Ekologiska produktivkrafter kan skönjas bland kapitalismens förvridna bråte!

— ett svar till Jesper Hoffmeyer

Jesper Hoffmeyers skrift Ekologiska produktivkrafter presenterades för svensk publik i Fjärde Internationalen nr 3-4 och 5-1981. Det är, med författarens ord, ett bidrag till den hittills magra litteratur som försöker ”tänka samman ekologi och marxism utan att snöpa vare sig den ena eller den andra”.

Hoffmeyers bild: Kapitalismens homeostas

Jesper Hoffmeyer (JH) vill visa att kapitalismen är en hel existensform, som måste angripas på ett flertal olika fronter förutom lönearbetets utsugning. Varje stabilt samhälle grundar sig, enligt JH, på en självförstärkande växelverkan (”homeostas”) mellan teknologi (eller mer precist: samhällets huvudmetod att förhålla sig till naturgrundlaget, organisation och världsuppfattning. Om ”medvetande” och ”världsuppfattning” kan låta som nära liggande begrepp (ungefär liktydiga med ”ideologi”), så försvinner det intrycket när man ser hur JH använder dem: ”medvetande” avser närmast det som ålderdomligt skulle kallas ”sinne” (på engelska ”mind”, inte ”consciousness”), ”världsuppfattning” betyder närmast ”kunskapsteori” — föreställningen om hur vi kan få kunskap om hur världen är beskaffad.

Enligt JH präglas nu teknologin under kapitalismen av ansträngningar att tillskapa ständigt större energiflöden för att bryta naturens begränsningar. Sinnet färgas av en tillbedjan till det konstgjorda och en ångest inför naturen (vår egen och den omgivande). Samhällsorganisationen domineras av kapitalackumulation. Världsuppfattningen eller kunskapsteorin, slutligen, är uppbyggd på en föreställning om den fullständiga objektivitetens möjlighet (den utanförståendes förmåga att förstå naturen, människan och samhället).

Marx’ bild: klassvälde grundat på kapitalackumulationen

Låt oss jämföra JH:s homeostasschema med gamle Marx’ analys av produktionssättets reproduktion. Enligt honom är det viktigt att uppfatta kapitalackumulationen såsom inte bara en ekonomisk process utan också en social. Samtidigt som det utlagda kapitalet efter varornas försäljning återskapats i penningform har också klasserna återskapats. Arbetarna har fått sitt, som duger att leva av, inte mycket mer, åtminstone inte att bilda kapital med. Kapitalägaren har fått igen sina pengar och mera till. Klassklyftorna upprätthålls ”av sig själva” så länge rätten till det producerade tillerkänns den som äger produktionsmedlen. Som ytterligare stabiliserande mekanism anför Marx staten — ett verktyg för kapitalet att upprätthålla sin ordning. Staten bygger bl a ett rättssystem som får kapitalismen att framstå som rättmätig, och den bidrar i sista hand med tvångsmedel för att kväsa upprorstendenser.

Detta är klassiskt. Till det kan man foga den ideologiska roll som massmedia och s k vetenskap fyller. Men då bör man också påpeka att vetenskapen, trots sin ideologiskt förvridna kunskapsteori, ändå ibland producerar nyttiga resultat.

För att förklara att stabiliserade system ändå förändras, hänvisar Marx till deras inre motsättningar. Den klassiska formuleringen ”motsättningen mellan produktionens alltmer samhälleliga karaktär och den privata tillägnelsen” kan åskådliggöras med ett antal raka exempel på vad detta betyder idag. Man kan visa på hur en arbetarklass med intressen motriktade kapitalets skapas, vars medlemmar blir alltmer avhängiga av varandra i en samordnad produktionsprocess. Man kan visa på hur de konkurrerande privata kapitalen driver fram investeringar som är till nackdel för det samlade kapitalets möjligheter till förräntning, med långsiktiga lönsamhetskriser som följd. Man kan visa på hur privatkapitalet tjänar på att försöka övervältra kostnader på sina arbetare eller det allmänna. Genom att spara på säkerhets- och reningskostnader tvingar företag arbetare att betala med sin hälsa. Samtidigt förstörs naturmiljön, vilket kan betyda sämre livsvillkor och produktionsbetingelser för följande generationer. Man kan visa på hur kapitalackumulationen i sin jakt på ständigt nya marknader, tränger in i allt fler av livet områden, bryter medmänskliga kontakter och ersätter dem med varubyten och funktionärskontakter. Därmed tömmer det kapitalistiska samhället människornas liv på dess väsentliga innehåll.

Samhällsförändringens nyckelgrupp: intelligensian eller arbetarna

Var ligger nu skillnaden? Båda beskrivningarna visar att kapitalismen griper in på alla livets områden och kan uppväcka motreaktioner i form av rörelser av skiftande slag. Båda antyder att dessa rörelser har betydelse för omdaningen av hela systemet. Skillnaden ligger i vilken vikt de ger åt de olika rörelserna.

För JH är alla ”plan” som balanserar varandra i ”homeostasen”på något dunkelt sätt likvärda. Jag måste börja med att kommentera valet av ”plan”. Det är lätt att känna igen de fyra aspekterna på kapitalismen och se att de borde stötta varandra. Det är värre att hitta skälen till att just de harvalts. JH skulle ha kunnat ta upp den teknologi som underställer människan under maskinen. Han skulle ha kunnat ta upp statens aktuella skepnad, eller byråkratin i statsförvaltningen, kanske också den i fackförbunden. Men JH har fastnat för en del av produktivkrafterna (metoderna att utnyttja naturen), egendomsförhållandena och ett par aspekter av det som finns under hårfästet, sinnet och kunskapsteorin. Dessa fyra ska alltså vara kapitalismens ömsesidigt stärkande grundpelare, vilka alla måste förändras för att samhället ska kunna förändras. För att förstå hur denna stabilitet överhuvud taget kan rubbas, inför JH ett överhistoriskt drag hos människans sinne: en strävan att ständigt öka sitt förfogande över naturen. Om än färgat av det rådande samhällets särskilda drag, så driver sinnet teknologin framåt längs dess utstakade spår, så att den så småningom slutar att öka förfogandet över naturen och i stället förvandlar det till motsatsen.

Med JH:s schema blir rörelsen för en alternativ teknologi och mot återvändsvägar såsom kärnkraft, olika rörelser som försöker vända vårt sinne från det konstgjorda, till gemenskap och upplevelse av delaktighet i naturen, rörelsen för en kritisk vetenskap och rörelsen mot hela kapitalackumulationen — alltså fackföreningsrörelsen — fyra lika centrala aktörer för samhällets förändring. Möjligen skulle man kunna uttolka ett visst företräde för rörelserna mot de kapitalistiska formerna hos de två grundpelarna som, enligt JH, drar historiens tåg framåt, nämligen sinnet och teknologin. Starkaste stödet för den tolkningen får man av JH:s kraftfulla argumentation mot de flesta marxisters envisa uppehållande vid de organisatoriska frågorna, varmed avses själva kapitalackumulationen. Härav följer min slutsats att JH:s teori tenderar att sätta de intellektuellt arbetande i samhällsförändringens centrum — genom deras arbete med utveckling av bl a teknologin, och genom de rörelser de socialt dominerar.

Med Marx’ teori är kapitalackumulationen inte bara en organisatorisk aspekt av kapitalismen, utan själva dess kärna, och den rörelse som formeras mot den blir det självklara centrum för samhällsomdaningen. På grund av statens roll för legimitering av kapitalackumulationen, för uppsplittring av varje kämpande rörelse och, ytterst, övervåld mot upproriska, så följer också slutsatsen att den fackliga kampen måste omformas till en kamp om statsmakten, en politisk kamp.[1] Andra rörelser — mot miljöförstörande teknologi, för medmänsklig gemenskap, en vetenskap rotad i dialektisk materialism, o s v — kan bli viktiga bundsförvanter och ska i så fall inriktas på att samverka med arbetarrörelsen i aktiv kamp. Detta är ett något annorlunda perspektiv, som bl a kräver att ”ekologirörelsens” teoretiker är beredda att närma sig proletariatet, istället för att — som André Gortz i sin senaste bok — hälsa det farväl.

Om skillnaden mellan de slutsatser som låter sig dras från de båda teorierna därmed är tillräckligt åskådliggjorda, är det tid att göra sitt val. Jag överlåter det med varm hand åt läsaren med ett litet ord på vägen: Betänk den slutsats som de allra flesta antikärnkraftsaktivister dragit efter omröstningskampanjen vad gäller förhållandet till storindustrins arbetsplatser!

Var världen omogen för revolution 1917?

Ett av resultaten av Hoffmeyers analys är att världen inte kan vara mogen för revolution förrän ”homeostasen” är hotad på alla plan. Teknologin, ledd av det av konstgjordhet färgade sinnet, måste ha nått en återvändsgränd, där varje väsentlig utveckling sänker människans förfogande över naturen. Världsuppfattningen måste vara starkt ifrågasatt och kapitalackumulationen i kris. Det var alltså först i och med sextiotalets ungdomsrevolt mot hela ”vuxenvärlden” och det först då skönjbara totala hotet mot livsbetingelserna på jorden, som den socialistiska revolutionen ställdes på dagordningen. Här finns inget rum för förståelse för tidigare revolutionära kriser, eller för andra skäl till dessa kriser. Tsarens självhärskardöme byggt på en allians mellan jordägare och moderna storföretagare skulle t ex inte kunna komma in i en olösbar kris. Nationellt förtryck i koloniala länder skulle inte kunna ge upphov till en revolutionär rörelse. Om ryska, kinesiska, vietnamesiska m fl upprorsmakare hade läst på Hoffmeyer istället för Marx och Lenin, skulle de kanske helt ha avstått från socialistiska ambitioner. Och dagens sandinistledare i Nicaragua skulle få ännu svårare att hävda sig mot de inhemska borgarna än de har nu. I Nicaragua har ju den traditionella teknologiutvecklingen ännu inte uttömt sina möjligheter och slagit över i sin motsats.

JH:s hela perspektiv är klart Europa-inriktat (nåja, OECD-inriktat). Dessutom tjänar det till att skyla över socialdemokratins historiska svek vid tiden för första världskriget och stalinismens under striden mot fascismen. Genom att ledarskap som har formats genom tidigare klasskamp inom och mellan länder inte nämns, blir deras ställning idag bland, främst, industrins arbetare oförklarlig. Det blir inte heller möjligt att förstå den politiska betydelsen av deras urartning, eller av de materiella grunderna till denna. Inte heller kan man då förstå betydelsen av det politiska ledarskapet idag.

Materialistisk eller ”akademistisk” dialektik?

Även om vi nu ganska grundligt har ifrågasatt JH:s schemaför ”homeostas” byggd på fyra samverkande grundpelare, kan vi ha en del att lära av hans funderingar kring var och en av dem. Det är t ex en intagande tanke att människornas sinne skulle ha förändrats från att under medeltiden vara präglat av naturbunden samhörighet, till att under kapitalismen domineras av konstgjordhetssyndromet, och att dess tillstånd under kommunismen skulle kunna beskrivas med orden ”ömsesidighet” och ”fältupplevelse”. Innehållet här är att kapitalismen har skapat individen, och hon har kommit för att stanna. Kommunismen måste bryta individualismen och införa ett nytt förhållande mellan individerna — inte återinföra en medeltida osjälvständighet. JH är ingen billig, småborgerligt tillbakablickande tänkare.

Världsuppfattningen under kommunismen bör vara dialektisk materialism, säger JH. Men han gör en härledning av detta synsätt som har en lukt av de akademiska samhällsvetarnas avart på Marx och Engels filosofi (den s k Frankfurterskolan). ”Naturen kan inte förstås oberoende av samhället och samhället inte oberoende av naturen” skriver JH, glömsk av att det fanns en natur före samhället vilken vi också kan förstå (mer eller mindre väl). Han skriver vidare ”Att tänka i motsättningar är dialektik och har att göra med att förstå en utveckling, i vilken vi själva är indragna”. Men det behövs också dialektik för att väl förstå en utveckling vi inte är indragna i. För en fördjupad diskussion av detta tvingas jag hänvisa till Georg Novacks (tyvärr inte översatta) bok Polemics in Marxist Philosophy och där särskilt till uppsatsen ”In Defence of Engels”.[2]

Teknologi och ekologi — inte fullt så enkelt som Hoffineyer tror

Efter medeltidens solenergiuppfångande genom jord- och skogsbruk och kapitalismens tillskapade energi, kommer kommunismens informationsteknologi, skriver JH. Informationsteknologi ska då uppfattas i en mycket vid mening, så att förutom datorer och video även t ex biologisk bekämpning (istället för pesticider) inräknas. Poängen är att istället för ständigt mera rå kraft för att betvinga naturen, ska kommunismen sätta ett förfinat behärskande med små, exakta medel. Och detta är nog bra, som övergripande storslagna formuleringar. Det blir värre med nyanserna.

Informationsteknologin är på god väg att utvecklas underkapitalismen om än den används mycket klumpigt på många håll. JH är medvetenom detta och skriver:

”Informationsteknologin kan… mycket väl utvecklas under kapitalismen, men det måste då ske i en form, som inte löser våra problem utan som bara effektiviserar den fysiska makten, vilken kapitalismen ensidigt förvaltar”.

Men den preciseringen duger inte. Kapitalismen kan faktiskt ibland använda informationsteknik på ett effektivt, resursbesparande sätt, t ex i processtyrningen inom kemisk och metallurgisk industri (och all sådan går inte att utmönstra som ekologiskt katastrofal).[3]

För en konkret analys är JH:s hela beskrivning av kapitalismens teknologi såsom inriktad på ökning av den tillskapade energin otillräcklig. Den är en fullföljning av de uttalanden som plågade det tidiga sjuttiotalet om den ”exponentiella tillväxtens” orimligheter eller fasor i en sluten biosfär. Hur sant detta än är i största allmänhet, så blir det falskt i sitt samhälleliga sammanhang: 1950- och 60-talens tillväxt av en hel rad företeelser i samhället upphöjs till något slags lag för en hel epok som sträcker sig från töcknig fjärran tid fram mot evigheten. JH:s förtjänst är att begränsa denna schematiska bild till kapitalismens epok. Men samhällen fungerar inte på det viset — inte ens kapitalismen. Kapitalismen har utvecklats i långa vågor av lugnare resp snabbare ekonomisk tillväxt, och det är särskilt i tillväxtfasen 1947-67 som tillväxten i förbrukning av bränslen och en del metaller fick sina skrämmande proportioner. Och de värsta tillväxttalen har rasat sedan 70-talets mitt, i de imperialistiska länderna genom ökad effektivitet. Ytterligare nyansering tvingas man till om man studerar andra perioder, t ex den svenska kapitalismens häftigaste tillväxtperiod 1900-1930. Energianvändningen per invånare ökade då knappast alls; istället ökade effektiviteten i omvandlingen i samband med elektrifieringen.

I det förkapitalistiska Europa var kampen hård om resurserna (framför allt marken) och resultatet blev att maten inte räckte till de fattiga. Europa kunde helt enkelt inte föda sig. Kapitalismen förmådde (till priset av ett oerhört lidande) utnyttja stenkol, bygga maskiner och transportnät, samt öka avkastningen i jordbruket — både per person och per ytenhet[4]. Fram till för 50 årsedan skedde detta utan väsentliga ekologiska skador utanför storstäderna och med måttlig energiförbrukning. Kapitalismen har tagit fram den kunskap som behövs för att mänskligheten — åtminstone ett tiotal miljarder — ska kunna leva i balans med naturen och på ett varaktigt sätt kunna nyttja dess resurser. Vad gäller ”ekologin”, så har kapitalismen alltså skapat lösningar på överhängande problem. Samtidigt har den, särskilt under de senaste 40 åren, använt de nya kunskaperna på ett sätt som hotar allt högre liv på jorden. Hotet har delvis skapats genom ett ohämmat tillskapande av nya energiflöden, men minst lika mycket genom att sprida större och ibland blott små mängder av skadliga, och för ekosystemet obekanta, kemikalier, samt genom att driva en rad fördärvliga krig och rusta för ännu värre. [5]

Detta är nog en bättre sammanfattande beskrivning av kapitalismens teknologi i förhållande till naturen.

Programmet

Jesper uppfattar det som att det han kallar teknologi, medvetande och världsuppfattning grovt motsvarar det gängse marxistiska begreppet produktivkrafter. Han vill sammanfatta en stor del av sina teser med att det klassiska begreppet ”produktivkrafternas utveckling” måste ges en kvalitativ, och inte bara kvantitativ, tolkning. Vad som behövs är ekologiska produktivkrafter som kan bevara och utvidga herraväldet över naturen, utan att slå den ekologiska balansen i stycken. Dessa ”krafter” består då av informationsteknologin, ett medvetande (eller sinne) kännetecknat av ömsesidighet och fältupplevelse, jämte en dialektisk-materialistisk världsuppfattning. JH menar så att en överdriven koncentration från marxisternas sida på hur de kapitalistiska produktionsförhållandena — eller organisationsformerna — ska upphävas, har gjort dem ineffektiva. ”… omständigheten att de ställer sig i vägen för att nå upp till en ny och bättre homeostas, grundad på de ekologiska produktivkrafterna, underminerar på allvar dessa produktionsförhållandens berättigande. Först när vi kan få syn på den nya dalen, kommer vi att hitta medlen att nå dit”.

Mot detta vagt skisserade program, med sin huvudroll förde intellektuellt arbetande, vill jag ställa klasskampens program.

Istället för en grumlig föreställning om att de politiskt medvetna har ett fritt val att göra om kampens uppläggning, ställer jag nödvändigheten att delta i den kamp som ständigt uppstår i det dagliga livet under kapitalismen — och under imperialismen och den med imperialismen klass-samarbetande byråkratin i öststaterna. Det gäller kampen mot lönearbetetsutsugning i allra första rummet eftersom detta är den viktigaste källan till makt i hela världssamfundet. Det gäller kampen mot kvinnoförtrycket, mot livsbetingelsernas ödeläggning, mot diskriminering av utsatta grupper, mot de mäktigas övergrepp och självtillräcklighet och mot vanskötseln av det allmänna.

Inom ramen för den kampen bör revolutionärerna verka för de förtrycktas enighet, bl a för att det bara är genom denna som ett okuvligt sinne, oberoende av den rådande kulturens ”konstgjordhetssyndrom”, kan växa. Inom ramen för kampen bör revolutionärerna verka för att stärka organiseringen och utvidga de demokratiska rättigheterna inom rörelsen såväl som i samhället. Inom ramen för kampen föreslår de krav och former för samverkan som kan ena olika grupper som är ute i kamp, och rikta kampen mot politiska mål. Genom debatten om kampens inriktning kan de sprida insikt i en dialektisk materialistisk kunskapsteori såsom ett verktyg för att förstå och förändra en värld och ett samhälle i ständig rörelse.

För att stimulera och inrikta kampen föreslår jag skolning och propaganda kring det faktum att kapitalismen redan har tagit fram i stort sett allt som behövs för att bygga upp det nya samhället, samtidigt som den frambragt en massa oanvändbart dravel. Det viktigaste är kunskap om ett jordbruk, förmöget att på ett varaktigt sätt föda dubbla jordens nuvarande befolkning, jämte utbyggda stålverk och verkstäder som om de inte missbrukades för vapenframställning, skulle kunna bygga upp en basindustri i alla fattiga länder inom loppet av ett par decennier. Men kapitalismen förmår inte sätta allt detta i verket eller att anpassa det till lokala kulturella och ekologiska förhållanden. [6] Detta är krisen förkapitalismen som existensform! Trots sina ofantliga produktivkrafter förmår den inte ens tillförsäkra världens människor det mest självklara — fred och bröd — eller ge dem tillfälle att bidraga med sitt eget arbete för dessa mål. Jag inbillar mig att en världsomspännande kampanj kring Fred, Bröd och Arbete skulle kunna frigöra en kampvilja som på sina håll har svårt att finna utlopp, och att tjäna till att samordna kamp på olika fronter — över nationsgränser och över gränser mellan olika förtryckta klasser och skikt.

Efterskrift

I sin efterskrift, skriven fyra år efter uppsatsen, backar Jesper Hoffmeyer på en central punkt. I stället för sinnets ständiga strävan att öka människans förfogande över naturen, vill han sätta nödtvånget. Det ären mycket intressantare tanke, men den får vänta på sina kommentarer till den har utvecklats i Jespers nya bok. Jag ska bara inflika att med den försvinner, så vitt jag kan se, grunden för uppställandet av schemat med de fyra planen som balanserar varandra i en homeostas. ”Sinnet” kan inte längre motiveras, och det blir också svårt att se att ”kunskapsteorin” kan komma in jämsides med teknologi och organisation. Intellektets roll för historiens förlopp synes minska, och akademikernas plats i revolutionen glida bort från centrum. Samtidigt bör det kanske sägas att den här idén med det överhistoriska sinnet som strävar att underlätta människans lott på jorden från vildens tilltänkta ständiga kamp för brödfödan till dagens förkortade arbetsdag, är vanlig bland marxister. Ingen annan har dock, så vitt jag vet, placerat in denna drift i ett fyrkantsschema som ska förklara samhällens stabilitet och betingelserna för deras omvandling.

Kunskapen om de urkommunistiska fångstsamhällenas rikedom, vilken innebar att deras medlemmar ofta inte behövde arbeta mer än några dagar i veckan, förefaller nyvunnen. Likaså insikten att svedjejordbrukande folk vanligen har en arbetstid på 3-4 timmar per dag, medan det vanliga jordbruket nästan överallt kräver en full arbetsdag. Det är den insikten som har lett till ett sökande efter andra förklaringar, varav nödtvångets teori är en.

Björn Eriksson


Noter:

[1] Ernest Mandel, Senkapitalismen, del 2, kap 15 (”Staten och ideologin i senkapitalismens tidsålder”). Coeckelbergs (Stockholm) 1975.

[2] George Novack, Polemics in Marxist Philosophy, ”In Defence of Engels” (New York) 1978.

[3] Se exempelvis B. Eriksson och K.E. Eriksson, Sverige 2020 — En framtid för människor, Tvärtryck (Göteborg) 1980.

[4] Marshall Sahlins, Stone Age Economics, Tavistoch (London) 1974.

[5] Ester Boserup, Jordbruksutveckling och befolkningstillväxt, CWK Gleerup (Lund) 1973.

[6] Richard Wilkinson, Poverty and Progress — An ecological model of economi development, Methuen (London) 1973.