Retorik – eller konsten att övertyga

Björna Rönnblad om Kurt Johannessons Retorik – eller konsten att övertyga. Norstedts 1990

Att övertyga är en konst. Det har vi nog alla blivit varse, vare sig vi nu grämt oss över att ha misslyckats med det eller kanske fallit platt för någon annans vältaliga argumentation. Vad är det som gör att man övertygar eller låter sig övertygas? Varför lyckades såväl Joseph Goebbels som Martin Luther King så väl med detta i sina tal, trots den avgrund som skiljer innehållet? Och hur lyckas egentligen P G Gyllenhammar? Och vad kan vi själva lära och använda?

Om detta – talandets konst – handlar Kurt Johannessons bok Retorik – eller konst en att övertyga. Det är en mycket fascinerande genomgång av talekonstens olika element såsom de formulerades när retoriken som konst eller vetenskap skapades av grekerna och romarna under antiken. Allt ifrån uppläggningen av argumentationen till kroppsspråket. Uppbyggnaden av ett tal skärskådas från inledning till slutkläm. Allt detta, och hur språket kan användas för de mest skilda syften, för både ”gott” och ”ont”, illustrerat med rikliga och utförliga exempel. Några av världshistoriens kända talare från antiken till våra dagar framträder.

I ett kapitel kan vi stanna upp och njutningsfyllt ”lyssna” till Martin Luther Kings berömda tal I have a dream. Johannesson analyserar hur dess rika bildspråk fick hundra tusen människor i medborgarrättsmarschen i Washington 1963 att gripas. I ett annat avsnitt kan vi med fasans och fruktans fascination lära oss att förstå hur nazisternas propagandaminister Goebbels skickliga disposition övertygade så många om nödvändigheten av ”det totala kriget” i ett tal i Berlins Sportpalats i februari 1943.

I ett mera näraliggande exempel gör Johannesson en spännande analys av P G Gyllenhammars svar på protesterna mot Volvos miljöförstöring 1987. Efter att en annan volvodirektör, Rune Svensson, i ett uttalande sagt att man måste acceptera att skogarna dör ökade trycket mot Volvo. Företaget gick då ut i en försvarskampanj där Gyllenhammar från helsidesannonser i tidningarna personligen talade till hela det svenska folket.

”Men inte bakom ett blänkande skrivbord med många telefoner, inte heller mot bakgrund en av väldiga fabriker med bolmande skorstenar. Ändå är han ju faktiskt företagsledare. Men i detta fall skulle en sådan inramning väcka olämpliga associationer till maktmissbruk och miljöförstöring. Därför får vi se honom i seglarjacka bland klippor och någon sorts strandråg ute vid Vinga fyr. Redan bilden är ju ett försvarstal…” (sid 53)

Johannesson visar sedan hur Gyllenhammars försvarstal använder retorikens alla knep för att ta loven av kritiken och skjuta över ansvaret på andra. SIFO gjorde en undersökning för att mäta effekten av de fem volvoannonser som publicerades. Före kampanjen tyckte 27 procent i SIFOs utfrågning att Volvos miljöpolitik var bra. Efter de fem annonserna hade dessa 27 procent stigit till 42!

Här finns en av Johannessons viktiga poänger i boken: att vi bör lära använda oss av retorikens samlade kunskap både för att kunna övertyga och för att kunna lyssna kritiskt och självständigt ta ställning till allt som sköljer över oss.

Vad medierna och framför allt TV inneburit för talekonsten tas upp i en spännande passage som handlar bl a om det offentliga språkets förmenta intimisering i TVs hörnsoffor. Vi får också exempel på hur olika politiker förmår utnyttja medierna, bl a hur Ronald Reagan kunde bli vad Johannesson kallar ”the great communicator” Här skärskådas också Olof Palme, Torbjörn Fälldin och Gösta Bohman.

Johannesson menar att retoriken, som var ett obligatoriskt skolämne i alla västerländska skolor i tvåtusen år sedan länge fallit i glömska, men nu till viss del börjar återkomma. Hans bok är den första moderna läroboken i retorik på svenska.

Jag tror att det är första gången jag läst en lärobok på samma sätt som man läser en fängslande roman. Här finns mycket att lära och begrunda för politiskt aktiva. Johannesson leder nu ett forskningsprojekt om ”Den svenska arbetarrörelsen och språket”. Det finns all anledning att återkomma till resultatet av det.

Björn Rönnblad

Ur Fjärde internationalen 3/1991

Björn Rönnblad 1954 – 2013

Samma dag som jag får veta att Björn Rönnblad dött efter en längre tids cancersjukdom hör jag årets första lövsångare. Den är sen som alla andra vårtecken efter denna isiga, långa vinter. Brydde sig Björn om lövsångare? Blev han som musiken betydde så mycket för också berörd av att höra dess lite sorgsna ton om våren? Jag vet inte, efter mer än 30 års arbete tillsammans i samma parti är det ändå lite jag vet.

Det jag vet, den bild jag har av Björn, är framförallt av en person som var passionerat engagerad i samtalet om politikens möjligheter. Inte politik bara som principståndpunkter, utan den envisa fråga som förföljer den som vill förändra samhället: men hur gör vi det?

En avgörande erfarenhet i Björns liv var hösten 1976 då flera hundra miljöaktiva göteborgare ockuperade Kungstorget i centrala stan för att hindra bygget av ett parkeringsgarage. 100 000 göteborgare skrev på namnlistor mot bygget. Efter 12 dygns tältande vann ockupanterna och bygget stoppades.

Jag kände inte Björn då men tvivlar inte på att han var i sitt rätta element. Säkert argumenterade han ivrigt, med livliga gester för att rörelsen inte skulle ge upp och endast lita på den egna kraften.

Så här skrev han om ockupationen i Internationalen 2009:

– Det händer något väldigt speciellt med människor som kämpar tillsammans för viktiga mål. Något vackert. (…)

Björn var en av många som kom till Socialistiska Partiet från 70-talets miljörörelse. Det var en bra skola för den som ville lära sig bygga breda rörelser. Inför folkomröstningen i mars 1980 engagerade sig en halv miljon kring Folkkampanjen mot kärnkraft. Det blev en lärdom för livet för många av oss, inte minst om hur socialdemokratin kunde manipulera opinionen, därför att motståndarna inte var förankrade på arbetsplatserna.

Björn hade dragit lärdomarna. I alla diskussioner i rörelser, på Socialistiska Partiets kongresser, styrelsemöten och sommarläger, eller när han som redaktionsmedlem för tidskriften Röda Rummet ledde ofta välbesökta och spännande samtal på Socialistiskt Forum, stod han för att det gäller att bygga rörelsen underifrån, att det inte finns några genvägar till framgång i politiska utspel.

Den hållningen gick igen i uppbygget av solidaritetsrörelsen med revolutionen i Nicaragua. Björn klarade att förena att vara mycket aktiv i det arbetet med en kritisk analys av Sandinistfronten som lett revolutionen och styrde det nya samhället – och som efter 11 år förlorade valet 1990 efter att ha byråkratiserats och korrumperats.

I vårt gemensamma yrke, läkarens, delade vi ilskan över försämringarna i vården. 1994 skrev vi en broschyr tillsammans mot marknadsreformerna i vården. Cirka tio år senare bildades bredare rörelser för att försvara välfärden som Sjukvården inte till salu i Göteborg, där Björn var aktiv och Nätverket Gemensam Välfärd som vi båda deltog i från starten 2005.

Björn gick en journalistutbildning kring 1990 och arbetade en tid deltid med det, men i huvudsak handlade skrivandet inte om byte av yrkesbana, utan om ännu en möjlighet att engagera sig politiskt.

Så var det när fritidsgården Mixgården i Hammarkullen 2009 hotades av nedläggning och Björn engagerade sig i stödarbetet, i sin kombinerade roll som skribent och aktivist. Alldeles säkert var han även då i sitt rätta element. När ungdomarna vann skrev han i Internationalen:

– För om det händer något med människor som kämpar tillsammans så händer det än mer med människor som vinner tillsammans.

Det var inte utan stolthet han berättade på telefon i vintras att ungdomarna från Mixgården kommit upp till sjukhuset där han vårdades för cancer med en hälsning som de alla skrivit under.

Nu när Björn dött är det ändå en glädje att vi kämpat tillsammans för viktiga mål. Vi vann alltför sällan, men någon gång hände det något speciellt, något vackert med oss.

Maria Sundvall

Ekologiska produktivkrafter kan skönjas bland kapitalismens förvridna bråte!

— ett svar till Jesper Hoffmeyer

Jesper Hoffmeyers skrift Ekologiska produktivkrafter presenterades för svensk publik i Fjärde Internationalen nr 3-4 och 5-1981. Det är, med författarens ord, ett bidrag till den hittills magra litteratur som försöker ”tänka samman ekologi och marxism utan att snöpa vare sig den ena eller den andra”.

Hoffmeyers bild: Kapitalismens homeostas

Jesper Hoffmeyer (JH) vill visa att kapitalismen är en hel existensform, som måste angripas på ett flertal olika fronter förutom lönearbetets utsugning. Varje stabilt samhälle grundar sig, enligt JH, på en självförstärkande växelverkan (”homeostas”) mellan teknologi (eller mer precist: samhällets huvudmetod att förhålla sig till naturgrundlaget, organisation och världsuppfattning. Om ”medvetande” och ”världsuppfattning” kan låta som nära liggande begrepp (ungefär liktydiga med ”ideologi”), så försvinner det intrycket när man ser hur JH använder dem: ”medvetande” avser närmast det som ålderdomligt skulle kallas ”sinne” (på engelska ”mind”, inte ”consciousness”), ”världsuppfattning” betyder närmast ”kunskapsteori” — föreställningen om hur vi kan få kunskap om hur världen är beskaffad.

Enligt JH präglas nu teknologin under kapitalismen av ansträngningar att tillskapa ständigt större energiflöden för att bryta naturens begränsningar. Sinnet färgas av en tillbedjan till det konstgjorda och en ångest inför naturen (vår egen och den omgivande). Samhällsorganisationen domineras av kapitalackumulation. Världsuppfattningen eller kunskapsteorin, slutligen, är uppbyggd på en föreställning om den fullständiga objektivitetens möjlighet (den utanförståendes förmåga att förstå naturen, människan och samhället).

Marx’ bild: klassvälde grundat på kapitalackumulationen

Låt oss jämföra JH:s homeostasschema med gamle Marx’ analys av produktionssättets reproduktion. Enligt honom är det viktigt att uppfatta kapitalackumulationen såsom inte bara en ekonomisk process utan också en social. Samtidigt som det utlagda kapitalet efter varornas försäljning återskapats i penningform har också klasserna återskapats. Arbetarna har fått sitt, som duger att leva av, inte mycket mer, åtminstone inte att bilda kapital med. Kapitalägaren har fått igen sina pengar och mera till. Klassklyftorna upprätthålls ”av sig själva” så länge rätten till det producerade tillerkänns den som äger produktionsmedlen. Som ytterligare stabiliserande mekanism anför Marx staten — ett verktyg för kapitalet att upprätthålla sin ordning. Staten bygger bl a ett rättssystem som får kapitalismen att framstå som rättmätig, och den bidrar i sista hand med tvångsmedel för att kväsa upprorstendenser.

Detta är klassiskt. Till det kan man foga den ideologiska roll som massmedia och s k vetenskap fyller. Men då bör man också påpeka att vetenskapen, trots sin ideologiskt förvridna kunskapsteori, ändå ibland producerar nyttiga resultat.

För att förklara att stabiliserade system ändå förändras, hänvisar Marx till deras inre motsättningar. Den klassiska formuleringen ”motsättningen mellan produktionens alltmer samhälleliga karaktär och den privata tillägnelsen” kan åskådliggöras med ett antal raka exempel på vad detta betyder idag. Man kan visa på hur en arbetarklass med intressen motriktade kapitalets skapas, vars medlemmar blir alltmer avhängiga av varandra i en samordnad produktionsprocess. Man kan visa på hur de konkurrerande privata kapitalen driver fram investeringar som är till nackdel för det samlade kapitalets möjligheter till förräntning, med långsiktiga lönsamhetskriser som följd. Man kan visa på hur privatkapitalet tjänar på att försöka övervältra kostnader på sina arbetare eller det allmänna. Genom att spara på säkerhets- och reningskostnader tvingar företag arbetare att betala med sin hälsa. Samtidigt förstörs naturmiljön, vilket kan betyda sämre livsvillkor och produktionsbetingelser för följande generationer. Man kan visa på hur kapitalackumulationen i sin jakt på ständigt nya marknader, tränger in i allt fler av livet områden, bryter medmänskliga kontakter och ersätter dem med varubyten och funktionärskontakter. Därmed tömmer det kapitalistiska samhället människornas liv på dess väsentliga innehåll.

Samhällsförändringens nyckelgrupp: intelligensian eller arbetarna

Var ligger nu skillnaden? Båda beskrivningarna visar att kapitalismen griper in på alla livets områden och kan uppväcka motreaktioner i form av rörelser av skiftande slag. Båda antyder att dessa rörelser har betydelse för omdaningen av hela systemet. Skillnaden ligger i vilken vikt de ger åt de olika rörelserna.

För JH är alla ”plan” som balanserar varandra i ”homeostasen”på något dunkelt sätt likvärda. Jag måste börja med att kommentera valet av ”plan”. Det är lätt att känna igen de fyra aspekterna på kapitalismen och se att de borde stötta varandra. Det är värre att hitta skälen till att just de harvalts. JH skulle ha kunnat ta upp den teknologi som underställer människan under maskinen. Han skulle ha kunnat ta upp statens aktuella skepnad, eller byråkratin i statsförvaltningen, kanske också den i fackförbunden. Men JH har fastnat för en del av produktivkrafterna (metoderna att utnyttja naturen), egendomsförhållandena och ett par aspekter av det som finns under hårfästet, sinnet och kunskapsteorin. Dessa fyra ska alltså vara kapitalismens ömsesidigt stärkande grundpelare, vilka alla måste förändras för att samhället ska kunna förändras. För att förstå hur denna stabilitet överhuvud taget kan rubbas, inför JH ett överhistoriskt drag hos människans sinne: en strävan att ständigt öka sitt förfogande över naturen. Om än färgat av det rådande samhällets särskilda drag, så driver sinnet teknologin framåt längs dess utstakade spår, så att den så småningom slutar att öka förfogandet över naturen och i stället förvandlar det till motsatsen.

Med JH:s schema blir rörelsen för en alternativ teknologi och mot återvändsvägar såsom kärnkraft, olika rörelser som försöker vända vårt sinne från det konstgjorda, till gemenskap och upplevelse av delaktighet i naturen, rörelsen för en kritisk vetenskap och rörelsen mot hela kapitalackumulationen — alltså fackföreningsrörelsen — fyra lika centrala aktörer för samhällets förändring. Möjligen skulle man kunna uttolka ett visst företräde för rörelserna mot de kapitalistiska formerna hos de två grundpelarna som, enligt JH, drar historiens tåg framåt, nämligen sinnet och teknologin. Starkaste stödet för den tolkningen får man av JH:s kraftfulla argumentation mot de flesta marxisters envisa uppehållande vid de organisatoriska frågorna, varmed avses själva kapitalackumulationen. Härav följer min slutsats att JH:s teori tenderar att sätta de intellektuellt arbetande i samhällsförändringens centrum — genom deras arbete med utveckling av bl a teknologin, och genom de rörelser de socialt dominerar.

Med Marx’ teori är kapitalackumulationen inte bara en organisatorisk aspekt av kapitalismen, utan själva dess kärna, och den rörelse som formeras mot den blir det självklara centrum för samhällsomdaningen. På grund av statens roll för legimitering av kapitalackumulationen, för uppsplittring av varje kämpande rörelse och, ytterst, övervåld mot upproriska, så följer också slutsatsen att den fackliga kampen måste omformas till en kamp om statsmakten, en politisk kamp.[1] Andra rörelser — mot miljöförstörande teknologi, för medmänsklig gemenskap, en vetenskap rotad i dialektisk materialism, o s v — kan bli viktiga bundsförvanter och ska i så fall inriktas på att samverka med arbetarrörelsen i aktiv kamp. Detta är ett något annorlunda perspektiv, som bl a kräver att ”ekologirörelsens” teoretiker är beredda att närma sig proletariatet, istället för att — som André Gortz i sin senaste bok — hälsa det farväl.

Om skillnaden mellan de slutsatser som låter sig dras från de båda teorierna därmed är tillräckligt åskådliggjorda, är det tid att göra sitt val. Jag överlåter det med varm hand åt läsaren med ett litet ord på vägen: Betänk den slutsats som de allra flesta antikärnkraftsaktivister dragit efter omröstningskampanjen vad gäller förhållandet till storindustrins arbetsplatser!

Var världen omogen för revolution 1917?

Ett av resultaten av Hoffmeyers analys är att världen inte kan vara mogen för revolution förrän ”homeostasen” är hotad på alla plan. Teknologin, ledd av det av konstgjordhet färgade sinnet, måste ha nått en återvändsgränd, där varje väsentlig utveckling sänker människans förfogande över naturen. Världsuppfattningen måste vara starkt ifrågasatt och kapitalackumulationen i kris. Det var alltså först i och med sextiotalets ungdomsrevolt mot hela ”vuxenvärlden” och det först då skönjbara totala hotet mot livsbetingelserna på jorden, som den socialistiska revolutionen ställdes på dagordningen. Här finns inget rum för förståelse för tidigare revolutionära kriser, eller för andra skäl till dessa kriser. Tsarens självhärskardöme byggt på en allians mellan jordägare och moderna storföretagare skulle t ex inte kunna komma in i en olösbar kris. Nationellt förtryck i koloniala länder skulle inte kunna ge upphov till en revolutionär rörelse. Om ryska, kinesiska, vietnamesiska m fl upprorsmakare hade läst på Hoffmeyer istället för Marx och Lenin, skulle de kanske helt ha avstått från socialistiska ambitioner. Och dagens sandinistledare i Nicaragua skulle få ännu svårare att hävda sig mot de inhemska borgarna än de har nu. I Nicaragua har ju den traditionella teknologiutvecklingen ännu inte uttömt sina möjligheter och slagit över i sin motsats.

JH:s hela perspektiv är klart Europa-inriktat (nåja, OECD-inriktat). Dessutom tjänar det till att skyla över socialdemokratins historiska svek vid tiden för första världskriget och stalinismens under striden mot fascismen. Genom att ledarskap som har formats genom tidigare klasskamp inom och mellan länder inte nämns, blir deras ställning idag bland, främst, industrins arbetare oförklarlig. Det blir inte heller möjligt att förstå den politiska betydelsen av deras urartning, eller av de materiella grunderna till denna. Inte heller kan man då förstå betydelsen av det politiska ledarskapet idag.

Materialistisk eller ”akademistisk” dialektik?

Även om vi nu ganska grundligt har ifrågasatt JH:s schemaför ”homeostas” byggd på fyra samverkande grundpelare, kan vi ha en del att lära av hans funderingar kring var och en av dem. Det är t ex en intagande tanke att människornas sinne skulle ha förändrats från att under medeltiden vara präglat av naturbunden samhörighet, till att under kapitalismen domineras av konstgjordhetssyndromet, och att dess tillstånd under kommunismen skulle kunna beskrivas med orden ”ömsesidighet” och ”fältupplevelse”. Innehållet här är att kapitalismen har skapat individen, och hon har kommit för att stanna. Kommunismen måste bryta individualismen och införa ett nytt förhållande mellan individerna — inte återinföra en medeltida osjälvständighet. JH är ingen billig, småborgerligt tillbakablickande tänkare.

Världsuppfattningen under kommunismen bör vara dialektisk materialism, säger JH. Men han gör en härledning av detta synsätt som har en lukt av de akademiska samhällsvetarnas avart på Marx och Engels filosofi (den s k Frankfurterskolan). ”Naturen kan inte förstås oberoende av samhället och samhället inte oberoende av naturen” skriver JH, glömsk av att det fanns en natur före samhället vilken vi också kan förstå (mer eller mindre väl). Han skriver vidare ”Att tänka i motsättningar är dialektik och har att göra med att förstå en utveckling, i vilken vi själva är indragna”. Men det behövs också dialektik för att väl förstå en utveckling vi inte är indragna i. För en fördjupad diskussion av detta tvingas jag hänvisa till Georg Novacks (tyvärr inte översatta) bok Polemics in Marxist Philosophy och där särskilt till uppsatsen ”In Defence of Engels”.[2]

Teknologi och ekologi — inte fullt så enkelt som Hoffineyer tror

Efter medeltidens solenergiuppfångande genom jord- och skogsbruk och kapitalismens tillskapade energi, kommer kommunismens informationsteknologi, skriver JH. Informationsteknologi ska då uppfattas i en mycket vid mening, så att förutom datorer och video även t ex biologisk bekämpning (istället för pesticider) inräknas. Poängen är att istället för ständigt mera rå kraft för att betvinga naturen, ska kommunismen sätta ett förfinat behärskande med små, exakta medel. Och detta är nog bra, som övergripande storslagna formuleringar. Det blir värre med nyanserna.

Informationsteknologin är på god väg att utvecklas underkapitalismen om än den används mycket klumpigt på många håll. JH är medvetenom detta och skriver:

”Informationsteknologin kan… mycket väl utvecklas under kapitalismen, men det måste då ske i en form, som inte löser våra problem utan som bara effektiviserar den fysiska makten, vilken kapitalismen ensidigt förvaltar”.

Men den preciseringen duger inte. Kapitalismen kan faktiskt ibland använda informationsteknik på ett effektivt, resursbesparande sätt, t ex i processtyrningen inom kemisk och metallurgisk industri (och all sådan går inte att utmönstra som ekologiskt katastrofal).[3]

För en konkret analys är JH:s hela beskrivning av kapitalismens teknologi såsom inriktad på ökning av den tillskapade energin otillräcklig. Den är en fullföljning av de uttalanden som plågade det tidiga sjuttiotalet om den ”exponentiella tillväxtens” orimligheter eller fasor i en sluten biosfär. Hur sant detta än är i största allmänhet, så blir det falskt i sitt samhälleliga sammanhang: 1950- och 60-talens tillväxt av en hel rad företeelser i samhället upphöjs till något slags lag för en hel epok som sträcker sig från töcknig fjärran tid fram mot evigheten. JH:s förtjänst är att begränsa denna schematiska bild till kapitalismens epok. Men samhällen fungerar inte på det viset — inte ens kapitalismen. Kapitalismen har utvecklats i långa vågor av lugnare resp snabbare ekonomisk tillväxt, och det är särskilt i tillväxtfasen 1947-67 som tillväxten i förbrukning av bränslen och en del metaller fick sina skrämmande proportioner. Och de värsta tillväxttalen har rasat sedan 70-talets mitt, i de imperialistiska länderna genom ökad effektivitet. Ytterligare nyansering tvingas man till om man studerar andra perioder, t ex den svenska kapitalismens häftigaste tillväxtperiod 1900-1930. Energianvändningen per invånare ökade då knappast alls; istället ökade effektiviteten i omvandlingen i samband med elektrifieringen.

I det förkapitalistiska Europa var kampen hård om resurserna (framför allt marken) och resultatet blev att maten inte räckte till de fattiga. Europa kunde helt enkelt inte föda sig. Kapitalismen förmådde (till priset av ett oerhört lidande) utnyttja stenkol, bygga maskiner och transportnät, samt öka avkastningen i jordbruket — både per person och per ytenhet[4]. Fram till för 50 årsedan skedde detta utan väsentliga ekologiska skador utanför storstäderna och med måttlig energiförbrukning. Kapitalismen har tagit fram den kunskap som behövs för att mänskligheten — åtminstone ett tiotal miljarder — ska kunna leva i balans med naturen och på ett varaktigt sätt kunna nyttja dess resurser. Vad gäller ”ekologin”, så har kapitalismen alltså skapat lösningar på överhängande problem. Samtidigt har den, särskilt under de senaste 40 åren, använt de nya kunskaperna på ett sätt som hotar allt högre liv på jorden. Hotet har delvis skapats genom ett ohämmat tillskapande av nya energiflöden, men minst lika mycket genom att sprida större och ibland blott små mängder av skadliga, och för ekosystemet obekanta, kemikalier, samt genom att driva en rad fördärvliga krig och rusta för ännu värre. [5]

Detta är nog en bättre sammanfattande beskrivning av kapitalismens teknologi i förhållande till naturen.

Programmet

Jesper uppfattar det som att det han kallar teknologi, medvetande och världsuppfattning grovt motsvarar det gängse marxistiska begreppet produktivkrafter. Han vill sammanfatta en stor del av sina teser med att det klassiska begreppet ”produktivkrafternas utveckling” måste ges en kvalitativ, och inte bara kvantitativ, tolkning. Vad som behövs är ekologiska produktivkrafter som kan bevara och utvidga herraväldet över naturen, utan att slå den ekologiska balansen i stycken. Dessa ”krafter” består då av informationsteknologin, ett medvetande (eller sinne) kännetecknat av ömsesidighet och fältupplevelse, jämte en dialektisk-materialistisk världsuppfattning. JH menar så att en överdriven koncentration från marxisternas sida på hur de kapitalistiska produktionsförhållandena — eller organisationsformerna — ska upphävas, har gjort dem ineffektiva. ”… omständigheten att de ställer sig i vägen för att nå upp till en ny och bättre homeostas, grundad på de ekologiska produktivkrafterna, underminerar på allvar dessa produktionsförhållandens berättigande. Först när vi kan få syn på den nya dalen, kommer vi att hitta medlen att nå dit”.

Mot detta vagt skisserade program, med sin huvudroll förde intellektuellt arbetande, vill jag ställa klasskampens program.

Istället för en grumlig föreställning om att de politiskt medvetna har ett fritt val att göra om kampens uppläggning, ställer jag nödvändigheten att delta i den kamp som ständigt uppstår i det dagliga livet under kapitalismen — och under imperialismen och den med imperialismen klass-samarbetande byråkratin i öststaterna. Det gäller kampen mot lönearbetetsutsugning i allra första rummet eftersom detta är den viktigaste källan till makt i hela världssamfundet. Det gäller kampen mot kvinnoförtrycket, mot livsbetingelsernas ödeläggning, mot diskriminering av utsatta grupper, mot de mäktigas övergrepp och självtillräcklighet och mot vanskötseln av det allmänna.

Inom ramen för den kampen bör revolutionärerna verka för de förtrycktas enighet, bl a för att det bara är genom denna som ett okuvligt sinne, oberoende av den rådande kulturens ”konstgjordhetssyndrom”, kan växa. Inom ramen för kampen bör revolutionärerna verka för att stärka organiseringen och utvidga de demokratiska rättigheterna inom rörelsen såväl som i samhället. Inom ramen för kampen föreslår de krav och former för samverkan som kan ena olika grupper som är ute i kamp, och rikta kampen mot politiska mål. Genom debatten om kampens inriktning kan de sprida insikt i en dialektisk materialistisk kunskapsteori såsom ett verktyg för att förstå och förändra en värld och ett samhälle i ständig rörelse.

För att stimulera och inrikta kampen föreslår jag skolning och propaganda kring det faktum att kapitalismen redan har tagit fram i stort sett allt som behövs för att bygga upp det nya samhället, samtidigt som den frambragt en massa oanvändbart dravel. Det viktigaste är kunskap om ett jordbruk, förmöget att på ett varaktigt sätt föda dubbla jordens nuvarande befolkning, jämte utbyggda stålverk och verkstäder som om de inte missbrukades för vapenframställning, skulle kunna bygga upp en basindustri i alla fattiga länder inom loppet av ett par decennier. Men kapitalismen förmår inte sätta allt detta i verket eller att anpassa det till lokala kulturella och ekologiska förhållanden. [6] Detta är krisen förkapitalismen som existensform! Trots sina ofantliga produktivkrafter förmår den inte ens tillförsäkra världens människor det mest självklara — fred och bröd — eller ge dem tillfälle att bidraga med sitt eget arbete för dessa mål. Jag inbillar mig att en världsomspännande kampanj kring Fred, Bröd och Arbete skulle kunna frigöra en kampvilja som på sina håll har svårt att finna utlopp, och att tjäna till att samordna kamp på olika fronter — över nationsgränser och över gränser mellan olika förtryckta klasser och skikt.

Efterskrift

I sin efterskrift, skriven fyra år efter uppsatsen, backar Jesper Hoffmeyer på en central punkt. I stället för sinnets ständiga strävan att öka människans förfogande över naturen, vill han sätta nödtvånget. Det ären mycket intressantare tanke, men den får vänta på sina kommentarer till den har utvecklats i Jespers nya bok. Jag ska bara inflika att med den försvinner, så vitt jag kan se, grunden för uppställandet av schemat med de fyra planen som balanserar varandra i en homeostas. ”Sinnet” kan inte längre motiveras, och det blir också svårt att se att ”kunskapsteorin” kan komma in jämsides med teknologi och organisation. Intellektets roll för historiens förlopp synes minska, och akademikernas plats i revolutionen glida bort från centrum. Samtidigt bör det kanske sägas att den här idén med det överhistoriska sinnet som strävar att underlätta människans lott på jorden från vildens tilltänkta ständiga kamp för brödfödan till dagens förkortade arbetsdag, är vanlig bland marxister. Ingen annan har dock, så vitt jag vet, placerat in denna drift i ett fyrkantsschema som ska förklara samhällens stabilitet och betingelserna för deras omvandling.

Kunskapen om de urkommunistiska fångstsamhällenas rikedom, vilken innebar att deras medlemmar ofta inte behövde arbeta mer än några dagar i veckan, förefaller nyvunnen. Likaså insikten att svedjejordbrukande folk vanligen har en arbetstid på 3-4 timmar per dag, medan det vanliga jordbruket nästan överallt kräver en full arbetsdag. Det är den insikten som har lett till ett sökande efter andra förklaringar, varav nödtvångets teori är en.

Björn Eriksson


Noter:

[1] Ernest Mandel, Senkapitalismen, del 2, kap 15 (”Staten och ideologin i senkapitalismens tidsålder”). Coeckelbergs (Stockholm) 1975.

[2] George Novack, Polemics in Marxist Philosophy, ”In Defence of Engels” (New York) 1978.

[3] Se exempelvis B. Eriksson och K.E. Eriksson, Sverige 2020 — En framtid för människor, Tvärtryck (Göteborg) 1980.

[4] Marshall Sahlins, Stone Age Economics, Tavistoch (London) 1974.

[5] Ester Boserup, Jordbruksutveckling och befolkningstillväxt, CWK Gleerup (Lund) 1973.

[6] Richard Wilkinson, Poverty and Progress — An ecological model of economi development, Methuen (London) 1973.

Ekologiska produktivkrafter

Denna text publicerades ursprungligen i Danmark, Hoffmeyer, Jesper: Ökologiske produktivkræfter. København: Förlaget Klods-Hans, 1977. ISBN 87-427-2-6.
I tidskriften Fjärde Internationalen var den uppdelad på två nummer, nr 3-4/81 och 5/81. De två delarna har här sammanförts och notapparaten är omnumrerad och något omstrukturerad. Texten gavs senare (1982) även ut som broschyr (av Miljöförbundet).

Ordförklaringar av ord/uttryck markerade med * finns efter artikeln.

Inledning

Ekologi är som självständig vetenskap över hundra år. Om denna upplysning är förvånande även för den allmänbildade så behöver han knappast förvånas över sin okunskap. Samma hundra år har kännetecknats av en djupt orättvis fördelning av jordens rikedomar med svält, krig och maktomvälvningar som naturlig följd. Det är detta som hitintills utgjort historien, sant eller osant skriven. I jämförelse med det framstod ekologin bara som ett akademiskt problemfält.

Men sedan omkring tio år tornar sig nya orosmoln, miljöfrågorna oroar dagligdags, och inte utan anledning.

1979 skedde en uppmärksammad kärnkraftsolycka i Harrisburg, USA. I år har en annan allvarlig olycka skett i Japan. I Italien skedde 1976 en olycka vid en kemisk fabrik, som i pressen med rätta kallats katastrof. Detta axplock av händelser är allom välbekant. Att det är fråga om misshushållning i vidaste mening, därom tycks alla vara ense. Men den erfarenheten har inte givit svar på frågorna om vad som är orsaken. Frågan blir hur systematisera erfarenheterna och kunskapen? De senaste åren har en del försök gjorts.

Wolfgang Harich, östtysk filosof, har tagit upp diskussionen om vad som är mänskliga behov. Men det tyngsta i hans argumentering om hur ett framtida samhälle ska se ut är: hård ransonering av resurser för att uppnå en jämlik fördelning. Vägen dit går via en världsregering.

Den fransk-österrikiske miljöstrategen André Gorz/Michel Bosquet har alltmera kretsat kring en lösning i form av samhällenas självförvaltning.

Det mest omdiskuterade i Norden har varit H Saetras kritik av Marx’ mervärdesteori. Saetra menar att inte bara det mänskliga arbetet producerar värde, utan att också naturens egen produktion bör föras in i värdeläran.

”Radical Technology” är namnet på en inriktning i England som bl a innefattar David Dickson och Dave Elliot samt Mike Cooley. Frågorna har för dem varit, hur kunna styra teknologiutvecklingen och hur utveckla en teknologi för en bättre balans med naturen. Påverkan från arbetarnas alternativa produktionsplan för Lucas Aerospace är märkbar.

Kemikatastrofen i Seveso, Italien är bakgrunden till Laura Contis arbete. Hon definierar ekologins ämnesområde i tre punkter: människans hälsa, att upprätthålla di naturliga kretsloppen och att tillvarata de icke-förnyelsebara tillgångarna. Praktiskt för hon fram förslag som på kort sikt hör genomföras. T ex att ge bönderna betalt efter arbete istället för producerad mängd, något som skulle göra det möjligt att begränsa giftanvändningen i jordbruket.

Miljörörelsen i Sverige har under de senaste åren genomgått en utveckling, som har inneburit stora framsteg. Folkomröstningskampanjen om ja eller nej till kärnkraft innebar en kraftig tillväxt i antal aktivister och slagkraft. Miljöförbundet, miljögruppernas landsomfattande organisation, har stabiliserats organisatoriskt. Men den utomparlamentariska aktiviteten har totalt sett försvagats, trots att det lokala motståndet mot uranbrytning och provborrningar har blossat upp och hållit sina ställningar.

Tyngdpunkten har svängt från kampen till förmån för ”alternativt” tänkande. En uppsplittring av handlingsvägar har blivit följden, vilket är en delorsak till att exempelvis Barsebäcksmarscherna har fått stryka på foten.

Inom den fastare organiserade delen av miljörörelsen har därför intresset för teoretiska klargöranden och strategiska linjer vuxit. Det är bl a mot denna bakgrund vi tackar Hoffmeyer för hans, som han själv kallar det, diskussionsunderlag.

Hoffmeyer beräknar och fastslår att den ökande användningen av tillskapad energi kommer att avgörande rubba klimatet om ökningen fortsätter som hittills. Själva livets möjligheter på jorden är ifrågasatta.

I artikelns andra del skisserar han en modell, som innehåller fyra plan vilka är varandra avhängiga: medvetenhet, teknologi, organisation och världsåskådning. Denna är tillämpbar för att beskriva mänskliga samhällen och deras utveckling i stort. Den för alla marxister viktiga frågan om historieuppfattningen tar han upp i det därpå följande kapitlet.

Klasskampen härrör ytterst ur motsättningsförhållandet mellan produktiva krafter och produktionsförhållanden. Men eftersom vetenskapen enligt Hoffmeyer bör inräknas i världsåskådningen, så är inte vetenskapen i nuläget framstegsfrämjande. Vilka slutledningar man bör dra, och på vad man redan nu bör rikta in sökarljuset och allvarligt diskutera, tar han upp i den avslutande delen, ”efter kapitalismen”.

Översättarna: Henry Kenamets & Per-Erik Wentus.

Den ekologiska krisen.

Hoten.

Konstgjorda njurar, genetisk rådgivning, barnuppfödning i provrör, genkirurgi, hjärndödskriteriet och mycket annat är problem, som biologer måste känna sig tvungna att ta ställning till. Den biomedicinska teknologin har gett oss en frihet att manipulera med människolivets mest grundläggande sidor och detta samtidigt som den västerländska kulturen saknar en livsåskådning, eller människosyn, som kan leda denna frihet. Detta är verkligen en frihet i blindo.

Men det finns också en helt annan typ av hot som biologer måste ta sig an. Det är den hop av problem, vilka ofta sammanfattas under beteckningen ”den ekologiska krisen”. Eftersom beteckningen har rotat sig väljer också jag att använda den här, fast man kunde invända att det inte är själva ekologin som är i kris, utan naturen — vilken ekologin ensam av alla biologiska vetenskapsgrenar försöker att förstå i sin helhet. Vad som är i kris är naturens funktionella helhet. Ekologin är det som förstår krisens art. Uttrycket ”den ekologiska krisen” täcker i folkmun landskapsödeläggelser, föroreningar och resursproblem och ibland även befolkningsproblematiken. Denna senare vill jag dock räkna som ett särskilt problem, som inte kan behandlas på likartat sätt som resten av den ekologiska krisen.

Då den ekologiska krisen berör oss direkt in på våra kroppar, om än måhända med någon fördröjning, gör detta den till det mest påträngande hotet — medan den biomedicinska teknologin mera reser problem av kulturell och etisk art. Därför kommer jag först och främst att ta min utgångspunkt i den. Inte desto mindre har dessa två typer av kriser något gemensamt. För också den ekologiska krisen är framsprungen ur en frihet i blindo — en frihet som inte leds av något. Nämligen friheten att producera utan annat syfte än att varan skall kunna säljas. Och dessa två former för frihet har mycket med varandra att göra.

Den ekologiska krisens orsaker.

Att en ekologisk kris nu närmar sig, har man försökt förklara på många sätt. Mest gehör har den .förklaring vunnit, som lägger krisens orsaker i den exponentiella ekonomiska tillväxten.[1]. Denna ståndpunkt har dock kritiserats från två håll. För det första har det särskilt från ekonomer framhållits, att det inte finns något nödvändigt samband mellan ekonomisk tillväxt och ekologisk kris. I den utsträckning man överhuvudtaget har en antydan till en ekologisk kris skylls detta på brister i det ekonomiska systemet vilka kan repareras. Härhemma har isynnerhet Mogens Boserup gjort sig till talesman för denna ståndpunkt.[2] Mycket tyder dock på att ståndpunkten är grundad på en bristande insikt i den ekologiska krisens natur och en därmed följande undervärdering av krisens allvar.[3].

Från marxistisk sida har ”tillväxtförklaringen” avvisats med hänvisning till att det inte är tillväxten i sig själv, som är skyldig utan produktionens planlöshet vilken är följden av att produktionen underordnats profitbegäret. De kapitalistiska produktionsförhållandena är den egentliga orsaken[4]. En så smärtfri bortförklaring av tillväxtproblematiken verkar dock betänklig. Borgerliga ekonomer kan t ex lätt peka på att även om Sovjetunionen kanske har större möjligheter att ordna upp problem såsom föroreningar och landskapsödeläggelser, så finns dock dessa problem redan, och intet tyder på att det kan vara tal om annat än kvantitativa skillnader, vilket med tiden kommer att kasta Sovjetunionen in i samma virvel som den kapitalistiska världen om man fortsätter att eftersträva en exponentiellt växande produktion.[5] En mer nyanserad marxistisk kritik av ”tillväxtförklaringen” har framförts av Hartvis Saetra[6], som visserligen ansluter sig till att den materiella produktionens fortlöpande tillväxt är en direkt orsak till den ekologiska krisen, men som ändå inte nöjer sig med denna flyktiga betraktelse. För tillväxter är inte den egentliga drivkraften, den är själv en följd av mekanismer som ligger djupare, vilka är nödvändiga för det kapitalistiska produktionssättet En övergång till socialistiska produktionsförhållanden är för Saetra således bara en förutsättning för att lösa den ekologiska krisen. Men denna förutsättning är inte tillräcklig. Det socialistiska samhället måste leva utan den tillväxt som t ex Sovjetunionen gynnar starkt. Med dessa ståndpunkter har Saetra satt sig i motsättning till ett flertal av de marxistiska teoretiker, vilka vidhåller att produktivkrafternas vidare utveckling måste vara målet framför allt annat.

Denna motsättning väcker hos mig en mycket väsentlig fråga, något jag tidigare har behandlat skissartat i min bok ”Dansen om guldkornet”[7], nämligen frågan om vad man skall mena med produktivkrafternas utveckling. Är utveckling det samma som tillväxt? Det jag kommer att göra i denna artikel är en lång snirklande färd i ett försök att svara på denna fråga, som har den största betydelse för våra föreställningar om den ekologiska krisens eventuella lösningar.

Innan jag börjar min odyssé, är det ändamålsenligt att nämna, att det finns andra typer av förklaringar till den ekologiska krisen än de som diskuterats ovan. Dessa förklaringar kan måhända betecknas som psykologiska eller kulturella. Ett exempel på den första typen är den som framförts av Mogens Jacobsen[8], som tar upp frågan om sambandet mellan den ekologiska krisen och de västerländska kulturernas tankevärld. Det är viktigt att visa på detta samband, men ur en materialistisk synvinkel är det otillfredsställande att stanna där. Tänkesättet är inte något som utvecklas fritt svävande i luften. Också förändringar i tänkesättet måste ha djupare liggande orsaker i människors förändrade materiella betingelser. Slutligen har den engelske ekonomen Schumacher i sin bok ”Litet är vackert” pekat på, att den underliggande orsaken till den ekologiska krisen är samma förhållande, som också har skulden till den västerländska kulturens hela armod och u-ländernas omöjliga läge, nämligen det förhållandet att ekonomi och teknologi har skenat iväg, därför att de har satts att härska över visdomen, fast det borde vara omvänt. Schumachers synpunkt ligger, som det kommer att visa sig, mycket nära min, men han är utifrån sin religiösa ståndpunkt, oförmögen att besvara den djupare frågan, varför har det blivit så? [9]

Tillskapad energi.

Alla kan antagligen ansluta sig till åsikten att den ekologiska krisens omedelbara orsak är att människan har börjat utnyttja naturen på ett annat sätt än tidigare. Det förändrade naturutnyttjandet har både en organisatorisk och en teknologisk sida. Dessa två sidor kan bara förstås i sitt ömsesidiga sammanhang. En stor del av litteraturen om den ekologiska krisen undervärderar komplexiteten, genom att endera befatta sig med den organisatoriska eller den teknologiska sidan. Sammanhanget mellan dessa två sidor eller plan är ett huvudämne för denna artikel, men jag skall i detta stycke kort behandla det teknologiska planet för sig.

Det har blivit en trossats, att av alla tillväxtkurvor, så är tillväxten av vår teknologiska förmåga den som stiger brantast. Rent kvantitativt sett — t ex i antalet patenter per år — är detta antagligen riktigt.[10] Försöker man istället att finna ett kvalitativt mål för den teknologiska utvecklingen, måste man se på vad det är, som den har satt oss i stånd att göra. Det verkar då som om en mycket stor del av de teknologiska nydaningarna kan sättas under en och samma rubrik: de har bibragt oss förmågan att utnyttja de tillskapade energikällorna för ständigt nya ändamål och på allt mer förfinade sätt. Med uttrycket tillskapade energikällor menar jag de energikällor, som inte hade blivit uppdrivna på jorden utan människors aktiva ingripande, dvs kol, olja, naturgas, uran. De fossila energikällorna är helt klart av biologiskt ursprung, men deras uppdrivning är tillskapad, och det är det avgörande i detta sammanhang. Den teknologiska utvecklingen har alltså, sedd i detta ljus, varit något mindre explosiv, än vi i andra sammanhang berömmer oss för.

Uttrycket tillskapad energi är, enligt min mening, att föredra framför uttrycket lagerenergi, som annars används i den ekologiska debatten. Uttrycket lagerenergi leder nämligen till resursproblematiken — det begränsade lagret — vilket är en för snäv synvinkel. Det egentliga problemet är, som vi skall se, just den tillskapade uppdrivningen av energi på jordens yta.

Denna inriktning av den teknologiska utvecklingen mot utnyttjande av tillskapad energi för alla möjliga ändamål utgör den teknologiska grundvalen för vårt förändrade naturutnyttjande. Pimentel m fl anger t ex att den mänskliga arbetskraften i amerikanskt jordbruk (majsodling) är på 4 900 kcal/hektar och år, vilket är mindre än 2 promille av den totala energiförbrukningen på 2 896 800 kcal/hektar och år. Resten härstammar från fossila energikällor.[11] Den största posten i jordbrukets energiförbrukning är f ö konstgödsel, som svarar för över 1 miljon kcal/hektar och år. Även den kemiska industrin lånar, som detta exempel antyder, sin makt från de tillskapade energikällorna.[12]

Dessa upplysningar överrumplar knappast någon efter den energikris vi hade vintern 1974. Det är välkänt att energiförbrukningen har stigit exponentiellt, som allt annat. I början på 70-talet steg den med 5,7% om året[13], vilket ger en femdubbling på 25 år. Efter ett kortvarigt avbrott under energikrisen, ser energiförbrukningen nu ut att stiga i samma takt som förr. Det väsentliga är dock att undersöka, vilket samband som finns mellan förbrukningen av den tillskapade energin och den ekologiska krisen.

Sedda helt från ovan tycks sambanden vara mycket direkta. När vi använder energi är det för att få arbete utfört. Det är energiomvandlingens förmåga att utföra arbete, som utgör energins betydelse för samhället. Alla energiformer är inte lika nyttiga i den betydelsen att de inte i samma grad kan fås att leverera arbete. Elektrisk energi kan t ex utnyttjas till en mängd saker medan värmeenergi bara kan utnyttjas under särskilda förhållanden, där det som i en ångturbin kan upprättas stora temperaturskillnader. Med energiomvandlingarna följer nödvändigtvis ett spill, också av den ”arbetstillgängliga” energin (t ex spillvärme). Det väsentliga i sammanhanget är dock, att det är just för denna arbetsförmågas skull, som vi driver vår energiförbrukning allt högre och högre. Vårt intresse för energi består däri, att denna arbetsförmåga kan användas till att bryta naturens bojor.

Människans muskelkraft och anatomi gör det t ex till ett praktiskt taget omöjligt företag att resa till andra världsdelar utan hjälpmedel. Genom att med segelfartyg utnyttja vindenergin kunde sådana resor förkortas till en överkomlig tidsrymd av ett par år. Med jetmotorn och den tillskapade energin har det blivit en fråga om timmar. På likartat sätt var åkrarnas spannmålsproduktion naturligt förbunden med bakteriernas nedbrytning av döda växtdelar, därigenom att nedbrytningen återskapade de nödvändiga närsalterna i jorden. Med oljan kunde man spränga detta band, därför att oljan kunde användas till att framställa närsalterna i form av konstgödning, och till att transportera ut detta på åkrarna och sprida det så att den långsamma bakteriella nedbrytningen inte skulle försinka spannmålsproduktionen med perioder, då jorden låg i träda.

Att övervinna naturens begränsningar är ett naturligt mål för människan. Men naturens band är emellertid inte enbart hinder för oss, de utgör samtidigt band som är nödvändiga för naturens inre sammanhang, den ekologiska balansen.

Konstgödningsexemplet belyser detta. Användningen av konstgödsel istället för organisk gödning leder till att humusinnehållet i jorden sjunker. Vidare betyder det att jordens förmåga att binda nitratet i konstgödslet nedsätts. Med de stora mängder nitrat som tillförs, kommer en stor del att lakas ur med regnet, för att det binds dåligt, och till slut hamna i vattendrag och sjöar.

Här kan det få algerna att växa kraftigt, av samma orsak som det fick kornet att alstra mera på åkern. Döda alger sjunker till botten, och förtärs av bakterier, vilka då förbrukar stora mängder syre. Slutresultatet kan bli att de större fiskarna dör av syrebrist och sjöarnas ekologiska balans slås i stycken. Liksom i jorden är den bakteriella nedbrytningen också i sjön det begränsande ledet. Naturen har bruk för sådana band.

Sett i detta överordnade ljus är den ekologiska krisen i sista hand en följd av, att vi med de tillskapade energikällorna till vår hjälp har blivit i stånd att spränga naturens band, i en sådan utsträckning att dess inre sammanhang är hotat.

I en mer kvantitativ belysning ser tillståndet ut såhär: förbrukningen av energi från tillskapade energikällor kan uppskattas till 6 miljoner megawatt”. Jämfört med de naturliga energiflödena genom biosfären är detta ett ganska stort tal. Den ström av energi, som omsätts via vindar, luftströmmar, vågor och havsströmmar (det vi normalt kallar klimat) uppskattas till 370 miljoner megawatt'[14]. Mätt i förhållanden till detta tal är den tillskapade energiförbrukningen alltså uppe i 1,6%. Tittar vi istället på den lilla del av energiflödet, som via de gröna växternas fotosyntes avleds in i den levande naturen och alltså står till dess förfogande, så är det talet av storleksordningen 40 miljoner megawatt. Den tillskapade energiförbrukningen är alltså omkring 15% av denna summa. Då det mesta av vår energianvändning äger rum på land, skulle det kanske vara mer ändamålsenligt att jämföra med den del av fotosyntensen som försiggår här, dvs cirka hälften eller 20 miljoner megawatt. Detta tal är endast drygt tre gånger så stort som vår förbrukning av tillskapad energi.

Själva konstaterandet att vi redan i stort sett råder över en arbetsförmåga i form av tillskapad energi, som är lika stor som den levande naturens samlade arbetsförmåga, ger bara en vag bild av tillståndet. För i motsats till naturen använder vi vår arbetsförmåga obestämt och med stort spill. Större delen av vår energiförbrukning slutar således som spillvärme innan vi har fått nytta av den för att upphäva naturens begränsningar. Men spillvärmen kan också komma att störa den levande naturen indirekt, ifall det är i stånd att utlösa klimatiska förändringar — vilket lokalt redan är fallet på flera platser.[15]

Som slutsats kan sägas, att även om användningen av tillskapad energi i kvantitativ mening bara är ett osäkert mått på den ekologiska krisens allvar, så är denna energiförbrukning ändå, antingen den eldas upp direkt vid transporter eller uppvärmning, eller den avleds via kemikalier — dvs föroreningar — via landskapsförändringar av alla slag eller via resursutvinning —roten till den ekologiska krisen. Den makt som dessa energikällor har gett oss är redan nu av samma storleksordning som den levande naturens egen makt, och även om vi kunde spara mycken maktanvändning (energiförbrukning) genom att bära oss mer behärskat och mindre anarkistiskt åt, utan att vi därför behövde uppnå mindre resultat vad gäller att spränga naturens band, så är ändå själva meningen med — drivkraften bakom — vår användning av tillskapad energi, just att spränga dessa band, vilka redan tycks vara så skröpliga att naturen faktiskt håller på att falla isär.

Det finns en orsak till, som gör användningen av tillskapad energi till den ekologiska kärnfrågan. Nämligen den, att vår förbrukning av tillskapad energi oundvikligen kommer att leda till en värmeförorening, som ingen teknologi kan befria oss ifrån. Energi försvinner nämligen inte, den omvandlas bara till andra former och slutar i sista hand obevekligt som värme. Det finns inget annat sätt som detta värme kan komma bort från jorden än via en förhöjd värmestrålning från atmosfärens övre skikt, något som kan ske först när temperaturen har stigit. Frågan är hur mycket energi vi kan tillåta oss att uppdriva innan en sådan temperaturförhöjning förorsakar en ohållbar klimatförändring. Kommer denna energiförbrukning att uppnås om 30 år, 50 år eller om 100 år? Detta verkar vara tidsramarna.[16]

I motsats till denna slutliga gräns för hållbar tillväxt, kan alla andra miljöproblem möjligtvis i princip lösas teknologiskt. Det är för ögonblicket svårt att tro att sådana lösningar kommer att tas i bruk, men det kan knappast förnekas att de teoretiskt finns där. Det är emellertid oundvikligt att dessa teoretiska lösningar måste vara grundade på en starkt ökad energianvändning. Det medges också från tillväxtförespråkarnas sida, att förutsättningen för optimismen på längre sikt är, att fusionsreaktorn blir förverkligad.[17] Mekanismen i tillväxtoptimismen verkar således bestå i att man föreslår alla miljöproblems omformning till värme-föroreningsproblem (här sneglar man inte på vad det kommer att kosta), vilka man därefter skjuter framför sig till en fjärran framtid. Hur fjärran denna framtid är beror antagligen på om man har barn eller inte.

Det har, såvitt jag vet, inte företagits någon samlad analys av den ökade energiförbrukningen, som kommer att krävas bara för att lösa framtidens miljöproblem. Med hänsyn till ämnets vikt skall jag försöka att belysa det med ett par exempel.

Problemställningens väsentlighet framgår kanske tydligast i resursproblematiken. Vad angår icke-förnyelsebara resurser såsom metaller och mineraler, vilka utvinns ur berggrunden, så är problemet — med vissa undantag —inte, att det inte finns nog av dem på jorden, utan däremot att det mesta av resurserna ifråga finns i en så utspädd form, att det inte skulle vara lönande att utvinna dem. Optimisterna har emellertid pekat på, att marknadsmekanismen kommer att sörja för att priset på råvarorna kommer att stiga efter hand som knappheten inställer sig, varför det kommer att bli lönande att utvinna dem ur allt fattigare malmer. Boserup går t o m så långt som till att påpeka, att metallerna ju ingalunda försvinner från jorden: de kommer alltså i princip att kunna återvinnas i det oändliga.[18] Oavsett vad som eventuellt kan sägas om hållbarheten i dessa synpunkter ifrån ekonomisk och politisk synvinkel, så är de energimässiga följderna av en sådan ”lösning” rätt kolossala.

Tar vi en metall såsom bly, så finns den helt riktigt utspridd i jordskorpan med en genomsnittlig halt av 12 ppm (1 ppm = 1/10 000 viktprocent). För ögonblicket betalar det sig inte att bryta bly ur gruvor, där halten är mindre än 40 000 ppm. Förhållandet mellan dessa två tal är 3 300, vilket alltså betyder, att för att utvinna samma mängd bly ur t ex granit, som ur en blygruva, så skulle det krävas 3 300 ton granit för varje ton blymalm, som idag utvinns. Vad detta drar med sig för energiförbrukningen måste vara uppenbart för alla och envar. (Se fig. 1)

Fig 1.

Figur 1 visar energikostnaderna vid framställning av 1 ton koppar som funktion av viktprocenten koppar i malmen.[19] Man kan se, att energiförbrukningen för utvinning stiger exponentiellt för malmer med kopparhalt under 0,35%, vilket idag anses vara gränsen för lönsam kopparbrytning.

Liknande förhållanden gäller för de flesta andra icke-förnyelsebara resurserna, och det verkar rimligt att dra slutsatsen, att om vi inte har ett resursproblem, så har vi i varje fall ett energiproblem, och även om vi skaffar oss obegränsat med energi, så måste vi godta en stegring av värmeföroreningen såsom det slutliga och oundvikliga miljöproblemet.

Låt oss ta livsmedelsproduktionen som ett annat exempel. Som bekant är ett amerikanskt kosthåll i genomsnitt redan så köttrikt, att det långt överskrider vad som skulle vara möjligt att skaffa fram till alla jordens 4 miljarder människor. Detta redan av arealskäl: på hela jorden finns bara 0.38 hektar uppodlad jord per innevånare, det amerikanska kosthållet kräver nästa den dubbla arealen, 0,62 hektar per innevånare. [20] Enligt FAOs beräkningar är bara 11% av jordens landområden användbara för odling, och nästan all denna jord har redan tagits i bruk.[21] Optimisterna anser det dock möjligt att man, bl a med hjälp av konstbevattning, skulle kunna fördubbla de odlingsbara områdena. Om vi återigen bortser från de ekonomiska bedömningsgrunderna för denna ”lösning”,[22] så ställer den oss i vilket fall som helst inför ett enormt energikrav. Pimentel m fl anger, att bara insatserna för att pumpa upp tillräckligt med vatten från ca 90 meters djup skulle uppgå till 20,6 miljoner kcal per hektar, och då det rör sig om 1,5 miljarder hektar kan det beräknas att den nödvändiga oljemängden är av storleksordningen 3 000 miljarder liter, vilket motsvarar 5% av de nu kända oljereserverna. Dessa reserver skulle alltså förbrukas på 20 år, om man enbart utnyttjade oljan för detta ändamål. Dessutom kommer ett ansenligt extra bidrag till energiförbrukningen för att framställa maskineriet. Slutligen skall man också räkna med ett okänt men stort energibehov för att rätta till de omfattande ekologiska biverkningarna av ett sådant företag.

Återigen måste man dra slutsatsen, att om detta överhuvudtaget är en möjlig lösning, så blir notan att man omformar problemet till ett värmeföroreningsproblem. För ordningens skull skall det också understrykas, att detta inte rör sig om att lösa något slutproblem, utan bara om förutsättningarna för att dela den köttrika kosten med människorna i de fattiga länderna. Slutligen skall det nämnas, att problemet inte är löst med att man skaffar nog med brukbar jord. För att skaffa kött nog, skulle denna jord också brukas med modern högenergigrundad teknologi, vilket i sig själv skulle sluka ännu mera olja än det som krävdes för konstbevattningen.

Även föroreningsproblemen går troligen att lösa, om man vill lägga ner den nödvändiga energin på dem. Detta område är ännu otillräckligt klarlagt, men redan om man bedömer det utifrån de investeringar som industrin allt eftersom måste göra i reningsanläggningar — och de kraven kan knappast kallas näringslivsfientliga — måste föroreningsbekämpningen anses vara en väsentlig post i energiräkningen. Investeringarna i föroreningskontroll utgjorde således 9,3 miljoner dollar 1970 i USA, för järn- och stålindustrin handlade det om 10% av de totala årliga kapitalutgifterna.[23]

Ett av de värsta luftföroreningsproblemen är svaveldioxiden från olje- och koldrivna kraftverk. Svaveldioxiden oxideras i luften till svavelsyra, som förutom att vara hälsofarligt förorsakar betydliga skador på alla slags material. 1971 uppskattade det danska Föroreningsrådet de samlade utgifterna för att rätta till dessa skador i Danmark till 400 miljoner dkr om året.[24] Man kan komma åt svaveldioxiden på flera sätt. Man kan t ex avsvavla röken från kraftverken. Men bara för att antyda vidden av detta företag skall det nämnas, att det i ett 1 000 megawatts kraftverk, som körs med olja med en svavelhalt på 2,5%, bildas 12 ton svaveldioxid i timmen. Frågan är inte bara vad det kostar i energi att avskilja all denna svaveldioxid från röken, utan också vad man skall göra av den efteråt. Väljer man att göra gips av den, måste man handskas med avfallsmängder på 200 000 till 400 000 ton per år från ett sådant kraftverk.[25]

Bilavgaserna är på många ställen det värsta luftföroreningsproblemet. Man har i åratal arbetat på att minska denna förorening genom att efterbehandla avgaserna innan de släpps ut. Förutom de teknologiska och ekonomiska problemen med detta, finns däri också den obehagliga biverkningen, att bensinförbrukningen uppskattas att stiga med 15%.[26] Eftersom bilarna i Dan mark slukar 10% av landets totala energiförbrukning är detta inte någon obetydlig post.[27] Och det är ändå bara tal om 90-procentig rening.

Diskussionen i avsnittet ovan kan sammanfattas såhär:

1. Den ekologiska krisen består i att naturens funktionella helhet håller på att brytas ner, med påföljden att de balanser som har säkrat en beständig miljö bryter samman.

2. Den omedelbara orsaken till detta är att vi med vår tillskapade energi har kunnat bryta så många av naturens ”bojor” att dess inre sammanhang är hotat.

3. Teoretiskt kan det inte uteslutas att de omedelbara skadeverkningarna (landskapsödeläggelser, förorening, resursknapphet) skulle kunna motverkas av en ytterligare satsning på teknologisk utveckling av samma typ som hitintills.

4. Denna ”lösning” kommer att göra oss beroende av en stigande energiförbrukning, som är väsentligt snabbare än den nuvarande.

5. Detta kommer att förkorta den tid vi har till förfogande, fram till dess vi når den logiska gränsen för teknologisk utveckling grundad på tillskapad energi som problemlösare: anhopning av oordnad och obrukbar energi i form av värme, till en sådan grad, att vår klimatiska balans slås i spillror.

Det erkänns allmänt, att förstörelsen av den klimatiska balansen, som nämnts i punkt 5 ovan, är en absolut gräns för tillväxten i vår förbrukning av tillskapad energi (däremot inte för förbrukning av sol- och vindenergi). Vad jag har påvisat är att man inte (som Boserup t ex gör[28]) kan påstå, att den ekologiska krisen kan lösas med en fortsatt teknologisk utveckling av samma art, som den vi har sett de senaste tvåhundra åren, och samtidigt påstå att värmeföroreningen är ett problem som ligger bortom den framtid ”vi behöver intressera oss för”. Väljer man att ta risken, dvs låta de ekologiska problemen vara olösta, så kan man eventuellt uppskjuta klimatproblemet i kanske 80 år. Vill man lösa de ekologiska problemen med tillskapade energikällor, så blir det i gengäld allt nödvändigare att ta klimatproblemet allvarligt.

Denna diskussion om den teknologiska grundvalen för den ekologiska krisen pekar på, att en egentlig förståelse av krisens orsaker kommer att kräva en analys av de faktorer som binder samhällsutvecklingen till fortsatt satsning på en teknologisk utveckling, som ensidigt är grundad på den tillskapade energin som problemlösare.

II. Den ideologisk-teknologiska homeostasen

Homeostasen.

Med homeostas[29] menas den särpräglade egenskapen hos levande system (celler, organ, individer eller ekosystem), att de kan upprätthålla ett bestämt stadigvarande tillstånd av ojämvikt, trots stora störningar. Tillståndet av ojämvikt kan upprätthållas tack vare ett fint anpassat nätverk av miljoner motverkande återmatningsslingor*.

När jag i det följande använder uttrycket homeostas om sociala system, är det inte i ett försök att biologisera dessa, utan därför att jag saknar ett bättre ord. Det är alltså inte min avsikt att peka på några likheter mellan biologiska och sociala system, utan endast för att beskriva sociala system på ett sätt, som förefaller fruktbart. För säkerhets skull skall jag med en gång påpeka, att det finns sorgliga exempel på vad som kan hända när man använder ordet homeostas för att beskriva sociala system. (Till min förfäran har jag upptäckt att jag inte är den första biolog, som har fått den iden). I synnerhet har fysiologen L J Henderson utmärkt sig med en biologiserande och reaktionär användning av begreppet.[30] Hendersons fel var, att han nära nog a priori* antog, att det homeostatiska tillståndet var samhällets önskvärda tillstånd. Som man strax kan se, leder en dylik fördom omedelbart till politiska följdriktigheter i linje med beständighet, oföränderlighet, bevarande osv. Kort sagt evinnerlig kapitalism. Om detta finns det två saker att säga. För det första är det en fördom att tro, att sociala mål (att upprätthålla den befintliga balansen i samhället) kan härledas ur biologiska ”mål” (de biologiska systemens homeostas). För det andra är den befintliga homeostasen i naturen, i organismerna och i människan inte något biologiskt mål, även om den är en livsbetingelse för människan. Evolutionen* är faktiskt en lång kedja av skiftande homeostatiska stillestånd. Så skall man ändå biologisera utifrån denna grund, så kan man inte ställa upp den nuvarande sociala homeostasen som ett a priori mål.

Med detta förbehåll, som skall fördjupas senare, menar jag att alla samhällen kan beskrivas som homeostatiska system, vilkas balans upprätthålls av ett sinnrikt samspel mellan teknologi, medvetande, världsuppfattning och samhällsorganisation (se fig 2).

Fig 2.

I varje samhälle finns ett visst nödvändigt sammanhang mellan dessa fyra plan, som strävar att ge stadga åt samhället. I denna mening är systemet homeostatiskt. Samtidigt med detta pågår en oavbruten utveckling, systemet är inte i jämvikt utan bara balanserat och härigenom störs ständigt den samstämmiga enheten mellan de fyra planen. Stundom kan denna störning vara så allvarlig, att homeostasen går förlorad. Då är en maktomvälvning för handen, som kommer att medföra grundläggande förändringar på alla fyra planen. Samhället kommer då att röra sig mot en homeostas på en ny nivå. Jag skall i detta avsnitt beskriva krafterna i det homeostatiska tillståndet, och i det därefter följande ta mig an dessa krafters självverkan vid övergången till ett nytt homeostatiskt tillstånd.

Teknologin.

Teknologin är vårt fysiska maktmedel över naturen — och ibland över varandra. I varje historiskt tidevarv visar teknologin särdrag, vilka bestämmer och bestämmes av den förhärskande produktionen i samhället ifråga. Dessa särdrag har att göra med den typ av makt man råder över eller önskar råda över. Medan det kanske är förhållandevis lätt att beskriva dessa drag i historien, är det genast svårare att göra det när det gäller samtiden, och om man vill se in i framtiden blir det mycket svåröverskådligt.

Ett fysiskt maktmedel är ingenting i sig självt. Det ska dels betjänas, dvs dess inneboende krafter skall förstås, och dels krävs det en viss organisation för att utnyttja det. Teknologins värde kan således inte bedömas oavhängigt av det medvetandemässiga och organisationsmässiga sammanhang det fungerar i. Överljudsplan skulle inte vara något maktmedel i en nomadkultur. På vad vik då påståendet, att de moderna industrisamhällena är högteknologiserade? Är det helt enkelt kvantiteten apparatur, som står mellan oss och naturen, som berättigar att industrisamhällenas teknologiska nivå betecknas som hög?

Som sagts ovan är kapitalismens teknologiska överlägsenhet till sist betingad av förmågan att förvalta tillskapad energi i ständigt större mängder och till ständigt nya ändamål. Den ekologiska krisen har omsider tvingat oss att inse denna makts begränsningar. För att återigen ta exemplet med konstgödning, så är denna ett verksamt maktmedel när det gäller skördeavkastningen, men den kan vändas till vanmakt, om vi samtidigt vill använda de sjöar, där närsalterna slutligen hamnar. Även om en bättre organisation av produktionsförhållandena antagligen kunde förebygga detta missbruk av maktmedlet, så ändrar detta dock inte att maktmedlet har sina begränsningar. I sista hand är dessa begränsningar givna av den direkta proportionaliteten mellan den tillskapade energin och det därav uppkomna värmet.

Åkerbruket var för 10 000 år sedan på samma sätt ett teknologiskt framsteg, som satte människorna i stånd att binda 5-10 gånger mer av solenergin i livsmedelsproduktionen. Detta ledde till en mångdubbling av befolkningen[31], men den nya teknologin hade också sina begränsningar, silket visade sig i förstörelsen av den ekologiska balansen, som följde på överbetning eller överdriven skogsavverkning.

Denna diskussion pekar på, att man med viss rätt kan ge ett mått på den teknologiska nivån med det antal watt, som den gällande teknologin står till tjänst med. Vår frigörelse från naturens tvång måste emellertid vara den egentliga måttstocken på styrkan hos våra fysiska maktmedel. När tillskapad energi inte stod till buds var den övre gränsen för hur mycket man kunde ta ut ur naturen förhållandevis låg. Efter att vi kommit in i den tillskapade energins tidevarv är denna övre gräns inte lätt att bestämma, men mer än 20 000 watt per person kan vi knappast tillåta oss att använda i en värld med 15 miljarder människor.[32] Och detta tal är antagligen farligt tilltaget i överkant.[33] Under alla omständigheter kräver denna energiförbrukning helt andra produktionsförhållanden, än de som råder idag.

Det väsentliga i sammanhanget är dock inte själva gränsen, utan att en sådan gräns finns i det nuvarande skedet, liksom det fanns i det föregående. Historien kan, sett i detta ljus, delas in i tre eller fyra teknologiskt klart avgränsade skeden, bestämda av den maximala energiförbrukningen, som var möjlig och tillåtlig i varje skede: 1) samlar- och jägarkulturer, 2) herdekulturer, 3) jordbrukskulturer, och 4) industrikulturer. Den teknologiutveckling, som har skett inom ramarna för var och ett av dessa skeden har bestått i att utnyttja de inneboende möjligheter, vilka frigjordes vid övergången till den nya grundläggande energianvändningsprincip, som kännetecknade det nya skedet.

Medvetande.

Medvetande används här i sin vidaste betydelse. Alltså inte blott som be- teckning på den ”medvetna” delen av medvetandet — det folk vet, tror osv — utan som totaliteten av en människas tankar, känslor, fantasi osv. Medvetandets historia låter sig inte skrivas så enkelt som teknologins historia, då ju medvetandet dör med människan, medan redskap osv finns bevarade från alla tider. Dessutom kan redskap avbildas och på så sätt lämnas vidare.

Det är en självklarhet att den ”medvetna” delen av medvetandet har förändrats genom tiderna. Bara det att analfabetismen är så gott som utrotad i västvärlden understryker detta förhållande. Ingen kan föra ett normalt socialt liv i de högindustrialiserade länderna utan att veta en massa saker, som ingen hade användning av att veta i det gamla jordbrukssamhället.

Det förbises däremot ofta att hela vår fantasi och vårt sätt att uppleva, är präglad av tiden. Just därför att dessa områden av vårt medvetande är så otillgängliga för vårt förstånd, tas de för så självklara att deras betydelse för våra liv blir osynliga. Emellertid har framförallt antropologin visat att s k primitiva folk — alltså folk som lever med en annan slags teknologi än vår —har en radikalt annorlunda fantasi och upplevelsemönster.[34]

Medan det har funnits mycken marxistisk litteratur om hur medvetandet präglades eller rent av skapades av produktionsförhållandena, har det funnits förvånande lite om hur medvetandet i denna vida betydelse återspeglade de teknologiska möjligheterna och kraven. Det förefallet dock klart att ett barn som föds in i en värld med teve, bilar, snabbköpsvaror av alla de slag, kött i plast, plastleksaker i överflöd och vad det nu mer är som vår teknologi omedelbart förser oss med, måste få en annan uppbyggnad av sitt medvetande än ett barn, som föddes för ett par hundra år sedan. Och väl att märka inte bara ytligt — för detta har att göra med hela vårt sätt att möta världen på, vår sinnlighet.

I ”Dansen om guldkornet” gav jag försöksvis en sammanfattning av medvetandet i vår tid med ordet ”konstgjorthetssyndromet”. Vi dyrkar det konstlade — det livlösa — och är ängsliga för det organiska, båda delarna ner till rötterna av vårt medvetandes osynliga uppbyggnad. Att ett dylikt medvetande är väl ägnat att förvalta tillskapad energi torde vara självklart.

Världsuppfattning.

Med en världsuppfattning menar jag den tolkning av världens sammanhang och mening eller meningslöshet — som vid en given tidpunkt har varit den för härskande. Världsuppfattningens historia är väl utforskad. Den sträcker sig från de primitiva kulturernas animism*, över de stora trossystemen genom kristendomen fram till våra dagars naturvetenskapliga världsuppfattning.

Världsuppfattningen har både en ideologisk och en teknologisk funktion. Den skall å ena sidan rättfärdiga den rådande samhällsordningen, och å andra sidan vara så beskaffad att de teknologiska möjligheterna kan brukas. Exempelvis kunde män inte med den aristoteliska metafysiken nå fram till en beräkning av en projektils bana. För i denna metafysik förklarades ett föremåls accelererande rörelse mot jorden med att föremålet hade en inneboende önskan att vända tillbaka till sin rätta plats i rangordningen mellan himmel och jord, nämligen jorden. På Newtons tid var emellertid en snabb utveckling av krigskonsten starkt påkallad, och för att kunna beräkna något sådant som projektilens bana, måste man istället förklara föremålets rörelse med hjälp av yttre krafter, vilka kunde mätas och extrapoleras matematiskt. Newtons mekanik blev en av stöttepelarna i den världsuppfattning, som under loppet av ett par hundra år blivit i stort sett allenarådande.

Kärnan i denna naturvetenskapliga världsuppfattning är objektivitetskriteriet. Alltså föreställningen om att det finns en individ, en iakttagare som på en och samma gång klarar av konststycket att förstå världen och att vara så oberoende av den, att det han har förstått, inte har något med honom själv att göra. Som grundval för en världsuppfattning är objektivitetskriteriet alltså knutet till en idealiserad oavhängighet, vilken förverkligas i den ideala individen. De mänskliga rättigheternas deklaration om den fria och oavhängiga människan — borgaren.[35]

Organisationen.

Samhällenas ekonomiska och politiska organisation antas, i regel intuitivt liksom teknologin, ha genomgått en utveckling mot ständigt högre former. De industrialiserade kapitalistiska länderna i väst anses således företräda den högsta organisationsformen.

Liksom man kan se en princip bakom den teknologiska utvecklingen i form av ständigt stigande energiförbrukning, kan man rättfärdiga den intuitiva bedömningen av samhällsorganisationens utveckling med hänvisning till den ständigt ökande komplexiteten, exemplifierad av den alltmer omfattande arbetsdelningen.

Redan i det gamla jordbrukssamhället fanns en betydande arbetsdelning. Det är dock först vid övergången till egentlig varuproduktion, som uppspjälkningen av arbetsfunktionerna, vilken kännetecknar de kapitalistiska samhällena, blir möjlig. I och med att varorna produceras med hänsyn till sitt bytesvärde på en marknad, öppnar sig möjligheten för pengarna att göra sig självständiga som kapital i kraft av schemat: pengar -varor – pengar. Intill dess hade pengarna bara uppträtt som förbindelselänk mellan varorna enligt schemat: varat – pengar – varat. Skillnaden ligger däri, att arbetskraften kan betraktas som en vara med den särskilda egenskapen att den kan producera värde. Följden är alltså att det för varje led i cirkulationen blir ett överskott: pengar – vara – pengar + överskott. Det vill säga att pengar kan ackumuleras som kapital.

Denna kapitalackumulation är den huvudsakliga drivkraften för kapitalismen. För att främja den sker det efter hand en uppsplittring av arbetsfunktionerna, vilka på ett oöverskådligt sätt hålls samman i ett nätverk via världsmarknaden.

Kapitalismens homeostas.

Jag har ovan gjort en kortfattad karakteristik av de plan som ingår i modellen samt gett dem ett ”nyckelord” för att beskriva planens särpräglade karaktär under det kapitalistiska skedet. Sätter vi in dessa nyckelord i modellen får vi följande bild. (se fig. 3)

Fig 3.

Jag skall nu kortfattat behandla pilarna i modellen.

Den homeostatiska balansen beror av att var och en av dessa pilar utgör en motverkande återmatning. I sin tur beror detta på att planen är anpassade till varandra på så sätt att förändringar på ett plan framkallar spänningar till de andra. Dessa spänningar kan yttra sig som ineffektivitet, ängslan, oförenlighet eller undertryckande beroende på vilka plan det gäller.

Det kan belysas med makrobiotiken* som exempel. Mikro-makrovågen* lånade sin styrka av behovet att gå utöver det rådande medvetandet, konstgjordhetssyndromet. Istället för att tillbe den konstlade världen, sökte man sig via makrobiotiken till en organisk samhörighet med naturen. Kollisionen blev förstås tydligast med den rådande världsuppfattningen. Näringsexperter påvisade mikro-makrokostens grundläggande osundhet utifrån den objektiva vetenskapens grundvalar. Och omvänt sökte mikro-makrofolket lä under diverse orientaliskt inspirerade världsuppfattningar. Redan detta var antagligen nog för att många människor som intresserade sig för makrobiotiken inte kunde följa med längre. Mikro-makrovågen ledde på det teknologiska planet till ett uppror särskilt mot jordbruket.

Mitt i det gifthärjade danska bondelandskapet sköt en rad biodynamiska jordbruk upp. Även om det är uteslutet att man kan odla giftfria grönsaker under dessa förhållanden, så finns det dock ur ekologisk synpunkt mycket gott att säga om dessa försök att utnyttja insikter i naturens balans till ett maximum, hellre än att med tillskapad energi bereda vägen: kompost istället för konstgödning, växelbruk och blandade grödor istället för pesticider och herbicider, kroppsarbete och små bruksenheter hellre än mekaniserat storjordbruk. Trots detta måste den biodynamiska jordbruksteknologin för närvarande betecknas som underlägsen den moderna.

Att utveckla en tidsenlig ekologiskt inritad jordbruksteknologi är ett krävande företag, vilket kommer att kräva stora ekonomiska resurser, stora förändringar i det vetenskapliga tänkandet och antagligen en annan samhällsorganisation. Det väsentliga i detta sammanhang är att viljan att på medvetandeplanet ersätta konstgjord-hetssyndromet med en organisk samhörighet med naturen, gjorde det nödvändigt att experimentera med nya teknologiska principer. (Att dessa ”nya” teknologiska principer väsentligen var gamla principer, vilka bara tagits upp igen, avspeglar dels svårigheterna med att dylikt företag, dels den bristande radikaliteten i hela mikro-makrotänkandet — men detta rubbar inte exemplets slagkraft).

Makrobiotikens oförenlighet med kapitalismens organisationsform har sin grund i att makrobiotikens värden är absoluta (bruksvärden), medan kapitalismens värden nödvändigtvis är relativa, nämligen bytesvärden. Abstraktionen kapital är för makrobiotiken fullständigt ovidkommande. I sin praktik var mikro-makrofolket klart anti-förbrukare och därmed dåliga tjänare åt kapitalackumulationen. Gruppen var dock för liten för att direkt undertryckande skulle bli nödvändigt. (Man skall emellertid inte vara blind för att kapitalet efterhand har lyckats inrätta en särskilt ”hälsomarknad” åt dem). Därtill kom diverse försök att upprätta produktionskollektiv, och därmed förneka den privata äganderättens princip. Den mest betydelsefulla konflikten med det organisationsmässiga planet uppkom dock antagligen på omvägar. Biodynamikens teknologiska underlägsenhet yttrar sig nämligen däri, att marknadsmekanismen blir ett hinder. Man har istället försökt upprätta andra fördelningssystem, där varorna avsättes mot betalning till andra kollektiv i kraft av ideologisk gemenskap. Här är det alltså tal om en motverkande återmatningsslinga. (se fig. 4)

Fig 4.

Makrobiotiken är ett exempel på ett atypiskt medvetande, vars utbredning hämmas, därför att det är oförenligt framför allt med den rådande världsuppfattningen, men ytterst också med de två andra planen i den homeostatiska modellen. Att de biodynamiska jordbruken ständigt blir fler beror på, att en rad andra motiv än makrobiotiska leder till att de upprättas. Till följd av återmatningsmekanismerna mellan de fyra planen vidmakthålles en homeostas, som inte kan brytas utan att samtliga fyra plan ändras kvalitativt.

De hippies som valde att ”vända samhället ryggen” var så till vida de mest konsekventa (om än onödigt uppgivna). T o m mer konsekventa än de som tror att det hela ordnar sig om man förändrar samhällsorganisationen.

Kapitalismens homeostas har för att ställa in sig behövt flera hundra år.

Teknologi, medvetande, vetenskap och organisation formades inom loppet av detta skede genom ständiga ömsesidiga justeringar som hela tiden strävade att undanröja det illa passande. En egentlig förståelse av homeostasen är därför bara möjlig i ett historiskt ljus.

III. Historien som ett bergslandskap

De fyra skedena.

Det är ett faktum, att djupgående förändringar har ägt rum med jämna mellanrum i historien. En homeostatisk modell kräver alltså att övergångar från ett homeostatiskt tillstånd till ett annat kan förstås utifrån modellen. Homeostasen är, som sagts ovan, inget jämviktstillstånd, utan tvärtom ett ojämviktläge med den särskilda egenskapen, att den bibehålles med hjälp av ett samordnat nät av återmatningsmekanismer som tillsammans motverkar varje förändring.

Om tillräckligt många av dessa återmatningsmekanismer bryts, kommer emellertid homeostasen inte längre att kunna vidmakthållas, och vi sätter igång rörelser som — om de inte slutar i en jämvikt, dvs död (t ex kärnvapenkrig) — kommer att leda till att en ny homeostas inträder. Detta förlopp kan exempelvis iakttagas i ekologin och i evolutionen. Historien tycks uppvisa drag, som kan rättfärdiga en liknande beskrivning.

För att förklara att samhällets homeostas kan brytas, måste vi urskilja en kraft som har kunnat framkalla sådana brott. Då historien är skapad av människor måste det vara en kraft, som skall sökas i det mänskliga medvetandet. Det som följer vilar på antagandet, att denna kraft består i människornas vilja eller strävan efter att befria sig så mycket som möjligt från naturens tvång, eller att tillägna sig största möjliga makt över naturen (utveckla produktivkrafterna).

Den omedelbara verkan av denna strävan visar sig på det teknologiska planet, i att vi ständigt försöker utveckla våra fysiska maktmedel — teknologin. P g a homeostasen kommer denna utveckling att vara benägen att följa mönster, bestämda av att de nya möjligheter, som den teknologiska utvecklingen öppnar, skall kunna förvaltas av den rådande samhällsorganisationen och förstås inom ramarna för den härtill hörande världsuppfattningen. Så länge dessa krav uppfylls kan homeostasen vidmakthållas. I längden kan spänningar och konflikter emellertid inte undvikas, därför att den mänskliga strävan efter frigörelse från naturens tvång, för att utveckla sig, kräver en utveckling av principiellt nya teknologiska möjligheter, vilken mer eller mindre direkt förbjuds/hämmas av den samhälleliga homeostasen. Efter skeden av varaktighet följer därför konfliktperioder. Eventuellt leder dessa till en sprängning av homeostasen.

Ser man det på detta sätt kan människornas framfart i historien jämföras med ett litet tågs resa genom ett bergslandskap. (Se fig. 5)

Fig 5.

Under långa tidsskeden befinner sig tåget i rofyllda dalar, där samhällets stadga inte är i fara, därför att människornas strävan efter att betvinga naturkrafterna kan tillfredsställas av en teknologisk utveckling, som inte hämmas av den samhälleliga homeostasen. I det synsätt, som målats upp här, finns inte de många hindren för tågets framfart nere i dalen medtagna. De finns där självfallet, men det som här är angeläget att behandla är de enorma bergskedjor, som skiljer dalarna från varandra, på så sätt att man i den ena dalen inte kan se in i nästa, vilket alltså gör framtiden osynlig. Vi har passerat tre sådana bergskedjor och enligt min värdering är vi nu långt uppe på den farliga branten på den fjärde. Och genom skårorna i bergskammen kan vi se en glimt av stråken i nästa frodiga dal.

Om de två första bergskedjorna vet vi inte så mycket. Men att deras överskridning har ledsagats av förändringar i såväl organisation, världsuppfattning som allmänt medvetandemönster är givet. Förändringarna kan delvis begripas utifrån studiet av nu levande kulturer, vilka har överlevt i de dalar som vår egen kultur har passerat. Den avgörande teknologiska skillnaden mellan samlarkulturer och herdekulturer ligger i de senares långt mer systematiska utnyttjande av solenergin. Genom kreaturen fick man på ett systematiskt sätt tillgång till upplagrad solenergi i en lång rad växter, vilka inte omedelbart kunde utnyttjas till mänsklig föda. Men 80-90% av kalorierna förlorades ständigt därför att kreaturen utgjorde ett extra led i näringskedjan mellan växt och människa. Vid övergången till åkerbruk, då människan aktivt besådde jorden med växter, vilka var omedelbart ägnade till människoföda, kunde man därför mångdubbla den energimängd som stod till buds (i form av närande kalorier eventuellt omsatta via dragdjur till mekanisk kraft).

För överblickens skull är herdekulturen och jordbrukskulturen i fig 5 avbildade som om de vore åtskilda i tiden. I verkligheten har de funnits tillsammans under tusentals år, men inte desto mindre har de utgjort åtskilda dalar med bergskedjor emellan sig på alla plan i den homeostatiska modellen.

Passagen av den tredje stora bergskedjan ligger i historisk tid, för Europas del under renässansen, då de farligaste passen övervanns, och fram till de borgerliga maktomvälvningarna under det adertonde och nittonde århundradet, vilka slutligen röjde vägen till den nya dalen. Härigenom omdanades ett feodalt jordbrukssamhälle till ett kapitalistiskt industrisamhälle. Jag skall i det följande avsnittet behandla denna bergskedja lite närmare för att kasta ljus över våra möjligheter att övervinna den nästa, vilket förstås är det egentliga syftet med denna artikel.

Dessförinnan skall jag dock kort beskriva vårt fortskattningsmedel.

Tåget.

Tåget består av ett lokomotiv och en vagn. Lokomotivet utgörs av det teknologiska planet och medvetandeplanet, alltså vänstra sidan i fig 2. Medvetandet vill utnyttja de teknologiska möjligheterna och pressar härigenom teknologin framåt. Nya möjligheter uppstår på detta sätt. Det dialektiska samspelet mellan medvetande och teknologi är historiens drivkraft, vagnen. Denna består av samhällsorganisationen och den tillhörande världsuppfattningen (höger sida fig 2).

När dalens möjligheter börjar bli förbrukade och lokomotivet söker sig upp mot bergssidan blir vagnen tung att dra. Den strävar bakåt. Under långa tider går det ömsom upp, ömsom ner. Men medvetandes krav växer i styrka, för varje gång man skymtar den nya dalen. Efter många misslyckade försök når tåget eventuellt fram till ett pass, och när det passerats skiftar läget. Den nya dalen kan överblickas, långt borta men klart. Den gamla världsuppfattningen är övervunnen, den kan inte få något ordning på den nya dalen, och därmed är samhällsorganisationens sista fästning försvunnen. Också samhällsorganisationen blir nu plötsligt förändrad. Förändringen leder till att den nya dalens teknologiska möjligheter rättfärdigas och medvetandet inrättar sig därefter. Homeostasen är bruten och en ny håller på att ställa in sig.

Under nerfarten till den nya dalen är förhållandet omvänt. Vagnen skjuter med sin vikt på lokomotivet, så att det ofta spårar ur och måste repareras. Medvetandet och den teknologiska utvecklingen famlar sig fram, pressade av de nya samhällsförhållandena. Tillståndet är ständigt osäkert och många avgrunder hotar den vidare färden. Först när en ny samhällelig homeostas, som omfattar alla fyra planen har ställt in sig, har historien nått ner i den nya dalen och stadga är säkrad för en tid.

Determinismproblemet.

En historieuppfattning såsom denna kunde uppfattas som deterministisk*. Det är den inte. Den påstår bara att historiens tåg har en riktning, väl att märka, när utvecklingen iakttas över mycket stora tidsrymder, som långt överskrider enstaka släktled. Riktningen kan t ex mycket väl vara omvänd under de tidsskeden, som vi var och en har till förfogande till att utöva vårt inflytande på historien. Den är inte bara avhängig av vilka hinder bergslandskapet lägger i vår väg, utan också av hur duktiga ”vi” (de av oss som vill ha en samhällsförändring) är att hitta den närmaste eller kanske den mest smärtfria vägen. Många ser exempelvis socialdemokratins roll i detta århundrade som urspårande, att vika undan för passet, vilket skiljer oss från nästa dal. Socialdemokraterna kan kanske påstå att de bara leder oss framåt på en säkrare väg, där faran för snedsteg är mindre. Vad de däremot inte kan påstå

— enligt den homeostatiska modellen

— är att det finns ett lägre pass. För passets höjd är bestämd av de homeostatiska krafterna, dvs de samlade motverkande återmatningsmekanismerna i homeostasen, vilka måste brytas för att homeostasen skall upphävas — och de ändrar inte karaktär utav sättet vi bryter dem på. Bergskedjans uppbyggnad beror inte av om vi följer en mer eller mindre brant rutt.

Historien finns. Men den riktning jag ser i den är bara en beskrivning. Folk med andra intressen än mina skulle välja andra beskrivningar, som gör andra förhållanden i historien synliga. T ex betydelsen av goda härförare, eller vad det nu var vi fick oss på-prackat i skolan.

Min beskrivning är dialektisk, genom att historiens riktning tillskrivs en motsättning, vilken ständigt skiftar karaktär och måste förstås på nytt. Denna motsättning ligger inbyggd i antagandet att människors strävan efter att få makt över naturen är historiens drivkraft, det som bestämmer riktningen. Vad människors makt över naturen vill säga, kan inte besvaras en gång för alla. Varje släktled har varit tvunget att lösa problemet på nytt. Motsättningen ligger i att vi är bundna till ett ofrånkomligt beroendeförhållande till det vi vill ha makt över. För vi är själva natur. En längre tid kunde det verka obestridligt att kontrollen över allt större mängder tillskapad energi gav oss makt. Men som jag har understrukit ovan finns det inte mycket mer makt att hämta den vägen — och risken för att vi hamnar i den största vanmakt blir större och större. När det kommer till kritan är klimatet en del av oss, och det gäller också kvicksilvret i vår kost.

Makt kan alltså inte förstås abstrakt. I verkligheten är våra föreställningar om makt i hög grad bestämda av den samhälleliga homeostasen, det medvetande som frodas i den tillskapade energins dal. Men efter hand som hotet om vanmakt rycker närmare, och efter hand som teknologin ställer helt nya maktmedel i utsikt (om än i lindo) så kommer våra föreställningar om makt att förändras. Detta kommer, som sagts ovan, emellertid inte att kunna ske fullständigt förrän den samhällsorganisation och den världsuppfattning, vilka ställer sig i vägen, slutgiltigt röjs undan, alltså då vi är framme vid passet.

Vilken riktning historien kommer att följa i framtiden är alltså inte mera förutbestämt än ”vår makt över naturen” är förutbestämd i samma framtid. Vari vår makt över naturen kommer att bestå av i framtiden är inte förutsägbart på ett påtagligt sätt, men det är inte heller helt omöjligt att förutsäga detta. Vi är så långt uppe på bergssidan att vi kan skymta en ny dal — dvs vi kan i tanken skrida bortom den rådande homeostasen, kapitalismen, och famlande fixera ett par punkter i den nya dalen.

Slutligen finns det i min uppfattning inte någon optimism som nödvändigtvis tillförsäkrar människans strävan någon succ6 Möjligheten finns att homeostasen upphävs utan att en ny kan upprättas, att ojämvikten i brist på tillräcklig mänsklig styrning får lov att omgestaltas till jämvikt. Att vi t ex utrotas oss själva eller i varje fall hela vår kultur med kärnvapenkrig eller en världsomfattande ekologisk katastrof.

Klasskamp

Min modell skiljer sig från den historiska materialismen till följd av ordvalet. Jag har valt ett nutida språk för att vädja till vår omedelbara förståelse, men förlorat lite av det marxistiska språkbrukets klarhet och skärpa. Men det gäller också en något annorlunda vägning av faktorerna.

Där jag ser historien som en följd av skeden bestämda av det inneboende — men samtidigt fredligt samexisterande — motsättningsförhållandet mellan å ena sidan teknologi och medvetande och å andra sidan världsuppfattning och samhällsorganisation, där arbetar marxismen med motsättningsförhållandet mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Dessa två motsättningsförhållanden är inte identiska eftersom vetenskapen, alltså världsuppfattningen, i varje fall av nutida marxister, räknas in under produktivkrafterna.

,Jag avser inte att ställa i tvivelsmål, att klasskampen till syvende och sist springer ut ur motsättningsförhållandet mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden, på så sätt att den härskande klassen till det yttersta kommer att försvara de produktionsförhållanden som säkrar dess privilegier, utan hänsyn till om dessa har utvecklat sig till snärjande band för produktivkrafternas fortsatta utveckling.

Det förhindrar emellertid inte att den härskande klassens välde stärks av homeostasen, som jag har försökt att beskriva. Detta är orsaken till att de objektiva betingelserna för att avskaffa de rådande produktionsförhållandena kan vara närvarande innan de subjektiva är det. Mycket talar för att vi befinner oss i ett sådant läge, och därför är det viktigt att förstå homeostasens egenskaper. Alla försök att förändra produktionsförhållandena kommer enligt min värdering att vara förgäves så länge dessa stadgas av återmatningen. (Se fig. 6)

Fig 6.

Först när denna återmatning har blivit skadad, kommer de subjektiva förutsättningarna för klasskampens seger att svara mot de objektiva. Världsuppfattningen är samhällsorganisationens siste förbundne, den hämmar vår fantasi och vilja, och gör det nästan omöjligt för tåget att bana sig väg upp till passet.

Från feodalism till kapitalism

Det tog många hundra år att komma över den förra stora bergskedjan, den som skiljde jordbrukssamhällena från industrisamhällena. Utvecklingen böljade fram och åter i Europa och med olika hastigheter och häftighet i olika länder vid olika tidpunkter. Jag skall nu betona några drag i denna färd, vilket kanske kan användas till att staka ut några principer för nästa resa.

Mot slutet av medeltiden ägde en ganska yppig teknologisk utveckling rum. I utvecklingens mitt stod upptäckten av nya principer för kraftöverföring vid gruvdrift, vind- och vattenkraft, samt de stora skeppen, vilka med vindenergins hjälp kunde segla över större delen av jorden. Orsakerna till denna utveckling kunde vara nog så intressanta att dyka ner i (se t ex not [36]), men man skall börja någonstans. Principen bakom denna teknologiska utveckling är, att naturliga energikällor används till andra syften än jordbruket eller livsmedelsproduktionen. Kryddor, socker och mycket annat transporteras hem från Östern, och det skapas en grund för en begynnande om än blygsam varuproduktion och handel. Frågan är nu, hur detta påverkar den medeltida jordbrukshomeostasen. Om vi använder några nyckelord på de fyra planen kan vi i likhet med fig 2 beskriva denna homeostas i ett schema. (Se fig. 7)

Fig 7.

Efterhand som utvecklingen tog fart, satte återmatningshämningarna in. Mest oförtäckt utifrån organisationsplanet. Handeln försvårades av godsägarnas krav på tullavgifter i tid och otid, samt av plundringar och överfall på marknadsplatserna. Och den religiösa och teleologiska* världsuppfattningen förhindrade en ”fördomsfri” utforskning av världen. Exempelvis kunde den geocentriska världsmodellen inte användas för att åstadkomma ordentliga sjökort.

Men den nya och okända makten, som man här fick tillgång till, måste segra i det långa loppet. Den medeltida kyrkans och godsägarväldets fastlåsning av medvetandet i en oföränderlig och stillastående avhängighet av eller samhörighet med naturen, kunde i längden inte mäta sig med de möjligheter och den frihet, som varuproduktionen och handel gav löfte om. Ju mera makt pengarna fick (via marknaden) på bekostnad av jordägandet, desto mera lockade rörligheten, företagsamheten, handlingskraften. (Pengar lever av att flytta på sig, jord av att bli vänd). Efterhand föds individen: människan som är lösgjord från sin släkt, från sin jord, från bygemenskapen, från hantverkargillet — människan som oavhängigheten förkroppsligad, den frie borgaren.

Det gick inte fridfullt till. Varken kyrkan eller godsägaren kunde finna sig i en sådan individualism. Men i och med att man efter hand också kunde köpa den särskilda varan arbetskraft för pengar, så kunde man köpa soldater för att slå ner godsägaren och naturvetenskapsmän för att bekämpa kyrkan. Köpmännen allierade sig med den största fursten och lånade honom pengar för att lägga under sig de motsträviga godsägarna, så att en dräglig politisk-ekonomisk omgivning kunde säkra en fortsatt utveckling av handeln. Även kyrkan måste i långa loppet böja sig för pengarnas och vapenmaktens samverkande kraft. Det kallades reformation. Reformationen bestod i att vetenskapen fick det avgörande ordet i saker, som berörde denna världen, medan kyrkan måste nöja sig med det hinsides.

Därmed var den medeltida homeostasen i praktiken överskriden, även om det ännu skulle ta flera hundra år innan en ny blev fast upprättad genom de borgerliga maktomvälvningarna. 1 skydd av envälde och merkantilism kunde de ledande staterna säkra en begynnande inhemsk kapitalackumulation och naturvetenskapens stigande auktoritet förhindrade att religiösa fördomar stack alltför många käppar i hjulet för denna utveckling. Passet var passerat och den enda vägen framåt var mot den nya dalen, kapitalismen.

Det blir nu i hög grad samhällets organisation, som pressar det teknologiska planet framåt, där den tidigare hade hämmat den. Riktningen bestäms av behovet av ytterligare varuproduktion, dvs en större frigörelse av energiförbrukningen från sin träldom i jordbrukets tjänst. Det kan vara upplysande att tänka på den dubbla betydelsen som ordet att ”handla” har. Å ena sidan hänvisar det till något aktivt, en handling, alltså något med energi. Å andra sidan täcker uttrycket en verksamhet, genom vilken någon tjänar pengar. Det som har skett är, att energiförbrukningen i handelssamhället har spänts för kapitalackumulationen. Där vår energiförbrukning och makt hitintills hade hållits i tömmarna av den omedelbara meningsfullheten, som låg i lantbruket och de därtill knutna ekologiska balanserna, där blir de nu tjänare åt en abstrakt ekonomisk lagbundenhet, vilken med Vår Herres fördrivning till den hinsides världen blir dirigent för den mänskliga verksamheten på jorden: kapitalets behov av att ackumulera. Energins frigörelse från jordbruket är betingelsen för maktens frigörelse från meningsfullhetens band.

Denna utveckling på de teknologiska och samhälleliga planen motsvaras på medvetandeplanet av en allt mer utbredd individualism och ett främlingskap inför naturen. Den som innehar kapital och handlingsfrihet är inte en människa, utan en individ. Med pengarnas abstraktion till kapital följer människans abstraktion till individ, dvs en människa uppfattad som självständig varelse oavhängig av såväl natur som gemenskap. Förhållandena mellan dessa individer kan idealt begränsas till två: utsugning och konkurrens. Det är denna människouppfattning som till sist får sin kontroll i och med Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, vilken skall säkra människans frihet att vara individ, endast styrd av de samhälleliga lagarna. Mot energins frigörelse från jorden svarar alltså individens frigörelse från kroppen. Självfallet låter sig ingetdera förverkligas fullständigt, men kapitalismen blir väl knappast historiens sista dal.

Det fanns emellertid ett avgörande hinder på det teknologiska planet för hela denna utveckling. De flödande energikällorna var nämligen med den teknologi som stod till buds långt ifrån tillräckliga för att i längden kunna understödja kapitalackumulationen, som grundades på den växande varuproduktionen. Snart var större delen av Englands skogsområden uppbrända. Först i och med kolet fick man en energikälla som på allvar gjorde det möjligt att förverkliga den oförlösta makt, som hade skapats redan vid energiförbrukningens frigörelse från jordbruket. Därmed var vägen fri för köpmännen och fabriksägarna, och kort därefter stadfästes deras slutgiltiga maktövertagande med de borgerliga maktomvälvningarna.

Med detta var den frodiga dalbotten nådd, en ny homeostas hade upprättats.

IV. Efter kapitalismen

Krisen.

Jag placerade tåget i fig. 5 högt uppe på bergskanten. Min värdering är att vi nog sitter fast i den kapitalistiska homeostasen, men att spänningarna mellan de fyra planen för länge sedan har blivit så kraftiga att den harmoniska dalen, där stadgan var orubbad har övergetts.

Kapitalismens auktoritet är kraftigt utmanad på alla plan i den homeostatiska balansen. På organisationsplanet har världens största land befriat sig från kapitalackumulationens herravälde och stora minoriteter i alla andra länder bestrider rättfärdigheten i dennas överhöghet över mänskliga angelägenheter, såsom den yttrar sig i utsugning och meningslös produktion. Detta århundrades allt våldsammare krig, återkommande kriser och arbetslöshet, avslöjar det i grunden irrationella i att låta sig ledas av en godtycklig självverkan, som nödvändigheten av att ständigt ackumulera mer kapital alstrar, och ställer sig med en allt större styrka i vägen för den teknologiska utvecklingens behov av planering. Den förhärskande världsuppfattningen verkar mer och mer ha gått i konkurs. Naturvetenskapens förmåga att förstå eller beskriva världen på ett sätt, som vi kan använda, verkar demonstreras endast av dess blindheter, som de visar sig t ex i den ekologiska krisen. Alla slags läror, som förnekar objektivitetskriteriets ensamrätt till att göra skillnad på sant och osant breder ut sig, och den kommunistiska oppositionen hävdar en dialektisk-materialistisk världsuppfattning. Måhända ser vi den största krisen på medvetandeplanet. Håglös likgiltighet och brist på förtroende präglar inställningen till samhällsorganisationen hos flertalet människor i de kapitalistiska länderna. Förbrukningen av droger, nervpiller och alkohol talar sitt tydliga språk om hur medvetandet klarar konstgjordhetssyndromet — individualismens och främlingskapets logiska ändhållplats. Och samtidigt har upproret varit starkast just på detta plan, såsom det yttrade sig i det s k ungdomsupproret, kollektiven, musiken, kvinnorörelsen, slumstormarna*, miljörörelsen etc. Alltsammans uppror mot konstgjordheten: den konstgjorda auktoriteten, den konstgjorda privatiseringen, den konstgjorda okroppsligheten, den konstgjorda rolluppdelningen, den surrogatartade boendemiljön, den konstgjorda skilsmässan från naturen.

På det teknologiska planet slutligen har angreppen på den västerländska superteknologin varit mångfaldiga, och försök med alla slags alternativa teknologier florerar. Redan det kraftfulla motståndet mot kärnkraft belyser det växande tvivlet mot en blind teknologisk utveckling i riktning mot en centraliserad kraftanvändning i allt större skala. Det blir allt mera uppenbart att denna superteknologi är benägen att skapa fler problem än den löser, och efterhand som dessa biverkningar växer — i takt med energiförbrukningen — blir det mer och mer omöjligt att blunda för dem. Deras lösningar längs samma teknologiska banor skapar nya biverkningar osv. Jag har tidigare utförligt diskuterat de slutgiltiga gränserna för denna utveckling mot större och större förbrukning av tillskapad energi.

Den kris vi är mitt uppe i, är således inte blott ekonomisk och politisk — i så fall skulle den kapitalistiska homeostasen inte vara hotad (kapitalismen har överlevt värre ekonomiska kriser). Krisen omfattar tvärtom samtliga plan i den homeostatiska modellen, och det är därför vi befinner oss i en övergångstid.

Det medfödda problemet

Att övergången från den feodala homeostasen till den kapitalistiska, som ovan beskrivits, förde med sig stora vinster är knappast ägnat att förvåna.

Dessa vinster måste emellertid betalas, detta var antagligen nödvändigt, men detta har under tidernas lopp utvecklat sig till en konflikt, som är olöslig inom den kapitalistiska homeostasen. För att tvinga fram den makt över naturen, som befrielsen av energiförbrukningen från jordbruket lovade, var det nämligen nödvändigt att använda denna energiförbrukning till kapitalackumulationens självförstärkande himlaflykt. För att överskrida jordbrukssamhällenas begränsade makt över naturen var människan dömd till att trampa ner den koppling, som befriade makten från dess förankring i meningsfullheten. Meningsfullheten försvann ur synen tillsammans med Vår Herre och ersattes av underkastelsen under den abstrakta rikedomens självständiggörande som kapital.

Skilsmässan mellan makt och mening är kapitalismens historiska väsen. Den krävde en organisation, som underkastade all mänsklig företagsamhet en abstraktion av verkligheten, kapitalackumulationen. Den krävde en världsuppfattning, som tolkade världen, såsom en från oss åtskild summa naturlagar, vars enda betydelse var att fungera som underlag för kapitalackumulationens hinderlopp bort från klotet. Den krävde ett medvetande, som upplever naturen och gemenskapen som hot mot den abstrakta individens frihet att tillägna sig mesta möjliga makt, d v s frihet från naturen m a o konstgjordhet. Den krävde slutligen en teknologi som ständigt kunde maximera utbudet av fysisk makt, i sin slutända tillskapad energi.

Vid födseln var detta företag frigörande. Och så länge vår makt var liten kunde man komma över problemen med löftet om mer makt. Själva utvecklingen i vårt rent fysiska herradöme rättfärdigade den bristande meningsfullheten. Från att ha varit en strävan blev det växande herraväldet över naturen till själva livets mening. Att detta herravälde ledsagades av förtryck och utsugning, slum och farsoter var inte nog för att rubba den kapitalistiska homeostasen.

Men i det långa loppet är skilsmässan mellan makt och mening en omöjlighet. För den maktlöse kan makten vara meningsfull, men den blir inte för den skull meningen. Kapitalismen har fått utveckla våra fysiska maktmedel till sådana omfång, att ett fortsatt meningslöst brukande av dem slutar med att kasta oss ut i vanmakt. En utvidgning vår faktiska makt, vår faktiska frigörelse från naturens tvång, låter sig inte längre praktiseras utan att vi börjar respektera nödvändigheten av en överordnad mening med vår maktutövning. Kapitalismens sätt att skaffa oss makt håller på att tömmas ut. Den grundläggande konflikten i kapitalismens homeostas har blivit till en gräns.

Medvetandet hos vår tids människor har för länge sedan förstått den meningslösa maktens vanmakt. Masskonsumtionen är ett rent skådespel, en fetischhandling, som tjänar till att glömma meningslösheten. Men den kan inte glömmas — den kommer igen som ängslan, sömnlöshet, aggressioner, självmord, hjärtsjukdomar och ruttna fantasier. Man kan måhända göra den konstgjorda tillvaron till Gud, så länge den inte kan uppnås, men efterhand som den har blivit en verklighet, blir den en tvångsneuros. Men uppgiften att befria medvetande är ännu för stor, för det är fastlåst av homeostatiska krafter. Hur kan homoestasen brytas?

Nästa dal

Utifrån resonemanget i denna artikel består uppgiften att peka på en möjlig framtid i att beskriva en homeostas, som 1) kommer att ge oss större makt (i betydelsen frihet från naturens tvång) och 2) som det är möjligt att nå (den skall utvecklas i dalen på andra sidan passet). Kunde man begripa denna homeostas blott antydningsvis skulle chanserna att förena den teknologiska, medvetandemässiga, vetenskapliga och den egentliga politiska kampen finnas. En sådan förening är just vad som krävs för att spränga homeostasen, finna bergspasset. Bristen på en sådan helgjuten förståelse är huvudorsaken till att vi famlar oss fram på den farliga bergskanten, under ständigt hot om att falla i avgrunder som fascismens. För vagnen i vårt tåg är tung att dra och den vill helst dra oss ner i allt som liknar den gamla dalen.

Med andra ord: kan vi se ett medel till makt som den kapitalistiska organisationsformen förhindrar oss att utveckla?

Analysen i denna artikel hjälper mig att se en riktning klart. Det som avskräcker oss från den faktiska makten över naturen är, att vi har identifierat en sådan makt med rent fysisk makt — någorlunda proportionell mot det antal megawatt vi förvaltar — och ”glömt” att ta hänsyn till den andra sidan av maktens väsen: balansen, behärskningen, syftet, meningen. (Vi har utnyttjat energins väsen till det yttersta, men vi har inte intresserat oss för den andra av fysikens tillståndsfunktioner: entropin — den som har med processernas riktning att göra).

Om inte lösningen på krisen skall vara att ge avkall på vår makt — och vem med historisk insikt kan föreställa sig en sådan lösning — så måste lösningen alltså vara, att vi lär oss att förvalta mening med samma grad av fullkomlighet som vi nu förvaltar makt. En teknologi, som är inrättad för detta ändamål skulle jag kalla informationsteknologi. Utvecklingen av en informationsteknologi förefaller mot denna bakgrund att vara nyckelbegreppet på det teknologiska planet i den framtida homeostasen.

Det kan knappast längre undgå att irritera, att jag umgås med orden makt respektive mening så lösaktigt. Till detta måste jag säga, att omogen stringens — som är ett av tidens gissel — är förlamande för den dialektiska fantasin, vilken redan från början är en bristvara i västerländskt tänkande. Jag föredrar att inskränka min definition av orden makt och mening till deras dialektiska avhängighet av varandra: meningslös makt slutar med maktlöshet och maktlös mening slutar med meningslöshet. Det första är materialisternas svaghet, det senare idealisternas. Med detta sammanhang i minnet kan vi fortsättningsvis säga, att information förhåller sig på samma sätt till begreppet mening, som energi förhåller sig till begreppet makt. Information är meningens substrat*, lika mycket som energin är maktens substrat.

Vad är då informationsteknologi?

I vid utsträckning har vi redan utvecklat en informationsteknologi, nämligen den elektroniska teknologin: datorer och databanker, fotokopieringsmaskiner, teve och video osv. Nyckelordet bakom hela denna teknologi är information. I överensstämmelse med sitt ändamål är denna teknologi inte bara i sig själv utomordentligt resurs- och energisnål[37], utan genom sin användning kan den samtidigt spara in på resursanvändningen för alla andra ändamål. Med sensorer, mikro-processorer och servomekanismer avpassas, kontrolleras och verkställs den största möjliga precision, dvs minsta möjliga spill.

Men begreppet informationsteknologi, måste förstås i en vidare betydelse som teknologi, som är inrättad att hantera stora mängder information. Exempelvis kan man nämna något sådant som biologisk bekämpning i jordbruket (istället för pesticider). Informationsinnehållet i en kemikalie såsom DDT är inte stort jämfört med informationsinnehållet i de insekter eller virus, vilka man kunde tänka sig att använda i biologisk skadedjursbekämpning. Basen för DDT-teknologin utgörs först och främst av oljan, för att framställa ämnet och för att sprida det — det rör sig om miljoner ton DDT, som nu från syd- till nordpol cirkulerar i levande varelser[38], medan vi för att behärska de biologiska bekämpningsmedlen måste besitta en djupgående kunskap om de lokala ekosystemen i vilka de skall användas. Typiskt nog gav oss DDT bara en kortfristig makt, som snart förvandlades till vanmakt: insekterna blev motståndskraftiga, fåglar och andra djur började att dö ut, och vi själva är kanske kroniskt förgiftade med bl a hormonrubbningar och ökad cancerfrekvens som följd. Den stora fördelen däremot med biologiska bekämpningsmedel är deras precision och att de är självhämmande. Bara en art av skadedjur drabbas och bara under ett kort skede inom ett avgränsat område.

Informationsteknologins utveckling har redan kommit långt, under kapitalistiska produktionsförhållanden. Kapitalismen var faktiskt tvungen att utveckla en dylik teknologi redan i slutet av förra århundradet, för att hålla samman sin fria handlingskraft (telegrafen, jmf. not 10 sid.188). Det svarar mot att energiförbrukningens frigörelse från jordbruket redan var långt gången, när nödvändigheten av en slutlig omvälvning av den medeltida homeostasen inställde sig, och därmed de borgerliga maktomvälvningarna.

Hur förhindrar den kapitalistiska organisationsformen oss från att utveckla informationsteknologin?

På ett mycket abstrakt plan ligger svaret i det redan sagda. Informationsteknologins frigörande men ännu oför-lösta kraft ligger däri, att den kommer att vara ett oumbärligt hjälpmedel för våra ansträngningar att återförena makt och mening, ansträngningar som kapitalismen genom hela sitt väsen är förhindrad att främja. Informationsteknologin kan således mycket väl utvecklas under kapitalismen, men det måste då ske i en form, som inte löser våra problem utan som bara effektiviserar den fysiska makten, vilken kapitalismen ensidigt förvaltar. Kapitalismen kan inte ta till vara informationsteknologins egentliga möjligheter, och den kan bara utveckla en sådan teknologi i förvrängd form, dvs som hjälpmedel till den superteknologi, som bara kan tjäna kapitalackumulationen.

Härur uppstår också den ängslan, som får de flesta att frukta en vidare utveckling av den elektroniska teknologin: storebror ser dig. Övervakning och kontroll från en anonym och otillgänglig statsmakts sida eller från företagsledningens sida. Monopoliseringen av teve och radio – vare sig monopolet är statsmaktens eller kapitalmaktens i reklamteve. IBMs herravälde över hela datorbranschen och därmed över de program som är möjliga att arbeta med osv. Det finns en mängd grunder till förskräckelse över följderna av informationsteknologins utveckling under de samhällsförhållanden som råder. Föreningen av känslokontroll via psykofarmaka och åsiktskontroll via monopol på informationskanalerna kommer att ge de härskande en mycket stor makt.

Men detta är informationsteknologin använd för att befästa utsugnings-förhållandet. Uppgiften består emellertid just i att tänka utöver detta utsugningsförhållande, som hör till den kapitalistiska homeostasen. Det behövs inte så mycken fantasi för att föreställa sig, att om denna utsugning avskaffades, så kunde man få ut långt mer av informationsteknologin. Till en sådan grad att det kanske just är informationsteknologin, som gör det möjligt att tänka sig att upphäva utsugningen.

Vi är tillbaka vid problemet, att en teknologi inte kan förstås oberoende av det samhälle som skall förvalta den. Låt oss därför ställa frågan om vilken samhällsorganisation, som skulle krävas för att frigöra informationsteknologins oförlösta möjligheter eller kanske också vilken samhällsorganisation just informationsteknologin skulle tillåta oss att inrätta.

Information är en immateriell storhet. Äganderätt till information är en absurditet och emot dess väsen. Detta illustreras utmärkt av den rådande konflikten om copyright och fotokopiering. Problemet med att patentera information plågar i allt högre grad utvecklingen av produktiva datanät i USA.[39] Informationsinsamling hämmas i det nuvarande samhället i orimlig grad av produktionshemligheter, av monopolintressen och av partiska finansieringsformer. Förvaltningen av information hämmas av, att en bild av förhållandena, som allt för klart skulle antyda lösningar, som kunde skada kapitalackumulationen, oundvikligen skulle framträda. Dessa argument talar bara de för att en fruktbar förvaltning av informationsteknologin skulle kräva en eller annan form av kommunistisk samhällsorganisation, där den privata äganderätten hänvisades till områden utanför produktionen, och där kapitalackumulationen kunde avsättas som ledande princip för mänsklig företagsamhet och ersättas med en medveten planering.

Men kan vi utöver dessa allmänna ståndpunkter bestämma organisationsformen i en framtida homeostas, grundad på information, som den teknologiska utvecklingsprincipen? Vad skulle vi närmare bestämt använda informationen till?

Med denna artikels utgångspunkt, den ekologiska krisen, är svaret uppenbart: att samordna vårt behärskande av naturen och att vägleda det med ett ändamål, som härleds direkt ur mänskliga behov. Alltså till att återförena makt och mening på ett högre plan.

Med informationsteknologin till vårt förfogande kunde vi lösa problemet med, att på en och samma gång ha en hög förbrukning av fysisk makt i form av tillskapad energi och bevara naturens ekologiska balans, vår egen fysiska hälsa inberäknad. Ju större mängder information vi är i stånd att hantera på ett ändamålsenligt sätt, desto mer precist kan vi använda vår energi och desto mindre skada skulle vi behöva ställa till med.

Liksom i jordbrukskulturerna håller naturen på att bli en så allvarlig skranka för vår utveckling — fast på ett mycket högre plan — att vår verksamhet på jorden måste underkastas nödvändigheten av att inte underminera dess beskyddande rikedom. Men den nödvändiga informationen för att klara den uppgiften är så mycket större än i jordbrukssamhällena, att samordningen bara kan klaras med en högt utvecklad vetenskaplig teknologi.

En princip, som den ekologiska insikten nästan obetingat tycks peka på som inslag i en ekologiskt sund utveckling, är övergången till en teknologisk utveckling, som ställer större krav på mänsklig arbetskraft. Först och främst kommer det i lantbruket att behövas långt mer kroppsarbete. En återvändo till odlingsprinciper, som gällde före oljan, och därmed konstgödningen, pesticiderna, växthormonerna osv, vilka för en tid gjorde det möjligt att kortsluta alla ekologiska överväganden, kommer förmodligen att bli nödvändig. Men förfinad biologisk teknologi har under övergångstiden utvecklats och kunde därför om samhällsorganisationen tillät det utvecklas ännu mycket mer. Det skulle nog vara möjligt att åstadkomma en större avkastning i jordbruket. De biologiska bekämpningsmedlen, som det talades om ovan, är ett exempel, som antyder denna utvecklings karaktär. Användningen av ekologiskt anpassade högavkastande spannmålssorter är ett annat. Det kommer att behövas mer arbets-kraft, därför att den utnyttjade teknologin inte låter sig användas överallt och vid alla tidpunkter, och därför att förfiningen är så mycket större, än när man t ex från luften sprutar ett lager insektsmedel över ett jätteområde. Detta, i sista hand därför att vår överlägsenhet över naturen kommer att vara beroende av att vi inrättar oss efter dess förfining — utnyttjar vår information om den ända ner på det lokala planet, istället för att bara övermanna den med brutal energianvändning.

Det är detta företag: att varje enskild människa åter skulle bli en skapande enhet i den stora gemenskapen; som informationsteknologin djupast sett öppnar vägen för, därför att den skall sättas in lokalt och nära kopplas till naturens mångfald. Informationssynsättets ökande betydelse innebär i sin yttersta ända, att mänsklig arbetskraft måste och kan utnyttjas mångsidigt.

Den enskilda människans erfarenheter, iakttagelser och idéer kommer att bli ett nödvändigt led i den återmatningsslinga mellan natur och vetenskap, som den fortsatta produktionen måste grundas på.

Bedömt utifrån vårt samhälles villkor, kunde det verka reaktionärt att föreställa sig framtidens samhälle som ett samhälle, i vilket det skulle utföras mer kroppsarbete. Men det beror på att vår uppfattning av kroppsarbete som en pest är bestämd av den kapitalistiska homeostasen, där arbetskraften är nedvärderad till en opersonlig vara, och arbetet därför roten till vårt främlingskap. Det är i verkligheten helt förnuftsvidrigt. Schumacher beräknar, att endast 3,5% av den samlade ”samhällstiden” används till egentlig produktion (se not 12 sid 153). Han kommenterar sin beräkning så här: ”Den utveckling som har dragit ned den produktiva tiden till 3,5% av den totala samhällstiden, har haft den oundvikliga verkan, att den har rensat bort varje normal mänsklig glädje och tillfredsställelse ur den tid, som tillbringas i arbetet. All egentlig produktion har blivit ett omänskligt slit, som inte berikar människan, utan utarmar henne”. Ett fruktbart utnyttjande av informationsteknologin förutsätter däremot att arbetskraftens varukaraktär upphävs, och att varje enskild människas skapande produktiva förmåga utnyttjas.

I detta resonemang ligger redan, att samhällsorganisationen måste vara vittgående föregrenad (decentraliserad), både vad gäller produktion, boende och beslutsfattande. Och detta är precis det företag, som informationsteknologin tycks vara inrättad för att hjälpa oss att klara på ett nytt sätt. Videonät mellan större grupper av samarbetande enheter, fabriker, byar eller vad man nu kan föreställa sig, utvidgat med dataterminaler i var och en av dessa enheter, öppnar vägen för några organisatoriska möjligheter, som kunde göra den linjära beslutsprocessen — den s k kommandovägen — till en otidsenlighet. Den ”centralt placerade” ledningen skulle mista sin funktionella behörighet — även om ledning i en eller annan utformning, som vi för ögonblicket inte kan diskutera mer precist, självfallet skulle inrättas.

En eller annan form av inte hittills förverkligad decentraliserad kommunism framstår alltså som organisationsprincipen i en framtida homeostas, grundad på informationsteknologin. Men en egentlig förståelse av organisationen kan inte uppnås utan att samtidigt förstå de andra planen i homeostasen. Vilken världsuppfattning kan leda oss i ett sådant samhälle och vilket medvetande kan trivas fruktbart i det? Jag skall nöja mig med några få synpunkter om dessa plan, som trots allt måste vara ganska spekulativa, sedda från den här sidan av bergskammen.

Det kommer att bli nödvändigt att tolka världen på ett sådant sätt, att man kan se den som ett skeende. Världen finns inte en gång för alla till otyglat utnyttjande, den förändras i förhållande till våra handlingar, och vi förändras av den i en oavbruten ömsesidig återverkan mellan människa och natur. Objektivitetstänkandets ansträngningar att förstå denna världen, i sig själv, är förnuftsvidriga bara av det skälet, att vi inte kan använda denna förståelse till att förutsäga vad som kommer att hända, om vi väljer att göra det ena eller det andra. Den nödvändiga informationsmängden skulle högt överstiga datorernas förmåga. Vi är tvungna att välja att se världen genom oss själva, d v s genom de handlingar gentemot den, som vi kan tänka oss att företa.

På det mest grundläggande planet består uppgiften i att tolka världen på ett sätt, som förmår oss att lösa motsättningen mellan verksamhet och balans. Vi har inte längre som under medeltiden någon gränslös Gud som tyglar våra handlingar, och vi har inte längre, som i det kapitalistiska skedet en gränslös natur som upprätthåller balansen. Vi måste omsider lägga ansvaret för lösningen på oss själva, d v s vi måste upphäva gränsen mellan natur- och samhällsvetenskap. Naturen kan inte förstås oberoende av samhället och samhället inte oberoende av naturen.

Detta att förstå världen som beroende av oss kräver en dialektisk beskrivning. För vi förändras, och därmed världen och därmed beskrivningen. Denna förändring kan inte placeras i de eviga sanningarnas liga. Den kan bara förstås utifrån de motsättningar, som är drivkraften bakom förändringen, därigenom att vi ständigt tvingas lösa motsättningarna, och därvid sätter oss i ett nytt tillstånd bestämt av nya motsättningar och således ny rörelse o s v. Att tänka i motsättningar är dialektik och har att göra med att förstå en utveckling, i vilken vi själva är indragna. Att världen är beroende av ass, betyder emellertid inte att den är liktydig med oss. I varje ögonblick finns världen omkring oss (detta kan inte bevisas men måste uppfattas som ett sannolikt antagande) och vår dialektik måste därför ha en materiell förankring. Om de motsättningar vi be-skriver är sanna måste bedömas utifrån vad som faktiskt sker — praktiken. Om det som sker inte kan förklaras utifrån de motsättningar vi har beskrivit har det varit falska motsättningar. Detta är dialektisk materialism. Om vi själva vill styra utvecklingen och inte överlåta det till gudar eller till kapitalackumulation, kommer detta att vara det enda sättet att förstå världen på.

Låt oss till slut försöka pejla in det medvetande, som livet i ett sådant samhälle skulle kräva/tillåta. Det är till sist medvetandets aningar, som driver historien. Men samtidigt som medvetandet är drivkraften är det också den mest beroende parametern i den samhälleliga homeostasen, i all sin obändighet, dömd att inrätta sig efter verklighetens hårda krav. Konstgjord-hetssyndromets upphävande kan således inte ske genom att vända tillbaka till naturbunden samhörighetskänsla, vilket t ex makrobiotiken anvisar. Ett sådant medvetande skulle inte kunna förvalta informationsteknologin. Individen har kommit för att stanna. Konstgjordhetssyndromets överskridande måste ske genom att upphäva individens fetischering i individualismen. Det som skall upphävas är tillbedjandet av individen i oss, tolkad som abstraktionen ”oberoende maktcentrum” och itutad i oss sedan barnsben av prestationskravet och konkurrensförhållandet.

Att leva med informationsteknologin kommer att kräva att vi förstår oss själva som handlande och ansvariga individer, men inte som oberoende vinnare eller förlorare i kampen om makt. Vi kan måhända sätta uttrycket ömsesidighet på denna livskänsla, för att skilja den från jordbrukssamhällets passiva och beroende samhörighetskänsla. I grunden är kravet på ömsesidighet grundad på självständighet, radikalt förhållande till det nuvarande medvetandet, som när det når högt kan drivas till samarbete eller trivsam samvaro. Med ömsesidighet menar jag också den kvalitet som med ett uttryck från drogkulturen kallas ”att vara hög”, alltså att nå ut över sig själv, att uppleva världen som ett fält, som inte består av några människor och några föremål, utan av något som finns dem emellan, som verklighet. Men väl att märka; man skall vara ”hög” utan att förlora sinnet för proportioner. Det finns inget behov av att byta den ena patientrollen mot den andra.

Mitt försök att karakterisera homeostasen i nästa dal kan alltså summeras om i fig. 8.

Fig 8.

Passet

Tillbaka är då frågan om denna dal överhuvudtaget finns, eller om den finns på andra sidan av den bergskam, som står i vägen för vår färd. Och frågan om, hur vi vid ett givet tillfälle skrider över passet.

Vad det gäller den första frågan, måste jag nöja mig med att hänvisa till att min föreställning om den framtida homeostasen är härledd, dels ur en analys av hur kapitalismens landvinningar måste betalas, och dels ur en analys av den nuvarande krisen, båda delarna med hänsyn till alla fyra planen, vilka enligt min mening är sammanhållna av homeostatiska krafter. Den framtida homeostasen är så att säga uppställd som möjliga lösningar på de motsättningar, som den nuvarande krisen i den historiska utvecklingen tecknar på alla plan.

Frågan om att överskrida passet är dels en fråga om att finna det, och så slutligen frågan om att passera det. Det överväldigande intresset hos de flesta marxister för den senare frågan, d v s för klasskampens maktsida, förefallet att vara uttryck för en undervärdering av svårigheterna att överhuvudtaget klara ut, vad det är för en dal, vi skall ner i. Otillfredsställelsen med den nuvarande dalen verkar i allt för hög grad bestämma vägen.

Min avsikt har däremot varit att bestämma vad som menas med den vidare utvecklingen av produktivkrafterna, och därmed klasskampens mål. Det är min övertygelse att endast en förståelse av detta kan leda oss mot det rätta passet, där maktsidan så blir den centrala. Samtidigt är förståelsen av maktsidan också oskiljaktig från frågan om vad samhällsförändringen överhuvudtaget skall leda fram till.

Min beskrivning av produktivkrafternas utveckling kan enligt de tidigare avsnitten sammanfattas som något helt annat än fortsatt höjning av vår förmåga till tillväxt. Produktivkrafternas utveckling måste vara en utveckling av en informationsteknologi i vid mening, utvecklingen av ett medvetande kännetecknat av ordens ömsesidighet och fältupplevelse, och slutligen av en dialektisk-materialistisk världsuppfattning. Sådana produktivkrafter har jag beskrivit som ekologiska produktivkrafter [40], därför att de kommer att tjäna till att bevara eller utvidga herraväldet över naturen, utan att slå den ekologiska balansen i stycken.

Att de kapitalistiska produktionsförhållandena innebär utsugning och förtryck har inte varit tillräckligt för att avskaffa dem. Men omständigheten, att de ställer sig i vägen för att nå upp till en ny och bättre homeostas, grundad på de ekologiska produktivkrafterna, underminerar på allvar dessa produktionsförhållandens berättigande. Först när vi kan få syn på den nya dalen, kommer vi att hitta medlen att nå dit.

Teknologisolenergi   
åkerbruk
tillskapad energiinformation
Medvetandenaturbunden samhörighetkonstgjordhets-syndrometömsesidighet fältupplevelse
Världsuppfattningreligiös    
teleologi*
objektivitetskriterierdialektisk materialism
Organisationjordbruksekonomi
godsägarvälde
kapitalackumulationdecentraliserad kommunism

Efterskrift

Författaren bad att vi skulle lägga till en efterskrift, som han skrivit. Han vill förtydliga två saker, den historiska materialismen och begreppet tillskapad energi.

När jag blev uppringd av Henry Kenamets som berättade att han höll på att översätta ”Ekologiska produktivkrafter” för att ge ut den på svenska, var jag lite tvivlande. Det har gått över fyra år sedan jag utarbetade denna lilla skrift, som ett underlag till ett sommarseminarium, och den skrevs inte med avsikten att nå en bredare krets. Följden blev dock den att det danska förlaget Klods-Hans tryckte upp skriften i en begränsad upplaga, som försågs med ett förord, där jag kom med de sedvanliga brasklapparna, att det här sannerligen inte var nåt annat än…

När jag ändå går med på en svensk utgivning, beror det på två saker. För det första menar jag fortfarande att artikelns grundläggande poänger gäller — även om jag idag skulle korrigera dem på vissa punkter. För det andra föreligger det en skriande brist på litteratur, som försöker att tänka samman ekologi och marxism, utan att snöpa vare sig den ena eller den andra av dem. Min lilla skrift kunde kanske — i all sin otillräcklighet — alltjämt bidra till att framkalla den obefintliga diskussionen.

Redan i förordet till den danska utgåvan lovade jag att utarbeta en mera grundlig och detaljerad analys av problemen. Denna plan har försinkats, men är ändå så långt framskriden, att en bok skulle kunna bli klar under loppet av 1982.[41] Mot bakgrund av detta arbete står det mig nu klart, att den historieuppfattning, som kommer till uttryck i ”Ekologiska produktivkrafter” är tämligen otillfredsställande.

Där talas det om den historiska materialismen i en rätt så fyrkantig upplaga, enligt vilken produktivkrafterna utvecklar sig — närmast som en slags naturlag — och därmed allteftersom tvingar fram produktionsförhållanden att upprättas, som vid en given tidpunkt svarar mot dem. Om detta skall vara något annat än metafysik, så måste det motiveras, varför produktivkrafterna utvecklar sig, och klargöras, vad man överhuvudtaget skall förstå med detta begrepp.

I ”Ekologiska produktivkrafter” för jag fram att produktivkrafterna utvecklas därför att människan strävar efter att förbättra sina villkor. Efter att ha tittat närmare på antropologi och historia är jag nu övertygad om, att den tekniska utvecklingen snarare beror på nödtvång. Införande av ny teknik sker genomgående vara motsträvigt, och därför att det inte finns någon väg förbi. En del av min plan i den kommande boken är att visa, att detta gäller än idag, hur överraskande det än kan låta.

Det är också viktigt att förstå, att begreppet produktivkraft inte är entydigt när det används på kapitalismen. Från det ögonblick, när tekniken fanns till att producera varor, vilka säljs på en marknad, så uppstår dubbelhet, som svarar mot varans dubbla natur; å ena sidan representerar varan ett bytesvärde, å den andra sidan utgör den också ett bruksvärde. Man måste fråga då: betyder produktivkrafternas utveckling en förbättrad förmåga att producera bytesvärden eller till att producera bruksvärden?

Vi måste med andra ord bestämma oss för, om produktivkraft begreppet är ett ekonomiskt hanterligt begrepp, eller om det är knutet till de mänskliga behoven. Jag menar att i en historieteori måste man välja den senare förståelsen. Och just därför blir det meningsfullt att tala om ett begrepp som ”ekologiska produktivkrafter”, produktivkrafter som kapitalismen inte tycks kunna utveckla, därför att den bara kan maximera bytesvärde, medan den är blind för bruksvärdet — behoven.

Trots denna betydande korrigering i jämförelse med ursprungstexten, så tror jag dock alltjämt på denna texts grundtanke: en samhällsförändring är nödvändig och möjlig inte bara för att avskaffa lönearbetets utsugning, utan också för att ändra en hel civilisation, vars dagar under alla omständigheter är räknade. Förutom profitjakten är konstgjordheten, fruktan för naturen, kroppsförnekelsen och en överdriven tilltro till teknik och vetenskap grundläggande värden i denna civilisation. Dessa grundläggande värden hänger samman och betingar varandra ömsesidigt, och därför kan uppgörelsen med det nuvarande samhället inte bara rikta sig mot en enda av dem.

De många rörelserna, miljörörelsen, de sexualpolitiska rörelserna, kollektivrörelserna, dårarnas rörelse o s v, har just vuxit fram burna av en protest mot en eller flera av dessa grundläggande värden. Därvid har de fyllt ut ett vakuum, som de sedvanliga politiska grupperingarna ihärdigt har vägrat att ta allvarligt på. För att bli starka, måste vi förstå, att dessa kamper hänger samman genom att de förnekar kapitalismen som civilisationsform.

Nyckeln till framtiden ligger i utvecklingen av helt nya produktivkrafter, som kan bära en civilisation som inte till den grad är präglad av naturmässig, psykologisk och social nöd. Måhända att ett världskrig förhindrar oss att någonsin göra detta, eller att en ny form av korporativism för en tid kan dämma upp protesterna (jfr. André Gorz[42]).

Men vi måste i vart fall förstå, att det är så omfattande uppgiften är.

Låt mig till sist precisera ett begrepp i analysen, som har missförståtts, begreppet ”tillskapad energi”. Det borde rätteligen vara ”tillskapat energiflöde”, men jag har tillåtit mig det enklare uttrycket för läslighetens skull. Det som skiljer det tillskapade energiflödet från det naturliga är inte att det är skapat av människan, utan det att utan människors insats skulle det inte ha funnits till. Det kan låta som samma sak, men det är det inte. När man t ex bränner trä i takt med att skogen förnyar det, så är det inte ett tillskapat energiflöde, därför att det trä som bränns upp, skulle likväl omvandlas till värme vid förruttnelseprocesserna i naturen. Vi sätter alltså inte ett extra energiflöde i omlopp genom att bränna upp det. När vi däremot bränner olja så sätter vi ett tillskapat energiflöde i omlopp, därför att denna olja inte skulle ha omvandlats till värme utan vår insats — i vart fall inte under en överskådlig geologisk tidsrymd.

Jesper Hoffmeyer (Köpenhamn, 25.8.1981)

Följande böcker åsyftas i diskussionen om försöken att gripa sig an miljöfrågorna mera teoretiskt.

Harich, Wolfgang, Kommunismus ohne Wachstum? Reinbek bei Hamburg: Rowolt, 1975.
Gorz, A./Bosquet. M, Ekologi och politik. Stockholm: Bokomotiv, 1979.
Saetra, H. Ekologi och socialism. Stockholm: Forum, 1977.
Dickson, D. Alternativa teknologier. Stockholm: Tiden, 1977.
Boyle, G., Elliott, D. & Roy, R., The Politics of Technology. London: Long-man, 1977.
Conti, L. Vad är ekologi. Stockholm: Bokomotiv, 1981 (utkommer hösten -81)

Ordförklaringar

Animism, en beteckning för den urtida folktron, att naturen och alla naturföremål är besjälade. Kännetecknande för den animistiska uppfattningen är, att naturkrafterna betraktas som självständiga viljor, vilka åstadkommer naturföreteelserna genom viljeakter, analoga med de mänskliga. Animismen blir således en tro eller en lära om levande orsaker, en livskraft eller viljekraft i eller bakom själva föremålen.

A priori. Apriorisk kunskap är av erfarenheten oberoende (förnuftskunskap), i motsats till aposteriorisk kunskap, som grundar sig på erfarenheten (erfarenhetskunskap). Dessa är filosofiska begrepp, vilka ofta återkommer i den formella logiken. 1 en vidare bemärkelse används a priori för en på förhand antagen uppfattning, som inte behöver prövas av erfarenhet.

Deterministisk. Determinism och indeterminism (lat. determinare, begränsa, fastslå). Två olika filosofiska uppfattningar om orsak och verkan. Enligt determinismen har varje företeelse och utvecklingsförlopp (process) sin orsak, medan indeterminismen numera övergett ett fullständigt förnekande av orsaksbundenhet och oftast istället hävdat att orsaksförhållande finns endast subjektivt, dvs i människornas föreställningar men inte objektivt i verkligheten. Den mekaniska determinismen hävdar att människan inte kan påverka processers orsaker och verkan, utan allt sker med naturnödvändighet. (J Hoffmeyer menar uppenbarligen i sin artikel den mekaniska determinismen).

Evolution, (lat. evolutio) småningom skeende förändring i ett tillstånd. I biologin, utvecklingen från lägre till högre former enl. teorin om de olikartade livsformernas härkomst och utveckling.

Makrobiotik = Mikro-makro: Företrädesvis danska beteckningar på en filosofisk lära om harmonin mellan människolivet och universums laghundenheter.

Slumstormare är det danska ordet för det som makthavare och tidningspress i detta land vill kalla husockupation. Tanken är just den att det är förslumning man går till storms mot.

Substrat = underlag, grundval. I biologin i betydelse näringsbas. Där man för att kunna odla bakterier nyttjar konstgjorda sådana.

Teleologi. Den naturfilosofiska uppfattningen enl. vilken allt skeende skall förklaras ur ändamål. Typiska företrädare för denna uppfattning är bl a Platon och Aristoteles. I biologin har funnits inriktningar som varit påverkade av en teleologisk uppfattning, eftersom organismerna ofta gett intryck av ändamålsbestämdhet.

Återmatning, svenskt uttryck för eng. feed-back. Ett annat ord i tekniskt språkbruk är återkoppling. S k motverkande återmatning (eng. negative feedback) har en stadgande verkan. Ett exempel är varvtalsregulatorn på en ångmaskin. Denna regulator minskar ångtillförseln om maskinens varvtal är på väg att öka, och tvärtom. Den stadgar på så sätt maskinens arbete. En regulator med förstärkande återmatning (eng. positive feedback) i detta exempel skulle istället släppa på mer ånga, så att varvtalet ökar ytterligare, varvid regulatorn släpper på ännu mer ånga, dvs maskinen skulle skena iväg. Förstärkande återmatning används i många tekniska sammanhang för att åstadkomma självsvängning.


Noter:

[1] ”A Blueprint for Survival” i: The Ecologist, Vol.2., No.l., 1972 ; Meadows, D.H., Meadows, D.L., Randers,J., Behrends, W.W., Grænser for vækst. København: Gyldendal, 1973 ; Mesarovic, M., Pestel, E., Hvilke grænser for vækst? København: Gyldendal, 1975.

[2] Boserup, M., Vor voksende verden. København: Forum, 1974.

[3] Hoffmeyer, J., ”Atomkraft – ekologisk set” I: Kyrø, Ø., red., Med fremtiden som indsats. København: Gyldendal, 1975 ; Hoffmeyer, J., ”Mennesket og biosfæren” i: Witt-Hansen, J. & Sorensen, A., red., Fremtidens verden. København: Politikens Forlag, 1975.

[4] Nørlund. I., Energi og fremtid. København: Forlaget Tiden, 1975.

[5] Heilbroner, R.L., Har mennesket en fremtid. København: Gyldendal, 1975.

[6] Saetra, H., Ekologi och socialism, Stockholm: Forum, 1977.

[7] Hoffmeyer, J., Flykten från det levande. Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts, 1976. (Originalets titel är Dansen om guldkornet.)

[8] Jacobsen, M., ”Socialpsykologiske overvejelser om atomkraft” i: Kyrø, Ø., red., a.a., se not 3.

[9] Schumacher, E.F., Litet är vackert. Stockholm: Prisma, 1975.

[10] Starr, C., & Rudman, R., ”Parameters of technological Growth.” i: Science 182, (1973) s. 358-364.

[11] Pimental, D., Hurd, L.E., Bellotti, A.C., Foster, M.J., Oka, I.N., Sholes, O.D., & Whitman R.J., ”Food Production and the Energy Crises” i: Science 182, (1973) s. 443.

[12] Hayes, E.T., ”Energy Implications of Materials Processing”. i: Science 191, (1976) s. 661-665.

[13] Report of the Study of Mans Impact on Climate. lnadvertant Climate Modification. London: MIT Press, 1971. (Vanligen kallad ”SMIC-rapporten”).

[14] Energioplysningsudvalgets grundbog nr 4. Utgiv. av Handelsministeriet i Danmark, 1975. s. 26.

[15] Schneider, S.H. & Dennet, R., ”Climatic Carriers to Long-Term Energy Growth”. i: Ambio 4 (1975) s. 65-74 ; Landsberg, H.E., ”Man-made Climatic Changes”. i: Science 170, (1970) s. 1265-1274.

[16] Schneider, S.H. & Dennet, R., a.a. ; Weinberg, A.M. & Hammond, R.P. ”Global Effects of Increased Use of Energy”. i: Bulletin of Atomic Scientists, March 1972, s. 5.

[17] Boserup, M., Vor voksende verden. a.a.

[18] Boserup, M., Vor voksende verden. A.a.

[19] Cook, E., ”Limits to Exploitation of Nonrenewable Resources”. i: Science 191, (1976) s. 677-682.

[20] Pimental, D., Dritschilo, W., Krummel, J., Kutzman. J., ”Energy and Land Constraints in Food Production”. i: Science 190, (1975) s. 754-761

[21] FAO. Production Yearbook 1972. Rom: FAO, 1973.

[22] Ehrlich, P.R., Ehrlich, A.H. & Holdren, J.P., Human Ecology. San Francisco: Freeman, 1973. s. 89-93.

[23] Lincoln, G.A., ”Energy Conservation”. i: Science 180, (1973) s. 155-162.

[24] Energioplysningsudvalgets grundbog nr 4. A.a. se not 17. s. 63.

[25] A.a. s. 78.

[26] Lincoln, G.A., ”Energy Conservation”. A.a.

[27] Energioplysningsudvalgets grundbog nr 1. Utgiv. av Handelsministeriet i Danmark, 1975. s. 29.

[28] Boserup, M., ”En feberfantasi”. i: Politikens kronik den 16 juli 1974.

[29] Cannon, W.B., The Wisdom of the Body. New York: Norton, 1932.

[30] Henderson, L.J., Pareto’s General Sociology. A Physiologist’s Interpretation. Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1935.

[31] Coale, A.J., ”The History of the Human Population”. i: Scientific American, Septembre 1974.

[32] Weinberg, A.M. & Hammond, R.P. ”Global Effects of Increased Use of Energy”, A.a.

[33] Schneider, S.H. & Dennet, R., ”Climatic Carriers to Long-Term Energy Growth”. A.a.

[34] Levi-Strauss, C., Den vilde tanke. København: Gyldendal, 1969 (t ex).

[35] Marx, K., Ungdomsskrifter. I udvalg ved V. Sorensen. København: Gyldendal, 1962. s. 44.

[36] Ambjörnsson, R., & Elzinga, A., Tradition och revolution. Stockholm: Bo Cavefors, 1969.

[37] Chynoweth, A.G., ”Electronic Materials: Functional Substitutes”, i: Science 191, (1976) s. 725-732.

[38] Woodwell, G.M., Craig, P.P., Johnson, H.A., ”DDT in the Biosphere: Where Does It Go?” i: Science 174, (1971) s. 1101-1107.

[39] Henry, N.L., ”Copyright: Its Adequacy in Technological Societies”, i: Science 186, (1974) s. 993-1004.

[40] Hoffmeyer, J., Flykten från det levandeA.a. ;  Hoffmeyer, Jesper, ”Ökologiske produktivkræfter” i: Informationskronik den 7/7 1975.

[41] Svensk översättning: Jesper Hoffmeyer. Samhällets naturhistoria. Översättning Mikael Mörling. Stockholm: Gidlund, 1984.  -275 sid.

[42] Gorz, Andre, Ekologin och friheten, Stockholm: Federativ, 1979.

VPK:s nya programutkast

Lite mera ”rödgrönt” – men framför allt blågult!

VPK:s tidning Ny Dag publicerade i två nummer – 4 och 11 september – programkommissionens utkast till nytt partiprogram i 60 tättskrivna teser. Formellt beskrivs utkastet som ett diskussionsunderlag, men man kan utgå ifrån att kommande programförslag kommer att vara en precisering och utveckling av den text som nu föreligger. Det gör det mödan värt att granska det för att försöka ringa in VPKs politiska utveckling. Vi kommer då också att ha hjälp av en av programkommissionens nyckelmän – Göran Therborn – som resonerar kring programmets funktion i Ny Dag (42/1986) och Socialistisk Debatt (4/1986).

Programarbetet är mycket forcerat. Diskussionsunderlaget var ute på remiss i knappt två månader efter publiceringen. Partistyrelsens färdiga förslag går ut i december för en drygt två månaders motionsbehandling. Sedan är det kongressen – den 23-27 maj – som avgör. Det är uppenbarligen bråttom för VPK att anta ett program som bättre än 1972 års ”kaderprogram” (Göran Therborn) anpassar sig till ”partiets behov i den nuvarande situationen”. Therborn skriver:

”I 1972 års program framställs socialismen som oproblematisk. Den socialdemokratiska reform ismen framställs som helt underordnad kapitalismens utvecklingslagar. Kvinno- och miljörörelserna förbigås i stort sett, liksom partiets egen komplexa karaktär. De strategiska och samhällsanalytiska problemen skjuts undan…” [1]

Programarbetets uttalade ambition är att på en och samma gång föra vidare partiets traditioner och spegla behovet av att bredda dess politiska bas:

”Att demonstrativt bryta med partiets historia skulle demoralisera en stor del av partikadern. (…) Å andra sidan är det klart att en markering av kommunistisk ortodoxi också det innebär att riskera partiets överlevande. Stött av enbart kommunister, skulle VPK hamna utanför riksdagen.”  [2]

Det nya partiprogrammet skall uttrycka att VPK i dag ”svarar mot både kommunistpartierna och Socialistisk Folkeparti/Socialistiska Venstre i Norge och Danmark och mot DKP och De gröna i Västtyskland”. Tydligare kan det inte sägas. Men här är inte platsen att diskutera problemen med att på en och samma gång identifiera sig med tre Moskva-partier, två vänsterreformistiska partier på väg högerut och ett så pass mångformigt fenomen som De gröna i Västtyskland.

Innan jag går in på det som föreslagits som det centrala i denna kritiska genomgång av VPKs nya programutkast, vill jag ändå notera i förbigående att programutkastet verkligen lyckats integrera frågan om kvinnoförtrycket och kvinnokampen. Det är en positiv överraskning, som det säkert finns anledning att återkomma till i en särskild diskussion. Jag vill också nämna att man verkligen upplever programförfattarnas ambitioner att bättre än tidigare ta tag i de ”gröna” frågorna – låt vara att det fortfarande görs mycket allmänt.

Den följande genomgången – som koncentreras till det som alltid varit VPKs ”ödesfrågor”, socialismen, demokratin och strategin för ”den sociala revolutionen” – får heller inte dölja att programförfattarnas kritik av kapitalismens kris, krig och katastrofer på många punkter är snarlika de ståndpunkter som förs fram av Socialistiska Partiet och dess medlemmar eller i tidningen Internationalens spalter (och vice versa).

Låt mig också säga att det följande inte skall tas för ett försök till en systematisk kritik av programutkastet, utan som ett nedslag på de mest avgörande punkterna för att förstå programarbetets – och VPK:s utveckling i dess helhet. Ambitionen är hur som helst att inte syssla med ordrytteri, utan att verkligen frilägga de mest kritiska punkterna hos VPK för att rama in en fortsatt debatt. (Det skall då slutligen också sägas att denna artikel inte skrivits som ett svar eller en kommentar till Johan Lönnroths just publicerade försök till en seriös kritik av Socialistiska Partiets och Fjärde Internationalens syn på socialism, demokrati och socialistisk revolution i Socialistisk Debatt 4/1986, även om vi har en ståndpunkt gemensam: ”en dialog är möjlig”.)

Socialismen – och de ”socialistiska länderna”

Socialistiska Partiet och VPK har det uttalade målet gemensamt: Socialismen. Men vad står då det begreppet för? För VPKs programförfattare innebär socialism:

”…ett samhälle, där demokratin utsträckt till alla delar av samhällslivet och där alla människor har möjlighet att utveckla sig själva. I ett sådant samhälle har utnyttjandet av andra människor och andra människors arbete avskaffats och människors underkastelse och utslagning upphört. Män och kvinnor styr sig själva på grundval av sina gemensamt organiserade mänskliga intressen utan att ha några herrar över sig.” [3]

Samtidigt måste socialismen också definieras, inte som ”ett bestående tillstånd, utan (som) en utvecklingsprocess”: Socialismen är perioden av klassamhällets övergång till ett klasslöst kommunistiskt samhälle. Den är stegvis inträde i en ny civilisation. Samhället organiseras i nya former, andra värderingar och relationer mellan människor växer fram.

Låt oss här inte bråka om definitionen. Men vilken spänning ligger det inte i dessa konstateranden å ena sidan och programförfattarnas envetna karaktärisering av de byråkratiserade länderna i öst som ”socialistiska” å den andra! Här har programförfattarna, liksom tidigare kollegor, försatt sig i ett olösligt dilemma. Och detta i avsaknad av en verklig analys av dessa länders byråkratiska urartning.

Ingen kan på allvar försöka hävda att länderna i öst stämmer in på programutkastets definition av ”socialism” eller den ”socialistiska processen”. Är då det krampaktiga fasthållandet vid begreppet ”socialistiska länder” helt enkelt ett ovanligt trist exempel på vad som händer när man tillämpar Therborns nyss citerade tes om att ”inte demonstrativt bryta med partiets historia?”

När det sedan gäller programutkastets analys av de byråkratiserade arbetarstaterna i öst, skriver man:

”Den stat som vuxit fram (ur revolutioner i relativt underutvecklade länder) eller hämtat mönster från dem, präglas av bristande demokratiska traditioner och arbetarklassens fåtalighet. Ett maktmonopol i avgörande frågor har upprättats genom att ett partis ledande roll institutionaliserats. Där finns – med inbördes skillnader och i varierade utsträckning – exempel på auktoritär maktutövning, byråkratism och rättsövergrepp, vilka i sin tur grundar sig på allvarliga och systematiska inskränkningar av folkets demokratiska fri- och rättigheter.”[4]

Jag skall här inte haka fast vid det märkliga ordvalet: ”exempel på auktoritär maktutövning”, ”(exempel på) byråkratism” (det vill säga: byråkratiska avarter) och ”(exempel på) rättsövergrepp”. (Författarna använder starkare ord senare i texten). För mer belysande är följande utsaga, längre fram i samma tes:

”Inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna är uttryck för återskapade fördemokratiska traditioner, som är den marxistiska, demokratiska socialismen främmande”

Men vem ”återskapar” dessa traditioner? Och vem ligger bakom ”de alltjämt existerande, långtgående och systematiska inskränkningarna av demokratiska fri- och rättigheter” om de inte – vilket försäkras i stycket innan – ”kan härledas ur historisk nödvändighet och inte förklaras med socialismens självklara rätt att försvara sig”?

Läsaren lämnas i sticket. För det saknas ett historiskt subjekt – en analys av de byråkratiska skikt som vuxit fram i Sovjetunionen och förts till makten i sex andra östeuropeiska länderna genom Röda Arméns försorg. Det saknas just den materiella analys av byråkratiseringen av dessa länder, som ensam kan förklara det systematiska undertryckandet av arbetarklassens politiska rättigheter. Utan en sådan analys kan man räkna upp hur många exempel som helst på övergrepp i öststaterna, utan att de egentligen förklaras och utan att det blir möjligt att anvisa den enda politiska utvägen; en politisk antibyråkratisk revolution.

Ingen kan hävda att VPK vägrar att exemplifiera olika uttryck för det byråkratiska förtrycket, men i avsaknad av en helhetssyn och helhetsalternativ återstår bara en mer eller mindre – oftast mindre – energisk påtryckningspolitik på broderpartierna i öst. VPK utmanar inte dessa partier och ställer sig inte uppgiften att stödja uppkomsten och utvecklingen av alternativa revolutionära, anti-byråkratiska, socialistiska partier i dessa länder.

Det bestående politiska dilemmat bakom VPKs ”östpolitik” vill Göran Therborn för övrigt nu tona ned genom att hänvisa till

”… att ett växande antal socialdemokratiska partier, såsom de finska, engelska, holländska och västtyska, nu upprättat kontakter med SUKP (Sovjetunionens Kommunistiska Parti) och en del andra östeuropeiska partier.” [5]

Problemet är väl bara att dessa socialdemokratiska partier knappast är några ledstjärnor om det handlar om att konsekvent stödja kampen för politisk demokrati, i öst som väst…

Den ”sociala” revolutionen – och vägen dit

Programförfattarna skriver:

”Kännetecknet på en revolution är dess innehåll, som består i att makten i samhället erövras från den härskande klassen av en dittills underordnad och förtryckt klass. (…) En social revolution är en medveten organiserad handling, som bärs upp av en klass. Den är alltså en demokratisk process i så måtto att den sprider inflytande i samhället till fler.” [6]

Denna definition är allmän, om än inte felaktig. Men framför allt är den helt otillräcklig. För författarna misslyckas med att ringa in vad som är det kännetecknande för den socialistiska, anti-kapitalistiska revolutionen i vår tid, om det nu var det som var avsikten.

”En revolutions avgörande fas kan ligga inom en mycket kort tidrymd, men revolutionen kan också vara utsträckt under en längre period”, skriver man, och hänvisar till den utdragna revolutionen i Sverige – från frihetstidens sista del, via statsvälvningen 1809 till ståndsriksdagens avskaffande 1866.”

Men den parallellen är obegriplig. De borgerliga samhällsomvälvningarna – när moderna kapitalistklasser tog makten – var den politiska kulmen på en utdragen process, där kapitalismen redan blivit det dominerande på det ekonomiska planet. Den socialistiska revolutionen handlar om att arbetarklassen och dess allierade lyckats bygga upp en så övermäktig styrka att de förmår erövra den politiska makten och använda den för att börja socialisera produktionen, i strid med en besegrad och försvagad borgarklass.

Medan den framväxande kapitalistklassen kunde stötta sig på en expanderande ekonomisk bas inom produktionen- och i kraft av det stärka sin ställning steg för steg och slutligen befästa den genom en avgörande maktförändring – har arbetarklassen ett helt annat utgångsläge.[7] Arbetarna kan undanhålla sin arbetskraft och skada kapitalisterna på det sättet. Strejker är viktiga kampmedel, men de leder inte i sig till några förändringar i klassherraväldet.

Den socialistiska arbetarrörelsens styrka ligger i styrkan hos de organisationer den lyckas bygga upp, de motkrafter – i form av strejkkommittéer, arbetarråd och andra uttryck för deras självorganisering – som den förmår skapa samt de stödjepunkter den kan upprätta inom det borgerliga samhällets institutioner. Bredden i denna organisering och de klassmässiga styrkeförhållandena till borgarklassen, skiljer sig förvisso från land till land, från en tidpunkt till en annan. Klasskampen är förstås en utdragen historia, liksom hela revolutionsförloppet.

Konstitutionell klasskamp?

Men programutkastets tes om att dess ”avgörande fas” mycket väl kan bli en ordentligt utsträckt period är minst sagt osannolik. För att inse det måste man – till skillnad från programutkastet – ge en realistisk bild av vad som sker under denna ”avgörande fas”. En borgarklass som ser arbetarklassen stärka sina positioner och som ställs inför ett ökat hot om att berövas makt och inflytande, kommer långtifrån att nöja sig med ”legala och konstitutionella” kampmetoder. Den kommer förstås att hänvisa till alla de lagar som skapats för att värna den privata egendomsrättens och det bestående samhällets institutioner (och naturligtvis sätta sig över andra). Men den kommer också – och i första hand – att tillgripa varje praktisk åtgärd som den anser sig behöva i kampen för sina intressen: alltifrån investeringsstrejk, kapitalflykt och politisk censur till rått och naket våld.

Det är förstås sant som programförfattarna säger att det är en oerhörd styrka för den socialistiska arbetarrörelsen att kunna hävda ”revolutionens demokratiska grund” och hänvisa till sin ”demokratiska legitimitet” – ”mot försök från grupper ur den gamla härskarklassen eller utländska maktintressen att omintetgöra samhällsomvälvningen genom angrepp på demokratin”.

Det handlar om att kunna åskådliggöra att hoten mot människors politiska rättigheter och livsbetingelser kommer från borgarklassen, inte från socialismens förkämpar. (En av stalinismens kvardröjande effekter utanför de byråkratiserade länderna i öst, har emellertid varit just detta att den i många människors medvetande likställt ”stalinism” och ”socialism” och därmed riktat ett grundskott mot den socialistiska arbetarrörelsens trovärdighet; på samma sätt som alla de byråkratiska övergreppen inom den etablerade arbetarrörelsen i väst givit borgarna ständigt nya trumf på hand.)

Den ”demokratiska legitimiteten” – förmågan att kunna demonstrera att man har ett växande masstöd och identifieras med djupt kända demokratiska fri- och rättigheter – är alltså mycket viktig som programförfattarna skriver. Men man kan inte reducera försvaret mot reaktionens attacker till detta. När borgarna riskerar att förlora samhällsmakten eller åtminstone lida allvarliga nederlag i klasstriderna  måste arbetarrörelsen vara så medveten och så välorganiserad att den kan hindra investeringsstrejker och kapitalflykt, genom ockupationer och konfiskationer, genom att arbetarna själva tar över kontrollen över företagen;  måste den kunna bryta igenom de politiska monopolen och censurorganen genom massaktioner och egna informationscentraler; då måste den radikala arbetarrörelsen kunna försvara sig mot fysiska angrepp och polisiärt eller militärt övervåld. Då måste den förmå föra klasstriderna till ett segerrikt slut – det vill säga: ta makten – så snabbt som det överhuvudtaget är möjligt.

Allt detta saknas i programförfattarnas trygga och harmoniska scenario. Var har vi analysen av borgarklassens svar på en växande socialistisk rörelse? var har vi analysen – eller ens ett omnämnande – av våldsapparatens roll? Var har vi medvetenheten om att reaktionen i ett land kommer att söka allt det stöd den kan behöva från sina fränder i andra länder? Var har vi analysen av den massorganisering som måste till för att erövra och befästa den styrka som programförfattarna drömmer om?

Att förbigå allt detta innebär i praktiken att den revolutionära samhällsomdaningen reduceras till en idé, en slogan och en dröm att gå till val på – men inte till en uppgift med omedelbara praktiska konsekvenser.

Kvar blir i författarnas programverkstad den blågula illusionen om att ”vi” i alla fall har möjlighet att tvinga fram en lugn och harmonisk socialistisk ”process” här hos oss – utan att den svenska reaktionen behöver leva upp till sina klassinstinkter. Men ställ bara en enkel, konkret fråga:

Om det blir ett sådant larm om så pass uddlösa regeringsåtgärder som löntagarfonderna och ”den aldrig mer upprepade” engångsskatten – vad kommer vi då inte att kunna vänta oss för motreaktion när en stridbar och ”självsvåldig” socialistisk arbetarrörelse verkligen gör borgarna förnär?

Slutsatsen av programförfattarnas strategiska resonemang blir:

”Utgångsläget i ett land som Sverige är (att) ett system av demokratiska fri- och rättigheter med stark förankring hos folkflertalet möjliggör en legal och konstitutionell kamp för samhällets förankring.” [8]

Det var det som skulle ”bevisas”! Men…

Att arbetarrörelsen lyckats erövra och bevara en rad demokratiska fri-och rättigheter och att dessa ”demokratiska Värden” i dag har en stark ställning inom den ”allmänna opinionen” kommer att göra det svårare för allehanda borgare och reaktionärer att inskränka eller upphäva dem, men vi kan vara övertygade om att det kommer att göras många sådana försök i den riktningen.

De försöken kommer också att innefatta en ytterligare inskränkning av parlamentets roll, i den utsträckning som det inte fyller sin uppgift att legitimera och förankra kapitalägarnas och borgarklassens maktinnehav, och i den mån som den socialistiska arbetarrörelsen lyckas upprätta starka stödjepunkter i parlamentet.

Den utom-parlamentariska kampen

Vi vet att de avgörande ekonomiska och samhälleliga besluten fattas utanför riksdagen – i bolagsrum och bankdirektioner. Vi vet att alltmer av den verkställande myndighetsutövningen flyttas från riksdagen till regering och departement. Vi vet att redan de politiska fri- och rättigheter arbetarrörelsen åtnjuter i dag är starkt kringgärdade av den privata äganderätten och monopoliseringen av massmedia, hela raden av anti-fackliga lagar etc. Vi vet att endast i ett samhällssystem, där den socialistiska arbetarrörelsen formar regeringsmakten och där arbetarna härskar i eget hus, kan demokratiska rättigheter blomma upp, systematiseras och bli varje människas rättighet.

Man kan då bara vara hundrafalt överens med varje VPK:are som betonar betydelsen av att försvara existerande demokratiska fri- och rättigheter, att utsträcka dem kvantitativt och kvalitativt och att ta kamp mot varje åtgärd som stärker kapitalets positioner och minskar den arbetande befolkningens möjligheter att komma till tals ytterligare.

Men lika kraftfullt måste man då samtidigt vända sig mot de förhoppningar, som ligger inbyggda i programutkastet, att alltmer desperata kapitalägare och makthavare ändå kommer att hålla sig till ”normala demokratiska spelregler”.

De tillgriper dagligen och stundligen alla de utom-parlamentariska aktioner som de tror tjänar sina intressen. De tvekar inte att forma lagarna efter sina behov – och därmed förmenta VPK:are och oss andra dc ”legala” kampformerna, när de tjänar på dem och går i land med det. De tvekar inte att sätta sig över grundlagsskyddade rättigheter om det krävs för att försvara borgerliga klassintressen.

Det är av alla dessa skäl som varje socialistisk strategi, som skall ha något av trovärdighet över sig, till skillnad från programutkastet, måste ta sin utgångspunkt i den utom-parlamentariska kamp som förs av arbetarpartier, fackföreningar, aktionsgrupper och alla de upptänkliga organisationsformer som människorna under kampens gång formar för sina behov och intressen.

Statens ”dubbla roll”.

Programförfattarnas syn på en ”legala och konstitutionella”, parlamentariska, väg till socialismen, förutsätter också en viss analys av statens roll i dess helhet:

”Statens grundläggande roll är att garantera den bestående samhällsordningen och den härskande klassens ledande ställning. I denna roll speglar staten borgarklassens dominans ute i det civila samhället, dess hegemoni. Men staten är också ett uttryck för resultatet av arbetarklassens och folkets kamp av demokratiska och sociala landvinningar. Genom denna sin dubbelsidighet blir staten och den offentliga sektorn ett viktigt område för klasskampen.” [9]

Jag tror inte bara det ordrytteri att påpeka om man skriver ”staten speglar borgarklassens dominans”, så har man sagt något annat än att borgarklassen med staten organiserat upp de institutioner, inklusive den våldsapparat, som de behöver för att försvara sina klassintressen. Och manar man sedan också fram en bild av statens olika sidor som att det skulle råda något slags balans, om än sned, mellan dess progressiva och destruktiva sidor då har man lagt grunden till nya illusioner om statens roll i dess helhet.

Självfallet är den sociala service-sektorn, tagen som helhet, en enorm erövring för den arbetande befolkningen. Den liksom varje annat hinder för kapitalismens råa framfart måste försvaras med näbbar och klor och byggas ut i stället för att försämras och skäras ned. Existensen av en stor social service-sektor är ett pris som borgarklassen hittills tvingats betala för att kunna bevara sin maktställning i samhället i sort, men det är inte något som ”neutraliserar” de bärande elementen i den borgerliga statsapparten som man kan läsa ut av programutkastet. Den offentliga sektorn kan inte ”töjas” dithän att staten förlorar sin entydiga klasskaraktär.

”Beskär kapitalmakten”

Jag själv och andra kritiker av VPK:s politik från Socialistiska Partiet, har ofta framhållit att det är svårt att få ett grepp om de viktigaste skillnaderna mellan våra partier genom att rätt och slätt jämföra de dagliga intressekrav vi ställer upp. I VPK:s nya programutkast, kongressuttalanden och riksdagsmotioner finns mängder med krav och förslag som man kan instämma i, samtidigt som det finns avgörande skillnader, till exempel på utrikespolitikens och försvarspolitikens områden, i den fackliga kampen eller i en principiellt viktig fråga som om man kan använda lagstiftning för att hindra kollektivanslutningen till SAP osv.

Den största skiljaktigheten finner man i att programförfattarna förbiser den mobilisering och de kampmetoder som måste till för att försvara den arbetande befolkningens intressen och rättigheter och deras starka koncentration på det parlamentariska arbetet. Det ser man tydligt när man går igenom programutkastets skrivningar om den samhälleliga kampen. Ta teserna 42 och 43 i det nya programutkastet. Här vill man beskriva hur kapitalmakten kan ”kringskäras” genom en kombination av facklig kamp och progressiva reformer.

På det fackliga området gäller det för de arbetande ”att erövra bestämda befogenheter över funktioner inom produktions- och arbetslivet”. ”Aktioner för att ingripa i investeringsbeslut och erövra makt över arbetsorganisationen är av särskild vikt.” ”Den fackliga kampens framgång sammanhänger med att den går parallellt med politiks kamp”, skriver programförfattarna och fortsätter:

”I Sverige underlättas den politiska kampen genom den omfattande samhälleliga kapitalbildning som sker via olika fondsystem. Hittills har detta kapital understött kapitalistiska strukturer och tendenser. Dess användning måste nu byggas in i en sammanhållen antikapitalistisk strategi. I denna ingår också en nationalisering av de stora privata affärsbankerna. – – – Dessa strategiska steg upphäver inte kapitalismen. Men de kringskär dess makt. De förändrar styrkeförhållanden och kurs i samhället och dess utveckling. De ger arbetets folk självförtroende och kampvilja”.

Låt oss notera i förbegående att programutkastet talar om nationalisering av affärsbanker, men inte om storföretagen; tydligen är det de olika fondsystemen som skall göra jobbet där? Detta vore värt en särskild debatt, en som för övrigt inte är ny. Detta slags reformistiska strategi – som än en gång förbigår problemet med kapitalägarnas motreaktioner mot att deras egendomar och makt gradvis inskränks – är faktiskt en moderniserad upprepning av den omdebatterade debatt som utspann sig mellan vänsterreformister och revolutionära socialister i mitten och slutet av 1960-talet kring Göran Therborns m fl genomarbetade, men fullkomligt orealistiska, strategi i ”En ny vänster” (1966).

Programförfattarna fortsätter längre fram(i tes 43):

”(Det krävs) kollektiva insatser som kvalitativt höjer de eftersattas ställning i samhället och delaktighet i demokratin (på skolpolitikens, socialpolitikens, kulturpolitikens, invandrarpolitikens, arbetslagstiftningens m fl områden). – – – Dessa reformer, riktade mot följderna av de tilltagande klassskillnaderna, skall beröva det sociala förtrycket en viktig del av dess grund. De skall öppna väg för en mobilisering av de underordnade och maktlösa i kampen för den stora samhällsförändringen.”

Genom en rad lagstiftningsåtgärder skall man ”…öppna väg för en mobilisering av de underordnade och maktlösa i kampen…”. Att skjuta in sig på denna formulering är inte att märka ord. Det är att visa att i programförfattarnas sätt att framställa orsaksförhållandena blir reformer och lagstiftning ett resultat av att det skapas så bra styrkeförhållanden genom folklig mobilisering utanför de parlamentariska församlingarna att det kan driva fram progressiva beslut. Startpunkten är och förblir det parlamentariska arbetet.

Det är väl också det som är förklaringen till att programutkastet är så utomordentligt torftigt när det gäller diskussionen om partibygget. Det lägger hela tonvikten vid att framställa och argumentera kring de idéer som skall vägleda partiet. När man väl talar om VPK:s utveckling är det för att motivera dess historiska existensberättigande (för övrigt med utlämnande av alla avgörande kriser i dess historia!), inte för att diskutera den typ av parti som svenska arbetare behöver i sin kamp mot utsugning och förtryck.

VPK:s ”socialistiska block”.

Jag har tidigare försökt visa att programförfattarnas strategi för samhällsutvecklingen och den ”sociala” revolutionen bygger på felaktiga förutsättningar men frågan är om inte den slutgiltiga pusselbiten – när det gäller programutkastets politiska logik – faller på plats när man kommer in på det avgörande villkoret för allt annat: uppbygget av ett ”socialistiskt block” med en (mer eller mindre) radikaliserad socialdemokrati.

Therborn skriver i Socialistisk Debatt (sid. 12):

”Hur än styrkeförhållandena mellan SAP och VPK kommer att utvecklas i framtiden, måste det anses fullständigt verklighetsfrämmande att anta, att den svenska socialdemokratin kommer att bli utan betydelse och att en socialistisk samhällsordning utan dess medverkan vore möjlig. – – – Majoriteten av programkommissionen har därvid dragit slutsatsen, att ett viktigt strategiskt delmål för VPK är skapandet av ett ”socialistiskt block” i verklig bemärkelse. Nu är uttrycket bara en journalistisk term för att uttrycka parlamentariska majoritets- och minoritetsförhållanden i riksdag, landsting och kommuner. – – – Men just eftersom uttrycket vunnit anklang utan innehåll, ser vi det som ett mycket viktigt strategiskt etappmål, för VPK att få till stånd ett antikapitalistiskt, socialistiskt block med socialdemokratin. Detta förutsätter naturligtvis ett starkare VPK såväl utom som inom riksdagen.”

Det är förstås verklighetsfrämmande om någon tror att det socialdemokratiska partiet och dess sidoorganisationer skulle gå tämligen oberörda ur kommande årens fördjupade kapitalistiska kris och de krafter den kommer att utlösa inom arbetarrörelsen. Men det är lika verklighetsfrämmande att – som Therborn och programkommissionen bygga sin strategi på att VPK och SAP som helhet skulle kunna formera ett gemensamt antikapitalistiskt, socialistiskt block värt namnet.

Denna slutsats kan man bara komma fram till genom en glidning i analysen, en glidning som är uttalad i Therborns artikel och inbyggd i programkommissionens förslag, där man kan läsa:

”Socialdemokratins ursprungliga idéer var att genom reformer bana väg för ett samhälle bortom det borgerliga. Men man valde istället att ge upp alla klassiska mål om en djupgående omvandling av samhället. Man accepterade kapitalismen som den bestående grunden. Därigenom medverkade socialdemokratin till att säkra kapitalismens stabilitet, att garantera kapitalbildning och profiter och att disciplinera arbetarklassen under den moderna kapitalismens krav. – – – Socialdemokratin är dock inte en homogen rörelse. Det visar inte minst den stundtals hårda debatt som förs inom socialdemokratin kring sysselsättningsfrågor, fördelningsfrågor, internationella solidaritetsfrågor m m.” [10]

Liksom vi tidigare har sett att de ”socialistiska länderna” och (den svenska) staten – i programkommissionens analys – blir till forum för en historisk dragkamp mellan stridande viljor, tillgrips nu en likartad analys av socialdemokratin. Det pro-kapitalistiska och de mer progressiva delarna av socialdemokratin är inbegripna i en historisk envig om partiets karaktär.

Det finns ett motsägelsefyllt drag som genomsyrar SAP – motsättningen mellan dess arbetarbas (i synnerhet genom dess arbetarväljare och organiska förening med fackföreningsrörelsen) och den byråkrati som historiskt fört det allt djupare in i det kapitalistiska samhället och själv integreras i den borgerliga statsapparaten. Det är en motsägelsefullhet som bäst fångas in i begreppet ”borgerligt arbetarparti”.

I programutkastet däremot blir socialdemokratins utveckling fullkomligt obegriplig, i avsaknad av en analys av SAP:s fortlöpande byråkratisering. Det finns inga gränser för partiets utveckling för det finns ingen bestämning av det skikt som bär upp partiapparaten och organiserat den efter sina behov. Därför saknar programutkastet också varje analys av den politiska taktik som måste till för att – genom enhetsaktioner, ett fackligt oppositionsarbete och genom ett uppbygge av radikala sociala rörelser – förbättra styrkeförhållandena gentemot den socialdemokratiska byråkratin och samhället i stort.

Med Västeuropa mot USA?

Hela denna analys – av strategin för den ”sociala revolutionen”, staten och socialdemokratin – är väl ägnad att underbygga VPK:s politiska kurs, som först av allt går ut på att skapa ett utgångsläge för ett fördjupat samarbete med socialdemokratin och dess ledning. Man kan inte undvika att slås av tanken att två andra anmärkningsvärda drag i det nya programutkastet fyller samma funktion. Efter att ha noterat frånvaron av några ordentliga klargöranden av den svenska statens imperialistiska roll i programutkastet, finner man sedan i Göran Therborns Socialistisk Debatt-artikel ett uttryckligt rättfärdigande av partiets ”nytänkande” på denna punkt. Therbom skriver:

”Med all respekt (för C.H. Hermansson och hans analyser?, min anm. TG) måste jag (…) säga att jag alltid tyckt uttrycket ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat” vara en floskel. Det må vara att svensk kapitalism ingår i den västliga imperialismen, men att karaktärisera Sverige som en imperialistisk stat, hungrig eller mätt, gör den svenska statens bistånd åt Vietnam, åt Chiles flyktingar, åt Södra Afrika, åt Nicaragua, gör SUKP:s hyllning av Sveriges statsminister obegriplig.” [11]

Det mest slående här är vad Therborn inte tar upp. Skulle dessa särdrag i svensk utrikespolitik – dessutom med reservation för att biståndet åt Vietnam, Nicaragua och södra Afrika och svensk politik gentemot latinamerikanska flyktingar långtifrån representerar några ideal – väga tyngre än den svenska integrationen i den internationella kapitalistiska ekonomin, det nära militära samarbetet med NATO-länderna och undfallenhet inför USA:s embargopolitik mot Sovjet och länderna i Östeuropa, för att ta några av de mest iögonenfallande exemplen?

Man får hoppas att detta blir en verkligt omdebatterad fråga i VPK:s fortsatta programdebatt – liksom de häpnadsväckande skrivningar, som programförfattarna utvecklar i avsnittet om ”Avspänning och självständighet”:

”En avspänning i Europa främjar (…) sociala framsteg och arbetarklassens strävanden. Den stärker små nationers möjligheter att hävda ett mått av oberoende. Utifrån denna insikt måste en mer allmän europeisk politik formas. I denna strävan har Västeuropas kommunistiska partier en viktig plats. Det gäller att lösgöra Västeuropa från den amerikanska imperialismens övermakt. Det gäller i nästa steg att börja utveckla ett mer alleuropeiskt samarbete. Om en del av Västeuropa befästs i den begränsade samverkan som EG utgör, kan denna västeuropeiska självständighet och alleuropeiska samverkan utvecklas. De neutrala länderna utgör en del av Europa. Östeuropa är också Europa. Genom att utveckla Västeuropas självständighet mot USA och bredda det alleuropeiska samarbetet bidrar man till en avspänning och en framtida upplösning av militärblocken i världsdelen. Detta är ett avgörande led i att inom vår region av världen skapa förutsättningar för en demokratisering och en progressiv samhällsförändring i regionens alla länder.” [12]

Jag kanske har missat något i VPK:s utveckling och ställningstaganden, men jag har inte sett sådana skrivningar förut. Det är förstås väl känt att VPK gärna skulle se ett mer utvecklat samarbete med såväl SAP som andra länders socialdemokratier. Man har ofta och gärna citerat det italienska kommunistpartiet i det sammanhanget.

Men här speglar det sig också i en socialdemokratisering av det egna tänkandet, där de kontinentala motsättningarna mellan Europa och USA tar överhanden över klassmotsättningarna i varje land och enheten arbetarna emellan upplöses i samarbetet länderna emellan. Det är också märkligt att läsa i programutkastet att kritiken mot Gemensamma Marknadens (EG:s) roll här reduceras till att den är för ”begränsad”!?

Sista ordet är inte sagt!

Om huvudavsikten med programutkastet har varit att bättre anpassa de programmatiska skrivningarna till VPK:s aktuella utveckling och politiska praktik, måste man sammanfattningsvis nog säga att det lyckats ganska bra. Här redovisas ståndpunkter och analyser, som är väl ägnade att underbygga VPK:s parlamentariska inriktning och opportunistiska praktik i förhållande till den socialdemokratiska regeringen och ledningen. Här läggs en grund för modifieringar på det utrikespolitiska planet, som går åt alldeles fel håll, men som öppnar nya dörrar för en mindre utmanande linje i internationella frågor.

Men det är svårt att tro att programmet kan spikas utan någon egentlig diskussion på dessa och andra punkter. Även om den hittillsvarande debatten i partipressen varit trevande, antyder Göran Therborn i slutet av sin Socialistisk Debatt-artikel att det finns viktiga skiljaktigheter inom programkommissionen och partiledningen, som det är viktigt att följa upp. Jörn Svensson och Per Israelsson inom programkommissionen har lämnat in en reservation, som Therborn polemiserar emot. I sin kritik mot den hugger Therborn till ordentligt mot Jörn Svenssons invändningar när det gäller VPK:s karaktär, socialdemokratins roll och den svenska staten och demokratin. Utan att ha kunnat läsa Jörn Svenssons reservation kan man utgå ifrån att den polemiken kommer att fortsätta.

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen 4/1986


Noter

Om den här kritiska kommentaren har kunnat bidra till att sätta in debatten i ett vidare sammanhang, har den fyllt sitt syfte.

[1] Socialistisk Debatt nr 4 1986, sid 8

[2] Therborn, Socialistisk Debatt, sid 7

[3] Programutkastet, tes 1 – PU 1.

[4] PU 35

[5] Socialistisk Debatt sid 11

[6] PU 51

[7] Begreppen ”arbetarklassen” och ”borgarklassen” används här som entydiga begrepp, för enkelhetens och översiktlighetens skull. I varje konkret analys måste de förstås utvecklas och nyanseras.

[8] PU 51

[9] PU 26

[10] PU 24

[11] Socialistisk Debatt, sid. 8.

[12] PU Tes 48

Spara lite krut tills det verkligen behövs!

Jag blev förvånad över Bo Almungers debattinlägg i förra numret av Fjärde Internationalen, med dess kritik mot min artikel om ”Den ekonomiska utvecklingen på 80-talet”FI 2/80.

Först på grund av det onödigt uppskruvade tonläget. Sedan genom själva udden i BA:s polemik: en kritik mot ”min” systematiska ”underkonsumtionsteori”. (Och det så mycket mer som jag själv vid ungefär samma tidpunkt som jag skrev FI-artikeln var inbegripen i en egen motsvarande polemik på annat håll, i en förberedande diskussion inför KAF:s sjunde kongress. En polemik gentemot en verklig, medvetet systematiserad underkonsumtionsteori, där efterfrågan på den kapitalistiska marknaden görs till en isolerad, bestämmande faktor, för hela den kapitalistiska krisutvecklingen!)

Att det här meningsutbytet mellan mig och BA kommit till stånd tror jag har tre skäl:

• Rubriken över min artikel var missvisande. Där får jag väl skylla mig själv. Eftersom jag aldrig satte någon egen rubrik, satte FI-redaktionen en alltför vittgående överskrift. Min avsikt var dock inte att försöka täcka in hela den ekonomiska krisutvecklingen under 80-talet, än mindre att ge mig på en systematisk förklaring till den. Den var att påvisa vissa borgerliga och reformistiska myter som ger lättköpta och skenbara recept mot krisen och ställer frågorna fel; att varna för en undervärdering av krisens djup och varaktighet och att utifrån detta stimulera fortsatta bidrag och en vidare debatt. (Ingen kan därför vara gladare än jag över det kommande material som B.A. förannonserar i sitt inlägg.)

• En formulering kring överproduktionskrisen i min artikel (sid. 4, kapitel II, andra stycket) är förvisso slarvig och missvisande då den ”förklarar” överproduktionskrisen utifrån en överproduktion av varor (vilket är ett av uttrycken för den och ingår i definitionen av överproduktionskrisen, snarare än en orsak till den). Detta (som skulle kunna vara ett element i en underkonsumtionsanalys) påtalar B.A. med all rätt, men han missar ändå den egentliga poängen i dessa korta stycken: att tända ett misstänksamhetens ljus hos läsare som satt sin lit till olika föreställningar om att en ökad ”stimulans av produktionen” genom ökade tillskott av kapital till företagen i sig skulle lösa krisen. (Jfr fortsättningen.)

Jag inser också att den konkreta polemiken mot ensidiga borgerliga argument om lönekostnadernas betydelse och en gradvist minskad kris, borde ha kompletterats (!) med ett resonemang om vad borgarna faktiskt kan uppnå på sikt genom en drastisk sänkning av reallönerna, en drastiskt ökad utsugning av arbetarklassen (med de effekter det får på profitkvotens utveckling). Det är en komplettering som B.A, gör och som jag förstås inte har något emot.

Men återigen missar B.A. syftet med att detta resonemang överhuvudtaget förs in. Det är att ifrågasätta den vanställda argumentering som ofta används för att hålla tillbaka en offensiv facklig kamp — som om en ”liten eftergift” idag (i form av återhållsamma lönekrav, större beredskap att byta jobb eller flytta och ”ökat sparande” genom en försämrad social service) skulle komma arbetarklassen till godo i morgon, genom att hjulen då åter börjar snurra för fullt och en ny fas av ekonomisk expansion tar sin början.

• Jag accepterar gärna B.A:s korrigeringar och kompletteringar på dessa två punkter. Men därutöver är B.A:s polemik högst överdriven. Dels är det ju knappast så att två ”svalor” gör en underkonsumtionsteori. (Så mycket mindre som det också skulle strida mot vad som faktiskt sägs på andra håll i texten och de uttryckliga politiska slutsatserna av den.) Dels begår han en kraftig överpolemik på de två övriga punkter som han nämner.

Först mitt ”Bucharinskt” färgade misstag, där det inte skulle finnas någon plats för en borgerlig lösning på krisen. Vad jag försöker diskutera — vilket B.A också borde kunna se, om han inte var så fångad av sin egen polemiklusta — är något mycket konkretare än att det skulle vara omöjligt med någon som helst borgerlig lösning.

Det jag var ute efter i artikeln (och som framgår av sammanhanget kring det lösryckta citat som B.A. återger från sista meningen i kapital I, sid 4) var just att en inom-kapitalistisk lösning på krisen kräver något mycket mera drastiskt än vad såväl den borgerliga regeringen som den socialdemokratiska oppositionen länge låtsats respektive spritt illusioner om, i syfte att förmå arbetarklassen till omedelbara eftergifter. Här är vi ense B.A. och jag att döma av hans definition av vad denna drastiska lösning skulle gå ut på.

Eller som det formuleras i den rapport som publicerades i mitt namn i FI 2/79 (”Arbetarrörelsen inför 80-talet”):

”Det som borgare och kapitalister måste uppnå för att än en gång avvärja den fördjupade ekonomiska och sociala krisen är inte en frysning av reallönerna eller några procents reallöne-nedpressning. Det är inte heller en eller annan lagparagraf som försvårar kampen mot den borgerliga offensiven. I dokument efter dokument, artikel efter artikel, har vår rörelse istället visat att den fråga den kapitalistiska krisen ställer på dagordningen är denna:

• antingen löser den internationella borgarklassen krisen på sina villkor, dvs lägger grunden till ett nytt kapitalistiskt uppsving, via en avgörande höjning av profitkvoterna; något som i sin tur förutsätter ett definitivt nederlag för arbetarklassen och dess organisationer;

• eller också förmår den internationella arbetarklassen ge sitt svar, dvs erövrar den politiska makten i olika imperialistiska länder och inleder en ny period i världsrevolutionens historia.”

Också när han citerar mitt resonemang om löntagarfonderna och borgarnas motstånd mot socialdemokraternas projekt där, missar B.A. den konkreta diskussion jag vill ta upp.

Vad jag diskuterar är inte om kapitalisterna vill öka utsugningen av arbetarklassen — självklart vill och försöker de det! (Eller som jag ironiskt skriver: ”Företagsledarna har väl knappast någon anledning att gallskrika över att socialdemokraterna vill tillskjuta innehållna löner till företagen som riskvilligt kapital.”) Men flertalet kapitalister ser mer direkta metoder för det än socialdemokraternas löntagarfonds-modell, åtminstone som den skisserats hittills.

Det gör inte kritiken mot (s)’ projekt mindre viktig. Men det gör löntagarfondsdebatten något mer begriplig.

Återigen drar B.A. upp en konstlad motsättning mellan en omedelbar och uttalad polemik mot borgarnas eller socialdemokraternas argument idag och en mer grundläggande analys av kapitalets verkliga drivkrafter, något som den här polemiken också syftar till att bana väg för. Men det är väl mer en pedagogisk motsättning än skilda uppfattningar i själva sakfrågan.

Efter att så ha försökt nysta i vad som är konstruktivt och berättigat och vad som är missriktat i B.A:s kritik kan jag inte se annat än att vi egentligen är överens på de tre mest avgörande punkterna:

1. Vi är ense om de alternativ som arbetarrörelsen idag står inför mellan en borgerlig och en socialistisk lösning på krisen (som jag nyss sammanfattade dem och som B.A ställer upp dem i sitt inlägg.)

2. Vi är ense om behovet av en grundläggande marxistisk krisanalys, i motsättning till alla undervärderingar av krisens djup och alla ensidiga och förenklade förklaringar till den.

3. Vi är ense om den omedelbara politiska betydelsen av en sådan krisanalys i ett läge där allehanda borgerliga och reformistiska ideologer försvårar och försvagar den fackliga och politiska kampen med sina ”analyser” och ”profetior”.

den ideologiska kampen kommer det att behövas många och vassa argument. Så jag hoppas att du, B.A. kamrat, inte slösar bort onödigt mycket av ditt krut i förtid.

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen nr 4/1980

Utan en revolutionär teori inte heller någon revolutionär praktik

1. Att skriva enkelt är inte så enkelt

Det är en vedertagen tradition bland marxister att söka popularisera den marxistiska teorin, dvs. göra den tillgänglig för var och en. Det gäller alltifrån filosofi, ekonomi, historieteori till frågan om staten, partiet, strategin etc. Även om detta alltid är eftersträvansvärt, så känner dock historien alltför många exempel på katastrofala misslyckanden, för att vi skall ta lätt på den uppgiften[1]. Tvärtom.

Det svåraste inom skrivkonsten och författarskapet, och då i synnerhet inom den revolutionära rörelsen, är just att på ett förhållandevis enkelt och överskådligt sätt visa samhälleliga förhållanden och rörelselagar. Men detta får aldrig ske på bekostnad av den marxistiska teorins grundläggande konsistens. Ty, om man inte anstränger sig att ge en strikt materialistisk förklaring – dvs. använda den dialektiskt materialistiska metoden[2] – med alla dess förmedlingar mellan olika abstraktionsnivåer, så leder det hela till en elektrisk soppa, som varken är marxistisk eller skolande i någon bemärkelse.

Vad jag vill säga är alltså, att försök att skriva enkelt kan leda till de största svårigheter (för läsaren), om författaren tar för givet att det är antalet teser som avgör svårighetsgraden. Förhållandet är snarare ofta det motsatta, nämligen att ”många idéer” underlättar, medan för få omöjliggör förståelsen av ett svårt ämne.[3]

2. Slarv eller helt enkelt okunnighet?

Innan jag helt kort går in på vad en teoretisk artikel om krisen bör innehålla för att kunna fylla en politisk funktion, vill jag nämna några direkta felaktigheter i TG:s artikel.

Redan i avslutningen till avsnitt 1 ”’Krismedvetande’ eller klassmedvetande” upprepar TG det gamla bucharinska misstaget från 1929[4]:

”Tron att minskade resurser för löner och social service och ökade överföringar till kapitalägarna och exportindustrin i sig skulle häva krisen är just en tro, som strider mot allt vetande.”

Det finns alltså ingen plats för en borgerlig lösning på krisen, om man får tro TG. Men det är lika fel idag som 1929. Lyckas borgarna genomdriva drastiska höjningar av mervärdeskvoten, som stått i centrum för klasstriderna i de imperialistiska staterna sedan omkring 1967-68, devolarisera (dvs. värdeförringa) det konstanta kapitalets båda element, omstrukturera kapitalet genom nedläggningar, utveckla eller återerövra profitabla investeringssfärer, rusta ned den offentliga sektorn till ett minimum, bygga upp en tillräcklig reservarmé av arbetskraft, etc., ja då får vi uppleva ännu en period av kapitalistisk expansion.

Att basen för hela systemet väsentligen krympt, som ett resultat av den mycket starkt stigande organiska sammansättningen av kapitalet (automatisering, industrirobotar, datorisering osv.) och den därmed förbundna minskningen av antalet produktiva arbetare i kombination med ihopkrympningen av den kapitalistiska världsmarknaden, försvårar givetvis en borgerlig lösning på krisen, men utesluter den inte.

Det som färgar hela TG:s artikel är hans felaktiga och icke-marxistiska kristeori.[5] I början av avsnitt 2 ”Myten om lönekostnaderna” säger han så här:

”Men den internationella krisen är inte en ”knapphets”-kris. Tvärtom är det en överproduktionskris. Den beror på att det inte finns en tillräcklig marknad – inom ramen for den nuvarande internationella marknadsekonomin -för att köpa allt det som skulle kunna produceras i den kapitalistiska världen.”

Detta är inget annat än det femtioelfte försöket att förklara krisen med hjälp av den reformistiska underkonsumtionsteorin.[6] Och för samma gång i ordningen lämnar vi här följande invändningar mot denna teori:

a) enligt underkonsumtionsteorin har arbetarna för liten köpkraft och följaktligen kapitalisterna för stora profiter. Om en ”arbetarregering” via en progressiv skattepolitik återställer den störda jämvikten, så skulle alltså hjulen komma igång igen.

En ”arbetarregering” skulle alltså kunna garantera en krisfri kapitalism!!!!

b) Om det hela (överproduktionen av varor) vore avhjälpt om man fick sålt överskottet, varför sänker man då inte priserna och säljer hela skiten till ett lägre pris?

c) Om det hängde på arbetarnas köpkraft, varför löser då borgarna krisen bl.a. genom att just sänka lönerna och öka arbetslösheten?[7]

Detta är bara några av de mer snusförnuftiga invändningar, som förekommer i den marxistiska litteraturen. Det finns många fler. Men de är tillräckliga för att bevisa att underkonsumtionsteorin är falsk.

Tyvärr kan jag inte här gå in på den marxistiska kristeorin. Så mycket kan dock sägas, då det är allmängods bland marxister, att överproduktionen av varor inte i sig är orsaken till krisen. Det är snarare så, att överproduktionen av kapital driver fram överproduktionen av varor. Eller med ett annat uttryckssätt: överproduktionen av kapital framträder i form av en försäljningskris av varor.

Den grundläggande (yttersta) orsaken ligger alltså i själva produktionsledet, dvs. i den undergrävande effekt som produktivitetsstegringarna (den ökade organiska sammansättningen) har på profitkvoten.

Men inte ens detta är någon förklaring till krisens utbrott i form av en försäljningskris, som i sig endast är ett ytfenomen. Nej, för att förklara krisen måste vi göra den långa resan från abstraktionsnivån kapitalet i allmänhet (kapital im allgemeinen), där vi återfinner analysen av den motsägelsefulla värdeproduktionen, till abstraktionsnivån de många kapitalen (vielen kapitalen), dvs. konkurrensen, krediten, profiten etc.[8]

Utan att för den skull ha någon större insikt i marxistisk kristeori förstår man lätt denna dialektik, när man konfronteras med följande två frågeställningar[9]:

a) skulle någonsin en kapitalist producera varor om han inte realiserade åtminstone genomsnittsprofiten, vilken frambringas i produktionsledet?

b) skulle någonsin en kapitalist producera varor, som i och för sig produceras under sådana villkor som garanterar genomsnittsprofiten, men som inte kan säljas?

Svaret på dessa frågor är naturligtvis nej, vilket förklaras av det faktum att kapitalismen både är en profitproduktion och en varuproduktion, vilka förutsätter varandra och alltså inte kan åtskiljas.

TG:s underkonsumtionsteori får som alltid ödesdigra konsekvenser för den övriga framställningen av ekonomin, vilket förklaras av att varje kristeori är ett koncentrat av hela ens politiska ekonomi – det må sedan vara underkonsumtions-, s.k. disproportions- eller ricardiansk teori. Följdriktigt snärjer TG in sig i motsägelser både i fråga om lönekostnader[10] och löntagarfonderna, för att bara nämna två exempel. Om löntagarfonderna säger TG:

”Mot den här bakgrunden blir också den så kallade löntagarfondsdebatten något overkligt. Socialdemokraternas återkommande tal om att ”det behövs riskvilligt kapital” imponerar knappast på dagens företagsledare. De vet av egen erfarenhet att det inte är kapitalbrist i och for sig som är huvudproblemet. Det är de otillräckliga marknaderna för svensk produktion.”

Inom ramen för underkonsumtionsteorin blir det självfallet ”overkligt” att tala om löntagarfonder. Utifrån marxistisk teori däremot, blir frågan om löntagarfonder lika självklar som den om lönesänkningar, ökad arbetslöshet, nedläggningar av landsändar och företag etc.

Ty det tvångssparande åt kapitalisterna som löntagarfonder skulle innebära skulle få en liknande inverkan på profitkvoten som en ökning av aktiekapitalet[11], men indirekt också öka själva mervärdeskvoten och därmed profitkvoten ceteris paribus. Det är hela hemligheten bakom frågan om löntagarfonder i sin obeslöjade borgerliga form.

3. Krismedvetande är klassmedvetande

En teoretisk artikel om den nuvarande kapitalistiska krisen bör utgå från en analys av kapitalets inre motsägelser, för att sedan genom förmedlingar visa hur detta slår igenom i krisförloppet. Endast så kan vi förklara varför efterkrigskapitalismens långa blomstring i och med nedgången 1974–75 slår om i en strukturell och mer eller mindre permanent kris, som varken krisens eget reningsverk eller keynesiansk skatte- och penningpolitik kan lösa, utan endast en brutal borgerlig offensiv.

Vidare kan vi med hjälp av en sådan analys direkt härleda den borgerliga offensivens olika fronter och förklara vad de syftar till var och en för sig. Inte nog med det: Vi kan ge läsaren övertygande bevis för – och inte bara till synes godtyckliga påståenden, som i och för sig kan grunda sig på hundratals referenser -, att vi är på väg mot ett verkligt barbari om kapitalismen består.

Genom att börja analysen precis som Marx, dvs. på nivån kapitalet i allmänhet, kan vi således förena klassmedvetenheten med en insikt om vad den kapitalistiska krisen är och vad den inte är. Därmed har vår teoretiska artikel både lyckats lägga grunden för den proletära motoffensivens revolutionära program och motivera klassmedvetna arbetare att sluta upp bakom just detta program – alltså bygga partiet.

Bo Almunger

Ur Fjärde Internationalen nr 3/1980


Noter

[1] Tre exempel ur denna hög av ”populariserande” alster, som är lika berömda for sin enkelhet som sin icke-marxism, är Huberman/May Socialismens ABC, Sweezy Teorin om den kapitalistiska utvecklingen och Stalins Den historiska och dialektiska materialismen.

[2] Tre böcker som på ett utomordentligt sätt avhandlar den marxistiska metoden och som finns på svenska är Lundkvist Introduktion till metoden i Kapitalet, Rosdolsky Kapitalets tillkomsthistoria och kapitel l i Mandels Senkapitalismen.

[3] Detta visar redan Kommunistiska manifestet – den revolutionära arbetarrörelsens första programskrift – där just en mångfald idéer diskuteras. Idéer som inte var och inte heller kunde vara bekanta för dåtidens publik. Ett annat exempel är Engels Anti-Dühring, som Lenin i en artikel om marxismen kallade ”varje klassmedveten arbetares handbok.”

[4] Under Kominterns tredje period (1928-34), då socialdemokratin utmålades som huvudfienden och betecknades som socialfascism, lanserade bland andra Bucharin teorin om att kapitalismen inte längre hade någon återvändo. Nu återstod bara socialismen. Trotskij kritiserade denna uppfattning, som i grunden var fatalistisk, och framhöll att det visst fanns utvägar för den imperialistiska bourgeoisin. Andra världskriget och den efterföljande ekonomiska utvecklingen var en tragisk bekräftelse på Trotskijs kritik.

[5] Marx efterlämnade inte någon systematisk teori om den kapitalistiska krisen. Däremot finns utförliga diskussioner, som sammantaget bildar ett tillräckligt underlag för en marxistisk kristeori. De viktigaste avsnitten är kapitel 17 i ”Teorier om mervärde” (finns i Caveforsutgåvan Ekonomiska skrifter i urval), kapitel 14, 15 och 30 i Kapitalets 3:e band, kapitel 16, 20 och 21 i Kapitalets 2:a band. Därutöver finns endast korta uttalanden i tidiga 50-tals artiklar, i Grundrisse och i en passage i Engels Anti-Dühring.

[6] Se framför allt Mandels Marxist economic theory kapitel 11, Senkapitalismen kapitel l och 14 och ”The Second slump” kapitel 5. Dessutom kan rekommenderas Yaffes artikel i den på Röda bokförlaget utgivna Kristeori och statsutgifter.

[7] Ett i raden av ställen där Marx gör sig löjlig över anhängarna av den reformistiska underkonsumtionsteorin, är följande:
  ”Det är en ren tautologi att påstå, att kriserna uppkommer av brist på köpkraftig konsumtion eller köpkraftiga konsumenter. Några andra konsumtionsformer än betalande känner det kapitalistiska systemet inte till, undantaganden de sub forma pauperis/fattiga understödstagares konsumtionsform/eller ”tjuvarnas ”Att varor är osäljbara, betyder inget annat än att inga solventa köpare eller konsumenter funnits (vare sig nu produkterna i sista hand är avsedda för den produktiva eller den’ enskilda konsumtionens behov). Men om man vill ge denna tautologi ett sken av djupare motivering genom att säga, att arbetarna får för liten del av sin egen produkt, och att det onda alltså bleve avhjälp, om de finge en större andel av produkten, alltså högre lön, så kan denna åsikt bemötas med anmärkningen, att varje kris föregås just av en period med stigande arbetslöner, då arbetarklassen i verkligheten får en större andel i den del av årsprodukten, som är avsedd för konsumtion. Denna period måste tvärtom – som dessa riddare av del sunda och ”enkla ”(!) människoförnuftet ser saken – förhindra krisen. Det verkar alltså, som om den kapitalistiska produktionen innesluter betingelser, oberoende av den goda eller onda viljan, vilka endast tillfälligt medger denna relativa förbättring för arbetarklassen och alltid endast såsom en stormvarning inför den annalkande krisen.” (Kapitalet band 2, kapitel 20 avsnitt 4/Cavefors sid. 361).

[8] En lika vårdslös och felaktig hantering av den marxska metoden återfinns i Benny Åsmans Varför är det kris?.

[9] Dessa två suggestiva frågeställningar är hämtade från kapitel 11 i Mandels Marxist economic theory.

[10] Så här säger TG under rubriken ”Myten om lönekostnaderna”:
  ”Förlorade marknadsandelar för svenska varor beror på att de mist konkurrenskraft i förhållande till samma varor producerade i andra länder. Och konkurrenskraften bestäms nästan enbart av styckekostnaderna i produktionen, dvs. hur mycket det kostar att framställa en vara i en serie, exempelvis vad det kostar att producera en av de bilar som lämnar Volvos band under en månad.
  – Lönerna utgör bara en del av den kostnaden. Ja, i själva verket utgör de vanligen inte mer än 25-30 % av den totala styckekostnaden i en normal exportindustri. De övriga 65-77 % är råvarukostnader, övriga driftkostnader, kapitalavskrivningar, reklam och annat. Då står det också klart att styckekostnaden bestäms i mycket högre grad av sådana faktorer som produktivitet, stordrift med långa serier, teknologiska nyheter, tillgången på krediter m.m. – än av lönernas totala storlek eller tillväxt.”
  Av detta följer att automatisering och robotteknologi skulle dämpa krisen för exportindustrin, medan det i själva verket är just sådana åtgärder som under den nuvarande överhettningsfasen skärper krisen. Så går det när man överger marxismen till förmån för den ricardianska skolan, vilket TG gör i ovanstående input-output resonemang.

[11] Se avsnittet om de motverkande faktorerna till profitkvotens fall i Kapitalets 3:e band, kapitel 14.

Den ekonomiska utvecklingen på 80-talet

I. ”Krismedvetenhet“ eller klassmedvetenhet?

Modeordet för dagen i den allmänna ekonomiska och politiska debatten är nu “krismedvetenheten Till höger – och vänster – spekuleras det om det svenska folkets “mognad och krismedvetande”.[1] En färsk SIFO-undersökning har också fått fram vad den hade till uppgift att få fram, nämligen att det svenska folket nu är så “moget” att det skulle ställa sig bakom ett långtgående parlamentariskt krispaket.

Som man frågar får man, som bekant, svar. Det är minst sagt osannolikt att “8 av 10” svenskar i själ och hjärta skulle anse att minskade reallöner, försämrad social service och “ökat personligt och kollektivt sparande” verkligen skulle bana väg för allmänna förbättringar. Allt hänger, som vanligt, på hur man formulerar frågorna – och alternativen.

Ändå bör man inte ta lätt på detta och andra inslag i den borgerliga opinionsbildningen. När politiker efter politiker, journalist efter journalist, TV-kommentator efter TV-kommentator, får upprepa de vanligaste borgerliga myterna gång på gång utan att bli ordentligt emotsagd, då får det så småningom effekter på växande befolkningsgrupper.

Då lockas också fler och fler arbetare och tjänstemän att tro att det verkligen finns ett enkelt samband mellan deras egna löner eller prishöjningarna på olja och andra råvaror – och den kris som nu härjar hela “västvärlden”. Men det finns inte något sådant enkelt orsakssammanhang – det är och förbli en borgerlig myt! Och ännu mindre får de lönearbetande sätta sin tilltro till de falska profeter som nu oförhindrat får sprida sitt ideologiska gift – att åtstramade löner, åtsnörning av den offentliga sektorn och minskat beroende av oljan skulle “häva krisen”!

Den ideologiska kampen mot dessa vanföreställningar blir allt viktigare. Den får en mer och mer betydelsefull politisk funktion ju mer en “krismedvetenhet” med borgerliga förtecken får breda ut sig istället för en verklig klassmedvetenhet bland de arbetande.

De etablerade borgerliga och socialdemokratiska politikerna är – trots sitt parlamentariska gnabb i marginalen – påtagligt ense om de stora linjerna i den svenska ekonomins problem. Så här ser de dem:

– Industrin har inte byggts ut som den borde. Den har inte förnyats som den skulle. Samtidigt härden offentliga sektorn fått svälla ut som den inte borde – den har “överdimensionerats”, som det heter. Den privata konsumtionen har varit för hög under andra hälften av 70-talet i förhållande till ökningen av produktionen och produktiviteten.

Denna “överdrivna” privata konsumtion har alltmer kommit att bekostas genom betungande mångmiljardlån från utlandet, som nu skall betalas med höga räntor. Ont har blivit etter värre genom prishöjningarna på olja och andra råvaror, vilket drivit upp en redan tidigare stigande inflation och försämrar vårt exportläge. Och så vidare.

– De etablerade politikernas lösning blir att skapa ett “företagsvänligt” eller “investeringsvänligt” klimat, hur det nu uttrycks. Det handlar om att skapa en “gynnsam grogrund för framtidsinriktade industrisatsningar”. Olönsamma branscher måste skäras ner (mer eller mindre snabbt och mer eller mindre drastiskt). Företagens allmänna subventioner bör krympas.

Den offentliga servicen måste sättas på sparlåga. Tillgångar skall istället skjutas över från privat konsumtion och offentliga tjänster till “näringslivet” (läs: “ökade vinster på bekostnad av löner och andra ersättningar”). Exportföretagens satsningar utomlands skall stimuleras. Beroende av oljan skall hävas genom en ”balanserad energipolitik”. Etcetera.[2]

I dagens läge är det en borgerlig koalitionsregering som får administrera den här politiken. Det vill den göra genom en allomfattande åtstramning, även till priset av en kraftigt ökad arbetslöshet och sänkt levnadsstandard förde arbetande. Marknadsmekanismerna måste få ”slå igenom” mer.

Socialdemokraterna är i princip överens om detta.[3] De har dock dragit sig hittills för att ta ut svängarna lika snabbt och lika långt som borgarregeringen. De vet förstås att deras främsta väljarbas finns bland de lönearbetande och att det är minst sagt svårt att popularisera och förankra en arbetarfientlig politik av den här typen. Men de har samtidigt inte något egentligt alternativ att komma med så länge som de inte är beredda att skjuta skarpt mot den privata äganderätten till produktionsmedlen och alla konsekvenser den får i det nuvarande krisläget.

Socialdemokraterna har länge tvekat att ta det fulla ansvaret för ett konkret alternativ till den borgerliga regeringens ”sparprogram”. Som oppositionsparti har de ju större möjligheter än regeringen att “prata runt. Samtidigt vet de ju mycket väl att sanningens timma måste komma förr eller senare, de allmänna riktlinjerna göras mer konkreta.

Det är inte heller svårt att ange konturerna av det som är på gång. Därom har såväl riksdagsmotioner som egna utredningar, intervjuuttalanden och interna partimöten och partikonferenser kunnat ge besked. Dessutom vet socialdemokraterna i Sverige mycket väl vad deras partifränder i andra länder håller på med, från Danmark[4] till Norge, England, Spanien och Portugal. Överallt talar socialdemokratiska ledare mer och mer i klartext. Det går inte att “reglera eller administrera bort krisen”. “Vi” måste “arbeta och svettas oss ur den.”

l ett privatkapitalistiskt samhälle betyder det alltid en och samma sak: ökade profiter för att locka kapitalisterna att investera för framtiden; ökad “framtidstro” för mer långsiktiga satsningar; mindre av resurser åt de breda arbetargrupperna, mer åt kapitalet för att skapa denna gynnsamma tillit till kommande år.

Kort sagt: åtstramning. En socialdemokratisk regerings “krispolitik” skulle inte heller bli minde hårdhänt än en borgerlig. Det danska exemplet visar motsatsen. Genom sina länkar till fackföreningsrörelsen har socialdemokrater lättare att lotsa en långtgående “utsvettningspolitik” i hamn åtminstone till en viss gräns.

Där det kan komma att skilja sig är framför allt på två punkter och de gäller mer formen än innehållet. Socialdemokraterna är mer benägna att försöka “balansera” åtstramningen än den nuvarande borgarregeringen. De vill få det att se ut som man också kapitalägare och spekulanter får bära bördorna “rättvist”.

Och de är mindre benägna och låta nedskärningar och nedläggningar slå igenom i en kraftigt ökad öppen arbetslöshet. De vill fr a satsa mer än borgarna på “arbetsmarknadspolitiska åtgärder” för att “jämna utḋ konjunkturerna. Det är detta som Kalas “nedskärning i socialt acceptabla former” – den skall ske smidigt och lugnt och helst utan större protester.[5]

Med detta socialdemokratiska “alternativ” till borgarregeringens ekonomiska politik är det inte underligt om många arbetare och tjänstemän faller offer för dagens krispropaganda. Ändå är det inte svårt att visa att den främsta hörnstenen i båda dessa fall, är byggd på synnerligen lösan sand. Tron att minskade resurser för löner och social service och ökade överföringar till kapitalägarna och exportindustrin i sig skulle häva krisen är just en tro, som strider mot allt vetande.

II. Myten om lönekostnaderna

I debatten låter det ofta som om det grundläggande ekonomiska problemet är en brist på energi och en brist på “riskvilligt kapital”. Det som skulle ha kunnat satsas på lönande investeringar plottras nu bort genom allmänna subventioner och används för en onyttig eller “överdriven” konsumtion, sägs det.

Men den internationella krisen är inte en “knapphetskris”. Tvärtom är det en överproduktionskris. Den beror på att det inte finns en tillräcklig marknad – inom ramen för den nuvarande internationella marknadsekonomin – för att köpa allt det som skulle kunna produceras i den kapitalistiska världen. Det produceras därför mindre än vad som skulle vara möjligt. Maskiner och fabriker går inte för fullt. De som har investerat kapital där klagar över bristande lönsamhet just på grund av detta.

Under den föregående lågkonjunkturen (1974-76) användes bara 70% av produktionsförmågan. Siffran steg en del åren därefter, men nu sjunker den igen.

Det saknas inte heller pengar. Enorma belopp, tiotals miljarder bara i Sverige, får förränta sig på banker eller görs till föremål för enorma spekulationsaffärer och valutaöverföringar.

En sådan kris avhjälps inte genom att de arbetande får det sämre. Det garanterar verkligen inga nya ”framtidsinriktade” investeringar. Dessutom minskar det ytterligare efterfrågan på diverse konsumtionsvaror, som de arbetande kunde ha inhandlat om inte konsumtionen snörts åt. Det kan man visa på följande sätt.

För det första måste man fråga sig vad löneandelen verkligen betyder i produktionen – och därmed vad det innebär att minska löneandelen av de nedlagda produktionskostnaderna.

– Förlorade marknadsandelar för svenska varor beror på att de mist konkurrenskraft i förhållande till samma varor producerade i andra länder. Och konkurrenskraften bestäms nästan enbart av styckekostnaderna i produktionen, dvs hur mycket det kostar att framställa en vara i en serie, exempelvis vad det kostar att producera en av de bilar som lämnar Volvos band under en månad.

– Lönerna utgör bara en del av den kostnaden. Ja, i själva verket utgör de vanligen inte mer än 25-30% av den totala styckekostnaden i en normal exportindustri. De övriga 65-77% är råvarukostnader, övriga driftskostnader, kapitalavskrivningar, reklam och annat. Då står det också klart att styckekostnaden bestäms i mycket högre grad av sådana faktorer som produktivitet, stordrift med långa serier, teknologiska nyheter, tillgången på krediter mm – än av lönernas totala storlek eller tillväxt.

– Vad som hänt med dessa andra kostnader talas det dock mindre om. Bara det borde räcka för att förstå att Bohman m fl inte i första hand är ute efter sanningen. För då skulle de ju också jämföra dessa kostnader med situationen i andra länder, innan löneökningen ges skulden för minskade marknadsandelar och sämre konkurrenskraft.[6]

Om man ändå renodlar lönekostnaderna och jämför dem med utvecklingen i andra länder, får man inte ens då den entydiga bild som de borgerliga ideologerna målar fram. Sverige ligger enligt de senaste uppgifterna någonstans i mitten på den västeuropeiska skalan. Och i förhållande till ett land som Västtyskland – som haft en relativt sett högre löneutveckling under 70-talet än Sverige – kan man knappast förklara styrkan i den västtyska ekonomin med “låga löner”. Det är de övriga faktorer vi nyss nämnde som spelat huvudrollen.

En andra aspekt när det gäller förhållandet mellan lönerna och utvecklingen i stort gäller hur de samhälleliga resurserna används. De fördelas på tre poster:

1) lönearbetarnas konsumtion (inräknat de olika former av social service som ger dem en mer eller mindre dräglig levnadsstandard: sjukvård; pensioner; arbetslöshetsersättning; utbildning; kulturellt stöd m fl);

2) nyttiga investeringar;

3) socialt onyttiga utgifter, som inte används för en positiv samhällsutveckling (såsom kapitalisternas konsumtion och förmögenhetsbildning; spekulation; kostnader för delar av den offentliga sektorn som inte är kopplad till den produktiva verksamheten, som försvaret, förvaltningsapparaten osv).

Minskar man punkten 1) här ovan – lönearbetarnas konsumtion – så finns det inget som säger att de resurserna överförs till samhällsnyttiga investeringar.[7] I själva verket är det fullt möjligt att såväl lönearbetarnas konsumtion som de produktiva investeringarna sjunker samtidigt. Det som ökar är istället kapitalägarnas och andra gruppers egen konsumtion och en mängd kortsiktiga spekulationer och kapitalöverföringar. Slutsatsen är alltså entydig: det finns verkligen inget direkt samband mellan försämringar för folkflertalet och en positiv ekonomisk utveckling i stort.

Det slagord som den västtyske regeringschefen Helmut Schmidt myntat – ”dagens profiter är morgondagens jobb” – är alltså dubbelt obefogad. Det är visserligen sant att det finns en ”lönsamhetskris” för kapitalet. Men den beror på att kapitalisternas hittillsvarande marknader inte ger den utdelning som kapitalägarnas önskar; och 2) att de inte finner tillräckligt stora nya marknader, där de kan investera sitt kapital med högre grad av lönsamhet.

Det är visserligen också sant att kapitalägarna har ett direkt intresse av att sänka produktionskostnaderna och lönerna är en del som de lätt kan överblicka och hoppas kunna åtgärda direkt. Men det är – om sanningen ska fram – mer uttryck för kapitalägarnas intresse av att kunna förfoga över så mycket som möjligt av de samlade samhälleliga resurserna än av illusioner om att sänkta löner i sig skulle garantera en krisfri kapitalism.

Mot den här bakgrunden blir också den så kallade löntagarfondsdebatten något overklig. Socialdemokraternas återkommande tal om att “det behövs riskvilligt kapital” imponerar knappast på dagens företagsledare. De vet av egen erfarenhet att det inte är kapitalbrist i och för sig som är huvudproblemet. Det är de otillräckliga marknaderna för svensk produktion.[8]

Företagsledarna har väl knappast någon anledning att gallskrika över att socialdemokraterna vill tillskjuta innehållna löner till företagen som riskvilligt kapital. Men de gillar inte att “utomstående” lägger sig i deras egna vinstandelar och naggar lite grand på dem dessutom, även om de skulle få igen dubbelt efteråt (omfördelat kapital plus skatteavskrivningar).

Och de accepterar definitivt inte frivilligt att frånhändas en aldrig så liten del av kontrollen över de samhälleliga resurserna (genom styrelsemajoritet för fackrepresentanter i skötseln av fonderna) och fruktar subventioner från fonderna till “överlevda” eller “icke-expansiva” branscher och regioner.

III. En samordnad internationell lågkonjunktur och dess följder i Sverige

Den ekonomiska debatt som nu förs i Sverige är inget enastående. Precis samma debatt breder ut sig i varje västeuropeiskt land idag. och överallt skrivs det ut ungefär samma recept: åtstramning för att överföra resurser till exportindustrin.

Det som gör denna “lösning” särskilt tvivelaktig är just att den rekommenderas överallt och av alla – och då måste man fråga sig: vem skall importera all denna ökade export (importen skall ju också strypas åt överallt). Om vi dessutom står inför en allmän internationell lågkonjunktur (vilket alla tecken tyder på idag) blir detta problem än mer akut. Då är ju perspektivet raka motsatsen till en blomstrande världshandel (vilket hur som helst är något förgånget): ett stagnerande eller till och med krympande utbyte länder emellan, med växande konkurrens och handelshinder som följd![9]

De särskilda fördelar som svensk industri red på årtiondena efter andra världskriget har efter hand tunnats ut. l den meningen ligger det förstås många korn av sanning i de etablerade politikernas “krismedvetenhet”. Svensk industri är sämre rustad än någonsin efter andra världskriget för en allmän internationell nedgång i ekonomin.

Att en sådan verkligen har börjat står idag utom allt tvivel.

– En recession (lågkonjunktur) har inletts i USA, av allt att döma också i Storbritannien och Italien. En motsvarande utveckling förutsägs nu – av internationella borgerliga ekonomer – för Frankrike och Västtyskland, senare i år. Detta för att nu nämna några av de mest inflytelserika industriländerna.

De amerikanska ekonomer och politiker – med president Carter i spetsen – som väntat sig en kortvarig och begränsad konjunktursvacka, lär få se sig om efter uppgången länge än. Istället börjar man nu spekulera i de amerikanska finanstidningarna om “den värsta nedgången sedan 30-talskrisenḋ.

Det må vara hur det vill med den förutsägelsen. Det är i alla fall ett faktum att den amerikanska bruttonationalprodukten, BNP, bara steg 1% mellan första kvartalen 1979 respektive 1980. l december 1979 förutspådde de stora industrinationernas samarbetsorgan OECD en nedgång på 3,5% av BNP första halvåret 1980. (Verklig siffra: 3% t o m april.)

OECD räknade med att arbetslösheten skulle stiga från 5,9% till 7,2% under året. Men redan i april var siffran uppe i 7% – och det talas nu om ökningar upp emot 8 eller 9% i år. Här handlar det alltså om den officiellt redovisade genomsnittliga arbetslösheten. För särskilda grupper som ungdomar, svarta och kvinnor ligger den skyhögt över den genomsnittliga nivån.

Bostadsbyggandet förväntas av amerikanska myndigheter sjunka med 20-25% under 1980. Företagens utbyggnadsplaner anpassas nu också nedåt. Investeringsvolymen krymper sannolikt kraftigt. Vid sidan av byggnadsverksamheten är det hittills bilindustrin som drabbats värst, med Chrysler som en negativ symbol. ”En nysning på Wall Street betyder snuva i Europa”, sägs det – och det ligger mycket i det. Nedgången i USA har sina motsvarigheter och driver ytterligare på liknande tendenser i Västeuropa.

– För England förutspådde OECD i slutet av förra året en nedgång av BNP på 2,8% första halvåret 1980, en siffra som nu ter sig alltför optimistisk. Tillverkningsindustrins investeringar väntas allmänt sjunka med minst 8%.

Den brittiska recessionen har påskyndats av Thatcherregeringens antiinflationspolitik och dess hårdhänta nedskärningsprogram av ”krisdrabbade industrier” och offentliga utgifter (med undantag för bl a försvaret förstås).

– Den västtyska ekonomin, som under det senaste året levt högt på en 7%-ig exportökning (medan BNP som helhet stigit 4,5%) beräknas plana ut under 1980 och 1981, i takt med att exportmarknaderna blir allt kärvare och drabbas ytterligare av konjunkturnedgången i USA och andra länder inom EG.

– Den här kritiska genomgången kan göras mycket längre. Det enda egentligen undantaget utgör Japan, som också var det enda land som upplevde ett verkligt uppsving under perioden mellan 1976 och 1979. (Den ekonomiska uppgången i andra länder drevs till stor del fram genom en växande kreditmarknad och andra inflationsdrivande åtgärder.) Det finns heller inga omedelbara tecken på en förestående recession i Japan, snarare tvärtom.[10]

Men frågan är ändå hur Japan – med dess stora exportberoende – skall kunna ställa sig utanför den allmänna internationella konjunkturnedgång som skymtar vid horisonten. Inför en sådan utveckling torde det inte hjälpa med “beslutsamma kraftåtgärder”, “flit”, och “god ordning”.[11]

– För Sveriges del kommer en samordnad internationell recession definitivt att spräcka alla drömmar om att det går att ”slå en brygga” över lågkonjunkturen.

Under den förra internationella recessionen var just detta socialdemokratins och den dåvarande borgerliga oppositionens nyckelord. Men problemen blev mycket större och mycket mer ihållande än vad de hade väntat sig. Den kapitalistiska krisen var, är – och förblir – djupare.

Ännu i årets kompletteringsbudget hoppades Gösta Bohman på en begränsad och måttlig konjunkturnedgång. Men han lär inte bli sannspådd. Det gäller inte för den internationella utvecklingen och det kommer inte att gälla för den svenska.[12]

Sveriges ekonomi är ju i hög grad beroende av att det finns marknader för järnmalm, stålprodukter, papper, pappersmassa, bilar samt diverse elektroniska produkter. En krympande internationell marknad och en växande konkurrens kommer att slå igenom – och då förmodligen hårdare och brutalare än vid den förra lågkonjunkturen.

LO-chefen Gunnar Nilssons varningar nyligen för kraftigt ökade arbetslöshetssiffror under 1981 har tyvärr alla möjligheter att slå in. För viktiga kapitalgrupper är det till och med något välkommet. Det skulle öka konkurrensen och pressen på löntagarna, sägs det[13], och leda till “större rörlighet” på arbetsmarknaden.

En internationell lågkonjunktur kommer att slå hårt inom den svenska arbetarklassen liksom på de arbetande i alla industriländer, såvida den inte möts med kraftfulla motåtgärder.

Men den kommer att slå ännu hårdare på de arbetande i koloniala och halvkoloniala länder världen över, inklusive i de oljeproducerande länderna

IV. Myten om oljepriserna

Vid sidan av de “höga lönerna” är den populäraste borgerliga myten den om de “fruktansvärt höga priserna på olja och andra råvaror”, med ty åtföljande “överföring av kapital” till framför allt de oljeproducerande länderna och en relativt fördyrad export.

Även frånsett att en kommande lågkonjunktur också kommer att drabba efterfrågan på olja och andra råvaror (och därmed pressa priserna, vilket för övrigt också diskuterades öppet vid de oljeproducerande OPEC-ländernas möte i juni 1980); frånsett att olje- och bensinpriserna inte tycks vara högre än den svenska regeringen gång på gång kan spä på dem med egna skattepålagor; frånsett att det mesta av inkomsterna från försäljningen av oljan går tillbaka till investeringar och insättningar i industriländerna eller stannar hos oljebolagen, “de sju systrarna” – frånsett allt detta är det dessutom osant att priserna på olja och andra råvaror skulle öka relativt sett. De påverkar den allmänna prisnivån, men det är också allt.

I själva verket ökar de mindre än priserna på färdiga industriprodukter!

För perioden 1976-1978 kan man visa detta med följande tabell:

Förändringar i världshandelspriserna (med index 100 satt till 1975)

ÅrRåmaterialprisernaPriserna på industriprodukter
1976106100
1977117109
1978119125
4:e kv.1978122132

(Från Die Weltkonjunktur 3/1979, citerat efter Intercontinental Press/Inprecor volym 18, nr 10.)

Det som händer är att industriländerna bakar in såväl de ökade priserna på energi som sina egna pålagor i de slutliga prisen på industriprodukter. De kompenserar sig och mer till; till ovanstående siffror bör man egentligen också lägga effekterna av de förändringar av valutakurser som ägt rum under perioden. Eftersom mycket av oljan och andra råvaror betalas i dollar, samtidigt som dollarkursen sjunkit relativt mot andra valutor, förstärks den här effekten ytterligare!

I den mån som de oljeproducerande länderna, tagna som helhet, satsar på att utveckla sina länder med hjälp av inkomsterna från oljeexporten, drabbas de direkt av detta ojämna utbyte. Men allra ojämnast blir utbytet med alla de länder som både måste importera energi och industriprodukter utifrån. Det är också de som har minst förutsättningar att klara sig undan de allra värsta effekterna av en internationell lågkonjunktur.

Under de kommande åren kan vi därför räkna med nya fruktansvärda svältkatastrofer i Afrika, men också i Asien och Syd- och Mellanamerika!

Nu finns det förstås ingen anledning att behandla de industriella och underutvecklade länderna som helheter. De splittras ju alla upp i olika klasser och skikt.

Likväl som det år de arbetande massorna i t ex de oljeproducerande länderna som får betala dyrt för “överklassens” handelspolitik och valutaöverföringar till de stora kapitalistländerna, likaväl är det de lönearbetande i industriländerna som får stå för “fiolerna” där.

Hela propagandakampanjen kring de “oerhörda oljeprisstegringarna” och det “gräsliga oljeberoendet” fyller endast en väsentlig funktion: att intala de arbetande att de inte har rätt att kompensera sig för oljeprishöjningarna som i stället måste “bäras av alla”.[14]

Tjuten om hotet från oljeländerna är ägnat att slå blå dunster i ögonen på folk. Det är som tjuven som ropar: “Ta fast tjuven!”

Detta är alltså den ekonomiska utveckling som vi kan vänta oss de första åren av 80-talet. Och liksom den förra lågkonjunkturen utsatte den internationella arbetarrörelsen för svåra prövningar, så kommer den nya samordnade recessionen att ställa ytterst hårda – och skärpta – krav på en verklig krispolitik från arbetarrörelsens sida.

Inte en krispolitik som utgår från samma “hotbild” som borgarna! Inte en krispolitik som utgår från att vi “först måste få det sämre för att sen kunna få det bättre!” Nej, en krispolitik som tar fasta på alla de erfarenheter som vunnits under de gångna åren – alltifrån de amerikanska gruvarbetarnas kamp mot borgaroffensiven i sitt land 1978, till de engelska, västtyska och franska stålarbetarnas kamp för jobben och reallönerna och det positiva i den svenska fackföreningsrörelsens hårda avtalsrörelse i år!

Den förestående internationella lågkonjunkturen är bara ett nytt och logiskt uttryck för kapitalismens återkommande kriser. Den kommer att utspelas i en period av minskad ekonomisk tillväxt och följa på en första samordnad recession i mitten på 70-talet. Den kommer därför att slå igenom med full kraft – och mer uttalat än på mycket, mycket långe ställa arbetarrörelsen inför valen:

Antingen dras med i den nedåtgående kapitalistiska spiralen eller inleda en offensiv antikapitalistisk politik.

Antingen en fortsatt och förstärkt satsning på kapitalismens “självläkande krafter” (med återkommande kriser, krig och katastrofer som följd) eller en frigörelse från den borgerliga tvångströjan.

Antingen lita till en alltmer renodlad marknadsekonomi (med utslagning av nya befolkningsgrupper, områden och resurser) eller ta radikala initiativ för att erövra makten och upprätta en nationell och internationell planering av de tillgängliga och kommande resurserna!

Antingen spela med i de borgerliga propagandakampanjerna eller genomföra ideologisk motoffensiv och ett stöd till de länder och folk som redan brutit sig loss från det kapitalistiska herraväldet!

Det talas idag allmänt om att det blåser högervindar. Och det är sant att kapitalägare, borgerliga regeringar och de som sätter sin lit till dem allmänt går åt höger i den kapitalistiska världen. Men det är inte hela sanningen.

Den traditionella reformistiska politiken utsätts samtidigt för en växande kritik i fackföreningar, bland radikala ungdomsskikt och miljögrupper. Det kommer också att bli allt svårare för den byråkrati som härskar över fackföreningar och arbetarpartier att bevara sin maktställning, när den samhälleliga basen för dess redan tidigare ytterst återhållsamma reformprogram nu undergrävs ytterligare.

Om radikala grupper inom arbetarrörelsen kan möta den borgerliga högervinden med en vänstervind inom sina organisationer då är framtiden inte längre så mörk! Om de investeringar som reaktionen gör för 80- och 90-talen i form av skärpt kamp mot arbetarrörelsen[15] och en ökad uppslutning bakom mer aggressiva borgerliga krafter,[16] dessutom kan leda till en motsvarande skärpning och en lika aggressiv motoffensiv – då är framtiden rent av ljus! Då skapas de bästa förutsättningarna för en framtid utan kriser, krig och katastrofer!

Tom Gustafsson

Noter

[1] Ett aktuellt exempel; så här uttrycker sig Volvo-chefen Per Gyllenhammar på frågan om det svenska folket har mognat och nu fått en ökad förståelse för landets ekonomiska problem: “Vi vet att krismedvetandet normalt växer ganska långsamt i samspel mellan medborgare och politiker. Jag har uppfattningen att medborgarna i och för sig är mer vakna och välinformerade än man normalt vill hålla dem räkning för. Därför skulle det inte behövas så lång inkubationstid – nu tappar man mycket tid genom att bara ligga och vänta på att våga genomföra nödvändiga politiska åtgärder.” (Dagens industri 10.6.1980)

[2] Det hemska 80-talet heter en bok av Christer Petersson och Håkan Hedberg (utgiven av Affärsförlaget), som innehåller ett stort antal bearbetade intervjuer med nationalekonomer och politiker. (Boken är delvis refererad och recenserad i Internationalen 23/1980. Där återfinns en hel provkarta på de åtgärder som ledande borgerliga representanter nu verkar för. inom regering, förvaltning och företag – för övrigt ofta i nära samspel med inflytelserika socialdemokrater. Boken ger verkligen en “hemsk” bild av “deras 80-tal”.

[3] Redan 1978 skisserade ledande fackföreningsmän och socialdemokrater de perspektiv som sedan kommit mer och mer i förgrunden, framför allt i interna sammanhang och i intervju-uttalanden för den borgerliga fackpressen (mindre i de allmänna utspelen som alltid görs mer publikfriande). Det skedde dels i anslutning till den brett upplagda metall-konferensen om Sveriges industripolitik, dels i utredningsmaterial inför den socialdemokratiska partikongressen detta år. Se Håkan Anderängs genomgång i Internationalen 36/1978: S-kongress inför 80-talet.

[4] Vi tänker på Anker Jörgensens och de danska socialdemokraternas hämningslösa åtstramningsprogram våren 1980, för övrigt livligt applåderat av borgerlig press och borgerliga politiker som ett “mönster för svenska socialdemokrater”. Dagens industri (10.6 1980) låter t ex Steffen Möller, chefsekonom i danska Metall, breda ut sig om de “djärva” danska krislösningarna under rubriken Dansk fackförbundsekonoms råd till Sverige: Sluta drömma om 60-talet, minska sysselsättningen och öka exporten.

[5] Jämför t ex det socialdemokratiska alternativ för varvsindustrin, som klubbades av riksdagen våren 1980 och som innebar en långsammare och smidigare avveckling av “varvskapaciteten” med flera, återkommande omprövningar “om den skulle visa sig otillräcklig” – och de socialdemokratiska ledarnas samtycke till nedskärningar av den svenska stålindustrin, med endast begränsade invändningar mot den borgerliga regeringens nedläggningar och “neddragningar”.

[6] Avsnittet citerat från Benny Åsmans artikel ”Är din lön för hög?” i Internationalen 4/1978.

[7] l den nyss nämnda boken om Det hemska 80-talet finns en häpnadsväckande genomgång av hur spekulationen och prishöjningarna slagit inom bostadsmarknaden, samtidigt som industriinvesteringarna sjunkit kraftigt under andra hälften av 70-talet. En del av dessa siffror citeras i Internationalen 23/1980.

[8] ”Jag förstår inte varför frågan om löntagarfonder inte avförts från dagordningen”, säger Pehr Gyllenhammar till Dagens industri (10.6 1980). “Bara för att frågan kom upp under det s k övervinståret 1974 finns det ingen anledning att segdra den här frågan i evigheter. Det finns bara ett land som infört löntagarfonder och det är Peru. Om behovet av fonder av olika anledningar skulle komma upp i Sverige kan vi lösa det då.”

[9] I Intercontinental Press/Inprecor finns en omfattande genomgång av den aktuella ekonomiska utvecklingen i en artikel av Winfried ”Wolf om International Capitalist Recession on Horizon 1980”. (“En internationell kapitalistisk recession vid 1980 års horisont”). Tyvärr är den inte översatt till svenska.

[10] Den japanska BNP steg till exempel 6,1 % under det budgetår som löpte fram till mars 1980. Det var en ökning med 0,4%. Den japanska regeringen hoppas på en 4,8%-ig ökning under det innevarande budgetåret.

[11] Dessa omdömen om det så kallades “japanska undret” fälldes av en fascinerad Metall-delegation som genomförde en studieresa till Japan. Jämför Kent Kjellgren/Eva Nikells artikel i Internationalen 13/1978.

[12] En av Bohmans rådgivare, den nya riksbankschefen Lars Wohlin, är ännu mer skeptisk än ekonomiministern till den internationella konjunkturutvecklingen och varnar för en alltför optimistisk ekonomisk politik: “Vi har inte ekonomiska förutsättningar att överbrygga en internationell lågkonjunktur genom en expansion av den inhemska konsumtionen. Vi försökte under den senaste svackan – med svåra följder.” (Veckans Affärer, 3.1 1980).

[13] ”En stor och öppen arbetslöshet synes oundviklig. Då kanske vi alla kan samlas kring uppgiften, vi spottar i nävarna och tar nya tag. Vi borde minnas t ex krisen på 20-talet, ett decennium som innebar ett djupt hack i vår utvecklingskurva, värre än 30-talets djupdykning. Folk fick sina förmögenheter förstörda över en natt, arbetslösheten och det sociala lidandet blev stort. Men då fanns ingen socialvård för företagen – krisen fick blomma ut, och återhämtningen kom mycket snabbt.”

  Sagt av Bo Carlsson, nationalekonom och forskare vid Industrins Utvecklingsinstitut, i Det hemska 80-talet.

[14] Jämför socialdemokraternas envetna plädering för att oljeprishöjningarna inte skall räknas in i det index som ligger till grund för den återkommande uppjusteringen (“indexregleringen”) av skatteskalorna – och den borgerliga regeringens varsel om att pensionärerna inte bör kompenseras för oljeprishöjningarna. Om dessa principer genomdrivs kommer de att få många efterföljare på andra områden, med stora negativa effekter. Självklart måste alla prishöjningar räknas in i indexberäkningarna av kostnadsutvecklingen.

[15] En rapport från ETUI, The European Trade Union Institute “Det europeiska fackföreningsinstitutet” gjorde nyligen en genomgång av den skärpta antifackliga lagstiftningen som nu förbereds, genomförs eller försökt genomdrivas i länder som USA, Västtyskland, Storbritannien och Frankrike m fl. Detta är bara ett exempel på olika åtgärder ägnade att kringskära de demokratiska rättigheterna för de lönearbetande och deras organisationer.

[16] Valet av Franz Josef Strauss till kanslerskandidat för det dominerande borgerliga partiet i Västtyskland, CDU (Kristligt Demokratiska Unionen), uttrycker en högervridning inom den västtyska borgerligheten. Det är det kanske mest slående exemplet på hur arbetsköparna världen över nu sätter större tilltro till mer aggressiva politiker inför den fördjupade ekonomiska och sociala krisen.

Inte så att ledande krafter inom den västtyska borgarklassen skulle vara otacksamma mot allt vad Helmut Schmidt, den nuvarande regeringschefen, uträttat i deras intresse (när det gäller stöd åt den kapitalistiska industrin, västtysk upprustning och attacker mot de demokratiska rättigheterna i Västtyskland). Men många av dem tvivlar på om socialdemokraterna verkligen är rätt folk att ha i ledningen för den västtyska staten, när angreppen måste skärpas ännu mycket mer mot arbetarklassen i Västtyskland och deras organisationer.

VPK tror att man kan slå borgarna med valsedlar

Vänsterpartiet Kommunisterna är ett parti där ledningen kan säga en sak i riksdagen ena dagen — för att nästa dag göra precis tvärtom. Och där olika ledande representanter kan göra skilda uttalanden samma dag.

Det är ett parti där medlemmarna tycks kunna ha nästan vilka åsikter som helst — bara de inte talar för högt om dem inom och utom partiet.

Det är ett parti som framstår som anti-kapitalistiskt. Ändå har det ingen anti-kapitalistisk strategi. Det lever högt på sin kritik av socialdemokratin. Ändå är det en dubbelbottnad kritik.

Vpk är med andra ord ett parti som skiftar färg — alltefter tillfälle och sammanhang och beroende på vem som agerar. Det lever högt på de intryck det skapar, de illusioner det när, de förväntningar det lockar fram. Det är ett parti där en stor del av medlemmarna ständigt försöker sätta sig bekvämt tillrätta med partiledningens hjälp — men gång på gång hamnar mellan två stolar.

Låt oss ge några aktuella exempel….

Exempel 1: Ett tal i Moskva — och ett i Stockholm

— Lars Werner talade i våras inför ”sitt sovjetiska broderpartis” kongress i Moskva. Han önskade det ”fortsatta framgångar i det socialistiska uppbygget på väg till kommunismen” / ! / och utbringade ett ”leve för vår gemensamma kamp för fred, demokrati och socialism” / ! /. Ackompanjerad av smattrande applåder för de sovjetiska förhållandena, i Norrskensflamman — och Ny Dag.

— Jörn Svensson talade ungefär samtidigt i Stockholm, inför en helt annan publik och med ett helt annat innehåll — bl a en kritisk underton mot allehanda gammelstalinister:

— Vår solidaritet är inte inskränkt till en solidaritet mellan partiledningar. Den gäller alla människor som kämpar för socialismen. Därför tar vi ställning mot allt som kan försämra socialismens innehåll, som kan skada dess trovärdighet.

Det måste sägas med detsamma att Jörn Svensson aldrig pekade på några konkreta missförhållanden i sitt tal. Därmed bröt han omedelbart mot sina egna ord. Sanningen är alltid konkret, för att tala med Lenin. Och det är knappast särskilt trovärdigt att enbart röra sig med abstraktioner.

Man kan också spekulera över hur djup och konsekvent hans uppfattning om den socialistiska demokratin egentligen är. Den kommer ju från samme man som inte haft många ord av kritik att komma med mot det portugisiska kommunistpartiets manövrer och odemokratiska manipulationer i de portugisiska massorganisationerna.

Men ändå var det ett helt annat ljud i Jörn Svenssons skälla än i Lars Werners. Även om man tar hänsyn till att de båda talen var anpassade till respektive publik!

Det finns påtagliga nyanser dem emellan, för att inte tala om nyanserna mellan Jörn Svensson och gruppen kring Norrskensflamman.

Exempel 2: En kärnkraftslinje i Norrbotten — en annan i Göteborg

— Jörn Svensson höll den 4 maj ett inledningsanförande om kärnkraften vid ett offentligt möte i Göteborg och uttalade sig då bl a i följande ordalag:

— Vpk tog negativ och kritisk ställning till kärnkraften vid riksdagsbeslutet 1975. Den fortsatta utvecklingen har till fullo bekräftat att det var ett riktigt ställningstagande.

— Men tre dagar tidigare hade Eiwor Marklund, en av Werner-falangens stöttepelare i Norrbotten hållit ett Första Maj-tal där hon förespråkat att man skulle låta bryta uran i Arjeplog (!).

Någon talade om det för Jörn Svensson. Efter det och ytterligare kritik mot Vpk:s kärnkraftspolitik fann han sig föranlåten att vädja till publiken om förståelse för hur svårt det är för Vpk att gå ut med en klar och konsekvent linje i frågan.

Detta berodde, enligt JS, på motsättningarna i partiet (!), Vpk:s små resurser (! !) och det ideologiska och teoretiska arv man haft att dras med (! ! ! ).

Det var en ärlig — men dålig ursäkt — Vpk har ju inte försökt att verkligen lösa motsättningarna och göra upp med sitt arv. Man har valt att skyla över motsättningarna och behålla barlasten, i första hand gruppen kring Norrskensflamman. Med resultat att det nu existerar åtminstone tre olika linjer i denna fråga inom — och utom — Vpk!

Vpk:s främsta krav i kärnenergifrågan för närvarande är kravet på folkomröstning. Men för många Vpk-are, inklusive en stor del av ledningen, blir detta krav ett sätt att skjuta ett obehagligt problem framför sig. Ansvaret läggs på andra — Vpk måste ju rätta sig efter vad folket anser i folkomröstningen.

Det är ett dåligt sätt att förvalta de egna resurserna, hur små de än är…

Exempel 3: Vpk och staten

— Lars Werner kritiserade regeringens medbestämmandelag i hårda ordalag när den behandlades i riksdagen den 2 juni:

— Det går inte att ställa lagarna ovanför klassintressena. Det gäller också medbestämmandelagen…

— Utgångspunkten när det gäller verklig ekonomisk demokrati och företagsdemokrati måste vara att man avskaffar kapitalägarnas äganderätt. Varje diskussion om arbetarmakt och arbetarstyrda företag som inte har detta som utgångspunkt, utan som istället bygger på samverkan mellan arbete och kapital, är illusionsmakeri.

Det var bra sagt. Och det kan sägas direkt att Lars Werner och hans kolleger slog an en ovanligt radikal ton när denna fråga behandlades i riksdagen. En KAF-are skulle ha kunnat instämma i 95% av vad de sade i debatten!

Frågan är bara hur djupt denna radikalism egentligen sitter — hur mycket som var frasradikalism?

Hur mycket var egentligen Lars Werners ideologiska övertygelse värd, när man i Vpk:s eget förslag i denna fråga kan läsa att tvister på arbetsmarknaden ska hänskjutas till civil domstol?

Gäller inte rättens klasskaraktär också de civila domstolarna? Måste man inte vara konsekvent och kräva fackets rätt att tolka och följa upp avtalen — tills nya förhandlingar eventuellt kommer igång?

— Vpk och Ny Dag har med rätta domderat över de fyra riksdagspartierna som mer diskuterat hur man ska kunna inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna än hur man kan befästa dem. Men hur motiverad är denna upprördhet hos ett parti som självt går ut med ett förslag där det heter:

— Yttrandefriheten och informationsfriheten ska /bl a/ få begränsas då det gäller att skydda rikets säkerhet.

I vilka lägen står alla klassers ”gemensamma intressen” över arbetarrörelsens särskilda intressen? Varför skulle ”rikets säkerhet” få motivera inskränkta rättigheter för arbetarmassorna?

Vpk blir svaret skyldigt.

— Vpk:s representanter kritiserade IB-utredarna och deras förslag till reformering av säkerhetspolisens verksamhet i fräna ordalag.

Men vad är kritiken egentligen värd när Vpk självt föreslår ”ett civilt SÄPO under parlamentarisk kontroll”? Med vilka uppgifter, frågar man sig.

Exempel 4: Vpk — arbetarklassens förtrupp?

— Den 2 juni, i riksdagens debatt om medbestämmandelagen, gav alltså Vpk:s talesmän socialdemokraterna många välförtjänta hugg för deras inställning till arbetarkampen och ”medinflytandet”. Vpk-representanterna talade till och med hotfullt om fortsatt kamp och fortsatta vilda strejker.

Men när denna kamp och detta motstånd manifesterades några dagar tidigare — genom viktiga fackliga demonstrationer mot de nya strejkbestämmelserna — höll sig Vpk-ledningen borta.

I stället för att uppmana till deltagande i demonstrationerna, talade sig Vpk:s ledare varma för att folk skulle gå och lyssna på Vpk:s egna partimöten. Så mycket gav de för den ”breda och effektiva kampen för demokratiska friheten”!

— När demonstrationen mot Henry Kissinger och allt han representerar skulle gå av stapeln föreslog en del av aktivisterna att den skulle gå förbi Kanslihuset. Det hade också varit fullt logiskt eftersom det var regeringen som bjöd in USA-imperialismens representant.

Men Vpk gick emot förslaget — uppenbarligen för att inte irritera regeringen onödigt mycket.

Den bild vi får fram av Vpk genom dessa aktuella exempel är alltså en bild av oerhörda motsägelser — i tanke och i handling, mellan tanke och handling — och fruktansvärda kontraster mellan vad som borde göras och vad partiet tar sig för.

Vad är då orsaken till allt detta? Att olika partiledare står for olika uppfattningar i olika konkreta frågor?

Det är förstås delvis sant. Men det förklarar inte så mycket. Varför är dessa partiledare själva så inkonsekventa? Vad representerar de? Varför sitter de där de sitter — och varför sitter de kvar?

Förklaringen till detta får man bara om man kan uppfatta partiledningens roll i partiet som helhet och i dess sociala sammanhang. Och om man kan fånga Vpk i dess historiska utveckling.

Tidigare artiklar i det här FI-numret har gett en del element till denna helhetsbild. Vi ska försöka sammanfoga och utveckla dem något här.

Partiledningen sätter gränserna….

Det finns mycket påtagliga gränser för Vpk:s radikalism och dess stöd åt arbetarklassens kamp. Även om Ny Dag vimlar av hänvisningar till folk som aktiverar sig för sina intressen, så tar tidningen först och främst ställning för Vpk:s intressen — och de är i många fall särintressen i förhållande till massrörelsernas behov.

— Gärna oberoende kamp, men inte alltför oberoende, från Vpk.

— Gärna kritik mot socialdemokratin — men ”lagom” kritik, som inte isolerar Vpk alltför mycket.

— Försiktig avgränsning mot en del av övergreppen i öststaterna — när pressen att göra något blir tillräckligt stark, men alltid i ”ansvariga” former.

Detta tycks vara ledtrådarna för partiledningen. Men denna linje från partiapparatens sida är inte oomtvistad inom partiet.

Det finns tvärtom mycket påtagliga spänningar där… …mellan partiledningens politik och många medlemmars förväntningar och ställningstaganden i konkreta frågor;

…mellan partibyråkratins parlamentariska inriktning och en del medlemmars större lyhördhet för stämningar på basplanet, deras större erfarenhet av kamp och av verklig demokrati på gräsrotsnivå;

…mellan partiapparatens historiska band till Moskva och dess stalinistiskt genomsyrade grundskolning och kraven inom partiet på en aktivare kritik av förhållandena i Sovjetunionen och Östeuropa;

…mellan partiledningens undfallande påtryckningspolitik gentemot socialdemokratin, med dess samtidiga sekterism åt vänster, och somliga medlemsgruppers större känslighet för helt andra styrkeförhållanden och en annan enhetspolitik lokalt.

Allt detta skapar ett visst utrymme för radikala stämningar, fr a på lokal nivå. Det gynnar en viss differentiering inom partiapparaten, en del anpassningar till dessa stämningar och ett visst, om än långsamt, utbyte av partifunktionärer.

Men samtidigt ska man ha klart för sig att oppositionella strömningar inom Vpk inte har några verkliga möjligheter att sammansluta sig, organisera och utveckla sin kritik och förankra den inom partiet. De splittras upp — geografiskt och politiskt. De kan inte bilda någon effektiv motvikt mot partiapparaten. Det är dennas tyngd som slår igenom. Det är den som sätter gränserna. Partiledningen utformar politiken, som sedan godkänns av kongresserna — i efterhand. Den avgör vilka kritiska synpunkter som partiet kan anamma, vilka som måste avvisas — och vilka som är oförenliga med partimedlemskap…

Vpk:s och olika Vpk-gruppers motsägelsefyllda agerande i konkreta frågor, det begränsade utrymme som trots allt finns för radikalare ståndpunkter och en radikalare politik än den som partiledningen anvisar — dessa förhållanden ställer särskilda krav på hur kämpande grupper utanför Vpk ska förhålla sig till partiet och dess medlemmar.

Det gör det nödvändigt med en hårt teoretisk och politisk kritik. Men en kritik som samtidigt är känslig för att partiledningens ställningstaganden mycket väl kan stå i strid med många medlemmars uppfattningar och som förmår fånga eventuella faktiska förändringar i hela partiets politik.

Ett exempel: Vpk:s ökade oberoende från Kreml-byråkratin innebär inte en uppgörelse med stalinismen och det politiska förtrycket i Östeuropa. Det är inte liktydigt med ett steg åt vänster — i partiledningens tappning. Men olika partimedlemmar vill gå längre än partitoppen och drar också vissa konsekvenser av sin kritik som står i strid med partiets strategiska linje. För dem kan det mycket väl finnas ett sant anti-byråkratisk element i kritiken. Detta skapar större grogrund för en effektiv, pedagogisk anti-stalinistisk propaganda — en dialog mellan vissa Vpk-are och revolutionära marxister utanför Vpk, om partiets historia och aktuella funktion.

Vpk:s karaktär fordrar en konsekvent enhetstaktik som utmanar partiledningens sekterism åt vänster och dess opportunism åt höger. Men den måste samtidigt vara så flexibel att den utnyttjar alla öppningar för gemensamma aktioner, mellan Vpk-are och militanter utanför Vpk.

Vpk — ett byråkratiserat arbetarparti

Om det krävs en effektiv taktik och pedagogik gentemot Vpk och dess medlemmar, så måste den i sin tur utgå från en klar uppfattning om partiets grundläggande karaktär. Vi har redan antytt den och vill sammanfatta den på följande sätt:

— Som parti är Vpk ett byråkratiserat arbetarparti, inte ett leninistiskt kampparti med ett demokratiskt centralistiskt funktionssätt.

— Det är ett parti med en i grunden reformistisk strategi och en vänsterreformistisk praktik, inte ett revolutionärt parti.

— Det har inte gjort upp med sitt stalinistiska ursprung och sin historiska utveckling i Moskva-byråkratins hägn.

Även om det inte står för samma självförnekande lojalitet med Moskva-byråkratin som tidigare utan för ett ”kritiskt stöd”, är dess ideologi fortfarande förvriden av en stalinistiskt präglad dogmatism. Dess strategi och taktik är märkta av drag, som traditionellt återfunnits inom den stalinistiska rörelsen.

I några av den högsta partiledningens intervjuuttalanden under senare tid får vi aktuella belägg för dessa teser.

— När Lars Werner i februari skulle ge Olof Palme svar på tal efter ett brett upplagt angrepp mot ”kommunisterna” som diktaturvänner, konstaterade han helt sonika att Vpk så länge som man utformat nationella program (!), dvs sedan 1943 (efter Kominterns upplösning), avsvurit sig tesen om ”proletariatets diktatur”:

— Det är bara med de arbetandes samtycke och med deras stöd som en socialistisk statsmakt kan komma till och kan fungera i det här landet, och lönearbetarna utgör en förkrossande majoritet i Sverige. Och majoritetsvälde är som bekant motsatsen till diktatur.

Men Lars Werner slinker undan huvudfrågan: är det nödvändigt för arbetarklassen att, efter ett maktövertagande, befästa en statsapparat med ett annat klassinnehåll än den borgerliga? Ja, säger vi — och det både för att hindra en borgerlig kontrarevolution och garantera arbetarklassens kvalitativt ökade demokratiska rättigheter.

I sin strategi underbetonar Vpk det borgerliga våldet och dess institutionella grundvalar. Man idealiserar möjligheterna till en fredlig övergång, och uppfattar samtidigt proletariatets diktatur som något rent repressivt, som en period av naket förtryck.

Proletariatets diktatur får inte vara en diktatur över proletariatet. Det får inte betyda ett partis diktatur. Det måste definieras som en klass’ — proletariatets — herravälde över en annan klass. Hur denna klass sedan skall utnyttja sina konstitutionella maktmedel — det är en annan sak.

Men vi kan utgå ifrån att socialistiska revolutioner i de imperialistiska länderna kommer att inleda ett klassherravälde som är överlägset alla tidigare styresskick, som innebär en mycket mer utvecklad massdemokrati än någonsin tidigare, men som också är i mindre behov av att utöva våld mot den underlydande klassen än något hittills känt samhällssystem.

Det är tveksamt om Lars Werner lyckades tillfredsställa Palme med sina undanglidningar. Däremot lyckades han effektivt glida undan en marxistisk uppfattning om staten — med alla de politiska konsekvenser det nu har…

— Lars Werners undanglidande manövrer i fråga om ”proletariatets diktatur” var ingen tillfällighet. Vpk har gett upp den ”proletära diktaturen” som ett konkret perspektiv, även i dess stalinistiska tolkning. Men utan att ersätta det med en marxistisk syn på maktövertagandet och vägen till socialismen. Samtidigt kan Vpk inte helt och fullt ansluta sig till det nuvarande styresskicket, som det utövas idag. Det kan ju de flesta inse, att det inte är speciellt väl avpassat för ett socialistiskt samhälle.

Alltså tar Vpk utgångspunkt i det nuvarande och antyder vissa förändringar ter hand, dock utan att försöka sig på någon närmare beskrivs av vad dessa förändringar skulle bestå i. Följden blir att en las kritik av det nuvarande styresskicket för att det inte är ”tillräckligt folkligt”, kombineras med fruktansvärda abstraktioner on framtiden.

Men ibland faller också de försiktigaste av avgränsningar. Kvar blir en mycket ”samhällsansvarig” syn på vägen framåt. Som n. Lars Werner skulle förklara Vpk:s framtidsvisioner för Aftonbladets läsare (den 20 maj). På den tacksamma frågan hur Sverige skulle se ut om ”Vpk hade makten”, hade han följande att komma med:

— Det skulle innebära att vi hade ett större /! / samhällsinflytande över industrin. Det skulle innebära inte bara statlig verksamhet utan också kommunal och kooperativ. De som arbetar i företagen skulle få reella maktbefogenheter /! /, medan kapitalägarnas makt skulle begränsas /! /.

— Men för att bygga socialismen på det sättet /! / krävs en betydande majoritet. Bara 51 procent räcker inte.

— Redan med 51 procent kan man dock göra ingrepp /! / i den kapitalistiska ekonomin. Får vi 51 procent tillsammans med socialdemokraterna i höst behöver regeringen inte avstå från åtgärder.

Aftonbladet: Är Vpk verkligen ett revolutionärt parti?

— Ja eftersom vi med revolution menar avgörande förändringar av maktförhållandena i samhället. Beträffande formerna är vi för en fredlig övergång till socialismen. Vi hoppas /! / att kraftförhållandena här, till skillnad från t ex Chile, ska vara sådana att reaktionen förmås acceptera folkflertalets vilja.

Aftonbladet: Men vad ska hända med kapitalägarna?

— De får själva bestämma vad de vill göra da. Vi kommer inte att förbjuda någon människa att arbeta.

— Tvärtom vill vi naturligtvis tillgodogöra oss deras erfarenheter och kunskaper.

— När man är framme i en situation där två tredjedelar av befolkningen kräver len grundläggande förändring av maktförhållandena/ är kapitalägarna nog så pass stora realister att de inser att tiden är mogen att acceptera förändringar…

— I Sverige kommer det socialistiska bygget att utgå ifrån en högt industrialiserad nivå och från djupt rotade demokratiska och parlamentariska traditioner. De som inte accepterar det ställer sig vid sidan av utvecklingen /!/.

Så långt Lars Werners syn på staten och revolutionen. Men det är inte bara på det området som Vpk-ledningen frånsvurit sig marxismens och leninismens elementa…

— När Lars Werner i sin TV 2-duell med Olof Palme skulle bemöta socialdemokratins kritik av den ”leninistiska elitismen”, med dess odemokratiska ”hypercentralism”, kunde han inte göra det genom att visa att den demokratiska centralismen är det mest demokratiska och det enda effektiva sättet att organisera sig om man verkligen vill kämpa för socialismen. Han kunde inte göra det och därmed gå till motoffensiv — av den enkla anledningen att han har en stalinistiskt formad partiuppfattning.

Vpk:s partiledning står för en byråkratisk centralism. Det är fullt logiskt att Lars Werner då försöker gå till ”motattack” genom att påstå att LO och SAP är demokratiskt (!) centralistiskt uppbyggda, de också.

— Låt oss avslutningsvis ge ett exempel på Vpk:s syn på sin egen historia.

Lars Werner utfrågades den 8 augusti i år i en partiledarintervju i Expressen om bl a partiets inställning till Sovjet:

— Är det en kluven känsla du har, frågade intervjuaren. Det är i alla fall faderspartiet — det var dom som gjorde revolutionen.

Hon fick följande svar:

— Ja, det var den första socialistiska revolutionen. Och det var den första socialistiska staten. Och — hade inte Sovjetunionen funnits hade Nazi-Tyskland segrat.

— Men sen — alla länder som ville bygga upp socialism, dom kopierade ju Sovjet i hög grad. Och det visade sig att det gick inte.

— Jag är inte kritisk mot att man helt slöt upp kring Sovjetunionen efter 1917, men jag är kritisk mot den oreserverade uppslutningen kring Sovjet senare, den var felaktig mot bakgrund av vad vi då faktiskt redan fått reda på.

Längre än så här är Lars Werner inte beredd att gå i sin kritik av den internationella stalinismens historia. Det lär inte tillfredsställa dem inom och utan Vpk som kräver en rättfram och grundlig självkritik med konkreta slutsatser.

Med parlamentet som riktmärke…

Att Vpk:s strategi inte lämnar något verkligt utrymme för en central och lokal arbetarmakt byggd på demokratiska arbetarråd — det borde ha framgått av de föregående citaten.

Frågan är då vad det får för konsekvenser idag…

Vpk — och ledande Vpk-are — talar visserligen ofta om hur viktigt det är att folk aktiverar sig. ”Det är du som ska ta ledningen och makten” säger Jörn Svensson i titeln på en av sina böcker. Och det är nog så riktigt och nog så bra. Men hur långt räcker det när Vpk som parti inte har någon annan brygga mellan denna ”folkliga aktivering” och socialismen än ett fortlöpande utbyte av borgerliga riksdagsmän mot ”folkliga” företrädare?

Låt oss än en gång hänvisa till Lars Werner, en av Vpk:s auktoriteter i denna fråga — denna gång har han låtit sig intervjuas av Ny Dag (i februari i år):

— Palme säger i stark kritiska ordalag att Vpk i stället för riksdag vill ha en central folkrepresentation i ett socialistiskt Sverige. Vi vill naturligtvis ha en central folkrepresentation både nu och i ett socialistiskt Sverige. Den vi har nu är riksdagen. Räknar inte Palme riksdagen som en central folkrepresentation?

— En annan fråga är vilken makt den har. Vi menar att riksdagen har för liten makt — makten i dagens Sverige ligger tyvärr framför allt i storbolagens direktionsrum. Vpk arbetar för att riksdagens makt ska stärkas på bekostnad av den privata maktkoncentrationen.

— Vilken linje Palme än är inne på, har han i alla fall ansträngt sig till det yttersta för att missförstå vår hållning i den här frågan.

”Med riksdagen som riktmärke” — så skulle man kunna sammanfatta Vpk:s linje i denna fråga. Och det är också så den uppfattas på många håll — inom och utom partiet. Bl a i Göteborgs Vpk-kommun:

— Vi saknar resurser! Hur ofta har inte borgarstyret i Göteborg tagit de orden i sin mun. Men stämmer det? Nej, vi har resurser. Det gäller bara att fördela dem rättvist. Och det gör vi inte nu. Här är några exempel på hur resurserna fördelas idag: Till ett samhälle helt anpassat till privatbilismen. Till 4 000 tomma lägenheter…

— Men samtidigt finns det oerhörda brister på en rad områden: 7 000 – 9 000 barn köar för plats på daghem…

— Den här snedfördelningen av samhällets resurser går att ändra per. Den borgerliga politik som ligger bakom de här förhållandena kan stoppas. Enklast genom ett starkare Vpk i kommunfullmäktige! (Hämtat ur ”Göteborgs-profilen”.)

Liknande proklamationer sprids nu på många andra håll över landet. (Som synes sprider Vpk inte bara illusioner om de parlamentariska församlingarna utan också om Vpk…)

Kamraterna i Vpk borde ställa sig en rad frågor om parlamentets funktion:

Hur lätt är det egentligen att ersätta de nuvarande riksdagsrepresentanterna med arbetarföreträdare? Hur stora förutsättningar finns det i praktiken för arbetare att bli riksdagsmän? Kan de uträtta något i denna församling, som innebär verkliga >förskjutningar av maktförhållandena”? Svarar verkligen de parlamentariska församlingarna mot massornas direkta behov? Osv…

Men sådana frågor besvaras inte av Vpk-ledningen. De ställs inte ens… För den blir den ”folkliga aktiveringen” ett komplement till det parlamentariska arbetet. De utomparlamentariska påtryckningarna blir hjälpmedel för de inom-parlamentariska handtryckningarna. Med massornas hjälp ska Vpk:s riksdagsrepresentanter häva sig fram i maktens labyrinter…

Linjen är enkel och lättfattlig:

— Vpk ser inga andra vägar framåt än de som går via beslut av en stor majoritet i parlamentet.

— För att uppnå dessa stora majoriteter måste man lita till ett block med en — alltmer radikaliserad — socialdemokratisk riksdagsgrupp.

— Denna allianspolitik kräver måtta och sans i umgänget med den socialdemokratiska ledningen — av den typ som Lars Werner visade i de senaste Haga-överläggningarna (där han mycket riktigt fick en klapp på huvudet av självaste Palme till belöning).

— En bred, lagom radikal, utom-parlamentarisk aktivitet blir en bra plattform för Vpk då det gäller att förbättra styrkeförhållandena till SAP.

Växande problem framöver

Denna reformistiska strategi är kanske den som bäst passar Vpk-apparaten i dagens läge. Men mycket talar för att det på sikt blir svårare att förankra den inom partiet som helhet och bland politiserade grupper utanför Vpk.

Dels på grund av att Vpk, sedan ett par år, rekryterar radikala ungdomar som redan från början är skeptiska mot olika element i partiets huvudlinje. Dels därför att denna linje mer och mer strider mot vad som är möjligt och nödvändigt.

— Den bygger på felaktiga idéer om den borgerliga statsapparaten och den gradvisa och fredliga ”revolutionen”, illusioner som har att möta en internationell klasskamp som börjat ta sig helt andra banor…

— Den bygger på falska föreställningar om att den socialdemokratiska apparaten gradvis kommer att utvecklas i socialistisk riktning i takt med ett ökat tryck underifrån.

— Den bygger på illusioner om vad Vpk kan uträtta i parlamentet, som svär falskt mot den allt tydligare verkligheten. Vpk spelar idag en mycket marginell roll i riksdagen. Det beror I dess egna begränsningar, på parlamentets andraplansroll som ”maktcentrum” — och inte minst — på socialdemokratins politiska linje. För SAP och regeringen är samarbetet med den liberala borgerligheten viktigare än en intimare samverkan med relativt litet och ineffektivt kommunistiskt parti.

Detta talar för att Vpk-ledningen kommer att få större problem att genomdriva sin traditionella linje framöver, i dess nuvarande form.

Inte så att de breda medlemsmassorna eller väljargrupperna kommer att bryta med partiets inom-kapitalistiska linje och överge sina parlamentariska illusioner på kort sikt. Men viss, viktiga grupper bland partimedlemmarna och grupper av arbetarmilitanter utanför partiet som attraheras av Vpk kommer säkert att göra det i högre grad i morgon än idag. Samtidigt som det finns en risk att andra drar felaktiga slutsatser och åt höger eller passiviseras helt och hållet.

Redan idag ser vi hur Vpk:s ganska utsatta läge tvingar ledningen — och olika representanter för ledningen — att försöka finna en effektiv balans mellan olika områden och nivåer i partiets arbete. Vi ser det i olika uttalanden och i Vpk:s politis praktik: dess manövrer i solidaritetsarbetet med kampen i Indokina och Chile, den ömsom ganska tuffa, ömsom mycket mesiga hållningen till regeringen, Vpk:s fackliga linje(r), agerandet i några av vårens riksdagsdebatter osv…

Vpk har under de senaste åren kunnat dra stora taktiska fördelar av maoismens kris, sin parlamentariska ”tyngd”, sitt nationella framträdande och sin proletära väljarbas. Ändå är styrkeförhållandena till den revolutionärt marxistiska rörelsen i Sverige relativt förmånliga för oss — om man ser det i ett internationellt och historiskt perspektiv.

Naturligtvis kommer det inte att ske några snabba omkastningar.

Vpk kommer säkert länge än att kunna rida på sitt traditionella försprång, sin ”realism” och sin sociala bas. Men dessa, delar är relativa och obeständiga.

Vad som idag tycks vara en nödvändig ”realism” kan upplevas som förräderi i morgon. Vpk:s rötter i den internationella stalinismen kommer att bli ett allt starkare argument mot partiet när allt fler får klart för sig vad denna parasitära utväxt på arbetarrörelsen inneburit. Och när allt fler upptäcker att Vpk, trots ivriga förnekanden, har många lik i garderoben…

De kommande årens skärpta klasskamp kommer att ställa Vpk inför många problem och spänningar, därför att det sa, nar en konsekvent politik i arbetarklassens intressen.

Det innebär inte utan vidare att den revolutionära marxismen att stärkas kvalitativt på Vpk:s bekostnad. Vi kan inte säga något säkert om det. Historien är inte ödesbestämd. Men sak är uppenbar: Vi kommer att ha stora möjligheter att verka Vpk:s framtida utveckling… Och det är vi själva som avgör vår egen. Politik är att välja…

Tom Gustafsson

Om Tjeckoslovakien och VPK

— Jag anser inte att Tjeckoslovakien är ockuperat. Men vi anser att de händelser, som skedde 1968 där främmande Warszawapaktstrupper marscherade in i landet inte är ett uttryck för normala förhållanden. Det pågår en normalisering, men vi anser inte att det är ett normalt förhållande att det finns utländska trupper i ett land.

Detta är inte en elak karikatyr av Vpk:s syn på Tjeckoslovakienfrågan. Det förvirrade bubblet är faktiskt den officiella partilinjen, som den uttolkades av Lars Werner i TV 2:s Pejling (22.10 1975).

”Normalisering”, som inte gett ett ”normalt tillstånd” Vem begriper sånt? Och vem kan Vpk vinna över med en i en avgörande fråga?

Men Lars Werner hamnade ännu mera snett denna kväll:

— Jag anser att Tjeckoslovakien har en regim som det skulle ha haft oavsett om det skett en inmarsch eller inte… Det är svårt att säga vilken regim de skulle ha haft idag. Men jag tror inte att den regim de har idag enbart är ett uttryck för att det marscherade in utländska trupper 1968.

Vi tror också att det ”är svårt att säga vilken regim Tjeckoslovakien skulle ha haft idag” utan den sovjetiska invasionen.

Mycket talar nämligen för att Dubcek-regimen hade överflyglats av den tjeckoslovakiska massrörelsen under 1968 och 1969 och fått ge plats för en regering som bättre uttryckte arbetarnas behov.

Däremot är vi helt säkra på vilken regim Tjeckoslovakien inte skulle ha haft idag om de tjeckiska och slovakiska massorna fått råda! Det hade inte funnits någon Husak-regim! Det kan vi säga med 100-procentig säkerhet.

Lars Werner fick mycket påskrivet efter sin insats i Pejling, inte minst bland partikamrater. Vi förstår deras nostalgiska längtan efter C.H. Hermanssons trygga TV-nuna. Han var definitivt en effektivare ”marknadsförare” av Vpk:s politik.

Men är det verkligen det som är Vpk:s största problem!

Är det bara Werners eget fel att han hamnar mellan två stolar?

Definitivt inte. Felet ligger framför allt i den officiella partilinjen.

Besluten på kongressen i våras och partiledningens uttolkning av dem gör det till en övermäktig uppgift för vilken partiledare som helst att tala i klartext om förhållandena i Östeuropa och Sovjetunionen.

Det heter att partiet motsätter sig ”allmänna fördömanden” av ”broderpartier”. Vem gör inte det? Vem är för allmänna och svepande omdömen? Vem vill inte vara konkret?

Men det är inte det saken gäller. Utan att dessa riktlinjer utnyttjas av partiledningen för att lägga lock på kritiken av förhållandena i Sovjetunionen, Östtyskland, Tjeckoslovakien m fl länder. Det är det viktiga.

Partiet talar om att upprätthålla en fri och självständig linje. Men partilinjen är snarare fri från konkreta ställningstaganden och självständig från en revolutionärt marxistisk kritik.

Hur många gånger har vi inte hört ledande Vpk:are säga: om … är sant, är vi emot det!

Men hur många gånger har vi sett dem undersöka vad som verkligen är sant?

När sanningen ändå kryper fram får vi på sin höjd bevittna pliktskyldiga och allmänna avståndstaganden.

Hur många gånger har Vpk-ledningen självmant tagit upp och angripit missförhållanden inom ”broderpartierna”?

Hur många gånger har vi inte å andra sidan fått lyssna till svepande bortförklaringar, undanglidande formuleringar och vita lögner?

En sådan ”självständighet” och obundenhet är inte mycket värd….

Tom Gustafsson

Internationalens föregångare om Tjeckoslovakien

— Vänsterpartiet Kommunisterna vill söka upprätthålla goda förbindelser med alla partier i olika länder som kämpar för socialism, naturligtvis även Tjeckoslovakiens kommunistiska parti.

— Dessa förbindelser med andra partier måste grundas på marxismens och den proletära internationalismens principer om oberoende, likaberättigande och ömsesidig respekt. Inblandning i andra partiers angelägenheter kan inte förenas med dessa principer. Varje parti äger att själv avgöra sina frågor.

Så skrev C H Hermansson i ett brev till Internationalens föregångare, Mullvaden. Det publicerades i nummer 5/1971. Hermanssons utläggning om partiets ståndpunkter gäller fortfarande. Det gör också följande kommentarer till den.

Fem år har gått, polemiken är densamma. Är den lika aktuell om fem år? Vi hoppas inte det…

”Hur kan man nämna ’marxismens principer’ i samband med en regim som förvandlat marxismen från en vetenskaplig teori till en samling döda bokstäver, ett hopkok på stelnade fraser och vilseledande citat — ett vapen i förtryckets tjänst!

Hur kan man tala om ’den proletära internationalismens principer’ när den tjeckoslovakiska regeringen låter inspärra, åklaga och döma de verkliga internationalisterna — Peter Uhl och hans kamrater!

Skulle Husakbyråkraterna ha något med oberoende att göra, de som stödjer sig på Sovjetunionens militära, politiska och ekonomiska järngrepp över Tjeckoslovakien!

Skulle regimen representera likaberättigande när den själv styr Tjeckoslovakien enligt principen: ’alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra’?

Skall dessa förtryckare mötas med respekt?

Den officiellaste av Vpk:s partilinjer är hycklande. Den viskar kritik men ropar stöd. Principen om ’icke-inblandning’ utdömer på förhand varje kritisk värdering av Tjeckoslovakiens utveckling under Brezjnev. Den förhindrar en diskussion om det konkreta läget, om det verkliga skeendet.”

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen 3-4/1976