Vänsterpartiet Kommunisterna är ett parti där ledningen kan säga en sak i riksdagen ena dagen — för att nästa dag göra precis tvärtom. Och där olika ledande representanter kan göra skilda uttalanden samma dag.
Det är ett parti där medlemmarna tycks kunna ha nästan vilka åsikter som helst — bara de inte talar för högt om dem inom och utom partiet.
Det är ett parti som framstår som anti-kapitalistiskt. Ändå har det ingen anti-kapitalistisk strategi. Det lever högt på sin kritik av socialdemokratin. Ändå är det en dubbelbottnad kritik.
Vpk är med andra ord ett parti som skiftar färg — alltefter tillfälle och sammanhang och beroende på vem som agerar. Det lever högt på de intryck det skapar, de illusioner det när, de förväntningar det lockar fram. Det är ett parti där en stor del av medlemmarna ständigt försöker sätta sig bekvämt tillrätta med partiledningens hjälp — men gång på gång hamnar mellan två stolar.
Låt oss ge några aktuella exempel….
Exempel 1: Ett tal i Moskva — och ett i Stockholm
— Lars Werner talade i våras inför ”sitt sovjetiska broderpartis” kongress i Moskva. Han önskade det ”fortsatta framgångar i det socialistiska uppbygget på väg till kommunismen” / ! / och utbringade ett ”leve för vår gemensamma kamp för fred, demokrati och socialism” / ! /. Ackompanjerad av smattrande applåder för de sovjetiska förhållandena, i Norrskensflamman — och Ny Dag.
— Jörn Svensson talade ungefär samtidigt i Stockholm, inför en helt annan publik och med ett helt annat innehåll — bl a en kritisk underton mot allehanda gammelstalinister:
— Vår solidaritet är inte inskränkt till en solidaritet mellan partiledningar. Den gäller alla människor som kämpar för socialismen. Därför tar vi ställning mot allt som kan försämra socialismens innehåll, som kan skada dess trovärdighet.
Det måste sägas med detsamma att Jörn Svensson aldrig pekade på några konkreta missförhållanden i sitt tal. Därmed bröt han omedelbart mot sina egna ord. Sanningen är alltid konkret, för att tala med Lenin. Och det är knappast särskilt trovärdigt att enbart röra sig med abstraktioner.
Man kan också spekulera över hur djup och konsekvent hans uppfattning om den socialistiska demokratin egentligen är. Den kommer ju från samme man som inte haft många ord av kritik att komma med mot det portugisiska kommunistpartiets manövrer och odemokratiska manipulationer i de portugisiska massorganisationerna.
Men ändå var det ett helt annat ljud i Jörn Svenssons skälla än i Lars Werners. Även om man tar hänsyn till att de båda talen var anpassade till respektive publik!
Det finns påtagliga nyanser dem emellan, för att inte tala om nyanserna mellan Jörn Svensson och gruppen kring Norrskensflamman.
Exempel 2: En kärnkraftslinje i Norrbotten — en annan i Göteborg
— Jörn Svensson höll den 4 maj ett inledningsanförande om kärnkraften vid ett offentligt möte i Göteborg och uttalade sig då bl a i följande ordalag:
— Vpk tog negativ och kritisk ställning till kärnkraften vid riksdagsbeslutet 1975. Den fortsatta utvecklingen har till fullo bekräftat att det var ett riktigt ställningstagande.
— Men tre dagar tidigare hade Eiwor Marklund, en av Werner-falangens stöttepelare i Norrbotten hållit ett Första Maj-tal där hon förespråkat att man skulle låta bryta uran i Arjeplog (!).
Någon talade om det för Jörn Svensson. Efter det och ytterligare kritik mot Vpk:s kärnkraftspolitik fann han sig föranlåten att vädja till publiken om förståelse för hur svårt det är för Vpk att gå ut med en klar och konsekvent linje i frågan.
Detta berodde, enligt JS, på motsättningarna i partiet (!), Vpk:s små resurser (! !) och det ideologiska och teoretiska arv man haft att dras med (! ! ! ).
Det var en ärlig — men dålig ursäkt — Vpk har ju inte försökt att verkligen lösa motsättningarna och göra upp med sitt arv. Man har valt att skyla över motsättningarna och behålla barlasten, i första hand gruppen kring Norrskensflamman. Med resultat att det nu existerar åtminstone tre olika linjer i denna fråga inom — och utom — Vpk!
Vpk:s främsta krav i kärnenergifrågan för närvarande är kravet på folkomröstning. Men för många Vpk-are, inklusive en stor del av ledningen, blir detta krav ett sätt att skjuta ett obehagligt problem framför sig. Ansvaret läggs på andra — Vpk måste ju rätta sig efter vad folket anser i folkomröstningen.
Det är ett dåligt sätt att förvalta de egna resurserna, hur små de än är…
Exempel 3: Vpk och staten
— Lars Werner kritiserade regeringens medbestämmandelag i hårda ordalag när den behandlades i riksdagen den 2 juni:
— Det går inte att ställa lagarna ovanför klassintressena. Det gäller också medbestämmandelagen…
— Utgångspunkten när det gäller verklig ekonomisk demokrati och företagsdemokrati måste vara att man avskaffar kapitalägarnas äganderätt. Varje diskussion om arbetarmakt och arbetarstyrda företag som inte har detta som utgångspunkt, utan som istället bygger på samverkan mellan arbete och kapital, är illusionsmakeri.
Det var bra sagt. Och det kan sägas direkt att Lars Werner och hans kolleger slog an en ovanligt radikal ton när denna fråga behandlades i riksdagen. En KAF-are skulle ha kunnat instämma i 95% av vad de sade i debatten!
Frågan är bara hur djupt denna radikalism egentligen sitter — hur mycket som var frasradikalism?
Hur mycket var egentligen Lars Werners ideologiska övertygelse värd, när man i Vpk:s eget förslag i denna fråga kan läsa att tvister på arbetsmarknaden ska hänskjutas till civil domstol?
Gäller inte rättens klasskaraktär också de civila domstolarna? Måste man inte vara konsekvent och kräva fackets rätt att tolka och följa upp avtalen — tills nya förhandlingar eventuellt kommer igång?
— Vpk och Ny Dag har med rätta domderat över de fyra riksdagspartierna som mer diskuterat hur man ska kunna inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna än hur man kan befästa dem. Men hur motiverad är denna upprördhet hos ett parti som självt går ut med ett förslag där det heter:
— Yttrandefriheten och informationsfriheten ska /bl a/ få begränsas då det gäller att skydda rikets säkerhet.
I vilka lägen står alla klassers ”gemensamma intressen” över arbetarrörelsens särskilda intressen? Varför skulle ”rikets säkerhet” få motivera inskränkta rättigheter för arbetarmassorna?
Vpk blir svaret skyldigt.
— Vpk:s representanter kritiserade IB-utredarna och deras förslag till reformering av säkerhetspolisens verksamhet i fräna ordalag.
Men vad är kritiken egentligen värd när Vpk självt föreslår ”ett civilt SÄPO under parlamentarisk kontroll”? Med vilka uppgifter, frågar man sig.
Exempel 4: Vpk — arbetarklassens förtrupp?
— Den 2 juni, i riksdagens debatt om medbestämmandelagen, gav alltså Vpk:s talesmän socialdemokraterna många välförtjänta hugg för deras inställning till arbetarkampen och ”medinflytandet”. Vpk-representanterna talade till och med hotfullt om fortsatt kamp och fortsatta vilda strejker.
Men när denna kamp och detta motstånd manifesterades några dagar tidigare — genom viktiga fackliga demonstrationer mot de nya strejkbestämmelserna — höll sig Vpk-ledningen borta.
I stället för att uppmana till deltagande i demonstrationerna, talade sig Vpk:s ledare varma för att folk skulle gå och lyssna på Vpk:s egna partimöten. Så mycket gav de för den ”breda och effektiva kampen för demokratiska friheten”!
— När demonstrationen mot Henry Kissinger och allt han representerar skulle gå av stapeln föreslog en del av aktivisterna att den skulle gå förbi Kanslihuset. Det hade också varit fullt logiskt eftersom det var regeringen som bjöd in USA-imperialismens representant.
Men Vpk gick emot förslaget — uppenbarligen för att inte irritera regeringen onödigt mycket.
Den bild vi får fram av Vpk genom dessa aktuella exempel är alltså en bild av oerhörda motsägelser — i tanke och i handling, mellan tanke och handling — och fruktansvärda kontraster mellan vad som borde göras och vad partiet tar sig för.
Vad är då orsaken till allt detta? Att olika partiledare står for olika uppfattningar i olika konkreta frågor?
Det är förstås delvis sant. Men det förklarar inte så mycket. Varför är dessa partiledare själva så inkonsekventa? Vad representerar de? Varför sitter de där de sitter — och varför sitter de kvar?
Förklaringen till detta får man bara om man kan uppfatta partiledningens roll i partiet som helhet och i dess sociala sammanhang. Och om man kan fånga Vpk i dess historiska utveckling.
Tidigare artiklar i det här FI-numret har gett en del element till denna helhetsbild. Vi ska försöka sammanfoga och utveckla dem något här.
Partiledningen sätter gränserna….
Det finns mycket påtagliga gränser för Vpk:s radikalism och dess stöd åt arbetarklassens kamp. Även om Ny Dag vimlar av hänvisningar till folk som aktiverar sig för sina intressen, så tar tidningen först och främst ställning för Vpk:s intressen — och de är i många fall särintressen i förhållande till massrörelsernas behov.
— Gärna oberoende kamp, men inte alltför oberoende, från Vpk.
— Gärna kritik mot socialdemokratin — men ”lagom” kritik, som inte isolerar Vpk alltför mycket.
— Försiktig avgränsning mot en del av övergreppen i öststaterna — när pressen att göra något blir tillräckligt stark, men alltid i ”ansvariga” former.
Detta tycks vara ledtrådarna för partiledningen. Men denna linje från partiapparatens sida är inte oomtvistad inom partiet.
Det finns tvärtom mycket påtagliga spänningar där… …mellan partiledningens politik och många medlemmars förväntningar och ställningstaganden i konkreta frågor;
…mellan partibyråkratins parlamentariska inriktning och en del medlemmars större lyhördhet för stämningar på basplanet, deras större erfarenhet av kamp och av verklig demokrati på gräsrotsnivå;
…mellan partiapparatens historiska band till Moskva och dess stalinistiskt genomsyrade grundskolning och kraven inom partiet på en aktivare kritik av förhållandena i Sovjetunionen och Östeuropa;
…mellan partiledningens undfallande påtryckningspolitik gentemot socialdemokratin, med dess samtidiga sekterism åt vänster, och somliga medlemsgruppers större känslighet för helt andra styrkeförhållanden och en annan enhetspolitik lokalt.
Allt detta skapar ett visst utrymme för radikala stämningar, fr a på lokal nivå. Det gynnar en viss differentiering inom partiapparaten, en del anpassningar till dessa stämningar och ett visst, om än långsamt, utbyte av partifunktionärer.
Men samtidigt ska man ha klart för sig att oppositionella strömningar inom Vpk inte har några verkliga möjligheter att sammansluta sig, organisera och utveckla sin kritik och förankra den inom partiet. De splittras upp — geografiskt och politiskt. De kan inte bilda någon effektiv motvikt mot partiapparaten. Det är dennas tyngd som slår igenom. Det är den som sätter gränserna. Partiledningen utformar politiken, som sedan godkänns av kongresserna — i efterhand. Den avgör vilka kritiska synpunkter som partiet kan anamma, vilka som måste avvisas — och vilka som är oförenliga med partimedlemskap…
Vpk:s och olika Vpk-gruppers motsägelsefyllda agerande i konkreta frågor, det begränsade utrymme som trots allt finns för radikalare ståndpunkter och en radikalare politik än den som partiledningen anvisar — dessa förhållanden ställer särskilda krav på hur kämpande grupper utanför Vpk ska förhålla sig till partiet och dess medlemmar.
Det gör det nödvändigt med en hårt teoretisk och politisk kritik. Men en kritik som samtidigt är känslig för att partiledningens ställningstaganden mycket väl kan stå i strid med många medlemmars uppfattningar och som förmår fånga eventuella faktiska förändringar i hela partiets politik.
Ett exempel: Vpk:s ökade oberoende från Kreml-byråkratin innebär inte en uppgörelse med stalinismen och det politiska förtrycket i Östeuropa. Det är inte liktydigt med ett steg åt vänster — i partiledningens tappning. Men olika partimedlemmar vill gå längre än partitoppen och drar också vissa konsekvenser av sin kritik som står i strid med partiets strategiska linje. För dem kan det mycket väl finnas ett sant anti-byråkratisk element i kritiken. Detta skapar större grogrund för en effektiv, pedagogisk anti-stalinistisk propaganda — en dialog mellan vissa Vpk-are och revolutionära marxister utanför Vpk, om partiets historia och aktuella funktion.
Vpk:s karaktär fordrar en konsekvent enhetstaktik som utmanar partiledningens sekterism åt vänster och dess opportunism åt höger. Men den måste samtidigt vara så flexibel att den utnyttjar alla öppningar för gemensamma aktioner, mellan Vpk-are och militanter utanför Vpk.
Vpk — ett byråkratiserat arbetarparti
Om det krävs en effektiv taktik och pedagogik gentemot Vpk och dess medlemmar, så måste den i sin tur utgå från en klar uppfattning om partiets grundläggande karaktär. Vi har redan antytt den och vill sammanfatta den på följande sätt:
— Som parti är Vpk ett byråkratiserat arbetarparti, inte ett leninistiskt kampparti med ett demokratiskt centralistiskt funktionssätt.
— Det är ett parti med en i grunden reformistisk strategi och en vänsterreformistisk praktik, inte ett revolutionärt parti.
— Det har inte gjort upp med sitt stalinistiska ursprung och sin historiska utveckling i Moskva-byråkratins hägn.
Även om det inte står för samma självförnekande lojalitet med Moskva-byråkratin som tidigare utan för ett ”kritiskt stöd”, är dess ideologi fortfarande förvriden av en stalinistiskt präglad dogmatism. Dess strategi och taktik är märkta av drag, som traditionellt återfunnits inom den stalinistiska rörelsen.
I några av den högsta partiledningens intervjuuttalanden under senare tid får vi aktuella belägg för dessa teser.
— När Lars Werner i februari skulle ge Olof Palme svar på tal efter ett brett upplagt angrepp mot ”kommunisterna” som diktaturvänner, konstaterade han helt sonika att Vpk så länge som man utformat nationella program (!), dvs sedan 1943 (efter Kominterns upplösning), avsvurit sig tesen om ”proletariatets diktatur”:
— Det är bara med de arbetandes samtycke och med deras stöd som en socialistisk statsmakt kan komma till och kan fungera i det här landet, och lönearbetarna utgör en förkrossande majoritet i Sverige. Och majoritetsvälde är som bekant motsatsen till diktatur.
Men Lars Werner slinker undan huvudfrågan: är det nödvändigt för arbetarklassen att, efter ett maktövertagande, befästa en statsapparat med ett annat klassinnehåll än den borgerliga? Ja, säger vi — och det både för att hindra en borgerlig kontrarevolution och garantera arbetarklassens kvalitativt ökade demokratiska rättigheter.
I sin strategi underbetonar Vpk det borgerliga våldet och dess institutionella grundvalar. Man idealiserar möjligheterna till en fredlig övergång, och uppfattar samtidigt proletariatets diktatur som något rent repressivt, som en period av naket förtryck.
Proletariatets diktatur får inte vara en diktatur över proletariatet. Det får inte betyda ett partis diktatur. Det måste definieras som en klass’ — proletariatets — herravälde över en annan klass. Hur denna klass sedan skall utnyttja sina konstitutionella maktmedel — det är en annan sak.
Men vi kan utgå ifrån att socialistiska revolutioner i de imperialistiska länderna kommer att inleda ett klassherravälde som är överlägset alla tidigare styresskick, som innebär en mycket mer utvecklad massdemokrati än någonsin tidigare, men som också är i mindre behov av att utöva våld mot den underlydande klassen än något hittills känt samhällssystem.
Det är tveksamt om Lars Werner lyckades tillfredsställa Palme med sina undanglidningar. Däremot lyckades han effektivt glida undan en marxistisk uppfattning om staten — med alla de politiska konsekvenser det nu har…
— Lars Werners undanglidande manövrer i fråga om ”proletariatets diktatur” var ingen tillfällighet. Vpk har gett upp den ”proletära diktaturen” som ett konkret perspektiv, även i dess stalinistiska tolkning. Men utan att ersätta det med en marxistisk syn på maktövertagandet och vägen till socialismen. Samtidigt kan Vpk inte helt och fullt ansluta sig till det nuvarande styresskicket, som det utövas idag. Det kan ju de flesta inse, att det inte är speciellt väl avpassat för ett socialistiskt samhälle.
Alltså tar Vpk utgångspunkt i det nuvarande och antyder vissa förändringar ter hand, dock utan att försöka sig på någon närmare beskrivs av vad dessa förändringar skulle bestå i. Följden blir att en las kritik av det nuvarande styresskicket för att det inte är ”tillräckligt folkligt”, kombineras med fruktansvärda abstraktioner on framtiden.
Men ibland faller också de försiktigaste av avgränsningar. Kvar blir en mycket ”samhällsansvarig” syn på vägen framåt. Som n. Lars Werner skulle förklara Vpk:s framtidsvisioner för Aftonbladets läsare (den 20 maj). På den tacksamma frågan hur Sverige skulle se ut om ”Vpk hade makten”, hade han följande att komma med:
— Det skulle innebära att vi hade ett större /! / samhällsinflytande över industrin. Det skulle innebära inte bara statlig verksamhet utan också kommunal och kooperativ. De som arbetar i företagen skulle få reella maktbefogenheter /! /, medan kapitalägarnas makt skulle begränsas /! /.
— Men för att bygga socialismen på det sättet /! / krävs en betydande majoritet. Bara 51 procent räcker inte.
— Redan med 51 procent kan man dock göra ingrepp /! / i den kapitalistiska ekonomin. Får vi 51 procent tillsammans med socialdemokraterna i höst behöver regeringen inte avstå från åtgärder.
Aftonbladet: Är Vpk verkligen ett revolutionärt parti?
— Ja eftersom vi med revolution menar avgörande förändringar av maktförhållandena i samhället. Beträffande formerna är vi för en fredlig övergång till socialismen. Vi hoppas /! / att kraftförhållandena här, till skillnad från t ex Chile, ska vara sådana att reaktionen förmås acceptera folkflertalets vilja.
Aftonbladet: Men vad ska hända med kapitalägarna?
— De får själva bestämma vad de vill göra da. Vi kommer inte att förbjuda någon människa att arbeta.
— Tvärtom vill vi naturligtvis tillgodogöra oss deras erfarenheter och kunskaper.
— När man är framme i en situation där två tredjedelar av befolkningen kräver len grundläggande förändring av maktförhållandena/ är kapitalägarna nog så pass stora realister att de inser att tiden är mogen att acceptera förändringar…
— I Sverige kommer det socialistiska bygget att utgå ifrån en högt industrialiserad nivå och från djupt rotade demokratiska och parlamentariska traditioner. De som inte accepterar det ställer sig vid sidan av utvecklingen /!/.
Så långt Lars Werners syn på staten och revolutionen. Men det är inte bara på det området som Vpk-ledningen frånsvurit sig marxismens och leninismens elementa…
— När Lars Werner i sin TV 2-duell med Olof Palme skulle bemöta socialdemokratins kritik av den ”leninistiska elitismen”, med dess odemokratiska ”hypercentralism”, kunde han inte göra det genom att visa att den demokratiska centralismen är det mest demokratiska och det enda effektiva sättet att organisera sig om man verkligen vill kämpa för socialismen. Han kunde inte göra det och därmed gå till motoffensiv — av den enkla anledningen att han har en stalinistiskt formad partiuppfattning.
Vpk:s partiledning står för en byråkratisk centralism. Det är fullt logiskt att Lars Werner då försöker gå till ”motattack” genom att påstå att LO och SAP är demokratiskt (!) centralistiskt uppbyggda, de också.
— Låt oss avslutningsvis ge ett exempel på Vpk:s syn på sin egen historia.
Lars Werner utfrågades den 8 augusti i år i en partiledarintervju i Expressen om bl a partiets inställning till Sovjet:
— Är det en kluven känsla du har, frågade intervjuaren. Det är i alla fall faderspartiet — det var dom som gjorde revolutionen.
Hon fick följande svar:
— Ja, det var den första socialistiska revolutionen. Och det var den första socialistiska staten. Och — hade inte Sovjetunionen funnits hade Nazi-Tyskland segrat.
— Men sen — alla länder som ville bygga upp socialism, dom kopierade ju Sovjet i hög grad. Och det visade sig att det gick inte.
— Jag är inte kritisk mot att man helt slöt upp kring Sovjetunionen efter 1917, men jag är kritisk mot den oreserverade uppslutningen kring Sovjet senare, den var felaktig mot bakgrund av vad vi då faktiskt redan fått reda på.
Längre än så här är Lars Werner inte beredd att gå i sin kritik av den internationella stalinismens historia. Det lär inte tillfredsställa dem inom och utan Vpk som kräver en rättfram och grundlig självkritik med konkreta slutsatser.
Med parlamentet som riktmärke…
Att Vpk:s strategi inte lämnar något verkligt utrymme för en central och lokal arbetarmakt byggd på demokratiska arbetarråd — det borde ha framgått av de föregående citaten.
Frågan är då vad det får för konsekvenser idag…
Vpk — och ledande Vpk-are — talar visserligen ofta om hur viktigt det är att folk aktiverar sig. ”Det är du som ska ta ledningen och makten” säger Jörn Svensson i titeln på en av sina böcker. Och det är nog så riktigt och nog så bra. Men hur långt räcker det när Vpk som parti inte har någon annan brygga mellan denna ”folkliga aktivering” och socialismen än ett fortlöpande utbyte av borgerliga riksdagsmän mot ”folkliga” företrädare?
Låt oss än en gång hänvisa till Lars Werner, en av Vpk:s auktoriteter i denna fråga — denna gång har han låtit sig intervjuas av Ny Dag (i februari i år):
— Palme säger i stark kritiska ordalag att Vpk i stället för riksdag vill ha en central folkrepresentation i ett socialistiskt Sverige. Vi vill naturligtvis ha en central folkrepresentation både nu och i ett socialistiskt Sverige. Den vi har nu är riksdagen. Räknar inte Palme riksdagen som en central folkrepresentation?
— En annan fråga är vilken makt den har. Vi menar att riksdagen har för liten makt — makten i dagens Sverige ligger tyvärr framför allt i storbolagens direktionsrum. Vpk arbetar för att riksdagens makt ska stärkas på bekostnad av den privata maktkoncentrationen.
— Vilken linje Palme än är inne på, har han i alla fall ansträngt sig till det yttersta för att missförstå vår hållning i den här frågan.
”Med riksdagen som riktmärke” — så skulle man kunna sammanfatta Vpk:s linje i denna fråga. Och det är också så den uppfattas på många håll — inom och utom partiet. Bl a i Göteborgs Vpk-kommun:
— Vi saknar resurser! Hur ofta har inte borgarstyret i Göteborg tagit de orden i sin mun. Men stämmer det? Nej, vi har resurser. Det gäller bara att fördela dem rättvist. Och det gör vi inte nu. Här är några exempel på hur resurserna fördelas idag: Till ett samhälle helt anpassat till privatbilismen. Till 4 000 tomma lägenheter…
— Men samtidigt finns det oerhörda brister på en rad områden: 7 000 – 9 000 barn köar för plats på daghem…
— Den här snedfördelningen av samhällets resurser går att ändra per. Den borgerliga politik som ligger bakom de här förhållandena kan stoppas. Enklast genom ett starkare Vpk i kommunfullmäktige! (Hämtat ur ”Göteborgs-profilen”.)
Liknande proklamationer sprids nu på många andra håll över landet. (Som synes sprider Vpk inte bara illusioner om de parlamentariska församlingarna utan också om Vpk…)
Kamraterna i Vpk borde ställa sig en rad frågor om parlamentets funktion:
Hur lätt är det egentligen att ersätta de nuvarande riksdagsrepresentanterna med arbetarföreträdare? Hur stora förutsättningar finns det i praktiken för arbetare att bli riksdagsmän? Kan de uträtta något i denna församling, som innebär verkliga >förskjutningar av maktförhållandena”? Svarar verkligen de parlamentariska församlingarna mot massornas direkta behov? Osv…
Men sådana frågor besvaras inte av Vpk-ledningen. De ställs inte ens… För den blir den ”folkliga aktiveringen” ett komplement till det parlamentariska arbetet. De utomparlamentariska påtryckningarna blir hjälpmedel för de inom-parlamentariska handtryckningarna. Med massornas hjälp ska Vpk:s riksdagsrepresentanter häva sig fram i maktens labyrinter…
Linjen är enkel och lättfattlig:
— Vpk ser inga andra vägar framåt än de som går via beslut av en stor majoritet i parlamentet.
— För att uppnå dessa stora majoriteter måste man lita till ett block med en — alltmer radikaliserad — socialdemokratisk riksdagsgrupp.
— Denna allianspolitik kräver måtta och sans i umgänget med den socialdemokratiska ledningen — av den typ som Lars Werner visade i de senaste Haga-överläggningarna (där han mycket riktigt fick en klapp på huvudet av självaste Palme till belöning).
— En bred, lagom radikal, utom-parlamentarisk aktivitet blir en bra plattform för Vpk då det gäller att förbättra styrkeförhållandena till SAP.
Växande problem framöver
Denna reformistiska strategi är kanske den som bäst passar Vpk-apparaten i dagens läge. Men mycket talar för att det på sikt blir svårare att förankra den inom partiet som helhet och bland politiserade grupper utanför Vpk.
Dels på grund av att Vpk, sedan ett par år, rekryterar radikala ungdomar som redan från början är skeptiska mot olika element i partiets huvudlinje. Dels därför att denna linje mer och mer strider mot vad som är möjligt och nödvändigt.
— Den bygger på felaktiga idéer om den borgerliga statsapparaten och den gradvisa och fredliga ”revolutionen”, illusioner som har att möta en internationell klasskamp som börjat ta sig helt andra banor…
— Den bygger på falska föreställningar om att den socialdemokratiska apparaten gradvis kommer att utvecklas i socialistisk riktning i takt med ett ökat tryck underifrån.
— Den bygger på illusioner om vad Vpk kan uträtta i parlamentet, som svär falskt mot den allt tydligare verkligheten. Vpk spelar idag en mycket marginell roll i riksdagen. Det beror I dess egna begränsningar, på parlamentets andraplansroll som ”maktcentrum” — och inte minst — på socialdemokratins politiska linje. För SAP och regeringen är samarbetet med den liberala borgerligheten viktigare än en intimare samverkan med relativt litet och ineffektivt kommunistiskt parti.
Detta talar för att Vpk-ledningen kommer att få större problem att genomdriva sin traditionella linje framöver, i dess nuvarande form.
Inte så att de breda medlemsmassorna eller väljargrupperna kommer att bryta med partiets inom-kapitalistiska linje och överge sina parlamentariska illusioner på kort sikt. Men viss, viktiga grupper bland partimedlemmarna och grupper av arbetarmilitanter utanför partiet som attraheras av Vpk kommer säkert att göra det i högre grad i morgon än idag. Samtidigt som det finns en risk att andra drar felaktiga slutsatser och åt höger eller passiviseras helt och hållet.
Redan idag ser vi hur Vpk:s ganska utsatta läge tvingar ledningen — och olika representanter för ledningen — att försöka finna en effektiv balans mellan olika områden och nivåer i partiets arbete. Vi ser det i olika uttalanden och i Vpk:s politis praktik: dess manövrer i solidaritetsarbetet med kampen i Indokina och Chile, den ömsom ganska tuffa, ömsom mycket mesiga hållningen till regeringen, Vpk:s fackliga linje(r), agerandet i några av vårens riksdagsdebatter osv…
Vpk har under de senaste åren kunnat dra stora taktiska fördelar av maoismens kris, sin parlamentariska ”tyngd”, sitt nationella framträdande och sin proletära väljarbas. Ändå är styrkeförhållandena till den revolutionärt marxistiska rörelsen i Sverige relativt förmånliga för oss — om man ser det i ett internationellt och historiskt perspektiv.
Naturligtvis kommer det inte att ske några snabba omkastningar.
Vpk kommer säkert länge än att kunna rida på sitt traditionella försprång, sin ”realism” och sin sociala bas. Men dessa, delar är relativa och obeständiga.
Vad som idag tycks vara en nödvändig ”realism” kan upplevas som förräderi i morgon. Vpk:s rötter i den internationella stalinismen kommer att bli ett allt starkare argument mot partiet när allt fler får klart för sig vad denna parasitära utväxt på arbetarrörelsen inneburit. Och när allt fler upptäcker att Vpk, trots ivriga förnekanden, har många lik i garderoben…
De kommande årens skärpta klasskamp kommer att ställa Vpk inför många problem och spänningar, därför att det sa, nar en konsekvent politik i arbetarklassens intressen.
Det innebär inte utan vidare att den revolutionära marxismen att stärkas kvalitativt på Vpk:s bekostnad. Vi kan inte säga något säkert om det. Historien är inte ödesbestämd. Men sak är uppenbar: Vi kommer att ha stora möjligheter att verka Vpk:s framtida utveckling… Och det är vi själva som avgör vår egen. Politik är att välja…
Tom Gustafsson