Etikettarkiv: Klasskamp

Den röda rosetten – om den internationella socialdemokratins historia

Vad är socialdemokratin? Vilka är dess rötter, socialt, historiskt? Har den någonsin varit revolutionär? Det är några av de frågor jag skall försöka besvara i denna artikel. Den tes jag driver är att socialdemokratin aldrig varit en revolutionär rörelse. Den har inte »blivit reformistisk». Den har alltid varit en reformistisk strömning inom arbetarklassen med en specifik målsättning. Den skiljer sig från den kommunistiska rörelsen, inte bara genom sina medel (reform i stället för revolution) utan också genom sina mål, eller rättare sagt: genom sin föregivna mål Tvärtemot vad man föreställer sig är socialdemokratin inte en rörelse som urartat, den är en deformerad rörelse, en rörelse som redan från födseln hade sina defekter, sina missbildningar.

Låt oss därför börja med att gå tillbaka till det ögonblick när fröet sattes i jord, låt oss göra en historisk tillbakablick för att finna själva roten till det socialdemokratiska trädet. När vi undersökt denna rot kan vi också förklara de betingelser som måste råda för att det skall växa, vilken mylla som behövs, vilka samhälleliga betingelser som ger socialdemokratin näring. Det är utifrån denna utgångspunkt som vi också kan förklara själva växandets process, den historiska utvecklingen. Min utredning kommer därför att försiggå i tre stadier: i det första undersöker jag socialdemokratins historiska rötter och klarlägger dess funktion, i den andra undersöker jag de samhälleliga betingelserna för socialdemokratins uppkomst, i den tredje avdelningen, slutligen, undersöker jag den internationella socialdemokratins historia i stora drag. Vissa faktorer lämnas medvetet utanför undersökningen; det gäller ex. vis de konkreta styrkeförhållanden mellan klasserna som krävs för en framgångsrik socialdemokratisk rörelse. Dessa faktorer undersöks i ett annat sammanhang.

I. Exemplet Louis Blanc

År 1840 utkom det i Paris en liten tunn broschyr. På titelbladet stod det Organisation du travail – »Arbetets organisation». Den hade skrivits av en 29-årig advokat och journalist vid namn Louis Blanc.

Det var en av de många hundratals broschyrer som vid denna tidpunkt såg dagens ljus i Paris och som alla behandlade »den sociala frågan» dvs den ökade massfattigdomen som följde i kapitalismens spår. Hur kunde man förklara att fattigdomen ökade samtidigt som produktionen steg explosionsartat? Varför blev vissa allt rikare medan de redan fattiga fick det sämre? Vad kunde man göra åt situationen? Vart skulle den leda? Vad innebar egentligen de rörelser som börjat inom den nya klassen, proletariatet? Det var några av de frågor som ältades i dessa broschyrer. Alla tycktes ha en åsikt i frågan. Präster och poeter, hantverksgesäller och adelsmän, specerihandlare och börshajar – alla debatterade »den sociala frågan».

Det var något särskilt med Louis Blancs broschyr, något som gjorde att samtiden ställde den framför alla dess konkurrenter. Den trycktes om i ständigt nya upplagor. Under åren fram till 1848 utkom den inte mindre än fem gånger enbart i Paris. Den översattes till främmande språk och idéerna fördes ut över hela Europa, (l) »Arbetets organisation» blev ett slagord som hördes på gator och torg; det ekade mellan husväggarna vid demonstrationer; i de litterära salongerna diskuterade man termens innebörd; den fångades upp av följetongsförfattarna och gatusångarna. Kring Louis Blanc flockades snart en brokig skara liberala journalister, folkligt-radikala författare, småborgerliga teoretiker. Men han vann också anklang hos en del av den parisiska arbetarklassen, särskilt dess mest aktiva och intellektuellt vakna del, hantverkarna. På några få år byggde Louis Blanc upp en stark arbetar- och småborgarrörelse kring sin bok.

I dag är Louis Blanc närmast okänd. Det har rått en hundraårig tystnad kring hans person. Hans lilla broschyr har aldrig tryckts om efter 1848. Han har knappast utövat något direkt inflytande på den senare arbetarrörelsen. Varför då ta upp denna kuriösa figur som verkar har fört endast dagsländans liv? Varför inte låta honom ligga begraven bland de andra hundra broschyrförfattarna från 1840-talet. Svaret kommer att ge sig när vi går igenom Louis Blancs teori och praktik, hans ideologiska uppfattning och hans praktiskt-politiska handlande. Vi kommer då att se att vi i Louis Blanc har funnit en närmast ren form av den socialdemokratiska ideologin och praktiken, ett slags »ur-socialdemokrat». Utifrån exemplet Louis Blanc blir mycket i den moderna socialdemokratin begripligt.

Arbetets organisering

Louis Blancs utgångspunkt var att kapitalismen skapade en ständig undersysselsättning av arbetskraften och att profiten berodde på de låga löner som hängde samman med denna undersysselsättning. Kapitalismens grövsta synd var inte att den sög ut arbetskraften utan att den vägrade använda sig av arbetskraften. Kapitalismen berövade ständigt arbetarna »rätten till arbete». (Vid sidan av parollen om arbetets organisation blev denna term, »rätten till arbete», ett av hans flitigast brukade slagord).

För att återge arbetarklassen dess existens och rätt till arbete, krävde Louis Blanc en omorganisering av hela arbetsprocessen. Konkurrensen mellan enskilda kapitalister skulle avskaffas. och därigenom jakten efter profit. Arbetarna skulle få medbestämmande över produktionen. Företagen skulle drivas gemensamt av arbetarna och arbetsköparen utan att privatäganderätten i sig upphävdes. Varje arbetslag skulle omvandlas till en »association» av producenter, vilken själv utsåg sin arbetsledning. Om denna organisering av arbetet ägde rum skulle kapitalismen avskaffas. Alla skulle få full sysselsättning. Alla de forna orättvisorna skulle avskaffas. Blanc skiljer här mellan fyra stadier i historien. Först kom slaveriet, sedan livegenskapen och därefter det stadium som nu rådde, löneslaveriet. Detta stadium skulle avlösas av att lönearbetaren blev – »medarbetare» (asocie). Detta stadium kallar Louis Blanc för »socialism», som i hans mun sålunda inte innebär en omorganisering av hela samhället, utan endast i en omorganisering av själva arbetsprocessen (frågor som ägandeförhållanden, distribution, planekonomi etc tar Blanc överhuvud taget inte upp).

Staten – »de fattigas bankir»

Men hur skulle denna organisation av arbetet ske? Vilka medel skulle man använda för att nå denna »socialism»? Blanc avvisade skarpt varje tanke på att man skulle använda våldsamma medel, på att nå målet genom en revolution. Han trodde i stället starkt på sin och sina anhängares övertalningsförmåga och på exemplets makt. Här tilldelade han staten en avgörande roll. Staten skulle vara arbetarklassens verktyg för att omorganisera arbetet. Den stod, enligt hans uppfattning, utanför produktionen och var en medlande makt. Visserligen utnyttjades den i den konkreta situationen av kapitalisterna. Men det berodde på att endast bourgeoisin hade politiskt inflytande. Detta inflytande skulle arbetarna tillkämpa sig. Den ekonomiska reformen var målet, men för att nå dit måste man först reformera staten. Därför skulle man börja med att kämpa för allmän rösträtt. Om man fick igenom detta krav skulle staten ändra karaktär. Den skulle inte längre vara ett redskap i bourgeoisins händer. Tvärtom skulle arbetarna erövra staten eftersom man utgjorde majoriteten i national. Man skulle upprätta ett eget parti, vilket skulle komma till makten genom val. Därefter skulle det börja omorganisera arbetet, genomföra socialismen. »Det proletariatet saknar fås m frigörelse är arbetsverktygen och det är statens uppgift att ge dem till arbetarna. Om vi måste definiera staten, då säger vi: Staten är de fattigas bankir.»

När staten demokratiserats skulle den också motverka rörande misstänksamheten och avogheten mellan de olika klasserna. I stället skulle en stark »solidaritet» – ett nyckelord hos Louis Blanc – råda mellan olika klasser och inom samhället som helhet. Alla skulle behärskas av en god vilja. Samhället skulle värna om alla, ge dem »trygghet» och befrämja »jämlikheten» – en gammal paroll från den stora i evolutionen 1789.

Hur tänkte sig då Louis Blanc att omorganiseringen skulle ske nu när staten blivit de fattigas bankir och samhället fått en så harmonisk prägel?

Blanc menar att staten aktivt skall gripa in i det ekonomiska livet. Den skall inte med våld expropriera de kapitalistiska företagen eller försöka tvinga på de kapitalistiska företagsägarna någonting de inte vill ha. I stället skall staten upprätta egna mönsterföretag. »nationalverkstaden), som skall tjäna som en modell för den ekonomiska omorganiseringen. Dessa skulle samtidigt motverka undersysselsättningen. Vissa ekonomiska företag i nyckelpositioner skulle visserligen köpas upp av staten (ej exproprieras) – Blanc nämner uttryckligen posten, järnvägarna, gruvorna – men i övrigt skulle företagen lämnas kvar i privat ägo.

Nationalverkstäderna blir i stället hävstången i den vidare utvecklingen. De bästa arbetarna i landet dras till dessa verkstäder, där de har möjlighet till en friare utveckling och där de får vara med och bestämma. Kapitalisterna får nöja sig med den undermåliga arbetskraften. Nationalverkstäderna blomstrar och kapitalisternas företag vissnar. Antingen tvingas de senare lägga ner sin verksamhet (då köper staten upp dem) eller också följer man nationalverkstädernas exempel och omorganiserar arbetet. Sakta men säkert försvinner de kapitalistiskt skötta företagen. Till slut blir varje företag »socialistiskt» och då har också »socialismen» förverkligats.

Detta är Louis Blancs tankar i sammandrag. (2) Hur ser då hans praktiska handlande ut? Hade han någonsin möjlighet att pröva sina idéer i praktiken?

Louis Blanc och verkligheten

När broschyren kom ut 1840 hade Frankrike skakats av flera proletära uppror. (1832, 1834, 1839, 1840). De hemliga kommunistiska sällskapen i Paris hade upplösts eller krossats av ordningsmakten och den proletära ledaren Auguste Blanqui satt i fängelse. Dessa nederlag för de revolutionära strävandena skapade desillusion inom arbetarklassen. Den väg Louis Blanc föreslog verkade vara ett alternativ, en möjlighet att genom lagliga medel nå de framgångar man inte kunnat nå genom konspirationer och uppror. Slagord som »arbetets organisation» och »rätten till arbete» appellerade till arbetarklassen, inte minst i ett skede då det fanns en omfattande överbefolkning i städerna. Med hjälp av sina anhängare kunde Louis Blanc nu starta en politisk verksamhet inom arbetarklassen och småbourgeoisin. Han startade tidningen La Reforme (1834) och bildade det s k socialdemokratiska partiet – han kallade det så för att markera att han ville nå socialismen med »demokratiska medel»; han använde också just uttrycket »socialism» för att markera att han tog avstånd från de kommunistiska sällskapen.

I och med februarirevolutionen 1848 fick Blanc och hans anhängare den chans man väntade på. Nu fick han möjlighet att testa sina idéer i praktiken. Låt oss följa Louis Blanc från idéernas sfär till handlingens hårdtrampade mark!

Frankrike hade upplevt flera tidigare revolutioner. Den senaste hade varit julirevolutionen 1830. Den hade inte lett till de avsedda målen. Den regim som slutligen växte fram var en ny dynasti, där Louis Philippe, »borgarkungen», styrde tillsammans med en fraktion av borgarklassen, finanskapitalet. Utanför de härskande skikten stod inte bara proletariatet utan också bönderna, hela småbourgeoisin och betydande sektorer av industribourgeoisin. De strävade i stället efter en ny revolution. Den gemensamma nämnare som kunde appellera till dessa olika klasser var parollen om den demokratiska republiken, en statsform som kunde ge dem ett visst inflytande genom allmänna val. Agitationen för detta mål drevs allt mer intensivt under 1840-talet. Slutligen kulminerade agitationen i flera reformbanketter i slutet av 1847 och början av det nya året. Agitationen underlättades också av den ekonomiska och finansiella kris som drog in över landet i början av det nya året.

I slutet av februari var det så dags. Efter några demonstrationer och upplopp i Paris tvingades kungen att avgå och en ny provisorisk regering tillsattes.

Hur långt skulle man nu gå? Den nya regeringen visade redan från början stor räddhåga och stor försiktighet. Ännu tre dagar efter revolutionens seger hade man inte proklamerat republiken. Bourgeoisin strävade efter en kompromiss med finanskapitalet. Om man proklamerade republiken skulle det kanske stötas bort. Bourgeoisin skulle då tvingas in i en allians med proletariatet som man inte ville ha.

Det var proletariatet i Paris som spelat den aktiva rollen i revolutionen. Vid gatustrider och demonstrationer avgörs alltid utgången av de grupper som är störst och genom sin aktivitet kan lamslå de andra klasserna. Men när revolutionen väl segrat kommer andra klasser att få dominansen, de som håller äganderätten över produktionen och sålunda kan utöva störst påtryckningar på den provisoriska regeringen. Den nya franska regeringen hamnade mellan två krafter som arbetade med olika medel. Å ena sidan proletariatet som kunde göra sitt inflytande märkbart så länge frågorna avgjordes vid demonstrationer, strejker och gatustrider. Å andra sidan finanskapitalet och industribourgeoisin som strävade efter lag och ordning och ville ha tillbaka arbetarna i den gamla rollen igen. Arbetarna strävade efter en utsträckt revolution medan bourgeoisin ville ha snabbast möjliga förlossning utan att för den skull framkalla missfall.

Den röda rosetten

Under den första tiden kunde proletariatet ännu påverka den nya regeringen. Den 25 februari tvingade man den an proklamera republiken genom att hota med en ny revolution. Man tvingade också igenom att den provisoriska regeringen fick några representanter från proletariatet vid sidan av bourgeoisin. Dessa representanter blev Louis Blanc och arbetaren Albert.

Men detta betydde naturligtvis inte att den provisoriska regeringen representerade två klasser. Den representerade bourgeoisins samlade intressen. Men för att rädda dessa långsiktiga intressen tvingades man till vissa eftergifter för arbetarklassens dagsintressen. Styrkeförhållandena var givna och låg helt till bourgeoisins fördel. Man kan illustrera dessa genom att peka på »flaggstriden». Arbetarna krävde att deras fana, den röda fanan, skulle erkännas som revolutionens symbol. Bourgeoisin fasade: Detta skulle ju spräcka folkets front! Vad var det nu för fel på trikoloren med dess vackra färger? Den ville man inte släppa! Som en kompromiss beslöt man dock att – fästa en röd rosett vid trikolorens fanstång. Det anger styrkeförhållandena i 1848 års franska revolution.

Det var också så som Louis Blanc och Albert fungerade i den provisoriska revolutionära regeringen – en röd rosett fastknuten vid bourgeoisin. De var regeringens kontaktmän med arbetarklassen. De blev de främsta instrumenten för att passivisera arbetarna och tvinga dem tillbaka till fabrikerna.

Det skedde genom nationalverkstäderna. Som en eftergift till kraven på en »social republik» beslöt regeringen att tillsätta en speciell utredning, Luxemburgkommissionen, för att studera »arbetarfrågan». Den skulle försöka finna en lösning på frågor som arbetslösheten och arbetarnas medbestämmande i produktionen. För att kommissionen skulle bli så bred och representativ som möjligt satte man dit representanter för både arbetsköparna och arbetarna och dessutom några »neutrala experter». Ordförande i kommissionen blev Louis Blanc. Det var en gest från den provisoriska regeringens sida ’-r och ingenting mer än en gest. Kommissionen fick mycket begränsade funktioner – ingen egen beslutanderätt eller egen budget. Den skulle endast vara en undersökningskommission som »objektivt» skulle undersöka olika förslag och lägga fram lösningar inför regeringen för vidare beslut.

Kommissionens främsta uppgift blev att försöka få bort arbetarna från gatan igen. Enigheten i »det demokratiska lägret» fick inte hotas genom några specifikt proletära krav. Vad skulle hända med revolutionen om arbetarna gick i strejk mot de arbetsköpare som stödde den provisoriska regeringen? Och hur skulle småbourgeoisin reagera inför alla demonstrationer? Stötte man dem inte ifrån sig om man uppträdde för offensivt?

Det menade Louis Blanc och hans anhängare. Den harmoni. den solidaritet och den trygghet de drömt om hade inte förverkligats. Klasskampen inte bara fortsatte – den intensifierades också för varje dag. Allt oftare fick Louis Blanc avbryta kommissionens sammanträden, skynda från slottet i Luxembourg-trädgården och ge sig ut på arbetsplatserna eller boulevarderna för att tala arbetarna till rätta. Tålamod, tålamod – det var hans nya paroll. Lugnt och sansat förklarade han för de strejkande eller demonstrerande arbetarna att man nu nått det första delmålet – den demokratiska republiken. Nu skulle staten gripa in i produktionen och genom sitt goda exempel visa att socialismen var överlägsen kapitalismen. Att strejka och bråka i det läget kunde endast tjäna kontrarevolutionens intressen. Var det måhända inte utländska agitatorer bakom? Polisagenter? Louis Blanc uppmanade arbetarna att avbryta strejkerna och inställa demonstrationerna. Man fick ta en reform i taget. Låt nu kommissionen komma med sitt betänkande, så får vi fatta beslut sedan!

Louis Blancs inflytande över arbetarna var såpass stort att han ofta blev åtlydd. Han kunde återvända till kommissionen och fila vidare på sina idéer om nationalverkstäderna.

Nationalverkstäderna upprättas

Slutligen beslöt också regeringen att upprätta dessa nationalverkstäder. Det var en åtgärd som väckte uppmärksamhet över hela Europa och även – det skall erkännas – bestörtning inom bourgeoisin. Många ledande borgerliga ideologer inom och utom Frankrike blev oroliga. Lekte man inte med elden? Men snart lugnade man sig. Nationalverkstäderna blev inte alls vad Louis Blanc hade tänkt sig. De blev inga redskap för socialismen. De påskyndade inte arbetarnas övertagande av produktionen. De bidrog inte ens till någon »arbetets organisation». I stället svalde de endast en del av undersysselsättningen i Paris. De arbetslösa, som varit ett ständigt orosmoment. sattes i nationalverkstäderna – de hamnade i enorma fabriker där de tvingades utföra monotona och meningslösa arbeten till låga priser. Dessa nationalverkstäder fyllde endast en funktion: Att hålla arbetarna borta från Paris gator (för säkerhets skull lade man också nationalverkstäderna ute på landsbygden). Många av medlemmarna i arbetslöshetsarméerna och trasproletariatet utbildades i nationalverkstäderna till extra ordningsvakter De blev en styrka som kunde sättas in mot demonstrerande arbetare. Nationalverkstäderna blev på detta sätt ett effektivt instrument för att minska den sociala oron, få bort arbetarna från gatorna.

Slagkraften i Parisproletariatets kamp minskade också. T»* proletära angrepp mot den provisoriska regeringen i mars och april misslyckades. Den nationalförsamling som samlades i början av maj fick en stabil borgerlig majoritet. Det blev signalen för en motoffensiv från bourgeoisins sida. Arbetsministeriet drogs in och alla offentliga möten och demonstrationer förbjöds. Den 22 juni blev det slut på arbetarnas tålamod. De gick till kamp igen och försökte nu genom ett direkt uppror mot bourgeoisin återvinna den förlorade marken. Upproret slogs ned av inkallad militär under general Cavaignac. 3000 arbetare massakrerades och 15.000 slogs i bojor. Därefter krossades arbetarnas organisationer – både de revolutionära och de reformistiska. Junimassakern blev också den första spiken i den borgerliga republikens kista. Frankrike slog nu in på den väg som skulle leda fram till statskuppen i december 1851, vilken upprättade en bonapartistisk diktatur i landet.

När Parisproletariatets uppror krossats stängdes också nationalverkstäderna. De hade fyllt sin uppgift. Louis Blanc fick också gå – han hade gjort sin plikt. Han hade givit den franska bourgeoisin det masstöd den inte själv kunde uppbringa – han hade givit bourgeoisin den kraft som behövdes för att välta julimonarkin över ända. Regeringen hade fått proletära stödtrupper och den vacklande kapitalistiska ekonomin hade fått en uppryckning genom statens intervention. När det värvet var uppfyllt behövde man inte längre socialdemokraten Louis Blanc. Han fick lämna plats för Louis Bonaparte.

Louis Blancs vidare öden är av mindre intresse. Efter revolutionen flydde han till England där han slog sig ned som historiker och journalist. Här genomgick han en viss ideologisk utveckling. Under intryck från den engelska fackföreningsrörelsen och kooperationen började han nu förespråka produktionskooperativ som ett komplement till den demokratiska staten. Det var det som hade saknats i hans vackra plan! Arbetarna måste, hävdade han nu. föregripa och förbereda statsingripandena genom att bygga egna kooperativ. 1870 återvände han till Pariskommunens korta men heroiska historia. Louis Blanc tog avstånd från så ansvarslösa äventyr. Under de sista åren av sitt liv var han riksdagsledamot med sociala reformer på sitt program. Han fick dock aldrig möjlighet att än en gång pröva sina idéer. Han dog 1882.

Louis Blanc – en Ur-socialdemokrat

När man läser Louis Blancs skrifter och studerar hans agerande får man ofta anledning att slå sig för pannan. Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng? Det där låter ju som Arne Geijer! Eller Tage Erlander? Och Blancs agerande i den revolutionära situationen – det är ju en exakt förlaga till en Kerenskij i den ryska revolutionen, en Largo Caballero i det spanska inbördeskriget, en Allende i Chile. Här har vi ju exakt samma inslag både vad gäller samhällelig ideologi och politiskt agerande! Och skillnaden är ju inte heller så- stor mellan Louis Blanc och dagens »kommunist»-partier, som ju numera blivit vänstersocialdemokrater. Eller är steget så långt mellan Blancs »rätten till arbete» och vpk:s »rätten till meningsfullt arbete», mellan nationalverkstäderna och Hermanssons »statliga basindustrier»?

Ja förvisso, Louis Blanc verkar vara socialdemokratins urfader och barnen har sannerligen inte vansläktats. Som i trance upprepar de urfaderns ord och handlingar.

Men vad beror dessa likheter på? Palme, Geijer etc har troligen inte läst Louis Blanc, kanske inte ens hört talas om honom. Vad är det som gör att denna socialdemokratiska ideologi från Frankrike på 1800-talet nästan ordagrant återupprepas i Sverige på 1880-talet, i Tyskland på 1920-talet, i Spanien på 1930-talet och i Chile på 1970-talet? I så många olika tider och så många olika länder?

Man kan naturligtvis kringgå frågan genom att ge ett pseudosvar: Göra en idéhistorisk utredning över hur Louis Blancs idéer överfördes till Ledru-Rollin, som i sin tur påverkade den unge Lassalle, som i sin tur påverkade Schweitzer, som i sin tur påverkade Vollmar, som i sin tur påverkade Branting och Bernstein, som i sin tur… Men den successionsordningen är bräcklig och svag. Och framför allt: Den besvarar inte frågan hur och varför denna påverkan skedde, varför man kunde nöja sig med en gammal ideologi och inte behövde formulera nya ideologier för att möta förhållandena i olika länder och olika tider.

I själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst. Fackföreningarnas utbredning i alla kapitalistiska länder beror inte på att den och den hantverkaren eller skräddaren råkade läsa den och den broschyren; den beror på att arbetarklassen spontant upplever behovet att sammansluta sig och kämpa för högre löner. På fackföreningarnas grund skapas en spontan trade-unionistisk, en facklig ideologi inom arbetarklassen. På exakt samma grund skapas också spontant en politisk ideologi. Denna politiska ideologi är socialdemokratin. Vi skall nu utreda denna fråga närmare.


II. Socialdemokratin och arbetarklassens samhälleliga medvetande

Det är inte medvetandet som bestämmer existensen, utan existensen som bestämmer medvetandet. Detta är grundsatsen i den marxistiska historieuppfattningen. (4) Medvetandet kan endast förstås utifrån en analys av de samhälleliga betingelserna; det är ingen självständig enhet; det förändras när det samhälleliga varat förändras. Låt oss utgå från denna enkla och självklara sats. när vi nu undersöker vilka olika former av medvetanden – ideologier – som det kapitalistiska produktionssättet skapar och reproducerar.

Kapitalismens grunddrag: en kort sammanfattning

För att få ett grepp om dessa ideologier måste vi först erinra oss hur det kapitalistiska samhället fungerar. Kapitalismen bygger på två grundpelare: på produktionen av varor som tillverkas för byte mot andra varor, och på privat äganderätt över produktionsmedlen. Detta innebär att varje enskild producent endast bestämmer över sin egen produktion. Han tillverkar sin vara i enskildhet. Han arbetar inte efter någon bestämd samhällelig plan. Han vet inte bestämt hur många varor han skall tillverka. Först på- marknaden vet han om han överhuvud taget tillverkat rätt vara och i rätt mängd.

Kanske har någon annan producent under tiden kommit på en förbättring av tillverkningsprocessen så att denna kan byta sin vara till ett lägre pris; kanske har någon annan höjt kvaliteten på sin produkt genom en ny uppfinning. Då kanske vår producent inte kan bli av med alla sina egna varor. Han har tillverkat för mycket och får en överproduktion vars värde inte kan förverkligas.

Den enskilde producenten kan inte få någon översikt över hela omgivningen. Han är isolerad och hans medvetande blir isolerat, begränsat till hans egen produktion. Det som finns utanför den egna verkstaden blir an samling främmande makter och fientliga viljor: konkurrenter, spekulanter, konjunkturer etc. Omvärlden blir fientlig mot hans egen produktion, han vet inte om han skall kunna förverkliga värdet i sin egen produktion. Det tillkommer inte honom att bestämma det, endast hans omgivning. Hans medvetande blir »atomiserat». Det enda han kan överblicka är sitt eget arbete.

Detta i sig atomiserade medvetande förstärks dessutom av ätt produktion av varor för byte mot andra varor (eller mot pengar) gör att produktionen får två sidor: en abstrakt och en konkret sida. Å ena sidan kommer man att få den konkreta produkten med ett bestämt bruksvärde, skapad genom konkret mänskligt arbete, i en bestämd arbetsprocess. Men i kapitalismen skapas inte produkterna för sin egen skull eller for att fylla mänskliga behov. Vid sidan av den konkreta processen står jakten på profiten, den process som bestämmer kapitalismens rörelselagar. Detta skapar en serie abstrakta processer, vilka inte är synliga för blotta ögat. Det krävs ett visst mitt av abstrakt tänkande för att tränga in i kapitalismens innersta skrymslen. Denna abstrakta sida av kapitalismen är dess egentliga hemlighet; det är här vi kan förstå mekanismerna bakom varans värde vilken bestäms av det abstrakta mänskliga arbetet och vars drivkraft är jakten på mervärde, Den värdeskapande processen kommer att vara övergripande och bestämma över den konkreta arbetsprocessen.

Vi kan åskådliggöra dessa två sidor i kapitalismen i följande skiss:
Den värdeskapande processen innefattar skapandet av mervärde. Men detta kan endast förverkligas i det ögonblick som den enskilde producenten låter någon annan arbeta för sig mot betalning, dvs när arbetskraften förvandlas till en vara for att producera andra varor. Det skedde inte i det exempel vi tidigare studerade. Den producent vi mötte där var självägande och självproducerande. Han ägde sina egna arbetsverktyg, sina egna produktionsmedel och arbetade endast själv i verkstaden. Han anställde ingen som arbetade för honom. Men när detta sker, ex.vis genom att någon producent konkurreras ut och tvingas sälja sin arbetskraft, då skapas arbetaren, en person som inte äger några produktionsmedel utöver sin egen arbetskraft.

För att kunna leva tvingas han sälja sin arbetskraft till en producent och arbeta på hans villkor. Därmed förvandlas den enkla varuproduktionen till kapitalism, till ett system som delar upp befolkningen i två huvudklasser: De som äger produktionsmedel och de som äger arbetskraft. (5) De förra behöver de senare. De vill köpa arbetskraften så billigt som möjligt. Ur detta tillstånd kan vi nu härleda de olika rörelselagarna i det kapitalistiska produktionssättet – mervärdet, den värdeskapande processen, profiten, monopoliseringen etc.

Men vi kan också härleda olika ideologier ur det samhälleliga vara som uppstår för olika individer.

Det borgerliga medvetandet

Det som kännetecknar alla individer i detta kapitalistiska produktionssätt är att de inte behärskar hela samhället, inte kan skapa sig en överblick över det och styra det efter sin egen vilja. De är underordnade de lagar som verkar under ytan och som inte omedelbart syns.

Allas medvetande kommer att vara fragmentariskt. De kommer att uppleva lagarna som obarmhärtiga naturkrafter som inte kan kontrolleras eller behärskas. Den som äger produktionsmedlen, kapitalisten, kommer att ha en viss frihet – friheten att bestämma över sina egna arbetare. Han kan enväldigt avgöra hur länge de skall arbeta, till vilka priser de skall arbeta och i vilken takt de skall arbeta. Han kan kontrollera produktionsprocessen i sina egna företag. Men därmed upphör hans frihet. Han kan inte bestämma över sina konkurrenters företag. Han kan inte heller bestämma över marknaden där hans produkter säljs. Han kan inte avgöra om varan säljs eller inte, om det blir överproduktion eller inte, om det blir betalningskriser, om det blir konjunkturuppgångar eller konjunkturnedgångar. Alla dessa krafter antar övermänskliga proportioner, de verkar vara naturkrafter som inte kan kontrolleras av människor trots att de härrör ur det mänskliga samhället.

Proportionerna mellan kapitalistens frihet och ofrihet kommer naturligtvis att bero på olika faktorer: Storföretagaren har större inflytande och större möjligheter att påverka utvecklingen, småföretagaren med få eller inga anställda har mindre möjligheter. (6)

Det proletära medvetandet

Men det finns en grupp som inte har någon frihet alls. Det är de som säljer sin arbetskraft till andra – arbetarklassen. För dem är inte bara det omgivande samhället fientligt och okontrollerbart. Också själva arbetsprocessen, det mänskliga arbetet, står utanför deras egen kontroll och överblick. De kan inte bestämma vad de skall producera eller hur de skall producera. De har bara att lyda order. Mot dem står två fientliga och främmande makter: samhället och arbetet.

De kontrollerar bara en enda sak: sin egen arbetskraft, den enda vara de äger och kan sälja till andra. Det är också här som deras samhälleliga medvetande, deras klassmedvetande, börjar utvecklas. Kapitalisten strävar efter att få köpa denna vara, arbetskraften, så billigt som möjligt och få utnyttja den så mycket som möjligt. Arbetaren kommer tvärtom att sträva efter att kunna sälja varan så dyrt som möjligt. Han måste ha pengar för att kunna köpa de varor han själv tillverkar och det kan han endast få genom att sälja sin arbetskraft. Ju dyrare han kan sälja den, desto mer kan han förverkliga sig själv på fritiden, utanför arbetet. Han kämpar också för att hans enda vara, arbetskraften, inte skall slitas ut i förtid. Han kommer därför samtidigt att kämpa för högre pris (lön), kortare arbetstid och mindre förslitning av arbetskraften.

Detta är det medvetande som spontant kommer att uppstå hos arbetarna ur deras samhälleliga existens. Automatiskt kommer de att kämpa för arbetskraftens värde och pris. Medvetandet kommer att utvecklas av det som omedelbart finns inför ögonen, arbetet på det »egna» företaget Man kommer att kräva av »sin» kapitalist att han höjer lönerna, minskar arbetstakten, förkortar arbetsdagen. Man kommer också att uppfatta att orättvisorna mot arbetarna, mot att de ständigt är i underläge, beror på den arbetsorganisation som byggts upp på företaget, på den hierarki som skapats med ett maktcentrum i toppen och med olika arbetsuppgifter (förmän, tidsstudiemän etc). Det är den fiende som står närmast, det område där den dagliga kampen utspelas. Det är detta fält som arbetarna ständigt har inför ögonen. Själva deras arbete står främmande inför dem. De kommer att motsätta sig den låga lönen, den ständiga förslitningen av arbetskraften, den usla arbetsmiljön, den hierarkiska arbetsprocessen, hemlighetsmakeriet på toppnivån, den auktoritära andan på fabrikerna. Kort och gott: De för en daglig kamp för arbetskraftens värde och pris.

Detta är också ett område där man kan nå omedelbar framgång. Arbetskraften är under kapitalismen en vara som köps och säljs. Men liksom alla andra varor kan priset variera. Köparen och säljaren kan genom olika åtgärder höja och sänka priset Om inte annat så kan de förhandla om frågan, ge bud och motbud. Detta faktum skiljer kapitalismen från alla tidigare samhällen. (En slav kan t ex inte förhandla, endast revoltera mot själva systemet.) Detta har givit kapitalismen en större rörlighet. Man kan också göra eftergifter för arbetarnas krav. Det finns utrymme för reformer och förändringar inom systemets ram.

Fackföreningarnas funktion

Det är kring detta faktum som arbetarna spontant sammansluter sig, som de bildar fackföreningar. Deras syfte är att höja arbetskraftens värde. Detta sker genom förhandlingar direkt med arbetsköparen på den enskilda fabriken (i kombination med olika påtryckningsmedel som strejk, bojkott). Men vissa w de krav som arbetarna måste ställa för att skydda vordet i sm arbetskraft är sådana att de inte kan genomföras i en fabrik i taget. En överenskommelse måste här slutas med hela kapitalistklassen och överenskommelsen måste stadfästas i lag. Ett sådant klassiskt krav som 8 timmars arbetsdag kan inte genomföras i en enda fabrik. Det måste tvingas på hela kapitalistklassen för att inte konkurrensens lagar helt skall urholka kravet. Det krävs en lag om arbetsdagens längd.

Detsamma gäller andra krav: bättre skolutbildning, pensionsförmåner. bättre arbetsmiljö, arbetarskydd – alltsammans krav som syftar till att höja kvaliteten på arbetskraften. Därmed går fackföreningarnas kamp över till att bli en politisk kamp, en kamp för politiska reformer. Den inomkapitalistiska, fackliga kampen får sitt komplement i en politisk, reformistisk arbetarrörelse. Det är denna spontana reformistiska rörelse som utgör grogrunden för det socialdemokratiska partiet eller partier med ett socialdemokratiskt perspektiv (t ex dagens officiella kommunistiska partier).

Synen på staten

Därmed når vi fram till det som är själva knutpunkten både i det spontana medvetandet och i den socialdemokratiska ideologin: synen på staten.

Vi nämnde tidigare att verkligheten både i och utanför fabriken kommer att vara främmande krafter som arbetaren/arbetarna inte kan kontrollera; både samhället och arbetet kommer att stå utanför hans kontroll. Men dessa två krafter kommer att ha olika värde i det spontana medvetandet. Det är arbetet som uppfattas som den fientlig! kraften och arbetaren kommer att kämpa för att vinna kontroll över arbetsprocessen. Men samhället kommer främst att uppfattas som en utanförstående, en främmande organisation. Det kommer att uppfattas som en kraft som inte har något samband med verkligheten på fabriken, tom som en kraft i direkt motsättning till arbetet. Samhället och särskilt staten, kommer att uppfattas som en kraft som är neutral i kampen mellan kapital och arbete. Den skriver lagarna och ser till att de efterlevs.

Spontant kommer man att vända sig till denna kraft och begära hjälp i förhandlingarna om arbetskraftens värde och pris. På så sätt växer statsapparaten, i det spontana medvetandet fram som en neutral instans som står över kampen i fabrikerna och som kan intervenera på arbetarnas sida. Man kommer också att uppfatta den som ett instrument i den lång siktiga omvandlingen av arbetsorganisationen. För det spontana medvetandet blir staten, som Louis Blanc uttryckte det, »de fattigas bankir». Man kommer då att inrikta sig på att erövra statsapparaten och genomföra de reformer som behövs för att säkra arbetskraftens kvalitet.

Det är ett av det kapitalistiska produktionssättets karakteristika att den döljer verkligheten, att världen kommer att se annorlunda ut än den verkligen är. Man kan här dra en analogi med vissa företeelser i naturen. Det verkar som om solen rör sig kring jorden, som om den gick upp ; i öst och ned i väst. Så trodde man ju också länge. Först en vetenskaplig undersökning kunde visa att det var tvärtom, att det var jorden som gick kring solen, att rörelselagen fungerade på rakt motsatt sätt mot hur det uppfattades av »det sunda förnuftet». Det är samma sak med kapitalismen. Rörelselagarna kommer att manifesteras på ett sådant sätt att orsakssammanhangen kastas om. Världen ställs på huvudet.

Det kommer att verka som om kapitalismen endast har en sida, den konkreta process som arbetaren varje dag har för ögonen. Det kommer att verka som om denna konkreta arbetsprocess bestämde kapitalismens lagar, medan det i själva verket är tvärtom är kapitalismens abstrakta sida, dess värdeskapande process som bestämmer arbetsorganisationen. Det är genom sin uppknytning till kapitalismens konkreta sida som socialdemokratin vunnit sin styrka, så lätt vunnit insteg i arbetarklassen. Men det är också här dess verkliga svaghet ligger, dess oförmåga att krossa kapitalismen eftersom den aldrig angriper dess verkliga sida, dess värdeskapande process.

Det krävs en vetenskaplig undersökning för att utreda hur rörelselagarna verkligen fungerar i det kapitalistiska produktionssättet. Världen är inte vad den synes vara. Socialdemokratin anknyter till det spontana medvetandet, inte till den vetenskapliga socialismen. Den är kvacksalveri, inte verklig läkekonst.

Detta gäller inte bara synen på arbetsorganisationen , utan också synen på staten. För socialdemokratin är staten en neutral instans utanför klasskampen. Men i själva verket är staten inte alls en kraft som står vid sidan av den materiella produktionen, utanför ekonomin.

Tvärtom. Den materiella produktionen är en bas och den bestämmer hela samhällets utseende. De samhälleliga förhållandena blir en överbyggnad på den materiella produktionen. De förhållanden som råder i fabriken återkommer i hela samhället, om än i andra förklädnader. De lagar som bestämmer den materiella produktionen kommer också att bestämma ramarna för samhällets agerande. Den som har makten i fabriken har också makten i samhället.

Detta gäller också statsapparaten. Den är ingen neutral instans som står utanför kampen i fabrikerna. Tvärtom är den ett redskap för att bevara de rådande makt- och ägandeförhållandena. Överheten bär inte svärd förgäves. Den har till funktion att jämna ut motsättningarna i samhället, både de som kan råda mellan olika fraktioner inom den härskande klassen (mellan olika arbetsköpare, mellan produktion och distribution, mellan produktionsledare och administratörer etc) och de som råder mellan den härskande klassen som helhet och arbetarklassen. Dessa motsättningar kan endast jämnas ut genom att den ena eller andra parten tvingas till eftergifter samtidigt som de rådande ägandeförhållandena bevaras. Det är detta som avgör statens klasskaraktär. Den är i själva verket ingen neutral instans utan en aktiv pari som griper in för att skydda kapitalismen och hålla kvar arbetarklassen i samma position.

Här har vi den avgörande skiljelinjen mellan kommunister och socialdemokrater. För kommunister är staten ingen neutral instans som kan utnyttjas for att genomföra socialismen. Kommunisterna strävar inte efter att erövra den borgerliga staten utan efter att krossa den och ersätta den med en annan statsform (arbetarråden) under övergångsperioden. Vi kommunister strävar inte ; första hand till arbetets organisation utan till samhällets omorganisation, till expropriering av fabrikerna och skapandet av ett nytt produktionssätt.

Socialdemokratins karaktär

Vi kan nu närmare definiera socialdemokratin och förstå varför exakt samma tankegångar kan dyka upp i 1840-talets Frankrike och 1970-talets Chile. Socialdemokratin hämtar sin näring ur arbetarklassens spontana medvetande i det kapitalistiska produktionssättet, ur det fackliga medvetandet. Vi står här inför en paradox: Den enda klass som kan störta kapitalismen, arbetarna, far inte ett revolutionärt medvetande till skänks av denna kapitalism. (7) Det måste erövras. Man hindras från att förstå kapitalismens egna lagar. Det krävs en intensiv politisk skolning och propaganda för att till tillföra arbetarklassen en marxistiskt medvetande, att skapa ett perspektiv över hela samhället, att politisera det fackliga medvetandet, att visa de verkliga orsakssammanhangen och peka på att hela samhället, inte bara arbetsorganisationen, måste ändras, och att detta kräver att den borgerliga statsapparaten krossas. Men endast vissa skikt av arbetarklassen kan tillföras marxismen genom propaganda – för den stora massan uppstår det revolutionära medvetandet först i den revolutionära situationen, d v s då existensen förändrats på ett så radikalt sätt att den kräver en motsvarande förändring av medvetandet.

Den fackliga ideologin är en första försvarslinje mot kapitalet, en kamp för arbetskraftens värde och pris. Det ger också fackföreningarna ett självklart existensberättigande, de är arbetarklassens försvarsorganisationer. Men saken kommer i ett annat läge när detta fackliga medvetande generaliseras till en politisk ideologi. Det är då socialdemokratin skapas med illusioner om att fredligen erövra statsapparaten för att omorganisera arbetsprocessen. Socialdemokratin är en deformerad ideologi som bygger på ett fragmentariskt medvetande. Den vill göra alla till småborgare. Eller för att använda en formulering från Kommunistiska Manifestet: Den vill skapa en bourgeoisi utan ett proletariat. (8)

Det är denna anknytning till det spontana medvetandet inom arbetarklassen som utgör dess (skenbara) styrka och dess (reella) svaghet. Den kan vara flexibel och aggressiv så länge det finns något att hämta, så länge det finns utrymme för reformer. Men dess prövostunder kommer då manöverutrymmet krymper samman och man inte längre kommer att få igenom kraven. Då kommer socialdemokratin öppet att ställa sig på bourgeoisins sida, då kastas alla ideologiska demarkationslinjer åt sidan; än tydligare kommer det att visa sig att socialdemokratin är ett instrument för bourgeoisins historiska intresse: Bevarandet av det kapitalistiska produktionssättet utan vilket vare sig bourgeoisi eller socialdemokrati kan existera! Detta kommer tydligare fram i revolutionära eller förrevolutionära situationer. Socialdemokratin kommer att fungera som Louis Blanc i 1848 års revolution: Som en röd rosett i bourgeoisins fana, som en kontrarevolutionära kraft.

Vi har här kunnat konstatera att socialdemokratin förändrats föga under 130 år, att dess existens inte så mycket förklaras av historien i sig, utan av kapitalismen i sig, att den egentligen måste studeras strukturellt och inte historiskt. Genom att på detta sätt lägga den gamle Louis Blancs skrifter vid sidan av den moderna socialdemokratin har vi kunnat visa på de slående likheterna. Men en fråga återstår: Hur har socialdemokratin kunnat få en revolutionär patina? Hur skall man förklara dess revolutionära språk och det efter 1848 års revolution, dess »revolutionära period» mellan 1848 och 1917? För att få ett svar på denna fråga måste vi göra en historisk undersökning. Vi måste nu växla perspektiv och analysera dess relation, inte till kapitalismens struktur, utan till dess historia, till kapitalismens utvecklingskurva. Detta skall vi nu göra genom att i nästa avsnitt undersöka hur förhållandet mellan kommunism och socialdemokrati växlat under olika perioder.

III. Kommunism och socialdemokrati

I dagligt tal låter vi numera begreppen »socialism», och »kommunism» vara synonymer, betyda samma sak. I den mån man skiljer på begreppen låter man dem numera beteckna olika stadier i det efterkapitalistiska samhället.

Men det finns också en annan innebörd i begreppen »socialism» och »kommunism», en innebörd som blev tydlig när Lenin i april 1917 föreslog att det ryska bolsjevikpartiet skulle byta namn, att man skulle återuppliva uttrycket »kommunistisk)» som använts av Marx-Engels före 1848 års revolution (t ex »Kommunistiska förbundet», »Kommunistiska manifestet».) (10)

Åter tvingas vi göra en historisk tillbakablick, gå till rollerna, for att kunna utreda begreppsskillnaden i orden »socialism» och »kommunism».

»Socialism» och »kommunism»

När man går igenom 1840-talets politiska och sociala debatt ser man också snart en tydlig skillnad. Uttrycket »socialism» användes genomgående av olika utopiska skolor, av om utarbetat sinnrika och orealistiska system. Det gemensamma för dessa tänkare var att de ville genomföra sina projekt genom de härskandes goda vilja, genom att övertyga dem om det rättfärdiga i sina idéer eller genom olika statliga reformprojekt. Socialismen blev en antikapitalistisk strömning inom olika samhällsklasser; inom adeln; inom vissa storborgerliga skikt, inom småbourgeoisin, inom intelligentsian och inom vissa arbetargrupper. (11)

Det var i direkt och medveten motsatsställning till dessa välmenande reformerande och orealistiska samhällsutopier som vissa teoretiker i början av 1840-talet började använda termen »kommunism» för att markera sina egna ståndpunkter. Så gjorde t ex Blanquis hemliga sällskap, som genom konspirativa uppror hoppades kunna störta kapitalismen och upprätta »proletariatets diktatur» (en term som Blanqui lanserade), och så gjorde olika arbetargrupper som tog avstånd från reformistiska projekt och i stället förespråkade revolution mot kapitalismen.

I 1840-talets samhällsdebatt kom termerna »socialism» och »kommunism» att knytas till helt olika sociala rörelser: Socialismen var en reformistisk rörelse med »arbetets organisation» och besläktade projekt på sitt program, medan kommunismen var en revolutionär rörelse som angrep själva äganderättsförhållandena, en rörelse som inte bara ville skapa en gemensam produktion utan också en gemensam fördelning av produkterna. Låt oss se hur en skarpsynt samhällskritiker från 1840-talet definierar de två termerna. Vi väljer Erik Gustaf Geijer som 1844 höll sina berömda föreläsningar i Uppsala, »Om vår tids inre samhällsförhållanden». I dessa berör han även moderna socialpolitiska rörelser:

»Proletären, vars massa i det moderna samhället oupphörligt växer, protesterar mot egendomen; han gör det i gärning, han har begynt göra det i lära och övertygelse. Brottmålsstatistiken lämnar bevisen på det förra; kommunismen, vars enda trosartikel är fordran på egendomens gemensamhet eller likhet ger beviset på det senare. Socialismen står ett steg högre och åtminstone inom förnuftighetens område. Den arbetar med vad man kallar arbetets organisation, enligt den i sig riktiga förutsättningen: Att de små kapitalen, sammanlagda och rätt förvaltade, borde verka såsom de stora och till alla deltagares vinst. Och det är sant: Associations-principen är ett tidens räddningsmedel.» (12)

Marx och Engels

Skillnaderna bör dock inte överdrivas. Kommunismen var fortfarande på 1840-talet bemängd med olika idealistiska inslag. Samhällsanalysen var luddig och närmast moralistisk (»egendom är stöld» etc) och framtidsperspektiven oklara. Först Marx och Engels gav den kommunistiska rörelsen en vetenskaplig inriktning. Den marxska teorin växte fram i Paris under senare delen av 1840-talet, först som en polemik mot olika riktningar inom kommunismen (Filosofins elände 1847).

1846 anslöt sig Marx och Engels till ett av de hemliga kommunistiska sällskapen. Det var »Det rättfärdigas sällskap», en organisation som huvudsakligen bestod av tyska hantverksgesäller, men som genom gesällresorna hade utbredning i olika länder bl a i Frankrike och England. De genomdrev snabbt att sällskapet bytte namn till »Kommunistiska förbundet» och började därefter arbeta för att infora den vetenskapliga teorin i sällskapet. Denna process kan sägas vara avslutad i och med att förbundet i februari 1848 antog »Kommunistiska manifestet som sin programskrift.

Därmed var det programmatiska arbetet slut Men frågan är inte uttömd. Vi måste nu vända oss från teorins och programmets område till taktikens och strategins för att se vilken attityd Marx och Engels här intog till de socialistiska rörelserna.

Här upptäcker vi något som vid första ögonkastet kan tycks motsäga det programmatiska arbetet. Medan Marx och Engels programmatiskt avskärmade sig från socialismen och i verk efter verk gick till angrepp mot dem, närmade de sig den socialistiska rörelsen rent organisatoriskt. I »Kommunistiska manifestet» kan vi finna följande uttalande:

»Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna… De kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbart närliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till det socialist-demokratiska partiet mot den konservativa och radikala bourgeoisin, utan att därför uppge rätten att intaga en kritisk ställning gentemot de fraser och illusioner vilka härrör från den revolutionära traditionen.» (vår kursiv) (13)

Hur kunde Kommunistiska förbundet ta avstånd från socialismen som en falsk lära, och samtidigt ansluta sig till det parti som var det tydligaste uttrycket för denna lära, Louis Blancs parti?

Taktik och strategi i revolutionen 1848

Förklaringen ligger i de förväntningar Marx och Engels hade på den kommande revolutionen. För dem var denna revolution i första hand en borgerlig revolution som i Frankrike skulle sopa bort de sista resterna av feodalismen och i andra europeiska länder (särskilt Tyskland) bana väg för kapitalismen vilken var en progressiv rörelse i förhållande till feodalismen. I denna borgerliga revolution skulle proletariatet deltaga för att säkra dess seger: De skulle kritisera bourgeoisin, men samtidigt göra gemensam sak med dem mot feodalismen. Först senare kunde det bli aktuellt med en proletär revolution riktad mot bourgeoisin.

»Kommunistiska manifestet» hade knappast hunnit lämna tryckpressarna förrän denna revolution var ett faktum. Den började i februari 1848 i Paris, spred sig sedan i mars till Tyskland, Ungern, Polen, Tjeckoslovakien, Italien och fick slutligen också efterbörder i andra länder i Europa (t ex Sverige).

Kommunistiska förbundet följde sin taktik och strategi för revolutionen: Att deltaga i den som bourgeoisins allierade. I den avsikten publicerade förbundet i mars 1848 en programskrift som innehöll 17 krav som borde ställas i revolutionen. Bland dessa krav fanns sådana punkter som ett enat Tyskland, allmän rösträtt, folkbeväpning, avskaffande av alla feodala pålagor, förstatligande av transportväsendet och skapandet av en statsbank. Men man förde också fram krav som uttryckligen hänförde sig till »arbetets organisation», och bland dessa finner man även det blancska receptet »Upprättandet av nationalverkstäder. Staten skall garantera alla arbetares existens och ta hand om dem som inte kan arbeta.» Programmet slutar: »Det ligger i det tyska proletariatets, småbourgeoisins och böndernas intresse att energiskt verka för att ovannämnda krav förverkligas.» (14)

I början av revolutionen flyttade Marx och Engels tillbaka till Tyskland där de började ge ut tidskriften »Neue Rheinische Zeitung» för att kunna ingripa i revolutionens vidare förlopp. Tidningen blev »organ för demokratin» för att citera dess undertitel. Under det närmast halvåret deltog de aktivt i den tyska revolutionen och försökte förgäves få bourgeoisin att fullfölja sin egen. revolution.

Men de hade överskattat bourgeoisin. Den Nationalförsamling som upprättats i revolutionens spår blev en ren pratkvarn som aldrig vågade ta ens den formella makten i landet, än mindre den reella. Feodalherrarna satt kvar i orubbat bo. Efter några månader rullade kontrarevolutionen fram och sopade undan den borgerliga revolutionen. (15)

Därmed misslyckades revolutionen i Tyskland liksom den misslyckats i alla andra länder. Och orsaken till misslyckandet låg inte i de subjektiva faktorerna, utan i bourgeoisins oförmåga att ta över rodret på revolutionär väg. Den tyska bourgeoisin var alltför sammanknuten med feodalherrarna för att längre kunna uppträda självständigt; den var alltför rädd för massorna för att våga mobilisera dem för sina egna syften.

En omprövning av taktiken och strategin

Misstyckandet i revolutionen 1848 visade att Kommunistiska förbundet hyst alltför höga förhoppningar om bourgeoisin. Det gjorde också att man tvingades ompröva hela taktiken och strategin. Denna omprövning kom i en rundskrivelse från Kommunistiska förbundets centralkommitté i mars 1850 (skriven av Marx och Engels). I denna analyserade Marx och Engels orsakerna till misslyckandet och lade fram en helt ny revolutionsstrategi.

Man konstaterar först att Förbundets lokalavdelningar upplösts under revolutionen i stället för att stärkas och att de lokala avdelningarna hamnat under småbourgeoisins »välde och ledning». »Det måste bli ett slut på detta tillstånd; arbetarnas självständighet måste återställas.»

Detta är så mycket nödvändigare, fortsätter man, som en ny revolution står för dörren. I denna måste arbetarpartiet vara väl organiserat och enat. Det måste »kunna uppträda så självständigt som möjligt, om det inte åter skall exploateras av bourgeoisin och tas i dess släptåg som 1848.» I denna nya revolution kommer de demokratiska småborgarna att spela samma roll som den liberala bourgeoisin 1848, dvs förrädarnas roll. En del av dessa småborgare är de »som nu kallar sig röda och socialdemokratiska, därför att de hyser det fromma önskemålet att avskaffa storkapitalets tryck på småkapitalet och storbourgeoisins på småbourgeoisin.» Dessa demokratiska småborgare strävar inte efter ett kommunistiskt samhälle, de vill inte ändra ägandeförhållandena utan endast reformera det bestående samhället och lätta trycket på sig själva.

Kapitalets herravälde och snabba förökning skall vidare motarbetas av socialdemokraterna, dels genom inskränkning i arvsrätten, dels genom överförandet av så många arbeten som möjligt till staten. Vad arbetarna angår så fastslås framför allt, att de skall förbli lönearbetare som hittills. De demokratiska småborgarna önskar endast arbetarna bättre lön och en säkrad existens och hoppas uppnå detta genom att de delvis skall sysselsättas av staten och genom välgörenhetsåtgärder. De hoppas kort sagt att kunna besticka arbetarna genom mer eller mindre dolda allmosor och att kunna bryta deras revolutionära kraft genom att momentant göra deras situation uthärdlig.

Den permanenta revolutionen

»Medan de demokratiska småborgarna vill få ett slut på revolutionen så snabbt , som möjligt och under genomförande av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det i vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten (17) och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla världens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas hände».

Därefter går Marx och Engels över till den närmast liggande taktiken. Vilken hållning skall man inta till de småborgerliga demokraterna under de nuvarande förhållandena? »För ögonblicket, då de demokratiska småborgarna överallt är undertryckta, predikar de på det hela taget enighet och försoning för proletariatet, räcker det handen och strävar efter att skapa ett stort oppositionsparti, som skall omfatta alla schatteringar inom det demokratiska partiet, dvs. strävar efter att insnärja arbetarna i den partiorganisation, där de allmänt socialdemokratiska fraserna är förhärskande, bakom vilka småborgarna döljer sina särskilda intressen, och i vilken proletariatets bestämda fordringar för fridens skull inte får föras till torgs. -Proletariatet skulle förlora hela sin självständiga, mödosamt förvärvade ställning och på nytt sjunka ned till ett bihang till den officiella borgerliga demokratin. Denna förening måste alltså på det bestämdaste tillbakavisas».

För att bekämpa de gemensamma fienderna behöver man ingen gemensam organisation; i en sådan skulle proletariatet bindas av småbourgeoisin i stället för att uppträda som en självständig kraft. Arbetarna får inte hålla tillbaka sina egna krav eller underlåta att skapa egna organisationer. »De måste vid sidan av de nya officiella regeringarna samtidigt upprätta egna, revolutionära arbetarregeringar (18). antingen i form av verkställande råd eller kommittéer eller också i form av arbetarklubbar och arbetarkommittéer.»

För att dessa nya råd skall få någon makt måste arbetarna beväpna sig och avväpna bourgeoisins garden. »Där detta senare inte låter sig göra, måste arbetarna försöka organisera sig självständigt som ett proletärt garde med självvalda chefer och en egen självvald generalstab och underordnade inte statsmakten utan av arbetarna framtvingade revolutionära lokala råd… Vapnen och ammunitionen får man under inga förhållanden lämna ifrån sig och varje avväpningsförsök måste i nödfall omintetgöras med våld».

Arbetarna måste nu i väntan på revolutionens utbrott organisera sig självständigt och föra ut sina egna klasskrav oberoende av småbourgeoisins tycken och smak. I valen måste de ställa upp sina egna kandidater. »Till och med där det inte finns någon som helst utsikt till framgång, måste arbetarna sätta upp sina egna kandidater för att bevara sin självständighet, räkna sina styrkor och bringa sin revolutionära inställning och sina partiåsikter inför offentligheten. De får härvid inte låta låta prata omkull sig av demokraterna, t.ex. med påståendet att man på så sätt splittrar det demokratiska partiet och ger reaktionen möjlighet till seger. Alla sådana fraser går till sist ut på att bedraga proletariatet».

Efter ytterligare anvisningar om hur proletariatet skall agera i konkreta situationer gentemot jordbruksarbetarna och gentemot en demokratisk regering, betonar Marx och Engels än en gång nödvändigheten att arbetarna uppträder som ett självständigt parti och de slutar sin skrivelse med orden: »Deras /dvs arbetarnas/ fältrop måste bli: Den permanenta revolutionen». (19)

Vi har tillåtit oss dessa långa utdrag ur skrivelsen från mars 1850 för att visa hur Marx-Engels’ syn på socialdemokratin hänger nära samman med själva revolutionsstrategin. Så länge de trodde på en självständig borgerlig revolution var de beredda till samverkan med socialdemokratin, och tom. direkt underordnande under den. Men i och med att de 1850 utarbetade teorin om den permanenta revolutionen kom också synen på socialdemokratin att genomgå en förändring. Nu räckte det inte längre med programmatiska avståndstaganden; också organisatoriskt taktiskt och strategiskt måste proletariatet vinna självständighet gentemot de småborgerliga demokraterna. Om inte denna självständighet uppvanns skulle revolutionen inte kunna segra. Den självständiga borgerliga revolutionen var inte längre en realitet; den måste sammanlänkas med den proletära revolutionen och den måste ledas av proletariatet.

Perioden 1858-1917: Kapitalismens uppåtgående kurva

Som vi kunnat se knyts teorin om den permanenta revolutionen direkt till en ny näraliggande revolution. Marx-Engels väntade sig att denna revolution skulle bryta ut inom det närmaste året och att den nya taktiken och strategin då skulle vara framgångsrik. I själva verket skulle det dröja ända till 1917-18 innan en ny revolutionsvåg svepte fram över Europa. Kapitalismen fick en uppåtgående utveckling, en enorm expansion under nära 70 år. Under nära 70 år inträffade inte några revolutionära situationer i Europa, (med undantag för Pariskommunen, som dock framsläpades genom kriget och inte genom en kapitalistisk kris).

Detta innebär dock inte att Marx-Engels »hade fel». Deras perspektiv på den permanenta revolutionen har visat sig vara det enda realistiska perspektivet på revolutionerna efter 1917-18. Men vid sidan av analysen av klasskrafterna – vilken visat sig vara riktig – gjorde de en felaktig värdering av tidsperspektivet. Kapitalismen befann sig inte i en kronisk kris – tvärtom gick den in i en expansion utan like. Perioden från 1850 till 1917-18 utgör kapitalismens uppåtgående kurva. Detta hindrar naturligtvis inte kriser under denna tid, men dessa kriser var relativt lindriga och oftast begränsade till en sektor i det kapitalistiska samhället. Hela samhällsformationen befann sig inte i kris samtidigt. Situationen är radikalt annorlunda efter 1917-18. Alltsedan dess befinner sig kapitalismen i en nedåtgående kurva. Vi lever nu i en epok av ständiga kriser, revolutioner och krig. Kapitalismens progressiva period är för evigt till ända. (Detta utesluter naturligtvis inte tillfälliga högkonjunkturer – genom den teknologiska utvecklingen kan dessa högkonjunkturer t o m få karaktären av en kraftig expansion – men dessa är kortvariga och avlöses av ständigt förvärrade kriser.)

Men även om Marx-Engels strategiska perspektiv i dag är aktuellare än någonsin löser det inte frågan om vad man skulle göra 1850 när revolutionen uteblev och kapitalismen i stället började sin expansion. Hur skulle man undvika att kommunismen isolerades från arbetarklassen under denna uppåtgående period? Hur skulle man driva kampen för att arbetarklassen fick så stor del som möjligt av det värde som nu skapades? Hur skulle man kunna stärka den för det framtida revolutionära maktövertagandet?

Det var frågor som inte omedelbart kunde lösas och som inte heller löstes i en teoretisk analys, utan rent pragmatiskt Åren efter 1850 föll Kommunistiska förbundet sönder i olika kämpande fraktioner; det var inte väpnat att möta den nya situationen. Underliggande motsättningar bubblade upp och förstärktes genom olika provokationer utifrån (rättegångar, infiltration av polisagenter etc). Förbundet drabbades av de politiska sjukdomar som härjar i alla organisationer som är socialt isolerade (emigrantsällskap o dyl). 1852 hade Förbundet upplösts.

Därefter började en period av politisk isolering för Marx och Engels. Under de närmast tio åren ägnade de sig främst åt teoretiska analyser och politiskt brödskriveri. De fick nu den tid som behövdes för att tränga in på djupet i det kapitalistiska produktionssättets lagar. Detta arbete kulminerade slutligen i publiceringen av Kapitalet.

Den nya arbetarrörelsen

Men när den publicerades 1867 hade de redan börjat åter återuppta det politiska arbetet. I början av 1860-talet återkom radikala tankegångar inom arbetarklassen, efter mer än tio års stiltje. Marx och Engels främsta engagemang gällde skapandet av en internationell revolutionär sammanslutning. Första Internationalen. Denna International blev kortlivad – efter Pariskommunens fall föll den sönder. Dess viktigaste resultat – vid sidan av de programmatiska klargörandena och polemiken mot anarkisterna – blev uppkomsten av nationella sektioner, vilka förde ut de marxska idéerna till arbetarklassen. I Tyskland skapades en arbetarrörelse under 1860-talet av Liebknecht och Bebel. en rörelse som stod Marx-Engels nära. Den var starkast ’ södra Tyskland.

Men den var inte den enda rörelsen inom arbetarklassen vid denna tid. Också andra ideologier spreds inom klassen och vann tom större anknytning hos arbetarna tack vare de objektiva möjligheter till eftergifter som de goda tiderna gav och tack vare sin anknytning till arbetarnas spontana medvetande. En av dem som direkt anknöt till Louis Blancs teorier var Ferdinand Lassalle som i slutet av 1850-talet och början av 1860-talet gjorde bejublade talarturnéer över Tyskland och fick i gäng en kraftig rörelse kring sitt program. De viktigaste punkterna i detta var erövrandet av den borgerliga statsmakten och skapandet av statliga associationsföretag, dvs exakt de punkter som vi fann i centrum av Louis Blancs ideologi. Liknande tendenser uppstod spontant i andra kapitalistiska länder (England).

Arbetarklassens möjligheter att få ut eftergifter från bourgeoisin var beroende av att den var enig i fackföreningar och parti. Den allmänna splittring som fanns mellan reformister och revolutionärer på 1860-talet skadade detta arbete och var dessutom svår att försvara eftersom några nya revolutionstillfällen inte dök upp. För att inte isolera den kommunistiska rörelsen från arbetarklassens majoritet verkade Marx och Engels därför för att de olika partigrupperingarna inom arbetarrörelsen skulle gå ihop. Detta samgående skedde under 1870-talet, efter Första Internationalens upplösning. Dess mest kända uttryck var samgåendet mellan de två tyska partierna, vilket skedde i Gotha 1875. Det program som där antogs och som blev riktningsgivande för alla senare socialdemokratiska partiers program var starkt präglat av lassalleanska tankegångar – det säger en del om styrkeförhållandena vid samgåendet. Programmet utsattes for en förintande kritik av Marx, en kritik som hemlighölls i femton år av den tyska partiledningen (20). Det blev också vanligt att de nya partierna antog namnet »socialdemokraterna» – också det en eftergift till de reformistiska strömningarna.

Från 1870-takt blev tendensen allmän: det uppstod nu en enad arbetarrörelse, ett enat parti och enade fackföreningar. Inom partiet fanns det två strömningar som aldrig helt dog ut och efter sekelskiftet markerades de ännu starkare: En stark ’ reformistisk strömning med förankring bland fackföreningsfunktionärerna, riksdagsmännen och med stöd från de övre skikten inom arbetarklassen (»arbetararistokratin»), och en revolutionär strömning med förankring i en del av partiets intelligentsia och lägre proletära skikt, vilka inte kunde få samma eftergifter frän bourgeoisin. Styrkeförhållandena var hela tiden till reformisternas förmån, eftersom man skaffade sig en marxistisk fraseologi som dolde den verkliga politiken. Först i slutet av 1890-talet skedde det ett genombrott också på det ideologiska området, då revisionismen växte fram som en ideologi för partiets reformistiska praktik. Denna uppdelning av reformister och revolutionärer inom partiet förekom i alla socialdemokratiska partier – i Frankrike hade man en uppdelning mellan »guesdister» (marxister) och »possibilister» (reformister), i Tyskland mellan »lassalleaner» och »eisenachare» (marxister), i England mellan partiets ledning och den anarkomarxistiska gruppen kring tidskriften »Commonweal» (en del av dessa revolutionära strömningar urartade f ö snart till rena anarkismen). Svaga, men ytterst svaga, återspeglingar av denna uppdelning i reformister och revolutionärer har vi också i Sverige i striden mellan Branting och Axel Danielsson i slutet av 1880-talet.

Kapitalismens nedåtgående kurva

Först efter sekelskiftet uppstod nya förhållanden. Då växte den revolutionära rörelsen åter i styrka. Kapitalismen hade nått sin höjdpunkt. Imperialismen hade delat upp jordens yta i olika intressesfärer. Det fanns inget mer att ta. Kapitalismen började stagnera och så sakta gå in på sin nedåtgående kurva. Det drog ihop sig till en våldsam urladdning, ett världskrig mellan olika imperialistiska makter.

1903 splittrades det ryska partiet i två bestående fraktioner: majoritet (bolsjeviker) och minoritet (mensjeviker), även om bolsjevikerna inte bildade ett eget parti förrän 1912. I det tyska partiet uppstod en revolutionärt-marxistisk grupp kring Rosa Luxemburg vilken alltmer kritiserade partiledningens opportunism. I Sverige fick vi en splittring mellan partiets ledning (reformisterna) och ungdomsförbundet, som förde en revolutionär om än något grumligt-fraseologisk politik. Socialdemokratins agerande vid krigsutbrottet 1914, då de nationella partierna stödde sitt eget lands bourgeoisi, blev signalen för en allmän splittring av arbetarrörelsen. Denna splittring har sedermera bestått.

Efter 1914 har socialdemokratin återigen spelat samma roll som på Louis Blancs tid, som en röd rosett kring den nationella fanan. Under perioden 1850-1914 befann sig socialdemokratin i ledningen för arbetarrörelsen; dess program var detsamma som nu, men funktionen var annorlunda. Den krävde reformer i en period då det fanns utrymme för reformer. Den var aldrig en revolutionär strömning. Men genom att leda kampen för rösträtt, föreningsrätt, yttrandefrihet, höjda löner och kortare arbetstid fick den en prestige i arbetarklassen. Dess program verkade realistiskt och dess »socialistiska» perspektiv behövde aldrig konfronteras med verkligheten.

Det är annorlunda efter 1914. Nu tvingas socialdemokratin att agera reformistiskt i en period av ständiga revolutioner. Den söker samarbete med bourgeoisin och blir dess förlängda ann inom arbetarklassen. Den vill ha »fred på arbetsmarknaden» för att kunna genomföra sina reformer. Liksom Louis Blanc tvingas den gå ut och krossa arbetarnas självständiga rörelse. Den startar otaliga kommissioner för att »utreda» frågor. De reformer man genomför far en annan funktion än man avsett, liksom Louis Blancs nationalverkstäder. De stödjer kapitalismen, ger bourgeoisin andrum och förbereder dess motangrepp. De passiviserar och förlamar arbetarklassen och avväpnar den inför bourgeoisins motangrepp. Har man sagt B får man säga C. Bakom Blanc väntar alltid en Cavaignac. Bakom socialdemokratin väntar alltid bourgeoisins väpnade styrkor – det må gälla den borgerliga repressiva apparaten eller direkt fascistiska styrkor.

Slutsatser

Vad är då socialdemokratin? Är den fascism som en del »vänstergrupper» påstår?
Nej, socialdemokratin är inte fascism. Den är inte heller socialfascism. Den är helt enkelt – socialdemokrati, en specifik samhällelig ideologi som uppstår inom arbetarklassen genom det spontana medvetandet och knyts till den borgerliga hegemonin över samhället. Som institution blir socialdemokratin bourgeoisins redskap inom arbetarklassen, en i ordets verkliga mening kontrarevolutionär kraft, eftersom den används för att krossa den revolutionära rörelsen inom arbetarrörelsen. Detta arbete utförs särskilt av den socialdemokratiska byråkratin, dvs fackföreningsledarna, ombudsmännen, teknokraterna, utredningsexpertema, kort sagt av lössen i den röda rosetten.

När socialdemokratin utfört sin plikt är det dess egen tur att falla. Louis Blanc fick åka till England, de tyska socialdemokraterna försmäktade i nazistiska koncentrationsläger, Allende sköts i presidentpalatset.

Intet är nytt under solen. Inte heller socialdemokratin. Genom att beskriva den som »socialfascism» eller »korporativism» försöker stalinisterna (KFMLr, SKP, Vpk) i själva verket ge socialdemokratin ett ärorikt och revolutionärt förflutet som den aldrig haft. Stalinisterna säger att socialdemokratin nu blivit fascistisk genom att förespråka klassamarbete i stället för klasskamp. Vi säger: Socialdemokraterna har alltid förespråkat klassamarbete, det är just det som är det karakteristiska för socialdemokratin, dess särdrag. Det är en rörelse inom arbetarklassen som söker samarbete med bourgeoisin. Den står i bourgeoisins tjänst och riktar spetsarna mot arbetarnas självständiga revolutionära kamp. Men socialdemokratin är också en rörelse som är förankrad i arbetarklassen. Den bygger sålunda på en bestämd klasskombination. Det gör att vi kan förutse att dess öde kommer att vara annorlunda än en fascistisk rörelses.

I en skärpt situation kommer socialdemokratin att splittras, medan en fascistisk rörelse kommer att stärkas. Att yla om »socialfascism» innebär endast en underskattning av den ideologiska kampen mot socialdemokratin, kampen för att vinna de socialdemokratiska arbetarna. Detta innebär också att man måste utarbeta en annan taktik mot socialdemokratin än mot fascismen. Socialdemokratin står på den borgerliga demokratins grund. Det innebär att det går att utmana socialdemokraterna i en enhetsfront inför ett växande fascistiskt hot (eller mot hot om andra former av auktoritära, diktatoriska regimer). Det är förvisso sant att fascismen lurar bakom socialdemokratins rygg. Men för att den skall komma fram måste socialdemokratin också ställas åt sidan; den står i vägen.

Låt oss sluta detta kapitel med att erinra om Karl Marx utomordentliga och uttömmande karakteristik av socialdemokratin. Den är skriven 1853, men lika giltig 1973 som någonsin tidigare. I skriften »Louis Bonapartes 18 Brumaire» kommenterar Marx den socialdemokratiska rörelse som uppstått i Frankrike i februari 1849 genom ett samgående mellan Louis Blancs parti och diverse olika småborgerliga sekter. »Den revolutionära udden i proletariatets sociala krav avtrubbades och gavs en demokratisk formulering, den enbart politiska formen för småborgerskapets demokratiska krav suddades och deras socialistiska udd vändes utåt. Så uppstod socialdemokratin…. Socialdemokratins egendomliga karaktär kan sammanfattas så att man krävde demokratisk-republikanska institutioner som medel, inte för att upphäva två ytterligheter, kapital och lönearbete, utan för att försvaga motsättningen mellan dem och förvandla den till harmoni.»

Finns det egentligen något mer att tillägga?

Kenth-Åke Andersson

Noter

(1) Inte minst i Sverige väckte Louis Blancs idéer sympati. Svenska liberala och radikala författare snappade upp hans idéer och förde ut dem i dåliga tendensromaner. Man behöver här bara nämna några exempel: Almquists »Gabrielle Mimanso», i Fredrika Bremers »Syskonliv, i Blanches »Sonen av söder och nord». I den mera direkta broschyrlitteraturen är Louis Blanc också en ofta åberopad auktoritet, t ex hos Erik Gustaf Geijer. Även högst konservativa författare snappade upp parollen om arbetets organisation och såg i den en garanti mot radikalare läror. Så kunde t ex en så konservativ tänkare som biskop Agardh i ett tal inför Wermländska föreningen för vanvårdade barn utbrista: »Chartismens sammankomster, Rebeccaismen samt communismen med sin press och sitt nya samhällssystem, äro allt endast preludier för hvad som måste följa om ej en ny och annan organisation av arbetet införes än daglönaresystemet….Endast i Frankrike jäser inom nationen en omogen tanke på en ny organisation av arbetet.» Propagandan för Louis Blanc gick så långt i Sverige att en liberal skriftställare som Swederus år 1847 såg sig föranlåten att tala om »Den snart äckliga frasen om arbetets organisation».

Citaten är hämtade ut Alf Kjellén: Sociala idéer och motiv hos svenska författare I- II. (Sthlm 1937 och 1950) Orsaken till att Louis Blancs reformsocialism så kvickt vann anklang i Sverige kommer att utredas i min broschyr om den svenska socialdemokratins historia.

(2) Denna sammanfattning av Louis Blancs Blancs idéer bygger på en genomläsning av följande källor: 1848 års franska upplaga av Organisation du travail – tyvärr har jag inte kunnat få tag i någon av de tidigare upplagorna – och en tysk översättning av samma skrift från 1850. Vidare på Louis Blancs föreläsningar om »Socialismens historia» översatta till svenska 1850, och »Socialisternas Katekismus» utgiven på svenska 1886. Kortare utdrag ur Louis Blancs skrifter finns i antologierna »Die Frühsocialisten 1789 – 1848», bd l (1970) och Gunnar Gunnarsson (red): De stora utopisterna, 2 (1973). Dessutom har jag använt två framställningar av Louis Blancs teorier: G.D.H. Cole, A History of Socialist Thought, bd l, (1953) och Hjalmar Branting, Socialdemokratins århundrade, bd L (1904).

(3) Framställningen av Louis Blancs roll i februarirevolutionen bygger på P Keller: Louis Blanc und die Revolution von 1848 (1926). Analysen av februarirevolutionens Masskrafter följer Marx framställning i »Klasstriderna i Frankrike 1848-1850» (sv övers. 1971)

(4) Marx historiesyn finns skisserad av honom själv i Förordet i Till kritiken av den politiska ekonomin från 1859. Där säger han bl a : »Det är inte människomas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.» Förordet finns t ex i Arbetarkulturs utgåva 1970 av Till Kritiken… Historiesynen läggs fram avsevärt utförligare i Marx-Engels gemensamma skrift »Den tyska ideologin» från 1845.

(4) Man måste här skilja mellan kapitalismens strukturella framväxt och den konkreta historien. Det har aldrig existerat något samhällssystem där varje producent ägde sina egna arbetsverktyg. Det är endast en modell för att kunna förklara kapitalismens karakteristika. Det kapitalistiska produktionssättet har i den konkreta historien övertagit tidigare produktionssätts människomaterial, inklusive gamla klasser och omvandlat dem.

(6) Marx skrifter innehåller ingen utförlig analys av medvetandet hos olika klasser under kapitalismen, men han ger flera anvisningar i sina arbeten. Denna analys bygger främst på Kapitalet (särskilt kapitlet om varufetischismen) och delar av Grundrisse, den berömda förstudien till Kapitalet från 1857-58. Skiktningen mellan vetenskapligt-marxistiskt medvetande och fackligt-spontant medvetande är hämtat frän Lenins Vad bör göras?.

(7) Så heter det t ex i Den tyska ideologin: »För att i masskala skapa detta kommunistiska medvetande – likaväl som att säkra segern för själva saken – är det nödvändigt att människorna själva förändras i omfattande skala. Denna förändring kan bara ske i en praktisk rörelse, i en revolution. Revolutionen är nödvändig inte bara därför att den härskande klassen endast kan störtas på detta sätt, utan också därför att den klass som störtar den befria sig från det förflutnas samlade skräp och omvandla samhället.»

(8) Kommunistiska Manifestet, ex vis i Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 43.

(9) Så ex.vis i Marx, Kritik av Gothaprogrammet (sv. övers. Arbetarkultur 1938)

(10) Detta förslag framförde Lenin i sina sk Aprilteser 1917. Se Lenin, Valda verk 11:1 (Moskva 1956), s 11. Jfr. även ss 50-55.

(11) I Kommunistiska Manifestet skiljer Marx-Engels mellan feodal, småborgerlig, konservativ eller borgerlig socialism och slutligen kritiskt utopisk socialism.

(12) Geijer, Samlade skrifter, band 3, Sthlm 1874, s 342 f. Stavningen här moderniserad.

(13) Kommunistiska Manifestet i: Marx-Engels i urval (W&W1965), s 28, 46 f. De citat som här sammanställts skiljs som synes åt hos Marx-Engels. Men det framgår dock uttryckligen av sammanhanget att de hör samman och författarna hänvisar själva till det tidigare stycket när de tar upp tråden i framställningen.

(14) »Kommunistiska Partiets krav i Tyskland» t ex i: Karl Marx, The Revolution of 1848, 152 £ (Penguin 1973), s 109-111.

(15) Representativa urval av Marx-Engels skrifter från revolutionsåret 1848 finns dels i den Penguin-antologi som nämnts i föregående not, dels i den tyska antologin: Marx-Engels. Die Revolution von 1848 (Berlin 1971). Framställningen av den marxska strategin och taktiken 1848 är efter ett uppslag från David Fernbachs inledning till Penguin-antologin.

(16) Denna viktiga text finns i: Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 175-186.

(17) Som synes använder Marx-Engels här fortfarande formuleringen »erövra statsmakten», en formulering som står i logisk motsättning till deras uppmaning strax därefter att arbetarna skall bilda egna arbetarregeringar vid sidan av den officiella regeringen. Först efter Pariskommunens erfarenheter korrigerade Marx och Engels sin ståndpunkt i denna fråga. I ett förord till Manifestet från 1872 heter det sålunda: »Särskilt bevisade kommunen att arbetarklassen icke kan helt enkelt ta den färdiga statsmaskinen i besittning och sätta den i rörelse för sina egna mål.» Detta vidareutvecklas i Marx analys av Pariskommunen (sv övers. 1946).

(18) Det är ganska fantastiskt att se hur Marx och Engels talar om dubbelmakt och upprättandet av arbetarråd – redan 1850! Det finns ju faktiskt folk som kallar sig marxister och som ännu inte – år 1973! – fattat nödvändigheten av dessa råd. Vad Marx- Engels syftade på i sin text var troligen de klubbar som arbetarna i Paris upprättade under revolutionen! 1848 och som fungerade som en form av stormöten. Om dessa, se »Klasstriderna i Frankrike 1848-50» (s^’ övers. 1971) s 127 f.

(19) Begreppet »den permanenta revolutionen» används så vitt jag kunnat finna första gången av Engels, i artikeln »Magyarernas kamp», daterad den 13 januari 1849. Samma slutsats hade dock redan dragits av Marx-Engels i artikelserien »Bourgeoisin och kontrarevolutionen» från dec. 1848. Slutorden i denna artikel lyder: »Den preussiska bourgeoisins historia visar – liksom hela den tyska bourgeoisins historia från mars till december – att en rent borgerlig revolution med upprättandet av borgerlig hegemoni i form av en konstitutionell monarki är omöjlig i Tyskland. Det som är möjligt är antingen en feodal och absolutistisk kontrarevolution eller den social-republikanska revolutionen.» (Penguin-antologin, s 212). Begreppet »permanent revolution» återkommer även i »Klasstriderna i Frankrike 1848-50».

(20) Marx, Kritik av Gothaprogrammet (w. övers. 1938) Den offentliggjordes först 1891.

(21) Marx, Louis Bonapartes 18 Brumaire, s 52f.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1973

Om självstyret

Tal av Ernest Mandel på LCR:s arbetarkonferens 1974

Min generations revolutionärer utvecklades politiskt under starkt inflytande av erfarenheterna från den ryska revolutionen. För första gången i historien hade arbetarklassen i ett stort land tagit makten, avskaffat kapitalets makt och börjat bygga ett nytt samhälle — ett samhälle som, i »världsproletariatets ögon, kunde bli ett socialistiskt samhälle.

Självklart är revolutionärer idag medvetna om den ryska revolutionens historiska vikt och dess betydelse för 1900-talets utveckling. Men p.g.a. den byråkratiska degeneration som följde på oktoberrevolutionens segrar, fungerar Sovjet inte längre som en konkret inspiration för den internationella arbetarrörelsen — och i synnerhet inte för proletariatet i de imperialistiska länderna. Skillnaden mellan idag och när den ryska revolutionen var ung, vad gäller uppfattningen om sovjetstaten, illustreras klart av en opinionsundersökning som nyligen gjordes i Frankrike för att undersöka i vilken proportion de bland befolkningen var, som såg socialismen som en fördel och vilken socialism de i så fall föredrog: mer än hälften av de intervjuade ville ha ett socialistiskt samhälle, men mindre än fem procent ville ha ett samhälle efter Sovjetunionens modell.

I ett land där Franska Kommunistpartiet (PCF) får ungefär tjugo procent vid parlamentsval är dessa siffror extremt belysande. Även bland militanter i det pro-sovjetiska kommunistpartiet, har Sovjetunionen som modell för formen av social organisering – »ett ideal att spridas över hela världen» – förlorat status.

Vad mer är: just denna utveckling har givit de nyreformistiska partierna i Västeuropa en bas för att rättfärdiga sin opportunistiska politik. De förklarar att den ryska vägen till socialismen inte är tillämpbar på Västeuropa, men medan de gör detta, ställer de med berått mod upp opportunismen som ett alternativ, för att blanda ihop två helt skilda frågor.

Genom att reducera den »fredliga vägen till socialismen» och modellen efter vilken man vill bygga ett socialistiskt samhälle till en enda fråga, försöker man vinna arbetare till att automatiskt acceptera det som de förespråkar vad gäller formerna för socialismen.
Det stora inflytande som begreppet självstyre har inom de västeuropeiska arbetarrörelserna har också denna grund. Det har ett inflytande just därför att majoriteten av lönearbetarna vill ha ett socialistiskt samhälle, att de accepterar nödvändigheten av att skapa detta genom att ändra samhällsgrunden och instinktivt – och medvetet – söker efter ett alternativ till Sovjets modell.

Bör revolutionära marxister stödja självstyre?

Idén om självstyret är, från första början, en förvirrad idé. Rent instinktivt uppfattar de flesta den som en idé om ett samhälle, där relativt små grupper, t ex arbetare i en enda fabrik organiserar allt, för att driva sin individuella enhet. Vårdarbetare och lärare, t ex, skulle alltså organisera sina sjukhus och skolor, medan konsumenterna skulle organiseras i sina kvarter eller distrikt.

Det är helt klart, att denna konstlat enkla syn på självstyre inte har marxismen som grund – den har sina rötter i Proudhon och anarko-syndikalismen.

Vi har förklarat varför de revolutionära marxisterna nästan över överallt i Europa reagerat mot idén om självstyre med misstänksamhet och ibland uttalad fiendskap.
Konfronterade med valet mellan »byråkratisk socialism» och »självstyrande socialism», har vi vänt oss mot bägge alternativen p.g.a. fördelen av ett eget tredje alternativ.

I efterhand förefaller det mig som om detta var en intellektuell, psykologisk och politiskt felaktig reaktion baserad på en undervärdering av det gensvar som »självstyret» skulle komma att få inom de europeiska arbetarrörelserna och i synnerhet inom deras vänsterfalanger. Detta är orsaken till att vi, för åtskilliga år sedan, ändrade vår syn. Nu säger vi inte bara att vi stödjer, utan att vi till fullo stödjer idén om självstyre. I själva verket är det endast vi som är för verkligt självstyre. Andra projekt som lagts fram av Proudhon och andra (anarko-syndikalister) är inte mer än en skugga av verkligt självstyre.

De ger helt enkelt arbetarna en illusion av självstyre och bortser i själva verket från en mängd fundamentala frågor som berör den ekonomiska och sociala tillvarons dynamik i vår epok.

Vår grundinställning är, att vi helt går emot den typ av byråkratisk socialism där arbetarklassen inte har något verkligt inflytande över makten och att vi helt stödjer idén om självstyre om den innehåller en mycket enkel men grundläggande förutsättning: arbetarklassen måste utöva makten på alla nivåer i samhället — på fabriken, över ekonomin, över de icke-produktiva sektorerna i det sociala livet och framför allt på statsnivå.

Självstyret kan inte reduceras till arbetarnas styre av sina egna, enskilda fabriker

Detta leder oss till en grundlig kritik av de som förordar socialistiskt självstyre i den »individuella» fabriken, vilken i praktiken egentligen inte sträcker sig längre än till arbetarnas organisering av produktionen och fördelning av fabrikens vinster. Förslag som dessa är som bäst utopiska, och i värsta fall en metod som en viss sorts ledare använder för sina egna syften. Det bästa exemplet när det gäller detta är otvivelaktigt det som utvecklats av titoister i Jugoslavien, vilka skapat en illusion av självstyre, som de reducerar till distributionen av beslutsfattande makt bland massan av producenter och konsumenter.

Å ena sidan påstår de – och detta är det allra senaste inom titoismen – att självstyre råder inte enbart på fabriksnivå, utan också på varje monteringsband, medan de å andra sidan påstår, till och med mer nitiskt, att detta måste balanseras med en allt starkare koncentration av politisk makt i händerna på det jugoslaviska kommunistpartiet och i deras egna händer.

Det är klart att i detta fall är uppsplittringen av arbetarnas ekonomiska makt en förutsättning för att byråkratin ska behålla sitt maktmonopol. Det är just genom att förverkliga en sådan fullständigt atomiserad karikatyr av självstyre, och detta på ett sätt som gör den impotent, som byråkratin kan beröva arbetarklassen den politiska makten över ekonomin som helhet och koncentrera den i sina egna händer.

Det är orsaken till varför vi påstår att man genom att begränsa självstyret till enskilda företag, eller ännu värre till varje arbetsplats eller monteringsband, inskränker självstyret till att bli en fasad.

Vi kommer att ärva en teknologi med en mäktig centraliseringstendens.

Produktivkrafternas nuvarande nivå motsvaras av en specifik teknik. Vi tillbedjer inte denna teknologi och med risk för att bli kallad revisionist, skulle jag vilja säga, till skillnad från kamrat Lenin, att vi inte beundrar Taylorism eller det löpande bandet, och att vi inte anser att detta är den enda möjliga formen för avancerad teknologi. Det är en borgerlig myt att det inte finns några alternativ till den teknologi som för närvarande används i produktionen. Det är sant att denna teknologi är den som ger den högsta profiten, men det gör den inte till den enda möjliga teknologin.

Det är fullt möjligt att välja mellan en massa olika teknologier baserade på vilken särskild del eller nivå som helst i politisk och ekonomisk utveckling.

För ingenjörerna och teknologerna i den koloniala revolutionen är detta ofta ett konkret problem. På Kuba, t ex finns inte tillräckliga oljeresurser. Ekonomerna, uppfinnarna och kemisterna var därför tvungna att utveckla en sucro-kemisk industri istället för en petrokemisk, dvs en kemisk industri baserad på råvaran socker. Likadana exempel på teknologiska upptäckter och revolutioner går att finna i andra koloniala och halvkoloniala länder.

Vi hoppas, vanligtvis tillsammans med anarkisterna, att en dag »ha en teknologi som tillåter en relativ reducerad enhet (för att använda Engels formulering) av tjugo eller trettio tusen producenter och konsumenter att leva, inte som envåldshärskare, men på ett sådant sätt att de genom självstyret kan kontrollera de flesta av sina ekonomiska affärer. Det är emellertid klart att den nuvarande ekonomin inte klarar av detta.

Låt oss ta ett par exempel: elektriska generatorer som anställer två eller tre hundra arbetare och tekniker skapar elektricitet till en halv miljon människor; en enda maskin kan producera tillräckligt med papper för att tillfredsställa behoven hos en och en halv till två miljoner människor. Det är helt ohållbart att tro att de ekonomiska problemen relaterade till den här produktionen kan avgöras på en nivå av två till trehundra arbetare därför att de råkar arbeta i en speciell fabrik. I fallet med en sådan här sorts fabrik så angår tillvägagångssättet för hur produktionen ska distribueras och behoven tillfredsställas självklart inte bara producenterna utan också de som kommer att konsumera dessa produkter.

Det finns absolut ingen orsak till varför arbetarna i en elektrisk generatorstation skulle ges rätten att diktera besluten rörande elektriciteten som kommer att användas av miljoner arbetare. I den teknologi som arbetarklassen kommer att ärva från kapitalismen den dag den tar makten existerar alltså en mäktig centraliseringstendens. Den tendensen är varken oundviklig eller evig och kan troligen skjutas i bakgrunden i ett klasslöst samhälle. Men det är just denna teknologi vi kommer att ärva från kapitalismen och med vilken vi ska börja bygga ett nytt samhälle. I detta sammanhang är det absolut utopiskt att vilja ha ett fragmentariskt ekonomiskt beslutstagande på en nivå som kan beslutas av arbetarna på en enda fabrik.

Valet står inte mellan »byråkratisk socialism» och »decentraliserat självstyre».

De flesta ekonomiska beslut rör flera sociala grupperingar, de berör så ofantligt mycket mer än en enda fabrik. Dessa beslut måste fattas på en nivå som motsvarar dessa grupper — m a o de måste centraliseras på ett demokratiskt sätt.

Vi är förespråkare av ett demokratiskt centraliserat självstyre, dvs ett planerat självstyre, inte p.g.a. att vi är centralister av naturen utan därför att det är frågan om en objektiv nödvändighet som motsvarar det ekonomiska livets realitet.

Denna centralisering är oundviklig p.g.a. att den är ärvd från det nuvarande systemets anarki, och är oberoende av våra önskningar. Valet vi har är grundläggande: Om inte en ekonomisk centralisering utvecklas medvetet, dvs på ett planerat och överlagt sätt, kommer det att utvecklas på ett spontant och anarkistiskt sätt bakom ryggen på arbetarna.
Valet står därför inte mellan en »byråkratisk socialism» eller ett »»decentraliserat självstyre». Det verkliga valet vi kommer att konfronteras med i den ekonomiska sfären efter att kapitalismen krossats, kommer att stå mellan ett demokratiskt centraliserat självstyre baserat på en socialistisk planering, och en sk socialistisk marknadsekonomi i vilken marknadslagarna fortsätter att förslava arbetarklassen.

På grund av detta attackerar vi de Proudhonistiska förespråkarna för självstyre som begränsar sig till en fabrik här och en där. Vi tillägger att de ljuger för arbetarna när de säger att det är tillräckligt att ge arbetarna beslutsmakten på enbart fabriksnivå för att skapa en verklig avproletarisering.

Vad är det för mening att ge arbetarna makten att besluta när detta utvecklas till att bli hyckleri och när besluten tagna på fabriken hela tiden ändras och omkullkastas av marknadslagarna? De kullkastas ju genom den spontana centralisering som uppstår genom dessa marknadslagar när besluten inte år påverkade och anpassade till ekonomin som helhet. Låt oss ta ett exempel:

Investeringarna i en särskild industrigren — skoproduktionen. Det finns bara två alternativ. A ena sidan kan man försöka sätta upp en socialistisk plan. En uppskattning görs av behoven (där planeras självklart också storlek på lagren och exporten) och av produktionskapaciteten.

Om det finns en skillnad mellan de bägge, måste produktionskapaciteten ökas. Större investeringar måste då göras så att behoven kan tillfredsställas.

Ä andra sidan kan man strunta i att göra upp en sådan plan. Varje fabrik som producerar skor, eller något annat, t ex elektriska maskiner, beslutar sina investeringar självstyrande med de kända resultaten: över- och underproduktion. Det är enbart minimala möjligheter att beslut fattade av tjugo eller trettio fabriker exakt skulle tillfredsställa behoven.

Detta är orsaken till varför de sk socialistiska marknadsekonomierna, i vilka självstyret är begränsat till fabriksnivå är dömda att återskapa en massa djävulskheter från kapitalismen, inklusive den största attacken mot arbetarklassen — arbetslöshet. Det räcker med att titta på det jugoslaviska exemplet för att påvisa detta.

Det är därför vi förordar ett demokratiskt, centraliserat och planerat självstyre, eller, för att gå till roten med problemet, en ekonomisk makt utövad på klassnivå, och inte exklusivt eller ens huvudsakligen av varje liten delgrupp av arbetarklassen.

Fortsatt konkurrens betyder splittring av klassen.

Men problemet slutar inte med detta. Självstyret begränsat till enskilda fabriker, arbetsplatser eller löpande band är inte bara en en illusion från ert ekonomiskt synsätt som säger att arbetarna på denna nivå inte kan ta beslut som går emot marknadslagarna. Vad värre är, är att besluten som tas av arbetarna blir mer och mer mer begränsade till beslut om vinsterna. Detta framgår tydligt vid studier av Jugoslavien. Den grundläggande principen bakom självstyre är arbetets frigörelse. På grundval av den principen bestämmer arbetarna produktionsprocessen, hastigheten på banden och organiseringen inom fabriken. Det är en viktig del i det socialistiska samhälle vi försöker bygga. Denna princip är ogenomförbar i en ekonomi som inte frigjort sig från konkurrenstänkandet.

Det jugoslaviska exemplet visar klart att kvarlevandet av konkurrensen påtvingar produktionsenheten vissa oundvikliga konsekvenser. Den är ställd inför några oundvikliga val.

Å ena sidan kan arbetarna acceptera rationaliseringar: minskad arbetskraft, höjd takt, osv. Å andra sidan kan de förkasta denna logik, således konfiskera vissa produktionsenheter för att arbeta med nackdelar och betala löner som är under medellön.
Den enda lösningen på alla dessa frågor är att styra industrin på en social nivå, för att på så sätt ge spelrum för en effektiv planerad ekonomi, medvetet styrd av arbetarklassen som en helhet, och för att befrämja en process av avproletarisering.

Klassmakt inte »gruppmakt».

Grunden till det problem jag försökt belysa är alltså helt enkelt: för oss existerar begreppet klassmakt i sin verkliga mening som klassmakt och inte som ”gruppmakt». Drar man ut det till sin spets är dessa två uppfattningar helt motsatta. Ju mer makt en grupp ges, ju mindre klirr klassens makt när den splittras bland grupper som slåss gentemot varandra.
Här har vi så ett annat resultat av införandet av konkurrensen på vägen till socialismen: genom en marknadsekonomi och självstyrande produktionsenheter kommer det att uppstå konkurrens mellan arbetargrupper frän olika fabriker. En hård konkurrens. Om man utgår från att fabrikerna inte har samma produktivitet, — dvs om de tävlar med varandra och varje fabrik behåller vad som kallas »frukten av sitt arbete» innebär det i själva verket att den erhåller en inkomst som är bestämd av det finansiella utgångsläget.

Oberoende av utgångsläget – mängd kapital, verktyg, maskiner, utrustning, och tom om den lokala situationen var en fråga om att ha tur eller berodde på sociala faktorer – finns det ingen möjlighet att försvara det orättvisa i att de som är lyckligt lottade att få jobba i en fabrik med bättre resurser ska få en ekonomisk särställning gentemot de som är sämre lottade och jobbar i en fabrik som ligger under genomsnittet.

Om beslutsfattandet och förmånerna i varje särskild fabrik överlämnas till arbetarna i fabriken (även om. som i Jugoslaviens fall, en given »nationell solidaritetsskatt» uttas) skapas en situation med skarpt uttalad ojämlikhet inom arbetarklassen. Och en skarpt uttalad ojämlikhet medför att den kollektiva kampen, förd av arbetarklassen som en helhet, bryts ned av förödande kamp mellan olika grupper av arbetare.

Det är således att bedra arbetarna om man får dem att tro att i de kan sköta sina affärer på fabriksnivån. I det nuvarande ekonomiska systemet tas en hel del beslut oundvikligen på en högre . nivå än fabriksnivån. Om dessa beslut inte medvetet tas av arbetarklassen som en helhet, kommer de att tas av andra krafter i samhället bakom ryggen på arbetarna.

På vilken nivå bör besluten tas?

Det tycks som det jag säger är samma argument som CGT (franska kommunistpartiets fackförening) använder mot CFDT (socialistiska fackföreningen) och de som förespråkar socialistiskt självstyre. Så är dock inte fallet. Det ar inte fråga om att sätta upp »byråkratisk centralisering» i motsatsställning till myten om »självstyre i en fabrik». Snarare är det fråga om att utmana den begränsade ram som ges i debatten, en ram som endast leder till ett oundvikligt val mellan byråkratisk centralisering och decentralisering i marknadsekonomi.

Det är frågan om ett försvar av den verkligt marxistiska lösningen på frågan om det demokratiskt centraliserade självstyret.

Vi stödjer inte centraliseringen för dess egen skull. Vi tror inte alls att centralisering innefattar nödvändigheten av en ny uppdelning inom arbetarklassen, bestående av ”direktörer», professionella administratörer och byråkrater å ena sidan, och å den andra majoriteten av arbetarklassen, oförmögen att centralisera sitt eget styre på ett demokratiskt sätt.

Vi stödjer ett demokratiskt centraliserat, planerat självstyre också som en manifestation av arbetarnas demokrati organiserad i arbetarråd med så bred bas som möjligt för att dra in en så stor del av klassen som möjligt i det direkta styret.

Vi går emot idén om att den mest demokratiska formen av självstyre är den som är baserad på en individuell fabrik. Det gör vi därför att det är enbart i en komplex struktur där självstyret råder på alla nivåer (sociala och ekonomiska), som det är möjligt att dra med det maximala antalet arbetare i beslutsfattandet. Vi har en mycket enkel formel i detta sammanhang: Beslut måste fattas på den nivå där det kan göras mest effektivt. Det är onödigt att be europeiska arbetarrådets kongress att utarbeta en busstidtabell för Coventry. Arbetarna i Coventry klarar det bra själva utan någon byråkratisk institution. Det finns ingen orsak att organisera en nationell arbetarrådskongress för att besluta om arbetet på en särskild arbetsplats: arbetarna på denna arbetsplats klarar detta bäst själva.

Å andra sidan, när det rör sig om att ta beslut om investeringar i skoindustrin eller hur man ska bekämpa miljöförstöringen i vattendragen, då är en nationell eller tom internationell kongress av arbetarråd nödvändig. Sådana beslut kan bara tas på en nationell eller internationell nivå. I ekonomiska frågor måste varje beslut tas på den nivå där det är mest effektivt och brukligt.

Begränsningar i arbetarmakten.

Det finns vissa begränsningar som följer av denna slutsats. Jag har varit väldigt kritisk mot det jugoslaviska exemplet. Men det är inte nödvändigt att bara tala illa om det. Genom att jämföra det med de stalinistiska erfarenheterna representerar det ett stort steg framåt och ger oss idag ett övertygande svar på den borgerliga demagogi, som råder i debatten, och som menar att arbetarna inte kan, och tom inte vill sköta sin egen fabrik. Titta på det jugoslaviska samhället kan vi svara, de har gjort det i tjugo år! Vi har mycken kritik och vi kommer att fortsätta kritisera, men de jugoslaviska arbetarna har visat att det är möjligt.

I denna mening ger Jugoslavien oss en mycket positiv erfarenhet, som vi inte får fördöma lika mycket som den byråkratiska organiseringen av Sovjets industri. Trots det vill Jag emellertid få sagt att det jugoslaviska exemplet möjliggör för oss att urskilja en hel mängd nödvändiga begränsningar för att få ett effektivt fungerande och artikulerat system av självstyre.

Låt oss visa på två exempel:
Jag har just sagt att produktionens organisering i en speciell fabrik måste ligga på arbetarna i den fabriken. Det är fortfarande sant, men det är nödvändigt att precisera det ytterligare: Denna organisering måste ske inom en ram av social arbetarlagstiftning. Denna kommer att upprättas av en nationell, eller tom internationell arbetarrådskongress. Om arbetarna på en arbetsplats vill jobba 54 timmar i veckan, ser jag inget skäl till varför de skulle få tillåtelse till det; en viss lag måste utarbetas nationellt för att begränsa de lokala variationerna.

Detsamma gäller för Coventrys bussystem. När jag säger att Coventrys arbetare ska ges fria händer att besluta om sitt transportsystem, måste detta ses som en del i en total fördelning av möjligheterna till allmän transport i England som en nation, och mer specificerat: för just denna del av England. Om vi inte tryckte på detta villkor, kunde ett beslut i fråga om transporten i Coventry påverka en hel serie realiteter på nationell nivå, i England. Detta skulle i sin tur begränsa suveräniteten för arbetarklassen som helhet i fördelningen av resurserna.

Dessa begränsningar är således absolut oundvikliga för att makten skall kunna utövas av klassen som helhet, och inte av skilda smågrupper vilka kan neutralisera och tom underminera klassens makt.

»Fantasin till makten»

Trots de konkreta exemplen, verkar kanske det jag sagt ganska abstrakt. Detta beror på att vi alla är fångar i en speciell ideologi och i ett speciellt sätt att se på ekonomiska villkor, och även på det vardagliga livet. Vår utbildning har gjort oss vana vid det kapitalistiska samhällets aktualitet. Vi är alla fångar i tankegångarna om hur livet är organiserat i ett kapitalistiskt samhälle.

Studenterna vid Sorbonne-universitetet skrev under Maj-revolten 1968 denna slogan på väggarna: »l’imagination au pouvoir» – fantasin till makten. De uttalade det som för revolutionärer är ett axiom: det är nödvändigt att öva upp en stor mängd fantasi idag, i det kapitalistiska samhället, för att börja förstå den totalt nya form av ekonomisk verklighet i vilken en hel serie av sociala attityder, som inte ens finns idag, kommer att bli en del i producenternas vardagliga liv under socialismen.

Låt oss än en gång titta på ett exempel. Kamraterna som skrev ex-Ligue Communistes manifest, reviderade Lenins gamla formel (socialism är sovjeter * elektricitet, Ö.A.), och sa att socialism är sovjeter * automation. För min del skulle jag vilja gå ännu längre och säga att i andra hälften av tjugonde århundradet, är socialism »sovjeter (dvs arbetarråd), automation och television». I TV har vi till vårt förfogande ett verktyg för demokratin som var helt otänkbart för Marx, Lenin och tom Trotskij av den enkla anledningen att ingen av dessa kamrater kunde veta något om dessa apparater och ingen av dem kunde uppfinna dem!
I dag lever vi i ett samhälle med en specifik teknologisk nivå och vi måste granska den för att se under vilka former den kan användas i arbetardemokratins tjänst, dvs under en helt annan form av ekonomisk organisering.

Det skulle i högsta grad vara möjligt att t ex organisera en nationell kongress för arbetarna i sko-industrin, diskutera och ta beslut ang. investeringar och sända alltsammans i TV, så att alla arbetare inom skoindustrin kunde sitta i sina fabriker och följa kongressen. Det skulle då bli möjligt, att om en av delegaterna sa någonting som inte stämde med det mandat han/hon blev sänd till kongressen på, så kunde kamraterna i den berörda sko fabriken lyfta telefonluren, ringa till kongressen och säga: »kamrat, du ljuger», eller »du för inte vår linje och vi måste diskutera detta med dig genast».
Här har vi möjligheten att realisera en gammal tanke från Marx och Lenin: möjligheterna att kalla tillbaka de delegater som inte följer sitt mandat. Förut kunde ett sådant tillbakadragande ske först efteråt, men nu med TV:s hjälp kan man inte bara göra detta efteråt, utan just när delegater går sina egna vägar, genom att lyfta telefonluren och rapportera direkt till kongressen vad som hänt.

Man kan se hur bourgeoisin idag använder tekniken vid TV-shower, parlamentsval, utfrågningar och tävlingar som ett medel att fördriva tiden och »lugna» massorna. Då kan man förstå vilken möjlighet det finns att använda televisionen som ett instrument för verklig masskommunikation. Tänk bara hur en sådan teknik kan användas vid den ekonomiska organiseringen och i det vardagliga livet. Vilket fenomenalt instrument för en direkt demokrati!

Det finns inget skäl till varför vår syn på självstyret skulle vara mer odemokratisk än tanken om självstyret i den enskilda fabriken. Den totala motsatsen är odemokratisk.

Medel för att undanröja byråkratiska tendenser

Vi går medvetet in för en reducering av arbetstiden därför att arbetarna ska kunna delta i beslutsfattandet och i det ekonomiska och sociala livet. Det gör vi hellre än att förespråka ett deltagande av alla i hårdare och hårdare, och mer och mer utmattande arbete – det som vissa maoister förespråkar.

Dessa kamrater talar om för oss att en verklig arbetarmakt har etablerats i Kina, bara därför att arbetarna då och då deltar i möten och diskuterar styrandefrågor, och för att de styrande deltar i manuellt arbete en dag i veckan. Vad detta egentligen innebär är att arbetsfördelningen mellan de som producerar och de som styr bevaras, och det är just det som är grunden till byråkratiseringen. Detta vill vi komma ifrån så snabbt och så fullständigt som möjligt.

Detta är orsaken till varför vi förespråkar en radikal nedskärning av arbetstiden (i utvecklade industriländer bör arbetstiden förkortas åtminstone till hälften efter en socialistisk revolution) så att arbetarna får tid att styra sina egna angelägenheter.
Detta betyder självklart inte att någon speciell arbetare skulle tillbringa hela sin tid med att springa på konferenser; vilket skulle betyda att han inte arbetade mer, och arbetsdelningen mellan arbete och styre bevarades. Tvärtom!

I »Pariskommunen» och »Staten och revolutionen» utvecklade Marx resp. Lenin medel att bekämpa byråkratiseringen. Till dessa skulle vi vilja lägga ytterligare ett: I det högsta organet för ekonomisk och politisk makt i en socialistisk konstitution, dvs, på de nationella och internationella arbetarrådskongresserna, måste det finnas en viss minimal proportion arbetare som fortfarande är indragna i produktionen och som deltar på kongressen några veckor per år. För att smida ett effektivt vapen mot byråkratisering. måste denna proportion vara mycket stor – mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av delegaterna.

Detta sista illustreras väl vid en jämförelse med det jugoslaviska exemplet. På fabriksnivå är oftast majoriteten inom arbetarråden arbetare. På regionala kongresser brukar arbetarna vara 30-40%. När det då och då ar nationell kongress för arbetarråden — kanske vart femtonde år (jugoslaviska byråkrater är bevisligen väldigt försiktiga!) — är bara kanske två eller tre procent av delegaterna arbetare. Detta är nödvändigtvis inte resultatet av någon kupp; snarare är det ett oundvikligt resultat av en 48-timmars arbetsvecka och en ekonomisk organisering som inte har dragit in arbetarna i styret av sina egna angelägenheter.

En minskning av arbetstiden är emellertid inte den enda nödvändiga förutsättningen för att arbetarna ska styra samhället och ekonomin. Det finns åtskilliga andra medel som är mycket viktiga.

Det krävs en helt ny typ av utbildning

Radikala förändringar måste ske inom utbildningen. Hela ramen för utbildningssystemet måste formas så att hela arbetarklassen får åtminstone ett minimum av social, kulturell och all-round-teknisk utbildning. Det blir nödvändigt att tänka om angående utbildningens sociala roll.

I den särskilda typ av skola som existerar idag, tillbringar man tio till tretton eller sexton till tjugofem år för att utbildas. Detta är inte en nödvändig modell, giltig för alla tider. Det är helt möjligt att erhålla en helt annan utbildning utspridd över hela det vuxna livet, med en fortlöpande utveckling av arbetares förmågor och färdigheter.
För att ge beröm där det är berättigat, så är det här en av de få områden där Sovjet-ekonomin har introducerat väsentliga förändringar. Sovjetunionen är världens mest avancerade land när det gäller att ge resurser till allmän utbildning och träning av arbetare. Intentionerna bakom detta är olyckligtvis inte så inspirerande: Sovjets system är kopplat till en individuell belöning av arbetare som på detta sätt permanent avskiljs från arbetarklassen; för vad annat blir resultatet när arbetaren efter det att han avslutat sina studier blir tekniker och aspirant till byråkratin.

»Det sociala och ideologiska klimatet i Sovjetunionen befrämjar inte klassolidaritet för en arbetare som erhållit vissa tekniska kvalifikationer. Det minskar hans/hennes möjlighet att se sig som en medlem av arbetarklassen. Fastän denna tekniska utveckling är mer spridd i Sovjetunionen än någon annan stans i världen, är den där ett hinder för klassolidariteten och enbart till för att tillåta en individuell belöning.

Politiska partier och självstyret

Den andra avgörande frågan är den om den sociala, och framför allt den politiska dimensionen i självstyret. Omedelbart ställs vi inför en mängd problem: är självstyret förenligt med existensen av arbetarklassens politiska partier? Kan den bli förenlig med den politiska kamp vi känner till i den borgerliga demokratin?

När vi ska tackla dessa problem är det nödvändigt att innan vi går vidare göra upp med den stalinistiska myten en gång för alla. Den stalinistiska myt som säger att varje social klass bara kan representeras av ett enda politisk parti, och att det av den anledningen bara finns rum för ett parti under bygget av socialismen. Detta sorts ordklyveri har ingenting gemensamt med marxism eller leninism. Till att börja med har historien visat att eftersom sociala klasser inte är politiskt homogena är de oftast representerade av flera politiska partier. Dessutom, att bygga socialismen är något helt nytt, vilket kommer att skapa en mängd nya problem: ekonomiska, politiska, sociala, kulturella, biologiska, moraliska. Att tro att en enda person – vem det än må vara — kan ge alla nödvändiga svar är att bedra sig själv, och visar dessutom på en otrolig naivitet.

Tvärtom så måste vi försvara tron på konkurrerande idéer och tendensfrihet, och föra en politisk kamp för rätten till opinionsbildning av dem som inte ser »marxismens heliga texter» som de enda sanna. Om vi samlade ihop alla texter från Marx, Engels, Lenin, Trotskij och några av Rosa Luxemburg skulle vi få ett litet bibliotek, men vi skulle inte ha några möjligheter att finna alla svar vi behöver i dessa texter. Enorma problem kommer att dyka upp i bygget av socialismen, och det är endast genom politisk kamp, teoretisk och ideologisk debatt och genom praktisk erfarenhet som vi kommer att finna svaren. Av denna orsak är den politiska demokratin absolut nödvändig för att minska slöseriet, minska felstegen och framför allt skära ned den tid som annars skulle gå åt till att reparera misstag.

Ett andra argument som måste krossas är det som förts fram av förespråkare för preudo-självstyre. De talar om för oss att om politiska partier får fortsätta att existera kommer de att manipulera möten och Arbetarrådens Kongresser kommer inte att bli någon verklig rådskongress utan snarare en kongress där politiska konkurrenter kominer att använda tiden till att sekteristiskt munhuggas. Politiska partier kommer att ta makten bakom arbetarnas rygg, påstår de. Vi vill säga att detta återigen är en myt: vad som verkligen är manipulering är om en stor del av arbetardelegaterna på kongressen deltar i oförberedda och ostrukturerade debatter. I sådana debatter är beslutsfattande omöjligt p g a att åsikterna inte klart artikuleras. Arbetarna kan välja mellan tre, fyra eller fem förslag som läggs fram, men de kan inte välja mellan tusen, speciellt inte om de läggs fram genom högljudda avbrott av andras förslag eller med ologiska, demagogiska kullerbyttor. Avsaknaden av partier, av organiserade arbetartendenser, som skulle komma till kongressen med klara förslag, plattformar och program: Avsaknaden av detta skulle bara leda till demagogi och förhindra arbetarna från att välja mellan logiska och klart formulerade positioner.

Detta är orsaken till varför självstyre är omöjligt utan verklig socialistisk demokrati. En demokrati måste innehålla inte enbart rätten att rösta och existensen av fackföreningar som är oberoende av arbetarstaten, men också den självklara rätten till pressfrihet, organisationsfrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet för arbetarna.

I korthet: arbetarnas möjlighet att ta reella beslut beror på deras tillgång på information – på motsägande information – utan några begränsningar eller monopol; detta i sin tur kan bara förverkligas om skilda politiska strömningar tillåts lägga fram förslag som förkastas eller accepteras av arbetarna.

Denna modell är mycket mer demokratisk än den som förs fram som »självstyrande socialism», där man bevarar marknadsekonomin å ena sidan och å andra sidan begränsar friheten att organisera politiska strömningar inom arbetarrörelsen, vilket skapar en oundviklig tendens till nya monopol och nya former av alienation för hela arbetarklassen.

Socialism på en fabrik?

För dom av oss som vuxit upp i kampen mot uppfattningen att det är möjligt att bygga socialismen i ett land, har idéen om ett »molekylärt självstyre» eller »mini-socialism» liten dragningskraft. Några politiska strömningar försvarar emellertid denna argumentation och påstår att vår ståndpunkt är dogmatisk. De säger att om arbetarna inte fått erfarenhet av att styra innan den socialistiska revolutionen, kommer de inte heller att kunna lära sig styra från den ena dagen till den andra, vid maktövertagandet. De förklarar att erfarenheterna av självstyre i liten skala under kapitalismen är en värdefull utbildning och förberedelse. Många exempel ges, varav en del inte alls är värdelösa. Ett av dessa är det omtalade exemplet från Upper Clydes skeppsrederi i Skottland.

Det rör sig om en firma som kollapsat under styret av kapitalisterna. När det togs över av arbetarna blev emellertid resultaten förödande och ödesdigra. Efter en kort tid blev arbetarna själva tvungna att göra nedskärningar bland personalen, vilket de hade försökt hindra kapitalisterna att göra innan övertagandet.

Det finns många exempel på arbetarkollektiv, kooperativ, som gått snett; det finns t o m de som »lyckats» — men då mäter man med kapitalistiska mått och termer!

Allt de emellertid lyckats med är att driva företag på ett kapitalistiskt sätt och att ha förvandlat konkurshotade företag till profitabla, och de opererar på samma sätt som andra kapitalistiska företag.

Det finns emellertid vissa exempel som tillåter oss att gå djupare in på frågan, och som av revolutionära marxister kräver ett mer utvecklat gensvar. Jag ska redogöra för det mest paradoxala exemplet, vilket idag (1974) finns i Francos Spanien.

Mondragon-företaget har 12 000 anställda i en mängd olika arbetarkooperativ i Baskien och är Spaniens största producent av kylskåp. Fabriken har självstyre och vid första anblicken verkar det vara en fenomenal framgång. Arbetarna bestämmer över förmännen, de har lyckats reducera bandhastigheten och introducerat en mängd medel för att bättra arbetsmiljön och arbetssituationen.

Bland annat har man infört en 37-38 timmarsvecka. Trots allt detta är firman mycket profitgivande för ägarna; det är uppenbart att den är en ekonomisk framgång. Men detta är inte allt. Genom att ta lärdom av den klassiska marxistiska kritiken mot arbetarkollektiv har en regel införts för att se till att lönerna inte höjs mer än 10% utöver de ordinära lönerna i den berörda delen av Spanien, så att firman inte får ett exklusivt förhållande till resten av arbetarklassen. Detta skulle annars nästan vara oundvikligt när det rör sig om en framgångsrik producerande enhet, som bl a Israeliska kibbutzer tydligt visar. Sådana enheter har blivit ett kollektiv av kapitalister som tom gått så långt att de anställer arbetskraft som hålls utanför kooperativet, och som betalas låga löner medan de själva delar på kooperativets vinster.

Alla sådana möjligheter har förhindrats på Mandragore-kooperativet. Men, givet allt detta, varför säger vi att det här är allt annat än ett värdefullt exempel?

Svaret är ganska uppenbart, och i Mandragore-fallet slår det en nästan i ansiktet: ingen av dessa framgångar hade varit möjliga i ett kapitalistiskt samhälle utan uppbackning av den kapitalistiska ekonomin, utan stödet av banker, utan stödet från alla ekonomiska institutioner, och framför allt staten, som i detta fall inte är en borgerlig demokrati utan en diktatur.

Utan deras stöd hade inte Mandragore-experimentet överlevt en dag!! En firma som har tolv tusen anställda och tillverkar kylskåp för nästan halva spanska marknaden, får helt enkelt ständig kredit från bankerna. Den är integrerad i banksystemet och är således beroende av stödet den får från centralbanken tillsammans med lokala och regionala banker.

Mandragore-exemplet kan bara existera så länge det accepteras av kapitalismen som helhet. Av den orsaken finns det inget sätt på vilket exemplet kan ge några lösningar för arbetarklassen. Det är ett experiment som tolereras av bourgeoisin beroende på lokala styrkeförhållanden endast fram till den dag då en större konflikt uppkommer. Vid den tidpunkten måste det antingen kapitulera eller så kommer det att hårt bekämpas.

Det är därför farligt för arbetarklassen att dras in i den här sortens experiment: när det går som bäst kan det konstituera ett »styrschema» för en liten minoritet, en effekt som avleder arbetarklassens energi från en dynamisk klasskamp till en kamp som inte ens har några likheter med syndikalism, och ännu mindre med revolutionär marxism.

När arbetsköparna vill skära ner på personalstyrkan och arbetarna svarar med en ockupation, genom att den passiva strejken övergår till en aktiv genom »rov», som den gjorde vid Lips klockfabrik i Frankrike, måste vi se denna utveckling som nya kampformer och sätt med vilka medvetandet höjs och inte som ekonomiska lösningar.

I detta sammanhang är det nödvändigt att avgöra vilka aktioner som är mest gynnsamma för försöken att utvidga kampen, snarare än försök att finna lösningar på tekniska produktions- och distributionsproblem, vilka obevekligt skapar sektoriella intressen som i långa loppet kommer i konflikt med arbetarklassens intressen.

Förbered arbetarna idag för självstyret i morgon

Betyder detta att vi förkastar alla försök att förbereda arbetarna för självstyrets problem, problem som de kommer att brottas med efter revolutionen?
Absolut inte.

En arbetarklass som bara har erfarenheter av strejker för högre löner, och valkampanjer, kommer att finna sig själv på efterkälken när den konfronteras med problemen att styra ekonomin på lokal, regional, nationell och även internationell nivå.

Vi inser att förberedelse och skolning är nödvändigt for dessa uppgifter, men den skolningen kommer inte att uppnås genom självmordsförsök som t ex mini-styre under kapitalismen. Arbetarklassen kommer att förbereda sig för självstyre genom arbetarkontroll och självorganisering i kampen.

När arbetarna börjar utöva kontroll över styret av fabrikerna under kapitalismen, kontrollera sina fackföreningar, själva organisera sina strejker med största möjliga arbetardemokrati, så går de in i den enda verkliga skolan för självstyre som är öppen under kapitalismen.

Denna skolning kommer inte att vara begränsad till att skaffa teknisk kunskap i förberedelserna för självstyret, utan kommer också att röra den centrala förutsättningen för detta självstyre:
en ökad förmåga till självorganisering och kamp, en höjd kollektiv klassmedvetenhet och en ökad klassolidaritet.

Ernest Mandel 1974

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1976

Ormen är tillbaka i fabriken

Fram till nu har arbetarna lärt sig montera hytterna från första skruv till färdig hytt. De har haft en stark självkänsla och har kunnat utvecklas i sitt arbete.

Men nu byggs ett löpande band rakt genom Volvos hyttfabrik i Umeå. Med hot om utlandsflytt har fackets motstånd slagits ner.

Det som händer i Umeå är inte unikt: det löpande bandet återinförs, tvärtemot mångas föreställningar, inom hela industrin. Genom sin makt över arbetet förgiftar kapitalisterna människors liv.

Jan-Olov Carlsson berättar inifrån ett avgörande samhällsdrama i det tysta.

Långsamt börjar det löpande bandet ta form i monteringshallen. En räls ligger på golvet och en vajerförsedd vagn symboliserar det band som ska mata fram lastbilshytten med en hastighet av en och en halv meter i minuten. Materialställ kantar den provisoriska rampen som höjer sig några decimeter ovanför golvet. På den yta som har frigjorts för att i förhand utprova arbetet på det löpande bandet kan man se entusiastiska produktionstekniker ivrigt sysselsatta med att planera arbetsordning och materialplacering. De har nu fått en produktionsteknisk munsbit att bita i.

Runtom står måttligt entusiastiska montörer som ser en total förvandling av sitt arbete och sin arbetsplats.

De mer erfarna montörerna vänder ryggen till och börjar planera hur de ska kunna få ett annat arbete. De nyanställda tror inte att det blir så farligt: jobben blir i alla fall kvar, hoppas de.

Bara några meter därifrån pågår monteringen av Volvos lastbilshytter som vanligt. På fabriken i Umeå har monteringen hittills varit organiserad i så kallade kortflöden. I kortflöden jobbar en grupp montörer under relativt fria arbetsformer, de monterar och tar fullt ansvar för sina hytter. Det är ett produktionsupplägg som i alla avseenden är det löpande bandets motsats.

Men efter semestern ska alla kortflöden vara borta. Istället ska det löpande bandet slingra sig genom monteringshallen likt en orm vars giftgadd trängt rakt in i verksamheten.

Förändringen kommer inte som en överraskning. Aktiviteter och planer för detta har målmedvetet byggts upp under flera år. Företagets slutgiltiga beslut är nu fattat. Den fackliga organisationen på monteringen har tagit fram motargument, protesterat på stormöten och i förhandlingar, delat ut flygblad och gjort vad man kunnat för att samla metallarbetarnas protester. Trots alla invändningar är arbetet med att kasta ut femton års positiva erfarenheter av alternativ montering i full gång.

Men ledningen för Volvo Lastvagnar är inte nöjd med detta. Det räcker inte med att den lokala företagsledningen, arbetsledarkåren och tjänstemannafacken helhjärtat sluter upp bakom den påstådda nödvändigheten att bygga om till ett löpande band. Ett problem återstår. Metallarbetarna och inte minst den lokala Metallklubben måste förmås att ändra sin negativa inställning. Därför har ett nytt krav formulerats från företagsledningen, i en ton av ultimatum: ”Ni måste lära er älska linen!”

Del lokala fackliga inflytandet har varit en nagel i ögat på Volvoledningen. Inflytandet har bland annat inneburit att företaget inte ostört kunnat genomföra de förändringar som ansetts nödvändiga för att öka lönsamheten. De senaste åren har ledningen därför bedrivit en intern kampanj om ineffektivitet och dåliga resultat inom monteringsverksamheten. Ett öppet och ogenerat hot om att flytta hela monteringen har också använts som effektivt utpressningsargument för att bygga om till löpande band.

”Ni måste bygga ett löpande band och redovisa en kostnadsbesparing på 25 procent under arton månader, i annat fall flyttar hela produktionen och l 000 arbetstillfällen till Gent i Belgien”, lyder det ödesmättade budskap som uttalas av dem som också har makten att göra verklighet av sitt hot.

Att det verkligen kan gå på det sättet visar ett flertal företagsnedläggningar och fabriksflyttar de senaste åren. Arbetet har i ökad utsträckning reducerats till en simpel handelsvara som man köper upp till lägsta dagspris på marknadsplatser runt om i världen. Arbetare och tjänstemän i Norrköping, Katrineholm, Bengtsfors, Kumla, Degerfors och Gislaved har bittert fått erfara vad det kan betyda – erfarenheter som också finns levande på fabriken i Umeå.

Ytterst handlar det om makten och kontrollen över arbetet. Kapitalisterna har aldrig glömt att makten över arbetet är detsamma som makten över samhällsutvecklingen: det är grundkursen, första sidan! ”Rätten att leda och fördela arbetet” har alltid varit helig mark för kapitalet. I de kompromisser som byggt på klassamarbete har arbetsgivarna på just denna punkt aldrig varit beredda att kompromissa. När klassamarbetet sedan inte längre gett tillräckligt manöverutrymme åt arbetsgivarna har de kunnat växla över till rena maktmedel.

Inför varje nederlag verkar fackföreningsrörelsens ledning bli tagen på sängen och rasar indignerat över att klassamarbetet sviks och arbetslivets villkor försämras. ”Vofför gör ni på detta viset?”, kunde möjligtvis rumpnissarna i Astrid Lindgrens sagovärld aningslöst utbrista, men den fackliga ledningens naivitet kan inte ursäktas eller accepteras med ett milt överseende.

Den fackliga byråkratins idévärld utgår inte längre från klassbegreppet. Arbetarklassens kollektiva kraft har ersatts av att individen själv ska ta ansvar för sin ”kompetensutveckling” och ”anställningsbarhet”. Men det räcker inte som facklig strategi när den globaliserade kapitalismen effektivt förstör förutsättningarna för ett gott arbete och ett gott liv.

Fackföreningsrörelsens ledning, inte minst Metalls ordförande Göran Johnsson, har istället för att mobilisera till kamp försökt ligga steget före i anpassningen till de nya villkoren i den globaliserade ekonomin. I välformulerade tal på fackliga kongresser uppmanas de lokala facken att gå ut och vinna kriget om ”det goda arbetet”. Dagen efter fortsätter generalstaben att förhandla om kapitulationsvillkoren.

Demobiliseringen av den fackliga kampen har kommit att innebära att en hel generation av arbetare saknar egna och andras erfarenheter av kollektiv kamp.

Tillbaka till monteringshallen på Volvo Lastvagnar i Umeå. För att vara ett monteringsarbete inom bilindustrin är arbetssituationen unik. Arbetet är grupporganiserat. Varje grupp tar ett helhetsansvar för sin produkt. Produktionslayouten är designad i kortflöden för att skapa förutsättningar för en alternativ monteringsfilosofi. Alla metallare har haft en avtalad rätt att utvecklas och lära sig montera en hel lastbilshytt från första ledet till det sista, med alla tillhörande justeringar och tester, kontroller och administrativa arbetsuppgifter. Det är ett avancerat arbete fjärran från löpande bandets temposlaveri; ett arbete där vanmakt åtminstone delvis ersatts av yrkesarbetets stolthet. Ett lönesystem som värderat utvecklingen i arbetet har genomdrivits, och Volvoarbetarna i Umeå har haft en bättre löneutveckling än på de flesta andra industriarbetsplatser i Sverige.

Det som gällt på monteringen har i minst lika hög grad gällt för den övriga fabriken, där lastbilshytterna pressas, svetsas och målas. Det är inget himmelrike -det handlar fortfarande om en svensk industriarbetsplats med drygt tvåtusen metallarbetare – men i jämförelse med många andra arbetsplatser finns här en större självaktning och starkare självkänsla bland metallama. En del skulle nog vilja påstå att de visat en okuvlighet som börjar bli ovanlig inom arbetarklassen. Resultatet har också blivit en arbetsplats med ett gott rykte i fråga om arbetsinnehåll, lön, utvecklingsmöjligheter, trygghet och arbetstider. Volvo Lastvagnars hyttfabrik i Umeå har varit ett exempel på att det med medvetet fackligt arbete går att flytta fram positionerna när det gäller makten över det egna arbetet.

Motangreppet började för flera år sedan. I snabb takt sade företaget upp de lokala avtal som bidragit till att uppnå bättre arbetsvillkor och inflytande. Avtalen sades upp när Metallklubben inte accepterade de försämrade villkor som företaget ville få igenom. Istället för en ambition att söka gemensamma lösningar och kompromisser försöker företaget att runda och utestänga det lokala facket så mycket som möjligt.

För att ge en ögonblicksbild kan vi gå några år tillbaka i tiden. Vi befinner oss nu i matsalen på fabriken. Det pågår ett stort fackföreningsmöte. Lokalen är sprängfylld av Volvoarbetare som vill komma in på mötet. 500-600 ryms i lokalen, resten får stå utanför. Företaget har just sagt upp det lokala avtalet om arbetsorganisation och lönesystem. Det råder kampstämning, men informationen om att Metallklubbens förhandlare har tvingat in företaget i förhandlingsrummet tas emot med entusiasm. Ännu är inte slaget förlorat. Från Metallarbetareförbundet har det kommit en ombudsman som i ett brandtal framhåller klubbens framgångar som ett föredöme. Han betonar att den kanske sista utposten för Metalls vision om det goda arbetet inte får falla. Applåder. Mötet beslutar att ge förhandlingarna en förnyad chans.

Ett steg framåt och två steg bakåt, men fortfarande på benen – så skulle man kunna sammanfatta ett flertal välbesökta och engagerade fackmöten som genomfördes  i inledningen av Volvos offensiv mot metallarbetarna i Umeå. Men den kollektiva kampkänslan, som från början var så stark, har inte kunnat ta sig uttryck i kampmetoder som finns tillgängliga i det ordinarie fackliga arbetet. Arbetsrätten är på arbetsgivarens sida. Både tidens nednötning och avsaknaden av exempel på fackliga strider som leder till framgång sätter sina spår.

Det som händer på Volvo i Umeå är ingenting unikt. Mitt framför våra ögon pågår ett regelrätt övergrepp på arbetet. Det sker överallt i samhället, det är systematiskt och uträknat. Utvecklingen under 1990-talet med avregleringar, privatiseringar och destabilisering i nyliberal anda har skapat en närapå omöjlig arbetssituation för många arbetare och tjänstemän i den offentliga verksamheten. De ökande sjukskrivningstalen, utslagningen och den väl dokumenterade ohälsan i arbetet är en fullständigt irrationell men samtidigt logisk konsekvens av samhällsutvecklingen.

EU:s Dublinkontor, som mätt och jämfört förhållandena i arbetslivet inom EU i 27 år, konstaterar nu att Sverige har det högsta arbetstempot av alla EU:s länder. 800000 människor, det vill säga 17 procent av den arbetsföra befolkningen i Sverige, står idag utanför arbetslivet till följd av ohälsa och utslagning. Konsekvenserna av att också ha den snabbast ökande produktiviteten inom OECD kan avläsas i denna skrämmande statistik.

Inom arbetslivsforskning – oavsett om den bedrivs inom sociologin, arbetspsykologin eller den kliniska medicinen – råder knappast någon oklarhet över att människor som har ett arbete med höga krav men med begränsade möjligheter att påverka sin arbetssituation har de sämsta psykosociala förutsättningarna och befinner sig i riskzonen för ohälsa och utslagning. Hittills har dessa effekter varit mest framträdande inom den offentliga verksamheten. Inom industrin har kombinationen av ett starkare fackligt inflytande och den relativt starka ställningen för svensk industri i en internationell jämförelse haft ett återhållande effekt på försämringarna i arbetet.

Ända långt in på 1990-talet hade idéerna om ”det goda arbetet” kvar en del av den kraft som blev resultatet av den radikala arbetarkampen i slutet av 1960-talet och första halvan av 1970-talet. Det var en reaktion på de negativa effekterna av att organisera arbetet i löpande band, så kallad ”taylorism” eller ”fordism”. Charlie Chaplins beskrivning av det löpande bandet i filmen Moderna Tider var inte en komisk nidbild, utan snarare en klarsynt samtidsbetraktelse av industriarbetet.

När han hamnar i maskineriets helvete tillsammans med sin arbetskamrat illustrerar han på ett lysande sätt den marxistiska teorin om alienationen, som i Manifestet utrycks i några få rader: ”Proletärens arbete har genom maskineriets utveckling och arbetsdelningen förlorat all självständig karaktär och därmed all lockelse för arbetaren.”

”Det goda arbetet” har varit den fackliga strategin för arbetets uppvärdering, för en brytning med synen på arbetaren som en mänsklig robot utan känslor eller engagemang. Men det tycks bli en kort historisk parantes. Nu är scenen radikalt förändrad. Det sociala kontraktets och klassamarbetets sammanbrott på övergripande samhällsnivå återfinns nu i motsvarande konfrontation på arbetets nära, direkta nivå. Våldtäkten på människovärdet i arbetet håller på att fullbordas.

Under den senaste tioårsperioden har ”toyotismen” manövrerat ut alla alternativa monteringsfilosofier som var i omlopp under 1980- och början av 90-talet. Samlingsnamnet för denna världsomspännande förändring är ”mager produktion”.

De bärande idéerna kommer från Toyotas produktionssystem och har blivit sinnebilden för en högeffektiv industriproduktion som nu sträcker sig långt utanför bilindustrins domäner. Dess självsäkra förespråkare talar om ”den nya industriella revolutionen” och ”det nya paradigmet”. Till bilden hör löpande band, korta tempotider, standardiserade arbeten, regelstyrning och förplanering. I mager produktion bygger man in alla de tekniska, sociala och kulturella koderna som möjliggör kapitalets dominans över arbetets autonomi.

Cirkeln sluts i synen på arbetet och arbetets organisering. Ur garderoben plockas liket fram.

På Chalmers tekniska högskola i Göteborg sitter en grupp forskare som ägnat de senaste 25 åren åt att studera och analysera alternativ montering. Med stöd av produktionstekniska grunddata kan de teoretiskt bevisa att alternativ montering är effektivare än löpande band. Men det innebär samtidigt att arbetsgivaren måste lämna över ansvar och befogenheter – det vill säga inflytande och makt – till de som utför produktionsarbetet. Tidigare var forskargruppen väl sedd även bland storföretagens representanter, när de sökte efter alternativ till produktivitetskrisen vid det löpande bandet. I dag är det få som lyssnar. När den kapitalistiska konkurrensen hårdnar framträder produktionsteknik också som härskarteknik. Med det löpande bandet förändras maktbalansen på arbetsplatsen: ledningen uppnår full kontroll över arbetet.

I det sammanhanget bleknar de teoretiska uträkningarna.

Löpande bandets intåg på Volvo Lastvagnar i Umeå är ett nederlag för såväl den lokala Metallklubben som fackföreningsrörelsen i stort. Det är en strid som är svår att vinna lokalt. När företaget kan lägga ett trovärdigt hot om att flytta produktionen och det saknas kamperfarenheter som kan bevisa motsatsen är styrkeförhållandena ogynnsamma.

För att ändra styrkeförhållandena är det nödvändigt att fackföreningsrörelsen – på alla nivåer – gör sig beredd att ta strid för anständiga villkor och arbetets värde. Gruvstrejken var startskottet för 1960-talets revolt för människovärdet i arbetet och utgjorde inledningen till ett uppvaknande och en radikalisering inom hela arbetarklassen. Inget mindre än detta kommer att vara nödvändigt igen.

Det löpande bandet kommer då att bäras ut och säljas till kilopris på skroten. I Umeå och på andra håll i Sverige. Och i Europa. Och ute i hela världen.

Jan-Olov Carlsson, Arbetaren nr 7/2004.

Jan-Olov Carlsson är vice ordförande för Metallklubben vid Volvo Lastvagnars hyttfabrik i Umeå. Han har arbetat vid monteringen i 25 år.

Social Movement Unionism

Allt väldigare företag får i dagens värld allt större svängrum. Regeringarna varken vill eller förmår inskränka deras rörelsefrihet och kapitalet gör sig mer och mer oberoende av kompromisser med de arbetade. Finns det i denna värld något utrymme för fackliga organisationer som konfronterar arbetsgivarna eller är vi dömda att tigga om smulorna från den globala företagsfesten? Hur skulle de fackliga metoder i så fall se ut som fungerar i den globaliserade ekonomin? Så ser frågeställningarna ut för många som försöker finna en ny väg för fackföreningarna idag.

Den situation vi befinner oss i och de diskussioner om facklig och politisk strategi som förs idag är resultat av två olika trender. För det första den långvariga tillbakagång av facklig organisationsgrad, löner och arbetsvillkor som varit kärnan i den nyliberala offensiven. När ”det långa undantaget” ”30 år av obruten kapitalistisk expansion ”bröts på 70-talet saknade arbetarklassen i de industrialiserade länderna styrka och erfarenhet att slå tillbaka borgarklassens angrepp.

Den andra trenden är det motstånd som börjat växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. Denna trend är ännu i sin linda. De motgångar som drabbat arbetande människor över hela jorden är på inget sätt över och borgarklassen fortsätter att flytta fram sina positioner, men det sker ingenstans utan protester. Nyliberalismens totala ideologiska dominans är bruten och det skapar ett nytt utrymme för diskussion om nya vägar, inte minst för fackföreningsrörelsen.

I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”Social Movement Unionism”(SMU) ”facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

De fackföreningar man ofta framhåller som positiva exempel på detta är Cosatu i Sydafrika, CUT i Brasilien och KCTU i Sydkorea. Tre unga organisationer som vuxit fram under vittrande diktaturer i Tredje världen där den fackliga kampen varit nära knuten till breda rörelser för demokrati och sociala rättigheter.

I de flesta industriländer finns helt andra fackliga förutsättningar och traditioner. Kan då SMU vara en möjlig facklig linje även i där?

Ett av de bästa exemplen på detta som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som ”med japanska företag som förebild ”innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- , solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Detta tror jag är ett fruktbart sätt att se på SMU.

Men vad betyder det i Sverige idag? De svenska LO-facken är inte nybildade, sjudande organisationer som de sydkoreanska eller brasilianska. Inte heller är de traditionellt fast i ”bussiness unionism”, den fackliga linje som innebär att man tar hand om de egna medlemmarna och struntar i vad som händer i resten av samhället. Sådana fack finner vi i USA där de redan tidigt valde att framför allt driva de egna medlemmarnas intressen genom avtal med arbetsgivarna. Så har t.ex. amerikanska bilarbetare utmärkta villkor för pension och sjukvård samtidigt som står tiotals miljoner utanför all form av social trygghet.

I Sverige har den fackliga linjen tvärtom varit generell välfärd i fråga om t.ex. arbetslöshetsförsäkring, pension och sjukförsäkring. Sedan begynnelsen var samarbetet med det socialdemokratiska arbetarpartiet intimt. En mer heltäckande ”Social Movement Unionism” är svår att tänka sig än den svenska ”rörelsen” som med sina Unga Örnar, HSB, Folkets Hus, Konsum och Fonus bokstavligt talat hade ambitionen att följa arbetaren från vaggan till graven.

Sedan 30-talet har den fackligt-politiska strategin varit ett samarbete med arbetsgivarna där facken har levererat arbetsfred, stabilitet, orubbat ägande och säkra vinster i utbyte mot ökande levnadsstandard. Allt med en socialdemokratiskt styrd stat som garant.

(Mycket kan sägas om denna strategi och dess konsekvenser för arbetarrörelse och samhälle men det skulle bli en annan artikel.)

Detta klassamarbete bröts definitivt vid storkonflikten 1980. Arbetsgivarna har sedan dess dragit sig tillbaka från såväl samordnade förhandlingar med LO som de flesta korporativa organ i staten. LO-ledningen var inte förmögen att försvara sin inriktning genom att tvinga arbetsgivarna till förhandlingsbordet, än mindre att försvara arbetarklassens intressen. Istället har vi sett en uppsplittring där facken inom industrin, med Metall i spetsen, slutit ett samarbetsavtal med ”sina” arbetsgivare där nyckelorden är ”konkurrenskraft”, ”lönebildning” och ”samverkan”. Det även lokalt dykt upp avtal om privata pensionsförsäkringar så att de som jobbar inom lönsamma sektorer skall kunna klara sitt eget skinn när de sociala trygghetsnäten blir allt glesare.

Trenden är tydlig, bort från samarbete med andra arbetare och istället ett steg i riktning mot ”bussines unionism”. Lojaliteten skall vara gentemot den egna nationen, branschen, företaget och till sist den egna arbetsplatsen, tillsammans med de egna kapitalisterna. Motståndaren blir då ”konkurrenterna” det vill säga i sista hand arbetare i andra länder, branscher och företag. Ett säkert recept för fortsatt nederlag och tillbakagång för hela klassen.

Alternativet är knappast en återgång till ”den svenska modellens” samarbetspolitik. Oavsett vad man tycker om denna byggde den på förutsättningar som inte längre existerar, en stabil kapitalistisk ekonomi stadd i ständig expansion, och ”vilket ofta glöms bort ”en rädsla från borgarklassens sida för förkrigstidens militanta arbetarklass med ekot från den ryska revolutionen ännu mullrande i bakgrunden. Idag är kapitalismen ständigt mer eller mindre i kris, Sovjet är borta och arbetarklassen förmår inte utgöra något allvarligt hot. Borgarna har varken anledning eller möjlighet att etablera någon ny kompromissa. Inför detta står den fackliga byråkratin handlingsförlamad. Behovet av en ny facklig kurs är akut. Kan en pånyttfödd ”Social Movement Unionism” vara vägen ut ur fortsatta reträtter för svensk fackföreningsrörelse?

Till en början skulle jag vilja försöka mig på att översätta begreppet till svenska. Även om det kanske inte täcker precis detsamma föreslår jag begreppet folkrörelsesamverkan. Ett sätt att arbeta där olika folkliga rörelser finner gemensamma fält att arbeta i för att stärka sina positioner och även idémässigt komplettera och utveckla varandra.

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen ”utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare ”kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Men fackliga initiativ som gör anspråk på att vara ”folkrörelsesamverkan” kan aldrig stanna vid upplysta ledningars initiativ eller utspel. De måste börja och sluta bland medlemmarna, på arbetsplatsen. Inte heller är det möjligt att hoppa över de vardagliga fackliga frågorna för att ta itu med de stora, globala. Fackföreningar är organisationer som förenar anställda gentemot arbetsgivaren med syftet att upphäva konkurrensen mellan arbetare. All facklig verksamhet måste ta sin utgångspunkt i detta faktum, annars är det inte fackligt arbete.

Eftersom saker som storföretagens makt och globalisering känns så stora, är det väldigt lätt att man delar upp det fackliga arbetet i två delar som aldrig möts: Det vardagliga gnetandet på arbetsplatsen med löner, försäkringar, arbetstider, arbetsmiljö, besvärliga chefer, arbetstakt och så vidare. Och å andra sidan: de STORA FRÅGORNA. Dessa hänvisas oftast till kongressrapporter, Första majtal eller kurser och konferenser då man stiger utanför vardagens lunk en stund.

Här kan det finnas en fallgrop. Om man av olika skäl inte klarar av att enas på arbetsplatsen och hävda sina intressen mot arbetsgivaren kan det ligga en lockelse i att ge upp den egna, ”hopplösa” arbetsplatsen och tillsammans med likasinnade söka forum utanför arbetsplatsen eller fackföreningen där man kan ta upp mer ”avancerade” frågor. Konferenser, demonstrationer och seminarier är redskap för att utveckla politiken och skapa opinion men kan inte ersätta den dagliga verksamheten på arbetsplatsen. Det är där medlemmarna finns, kraften som kan förändra samhället.

Det motsatta är ännu lättare: att fastna innanför grindarna, att uppslukas av det myller av frågor som ständigt kräver ens uppmärksamhet på arbetsplatsen.

Så länge vi inte kan hitta några länkar mellan vardagens fackliga arbetet och de långsiktiga målen blir vi ofarliga. Detta är den verkliga utmaningen idag: att knyta samman de dagliga striderna och frågorna med de övergripande, långsiktiga.

Det finns otaliga frågor där man kan tänka sig en sådan samverkan. Det kan gälla att bekämpa social dumpning genom att stödja fackligt uppbygge i Östeuropa eller Asien. Att bekämpa privatiseringar eller nedskärningar i den offentliga sektorn genom allianser mellan offentligfack, föräldranätverk, patientorganisationer och andra berörda. Att stödja strejkande arbetare här eller i andra länder genom konsumentbojkotter tillsammans med andra sociala rörelser. Att försvara den egna arbetsplatsen mot nedläggning genom allianser med lokala, regionala, nationella och internationella organisationer inom och utom fackföreningsrörelsen. Att bygga upp Attac-grupper på arbetsplatserna, att förankra protesterna mot USA:s krig, att bygga upp motståndet mot EMU inom fackföreningarna. Och så vidare…

Men, återigen, om sådana initiativ inte skall stanna vid tomma gester krävs att de kopplas till den dagliga fackliga verksamheten. Att de organiseras på golvet, tillsammans med arbetskamrater. Det betyder inte att man alltid måste ha med sig en majoritet för att ta initiativ men att syftet alltid skall vara detta, inte att nöja sig med att vara en radikal röst.

Den viktigaste delen när det gäller att börja vinna fackföreningarna för en folkrörelsesamverkan blir därför att få fackföreningarna att fungera som folkrörelser.

Det är ett arbete på många nivåer. Den mest grundläggande är att engagera arbetskamraterna i att ta strid för de omedelbara intressena på arbetsplatsen. Där finns den mest grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital och där man kan göra sina första erfarenheter av den gemensamma styrka. Direkt knuten till detta är striden för återta kontrollen över de egna fackliga organisationerna. Det demokratiska underskottet i de flesta svenska fackförbund är bedövande.

Demokratiska, och stridbara fackföreningar som knyter an till de olika rörelser som uppkommer i samhället kan bli mer än bara försvarsorganisationer. Långsiktigt kan man till och med tänka sig att en sådan samverkan av starka folkrörelser kan komma att bli den kraft som utmanar borgarklassens om makten i samhället.

Lars Henriksson, ursprungligen publicerat i Arbetaren 2004?

Fackföreningarna kan tvinga fram ett nytt samhälle

”En annan värld är möjlig” hävdar den globala rättviserörelsen med stort självförtroende. Det är ett viktigt påstående. En annan, bättre värld är alltså inte bara önskvärd utan också möjlig att uppnå. Ändå är det ett sorgligt faktum att den borgerliga offensiven rullar på med full kraft. Trots krigsmotståndet koloniserades Irak, trots protester rustas den offentliga sektorn ner och privatiseringarna breder ut sig.

En viktig orsak till detta är att de nya rörelser som vuxit fram som en reaktion på nyliberalismen saknar tillräckliga sociala muskler. När en av de främsta trenderna i den borgerliga offensiven är att den traditionella politiken avsvär sig sitt inflytande blir det svårare att pressa politiker till eftergifter genom enbart opinionsbildning. Det krävs starka sociala motkrafter som kan tvinga igenom förändring.

Det är inte särskilt nyskapande eller upphetsande att föreslå att denna sociala kraft skulle utgöras av arbetarklassen. Hittills har jag dock inte hört något bättre förslag…

Arbetarklassen, i vid bemärkelse, står i en objektiv motsättning till kapitalet. Det vill säga, oavsett vad den enskilde arbetaren eller gruppen av arbetare anser finns det en motsättning mellan arbete och kapital, en motsättning som börjar, men inte slutar, i den eviga dragkampen om produktionsresultatet.

Genom att finnas direkt i produktionen, i kapitalets hjärta, har arbetarklassen också en möjlighet att slå mot kapitalet där det känns som värst. Makten över produktionen ligger bokstavligt talat inom armlängds avstånd.

Potentiell makt

Problemet är att arbetarklassen till största delen är tyst och passiv. Detta har flera orsaker.

Välfärdsstaterna var en kompromiss mellan arbetarrörelsens ledning och borgerligheten som byggde på en gemensam skräck för de traumatiska decennierna innan med hård klasskamp, rädslan för att en efterkrigsdepression skulle leda till revolutionära uppsving som efter det förra världskriget och existensen av Sovjet som en påminnelse om detta.

Arbetarklassens tilltro till sin egen styrka bröts också på europeiska nivå genom andra världskriget. Ingenstans hade man lyckats slå tillbaka fascismen genom oberoende klassmobilisering. Det var genom Röda Armén, grundligt staliniserad och befriad från alla tankar på revolutionär internationalism, och de borgerliga demokratiernas krigsmakter som fascismen besegrades. Välfärdsstaternas sociala ingenjörskonst kunde genomföras med arbetarklassen i stor utsträckning på åskådarläktaren, representerad av sina byråkratiserade och till det borgerliga samhället anpassade organisationer.

Den svenska välfärden byggdes upp till priset av arbetarklassens självständighet och är inte en direkt erövring dagens arbetarklass känner att vi kämpat oss till. Inte heller på särskilt många andra sätt lever minnet kvar av att det krävs eget engagemang och kollektiv aktivitet för att erövra positioner eller försvara det vi har. Att sitta still i båten och lita på ledningen är också byråkratins huvudsakliga uppmaning till medlemmarna. Aktiva och kritiska medlemmar är något de skyr som pesten och har ägnat mycket energi att kontrollera och trycka ner så snart de stött på dem. Om detta i viss mån fungerade under ”det långa undantaget”, guldåren på 50- och 60-talen, får vi idag betala priset i form av vår oförmåga att organisera effektiva försvarsstrider.

Bristen på erfarenhet och kollektivt självförtroende i arbetarklassen är den huvudsakliga anledningen till dagens passivitet och oförmåga att ta strid mot den borgerliga offensiven.

Det radikala uppsving som ägde rum några år i slutet av 60-talet och början av 70-talet, såväl på arbetsplatserna som i resten av samhället, fick bara i mycket liten grad något organiserat uttryck. Det saknades i Sverige i stort sett strömningar som kunde eller ville ge denna radikalisering en inriktning mot att ta strid om fackföreningarna. I stort sett inga oppositionella strömningar byggdes upp och de få erfarenheter som gjordes kunde snabbt sopas undan av 80-talets högervindar.

Därför ser vi idag inte annat än undantagsvis att arbetarklassen tar strid mot de försämringar som rullar på, både på arbetsplatserna i form av ökad kontroll och uppdriven arbetstakt, och i samhället i stort.

Glappet

De organisationer som skulle kunna vara en grundbult för en utmaning mot makten i Sverige är fackföreningarna. De organiserar den stora majoriteten av de anställd, 80 procent tillhör en fackförening, till överväldigande delen lönarbetare i underordnad ställning med likartade intressen. Facken utgör därmed den överlägset största sociala rörelsen i landet. Inte minst för de ungdomar, ofta studenter, som idag dominerar rättviserörelsen är det viktigt att se att detta inte bara är en pappersorganisation. Facken representerar de facto miljoner medlemmar och är förmögna att gå ut i strejk. Ändå är det en slumrande kraft som, med ta undantag, undvikit att ta strid mot den nyliberala politiken. Fackföreningarnas ledningar har i hög utsträckning vuxit samman med det bestående och anammat motpartens värderingar. Lika viktigt som an se facken som sociala rörelser är det därför att inte förväxla fackföreningarna med deras ledningar.

En viktig länk i den kedja som fjättrar facken är det som brukar kallas ”facklig-politisk samverkan”, det byråkratiska kodordet för att fackföreningarna kontrolleras av det socialdemokratiska partiet.

I vintras gav Göran Persson, i tidningen Affärsvärlden, sitt partis nuvarande vision: folk måste flytta till jobben, socialförsäkringar och a-kassa bör bli mer privatfinansierade, modellerade efter pensionssystemet och så vidare. Partiet har hamnat i motsättning till sitt projekt med solidariskt finansierad välfärd och definitivt slagit in på en väg i lösningar. Utan att världens starkaste fackförening gör mer än symboliskt motstånd.

De organisationer som skulle kunna vara en motkraft till den i ökande utsträckning sammangyttrade ekonomisk-politiska eliten befinner sig i en evighetslång björnkram med ett parti som lämnat det gemensamma projektet. Alliansen mellan (s) och LO kommer därmed att vara uträknad trots att de symbiotiska ledningarna håller sig fast i det gamla mönstret så att knogarna vitnar.

För fackföreningarna kan aldrig, som partier, befria sig helt från medlemmarna, även om ledningarna nog många gånger önskar det. De kan inte välja sitt uppdrag, utan måste på något sätt representera medlemmarna, annars är de inga fackföreningar. När alla politiska katter blir jämngrå med avreglering, utförsäljning och privatisering på dagordningen, kommer kraven på facken att öka.

Business Unionism

I och med dessa krav ställs de svenska fackföreningarna inför ett vägval som. hur man än väljer, innebär ett brott.

Ett val är att bryta med sin sociala tradition och vända sig inåt. mot den ”business unionism” som varit kännetecknande för de flesta fackföreningar i USA. Där värnar man i bästa fall om de egna medlemmarna men släpper alla ambitioner som sträcker sig utanför fabriksgrindarna. Det skulle passa väl in i den pågående individualiseringen med ett system där sjukvård, pensioner och annan trygghet bara tillkommer dem som ordnar det själva. Redan finns rader av exempel på hur fackföreningar förhandlar fram privata pensionsförsäkringar.

Med Metall i spetsen har ”Industriavtalet” undertecknats där facken i industrin knutit sig närmare arbetsgivarna for att främja konkurrenskraften istället for att stärka samarbetet inom arbetarklassen.

Social Movement Unionism 

Men de frågor som globaliseringen sätter på dagordningen – utförsäljning – social dumpning, uttunnad arbetsrätt – privatisering, nedskärningar och så vidare – kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi bor akut och mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats, det krävs omfattande sociala rörelser. Och när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen; arbetande, arbetslösa och andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av allianser mellan folkrörelser.

Just så har de mest dynamiska fackföreningarna i världen de senaste decennierna arbetat, de som avvikit från den världsomfattande trenden av reträtter och bakslag. KCTU i Sydkorea, Cosatu i Sydafrika och CUT i Brasilien är fack som står modell för denna typ av ”social movement unionism”. Det är fackliga rörelser som inte bara drivit sociala krav utan också byggt sin verksamhet på allianser med andra sociala rörelser.

Denna typ av facklig verksamhet är dock inget som behöver vara reserverat till halvlegala förhållanden i tredje världen. Ett exempel jag stött på är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som – med japanska företag som förebild – innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning. Men CAW har inte nöjt sig med att hävda medlemmarnas intressen innanför fabriksarbetarna utan har medvetet formulerat krav for an gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

Genom arbetet mot det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med kvinno-, miljö- och solidaritetsorganisationer som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade, utan som delar av arbetarklassens organisering som de kunde bygga långsiktiga allianser med.

Även i USA med dess hårda fackliga klimat, har mer framsynta fackföreningar sträckt ut handen till sociala rörelser utanför arbetsplatserna för att kunna hävda sina intressen. Och i takt med senare års framväxande sociala rörelse har också fack i Europa börjat knyta band med dessa, något som syns i de Sociala Forumen.

Folkrörelsesamverkan

En sådan folkrörelsesamverkan, för att använda ett svenskt begrepp med ursprung i miljörörelsen, skulle kunna vara ett alternativ också för svensk fackföreningsrörelse. Ett alternativ till en inskränkt företagsfacklig inriktning som även det innebär ett brott, inte med klassolidariteten, utan med den allt mer handikappande uppknytningen till en socialdemokrati som allt oftare befinner sig i motståndarlägret.

Om fackföreningarna, från förbund till lokala klubbar, börjar bygga upp nätverk och allianser med miljögrupper, globala rättviserörelser, kvinnoorganisationer eller de mängder av olika lokala aktionsgrupper som växer fram till försvar av den offentliga sektorn, skulle detta kunna bli början på en historisk allians. De olika rörelserna kan hjälpa fack som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser.

Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Till skillnad mot ”ideologiska” organisationer där man går med av egen övertygelse, organisationer som kommer och går, där aktiviteten går upp och ner efter politiska konjunkturer. är fackföreningar intresseorganisationer. Motsättningen mellan arbete och kapital gör att de alltid kommer att finnas, så länge de inte undertrycks med våld. Fackföreningar kan därför också tillföra kontinuitet och stabilitet i en folkrörelsesamverkan.

Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken. ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

En ny form av oberoende folklig rörelse skulle se dagens ljus. Detta är inte bara ett hoppfullt luftslott. Det är ett sätt att arbeta som vi som aktivister i så väl fackföreningar som andra rörelser kan tillämpa redan idag.

En sådan samverkar kan börja med att fackföreningar har samarbete med andra rörelser kring någon enskild fråga. Exempel på detta är när Transport och Sjöfolks deltog i motståndet mot Öresundsbron tillsammans med miljöorganisationer eller när Transport och Handels ingick i motståndet mot EU och EMU. Det är kampanjer som pågår en viss tid och sedan upphör. De lämnar inga bestående resultat av samarbete eller andra perspektiv hos de ingående organisationerna.

En högre nivå av folkrörelsesamverkan är när fackföreningar och andra socials rörelser ingår mer långsiktiga allianser och blir en naturlig del i varandras verksamhet, oavsett om det för dagen finns någon särskild kampanjfråga. Exempel på detta har jag stött på i USA när jag träffade representanter för västkustens hamnarbetarfack, ILWU, som inlett denna typ av samverkan med miljöorganisationen Earth First.

Med denna typ av folkrörelsesamverkan utbredd i samhället förmår arbetarrörelsen och dess allierade inte bara mobilisera breda skikt kring de frågor som står på dagordningen utan också påverka dagordningen. Vi får en motkraft till storföretagens makt och en pol i debatten på de flesta områden. Ungefär som när arbetarrörelsen växte sig stark i vårt land eller som det i olika grad är i Sydkorea, Sydafrika och Brasilien idag.

När de sociala striderna skärps, till följd av kapitalistiska kriser och att olika folkliga krav i allt högre utsträckning kommer i konflikt med det borgerliga samhällets ramar, blir det utifrån denna position möjligt att utmana borgarklassens makt. Inför hoten om kapitalflykt, investeringsstrejker eller andra former av sabotage kan rörelsen ge de sociala och politiska kraven direkt genomslag genom att utmana borgarklassen om makten över produktionen och hela samhället.

Allt detta är naturligtvis beroende av i vilken utsträckning fackföreningarna är demokratiska, medlemsstyrda organisationer som bygger på medlemsaktivitet på basplanet. Så är sällan fallet i dagens Sverige och det är en strid som måste föras av oss som är medlemmar i byråkratiserade och toppstyrda fack. Då kan också dessa frågor, arbetsformer och försök till alliansbyggen kugga i vår strävan att omvandla vår fackförening till organisationer där folk verkligen är i rörelse.

Med folkrörelsesamverkan som strategisk inriktning blir samarbete mellan olika sociala rörelser inte bara viktigt att för att uppnå det ena eller andra konkreta målet. Den blir ett mål i sig som pekar fram mot en möjlig motmakt i samhällelig skala. En motmakt som inte bara är stark nog att komma i förhandlingsposition med makten utan som genom sitt sätt att verka lägger grunden for ett annat samhälle.

Lars Henriksson

* Jag går här inte in på någon vetenskaplig diskussion av hur man skall definiera arbetarklassen, jag menar ungefär alla som lever av att sälja sin arbetskraft och som befinner sig i en underordnad position. I resonemanget om fackföreningar berör jag emellertid främst den traditionella arbetarklassen som organiseras i LO-facken men menar att arbetarklassen bör definieras betydligt vidare an så i dagens Sverige.

Lasse Henriksson arbetar fackligt i Metall och är aktiv i Socialistiska Partiet.

Läs hela numret av Oreda nr 11 (3-4) / 2004, Facklig organisering & privatisering

Ska ”vi” integrera ”dom”

I Röda Rummet 1-03 fanns artikeln Den svenska krutdurken, där Christer Norlin gav sitt förslag på hur socialister kan arbeta mot rasism och segregation. Han förespråkade ”social integration”, ett gräsrotsarbete i återuppväckta rörelseorganisationer ”typ ABF, LO-facken och Hyresgästföreningen ” i syfte att dra med invandrare i aktivitet för att stimulera gemensam kamp. Norlins synsätt får här skarp kritik från två debattörer som varnar för att slentrianmässigt anamma borgerliga begrepp. Det finns inget homogent svenskt samhälle som ”vi” ska ”dra in” invandrare i, hävdar Agnes Callewaert och Stefan Öberg. Och de gamla folkrörelserna är idag sammanväxta med makten och nationen. Inriktningen i det antirasistiska arbetet får inte tappa bort det internationella socialistiska perspektivet, menar de. Tidskriften Röda Rummet 2/2003. Christer Norlin (CN) skriver i sin artikel i förra numret av Röda rummet att ”Invandrarnas vardagliga kontakt med det svenska samhället blir mycket sporadisk”. Detta visar på ett synsätt som vi inte delar. I Sverige idag är invandrarna en del av det svenska samhället. De har inte sporadisk kontakt med, de är en del av, samhället! Däremot har många invandrare en sporadisk kontakt eller ingen alls med den delen av samhället där man har makt och inflytande. 

Vi menar att det inte finns något svenskt homogent samhälle att integreras i, att det inte finns en färdig svensk kultur att lära känna. Bilden av att det finns ett samhälle som man kan bli integrerad i är en konstruktion. En konstruktion av ”det normala” där alla som faller utanför är avvikande och ska integreras. Sämre förutsättningar, som till exempel svårigheter att få jobb, ses nästan som ”naturliga” eftersom dessa människor är annorlunda, avvikande. Uppdelningen av samhället är en medveten strategi. De härskande klasserna ”utnyttjar och splittrar den arbetande klassen genom att skapa konstlade motsättningar till andra befolkningsgrupper i regionen, ofta med religionen som grund”, skriver CN. Vi tycker det är viktigt att påpeka att detta sker inte bara i andra delar av världen utan även här.

Invandrarna är i allra högsta grad en del av dagens samhälle. Deras del är att utgöra en billig arbetskraftsreserv, att vara syndabockar för problemen i det kapitalistiska samhället och att vara ”det andra” för att vi ska kunna upprätthålla illusionen om det normala svenska. Detta är grundläggande för nationsbygget.

När det gäller frågan om nationens roll skriver (CN) att länder som till exempel Afghanistan, Libanon och Uganda tidigare inte varit ”nationer i vår bemärkelse med en homogen nationell identitet, med etnisk och kulturell homogenitet”. Vi menar att Sverige aldrig någonsin har haft en homogen nationell identitet eller någonsin varit etniskt och kulturellt homogent och inte är det idag heller. Nationalstaten är en borgerlig konstruktion, ett medvetet projekt som har tvingats fram med mer eller mindre våld över hela världen, så även i Sverige. Skapandet av nationalstaten har vilat på militärt våld. Minoriteter har förtryckts, språk och religioner har förbjudits, skolplikt och rikssvenska har införts. Nationalstaterna som politiska och ekonomiska enheter är konstruktioner och inget som är av naturen givet. Eftersom det är konstruktioner så måste de ständigt underhållas. De härskande i samhället vill ge oss bilden av att kulturella, nationella och etniska gemenskaper är naturliga enheter. Bilden av ett folk, ett land, en gemenskap, en identitet måste ständigt underhållas. Detta görs genom att ett ”vi” skapas i motsats till ”de andra”, det som är främmande och avvikande. Synen på nationen är avgörande för synen på hur människor som kommer hit, och därmed inte anses tillhöra nationen, ska kunna få en plats här.

Borgerliga begrepp

I den socialistiska och antirasistiska rörelsen måste vi vara vaksamma, så att vi inte av slentrianmässigt faller in i ett borgerligt sätt att resonera och analysera. Vi måste anstränga oss och inte automatiskt överta den dominerande debattens begrepp och definitioner. Vi måste vara självkritiska och i detta sammanhang försöka förstå hur imperialismen, internationell konkurrens, kolonialism, mission och slaveri påverkar även vårt politiska tänkande.

I sina resonemang kring samhällshierarkier i många av tredje världens länder använder CN sig av begreppet klaner på ett oklart och förvirrande sätt. Han blandar även samman det med begreppet klasser, vilket ytterligare förvirrar. Säkert skulle vi kunna enas om att flera av dessa länder inte gått igenom den industrialiseringsfas som gör dem till kapitalistiska samhällen i marxistisk bemärkelse. Men samtidigt ingår alla dessa länder och deras ekonomi i den internationella kapitalismen och utgör där en avgörande del. Vi ska akta oss för att ”etnifiera” andra genom att använda onödiga etnifierade ord som ”klaner”. Även överklassen i Sverige skulle vi kunna definiera som klaner: Wallenberg, Stenbeck, Axfood-familjen med flera. Och att Tomas Bodström blev minister hade han väl band annat sina familjekontakter att tacka för. Det är en medveten strategi från det dominerande samhället att beskriva oss svenskar som ”oetniska”, ”oreligiösa”, vi är de normala, de neutrala. Det är ”de andra” som är avvikande, kulturbärare, som har en etnisk tillhörighet och så vidare. Denna bild måste vi motverka.

Vad menar vi då egentligen med integration? I det kapitalistiska samhället handlar integration om att bli en god samhällsmedborgare som kan bidra till mervärdet på ett eller annat sätt. Kanske måste vi acceptera att det är värt att få bli ”integrerad”, för att sen kunna bli utsugen av kapitalismen, framför att inte ha någon tillgång till inflytande och makt alls. Men det är ändå viktigt att inte rakt av köpa att integration är något positivt.

Vi uppfattar att CN också vänder sig mot kapitalismens typ av integration. Han vill se en ”social integration”, där människor verkligen får inflytande. I CN:s vision är det genom arbetarrörelsens organisationer som invandrarna ska bli integrerade. Vi vänder oss emot detta, bland annat därför att vi tycker att det finns en risk att fastna i ett envägstänkande. Till exempel finns det på flera ställen i CN:s text formuleringar som ”Vi ska integrera invandrarna”. Som socialister och antirasister måste vi motsätta oss en syn på integration där invandraren definieras som passiv och svensken som aktiv. Vi är mot att makten att definiera vad integration är, och vad som är dess mål, är ett av dom privilegier som stannar hos svensken.

CN förespråkar att nyanlända ska få en ordentlig introduktionskurs in i det svenska samhället där olika folkrörelseorganisationer ska finnas med. Introduktionen ska innefatta allt från ”hur man lär sig de sociala koderna (!) till en introduktion i rörelsernas Sverige” Där skulle man också få veta vad som krävs av en och vad man själv kan kräva. Naturligtvis är det viktigt att människor får veta hur lagen ser ut, vilka rättigheter man har och så vidare. Men att kunna lära ut hur koderna i det svenska samhället ser ut bygger återigen på tanken om ett färdigt svenskt homogent samhälle med en statisk kultur. Vi delar inte denna syn. Kultur och identitet är något ständigt föränderligt som formas i sitt sammanhang och som ständigt påverkas av olika maktrelationer.

I tanken om ett färdigt svenskt samhälle att integreras in i, ingår också att betona skillnaderna mellan invandrare och svenskar samtidigt som man överbetonar likheter inom gruppen svenskar och gruppen invandrare. Vi ska inte förneka att det finns erfarenheter som är gemensamma för många människor som flyttar/flyr till Sverige oavsett ursprungsland. Det är erfarenheter från att lämna sitt land, att komma hit, hur man bemöts, diskrimineras, att lära sig ett nytt språk osv. Men detta är en identitet som skapas när människor kommer hit och som inte handlar om någon färdig kultur människor bär med sig.

I den introduktionskurs som CN vill införa talar han om att tydliggöra krav och om att göra upp målsättningar för varje person som är nyanländ invandrare. Då undrar vi vem som kräver att få ta del av dina och mina mål? Vem begär att vi ska göra ett kunskapstest bara för att vi finns till? Som socialister och antirasister är vi emot att samhället ska särskilja någon människa med dylika metoder. Lika självklart är det att de människor som flyttar/flyr till Sverige ska ha rättigheten att bosätta sig där de vill. CN förespråkar att denna rättighet, som idag finns fastslagen i lagen om eget boende, avskaffas för invandrare. Vi tycker det viktiga är att bekämpa avreglering av bostadsmarknaden som leder till social segregering. Denna drabbar många invandrare hårt. Redan med dagens invandrings- och asylpolitik tar vi oss rätten att bestämma vem ska få ta del av de rikedomar vi rövat till oss.

De frågor som CN tycker är viktiga i en introduktionskurs återskapar dessutom det dominerande samhällets syn på invandraren som reaktionär och konservativ, som icke-jämställd, som inte vill skicka sina barn till skolan. Några exempel: Apropå att invandrade män anställs främst i kvinnodominerade låglöneyrken säger CN att en vinst med detta kan vara att dessa män på arbetsplatsen får möta ”svenska kvinnor som jämställda arbetskamrater”. Vi ifrågasätter detta uttalande. Dels eftersom det felaktigt förutsätter att Sverige är ett jämställt land där kvinnor behandlas som jämställda kamrater av sina manliga kollegor. Dels antyder uttalandet att denna typ av jämställdhet är något som invandrade män behöver lära sig, de förutsätts inte ha samma syn. CN skriver också att invandrarna i en introduktionskurs skulle få lära sig ”alla människors lika värde med rätt att utvecklas efter egna mönster och önskningar”. Detta är ju förstås något som vi socialister kämpar för men knappast något som ”vi svenskar” har lösningen på och därför kan lära ut.

CN skriver att de barn som går i de religiösa friskolorna inte kommer i naturlig och daglig kontakt med andra ursprung och uppfostringstraditioner, vilket gör att man ”inte kan bryta uppfattningar, idéer och sedvänjor med oliksinnade”. Vi är, liksom CN, motståndare till friskolor. Vi vill dock ifrågasätta om de barn som går i den kommunala skolan i sin stadsdel kommer i daglig kontakt med barn från andra miljöer? Längre ner skriver CN att det i en friskola är mycket lättare att konservera en ”reaktionär kvinnosyn än i en vanlig svensk grundskola där de konservativa uppfattningarna utsätts för dagliga prövningar”. Visst finns det inom många religionsutövningar en reaktionär kvinnosyn, men det gäller inte endast de invandrade grupperna. Framförallt vill vi opponera oss mot bilden av den så kallade ”vanliga svenska grundskolan”. I den skola vi känner så utsätts inte reaktionära uppfattningar automatiskt för några prövningar.

Synen på dagens politiska rörelser

I inledningen av sin artikel ger CN läsaren en nostalgisk och ljuv beskrivning av 70-talet, då det sjöd av aktivitet i facket, hyresgästföreningar etcetera. CN:s förslag på hur vi ska kämpa mot segregation och rasism bygger på en tillbakablick på den rörelse som en gång fanns genom ABF, fackföreningar, hyresgästföreningar med mera. Samtidigt är CN mycket pessimistisk i sin syn på dagens politiska situation och de rörelser som finns idag. Vi menar att vi inte ska underskatta kraften i rörelser som antikrigsrörelsen, World Social Forum, kampen mot EU, mot Världsbanken och så vidare Vi har mycket att vinna på att synliggöra den politiska kamp i olika former som pågår över hela världen, istället för att fokusera på fundamentalistisk terror så som borgerliga medier gör.

CN skriver att det bara är när det gäller aktivitet i kvinno-, freds- kyrko- och internationella organisationer som invandrares engagemang ligger på jämförlig nivå med svenskarnas. Bakom detta ligger dock en betydande organisering som inte ska underskattas. Däremot är invandrare underrepresenterade i organisationer med inflytande och makt. Men detta beror inte på invandrares bristande organisering. Tyvärr begränsas ofta invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter. De ses inte som forum för organisering och förändring utan de används när majoritetssamhället vill föra ut ett budskap och inte har andra kanaler.

Vi anser, precis som CN, att revolutionärer ska arbeta aktivt i rörelser och organisationer och där föra ut ett internationellt perspektiv och vår övertygelse om klasskampens nödvändighet. Vi ska verka för självorganisering och självaktivitet och när vi har intressegemenskap så ska vi arbeta tillsammans med organisationer oavsett om det är invandrare eller svenskar. Vi håller med CN om att vi lever i en tid av nyliberal offensiv och att det inte är vänstern som sätter dagordningen. Det är inte heller vänsterns verklighetsbild som är den dominerande. Vi håller också helt med om att globaliseringen skärper kravet på en internationell klasskamp. Men i stället för att som CN gör betona skillnaderna mellan kampen i olika delar av världen måste vi socialister lita på vår analys och ideologi och föra ut budskapet om att kampen i princip är den samma över hela världen. Överallt finns ett klassamhälle och förtryck. Vi ska visa konflikters historiska bakgrund i imperialism och kolonialism. Vi ska visa att fattigdom och utslagning föder brott och våld, här i Sverige precis som överallt annars i världen. I stället för att, som CN, tala om de krav vi ska ställa på människor som invandrar ska vi socialister ställa krav på att människor som invandrar ska ha samma rättigheter och reella möjligheter som de infödda.

Vi tycker att CN:s förslag om att kämpa för tillräckliga resurser till svenskundervisning för invandrare och att invandrare ska få möjligheten att arbeta med avtalsenlig ersättning är bra. Det skulle likaså vara bra om alla invandrade fick göra en utbildningsutvärdering med möjlighet till skräddarsydd komplettering. Asylrätten och rättssäkerheten i asylförfarandet menar vi också måste stärkas väsentligt. Som socialister måste vi, som CN skriver, kämpa mot privatiseringar av bostäder och utbildning. Arbetstidsförkortningen är också ett centralt krav för att stärka arbetarklassen. Alla dessa generella krav är vi överens om. Det vi vänder oss emot är CN:s syn på invandrare och svenskar som inbördes homogena grupper men med stora skillnader grupperna emellan. Denna uppdelning av människor kommer till uttryck i till exempel hans förslag om krav på språktester, introduktionsprover och tvångsförflyttningar för invandrare.

De bilder av olika grannsamverkansprojekt som CN målar upp som avslutning i sin artikel har vissa poänger. Men den rörelse i form av ABF, Hyresgästförening och fackföreningar som han vill att vi ska använda i kampen måste ifrågasättas. Dessa rörelser (framförallt dess ledningar) är idag en del av makten genom det socialdemokratiska partiet och regeringen och har under historien varit en viktig del i nationsbygget. Vi menar att de ”gamla” rörelserna som CN talar om blev försvagade bland annat genom att ignorera förtryck som rasism och patriarkat. Fjärde internationalens internationalistiska grundsatser visar på ett bra sätt hur dessa rörelser byggt in sig i den borgerliga staten.

Vi revolutionärer måste sträva efter att föra ut och förankra våra idéer inom arbetarklassen och bland arbetarklassungdomar. Vi ska använda de möjligheter som finns, även den socialdemokratiska rörelsen om sådana möjligheter skulle finnas där. Vi ska använda oss av Fackligt Aktiva Invandrare (FAI) och alla andra initiativ där invandrare ställer ”œegna villkor för [sitt] deltagande”. Men som socialister måste vi akta oss för att tro att vi har ett recept för ”œintegration”. Vi ska, som CN skriver, sträva efter att stärka klasskampen och klassmedvetandet. Men vi måste söka efter krav och paroller som inte riktar sig till välviljan hos dem som har makt, utan till dem som kräver förändring.

Agnes Callewaert
Stefan Öberg