Kategoriarkiv: Asien-old

9:e Världskongressens resolution om ”kulturrevolutionen”

1. ”Kulturrevolutionen” utgör en betydelsefull fas i Folkrepubliken Kinas politiska utveckling. Den betecknar det oåterkalleliga sönderfallet av den kring Mao grupperade kärnan av kommunistiska veteraner som hade lett det Kinesiska Kommunistpartiet under inbördeskriget, grundat republiken, störtat det kapitalistiska väldet och, efter segern över Chiang Kai-shek, lett den ekonomiska utvecklingen, styrt landet och dirigerat stats- och partiapparaterna. ”Kulturrevolutionen” har splittrat denna kärna i motsatta fraktioner som icke längre kan återförenas.

”Kulturrevolutionen” inleddes i september 1965 av den maoistiska fraktionen inom det Kinesiska Kommunistpartiets ledning och nådde sitt huvudsakliga mål i och med Liu Shao-chis [Liu Shaoqi] uteslutning ur partiet vid Centralkommitténs tolfte ”utökade” plenum 13-31 oktober 1968. Liu, statens överhuvud, Maos högra hand och hans främste uttolkare under flera årtionden, hans designerade arvtagare fram till fraktionsstridens öppna utbrott, gjordes till huvudmål för angrepp medelst epitet som ”Kinas Chrusjtjov”, ”den främste ledaren som slagit in på den kapitalistiska vägen” och slutligen, som det ”utökade” plenum uttryckte det, ”renegaten, förrädaren och strejkbrytaren Liu Shao-chi”.

Mao har definierat denna inre strid vilken skakat Kina som ”väsentligen en stor politisk revolution under socialismens villkor, genomförd av proletariatet mot bourgeoisien och alla andra exploaterande klasser; den är en fortsättning av den förlängda kamp som Kinas Kommunistiska Parti och folkets revolutionära massor under dess ledning för mot Kuomintang-reaktionärerna, en fortsättning av klasskampen mellan proletariatet och bourgeoisien”. (Peking Review nr 43, 25/10 1968.)

Denna officiella version motsvarar föga verkligheten. ”Kulturrevolutionen” är inte någon ”politisk revolution” som syftar till proletär demokrati, den genomfördes inte ”under socialismens villkor”, den företogs inte av proletariatet som fortsättning av dess kamp mot bourgeoisien. Insinuationen att oppositionen, som förmenats den proletära demokratins mest elementära rättigheter, representerade ”Kuomintang-reaktionärerna” är förtal.

”Kulturrevolutionen” utgjorde en till offentlig konflikt tillspetsad fas av en inom-byråkratisk strid mellan motsatta tendenser i det Kinesiska Kommunistpartiets toppskikt, vilken i fortsättningen påverkat varje sektor av det kinesiska samhället. Den utgjorde den mest betydelsefulla kris som den byråkratiska regimen genomgått sedan sin tillkomst, och uttrycker en väsentlig försvagning av denna byråkratiska regim, både på grund av dess inre motsättningar och som följd av en vidsträckt mobilisering av massorna.

2. Skärpan hos den inombyråkratiska striden i Kina och massornas inträde på bred front i denna strid kan endast förstås mot bakgrund av de objektiva motsättningar och problem som ackumulerats från femtiotalets slut och sextiotalets början, en tendens till ökande konflikter i det kinesiska samhället och de kinesiska massornas växande missnöje.

Sedan den militära segern över Kuomintang [Guomindang] 1949 har Folkrepubliken Kina på många områden nått stora framgångar och uppseendeväckande framsteg, särskilt i jämförelse med den relativa stagnationen i koloniala länder som Indien, Indonesien och Brasilien, där kapitalismen inte har störtats.

Men de enorma problem beträffande den ekonomiska, sociala, politiska och kulturella utvecklingen, som ett så efterblivet land som Kina med sin väldiga befolkning har att möta, har långtifrån blivit lösta, och de auktoritära metoder som det maoistiska ledarskapet praktiserar har därtill allvarligt hämmat sökandet efter lösningar på dessa problem.

De huvudsakliga motsättningar som Folkrepubliken Kina under det sista årtiondet haft att möta är följande:

a) Motsättningen mellan den ekonomiska tillväxten, som förblivit för låg, och takten i befolkningsökningen, som hotade att i det närmaste eliminera konsumtionsökningen per capita.

b) Motsättningen mellan den objektiva nödvändigheten att socialisera jordbrukets produktionsöverskott i syfte att accelerera den ekonomiska och industriella utvecklingen, och den politiska nödvändigheten att genomföra denna socialisering med samtycke av bondebefolkningens majoritet.

c) Motsättningen mellan den objektiva nödvändigheten att materiellt intressera huvudmassan av fattiga och mellanbönder för agrarproduktionens ökning, och den oundvikliga tendensen till ökad ojämlikhet och privat ackumulation som följer av dessa ”materiella stimulanser”.

d) Motsättningen under 50-talet och 60-talets början mellan den låga allmänna konsumtionsnivån för folket och det styrande skiktets ökande byråkratiska privilegier, vid samtidigt oerhört hårda villkor för befolkningens stora massa.

e) Motsättningen mellan det objektiva behovet av en accelererad industrialisering och det hinder härför som plötsligt restes genom Kremls bryska och brutala beslut om en ekonomisk blockad mot Kina.

f) Motsättningen mellan å ena sidan den snabba utbredningen av läskunnigheten och höjningen av den kinesiska ungdomens bildningsnivå, och å andra sidan den alltjämt relativt begränsade tillgången på kvalificerade arbeten i Kina.

Alla dessa motsättningar intensifierades av den skada som tillfogades Kinas jordbruk och ekonomi under andra fasen av ”det stora språnget” och den period av halvsvält som inträffade i början av sextiotalet. Detta skapade en explosiv situation i landet, som möjliggjorde en politisk differentieringsprocess och en ökad politisk aktivitet bland massorna. I denna situation mognade villkoren för en verklig politisk revolution mot den styrande byråkratin. ”Kulturrevolutionen” utgör objektivt ett försök av den maoistiska fraktionen att avleda de sociala krafter som rörde sig i denna riktning; syftet var att undvika byråkratins fall och att i stället reformera den.

3. Vissa av de explosiva motsättningar som under det sista årtiondet ackumulerats i Kina skulle under alla omständigheter ha framträtt, oberoende av landets inre förhållanden och av ledarskapets karaktär. Andra motsättningar skärptes avsevärt av detta ledarskaps autokratiska förmyndarattityd. Samtliga motsättningar ökade kraftigt till följd av Folkrepubliken Kinas plötsliga isolering vid 50-talets slut, då Kreml plötsligt avbröt den ekonomiska och militära hjälpen till Kina.

Denna brottsliga handling, genom vilken Sovjetbyråkratin utsträckte fraktionsstriden med Kinas KP inom den världskommunistiska rörelsen till de mellanstatliga relationerna, var en dolkstöt i ryggen på den kinesiska revolutionen och det kinesiska folket i samma ögonblick då dessa konfronterades med en hungersnöd inom landet och USA-imperialismens växande aggressiva tryck utifrån. Det är Kreml som bär det historiska ansvaret för brytningen av den kinesisk-sovjetiska alliansen och för de fördelar som imperialismen kunnat dra ur denna brytning.

Det kinesiska KP:s ledarskap, som fostrats i den stalinistiska skolan, har alltid accepterat teorin om ”socialismen i ett enda land”. Men under 50-talet hade omfattningen av andra arbetarstaters stöd åt Kinas ekonomi och försvar gjort denna teoris farliga implikationer mindre framträdande inom Kina än i Sovjetunionen vid 20-talets slut och under 30-talet (medan däremot teorins negativa konsekvenser på det internationella planet, för världsrevolutionen, framträdde även då). Det maoistiska ledarskapets kursändring mot en politik som ”litar till den egna kraften” och syftar till en omfattande ekonomisk autarki är endast en rationalisering av de konsekvenser som följer av Kremlblockaden och av den börda som lades på Kina med nödvändigheten att utveckla egna kärnvapen, sedan Sovjetbyråkratin vägrat att lämna hjälp på detta område.

Sedan den kinesisk-sovjetiska konfliktens början har de kinesiska ledarna i förhållande till den revolutionära processen i världen följt en radikalare linje, som i flera viktiga frågor fört dem närmare den revolutionära marxismens ståndpunkter (denna analys bekräftades 1968 av den hållning som Peking – i motsats till Kreml – intog gentemot majrevolutionen i Frankrike, de förrevolutionära striderna i Indien, de mexikanska studenternas kamp och den begynnande politiska revolutionen i Tjeckoslovakien, vilken ledde till Warsawapaktsländernas ockupation av detta land). Denna linje reflekterar lika mycket imperialismens och Sovjetbyråkratins specifika relationer till Folkrepubliken Kina som den världsrevolutionära flodvågens objektiva inverkan på de kinesiska massorna.

Det är emellertid också sant att den maoistiske fraktionens byråkratiska karaktär bidragit till Folkrepublikens Kinas internationella isolering och ökat motsättningarna och konflikterna inom Kinas KP.

Fastän Peking har bekräftat sitt beslut att försvara USSR mot imperialismen och Kreml har försummat sin plikt att återgälda detta med en motsvarande garanti för Folkrepubliken Kina, så är även Mao ansvarig för bristen på en konsekvent politik syftande till en antiimperialistisk enhetsfront i Vietnam. Detta har varit menligt för försvaret av den vietnamesiska revolutionen och för det Kinesiska KP:s inflytande inom den världskommunistiska rörelsen.

I stället för att föra en politik som stimulerar en konsekvent utveckling av världsrevolutionen, som kunde ha gett upphov åt nya socialistiska allierade och fört kampen för socialismen in i det kapitalistiska systemets starkaste fästen, så har denna tendens vid flera tillfällen lett de maoistiska strömningarna i Pakistan att motsätta sig de massrörelser som utvecklades där. Denna politik bidrog framför allt till att förbereda katastrofen i Indonesien, världsrevolutionens största nederlag sedan Stalin lät Hitler komma till makten utan strid. Kulten kring Mao, glorifieringen av Stalin och oppositionen mot avstaliniseringen i Sovjetunionen skadade försvaret av den kinesiska revolutionen i andra länder, minskade Pekings prestige och inflytande och skadade allvarligt socialismens sak på det internationella planet.

Utsträckningen av den kinesisk-sovjetiska konflikten från ideologisk och partinivå till statsnivå ledde till de blodiga intermezzona vid Ussuri, som gick långt utöver allt som tidigare inträffat. Man måste i detta sammanhang påminna om att huvudansvaret för brytningen mellan Kina och USSR vilar på sovjetbyråkratin, som dessutom inte tvekat att söka diplomatiskt stöd från kapitalistregeringar. Men även den kinesiska motstöten i gränstvisten bestämdes av byråkratiska intressen och prestigehänsyn och inspirerades i sista hand av föreställningen om ”socialismen i ett enda land”. Sålunda åsamkades socialismens sak avsevärd skada av såväl den sovjetiska som den kinesiska byråkratin.

Det kan dessutom inte uteslutas att en förändring i USA-imperialismens linje visavi Kina skulle kunna medföra en avsevärd modifiering av den revolutionära militans som det kinesiska ledarskapet tillråder sina anhängare utomlands (en normalisering av relationerna till USA på det mellanstatliga planet är naturligtvis i sig själv inte någon anledning till kritik).

Motgångarna i utrikespolitiken accentuerade de tendenser som alstrats av de ökade spänningarna inom det kinesiska samhället: spänningarna mellan olika skikt inom bondebefolkningen såväl som mellan denna och staten, mellan arbetarklassen, den studerande ungdomen, de intellektuella och byråkratin i städerna. Detta mångfaldiga tryck alstrade inom partiledningen, regeringen och armen djupa meningsskiljaktigheter beträffande in- och utrikespolitiken. Riktigheten i Maos tidigare beslut och hans allvetenhet sattes allt oftare i fråga.

4. Eftersom den tillgängliga informationen är fragmentarisk, motsägelsefull och obekräftad är det svårt och riskabelt att mera precist söka beskriva utvecklingen och innebörden av dessa meningsbrytningar inom det kinesiska KP:s ledarskap. Tillgängliga uppgifter indikerar att flera oppositionella riktningar var inblandade. Den maoistiska apparaten har inte tillåtit deras talesmän – eller också har dessa inte vågat eller velat – att offentligt, frimodigt och fullständigt deklarera sina ståndpunkter och politiska plattformar.

Den omfångsrika och motsägelsefulla maoistiska polemiken presenterar uppenbart förfalskade redogörelser och förvrängda tolkningar av opponenternas och kritikernas ståndpunkter. Det är t. ex. en absurd tanke att statschefen Liu Shao-chi, Pekings borgmästare P’eng Chen [Peng Zhen] och andra medlemmar av politbyrån som Teng Hsiao-ping [Deng Xiaoping] och T’ao Chu [Tao Ju] (de kinesiska kommunistledare vilka främst offentligen associerades med den kinesisk-sovjetiska konflikten), att de avsatta militära ledarna, de mest välkända kommunistiska intellektuella – numera kallade ”renegater, fiendeagenter eller revisionistiska kontrarevolutionärer” – skulle ha konspirerat i avsikt att återinföra kapitalismen till gagn för ”imperialisterna och kuomintangreaktionärerna”.

Även om ursprunget till dessa meningsbrytningar, deras historia och specifika innebörd förblir dunkla och obekräftade, så är deras konsekvenser desto tydligare. Den centrala ledargruppen har splittrats. En period av osäkerhet beträffande det kinesiska ledarskapets sammansättning och orientering har börjat. Mäktiga nya krafter har satts i rörelse.

De höga funktionärerna kring Liu sökte uppenbarligen gruppera sig mot Mao efter de förödande resultaten av ”det stora språnget”. Liu och hans nära allierade fruktade detta äventyrs farliga konsekvenser, tillrådde reträtt och lyckades åstadkomma en försiktigare ekonomisk kurs. Under denna omorientering tog Liugruppen kontrollen över partiapparaten och trängde Mao åt sidan. Deras avsikt var uppenbarligen att avlägsna honom från ledningen, reducera honom till en galjonsfigur och samtidigt utnyttja hans prestige till att ge sina egna beslut och sin egen handlingslinje maximal auktoritet. De vinnlade sig därför om att skydda den officiella bilden av hans ofelbarhet, vilket senare underlättade Maos återkomst.

Omkring 1965 kände Mao att han var i stånd att bryta Lius grepp om regimen och återvinna sin förlorade dominerande ställning. Genom att utnyttja sin enorma prestige, genom att manövrera mellan de olika tendenserna och slå ut dem en efter en, genom att förtala Liu och hans vänner i en oavbruten propagandakampanj lyckades Mao isolera dem och nöta bort deras stöd bland massorna, inom partiet, armen och landsbygden samt slutligen fullborda deras fall. Den objektiva grunden för denna framgång ligger i Maos förmåga att mobilisera stora massor, särskilt bland ungdomen, och att exploatera det hat som folket utvecklat mot byråkratin i dess helhet. Liufraktionen förlamades av sin bundenhet vid de byråkratiska reglerna och sin oförmåga att ifrågasätta den Maomyt som den själv i stor utsträckning medverkat till att skapa.

5. Den fraktionsstrid som hade brutit ut i byråkratins övre skikt spred sig utanför de styrande kretsarna vid mitten av 1966, efter konfrontationen vid Centralkommitténs elfte plenum i början av augusti då 16-punktbeslutet om ”kulturrevolutionen” antogs.

I sina manövrer sökte maoisterna stöd i samhällsskikt långt utanför partiet. En social resning släpptes lös. Denna resning, som utvecklade sig i successiva vågor, inleddes med sammandragningen av den studerande ungdomen som organiserades i Röda Garden, spreds därefter i december 1966–januari 1967 till industriarbetarna i de större städerna, mobiliserade delar av bondebefolkningen och drog även med sig vissa sektorer av de väpnade styrkorna.

Dessa sinsemellan sammanhängande rörelser har djupt påverkat den byråkratiska regimens jämvikt. Trots Maofraktionens aktuella seger har de stormiga händelserna försvagat dess ställning och dess makt. Regimen kommer inte att kunna återvinna den prestige och den stabilitet som den hade innan Mao utlöste den ”Stora Proletära Kulturrevolutionen”. De inre striderna och den maoistiska propaganda som beledsagat dem har bidragit till att alstra nya revolutionära energier bland ungdomen och de ledande elementen inom arbetarmassorna – energier som vare sig snabbt eller lätt kommer att elimineras.

Den verkliga situationen i Kina är mycket olik de förenklade tolkningar som levereras från olika läger. Maos anhängare, och de som tar hans propaganda för hårdvaluta, hävdar att han förordar en antibyråkratisk politisk revolution mot klassfiendens agenter, en revolution som syftar till vidgad demokrati för folkets massor.

Detta motsäges av uppenbara fakta. Det auktoritära sätt på vilket ”kulturrevolutionen” lanserades, styrdes, leddes och avslutades, eliminerandet av oliktänkande, den skrupelfria förvrängningen av de anti-maoistiska tendensernas ståndpunkter, den upprörande Maokulten, frånvaron av val och av demokratiska institutioner kontrollerade av arbetare och bönder, den ökade auktoriteten för armen under Lin Piao [Lin Biao] – allt detta vittnar om den byråkratiska karaktären och orienteringen hos den maoistiska fraktionen, vilken nu reducerats till en liten kärna av den forna ledningen.

Men lika fel har de som betraktar Maos nuvarande position som en direkt kopia av Stalins tyranniska, personliga diktatur. Om än de härskande byråkratiska kasterna i USSR och Kina företer många gemensamma drag, så finns det dock djupgående skillnader mellan den historiska situation som tillät Stalin att konsolidera sin makt och den internationella och nationella kontext i vilken Mao förde fram parollen om Röda Gardenas ”maktövertagande”. I dagens Kina har de av omvälvningen utlösta massmobiliseringarna, trots sina begränsningar, förändrat kraftförhållandet mellan byråkratin och folket till det senares fördel. Massrörelsen har försvagat den byråkratiska regimen. Detta resultat motsvarar inte Stalins uppstigande under de sena tjugo- och tidiga trettiotalen då massorna krossades, topphöggs och försattes i ett tillstånd av politisk passivitet som inte undergick någon grundläggande förändring förrän efter Stalins död.

Maofraktionens seger har på intet sätt eliminerat den differentierade oppositionen. Opponenter av alla slag finns kvar, djupt förankrade inom partiet, i fackföreningarna, armén, universiteten, de regionala kommittéerna, provinsstyrelserna, statsapparaten och på landsbygden.

Å andra sidan har armén under ledning av Lin Piao – uppenbarligen Maos nye arvinge och närmaste medarbetare – väsentligt ökat sin politiska betydelse. Tack vare sina interventioner i konflikter mellan de stridande byråkratiska fraktionerna samt mellan demobiliserade massorna och regimen blev armén, på bekostnad av partiet, Maoregimens främsta stöd, den främsta skiljedomaren och den främsta centraliserande kraften i landet. Detta var en av ”kulturrevolutionens” farligaste konsekvenser. Nu söker Mao emellertid att reducera den starka ställning som armén vunnit under den föregående perioden och att åter lägga huvudvikten vid konsolideringen av partiet såsom regimens främsta stöd samt vid behovet av en enda central ledning för alla maktapparater.

6. ”Kulturrevolutionen” förbereddes och igångsattes av Mao och hans vasaller för att eliminera de mest beslutsamma och hårdnackade kritikerna av hans inrikes- och utrikespolitik, och för att, som en koncession åt massorna, reducera de värsta missbruken som praktiserats av byråkratiska herremän vilka han själv fostrat, uppmuntrat och protegerat. Sedan Mao kommit i minoritetsställning i Politbyrån tog han risken att gå utanför den officiella parti- och statsapparaten, där hans motståndare fått fotfäste, för att över deras huvuden mobilisera universitetens och högskolornas studenter i syfte att återvinna kontrollen över landet.

Under hela sin aktiva period var rödgardiströrelsen högst motsägelsefull.

Det faktum att den organiserades uppifrån och inte på ungdomens eget initiativ samt att den i allmänhet inte behövde konfronteras med vare sig polisen eller de väpnade styrkorna underlättade avsevärt försöken från andra sektorer inom byråkratin att motarbeta Maofraktionens aktion genom att organisera grupper av rödgardister under deras eget beskydd. Eftersom alla grupper som bildades gav sig ut för att verkställa Maos direktiv och föra ut ”Maos tänkande” var det svårt för de breda massorna att förstå deras politiska differenser. Många grupper skilde sig dock tillräckligt i sin tolkning av Maos lära för att råka i ofta mycket häftiga konflikter.

Där de inbördes stridigheterna ledde till våldsamma konfrontationer på grund av meningsskiljaktigheter mellan rödgardisterna, eller vanligare på grund av Maoanhängarnas oförmåga att verkligen ta över ”makten” från väl förankrade oppositionsstyrkor, där ingrep armén. Således framträder bakom rödgardiströrelsen armén som den slutgiltiga auktoriteten, vilken ibland manipulerade ungdomsgrupperna, vid andra tillfällen höll dem tillbaka eller t. o. m. modifierade vad de hade uträttat.

Det skulle likväl vara ett misstag att betrakta rödgardiströrelsen enbart som ett fogligt instrument för en fraktionspolitik i den inre strid som benämnts ”kulturrevolutionen”. Den kinesiska studerande ungdomen hade många anledningar till klagomål, liknande dem hos andra länders ungdom av i dag. De omfattade den sociala diskrimineringen vid studenturvalet, olämpliga bostäder, bristande universitetsautonomi, otillräckliga arbetstillfällen efter avlagd examen. Studenterna vantrivdes med den högdragna, okontrollerade byråkratin, de önskade en politisk revolution som skulle bana väg för den socialistiska demokratin, de identifierade sin sak med världsrevolutionens.

Detta förklarar varför Mao hade sådana svårigheter att bevara kontrollen över rödgardiströrelsen och att hejda den när den väl en gång tjänat hans huvudsakliga syften. Rödgardiströrelsen hade sin egen logik.

Genom att ge sig ut över landet på eget initiativ, genom att engagera sig i våldsamma aktioner mot vissa byråkratiska skikt vann miljoner ungdomar ökat självförtroende och mod. De mest svårkontrollerade av dessa element gick utöver de mål som deras byråkratiska förmyndare satt upp för dem och råkade t.o.m. i konflikt med dem. Deras tendens till kritiskt tänkande och till oberoende politiskt handlande framträder i många väggtidningar, stencilerade och tryckta publikationer samt i en del av de ”maktövertaganden” som de genomförde. Rörelsen blev så farlig för Maos syften att han slutligen fann för gott att demobilisera rödgardisterna och sända dem tillbaka till klassrummen eller till arbete på landsbygden.

Men oroselement fortsätter att utvecklas ibland dem. De mest avancerade och revolutionära inom denna nya generation som fick sitt politiska dop i ”kulturrevolutionen” kan senare komma att utlösa massaktioner mot den kinesiska byråkratin i dess helhet, däri inbegripet de maoistiska segerherrarna.

Men ännu viktigare än rödgardisternas demonstrationer var den proletära massmobiliseringen under december 1966–februari 1967. Delar av arbetarklassen, som utnyttjade konflikter mellan de stridande fraktionerna och som av den ena eller andra bland dem manats till aktion, började föra fram sina egna ekonomiska och sociala krav och handla självständigt. Denna aktion utlöste generalstrejker inom transportväsendet och i flera fabriker i Shanghai, Nanking och andra industriella centra.

Denna rörelse nerifrån, som i sin fortsättning kunde ha äventyrat det maoistiska ledarskapets kontroll, stoppades med metoder där manipulering kombinerades med undertryckning. Masstrejkernas kortvarighet minskar dock inte deras historiska betydelse. De symboliserade slutet på industriarbetarnas politiska apati och betecknade återupptagandet av deras självständiga aktivitet.

7. De två huvudgrupperingar, som kämpar om hegemonin inom partiet, statsapparaten och armén, samlas kring Mao Tse-tung [Mao Zedong] respektive Liu Shao-chi. I utkanterna av dessa två grupperingar förekommer oppositionella tendenser av höger- och vänstertyp.

Ingen av de två huvudfraktioner som brottas om herraväldet inom den kinesiska kommunistbyråkratin kämpar för den socialistiska demokratin eller har något verkligt revolutionärt politiskt program, vare sig inrikespolitiskt eller utrikespolitiskt. Utifrån marxistiska kriterier förtjänar ingen av huvudfraktionerna politiskt stöd i sin kamp mot rivalen. Av tillgänglig information att döma – även om det skall erkännas att denna är fragmentarisk och inadekvat – så kan ingendera fraktionen anses som mera progressiv än den andra.

Så länge Liugruppen lyckades dominera praktiserade den byråkratstyrets alla motbjudande traditioner i enlighet med den stalinistiska skolans lärdomar. Dess doktriner och dess praktik skilde sig på intet sätt från den föregående periodens, då Mao hade den direkta kontrollen. Den avsky som samlats hos ungdomen, arbetarna och bönderna gjorde det möjligt för Mao att utan större svårigheter resa dessa krafter mot den byråkratiska majoriteten.

Maofraktionen förde fram appeller om uppror och massinitiativ, men dess handlingar motsvarade inte dess ord. Maos mål var att återvinna övertaget åt sin fraktion och sin politiska linje inom byråkratin, men ingalunda att störta byråkratin. Detta förklarar varför han i sin kamp tillämpade stalinistiska metoder som förtal, fysiskt våld och personkult, och varför han avsiktligt begränsade de appeller han riktade till massorna. När- och varhelst någon del av folket – inom ungdomen, proletariatet, bondebefolkningen eller bland de intellektuella – visade tendenser att frigöra sig från Maos dominans och styrning för att agera självständigt, tyglades den och återkallades till ordningen, ibland med repressiva metoder.

Nionde avsnittet i det ursprungliga 16-punktprogrammet i den officiella deklarationen om ”kulturrevolutionen”, som antogs av Centralkommitténs augustiplenum 1966, innehöll löftet om ”ett allmänt valsystem liknande Pariskommunens”, som skulle leda fram till en vidgad demokrati. Detta löfte låter i dag som ett hån. Icke blott har dylika val aldrig hållits, utan själva idén görs idag till ett åtlöje (”Det blinda förtroendet för val är likaledes en form av konservativt tänkande”).

I stället för att upprätta en vidgad proletär demokrati enligt Pariskommunens modell har Mao reorganiserat den byråkratiska regimen under ledning av ”trippelalliansen”, som reglementeras av armén och står under uppsikt av den del av kadrerna som förblivit hans fraktion trogen. De ”revolutionära kommittéerna”, som sattes upp under ”kulturrevolutionen”, valdes icke av de arbetande massorna själva och underställdes icke heller dessas uppsikt medelst demokratiska kontrollmekanismer utan inrättades genom en kompromiss mellan rivaliserande fraktioner under överinseende av den Mao-Lin-Piao-trogna kärnan.

Det har förekommit rapporter om element till vänster om de rivaliserande fraktionerna i toppen, både bland Maos följeslagare och bland arbetare och intellektuella med sympatier för Liu och andra ledare som fallit i onåd – grupper som bär fram revolutionära idéer och tendenser och som skulle kunna utgöra kärnan i en verkligt antibyråkratisk opposition. Dessa revolutionärer förtjänar internationellt stöd. Men under nuvarande förhållanden är det utomordentligt svårt för dessa spridda vänsterkommunister att förenas, att kommunicera med varandra, att utarbeta ett gemensamt program, välja ledare och genomföra någon aktivitet utefter en enhetlig politisk linje.

8. Maoisterna anklagar sina motståndare för ”revisionism”. Men redan de argument de åberopar för att rättfärdiga sin nuvarande kurs, visar att de i lika hög grad som sina motståndare gör sig skyldiga till en uppenbar revision av grundläggande marxistiska principer.

a) I länder som har störtat bourgeoisien och avskaffat den privata äganderätten till produktionsmedlen kan, hävdar de, kapitalismen återupprättas genom gradvisa och fredliga processer, beroende på intriger och politiska misstag av den ena eller andra riktningen inom kommunistpartiets ledning. Detta är att förkasta eller att bortse ifrån den marxistiska teorin om staten, som fastslår att förändringar av en så grundläggande karaktär inte kan genomföras vare sig gradvis eller fredligt.

b) De identifierar revolutionens byråkratiska degeneration med kapitalismens återupprättande. Vid förklaringen av detta fenomen förfaller maoisterna dessutom till en extrem voluntarism, och överdriver enormt ideologins sociala betydelse. Den främsta orsaken till risken för en byråkratisk degeneration och kapitalismens återupprättande ligger för Mao inte i det socio-ekonomiska systemets materiella grundvalar utan på det ideologiska planet. Han förklarar att om revisionismen inte utrotas på det teoretiska, vetenskapliga, konstnärliga och litterära planet så kommer den oundvikligen att leda till att proletariatets diktatur störtas.

Marxister har aldrig ansett att de reaktionära klassernas idéer, sedan dessa klasser genom den sociala revolutionen förlorat sin ekonomiska och politiska makt, skulle förmå att gradvis förändra statens klasskaraktär och struktur. En kontrarevolution av sådan omfattning skulle kunna förverkligas endast genom ett inbördeskrig mellan de tidigare besuttna klasserna och de arbetande massorna, en kamp där massorna skulle behöva krossas, eller genom den hypotetiska uppkomsten av en ny bourgeoisie, ekonomiskt tillräckligt stark att starta ett inbördeskrig och störta arbetarstaten. Detta har inte hänt och är för övrigt långt ifrån att hända, vare sig i Kina eller i några andra arbetarstater som är oeniga med Peking, vilka tendenser i kapitalistisk riktning som än framträtt i dessa länder.

c) Lika voluntaristisk är den maoistiska uppfattningen att oupphörliga appeller till de arbetande massornas offervilja, idealism och entusiasm i sig själva är tillräckliga för att övervinna de utomordentligt svåra problem som följer av produktivkrafternas otillräckliga utveckling under övergången från kapitalism till socialism i Kina.

d) Trots de historiska lärdomar som Lenin lade fram i Staten och Revolutionen, förklarar maoisterna att klasskampen under övergångsperioden mellan kapitalism och socialism måste intensifieras, inte avmattas, och att den till och med kan fortgå i århundraden. Denna teori tjänar till att rättfärdiga en intensifiering av statens roll som undertryckningsinstrument. I stället för att vittra bort, som Engels förutsade, kommer staten att fortbestå under obestämd tid, om man skall tro Mao. På detta sätt åstadkommer man en ”teoretisk” ursäkt för byråkratväldets värsta missbruk och excesser.

e) Den strategi för världsrevolutionen som Mao och Lin Piao förordar framhäver bondebefolkningens upprorsrörelser i de efterblivna koloniala länderna och undervärderar den centrala roll som industriarbetarklassen i de avancerade länderna måste spela vid krossandet av den imperialistiska makten och uppbyggandet av det nya socialistiska samhället.

f) På kulturens område i egentlig mening har det maoistiska ledarskapet fört fram antimarxistiska ståndpunkter av sjdanovistisk typ, som förfäktar den ”proletära kulturens” begrepp och byråkratiskt underställer litteratur, konst och vetenskap partiets ”linje”.

9. ”Kulturrevolutionen” har medfört en omfattande spridning av åsikten att en arbetarstat efter maktens erövring kan undergå deformering och degeneration, en åsikt som tidigare propagerats endast av den trotskistiska världsrörelsen. Efter de antibyråkratiska kampanjerna i Jugoslavien och på Kuba har den maoistiska propagandan i detta avseende, oaktat sina förvrängningar, riktat uppmärksamheten på ett av de mest avgörande problem som en segerrik socialistisk revolution har att möta: hur den proletära demokratin skall skyddas och utvecklas.

Nödvändigheten av en politisk revolution, sedan en byråkrati usurperat statsmakten och alla vägar till demokratisk kontroll stängts för massorna, har blivit klarare och begripligare för stora delar av den internationella kommunistiska rörelsen och det revolutionära avantgardet. Denna lärdom har ytterligare inpräntats genom det plötsliga och brutala slutet på demokratiseringsrörelsen i Tjeckoslovakien genom den sovjetiska ockupationen 1968.

Om ”kulturrevolutionen” bidragit till att popularisera och vinna stöd för idén om en politisk revolution i de byråkratiserade arbetarstaterna, så visar dess eget förlopp och dess utgång under Mao Tse-tungs förmynderskap att de metoder hans fraktion använde leder till rakt motsatt resultat. Det är omöjligt att utrota byråkratin med byråkratiska metoder. ”Kulturrevolutionen” slutade i ett försök att hejda massrörelsen och att bakom ”trippelalliansens” förklädnad bygga upp en ny form av byråkratisk makt i stället för den gamla parti- och statsbyråkratins, vars majoritet hade stött Liu. Denna ”trippelallians” är i realiteten en kompromiss mellan den maoistiska fraktionen och delar av den tidigare majoritetsfraktionen, en kompromiss som arbetades fram i ett läge då massorna började ingripa självständigt i kampen och därigenom hotade den byråkratiska makten i dess helhet.

Det finns ingen annan väg för en effektiv kamp mot revolutionens byråkratiska degeneration och de auktoritära regimer denna frambringar än det program som utformades av Lenin och Trotskij, nämligen konsolidering och institutionalisering av arbetarmakten på grundval av demokratiskt valda råd, den vidaste proletära demokratin, olika socialistiska riktningars och partiers rätt att legalt existera inom denna konstitutionella ram, begränsning och successivt avskaffande av olikheter i arbetsersättning, ekonomins styrning genom arbetarna själva, planerad utveckling av produktivkrafterna och, framför allt, revolutionens internationella spridning till imperialismens centra.

10. Fjärde Internationalens inställning till den kinesiska revolutionen, som under de senaste åren presenterats i talrika dokument och deklarationer, kan sammanfattas på följande sätt: Fjärde Internationalen har med fasthet stött den socialistiska revolutionen i Kina ända sedan dess början. Dess anhängare i Kina och i den övriga världen står för ett ovillkorligt försvar av Folkrepubliken Kina mot varje militär attack från USA-imperialismen eller vilken som helst av dess vasallstater.

Fjärde Internationalen anser att Kremls ledarskap är huvudansvarigt för den kinesisk-sovjetiska konflikten och fördömer det hämndgiriga avbrytandet av dess ekonomiska hjälp till Kina liksom dess fortlöpande diplomatiska överenskommelser med Washington, Paris, New Delhi och andra borgerliga regeringar, riktade mot Folkrepubliken Kina.

Samtidigt kritiserar Fjärde Internationalen den ultrasekteristiska attityd och överdrivet fraktionistiska anda som Peking ådagalägger i sina relationer till andra arbetarstater, vilka inte helt omfattar dess politiska linje. Peking har på grund av politiska differenser med Sovjetunionen, Kuba och andra kommunistiska länder envist vägrat att föreslå eller delta i en gemensam aktion mot USA:s intervention i Vietnam, vilket varit speciellt skadligt – även om det måste erkännas att vissa praktiska överenskommelser om militär hjälp till Vietnam slutligen kunnat träffas.

Utan att förbise att det kinesiska ledarskapet av sina egna intressen leds at inspirera sina anhängare i världen till en mera militant linje än Moskvas, kritiserar Fjärde Internationalen den byråkratiskt centristisk a karaktären hos denna politik. För att vinna inflytande i de koloniala eller före detta koloniala områdena använder Peking ett klart anti-imperialistiskt språk och ger faktiskt materiell hjälp åt gerillarörelser i ett flertal länder. Detta har inte bara skapat en ”image” av en position långt till vänster om Moskvas utan även objektivt stärkt den antiimperialistiska kampen i olika delar av världen, framför allt i Sydöstasien, arabländerna och Afrika. Likaså har Pekings häftiga kampanj mot de moskvatrogna kommunistpartiernas högeropportunistiska politik samt mot vissa grunddrag hos byråkratväldet i Östeuropa objektivt bidragit till att fördjupa stalinismens världsomfattande kris och underlättat framträdandet av ett nytt, ungt avantgarde världen över. Inom detta nya, unga avantgarde kvarstår en djup allmän sympati för Kina och den maoistiska kritiken mot Kreml-revisionismen, trots att de ortodoxa maoisternas extrema organisatoriska sekterism och politiska omogenhet hindrat dem från att någonstans stabilisera betydande ungdomsorganisationer.

Å andra sidan innebär Pekings grundläggande politik fortfarande stöd åt vilken som helst borgerlig regering i något halvkolonialt land som råkar samarbeta med Kina (i går Indonesien, i dag Pakistan och Tanzania), vilket får förödande konsekvenser för den revolutionära klasskampen i dessa länder.

Det kinesiska kommunistpartiets ledarskap har ända sedan det kom till makten genom sina handlingar visat att det ännu inte lyckats befria sig från det stalinistiska arvet. Dessa byråkrater tvekar inte att underordna de kinesiska massornas välfärd och den internationella revolutionens och socialismens intressen åt försvaret och befästandet av sina egna privilegier och sin egen makt.

Liknande drag företer politiken och agerandet hos de maoistiska grupper som sedan den kinesisk-sovjetiska splittringen framträtt i ett flertal länder. De kombinerar äventyrlighet med opportunism. De har visat sig oförmögna till kritiskt och självständigt marxistiskt tänkande. En följd härav är att flertalet bland dem företer ringa inre sammanhållning och att de i regel tenderar till att splittras i fientliga fragment.

”Kulturrevolutionens’ erfarenheter visar än en gång att inte heller i Kina kan byråkratin elimineras genom reformer. Den måste avlägsnas från makten av det nya avantgarde av äkta revolutionärer som nu håller på att formera sig i Kina och som kommer att ställa sig i spetsen för de massor som kommer att vakna och att organisera sig under en verklig antibyråkratisk revolution. En sådan självständig rörelse kommer vid sitt framträdande att bryta byråkratins grepp om Kinas ekonomiska, politiska och kulturella liv och innebära en verklig vidgning och konsolidering av den proletära demokratin, som ”kulturrevolutionen” utlovat i sin propaganda men som den varit beklagligt oförmögen att förverkliga.

Ur Fjärde internationalen 2-69

Den kinesiska revolutionen 1949

Ted Grants artikel, skriven innan Mao Tse Tungs Röda Armé tog makten för femtio år sedan, är ett lysande exempel på marxismens metod för att analysera nya fenomen. Grant förstod revolutionens enorma effekt på världsrelationerna, men varnade också för att ”det totalitära styret kommer att använda sig av den gamla regimens barbari och grymheter”.

Den kinesiska revolutionen 1949

Den kinesiska Röda Arméns spektakulära avancemang gör att diplomaterna i USA:s och Storbritanniens utrikesdepartement nu på allvar diskuterar möjligheten av att Chiang Kai Sheks regim kollapsar totalt. Hela den kapitalistiska pressen skriver i nedstämd ton om möjligheten av att norra och centrala Kina till Yangtze hamnar under stalinistiskt styre.

Mindre än tre år efter den japanska imperialismens kollaps har Röda Armén lagt under sig Manchuriet och större delen av norra Kina. Den kinesiska huvudstaden Nanking kan tillsammans med den rikaste staden Shanghai, med fem miljoner invånare, inom kort falla i Röda Arméns händer. Stalinisterna kontrollerar redan nu ett territorium med över 170 miljoner invånare.

De brittiska kapitalisterna, som har investeringar på 450 miljoner pund i Kina, är förskräckta över utsikten att förlora denna enorma investeringsmarknad. Den amerikanska imperialismen, i vars intressesfär Kina kom att ingå i och med att de andra imperialistiska makterna försvagades under kriget (andra världskriget, ö a), har givit Kuomintangregeringen tre miljarder dollar i bistånd i ett fruktlöst försök att bevara Kina för fortsatt imperialistisk utsugning.
De amerikanska imperialisterna inser nu att ytterligare investeringar vore att kasta pengarna i sjön. Trots att de vid krigets början hade alla fördelar vad gäller militär och teknisk styrka har Kuomintang lidit nederlag efter nederlag. Kuomintangregimen under Chiang Kai Sheks diktatoriska styre representerar de feodala godsherrarna och kapitalisterna. Den kontrolleras av en ytterligt korrupt militär klick som förtrycker arbetarna och bönderna.

Stalin och Bukharin

Chiang Kai Shek kom till makten efter nederlaget för den kinesiska revolutionen 1925-27 där han spelade rollen av huvudslaktare av arbetarklassen. Att han lyckades med det berodde på Stalin, Bukharin och det kinesiska kommunistpartiets ledning. Deras linje var att bilda block med de kinesiska godsherrarna, kapitalisterna och feodala krigsherrarna under förevändning av enighetsbehovet i kampen mot imperialismen. Som en konsekvens av detta saboterade de arbetarnas och böndernas försök att ta kontroll över industrierna och jorden. En ”kommunistisk” arbetsminister saboterade strejker och bestraffade strejkande arbetare. En ”kommunistisk” jordbruksminister lät skjuta bönder som försökte ta över jorden.
Det kapitalistiska Kuomintang anslöts som sympatiserande sektion till Kommunistiska internationalen. Trotskij visar i ”Tredje internationalen efter Lenin” stalinisternas roll: ”Kuomintang erkändes som sympatiserande sektion till Komintern i början av 1926 på förslag av SUKP:s politbyrå med Trotskij som enda röst emot. Hu Han-min från Kuomintangs högerflygel deltog på Kominterns VU:s sjätte plenum i februari 1926 i egenskap av besökare från Kuomintang. Chiang Kai Sheks hantlangare Shao Ki-tze var besökare vid det sjunde plenat i november 1926”.

Den 21 och 22 mars 1927 tog Shanghais arbetare över kontrollen över staden. Chiang började genast förbereda för att krossa dem. För detta konspirerade han med imperialisterna.
Istället för att rusta för strid gav stalinisterna fullt stöd till Chiang. I Kominterns officiella bulletin International Press Correspondence franska upplaga stod det den 23 mars 1927: ”Istället för att, som imperialisterna säger, splittra, har Kuomintang stålsatt sina styrkor”.
Den 30 mars: ”En splittring i Kuomintang och stridigheter mellan arbetarna i Shanghai och de revolutionära trupperna är helt uteslutet för tillfället… Chiang Kai Shek… sade själv att han skulle följa partilinjen… En revolutionär som Chiang Kai Shek kommer inte att, som imperialisterna fått för sig, gå över till Chang Tao-lin (en nordkinesisk general) och bekämpa befrielserörelsen…”

Chiang gick vidare med att organisera en kupp, massakrera gräddan av de kämpande arbetarna, förbjuda fackföreningarna och kommunistpartiet och beröva massorna alla rättigheter. De upproriska massorna besegrades grundligt och resterna av kommunistpartiets ledning flydde ut på landsbygden och försökte organisera ett bondekrig.

Bondearmén

Gerillakriget kastade fram ledare med en anmärkningsvärd militär begåvning. Mao Tse Tung, Chu Teh och andra lyckades gäcka de starka arméer som Kuomintang satte in mot dem. Trots den felaktiga politiska linjen, vilken ledde till upprepade katastrofer, lyckades man i en av militärhistoriens större bedrifter genomföra Den långa marschen, en årslång omgruppering på över 10 000 km till bergsmassiven i Yenanprovinsen där man satte upp en ”sovjet”-republik med uppskattningsvis 10 miljoner invånare. Där lyckades man hålla ut mot upprepade anfall av Chiangregimen. Nyckeln till framgång var att man delade ut jorden till dem som brukade den.

Under tiden ökade Chiangregimen ständigt trycket på arbetarna och bönderna. I vissa områden drev korrupta kronofogdar in skatterna från bönderna 80 år i förskott.

Militärutgifterna ökade konstant och den bräckliga Kuomintangregimen visade sig oförmögen att åstadkomma ett revolutionärt motstånd mot den japanska imperialismens härjningar.

En ruttnande regim

Chiangregimen urartade till ett kaos av mutor och polisbrutalitet. På 20 år blev den så totalt degenererad att den förlorade nästan allt stöd även hos medelklassen.

Efter Japans kollaps, påskyndat av Röda Armén i Manchuriet varvid stalinisterna fick tillgång till stora mängder materiel och ammunition, föll stora delar av Manchuriet och norra Kina i de kinesiska kommunisternas händer. Den kinesiska Röda Armén hade bedrivit gerillakrig mot japanerna och kunde smidigt ta över stora områden när den japanska armén kollapsade. Även under kriget mot Japan var Chiangs primära angelägenhet den sociala oron på hemmafronten, kriget mot kommunisterna och arbetarna, och hade det inte stått klart att Japan skulle komma att förlora hade han antagligen kapitulerat och gjort upp med den japanska imperialismen.
Den amerikanska imperialismen hjälpte Chiang med ammunition och andra förnödenheter och t o m med transport av trupper till Manchuriet och norra Kina utförd av USA:s flotta och flygvapen. Chiang hade till en början framgångar men förgäves. Han ledde en döende regim, t o m mer kaotisk än tsarregimen i Ryssland. Den var så rutten att stora delar av förnödenheterna från USA såldes direkt till stalinisterna i utbyte mot guld, och ministrar och ämbetsmän stoppade en stor del av det amerikanska biståndet direkt i sina egna fickor. Bara en mindre del av ammunitionen och förnödenheterna nådde faktiskt fram till trupperna vid fronten.

Som inom alla dödsdömda regimer intrigerade ledarna mot varandra. Chiang själv skar av försörjningslinjerna till general Fu Tso Yi, den ende kompetente militären på nationalistsidan, av ren rädsla för att denne skulle utmanövrera honom. De övriga generalerna visade sig helt underlägsna Röda Armén vad gäller strategi och taktik.

Mao Tse Tung påpekade dock att huvudskälet till stalinisternas seger var de sociala frågorna. ”Jorden till den som brukar den” som i ryska revolutionen innebar dödsstöten för de feodala godsherrarna och deras korrupta regim. I stora delar av landet har de kinesiska stalinisterna genomfört den agrara revolutionen. Det är den stora skillnaden mellan 1927 och idag. Det är detta faktum som gjort att Chiangs arméer har smält samman. De består av de fattigaste bönderna som inte har råd att muta sig fria från militärtjänstgöring. Till och med News Chronicle (11 december 1948) erkänner detta: ”Det råder utbrett missnöje bland manskapet i nationalistarmén. Chiangs meniga soldater får ungefär 50 öre i månaden. I vissa byar leds de värnpliktiga bort till tjänstgöringen i rep och när de transporteras med tåg låser man dörrar och skjutluckor som vid boskapstransporter så att de inte kan fly”.

Naturligtvis deserterar soldaterna med sina vapen, ibland hela divisioner, när de möter stalinisternas program för jordreform.

Jordbruksprogrammet

Vid det kinesiska kommunistpartiets nationella jordbrukskonferens den 13 september 1947 föreslogs ett agrart program med bl a följande punkter:

§ 1. Feodal och halvfeodal utsugning inom jordbruket avskaffas. Principen ”jorden till brukaren” ska råda.
§ 2. Rätten för godsherrar att äga jord avskaffas.
§ 3. Den nedärvda rätten för kloster, tempel, skolor, institutioner och organisationer att äga jord avskaffas.
§ 4. Alla skulder som bönder ådragit sig före jordreformen avskrivs.
Paragraf 10, som riktar sig direkt till Kuomintangs soldater och även officerare lyder i delar:
§ 10c. Allt manskap i Folkets befrielsearmé, demokratiska styrelser och alla folkliga organisationer på landsbygden ska få jord i samma utsträckning som bönder för sin egen och sin familjs behov.
§ 10d. Godsherrar och deras familjer ska få jord i samma utsträckning som bönder.
§ 10e. Kuomintangs officerare och soldaters familjer och andra fientliga styrkors familjer ska om de är bosatta på landsbygden få jord i samma utsträckning som bönder.

En av de utmärkande faktorerna i den kinesiska situationen är arbetarklassens relativa passivitet. Förvisso har som resultat av den nationalistiska arméns sammanbrott utbredda strejker ägt rum i de stora städerna, Shanghai, Kanton, Hanchow och Nanking, trots den omfattande repressionen. Det står dock klart att arbetarna i takt med att stalinisterna avancerar mot de större städerna vid Yangtze bara har att ansluta sig till dem i brist på ett massalternativ. Chiang Kai Sheks regim har aldrig haft stöd hos arbetarklassen.

Varje socialistiskt sinnad arbetare måste välkomna störtandet av kapitalismen och feodalismen i denna viktiga del av Asien, trots att det äger rum under stalinistisk ledning. Dess långsiktiga betydelse är lika stor som den ryska revolutionen. Det finns ingen bättre marxistisk analys av den dystra framtiden för kapitalistklassen i världen än den som står att läsa i The Times’ ledare den 10 november 1948:

Lika stor som 1917

”I bästa fall är detta ett lysande undantag (staden Hsuchow som hölls av nationalisterna och sedan dess har fallit) efter månader av nederlag som ändrat styrkebalansen – militärt, ekonomiskt, politiskt – till kommunisternas fördel. Deras hårdnade grepp över stora delar av norra Kina har en djupare betydelse än den japanska invasionen för tio år sedan, för kommunisterna – hjälpta av Ryssland som de varit och marxister som de är – sammanför och organiserar lokala revolutionära styrkor. I fråga om omfattning och sannolika konsekvenser måste det pågående upproret jämföras med det i Ryssland 1917 – ur vilket det uppenbarligen direkt härstammar. Fortsatta framgångar för de kinesiska kommunisterna skulle innebära utvidgat inflytande och vid rätt tillfälle större framgångar för den makt med vilken de allierar sig. Hyllade sovjetiska planer på att ansluta de asiatiska miljonerna till det läger som redan sträcker sig från Oder till Sakhalin skulle innebära den största förändringen av styrkebalansen hittills.

De kan rekrytera ur bondemassorna till sina arméer, och de har vunnit stöd bland bönderna genom att expropriera godsherreegendomen och omfördela jorden. Hittills har kommunisternas jordreformer skapat ett uppenbart välstånd eftersom de inte har behövt försörja några större städer; livsmedlen har stannat på landsbygden.

I vissa regioner har befälhavare hänsynslöst skjutit eller fängslat de som betraktats som antikommunister, i andra regioner har man visat tolerans och vardagslivet har inte förändrats i någon större utsträckning. Affärsidkare och dylika har t o m fått välja mellan att stanna eller ge sig av.

Denna tolerans verkar vara medveten politik från Mao Tse Tung, den synnerligen sluge kommunistiske ledaren. Hans skrifter och tal visar att han är en orubblig marxist, men som sådan inser han att Marx’ analys av revolutionens möjligheter i det industrialiserade Europa det senaste århundradet inte utan vidare kan appliceras på det huvudsakligen agrara och mer primitiva kinesiska samhället.

Mao verkar ha bestämt sig för att nå sitt kommunistiska mål i två stadier. Först etablerar han ett system av relativt fri handel, liknande den Nya Ekonomiska Politiken som Lenin introducerade efter krigskommunismens sammanbrott i Ryssland. Det är på detta stadium han f n befinner sig, varigenom han inte utan grund hoppas att kunna vinna över bönderna och även dämpa rädslan hos många stadsbor. Därefter, när det första stadiet är genomfört, planerar han att gå vidare i riktning mot ”marxistisk socialism”.

Beteckningarna marxism och kommunistisk om Maos politik är naturligtvis felaktiga. Den stalinistiska politiken i Ryssland, östeuropa och Kina har kallats marxistisk av samtliga kapitalistiska skribenter. I själva verket är stalinismen en perversion av marxismen. Icke desto mindre konstaterar The Times att de kinesiska stalinisternas taktik uppvisar stora likheter med den östeuropeiska varianten.

Två sidor av myntet

Samtidigt som vi välkomnar feodalismens sönderfall i Kina måste det betonas att det stalinistiska ledarskapet innebär en seger för en fruktansvärd karikatyr på en marxistisk revolution. Istället för riktig demokrati kommer en regim lika brutal som den ledd av Chiang Kai Shek att etableras. Precis som ledningarna i östeuropa kommer Mao att betrakta Ryssland som sin förebild. Utan tvekan kommer man att uppnå stora ekonomiska framgångar. Men massorna, både bönder och arbetare, kommer att tvingas inse att byråkratin förslavar dem.

Stalinisterna inlemmar i sin regim exfeodala ministrar, kapitalistiska element och den byråkratiska ämbetsmannakasten i städerna som kommer att suga åt sig privilegier och makt. På basis av en sådan outvecklad ekonomi kommer en differentiering av bondeklassen liknande den i Ryssland efter NEP att äga rum.

I kombination med misslyckandena att nationalisera jorden och de kapitalistiska elementen inom handeln och eventuellt även den lätta industrin kan vägen på så vis komma att beredas för en kapitalistisk kontrarevolution. Man ska komma ihåg att den kinesiska arbetarklassen relativt sett är svagare än bondeklassen jämfört med i Ryssland under NEP, detta p g a Kinas underutveckling.

Till och med i Tjeckoslovakien och övriga östeuropa med sin relativt sett svagare kapitalistklass var faran av ett kapitalistiskt maktövertagande en realitet under en period. Det faktum att arbetarna och bönderna inte kommer att ha någon demokratisk kontroll och att det totalitära styret kommer att använda sig av den gamla regimens barbari och grymheter understryker risken för ett kapitalistiskt maktövertagande.

Det förefaller dock mest sannolikt att kapitalismen kommer att besegras p g a dess försvagning i världsskala. Imperialismens kraftlöshet i den nuvarande situationen visas av det faktum att de intervenerade aktivt mot den kinesiska revolutionen 1925-27, medan den idag bara hjälplöst ser på när Chiangs regim faller sönder.

Det verkar troligt att Stalin kommer att få en ny Tito att räkna med. De mer beräknande borgerliga kommentatorerna spekulerar redan i detta med viss förtjusning. Mao kommer att ha en stark bas i Kina med sin befolkning på 450-500 miljoner, sina stora resurser och det massstöd hans regim tveklöst kommer att åtnjuta i början. De konflikter som kommer att uppstå bör användas för att förklara för och hjälpa arbetarklassen världen över att förstå stalinismens karaktär.

Ted Grant (översättning: Johan Sand)

Från Tidskriften Marxismen Idag.

Genevéavtalet 1954 – stormaktsbesluten och Vietnam

Den som för tio år sedan påstått att det befriade Vietnam skulle hamna i krig med Kampuchea, eller att det ”socialistiska Kina” skulle ta upp vapnen mot Vietnam, hade nog blivit betraktad som närmast galen. Främst då av de som under Vietnamkriget sett Kinas Kommunistiska Parti (KKP), FNL och de Röda Khmererna som en enad front mot USA- imperialismen.

Men för dem som tittat bakom det offentliga fras- och propaganda- maskineriets fasader kom konflikterna inte att framstå som helt oväntade. Man kunde förvåna sig över att brytningarna mellan parterna gick väl långt – det rörde sig trots allt om väpnad kamp mellan tidigare vapenbröder! Men att det funnits långa hårda politiska och ideologiska strider bakom kulisserna var ingen nyhet.

Det är det som föreliggande artikel om utvecklingen i Indokina före, under och efter konferensen i Genève 1954 vill belysa. Trots att det nu är över 25 år sedan bär utvecklingen i Indokina (och dess förhållande till Kina) ännu svåra märken av de beslut som kom att fattas där. Under några hektiska sommarmånader åter- speglades, i denna annars så fridfulla

kapitalistiska avkrok, motsättningarna mellan revolution och kontrarevolution, mellan imperialism och nationell frigörelse; mellan ”gamla” och ”nya” imperialistiska stater, mellan mindre och större ”kommunistiska” byråkratier, mellan kamp och kapitulation.

Det bokslut som vi idag kan göra över denna händelse ger en god bild av de motsättningar som än idag kastar en mörk skugga över den indokinesiska revolutionens fortsatta möjligheter. Trots att dessa motsättningar under de senaste 2-3 åren bragts i ljuset, inte minst av de vietnamesiska kommunisterna själva (och som tigit alltför länge!) är det ändå nödvändigt att vika undan även de mest tunna och till synes oförargliga slöjorna. Sanningen är alltid revolutionär, har det säkerligen skrivits tusen gånger. Men det gör det inte mindre sant eller mindre viktigt den 1001:a…

Läs hela artikeln, Genevéavtalet 1954 – stormaktsbesluten och Vietnam, som publicerades i två delar i Tidskriften Fjärde Internationalen nr 6/1982 och 1/1983

Rötterna till konflikten mellan Kina och Vietnam

1. Några felaktiga uppfattningar

När den sino-vietnamesiska konflikten bröt ut på allvar i slutet av 70-talet, framfördes många överförenklade och ohistoriska »teorier« om dess orsaker och karaktär. Ofta var det snarare fråga om partsinlagor, som hade till uppgift att rättfärdiga den ena eller andra sidans agerande, än seriösa försök att förklara orsakssammanhangen.

En kategori av sådana »teorier« söker förklara konflikten med den ena eller andra »supermaktens« lömska intriger. Antingen är det Moskva som är roten till det onda och Vietnams roll i det hela reduceras då främst till att vara ett redskap för Sovjets »expansionism« och »hegemonisträvanden« i Sydostasien (ett område som f ö Moskva aldrig betraktat som vitalt). Eller så är det istället Kina som agerat för USA-imperialismens räkning, d v s påtagit sig rollen som Washingtons bandhund i denna del av världen.

Till stöd för den första versionen har man kunnat peka på det faktum att Vietnam uppbackats av Moskva, och till stöd för den andra varianten att Washington (som otvivelaktigt haft intresse av att tvåla dit Vietnam efter det förödmjukande nederlaget 1975) tagit parti för Kina.

Agentteorier av detta slag säger dock mer om förespråkarnas förvrängda världsbild än om verkligheten. De bortser nämligen från det elementära faktum att ingen regim (som inte är en direkt marionettregim eller är tvingad att spela den rollen) utformar sin politik för att tillgodose andra staters intressen. Målsättningen är alltid att främja egna klass- och statsintressen. Däremot kan givetvis olika stater samordna sin utrikespolitik om detta uppfattas vara fördelaktigt för de egna intressena, men detta är en annan sak. Vietnam och Kina utgör inga undantag i dessa avseenden. Båda regimerna har en lång historia av kamp för det egna landets »nationella oberoende« bakom sig och värnandet om detta oberoende utgör fortfarande en central målsättning för deras utrikespolitik.

I Kinas fall räcker det väl med att påminna om att dess vägran att rätta sig efter Moskva var en av huvudanledningarna till sino-sovjetiska konflikten. I Vietnams fall är agentresonemanget om möjligt ännu absurdare. Under årtionden har vietnameserna fört en ytterst hårdnackad kamp för att befria sig från utländsk överhöghet (från Japan, Frankrike och USA) och för att ena landet. Hanois vägran att ta ställning i den sino-sovjetiska konflikten under hela befrielsekriget mot USA är ett uttryck för samma självständighetssträvanden. Målsättningen att värna om Vietnams oberoende försvann inte heller med segern 1975. (1) Tvärtom sökte man öka manöverutrymmet. För att minska sitt beroende av Kina och Sovjet gjordes stora ansträngningar att vidga och fördjupa kontakterna med västvärlden, inklusive USA. Förhoppningen var att i framtiden kunna balansera på fyra ben i stället för två, d v s att inte bara vara hänvisade till sovjetblocket och Kina när det gällde handelsförbindelser, ekonomiskt och tekniskt bistånd o s v, utan också upprätta sådana förbindelser med Västeuropa/Japan och USA. Den ensidiga uppknytningen till Sovjet i slutet av 70-talet var alltså inget eftersträvat, utan något som påtvingades Hanoi av omständigheterna: försämringen av relationerna till Kina, kalla handen från USA och det ytterst magra utbytet av inviterna med övriga kapitaliststater. Beroendet av sovjetblocket var i själva verket ett allvarligt bakslag för den vietnamesiska utrikespolitiken. Detta förklarar varför Hanoi i det längsta försökte hålla en viss distans till Moskva. Vietnam ansökte exempelvis inte om inträde i Comecon förrän konflikten med Kina hade utvecklats mycket långt (Peking hade avbrutit allt bistånd, startat en häftig propagandakampanj mot Vietnam, uttalat offentligt stöd till Pol Pot-regimen i konflikten med Vietnam m m – och detta samtidigt som Washington och Peking utvecklade allt vänskapligare relationer).

Ett annat slags »teorier« är de som förklarar konflikten med antingen Kinas eller Vietnams »expansionism« och »hegemonisträvanden«. (2) Sådana »teorier« innehåller ett korn av sanning, såtillvida att de fokuserar uppmärksamheten på Kinas och Vietnams motstridiga intressen och strävanden i Sydostasien. Men samtidigt är begrepp som »expansionism« djupt missvisande. Förutom att man inte kan påvisa några ekonomiska drivkrafter som skulle göra Kina och/eller Vietnam expansionistiska till sin natur, strider sådana förklaringsmodeller mot historiska fakta. Förvisso har både Kina och Vietnam ådagalagt intresse för utvecklingen i Sydostasien och sökt påverka denna i enlighet med de egna intressena, men att beskriva detta i termer av »expansionism« är att tänja på begreppets innebörd på ett fullkomligt otillåtligt sätt. Inte heller har Kina och Vietnam haft några större territoriella krav på varandra (om vi bortser från båda sidors anspråk på Sydkinesiska havet) eller på några andra stater i Sydostasien. Men Vietnams ockupation av Kampuchea och Kinas invasion i Nordvietnam då? Stödjer inte dessa exempel teserna om »expansionism«? Svaret är nej. Dessa händelser var ett resultat av flera samverkande faktorer, som vi ska titta på nedan, och inte Kinas och/eller Vietnams »expansionism«.

Det man kan tala om i Vietnams och Kinas fall är en strävan efter inflytande och kontroll över utvecklingen i angränsande stater. Detta utgör dock inte något nytt fenomen. Det är lika gammalt som stalinismen. Inte minst är den sino-sovjetiska konflikten (se tidigare artiklar) ett utmärkt exempel på detta (en av konfliktens huvudingredienser var där Moskvas försök att kontrollera och styra Kinas förehavanden).

Vi kan här exemplifiera med Vietnams relationer till Kampuchea. Det är otvivelaktigt sant att de vietnamesiska ledarna länge sökt påverka utvecklingen i Indokina i enlighet med sina egna intressen. Det är också sant att de förespråkat ett intimt samarbete mellan de indokinesiska staterna (f ö – och det bör understrykas – en intim samverkan mellan de indokinesiska staterna står i princip i överensstämmelse med de indokinesiska folkens intressen). Men det är inte sant att den vietnamesiska invasionen och ockupationen av Kampuchea var det logiska slutresultatet av en gammal »plan« att dominera regionen och upprätta en »indokinesisk federation« (vilket Pol Pot-sidan hävdat). Tvärtom var Hanoi i det längsta emot en »militär« lösning av konflikten med Kampuchea. Förmodligen skulle Hanoi ha tolererat vilken regim som helst i Phnom Penh, om den bara inte utgjort ett allvarligt hot mot Vietnams säkerhet (det som gjorde situationen outhärdlig för Hanoi är Pol Pot-regimens fullständigt kompromisslösa hållning i konflikten i kombination med dess mot Vietnam riktade allians med Kina). Om det tvärtom varit så att Hanoi från första början hade varit inställt på att upprätta en marionettregim i Kampuchea, då blir det oförklarligt varför man väntade ända till december 1978 innan man slog till. Vi bör t ex ha i åtanke att 1970 (då befrielsekampen började i stor skala i Kambodja) var »Röda khmererna« mycket svaga och till en början var det vietnamesiska befrielsestyrkor som genomförde de viktigaste militära operationerna mot Lon Nol-trupperna, varefter de så befriade områdena överlämnades till Röda Khmererna. Varför utnyttjade Hanoi inte denna sin styrkeposition för att ta ett fast grepp över utvecklingen? Och varför agerade man inte 1971, då motsättningarna redan var så stora att väpnade sammanstötningar mellan vietnamesiska och kampucheanska styrkor ägde rum. Eller varför slog man inte till 1973, då Röda Khmererna vägrade att ansluta sig till Paris-avtalet och redan börjat rensa ut provietnamesiska element. Och varför utnyttjade inte Hanoi situationen 1975 för att »befria« Phnom Penh först? I början av 1975 skulle förmodligen både de kinesiska och amerikanska reaktionerna på ett sådant företag blivit mycket svaga. I stället väntade Hanoi alltså till någon gång under 1978 innan man beslöt att till varje pris göra sig av med Pol Pot & Co. Fram till dess hade man inte ens konsekvent stött oppositionen i Kampuchea, utan via diplomatiska kanaler sökt komma till tals med Pol Pot-regimen. Inte heller hade man fram till dess kritiserat Pol Pots inrikespolitik. Lägg märke till att 1978 hade Pol Pot-fraktionen konsoliderat sin ställning och var starkare än någonsin tidigare; oppositionen, däribland massor av provietnamesiska kadrer, hade brutalt likviderats, de väpnade styrkorna hade med kinesisk hjälp kraftig utökats och upprustats, Peking stödde öppet Pol Pot-regimen mot Vietnam o s v, o s v. Att Hanoi slog till i denna situation (och inte tidigare) tyder sannerligen inte på att man redan från början haft för avsikt att upprätta en marionettregim i Kampuchea. l stället var det så att beslutet att störta Pol Pot fattades först sedan konflikten med Kina och Kampuchea nått en punkt, där ingen återvändo verkade möjlig: förutom att gränskriget med Kampuchea fått allt större omfattning hade också konflikten med Kina nått en nivå där väpnade gränsintermezzon hörde till dagsrutinen, och Vietnam stod alltså inför hotet av ett långvarigt och kostsamt tvåfrontskrig. (3)

2. Konfliktens verkliga orsaker

Varje försök att ge en enkel förklaring till den uppflammande sino-vietnamesiska konflikten, d v s att tillskriva den en enda orsak, är dömt att misslyckas. För att förstå den måste man ta hänsyn till ett helt komplex av samverkande och ömsesidigt beroende faktorer. Men samtidigt är det klart att konfliktens grundläggande förutsättning är motsättningar mellan Peking och Hanoi, nämligen Kinas och Vietnams motstridiga nationella intressen (statsintressen) och strävanden i Sydostasien. Dessa motsättningar, som till stor del kan spåras tillbaka ända till början av 50-talet (se Stig Erikssons artikel om Genèvekonferensen) skärptes i början av 70-talet, då tövädret mellan Washington och Peking kom igång på allvar, och särskilt från 1975, då de indokinesiska revolutionerna segrade och frågan om inflytande i regionen blev akut. På denna grundval bidrog en lång rad politiska, ideologiska, territoriella, etniska och historiska motsättningar till att skärpa konflikten liksom också socioekonomiska och inombyråkratiska motsättningar inom de två länderna. Med dessa sammanvävdes en rad »yttre« faktorer, utan vilka konfliktens explosiva förlopp och ytterst tillspetsade karaktär skulle vara obegriplig: konflikten mellan Vietnam och Kampuchea, den sino-sovjetiska konflikten och sist men inte minst de allt vänskapligare relationerna mellan Kina och USA. Närmandet mellan Washington och Peking hade nämligen som förutsättning att Kina spelade en »stabiliserande roll« i Asien (d v s bidrog till att stoppa upp den revolutionära dynamik som segrarna i Indokina hotade att utlösa i omgivande stater), samtidigt som det medförde att Washington – till en början diskret, men efterhand allt öppnare – backade upp Peking i konflikten med Vietnam (och Sovjet). Den avgörande betydelse som närmandet mellan USA och Kina hade för konfliktens förlopp kan illustreras av två signifikativa fakta: 1) Pekings öppna brytning med Vietnam skedde bara några dagar efter den amerikanske presidentrådgivaren Brzezinskis Kina-besök i maj 1978, ett besök som markerar inledningen av ett nytt kapitel i de kinesisk-amerikanska förbindelserna; 2) Kinas invasion av norra Vietnam ägde rum strax efter Deng Xiaopings bejublade USA-besök i jan-feb 1979 och skulle aldrig ha blivit av om Washington sagt ifrån – Deng gjorde ju inte precis någon hemlighet av att han tänkte »lära Vietnam en läxa«.

Något som är slående redan vid en ganska ytlig betraktelse är att initiativet när det gällt att upptrappa konflikten har legat hos Peking. En noggrannare studie bekräftar denna iakttagelse: Å ena sidan Peking som, p g a sin allians med Pol Pot, de allt bättre relationerna med Washington o s v, både fick anledningar till och uppmuntrades att skärpa hållningen till Vietnam; å andra sidan Hanoi som, p.g.a. den kinesiska vietnampolitiken, konflikten med Kampuchea och imperialistmakternas de facto-blockad, befann sig i en mycket utsatt position och tillgrep de medel som stod till buds för att sätta sig till motvärn. Men varför vägrade då Hanoi så hårdnackat att ge efter? Ja, för att förstå detta bör vi först och främst undersöka vad den kinesiska politiken i Sydostasien gick ut på.

3. Kina och Sydostasien – bakgrunden

Den kinesiska utrikespolitikens grunddrag har redan behandlats i tidigare artiklar. Som vi sett har den allmänna inriktningen aldrig varit att bidraga till världsrevolutionens seger. Ledstjärnan har istället varit det som gynnat Pekings statsintressen: uppnå fredlig samexistens med imperialismen, säkra Kinas gränser, främja Kinas ekonomiska intressen, stärka Kinas internationella maktställning i stort o s v. Dessa målsättningar har också legat till grund för relationerna till befrielserörelser och kommunistpartier, som Peking i första hand sökt utnyttja till egen fördel. I Sydostasien – och i synnerhet i Indokina – har dessa utrikespolitiska strävanden drivits med särskilt eftertryck, vilket hänger samman med den vikt Peking lagt vid utvecklingen i detta till Kina angränsande område. Sydostasien har helt enkelt setts som vitalt för Kinas säkerhet och ekonomiska-politiska intressen. Pekings speciella intresse för Sydostasien kan givetvis delvis förklaras av det geografiska läget, men det har förstärkts av en rad historiska, kulturella och ideologiska faktorer. Dessutom har i området länge funnits stora kinesiska befolkningsminoriteter med traditionella band till Kina (det var just i frågan om denna grupps ställning som Peking först gick till offentligt angrepp mot Hanoi). (4)

Kinas speciella band till Sydostasien har en historia som sträcker sig över tvåtusen år tillbaka i tiden. Stora delar av området har under långa perioder utgjort provinser i det kejserliga Kina. Därutöver har de under århundraden varit kinesiska vasallstater. Detta sakernas tillstånd bestod ända till det kinesiska imperiet på 1800-talet bröts sönder under trycket från Storbritannien, Frankrike och andra imperialistmakter. Exempelvis förblev Annam (Vietnam) formellt under kinesisk överhöghet ända till 1885, då Kina (genom ett krig) tvingades överlåta Annam till Frankrike. (Året därpå lade f ö Storbritannien beslag på Burma.) (5)

Historien har satt djupa ekonomiska, politiska, kulturella och ideologiska spår i både Sydostasien och Kina självt. I t. ex. Vietnams fall har de historiska relationerna till den stora grannen i norr spelat en stor roll för det vietnamesiska folkets nationella identitet, som formades i kamp mot det kinesiska inflytandet. Detta historiska arv förklarar delvis de vietnamesiska ledarnas känslighet för varje kinesisk åtgärd som kan tolkas som utslag av en strävan att dominera Vietnam.

Även om det »historiska minnet« inte har samma traumatiska karaktär för kinesernas del, så har det påverkat de kinesiska ledarnas uppfattningar om Kinas ställning och mission i Sydostasien. Detta står klart om man tittar på nationalismens rötter och karaktär i det kinesiska kommunistpartiet (KKP).

4. Nationalismens rötter

»Vår nation kommer inte längre att vara en skymfad och förödmjukad nation. Vi har rest oss.« (Mao i september 1949) (6)

Det finns ingen anledning att här diskutera de mer allmängiltiga orsakerna till att byråkratierna i de s k »socialistiska« länderna är »nationalistiska« och ibland t o m chauvinistiska i sina relationer till omvärlden. Dessa frågor, liksom de uttryck de tagit i den kinesiska byråkratins teori och praktik, har redan behandlats i tidigare artiklar. Det som vi här ska ta upp är några mer specifika drag hos Pekings nationalism, och särskilt sådana som rör Sydostasien och andra områden som traditionellt tillhört Kinas »intressesfär«.

Det första vi kan konstatera är att den kinesiska kommunismen (liksom i många andra koloniala och halvkoloniala länder – inklusive Vietnam) växte fram ur nationalistiska strömningar. Det kinesiska imperiets sönderfall, de förödmjukelser och nederlag som imperialistmakterna tillfogade Kina, väckte starka nationalistiska känslor till liv, särskilt bland ungdomen och intelligentian. Inspirerade av Oktoberrevolutionens exempel kom en del av de radikalare elementen i dessa rörelser att överskrida nationalismen och söka sig till marxismen för att finna lösningar på Kinas problem.

Mao Zedong utgör inget undantag från den regeln, l den mycket berömda skildring av sitt liv som Mao gav till Edgar Snow 1936, understryker han själv detta. Mao berättar bl a att han läst ett häfte som beskrev det kinesiska väldets sönderfall:

»Jag minns till och med nu, att detta häfte inleddes med meningen: ’Ack, Kina kommer att bli underkuvat!’ Det berättade om Japans ockupation av Korea och Taiwan, om förlusten av överhögheten över Indokina, Burma och andra länder. När jag läst detta, kände jag mig deprimerad över mitt lands framtid och började inse, att det var hela folkets plikt att bidra till dess räddning.« (7)

När de blivande kinesiska kommunistledarna kom i kontakt med marxismen och den internationella kommunistiska rörelsen fick den primitiva nationalismen ge vika, men den försvann aldrig helt. En rad faktorer bidrog till att den nationalistiska ideologin kom att få stor betydelse i KKP i framtiden.

På det internationella planet spelade därvidlag stalinismens seger i Sovjetunionen och Komintern en viktig roll. Å ena sidan därför att den stalinistiska ideologin som sådan innehöll element av nationalism, vilket påverkade alla kommunistpartier i större eller mindre grad. I Kinas fall inverkade också de sovjetiska rådgivarnas och Komintern-agenternas verksamhet och inblandning i KKP:s angelägenheter, liksom Stalins negativa förhållningssätt till den kinesiska revolutionen från mitten av 40-talet. Dessa erfarenheter bidrog till att göra KKP-ledarna misstänksamma mot Moskva och utländskt inflytande överhuvudtaget (se tidigare artiklar). I och med att det saknades en stark revolutionärt marxistisk International som kunde fungera som attraktionspol vid sidan av det moskvastyrda Komintern, var det inte så underligt att många KKP-ledare drog nationalistiska slutsatser av sina erfarenheter av Stalins »internationalism«. Inte nog med det. Frånsett Moskva saknade KKP nästan helt internationella kontakter (detta i motsats till vietnameserna – se nedan).

Den kinesiska revolutionens själva förlopp var en annan faktor som bidrog till att stärka de nationalistiska stämningarna i KKP. Från 1927 och fram till slutet av 40-talet höll man nästan uteslutande till på landsbygden och detta dessutom i ganska så avlägsna och isolerade trakter. Därmed avklipptes banden till städerna och kommunisternas naturliga klassbas: arbetarklassen. KKP tvingades alltså att nästan uteslutande basera sig på bönderna och blev till sin klassammansättning väsentligen småborgerligt. Med en småborgerlig klassbas och en kamp som långa tider fördes med främst militära medel på landsbygden, och under rent nationalistiska paroller (anti-japanska befrielsekriget), var det oundvikligt att klassperspektivet fördunklades och nationalismen fick stort svängrum. Om vi dessutom betänker att den kinesiska revolutionen segrade av egen kraft och t o m mot Stalins vilja, så är det lätt att förstå varför internationalismen inte satte några djupare spår i KKP:s ideologi, l stället blev nationalistiska idéer en av grundpelarna i den kinesiska varianten av stalinism: maoismen.

Det är här lämpligt att jämföra nationalismens roll i den vietnamesiska och den kinesiska kommuniströrelsen. När det gäller den allmänna bakgrunden finns många likheter. Det finns emellertid också viktiga skillnader som förklarar varför Hanois nationalism fick en något annorlunda karaktär (även om det nationalistiska elementet även här är starkt).

– De vietnamesiska kommunisterna var aldrig lika avskurna från städerna som kineserna. Även om kampen under långa tider huvudsakligen fördes på landsbygden, fanns hela tiden aktiva kärnor i städerna, och med jämna mellanrum ledde man där resningar. Därför bibehöll det vietnamesiska partiet i större utsträckning än det kinesiska karaktären av ett proletärt parti och blev inte lika bondedominerat.

– Moskva ingrep aldrig lika direkt i det vietnamesiska partiets angelägenheter som i det kinesiska, varför de vietnamesiska ledarnas erfarenheter av detta slags »internationalism« inte var lika negativa som kinesernas. Vidare hade vietnameserna nära kontakter med den västeuropeiska arbetarrörelsen (främst det franska kommunistpartiet), vilket bidrog till alt minska isoleringen och vidga vyerna (därmed inte sagt att dessa kontakter var odelat positiva, snarare tvärtom).

– I motsats till den kinesiska revolutionen var den vietnamesiska revolutio¬nens seger starkt beroende av internationellt stöd: Vapen och annat bistånd från både Sovjet och Kina, liksom antikrigsrörelserna i imperialismens högborgar. Så även om vietnameserna fick uppleva många besvikelser i sina internationella relationer, så hade »internationalismen« (även om den var starkt deformerad) ändå ett reellt innehåll och då inte bara i negativ mening.

– l motsats till Kina med dess enorma befolkning och ytvidd så skulle ett isolerat Vietnam inte heller kunnat överleva någon längre tid efter revolutionens seger. Internationella kontakter och internationellt bistånd var – och är! – ett måste för Hanoi.

Sammantaget har dessa faktorer lett till att nationalismen har blivit mindre utpräglad i den vietnamesiska politiken än i den kinesiska. Hanoi har aldrig haft en lika inskränkt nationell ståndpunkt som Peking. Eftersom Vietnam dessutom, p g a sin relativa litenhet, inte heller kan räkna med att bli någon verklig stormakt (som Kina), så blir givetvis också effekterna av den vietnamesiska nationalismen mer begränsade än av den kinesiska.

5. Några belysande Mao-uttalanden

»Kinas enhet och oberoende« har – som vi visat i tidigare artiklar – alltid varit en ögonsten för de kinesiska ledarna. Vad menas då med »Kina«? Före revolutionens seger (1949) tenderade Mao & Co att identifiera Kinas »historiska gränser« med de som rådde under kinesiska kejsardömets maximala utbredning under 1600- och 1700-talen. Detta storkinesiska imperium inkluderade många icke-kinesiska nationer. I sina samtal med Edgar Snow (1936) förklarade Mao:

»Det är Kinas omedelbara uppgift att återta alla förlorade territorier, inte blott och bart försvara vår suveränitet söder om kinesiska muren.«

Efter att ha exemplifierat med Manchuriet, Taiwan och Inre Mongoliet (som befolkas av kineser och mongoler), sade han följande:

»När folkrevolutionen har segrat i Kina kommer Yttre Mongoliet automatiskt (sic!) att bli en del av den kinesiska federationen efter dess eget önskemål. På samma sätt kommer de mohammedanska och tibetanska folken att bilda autonoma republiker knutna till den kinesiska federationens« (8)

De stormaktschauvinistiska övertonerna i detta uttalande är uppenbara. Man slås omedelbart av det nonchalanta sätt på vilket Mao glider över frågan om dessa nationers rätt till självbestämmande. Detta, som var en av huvudpunkterna i bolsjevikernas program före revolutionen, existerar knappt för Mao. Han tar mer eller mindre för givet att de nämnda nationerna ska ingå i Kina. Så blev det också – med ett undantag. Den Röda armén marscherade helt enkelt in och grep makten. De nationella minoriteterna tillfrågades aldrig om hur de ville ha det. Resultatet blev helt naturligt motstånd från minoritetsfolkens sida. Det mest kända exemplet är Tibet, men svåra oroligheter har också ägt rum i Xinjiang (Sinkiang) – det största muselmanska området – och andra områden.

Det intressantaste i Maos uttalande gäller dock Yttre Mongoliet, som redan 1921 hade utropats till en självständig republik, vilket tydligen inte bekom honom ett dugg. Men ännu intressantare är denna historias efterspel. När den kinesiska revolutionen segrade 1949 gjorde Mao & Co fortfarande anspråk på Yttre Mongoliet. Stalin protesterade dock och krävde som villkor för ett fördrag med Kina att Yttre Mongoliets oberoende erkändes. Kineserna gav vika. Men historien slutar inte därmed. 1954, efter Stalins död, väckte Peking frågan på nytt med Chrusjtjov och Bulganin, men dessa vägrade att diskutera den och hänvisade till Ulan Bator (huvudstad i Yttre Mongoliet). (9)

Ett annat exempel på de stormaktschauvinistiska tankegångar som florerat i KKP är följande citat ur en partilärobok, skriven av Mao 1939:

»Efter att ha tillfogat Kina militära nederlag, tog de imperialistiska länderna med våld ifrån Kina ett stort antal stater som lydde under Kina, liksom delar av dess eget territorium. Japan lade beslag på Korea, Taiwan, Riukiu-öarna, (=Penghu-öarna) och Port Arthur; England tog Burma, Bhutan, Nepal och Hongkong; Frankrike tog Annam (=Vietnam); t o m ett eländigt litet land som Portugal tog Macao från oss.« (10)

Uttalanden som de ovanstående och andra »indicier« (såsom en karta publicerad 1954 i en kinesisk lärobok i historia, där tre sovjetiska republiker, Mongoliet, Burma, Indokina, Korea, Sydkinesiska havet o s v, o s v sägs vara gamla kinesiska territorier) har av Hanoi använts för att underbygga anklagelsen att Peking sedan länge hyst »expansionistiska« avsikter beträffande främst Sydostasien, men även andra områden, (11)

Sådana påståenden bör tas med en nypa salt. De flesta av dessa vidsträckta territorier har Peking aldrig gjort anspråk på sedan 1949. Förutom en del mindre gränsområden är det idag »bara« fråga om Taiwan och Sydkinesiska havet (det sistnämnda nog så kontroversiellt) som anspråken är klart uttalade (vad man nu anser om Yttre Mongoliet är dock svårt att veta). För övrigt har Peking anpassat sig till verkligheten och erkänner de tidigare vasallstaternas suveränitet (med vissa förbehåll – se nedan).

Man skulle förstås kunna hävda att de kinesiska ledarna i hemlighet sitter och gör upp storvulna planer om ett återupprättande av Stor-Kina, men detta är ytterst osannolikt. En »kolonisering« av Sydostasien skulle t ex ta enorma militära, ekonomiska och politiska ansträngningar i anspråk, vilket Kina helt enkelt inte skulle klara av. Dessutom skulle det oundvikligen leda till konflikt med imperialismen som inte skulle acceptera någon sådan kinesisk expansion. (12) Den som tror att de kinesiska ledarna ändå umgås med sådana planer, underskattar grovt de erfarna kinesiska ledarnas politiska förnuft. (Det var en helt annan sak med Pol Pot & Co, som uppenbarligen – det styrks av många källor – inbillade sig att de med kinesiskt stöd skulle kunna »återupprätta« ett Stor-Kampuchea genom att besegra vietnameserna – men detta är en annan historia som vi får återkomma till.) (13) De vietnamesiska anklagelserna att Peking har långtgående expansionistiska målsättningar i Sydostasien bör därför betraktas som grova propagandistiska överdrifter, avsedda att skrämma övriga sydostasiatiska länder för Kina.

Hur bör vi då tolka ovanstående exempel? Ja, vad de uttrycker är det stora inflytande som Kinas stolta förflutna, det kejserliga Kinas storhetstid, haft och har på de kinesiska ledarnas uppfattningar om Kinas plats och roll i världen. De visar att nationalistiska, och t o m chauvinistiska synsätt, länge har ingått i KKP:s ideologiska arsenal. Slutligen illustrerar de det faktum att Peking sedan länge haft ett »speciellt intresse« för utvecklingen i de områden som i de förgångna tillhört den kinesiska maktsfären (dit hör Sydostasien).

6. Pekings strategi i Sydostasien

Det finns alltså en lång rad geografiska, politiska, historiska o s v omständigheter som gör det »naturligt« för de kinesiska ledarna att betrakta Sydostasien som ett område av särskild vikt för Kina, en region där Kina har många intressen att försvara. Den förda politiken från 50-talet fram till idag bekräftar att Peking uppfattar regionen som sin »inflytelsesfär«, där det gäller att hålla andra stormakter utanför och påverka utvecklingen i enlighet med kinesiska intressen. I denna mening kan man säga att Peking har »hegemonistiska« aspirationer, vilket dock inte betyder – detta bör understrykas – att man är ute efter att »sluka« de enskilda länderna eller göra dem till kinesiska vasallstater. Nej, politikens målsättning har varit mer begränsad: att med olika medel, såväl morot som piska, manipulera situationen till Kinas fördel. Från Pekings horisont är ett Sydostasien bestående av små stater som är beroende (ekonomiskt, politiskt o s v) av Kina ett betydligt bättre alternativ än en samling lydstater som ständigt måste hållas i tukt och förmaning (såsom Östeuropa i Sovjets fall). Huvudlinjerna i den strategi som Peking tillämpat för att förverkliga sina målsättningar har därvid varit i stort sett oförändrade alltsedan 50-talets början (se Stig E:s artikel), även om tyngdpunkten på olika aspekter har förändrats till följd av ändrade förhållanden.

De viktigaste elementen i den kinesiska strategin kan sammanfattas i följande tre punkter:

– Begränsa och helst avlägsna stormakternas närvaro och inflytande i regionen. Fram till ungefär 1973 (Paris-avtalet) riktades dessa ansträngningar främst mot USA (och var en av huvudanledningarna till stödet för FNL). Därefter, och särskilt efter 1975, har det istället gällt att begränsa det »sovjetiska inflytandet (se även sista punkten).

– Anledningen till att Peking strävat efter att hålla andra stormakter utanför Sydostasien är lätt att räkna ut. Dels har vi den säkerhetspolitiska aspekten, d v s att häva Kinas militära inringning (särskilt viktigt fram till avspänningen med Washington i början av 70-talet). Dels förutsätter ett ökat kinesiskt inflytande i regionen samma sak.

– Verka för att Sydostasien blir (eller förblir) uppsplittrat i svaga och gärna »neutrala« stater. Att skapa ett sådant bälte av »buffertstater« utgör ett säkerhetspolitiskt intresse, men det underlättar också för Peking att göra sitt inflytande gällande i stort (alliansfria småstater är givetvis känsliga för yttre påtryckningar).

Försöka förhindra uppkomsten av ett starkt och enat Vietnam under Hanois ledning. Ett sådant Vietnam skulle nämligen utgöra en regional »stormakt» och därför blockera Pekings eget inflytande i Sydostasien (särskilt i Laos och Kampuchea). Fram till 1975 (och i själva verket också en tid därefter) försökte därför Peking verka för en fortsatt delning av Vietnam. Den ideala lösningen skulle i detta perspektiv ha varit ett självständigt, men »neutralt« Sydvietnam (d v s alliansfritt och utan utländska trupper), och ett »socialistiskt Nordvietnam«, starkt beroende av Kina. (14) Efter återföreningen har Peking huvudsakligen strävat efter att försvaga Vietnam ekonomiskt och politiskt, begränsa Hanois inflytande i regionen, samt tvinga Vietnam att bryta med Sovjet. (15) Det är i detta sammanhang Pekings stöd till Pol Pot (vars politik Deng Xiaoping & Co f ö inte hade mycket till övers för) bör ses, liksom det ekonomiska, politiska och militära trycket på Vietnam. Till denna helhetsbild hör också det faktum att Pekings intresse av att USA fortsätter sin reträtt från Sydostasien har svalnat betydligt: Samtidigt som man hetsat mot Sovjets »hegemonisträvanden« i Sydostasien (d v s stödet till Vietnam), har USA:s närvaro setts som en motvikt mot det Moskvastödda Vietnams inflytande.

Martin Fahlgren

NOTER
1) Påståendena (uppmuntrade från Peking) att Vietnams uppslutning bakom Sovjet var orsak till den sino-vietnamesiska konflikten har bestämt avvisats av vietnameserna själva:
»Tidigare hävdades det också att USA förde krig mot Vietnam på grund av Sovjetunionen. Detta gjorde det möjligt alt dölja Washingtons ansvar och till och med förneka Vietnams existens. Vietnam skulle således förvandlas till blott en bonde på det internationella schackbrädet, ett land som fritt manipulerades av stormakterna. Vi för en självständig nationell politik som definierats enligt våra nationella intressen och våra grundläggande principer; denna politik kan stämma överens med eller skilja sig från andra länders politik antingen på ett grundläggande plan eller på vissa punkter… Den nuvarande konflikten mellan Kina och Vietnam måste förklaras först och främst genom kinesiska och vietnamesiska fakta, genom Pekings politik mot vårt land och inte av några yttre faktorer.«
(Vietnam, en intervju med Nguyen Khac Vien, Spartakus förlag, Teckomatorp, 1979, s 52.

Intervjun gjord sommaren 1978.) Till frågan om vänskapsavtalet med Sovjet säger samme person i en senare intervju (november 1978):
»Under hela kriget har vi upprättat kortsiktiga avtal med alla socialistiska länder… Även med Kina. Efter 1975 har vi föreslagit långfristiga avtal med alla socialistiska länder. Det enda land som vägrade var Kina. Därför är det nyligen undertecknade avtalet med Sovjet en naturlig förlängning av vår tidigare politik. Detta avtal är till för att hjälpa oss att försvara vårt oberoende, freden och för att utveckla vår ekonomi. Del finns inga sovjetiska militärbaser i Vietnam. Om Kina accepterat hade vi undertecknat samma avtal med dem. Ungefär samma avtal har vi redan undertecknat med Indien. … Vietnams oberoende går inte ut på att vägra gå in i allianser med ett vänskapligt sinnat land och stå helt ensamt mot imperialismen. Eftersom Vietnam är ett ekonomiskt efterblivet land måste vi samarbeta med de länder som är ekonomiskt och industriellt utvecklade. Vi har även samarbetsavtal med kapitalistiska länder och med internationella organ, t ex världsbanken och valutafonden.«
(intervjun återgiven i tidskriften Fred och solidaritet, nr 4/78, s 11)

All den vietnamesiska politiken syftat till att balansera mellan Moskva och Peking för att maximera sitt manöverutrymme har också kineserna insett. Så yttrade exempelvis Zhou Enlai i mars 1973: »(Sovjetrevisionisterna) tävlar med oss huvudsakligen för att utöva inflytande på Vietnam. De vietnamesiska kamraterna kommer att fortsätta alt utverka en ’sinosovjetisk’ jämvikt.« (King C. Chen, China and the Three Worlds, Macmillan Press Lid, London 1979, s 187.)
Och självaste Mao sade så sent som i september 1975 (i en samtal med brittiske premiärministern Heath): »Vietnameserna har inte bekämpat fransmännen och sedan amerikanarna under trettio år bara för att låta sig styras av ryssarna.« (Citerat i The China Quarterly, nr 64.dec.-75.s 813.)

(2) Del grövsta exemplet på detta är Pol Pot-sidans s k Svartbok om »Vietnams aggressiva och expansiva handlingar mot Kampuchea« (Oktoberförlaget, Stockholm 1979). l detta dokument drivs den rent rasistiska tesen att vietnameserna till sin »natur« är »angripare, annektionister och slukare av andra länders territorium» (s 7). För att leda detta absurda påstående »i bevis» görs en ytterst tendentiös historisk exposé över utvecklingen från 1400-talet fram till idag. Att författarna till detta aktstycke dessutom förhäver sig genom att hävda att segern i Sydvietnam i själva verket var Kampucheas förtjänst (d v s att »erövrarfolket« vietnameserna inte ens var förmögna all befria sitt eget land) gör inte »analysen« mer övertygande. För en kritisk genomgång av detta skandalösa dokument, se Bulletin of Concerned Asian Scholars. vol. 12 nr 4 (1980), s 38-55 (Serge Thion: »The Ingratitude of the Crocodiles” – Obs att författaren till denna artikel inte är provietnamesisk)

(3) Om dessa frågor, se Elliott (ed.), The Third Indochina Conflict, Westview Press, Bouldcr, Colorado 1981, och särskilt då C. Porters artikel »Vietnamese Policy and the Indochina Crisis«, som ger en sansad redogörelse för konflikten.

(4) När del gäller Kinas relationer med Sydostasien i sin helhet från 1949 fram till ungefär 1975, se J. Taylor, China and Southeast Asia, Praeger Publishers, New York 1976. För utvecklingen därefter, se föregående not och Camilleri, Chinese Foreign Policy, Martin Robertson, Oxford 1980, särskilt Chap. 10.

(5) Om Kinas tidigare historia, se A. Henriksson/HuangTsu-Yu, Kinesisk historia, Bonniers, Stockholm 1982.

(6) Selected Works of Mao Tsetung, vol V, Peking 1977, s 17.

(7) Edgar Snow, Röd stjärna över Kina, Askild & Kärnekull, Borås 1977, s 145.

(8) samma, s 114-115.

(9) Om denna historia, se M. Yahuda, China’s Role in World Affairs, Croom Helm, London 1978, s 52 och 71-73.

(10) Återgivet i Schram, The Political Thought of Mao Tse-tung, Penguin 1969, a 375. När man 1951 skulle ge ut Maos Valda verk ansågs tydligen de chauvinistiska övertonerna i originaltexten alltför magstarka, ty avsnittet reviderades. l den omarbetade versionen talas inte längre om stater som »lydde under Kina«, utan om stater som »stått under Kinas beskydd» (sic!). Vidare ströks alla uttryckliga hänvisningar till Korea, Annam, Burma o s v. De områden som fortfarande namnges är sådana som Peking alltsedan dess officiellt hävdat vara »kinesiskt territorium». Dessa ändringar kan ses som en indirekt bekräftelse på att Peking efter revolutionens seger övergett alla anspråk på överhöghet över Korea, Annam o s v. Det reviderade avsnittet lyder:
»Efter att ha besegrat Kina i krig inte bara ockuperade de många grannländer, som tidigare stått under Kinas beskydd, utan tog eller ’arrenderade’ delar av dess territorium. Så till exempel ockuperade Japan Taiwan och Penghu-öarna och ’arrenderade’ hamnen Lushun (Port Arthur). England tog Hongkong och Frankrike ’arrenderade’ Guangzhouhukten.« (Mao, Valda verk, band II, Danelius bokförlag, Göteborg 1970, s 298.)

(11) Se t ex den vietnamesiska »vitboken» The Truth about Vietnam-China Relations over the Last 30 Years, Ministry of Foreign Affairs, Socialist Republic of Vietnam 1979, s 1-12 och Chinese Aggression Against Vietnam – Dossier, Hanoi 1979, s 7-9.

(12) Påståendet att Peking har för avsikt att erövra Sydostasien är inte nytt. På 50- och 60-talet användes detta av Washingtons apologeter för att rättfärdiga USA:s intervention i Indokina. Det var Kina som underblåste befrielserörelserna i expansionistiska syften hette det. Argumentet var inte riktigt då, och talet om »expansionism» ger inte heller idag en riktig förklaring till den kinesiska utrikespolitiken i regionen. Däremot passar det givetvis Hanois syften att anknyta till den skräck för Kina som fortfarande finns kvar bland de härskande skikten i Sydostasien.

(13) Om denna och andra aspekter av Pol Pot-klickens politik, se B. Kiernan and C. Boua, Peasants and Politics in Kampuchea 1942-1981, Zed Press, London 1982, särskilt chap. 9, samt N. Sihanouk, War & Hope – The Case for Cambodia, Pantheon Books, New York 1980.

(14) Pekings negativa inställning till Vietnams återförening tog sig många uttryck under perioden 1954-75 (se t ex Stig E:s artikel i detta nummer). Här ska vi bara nämna att de kinesiska ledarna för det mesta undvek att uttala sig för Vietnams återförening i offentliga sammanhang. Detta står i bjärt kontrast till hållningen i Korea-frågan, där Peking ständigt tagit upp landets återförening i sina offentliga uttalanden. En trolig förklaring till detta är att ett enat Korea under Pyongyangs ledning inte skulle kunna utgöra någon »rival» till Peking (bl a av geografiska skäl), detta i motsats till ett enat Vietnam. Dessutom skulle ett »neutralt» Sydkorea (som övergivits av USA) lätt hamna i Japans grepp.

(15) Redan 1972, d v s tre år innan befrielsekampen segrat, klargjorde kinesiska ledare för västerlänningar att de var motståndare till att »något land i Indokina (i praktiken Vietnam – min anm.) dominerar de andra« (Zhou Enlai citerad i Ross Terrill, 800 000 000 – The Red China, Penguin, 1975, s 235). I ett samtal med Kissinger i november samma år, antydde den kinesiske vice utrikesministern Qiao Guanhua samma sak – se Kissinger, Memoarer, Från krig till fred, Norstedts, Stockholm 1980, s 833.

Från Fjärde Internationalen 6/1982

Kinas utrikespolitik: Grundläggande drivkrafter och mål

I. UTRIKESPOLITIKENS RÖTTER

Att Kina under de senaste åren inte stött eller »underblåst« några sociala revolutioner torde vid det här laget vara uppenbart för de flesta. Tvärtom har ledarna i Beijing aktivt bidragit till att släcka varje revolutionär gnista som blossat upp runt om i världen. Varje gång en revolutionär utveckling, som öppnat perspektivet av genomgripande sociala omvälvningar, sett dagens ljus har de kinesiska ledarna lyft ett varnande finger och hävdat att detta bara gynnat Sovjets »hegemonisträvanden».⁽¹⁾ Vad som är mindre välbekant är att den kinesiska utrikespolitiken aldrig — inte ens under de »radikalaste« faserna — byggt på den »proletära internationalismens principer« (Se Stig Erikssons artikel i föregående nummer av FI). Istället för »stödet till världsrevolutionen« har utrikespolitiken uteslutande haft till uppgift att gynna krasst nationella kinesiska intressen. Allt har underordnats »uppbygget av socialismen i Kina« — som det heter.

Ett uttryck för att den kinesiska utrikespolitiken dikterats av nationalistiska målsättningar är att relationerna till andra stater i första hand bestämts av hur dessa ställt sig till Kina och dess utrikespolitik. Ländernas inrikesförhållanden har härvidlag i stort sett varit ointressanta. Proletariatets intressen och öden i dessa länder har aldrig stått i centrum för de kinesiska ledarnas politik. Det faktum att man från kinesiskt håll aldrig tagit initiativ till att bygga upp en ny Kommunistisk International — ett revolutionärt världsparti — för att samordna och leda kampen mot världskapitalismen, är en logisk följd av denna avsaknad av en internationalistisk inriktning.

Har då aldrig Kina stött några revolutionära rörelser? Jovisst, men detta endast då en sådan politik stått i samklang med Kinas »nationella intressen«. Då dessa har kunnat tillgodoses med andra metoder har Beijing föredragit de senare, upphört med stödet till de revolutionära rörelserna och t o m ofta direkt motarbetat den revolutionära kampen.

När det gäller 70-talet (särskilt dess andra hälft) är nog alla politiskt intresserade utom de mest ideologiskt förblindade beredda att skriva under på ovanstående karakteristik, men — det bör understrykas — den är giltig även för 50- och 60-talen. Det som förändrades på 70-talet var inte de kinesiska ledarnas sinnelag eller något dylikt, utan främst Kinas internationella ställning och existensvillkor, vilket tillät de grundläggande tendenserna i utrikespolitiken att slå ut i full blom. Att hävda att Kinas utrikespolitik genomgick en »kvalitativ förändring« under 70-talet — som en del besvikna »f d« maoister numera gör — är därför felaktigt. Men att bara konstatera detta är givetvis otillräckligt. Det är också nödvändigt att konkretisera ovanstående påstående och dessutom utreda varför den kinesiska utrikespolitiken är nationalistisk och inte revolutionär. Det är dessa frågeställningar vi ska behandla i denna och kommande artiklar.

Eftersom en stats utrikespolitik alltid är en fortsättning av inrikespolitiken, bestäms och omsätts i praktiken av de härskande klasserna eller skikten, utgör frågan om den kinesiska statens klasskaraktär, dvs. vilka klassförhållanden och sociala intressen utrikespolitiken återspeglar, en central fråga för förståelsen av problemet. Vi ska därför börja med att diskutera denna fråga. Att göra en ingående klassanalys av Kina låter sig dock inte göras på några få rader. Därför får vi begränsa oss till att skissera de viktigaste elementen i en sådan analys.⁽²⁾
Den kinesiska statens klasskaraktär

Om man förutsätter att arbetarklassen i Kina utövar makten på samhällets alla nivåer, dvs. att det i Kina skulle råda en fullt utvecklad arbetardemokrati, då blir utrikespolitiken obegriplig. En sådan stat skulle inte ha intresse av att offra stödet till de undertryckta massornas kamp i andra länder för mer eller mindre flyktiga allianser med klassfienden förkroppsligad av världens reaktionära regimer och krafter (såsom Chile-juntan, shahen av Iran, Mobutu i Zaire, Strauss i Västtyskland, Nixon eller Reagan i USA osv. — detta kommer att exemplifieras mer i detalj i senare artiklar). En sådan stat skulle inte heller ha något intresse av att bråka med grannstater om var gränsen mellan länderna exakt skulle dras (sådana frågor skulle kunna lösas mer eller mindre av sig självt sedan revolutionen segrat i dessa länder). Istället skulle en sådan arbetarstat sätta sin tillit till världens arbetande massor och i största möjliga mån använda sin utrikespolitik och diplomati för att främja och stödja socialistiska revolutioner världen över. En demokratisk arbetarstat skulle m a o basera sin utrikespolitik på den proletära internationalismens principer, på kampenheten mellan arbetarna i alla länder.

Överenskommelser med imperialister och andra reaktionära krafter skulle enbart ses och förklaras som tillfälliga vapenstillestånd med fienden, kompromisser framtvingade av ogynnsamma styrkeförhållanden. Den grundläggande målsättningen skulle förbli att tillsammans med de revolutionära krafterna i hela världen outtröttligt sträva efter att försvaga och tillintetgöra roten till det onda — världskapitalismen — och ersätta denna med ett samhälle byggt på samarbete och jämlikhet i global skala — kommunismens. (Se SE:s artikel i förra numret av FI).

Det faktum att den kinesiska utrikespolitiken inte har en sådan inriktning utgör i sig ett slående bevis på att Kina inte kan vara den idyll av arbetarmakt som många maoister så länge försökt få oss att tro, ty — vi upprepar — en stats utrikespolitik återspeglar med nödvändighet de inre klass- och maktförhållandena. En undersökning av den kinesiska revolutionens historia och av förhållandena i dagens Kina bekräftar också denna välgrundade misstanke: Alla viktiga beslut rörande den ekonomiska planeringen, utrikespolitiken osv. fattas av en liten krets personer som står utanför massornas kontroll. Därför är det enbart genom att undersöka detta maktbärande skikts — byråkratins — karaktär och roll i det kinesiska samhället som det är möjligt att förstå och förklara utrikespolitikens grundläggande inriktning och svängningar.

Dagens kinesiska samhälle har sitt ursprung i en segerrik social revolution som innebar att kapitalismen krossades och de viktigaste produktionsmedlen överfördes i »samhällelig ägo«.

Men revolutionen var »deformerad« redan från början. Makten över ekonomin och politiken hamnade inte i de arbetande massornas händer, utan greps av ett byråkratiskt skikt vars viktigaste redskap var det strängt hierarkiska och byråkratiska kinesiska kommunistpartiet. Efter revolutionens seger växte detta byråkratiska skikt snabbt genom att till sina led attrahera stora grupper av småborgerliga element (intellektuella, en del av arbetararistokratin m m) som såg sin chans att leva ett gott liv under den nya regimen. Byråkratins maktmonopol gav nämligen byråkratin en möjlighet att tillförsäkra sig en mängd privilegier på bl a privatkonsumtionens område (höga löner, naturaförmåner m m). På detta sätt befäste och stärkte byråkratin sin ställning som ett maktbärande privilegierat socialt skikt.⁽³⁾
Byråkratin äger emellertid inte produktionsmedlen — vare sig ekonomiskt eller juridiskt. Den utgör därför ingen ny härskande klass i marxistisk mening. Dess makt och andra privilegier vilar på revolutionens landvinningar: de nationaliserade produktionsmedlen, den kollektiviserade jorden, den ekonomiska planeringen, det statliga monopolet på utrikeshandeln m m.

Eftersom byråkratin inte är en klass och saknar en fast förankring i produktionssättet är dess ställning mycket osäker. Den känner sig därför hotad från både de arbetande massorna — som spontant strävar efter att göra sig av med byråkratins välde och upprätta en verklig arbetardemokrati — och från borgarklassen (i och utanför Kina) — som vill återföra produktionsmedlen i privat ägo, dvs. återupprätta kapitalistiska produktionsförhållanden. För att försvara sin existens måste därför byråkratin föra ett »tvåfrontskrig«: Å ena sidan försvara revolutionens landvinningar mot de krafter som söker återupprätta kapitalismen (det existerande systemet utgör själva grunden för byråkratins privilegier), å andra sidan försvara sig mot massorna genom att utestänga dessa från inflytande över alla viktiga beslut.

Eftersom byråkratin inte är en klass som spelar en nödvändig social funktion i det rådande produktionssättet kan den enbart försvara sin ställning och sina privilegier genom att klamra sig fast vid sitt politiska maktmonopol. Varje opposition utgör en fara för dess maktställning och måste därför skoningslöst bekämpas. Därav enpartisystemet, förföljelsen mot politiskt oliktänkande, censuren och andra polisiära metoder, m m.

Byråkratins allmänna politiska strävan kan karaktäriseras som konservativ. Den sätter bevarandet av det redan uppnådda främst. Den är misstänksam mot förändringar, särskilt sådana som kan sätta massorna i rörelse vilket innebär att byråkratins ställning automatiskt ifrågasätts. Denna konservatism tar sig många uttryck både på det inrikespolitiska planet (t ex när det gäller kultur- och moralfrågor, kvinnans och familjens roll i samhället osv.) och i utrikespolitiken.

Trots sin organiska konservatism tvingas emellertid byråkratin då och då att göra tvära politiska kast för att försvara sig mot inre eller yttre faror. Dessa politiska kursändringar åtföljs ofta av svåra kriser inom byråkratin, med hårda motsättningar mellan olika fraktioner i Partiet. Fraktionskampen slutar oftast med att den segrande fraktionen utser syndabockar för att frikänna Partiet och byråkratin som sådan från ansvaret för den tidigare förda politiken. Den officiella historien skrivs om och cirkeln börjar på nytt.

För att karaktärisera ett sådant motsägelsefullt samhälle brukar revolutionära marxister använda begrepp som »deformerad arbetarstat« och »byråkratiserat övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism«.⁽⁴⁾
Med utgångspunkt från en insikt om byråkratins karaktär och ställning i »övergångssamhället är det möjligt att förstå och förklara den kinesiska utrikespolitiken.⁽⁵⁾

»Socialism i ett land«

Den härskande byråkratin spelar således en »dubbel« roll:
— Å ena sidan bygger byråkratins existens (som skikt betraktat) på existensen av ett produktionssätt som är icke-kapitalistiskt och därmed i historisk mening står i motsättning till kapitalismen. Därför har byråkratin intresse av att försvara vissa av revolutionens landvinningar mot kapitalismen.
— Å andra sidan är byråkratin i grunden konservativ, vilket på det utrikespolitiska planet uttrycks i en strävan att upprätthålla status quo och förhindra världsrevolutionens spridning.

Detta därför att dess fortsatta existens är beroende av stabilitet. Sociala omvälvningar kan både medföra konflikter med imperialismen och få stora återverkningar i det »egna« landet. Båda sakerna utgör hot mot byråkratin. (Byråkratins strävan att upprätthålla status quo är emellertid inte absolut. Den gäller inte alltid, överallt och under alla omständigheter. Men det är då återigen inte fråga om att byråkratin skulle ta någon hänsyn till världsrevolutionens intressen, utan dess ställningstaganden och agerande bestäms utifrån byråkratins egna nationalistiska överväganden. Exempelvis är dagens kinesiska ledare inte alls inställda på att acceptera status quo i Indokina eller i Sydkinesiska sjön, vars ögrupper de gör anspråk på.) l sin utrikespolitik försöker byråkratin därför förena två element som egentligen är motstridiga: å ena sidan försvara det icke-kapitalistiska produktionssättet mot yttre och inre (kapitalistiska) fiender och å andra sidan hålla tillbaka arbetarklassen i det »egna« landet och en revolutionär utveckling utomlands.

Teoretiskt rättfärdigas denna politik med »teorin om socialismen i ett land«, som säger att det är möjligt att inom ett lands gränser bygga upp ett fullständigt socialistiskt, dvs. klasslöst samhälle, utan att revolutionen segrat i världsmåttstock. Med denna »teori« bortfaller nämligen nödvändigheten av att stödja andra revolutioner. Den helt avgörande uppgiften blir istället uppbygget av det »egna« landet. I detta perspektiv blir den utrikespolitiska huvudmålsättningen att »neutralisera världsbourgeoisin« så att uppbygget ska kunna fortsätta utan störningar utifrån. När man lyckats uppnå »fredlig samexistens« med den omgivande kapitalistiska världen är det enligt denna grundfalska teori bara en tidsfråga innan »det fullständiga socialistiska samhället« uppbyggts i det »egna« landet.⁽⁶⁾
Att förespråka »socialism i ett land« (det »egna«) innebär i sig att det »egna landet« givits en särställning bland andra stater och implicerar därför ett element av nationalism. I praktiken har byråkratins nationalism ofta drivits mycket långt. Den nationalistiska ideologin har av byråkratin använts dels för att dämpa och undertrycka motsättningarna i det »egna« landet och dels för att rättfärdiga sin cyniska utrikespolitik som går ut på att tillförsäkra det »egna« landet så stora fördelar som möjligt, oavsett vilka konsekvenser detta får för andra länder och folk.

Byråkratin och utrikespolitiken

Det faktum att byråkratin står i ledningen för ett samhälle där kapitalismen avskaffats utgör en ständig källa till konflikter med kapitalismen. Detta ställer byråkratin inför kniviga problem hur balansgången mellan kamp mot och samarbete med kapitaliststaterna ska lösas. De olika svar olika delar av byråkratin ger på dessa frågor leder till uppkomsten av motsättningar mellan »olika linjer« inom byråkratin. Beroende på vilken fraktion som går segrande ur fraktionskampen kan utrikespolitiken därför variera en del inom ramarna för byråkratins allmänna utrikespolitiska strävanden (fredlig samexistens osv.). När det gäller Kina skulle man tex mycket väl kunna tänka sig en utrikespolitik som vore mindre fientlig mot Sovjetunionen än den som dominerar idag. Förespråkare för en sådan alternativ politik har heller inte saknats i det kinesiska kommunistpartiet (KKP). Det är symptomatiskt att de viktigaste opponenterna till den avlidne Mao Zedong (Peng De-huai, Liu Shaoqi och Lin Biao) alla på sin tid anklagades för att ha förespråkat något slags närmande till Sovjet. Detta återspeglar att det funnits — och fortfarande finns — starka krafter som verkar för en avspänning mellan Sovjet och Kina. För många kinesiska ledare har Sovjet, trots obestridliga (nationella) intressemotsättningar mellan Beijing och Moskva, framstått som en mer naturlig allierad än det imperialistiska USA. Sista ordet i denna fråga har säkerligen inte uttalats ännu. Läget idag är mycket annorlunda än det som rådde den sino-sovjetiska konflikten bröt ut (se kommande artikel). I ett längre perspektiv är det svårt att tänka sig att Beijing har något intresse av att behandla Sovjetunionen som »huvudfiende. Att försöka spela ut Moskva och kapitaliststaterna mot varandra för att mjölka båda sidor på så mycket som möjligt (såsom Jugoslavien försökt) skulle på längre sikt vara mycket fördelaktigare för Kina och förhindra upprättandet av ett farligt ensidigt beroende av främst USA.

Utvecklingen av den sino-sovjetiska konflikten och fraktionskampen inom KKP om relationerna till Moskva utgör en illustration av den allmängiltiga »lagen« att inrikespolitiken och utrikespolitiken är intimt beroende av och växelverkar med varandra. Utrikespolitiken tenderar att bli radikalare då inrikespolitiken kännetecknas av stora »omvälvningar« (t ex under kollektiviseringen i Sovjet i slutet på 20-talet och under den kinesiska kulturrevolutionens första år), liksom inrikespolitiken tenderar att bli radikalare då det utrikespolitiska läget »kräver« en »vänsterlinje« (samma som ovan). På samma sätt är dagens kinesiska utrikespolitik avhängig den linje som valts för det ekonomiska uppbygget, liksom omvänt denna linje bara är möjlig då det utrikespolitiskt råder avspända förbindelser med imperialismen.

Utrikespolitiken bestäms inte i första hand av den ena eller andra byråkratiska fraktionens subjektiva vilja, det bör betonas, utan av objektiva faktorer: den byråkratiska arbetarstatens ekonomiska och politiska tillstånd och behov, samt det internationella läget. Dessa objektiva betingelser bestämmer ramarna för byråkratins agerande. Utifrån den begränsade målsättningen att bevara och om möjligt stärka sin egen ställning försöker byråkratin utforma en politik inom dessa ramar. När den »egna« staten eller byråkratin själv hotas och möjligheterna att komma till samförstånd med omvärlden förefaller små, då blir utrikespolitiken »radikalare«: Byråkratin stödjer befrielserörelser och manar till uppror för att splittra upp och försvaga imperialismens förmåga och möjligheter att intervenera. Omvänt, när det råder »avspänning«, och då byråkratin anser det vara möjligt att komma överens med imperialismen utan att dess egna vitala intressen äventyras, då blir utrikespolitiken mer »högerinriktad«. Byråkratin tonar ner sin revolutionära fraseologi och minskar stödet till »omstörtande element«. Det är sådan förändringar i världsläget som till stor del förklarar den karakteristiska sicksack-kurs som utmärker de byråkratiserade arbetarstaternas utrikespolitik. I fallet Sovjetunionen kan detta illustreras med övergången från Kominterns ultravänsterpolitiska s k tredje period till folkfrontspolitiken (i mitten av 30-talet), liksom omsvängningen från Jalta-andan (samarbete med imperialisterna) till »vänster«-linjen under det »kalla kriget« (i slutet av 40-talet). Samma mönster går igen i Kinas fall.⁽⁷⁾

Det bör emellertid påpekas att dessa allmänna tendenser inte får tolkas absolut. Världssituationen är ofta mer komplicerad än så, vilket tvingar byråkratin att kombinera olika linjer, liksom att byråkratin måste försöka gardera sig för den händelse att världsläget drastiskt skulle ändras. För det senare syftet försöker byråkratin odla sina förbindelser med utländska kommunistpartier och befrielserörelser även under perioder av »fredlig samlevnad« för att därigenom få tillgång till påtryckningsinstrument på de härskande klasserna i de kapitalistiska länderna och förmå dem till »fredlig samexistens« med den »egna« staten. Och om motsättningarna till imperialismen plötsligt skulle skärpas kan byråkratin snabbt sadla om och mana till kamp mot fienden. Byråkratin strävar således efter att vinna kontroll över de radikala rörelserna för att använda sig av dessa som verktyg i sin utrikespolitik. Detta är huvudanledningen till att Sovjetunionen fortfarande upprätthåller förbindelser med de traditionella kommunistpartierna och ger ett begränsat stöd till olika befrielserörelser. l Kinas fall är detta mycket mindre utpräglat, vilket helt enkelt beror på att de kinaorienterade organisationerna i allmänhet är för små och kraftlösa för att kunna fylla en sådan uppgift. (En av de viktigaste målsättningarna med den kinesiska polemiken mot sovjetrevisionismen på 60-talet var just att vinna över kommunistpartier eller stora fraktioner av dessa till Kinas sida för att få tillgång till »egna« påtryckningsinstrument mot imperialisterna och sovjetbyråkratin. Detta förklarar också den kinesiska flirten med de eurokommunistiska partierna under de senaste åren.)

Byråkratin och sociala revolutioner

Byråkratins utrikespolitiska huvudmålsättning är alltså att bevara status quo och upprätta en varaktig »fredlig samexistens«. Stödet till revolutionära rörelser har främst ett defensivt syfte, dvs. att tvinga kapitaliststaterna att överge konfrontationspolitiken gentemot den »egna« staten. När »fredlig samexistens« upprättats, återkallas de revolutionära rörelserna till ordningen genom att en ny, mindre radikal »linje« proklameras, det materiella och propagandistiska stödet till befrielserörelserna skärs ned osv.

Men hur då förklara det faktum att Moskva, och tidigare också Beijing, faktiskt har givit ett stöd — om än begränsat — till pågående revolutioner, även då den dominerande tendensen i världspolitiken varit fredlig samexistens? Till detta samverkar en rad faktorer, av vilka vi ska nämna följande:

För det första är det riskabelt för byråkratin att helt ta avstånd från revolutionära rörelser. Detta skulle allvarligt kunna skada den byråkratiska arbetarstatens prestige inom den internationella arbetarrörelsen, vars stöd (även om det är begränsat) byråkratin är i behov av. Detta betyder också att byråkratin inte är helt opåverkbar av påtryckningar från den radikala världsopinionen, utan kan tvingas till att stödja pågående revolutioner delvis mot den egna viljan (t ex Moskvas stöd till den vietnamesiska revolutionen från mitten av 60-talet).

För det andra föreligger alltid en »risk« att en revolution segrar av egen kraft, utan stöd från den »socialistiska« staten. Detta ökar risken att den nya arbetarstaten väljer sin egen väg, vilket både utgör en fara för den fredliga samexistensen och — vilket ur byråkratins synvinkel är ännu värre — kan medföra att det upprättas en verkligt demokratisk arbetarstat som skulle kunna utöva ett mycket »skadligt« inflytande på både den internationella arbetarrörelsen och den »egna« arbetarklassen genom att inspirera till valet av andra, mera demokratiska vägar för uppbygget av socialismen. Samtidigt som byråkratin ger befrielserörelserna ett begränsat stöd försöker den därför också skaffa sig ett visst politiskt inflytande för att försäkra sig om en viss kontroll över utvecklingen.

För det tredje befinner sig de olika byråkratierna i ett konkurrensförhållande till varandra och har ett intresse av att öka sitt eget inflytande på de andras bekostnad. De ovannämnda faktorerna, tillsammans med fluktuationerna i byråkratins relationer till imperialismen kan under gynnsamma omständigheter utnyttjas av revolutionära rörelser för att framtvinga ett visst stöd. Ett exempel på detta är det ryska och det kinesiska stödet till den indokinesiska revolutionen.

Slutligen är byråkratin inte heller under alla omständigheter emot att försöka expandera territoriellt. Om den kan utsträcka sin makt och sina privilegier till andra länder eller områden utan större risk för konfrontation med imperialismen eller för andra allvarliga komplikationer (t ex Sovjet i Afghanistan och Kinas strävanden att utvidga sitt inflytande i Sydkinesiska sjön), eller om tvärtom hotet utifrån är mycket stort, då kan byråkratin överskrida sitt lands gränser och genomföra en revolution »uppifrån« (t ex Sovjet under och strax efter andra världskriget).

II. NÅGRA GRUNDDRAG I KINAS UTRIKESPOLITIK.

Den kinesiska utrikespolitiken har under årens lopp genomgått många förändringar. Det kanske mest iögonfallande är de omkastade roller som Sovjet och USA idag, jämfört med 50-talet intar i Beijings internationella relationer. Ett annat exempel är Kinas förändrade relationer till Vietnam. Vid en ytlig betraktelse är det därför lätt att dra slutsatsen att dagens kinesiska utrikespolitik inte har något gemensamt med den på 50- och 60-talen. Men skenet bedrar. I själva verket finns det här en grundläggande kontinuitet. Det som förändrats är inte de grundläggande utrikespolitiska målsättningarna, utan betingelserna för deras förverkligande. Innan vi behandlar den kinesiska utrikespolitikens utveckling är det därför lämpligt att lite mer konkret titta på vad de grundläggande utrikespolitiska strävandena gått ut på.

Den officiella doktrinen

Att vid en analys av de kinesiska ledarnas politik enbart utgå från officiella proklamationer och uttalade målsättningar skulle vara ett grovt fel. För att göra ett korrekt bokslut över den kinesiska utrikespolitiken måste man främst undersöka det praktiska handlandet och de objektiva, materiella drivkrafterna bakom politiken. Men inte desto mindre uttrycker ideologin — fast på ett förvridet och förskönande sätt — de grundläggande politiska strävandena, ty det är omöjligt för byråkratin att under en längre tidsperiod föra en politik som på ett flagrant sätt bryter mot de uttalade »principerna».

Om ideologin och de politiska teserna hamnar i alltför skriande motsättning till den faktiskt förda politiken måste de förra revideras, dvs. bättre anpassas till verkligheten. Detta är också en av de grundläggande orsakerna till den grova förvanskning av marxismen (t ex »teorin om socialismen i ett land«) som företagits av ledarna i de s k »socialistiska« staterna. (Däremot kan byråkratin givetvis under kortare perioder eller i enstaka fall bryta mot de egna »principerna« — och det gör den också.)

Eftersom den officiella ideologin och de officiella teserna — om än på ett ibland mycket deformerat sätt — återspeglar den förda politiken, är det inte ointressant att syna de utrikespolitiska riktlinjer som de kinesiska ledarna själva formulerat. Däremot krävs det en viss kritisk blick och analys för att dra riktiga slutsatser av de ofta ofullbordade och kryptiska formulerade tankegångarna.

Det är inte svårt att finna officiella formuleringar av den kinesiska utrikespolitikens målsättningar. Nästan under hela Folkrepubliken Kinas existens har Beijing hävdat att man strävat efter »fredlig samlevnad på grundval av de Fem principerna med länder som har olika samhällssystem«.⁽⁸⁾ Dessa »principer« är: 1) ömsesidig respekt för territoriell okränkbarhet och suveränitet; 2) ömsesidig non-aggression; 3) icke-inblandning i varandras inre angelägenheter; 4) jämlikhet och ömsesidig fördel; samt 5) fredlig samlevnad.⁽⁹⁾

De »fem principerna« formulerades för första gången i det sino-indiska avtalet om Tibet, den 29 april 1954, och inskrevs senare (samma år) i Kinas konstitution, men i sina huvuddrag återfinns de i centrala texter skrivna redan innan den kinesiska revolutionens seger.⁽¹⁰⁾
Det de kinesiska ledarna velat uttrycka med dessa sina »principer« är något mycket enkelt, nämligen att de är beredda att upprätta »vänskapliga förbindelsen med varje stat vars regering är villig att förhålla sig »vänskapligt« till Kina. Om detta villkor är uppfyllt förbinder sig de kinesiska ledarna att förhålla sig »neutrala« till klasskampen i landet i fråga och inte stödja upprorsrörelser där. I det berömda dokumentet Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje (1963) uttrycktes detta i följande ordalag:
»Det är absolut omöjligt och otillåtligt för länder som tillämpar fredlig samlevnad att ens peta på varandras samhällssystem.«⁽¹¹⁾

Det enkla budskapet är: Lämna oss i fred, så ska vi lämna er i fred!
Det finns inget »revolutionärt« i de »fem principerna« Tag t ex principen om »icke-inblandning«. Marxister har aldrig hävdat att man inte ska blanda sig i kampen mellan de arbetande och kapitalisterna, därför att denna kamp skulle utgöra den kapitalistiska statens »inre angelägenhet«. Någon sådan icke-inblandningsprincip har heller aldrig borgarna efterlevt. Tvärtom har världens ledande kapitaliststater alltid intervenerat i klasskampen i andra länder för att försvara sina intressen och det kommer de att fortsätta med så länge de förmår. Att hävda att en arbetarstat inte ska »blanda sig i« innebär därför i bästa fall att de arbetande massorna förs bakom ljuset (kapitalets politiska representanter låter sig inte luras så lätt) och i värsta fall utgör det ett direkt stöd till reaktionen.

Men är vi inte orättvisa nu? Förklarade inte KKP också att man ska »stödja och bistå alla undertryckta folk och nationer i deras revolutionära kamp«?⁽¹²⁾ Ja, det är riktigt att sådana högtidliga proklamationer ofta förekom i polemiken mot Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) under 60-talet, då Beijing förde en »vänster«-linje i ord och även gav ett visst materiellt stöd till vissa befrielserörelser (om politiken idag, se not l) Men studerar vi denna fråga lite närmare finner vi snart att stödet bara gällde befrielserörelser som bekämpade regimer som inte hade »vänskapliga« förbindelser med Kina (dvs. främst sådana regimer som var allierade med eller kontrollerade av Washington). I de fall relationerna till Kina var »goda« gavs inget sådant stöd. Då gällde de »fem principerna« oinskränkt.

Men det är helt klart att det faktiskt råder en motsättning mellan »de fem principerna« och talet om stöd till revolutionär kamp. Hur bar sig byråkratin åt att klara sig ur den motsättningen? Jo, den »löstes« på i huvudsak två sätt. Det ena var att ifrågavarande regims karaktär helt enkelt omdefinierades då »vänskapliga förbindelser« upprättats (detta blev allt vanligare under 70-talet). Det andra var att reducera frågan till en abstrakt principdeklaration, en tom fras, som inte förpliktigar Kina till något. Det konststycket lyckades man med genom att framställa det som om den revolutionära kampen är de förtryckta massornas »ensak«, något som inte Kina har att göra med. De revolutionära rörelserna måste lita till egna krafter, de får inte räkna med stöd utifrån. Den enda »hjälp« de kan räkna med är att Kina inte kommer att påtvinga dem sin egen politik för fredlig samexistens (detta enligt teorin, verkligheten talar på denna punkt dock ett betydligt fulare språk, vilket vi kommer att få anledning att återkomma till i kommande artiklar).

I polemiken mot SUKP bekräftas denna tolkning i skrivningar som följande:

Vi hävdar att fredlig samlevnad betecknar ett förhållande mellan länder med olika samhällssystem, mellan självständiga suveräna stater. Endast efter segern i revolutionen är det möjligt och nödvändigt för proletariatet att föra en politik för fredlig samlevnad. Vad de undertryckta folken och nationerna angår är deras uppgift att sträva för sin egen befrielse och för att störta imperialisterna och deras lakejer och det är inte heller möjligt för dem att göra det. Det är därför felaktigt att tillämpa fredlig samlevnad på förhållandena mellan förtryckta nationer, eller att utsträcka de socialistiska ländernas politik för fredlig samlevnad dithän att den görs till en politik för de kommunistiska partierna och de revolutionära folken i den kapitalistiska världen, eller att göra de undertryckta folkens och nationernas revolutionära kamp underordnad den.
…
År 1946 skilde kamrat Mao Zedong mellan de bägge problemen och förklarade uttryckligen att kompromisser mellan Sovjetunionen och Förenta Staterna, Storbritannien och Frankrike i vissa frågor »kräver icke att folken i den kapitalistiska världens länder följer efter och gör kompromisser hemma. Folken i dessa länder kommer att fortsätta att föra strider av skilda slag i överensstämmelse med sina olika förhållanden«.⁽¹³⁾
Vi understryker att ovanstående citat härrör från en period då den kinesiska utrikespolitiken var jämförelsevis radikal — av orsaker som vi ska behandla utförligare i kommande artiklar. Trots detta framgår det klart att kineserna inte var villiga att påtaga sig några som helst förpliktelser när det gällde att stödja den revolutionära kampen i andra länder, förutom att avstå från att utöva påtryckningar på de revolutionära rörelserna att upphöra med sin kamp. I själva verket har de kinesiska ledarna under hela Folkrepubliken Kinas existens brutit även mot denna senare »princip« (t ex i fråga om Vietnam på 50-talet, Indonesien på 60-talet, Pakistan alltsedan 1950, samt en lång rad länder på 70-talet — vi återkommer till detta). Men innan vi tittar på den utrikespolitiska praktiken ska vi sammanfatta de principer för det utrikespolitiska agerandet som man kan vaska fram ur Beijings egna deklarationer:

1) Kina strävar efter »fredlig samexistens« med alla länder (oberoende av samhällssystem och övriga inre förhållanden).

2) Innan det upprättats »fredlig samexistens« förbehåller sig Kina rätten att »blanda sig i« landets inre angelägenheter genom att t ex stödja upprorsrörelser.

3) När »fredlig samexistens« tillämpas mellan »länder med olika samhällssystem« kan inte längre upprorsrörelserna där räkna med kinesiskt stöd. Kampen inom de respektive länderna blir då en »inre angelägenhet« som Kina varken »kan« eller »får« påverka i någon riktning.

I det stora hela ger dessa »principen« också en ganska bra allmän beskrivning av den kinesiska utrikespolitikens allmänna inriktning. Men som sagt bör bilden kompletteras, ty den utgör i själva verket en skönmålning av verkligheten. I sin praktiska politik har nämligen de kinesiska ledarna inte tvekat det minsta att på det grövsta sätt ingripa i »andra länders inre angelägenheten — om detta uppfattats stå i överensstämmelse med Kinas nationella intressen. När de kinesiska ledarna ansett att de »vänskapliga förbindelserna« med en regim varit värda att upprätthålla, har de inte tvekat att stödja hur reaktionära mördarregimer som helst mot inhemsk opposition (t ex den pakistanska regimen då det 1971 bröt ut ett massuppror i Bangla Desh, i vilket f ö maoistiskt influerade organisationer hade en framträdande roll, dvs. i kollisionskurs med den kinesiska politiken!)

De kinesiska byråkraterna har således inte bara konsekvent brutit mot den proletära internationalismen, genom att underlåta att »blanda sig i« till stöd för den revolutionära kampen. De har också brutit mot de egna »icke-inblandningsprinciperna«, men bara för att ställa sig på fel sida om barrikaderna och stödja reaktionen! Under de senaste tio åren har vi sett många exempel på sådant direkt sabotage mot massornas kamp (Ceylon/Sri Lanka, Sudan, Iran osv.), men sådana exempel finns alltsedan 1950 (t ex Pakistan).⁽¹⁴⁾

Detta faktum illustrerar att det är otillräckligt att studera »de fem principerna« eller andra ideologiska trollformler made in Beijing om man vill karakterisera den kinesiska utrikespolitiken. Vi måste titta på verkligheten bakom fraserna, studera den kinesiska utrikespolitikens praktik. Men innan vi gör en sådan studie, som med nödvändighet måste bli historisk, är det lämpligt att peka på några grundläggande element i den kinesiska utrikespolitiken, dvs. de allmänna målsättningar och intressen som går som en röd (?) tråd genom det utrikespolitiska agerandet sedan revolutionens seger 1949. Det vi ska göra är alltså att för Kinas del konkretisera en smula de resonemang som förts i föregående avsnitt. En sådan genomgång kommer att underlätta förståelsen för den historiska utvecklingen.

Några grundläggande drag

Såsom vi redan konstaterat har den kinesiska utrikespolitiken alltid haft fredlig samexistens med de kapitalistiska staterna som en grundläggande målsättning. Stöd till revolutionära rörelser har endast kommit ifråga beträffande stater som uppfattats som fientligt sinnade till Kina och som de kinesiska byråkraterna därför ansett sig ha anledning att bekämpa. »Revolutionära principer« har i detta sammanhang inte spelat någon roll, utan enbart »realpolitiska« överväganden. Det viktigaste har varit hur de olika regimerna ställt sig till Kina i frågor som Beijing ansett väsentliga (inställningen till Taiwan-frågan, Kinas inval i FN, under senare år inställningen till Sovjet och Vietnam osv.).

Att en sådan »pragmatisk« utrikespolitik inte syftar till att »underblåsa revolutionen i andra länder torde vara ganska så självklart. Det är helt enkelt Kinas nationella intressen, såsom dessa uppfattas av de kinesiska ledarna, som varit och är utrikespolitikens ledstjärna.

Inom ramen för denna på nationella eller nationalistiska intressen grundade utrikespolitik kan vi urskilja flera aspekter, varav vi ska peka på några.

För det första spelar ekonomiska intressen en viktig roll. Det har t ex gällt att säkra tillförseln av råvaror som Kina varit i stort behov av såsom t ex koppar och kobolt. (Ansträngningarna att upprätthålla goda förbindelser med Tanzania, Zambia, Zaire och Chile illustrerar detta.) Det har också gällt att få tillgång till utländsk teknologi och utländskt kapital för utvecklingen och moderniseringen av Kinas näringsliv. (Detta är en av de viktigaste drivkrafterna bakom närmandena till imperialistmakterna, särskilt Japan och USA under 70-talet.) Men det finns också mindre spektakulära aspekter av den kinesiska utrikespolitiken, där ekonomiska överväganden helt klart varit tungt vägande. Dit hör det faktum att den kinesiska byråkratin hittills accepterat existensen av den brittiska kolonin Hongkong och den portugisiska motsvarigheten Macao, som båda ligger på det kinesiska fastlandet. Med tanke på den anti-imperialistiska och nationella karaktären av den kinesiska revolutionen (Kinas nationella oberoende och enhet har alltid varit en central fråga för de kinesiska ledarna) kan detta tyckas vara en paradox. Förklaringen är att dessa kolonier (särskilt Hongkong) ansetts vara alltför viktiga kommersiella fönster mot yttervärlden för att kunna undvaras som sådana.

Om vi bortser från »undantagen som bekräftar regeln« (Hongkong och Macao) utgör bevarandet av Kinas nationella enhet och oberoende och vilket bara är den mer »offensiva« sidan av samma mynt — en allmän strävan att hävda och stärka Kinas internationella status och inflytande överhuvudtaget, den andra stora axeln runt vilken utrikespolitiken kretsat. Helt naturligt har Kinas grannar härvidlag haft en särställning. För att säkra landets gränser och öka det kinesiska inflytandet i dessa områden har Beijings politik gått ut på att utestänga eller åtminstone begränsa andra stormakters inflytande där (Beijings Vietnam-fientliga politik idag är ett uttryck för dessa strävanden). Den metod som de kinesiska ledarna tillgripit för att åstadkomma detta har främst varit att vinna allierade bland de »nationella bourgeoisierna« i grannstaterna (Pakistan, Indien fram till slutet av 50-talet, Sukarnos Indonesien, Kambodja under Sihanouk osv.). Det är endast då denna politik lidit skeppsbrott som stöd till befrielserörelser kommit igång. Agerandet i Sydostasien (som de kinesiska ledarna helt uppenbart betraktar som tillhörande Kinas »intressesfär illustrerar detta utmärkt. Eftersom Indokina kommer att behandlas utförligt i en kommande bok ska vi här kortfattat exemplifiera denna politik med fallet Burma.

»Vänskapliga förbindelser mellan Kina och Burma upprättades i juni 1954 och därefter uppmanade den kinesiska ledningen Burmas kommunistparti att lägga ner den väpnade kampen mot regimen och föra en reformistisk linje. Denna politik ändrades inte trots att generalen Ne Win efter en statskupp 1962 utlöste en omfattande förföljelse mot de burmesiska kommunisterna. Politiken ändrades först efter det att Ne Win, i slutet av 1966 och i början av 1967, gjort ekonomiska och militära närmanden till USA. Detta inträffade samtidigt som »kulturrevolutionen« i Kina befann sig i sin mest radikala fas, vilket fick Beijing att med buller och bång ändra linje. Stödet till de burmesiska kommunisterna ökade kraftigt och de manades till väpnad kamp (samtidigt som Liu Shaoqi — vem annars? — gjordes till syndabock för det burmesiska kommunistpartiets reformistiska linje under mer än ett årtionde). När Ne Win efter »kulturrevolutionen« (1970-71) gjorde framstötar för att återställa de »vänskapliga relationerna« med Kina och skar ner sitt militära samarbete med USA, mottogs detta med välvilja i Beijing. Förbindelserna mellan de två staterna förbättrades åter, samtidigt som det kinesiska stödet till den kommunistiska gerillan skars ned. Gerillaaktiviteten fortsatte dock ett tag till (till 1973) vid gränsen till Kina, förmodligen med kinesisk välsignelse. Med ett begränsat stöd till gerillaaktiviteten under dessa år önskade Beijing förmodligen säkra en viss kontroll över gränstrakterna, samt utöva påtryckningar på den burmesiska regeringen. Efter 1973 upphörde i stort sett all gerillakamp, men Beijing upprätthåller fortfarande förbindelser med den kommunistiska rörelsen i Burma. Genom att hålla denna vid liv söker de kinesiska ledarna vidmakthålla ett påtryckningsinstrument som kan komma väl till pass om situationen i området skulle kräva det.⁽¹⁵⁾
Fram till genombrottet för ansträngningarna att åstadkomma en avspänning mellan USA och Kina i början av 70-talet, var det USA-imperialismens närvaro som de kinesiska ledarna uppfattade som det största hotet i Asien. Nu är det däremot den andra »supermaktens« — Sovjetunionens — »hegemonisträvanden« som de kinesiska ledarna framställer som huvudfaran. Helt logiskt bestäms också Beijings hållning till olika regimer till stor del av dessas förhållningssätt och relationer till Sovjetunionen. Sovjetunionens fiender är Kinas vänner och tvärtom. Några klassmässiga kriterier på valet av allierade tillämpas inte.

Eftersom det är omöjligt att rättfärdiga den faktiskt förda politiken med revolutionära »principer« är det inte så underligt att de kinesiska ledarna istället ofta resonerat i nationalistiska termer.

Ett uttryck för den nationalistiska ådran i utrikespolitiken är det sätt på vilket Taiwan-frågan behandlats. En revolutionärt marxistisk politik skulle inte i första hand tagit itu med problemet utifrån nationalistiska utgångspunkter, utan utifrån klassmässiga. Det senare är dock i det närmaste totalt frånvarande i den kinesiska Taiwan-politiken. Taiwan utgör en »oskiljaktig del av Kina« och måste därför »återförenas med Folkrepubliken«, är det genomgående temat. Propagandan riktad mot befolkningen på Taiwan har också följt nationalistiska riktlinjer. Samtidigt har Beijing strävat efter att internationellt isolera Taiwan-regimen och ända fram till mitten av 70-talet hårdnackat vägrat kompromissa med stater som erkänt Taiwan som en självständig stat. (Under de senaste åren har en viss uppmjukning i detta avseende skett, men målet att återförena Taiwan med Kina ligger fast, liksom det ensidigt nationalistiska sättet att försöka lösa frågan.)

Om man med en viss förståelse och sympati kan överse med de ibland nästan löjligt nationalistiska överslagen i den kinesiska behandlingen av problemet Taiwan — dess existens är ju historiskt ett resultat av imperialismens försök att hålla tillbaka den kinesiska revolutionen och har utgjort ett potentiellt hot mot regimen på fastlandet — så finns det andra nationalistiska överslag som är mindre lustiga. Det gäller t ex de gränstvister som Kina haft med de flesta av sina grannar, varav vissa åtminstone tillfälligt kunnat lösas, medan andra t o m lett till väpnade konflikter (Sovjetunionen, Vietnam och Indien). I dessa frågor har de kinesiska ledarna verkligen demonstrerat att de sätter sin »egen« nations (tvivelaktiga) intressen över alla andra hänsyn. Sådana problem — i synnerhet när det gäller relationerna till andra stater där kapitalismen störtats — kan och måste lösas med andra metoder. (Att t ex sovjetledarna i detta avseende är lika goda kålsupare är ingen ursäkt.)

Sammanfattning

Det finns inget revolutionärt i Beijings utrikespolitiska strävanden. Det utrikespolitiska agerandet styrs istället av nationella (ekonomiska, maktpolitiska) intressen. För att uppnå de nationella ekonomiska och politiska målsättningarna, »bygga socialismen i ett land« (=Kina), och bevara sin egen maktställning offrar de kinesiska ledarna mer än gärna revolutionen i andra länder. Det byråkratin strävar efter är att befästa sin egen makt. I ett sådant perspektiv har världsrevolutionen ingen plats.

Martin Fahlgren

Noter

l. »Sakta i backarna! Kina är visst för verkliga sociala revolutionera, invänder säkert mången »maoist«. Ja, det är givetvis möjligt att finna kinesiska uttalanden som bejakar »socialistiska revolutioner» i princip (även om sådana uttalanden numera är mycket svåra att finna). Kruxet är bara att dessa »principdeklarationer« förvandlats till tomma ord eftersom »socialistiska revolutionera nu inte anses »stå på dagordningen», särskilt inte i de utvecklade kapitalistiska länderna (se t ex Ordförande Maos teori om de tre världarna, Oktoberförlaget, Stockholm, 1978, s 45-46). Anledningen sägs vara att »den revolutionära (läs kinaorienterade) rörelsen« är så svag. Därför måste i stället »kampen mot supermakterna« (läs Sovjetunionen) sättas främst på dagordningen.

Den kinesiska ståndpunkten är i och för sig inte ologisk. Om man accepterar de kinesiska premisserna är det definitionsmässigt bara revolutioner ledda av »marxist-leninistiska« partier som kan godkännas som revolutioner. Och eftersom de »kinesiska« organisationerna idag fullständigt saknar massinflytande och är stadda i tillbakagång eller helt håller på att falla sönder, kommer vi heller inte att få uppleva någon revolution som uppfyller de kinesiska kriterierna. De verkliga sociala revolutioner som ägt rum — och håller på att ske — står fullständigt utanför Beijings kontroll och kan därför inte accepteras ens i »teorin«. De betraktas därför med ogillande och motarbetas (se t ex de mycket kyliga kinesiska reaktionerna inför utvecklingen i Nicaragua, för att inte tala om El Salvador).

I praktiken är det dock ännu värre än så! Beijing är också emot »revolutionär kamp« där kinaorienterade grupper fortfarande skulle kunna spela en roll. Ett aktuellt exempel är Thailand, där Beijing istället för att uppmana till revolutionär kamp försökt få till stånd en försoning med militärjuntan i syfte att bekämpa Vietnam (vilket lett till att gerillan har splittrats).

Men inte nog med att Beijing motarbetar revolutionär kamp i praktiken. Under de senaste åren har också hänvisningar till klasskampen och sociala revolutioner försvunnit alltmer ur propagandistiska och programmatiska uttalanden. »Huvudströmmen i världen idag« är inte längre »revolution«, som det hette i början av 70-talet. Numera saknas även rituella hänvisningar till arbetarklassens och de undertryckta folkens kamp. Ett exempel på detta är det viktiga tal som Ye Jianying höll vid firande av 30-årsdagen av Folkrepubliken Kinas grundande (1979). Talet sägs ha »godkänts enhälligt« av Kinas Kommunistiska Partis (KKP:s) centralkommitté, vilket understryker dess auktoritativa karaktär. I dokumentet sägs inte ett ord om att Kina skulle stödja sociala revolutioner. Däremot deklareras att Kina stödjer en rad borgerliga regeringar (varav många är reaktionära diktaturer) i deras kamp för »oberoende« och för »fredens bevarande«. Det enda tillfälle Ye överhuvudtaget använder begreppet »folken« (till skillnad från de existerande staterna och deras regeringar) är i följande passus: »Vi stödjer beslutsamt folken i Asien, Afrika och Latinamerika i deras kamp för att motsätta sig alla former av imperialism, kolonialism och dominans, vinna nationell frigörelse, konsolidera sitt statliga oberoende, utveckla sina nationella ekonomier och upprätta en ny internationell ekonomisk ordning«. Även här syftar Ye förmodligen på regeringarna. I vilket fall som helst är det omöjligt att upptäcka någon motsättning mellan »folkens« och regeringarnas strävanden.
I samma tal sägs Kinas uppgift vara att »ena sig med alla krafter som kan enas i den gemensamma kampen för att bekämpa hegemonismen (läs:
Sovjetunionen), bevara världsfreden och sträva efter mänskligt framåtskridande«. (Beijing Rewiev, 5 okt, 1979, s. 31-32).

I detta viktiga dokument, som fastlägger Kinas politiska perspektiv, finns alltså de sociala revolutionerna inte ens med i form av till intet förpliktigande fraser.

2. För närmare studier av det kinesiska samhället, se L. Maitan, Party, Army and Masses in China, New Left Books, London, 1976; och L. Evans, China after Mao, Monad Press, New York, 1978.

3. Om den kinesiska byråkratins privilegier m.m se föregående not.

4. Begreppen »byråkratiserat övergångssamhälle«, »deformerad arbetarstat« osv. utvecklades i Sovjetunionen från början av 20-talet. Det problem bolsjevikerna stod inför var att beskriva och definiera Sovjetunionens »klasskaraktär«. Sovjetstatens internationella isolering, inbördeskriget, ekonomins sammanbrott, den ekonomiska och kulturella efterblivenheten osv., hade skapat en mycket svår situation där det decimerade och atomiserade proletariatet inte längre var förmöget att styra landet via sovjeterna (arbetarråden). Statsmakten hamnade i stället i händerna på en liten minoritet och staten började uppvisa tydliga byråkratiska drag. Hur skulle denna stat karakteriseras? Lenin var bland de första som behandlade detta problem. Han började också utveckla en begreppsapparat för detta ändamål. Exempel:

»Ingen som studerat Rysslands ekonomi har väl ännu förnekat dess övergångskaraktär. Ingen kommunist har väl heller bestridit, att namnet socialistisk sovjetrepublik innebär sovjetmaktens beslutsamhet att förverkliga övergången till socialismen, men alls inte ett erkännande av att de nuvarande ekonomiska förhållandena skulle vara socialistiska«. (Lenin, Valda verk, band 3, Progress Moskva/Arbetarkultur, Stockholm, 1975, s. 503).

»En arbetarstat är en abstraktion. Vad vi i verkligheten har är en arbetarstat med följande särdrag, för det första är det inte arbetarklassen utan bondebefolkningen som dominerar i landet, och för det andra är det en arbetarstat med byråkratiska deformationer«. (Lenin, Collected Works, vol. 32, Progress Publishers, Moskva, 1965, s. 48).

Lenin blev tidigt uppmärksam på farorna med sovjetstatens byråkratisering och gjorde under sina sista levnadsår stora ansträngningar för att bekämpa denna. Se t ex hans »Referat om partiprogrammet« (19 mars 1919) i Valda verk, op.cit., band 3, s. 111-117 och artikeln »Hellre mindre men bättre« i ibid., s. 689-701. För en redogörelse för Lenins kamp mot byråkratiseringsfaran, se Fjärde Internationalen, nr 7-8, 1972 (»Lögnens renässans«), s. 18-26.

Efter Lenins död var det främst Leo Trotskij som utvecklade teorin om den byråkratiserade sovjetiska arbetarstaten. Hans viktigaste arbete om denna fråga är Den förrådda revolutionen, René Coeckelberghs Partisan-förlag, 1969. Ut denna bok saxar vi följande definition av Sovjetunionens övergångskaraktär (s. 183): »Sovjetunionen är ett motsägelsefullt samhälle halvvägs mellan kapitalism och socialism, vari: (a) produktivkrafterna fortfarande är klart otillräckliga för att ge statsegendomen en socialistisk karaktär; (b) tendensen till primitiv ackumulering, som skapas av nöd, bryter ut genom oräkneliga porer i den planerade ekonomin; (c) fördelningsnormerna som bevarar en borgerlig karaktär ligger till grund för en ny differentiering av samhället; (d) den ekonomiska tillväxten förbättrar långsamt situationen för arbetarna, men skapar snabbare ett privilegierat skikt; (e) genom att utnyttja sociala motsättningar har byråkratin förvandlat sig till en okontrollerad kast, som är främmande för socialismen; (f) den sociala revolutionen, som förråtts av det styrande partiet existerar fortfarande i egendomsförhållanden och i arbetarmassornas medvetande; (g) en vidare utveckling av de hopade motsättningarna kan lika väl leda till socialism som tillbaka till kapitalism; (h) på vägen till kapitalism skulle kontrarevolutionen tvingas bryta ner arbetarnas motstånd; (i) på vägen till socialism skulle arbetarna tvingas störta byråkratin. I sista hand kommer frågan att avgöras genom en kamp mellan levande sociala krafter, både på den nationella- och världsarenan«.

5. För en mer systematisk diskussion av byråkratibegreppet, se E. Germain. Om byråkratin, René Coeckelberghs Partisanförlag, 1969. Om »övergångssamhällena«, se tidskriften Fjärde Internationalen nr 1-73, s. 21-29 och nr 1-2-74, s. 14-17.

6. Om debatten om »socialism i ett land«,i det sovjetiska kommunistpartiet, se antologin Stalin mot Trotskij, Rabén & Sjögren, Stockholm, 1971. För en grundlig kritik av denna »teori«, se Trotsky, The Third International After Lenin, Pathfinder Press, New York, 1970, s. 3-74; samt Trotsky, History of The Russian Revolution, Sphere Books, London, 1967, vol. 3, Appendix 11, s. 349-386.

7. Om svängningarna i den sovjetiska utrikespolitiken, se F. Claudin, Krisen i den kommunistiska rörelsen. Bokförlaget Röda Rummet/Barrikaden, Surte, 1980; D. Horowitz, Imperialism och revolution. Bokförlaget Prisma, Stockholm 1970.

8. »Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje« i Den stora polemiken, Oktoberförlaget, Stockholm, 1977, s. 37. Den enda period då »de fem principerna« förde en undanskymd tillvaro var under »kulturrevolutionens« höjdpunkt (1966-68), då det revolutionära frasmakeriet var som störst. Detta betyder inte att Kina under dessa år förde en revolutionär utrikespolitik. Det stannade för det mesta vid revolutionärt frasmakeri och det materiella stödet till befrielserörelserna förblev minimalt, l själva verket blev den kinesiska utrikespolitiken under kulturrevolutionen försiktigare än tidigare. Det mest instruktiva i detta avseende är förhållningssättet till Vietnam-kriget (där »kulturrevolutionen« innebar att Mao lyckades utmanövrera dem som krävde ökade kinesiska insatser). Om vi bortser från en del incidenter på den diplomatiska nivån till följd av rödgardisternas härjningar (angrepp på en del utländska ambassader m m) var utrikespolitiken under »kulturrevolutionen» i det stora hela mycket passiv, vilket dels var ett resultat av den rad utrikespolitiska bakslag som Kina råkat ut för tidigare, och dels berodde på att »kulturrevolutionen« riktade blickarna på inre problem i Kina.

9. Den stora polemiken, a.a., s. 210.

10. Samma, s. 209-210 och Lin Biaos rapport till KKP:s 9:e kongress.

11. Den stora polemiken, a.a., s. 36.

12. Samma, s. 37.

13. Samma, s. 218-219.

14. Se China Quarterly nr 63, sept. 1975, s. 463ff; Tariq Ali, Pakistan — Militärvälde eller folkmakt, Rabén & Sjögren, Stockholm 1971; Blackburn (ed.); Explosion in a Subcontinent, Penguin, 1975, s. 252ff.

15. Se Jay Tavlor, China and Southeast Asia, Preager Publishers, New York, 1976, s. 191-250 och China Quarterly nr 77, s. 332ff.

l detta sammanhang kan det vara på sin plats att låta en auktoritet i fråga om relationer mellan Kina och Burma få ordet, nämligen den förre generalsekreteraren i FN, U Thant, som var just från Burma. Vid en presskonferens om Vietnamfrågan i februari 1965 hade han följande att säga: »Som ni vet är Burmas kommunistparti fortfarande efter 17 år underjordiskt och fortfarande olagligt. Men en sak vill jag betona: Inte vid något tillfälle har de burmesiska kommunisterna som opererar inne i Burma fått någon hjälp utifrån under dessa 17 år; inte vid något tillfälle har ett enda gevär eller en enda kula levererats till de burmesiska kommunisterna i Burma under dessa 17 år. Och Burma har upprätthållit och upprätthåller alltjämt de vänskapligaste förbindelser med alla sina grannländer — med Thailand, med Laos, med Folkrepubliken Kina, med Indien och med Pakistan. Som ni vet har Burma en över 160 mil lång gräns mot Kina. Jag är säker på att det hade räckt att den burmesiska regeringen vid något tillfälle beslutat sig för att söka militärt bistånd utifrån för att förtrycka de inre resningsförsöken och revolterna för att Burma därigenom skulle få uppleva ett av dessa alternativ; antingen skulle landet ha delats i två delar eller också skulle hela landet för länge sedan ha blivit kommunistiskt. Detta bevisar ensak, nämligen att Burmas attityd och politik både vad beträffar dess egna angelägenheter och dess utrikespolitik har varit synnerligen lämpliga under de rådanden omständigheterna i Sydostasien«. (Vietnam i dokument, Bokförlaget Prisma, Stockholm 1968, s. 139). Så sant, så sant! Synd bara att inte Ne Win tillämpade U Thants visdomsord när han sökte närma sig USA, då hade Kina aldrig stött gerillarörelsen. Men å andra sidan kom ju Ne Win snart underfund med detta och saken ordnade upp sig.

Från Fjärde Internationalen 5/1981

Kinas utrikespolitik del II 60-talet – På jakt efter nya allierade

Kinas position och roll i världspolitiken genomgick genomgripande förändringar under 60- och 70-talen. Detta skedde givetvis inte i ett vakuum, utan måste ses mot bakgrund av den internationella utvecklingen (där Indokina-konflikten var särskilt betydelsefull) och utvecklingen i Kina självt (inte minst fraktionskampen i KKP: Kulturrevolutionen, Lin Biao-affären, »de fyras gäng« o s v). Vi har här inte gjort något försök att detaljstudera dessa frågor, utan vår målsättning har varit att peka på de stora dragen i utvecklingen. En grundligare och mer detaljerad analys får anstå till senare.
(forts, från föregående nr)

Stig Eriksson/Martin Fahlgren

Kinas utrikespolitik del II 60-talet – På jakt efter nya allierade

Allteftersom den sino-sovjetiska alliansen luckrades upp och till slut fullständigt bröt samman, måste de kinesiska ledarna utarbeta nya riktlinjer för utrikespolitiken. Detta var ingen lätt uppgift. Tvärtom blev det en mycket smärtsam process. Gång på gång blev utrikespolitiken föremål för häftiga fraktionsstrider i det kinesiska kommunistpartiets högsta ledning.

Under 60-talets första hälft tycktes det dock råda en relativ enighet om vilken väg som måste följas. De kinesiska ledarna var överens om att Kina måste gå en självständig väg med följande huvudelement:

1) Självtillit i det ekonomiska uppbygget. Detta var delvis av nödtvång eftersom biståndet från Sovjetunionen upphörde då den sino-sovjetiska konflikten bröt ut på allvar, och vid denna tid var det otänkbart att ersätta detta med kapital och teknologisk hjälp från imperialismen. Den kraftiga satsningen på att anskaffa en kinesisk atombomb för att kompensera bortfallet av det sovjetiska »kärnvapenparaplyet« var en viktig aspekt av denna »lita-till-egna-krafter«-politik. (42)

2) Självständighet i förhållande till Sovjetunionen på det utrikespolitiska området och opposition mot Sovjets »fredliga samexistens«-politik. För att effektivt kunna bekämpa den sovjetiska avspänningspolitiken måste man vinna allierade inom sovjetblocket och bland de kommunistiska partierna i den kapitalistiska världen. Ansträngningarna att vinna inflytande i den kommunistiska världsrörelsen igångsattes på allvar 1961, men blev föga framgångsrika. I det »socialistiska lägret« var det bara Albanien som stödde kineserna och det var endast i Asien som Beijing lyckades vinna över några kommunistpartier av betydelse (främst det indonesiska) på sin sida. För övrigt inskränkte sig de prokinesiska grupperna till obetydliga utbrytningar ur de Moskva-trogna partierna. (43)

3) En inriktning på att upprätta »bredast möjliga enhetsfront« mot USA-imperialismen genom att utnyttja motsättningar mellan USA och övriga kapitalistiska stater. (44) En viktig roll för att ideologiskt motivera en sådan politik spelade det i början av 1964 lanserade begreppet »mellanzon« (länderna mellan det »socialistiska blocket« och USA-imperialismen). Denna indelades i två delar:

»En del består av de oberoende länderna och de som strävar efter oberoende i Asien, Afrika och Latinamerika. Den kan kallas den första mellanzonen. Den andra delen består av hela Västeuropa, Oceanien, Kanada och andra kapitalistiska länder. Den kan kallas den andra mellanzonen. Länder i denna andra mellanzon har en kluven natur. Medan deras härskande klasser är utsugare och förtryckare, är dessa länder själva utsatta för amerikansk kontroll, inblandning och översitteri. De försöker därför göra sitt bästa för att befria sig från amerikansk kontroll. I detta avseende har de något gemensamt med de socialistiska länderna och folken i olika länder.« (45)

I en intervju med en grupp japanska socialister senare samma år (i augusti) förtydligade Mao att även det »japanska monopolkapitalet« hörde till »den andra mellanzonen«. Vidare:
»Alla nationer i Asien, Afrika och Latinamerika reser sig mot imperialismen. Även Europa, Kanada och andra länder reser sig mot imperialismen. Imperialister reser sig tom mot imperialister. Är det inte detta som de Gaulle gör?« (46)

Mellanzons-begreppet indelar alltså länderna med avseende på storlek och ekonomisk utvecklingsnivå. Det har mycket litet att göra med rådande sociala system, politiska förhållanden osv. Därför kan också mellanzons-begreppet fyllas med nästan vilket innehåll som helst. Alltsedan det infördes och fram till slutet av 60-talet fick det ideologiskt motivera en politik som främst gick ut på att finna allianspartners i »den första mellanzonen« och i synnerhet då bland de regimer som sågs som »oberoende« eller »neutrala« (t ex Indonesien, Pakistan, Burma och en rad afrikanska stater). Redan från början gjordes dock framstötar även i den »andra mellanzonen« (Frankrike är det mest anmärkningsvärda exemplet). Efter kulturrevolutionen (från 1969 och framåt) ökade det kinesiska intresset för den »andra mellanzonen« kraftigt, samtidigt som allt större delar av »första mellanzonen« omfamnades (enda kriterium: inställningen till Kina och dess utrikespolitik). På 70-talet »vidareutvecklades« mellanzons-resonemanget till den s k »teorin om de tre världarna« (se avsnittet om 70-talet).

4) En aktiv inriktning på »tredje världen«. Intresset för »tredje världens länder« tog sig två uttryck. Huvudinriktningen var att upprätta goda mellanstatliga förbindelser med dessa länder, men då regimerna uppfattades som Kina-fientliga (dit hörde främst de som var hårt knutna till USA) uppmuntrades ofta befrielserörelser om sådana fanns.

Att Beijing visade ett speciellt intresse för »tredje världen« var ingen tillfällighet. För det första var det endast där som Kina kunde räkna med att vinna några »vänner« när nu dörrarna till både Sovjet-blocket och väst-kapitalismen var stängda. För det andra innebar Kinas geografiska läge, ekonomiska utvecklingsnivå osv att det var främst där, och särskilt då i Asien, som Beijing hade möjligheter att utöva något inflytande. Detta gällde även de traditionella kommunistpartierna, ty i de imperialistiska länderna, förutom i Japan, hade Moskva i stort sett hållit sina ställningar.

I KKP:s programmatiska dokument från 1963 motiverades »tredje världen«-inriktningen (som var dominerande under i stort sett hela 60-talet) på följande sätt:

»De olika typerna av motsättningar i den nutida världen är koncentrerade till Asiens, Afrikas och Latinamerikas väldiga områden. Dessa områden är det imperialistiska väldets mest sårbara och stormcentra för världsrevolutionen, som slår direkt mot imperialismen.
Den nationaldemokratiska revolutionära rörelsen i dessa områden och den internationella socialistiska revolutionära rörelsen är de två stora historiska strömmarna i vår tid.
Den nationaldemokratiska revolutionen i dessa områden är en viktig beståndsdel av den samtida proletära världsrevolutionen.

De antiimperialistiska revolutionära strider som folken i Asien, Afrika och Latinamerika för, slår emot och undergräver grundvalarna för imperialismens och den gamla och nya kolonialismens välde och är nu en mäktig kraft i försvaret av världens fred.« (47)

Vid en första anblick ger dessa rader intryck av en odelat positiv inställning till revolutionär kamp i »tredje världen«. På 60-talet propagerades också stöd till befrielserörelser i flera fall (Vietnam, Thailand, Filippinerna m fl), även om det materiella stödet – utom i fråga om Vietnam – var minimalt. Men det är viktigt att slå fast att inte ens då var stödet till befrielserörelser en allmän linje, utan tillgreps enbart när detta ansågs gynna kinesiska stats- och säkerhetsintressen, dvs när regimerna i ifrågavarande länder hörde till Kinas »fiender« (exempelvis stöddes väpnad kamp i Indien., men inte i Pakistan). (48) En lite mer uppmärksam läsning av de citerade raderna avslöjar också att de ger utrymme för andra tolkningar och att de även kan användas för att motivera stöd till borgerliga regimer. Detta inses om man lägger märke till den vaga terminologin (»den nationaldemokratiska revolutionära rörelsen«, »folken« osv) som kan fyllas med mycket varierande innehåll. Med ett enkelt konstgrepp (genom att definiera en viss regim som »oberoende av imperialismen«, »,antiimperialistisk« o s v), kunde i stort sett vilken borgerlig regim som helst i »tredje världen« adopteras till den »nationaldemokratiska« storfamiljen. Det praktiska kriteriet var om regimerna var »vänskapliga« till Kina eller inte. De »nationella bourgeoisier« som upprättade goda förbindelser med Kina blev hastigt och lustigt en del av den »nationaldemokratiska revolutionära rörelsen«.

Att ovanstående tolkning är korrekt är uppenbart om man studerar den faktiskt förda kinesiska utrikespolitiken under 60-talet. Men vi behöver inte ens gå till Beijings praktik för att få bekräftat att de kinesiska ledarna kunde vara mycket »generösa« när det gällde att gå i god för reaktionära regimers »progressiva« karaktär. I samma dokument sägs nämligen:

»De nationalistiska länder, som nyligen vunnit politiskt oberoende, står alltjämt inför den mödosamma uppgiften att befästa detta, likvidera imperialismens och den inhemska reaktionens krafter, genomföra jordreformer och andra sociala reformer och utveckla sin national-hushållning och sin kultur. Det är av praktisk och livsviktig betydelse för dessa länder att de skyddar sig och kämpar emot den nykolonialistiska politik som de gamla kolonialisterna använder för att bevara sina intressen och särskilt mot den amerikanska imperialismens nykolonialism.

I vissa av dessa länder fortsätter den patriotiska nationella bourgeoisin att stå samman med massorna i kampen mot imperialism och kolonialism och vidtar vissa åtgärder som innebär sociala framsteg. Detta förhållande kräver av det proletära partiet att det gör en fullständig värdering av den patriotiska nationella bourgeoisins progressiva roll och stärker enheten med den…

Mycket breda sektioner av befolkningen i dessa områden vägrar att vara slavar åt imperialismen. De omfattar inte endast arbetarna, bönderna, de intellektuella och småbourgeoisin utan också den patriotiska nationella bourgeoisin och till och med kungar, prinsar och aristokrater, som är patrioter.« (49)

Behöver vi påpeka att Beijing därmed lämnade dörren öppen för att välkomna i princip vem som helst?

Utrikespolitiken i kris

Ansträngningarna att upprätta »allianser« med den »nationella bourgeoisin« i »tredje världen« var alltså huvudsidan i den kinesiska utrikespolitiken under 60-talet. Det var bara då denna inriktning inte fungerade som upprorsrörelser kunde få stöd. I Asien upprätthölls t ex goda förbindelser med Pakistan, Ceylon (senare Sri Lanka), Kambodja, Burma, Indonesien; i Afrika Tanzania, Algeriet, Mali, Guinea och Ghana m fl.

Denna politik drabbades dock av en rad svåra bakslag i mitten av 60-talet. Det värsta var militärkuppen i Indonesien i oktober 1965. Denna gjorde abrupt slut på Kinas goda förbindelser med »den patriotiska nationella bourgeoisin« i Indonesien och krossade nästan fullständigt det Beijing-orienterade indonesiska kommunistpartiet, som fram till militärkuppen hade varit det största utanför »det socialistiska blocket« (mellan en halv och en miljon av dess medlemmar och sympatisörer mördades och ytterligare hundratusentals fängslades). Militärkuppen var det logiska resultatet av den förda politiken. De goda förbindelserna med Sukarno-regimen förutsatte nämligen att det indonesiska kommunistpartiet förde en reformistisk klassamarbetspolitik (det ingick t o m kommunistpartimedlemmar i Sukarnos regering). När de reaktionäraste kretsarna fått nog av reformpolitik och skrämdes av kommunisternas styrka slog armén till (som förevändning användes några mord på högergeneraler). (50)

Ett andra svidande bakslag var störtandet av president Nkrumah i Ghana (genom en militärkupp i mars 1966), vilket följdes av brytning med Kina (i november samma år). Därmed hade Beijing förlorat sin bästa »vän« i det svarta Afrika.

En tredje stor missräkning var sammanbrottet för de kinesiska ansträngningarna att 1965 få till stånd en ny afro-asiatisk konferens (från vilken Moskva skulle utestängas). Denna »andra Bandung-konferens«, som skulle ha öppnats i Alger den 29 juli, uppsköts sedan Ben Bella, tio dagar före detta datum, störtats genom en militärkupp ledd av överste Boumédienne. I ett sista desperat försök att rädda konferensen erkände Beijing omedelbart den nya högerinriktade militär-regimen – ett slag i ansiktet på alla revolutionära och progressiva krafter i Algeriet och resten av Afrika. Detta hjälpte dock inte. Konferensen blev aldrig av.

Som om detta inte skulle ha varit nog, råkade Beijing ut för en rad andra mindre bakslag som bidrog till att öka Kinas internationella isolering. Särskilt illa gick det i Afrika: Brytning med Burundi (januari 1965), Dahomey och Centralafrikanska republiken (januari 1966), samt försämrade förbindelser med Kenya och Egypten.

Även i den kommunistiska världsrörelsen försvagades de kinesiska ställningarna: Relationerna till de vietnamesiska och japanska partierna försämrades (till följd av att Beijing avvisade förslag om »gemensam aktion« med Moskva till stöd för Vietnam); likaså utbröt en häftig dispyt med kubanerna, vilket torde ha varit särskilt retfullt, eftersom Castro & Co tidigare visat stor sympati för de kinesiska ståndpunkterna i den sino-sovjetiska polemiken. (51)

Allt detta som i sig var allvarligt skedde mot bakgrund av en kraftigt upptrappad Vietnam-konflikt vid Kinas södra gräns, vilken riskerade att dra in Kina i en militär konfrontation med USA (från februari 1965 genomförde amerikanskt flyg en ihållande, massiv bomboffensiv mot Nordvietnam, samtidigt som stora amerikanska truppstyrkor insattes i Sydvietnam – dessa skulle under 1966 uppnå en halv miljon man).

I mitten av 60-talet befann sig därför Kina i en mycket svår utrikespolitisk situation. Det är därför heller inte så underligt att utrikespolitiken blev en stridsfråga i KKP. I fraktionskampen utkristalliserades två huvudlinjer:

Den ena (företrädd av generalstabschefen Luo Ruiqing, Liu Shaoqi, Deng Xiaoping m fl) menade att man inför det växande hotet från USA-imperialismen måste bryta Kinas isolering genom att återknyta kontakterna med Sovjet. (Denna fraktion var positiv till idén om »gemensam aktion« till stöd för Vietnam)

Den andra (Lin Biao, Mao m fl) ville inte veta av något närmande till Sovjet. Tvärtom var det nödvändigt att »slutföra kampen mot sovjetrevisionismen«. Kina måste fortsätta att gå sin egen väg, »lita till egna krafter«, och bekämpa både Sovjet och USA. Men för att undvika en militär konfrontation med USA-imperialismen måste man föra en mycket försiktig utrikespolitik och minimera de kinesiska åtagandena gentemot befrielserörelser runt om i världen. Precis som Kina måste också dessa »lita till egna krafter«. (52)

Fraktionskampen om den utrikespolitiska linjen var som häftigast under perioden februari-oktober 1965 och i början av 1966, dvs under kulturrevolutionens inledande skede. Sommaren 1966 stod den andra linjen som obestridd segrare i denna strid. (53)

Det kan förefalla vara en paradox att kulturrevolutionen, som för det mesta brukar förknippas med radikalism, i själva verket knäsatte en mycket försiktig utrikespolitik (som dock till en början maskerades med mycket radikala fraser). Men detta är ett faktum. Det var denna utrikespolitiska inriktning som i sin förlängning ledde fram till det spektakulära närmandet mellan Kina och USA i början av 70-talet.

Men innan det frö som satts kunde blomma ut på allvar måste fraktionskampen slutföras. Under kulturrevolutionens höjdpunkt (1966-68) vändes blickarna inåt. Därför intog Beijing under denna period i stort sett en mycket passiv hållning till omvärlden. Den diplomatiska aktiviteten upphörde nästan helt (stora delar av den diplomatiska kåren kallades t ex hem till Kina). l stället exporterades kulturrevolutionens idéer, vilket ibland gav upphov till internationella förvecklingar. I de fall man uttalade sig om internationella händelser var retoriken ofta mycket frasradikal (t ex tog man ställning för maj-revolten i Frankrike 1968). Det var i detta frasradikala klimat som de maoistiska organisationerna fick sitt uppsving inom främst ungdomsskikt runt om i världen. Men – vi vill betona detta – även i de mest radikala ögonblicken stannade det för det mesta vid revolutionärt frasmakeri och i synnerhet aktade sig Beijing noga för att göra något som skulle kunna leda till en konfrontation med USA. Detta är särskilt tydligt i Indokina-konflikten, där man tidigt gjorde klart att ett kinesiskt ingripande blev aktuellt först om Kina hotades direkt (i praktiken endast om Kina självt angreps). (54) En seger för befrielserörelserna i Indokina var således ingen hjärtesak för Beijing-byråkratin. Utgångspunkten var i stället på vilket sätt konflikten skulle kunna utnyttjas för att gynna de egna intressena. Vietnamkriget erbjöd nämligen unika möjligheter att plocka propagandavinster i polemiken med Moskva, den försvagade och band upp USA, och den satte käppar i hjulet för den sovjetisk-amerikanska avspänningen. På lite längre sikt kunde konflikten också utnyttjas för att reda upp Kinas relationer med Washington.

Samtidigt som faran för en militär konfrontation med USA minskade under 60-talets andra hälft (Washington begrep den kinesiska utrikespolitiken betydligt bättre än Beijings supporterskara i maoistgrupperna utanför Kina), försämrades relationerna till Moskva. Den kinesiska propagandan blev allt hätskare. Från mitten av 60-talet hävdades att kapitalismen »återupprättats« i Sovjetunionen. Efter den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien (augusti -68) och proklamerandet av Brezjnev-doktrinen om »begränsad suveränitet« (dvs det »socialistiska lägrets« ansvar att »kollektivt försvara socialismen« i varje land), vilken princip också var tillämplig på Kina, gick tonläget upp i falsett. Sovjet hade blivit »socialimperialistiskt« och »de nya tsarerna i Kreml« hade upprättat en stat av »hitlertyp«. Upptrappningen av ordkriget beledsagades av kraftigt ökade spänningar vid den sino-sovjetiska gränsen. Dessa kulminerade i mars 1969, då väpnade sammanstötningar ägde rum på den omtvistade ön Zhen Bao (Damanskij på ryska), som ligger i gränsfloden Ussuri.

De amerikanska motgångarna i Vietnam (Tetoffensiven 1968!) och skärpningen av den sino-sovjetiska konflikten fick allt fler amerikanska politiker att börja omvärdera den amerikanska Kina-politiken: Skulle man inte kunna utnyttja motsättningarna mellan Beijing och Moskva till egen fördel och särskilt för att få slut på Vietnam-kriget på ett för Washington »hedersamt« sätt? Redan 1967, dvs ett år innan Nixon valdes till amerikansk president hade han klargjort att han var intresserad av att komma till tals med kineserna. Beijing å sin sida förklarade i slutet av 1968 att man var beredd att ta upp diskussioner med den tillträdande Nixon-regeringen. Den diplomatiska process som skulle leda fram till Kissingers Kina-besök (sommaren 1971) och Nixons dito (i början av 1972) kunde sätta igång. De första stegen var trevande och försiktiga. Ingen av sidorna ville blotta sig i förtid och stå där som en försmådd friare. Man iakttog noga den andra sidans reaktioner innan nästa steg togs(55). Mao och Zhou Enlai tvingades dessutom göra upp räkningen med gruppen kring Lin Biao (som var emot närmandet till Washington) innan de fick fullt svängrum för sin nya inriktning.

70-talet: Nya vänner – nya förräderier

Under 70-talet genomgick Kinas relationer med omvärlden en veritabel omvälvning: Ärkefienden Washington förvandlades till en av Kinas bästa »vänner«, medan den nära »vapenbrodern« Hanoi blev en av Kinas värsta fiender, för att bara nämna två av de mest frapperande exemplen.

Utvecklingen dithän var givetvis inte rätlinjig. Den var ryckig och full av krumbukter. Ibland skedde frontförändringarna med rasande fart, och ibland stod man i stort sett och stampade på stället eller t o m retirerade till gamla positioner. Till de mer spektakulära perioderna hör åren 1969-72 och 1978-80. Den första av dessa markerar inte bara genombrottet i de sino-amerikanska förbindelserna, utan också Kinas diplomatiska genombrott överhuvudtaget (Folkrepubliken erkändes av ett 40-tal stater och invaldes i FN). Scenförändringarna under den andra perioden är inte mindre dramatiska: den öppna brytningen med Vietnam och Albanien, det kinesiska angreppet på Vietnam, för att inte tala om det allt intimare samarbetet mellan Washington och Beijing.

För att förstå denna utveckling är det nödvändigt att beakta ett flertal växelverkande faktorer på det internationella och nationella planet (triangeldramat Washington-Moskva-Beijing, liksom i regional skala Beijin-Hanoi-Phnom Penh, fraktionskampen i KKP m m). Vi ska här inte gå in närmare på de olika turerna och »stadierna« i denna mångfacetterade utveckling (56). Förutom några allmännare reflektioner kring den utrikespolitik som tog form under 70-talet ska vi endast göra ett litet, men belysande urval ur den långa rad av beklämmande exempel på Beijing-regimens internationella agerande som vi fick bevittna under årtiondet. Dessa exempel får illustrera det faktum att inträdesbiljetten till de kapitalistiska salongerna hade ett högt pris. Beijing betalade nämligen med att cyniskt förråda klasskampen runt om i världen.

Teori och praktik

Som vi redan betonat i tidigare artiklar finns det en grundläggande kontinuitet i den kinesiska utrikespolitiken alltsedan 50-talet. De grundläggande målsättningarna och strävandena låg fast. I denna mening utgjorde därför den politik som utvecklades under 70-talet ingalunda något avgörande brott med den tidigare politiken. Så gott som alla grundläggande aspekter hade tidigare funnits som mer eller mindre starka tendenser. Det gäller t ex synen på »den tredje världen« och den strävan att hävda Kina som en stormakt som blev allt uppenbarare under 70-talet, inte minst efter angreppet på Vietnam. Vad som förändrades var »världsläget« så att de inneboende tendenserna fick utrymme att slå ut i full Blom. Och i takt med att Kinas internationella isolering bröts lämnade den kinesiska byråkratin alltmer frasernas och retorikens nivå, till förmån för mer »realpolitiska« och praktiska förpliktelser. Därmed fick den kinesiska utrikespolitiken också alltmer allvarliga och direkt skadliga konsekvenser för klasskampen på den internationella arenan.

Kinas nya roll i utrikespolitiken måste givetvis få effekter på det ideologiska planet. I och för sig är inte de officiella »teorierna« och ideologin bestämmande för politiken. Men eftersom ideologin har till uppgift att legitimera agerandet, måste den åtminstone hjälpligt anpassas till praktiken. Det är därför inte så underligt att vi kan iaktta omformuleringar och tyngdpunktsförskjutningar i den officiella ideologin alltsedan slutet av 60-talet, då Beijings diplomatiska prioritering västerut började. Redan kring 1970 kan den uppmärksamme läsaren iaktta hur Beijing i allt större utsträckning börjar tala om »supermakternas hegemoni« i stället för »imperialism«, om »medelstora och små stater« i stället för »förtryckta klasser« osv. Detta gradvisa övergivande av marxistiska begrepp som för tankarna till klasskamp, revolution osv uttryckte att den kinesiska byråkratin lade större vikt vid goda förbindelser med existerande regimer och alltmer nedtonade befrielserörelsernas betydelse.

Det dröjde dock flera år innan det gjordes något allvarligt försök att formulera ett sammanhängande teorisystem som bättre skulle kunna rättfärdiga den utrikespolitiska kurs man styrt in på. Denna bedrift stod Deng Xiao-ping för, samme figur som utrensats under Kulturrevolutionen, men som nu gjort comeback.

Vid FN:s råvarukonferens i april 1974 presenterade han »teorin om de tre världarna«. Enligt denna »teori« består världen av »tredje världen« (= de s k u-länderna), »supermakterna« eller »första världen« (= USA och Sovjet) och däremellan den »andra världen« (= de medelstora och små utvecklade länderna: Japan, Kanada, Australien och länderna i Europa). Det är inte så svårt att inse att detta egentligen utgör en tillspetsning av teorin om »mellanzonerna«.(57).

Enligt »teorin om de tre världarna« beror allt elände och alla konflikter ute i världen på »supermakternas«, dvs Sovjets och USA: s »aggressiva politik«. Mot dessa två »supermakter« står den »andra och tredje världen«. Det nya i denna »teori«, jämfört med mellanzonsteorin, är att så gott som alla hänvisningar till klasskampen och till ländernas klasskaraktär försvunnit.

– Medan definitionen på mellanzons-begreppet åtminstone utgick ifrån kampen mellan »det socialistiska lägret« och USA-imperialismen (se ovan) innebär »3-världs-teorin« ett fullständigt brott med varje anknytning till klasskriterier. Det »socialistiska lägret« förklarades t o m ha upphört att existera och Kina räknades till »tredje världen«.

– Medan mellanzons-teorin åtminstone lämnade utrymme för »revolutionära strider« och klasskamp (se ovan), proklamerades nu öppet att huvuduppgiften var att ena existerande stater i kamp mot »supermakternas hegemonisträvanden«.

»Teorin om de tre världarna« innebar således att man buntade ihop länder av de mest skilda karaktär. I praktiken blev det avgörande kriteriet för Beijings del i allt större utsträckning graden av antisovjetism hos de aktuella regeringarna (58).

Redan så tidigt som 1971 kan man finna kinesiska uttalanden där Sovjet utnämns till »huvudfiende«(59). Efter befrielserörelsernas seger i Indokina (1975) blev detta ett alltmer markerat inslag i den kinesiska utrikespolitiken. Kampen måste i första hand inriktas mot den »lömskaste och mest aggressiva« av de två »supermakterna«, dvs Sovjetunionen. I kampen mot Sovjet måste man »ena alla krafter som går att ena«. Ju mer antisovjetisk en regim är desto bättre. Därför blev också reaktionära (= antikommunistiska) regimer (t ex Chile, Zaire, Iran under shahen osv) att föredra före sådana som t ex Angola eller Kuba.

I sin strävan efter en »världsomspännande front mot Sovjetunionens hegemonisträvanden« har de kinesiska byråkraterna inte hindrats av några som helst skrupler. Ju reaktionärare en politiker är, desto salongsfähigare blir han i Beijing. Detta gäller inte bara reaktionärer som sitter vid statsrodret. Förbindelserna med Heath och Thatcher när de befann sig i oppositionsställning är välkända, liksom med Strauss (i Västtyskland)(60).

Denna oheliga allians har KKP utåt försökt ideologiskt motivera med hänvisningar till världsläget och »krigsfaran«. Sovjetunionen har jämställts med ett expanderande Hitler-tyskland, berett att kasta sig över Västeuropa. Alla politiker som inte insett detta, och därför inte förespråkat preventiva åtgärder (upprustning o s v), har fått epitetet »eftergiftspolitiker« typ Chamberlain (för dennes agerande i München 1938)(61). Särskilt förkastliga är de som talar om nedrustning, avspänning o s v. I konsekvens med detta har Beijing tydligt demonstrerat att man föredrar högerregeringar framför socialdemokratiska (t ex i Storbritannien och Västtyskland) och öppet förespråkat EG:s ekonomiska och militära upprustning och ett förstärkt NATO. Som ett närmast surrealistiskt faktum kan nämnas att en av dem som första maj 1978 fick äntra talartribunen i Peking var… den brittiske överbefälhavaren (62).

Alla framgångar för de Moskva-orienterade kommunistpartierna representerar i detta perspektiv blott och bart förhatliga hinder i vägen för målsättningen att bekämpa Sovjet. Under det revolutionära uppsvinget i Portugal 1974-75 betecknades Cunhals kommunistparti t ex som »socialimperialismens förlängda arm«. Det gick så långt att diverse maoistgrupper – med Beijings goda minne – applåderade eller tom deltog i högerextremistiska angrepp på kommunistpartiet, där dess möten bröts upp, dess lokaler sattes i brand o s v. (63)

En socialistisk revolution i Europa skulle Beijing-byråkratin betrakta närmast som en katastrof. Dess tillit till den europeiska arbetarklassens revolutionära potential är lika med noll. I-stället gäller det att ena och stärka Västeuropas »små och mellanstora» imperialiststater och inrikta dem mot Sovjets »hegemonism«(64).

KKP-ledningen har inte heller nöjt sig med att förespråka denna inriktning för enbart Europa. Efterhand har man allt uttryckligare klargjort att även USA-imperialismen måste inkluderas i denna »antihegemonistiska enhetsfront«. Det är ingen hemlighet att Beijing föredrog hökarna Schlesinger och Brzezinski före Kissinger resp. Vance, eller Nixon (!) före Carter. Den andra kategorin ansågs inte föra en tillräckligt hård politik mot Sovjet. (Krigshetsaren Nixon fick f.ö. efter han tvingats avgå motta en personlig inbjudan till Kina…(65)

I detta sammanhang bör också nämnas Beijings flirt med extrema högerkretsar inom amerikanska militären. Under juni-juli 1977 mottogs i Kina förre amiralen Elmo R. Zumvalt och fick göra en månads rundresa i landet. Zumwalt är mest känd som kommendant för USA:s sjöoperationer kring Vietnam 1968-70. Att han inbjöds till Kina berodde dock inte på att byråkratin önskade ytterligare förbättra relationerna med Washington, eftersom Zumwalt vid den tidpunkten inte längre representerade USA:s regering. Han mottogs istället som representant för den s k »Kommittén mot den nuvarande faran«, en grupp militärer som kritiserade Washington för att vara för »släpphänt mot kommunismen« och för att inte satsa tillräckligt på upprustningen för att möta »det sovjetiska hotet«. Kommitténs uttalanden citerades knappt i de borgerliga tidningarna. Däremot trycktes de upp i den kinesiska pressen(66).

Denna politik – ett enat militariserat Europa och ett kraftigt upprustat NATO och USA – är inte bara kontrarevolutionär. Den är också extremt korttänkt, när det gäller Beijing-byråkratins egna intressen. Att den – om den blev en realitet – skulle leda till allvarliga konsekvenser för arbetarklassen i väst – ökad repression, ökat skattetryck osv – bekymrar säkert inte potentaterna i Beijing. Däremot borde de inse att ett Europa och USA rustat till tänderna inte bara utgör ett hot mot Sovjet, utan också mot Kina! Om imperialismen är tillräckligt stark för att krossa Sovjet, då kommer den inte heller lämna sten på sten kvar av den kinesiska arbetarstaten! Därför är det en farlig lek med elden som Deng & Co gett sig in på.(67)

Några fallstudier

1971 var det år som den kinesiska utrikespolitiken började slå igenom på det diplomatiska planet. En kortfattad redogörelse för tre speciella händelser i den koloniala världen får markera denna period (Sudan, Ceylon och Palestina). Slutligen tar vi något utförligare upp ett något aktuellare exempel (Iran).

1) Sudan

I juli 1971 gjordes ett försök att störta den sittande reaktionära Numeiry-regeringen. Kuppmännen var vänsterorienterade officerare. Enligt samstämmiga rapporter i massmedia mottogs kuppen positivt av de sudanesiska massorna, som demonstrerade sitt stöd för kuppen och mot Numeirys reaktionära diktatur. Efter tre dagar lyckades dock Numeiry-trogna element inom armén göra en motkupp. En veritabel klappjakt på fackföreningsmilitanter och kommunister inleddes – kommunistpartiet påstods nämligen ligga bakom kuppen. Tusentals dödades eller fängslades. Det starkaste kommunistpartiet i arabvärlden stympades allvarligt. Varje revolutionärs plikt i en sådan situation – oavsett vad man tycker om kommunistpartiets politik! – borde givetvis ha varit att fördöma Numeiry-regimen, dess blodiga terror och göra allt för att stödja de förföljda arbetarna.

Vad gjorde då den kinesiska ledningen? Jo, strax efteråt mottogs en sudanesisk delegation i Beijing och den 24 augusti undertecknades ett ekonomiskt och tekniskt samarbetsavtal. Vidare beviljades Sudan ett lån på 35 miljoner dollar. För att riktigt understryka hur nöjda KKP-byråkraterna var med Numeirys blodsdåd inbjöds ytterligare en sudanesisk regeringsdelegation till Beijing i december samma år och beviljades ytterligare ett lån. Vid sitt hälsningsanförande sade Zhou Enlai bl a följande:

»Vi har med glädje uppmärksammat att sedan Sudans majrevolution har det sudanesiska folket under president Numeirys ledning uppnått fortsatta framsteg i likviderandet av de koloniala krafterna, stärkt sitt nationella oberoende och sin statliga suveränitet och utvecklat sin nationella ekonomi. Detta år har den sudanesiska regeringen och folket segerrikt slagit ner en utländsk omstörtningsplan« (68).

Således betraktade de kinesiska ledarna det sudanesiska kommunistpartiet och dess medlemmar som agenter för en utländsk makt (= Sovjetunionen), och ansåg det därför utmärkt att Numeiry lät mörda och fängsla dem!(69) Kan det kinesiska ledningens totala avsaknad av klasståndpunkt och kommunistisk moral demonstreras tydligare?

Det är att notera att de nordvietnamesiska ledarna och FNL intog en diametralt motsatt ståndpunkt.(70)

2) Ceylon (Sri Lanka)

1970 tillträdde en folkfrontskoalition regeringstaburetterna på Ceylon (numera Sri Lanka). De partier som ingick i koalitionen var Bandaranaikes parti, SLFP, det reformistiska LSSP (f d trotskistiskt, uteslutet ur Fjärde Internationalen 1964) och det moskvatrogna kommunistpartiet. Valet av denna »vänsterfront« stimulerade massornas förväntningar. Men alla problem de hade hoppats att den nya regeringen skulle lösa kvarstod – och förvärrades! Arbetslösheten ökade, levnadsstandarden sjönk o s v (71).

I denna situation fick en nästan nybildad organisation, JVP (Janatha Vimuthki Peramuna – »Folkets Befrielsefront«), ett visst gehör, främst bland studenter och arbetslösa ungdomar. I mars 1971 försökte regeringen krossa organisationen med hjälp av undantagslagar och massarresteringar av dess ledare. Den 6 mars utfördes en attack mot USA:s ambassad i Colombo. Attacken tillskrevs »Den maoistiska ungdomsfronten«, en hittills okänd organisation. Själva attacken anses också ha varit ett provokationsverk av antingen regeringen eller ambassadpersonalen själv.(72)

Det inträffade gav hur som helst Bandaranaike-regeringen en förevändning för repressiva åtgärder i stor skala. Den 16 mars infördes undantagstillstånd och polisen och armén startade klappjakt på JVP:s medlemmar och sympatisörer. JVP ansåg sig i detta läge inte ha något annat val än att försöka slå tillbaka. Under en kort period lyckades också organisationen skapa sig stödjepunkter genom baser i djungeln och tom »befriade områden«. Men i slutet av april hade JVP:s motstånd brutalt slagits ned. Mellan 12 000-50 000 ungdomar uppges ha mördats, åtskilliga tusen sattes i fångläger.(73)

Under tiden, och speciellt efter krossandet, utsattes JVP för en massiv förtalskampanj från Bandaranaike-regimens sida. JVP beskrevs som en del av en väpnad konspiration av vänsterterrorister osv. Hjälpen från imperialismen lät inte heller vänta på sig. Bland de stater som omedelbart ställde vapen, krigsmateriel, trupper och pengar till Bandaranaike-regimens förfogande kan nämnas Storbritannien, USA, Indien, Pakistan och Australien. Så småningom anslöt sig också Sovjet till denna kontrarevolutionära »enhetsfront«.(74)

Mot denna uppslutning skulle varje revolutionär, varje revolutionärt parti, varje stat som anser sig socialistisk ha reagerat med kraft. Argument av typen »JVP är ju inte revolutionärt«, »JVP hade inget masstöd« osv får aldrig i en sådan situation utgöra hinder för en obrottslig solidaritet mot förtrycket.(75)

Vad gjorde då KKP och Beijing? Jo, istället för att uppmana till solidaritet med JVP, såg byråkratin det som ett utmärkt tillfälle att köpa till sig den »progressiva« regimens »vänskap«. Den 26 april utannonserades att Kina givit Ceylon ett lån på 150 miljoner rupies (ungefär 25 miljoner dollar) under mycket fördelaktiga villkor. Dagen efteråt publicerade ceylonesiska tidningar ett brev från Zhou Enlai till Bandaranaike:

»I enlighet med ordförande Mao Zedongs läror, så har det kinesiska folket alltid motsatt sig ultra-’vänstern’ och högeropportunismen under sin långa revolutionära kamp. Det är glädjande att den kaotiska situation som skapats av en handfull personer vilka kallar sig ’guevarister’ och till vilka utländska spioner smugit sig har bragts under kontroll tack vare Ers Excellens’ och den ceylonesiska regeringens ansträngningar. Vi tror att dessa upproriska aktioner, anstiftade av inhemska och utländska reaktionärer i avsikt att underminera det ceylonesiska folkets intressen, är dömda att misslyckas till följd av Ers Excellens’ ledarskap och det kinesiska folkets stöd och medverkan«(76)

Är det särskilt förvånande att »maoismen« efter detta inte stått speciellt högt i kurs bland de arbetande massorna och vänstern på Sri Lanka?

3) Pakistan/Bangladesh

Pakistan bildades 1947 av två separata landområden. De båda delarna låg inte bara hundratals kilometer från varandra, de hade inte heller samma språk eller kultur. Den pakistanska statens »enhet« var helt enkelt en konstruktion av den brittiska imperialismen. Och det var i Östpakistan de förtryckta massorna drog det kortaste strået…(77)

Efter gränskriget mellan Kina och Indien 1962 försökte Kina förstärka sin allians med Pakistan. För att möjliggöra detta, avstod Beijing från varje form av kritik av den pakistanska militärdiktaturen.(78)

Beijings linje innebar ett totalt avståndstagande från den bengaliska majoriteten i Pakistan, och dess krav på nationella rättigheter, vilket med tiden växte allt starkare.

I december 1970 hölls nationella val i Pakistan. Det borgerliga Awami-förbundet, som i sitt program lagt stor vikt vid nationella frågan, vann en förkrossande seger i Östpakistan: 167 av de 169 platser som tilldelats Östpakistan i nationalförsamlingen, l själva verket blev dess ställning så stark att dess block skulle få absolut majoritet i nationalförsamlingen, och gav det således rätt att bilda centralregering. Detta skrämde den härskande klassen i Västpakistan som såg sin traditionella dominerande maktställning hotad och fruktade att den pakistanska statsbildningen skulle splittras. Därför uppsköts öppnandet av den konstituerande församlingen till den 3 mars och armén, tillsammans med det ledande västpakistanska partiet (Ali Bhuttos Folkparti), försökte tvinga ledarna för Awami-förbundet att överge de punkter i sitt program som gällde Östpakistans nationella självstyre. Detta gick emellertid dåligt och den l mars 1971 beslöt general Yahya Khan enväldigt att uppskjuta öppnandet av nationalförsamlingen på obestämd tid.

Mot detta revolterade de bengaliska massorna spontant och i stor omfattning. Yahya svarade med ett massivt folkmord. Detta kunde dock inte hindra lösgörandet av Östpakistan från den pakistanska statsbildningen och uppkomsten av en ny stat, Bangla Desh.(79)

Inget hade varit mer självklart för en marxist än att stödja det bengaliska folkets befrielsekamp. Men för Beijing-byråkraterna stod den i vägen för alliansen med Pakistan. Zhou Enlai lade fram byråkratins ståndpunkt i ett brev till Yahya Khan, 12 april 1971:

»Ers Excellens och ledare för skilda läger i Pakistan har utfört ett mycket värdefullt arbete i syfte att upprätthålla Pakistans enhet och hindra Pakistan från att gå mot en splittring. Vi tror säkert att situationen i Pakistan, genom Ers Excellens’ och ledarnas för skilda läger kloka åtaganden och åtgärder, kommer att återgå till det normala. Enligt vår mening är Pakistans enhet och enheten mellan folken i Öst- och Västpakistan de grundläggande garantierna för att Pakistan skall uppnå välstånd och styrka. Här är det av stor vikt att skilja mellan folkens breda massa och en handfull personer, vilka vill sabotera Pakistans enhet. Som genuina vänner till Pakistan vill vi presentera dessa åsikter för Ers Excellens« .(80)

Av detta kan vi konstatera att Beijing inte stödde Östpakistans rätt till självbestämmande, utan tvärtom juntans folkmord (»kloka åtgärder«). Stödet till den pakistanska diktaturen stannade inte heller vid ord. Förutom att de vapen som användes i Östpakistan till stor del var kinesiska (bl a flygplan och stridsvagnar), fick väst-pakistanskt flyg på väg till Östpakistan använda kinesiskt luftrum och mellanlanda på kinesiska flygplatser. Och som kronan på verket späddes tidigare kinesiska lån till Pakistan nu på med ytterligare 20 miljoner dollar.

4) Iran

Alltsedan den ClA-stödda statskuppen 1953, då nationalisten Mossadeq störtades, har Iran intagit en första rangens plats i Washingtons strategi i Persiska Viken, och då speciellt sedan 60-talet.'”’Shahen själv uttryckte sin regims roll på följande sätt:

»Västeuropa, USA och Japan betraktar Viken som en väsentlig del av sin säkerhet. Men de är inte i stånd att garantera säkerheten i Viken. Det är vi som gör det åt dem… Vi har inte bara ett nationellt och regionalt ansvar utan också en världsroll som beskyddare av 60% av världens oljereserver«(83)

Denna roll upprätthöll shahen troget, alltifrån det brutala förtrycket av Irans arbetare, fattigbönder och intellektuella till funktionen som kontrarevolutionens gårdvar i Persiska Viken, där t ex befrielserörelserna i Oman och Dhofar bekämpats med hjälp av shahens USA-beväpnade armé. Ända till det slutliga fallet i februari 1979 räknades shahens Iran till världens grymmaste och blodigaste diktaturer.

Hur har då Folkrepubliken Kina och KKP förhållit sig till shahens Iran? Under 50- och 60-talen uppträdde de två ländernas regimer som varandras ärkefiender., Kina fördömde mycket snabbt kuppen 1953 och shahens makttillträde: »en regering som är totalt underkastad den amerikanska härskande klicken har bildats… USA använder Irans kungligheter för att uppnå sina egna målsättningar. Kungligheterna har blivit nitiska medlöpare till amerikanerna«. Kuppen hade också enligt samma uttalande »anstiftats av speciella amerikanska agenter«(84)

Och medan Beijing alltså betraktade shahen som en »marionettregim« såg shahen å andra sidan Kina som »den nya jätten i Fjärran Östern, som breder ut sig och som snabbt växer«.(85)

Under denna tid riktade Beijing också skarp kritik mot Sovjet för att det hade »nära förbindelser med den iranska reaktionära regimen» och för att det »propagerar på ett positivt sätt för regimens«(86)

Sex år senare var det helt andra tongångar i den kinesiska pressen. Shahen hade nu, från att ha varit »USA-imperialismens nitiska medlöpare«. blivit en förkämpe för »nationellt oberoende och progressiv utveckling«. Å andra sidan erkände shahen Kina 1971, efter att ha vägrat göra detta i 22 år, och kylde istället ner relationerna med Sovjet ytterligare. Som tack började Beijing-byråkratin alltmer skyla över shahens kontrarevolutionära förehavanden. T ex hade Kina under 1968-71 hjälpt gerillan i Oman och gett publicitet åt dess kamp. Efter att diplomatiska förbindelser upprättats med Iran upphörde Kinas stöd, och istället fördömdes gerillans aktivitet för att vara »sovjetstödd subversion«.(87)

1972 sände Iran Phantom-plan till Sydvietnam, dvs mitt under Vietnamkrigets höjdpunkt. Sydkorea och Taiwan gjorde detsamma. Dessa två stater kritiserades för detta i kinesisk press – men inte Iran…(88) Istället emottogs shahens hustru i Beijing – under USA:s terrorbombningar av DRV i september 1972 – med devota hyllningsfraser till diktaturen:

»Under ledning av shah Pahlavi har regeringen och folket i Iran gjort fortlöpande ansträngningar och åstadkommit framsteg när det gällt att värna om den statliga suveräniteteten, skydda de nationella tillgångarna, utveckla den nationella kulturen och bygga upp landet«.(89)

Bakom dessa rader låg i själva verket ett inbakat stöd till shahens och hans diktaturs vakthundsroll i Persiska Viken. Detta uttalades senare (maj 1973) öppet av Kinas utrikesminister Ji Pengfei, när denne besökte Teheran:

»Iran är en av de viktigaste staterna i Persiska Viken. Er oro över situationen är förståelig och logisk. Vi har konsekvent ansett att varje land självt ska handha sina egna affärer… Iran och en rad andra stater vid Persiska Viken anser att Persiska Vikens angelägenheter ska handhas av länder som ligger där. De motsätter sig inblandning utifrån. Detta är ett rimligt krav. Vi stöder det kraftfullt. Som Shainshah har sagt utgör situationen vid Irans östra och västra sida en mycket allvarlig varning till Iran. Med tanke på det läge som uppstått i området måste Iran stärka sina försvarskrafter« .(90)

Flera liknande uttalanden publicerades i den kinesiska pressen efter detta. I alla dessa uttalanden »glömdes« det bort att shahens makt baserade sig nästan helt på amerikanskt stöd (»statlig suveränitet«?), att shahens armé bidragit till att krossa befrielserörelserna i omkringliggande stater (»icke-inblandning«?), att Irans oljetillgångar exploaterats till imperialismens fromma (»skydda de nationella tillgångarna«?) och att shahens diktatur med polis och SAVAK i spetsen ständigt var sysselsatt med att slå ned all opposition bland arbetare, bönder och intellektuella (»utveckla den nationella kulturen«?).

Det var fientligheten mot Sovjet som knöt Beijing-byråkratin allt närmare till shahen. (Båda använde f ö samma term – »imperialism« – om Sovjetunionen.) I kinesisk press fick omhuldandet av shahens diktatur och anti-sovjetism närmast löjeväckande proportioner. Sålunda kunde man i ett nummer av Hsinhua News Bulletin (den kinesiska nyhetsbyråns dagliga bulletin) finna en artikel med rubriken: »Sovjetiska utsläpp hotar den iranska kaviaren«! (91)

Under 1978-79, då den folkliga kampen mot shahens välde fick enorma proportioner, yttrades i den kinesiska pressen inte ett enda ord till stöd för kampen! Istället gavs publicitet åt shahens bekymmer:

»Shahens öppningsanförande dröjde huvudsakligen vid inre angelägenheter. Med de senaste oroligheterna i åtanke sade shah Pahlavi ’att under de nuvarande förhållandena i världen, är nationell enhet till försvar av vårt oberoende, vår frihet och territoriella integritet viktigare än någonsin’.«(92)

Endast i undantagsfall gav den kinesiska pressen summariska »rapporter« om »oroligheterna« i Iran. Hyllningarna till shahen fortsatte dock. När han fyllde 59 år den 26 oktober 1978 skickade Beijing ett lyckönskningstele-gram (vilket f ö även Moskva gjorde), d v s vid den tidpunkt då marken höll på att rämna under diktatorns tron. Från Hua Guofeng kunde shahen emotta följande hyllning:

»Det är ett stort nöje för mig att få uttrycka mina uppriktiga lyckönskningar med anledning av Ers Majestäts 59-årsdag. Jag hoppas att Ers Kungliga Höghet kommer att få åtnjuta god hälsa, och att Iran ska uppnå nya framsteg i försvaret av sitt oberoende och sin nationella suveränitet, och också nå nya höjder i framåtskridande och utveckling. Jag hoppas innerligt att de vänskapliga relationerna och samarbetet mellan Iran och Kina ska fortsätta att växa och konsolideras. « (93)

I samband med shahens fall ondgjorde sig de kinesiska ledarna på ett »indirekt«, men ingalunda svårtolkat sätt över att en vän gått förlorad, och att Sovjetunionen skulle kunna vinna på utvecklingen. Detta framgår bl a i den intervju som Deng Xiaoping gav till amerikanska TV-kommentatorer under sitt besök i USA i januari-februari 1979. På en fråga om situationen i Iran kunde gynna Sovjet, svarade Deng:

»Som alla andra länder i världen angår situationen i Iran också oss. Irans strategiska position är extremt viktig. När det gäller Kina, kan vi bara moraliskt uttrycka våra ståndpunkter. Vi kan inte göra mycket därför att vi saknar förmåga där. Och jag tror att de länder som har möjlighet att göra mer borde inta en mycket allvarlig inställning till frågan om Iran, och vidta effektiva åtgärder för att hjälpa till att få en lösning på problemet där«.(94)

Uttalandet kan inte misstolkas. Deng beklagar sig över att Kina, USA m fl länder inte kunnat bistå shahen tillräckligt mycket. Han uppmanar mer eller mindre till amerikanska »ingripandet« i Iran. Det är också anmärkningsvärt med vilken lätthet »principerna« läggs åt sidan när behoven så påkallar. Det är nu inte det iranska folket som självt ska lösa sitt lands inre angelägenheter, utan »de länder som har möjlighet att göra mer«, dvs i praktiken imperialistmakterna. Vart tog principen om »icke-inblandning« vägen?

Beijing-byråkratins och KKP:s förräderi gentemot de iranska massorna bidrog säkerligen till att banden med USA-imperialismen stärktes. Inte för inte lät Deng i slutet av nämnda intervju yttra att »smekmånaden (med USA) kommer att fortsätta«. I Kina-pressen underströks också alliansen med USA allt kraftigare.

»Idag har Kina och USA utvecklat sina relationer. Betydelsen av dessa sträcker sig långt över sfären för bilaterala relationer. Det är i enlighet med intressena och önskningarna hos inte bara det kinesiska och det amerikanska folket, utan hos alla folk i alla världens länder«(95)

Det iranska folket – arbetarna, bönderna och de intellektuella – torde nog ha hyst en annan uppfattning…

Inför 80-talet

Vid detta årtiondes början hade Kinas relationer med omvärlden en helt annan tyngdpunkt än tio år tidigare. Nu låg den inte längre i »tredje världen«, utan i den utvecklade kapitalistiska världen, med växande ekonomiska, politiska och militärstrategiska band med Japan, Västeuropa och… USA!(96)

På det inrikespolitiska planet motsvarades denna vändning mot väst av ett övergivande av den gamla »maoistiska« utvecklingsmodellen (»självtillit«) till förmån för »de fyra moderniseringarna« (av industrin, jordbruket, vetenskapen och teknologin, samt det nationella försvaret).(97)

Dessa omfattande inrikespolitiska och utrikespolitiska förändringar berörde givetvis också den officiella ideologin. »Avmaoisering« blev följden. Inte heller utrikespolitiken klarade sig från denna »kris« för gamla värderingar och slagord.

Ett av de mer iögonfallande resultaten är att Beijing i stort sett upphört med den ideologiska kritiken av Sovjetunionens inrikespolitiska förhållanden. Det talas inte längre om »sovjetrevisionismen« eller om att »kapitalismen återupprättats« i Sovjet (egentligen inte så underligt eftersom mycket av det som tidigare betecknades som »sovjetrevisionismen« nu är Beijings egen politik – t ex har de ekonomiska reformerna i Kina gått längre i »kapitalistisk riktning« än i Sovjet).

Den antisovjetiska propagandan koncentrerar sig numera på utrikespolitiken. Anmärkningsvärt nog används i dessa sammanhang mycket sällan begreppet »socialimperialism«. Istället beskrivs Moskvas utrikespolitiska agerande i termer av »hegemoni-strävanden« och »expansionism«. Sammantaget innebär dessa förskjutningar av sovjetkritiken att Beijing numera inte ens försöker ge sken av att basera sin karakteristik av Moskvas utrikespolitik på en »marxistisk« analys av den sovjetiska samhällsformationen.

Därmed har också i praktiken en stor del av de ideologiska hindren för ett närmande till Moskva avlägsnats: Om bara sovjetledarna överger sin »hegemonism«, dvs gör lämpliga eftergifter till Kina, finns inget som hindrar upprättandet av »goda relationer« mellan de »socialistiska broderländerna«.

Men inte nog med det. I samma mån som Beijing alltmer vänt sig från »tredje världen« och mot »andra världen« och USA, för att där få tillgång till kapital och teknologi för »de fyra moderniseringarna« har självaste »teorin om de tre världarna« blivit allt mindre användbar som ett ideologiskt fikonlöv för utrikespolitiken. Detta är särskilt uppenbart om man beaktar det allt intimare ekonomiska, militära och storpolitiska samarbetet med »supermakten« USA. Enligt »tre-världs-teorin« var ju båda »supermakterna« fiender till alla världens folk (även om den ena – Sovjet – var värre). Hur långt Beijing avlägsnat sig från denna »världsbild« framgår exempelvis av att vice premiärministern Geng Biao under sitt USA-besök i juni 1980 kunde förklara att »Kina och USA har identiska (vår kurs.) uppfattningar när det gäller den generella frågan att beslutsamt möta strategiska utmaningar på 1980-talet.«(98)

Helt följdriktigt har det också skett en »avideologisering« av utrikespolitiken från slutet av 70-talet. Från 1979 hänvisas alltmer sällan till »teorin om de tre världarna« när Beijing formulerar sina utrikespolitiska mål. Istället framstår den kinesiska utrikespolitiken alltmer obeslöjat som den cyniska maktpolitik den är.

Beijings agerande i »tredje världen«, angreppet på Vietnam, stödet till folkmördaren Pol Pot, trycket på Laos, den fientliga inställningen till Kuba, för att inte tala om förhållningssättet till revolutionens Nicaragua och den revolutionära kampen i El Salvador, stödet till reaktionära organisationer i Angola, de hjärtliga förbindelserna med Pinochet-regimen i Chile, stödet till shahen av Iran ända till slutet osv osv har medfört att Kina både fått allt fler fiender i »tredje världen« och förlorat sin attraktionskraft inom »vänstern« (»maoismen« är i det närmaste död som ideologisk riktning). Den kinesiska utrikespolitikens tyngdpunktsförskjutning mot de imperialistiska länderna och nedskärningen av det kinesiska ekonomiska biståndet till länder i »tredje världen« har ytterligare bidragit till att Beijings ställning i »tredje världen« försvagats. Ett symptom på detta, är att Fidel Castros hårda attack mot Kina vid de »alliansfria staternas« toppkonferens i Havanna (i september 1979) bara föranledde ett skarpt genmäle från Kinas allianspartner Pakistan.

Inte oväntat har Moskva sett sin chans att utnyttja situationen. Trots invasionen i Afghanistan och händelserna i Polen har Moskva under de senaste åren både lyckats få ökad prestige inom delar av »vänstern« och i »tredje världen«.

Om vi betraktar frågan i ett historiskt perspektiv kan man nästan säga att Moskvas och Beijings roller i världspolitiken idag är omkastade jämfört med 60-talet. Då angrep de kinesiska ledarna Moskvas »fredliga samexistens« med USA-imperialismen och anklagade sovjetledarna för att konspirera med Washington mot Kina och mot den anti-imperialistiska och revolutionära kampen. Idag är det kineserna själva som hånglar med imperialisterna, och detta med en glöd som får sovjetledarnas prestationer i den vägen att förblekna (Beijing har tom varmt förespråkat amerikansk militär upprustning!).

Vad kommer då att hända i framtiden? Ja, det är faktiskt omöjligt att avgöra i skrivande stund (maj 1982). Det beror givetvis på utvecklingen internationellt och i Kina (inte minst utgången av den fortsatta fraktionskampen). Det finns idag en del tecken på att de kinesiska ledarna överväger olika alternativ. Ett visst missnöje med Reagans politik (t ex stödet till Taiwan) har luftats. Samtidigt har en del trevare utväxlats mellan Beijing och Moskva. Frågan huruvida kineserna kommer att fortsätta sin pro-imperialistiska politik som förut, eller söka avspänning med Sovjet, är inte avgjord och beror givetvis till stor del på vilket pris Washington och särskilt Moskva är villiga att betala för Beijings gunst (i det senare fallet torde ett minskat stöd till Vietnam ligga högt på önskelistan). En sak står i alla fall klar, och det är att det fåtal Kina-entusiaster som fortfarande inbillar sig att den kinesiska utrikespolitiken styrs av »revolutionära principer« även i fortsättningen kommer att få utstå svåra prövningar.

Stig Eriksson / Martin Fahlgren

Noter

42. I KKP:s programmatiska dokument »Ett förslag …« sägs bl a: »Varje socialistiskt land måste i sitt uppbygge lita huvudsakligen till egna krafter.« (Den stora polemiken, a.a., s 42-43). Under kulturrevolutionen kom dessa idéer att ställas på sin spets.

43. Det är i detta sammanhang som man bör se det kinesiska försöket att tillgripa »svärdet Stalin« – se artikeln i föregående nummer. Taktiken att vinna över gamla stalinister på Kinas sida genom att försvara Stalin mot Chrustjtjovs angrepp misslyckades i stort sett. Pi litet längre sikt slog taktiken tillbaka på kineserna själva och gjorde det svårare att vinna gehör för de kinesiska ståndpunkterna. Under 70-talet fick också »frågan om Stalin« i tysthet falla i glömska.

44. I polemiken mot SUKP (1963) uttrycktes denna inriktning i följande ordalag: »Det internationella proletariatet måste och kan ena alla krafter som är möjliga att ena, använda sig av de inre motsättningarna i fiendelägret och upprätta bredast tänkbara enhetsfront mot den amerikanska imperialismen och dess lakejer. « (Den stora polemiken, a.a., s. 22)

45. Peking Review nr 4-64, s. 7. Om begreppet »mellanzon« och dess historia se Gittings, The World and China, a.a., s. 144 och s. 232-235, samt Schurmann, Logics…, a.a., s. 351-354.

46. Intervjun återgiven i Shurmann-Schell, Communist China, a.a., s. 368.

47. Den stora polemiken, a.a. s.23. l Lin Biaos berömda skrift Leve segern i folkkriget, skriven 1965, drivs resonemanget om den »tredje världen« till sin spets: »Motsättningarna mellan Asiens, Afrikas och Latinamerikas folk å ena sidan och imperialisterna och Förenta Staterna å den andra är huvudmotsättningen i världen av idag.« (vår kurs) Lin Piao, Leve segern i folkkriget, Danelius bokförlag, 1970, s.39.

48. Om den kinesiska politiken i fråga om Pakistan, se Tariq Ali, Pakistan – militärvälde eller folkmakt. Rabén & Sjögren, Stockholm 1971.

49. Den stora polemiken, a.a.. s.24 och 25.

50. Kuppen blev en chock för de kinesiska ledarna, vilket bl a visas av att den i tre veckor fullständigt förtegs i kinesiska massmedia (Blumer, Den kinesiska kulturrevolutionen, Pan/Norstedts, Stockholm 1969, s.32). Senare, under kulturrevolutionen, kritiserades den förda politiken (som givetvis skylldes på Liu Shaoqi), och det indonesiska kommunistpartiets ledning gjorde »självkritik«. Faktum är dock att denna reformistiska politik även stöddes av Liu Shaoqis motståndare. Här ska vi citera två exempel. Kang Sheng (en av huvudfigurerna under kulturrevolutionen) yttrade 1963 om Aidit (indonesiska kommunistpartiets främste ledare):

»Indonesiens Kommunistiska Parti, som hela tiden (sedan 1951) hållits på en korrekt kurs av centralkommittén under Aidids ledning, har fört fram och tillämpat en marxist-leninistisk linje och politik, och därigenom garanterat framstegen för kommunistpartiets och det indonesiska folkets revolutionära mål.«

Så sent som den 20 maj 1965 undertecknade självaste Mao Zedong ett budskap till det indonesiska kommunistpartiets centralkommitté, där vi bl a läser:

»Det indonesiska kommunistpartiets centralkommitté, under kamrat D.N. Aidits ledning, har på ett utmärkt och nyskapande sätt tillämpat och utvecklat marxismen-leninismen i skenet av de revolutionära erfarenheterna i sitt land: Den har »indonesifierat« marxismen-leninismen med avsevärd framgång, den har på ett helt självständigt sätt fört fram sin egen linje och sin egen revolutionära politik för att tillvarata det indonesiska folkets grundläggande intressen, och har lett den revolutionära kampen i Indonesien från seger till seger… Vi är helt övertygade om att det indonesiska kommunistpartiet kommer att fortsätta att utöka sina stridskrafter, konsolidera och utvidga den nationella enhetsfronten på grundval av alliansen mellan arbetarna och bönderna, och leda det indonesiska folkets nationella och demokratiska revolution med förnyad kraft och till nya segrar. Ett självständigt, demokratiskt, välmående och utvecklat Indonesien kommer att resa sig upp i världen. «

Båda citaten, som är »officiella« och publicerades i Peking Review, har vi här citerat ur Maitan, Party, Army and Masses in China, a.a., s.314-315. För mer uppgifter om Kinas relationer till Indonesien och det indonesiska kommunistpartiet, se Tsou (ed), China in Crisis, University of Chicago Press, 1968, s.333-394 och J. Taylor, China and Southeast Asia, Praeger, New York 1976, s.82-144.

51. Om motsättningarna mellan Kina och Kuba, se Tutino, Den kubanska oktoberrevolutionen, Rabén & Sjögren, Stockholm 1971, s.283-291, samt K.S. Karol, Castros Kuba, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1971,s.209-220 och 279-280.

52. Detta är en av huvudteserna i Lin Biaos skrift Leve segern i folkkriget, a.a.

53. Om den »strategiska debatten« i Kina, se Uri Ra’anans artikel i »Peking’s Foreign Policy ’Debate’, 1965-1966« i Tsou (ed.), China in Crisis, a.a., s.23-71 och D. Zagorias dito »The Strategic Debate in Peking«, samma, s.237-268. Dessa båda författare analyserar »debatten« främst utifrån officiella kinesiska dokument.

54. Mao formulerade detta redan i januari 1965 i en intervju med Edgar Snow:
»Krig kunde inträffa endast om amerikanska trupper kom till Kina… Kinas arméer skulle inte överskrida landets gränser för att slåss… Endast om Förenta staterna angrep Kina, skulle kineserna slåss… Att slåss utanför ens egna gränser var brottsligt.« (Snow, Den långa revolutionen, Askild & Kärnekull, Borås 1972, s.219-220)

Det dröjde dock till slutet av september 1965 innan denna linje kan sägas ha fått officiell sanktion. Detta skedde genom ett uttalande av utrikesminister Chen Yi:
»Om kriget skulle spridas till Kina ska landet ståndaktigt göra motstånd och kommer att vara beslutet att besegra USA-imperialismen… Skulle USA-imperialisterna invadera det kinesiska fastlandet ska vi vidta alla nödvändiga åtgärder för att besegra dem. Då kommer kriget inte att ha några gränser.« (Uttalandet i utdrag i Schurmann/Shell, a.a., s.531-543, citatet s.541-543)

Chen Yis uttalande skedde vid en tidpunkt då förespråkarna för en tuffare Vietnam-politik (främst den tidigare omnämnde Luo Ruiqing) pressats tillbaka (Luo utrensades). Hädanefter gick de officiella kinesiska uttalandena i Maos fotspår.

55. Det finns mycket skrivet om detta diplomatiska spel. Här ska vi dock inskränka oss till att nämna Snows »inside«-information (Den långa revolutionen, a.a., s.159-192), samt Kissingers detaljrika redogörelse, som återfinns i hans Memoarer – De första åren i Vita huset, Norstedts, Stockholm 1979, s.196-233 och Memoarer – Från krig till fred, Norstedts, Malmö 1980, s.11-128 och 419-472.

56. Om den kinesiska utrikespolitiken under 70-talets första hälft har det redan skrivits och sammanställts en hel del. På svenska finns Cardorff, Kinas utrikespolitik, RMF-press, Stockholm.. Om »supermaktsteorin« och påståendet att Sovjet är »kapitalistiskt«, se t ex »SKP, den ryska profiten och Karl Xll:s pekfinger« i FI 1-75, samt Eklund-Reichard, Är Sovjetunionen kapitalistiskt?, Bokförlaget Röda Rummet, Stockholm 1976. Se även Stefan de Vylders artikel i Zenit nr 3-1976. På engelska kan nämnas Maitan, a.a., s 309-347 och Evans, China after Mao, Monad Press, New York 1978, s 91-109.

57. Dengs tal publicerades som ett supplement till Peking Review, 12 april 1974 och utgavs som särskild broschyr. Det översattes och publicerades på en mängd språk.
Efter Maos död har de kinesiska ledarna tillskrivit Mao »teorin«. (Se Ordförande Maos teori om de tre världarna – Ett viktigt bidrag till marxismen-leninismen, Oktoberförlaget, Stockholm 1978.) Som vi redan påpekat innehåller påståendet en stor dos sanning. »Teorins« viktigaste element återfinns i den praktik och teori som utformades under Maos ledning under tidigare faser. Deng & Co:s »bidrag« är främst att de systematiserat och renodlat dessa spridda element i en »enhetlig« teori. Många Kina-experter har dock ifrågasatt att Mao verkligen skulle ha omfattat »3-världsteorin« i den utformning den kom att få och särskilt alla dess praktiska konsekvenser. Man kan härvid stödja sig på en rad indicier: 1) Teorin tillskrevs Mao först efter hans död och inskrevs i konstitutionen först vid 5:e folkkongressen (även detta efter Maos död). 2) Teorin nämndes mycket sparsamt (perioden nov. -74 – hösten -75 inte alls) fram till Maos död. 3) »De fyras gäng«, vilka politiskt stod Mao närmast gick emot »teorin« (Se R. Lotta, And Mao Makes 5, Banner Press, Chicago 1978, s 32-33, 158-173). 4) Mao gjorde själv aldrig någon systematisk framställning av »teorin«, utan det enda som man i efterhand lyckats skrapa fram är del flyktiga anmärkningar, varav de mest »konkreta« är följande:

»enligt min mening bildar Förenta staterna och Sovjetunionen den första världen. Japan, Europa och Kanada, mittdelen, tillhör den andra världen. Vi är den tredje världen. Tredje världen har en väldig befolkning. Men undantag av Japan tillhör Asien tredje världen och likaså Latinamerika. « (Ordförande Maos teori…, a.a., s 7)

Inte särskilt mycket att komma med om man önskar tillskriva Mao den utrikespolitiska strategi som benämnts »teorin om de tre världarna«. Det skulle i och för sig vara intressant att diskutera vari Maos eventuella meningsskiljaktigheter med Deng & Co skulle ha bestått, men detta skulle kräva en längre analys, vilken inte ryms inom ramarna för denna artikel och inte heller har någon större vikt för vår studie av den faktiskt förda politiken. Förmodligen rörde det sig i så fall om skillnader i hur långt man borde gå i sina relationer med USA-imperialismen och västkapitalismen överhuvudtaget. Mao skulle alltså liksom »de fyras gäng« ha menat att Kina borde hålla sig mer på sin egen kant (»lita till egna krafter«).

58. Något av det mest absurda är KKP-»teoretikernas« försök att göra Marx och Engels till 1800-talets »supermaktsteoretiker«!! Enligt Beijings virrhjärnor skulle Marx och Engels ha stått för tesen att »det tsarryska imperiet var de europeiska revolutionära rörelsernas huvudfiende« och manat »revolutionära människor i Europa att kasta sig in i striden för att förgöra detta det största av deras gissel«. Så vitt vi vet grundade aldrig Marx och Engels någon »europeisk front mot tsaren«. Däremot bildade de Internationella Arbetarassociationen – en organisation för internationell klasskamp… Inte heller Lenin går fri från de »röda professorerna« i Beijing. Han får stå som anfader till »teorin om de tre världarna«: »Lenin var av den uppfattningen att proletariatet för att rikta slag mot huvudfienden måste göra en skillnad mellan de andra rangens mindre imperialistländerna å ena sidan och de imperialistländer som styrde allt och alla å den andra. Han ansåg också att det var nödvändigt att förknippa proletariatets antiimperialistiska (varför inte anti-kapitalistiska? vår anm.) kamp med de besegrade och de små och medelstora ländernas kamp mot imperialistländernas förslavande.« Varför Lenin satsade allt på att bygga upp Kommunistiska internationalen, en organisation för internationell klasskamp, i stället för en »antihegemonifront« förklaras inte. (Citaten ur Teorin om de tre världarna – en historisk bakgrund. Oktoberförlaget, Stockholm 1978, s 4 resp. 32)

59. Detta gäller bl a ett uttalande av Zhou Enlai i december 1971, cit. i Camilleri, Chinese Foreign Policy, Martin Robertson, Oxford 1980, s 173. Se även Kissinger, Memoarer – Från krig till fred, a.a.

60. Många kinavänner var länge ovilliga att erkänna detta faktum. De mer klarsynta Beijing-papegojorna förstod dock väl hur saken låg till. Detta gäller t ex William Hinton, ordförande i Amerikansk-kinesiska vänskapsförbundet, som i den amerikanska vänstertidskriften Guardian, 5 maj 1976, förklarade:

»Kina bedömer världsledarna efter hur väl de förstår de nya styrkeförhållandena. Sålunda föredrar de Heath före Wilson, Strauss före Brand! och Schlesinger före Kissinger. « (Citerat i Evans, a.a., s 102)

61. Se t ex Shih Li-suo, München 1938 och eftergiftspoliliken, Oktoberförlaget, Uddevalla 1978, vilket kan anses som ett kinesiskt standardverk om »krigsfaran«. Se även Teorin om tre världar…, a.a., s 50-51.

62. DN 2/5 -78.

63. Ta t ex den portugisiska maoistgruppen PCP-ml och dess tidning A Luta. l ett nr av den 3/12 -75 skyr man inga medel och argument för att försöka »bevisa« att Sovjet vill omstörta Portugal. De vänsterorienterade fallskärmsjägarna och deras vänsteräventyr den 25/11 -75 framställs på följande sätt:

»Vi går inte i fällan att tro på någon slags skillnad mellan den s k yttersta vänstern och den cunhalistiska socialfascistiska partiet och att det därmed skulle vara så att kuppen (25 november) genomfördes av vad som vanligen kallas yttersta vänstern… Det var de cunhalistiska socialfascisterna under KGB som, genom att manipulera sina lakejer i UDP och FUR ockuperade flygbaserna och manipulerade Tancos fallskärmsjägare… Detta är givetvis ett klart intrång i vårt lands interna angelägenheter och visar att kuppen planlades i Moskva där hitleristerna förberett världsopinionen… Vi är givetvis överens om arresteringarna av småfiskar typ Costa Martins, Dinis de Almeida, Cuco Rosa, Tomé och andra. Men det avgörande är att arrestera storfiskarna, dvs Cunhal och hans anhang.«

Den yttersta högern i Portugal skulle inte kunna uttrycka det bättre!

64. Följande citat kan väl illustrera Beijings klasslösa och kontrarevolutionära perspektiv på Europas »enhet«:

»I militärt avseende har de västeuropeiska länderna breddat sitt samarbete och sin samordning. Olika former av förbund mellan nationer och regioner fortsätter att bildas. De politiska och ekonomiska förbindelserna mellan EG och länder i tredje världen stärks ytterligare. Det bör framhållas alt alla dessa positiva resultat i den västeuropeiska enheten mot hegemonismen har uppnåtts under mycket svåra betingelser… Men trots att så är fallet, har de gjort framsteg ifråga om att enas mot hegemonismen. Detta är ett övertygande bevis för att ett enande mot hegemonismen är en gemensam önskan hos de västeuropeiska länderna och folken (sic!) och att det representerar en historisk (sic!) strömning. Ett allt mer enat och starkt Europa står i fullständig (sic!) överensstämmelse med dessa länders och folks intressen. Historiskt sett har de större länderna i Västeuropa själva varit (sic!) imperialistmakter som kämpat om hegemonin över Europa. Följaktligen kunde det på den tiden inte bli fråga om någon västeuropeisk enhet mot hegemonismen. Men idag står saken annorlunda… (de utvecklade kapitalistländerna i Europa) trakasseras och hotas av de bägge supermakterna, särskilt av den sovjetiska socialimperialismen. Det är just i dessa historiska omständigheter som de västeuropeiska länderna har behov av att enade försvara sin nationella existens. För de västeuropeiska länderna rör det sig givetvis om att kämpa emot den kontroll som Förenta staterna försöker (sic!) underställa dem, men den största faran kommer från den sovjetiska socialimperialismens aggression och expansion.« (Ur Teorin om de tre världarna…, a.a., s 46-47)

65. Detta besök ägde rum i februari 1976. Ytterligare ett i september 1979! I detta sammanhang bör också nämnas att Watergate-skandalen (1973-74) aldrig kommenterades i kinesisk press! Tvärtom uttryckte de kinesiska ledarna i samtal med västerlänningar oro över att Watergate skulle försvaga presidentens ställning och att detta skulle gynna Sovjet! (Se Maitan, a.a., s. 34) och China Quarterly nr 57 (1974), s.222-223 samt Kissinger, Years of Upheaval, Weidenfeld & Nicolson and Joseph, London 1982, s. 104, 122, 690 och 694.

66. Evans, a.a., s.103.

67. Det skulle inte skada om Deng & Co tog sina egna varningsord (i polemiken mot SUKP på 60-talet) på litet större allvar:

»Här skulle vi gärna vilja ge några uppriktiga råd till SUKP:s ledare. Förenta staterna, det mest rovgiriga imperialistiska landet, har det vanvettiga strategiska målet att erövra världen. Det undertrycker ursinnigt den revolutionära kamp som förs av de förtryckta folken och nationerna och har öppet förklarat sin avsikt att föra Östeuropa tillbaka i den så kallade fria nationernas världsgemenskap. Hur kan ni inbilla er att den amerikanska imperialismen vid genomförandet av sina aggressiva planer för erövring av hela världen kommer att låta de hårdaste slagen falla på andra och inte på Sovjetunionen?
Förenta staterna är ett imperialistiskt land och Sovjetunionen är ett socialistiskt land. Hur kan ni vänta ’allomfattande samarbete’ mellan två länder med helt skilda samhällssystem?…

Ledande kamrater i SUKP! Tänk över saken nyktert! Är den amerikanska imperialismen att lita på när en storm bryter loss i världen? Nej! De amerikanska imperialisterna är liksom alla imperialister och reaktionärer opålitliga. Sovjetunionens enda pålitliga bundsförvanter är broderländerna i det socialistiska lägret, de marxist-leninistiska broderpartierna och alla undertryckta folk och nationer. « (Den stora polemiken, a.a., s.228)

68. Kina-rapport, nr 15-1971, s.40. Mer om händelserna i Sudan, se Cardorff, a.a., s.57-59.

69. Med hänsyftning på Sudan fördömde Kinas FN-delegat Qiao Guanhua Sovjet för att »underminera den lagliga regeringen i ett afrikanskt land«. Peking Review nr 33 (14 augusti) 1971.

70. Se South Vietnam in Struggle, nr 108 (9 augusti) 1971, och Vietnam Courier nr 332 och 333 (1971).

71. Se Hallidays artikel »The Ceylonese Insurrection« i Blackburn (red.), Explosion in a Subcontinent, Penguin Books, London 1975, s.151-220. Denna artikel är den bästa redogörelsen för förhållandena före, under och eller händelserna 1971.

72. Evans, a.a., s. 100.

73. Halliday, a.a., s.201.

74. Samma, s.203-204.

75. Man kan naturligtvis kritisera JVP:s program och allmänna politik. Det är en sak. Men det är inte det som det var frågan om från KKP:s och maoisternas håll. JVP tvingades till »uppror« för att försvara sig själva! Att i ett sådant läge förvägra dem solidaritet mot repression, med hänvisning till att de är »guevarister«, småborgerliga revolutionärer, o s v, är inget annat än pedantisk sekterism och förräderi.

Marx ansåg t ex från början att Pariskommunen var ett omoget uppror. Det hindrade dock inte honom från att helhjärtat stödja kampen när den väl var ett faktum. Lenin hänvisade också till detta i polemiken mot mensjevikerna om 1905 års revolution i Ryssland (Se Lenin, Samlade skrifter i urval, band 18-19, del 2, s.554-555. Se även Lenin om upproret på Irland 1916 i Collected Works, vol. 22, s.354-356.)

76. Publicerat i Ceylon Daily News, 27 maj 1971. Citerat av Halliday, a.a., s.360-361 och i Cardorff, a.a., s.52.

77. Om den pakistanska statsbildningens uppkomst och historia, se Ali, Pakistan – militärvälde eller folkmakt?, a.a.

78. Ali (samma, s.135-136) skriver om detta:

»Eftersom Kina var den enda stormakt som understödde Pakistan i konflikten (med Indien) var det naturligt att dess popularitet i Pakistan skulle öka kraftigt. Så snart Zhou Enlai syntes i journalfilmerna på lokala biograferna hördes höga och ihållande applåder. När å andra sidan Ayubs ansikte framträdde ljöd visslingar. Den kinesiska regeringen gick emellertid långt utöver vad diplomatin krävde. Efter Ayubs seger i de förfalskade valen mottog han en hälsning från den kinesiske premiärministern vari denne hävdade att hans framgång klart visade att han hade folkets stöd. Och när marskalk Chen Yi efter kriget 1965 besökte Lahore påstod denna att ’grunddemokratierna’ hade en del gemensamt med folkkommunerna. Dessa opåkallade uttalanden kunde inte annat än skada den kinesiska ledningens anseende i Pakistans radikala kretsar. Kanske var de ämnade för prokinesiska pakistanier, l så fall ha de den önskade effekten, för de prokinesiska grupperna blev helt lyriska i sitt stöd för Ayub. De hade tidigare förklarat att det indisk-pakistanska kriget var ett ’folkets krig’! Nu anförde de Ayubs utrikespolitik som ursäkt för att nedgöra all opposition mot honom och glömde att för marxister är ’utrikespolitiken överallt och alltid en fortsättning av inrikespolitiken, för den genomföres av samma härskande klass och fullföljer samma historiska syften’.«

79. Se Alis artikel »Pakistan and Bangladesh: Results and Prospects…« i Blackburn (ed.), Explosion…, a.a., s.293-347.

80. Publicerat i Pakistan Times 13/4-71. Hela brevet återges i Alis ovannämnda artikel (s.358-359).

I kinesisk press under denna period är det omöjligt att finna ett enda uttalande till stöd för kampen mot den pakistanska diktaturen. Jo, ett! Men det är ett citat från den vietnamesiska (!) tidningen Hoc Tap som skriver: »Folken i Vietnam, Laos och Kambodja utkämpar ett stort nationellt befrielsekrig. Folken i Thailand, Filippinerna, Indonesien, Malaysia, Indien och Pakistan utkämpar heroiska strider. « (Peking Review nr 37-71)
Det vanliga är annars lyckönskningar åt diktaturen: »Må den pakistanska regeringen och folket uppnå nya framsteg under Ers Excellens’ ledning.« (Peking Review 13-71)

Ett annat nr av Peking Review (16-71) innehåller okommenterat Yahya Khans svar till den sovjetiska presidenten Podgornij:

»Situationen i Ostpakistan är väl under kontroll och normala förhållanden håller gradvis på att återställas…

Jag skulle vilja tillägga, hr. president, att ingen regering kan överse med eller vika undan för subversiva element som attackerar dess suveränitet och territoriella integritet…

De åtgärder som har vidtagits av regeringen syftar till att försvara äran, livet och egendomen åt majoriteten av våra östpakistanska medborgare, som inte samtycker till de fascistiska metoder som några av Awamiförbundets ledare använder sig av.«

Den enda fråga som verkligen »oroade« Beijing var den indiska inblandningen i konflikten. Detta var också den fråga som vid den tiden maoisterna utanför Kina oftast koncentrerade sig på. Genom att inrikta huvudelden mot »Indiens aggressiva och reaktionära roll« försökte man skjuta den obehagliga frågan om Östpakistans rätt till självbestämmande i bakgrunden. Men vi understryker att Beijings politik inte bestod i att man bekämpade den indiska inblandningen och höll tyst om den nationella självbestämmanderätten, tvärtom tog man klart ställning emot denna:

»För att försvara sin statliga suveränitet, territoriella integritet och sitt nationella oberoende har det (pakistanska folket) kämpat oavbrutet mot utländska interventionister och separatister inom landet…

Vi tror att det pakistanska folkets breda massor är patriotiska och vill värna om den nationella enheten och sammanhållningen av landet, motsätter sig inre splittring och utländsk inblandning. Det är vår förhoppning att det pakistanska folket kommer att stärka sin enhet och göra gemensamma ansträngningar för att övervinna sina svårigheter och lösa sina problem.« (Utrikesminister Ji Pengfei, 7 november 1971 i Peking Review nr 46-71)

81. Se Barnds, »Chinas relations with Pakistan…«, China Quarlerly nr 63, 1975, s.482-483.

82. Om Irans utveckling och dess plats i USA-imperialismens strategi, se Halliday, Iran, uf-föriaget, Stockholm 1980.

83. Ur Newsweek (citerat i Internationalen 12/74)

84. Halliday, a.a., s.273.

85. samma, s.273.

86. samma, s.273.

87. samma, s.271.

88. samma, s.271.

89. Zhou Enlais hyllningstal till shahens hustru återgivet i Peking Review nr 39-72.

90. Cit. i Halliday, a.a., s.272.

91. Hsinhua News Bulletin, 27/8-75.

92. samma, 6/8-78.

93. USA:s, Kinas och Sovjets lyckönskningstelegram publicerades 28 oktober i den iranska tidningen Rastakhiz. De finns citerade i Intercontinental Press/Inprecor, 20 nov. 1978.

94. Beijing Review, nr 7, 16 februari, 1979, s.18-19.

95. Samma, s.20-21.

96. Under åren 1974-77 gjordes mycket få framsteg i relationerna mellan USA och Kina. Dödläget hade både inrikespolitiska och utrikespolitiska orsaker (fraktionskampen i KKP, utvecklingen i Indokina, oenighet i den amerikanska administrationen om vad som borde prioriteras – relationerna med Moskva eller Beijing, o s v). Det var först i maj 1978 som det lossnade på allvar genom den amerikanske presidentrådgivaren Brzezinskis Kina-besök (Brzezinski hade länge varit varm förespråkare för närmare samarbete med Beijing och konfrontationspolitik gentemot Moskva). Det är signifikativt att Brzezinski knappt hann lämna Kina förrän Beijing kraftigt trappade upp konflikten med Vietnam genom att starta en häftig offentlig propagandakampanj.

Efter Brzezinskis Kina-besök utvecklades förbindelserna och samarbetet mellan Kina och USA snabbt. Hållpunkter i denna utveckling är tillkännagivandet att Kina och USA skulle upprätta fullständiga diplomatiska förbindelser (i december -78), Deng Xiapings USA-besök (månadsskiftet jan-feb -79), amerikanske finansministern Blumenthals Kina-besök mitt under Kinas invasion av Vietnam (mars -79), vice-president Mondales Kina-visit (aug. -79), försvarsminister Browns Kina-besök (jan. -80, dvs efter Sovjets invasion i Afghanistan) och Geng Biaos svarsvisit i USA (i maj-juni -80) – de två sistnämnda besöken markerande början till ett militärt samarbete mellan USA och Kina.

Om denna utveckling, se Camilleri, a.a., s.178-195 och 248-260, samt Elliot (ed.), The Third Indochina Conflict, Westview Press, Boulder 1981 s.199-227.

En annan mycket viktig milstolpe i den kinesiska vändningen »västerut« är freds- och vänskapspakten med den traditionelle fienden Japan (undertecknades i augusti 1978). Se Camilleri, a.a., s. 196-219.

97. Se Mandels artikel »Den ekonomiska krisen i Kina« i Fjärde Internationalen nr 3-4/81.

98. Renmin Ribao (»Folkets Dagblad«), 8 juni 1980, citerat i S.S. Kim »Whither post-Mao Chinese global policy?«, International organization 35 (1981):3. s.438. De »strategiska utmaningar« Geng Biao åsyftar är förstås »den sovjetiska hegemonismen«.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4-5/1982

Vänstern och Kina

Parallellerna mellan utvecklingen i Sovjetunionen efter Stalin och i Kina efter Mao är ur många aspekter slående: marknadsinriktade ekonomiska reformer, skarp kritik mot »personkulten« och den politik den döde ledaren fört, utrensningar av de inom partiledningen som stått den döde ledaren närmast (i Sovjet gällde detta Beria, Molotov, Malenkov, Kaganovitj m fl, i Kina »de fyras gäng« och deras anhängare). Men det finns givetvis också viktiga skillnader mellan Deng Xiaopings Kina och Chrusjtjovs Sovjet. Exempelvis är det Maos f d motståndare (med Deng i spetsen) som i Kina leder uppgörelsen med det förgångna, medan det i Sovjet var delar av Stalins eget garde som skötte den detaljen. Helt följdriktigt är också den kursändring som de kinesiska ledarna vidtagit betydligt mer genomgripande än den som genomfördes under Chrusjtjov. Idag har i stort sett allt som förknippas med Mao förkastats och kritiserats: »det stora språnget«, »kulturrevolutionen» den ekonomiska utvecklingsmodellen m m . Även om de kinesiska ledarna fortfarande är relativt återhållsamma i sin kritik av Mao (han sägs ha gjort stora »misstag«, men inga »brott«) står det klart att »maoismen« nu förpassats till historiens skräphög i Kina.

De genomgripande förändringarna i Kina efter Maos död har helt naturligt bidragit till att fördjupa den kris som den maoistiskt influerade vänstern befunnit sig i sedan början av 70-talet. Den ideologiska och politiska förvirringen och det organisatoriska sönderfallet har redan idag nått så långt att de kinaorienterade grupperna antingen redan upplösts eller håller på att förvandlas till fullständigt marginella sekter. De enda organisationer av maoistiskt ursprung som — åtminstone tillfälligt — i viss mån lyckats stå emot denna kris är en del av de grupper som haft tillräckligt med sunt förnuft och självbevarelsedrift för att bryta banden med Kina.

I denna situation är det på sin plats att göra ett bokslut över maoismen. Inte därför att de kinatrogna organisationerna numera skulle ha någon dragningskraft på radikala människor, utan för att fördjupa förståelsen för och dra lärdomar av det skedda. Den internationella maoismens dödskamp är ett lärorikt exempel på hur det kan gå när man lämnar den kritiska vetenskapliga socialismen för att i stället bygga på tro och önsketänkande.

I detta nummer av Fjärde Internationalen inleder vi en artikelserie om Kina. Denna kommer först och främst behandla den kinesiska utrikespolitiken, vilken haft stora (negativa) återverkningar på den internationella revolutionens utveckling och spelat stor roll för de kinaorienterade organisationernas kris. Den inledande artikeln (i detta nummer) är dock ägnad den maoistiskt influerade vänsterns (främst i Sverige) förhållande till utvecklingen i Kina. (De följande artiklarna — som alltså är ägnade åt den kinesiska utrikespolitiken — utgör egentligen ett förarbete till ett större verk om de kinesisk-vietnamesiska relationernas historia. Detta är emellertid för omfattande för att publiceras i vår tidskrift och kommer förhoppningsvis att ges ut i bokform.)

Förutom denna artikelserie kommer vi i Fjärde Internationalen och på annat sätt publicera artiklar och dokument rörande den inrikespolitiska utvecklingen i Kina. Vi planerar bl a att ge ut en dokumentsamling om oppositionsrörelserna i Kina.

Red.

Kina och Vietnam. Sällan har två länder tillskrivits den kämpande socialismens ideal i så lyriska tongångar — för att sedan på rekordtid avmystifieras, utsättas för den bistraste kritik, ja tom totalt förkastas!

Under 60-talets andra hälft spred sig »Den Stora Proletära Kulturrevolutionens« förföriska locktoner över hela världen. De påstådda experimenten med »revolutionär demokrati«, »masslinjen« som metod att lösa samhällsfrågorna, »självkritiken« och »kritiken« (»Bombardera högkvarteret!«) i och mot Kina Kommunistiska Parti (KKP) — allt detta ansågs av de förförda stå i bjärt kontrast mot Sovjetunionens och övriga öststaters förkalkade och historiskt misskrediterade »kommunism«. Att sovjetledarna dessutom förrått Kina — se den s k sino-sovjetiska konflikten — gav ännu mer näring åt att Kina stod för en ny livskraftig och internationellt attraktiv socialism.

Den uppfattningen gav inte bara upphov till nya »marxist-leninistiska« partier (som visserligen oftast var små utbrytningar ur moskvapartierna, men ändå…), utan hänförelsen över Kina och »kulturrevolutionen« trängde långt in i de kapitalistiska ländernas intellektuella kretsar, från yttersta vänstern, delar av socialdemokratin till den borgerliga liberalismen. Här i Sverige skulle vi kunna exemplifiera detta fenomen med personer som Jan Myrdal, Joachim Israel, Sven Lindqvist och Olof Lagercrantz.

Fenomenet »kinavänner« — för man kan verkligen tala om ett socialt-ideologiskt fenomen! — förtjänar att uppmärksammas. Dess huvudpersoner har trots allt betytt mycket för att skapa den bild av Kina som på sätt och vis varit etablerad i opinionen, åtminstone till för ett par år sedan. Fenomenet är inget nytt. På 30-talet gick det under benämningen »sovjetvänner«, ett icke föraktligt antal intellektuella — författare, artister, konstnärer och vetenskapsmän — som nästan alla besökte Sovjetunionen, för att därefter i skimrande dager beskriva utvecklingen där. Kring dessa fenomenets förgrundsfigurer fylkades parnassens B-lag. Leo Trotskij hade ofta det tvivelaktiga nöjet att polemisera mot olika figurer i denna illustra samling, t ex »paret Webb« (Sidney Webb med fru). Trotskijs beskrivning av sällskapet är värd att återges:

För många inom småborgerligheten som varken bemästrar penna eller pensel, är en officiellt registrerad »vänskap« med Sovjetunionen en slags attest på högre andliga intressen. Medlemskap i frimurarloger eller pacifistklubbar har mycket gemensamt med medlemskap i föreningen för »Sovjetunionens vänner«, för den gör det möjligt att leva två liv på samma gång: ett vardagsliv i en umgängeskrets med allmänna intressen och ett semesterliv som är upplyftande för själen. Då och då besöker »vännerna« Moskva. De antecknar i minnet traktorer, barnkrubbor, pionjärer, parader och fallskärmshoppande flickor — med ett ord allting utom den nya aristokratin.^.(1)

I mångt och mycket kunde denna beskrivning gälla 60- och 70-talets »kinavänner«. Ta t ex Han Suyin vars böcker (varav flera är översatta till svenska) utgör tragiska exempel på intellektuell förnedring. Att byta åsikt — beroende på vem inom den kinesiska byråkratin som för tillfället har makten — har för henne varit lättare än att byta skjorta.(2) Samma låga moraliska kvalitet måste också tillskrivas Jan Myrdal, som tränger sig allt djupare in i sin politiska återvändsgränd.

Suyin och Myrdal utgör naturligtvis två av de grövsta och oärligaste exponenterna för kinatrogenheten. En annan variant har varit den som bl a Charles Bettelheim, Rossana Rossanda och Maria Antoinette Macciochi stått för. En riktning som visserligen inte fullständigt lagt sig på knäna för den kinesiska utvecklingen, men som övervärderat och förskönat vissa drag i den, och som skapat illusionsspäckade pseudoteorier vilka utgjort den ideologiska näringen för en rad centristiska strömningar i Europa, t ex f d Il Manifesto och Avanguardia Operaia i Italien och Förbundet Kommunist i Sverige.(3)

Men många f d »kinavänner« har alltmer kommit att ta avstånd från den »kinesiska modellen« sådan som den kommit att utvecklas. Den kinesiska utrikespolitikens skändligheter i början av 70-talet (Ceylon, Pakistan, Sudan osv), KKP:s ansiktslyftningar av diverse reaktionära politiker (Strauss, Heath, Pinochet, Mobutu m fl), den numera totala avsågningen av »kulturrevolutionen« de ständiga ommöbleringarna i ledargarnityret, det politiska och militära angreppet på Vietnam, stödet till folkmördaren Pol Pot, och nu senast den farsartade skådeprocessen mot de överlevande Lin Biao-anhängarna och mot »de fyras gäng« — allt detta har för många »kinavänner« blivit en allt för stark anrättning att svälja. Myterna har bleknat, och »kinavännerna« med dem. Vi har idag ett antal anmärkningsvärda avhopp att notera:

— Charles Bettelheim, f d ordförande i »Fransk-Kinesiska Vänskapsförbundet«. Lämnade förbundet 1976 i protest mot KKP:s behandling av de »fyras gäng«: »Det är omöjligt att hysa förtroende för ledare som förleder folket medan de eliminerar dem som de är oense med«, skrev han i sitt avskedsbrev.(4)

— Claude och Jacques Broyelle, författare till den uppmärksammade Kinaboken »Halva Himlen«, ett resultat av ett första besök i Kina. Den andra boken, »China: a Second Look«, är en bitter uppgörelse med deras egna tidigare ståndpunkter. (Tyvärr finns bara den första tillgänglig på svenska.)

— Wilfred Burchett, australiensisk författare, som skrivit åtskilliga böcker om Kina (på svenska: »Vändpunkt i Kina« och »Arbete och liv i Kina«) och Indokina (på svenska: »Det andra indokinakriget« och »1975 — Saigon befriat«). Burchett var också till en början sympatiskt inställd till Pol Pot-regimen i Kampuchea, men har nu helt omvärderat sin syn på Pol Pot och Kina.(5)

Listan skulle numera kunna göras mycket lång, och vi kan bara kort peka på ytterligare tre namn: Paul Sweezy, redaktör för den kända amerikanska tidskriften Monthly Review, dansken Jan Bredsdorff, vars bok, »Revolution — tur och retur«, innebär en omvärdering av tidigare ståndpunkter om Kina, samt svensken Joachim Israel som fortfarande lever kvar i »kulturrevolutionens« förlorade paradis.

Att dessa personer nu omvärderat Kina behöver nödvändigtvis inte betyda att de marxistisk orienterade av dem övergivit maoismen. Bettelheim är t ex fortfarande övertygad maoist. Hans ståndpunkt är att den nuvarande ledningen kastat Maos »marxistiska lära« på sophögen, fängslat »revolutionärerna« (dvs »de fyras gäng«) och mer eller mindre påbörjat återupprättandet av kapitalismen i Kina…

Maoismens kris, som ovannämnda fall är ett uttryck för, blir ännu tydligare om vi betraktar de maoistiska vänsterorganisationernas utveckling, både här i Sverige och i övriga världen. Flera av de f d maoisttrogna grupperna har nu mer eller mindre upplösts, t ex PCP-ml i Portugal och KPD i Västtyskland. Svenska SKP plågas också av en förlamande inre kris där förändringarna i Kina tillhör stridsfrågorna.

Ja, inte ens det prokinesiska flaggskeppet i Europa — norska AKP-ml tycks kunna reda ut begreppen längre. Den nuvarande ledningens totala förkastelsedom mot »kulturrevolutionen« och annat som utgjort maoismens adelsmärke underminerar ju själva grunden och ursprunget till dessa kinatrogna grupperingar. Det är en historiens ironi att dessa organisationer kommer att dö av samma orsak som födde dem…

Andra organisationer kände med tiden att de osade bränt, tog sina händer från Kina, och tar idag avstånd från den kinesiska politiken. Bland de första att göra detta var Progressive Labor Party i USA som redan i början av 70-talet hävdade att kapitalismen »återupprättats« i Kina. Resterna av tyska KPD-ml har antagit en liknande syn, liksom KPMLr i Sverige. Det kinesiska svärmeriet är nu över. Istället utgör Albanien, Vietnam och Kuba nya »fyrbåkar för socialismen«. Många av dessa f d kinatrogna organisationer håller dock fast vid rester av maoismen och tidigare kinesisk politik. Det gäller t ex KPMLr och Förbundet Kommunist, FK (som dock inte var kinatroget på samma enfaldiga sätt som SKP och KPMLr). Trots alla skillnader dessa organisationer emellan har de ändock haft en gemensam nämnare: Maos påstådda »utveckling av marxismen« och det »revolutionära KKP« fram till början av 70-talet.

Det är därför nödvändigt att bryta ytterligare en myt: myten att det kinesiska (maoistiska) utrikespolitiken någonsin baserat sig på marxismen, på den proletära internationalismen och omsorgen att befrämja världsrevolutionen. Ty den myten lever fortfarande, trots — eller tack vare? — den nuvarande kinesiska ledningens öppet kontrarevolutionära politik.

Den enda organisation i Sverige (och f ö i världsskala) — förutom VPK (p g a sina bindningar till sovjetblocket — dock fanns det strömningar inom VPK som var mycket influerade av maoismen) — som inte lät sig förföras av de kinesiska locktonerna var RMF (nuvarande KAF), den svenska sektionen av den trotskistiska Fjärde Internationalen. Den trotskistiska världsrörelsens resolution om »kulturrevolutionen var nog ett av de mest inopportuna dokument som publicerades i slutet av 60-talet. Trots vissa brister har huvuddelen av dess analys visat sig vara helt korrekt.(6) I början av 70-talet fick vi trotskister också utstå otaliga angrepp från maoistiskt håll för vår »smutskastning« av Kina, vårt »förtal« av den kinesiska utrikespolitiken och våra »attacker« på det kämpande FNL. Hela denna historia ställs nu i en rätt absurd dager. Numera angrips vi antingen för att vi inte smutskastar och förtalar Kina tillräckligt, eller så för att vi inte anser Vietnam vara en »hitleristisk stat« (vilket t ex SKP »upptäckt«). Om vi tidigare fört fram ens hälften av sådana argument mot Kina och Vietnam, då hade vi fått utstå inte bara politiska och ideologiska angrepp, utan förmodligen också rent fysiska trakasserier.(7)

Den revolutionära marxismen har aldrig åtnjutit någon stark ställning i den svenska icke-socialdemokratiska rörelsen. Stalinismens förfalskade version har istället hängt som en kvarnsten runt rörelsens hals. Perioden 1968-69 innebar visserligen att en ny ung generation upptäckte marxismen som världsbild och analysinstrument. Men dess tillämpning kom — med några få undantag — mycket snart att förtvina under det starka inflytandet från maoismen i Kina och den stalinistiska historieskrivningen. I den svenska vänstern har således den kinesiska utvecklingen aldrig analyserats på allvar. Det som finns att tillgå är tillstuvade kinesiska blåkopior som publicerats i de teoretiska organen (SKP:s Marxistiskt Forum och KPMLr:s f d Klasskampen) eller i olika utgåvor från Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet. Inte ens det enormt upphaussade verket Kina — klasskampen går vidare (1974), som författades av två medlemmar i Förbundet Kommunist (FK), lyckades höja debatten eller analysmetoderna speciellt nämnvärt. Få FK-medlemmar torde idag uppleva boken som något »nyskapande« eller »originellt«. En enkel genomgång av boken gav vid handen att dessa fraser snarast var reklamslogans och billiga säljargument.(8)

Vi kan alltså konstatera att det saknas en ordentlig marxistisk analys av utvecklingen i Kina från den maoinfluerade vänsterns sida, något som heller inte är särskilt förvånande. Det gäller f ö också i hög grad den indokinesiska revolutionens historia som var en annan viktig inspirationskälla för de vänstergrupper som växte fram på 60-talet. Även den är belamrad och dold bakom stalinistiskt bråte. De maoistiska organisationerna trasslar ibland in sig i sådant bråte under sina politiska svängningar och gör därmed smärtsamma upptäckter. Men den maoistiska »självkritiken« tycks för det mesta ha till uppgift att fungera som smärtstillande medel. Under rituella formler som »misstag«, »70 procent rätt, 30 procent fel«, »oklar syn på motsättningarna« osv, kan de ibland oroliga leden rättas till. Men inte alltid. Den svenska maoismen är visserligen inte samma råttbo som t ex den tyska, men dess historia kantas ändå av åtskilliga utbrytningar, omgrupperingar och omsvängningar. Det kan vara värt att göra en kort översikt över hur de svenska maoistgruppernas uppfattning om Kina förändrats:

KFML/SKP

KFML/SKP är det direkta resultatet av den sino-sovjetiska konflikten och »kulturrevolutionen« och bildades 1967 genom att en mindre utbrytning ur gamla SKP smälte samman med »kineserna« i Clarté-förbundet och i den nybildade FNL-rörelsen. KFML/SKP har aldrig utåt kritiserat Kina och KKP i den minsta fråga! Troget har den — likt sina föregångare: de stalinistiska kominterpartierna — följt med i svängarna. Det har inte spelat någon roll vilken del av byråkratin som haft makten i Beijing. »Den som har makten har rätt« har varit SKP:s rättesnöre. SKP är m a o Beijings Röst i Sverige. Själv ogillar man den benämningen. SKP är ett »självständigt parti«, heter det. Men vari denna »självständighet« består när det gäller Kina kan nog ingen förtälja. Dess mer finns det att säga om SKP:s underkastelse och dess uppfattning av »självkritik«. Ett exempel: 1973 började Deng Xiaoping sin väg tillbaka till makten efter flera år i skuggan. Under åratal hade Deng symboliserat ondskan (»kapitalistfarare«, »reaktionär« osv). SKP hade sjungit med i den kören. Efter att den första förvåningen släppt konstaterade Gnistan att Deng inte var »reaktionär» längre. Han hade ju gubevars begått… »självkritik«. Chefsredaktören Stefan Lindgren lät lite skamset meddela att »många av Kinas vänner i världen, inte minst Gnistan, svalt propagandan mot Deng med hull och hårs Och vidare: »Utan att ha några egna undersökningar att stödja sig på upprepades officiella kinesiska argument«. Så sant! Så sant!

Men upphörde SKP och Gnistan med papegojeriet? Icke. Efter händelserna på Tian An Men — Den Himmelska Fridens Torg — i april 1976, då tiotusentals människor använde sina hyllningar till den avlidne Zhou Enlai som en protest mot politiken i Beijing, var det dags för nästa expresshiss nedåt för Deng. Händelserna stämplades som »reaktionära« och Deng fick gå som en av huvudinspiratörerna till dessa »kontrarevolutionära handlingar«. Givetvis stämde SKP och Gnistan oförbehållsamt in i de nya tongångarna. Deng hade alls inte gjort bättring. Han var och förblev en »revisionist« och »kapitalistfarare«. Sedan dog Mao och »de fyras gäng« arresterades. Och vem dök nu upp igen om inte… Deng Xiaoping! Återigen togs han till nåder i Gnistans spalter. Kan SKP:s brist på politisk moral illustreras tydligare?

Idag är Deng-fraktionens politik den »officiella kinesiska« linjen, efter avpolleteringen av Hua Guofeng är detta helt uppenbart, och den upprepar SKP lika okritiskt och naivt som de tidigare. Summan av kardemumman blir att alla »kontrarevolutionära« linjer blir »korrekta« när de blir den officiella linjen! Längre än så i politisk underkastelse och intellektuell självförnedring kan man knappast komma. Idag, när »kulturrevolutionens« huvudfiende — »Kinas Chrustjtjov« — Liu Shaoqi liksom hans idéer återupprättats postumt, när avmaoiseringen är ett faktum, ja då torde marken börja svikta ordentligt under SKP-ledningens fötter.(9)

Vi lämnar här SKP. Det är onödigt att tränga in djupare i bedrövelsen, ty för att veta SKP: s ståndpunkt i en fråga som Beijing uttalat sig om behöver vi inte tillfråga Gnistan. Det räcker med att läsa Beijing Review. De enda diskrepanser som är möjliga att urskilja beror på att de svenska språkrören inte tillräckligt snabbt lyckats hänga med i svängarna eller missuppfattat signalerna från Beijing.(10) Låt oss därför istället lite utförligare behandla två organisationer som övergivit den idylliserade bilden av Kina: KPMLr och FK.

KFML(r)/KPML(r)

När Frank Baude & Co bröt sig ur KFML 1970 och bildade KFML(r) var inte utrikespolitiken den viktigaste brytningsfrågan. Fastän »r-arna« i ord anslöt sig till »KKP:s analys av världsläget«, intog dock organisationen i praktiken ståndpunkter i en rad frågor som definitivt inte låg i linje med Beijings politik. Det gällde t ex synen på kampen mot EEC (där (r) avvisade det »nationella oberoendet« som kampkrav) och inställningen till klassförsvaret (där »försvaret av fosterlandet« bestämt avfärdades).

Anslutningen till KKP:s världsbild ledde ändock till att (r) accepterade analysen av Sovjet som »socialimperialistiskt« (som en följd av detta karaktäriserades t ex Kuba som »ett mindre betydande imperialistland«!). När den kinesiska utrikespolitiken i början av 70-talet vreds åt höger försvarade (r) detta, även om det inte var med samma glöd som KFML/SKP.(11) De första tecknen på att Baude & Co internt våndades över den kinesiska politiken var ett antal återkommande gliringar i Proletären över SKP och Gnistan för deras »osjälvständiga« hållning till den kinesiska politiken. I början av 1976 kom Baude/Carlssons bok, Borgerlig eller proletär politik — en kritisk granskning av SKP, där KKP:s »supermaktsteori« kritiserades indirekt genom en kritik av SKP. Ännu vågade man inte öppet ge sig på Kina. »Vad den kinesiska propagandan under alla olika förhållanden för ut kan inte i varje bokstav tas för politisk teori«, påpekade författarna förtröstansfullt. Vidare:

»KKP har säkert fullt godtagbara (!) skäl för att bedriva sin politik så som idag sker. Alldeles säkert har KKP:s ledning mycket noggrant analyserat världen av idag och därav dragit upp sitt globala agerande. Det är en sak som kineserna bäst (!) kan avgöra och det vore oss helt främmande (!) att söka vända oss mot den kinesiska politiken såsom den utformas av KKP; till det är vårt kunnande alldeles för litet.«

Efter denna närmast masochistiska självbekännelse över sin egen okunnighet, valde författarna att i slutet av boken förklara sin och (r):s »högsta respekt« för den »korrekta politik som KKP fört och alltjämt för«.(12)

Men allteftersom utvecklingen i Kina fortgick tvingades även Baude & Co att börja bekänna färg. Kinas stöd till Pinochet, Strauss m fl, turerna kring Dengs två återupprättelser, den albanska kritiken mot och brytningen med Kina, och slutligen Kinas angrepp på Vietnam — alla dessa händelser pressade KPMLr till öppen kritik. Men det är en kritik som saknar varje förankring i en marxistisk analys. KKP:s förräderier har bara blivit för grova och oförsvarbara i Baudes & Co:s ögon. »Kritiken« från (r):s sida har således nästan enbart resulterat i ett flöde av skällsord och hets i Proletärens spalter. »Undantaget« är en artikelserie — »Marxism eller idealism?« — i Proletären nr 12-25, 1979. (Finns även utgiven som broschyr i Proletärens skriftserie, nr 1-79.) Här slängs utan större omsvep vad som en gång var en stor del av (r):s ideologiska grundval i graven:

»Av Kinas politik på 60-talet har inte lämnats kvar sten på sten, den är i grunden raserad och den är raserad på grundval av de inre förändringarna i Kina. Och i dessa förändringar har massorna inte spelat någon annan roll än eftertruppens. De politiska förändringarna har till sin huvuddel ägt rum inom partitoppen där olika grupperingar genom en kuppolitik har manövrerat ut varandra.«

Slutsatsen av detta blir enligt (r):

»Som segrare efter en tjugo år lång strid står nu den kinesiska nationella bourgeoisin ensam vid makten.«

Så lätt är det alltså att slänga ut barnet med badvattnet! Genom en »kuppolitik« har »bourgeoisin« tagit makten utan att »massorna« rört ett finger! KPMLr-ledningen är säkerligen stolt över sin nyfunna »självkritik« och »självständiga analys«. Men lika lite som den har att göra med marxismen, lika mycket har den gemensamt med KKP:s gamla »analys« av hur »kapitalismen återupprättades« i Sovjetunionen…

I själva verket har (r) bara på nytt fastnat i stalinismens ofruktbara teoribildningar och metoder. Enfaldigt vidhåller man teorierna om »socialism i ett land« och »revolution i stadier«. Man fortsätter att sprida myten om att Mao var marxist och att KKP tidigare »tillämpat marxismen-leninismen«. (En annan myt, vilken vi kommer att avrätta i vår bok om konflikten Kina-Vietnam, men som (r) fortfarande tror på, är att Lin Biaos skrift, Leve segern i folkkriget, var »ett uttalat stöd för undertryckta och koloniala folk i kampen mot imperialism och nykolonialism…«)

Den revolutionära världskartan har så blivit ett »socialistiskt land« fattigare, enligt KPMLr. Till de som fortfarande »håller den proletära internationalismens och socialismens fana högt« räknar man nu bara Albanien, Vietnam och den tidigare »mindre betydande imperialiststaten« Kuba!

Att KPMLr lyckats genomföra denna genomopportunistiska omvärdering av Kina har sina randiga skäl. För det första har (r):s ledning ideologiskt alltid varit mer stalinistisk än maoistisk. Den »folkpolitik« man frigjorde sig ifrån i och med brottet med KFML/SKP måste ändå av r-ledningen ha upplevts som möjlig att härleda till just de maoistiska formlerna. För det andra har (r) alltmer kommit att intressera sig för arbetarkadern i APK (dvs »gammelstalinisterna« kring Norrskensflamman). Ett stöd till Kinas politik har upplevts som ett direkt hinder för att kunna påverka den gruppen. Uppenbarligen ligger denna strävan också bakom den »förändrade syn« på Sovjet som under 1980 har krystats fram i Proletärens spalter. Intressant nog heter det numera »borgarna i Kina« och »revisionisterna i Sovjet«, en definitionsfråga som lär få — och redan har fått — vittgående konsekvenser för (r):s politiska ställningstaganden. För det tredje har KPMLr genomfört en teoretisk nedrustning i stor skala i hela organisationen. Dess teoretiska tidskrift har lagts ner, bokutgivningen minskat betydligt och försök till analyser blir allt sällsyntare i organisationens press. Mot den bakgrunden framstår också (r):s anspråk på en »nykter och självständig analys av världskommunismens uppgifter« som en såpbubbla, ett uppblåst hyckleri…

Förbundet Kommunist, FK

I motsats till de trotskistiska grupperingarna anser vi det emellertid vara betydligt fruktbarare att söka bygga vidare på KKP:s brytning med stalinismens avvikelser.

Med dessa ord i sin första politiska plattform försökte det nybildade FK orientera sig gentemot både stalinismen och trotskismen. Båda sågs som ofruktbara traditioner. Istället var det KKP:s och Maos »brott med stalinismen« som ansågs vara det teoretiska och ideologiska näringsmedel med vars hjälp det framtida Kommunistiska Partiet skulle växa upp och frodas. FK:s kritik av kinatrogna grupper som KFML/SKP och KPMLr fördes mest på en abstrakt teoretisk/ ideologisk nivå. Båda ansågs, och naturligtvis i och för sig ofta med rätta, vara »empiriodogmatiska« och hålla sig med förvanskade och vulgariserade tolkningar av KKP:s och Maos teorier och politik (en kritik som i själva verket också gällde FK självt).

FK:s ansträngningar att vaska fram en egen, »självständig« revolutionär teori med utgångspunkt i den kinesiska politiken måste oundvikligen leda in i motsägelser och teoretisk förvirring. Det FK försökte göra var att bygga upp en »ny« teori genom att på ett ofta mycket godtyckligt sätt blåsa upp vissa aspekter av den kinesiska utvecklingen och helt enkelt blunda för andra. I praktiken när det gällde att ta konkret ställning till t ex den kinesiska utrikespolitiken (eller byråkratiseringen i Kina) svävade FK på målet och retirerade till sofistikerade och utspekulerade försvarspositioner. (Byråkratin erkändes förvisso som ett existerande fenomen i Kina, men ansågs mer eller mindre vara nödvändig, ja tom oundviklig i det stadium det kinesiska samhället befann sig. Istället (!) för att bekämpa byråkratin skulle de kinesiska massorna bryta ner den »borgerliga arbetsdelningen…«De kinesiska massorna hade givetvis en helt annan inställning än FK, vilket den senare utvecklingen visat och kommer att demonstrera även i fortsättningen.)

Men liksom de okritiska kinagrupperna alltmer ansattes av den kinesiska utrikespolitikens förräderier, undgick inte heller FK:s sofistikerade »kritiker« detta öde. Yrvaket frågade sig FK i tidningen Röda Arbetet, 1-73: »Har Kina övergett sina revolutionära ideal och gått in för en försoningspolitik med USA?«. Detta samtidigt som all tidigare och samtida kritik av Kina från trotskistiskt håll avfärdades som »hets mot Kina«! I och för sig är detta förståeligt. En organisation som då ansåg KKP vara »den världskommunistiska rörelsens ledande kraft« (!) kan knappast förväntas förstå kritik (hur den än ser ut!) på annat sätt. FK fortsatte därför att skönmåla maoismen och utvecklingen i Kina, och utvecklade sina försvarspositioner till extremt patetiska och löjeväckande proportioner. Allra klarast och mest systematiskt skedde detta i boken Kina — klasskampen går vidare, som förmodligen skrevs under 1973 men gavs ut våren 1974. Låt oss återge några av de mer besinningslösa betraktelser över maoismen ur denna bok:

Maoismen är bolsjevismens jämlike i revolutionär livskraft och dynamik, men med ett nationellt begränsat synfält…

Men medan bolsjevismen förföll, tappade entusiasmen och perspektivet efter en relativ kort tid, så har det revolutionära uppbygget i Kina öppnat ständigt nya horisonter och väckt ständigt nya idéer till liv…

På så sätt har den kinesiska revolutionen inneburit bestående landvinningar för den internationella kommunismen, medan bolsjevismens landvinningar och experiment alla urholkades eller förvreds till oigenkännlighet…

Bolsjevismen var en klart lysande stjärna som steg upp på en svart himmel och slocknade på en ännu svartare. Maoismen har lyst mindre klart, men stadigare och längre. Den fortsätter att lysa…(13)

Detta dravliga blomsterspråk utgjorde faktiskt några av de viktigaste slutsatserna om maoismen i en bok som utgav sig för att vara »nyskapande« och »originell«!

Men FK hade naturligtvis upptäckt att det var svårt att försvara den officiella kinesiska politiken, och i boken påpekade man reserverat att »Kinas nuvarande ledning inte för någon proletärt-internationalistisk politik«, men att det »självfallet (!) finns…. progressiva inslag i Kinas utrikespolitik, t ex stödet åt befrielserörelserna i Indokina« (vars karaktär och syften i förbigående sagt tål att diskuteras). Att det kunde finnas någon materiell grundval bakom den kinesiska politiken, att den uttryckte de nationella särintressena hos en byråkrati — det stod FK helt främmande inför. I stället reducerades den kontrarevolutionära utrikespolitiken till »felbedömningar« och »underskattningar«:

Har Kina korrekt bedömt huvudsidan i de imperialistiska motsättningarnas utveckling, i Sovjetunionens roll, i tendenserna i den nykoloniala världen?

Allmänt kan man säga att Kina underskattar klasskampens och rörelsernas betydelse för utvecklingen i världen och kraftigt överbetonar vikten av förbindelserna på statsnivå.(14)

För att komma ifrån diskussionen om byråkratin och dess roll sökte FK fram en strömning inom byråkratin som påstods vara »den äkta revolutionära vänstern« (»de fyras gäng«):

»Vi framhåller att det är vänstern i KKP:s ledning vi stödjer. Att okritiskt stödja den nuvarande politiken i alla dess delar är i själva verket ett stöd åt högern och de opportunistiska krafterna i Kina«.

Men inget tyder på att »vänstern« stod för någon kvalitativt annorlunda linje i de avgörande frågorna, allra minst när det gällde den socialistiska demokratin och utrikespolitiken.

FK:s totala oförståelse för den kinesiska utrikespolitikens konsekvenser och orsaker kan belysas med följande exempel:

Våren 1974 utbröt en debatt i fr a Aftonbladet om Vietnam och »supermakterna«. I ett antal inlägg försökte ledande SKP:are och medlemmar i FNL-grupperna (DFFG) bereda marken för att omvandla Vietnamrörelsen till en «front mot supermakterna«. Andra, t ex Sara Lidman, talade emot en sådan utveckling. Det gjorde även vi trotskister. Men vi försökte också förklara varför SKP- och DFFG-ledningen agerade på detta sätt, liksom vi i många artiklar och skrifter försökte peka på den kinesiska utrikespolitikens katastrofala konsekvenser.

FK:s kommentarer till våra varningar utgör ett typiskt exempel på en småborgerlig akademisk inställning:

För trotskisterna har hela denna debatt varit mums för måns. Men trots den gälla tonen har deras kritik mot Kina förblivit märkligt ytlig. De har tagit upp olika exempel på kinesisk opportunism, slagit sig för bröstet och skrikit: Titta vilka förräderier! Men då man inte sökt konfrontera den kinesiska synen på världsläget med ett teoretiskt marxistiskt arbete, har kritiken stannat på ett empiriskt och moraliserande plan. (15)

»Mums för måns«! FK var uppenbart oroat över att KAF eventuellt kunde göra politiska vinster (naturligtvis oförtjänta!) på sin kritik av den kinesiska politiken. Men vad ville FK själva göra åt den allvarliga situationen med Indokina och solidaritetsarbetet? FK:s »alternativ« måste betraktas som en ren politisk skandal inom vänstern. Samtidigt som FK vädjade till alla antiimperialister i Vietnamrörelsen att avvisa supermaktsteorin, frånsade man sig öppet allt ansvar att i praktiken befatta sig det minsta med praktiskt solidaritetsarbete:

Vår bedömning är att vi inte kan tillföra mycket i stödarbetet med kampen i Indokina. Dels täcks detta upp av andra (!), och dels har vi ett dåligt utgångsläge för satsningar.(16)

Istället skulle FK »satsa« på »områden som andra organisationer underlåter att stödja, och… där det är kritiskt«. (Arbetarkamp 10-74). Utan omsvep överlät FK hela frågan åt de personer och organisationer de själva kritiserat för att vilseleda arbetet, dvs SKP, DFFG, KAF osv. För vilka var de »andra« som ansågs täcka upp frågan så bra?

Vidare är det anmärkningsvärt hur aningslöst FK betraktade situationen i Indokina och den kinesiska utrikespolitikens effekter i Sydostasien. I skenet av händelserna i Indokina efter 1974 blir den fråga vi ställde i FK i samband med supermaktsdebatten snarast ett bekräftat påstående:

Och framför allt, är inte Indokina det kampavsnitt som på senare tid hårdast (i förhållande till sina revolutionära förutsättningar) drabbats av supermaktsteorins konsekvenser?(17)

Efter 1974, och framför allt efter det att »de fyras gäng« eliminerats från den politiska scenen i Kina, har FK alltmer kommit att ta avstånd från den officiella kinesiska politiken, både inrikes- och utrikespolitiken. Men fortfarande har man inte gjort upp med myterna om »de maoistiska försöken att finna en annan utvecklingsväg än Sovjetunionen«. Den utvecklingsvägen försvann med »vänstern« i KKP, dvs »de fyras gäng«, anser FK. Och för inte så länge sedan skrev Arbetarkamp resignerat att Kina »lika lite går mot socialismen som Stalins Sovjet…«

Ett stående argument från dessa organisationer — SKP, KPMLr, FK osv — har varit att vi trotskister »saknat analyser av Kina och KKP«. Detta är en helt falsk anklagelse. Den trotskistiska världsrörelsen har i själva verket en lång rad analyser av hela området, liksom av olika delaspekter.

Dessutom har vår rörelse den meriten att ha följt upp utvecklingen i Kina ända sedan slutet av 1920-talet. Visserligen har den absoluta merparten av detta material inte översatts till svenska — tyvärr. Men detta har mer varit en fråga om bristande resurser och avväganden i prioriteringar från den svenska organisationens sida. (Det finns ju också andra områden i klasskampen som varit nödvändiga att täcka upp.)

I ett stort antal världskongressresolutioner har Kina tagits upp, och bakom dessa resolutioner ligger många analyser och diskussioner. Ett flertal böcker har skrivits, av vilka vi här bara ska nämna Livio Maitans bok om »kulturrevolutionens (18) I de olika nationella sektionerna av Fjärde Internationalen har det publicerats massor av artiklar i de teoretiska tidskrifterna, liksom i organ som Intercontinental Press/Inprecor.

Argumentet om vår »teorilöshet« eller »obefintliga analyser« är således inget annat än struntprat. De bidrag till analysen av Kina som producerats av medlemmarna i vår världsrörelse är både kvantitativt och kvalitativt tusenfalt överlägsna t ex FK:s egna grovt överreklamerade insatser på området.

Det är ingen tillfällighet att SKP, KPLMr och FK idag nog helst skulle vilja ha mycket av det strunt de skrivit om Kina under 60- och 70-talen osagt, medan det som sprungit fram ur vår världsrörelse fortfarande står sig i överraskande hög grad. Men vilka lärdomar har man dragit av detta?

Stig Eriksson / Martin Fahlgren

NOTER

1. Trotskij, Den förrådda revolutionen, Partisanförlaget, 1969, s 220.

2. En exposé över Han Suyins beklämmande vindflöjelfilosofi görs i Simon Leys artikel i den franska tidningen L’Express, 9 aug, 1980, där han helt enkelt ställer utdrag ur tidigare och senare delar av hennes produktion mot varandra. Läsningen är mycket lärorik som en fallstudie över intellektuell ohederlighet.

3. Som exempel på dessa personers pseudoteorier kan vi nämna Bettelheims Kulturrevolution och industriell organisering i Kina, Rossandas artikel Maos marxism, i Zenit nr 3-71 och Macciochis bok Daily life in Revolutionary China.

För en kritik av Bettelheim, se Grimborgs rescension i Fjärde Internationalen 1-2, 1974, s 47-48.

För en kritik av Macciocho, se Les Evans artikel i International Socialist Review, Jan 1973, s 26-33.

4. Avskedsbrevet samt en längre text där han utvecklar sin kritik av utvecklingen i Kina finns i Bettelheim/Burton, China Since Mao, Monthly Review Press, New York 1978.

5. Se t ex Kommentar 1-79, s 7-11.

6.Resolutionen återfinns i Fjärde Internationalen nr 2 1969.

7.Ett milt exempel på hur maoisterna i vietnamrörelsen försökte »bekämpa» trotskismen är följande »råd« från FNL-gruppen i Umeå: »Vi på detta sätt be alla våra sympatisörer och vänner på Umeå universitet att så fort någon trotskist försöker stoppa till er ett flygblad eller sälja något så avvisa det bestämt». (Studenttidningen Vertex 2/73, s 18).

8. En kritisk recension av boken återfinns i Fjärde Internationalen 4-74, s. 39. Se även KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.

9. I en intervju publicerad i Beijing Review nr 51-80 säger exempelvis partiets nye generalsekreterare Hu Yaobang att den »s k kulturrevolutionens årtionde mellan 1966 och 1976 var en katastrofal period. Det fanns inget korrekt eller positivt med dessa tio år. Allt var negativt». Vad säger t ex Jan Myrdal om detta?

10. I rättvisans namn bör vi dock tillägga att det finns vissa tecken på att det även i SKP:s ledande skikt nu insmugit sig viss tveksamhet om utvecklingen i Kina. Det har varit svårt för även de mest notoriska Beijing-papegojorna att hänga med i svängarna under de senaste åren. Kan vi hoppas på ett gradvis politiskt tillnyktrande på denna punkt? Eller är tendenserna till att hålla viss distans till utvecklingen i Kina bara ett uttryck för en opportunistisk strävan att motverka organisationens tilltagande isolering och inre söderfall (oppositionen mot papegojeriet är idag utbredd i SKP)?

11. Ett i många avseenden groteskt undantag i värsta SKP-stil var Aant Elzingas artikel i Klasskampen 1-73: »Kinas utrikespolitik — ett värn för freden».

12. Baude/Carlsson, Borgerlig eller proletär politik, 1976, s38-39, s 116.

13. Börjesson-Svensson (pseud.) Kina — klasskampen går vidare, 1974, s 132-133.

14. Ibid. s 118.

15. Kommunist nr 17, s 13.

16. Ibid. s 6.

17. KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.

18. Maitan, Party, Army and Masses in China. A Marxist Interpretation of the Cultural Revolution and its Aftermath, New Left Review Books, London 1976. För en positiv, men kritisk — dvs ännu mer antimaoistisk recension av Maitans bok, se F. Hallidays artikel i New Left Review nr 100, s 165-192.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/81

I IVF-krigens och marknadskolonialismens era

– om en nygammal världsordning

Ämnet är den nya världsordningen och behovet av en ny antiimperialistisk rörelse. Låt mig börja med att ifrågasätta ämnet! Är inte världsordningen i själva verket den gamla vanliga, tragiskt, orubbligt gammal? Och varför tala om en ny antiimperialistisk rörelse? Har det inte funnits en sådan rörelse hela tiden, och är inte allt tal om det nya i själva verket en eftergift åt borgerlighetens internationella ideologer med deras tal om historiens slut?

Termen ”ny världsordning” kom i bruk i USA vid tiden för kriget i Persiska viken 1991. Den blev en av de där ”doktrinerna” som USA-presidenter sammanfattar sina politiska linjer i, i en nyare eras anda klatschigt marknadsförd med förkortningen ”NWO”. Mest lakoniskt och på spiken presenterades den av president Bush själv som: ”What the US says, goes.” Det vill säga, vad USA säger, sker också.

Det fanns verkligen fog för att tala om en ny världsordning i det ögonblicket: västalliansen under USA:s ledning kunde starta krig mot Irak, utan protester från någon kraft av betydelse i världen. Det var tvärtom så att kriget stöddes av det Sovjetunionen som några år tidigare betraktats omväxlande som konkurrerande supermakt, och omväxlande som de fattiga folkens försvarare mot USA-imperialismen.

Är inte världen sig lik?

Det finns även fog för att tala om en ny världsordning i vidare mening, en världsordning av relationer mellan fattiga och rika länder som inte började i Persiska viken utan snarare växte fram under 80-talet. Det är temat för den här artikeln, men innan jag utvecklar det skulle jag vilja fånga upp min skepsis från inledningen. För även om mycket är nytt, finns det skäl att fråga sig: vad är sig likt?

Väldigt mycket, egentligen. Världen kännetecknas fortfarande, idag som för 100 år sedan, av en grotesk misär för de flesta av dess invånare. Vid sekelskiftet beräknas det bo 6 miljarder människor på jorden, och 5 miljarder av dem kommer att bo i fattiga länder.

20 procent av världsbefolkningen – mer än en miljard människor – räknas till kategorin ”absolut fattiga”. I Afrika söder om Sahara gäller det 60 procent av befolkningen. Enligt en FN-rapport från i år har en miljard människor aldrig fått ta del av någon sjukvård överhuvudtaget, mer än två miljoner barn dör varje år på grund av smittsamma sjukdomar som kunde undvikas.

192 miljoner barn är undernärda. 1,3 miljarder människor saknar dricksvatten. 900 miljoner är analfabeter. Kvinnornas läskunnighet uppgår bara till 70 procent av männens. 80 miljoner barn går inte i någon form av skola.

Världen är sig lik på ytterligare ett sätt: misären – eller rikedomarna – är ojämlikt fördelad. 15 procent av världsbefolkningen har 80 procent av världens inkomster. De 56 procent fattigaste har 5,4 procent.

Fler siffror: Afrika söder om Sahara har en bruttonationalprodukt på 464 miljoner dollar – det är halva Texas BNP. En medelklassfamilj i Paris förorter har en inkomst som är hundra gånger så stor som ett bondehushåll i Sydostasien. En filippinsk bonde måste arbeta i två år för att tjäna det en New York-advokat tjänar på en timme.

På ett år säljs i USA Pepsi och Coca Cola på fast food-ställen och i supermarkets för en summa som är dubbelt så stor som bruttonationalprodukten i Bangladesh, med dess mer än 100 miljoner invånare.

Världen är sig lik i ännu ett avseende, och där upphör min, och förmodligen också många läsares, samstämmighet med de flesta officiella beskrivningarna av världsläget: misären är avsiktlig,idag lika väl som för 100 år sedan. Den är inget olycksfall i arbetet. Den beror inte på att vi inte ”ännu” hunnit hjälpa u-länderna tillräckligt mycket. Den beror inte på att de släpar efter oss och kommer att komma ikapp. Misären är tvärtom ett passande uttryck för kapitalismen i vår
tid.

Misslyckad frigörelse

För 30 år sedan i år kom Frantz Fanons klassiska verk ”Jordens fördömda” ut i Sverige. Det började talas om imperialism som en orättfärdig världsordning. Stödet för koloniernas frigörelsekamp – som börjat med stödet till Algeriets krig mot Frankrike mellan 1954 och 1962 – ökade. Kolonierna blev fria och breda antiimperialistiska rörelser inspirerades av exemplen från Vietnam, Kuba, Angola.

Vad har ändrats under de trettio år som gått? Ja, för det första är det uppenbart att exemplen misslyckats och förbrukats.Det gäller de kolonier som frigjorde sig med i huvudsak fredliga medel och som inledde milda reformförsök. Dit kan Tanzania räknas. Den brittiska kolonin Tanganyika blev självständig 1961, och gick 1964 samman med östaten Zanzibar till det nuvarande Tanzania.

Den självständiga staten byggdes upp med tankar om självtillit och kollektiva lösningar, med satsningar på skolor, sjukvård och andra sociala förbättringar. Idag har industriprojekten havererat och skolorna förfaller. Varubrist, svart marknad, köer och ransonering kännetecknar landet. En utredning tillsatt av Bildtregeringen – visserligen med det lätt genomskådade syftet att angripa svenskt bistånd till tredje världen – visade nyligen att Tanzania är fattigare än vid frigörelsen.

Om vi med avkolonisering inte bara menar rätten till en egen flagga och en egen president, utan drömmen om ett värdigt liv utan utsugning utifrån – då är det uppenbart att avkoloniseringen i Tanzania misslyckats.

Det gäller också de länder där det genomfördes antiimperialistiska revolutioner med nationalistiska förtecken, som i Portugals afrikanska kolonier Moçambique, Angola och Guinea-Bissau. Det gäller till och med i de länder där det genomfördes antiimperialistiska revolutioner med socialistiska förtecken som i Vietnam och i Nicaragua. Det enda exempel i den raden som fortfarande existerar är Kuba. Men till vilket pris!

Varför misslyckades exemplen? Den frågan, bland andra, diskuteras av Anders Ehnmark i essäboken ”Resan till Kilimanjaro” som utkom förra året. Han är kritisk mot en del vänsterteser, bland annat mot idén att det var världskapitalismen som var hindret för de forna koloniernas frigörelse. Han citerar med gillande en bok av Afrikaforskaren Göran Hydén, som hävdar att hindret för utveckling inte var kapitalism utan frånvaro
av kapitalism.

Jag är böjd att hålla med Ehnmark så här långt: världskapitalismen var inte enda hindret.

Underordningen grunden

Men grunden måste ändå vara att de frigjorda kolonierna ärvde en underordnad plats i världsekonomin och på världsmarknaden. Ända sedan kapitalet sköljde över de fattiga länderna i en våg som tog sin början mot slutet av 1800-talet, har dessa förlänats en speciell roll i världsekonomin. Oftast har det handlat om rollen av råvaruproducent.

Under kolonialiseringens år var underordningen uppenbar. Utländska bolag ägde gruvorna och plantagerna, och deras tillgångar försvarades av kolonialmaktens statsapparat och militär. Med tiden har underordningen blivit mer sofistikerad.

Råvarutillgångarna ägs ofta av inhemska intressen. Viktiga exportprodukter som kaffe i Centralamerika och kokos i Filippinerna produceras av bönder med små eller medelstora
jordbruk. Men handeln, krediterna, jordbrukspolitiken och patenten på sädesslag och ogräsbekämpningsmedel kontrolleras fortfarande av det internationella kapitalet och dess regeringar.

Råvarupriserna fastställs på råvarubörser långt från odlarna eller gruvarbetarna i det fattiga landet, och priserna bestäms av styrkeförhållanden hundrafalt till de rikas fördel. Industrierna i de fattiga länderna kan tillägna sig teknologi från industrier i väst, men utvecklingen av ny teknologi kontrolleras av storföretagen i de rika länderna.

Den underordnade rollen övergavs alltså inte när den egna nationsflaggan hissades. Världen var redan uppdelad av kapitalismen, och några värmande nischer stod inte att finna.

De frigjorda kolonierna ärvde också statsapparaten, ja till och med själva statsgränserna, från kolonialmakten. Anders Ehnmark beskriver det ironiska i att det var engelsmännen som hittade på att afrikanerna levde i stammar, när de verkliga sociala relationerna var mycket mer komplicerade, och att de nya afrikanska ledarna sedan blev nationalister, när det i själva verket inte fanns några andra nationer i Afrika än de som kolonialisterna skapat.

Bland arvegodset i statsapparaten fanns korruptionen. Så resultatet av 1900-talets frigörelsekamp har inte blivit den drömda friheten utan en övergång från kolonial utsugning till nykolonial utsugning och biståndsberoende.

Kritik mot ledarna

Men går det då inte att rikta någon kritik mot de nya ledarna? Ehnmark talar om inkompetens och korruption. Han kritiserar också revolutionärerna i den portugisiska kolonin Guinea-Bissau för att de bara hade politiska visioner, men inga ekonomiska program för frigörelsen.

Ja, visst är kritiken möjlig, ifall vi är medvetna om att vi gör det inom ramen för en kritik av hela världsordningen. En radikal kritik skulle då kunna formuleras så här: De nya ledarnas fel var att de inte förstod att det fordrades verkligt demokratiska och mycket mer djupgående förändringar för att ha någon chans att stå upp mot det imperialistiska världssystemet.

Eller, mindre blåögt, att de inte själva hade några intressen av att genomföra sådana revolutionära förändringar. Anders Ehnmark för till exempel en intressant diskussion om förhållandet mellan industrialisering och jordbruk. Han citerar Arushadeklarationen från 1967, där den dåvarande tanzaniske presidenten Julius Nyerere förklarade att det var fel att industrialisera landet så tidigt, och att utvecklingen nu istället måste baseras på böndernas frivilliga uppslutning. I själva verket visade sig bönderna ovilliga såväl att finansiera industrialiseringen som att sluta upp i de kollektiva jordbruken. Staten misslyckades att ”infånga” bönderna, med den citerade Göran Hydéns formulering.

En regeringsrepresentant i Guinea-Bissau, som intervjuas av Ehnmark, kritiserar det egna landets politik i liknande ordalag. ”Men jordbruket är enda vägen till utveckling. Det förstod vi inte då, men nu förstår vi det.”

Liknande diskussioner har såvitt jag vet förts i en lång rad revolutioner, från den ryska till den nicaraguanska. Skulle den revolutionära sandinistledningen ha kunnat överleva med ett djupare folkligt stöd genom att gå långsammare fram och bygga upp landets ekonomi på en småbondebas?

Det finns en parallell till sextiotalets antiimperialistiska rörelser, där man talade om självtillit och självhushållning som ett sätt att bryta det imperialistiska beroendet. Å ena sidan var det en till synes självklar slutsats av den så kallade beroendeskolans beskrivning av underordningen som den grundläggande orsaken till underutvecklingen. Om periferin kunde frigöra sig från det imperialistiska centrum, skulle det finnas en möjlighet till en självständig utveckling. Å andra sidan närdes sådana idéer av det kinesiska exemplet, som inspirerade en hel radikal generation, inte minst i Sverige. I Kina, ett land som är en kontinent, var det meningsfullt att tro på självhushållning och förlitande på inhemska resurser. I Albanien, ett land med helt andra förutsättningar, kunde en sådan delvis påtvingad och delvis efterhandsrationaliserad isolering bara leda till en polisstat för att administrera det delade armodet.

Skillnaden mellan sextiotalets och dagens diskussioner, är att det idag inte finns någon som hyser samma optimism om självtilliten. Det är ingen som tror att u-länder i isolering ska kunna industrialiseras. Därtill har internationaliseringen av världsekonomin gått för långt. Därför blir de ”lösningar” som förs fram av karaktären ”att gå långsammare fram”. Att inte genomföra snabba revolutionära förändringar, att inte utmana borgerligheten internationellt eller i det egna landet, att göra sig mindre beroende av världsmarknaden genom att satsa mer på inhemsk produktion av basgrödor och avstå från djärva industrialiseringsprojekt som fordrar stöd utifrån.

Självtillit en lösning?

Min egen erfarenhet av diskussionen, framförallt som den fördes i Nicaragua, övertygar mig inte om att det slags självtillit är en universallösning. Utan tvivel måste alla radikala experiment i dagens världsordning räkna med och förbereda sig för isolering. Givetvis måste varje revolutionär regering i tredje världen i någon mån bryta med exportraseriet och garantera produktionen av basgrödor. Men att tro att en återgång till eller ensidig satsning på en jämlikt fattigt bondeekonomi skulle vara en lösning, är en
illusion.

Det som avgör revolutionens framtid är i sista hand politiken, förmågan att behålla en mobilisering av den fattiga befolkningsmajoriteten för revolutionens syften. Skulle sandinistregeringen ha överlevt ens så länge, om inte satsningen på kaffeexporten gett möjlighet till stora sociala satsningar?

Så min poäng här är snarare hur besluten fattas. Bara den rörelse eller den revolution som har verkligt folkliga rötter kan fatta beslut om de viktiga samhällsvalen. Bara en sådan rörelse kan ha de känselspröt överallt i befolkningen som behövs för att förstå hur folkmajoriteten ska vinnas för förändringarna.

I de afrikanska kolonierna var de nya ledarna sällan särskilt folkliga. Snarare utgjorde de representanter för en svart småborgerlighet, som bara alltför entusiastiskt anpassade sig till de gamla strukturerna och som skissade på sina reformförslag på storstadskontor, geografiska mil och klassmässiga ljusår från fattigböndernas jordlotter. De uppfyllde Fanons profetia och gjorde sig till ”en bourgeoisie i ordets mest banala, idiotiska och cyniska bemärkelse”.

Därför är det rätt att, som Anders Ehnmark gör, kritisera den så kallade tredje-världismen, det okritiska stödet till rörelser i tredje världen och tron att deras kamp mot utländskt förtryck upphäver allt annat förtryck. De forna koloniernas historia har lärt oss att det fanns och finns klasser även inom de fattiga länder, som till synes enigt frigjort sig från kolonialt välde.

Men varför misslyckades i så fall revolutionerna och särskilt de socialistiskt inspirerade revolutionerna? De var folkliga, annars skulle de aldrig ha segrat mot övermakten. Riktigt, men historien i länder som Vietnam och Nicaragua visar att folklig förankring inte är detsamma som folklig demokrati, och att inte ens den mest demokratiska revolutionära rörelse förblir så utan en ständig kamp.

I Vietnam leddes den gigantiska krigsmobiliseringen mot USA av ett kommunistparti som forstrats i Stalins anda. Därför kan samma parti idag genomföra nyliberala reformer under bevarat enpartistyre.

I Nicaragua leddes revolutionen mot diktatorn Somoza av en revolutionär front, som inte tänkte kompromissa om makten med den nicaraguanska borgarklassen, men som inte heller fullt ut förstod att det var de arbetande själva som måste genomföra samhällsförändringarna. Det fanns alltid kvar en tendens att se folket som gerillaarméns tross, snarare än som en del av den.

Vad mera är, utvecklingen i alla dessa länder visar hur snabbt, hur lätt och hur till synes motståndslöst det utkristalliseras nya skikt av ledare, nya byråkrater med egna positioner, egna hus, egna små men ändå betydelsefulla privilegier att försvara. Klyftan ökar mellan ledarna och de ledda, även när de förra talar i de senares namn.

Ökad misär

Det andra som förändrats på tre decennier är att misären ökat. Det är framförallt 80-talets historia, det decennium som kallats den globala utarmningens årtionde. Och det i sin tur är historien om skuldkrisen.

Fram till 80-talets början kunde man trots allt se en viss uppgång i u-ländernas ekonomier. Det tycktes finnas grund för en viss utvecklingsoptimism.

Vid mitten av 1970-talet uppstod den så kallade oljekrisen, då oljepriserna drastiskt steg. Det skapade katastrofstämning i Sverige, där temperaturen sänktes i lägenheterna. Det skapade också ett rejält överskott i oljeägarnas bokföring. Samtidigt var det lågkonjunktur i västvärlden, vilket med kapitalismens besynnerliga logik betyder att det inte ”behövs” pengar. Det var inte lönsamt att investera oljedollarna i den rika världens industrier, och finansorganen började se sig om efter andra intressenter. De fann dem i u-länderna. Under 1970-talet erbjöds de fattiga länderna lån till fabulösa villkor. U-landsregeringarna tvekade sällan att ta emot lånen – även om vi idag har all anledning att vara tveksamma till hur de använde dem.

Lånebubblan växte och växte – fram till 1982. Då hade flertalet u-länder börjat få allvarliga problem med att betala tillbaka lånen. Dels hade räntorna stigit så att lånen blivit dyrare. Dels hade råvarupriserna börjat sjunka, så att u-ländernas betalningsförmåga krympt. År 1982 hotade Mexiko med att inte betala skulden, och man började tala om risken för stora bankkrascher, ifall många u-länder skulle ställa in betalningarna. I Mexiko beslöt regeringen att nationalisera bankerna, vilket ytterligare ökade fasan hos världens mäktiga.

Idag talas det inte längre om någon skuldkris. Det är inte så märkligt – för de mäktiga är det inte längre kris. Bankerna har under de tolv år som gått skyddat sig mot effekterna av inställda betalningar från u-ländernas sida. Västvärldens regeringar har skyddat sig. Den rika eliten i tredje världen har skyddat sig. Alltså
är det tyst.

Samtidigt har de lyckats tvinga de fattiga i tredje världen att betala tillbaka skulden. År 1982 sade man att skulden inte kunde betalas, idag har u-länderna betalat mer än de var skyldiga då. Ändå är de 60 procent mer skuldsatta än de var 1982! År 1993 uppgick u-ländernas samlade utlandsskuld till 1 600 miljarder dollar.

Under dessa tolv år har u-länderna blivit nettoexportörer av kapital till de rika i-länderna. Drastiskt uttryckt, biståndet går idag från syd till nord! Det är i själva verket så att u-länderna betalat ett ”bistånd” i form av räntor på utlandsskulden, som motsvarar sex gånger det belopp som USA plöjde ned i Europa i form av Marshallhjälp efter andra världskriget. Det sågs då som ett gigantiskt stöd och ett bevis på USA-makthavarnas oerhörda generositet.

Effekterna av den påtvingade skuldåterbetalningen har varit enorma på u-ländernas politiska och ekonomiska förhållanden. De har blivit mer ofria. Man talar om en återkolonialisering eller en marknadskolonialism. För skuldavbetalningen har gått hand i hand med förstärkandet av marknadsmekanismer.

Långivarnas program

Hur har man kunnat tvinga dem som inget har att betala sådana gigantiska belopp? Det är historien om Internationella Valutafondens (IVF) och Världsbankens ingripanden. IVF och Världsbanken erbjuder u-länderna två typer av ”program” i utbyte mot att de får låna till att betala räntorna på de gamla lånen.

För det första handlar det om program för makroekonomisk stabilisering. Länderna får direktiv om att devalvera sina valutor, minska sina offentliga budgetar och avskeda offentliganställda, ta bort matsubventioner och indexregler för löner. Effekten av det senare har i flera u-länder blivit att matpriserna stigit till världsmarknadsnivå samtidigt som reallönerna minskat!

Makroekonomisk stabilisering handlar helt enkelt om brutala åtstramningsprogram, som de fattiga länderna tvingas införa för att kvalificera sig för lån. Den andra typen av program är det som kallas för strukturanpassningsprogram. Det handlar om att undanröja hinder för de multinationella företagen.

Så tvingas länderna att acceptera att öppnas för världsmarknaden under slagord om frihandel. Det nyligen framförhandlade GATT-avtalet handlar bland annat om detta. NAFTA, den nordamerikanska frihandelsorganisationen mellan USA, Kanada och Mexiko, har också till syfte att ta bort handelshinder mellan länderna.

Effekterna av öppningen mot världsmarknaden för de fattiga länderna är att den industri som producerar för den inhemska marknaden hotas av kollaps. Utländska, billigare industrivaror konkurrerar ut den.

En annan effekt är att det inhemska jordbruket hotas, när billiga livsmedel från rika länder svämmar in över gränserna. Det var bland annat detta hot som fick indianerna i Chiapas i Mexiko att göra väpnad resning för snart ett år sedan.

Andra inslag i strukturanpassningsprogrammen är att u-länderna tvingas privatisera sina banker, sälja ut statligt eller gemensamt ägd jord (med en dramatiskt ökning av antalet jordlösa som effekt) och privatisera sina statliga företag. Dessa tas över av företag och finansinstitutioner i väst. Om vi dessutom betänker att IVF och Världsbanken har strukturanpassningsprogram på gång i ett sjuttiotal länder, innebär det att en väldig massa statliga företag bjuds ut samtidigt på världsmarknaden. Priset blir följaktligen en spottstyver.

Kravet på u-länderna att privatisera har blivit en förfinad och cynisk mekanism för utplundring av deras ekonomier. Ett exempel är att de privata pensionsfonder, som växer sig allt starkare i Europa i takt med att gemensamma trygghetssystem raseras, håller på att bli stora kapitalägare i u-världen! Så är det till exempel ett schweiziskt företag, som håller i privatiseringen av elverket i Argentina.

Program för makroekonomisk stabilisering och strukturanpassning införs idag även i de tidigare så kallade socialistiska länderna i Östeuropa och Asien. I Ryssland har IVF tvingat regeringen att halvera socialbidragen. I Vietnam steg rispriset med 300 procent mellan 1989 och 1990, som en följd av regeringens marknadsreformer. Under samma tid steg lönerna med endast 40 procent. I Polen och Ungern har hundratusentals människor förlorat sina jobb på grund av IVF:s politik.

Ny arbetsdelning

Den kanadensiske ekonomiprofessorn Michel Chossudovsky har beskrivit den nya världsordningen på följande sätt: ”Inte vid något tillfälle i historien har den ’fria’ marknaden – med hjälp av makroekonomisk politik i världsskala – spelat en så stor roll för att forma ’suveräna’ nationers öde.” Han talar om uppkomsten av en global billig-arbetskraftsekonomi, ett internationellt marknadssystem med vattentäta skott mellan två skilda slags arbetsmarknader. Varupriserna blir alltmer ”internationaliserade” i takt med att varumarknaden integreras mer, medan lönerna i tredje världen och Östeuropa rasar ned mot 1/70 av lönerna i de rika länderna.

Samtidigt blir det allt tydligare att de program som tvingas på u-länderna är ett misslyckande. Representanter för västvärldens finansorgan medger det själva. Åtstramnings- och privatiseringsprogrammen leder i själva verket till fördjupad ekonomisk kris. Det är inte förvånande: om man genomför en brutal åtstramningspolitik minskar människors köpkraft drastiskt och ekonomin tenderar att gå in i en nedåtgående spiral.

Dessutom leder programmen till ökad skuld för u-länderna, till sociala katastrofer och till en destruktiv exportfeber. Endast genom att öka exporten, kan u-länderna hoppas att hålla jämn takt med räntebetalningarna på utlandsskulden. Det leder dem till kortsiktiga satsningar på exportvaror. Allt fler u-länder satsar på produktion av exportgrödor, istället för av baslivsmedel. Länderna tvingas att importera livsmedel, trots att de lever av jordbruk. Fler människor svälter. Satsningen på export leder till en skövling av miljön. Regnskogarna i Amazonas offras utan betänkligheter för att ge plats åt biffkofarmer, som ska leverera kött till hamburgerkedjorna i den rika världen.

En intern studie inom IVF visar att resultaten av strukturanpassningsprogrammen varit mycket negativa i 24 afrikanska stater. I Världsbankens och IVF:s idealvärld ska nedskärningar av offentliga sektorn och av statliga subventioner stimulera en aktiv privatsektor och på så sätt få hjulen att snurra.

Men i Afrika – liksom i Östeuropa – där denna ideala kapitalism definitivt inte existerar, blir resultatet istället enbart nedrivning av det ofta informella solidaritetsnät som hållit samhället uppe. På senaste tiden har det talats om att Världsbanken och IVF skulle vara i färd med att bryta med sin nyliberala, monetaristiska hållning. Sedan UNICEF 1987 gav ut en rapport om ”anpassning med mänskligt ansikte”, har Världsbanken hamnat på defensiven. Banken har gett ut en rad rapporter om fattigdom, miljöförstörelse, hälsa. Den har förespråkat ”transfereringssystem” för att skydda de fattiga och uppmanat u-länderna att ”öka de offentliga satsningarna på sjukvården”.

Samtidigt behåller Världsbanken alla de krav den hittills ställt på låntagarländerna. En rapport inom FN från i år går så långt att den säger att långivarna verkar ”föredra auktoritära regimer, och menar på fullt allvar att sådana regimer gynnar politisk stabilitet och är bättre för att leda ekonomin. När Bangladesh och Filippinerna upphävde sina undantagslagar, minskade deras andel av det totala antalet lån Världsbanken gav.” (Rapport för 1994 från FN:s utvecklingsprogram UNDP, s 80)

Inte misslyckad för alla

Varför envisas finansorganen med att genomdriva en misslyckad ekonomisk åtstramning i de fattiga länderna?

Ja, den är ju inte bara misslyckad – inte för alla. För storföretagen och bankerna är den ekonomiskt fördelaktig. Den leder till en omfördelning av världens resurser till de redan rika och till en ny arbetsdelning, där vinnarna finns bland de mäktiga i väst.

Chossudovsky beskriver hur industriproduktionen delas upp på allt fler länder och hur U-länderna allt mer får rollen som leverantörer av billig arbetskraft till vissa faser i den uppdelade produktionen. De tidigare satsningarna på ”importsubstitution”, det vill säga uppbygge av industrier för en inhemsk marknad, har havererat i takt med den att den inhemska marknaden rasat ihop.

Dessutom är skuldbetalningsprogrammen politiskt nyttiga. Det u-land som gått in i ett skuldsaneringsprogram blir fogligare gentemot sina fordringsägare. Tydligare har det aldrig synts än under kriget i Persiska viken. Arabland efter arabland ställde upp på USA:s sida, i strid med traditionella lojaliteter. Bakgrunden var inte att arabländernas ofta despotiska härskare plötsligt insett de demokratiska rättigheternas betydelse i Kuwait. Det handlade om pengar. Egypten fick sammanlagt 14 miljarder dollar i lån och efterskänkta skulder som tack för stödet till västalliansens krig.

Strukturanpassningsprogrammen är dessutom användbara även för de lokala härskarna. Det finns mycket få exempel på att regeringar mobiliserat den egna befolkningen i protester mot IVF:s krav. Det beror på att kraven i grunden förändrar samhällena till de lokala eliternas fördel. Kanske kan man göra en – endast lätt haltande – jämförelse med EU och dess planer på en ekonomisk monetär union. Kraven för att gå med i EMU tvingar varje enskild borgarklass att genomföra en nyliberal politik med allvarliga effekter på den inhemska ekonomin. Varje borgarklass lägger mer än gärna på sig det tvånget uppifrån och utifrån, som ger den chansen att genomföra brutala åtstramningspaket utan att ställas till svars av det egna landets arbetare.

Muren föll

Den tredje viktiga förändringen i världsskala är Sovjetunionens fall. Sedan 1989, då Berlinmuren föll, har det inte funnits någon världsmakt som motsatt sig USA:s och västvärldens ambitioner. Ingen har lagt veto i FN:s säkerhetsråd.

Jag beklagar inte att Berlinmuren föll. Tvärtom, den lätthet med vilken regimerna i Östeuropa rasade ihop visade att det rörde sig om vidriga system utan stöd i den egna befolkningen. Det hindrar inte att sättet raset skedde på har förvärrat världsläget.

Kommandodiktaturerna rasade utan att det fanns något alternativ som företrädde folkmajoritetens intressen. De miljontals arbetare som under årtionden demonstrerat, strejkat och gjort uppror i länder som Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, demonstranterna som tände ljus på torget i Leipzig och skramlade med nycklar i Prag, de frusna arbetarsoldater som tog över gatorna när Ceausescuregimen föll i Rumänien – det var inte de som kom till makten. Tanken på socialistiska, kollektiva lösningar hade dragits så i smutsen av de gamla härskande att ett nytt folkligt alternativ inte kunde uppstå. Istället kom den råa marknaden invällande, med cigarettreklam och mer varor i affärerna – men också med nedläggning av hela företagsbranscher och skyhöga priser.

Vi har sett en utveckling som skulle kunna kallas en ”tredjevärldisering” av Östeuropa. De fattiga länderna försvagades också efter Sovjetunionens fall. Den biståndspolitik som byggdes upp av västvärlden efter andra världskriget motiverades i hög grad av säkerhetspolitiska intressen. USA-presidenten Truman beskrev fattigdomen som ett hot, och hans efterträdare Eisenhower varnade för att kommunismen kan utnyttja fattigdomen.

Alltså är det logiskt att de rika länderna nu ger färre gåvor till de fattiga. Gåvorna behövs inte för att hålla upproren nere. Resultatet är att de fattiga länderna glöms bort. I delar av tredje världen ser vi en upplösning av hela samhällsstrukturen utan att det leder till ramaskrin i väst. I Senegaldalen finns det byar, där det bara är gamlingar kvar. Alla arbetsföra har lämnat byn på jakt efter jobb och utkomst. Anders Ehnmark säger att staten i Kongo krympt ihop som ett chagrängskinn, och citerar en fransk författare som hävdar att Afrika håller på att ”oupptäcka” sig självt.

Ehnmark uttrycker det också som att Afrika blivit ”betydelselöst”. Det är en tveksam tes, som jag vill återkomma till.

Slut på Vietnamsyndromet

Den fjärde förändringen, som beror av de föregående, är att de imperialistiska regeringarna fått större spelrum. Kriget i Persiska viken blev det avgörande test, som visade att USA:s styrande överkommit det så kallade Vietnamsyndromet. Med det menar man den usaiska allmänhetens djupt rotade motvilja mot att skicka ut sina söner i krig bara för att få dem hem i plastsäckar.

I och med kriget i Persiska viken blev det möjligt för USA att gå ut i krig igen, på andra sidan jordklotet, för intressen som inte hade något att göra med flertalet USA-medborgares behov.

Det nya med denna krigföring är att den, i avsaknad av hotet från kommunismen, legitimeras med ”ädla” motiv. Vid invasionen i Panama strax före jul -89 gällde det kampen mot knarket. I Persiska viken intervenerade USA bara för att säkra demokratin och Kuwaits nationella rättigheter. I Somalia var det en rent humanitär intervention – av samma slag som diskuterats i det forna Jugoslavien.

Ju ädlare motiven blir, desto lättare att dra in FN som fullvärdig part i kriget på USA:s sida. Sedan 1989 har FN blivit allt mer lydigt gentemot ordergivarna i Vita Huset. Det har varit svårt att förstå, eller ens upptäcka, för de vänsterkrafter i väst, som under 70- och 80-talen vande sig vid att se FN som ett forum för de alliansfria staternas krav. I själva verket är det inget märkligt. FN, som består av alla världens stater, uttrycker inte och kan inte uttrycka något annat än styrkeförhållandena mellan dessa stater. Och i ett politiskt läge där ”what the US says, goes”…

De ädla motiven är emellertid i fall efter fall förevändningar för en imperialistisk politik av mer traditionellt snitt.

Exemplet Somalia

Vi kan bara ta exemplet Somalia, där USA-trupper landsattes inför världspressens och TV-bolagens kameror år 1992. Den omedelbara förevändningen var att inbördeskriget mellan olika klaner hindrade livsmedelsleveranserna och hotade stora delar av befolkningen med svält.

Men hur skapades kriget i Somalia? Ja, det är historien om den allmänna krisen för tredje världens länder under 80-talet. Även Somalia hade en utlandsskuld. Landet tvingades in i ett strukturanpassningsprogram i början av 80-talet. Det ledde till att Somalia som tidigare varit självförsörjande med mat, fick börja importera baslivsmedel. Regeringen tvingades devalvera, och införa skatt på vatten. Marknadsreformerna ledde till att det traditionella herdesamhället slogs sönder. Veterinärvården privatiserades, och boskap dog för att boskapsägarna inte längre hade råd att behandla djuren för sjukdomar.

Liksom i andra länder med strukturanpassningsprogram försämrades skolor och sjukvård. Lönerna sjönk. År 1989 uppgick räntorna och amorteringarna på utlandsskulden till ungefär
200 procent av exportinkomsterna. Resultatet blev social kollaps och därefter att själva staten började sönderfalla, under trycket av sociala motsättningar. Inbördeskriget var ett faktum.

In på scenen kunde USA-soldaterna anlända i sina fallskärmar och marinbåtar, som imperialismens riddare. De verkliga orsakerna till USA-operationen var inte de humanitära. De handlade istället om att militärbudgeten i USA vid denna tid hotades av nedskärningar, och att regeringen på så sätt fick argument för att försvara den. Den amerikanske språkforskaren och samhällsdebattören Noam Chomsky har kallat interventionen för en ”PR-operation för Pentagon”. Han menar att militära satsningar är den klassiska formen för ”stimulanspolitik” i USA. Vid den här tiden befann sig ekonomin i en djup recession, men det kalla krigets slut gjorde det svårare än tidigare att få igång hjulen med Pentagons hjälp. Inbördeskriget i Somalia blev ett välkommet tillfälle.

Andra orsaker till USA-operationen var att Somalia ligger i ett strategiskt viktigt område, där det går vitala oljetransporter. Fyra stora oljebolag hade rätten att utvinna olja i två tredjedelar av Somalia. Ytterligare ett skäl för USA:s intresse var närheten till Sudan, där det fanns en islamistisk regim som sågs som ett hot mot väst.

Rwanda och de nya IVF-krigen

Mönstret från Somalia upprepades i Rwanda, där regeringen tvingades genomföra strukturanpassningsprogram under brinnande krig. I november 1990 tvingades landet devalvera med 50 procent. Inflationen steg kraftigt som en följd av devalveringen.

Regeringen fick inte längre betala fasta priser till kaffeproducenterna. Kaffeproduktionen rasade. Gränserna öppnades för import av billig mat, ibland förklädd som ”humanitär hjälp” och småbönder slogs ut.

Kanske blir Somalia och Rwanda de två första exemplen på en ny era av IVF-krig, som utlöses när land efter land drives över avgrundens rand av västvärldens utsvältningspolitik.

När vi talar om imperialismens ökade spelrum, är det samtidigt viktigt att inte falla för alltför konspirativa resonemang. Imperialismen styr inte allt som händer i världen. Det är inte ens så givet att imperialistmakterna blivit starkare.

Det går mycket väl att hävda att kriget i Persiska viken berodde på USA:s svaghet. USA är en stormakt på nedgång, med en åldrande produktionsstruktur, och ökade svårigheter att
hävda sig mot huvudkonkurrenterna Tyskland och Japan. Då blev kriget mot Saddam ett sätt att stärka den egna positionen. I detta krig, liksom i andra under 1900-talet, ställdes frågan: vem är verkligen världsledande? Ekonomiskt, militärt och politiskt?

Just USA:s svaghet ger ökade skäl att frukta krig. Historiskt är det inte unikt att sårade imperialistmakter visat sig vara de farligaste!

Motsättningarna mellan stormakterna fortsätter att öka.

Nyligen såg vi hur det ledde till handelssanktioner mellan USA och Japan. Det är inte någon liten diplomatisk skärmytsling utan betydelse. Det var bland annat sådana motsättningar som ledde till de bägge världskrigen.

Den ökade konkurrensen mellan de rika länderna ser vi också i fallet Jugoslavien. Man brukar tala om att västvärlden inte haft någon klar linje där. Det handlar bland annat om att de olika västländerna hela tiden agerat med sina egna intressen för ögonen och därför dragit åt olika håll – även om de varit nog så eniga på en punkt: att förvägra bosnierna rätten att försvara sig.

Explosion av nationalism

De femte förändringen i världsläget är den framvällande nationalismen.

Visst fanns det en nationalism även på 70-talet. Det växte fram rörelser för nationell frigörelse med udden riktad mot kolonialmakterna eller de nykoloniala imperialistiska utsugarna. Det var en progressiv kamp som stöddes av vänsterkrafter i väst.

Idag ser vi mängder av nya nationer och nya nationella motsättningar. Det är uppenbart att de inte uttrycker några som helst progressiva krafter. Explosionen av nationalism framstår som extra absurd, eftersom världen idag är mer internationell än någonsin.

I Europas hjärta förs ett broderkrig med nationalistiska förtecken, i det forna Jugoslavien. Det är på många sätt ett typexempel som kan säga oss något om den växande nationalismen i u-länderna, liksom om ”nationalism” här hemma.

Jag tror att det är rätt att säga att Jugoslavien var ett verkligt försök att bygga ett mångnationellt samhälle, att det försöket hade stöd av befolkningsmajoriteten under efterkrigstiden och att samhället inte baserade sig på öppet och massivt nationellt förtryck. Undantaget är behandlingen av albanerna, som efter andra världskriget med vapenmakt tvingades in i Jugoslavien.

Hur kunde detta försök gå om intet? Beror det, som vi ofta får höra, på att mångnationella samhällen inte kan bli stabila, att drömmen förr eller senare måste gå i kras?

Det är en oerhört reaktionär tolkning av historien. Med större rätt tror jag att man kan säga att Jugoslavien inte dog av naturnödvändighet, utan att landet dödades. Det mångnationella experimentet förstördes av krafter med stor förstörelsepotential.

Den tidigaste av dessa krafter var Titobyråkratin under åren från 1945 till 1980. Uppbygget av ett mångnationellt, socialistiskt samhälle hämtade sitt stöd ur partisankampens traditioner. Men den nya regimen blev en enpartidiktatur, där oliktänkande förföljdes och en byråkrati fattade besluten. Visserligen erkändes hela tiden statens federala karaktär och många beslut decentraliserades till delrepublikerna.

Men decentralisering är inte demokrati. Istället för den klassiskt stalinistiska centraliserade byråkratin fick man nu se lokala maktklickar, som invecklades i strider med varandra. Tillväxten av dessa sociala skikt ökade de spänningar som senare kom att sönderslita samhället.

Efter Titos död kom nya dödgrävare av det mångnationella samhället till makten. Den ekonomiska krisen ökade. Striderna mellan delrepublikerna om fördelningen av resurserna skärptes. Arbetarnas stöd till regimen minskade, antalet strejker ökade.

Regimens grundpelare – arvet från den revolutionära kampen mot tyskarna och stödet från arbetarna – började vackla. Vid mitten av 80-talet vände sig en del av den härskande
byråkratin, med Milosevic i spetsen, medvetet till serbiska nationalister på yttersta högerkanten i försök att skaffa sig en ny social bas. Från den tiden startar regimen i Belgrad en medveten kampanj för storserbiska intressen. Jugoslaviens sönderslitning har inletts.

Den tredje – men långt ifrån mest obetydliga – kraften som bidragit till Jugoslaviens fall är världsmakterna. Det jugoslaviska samhällssystemets kris berodde inte på krisen i Sovjet eller perestrojkan. Den hade tydliga inhemska orsaker. Men när Sovjetunionen föll, minskade det trovärdigheten för alternativa, genuint socialistiska lösningar även i Jugoslavien.

Marknaden tog över. Marknadskapitalismen hade skaffat sig ordentliga fästen i Jugoslavien redan i början på 80-talet, då landets utlandsskuld växte till samma krisnivå som i u-länderna. Med hjälp av skulden har världsmarknadens politiska representanter, som IVF och Världsbanken, kunnat pressa Jugoslavien till en drastisk åtstramningspolitik. Detta bidrog till regimens fall och till de solidariska värdenas upplösning.

En vakuumideologi

Den jugoslaviska krisen illustrerar att nationalismen mer än något annat är en vakuumideologi. Den växer som ett uttryck för samhällskris och för bristen på andra trovärdiga alternativ.

Vi har i upprepade krisperioder sett hur varje borgarklass drivs till att försvara sina egna intressen i en skärpt konkurrens, och hur detta rättfärdigas med en nationalistisk propaganda, som i desperationens djup ”går hem”. Det räcker med att jämföra med 30-talskrisen, då nazism och fascism kunde växa sig starka.

Idag kan vi se krisens uttryck i tillväxten av nationalistiska, rasistiska, fundamentalistiskt religiösa rörelser. Därför är det så vilseledande, när en vänsterman som Jan Myrdal (i Aftonbladet 31 december 1994) hävdar att den islamska fundamentalismen måste stödjas, därför att det är den enda organiserade kraft som står på folkets sida mot marknaden. Fundamentalisterna har kunnat bli en så mäktig social kraft, endast därför att radikala sociala rörelser svikit, misslyckats och sålt sig till härskarna. Inte minst gäller det de stalinistiska partier, med vilka Myrdal solidariserat sig.

Fundamentalisterna säger sig stå på folkets sida mot marknaden. Men de har inget politiskt program som i grunden utmanar kapitalismen, och de regimer de upprättat har i praktiken visat sig skärpa förtrycket just mot folket – mot arbetarna, mot kvinnorna, mot dem som kräver yttrandefrihet, mot nationella minoriteter.

Om försöken att bygga nya radikala rörelser ställs in på grund av fundamentalisternas styrka idag, innebär det således att prisge samhällets mest fattiga och mest utsugna till en ny elit med ett gammalt förtryck.

På ett måhända mer trivialt plan uttrycks samhällskrisen i den ökade trovärdigheten för alla slags mörkerförklaringar. Uppsvinget för ockultism, astrologi och nyandlighet ska inte ses som oskyldiga söndagsnöjen, utan som tecken på att krisen nått så djupt att människor söker lösningar som berövar dem själva och andra såväl ansvar som möjlighet att förändra det samhälle där de lever.

Antiimperialistiskt perspektiv

Vad fordras för att bygga en antiimperialistisk rörelse idag? I tredje världens länder? I Sverige?

I de fattiga länderna är frågan definitivt inte akademisk. Där finns en kamp. Den föds gång på gång på nytt och tar sig olika uttryck, från organiseringen av det massiva arbetarpartiet PT i Brasilien, till upproret i Chiapas i Mexiko i början av 1994, till den fortsatta kampen mot världsbankens dammbygge i Narmada i Indien.

Den här kampen utmanar den uppfattning som bland annat Anders Ehnmark gör sig till tolk för: att världsutvecklingen gjort u-länderna mer betydelselösa. Hos Ehnmark blir detta något gott: Afrika är mer ensamt och det är Afrikas räddning, nu finns en chans att bygga upp något nytt utan att kanonbåtarna anländer. Handlingsfriheten blir större. ”Då Afrika glöms bort kan det tvingas förverkliga den enhet som panafrikanisterna drömde om.”

Det är både för optimistiskt och för pessimistiskt. För optimistiskt, för det är en sak att det ökade lidandet och tömningen av Afrikas landsbygd inte leder till många höjda ögonbryn på regeringssammanträdena i väst. Men i det ögonblick då sönderfallet och misären hotar strategiska intressen och stabilitet, kommer engagemanget att infinna sig. Regimer och rörelser i Afrika som verkligen ger sig in i kampen för en rättvisare världsordning, mot de internationella finansorganens diktat, för verklig folkmakt i sina länder, kan tyvärr inte räkna med att få husera i fred.

Därför är Ehnmarks tes också för pessimistisk. Chiapas är en typisk utkantsregion av fattigbönder i Mexiko. Ändå kunde upproret där skaka om politiken även i Mexiko City. När de fattiga protesterar beror inte utfallet bara på deras ekonomiska styrka, utan på ringarna på vattnet in i det politiska systemet.

30 års lärdomar

Efter trettio år av segrar och misslyckanden, hur skulle man kunna sammanfatta lärdomarna för antiimperialistiska rörelser i tredje världen? Kanske så här:

Det gäller att bygga verkligt folkliga rörelser. Inga välvilliga, medvetna, avantgardistiska ledarskap kan ersätta att miljoner människor dras in i en egen kamp för att förändra sina livsvillkor.

Det gäller att bygga verkligt demokratiska rörelser och samhällen. Enda långsiktiga chansen att överleva under imperialismens kanonad är att folkflertalet förstår och väljer de uppoffringar som måste göras.

Ytterligare en uppgift som allt fler antiimperialistiska rörelser i tredje världen ställer sig är att utarbeta nya utvecklingsmodeller. Den gamla biståndsberoende modellen har inte fungerat, och nu sinar dessutom biståndet.

Så, vilka andra vägar finns? På 70-talet fanns en vänsterdröm om en mer självcentrerad utveckling i länder som frigjort sig från kolonialt förtryck. Det var en dröm som kunde verka rimlig i Kina, ett land som är stort som en kontinent. För de allra, allra flesta av den fattiga världens medborgare är det en utopi. Så långt har internationaliseringen gått att en utveckling i isolering för de flesta länder skulle innebära ingen utveckling alls.

Det verkliga alternativet måste vara samarbete mellan länderna, och framförallt mellan folkrörelserna, i syd. Endast så kan de tilltvinga sig bättre villkor för handel med västvärlden. Endast de revolutioner som sprider sig kan ha utsikter att överleva.

Här hemma fordras en antiimperialistisk rörelse som inte tycker synd om. Humanism och medkänsla i all ära, men det enda som kan hålla stånd mot yttersta högerns propaganda om att vi måste se om vårt eget hus, är upplevelsen av likhet och vad jag skulle vilja kalla det upplysta egenintresset.

Villkoren i världen är fasansfullt olika. Invandrare från tredje världen upplever ofta svenska arbetare som lyxkonsumenter och svenska arbetsplatser som paradisiska. Ofta har de illusioner om att de snabbt ska kunna jobba ihop till en smärre förmögenhet här i Sverige. I bästa fall upptäcker de att skillnaderna är gradskillnader, inte artskillnader: att svenska arbetare precis som chilenska och filippinska inte har något annat val än att sälja sin arbetskraft och att de överskott de producerar beslagtas av en liten elit kapitalägare.

Likheten utgångspunkt

För den som vill stärka den internationella solidariteten och bygga en antiimperialistisk rörelse, är det likheten som måste vara utgångspunkten. Trots de ohyggliga skillnaderna i levnadsvillkor delar majoriteten av världsbefolkningen ett gemensamt intresse av att bekämpa kapitalismen och av att stoppa imperialismens härjningar.

Våra villkor är lika u-landsbefolkningarnas, på så sätt att vi drabbas av samma miljöförstöring. När regnskogar huggs ner i Amazonas förstörs deras omedelbara utkomstkälla och vår gemensamma överlevnadschans.

Vi drabbas av samma marknadsliberalism. Ju mer Kjell-Olof Feldt och andra talar om att marknaden segrat överallt, desto tydligare kan det bli att marknadens krav leder till samma samhällsfördärv här som där.

Vi drabbas av samma storbolag med deras möjligheter att sekundsnabbt flytta resurser från kontinent till kontinent och att dela upp produktionen i allt finare moment mellan olika länder.

Inte minst är det dags att fackföreningar i väst börjar inse att de måste samordna sig, inte med sina bolagschefer, utan med sina fattigare kollegor i u-länderna. Svenska fackledningar har en lång och smutsig historia, när det gäller att försvara kapitalägarnas härjningar i tredje världen.

Med det upplysta egenintresset menar jag insikten om att den ökade misären slår tillbaka här hemma. Det finns i längden inga idylliska öar i en värld av katastrofer. Den amerikanska debattören Susan George har i sin bok ”The Debt Boomerang” (Skuldbumerangen) skildrat på vilket sätt skuldkrisen slår tillbaka i de rika länderna. U-länderna förstör världens miljöresurser allt snabbare i sin hetsjakt för att betala av på skulden. När råvarupriser sjunker och kraven på exportinkomster ökar, blir det mer och mer lockande att exportera knark till köpstarka konsumenter i USA och Västeuropa. När u-ländernas ekonomi sjunker ned i depression, minskar deras efterfrågan av västvärldens industrivaror och jobb försvinner här hemma. När människor inte längre kan livnära sig i sina hemländer, flyr de hals över huvud under allt mer kaotiska former över gränserna till de rika länderna. När länder skakas av kris ökar inhemska motsättningar och risken för krig i världen växer.

Särskilt viktigt i den nya världsordningen är att antiimperialister vare sig i nord eller i syd låter sig luras av imperialismens goda ansikte. När FN ställer upp bakom USA:s maktpolitiska intressen, när EU-länderna säljer ut bosnierna i forna Jugoslavien i sin interna uppgörelse, när USA drar ut i krig för demokrati i Persiska viken – då måste det finnas krafter som inte genast hukar, som inte genast får dåligt samvete för tillvitade eller verkliga dåtidssynder utan som avslöjar imperialism vilka ord den än höljer sig i.

Pånyttfödd internationalism

Den framväxande nationalismen kan bara bekämpas med en internationalistisk pånyttfödelse. En gång i tiden var arbetarrörelsen internationell till sitt väsen. Internationalismen var dess livsluft. Det var ingen slump att Kommunistiska Manifestet förklarade att proletärerna inte har något fosterland – det var en nödvändig insikt för att kunna börja bygga arbetarrörelsen i land efter land.

I takt med att arbetarrörelsen blev mer byråkratiserad, mer toppstyrd, mer inlemmad i det borgerliga samhällsmaskineriet – i samma takt blev den mer svag för nationalismen. Det visade sig med förödande tydlighet vid första världskrigets utbrott, då Första Internationalens ledare slöt upp bakom sina respektive regeringars krigsansträngningar.

För att kunna återuppliva internationalismen fordras ett erkännande av nationella rättigheter. Endast så kan misstro och skräck övervinnas. Om socialism och antiimperialism förknippas med nationellt förtryck – ja, då har högern vunnit.

Det fordras också ett långvarigt gemensamt arbete för att återuppbygga en internationell arbetar-, folk-, miljö-, antiimperialistisk rörelse. Gemensamma kampanjer mot miljöförstöring och skuldkris är nödvändiga inslag.

I september 1994 höll hundra solidaritetsorganisationer ett motmöte mot IVF:s årliga möte i Madrid. Det är i år 50 år sedan överenskommelsen i Bretton Woods, där IVF, Världsbanken och GATT grundades, och ett motto för motmötet var ”50 år är nog!”.

Där deltog bland annat representanter för motståndsrörelsen i Indien mot IVF och det nya GATT-avtalet, och samtidigt med mötet lamslogs banker, gruvor, metallindustrier, försäkringsbolag och postkontor i Indien av omfattande strejker mot de strukturella anpassningsprogram regeringen skrivit på. Mötet slutade med ett krav på att tredje världens skuld ska avskrivas och att Bretton Woods-institutionerna ska upplösas.

Just nu ser vi ett annat exempel på en nödvändig gemensam kampanj i Europa i form av Internationella Arbetarhjälpen till Bosnien. För första gången på länge solidariserar sig arbetare i handling med andra arbetare i ett annat land, i en kampanj som byggs underifrån och inte bara handlar om fraser från fackföreningspamparna däruppe.

Det fordras även en politisk samordning av de vänsterkrafter som står emot den nya världsordningen med dess skörd av krig och misär. Inför sådana utmaningar som kriget i Persiska viken eller kriget i forna Jugoslavien måste socialister förenas över gränser, i trots mot den hatpropaganda som utvecklas i extrema kristider. Mitt eget parti, Socialistiska Partiet, tillhör Fjärde Internationalen, som är ett sådant försök till politisk samordning.

Tyvärr är det en liten minoritets samordning – ändå har just den samordningen visat sig oundgänglig, till exempel när fredsvänner i Västeuropa riskerade att hamna på andra sidan barrikaden mot rebeller i arabvärlden under kriget i Persiska viken. Hur skulle revolutionära krafter kunna kämpa mot USA-alliansens krig utan att vare sig stödja Saddams diktatur eller illusioner om FN:s fredliga roll?

Den frågan ställdes samtidigt, men på väldigt olika sätt för vänstergrupper i Västeuropa och USA å ena sidan och i Mellanöstern å den andra. Personligen är jag övertygad om att Fjärde Internationalens diskussioner hjälpte oss i Sverige att förhålla oss till den traditionella fredsideologin i vårt samhälle utan att för den skull glömma bort att det var ett imperialistiskt krig. Och det hjälpte kamrater i arabländerna att bygga rörelser utifrån den spontana, folkliga vreden mot imperialistisk intervention utan att för den skull ge ett lillfinger åt Saddams anspråk att vara antiimperialist.

Under de senaste åren har vi också sett ökade ansatser till en bredare politisk samordning, i form av möten mellan vänstergrupper i Latinamerika och Europa.

De fattigas International

Jag läste nyligen i en artikel av den mexikanske socialisten Sergio Rodríguez Lascaño att till och med den poststrukturalistiske filosofen Derrida talat om behovet av en ny International för världens fattiga och lidande. Så här beskriver Rodríguez behovet:

”Ekonomins globalisering har inte bara lyckats avreglera arbetskraften, störta majoriteten av världens befolkning djupare ned i misären och öka cynismen hos tidigare marxister eller revolutionärer. Den har också fördjupat banden mellan stamstriderna i Rwanda, zapatistindianernas kamp i Mexiko, möjligheten att hålla hoppet vid liv i El Salvador och det som händer på exempelvis Fiatfabriken i Turin.”

Slutligen är jag övertygad om att nationalismen bara kan bekämpas genom en ideologisk kamp för socialism. Om vi ser nationalismen som alternativlöshetens politiska uttryck, då gäller det att skapa alternativ! Då gäller det att ge en strimma av trovärdighet åt andra politiska lösningar än nationalism, högerextremism eller fundamentalism i alla religioner. Det gäller att kombinera en skoningslös kritik av marknaden med visionen om att samhället skulle kunna organiseras helt annorlunda, utifrån mänskliga behov istället för penningens diktat. Om vi inte tar den bataljen mot marknadens predikanter, öppnar sig avgrunden.

Maria Sundvall, 1994

Detta är en bearbetad och aktualiserad version av ett föredrag
som hölls på ett antiimperialistiskt seminarium i februari -94. Publicerad på destroyimf.org (sajt som inte längre finns).

Böcker, uppsatser och tidskrifter jag använt:

Anders Ehnmark, Resan till Kilimanjaro – en essä om Afrika efter befrielsen (Stockholm, 1993).
Michel Chossudovsky, Global Poverty and the New World Economic Order (uppsats från juli 1993).
Susan George, The Debt Boomerang – How Third World Debt Harms Us All (London, 1992).
Noam Chomsky, The Prosperous Few and the Restless Many (Berkeley, 1993).
Tidskrifterna International Viewpoint och Inprecor para América Latina.

Den ekonomiska tillbakagången

Den andra efterkrigsrecessionen och den ekonomiska krisens framtidsutsikter

Liksom recessionen 1974-75 började den nuvarande i USA, där en nedgång i industriproduktionen och sysselsättningen började under första halvåret 1980.

Efter en del fluktuationer, som felaktigt kallades »återhämtning« av de flesta experter, tog denna nedgång återigen fart med början av tredje kvartalet 1981. Den kommer utan tvekan att fortsätta under större delen av, om inte hela, 1982.

Mellan juli 1981 och februari 1982 minskade industriproduktionen med mer än tio procent. Omfattningen av 1980-82 års recession i USA står klar framför allt i ljuset av hur utnyttjandegraden av installerad produktiv kapacitet utvecklats, d v s av hur överkapaciteten vuxit. (Se tabell l)

Vid början av 1980 var orderna för kapitalvaror som mottogs av producenterna i de imperialistiska länderna sju procent lägre än i januari 1981, vilket innebär ett fall på 15 procent i reala termer.

I Västtyskland började nedgången i industriproduktionen i början av 1980, nästan vid samma tidpunkt som i USA. Fallet fortsatte under hela 1980 och 1981 och stannade inte förrän i början av 1982.

I Frankrike minskade industriproduktionen under nästan hela 1980 och under första halvåret 1981. En lätt uppgång skedde under andra halvåret 1961 och början av 1982. Men det är inte klart, givet effekterna av den amerikanska recessionen om den kommer att fortsätta under 1982.

Medan Japan drabbats mindre hårt av recessionen än dess huvudsakliga konkurrenter, upplevde landet inte desto mindre en nedgång i industriproduktionen under andra kvartalet 1981. Produktionen föll igen första kvartalet 1982.

I Italien började industriproduktionen falla under andra kvartalet 1980; denna nedgång fortsatte under hela 1981.

I Kanada gick industriproduktionen ner andra halvåret 1979. Denna recession fortsatte under hela 1980. Medan industriproduktionen visade ett uppsving under första halvåret 1981, gick den ner igen andra halvåret 1981, och fortsatte att sjunka under första halvåret 1982.

Synkroniseringen av denna recession över hela den kapitalistiska världen framhävs ytterligare av det faktum att nästan alla mindre imperialistiska länder dragits in i industriproduktionens nedgång.

Industriproduktionen gick ned för första gången i Österrike (under 1981 minskade produktionen med två procent; vid början av 1982 fanns det 150 000 arbetslösa). Det blev också nedgångar i Belgien (1980 och 1981). Nederländerna (1980 och 1981), Sverige (1981) och Schweiz (1982).

Det enda imperialistiska land som förefaller att ha undgått recessionen denna gång är Australien, där ekonomin hölls uppe av en »råvaruboom«. Men mot bakgrund av fallet i priserna på dessa råvaror, som skärptes under 1981 och i början av 1982, är det möjligt att Australien också kommer att drabbas av recessionen någon gång under 1982.

Experterna hade återigen fel då de förutsade ett allmänt uppsving under 1982. Med tanke på hur recessionen förvärrats i USA råder det ingen tvekan om detta. Den fråga som ställs är den omvända. Kommer den amerikanska recessionen att fördjupa nedgången i de flesta imperialistiska länder och därigenom provocera fram en försämring av den internationella ekonomiska situationen? I vilket fall är ett allmänt uppsving inte troligt före fjärde kvartalet 1982, eller början av 1983.

Liksom under recessionen 1974-75 drabbades bilindustrin, byggnadsindustrin, stål- och petrokemiska industrin hårdast av 1980-82 års recession. Den har avslöjat existensen av överkapacitet inom dessa sektorer, vilka har ökats genom uppdykandet av nya produktions- och exportcentra på världsmarknaden.

Verkstadsindustrin har drabbats mindre av krisen. Många av dess underbranscher har fortsatt att blomstra. Det skall emellertid noteras att även en tillväxtbransch som halvledar- och mikroprocessor-industrin har påverkats av recessionen. I USA minskade dess omsättning under 1981. (Sunday Times, 28 feb. 1982).

På ett allmänt plan speglar recessionens inträde och fortsättning, nedgången i den genomsnittliga profitkvoten, kombinerat med ett fall i produktiva investeringar. Den monetära (deflationistiska) politik som praktiserats av de flesta imperialistiska regeringar har förvärrat nedgången, men inte orsakat den.

Den krympning av den inhemska marknaden som har åtföljt nedgången i produktion, sysselsättning och de ”slutliga konsumenternas” inkomster (justerad eller ej för smärre fluktuationer i sparkvoten) i nästan alla imperialistiska länder har inte nödvändigtvis överallt gått hand i hand med en krympning av utlandsförsäljningen, även om världshandelns volym gick ner med en procent under 1981.

Några imperialistiska länder, i första hand Japan och i andra hand Västtyskland (med start under tredje kvartalet 1981), har ökat sin andel av världsexporten på sina konkurrenters bekostnad och har därigenom kompenserat sig för stagnationen eller nedgången i inhemsk efterfrågan. Andra, speciellt Frankrike, försöker återta en del av den inhemska marknad som de förlorat till konkurrenter de senaste åren. Men det är ännu inte klart om de kommer att lyckas.

Tabell l
Kapacitetsutnyttjande inom tillverkningsindustrin i USA

Augusti 1980	72.2 %
Dec. 1980	78.1 %
Augusti 1981	76.0 %
Sept. 1981	75.0 %
Oktober 1981	74.1 %
Nov. 1981	71.1 %
Dec. 1981	68.9 %
Januari 1982	66.4 %

(Källa: Successiva nummer av Business Week till och med 8 mars, 1982.)
Liksom recessionen 1974-75 har den nuvarande stimulerat sökandet efter ersättningsmarknader. Under den senaste konjunkturcykeln innehades denna funktion huvudsakligen av OPEC-länderna och de s.k. socialistiska länderna, liksom av en rad halvkoloniala länder. Dessa marknader finansierades till stora delar av lån, utom i fallet med OPEC-länderna.

Linder denna recession sammanfaller krisen i den kapitalistiska världsekonomin med framträdandet av en inneboende kris i de postkapitalistiska ländernas ekonomier, liksom med en sensationell omsvängning i utvecklingen av oljepriserna och OPEC-ländernas betalningsbalanser.

Under den sammantagna inverkan av recessionen och de långsiktiga effekterna av sökandet efter alternativa energikällor (olja utanför OPEC-länderna, naturgas, kol, kärnenergi, solenergins början, etc.), fick de överdrivna stegringarna i oljepriset ett resultat som var lätt att förutse. Ett fall i OPEC:s andel av den totala världsexporten (till mindre än 50 procent) har åtföljts av ett allmänt överskott på olja, vilket lett till ett fall i priserna och produktionen (till 50 procent under det historiska maximumet). Den totala efterfrågan på olja kommer otvivelaktigt att falla med mer än sju procent under 1982. Priset per fat i Rotterdam minskade från 42 dollar i början av 1981 till 28 dollar vid slutet av februari 1981.

Så OPEC-ländernas betalningsbalansöverskott började snabbt rasa. De gick från 100 miljarder dollar 1980 till 60 miljarder 1981, och det är möjligt att de helt försvinner 1982. (De överskott som Saudiarabien och Gulfemiraten hade motverkas av underskotten hos andra stater, vilka nu inkluderar Kuwait.)

Så nu hotar denna »ersättningsmarknad« att krympa avsevärt. Östasien och Sydvästasien kvarstår fortfarande, och framför allt upprustning, den klassiska »ersättningsmarknaden«.

Interimperialistisk rivalitet

Under det att nedgången i dollarns värde 1978, 1979 och första halvåret 1980 gjorde det möjligt för den amerikanska industrin att något förbättra sin ställning på världsmarknaden, har den senare dollarstegringen, som stimulerats av de höga räntesatserna i USA, lett till en försämring i USA:s handelsbalans. Det är huvudsakligen Japan och Västtyskland som gynnats av detta, i det att de har ökat sin andel på världsmarknaden på USA:s bekostnad.

Under dessa fluktuationer, som skapats av monetär instabilitet, ligger ett mer grundläggande faktum. Produktiviteten inom industrin i USA fortsätter att falla relativt, jämfört med USA:s viktigaste konkurrenter.

Uppmärksamheten har fokuserats på Japans ekonomiska prestation, som flera av det kapitalistiska systemets försvarare har sett som förebådandet av en ny expansion. Det viktiga är här inte så mycket att den högre tillväxttakten i Japan de senaste åren huvudsakligen varit en effekt av en högre profitkvot, vilken framför allt berott på det faktum att för arbete med samma produktivitet fortfar lönerna att vara lägre i Japan än i Västeuropa och USA. Detta utan att nämna någonting om det faktum att arbetsgivare- och offentliga utgifter för social trygghet ligger trettio år efter Japans konkurrenters.

Det är väsentligt att förstå att Japan inte utgör något undantag, även om det kan te sig så. Det drabbades av den nuvarande recessionen under tredje kvartalet 1980 och andra kvartalet 1981. Och det löper risken att drabbas igen under andra kvartalet 1982, som ett resultat av nedgången i dess export till USA, beroende på den amerikanska recessionen.

Faktum är att luften håller på att gå ur den japanska export-boomen. Bilindustrin kan inte öka sin utlandsförsäljning längre. Den protektionism som stimulerats av recessionen börjar kännas, liksom svårigheterna i att finna nya produkter för masskonsumtion, såsom färg-TV-apparater. Japan har uppnått en stark ledarställning inom videokassetter, men marknaden för denna produkt är fortfarande begränsad och kan inte spela samma roll i stimulerandet av ett uppsving, som de produkter som bar fram export-boomens ljusaste dagar.

Den japanska ekonomin blir alltmer beroende av offentlig konsumtion och ett avsevärt budgetunderskott, vilket indikeras av följande kommentar:

»Bank of Japan-rapporten ägnar speciell uppmärksamhet åt stagnationen i exporten som har blivit synlig de senaste månaderna. Den pekar också på stagnationen i industriproduktionen… i privat konsumtion och byggande.« (The Japan Economic Journal, 23 feb. 1982)

Den gemensamma marknaden har prövats hårt av den nuvarande recessionen. Det europeiska monetära systemet har utsatts för två chocker — den första i oktober 1981, med devalveringen av den franska francen; den andra i februari 1982, med devalveringen av den belgiska francen (den danska kronan var vid båda tillfällena knuten till den valuta som devalverades).

Återgången till »nationella« lösningar har varit framträdande inom stålindustrin. I händelse av en labourseger i Storbritannien är det stor risk för att landet lämnar EG, vilket naturligtvis vore mycket viktigare än om Grekland går in i gemenskapen.

Emellertid så förblir EG: s förmåga att motstå centrifugala tendenser stark, beroende på den vikt som exporten till medlemsländerna nu har för alla deltagande stater. Vad mer är, integrationen inom området för militärproduktion, såväl militärflyg som tankers, visar att det på den politiska nivån är svårt att tänka sig ett uppbrytande av den gemensamma marknaden.

Samtidigt som Mitterand uppmanar den franska industrin att »återerövra hemmamarknaden« försöker han ersätta »duumviratet« med ett »triumvirat — Västtyskland, Frankrike, Italien. Om detta försök skulle bli framgångsrikt skulle det betyda en definitiv konsolidering och mer fasthet gentemot USA och Japan.

USA:s speciella situation uttrycks framför allt i motsättningarna i Reagan-administrationens ekonomiska och monetära politik. Reagan-regeringen står i främsta ledet i kapitalets internationella satsning på att återupprätta en hög profitkvot med hjälp av en åtstramningspolitik, dvs. med hjälp av ett angrepp på direkta och indirekta löner (sociala utgifter). Men den står också i främsta ledet i den internationella satsningen på att expandera den viktiga »ersättningsmarknad« som militärutgifterna utgör i en kapitalistisk ekonomi i kris.

Åtstramningspolitiken förstärks av omsvängningen från sociala till militära utgifter. Å andra sidan går skattelättnader för mellan- och storbourgeoisien hand i hand med en mycket stor upphaussning av militära utgifter. Detta resulterar i ett kolossalt budgetunderskott, som är oöverträffat i fredstid, hundra miljoner dollar under innevarande år, och tveklöst ännu mer under de kommande två åren.

Detta är anledningen till att räntesatserna höjs genom att minska penningutbudet i en situation av stark efterfrågan på kredit både från den privata och den offentliga sektorn. Det är också anledningen till att varje chans till uppsving stryps, åtminstone på kort sikt.

En ny »coprosperity-zon« i Östasien?

Den japanska imperialismen drev sin erövringskampanj under andra världskriget under parollen om skapandet av en »coprosperity-zon« i Östasien. Denna paroll var endast en cynisk täckmantel för den överexploatering som den utsatte folken i de ockuperade länderna för. Den implicerade att den japanska kolonialismen — en asiatisk makt — skulle vara mer fördelaktig för Östasiens folk än de gamla europeiska makternas eller Förenta Staternas kolonialism.

Tabell 2 BNP-tillväxt i procent

	1980	1981	1982
Hong Kong	9,0	8,0	7,0
Singapore	10,2	9,7	10,0
Sydkorea	-5,7	7,1	7,0
Taiwan	6,7	7,5	7,3
Malaysia	7,6	6,9	7,2
Indonesien	9,6	6,5	6,5
Filippinerna	6,5	6,5
Thailand	6,4	6,9	6,9

(Far Eastern Review, 1 januari, 8 jan, 19 februari, 26 feb, 1982)

Under de senaste 20 åren förefaller den japanska imperialismen att med fredliga medel, dvs. med hjälp av finansiell och kommersiell penetration, ha uppnått de målsättningar som den tidigare försökte uppnå med hjälp av militär erövring, och som den förlorade när den gick under i militärt nederlag 1945.

Den har blivit den ledande exportören till nästan hela Stilla Havsområdet, inklusive Australien. Dess operationer sträcker sig från Mexico till Chile, och den har även haft en märkbar inverkan på Kanadas och USA:s västkuster. Efter två decennier av sådan imperialistisk expansion förefaller någonting liknande en »coprosperity-zon« att växa fram i Östasien.

Medan de genomsnittliga tillväxttakterna faller i den kapitalistiska världsekonomin som helhet, ökar de för en rad länder i Östasien och Sydostasien. Under 1980-82, vid en tidpunkt då nästan alla industrialiserade och halvindustrialiserade kapitalistiska länder genomgick en recession har de östasiatiska länderna genomgått en snabb expansion, vilket visas av siffrorna i Tabell 2.

Vid en närmare granskning blir bilden mer varierad. Sydkorea upplevde en svår recession 1980 och detta är naturligtvis det mest industrialiserade av de åtta länder som nämnts.
1981 drabbades textilindustrin tillsammans med andra tillverkningsindustrier i Hongkong av en recession som åtföljdes av en kollaps på aktiemarknaden. (Far Fastern Economic Review 29 juli och 2 okt. 1981)

Den underutvecklade och fortfarande väsentligen agrara karaktären på länder som Indonesien och Thailand eller Filippinerna gör att deras siffror över bruttonationalprodukt och tillväxt knappast är jämförbara med motsvarande siffror för industrialiserade eller halvindustrialiserade länder.

Dessutom har den ekonomiska tillväxten på Filippinerna starkt avtagit. Betalningsbalansunderskottet nästan dubblerades mellan 1979 och 1981. Utlandsskulden steg från 5,5 miljarder dollar 1976 till 15,5 miljarder 1981, och den kommer otvivelaktigt att nå 19 miljarder 1982. Det har förekommit en rad spektakulära konkurser inom gruvindustrin och banksektorn. (Far Eastern Economic Review 11 dec. 1981, 4 sep. 1981; The Economist, 12 dec. 1981; Financial Times, 21 jan. 1982)
Vad Taiwan beträffar har där varit en veritabel recession inom en rad industribranscher, vilket har lett till omfattande avskedanden. (Far Eastern Economic Review, 26 feb. 1982)

Emellertid, med alla dessa reservationer, så är det icke desto mindre sant att den ekonomiska tillväxten i Östasien långt överskridit den genomsnittliga på andra ställen. Detta är så uppseendeväckande att det lett författare som Jacques Attali till att se denna ökning som en av de viktigaste faktorerna i kapitalismens världsomfattande omstrukturering. (l).

Detta erinrar om en gammal förutsägelse av Friedrich Engels för ungefär hundra år sedan, som förutspådde en omflyttning av världsekonomins centrum från Atlanten till Stilla Havet, efter kapitalets inträngande i Kina.

Kommer den kapitalistiska ekonomins expansion i Östasien verkligen att bli en motor i hela den internationella kapitalistiska ekonomin? Vad är förklaringarna bakom en sådan tillväxt samtidigt med recessionerna 1974-75 och 1980-82, och mot bakgrund av den »långa vågen med depressiv grundton« i den internationella kapitalistiska ekonomin under 1970- och 1980-talet?

De omnämnda ländernas vikt i den kapitalistiska världsekonomin är alldeles för begränsad för att de skall kunna förändra den övergripande dynamiken. 1981 var deras totala import 135 miljarder dollar, eller 6,1 procent av den totala världsimporten, mindre än Storbritanniens och Kanadas sammanlagda andel. Deras totala bruttonationalprodukt översteg knappast Italiens. Och det står klart att vare sig Italien eller Storbritannien av sig själva kan förorsaka en omsvängning i den internationella konjunkturen.

Vad gäller orsakerna till den Östasiatiska boomen så är det inget mystiskt med dem. De innefattar följande: avsaknaden av jordfrågan i Hongkong och Singapore, eller dess partiella lösning i Taiwan och Sydkorea. Överexploatering av industriell arbetskraft, möjliggjord av ett arbetskraftsöverskott (flykt från landsbygden, kinesiska flyktingar) och despotisk kontroll (avsaknaden av fria fackföreningar, existensen av auktoritära politiska regimer, blodig repression). Och slutligen har vi det utländska kapitalets bidrag, huvudsakligen i form av bankkrediter (mer än direktinvesteringar) vilket har möjliggjort en industrialisering i direkt konkurrens med de imperialistiska länder som har tillhandahållit dessa fonder. (2) Detta är förenat med den viktiga roll som staten spelar i industrialiseringsprocessen, vilket för övrigt har varit fallet också i Mexico, Argentina och Brasilien.

Lösningen på den agrara frågan är emellertid endast mycket partiell. Detta leder till att den interna marknaden förblir mycket begränsad och ekonomisk tillväxt huvudsakligen baseras på export. Således är det, paradoxalt nog, inte den speciella ekonomiska tillväxtökningen i Östasien som kommer att driva på den kapitalistiska världsekonomin mot en ny fas av ihållande snabb tillväxt. Det är tvärtom den kapitalistiska världsekonomins långsiktiga tillväxttakt som kommer att bestämma den östasiatiska boomens framtida öde.

Än så länge har denna boom, i motsats till ytliga intryck, understött produktion och sysselsättning i Västeuropa och i de imperialistiska länderna i allmänhet, snarare än haft en ogynnsam effekt. På sin höjd har det försiggått en överflyttning av investeringar och sysselsättning från textilindustrin, skoindustrin, elektronisk sammansättning, klockindustri och leksaker till verkstads- och elektroteknisk industri, samt de industrier som levererar färdiggjorda fabriker.

Men nu har en vändpunkt nåtts. Detta illustreras av det andra »multifiberavtalet« som satt restriktioner på den asiatiska textilindustrins avsättning i Europa. (Far Eastern Economic Review, l jan 1982; The Economist, 12 dec. 1981). Chanserna att fylla speciella nischer på världsmarknaden minskar. Det är inte troligt att något av de åtta länderna i fråga, inklusive Sydkorea som för ögonblicket har den bästa positionen, kommer att kunna följa den »japanska vägen« till slutet. (Dvs den väg som består av textil- och sammansättningsindustrier, stål och skeppsbyggnad, bilar, maskiner, elektroteknisk industri; de teknologiskt avancerade sektorerna.)

Exemplen varv och bilindustri är signifikanta i detta avseende. Sydkorea har gjort en stor ansträngning för att skapa en mäktig varvsindustri (dess nuvarande produktion är näst störst i den kapitalistiska världen). Taiwan följer efter i hälarna.

Men 1981 upplevde hela varvsindustrin en nedgång i aktivitet jämfört med 1980. De totala orderna i världen uppgick, enligt Lloyds Register of Shipping, till knappt 17 miljoner ton 1981, jämfört med 19 miljoner 1980.

Vid slutet av december 1981 innehöll orderböckerna order uppgående till inte mer än 35 miljoner ton, jämfört med 37,5 miljoner vid slutet av juni 1981.

Sålunda är möjligheterna till ytterligare framsteg för de sydkoreanska och taiwanesiska varvsindustrierna ganska begränsade. (Se tabell 3)

Vad beträffar bilindustrin är situationen ännu klarare. Det finns kapacitet i Sydkorea att bygga 280 000 personbilar. Regeringen projekterar att bygga en gigantisk fabrik med kapacitet att producera ytterligare 300 000 bilar. Men 1980 kom endast 58 000 bilar ut från sammansättningsbanden och denna nivå överskreds knappt 1981. Dessutom är exportmöjligheterna mycket begränsade. (Neue Züricher Zeitung, 9 feb. 1982).

De underutvecklade länderna i krisen

Den andra internationella recessionen i den kapitalistiska världsekonomin träffade de hal/koloniala och beroende halvindustrialiserade länderna primärt genom fallet i råvarupriser. Detta fall var speciellt markerat i mitten av 1981, vilket visas av fallet i Moody-indexet (USA) från l .140 i februari till 992 vid slutet av februari 1982, och i Reuter-indexet (Storbritannien) från l .742 vid slutet av februari 1981 till 1.606 vid slutet av februari 1982 ( Neue Züricher Zeitung , 5 mars 1982)

Eftersom oljepriset för icke-exporterande länder fortsatt att stiga, beroende på dollarns uppgång, har underskottet i betalningsbalansen förvärrats ytterligare för de flesta halvkoloniala länder. Och denna trend har inte kompenserats genom en ökning i dessa länders export av industriprodukter (och inkomsterna från dem). Latinamerika har drabbats mycket hårdare av den nuvarande recessionen än av recessionen 1974-75.

Industriproduktionen har faktiskt gått ner i alla viktiga länder, med undantag för Mexiko. I Brasilien gick den ned med tio procent 1980 och med ytterligare fem procent första halvåret 1981. Trots en stark exportökning nådde den officiella arbetslösheten nio procent i Rio-regionen och åtta procent i Sao Paulo-regionen, för att inte tala om den inofficiella och dolda arbetslöshetens omfattning, som är åtskilligt högre.

Situationen är värst i Argentina, där 1981 års siffror förväntas visa en 15-procentig nedgång i industriproduktionen. Den officiella arbetslösheten nådde 13 procent, vilket återigen är mycket lägre än den verkliga. Enligt tidskriften Realidad Economica har den inhemska konsumtionen fallit med mer än 20 procent sedan 1975.

I Chile beräknas tillverkningsindustrins output ha minskat med tre till fyra procent under 1981 medan den registrerade arbetslösheten beräknas ha nått 13,5 procent. ( Neue Züricher Zeitung ,12 feb. 1982)

Situationen i Mexiko, som har dragit fördel av en exceptionell oljeboom har varit bättre. Den industriella tillväxten fortsatte 1980 och 1982, om än med en lägre takt det andra året. Icke desto mindre har inflationens acceleration, kombinerat med en mycket hög växelkurs för peson, producerat både ett enormt underskott i betalningsbalansen (som gick från 1,6 miljarder dollar 1977 till 4,9 miljarder dollar 1981) och ett skutt uppåt i den offentliga sektorns utlandsskuld, vilken ökade med 16 miljarder dollar enbart under 1981. Regeringen har tvingats reagera med att devalvera peson (vilket kommer att öka inflationen) och bromsa upp investeringar (vilket kommer att öka arbetslösheten), eftersom överskottet på olja i världen och prisfallet gör att Mexikos oljeintäkter är på väg nedåt.

Tabell 3 Skeppsbyggnad i tusentals ton

	1980	1982
Japan	13,070	12,650
Sydkorea	2,488	2,977
Spanien	2,172	2,247
Brasilien	1,799	1,662
Polen	1,554	1,428
USA	1,631	1,304
Storbritannien	858	1,140
Västtyskland	863	938
Danmark	829	896
Jugoslavien	954	870
Frankrike	1,013	847
Sverige	844	764
Finland	624	705
Rumänien	438	640
Belgien	602	520
Norge	561	487
Indien	443	483
Italien	640	454
Källa: La Libre Belgique,	2 mars, 1982

Indien drabbades av recessionen 1980. Situationen förbättrades något under 1981, speciellt vad gäller produktionen av mat och energi (kol och elektricitet). Men de ekonomiska svårigheterna har tvingat fru Indira Gandhis regering att göra en 180-graders sväng i sin strategi för långsiktig tillväxt. Indien har ansökt hos Asiatiska Utvecklingsbanken om ett mycket högt lån (i storleksordningen två miljarder dollar).

För de svarta afrikanska länder som inte exporterar olja, fortsätter den ekonomiska situationen att utveckla sig i en katastrofal riktning. Detta gäller inte bara länderna i det sub-sahariska bältet, liksom Zaire, Tanzania och Zambia, utan även de tidigare portugisiska kolonierna (där portugisiska rådgivare och investerare i stigande utsträckning visar sig) och Ghana.

Ghanas ekonomi är i ruiner. Råvaruproduktionen håller på att avledas till den svarta marknaden. Landet kan inte längre betala för den viktigaste importen. Gruv- och industriproduktionen håller på att avstanna till följd av bristen på reservdelar. På svarta marknaden har den nationella valutan, ce din, fallit till 80 per pund sterling medan den legala kursen är fem cedi per pund sterling.

De postkapitalistiska ekonomiernas effekter på den kapitalistiska världsekonomin

I tidigare studier (3) har vi primärt undersökt den ekonomiska världskonjunkturens effekter på arbetarstater Nu är det intressant att titta på denna fråga från det motsatta hållet — effekterna av den ekonomiska utvecklingen i Sovjetunionen, Östeuropa och Kina på den internationella kapitalistiska ekonomin.

Recessionen 1980-82 bekräfta allmänhet de strukturella skillnad mellan de kapitalistiska och de po postkapitalistiska sektorerna av världsel min, liksom de olika utvecklingar följer ur dessa.

Med undantag för Polen, som alla omständigheter drabbats av i underproduktionskris och inte överproduktion, har alla arbetarstater fortsatt att uppleva tillväxt i sin industriproduktion, medan de industrialiserade kapitalistiska länderna har drabbats av nedgångar i sin produktion.

Samtidigt har flertalet arbetarstater visat en tendens till sjunkande tillväxt, åtföljd av en kris inom jordbruket och livsmedelstillförseln till befolkningen. Denna nedgång är en följd av inneboende svagheter i dessa länders ekonomier, dvs det byråkratiska ledningssystemets alltmer ineffektiva funktionssätt, vilket skärps av den kapitalistiska krisens indirekta effekter. (4)

Under 1970-talet spelade Öst-Västhandeln rollen av ytterligare en säkerhetsventil för den kapitalistiska världsekonomin. Med exportexpansionen till arbetarstaterna dämpades något tendensen till stagnation, eller till och med nedgång, i exporten mellan de kapitalistiska länderna. Liksom »u-hjälpen« är de bankkrediter som finansierar Öst-Väst-handeln mer en subvention till exportindustrierna i de imperialistiska länderna än ekonomisk hjälp till Moskva, Peking eller ”folkdemokratierna”.

Emellertid har, till följd av interaktionen mellan den kapitalistiska ekonomiska krisen och avsaktandet av tillväxten i arbetarstaterna, beroende på speciella orsaker i dessa, expansionen i Öst-Väst-handeln stött på en alltmer oöverskridbar barriär — de östeuropeiska ländernas växande skuldsättningsgrad, deras stora svårigheter att fortsätta betalningarna, och det hot om bankrutt som börjar hänga över dem. Till följd av detta kommer expansionstakten i Öst-Väst-handeln att avta. Inte ens en ömvändning av trenden mot expansion kan uteslutas.

Vad beträffar den postkapitalistiska ekonomi som är mest »integrerad i världsmarknaden, Jugoslavien. förefaller en sådan ömvändning redan ha börjat. Sedan flera år har handeln med Comecon kommit att spela en allt större roll i den jugoslaviska ekonomin.

För närvarande, emellertid, vid den nuvarande recessionens början, har avsättningen till Öst fortfarande spelat rollen av en »ersättningsmarknad« för ekonomierna i de imperialistiska länderna, vilket visas av tabell 4.

De imperialistiska ländernas mycket olikartade reaktioner på general Jaruzdskis hårda åtgärder är lätta att förstå i ljuset av dessa siffror. Detta är speciellt sant om vi också tar i beaktande den japanska exportens expansion till Folkrepubliken Kina. Denna förväntas uppgå till tio miljarder dollar 1982. (5)

Tabell 4
Export till Sovjetunionen 1980 (miljarder dollar)

	Absoluta siffror i miljarder dollar	Förändring i procent från 1979
USA	1,5	-58,0
Västtyskland	4,4	+20,8
Frankrike	2,5	+22,9
Storbritannien	1,1	+22,9
Italien	1,3	+4,7
Holland	0,51	+67,3
Belgien	0,62	+32,3

(Financial Times, 31 december, 1981)

Emellertid så växer riskerna för att skuldsättningen inte längre skall vara hanterbar. Med undantag för Sovjetunionen har alla berörda länder redan passerat den farozon där amorteringar av skulder absorberar mer än 20 procent av deras normala inkomster i Väst-valuta. Skulle den nuvarande tendensen fortsätta kommer dessa länders totala skuldsättning, som redan växt från sju miljarder dollar 1975 till 70 miljarder 1980, att uppnå 123-140 miljarder 1985, enligt Wharton Econometric Forecasting Associates (Neue Züricher Zeitung, 10 feb. 1982). Så det kommer att bli en uppbromsning i Öst-Väst-handelns expansion, trots avtalet om den sibiriska naturgasen.

Det är i jordbrukssektorn som sammanflätningen mellan den internationella kapitalistiska ekonomin (med dess två »underavdelningar«!) och de postkapitalistiska ländernas ekonomier är mest utpräglad och där effekterna är mest komplexa. De östeuropeiska länderna, speciellt Sovjetunionen, lider av katastrofala former av underproduktion. Medan Sovjetunionen 1970-74 producerade ett årligt genomsnitt av 190 miljoner ton spannmål, kommer produktionen i år knappt att uppgå till 165 miljoner, nästan 60 miljoner mindre än man hade planerat för! Boskapsstocken (och därmed köttproduktionen) har förblivit praktiskt taget stagnerande sedan 1977, omkring 155 miljoner djur. Detta är framförallt en följd av avsaknaden av foder.

I USA har man å andra sidan överproduktion, och hot om prisras ifall exporten till de östeuropeiska länderna skulle stoppas, vilket inte har skett. Trots dessa spannmålsleveranser har Reagan-administrationen beslutat sig för en drastisk reduktion av den sådda arealen i syfte att »hålla priserna uppe«.

Samtidigt framtonar hotet om brist för de fattigaste länderna i Tredje världen, och detta åtföljs av hot från Washington om att man kommer att stänga av livsmedelshjälp till regeringar som inte böjer sig för dess diktat. ”Spannmålsvapnet” utnyttjas cyniskt (liksom guldet) till att motverka de halvkoloniala ländernas politiska tyngd.

Sovjetbyråkratin har, nedgrävd som den är i sin så kallade fredliga samexistenspolitik och själv beroende av livsmedelsleveranser, i allt väsentligt låtit imperialisterna gå iland med detta och har nöjt sig med ett fåtal verbala protester.

Inflationen har långtifrån övervunnits

Sedan åren före recessionen 1980-82 har nästan alla kapitalistiska regeringar drivit en deflationistisk ekonomisk politik. Medan denna inte har förorsakat den ekonomiska nedgången har den förvisso förvärrat den. Ursäkten har varit att prioritet måste ges åt att bekämpa inflationen. Detta val — »bättre massiv arbetslöshet än inflation« — är ett klassval, trots allt tal av experter om att ökad inflation på lång sikt kommer att resultera i mer arbetslöshet än den som för närvarande registrerats. Men resultaten finns där för alla att se. Deflationen har förvärrat recessionen; och den har inte på något sätt övervunnit inflationen.

Den monetaristiska politikens misslyckande är speciellt framträdande överallt där regeringar har strävat efter att lägga alla sina krafter på att reducera den så omtalade »penningvolymen« (som blir allt svårare att definiera, och kanske till och med blivit något helt obegripligt).

De stridslystna talesmännen för en sådan politik slösar bort sin energi på att förklara att man måste ge dem tid för att arbeta. Ingenting händer. Trots recessionen, trots dämpningen i penningutbudets tillväxt, fortsätter priserna att öka. Och även om överproduktionsfenomenet otvivelaktigt dämpar inflationen, så förblir den på en högre nivå än före recessionen 1974-75 (se tabell 5).

Den allmänna tendensen är klar. Med undantag för Japan var inflationen högre andra halvåret 1981 (efter tre år av recession) än den var under andra halvåret 1975.

Det existerar dessutom ett mycket tydligt hot om en ny acceleration av inflationen under andra halvåret 1982. En sådan acceleration skulle underblåsas av å ena sidan den moderata stimulanspolitik som Schmidt-regeringen i Västtyskland och Mitterandregimen i Frankrike har inlåtit sig på. Thatcher-regeringen och Reagan-administrationen kan snart komma att följa efter med hänsyn till valöverväganden. En sådan acceleration kommer också att underblåsas av det enorma budgetunderskottet i USA.

Tabell 5 Ökningar i konsumentprisindex halvårsvis (procent jämfört med föregående perioden i årlig tillväxttakt, rensade för säsongsvariationer)

Källor: Perspective Economiques de 1’OECD, nr 30, december 1981, s. 156 för alla siffror utom de för andra halvåret 1981. vilka hämtats från Economlque Europeenne, nr 2, februari 1982, och från The Economist 27 februari 1982.

	1970		1974		1975		1980		1981		1981
	I	II	I	II	I	II	I	II	I	II	Helår
USA	6.1	5.3	11.2	12.4	8.3	7.6	15.1	10.4	10.6	8.6	10.3
Japan	9.3	4.4	32.2	17.6	11.5	7.3	9.5	6.8	4.8	3.0	4.9
Västtyskland	5.4	2.2	8.6	4.9	7.2	4.4	6.6	4.1	7.1	4.8	12.0
Storbritannien	7.7	6.9	19.0	16.5	28.7	32.2	19.4	12.4	12.0	9.9	12.0
Italien	5.5	4.5	19.9	25.5	16.8	9.8	24.3	19.0	21.7	15.0	19.6
Kanada	3.4	1.7	10.3	12.6	9.6	11.5	9.9	11.8	13.0	–	11.5
Nederländerna	3.8	5.2	10.6	10.2	10.7	9.3	7.2	6.6	6.6	7.2	6.9
Belgien	4.5	2.8	13.6	16.7	12.1	10.5	7.1	6.8	7.7	9.4	7.6
Sverige	9.2	6.2	9.4	9.3	11.1	11.0	17.0	11.3	14.6	–	9.0
Australien	4.2	4.5	13.1	19.3	15.2	11.0	10.6	8.9	9.4	–	11.5
Hela EEC	6.2	4.9	14.8	13.7	11.4	9.1	14.3	10.6	11.0	10.6

Det är under sådana förhållanden inte överraskande att experter och politiker, som letar efter en mirakelmedicin mot recessionen, reser möjligheten av ett återvändande till guldmyntfoten. En sådan välsignelse det skulle vara att återgå till en »automatisk mekanism«, som skulle garantera monetär stabilitet för och emot alla! Men vilket pris skulle behöva betalas för detta i termer av disorganisation av den internationella handeln, eller till och med ett förvärrande av den depressiva ekonomiska trenden? Ingen skulle i verkligheten våga slå in på denna väg, trots det faktum att en kommitté har inrättats i den amerikanska administrationen för att studera frågan och trots det faktum att Reagan själv sägs ha samtyckt till detta schema som stöds av talesmännen för »utbudsekonomin«, Laffer och hans anhängare. (6)

Faran för en kollaps i kreditsystemet

Trots tillämpandet av en deflationistisk politik av praktiskt taget alla regeringar i de imperialistiska länderna, med undantag för Frankrike, fortsätter skuldsättningskarusellen att snurra med en alltmer svindlande hastighet. Som vi redan har noterat har denna skuldsättningslavin sitt ursprung i företagens och hushållens skulder i långt större utsträckning än i den offentliga »ettorns skuldsättning. Detta visas grafiskt av följande tabell som publiceras i decembernumret 1981 av den amerikanska tidskriften Monthly Review med Paul Sweezy som redaktör.

Tabell 6
Den icke-finansiella sektorns kumulativa skuldsättning i USA (i miljarder dollar)

	1950	1960	1970	1980	1980 jämfört med 1950
Offentliga myndigheter	241.4	308.3	450.0	1,063.3	+ 340%
Privat sektor	164.8	416.1	975.3	2,81.9	+1,624%
Totalt	406.2	724.4	1,425.3	3,905.2	+ 861%

Källa: Olika Flow of funds Accounts-bulletiner som publicerats av Federal Reserve Board.

Dessa siffror visar på en snöbollseffekt som har skrämmande implikationer för det kapitalistiska systemets framtid. Mellan 1960 och 1970 fördubblades den privata skuldsättningen. Men BNP-tillväxten var något lägre än under den föregående tioårsperioden.

Det är nödvändigt att man förstår att denna skuldlavin inte bara genereras av små och medelstora företag såväl som hushåll. Den genereras också av ett virrvarr av stora företag, inklusive de flesta av de mest imponerande »multinationellas Alla känner till exemplen Chrysler, International Harvester och Massey-Ferguson, vars överlevnad i tilltagande utsträckning beror på bankkrediter som i allt högre grad står utom proportion till dessa praktiskt taget konkursmässiga trusters tillgångar.

Chryslers förluster klättrade upp till 2,2 miljarder dollar för bara 1980 och 1981! Dagen då Freddie Lakers svårigheter kom fram i ljuset fick vi veta att detta bolag, som bara är en »liten fisk« i flygtrafiken, hade en halv miljard dollar i skulder.

Det finns ett annat fall som livar upp berättelsen. Det är exemplet Ludwig ansedd som en av världens fem rikaste män, som startade ett gigantiskt företag att öppna Amazonasområdet i Brasilien för jordbruk. Han kastade in handduken och lämnade efter sig skulder på 200 miljoner dollar.

Men det finns en hel rad av andra stora företag som har ackumulerat enorma skulder och som nu står på randen av konkurs. (7)

När farorna för en bankkrasch, som skulle sätta igång en kedjereaktion som leder till det internationella kreditsystemets kollaps, framkastas tänker folk i allmänhet på betalningsinställelser från de stora låntagarna i »tredje världen« eller de s.k. socialistiska länderna. Faktiskt har Zaire för närvarande inställt betalningarna. Om Polen inte är i samma situation, så beror det inte bara på tillskott från Comecon utan också och framför allt på ingripanden från USA:s finansdepartement, som har betalat räntor som förfallit på en rad banklån där byråkratin inte skött sina betalningsförpliktelser. Detta har varit ett försök att förhindra en bankruttförklaring, som skulle ha tvingat banker — speciellt västtyska och österrikiska — att skriva av enorma förluster, med oförutsägbara konsekvenser.

Emellertid så måste man se fakta i vitögat. Farorna för en bankkrasch kommer inte bara från dessa källor. Potentiellt »dåliga låntagare« finns också i västländerna. Till denna kategori måste räknas alla de stora företag som lättsinnigt låtit enorma skulder skjuta i höjden och som nu har drabbats hårt av ökningen i räntesatserna.

Faktiskt så har Business Week beräknat att för stora företag sammantagna har kvoten mellan skuldutbetalningar och vinster före skatt hotfullt minskat från 5,5 1979 till 4,2 1981. Den är för närvarande negativ för bilindustrin och flygbolagen. Den är endast två för byggföretagen och byggnadsmaterialföretagen. (Business Week, l mars 1982)

Sammanlagt har de stora amerikanska företagen samlat på sig en ytterligare skuld på 73 miljarder dollar under de senaste 18 månaderna. Amorteringarna kommer att bli speciellt kännbara 1982. Och de skall betalas ur starkt minskade profiter.

Exemplet sparbanker som specialiserat sig på inteckningslån är välkänt. Dessa befann sig på randen av konkurs i USA, klämda mellan försenade byggstarter och ökande räntesatser. Mindre välkänt är den faktiska kollapsen för »irreguljära« privata banker i Turkiet, som kostade privata småsparare hundra miljoner dollar. (8)

Det paradoxala är att finanskapitalets makt, ofta utövad direkt av bankerna, växer omåttligt under en period av ekonomisk kris. Orsaken till detta är att så många företag opererar med förlust och endast kan överleva om bankerna garanterar dem kredit. Men det minsta som kan sägas, är att de som fattar dessa beslut — ofta på basis av ovidkommande och godtyckliga kriterier — inte har visat gott omdöme de senaste åren.

Den stora lätthet med vilken de stora bankerna har garanterat lån till tvivelaktiga låntagare beror helt och hållet på en profitklämma. Det vill säga, bankerna vill dra fördel av de höga räntesatserna genom att låna ut de ymniga fonder som de får från OPEC-länderna, centralbankerna, pensionsfonderna och andra investeringsinstitutioner. Men effekten av avsaktandet i produktiva investeringar är en otillräcklig solvent efterfrågan på investeringskapital.

Så, det är kombinationen av den potentiella insolvensen hos stora utländska låntagare, stora imperialistiska företag och de svagaste delarna av banksystemet som håller hotet om en omfattande bankkrasch svävande som ett Damoklessvärd över den kapitalistiska världsekonomin:

»Världens exportkreditinrättningar närmar sig bristningsgränsen. En epidemi av fordringar från obetalda exportörer och privata banker håller snabbt på att uttömma deras likvida reserver. Hittills under 1982 är fordringarna genomsnittligt 20 procent högre än 1981.”

Laker Airways krasch förra veckan i Storbritannien kommer att tvinga USA:s Export-Import Bank att punga ut med mer än 150 miljoner dollar, eftersom den garanterade att ställa sig bakom Lakers lån för köp av fem stycken Mc Donnel DC-tior…

»Förra årets rännil av fordringar på Polen kan snabbt slå om till en flod. Sedan januari har västtyska Hennes, franska Coface och österrikiska Österichische Kontrollbank (ÖKB) var och en betalat ut mer än 75 miljoner dollar till fordringar som gjorts till Polen…

»Lakers kollaps och möjligheten av att värre bankrutter senare inträffar i Polen och bland amerikanska flygbolag, skogsproduktföretag, jordbruksmaskinstillverkare och andra, har ruskat om västliga regeringar till att göra något åt sina exportbankers sjuka affärer,« (»The Pole in the taxpayer’ s pocket«, The Economist, 13 feb. 1982)

Den strukturella arbetslöshetens tillväxt och dess konsekvenser

Den andra allmänna recessionen i den kapitalistiska världsekonomin har märkbart ökat arbetslöshetens omfattning och dess sociala konsekvenser. För att ge en uppfattning om problemets storlek kan det sägas att i runda tal har antalet arbetslösa i de imperialistiska länderna gått från 10 miljoner vid tiden för 1970 års recession till 20 miljoner vid recessionen 1974-75 till 30 miljoner vid den nuvarande.

Flera faktorer samverkar för att förklara arbetslöshetens ständiga ökning. Den första och viktigaste är det allmänna och långsiktiga avsaktandet i den ekonomiska tillväxten. Dessutom sammanfaller detta avstannande med ett uttalat påskyndande i teknologisk innovation, dvs. en ständig ökning i den genomsnittliga arbetsproduktiviteten. Allt mindre arbetstimmar behövs för att producera en volym av varor och tjänster som stagnerar, eller ökar endast mycket långsamt. Följden av detta är att medan antalet arbetslösa starkt ökar i faser av recession så återgår det inte till den tidigare nivån i perioder av uppsving, så länge som återhämtningen endast förblir svag. Detta producerar ett annat fenomen, dvs. sambandet mellan produktiva investeringar och skapandet av nya jobb bryts eftersom mycket av dessa investeringar går till omstrukturering, vilket eliminerar snarare än skapar arbetstillfällen.

Så konsekvenserna är tydliga. Det finns en reserv av permanent arbetslösa, som växer från recession till recession. Och den trenden står inte i begrepp att vända.

Till detta måste läggas ett annat fenomen som gör utsikterna för arbete speciellt dystra för återstoden av 1980-talet. De föregående decennierna, som starkt präglats av en tendens till halvautomatisering inom industrin och industrialisering av jordbruket, såg en explosion av nya jobb inom den så kallade tertiära eller servicesektorn, som i allmänhet var lika välbetalda som andra jobb. Åtminstone var detta sant i de imperialistiska länderna (jobbexplosionen inom den »tertiära« sektorn i de halvkoloniala länderna återspeglade snarare dold arbetslöshet).

Nu är det så att framstegen inom elektronikindustrin, som har gått in i mikroprocessorernas stadium, kommer att föra med sig stora förluster av arbetstillfällen inom denna tertiära sektor. Detta gäller inte bara för banker, försäkringsbolag och redovisnings- och försäljningsavdelningarna inom stora företag, utan också för offentlig förvaltning och en del sektorer inom sjukvården.

Sålunda, långt ifrån att kompensera förlusterna av arbetstillfällen inom den materiella produktionen, kommer tillväxten av den »tertiära sektorn« i sin tur att bli en källa till en arbetslöshet. Denna utveckling förefaller redan ha börjat.

Slutligen finns det en demografisk faktor som skall nämnas. Verkningarna av efterkrigstidens baby-boom har passerat utbildningssystemet, inklusive universitetsnivån, och har märkbart börjat ge sig till känna på »arbetsmarknadens Antalet ungdomar som söker arbete stiger brant, och har i många länder passerat antalet som går i pension.

Därför är det nödvändigt att skapa ytterligare jobb för att bevara en given nivå på arbetslösheten. I en depressionsperiod kan detta enbart öka arbetslöshetens omfattning.

Den strukturella arbetslöshetens tillväxt över en lång period — i realiteten sedan 1970 i de imperialistiska länderna — har slutligen börjat nagga det så omtalade ”sociala skyddsnätet” i kanten, som neo-keynesianska ekonomer och politiker liksom reformistiska fackföreningsledare tror skall garantera ”välfärden” i hela västvärlden.

Under 1974-75 års recession och de följande åren av ekonomisk återhämtning, fortfor arbetarklassens ”tunga bataljoner” i de imperialistiska länderna att vara väl skyddade vad beträffar arbetslöshet, köpkraft och social trygghet.

Krisens effekter föll med full kraft enbart på de svagaste skikten i arbetarklassen, som försvarades dåligt av arbetarrörelsen i dess helhet — immigrantarbetarna, kvinnor, ungdomar, manliga och kvinnliga arbetare inom små företag och i sektorer i tydlig strukturell nedgång.

Emellertid har, sedan depressionen kvarstannat och den strukturella arbetslösheten förvärrats, krisens effekter kommit att slå mot arbetarklassens själva hjärta — vuxna, gifta, manliga arbetare med barn, med genomsnittliga och mer än genomsnittliga yrkeskunskaper, som arbetar i de stora fabrikerna.

Under de senaste två åren har företagsledarna och den borgerliga staten medvetet provocerat fram kraftmätningar inom arbetarklassens viktigaste bastioner — FIAT i Turin; Chrysler och General Motors i USA; British Leyland i Storbritannien; den vallonska stålindustrin i Belgien; stålindustrin i Ruhr i Västtyskland; och stålindustrin i Lorraine i Frankrike.

Kapitalisterna förlitar sig på arbetslöshetens långsiktiga effekter, på rädslan för arbetslöshet , på förvirringen bland arbetarna, ställda inför avsaknaden av perspektiv och de successiva kapitulationerna av fackföreningsledarskapen som är nergrävda i klassamarbete, för att utdela ett betydande slag och strukturellt försvaga arbetarrörelsen. Det vill säga, de vill beröva den åtminstone den ytterligare makt tjugo års expansion och sysselsättning gett den.

Denna åtstramningsoffensiv inriktas huvudsakligen på att uppnå följande målsättningar. Upprätthållandet av en hög arbetslöshet i syfte att tvinga arbetarna att acceptera hårdare disciplin och ytterligare exploatering (ökad arbetsintensitet, taktökningar, flera ”rationaliseringar”, etc.). Genomdrivandet av direkta reallönesänkningar (löneavtal som innebär lägre betalning;

borttagande av eller ”större flexibilitet” i rörliga löneskalor). Nedskärning i sociala utgifter, inklusive arbetslöshetsunderstöd. Massiv »omläggning« av offentliga utgifter till militärutgifter eller subventioner till företagen. Reagans budget är symbolisk i detta avseende. Men liknande operationer, låt vara mera blygsamma, håller på att ta form i alla imperialistiska länder.

Arbetarklassen gör motstånd och försvarar sig, men den har otvivelaktigt lidit en del nederlag, speciellt i USA, Japan, Storbritannien och Spanien. Arbetslöshetens verkningar tillsammans med avsaknaden av en övergripande antikapitalistisk strategi från fackföreningsledarskapens sida, gör en motattack svår.

En sådan motattack är emellertid nödvändig om arbetarklassen skall kunna hindra kapitalisternas offensiv från att övergå till dess slutliga fas — försöket att knäcka en del fackföreningar (t.ex. PATCO i USA), att allvarligt begränsa fackföreningsrättigheter, och till och med demokratiska rättigheter i allmänhet.

Den nuvarande krisen kommer att bli svår och utdragen. Den ökning i mervärdekvoten som skulle vara nödvändig för att övervinna den på ett kapitalistiskt sätt är betydande. En arbetarklass som i allt avgörande bevarar intakt sin organiserade styrka och demokratiska rättigheter skulle inte tillåta kapitalisterna att utsätta den för en sådan överexploatering.

Därför kommer mäktiga klasstrider att fortgå under en lång tid innan antingen kapitalet eller arbetarklassen på ett avgörande sätt kan förändra de nuvarande styrkeförhållandena. Kapitalisterna skulle vara tvungna att bryta arbetarklassens organisatoriska styrka. Arbetarklassen skulle vara tvungen att lösa krisen i sitt ledarskap.

Vi är fortfarande långt ifrån en världsomfattande omstrukturering i den kapitalistiska världsekonomin

Den långa ekonomiska depression som den kapitalistiska ekonomin har sjunkit ner i sedan 1967-68 uttrycks framför allt i en långsiktig nedgång i den genomsnittliga profitkvoten. Denna är uppenbarligen en oregelbunden och inte en linjär nedgång. Konjunkturcykeln fortsätter att verka under den långa vågen av depression, på samma sätt som den gjorde det under den långa expansionsvågen. Vi har genomgått perioder av ekonomisk återhämtning (1971-72, 1976-78) efter faser av recession, som under 1970, eller 1974-75 och 1980-82. En ny uppgång, om än blygsam, är trolig under 1983.

Men överlagrande dessa upp- och nedgångar, förblir tillväxttakten klart lägre än den var under perioden 1948-68 i Västeuropa och Japan och under perioden 1940-68 i USA. Den fundamentala orsaken till denna nedgång är att den genomsnittliga profitkvoten sjunkit för lågt, kombinerat med en relativ marknadsstagnation (avsaktandet i världshandelns expansion, stagnationen i de »slutliga konsumenternas« efterfrågan).

För att komma ur denna nedgång — dvs. för att uppnå ett mycket längre ekonomiskt uppsving än de nuvarande korta, tveksamma och blygsamma ekonomiska uppgångarna — för att komma ur den återvändsgränd som världskapitalismen befunnit sig i under mer än tio år. är en fundamental omstrukturering nödvändig. Denna skulle på ett genomgripande sätt behöva ändra på vad en del kallat för »ackumulationsförhållanden« och andra »regleringssätt (eller -modeller)« och vad vi mer allmänt kallar för det sociala system inom vilket det kapitalistiska produktionssättet verkar. (9) Detta begrepp omfattar såväl externa (den geografiska omgivningen, kapitalismens verkningsområde, dvs. idag väsentligen relationerna till de ickekapitalistiska sektorerna av världsekonomin) som interna faktorer, vilka har en viss autonomi i den nuvarande situationen på grund av att de är relativt rigida produkter som skapats av systemets tidigare utveckling. De ekonomiska och sociopolitiska styrkeförhållandena mellan kapital och arbete i de imperialistiska moderländerna är de viktigaste interna faktorerna i den kapitalistiska omgivningen.

Kapitalets ansträngningar att genomdriva en omstrukturering som skulle möjliggöra för det att undkomma den långa depressionen har av analytiker hittills klassificerats i följande tre kategorier:

1/ En ny internationell arbetsfördelning med överflyttning av fabriker och förhållandevis arbetsintensiva industrier till halvkoloniala och halvindustrialiserade beroende länder. (10) Skapandet av »fria exportzoner« är en del av denna strävan till omstrukturering. Den viktigaste av dessa »fria zonera är otvivelaktigt Mexiko alldeles vid gränsen till USA. De stora amerikanska biltrusterna drömmer om att flytta dit huvuddelen av sin produktion. Men det finns andra sådana zoner, speciellt i Asien, inklusive Folkrepubliken Kina där de joint ventures med utländskt kapital, som håller på att inrättas, är värda uppmärksamhet.

Jag har redan antytt de hinder som en fortsättning av denna omflyttning stöter på, speciellt i Latinamerika och Östasien, som en följd av världsmarknadens stagnation. Den svåra kris som håller på att drabba bilindustrierna i Brasilien och Argentina, där produktionen faller brant, samt svårigheterna för bilproduktionen i Sydkorea att ta fart (produktionen där var långt under produktionskapaciteten 1981) visar symboliskt på sådana hinder. Det är knappast möjligt att tala om en verklig omstrukturering i detta avseende.

2/ Uppkomsten av en oreglerad jobb-sektor och en »parallell ekonomi«, liksom en expansion i »deltidsarbeten i de viktigaste kapitalistiska länderna’ själva. I de halvkoloniala länderna är detta naturligtvis ett välkänt fenomen, som har studerats sedan en lång tid.

En del understryker framför allt den sociopolitiska betydelsen av denna utveckling, det medvetna försöket av kapitalet att decentralisera arbetet samtidigt som det självt håller på att bli alltmer centraliserat. Andra hänför — mer korrekt enligt min mening — huvudsakligen denna utveckling till de arbetslösas spontana reaktion på arbetslöshetens kvarstannande, liksom på de små kapitalisternas kamp för att undvika ruin i en krisperiod.

Vilken aspekt som än understryks så är fenomenet en speciell yttring av en mer generell utveckling — kapitalets satsning på att minska »arbetskostnaderna« genom att pressa ner de direkta och indirekta lönerna. En sådan satsning är ett kännetecken för varje period av kris eller recession. Nio gånger av tio innebär oreglerade jobb det totala eliminerandet av betalning av sociala avgifter och< markant lägre nominella löner.

Vad en sådan oreglerad sysselsättning i ett nötskal innebär är överexploatering av arbete, vilket nu håller på att återinföras i de imperialistiska länderna, där det gick ner under efterkrigsboomen.

I en del fall, som i konfektionsindustrin i Paris, som utnyttjar icke registrerade invandrararbetares utsatta situation, håller den kapitalistiska konkurrensen på att återinföra de arbetsförhållanden och löner, som finns i de beroende halvindustrialiserade länderna, till de imperialistiska länderna själva.

Ett liknande fenomen håller på att utveckla sig inom en del industrier i USA med avseende på mexikanska och puertoricanska arbetare.

Emellertid, så förblir, återigen, detta fenomen marginellt i de imperialistiska ländernas ekonomier och i det världskapitalistiska systemet som helhet. Det berör troligtvis inte mer än fem procent av produktionen i de imperialistiska länderna. Sålunda är det, återigen, omöjligt att tala om en omstrukturering av kapitalet i ordets egentliga mening.

3/ En massiv värdeförringelse av kapital genom en kreditåtstramning och strypning av inflationen. Det objektiva uttrycket för denna massiva värdeförringelse, och den knapphet på kapital som den antas leda till, sägs vara framträdandet, efter långa år av »negativa realräntor« (dvs räntesatser som ligger under inflationstakten), av en »positiv realränta« som fluktuerar kring fyra procent. Faktiskt förklarar detta de ihållande höga räntesatserna i USA, eftersom inflationen fortfar att överstiga tio procent.

Detta argument är inte speciellt övertygande, åtminstone inte så här långt. Trots alla monetaristernas proklamerade avsikter och fru Thatchers och Ronald Reagans ansträngningar, har en sådan värdeförringelse långt ifrån uppnåtts. Det har inte varit något massivt prisfall på varor (färdiga produkter) och minskningen i råvarupriser förblir blygsam. Priset på »tillflyktsvaror« (guld, diamanter, konstverk,etc.) är något högre, men de förblir inte desto mindre länkade till inflationens fluktuationer i USA.

Konkurser drabbar framför allt de små och medelstora företagen. De vita elefanterna, dvs. de stora truster som arbetar med förlust, fortsätter att bli massivt subventionerade av banksystemet och regeringsorganen. Inte heller i detta avseende är någon verklig »omstrukturering« i sikte.

Det kvarstår en viktigare trend som på lång sikt kan bli avgörande — en ny teknologisk revolution baserad på mikroprocessorer, industri- och hem-robotar, elektriska bilar och solenergi. Detta skulle i allmänhet innebära övergång från halvautomation till ett stadium av mer komplett automation.

Från teknologisk ståndpunkt har dessa produkter nått den punkt då de kan börja produceras i stor skala. (11) Men den avgörande frågan, från den kapitalistiska logikens ståndpunkt, förblir att producera dem med en tillräckligt hög profit för en tillräckligt stor marknad. Det är stötestenen. De hinder som idag representeras av en otillräcklig genomsnittlig profitkvot, existensen av överkapacitet och marknadsstagnation förefaller för en lång period vara ägnade att fördröja denna teknologiska revolution, dvs. den massiva tillämpningen av dessa innovationer. De flesta seriösa kommentatorer talar om detta som en möjlighet vid slutet av 1900-talet eller början av 2000-talet.

Under tiden placerar emellertid arbetslöshetens kvarblivande, depressionen och påskyndandet av borgarklassens kurs mot åtstramning och remilitarisering, de stora sociala strider i blickpunkten, som går hand i hand med den ekonomiska depressionen, — strider mellan arbetarklassen och borgarklassen, och mellan de antiimperialistiska krafterna och imperialismen.

På utgången av dessa strider beror inte bara »lösningen« (antingen en kapitalistisk eller en socialistisk) av krisen. Mänsklighetens själva framtid beror på denna utgång, eftersom den kapitalistiska »lösningen« innesluter hotet om ett kärnvapenvärldskrig.

Ernest Mandel
Övers, från engelska: Jan Bohlin (Ur International Viewpoint N:o 8, 7 juni 1982)

Noter

1. Attali, Jacques: Les trois mondes. Paris, Fayard, 1981.

2. Se Patrick Tissiers studier som publicerats i Critique de l’ economie politique (Nya serien, nr 14, jan-mars 1981)

3. Se de ekonomiska specialnumren av Inprecor (franska), 17 jan. 1980 och 16 feb. 1981 (resp. dubbelnummer nr 67-68 och 94-95. Fyra artiklar ur Inprecors ekonomiska specialnummer finns översatta till svenska i nr 3-4/81 av Fjärde Internationalen.

4. Se mina artiklar om situationen i Rumänien i Inprecor (franska), 7 dec. 1981 och 22 feb. 1982.

5. Pressen (Neue Züricher Zeitung, 11 sept. 1981 och Le Monde 21 feb. 1982) har rapporterat om amerikanska affärsmäns försäljning av mikrodatorer till sovjetiska krigsflygplan, liksom produktionen i Sovjetunionen — med amerikansk teknologi — av minikullager som är avgörande för styrsystemet i de amerikanska MIRC-missilerna! Det är så privata särintressen kan drivas till förfång för den amerikanska borgarklassens allmänna intressen.

6. Beträffande diskussioner om ett återvändande till guldmyntfoten, se Business Week, 7 dec. 1981 och 8 feb. 1982; samt Neue Züricher Zeitung, 31 jan. 1982.

7. Thyssen-trusten i Västtyskland uppgav en förlust på 150 miljoner dollar. Den japanska trusten Mitsui har sett sina profiter falla frän 15 miljarder yen 1980 till 1,5 miljarder yen 1981.

8. Le Monde, 13 jan. 1982.

9. Om detta ämne, se följande: David Gordon: »Stages of Accumulation and Long Economie Cycles«, i The Political Economy of the World System, Beverley Hills, 1980; Michel Agiietta: Regulations et crises du Capitalisme, Paris 1976; Ernest Mandel: Long Waves of Capitalist Development, Cambridge 1980.

10. Fröbel, Heinrichs, Kreye: Die Neue Internationale Arbeitsteilung, Rohwolt 1977. Man skulle också kunna anföra exemplet syntetiska fibrer. Västeuropas andel av världsproduktionen föll mellan 1978 och 1981 från 29,5 procent till 20,7. USA:s andel från 29,7 procent till 26 procent. Japans från 15,7 procent till 12,0 procent, medan »resten av världen» ökade från 25 procent till 40,6 procent.

11. Om de nya teknologierna och deras spridning, se W. Wolf och P. Bartelheimer i Die Internationale, Frankfurt, mars 1979.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1982

Den ekonomiska krisen i Kina

De olika fraktioner och fraktionsallianser som avlöst varandra i ledningen för Kinas kommunistiska parti (KKP) och för regeringen har alltsedan revolutionens seger 1949, ställts inför en rad strategiska problem som härrör ur landets efterblivenhet. De centrala frågeställningar man varit tvungen att ta ställning till har framförallt rört:

• sättet att livnära en befolkning som växer med minst 10 om inte med 15 miljoner personer per år, och detta samtidigt som det traditionella jordbruket redan är ett av de mest produktiva i världen och en radikal modernisering av jordbruket skulle ta alltför lång tid för att kunna lösa det problemet på kort sikt;

• sättet att minska och därefter att gradvis suga upp den enorma undersysselsättningen på landsbygden och den mindre arbetslösheten i städerna som framkallats av befolkningsrörelserna och av en massutvandring från lansbygden som på lång sikt är oundviklig;

• fördelningen av nationalinkomsten mellan konsumtionsfonder och ackumulationsfonder och när det gäller ackumulationsfonderna mellan jordbruket, den tunga och den lätta industrin, liksom effekterna av de proportionerna som fastställts på lösningen av de
två föregående nyckelfrågorna;

• metoderna för planering och förvaltning och deras effekter på tillväxttakten, på produktionen av nödvändiga livsmedel, på omfattningen av social jämlikhet (eller ojämlikhet) och av sociala spänningar, samt dessa effekters återverkningar på planeringens funktion, på tillväxttakten, osv;

• tempot i och formerna för landets industrialisering och modernisering som trots alla idealistiska mystifikationer som förkunnar motsatsen är oupplösligt förbundna. Denna modernisering är oundgänglig inte enbart för nationella försvarsändamål utan också för att tillfredsställa befolkningens mest elementära behov, såsom alfabetisering, ett garanterat minimum sjukvård för alla, en allmän höjning av den kulturella nivån(1), osv;

• valet av de relationer med världsmarknaden som är mest förenliga med tidigare typer av den relationen, antingen en nästan fullständig självförsörjning, eller en fullständig integrering i världsmarknaden, något som skulle betyda att formerna för utvecklingen bestämdes av den kapitalistiska profitens och den imperialistiska överprofitens logik.

Schematiskt och mycket förenklat skulle vi kunna sammanfatta de problem man haft att ta ställning till på följande sätt: En kinesisk bonde producerar grovt räknat ett ton säd per arbetsår. Hur stor del av detta ton ris eller vete ska avsättas för hans egen konsumtion — som för närvarande fluktuerar mellan 300 och 350 kg per år — eller för hela byn? Hur stor del stannar i byn för att ackumuleras inom jordbruket? Vilken effekt får dessa relativt eller absolut stigande eller fallande ransoner på jordbruksarbetets produktivitet och på jordbruksproduktionens tillväxttakt liksom på böndernas inställning till den socialiserade egendomens regim (dvs objektivt, effekterna på arbetar-bondealliansen)?

Hur stor del av detta ton ris går till staden för att livnära arbetare och byråkrater, för att exporteras (utbytas) mot varor som behövs för industrialiseringen? Vilka blir effekterna av dessa proportioner på industrins tillväxttakt, på industrialiseringens tempo, på industriarbetets produktivitet, på arbetslösheten? Under vilka former kommer jordbrukets överskott att tas från byn? Genom tvångsleveranser? Genom marknadsmekanismer? Vilka effekter får detta på livsmedelssituationen och på graden av (ökande eller minskande) ojämlikhet bland bönderna själva?

Varje fraktion, parti eller partiallians som regerar ett efterblivet land som Kina skulle tvingas ta ställning i dessa frågor — även en revolutionärt marxistisk strömning. Att förkasta den reaktionära utopi som förkunnar att det är möjligt att fullborda »uppbygget av socialismen i ett land« innebär ingalunda att man i väntan på världsrevolutionens seger upphör att ständigt sträva efter att åstadkomma ekonomisk utveckling. Sådan var Vänsteroppositionens inställning före och efter uteslutningen ur Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) 1927. Sådan förblev Leo Trotskijs inställning in i det sista. Den stalinistiska byråkratin förtalade då den trotskistiska oppositionen och påstod att denna förespråka de militära äventyrligheter, dvs, »export av revolutionen på bajonetter« som ett alternativ till en ekonomisk utveckling i Sovjetunionen. Ingenting kan vara längre bort från den historiska sanningen.

Den kinesiska byråkratins ekonomiska politik

Det är välbekant hur Stalin till slut löste de likartade, men inte identiska svårigheter Sovjetunionen stod inför efter det att den första revolutionära vågen (1919-1921) lidit nederlag. Han valde en omfattande industrialisering som byggde på en prioritering av den tunga industrin och kännetecknades av en massiv överföring av arbetskraft från landsbygden, till staden. Denna politik kombinerades med en tvångskollektivisering av jordbruket, en byråkratiskt centraliserad planering och industriförvaltning där byråkraternas materiella intressen utgjorde den viktigaste — om inte den enda — drivkraften bakom Planens förverkligande.

Detta medförde en enorm tillväxt av byråkratins privilegier och av den sociala ojämlikheten.

KKP:s ledning styrde till en början in på en väg som liknade Sovjetunionens, samtidigt som den behandlade bönderna mycket försiktigare. Men snart nog insåg man att Kinas kvalitativt större underutveckling omöjliggjorde en industrialisering av stalinistisk typ. För att kunna erbjuda ytterligare 200 miljoner lönarbetare sysselsättning i städerna (landsbygdsbefolkningens »överskott« — antalet ungdomar som sökte anställning i städerna under en tidsperiod på mellan 10 till 15 år) för en investeringskostnad av 2 000 dollar par arbetstillfälle under perioden 1955-1965 (en siffra som säkerligen inte är överdriven) skulle det ha varit nödvändigt att investera 400 miljarder dollar i industrin under två till tre femårsplaner — en summa som helt uppenbart låg utom räckhåll för den kinesiska ekonomin vars nationalinkomst år 1957 beräknades till 50 miljarder dollar(2). Med tanke på det traditionella kinesiska jordbrukets höga produktivitet, trots den höga arbetsintensiteten, var det dessutom lika omöjligt att livnära ytterligare 200 till 300 miljoner människor med 100 miljoner jordbruksproducenter färre. I så fall skulle det kinesiska jordbrukets »marginella« produktivitet sjunka oerhört, just p.g.a. det faktum att den kinesiska bonden på en stor del av den brukbara arealen är en riktig trädgårdsmästare vars prestation inte kan ökas utan att investeringarna ökas radikalt: bevattningsanläggningar och konstgödsel(3). Man befann sig uppenbarligen i en ond cirkel: det var inte möjligt att kraftigt öka industriproduktionen utan att kraftigt öka investeringarna och jordbruksproduktionen. Och det var inte möjligt att kraftigt öka jordbruksproduktionen utan att kraftigt öka investeringarna. Det fanns inga tillgängliga resurser för att öka investeringarna utan att industri- och jordbruksproduktionen kraftigt ökade. Det var således nödvändigt att ändra kurs. Den ekonomiska politiken genomgick följande faser.

• Under perioden 1958-1962, det »stora språnget« och de »rena» folkkommunernas politik: ansträngningarna koncentrerades på »arbetsinvestering«, dvs att huvudsakligen på ort och ställe utnyttja böndernas undersysselsatta arbetskraft för verksamheter som syftade till att i sin förlängning öka jordbruksproduktionen (bevattningsanläggningar, »bakgårdsmasugnar«, industri för smärre jordbruksredskap, osv). Den ursprungliga tanken var inte felaktig. Till denna länkades dock snabbt en överdriven avtappning och centralisering av överskottet och tom av jordbruksavkastningen och detta med byråkratiska ledningsmetoder. Följden blev missnöje bland bönderna, ett allvarligt produktivitetsfall, osv.

• Perioden av »korrigering« och försiktig modernisering, 1962-1966: Under Liu Shaoqis och Deng Xiaopings ledning övergavs centraliseringen av jordbruksarbetet på de jättelika kollektiven. Brigaderna (flera byar) — ja, tom arbetslaget (en by) — och inte kommunerna, blev de grundläggande produktionsenheterna och kooperation och ömsesidig hjälp sattes i centrum. En begränsad frihandel med jordbruksöverskottet återinfördes. En begränsad modernisering av industrin genomfördes. Samtidigt började en satsning på självförsörjning under det dubbla trycket av blockaden från imperialismen och från Kreml.

• »Kulturrevolutionens« period, 1966-1971, fram till Deng Xiaopings första återupprättelse: Den privata sektorn delades hårda slag även om den inte fullständigt undertrycktes (särskilt inte på landsbygden). »Arbetsinvesteringsmetoden« överfördes till industrin, särskilt till oljeindustrin som upplevde ett första uppsving tack vare det omfattande utnyttjandet av arbetskraft (erfarenheterna från Da-qing). Satsningen på självförsörjning fick absurda proportioner. Moderniseringen avstannade tvärt. Det råder inget tvivel om att det förekom kapitalförstöring.

• Perioden 1971-1976: Zhou Enlai och Deng Xiaoping lyckades sätta stopp för inriktningen på självförsörjning och förverkliga en öppning gentemot imperialismen. Kina började åter importera modern teknologi, men fortfarande i begränsad skala. Den fria handeln med jordbruksöverskottet, som fortfarande låg i böndernas händer, återinfördes delvis. Men denna »nya kurs« mötte motstånd. Medelvägen mellan »kulturrevolution« och »korrigering« var föga effektiv.

• Efter Maos död: en mer radikal vändning mot de »fyra moderniseringarna« som låg Deng Xiaoping så varmt om hjärtat, en snabb återintegrering av folkrepubliken Kina i världsmarknaden, efterfrågan på kapitalistiska krediter, rasering av folkkommunerna, fullständig återupprättelse för »materiella incitament«. Men själva omfattningen av vändningen har medfört att ekonomin från år 1979 återigen förlorat jämvikten. Det är nödvändigt med en ny justering.

Låt oss tillägga att det under nära två decennier var praktiskt taget löne- och realinkomstopp för arbetarna (med rena svältlönerna för folkkommunernas »överskottspersonal« som hyrdes ut till industriföretagen för löner under de officiella normerna). När dessa fattiga bland de fattiga, »Maos kulier« demonstrerade mot denna skandal under »kulturrevolutionen« anklagades de för… »ekonomism« av den extrema maoistfraktionen och undertrycktes hårt.
Under »kulturrevolutionen«(4) förekom en mindre reducering (men inte ett avskaffande) av de byråkratiska privilegierna, en reducering av betydelsen av byråkratins »teknokratiska« skikt till förmån för de politiska och militära skikten. Men trots Maos löften och de Röda gärdernas krav institutionaliserades inte arbetarmakten i företagen, än mindre i landet. Därefter riktades ett hårt förtryck mot de mest militanta delarna av ungdomen och arbetarna; ett förtryck som leddes av »de fyras gäng«, vilket förklarat varför dessa inte fick något masstöd då de avlägsnades från makten. Sedan 1976 har man gjort materiella eftergifter åt arbetarna (löneökningar; och även några institutionella eftergif ter som vi skall nämna längre fram Men den teknokratiska flygeln i norr byråkratin har fått ökad makt. Den sociala ojämlikheten ökar. I städerna förekommer välstånd och fattigdom sida vid sida i en omfattning som vi måste gå tillbaka till början av 1950-talet föl att finna en motsvarighet till.

Överhettning och glidning

Efter en rivstart — industriproduktionen ökade med 14,3% 1977 och med 13,9% 1978 — stötte de »fyra moderniseringarnas politik« snart på hinder och inre motsättningar:

1. Exporten utvecklades inte i samma takt som importen av modern teknologi. I synnerhet befinner sig utvinningen av olja i relativ stagnation just p g a avsaknaden av modern teknologi och lämpliga ledningsmetoder. Den svåra olycka som inträffade i Bohai-gulfen, där borrplattform nummer 2 störtade samman och orsakade 72 arbetares död(7) är ett tecken på detta.

I själva verket håller oljeexporten till Japan på att minska: den har minskat från 9 miljoner ton 1980 till 8,3 miljoner ton 1981 och 8,1 miljoner 1982, samtidigt som man i de ursprungliga kontrakten hade fastslagit en ökning till respektive 9,5 och 15 miljoner ton(8).
Att vidmakthålla det tempo i moderniseringen som förutsades 1975-1976 skulle ha lett till en enorm skuldsättning för Kina, av samma storleksordning som Polens och Brasiliens. Underskottet i handelsbalansen med de imperialistiska länderna ökade från 1,2 miljarder dollar 1977 till 3,5 miljarder 1975 och 4,5 miljarder 1979 (även om detta kompenserades av en kreditbalans med Hong Kong på respektive 1,7 miljarder, 2,2 miljarder och 2,6 miljarder dollar) till minst 16 miljarder dollar 1985 (med en årlig skuldkostnad på 3,2 miljarder dollar).

I denna situation ville inte de alltför pragmatiska och alltför försiktiga ledarna i den kinesiska byråkratin hamna. Det blev därför nödvändigt att sänka ambitionerna, stryka en del av de mest storslagna projekten, bromsa upp expansionstakten. Ett stort antal planer på import av »färdiga« fabriker annullerades(9). När Hua Guofeng avgick som regeringschef förklarade han officiellt inför den nationella folkförsamlingen den 7 september 1980 att 10-årsplanen för 1976-1985 som innehöll de »fyra moderniseringarnas« mest ambitiösa mål, inte skulle omsättas i praktiken(10).

2. Många »moderniseringsprojekt« som inleddes vid början av Deng Xiao-pings era har misslyckats, eller har inte sett förväntade resultat, p.g.a. avsaknaden av kompetent personal, felaktig planering, byråkratiskt slarv, likgiltighet från liknöjda arbetare, dvs fenomen som liknade de under Edward Giereck-eran i Polen, men som förvärrades av landets storlek och enorma underutveckling. Två skandaler symboliserar dessa misslyckanden: stålverket i Wuhan som var ämnat att producera 4 miljoner ton stål och köpts in från Tyskland för ett högt pris, men vars nödvändiga elförsörjning man helt enkelt glömt att beräkna; och det från Japan beställda stålverket i Baos-han, nära Shanghai, med en kapacitet på 6 miljoner ton, men som man bokstavligen tänkt bygga på kvicksand(11).

På ett mera allmänt sätt har expansionsmålen vad gäller stålindustrin, oljeproduktionen och produktionen av jordbruksmaskiner minskats avsevärt. Prioriteringen av stålet (»spannmål och stål« var de två expansionsaxlarna i Kina under Mao) har övergivits. Målet på 60 miljoner ståltackor under 1985 tycks ha ersatts med 45 miljoner. Likaså har man övergivit den befängda idén att »förverkliga huvuddelen av jordbrukets mekanisering under 1980«, vilket fortfarande vidhölls i januari 1978(12), och som skulle ha betytt tillverkningen av motsvarande 3,5 miljoner traktorer på 15 hästkrafter vardera inom loppet av tre år. Denna målsättning kan säkerligen bara uppnås inom 6 till 8 år.

Däremot har man kvalitativt prioriterat kolet vars expansion borde kunna ersätta den olja som inte kan exporteras till Japan och täcka energiunderskottet i Kina självt, vilket riskerar att förvärras under de kommande åren(13).

3. Eftergifterna till bönderna i form av en höjning av inköpspriserna för jordbruksprodukter och till arbetarna i form av lönehöjningar har inte kunnat bringas i överensstämmelse. Detta har medfört ett inflationstryck å ena sidan och kris i försörjningen med vissa nödvändighetsprodukter å den andra.

Far Eastern Economic Review har ägnat två studier åt inflationstrycket i Kina(14). I mitten av 1980 beräknades inflationen uppgå till mellan 6 och 7% och i slutet av året till mellan 15 och 20%(5). Om denna inflation framförallt uttrycks i en påtaglig fördyrning av livsmedlen i städerna, då ligger den grundläggande orsaken i det starka budgetunderskott som uppstått för första gången i Folkrepubliken Kinas historia. Times (16) talar om ett underskott av en storleksordning på 10 miljarder dollar, eller 15% av de totala budgetutgifterna 1979. Åtstramningspolitiken och omjusteringen av investeringsprojekt har huvudsakligen till uppgift att minska detta underskott.

4. Det motstånd som en del av den politiska apparaten och framförallt militären har fört i det tysta mot genomförandet av de »fyra moderniseringarna« har försenat, bromsat eller till och med förhindrat förverkligandet av en rad reformer och ökat bristen på jämvikt ännu mer. Detta tysta motstånd är för övrigt förmodligen lika mycket ett resultat av inkompetens inför förvaltnings- och produktionsproblemen från den genom fraktionskamp utvalda apparatens sida, såsom ett resultat av politiska meningsskiljaktigheter i egentlig mening.

5. Omfattningen av gemensamma bolag med utländskt kapital har varit mera begränsad än beräknat. Väsentligen var det till en början kinesiska kapitalister i utlandet (inklusive de i Hong Kong) som slagit in på denna väg i utbyte mot avsevärda koncessioner: den »nationella bourgeoisien« som delvis exproprierades under »kulturrevolutionen« har återfått alla sina bankkonton, inklusive de höga löner som innehölls under perioden 1966-1976.

Det inträffade dessutom ett mycket omtalat misslyckande med det första »gemensamma bolaget«: Jiang Sho — yllespinneriet. Detta som byggdes 1978 i Guandong-provinsen i samarbete med en firma från Hong Kong och en från Macao, uppvisade en minskande produktion istället för ökande(17). Sammanlagt har enbart 13 av 800 planerade »gemensamma bolag« blivit definitivt godkända och omsatts i praktiken(18). För att ersätta den förutsedda vinst som uteblivit tvekar dessutom inte Deng-regimen att direkt exportera arbetskraft till lågt pris(19)’. Men resultatet är än en gång föga inspirerande, åtminstone hittills.

Om vi vill göra en syntes av alla dessa motsättningar, skulle vi kunna säga att de »fyra moderninseringarnas« politik har begått samma misstag som tidigare den maoistiska politiken:
den har försökt förverkliga för mycket för snabbt även om genom en annan väg än Mao(20). Men det kan inte vara slumpens verk. Om vissa misstag upprepas med en sådan ståndaktighet kan det inte enbart bero på medfödda brister hos byråkratin. De är också en följd av de objektiva problemens enorma tryck Att ombesörja att 900 miljoner eller kanske t.o.m. en miljard munnar får mat, bostad och garanteras ett minimum av sjukvård utgör ett jättelikt problem för ett efterblivet land som Kina.

Låt oss upprepa: Vilken regim som helst som har makten i Beijing, och som inte tjänar intressena hos en ägande klass som är underordnad imperialismen, skulle konfronteras med samma drama. De som har det historiska ansvaret är de japanska militärerna och imperialisterna som ödelade landet och före dem de brittiska, amerikanska, franska, tsaristiska och japanska imperialisterna som plundrade och ödelade det och höll kvar det i sin underutveckling. De som har det historiska ansvaret är Stalin, Chrusjtjov och Brezjnev och den europeiska, japanska och amerikanska arbetarklassens ledare som har vägrat att lätta denna underutvecklingens enorma börda genom att medelst segerrika socialistiska revolutioner i sina länder erbjuda Kina ett stort, generöst, oegennyttigt bistånd.

Världsrevolutionen kommer att fylla denna lucka. Men i väntan på Världsrevolutionen måste man föda denna miljard munnar, nu, år efter år, månad efter månad. Där har vi dessutom rötterna till de kraftiga svängningarna som KKP-ledningens ekonomiska politik genomgått sedan de kom till makten.

De »fyra moderniseringarnas« mål och innehåll

Utgången av fraktionskampen till förmån för de »fyra moderniseringarna visar framförallt att den kinesiska byråkratin blivit varse att det med främst »arbetsinvestering« är omöjligt att innan år 2 000 förvandla Kina till en »modern stormakt« om man vill undvika att de sociala spänningarna når en explosionspunkt. Man lyckades varken öka jordbruksproducenternas eller industriarbetarnas avkastning genom att under ett kvarts sekel frysa — eller tom sänka — producenternas levnadsstandard.

Dessutom var det lika omöjligt att inom en förutsägbar framtid integrera massan av arbetslösa (i städerna) och de undersysselsatta bönderna på landsbygden i den moderna industrin.
Den mest pragmatiska lösningen föreföll då vara att kombinera utvecklingen av den moderna industrin med utländsk hjälp och en utveckling av den privata eller kooperativa sektorn som har låg produktivitet, men som skulle kunna suga upp en del av arbetslösheten.

Följaktligen rör det sig inte om en återgång till den stalinistiska modellen, vilken för övrigt inte heller den maoistiska modellen hade mycket gemensamt med. Om det finns »förebilder« för Deng Xiaopings politik bör de snarare sökas i Jugoslavien (men, minus arbetarsjälvstyret) eller, ännu bättre, i de »ungerska reformerna«. Det är återupprättandet av marknadsekonomin och av »materiella incitament« som utgör kärnan i Deng Xiaopings eller rättare sagt Hu Qiaomus, Zhao Zhiyangs och Chen Yuns strategi (de senare utgör de verkliga upphovsmännen till »den kinesiska ekonomiska reformen«).

Det är marknaden som man förväntar sig ska kunna sammanlänka nyckelindustrierna som ska möjliggöra en gradvis modernisering av hela landets infrastruktur, »exportindustrierna« (framförallt olja, kol och textilier), jordbruket som stimuleras av en större tillgång på konstgödsel*5′ och konsumtionsvaror från industrin, och den snabbt expanderande privata och kooperativa sektorn.

Folkrepubliken Kinas nye premiärminister, Zhao Zhiyang, hade gjort omfattande experiment med denna ekonomiska utvecklingsmodell i Kinas mest befolkade provins, Sichuan, som han som KKP:s förste provinssekreterare administrerade mellan 1975 och 1979. Han utvecklade där folkkommunssystemet på ett mycket radikalare sätt än man ännu vågat göra någon annanstans i Kina. Bondefamiljen (snarare än brigaderna eller produktionslaget) är ansvariga för att förverkliga produktionsmålen (kvoterna). Familjen åtnjuter »tre friheter«: friheten att utvidga den fria handeln med sitt överskott, och friheten att bilda privata företag utanför jordbruket (huvudsakligen hantverks- och handelsföretag).

Paradoxalt nog har Zhao Zhiyang samtidigt återgått till en av huvudidéerna bakom Maos ekonomiska politik under »det stora språnget« och »kulturrevolutionen« (en idé som Mao själv mer eller mindre helt övergav från 1970): idén om en industri som vilar på böndernas och jordbrukets behov, och i grund och botten finansieras av jordbruksexpansionen (dvs genom »arbetsinvestering« på landsbygden). Till skillnad från Mao, försöker han uppnå målet medelst tämligen grova men effektiva »materiella incitament« och inte genom politisk mobilisering, indoktrinering eller tvång(6). Men grundtanken är densamma och skiljer sig i grunden från Stalins och Chrusjtjovs: Det är omöjligt att överföra överskottet av arbetskraft på den kinesiska landsbygden till städerna och den moderna industrin. Man måste finna ett annat sätt att göra sig av med det.

Sociala spänningar

Parallellt med motsägelserna i »de fyra moderniseringarnas« politik har en rad sociala spänningar kommit till uttryck på alla nivåer i det kinesiska samhället. Dessa spänningar fanns delvis redan under de föregående faserna av Folkrepubliken Kinas utveckling.
Men den ekonomiska »liberaliseringen skärpte dem otvivelaktligen, samtidigt som den begränsade »demokratiseringen 1978-1979 och den växande skepticismen från arbetarnas och ungdomens sida gentemot alla det kinesiska partiets fraktioner, har tillåtit dem att framträda mera öppet. Bland dessa sociala spänningar bör man notera:

l. Ökningen av ungdomsarbetslösheten i städerna. Denna arbetslöshet, som redan till stor del utgör den »materialistiska« förklaringen till fenomenet md rödgardisterna löstes på ett särskilt grymt sätt när Liu Biao och »de fyras gäng« likviderade »kulturrevolutionens De unga deporterades i massor till landsbygden, och förbjöds att återvända till städerna. Även om den ideologiska indoktrineringen (»tjäna folket«) tillfälligt minskade chocken hos en del av offren, förstod dessa snart vad det var frågan om, framförallt inför det kyliga mottagandet de fick av bönderna (något som det kinesiska jordbruket sannerligen inte lider brist på är arbetskraft).

På detta följde en massiv rörelse av ungdomar som illegalt återvände till städerna, vilket ledde till en oroväckande våg av kriminalitet. Dessa ungdomar måste tillgripa extrema åtgärder för att klara livhanken, ty de saknade både uppehålls- och arbetstillstånd. Det verkar som om attentatet vid Beijings station den 29 oktober 1980 var en handling av en ung »desperado« av denna typ, Wang Zhiqang(21). Myndigheternas reaktion var förvånansvärt mild eftersom Deng Xiaoping-fraktionen i rådande läge inte ville framstå som delaktig i ansvaret för den massiva deporteringen av ungdomar 1968-1970(22).

Låt oss också påminna om att den 9 december 1978 strejkade 50000 ungdomar som arbetade vid de statliga jordbruken i Yunnan-provinsen. Strejken följdes av en demonstration med tusentals arbetslösa ungdomar i Shanghai den 11-13 december 1978. I början av februari 1979 var ungdomar från den stora kinesiska metropolen inbegripna i ett veritabelt upplopp som blockerade järnvägstransporterna under 12 timmar. Två »ledare« för dessa upplopp dömdes till nio respektive fem års fängelse i en rättegång som hölls den 10 december 1979(23).

Allt detta förklarar både byråkratins oro och försiktighet inför ungdomsår -arbetslöshetsproblemet. För att få en uppskattning om problemets omfattning ska vi återge två siffror. Antalet ungdomar som sändes till landsbygden i slutet på sextiotalet och i början av 1970-talet beräknas till 16 miljoner. Antalet ungdomar som slutar skolan för att söka ett arbete i de kinesiska städerna var 1979 12 miljoner, varav 7 miljoner fått anställning(24),
Byråkratin har sökt minska denna arbetslöshet på två sätt; som än en gång på ett typiskt sätt förenar grunddragen i Deng Xiaopings politik. Denna utnyttjar »materiella incitament (och »den fria marknaden«) för att försöka avlägsna problemet från den offentliga sektorn. De unga har fått tillstånd att etablera små företag som hantverkare, återförsäljare, reparatörer (detta är den explosiva utvecklingen av »anställning i den tredje sektorn« som är så välkänt i de underutvecklade kapitalistiska länderna). Naturligtvis uppmuntras initiativ i form av små kooperativ, men det rent privata initiativet tillbakavisas inte.

Dessutom fortsätter man att uppmuntra ett återvändande till landsbygden, men än en gång med hjälp av »materiella incitaments Ett meddelande från den kinesiska nyhetsbyrån (»Nya Kina«) som publicerades i slutet av 1979(25) gör gällande att l miljon ungdomar har organiserat i runt tal 30 000 kollektivjordbruk, bland vilka det finns en del vars inkomst är dubbelt så hög som i folkkommunerna, och »nästan lika hög som inkomsten i städerna«.

2. Skiktningen på landsbygden

Den gradvisa raseringen av folkkommunerna, den snabba återgången till en jordbruksekonomi där marknaden spelar en framträdande roll kunde inte undgå att öka de sociala klyftorna på landsbygden. Sedan ansträngningarna att åstadkomma utjämning misslyckats — dessa medförde att ökningen av livsmedelsproduktionen sjönk till en farligt låg nivå — har nu åter, såsom i Sovjet på 50- och 60-talen, uppkommit, sida vid sida, »rika kommuner« och »fattiga kommuner«, för att inte tala om »rika brigader« och »fattiga brigader« och »rika bönder« och »fattiga bönder«.

Den nye premiärministern Zhao Zhiqangs ögontjänare betonar att bönderna från Sichuan nu transporterar sina (privata) svin med (privat) cykel, (privat) moped, eller med (kooperativ) lastbil för att sälja dem på den fria marknaden. Lösenordet är välkänt:
»Berika er«. Men hur många folkkommuner, för att inte tala om den kinesiska bondebefolkningen kan kosta på sig sådana bedrifter?

Vi har redan sett att enligt officiella källor motsvarar en jordbrukares medelinkomst hälften av medelinkomsten för en lönarbetare i städerna, som är 75 yuan per månad. Om vi jämför siffran 40 yuan i månaden med den vinst på 400 yuan i månaden som den kände bonden Luo tjänar på sin lastbil, är det lätt att föreställa sig vilken misär en stor del av de kinesiska bönderna lever under, samma bönder som »förde« den tredje kinesiska revolutionen till seger för trettio år sedan. Vice premiärministern Yao Yilin har erkänt att 10% av bönderna saknar tillräcklig med föda. Och inte heller bland dem är missnöjet längre passivt. I januari 1979 demonstrerade tiotusentals bönder i Beijing. En av deras slagord var: »Ned med hungern«.
I själva verket har en ledare ur Deng-fraktionen i en avsiktligt pessimistisk analys för att förvärra balansräkningen över maoismen, intygat att bönderna genomsnittliga konsumtion av sädesslag var mindre 1978 än 1957(26). Detta påstående är inte särskilt trovärdigt.

Den amerikanska journalisten Felix Butterfield(27) har utifrån kinesiska regeringskällor rapporterat att den förväntade livslängden i Folkrepubliken Kina ökat från 32 år 1949 till 68 år 1978. När man känner till att den genomsnittliga konsumtionen hos en bondefamilj 1957 (eller 1937) inte översteg 2 000 kalorier per person, så skulle en minskning av detta minimum inte ha tillåtit en sådan ökning av medellivslängden i ett land där 80% av invånarna fortfarande bor på landsbygden. Argumentet kan också användas mot den amerikanska professorn Nicholas Lardys påstående att livsmedelskonsumtionen per capita under hela perioden 1958-1978 skulle ha varit lägre än på 1930-talet.

Genom att gynna en utveckling av marknaden har Deng-fraktionens politik dessutom framkallat reaktioner som Mao helt riktigt hade förutsett och fruktat: »de rika kommunerna«, »de rika brigaderna« och »de rika arbetslagen« föredrar att utveckla odlingar som ger större avkastning på marknaden än de sädesslag som levereras till staten för fasta priser. Detta har lett till en farlig stagnation eller tom en tillbakagång för odlingen av sädesslag, trots att den totala jordbruksproduktionen ökat(29). Enligt officiella siffror såldes 1978 14,6% av jordbruksproduktionen på den fria marknaden(30)’. Dilemmat för regeringen är särskilt grymt: antingen att på nytt öka inköpspriserna på sädesslag från kommunerna (vilket skulle öka budgetunderskottet och öka inflationen) eller återgå till systemet med fasta kvoter, dvs att starkt begränsa den nyligen beviljade »fria marknadens.

3. Den växande ojämlikheten i städerna

Den växande ojämlikheten i städerna är ett kombinerat resultat av en höjning av de högre kadrernas löner, återinförandet av den »nationella patriotiska bourgeoisiens« privilegier, utvidgningen av den privata sektorn och det plötsliga massiva framträdandet — efter ett avbrott på trettio år — av utländska tekniker, turister osv. Det som under »kulturrevolutionen« och även under dess avveckling var inskränkt (och dolt) uppträder på nytt inför offentligheten: lyxaffärer, reklam för lyxvaror, lyxrestauranger, svart marknad, prostitution.

Precis som i Östeuropa och Sovjetunionen spelar frågan om utländsk valuta en nyckelroll för utvidgningen och befästandet av den sociala ojämlikheten. Det har uppkommit en svart marknad för Hong Kong-dollar, USA-dollar, yen och annan hårdvaluta som ger tillgång till lyxvaror som importerats (ofta illegalt) eller tillverkas på plats. Turisterna, som betraktas som en av denna marknads försörjningskällor, tvingas byta sin valuta mot en kinesisk »specialvaluta«, vilket man hoppats skulle förhindra en utvidgning av den svarta marknaden. I själva verket har detta bara utmynnat i en kompletterande handel, nämligen med denna »specialvaluta(30). Och, i likhet med specialaffärerna med utländska varor(31) i Östeuropa har denna dubbla penningscirkulation väckt protester, t o m i form av demonstrationer från en del sektorer av den kinesiska befolkningen(32).

Regimen försöker utnyttja de politiker som satt i »ledande poster« under kulturrevolutionen som syndabockar för den växande ojämlikheten. Deras verkliga korruption offentliggörs. Byråkraternas inte mindre verkliga korruption i Li Shaoqis/Deng Xiaopings parti offentliggjordes i samband med »kulturrevolutionen«. Men då den arbetslösa ungdomen och arbetarna som arbetar hårt för en blygsam lön ser hur den gamla lyxbadstranden Beidaihe åter blir en lyxbadstrand reserverad åt utlänningar, åt de »nyrika«, åt de »patriotiska borgarna«, för att inte tala om de höga ämbetsmännen och teknokraterna som nu sitter vid makten, då blir den avledande effekten av rättegången mot »de fyras gäng« och liknande rättegångar föga effektiv. Allvarliga sociala spänningar håller på att hopas i Kina. En explosion av Polens typ är inte utesluten inom de närmaste åren.

Den nya förvaltningsmodellen

På den femte folkförsamlingens andra möte tillkännagav Deng de principer för demokratiseringen av företagens ledning som skulle införas samtidigt med den »ekonomiska liberaliseringar. Men han betonade starkt den oundgängliga enheten mellan »demokrati« och »centraliserad ledning«. Mot KKP:s centraliserade ledning på nationell och provinsiell nivå svarar direktörens centraliserade ledning på företagsnivå. Arbetarna har rätt att välja förmän och verkmästare. Rätten att välja företagsledare kommer inte på tal.

Likväl är alla västerländska kommentarer om »rehabilitering av profiten”, eller återgång till »marknadsekonomi”, lika falska som då de gällde de beryktade Liberman-Trapeznikov-reformerna i Sovjet. Den verkliga debatten gäller vilka kriterier de centrala myndigheterna ska använda för att bedöma företagens prestationer: bruttoproduktionen, försäljningssiffror, »tillfört värde« eller »profit«. Långt ifrån att vara en självständig drivkraft för den ekonomiska utvecklingen, är profiten helt enkelt ett instrument för planens förverkligande. Företagen har varken friheten att fastslå (eller ändra) priserna eller ändra det tillverkade sortimentet när det gäller de produkter som anses viktiga. Som Thierry Pairault(33) mycket riktigt påpekat förstärks i viss mån, trots skenet, de centrala instansernas kontroll över de stora företagen ytterligare under det nya förvaltningssystemet. Ty även om företagen beviljas rätten att välja sina leverantörer, och att därmed upprätta kontraktsenliga förbindelser mellan dem, måste alla utgifter gå genom bankväsendet, som liksom i Sovjet blir det främsta instrumentet för att kontrollera att planen fullföljs. Ingen utgift som går utöver de förutsedda produktions- och leveransplanerna, får bankernas godkännande, och kan därmed inte genomföras. Profitens roll, förutom att den möjliggör bokföring, begränsas följaktligen till att vara en ”materiell stimulans», dvs för att öka bonustilläggen som fortfarande är av blygsamt format för arbetarna — i genomsnitt 10% av lönen. Det råder inget tvivel om att saken ligger annorlunda till för byråkraterna, men detta har ännu inte klart bevisats.

Slutligen får man ett intryck av att de djupgående förändringarna inte har gällt så mycket de större industrierna som den lokala industrin, och i landsortsindustrin. Det är på detta område som man med utgångspunkt från idén om en långtgående självtillräcklighet för varje provins (delvis föreskrivet av hänsyn till det nationella försvaret) genomfördes en verklig decentralisering under »kulturrevolutionens Denna idé följdes av en idé om en parallell utveckling av basindustrin (framförallt stål- men även elindustrin) i varje provins, med ledningen i händerna på partiledningen på provinsiell och lokal nivå.

Den förändring som införts i och med den nuvarande reformen går snarare i riktning mot centralisering än decentralisering. Idén om »bakgårdsmasugnar« har definitivt övergivits. Likaså idén om varje provins självtillräcklighet. Man lägger tonvikten vid mångfalden av naturresurser och en större arbetsdelning mellan lokala industrier och industrier i nationell skala. De lokala myndigheternas vikt och makt begränsas oundvikligen till förmån för »direktörerna« å ena sidan, och branschernas centrala administration å den andra, utan att man därmed återgått till det gamla stalinistiska systemet med branschministeriet som kontrollerar allt uppifrån. Det är möjligt att de dessutom ersatts av »truster« i nationell skala. Initiativ på lokal och provinsiell nivå för att utveckla varje områdes specifika möjligheter uppmuntras. Men detta begränsas och kontrolleras av centralmakten.

Man bör inte av detta dra slutsatsen att marknadens vikt i den kinesiska ekonomin i själva verket inte ökat eller att reformerna i »ungersk stil« är till stor del inbillade. För det första utvidgades den kooperativa och den privata sektorn, dvs den sektorn av ekonomin som står utanför statlig kontroll, såväl i städerna som på landsbygden. Dessutom ger »självförvaltningssystemet« — inte arbetarsjälvstyre som innebär att de avgörande besluten inklusive i fråga om anställning och avskedanden av företagsdirektörerna faller på arbetarrådet — som upprättats med försiktighet, och till att börja med inom de mest lönsamma företagen, ett större manöverutrymme åt »direktörerna« och utnyttjar element av konkurrens och samarbete mellan företag för att förbättra produktiviteten. Men man ifrågasätter inte den allmänna ramen för den ovanifrån styrda centraliserade planeringen (dvs den byråkratiskt centraliserade planeringen), inte heller de byråkratiska besluten av ett väldigt litet antal människor, eller prioriteringarna när det gäller distributionen och utvecklingen av de nationella resurserna.

Ur detta följer en grundläggande motsättning som var påtaglig redan i Sovjet vid tiden för Liberman-Trapeznikov-reformerna: profiterna befinner sig i händerna på kommando-posterna, men »företagen« (dvs »direktörerna«) har inte möjlighet att påverka de faktorer som bestämmer profiten: inköpspriserna för råvaror och maskiner, den totala lönesumman och försäljningspriserna på de färdiga produkterna. Dessutom vill byråkratins teknokratiska flygel utvidga reformerna i riktning mot att ge direktörerna rätten att avskeda arbetskraft på samma sätt som de försöker i Ungern och i Polen (en direktör för ett stålverk i Chongqing som för närvarande sysselsätter 40 000 lönarbetare(34) skulle vilja minska antalet till hälften).
Inflationstrycket, som ökat i slutet av 1980, och den nya budgetkontroll som beslutats har dessutom tagit sig uttryck i en tydlig åtstramningspolitik. Lönerna kommer inte att öka med mer än 10 eller 15% och hela frågan om bonustillägg kommer att revideras i ljuset av de krav som budgetkontrollen ställer.

En allmän balansräkning

Om vi gör en allmän balansräkning över hela den ekonomiska utvecklingen sedan »det stora språnget framåt«, för att inte säga sedan revolutionens seger 1949 kommer vi fram till två allmänna slutsatser:

1. För det första har den socialistiska revolutionens historiska berättigande bekräftats mer än någonsin. Den kinesiska revolutionen förblir vårt sekels viktigaste och progressivaste händelse vid sidan av den socialistiska Oktoberrevolutionen. Den har åstadkommit mycket viktiga förändringar som varit till stor gagn för ett mycket stort antal människor, trots enorma kostnader och uppoffringar som till en del härrör ur övergrepp från byråkratins sida och därför var onödiga och hade kunna undvikas.

Idag är det inte endast det imperialistiska kretsarna å ena sidan, Kreml och dess agenter å den andra, som ifrågasätter dessa framgångar, utan också en del av de kinesiska ledarna förblindade av sin antimaoistiska fraktionalism. Men fakta är envisa.

I motsats till en myt som sprids idag, är den kinesiska ekonomiska utvecklingen under de senaste trettio åren mycket överlägsen den indiska. På basis av officiell statistik som offentliggjorts av den nuvarande ledningen för det kinesiska kommunistpartiet finner man att om Kinas index för produktion per capita år 1978 sätts lika med 100, blir motsvarande index för Indien 68 för produktion av sädesslag, 60 för elproduktionen, 48 för stålproduktionen och 46 för cementproduktionen(35).

Den sociala situationen i Kina varierar avsevärt från en region till en annan, och t o m från en ort till en annan. Överallt finns djup fattigdom närvarande. Men det historiska framåtskridandet är inte mindre odiskutabelt. Den ovan citerade amerikanska journalisten Felix Butterfield som utmärks av ett minimum av objektivitet, sammanfattar de framsteg som gjorts tack vare revolutionen på följande sätt:

Varje dag precis efter lunchen rensar många anställda på kontoren i Beijing omsorgsfullt sina skrivbord och lägger sovsäckar på dem. De förbereder sig för en av de viktigaste och mest tillfredsställande ritualerna i det kinesiska livet, den långa middagsluren, »xiu-xi«.
(…) en amerikansk ingenjör som besökte en oljeborrplattform i södra Kina var förvånad över att konstatera att arbetarna slutade borra vid lunchtid. De stängde av alla maskiner och lade sig sedan för att sova(…)

»xiu-xi« är en av de bekvämligheter som den kommunistiska revolutionen medfört. Det finns till och med inskriven i författningen, vars artikel 49 lyder; »Den arbetande befolkningen har rätt till vila«.

Kommunisterna har ersatt de ständiga hoten från hungersnöd, banditväsende och pestartade epidemier med vad som ibland liknar en enorm välfärdsstat.

Förutom den allmänna vilostunden förekommer garanterad livstidsanställning, ett system som kallas »järnrisskålen«. Det är nästan omöjligt för en fabrik att avskeda en arbetare om denne inte är en tjuv eller en mördare. Sjukvården och undervisningen är kostnadsfri. Boendet i städerna är kraftigt subventionerat, den genomsnittliga hyran ligger på 2,7 amerikanska dollar i månaden.

Man skulle kunna invända att allt detta motsvaras av en mycket låg genomsnittlig arbetsproduktivitet, vilket är obestridligt. Men den var knappast högre under den gamla regimen, med den tvåfaldiga skillnaden att den då var förbunden med en outhärdlig fysisk ansträngning och en ofattbar misär för massan av producenter. Framåtskridandet är obestridligt och universellt(37). Detta framåtskridande är resultat av att arbetskraften inte längre är en vara, av att det inte finns någon arbetsmarknad och av att arbetarna — trots den enorma mängden arbetslösa — åtnjuter anställningstrygghet och garanterad minimilön. Detta är ett resultat av det kollektiva ägandet av produktionsmedlen och existensen av en arbetarstat, om än byråkratiserad. Det bevisar att kapitalismen inte har återinförts i Kina, att landet bevarar en ekonomisk struktur jämförbar med Sovjetunionens, »folkdemokratiernas« Jugoslaviens, Kubas eller Vietnams, vilket föreskriver en likadan ekonomisk dynamik på lång sikt, med liknande ekonomiska motsättningar.

2. För det andra ålägger underutvecklingens enorma tyngd stränga begränsningar på Kinas ekonomiska utveckling vilka förblivit förvånansvärt oföränderliga under de senaste trettio åren, trots de mest våldsamma politiska vändningarna. Om man abstraherar bort fraseologin och den relativa tyngden av olika fraktioner av byråkratin (politiska, militära, teknokratiska) liksom från den växlande nivån av massmobiliseringar, är det inte förändringarna utan de konstanta elementen i byråkratins ekonomiska politik som är slående.

Ställda inför den ekonomiska utvecklingens grundläggande problem har alla fraktioner av byråkratin klart prioriterat utvecklingen av den tunga industrin, systematiskt underutvecklat eller inte tillräckligt utnyttjat den lätta industrin som ändå utgör den mest utvecklade delen av den kinesiska industrin, den viktigaste både för tillfredsställelsen av befolkningens behov och för utvecklingen av exporten.

Det är möjligt att denna nu kommer att förändras, men det återstår att se… Ställda inför de problem som den kinesiska storindustrin — förlorad i den föråldrade produktionens hav — reser, har alla byråkratins fraktioner behållit och försökt förstärka centralmaktens kontroll över företagen, även om den använt olika medel. Vi har redan understrukit detta i fråga om Deng Xiaoping-fraktionen. Detta var också fallet under »kulturrevolutionen« ett faktum som maoisterna i väst ignorerat, men som därför inte är mindre verkligt.

Och inför den smala gräns som skiljer tillfredsställandet av den kinesiska befolkningens livsmedelsbehov från hungersnöd, har alla fraktioner systematiskt strävat efter att importera spannmål.

Man skulle kunna förmoda att dessa oföränderliga element i politiken följer automatiskt av underutvecklingens motsättningar. Men så är inte alls fallet. Den enda ofrånkomliga följden av motsättningarna är att utrymmet för de möjliga och genomförbara variationerna är litet. Ingen ekonomisk politik kan garantera en miljard kineser — vare sig idag eller inom tio år — en konsumtions- och kulturnivå jämförbar med de industrialiserade eller t o m de halvindustrialiserade ländernas. Men just därför att denna marginal är så snäv har den byråkratiska ledningen och planeringen, de felaktiga politiska linjer, de katastrofala misstagen vad gäller investeringar eller prioriteringar, slöseriet med tillgångar, kvävandet av massornas initiativkraft, fått ännu ödesdigrare följder i Kina än i de mer utvecklade länderna. De är verkliga brott mot mänskligheten.

Den kinesiska ekonomiska krisen är en kris för det byråkratiska styret och inte för den socialiserade ekonomin. Precis som i Sovjet och i Polen beror krisen på underproduktion av bruksvärden, inte på överproduktion av bytesvärden som kriserna i de kapitalistiska länderna. Det är fråga om ett underutnyttjande av de fysiska (materiella och mänskliga) resurserna, inte om en överackumulation av kapital. Den som inte förstått dessa skillnader har inte förstått den marxistiska ekonomiska analysens ABC.

Det kinesiska exemplet bekräftar det som de revolutionära marxisterna ständigt har hävdat i ett halvt sekel. Socialistiska demokratin är ingen »lyx för de rika länderna«. Den är inte en idealnorm som bör förverkligas »efter det att imperialisterna slutgiltigt krossats«, och som under tiden med nödvändighet måste underordnas realpolitikens krav. Den är ett materiellt, omedelbart krav i alla arbetarstater, en oundgänglig förutsättning för att de materiella och mänskliga resurserna ska kunna utnyttjas någorlunda harmoniskt, det enda medlet för att reducera slöseriet, korruptionen och bristen på erfarenhet i förvaltningen av kollektiviserade produktionsmedel. Utan socialistisk demokrati är det omöjligt att verkligen uppskatta behoven hos massan av konsumenter och deras prioriteringar. Det är ändå mindre möjligt att uppskatta företagens verkliga produktionskapacitet och att löpande kontrollera att de utnyttjas effektivt. All effektiv planering omöjliggörs för att byråkraterna har ett materiellt intresse av att dölja en del av företagens tillfångar. Hela det ekonomiska livet blir ogenomskinligt.

Eftersom Kina är ett mycket mindre utvecklat land än Sovjet, »folkdemokratierna« Kuba eller Jugoslavien, eftersom Kina är ett land i vilket proletariatet är mycket mindre utvecklat och mycket mindre kvalificerat är det mycket svårare att där förverkliga den socialistiska demokratin. Men p g a samma underutveckling är den socialistiska demokratin där desto mer nödvändig. Avsaknaden av den påtvingar ekonomin rubbningar — och massorna mycket mindre godtagbara uppoffringar — just därför att de säkerhetsventiler som finns på andra håll saknas. Vi är övertygade om att ett växande antal arbetare, unga rebeller och kritiska kommunister i Folkrepubliken Kina kommer att dra de nödvändiga slutsatserna. Det är ett tidens tecken att den nya kinesiska demokratiska rörelsen har antagit som sin fana den »femte moderniseringen«: demokratin, av vilken förverkligandet av de fyra andra, vetenskapliga och ekonomiska, är avhängigt.

PS. Den ekonomiska och sociala krisen har fördjupats sedan januari 1981. Regeringen tycks ha beslutat sig för att skärpa åtstramningspolitiken genom företagsnedläggelser och massiva avskedanden beslutade på central nivå. Detta kommer för första gången att skapa en omfattande arbetslöshet bland vuxna i städerna, med en minskning av de arbetslösas inkomst på 25 till 50%, till följd av de låga arbetslöshetsanslagen som förutsetts*39′. En ny källa till missnöje bland massorna kommer på så vis att läggas till den som skapas av de dyra levnadskostnaderna.

Ernest Mandel
Översatt ur franska Inprecor, 16 februari 1981

Noter

l. Enligt mme Chen Muhua, vice premiärminister, saknar 60% av skolungdomen tillgång till utbildning; 20% av de som gått grundskolan har inte möjlighet att fortsätta till mellanstadiet; 50°7o av de som gått ut nian fortsätter inte vidare till gymnasiet; och endast 5% av de som tagit studenten kommer in på universitetet. (Renmin Ribao, 11 augusti 1979)

2. Jacques Guillermez, Le parli communiste chinois au pouvoir, Payot 1972, s. 198.

3. I den omtalade modellbyn, Dachai, har den enorma arbetsinsatsen på terrassering som tusentals bönder gjorde mellan 1970 och 1974 definitivt inte ökat den odlade arealen med mer än 3 hektar. Den genomsnittliga avkastningen är mindre än ? % (Pierre Péon, Apres Mao, les managers, Fay-olle 1977, s.113) Man har (nästan) glömt att en av de första huvudanklagelserna som riktades mot »de fyras gäng« 1976 var att de hade »saboterat» Dachai». Det var Hua Guofeng som (liksom tidigare Mao) var den stora försvararen av »exemplet Dachai«. För övrigt har man nu konstaterat att statistiken från Dachai förfalskades.

4. Omkring 1975-1976 var minimilönen per månad 30 yuan inom industrin (36 yuan i pappersbruket i Canton). De mest kvalificerade arbetarna tjänade 120 yuan, de mest välbetalda teknikerna och ingenjörerna 200 yuan, några ekonomer och de politiska ledarna 300 yuan (till vilket tillkommer avsevärda naturaförmåner), de mest kända konstnärerna 400 yuan (Pierre Péan, op.cit., s.53). Dessa siffror har inte förändrats på 10 år.

5. Importen av fabriker och petrokemisk teknologi var främst inriktad på den snabba produktionen av konstgödsel. Denna ökade från 8,7 miljoner ton 1965 till 26 miljoner 1975 och 53 miljoner 1979 (Thierry Pairault, Les politiques économiques chinoises, Notes et Etudes Documentation, la Documemation francaise 1980, s.100, 173). Samtidigt ökade den konstbevattnade arealen från 16 miljoner hektar 1949 till 35 miljoner 1957 och 45 miljoner hektar 1977.

6. Internationella borgerliga massmedia har tillmätt »pilotexemplet«, Sichuan, stor betydelse. Se t ex Far Eastern Economic Review. 21 november. 1980. Christian Science Monitor, 13 oktober 1980 rapporterar om hur pressen i Sichuan diskuterar fallet med den »rika bonden« Luo, som tack vare besparingar på l 000 yuan och ett banklån (!) på 3 000 yuan, skaffade sig en lastbil på 2,5 ton som han sedan hyrde ut till »sin« kommun, vilket gav honom en vinst på 400 yuan i månaden…

7. Far Fastern Economic Review, 26 september 1980.

8. Far Fastern Economic Review, 12 september 1980.

9. Se särskilt Neue Züricher Zeitung, 7 november 1980, Le Monde, 10 januari 1981; Financial Times 4 december 1980.

10. Far Fastern Economic Review, 12 september 1980.

11. Thierry Pairault, Les Politiques économiques chinoises, Notes et Etudes documentaires, la documentation francaise, 1980, s.84, 86.

12. Thierry Pairault, ibid., s.112.

13. Christian Science Monitor, 21 april 1980, Financial Times, 17 september 1980.

14. Far Fastern Economic review, den 6 juni och den 26 september 1980.

15. Le Monde, 17 december 1980.

16. The Times, 29 september 1980.

17. Financial Times, 10 oktober 1980.

18. Financial Times, 26 november 1980.

19. Det rör sig framförallt om byggnadsarbetare, varav l 200 rekryterades av två japanska företag som utför projekt i Irak (Business Week 28 januari 1980). Enligt Newsweek, 14 september 1980 lär den kinesiska regeringen ha undertecknat 40 kontrakt om upplåtelse av arbetskraft för ett sammanlagt värde av 100 miljoner dollar i lönekostnader.

20. Thierry Pairault har en intressant historieskrivning om ursprunget till begreppet »de fyra moderniseringarna” som först användes av Liu Shaoqi på den VIIl:e kongressen (1956), sedan av Mao själv 1957 i hans tal om motsättningar (det är sant att Mao inte räknar teknologin til] de »fyra moderniseringarna», men däremot kulturen). Man får intryck av en fullständig växelverkan mellan entusiastiska satsningar och omjusteringar:
»det stora språnget framåt» därefter omjustering 1962-1965, »kulturrevolution» sedan omjustering 1971-1974; »de fyra moderniseringarna” med överinvesteringar och överhettning följda av en ny omjustering 1979-1981 eller t o m 1979-1982.

21. Libéralion, 14 november 1980.

22. Två böcker som utkommit på franska och som grundar sig på autentiska kinesiska dokument redogör för den kinesiska ungdomens fattigdom, bitterhet, uppror och förvirring: Avoir vingt ans en Chine, a la campagne. Le Seuil 1978, Printemps de Pékin, Archives Gallimard, 1980.

23. Keesings’s Contemporary Archives, s.30, 491.

24. Ibid., s.30, 941-2.

25. Agence Chine Nouvelle, 2 november 1979.

26. Kinesisk tidskrift, Recherches économiques, nummer 12, 1979 som citeras av Thierry Pairault, op.cit., s.97.

27. New York Times, l januari 1981.

28. New York Times Magazine, 28 december 1980.

29. Mellan 1977 och 1979 ökade inte produktionen av sädesslag med mer än 8,5% i genomsnitt per år, medan produktionen av ökade med ett årligt genomsnitt på 16,5%, sockerrör med 10,5% och sockerbetor med 12,5%.

30. Financial Times, l oktober 1980.

31. The Guardian. 9 oktober 1980.

32. En depesch från AFP daterad Peking den 2:a januari 1981, visar att tidningen Jeunes chinoises fördömer den svarta handeln som förekommer på tåget mellan Peking och Kanton (Kanton är genomfartsstad till Hong Kong). Enligt tidningen åker 50% av resenärerna med det tåget enbart i syfta att bedriva illegal handel. Mellan januari och september 1980 beslagtog polisen 410 lådor med gamla mynt, guld och silversmycken och guldtackor.

33. Thierry Pairault, op.cit., se not 11.

34. Far Eastern Economic Review, 21 november 1980.

35. Thierry Pairault, op.cit., s.13-16.

36. New York Times, l januari 1981.

37. l sin Mao-biografi — den mest fullständiga hittills — gör Dick Wilson en hård bedömning av Maos politiska agerande, men han erkänner samtidigt att 900 miljoner invånare i Folkrepubliken Kina har en mycket högre levnadsstandard än föregående generation (Mao, The People’s Fmperor, Futura Publication, London 1980, s.452.)

38. Le Monde, 27 januari 1981.

* »Arbetsinvestering«. Med detta begrepp syftar Mandel på att man istället för kapital »investerar» den undersysselsatta arbetskraften i allmänna kapitalskapande arbeten (t ex nyodling, bevattningsanläggningar, vägbyggen, osv.).

Från tidskriften Fjärde Internationalen 3-4/1981

Socialistisk Politiks textarkiv

Alltid mot etablissemanget, alltid mot orättfärdigheten. Om det finns hopp eller inte, oberoende av hur det sägs eller om det ligger rätt i tiden, alltid mot!

Kategoriarkiv: Asien-old

9:e Världskongressens resolution om ”kulturrevolutionen”

Den kinesiska revolutionen 1949

Den kinesiska revolutionen 1949

Genevéavtalet 1954 – stormaktsbesluten och Vietnam

Rötterna till konflikten mellan Kina och Vietnam

Kinas utrikespolitik: Grundläggande drivkrafter och mål

Kinas utrikespolitik del II 60-talet – På jakt efter nya allierade

Vänstern och Kina

I IVF-krigens och marknadskolonialismens era

Den ekonomiska tillbakagången

Den ekonomiska krisen i Kina