man får inte underordna den revolutionära kampen i Latinamerika under sådana handlingar.

5 juni 1973 Livio Maitan

Noter:
1. Gran Acuerda National (GAN) – ” Den stora nationella överenskommelsen”, ett avtal om klassamarbete och vapenvila.
2. Cordobazo – arbetarstrider i Cordoba i maj 1969.

Ursprungligen på svenska i Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1973. Också som pdf.