Etikettarkiv: Förtryck

Kosovo, kriget och nationen

I förra numret gav Göte Kildèn sin syn på hur socialister bör förhålla sig till nationalismen på Balkan. Han menade att den gamla parollen ”Alla nationers rätt till självbestämmande” i
vår tid är en farlig återvändsgränd. Detta är ett gammalt och knepigt tvisteämne inom
arbetarrörelsen, med rötter som sträcker sig bakåt till den klassiska polemiken mellan Lenin och Rosa Luxemburg. Nu ger sig Maria Sundvall in i debatten med ett skarpt svaromål.

Kosovo, kriget och nationen

Det var på ett möte om Rosa Luxemburg en ljum, syrendoftsmättad majkväll i Lund. Vi kom
att diskutera logiken i att Luxemburg både var kallsinnig till självständiga kvinnorörelser och till nationella rörelser. Hon var till och med mot självständighet för sitt eget land, Polen. Vad fanns det för gemensam nämnare i dessa ställningstaganden ? Hon avskydde väl alla partikularismer, sade en av kamraterna. Och det klack till i mig som en aha-upplevelse.

Partikularism är ett konstigt ord, kanske skulle man kunna översätta det med ”särintressen”. Det blir lättare att förstå varför just det ordet skulle ramla ned som en uppenbarelse för mig, om man betänker att dess motsats borde vara universalism. Just så var det. Rosa Luxemburg avskydde säkert, hatade och föraktade verkligen, alla hinder på vägen för de arbetandes enade kamp. Hon avskydde det därför att hon var universalist.

Hon ville världsamhällets omvandling och upphävandet av klyftor och orättvisor mellan
människor. Hon var universalist, på samma sätt som marxismen är universell till sitt väsen. Den eftersträvar en värld utan gränser och rivandet av alla skrankor, inte upprättandet av nya.Den nöjer sig inte med socialism i ett land, utan menar att världskapitalismen måste bemötasmed internationell kamp. Jag kom att tänka på den där episoden när jag läste Göte Kildéns artikel om vårens Balkankrig i förra numret av Röda Rummet. En tes i Götes artikel är att nationalismen dog i skyttegravarna under första världskriget. Naturligtvis gjorde den inte det. Om den bara gjort det. Det är en universalists önskedröm. Vi instämmer gärna i den, alla vi socialister. Om nationalismen varit död, skulle denna diskussion inte behöva föras. Inför det senaste i raden av krig på Balkan har vänsterkrafter med likartade ideologiska rötter intagit rakt skilda ståndpunkter. På sitt septembermöte antog Internationella exekutivkommittén, ledningen för världsrörelsen Fjärde Internationalen, där Socialistiska Partiet ingår, en resolution om Balkan. Den försvarar en ståndpunkt som är klassisk för världsrörelsen och som påminner om Socialistiska Partiets ståndpunkt under kriget: Motstånd mot NATO:s bombningar lika väl som mot Milosevic. Försvara Kosovoalbanernas rätt till nationellt självbestämmande, även till avskiljande från Jugoslavien.

Göte Kildéns motsätter sig Kosovos rätt till avskiljande, och tonar ned det serbiska förtrycket av albanerna. Vänsterorganisationer som den svenska Arbetarmakt och Socialist Outlook i Storbritannien har från en rakt motsatt position till och med stött den albanska självständighetsrörelsen UCK och förordat vapenstöd till denna. I den australienska tidskriften Links, som ges ut av Democratic Socialist Party, hävdar Michael Karadjis att Jugoslavien bygger på nationellt förtryck, och att dess upplösning är något progressivt. Hur kommer det sig att människor som läst samma marxistiska klassiker, som förmodligen analyserar kapitalismens kriser och 1900-talshistorien på ett grovt sett likartat sätt, ändå kan hamna så väldigt olika i detta års mest brännande världspolitiska fråga? Det går i grunden bara att förstå utifrån vår universalism. Att hantera nationalismens uppsving blir alltid en utmaning, en ofta motbjudande utmaning, för den som ser världsproblemens lösning i universalismen.

Ett annat svar dök upp i mitt huvud när jag hörde Håkan Blomqvist välkänd för Röda
Rummets och Internationalens läsare intervjuas om sin nya bok om Nils Flyg på radion. Hur
kom det sig att socialistledaren Flyg på trettiotalet gick över till nazismens sfär? Håkan pekade på två faktorer: stalinterrorn och internationalismens sönderfall. Vi å vår sida lever i en tid där internationalismen åter sönderfallit. Tron på radikala samhällsalternativ har vittrat bort hos miljoner människor över hela världen. Tidigare radikala och internationalistiska rörelser har rättat in sig i den nya världsordningens marschled. Vi är universalister på defensiven, och inser behovet av att stärka försvaret mot de växande högerkrafterna. Att försvara de ”rätta” värderingarna, att inte ge en tumnagel åt nationella rörelser, kan då ses som ett sätt att rusta oss mot nationalism. Men givetvis måste oenigheten socialister emellan framförallt förklaras med att det inte finns några enkla lösningar på de nationella frågorna i forna Jugoslavien. Sällan har flera folk bott så nära varandra och så blandade. Det är mindre komplicerat att stödja östtimoresernas krav på självständighet från Indonesien än att stödja Kosovoalbanerna. Och det är inte bara Jugoslavien som är ett etniskt lapptäcke. I denna folkomflyttningarnas tid blir det en allt vanligare bild. Det var bland annat detta som fick den engelske historikern E.J. Hobsbawm att i sin bok Nationer och nationalism hävda att Lenins tanke om nationers rätt till avskiljande inte längre är giltig.

Lenins ståndpunkt

Jag delar inte den uppfattningen. Lenins utgångspunkt var inte den ena eller andra uppfattningen om gränsers dragande, utan politiken. Kanske kan vi säga att hans utgångspunkt var att den rätta värderingen är den som leder till arbetarnas maktövertagande. Och för det fordras inte bara värderingar utan också en strategi, en tanke om vägen dit. En sådan strategi består av åtminstone två massiva grundstenar: arbetarnas självorganisering och arbetarklassens enande.

För Lenin var således det nationella förtrycket ett politiskt problem. Det splittrade arbetarna i de förtryckta och förtryckande nationerna. Det korrumperade särskilt arbetarna i de förtryckande nationerna och fick dem att ställa sig på sina herrars sida. För att de arbetande skulle kunna ta makten måste de enas över nationsgränserna. Men det kunde inte ske genom att tänka eller önska bort nationsskillnader, utan genom att medvetet erkänna och bekämpa det nationella förtrycket. Det var följaktligen en särskilt viktig uppgift för arbetarna i de förtryckande nationerna att solidarisera sig med arbetarna i de förtryckta nationerna. De storryska arbetarna måste stödja de polska arbetarnas kamp för nationell självständighet annars skulle deras klassenighet aldrig bli möjlig.

Utifrån ett sådant resonemang kan man förstås säga att Lenin formulerade en ”princip” även om jag skulle föredra att kalla det en programmatisk ståndpunkt men inte en ”lika evig som helig princip”, som Göte anklagar oss för. Däremot en ståndpunkt sprungen ur politisk nödvändighet. Den ståndpunkten kom att anammas och bli allmängods i Tredje och Fjärde Internationalerna. Internationalismen förutsätter ett erkännande av nationella rättigheter det är kärnan. Folkens frihet att välja måste erkännas. Endast så kan gränser göras mindre viktiga. Och vad är alternativet? Ofrihet att välja? Att tvinga in minoriteter i förtryckande statsstrukturer? Och skulle det alternativet verkligen leda till mindre av nationalism? Den franska socialisten Catherine Samary har besvarat frågan så här: Det finns ingenting som är så effektivt som förtryck för att omvandla en minoritet till ett ”folk” som kräver självbestämmande. Att stödja kamp mot nationellt förtryck betyder inte med nödvändighet att stödja dem som leder eller gör anspråk på att leda den nationella kampen.

Socialistiska Partiet har av tradition stött exempelvis PLO i kampen mot Israel, ANC i
kampen mot apartheid utan att dela dessa organisationers politiska strategier och program. När det gäller UCK-gerillan i Kosovo måste det avgörande argumentet vara att den lagt sig i knäet på NATO och därmed inte ens kan föra en verklig nationell kamp. Det finns många invändningar man kan ha mot denna klassiska syn på kampen mot nationellt förtryck. En viktig invändning är att det inte är så lätt att skilja på förtryckare och förtryckta. Dagens förtryckta kan bli morgondagens förtryckare. Och vem avgör vilka som är förtryckta? Den franske socialisten Michael Löwy drar i boken Fatherland or Mother Earth en avgörande skiljelinje mellan Lenin och Stalin. Han visar hur Stalin utarbetade ett helt system av så kallat objektiva kriterier för att avgöra vilka som utgjorde en nation och som således skulle kunna åberopa rätten till självständighet. Lenin däremot utgick från den politiska nödvändigheten att ena de arbetande och undvek objektiva kriterier, menar Löwy. Det som är särskilt irriterande med Stalins kriterier är vad de uppenbarar om självsynen hos delar av arbetarrörelsen.

Det återkommer ibland även när dagens socialister diskuterar nationella frågor. Vi är dock inte, i ännu mindre grad än Lenins och Stalins bolsjeviker, den universella rättvisans gränsdragningskommitté. Vi är rörelser som kämpar i motvind i ett fientligt samhälle, i hopp om att ena de folkmajoriteter som behöver en samhällsförändring. Det handlar inte om att dela ut ”rättighetsbrev” till det ena eller andra folket, utan om att se till att nationella hinder inte ska stå emellan dem som måste enas, ifall den nuvarande orättfärdigheten ska få ett slut. Om man således i Löwys eller till exempel Benedict Andersons anda avvisar objektiva kriterier för nationer, och enbart ser det som en politisk fråga, då finns det förstås å andra sidan en risk att allt upplöses i subjektivitet. Om den är förtryckt som uppfattar sig som förtryckt ja, då måste
vi kanske stödja all nationell kamp. Det kan leda till att vi blir blinda för politiska realiteter. Svaret, balansgången, är väl ändå att studera de konkreta förhållandena. Det är klart att till exempel en lösning för ett federativt Balkan måste ge frihet att välja åt alla folkgrupper, så att inte nya förtryck skapas.

Men det är samtidigt nödvändigt att visa serbiska arbetare att de har en särskild plikt att stödja de kosovoalbaner som utsätts för storserbiskt förtryck. Visst, de matas ständigt med berättelsen om Kosovo som en helig plats för serberna, en plats vars förlust skulle såra deras nationalkänsla. Men den berättelsen kan bara bemötas med analys som visar att det är en myt. Socialisten Branka Magas beskriver i sin bok The Destruction of Yugoslavia hur den myten konstruerades, när den framväxande serbiska borgarklassen behövde den för att legitimera sin expansion söderut mot slutet av 1800-talet. Myten användes för att ge legitimitet åt den nya serbiska monarkin och för att driva ut serbiska bönder att döda sina albanska gelikar i Balkankrigen 1912-13. Hur formulerar vi då idag ett ställningstagande till nationella frågor i ett land som Jugoslavien, där folken lever så blandade Är det ändå inte ett tecken på att Lenins ståndpunkter är föråldrade? Att nationell självständighet alltid måste gå ut över någon annan? Eller är det som Michael Karadjis hävdar i tidskriften Links att Jugoslavien var en dålig skapelse, byggd på nationellt förtryck, och att dess sönderfall därför är ett framsteg.

Jugoslavien som en nation

Nej, Jugoslavien var ingen dålig idé. Karadjis missar att självständighetsrörelserna i det som kom att utgöra Jugoslavien tidigt insåg att de bara kunde vinna nationell frigörelse om de enades. De kunde bara frigöra sig från Österrike-Ungern i norr och ottomanska riket i söder, och bilda ekonomiskt, politiskt livsdugliga stater ifall de gick samman. Därför föddes idén om ett blandat samhälle – Jugoslavien som sydslavernas land – just ur den nationella frihetstanken. På samma sätt restes tidigt, redan efter Balkankriget på tiotalet, parollen om en Balkanfederation. Det kom senare att bli den socialistiska arbetarrörelsens svar på ”Balkanproblemet”. Det var inte ett sätt att utmönstra nationella självständighetssträvanden, utan en lösning som förutsatte erkännande av de ingående nationerna och deras frivilliga sammanslutning i en federation. Det första Jugoslavien som bildades efter första världskriget föll samman. Den kroatiska socialisten Branka Magas beskriver att det rasade inte, som många hävdat under Jugoslavienkrigens år på grund av nationella motsättningar, utan på grund av motsättningar mellan de härskande.

Deras rädsla för folkliga resningar fick till följd att verkligt moderniserande reformer inte genomfördes. Det andra Jugoslavien bildades ur andra världskrigets partisankamp mot den tyska ockupationen. Det hade en revolutionär strävan redan från början. Det fanns ett positivt socialt innehåll i det Jugoslavien Titos ledning byggde. Det som verkligen höll ihop detta Jugoslavien var att det faktiskt erkände de ingående nationernas rättigheter. Hela samhällsbygget baserades på federativa principer. Men det var inte bara nationella hänsyn som förenade. Det andra Jugoslavien hade inte varit möjligt om det inte byggt på sociala och ekonomiska reformer som jordreformen, och så småningom självstyret på fabrikerna. Klassmässiga reformer plus upphävande av nationellt förtryck, se där ett kitt som verkar hålla samman många revolutioner. Jag tänker på Kuba, ett land där de sociala villkoren försämrats drastiskt under nittiotalet. Ändå tycks det inte som att stödet till Castroregimen är till grunden nervittrat. En del av förklaringen är väl att det var revolutionen 1959 som upprättade Kuba som självständig nation, ja som skapade det moderna Kuba.

Sönderfallet

Vad orsakade i så fall Jugoslaviens sönderfall? Det fanns brister i bygget. En sådan brist var just hanteringen av nationella frågor. Det mest uppenbara exemplet handlar om albanerna som inte gick med frivilligt i det nya Jugoslavien. Under åren efter kriget slogs albanska uppror ned och albanerna fick inte samma nationella rättigheter som andra folk i Titos Jugoslavien. Andra brister blev alltmer uppenbara med tiden: Byråkratiseringen, som ledde till förslösande av gemensamma resurser i strider mellan regionala byråkratklickar, vilka ibland använde nationalistiska argument. Bristen på demokrati, som visade sig i undertryckande av såväl radikala studentrörelser som arbetarnas fackliga kamp. Slutligen hamnade Jugoslavien i en total samhällskris. Krisen var ekonomisk i grunden och förvärrades av skulden till Internationella valutafonden. Den fick samhälleliga konsekvenser i form av ökade konflikter mellan fattiga och rika republiker och försämringar för de arbetande. Åren 1981-1984 reducerades arbetarnas köpkraft med 30 procent. De sociala motsättningarna skärptes. Antalet strejker ökade och arbetarklassen lämnade det jugoslaviska kommunistpartiet i massor. Den klassiska alliansen mellan partiet och arbetarna föll sönder och den makthavande eliten stod utan bas. Samtidigt förändrades den internationella ramen. Snart var det 1989 och det fanns inte längre någon motvikt till USA:s nya världsordning. Att som Göte reducera hela denna utveckling till en fråga om en tysk konspiration blir alltför torftigt enögt. Visst, stormakterna agerade i sina egna intressen men varför fanns det i så fall gehör för deras komplotter Det fanns också inhemska, sociala och klassmässiga skäl till krisen.

Jugoslaviens historia visar att de inhemska skälen inte i en motsvarande enögdhet kan
reduceras till ett outrotligt, naturligt hat mellan folken. Tvärtom, de hade kunnat leva tillsammans, men hindrades till det. De som hindrade, de som med Magas’ formulering medvetet förstörde Jugoslavien, var i första hand de serbiska ledarna. Hon visar övertygande hur Milosevic, inför den kris som uppstod när partiet tappade sitt arbetarstöd, valde sida och valde nationalisterna. Hela det uppträde där han i april 1987 reste till Kosovo och uppmuntrade serberna där, som ett förspel till att senare beröva Kosovo dess autonomi, var den välregisserade inledningen på en politisk helomvändning. Med den följde en ogenerad högervridning med öppen flirt med storserbiska nationalister. Att det var ett brott med det förflutna visas av att det inte gick friktionsfritt att tvinga igenom kursändringen ens i det byråkratiserade kommunistpartiet. Ledande företrädare för den serbiska delen av partiet, som protesterade mot de nya nationalistiska tongångarna, avsattes från sina poster. De hänvisade till att de serbiska socialisterna en gång sett som en huvuduppgift att bekämpa just den storserbiska nationalismen. En fälla för vänsterkrafter är att skönmåla Milosevic, kanske därför att hans parti fortfarande kallar sig socialistiskt, eller enligt logiken att NATO:s fiende måste vara vår vän. Det är klart, Milosevic är inte den Hitler som han framställdes som i propagandan inför vårens krig. Men han är politisk ledare för en reaktionär regim, inte bara vad gäller nationella frågor. Så här beskrivs hans ideologiska ”linje” i resolutionen från Fjärde Internationalen: Milosevic har befäst sin makt genom att spela ut alla kort: genom att uppmana till mobilisering mot byråkratin för att stärka sin egen makt gentemot sina rivaler och sedan förlita sig på byråkratiska och korrumperade verktyg för att styra företagen. Genom att hänvisa till Tito och det antifascistiska, jugoslaviska förflutna och samtidigt bryta radikalt med detta förflutna genom
att alliera sig med serbiska nationalistiska strömningar med antikommunistisk tradition.

Genom att stödja de separatistiska strävandena hos de serbiska minoriteterna i Kroatien och Bosnien och förlita sig på extremhögerns ultranationalism och dess paramilitära grupper för att därefter stödja ”fredsplaner” och bryta med sina tidigare allierade. Men även om ansvaret för Jugoslaviens sönderfall vilar tungt på den storserbiska nationalismen, har såväl Magas som Samary i upprepade analyser visat att detta inte hade kunnat ske utan de andra regionala/nationella byråkratiernas accepterande. Så protesterade till exempel inte Kroatiens och Sloveniens ledningar i början mot att Kosovo berövades autonomin. Kanske kan man säga att den viktigaste inhemska faktorn som störtade Jugoslavien i avgrunden var det byråkratiska styret. Att säga att Serbiens och Kroatiens ledningar delar ansvaret för krisen, innebär inte att lägga skulden på alla serber och kroater. Samary har ofta varnat för en historieskrivning som klandrar alla serber för Milosevic’ handlingar eller ”förstår” serbiskt förtryck av kroater därför att Kroatien var en fascistisk Ustasjastyrd lydstat under andra världskriget. Tanken om kollektiv skuld för folkgrupper är i grunden reaktionär. Därför har jag också svårt att förstå att Göte ägnar så stort utrymme åt det ”begripliga” i serbernas reaktioner mot albaner. Det om något är väl att ge för många tumnaglar åt nationella/nationalistiska fördomar.

Kosovo

Vilken var och är då Kosovos ställning i forna och nuvarande Jugoslavien? Göte skriver om
detta i ett avsnitt mot slutet av sin artikel, ett avsnitt som skulle kunna användas i studier av politisk retorik. Det är ett skenbart faktafyllt avsnitt, som dignar under olika förklenande värdeomdömen om albanernas nationella anspråk. Man får bilden av en liten nomadiserande, outvecklad folkspillra i ett område ”av randstatskaraktär”; ”quislingar” som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och försvarat sina privilegier. Serberna däremot hade sitt ”historiska sköte” i Kosovo och ett ”starkt” kungadöme under medeltiden, de var ”fasta” jordbrukare och numerärt övermäktiga. Bort faller några enkla iögonenfallande fakta: I provinsen Kosovo utgör den albanska befolkningen sedan länge en massiv majoritet. Totalt utgjorde albanerna 1991 drygt 2 miljoner av forna Jugoslaviens 23 miljoner invånare. Folkspillra? ja, allt beror väl på vad man jämför med, men Götes användning av ordet ”samisk” får väl oss snarare att tänka på en grupp som går att räkna i ett par tusental. Denna lokala majoritet hade i Titos Jugoslavien inte samma nationella rättigheter som andra folkslag. Dock fick provinsen en rätt långtgående autonomi i 1974 års författning. Proteströrelser 1981 möttes, liksom liknande rörelser på andra håll i Jugoslavien, av ökat förtryck. År 1989 upphävdes Kosovos autonomi genom ensidiga beslut från ledningen i Belgrad. Det inledde en period som av många har liknats vid apartheid. Fler än hundratusen offentliganställda sägs ha förlorat jobben av inget annat skäl än sin etniska tillhörighet. Albanska media och skolor stängdes. Många fängslades endast därför att de varit med i protesterna mot upphävandet av autonomin. Särskilt hårt drabbades gruvarbetarna, som genomfört en strejk nere i gruvgångarna i åtta dagar.

Hur kan man så mångordigt dölja att det rör sig om ett av de klaraste exemplen i Europa i vår tid på nationellt förtryck? Det måste man kunna slå fast utan att hamna i fällan att börja räkna lik. Göte gör rätt stort nummer av att massmediabilden av det som kallades folkmord var förljugen. Det är väl självklart att NATO ljög för att förstärka krigshetsen (eller att bägge sidorna ljög, men att NATO gjorde det med större resurser och tillgång till väststyrda media med global täckning). Men vi behöver väl inte vänta på albanska massgravar för att kunna slå fast att det funnits och finns ett nationellt förtryck mot albaner? Hur kan man låtsas som om förtrycket på något sätt vore albanernas eget ”fel” eller välförtjänt på grund av deras reaktionära ståndpunkter? När gruvarbetarna tog initiativ till en protestmarsch från gruvorna i Trepca till Pristina, i november 1988, anslöt sig totalt en halv miljon människor till femdagarsmarschen. När gruvarbetarna i Trepca senare, i februari 1989, genom sin ockupationsstrejk av gruvorna drog igång en generalstrejk, lamslogs provinsens ekonomiska liv. Kraven Ja, inte rörde det sig om krav på ett Stor-Albanien. Arbetarna krävde att de nya styresmän som Belgrad utsett, sedan de albanska avsatts, skulle avgå. De krävde att ingen konstitutionell begränsning av Kosovos autonomi skulle ske utan demokratisk debatt. De krävde att albanerna inte längre skulle behandlas som andraklassens medborgare i sitt eget land.

Vad bör göras?

Vilken lösning på motsättningarna i Jugoslavien kan vi tänka oss idag, efter vårens Balkankrig? Fjärde Internationalens ledning för i sin resolution fram några punkter: – Att stödja det civila samhället, särskilt ungdomen och arbetarna, i Kosovo att ta kontroll över sin framtid, sitt försvar och sina institutioner så snabbt som möjligt inom en demokratisk ram. Det förutsätter att de utländska trupperna försvinner och att området får självstyre istället för att bli ett FN-protektorat. Internationella band måste knytas främst med fackföreningar. – Rätt till självbestämmande för Kosovo. Respekt för minoriteter och solidaritet mellan folken på Balkan. Det innebär inte att vi stöder en allmän lösning om ”ett folk en stat”. Men folk måste själva få välja. Den rätten måste försvaras samtidigt med en kamp för politisk och etnisk pluralism, mot all politik av etnisk rensning och för jämlik behandling av alla folkgrupper.

Vi stöder Kosovobornas legitima krav på ett oberoende Kosovo. Ingen har rätt att tvinga dem att stanna kvar i en federation som leds av den regim som organiserade utrensningarna av albaner. – Det gäller för den jugoslaviska befolkningen och särskilt för serberna, men inte för NATO, att göra ett slutgiltigt bokslut över alla tragedier som Milosevics politik lett till. Däremot är det fel att det serbiska folket tagits som gisslan två gånger, dels under kriget och dels genom ekonomisk strypning. Vi bekämpar också internationella krigsförbrytartribunalens selektiva, och därmed, politiska karaktär. Alla brottslingar bör ställas inför rätta, även NATO-ledningen, det vill säga de imperialistiska regeringarna. – Band mellan fackföreningar, gräsrötter och feminister måste upprättas på hela Balkan, i protest mot den reaktionära privatiseringspolitiken. Det är en klar och rak politik. Vad kan egentligen argumentet vara för att förvägra albanerna nationella rättigheter? Deras självständighet kan bara bygga på blodsutgjutelse, skriver Göte. Deras underkastelse också, uppenbarligen. Det är väl som Fjärde Internationalens ledning skriver, att det går att förstå dem som är mot Kosovos rätt till självbestämmande därför att de fruktar Jugoslaviens fragmentering. ”Men ett selektivt sätt att säga ja eller nej till självbestämmanderätten innebär med nödvändighet ett accepterande av att den mäktigaste skipar rätt och att stormakterna gör godtyckliga val.” Mot hela detta perspektiv skulle man kunna invända att det inte finns någon som bär upp det. Det är sant, det är länge sedan folkliga eller progressiva alternativ till Milosevic och de andra nationalisterna hade någon chans. Just därför blir de band som kan knytas underifrån så viktiga. Just därför blir det så viktigt med gräsrotssamarbete både inom det forna Jugoslavien och mellan rörelser i väst och deras motparter i regionen.

Att Jugoslavien skulle förtäras av nationalism var ingen naturnödvändighet. Det var ett resultat av att samhällsväven trasats sönder och att alla radikala samhällsalternativ tömts ut. Om man ser nationalismen så, som en vakuumideologi, som den lära som sprids i bakvattnet av den ekonomiska skövlingen, då blir det uppenbart att uppgiften inte kan stanna vid att förhålla sig till nationalismen. Det måste handla om att bygga upp andra gemenskaper. Mellan arbetande människor, mellan rörelser, mellan ungdomar och äldre, mellan öst och väst. Den verkliga uppgiften blir att fylla vakuumet med nya bärande samhällsvisioner.

Maria Sundvall

Från Röda Rummet 4/99

Tre vanliga påstående om terrordåden 2001

Reaktionen är inte svårförståelig från människor som år ut och år in drabbats av den USA-ledda världsordningens förtryck. Men den är inte desto mindre förödande missriktad. Först och främst av rent mänskliga skäl. De drabbade: flygresenärer, kontorspersonal, brandmän, vaktmästare är inte de makthavare som skickar iväg kryssningsmissiler och arrangerar svältblockader. De är arbetande, civila människor som utgör en del av världens arbetande folk. Bättre ställda, visst. Okunniga om världsordningens förtryck, ofta. Omedvetna om sin egen roll i denna maktordning, säkert. Men inte dödsfiender till de förtryckta, inte personligen skyldiga till förtrycket. Lika litet som Iraks massdödade barn och civila är ansvariga för diktatorn Saddams förbrytelser, är dessa civila amerikaner skyldiga till det amerikanska storkapitalets och borgerliga elitens brott.

USA är inte den demokrati den älskar att framhålla sig som. Det är inte folket som styr. Den amerikanska världspolitiken är inte de individuella amerikanernas verk och uttrycker inte deras intresse. Att göra de enskilda civila amerikanerna till måltavla uttrycker en slags förening av oövertänkt hämnd- känsla med just det liberala borgerliga tänkandets individfixering. Om ”jag” som konsument handlar rätt varor blir världen rättvis. Om ”jag” lever i marknadsekonomin är det bara mig själv det beror på om jag lyckas eller misslyckas. Om ”jag” tar ställning för kommunistiska jämlikhetsideal är jag ansvarig för Stalins Gulag. Klasser, maktordningar, samhälls- och ideologiska strukturer reduceras till bara den enskildes vilja och eget ansvar, ondska eller godhet.

För det andra; ett massmord på civila är den bästa förevändning George Bush, Pentagon och dess allierade världen över kan få för att slå skoningslöst mot alla globala frihets- och rättvisesträvanden. Reaktionen ”rätt åt dom” uttrycker en monumental okunnighet om imperialismens krafter och utgör en dåraktig bumerang inför ett dåd som riskerar att stå oss alla; progressiva, radikala och demokratiska jämlikhetskrafter dyrt.

”Attacken är de fattigas svar på förtrycket.”

Skyll inte massmordet i USA på jordens fattiga, i Afghanistan eller på andra håll! Kring föreställningen att attacken utgör en motreaktion från den fattiga världen gentemot den rika, har utvecklats en motsägelsefylld samsyn bland många tyckare i väst. ”Primitiv tribalism!”, fördömer borgerliga (se exempelvis DN:s chefredaktör Hans Bergström 16/9). ”Primitivt försvar mot västs övergrepp”, har genmälts från vänsterhåll.

Men är det så? För det första vet vi ännu inte vilka förövarna är, bara att den amerikanska underrättelsetjänsten av tradition är fullkomligt skrupelfri när det gäller att utpeka skyldiga.

För det andra. Om förövarna återfinns i ”bin Ladens nätverk”, varför ska detta ses som uttryck för ”den fattiga världen”? Utgör inte snarare saudiska miljardärer just utskott av den rika världen, en av dess groteska agenturer som hänsynslöst exploaterar fattiga människor – i detta fall med hjälp av religionen – för att skapa sig en egen maktställning? Uttrycker då inte en attack som den i USA, snarare en barbarisk aktion från en överhet riktad mot en annan – där, som brukligt, de vanliga människorna offras?

Att människor i tredje världen och på andra håll ibland applåderat attacken, eller sett den som självförvållad genom amerikanskt förtryck, det är ett uttryck för de outhärdliga klyftorna i världen. Men demonisera inte de fattiga och skyll inte den barbariska handlingen på dem som är barbariets dagliga offer!

””Det är inte så att terrorn har sin rot i fattigdom eller diskriminering – de vansinniga dåden gror istället ur vansinniga idéer.”

Orden är den forne vänstermannen Lennart Berntsons (SvD 16/9) som förnekar varje samband mellan ”frustration över orättvisa förhållanden” och terrorismen. Det är istället ”fullständigt förvridna föreställningar” av kritik mot kapitalismens orättvisor ”som föder illviljan och hatet” bland extremisternas anhängare. ”Det är dessa idéer och dessa exalterade känslotillstånd som är terrorismens bakgrund och förklaring, inte några sociala, ekonomiska och politiska förhållanden.”

Detta är den verklighetsfrämmande spegelbilden till föreställningen om att terrorattacken var den ”fattiga världens svar”. Att terrorismen, eller ens applåderna för den, inte skulle ha någonting att göra med den materiella verklighetens villkor är postmodernt snömos. Skulle då USA:s repressalier bara ha att göra med Bush’ fantasier och storvulna retorik? Hur många skulle lyssna till hans krigssignaler om de inte tog spjärn mot ett förkrossande argument av nedfallande betong, stålbalkar, brinnande flygbränsle och utraderade människoliv?

Självklart finns motiveringar till terrorismen, liksom till det amerikanska korståget, i idéernas och föreställningarnas värld. Men lika självklart uttrycker dessa idéer och föreställningar någonting i vår materiella verklighet.

För socialistiska marxister utesluter inte dessa olika sidor av existensen varandra, utan utgör dess helhet. Därför för vi en idékamp mot såväl religiös fanatism och nationell extremism som borgerliga överhetsidéer – eller för den delen, stalinistiska förtryckarideal.

Och därför för vi en politisk kamp för bättre och mer jämlika villkor på jorden, i övertygelse om att detta skapar bättre förutsättningar för fredlig mänsklig samlevnad – och sämre förutsättningar för reaktionära och människofientliga ideologier.

Håkan Blomqvist 18 sept 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrorn, Moteld nr 7, 2001

Ska ”vi” integrera ”dom”

I Röda Rummet 1-03 fanns artikeln Den svenska krutdurken, där Christer Norlin gav sitt förslag på hur socialister kan arbeta mot rasism och segregation. Han förespråkade ”social integration”, ett gräsrotsarbete i återuppväckta rörelseorganisationer ”typ ABF, LO-facken och Hyresgästföreningen ” i syfte att dra med invandrare i aktivitet för att stimulera gemensam kamp. Norlins synsätt får här skarp kritik från två debattörer som varnar för att slentrianmässigt anamma borgerliga begrepp. Det finns inget homogent svenskt samhälle som ”vi” ska ”dra in” invandrare i, hävdar Agnes Callewaert och Stefan Öberg. Och de gamla folkrörelserna är idag sammanväxta med makten och nationen. Inriktningen i det antirasistiska arbetet får inte tappa bort det internationella socialistiska perspektivet, menar de. Tidskriften Röda Rummet 2/2003. Christer Norlin (CN) skriver i sin artikel i förra numret av Röda rummet att ”Invandrarnas vardagliga kontakt med det svenska samhället blir mycket sporadisk”. Detta visar på ett synsätt som vi inte delar. I Sverige idag är invandrarna en del av det svenska samhället. De har inte sporadisk kontakt med, de är en del av, samhället! Däremot har många invandrare en sporadisk kontakt eller ingen alls med den delen av samhället där man har makt och inflytande. 

Vi menar att det inte finns något svenskt homogent samhälle att integreras i, att det inte finns en färdig svensk kultur att lära känna. Bilden av att det finns ett samhälle som man kan bli integrerad i är en konstruktion. En konstruktion av ”det normala” där alla som faller utanför är avvikande och ska integreras. Sämre förutsättningar, som till exempel svårigheter att få jobb, ses nästan som ”naturliga” eftersom dessa människor är annorlunda, avvikande. Uppdelningen av samhället är en medveten strategi. De härskande klasserna ”utnyttjar och splittrar den arbetande klassen genom att skapa konstlade motsättningar till andra befolkningsgrupper i regionen, ofta med religionen som grund”, skriver CN. Vi tycker det är viktigt att påpeka att detta sker inte bara i andra delar av världen utan även här.

Invandrarna är i allra högsta grad en del av dagens samhälle. Deras del är att utgöra en billig arbetskraftsreserv, att vara syndabockar för problemen i det kapitalistiska samhället och att vara ”det andra” för att vi ska kunna upprätthålla illusionen om det normala svenska. Detta är grundläggande för nationsbygget.

När det gäller frågan om nationens roll skriver (CN) att länder som till exempel Afghanistan, Libanon och Uganda tidigare inte varit ”nationer i vår bemärkelse med en homogen nationell identitet, med etnisk och kulturell homogenitet”. Vi menar att Sverige aldrig någonsin har haft en homogen nationell identitet eller någonsin varit etniskt och kulturellt homogent och inte är det idag heller. Nationalstaten är en borgerlig konstruktion, ett medvetet projekt som har tvingats fram med mer eller mindre våld över hela världen, så även i Sverige. Skapandet av nationalstaten har vilat på militärt våld. Minoriteter har förtryckts, språk och religioner har förbjudits, skolplikt och rikssvenska har införts. Nationalstaterna som politiska och ekonomiska enheter är konstruktioner och inget som är av naturen givet. Eftersom det är konstruktioner så måste de ständigt underhållas. De härskande i samhället vill ge oss bilden av att kulturella, nationella och etniska gemenskaper är naturliga enheter. Bilden av ett folk, ett land, en gemenskap, en identitet måste ständigt underhållas. Detta görs genom att ett ”vi” skapas i motsats till ”de andra”, det som är främmande och avvikande. Synen på nationen är avgörande för synen på hur människor som kommer hit, och därmed inte anses tillhöra nationen, ska kunna få en plats här.

Borgerliga begrepp

I den socialistiska och antirasistiska rörelsen måste vi vara vaksamma, så att vi inte av slentrianmässigt faller in i ett borgerligt sätt att resonera och analysera. Vi måste anstränga oss och inte automatiskt överta den dominerande debattens begrepp och definitioner. Vi måste vara självkritiska och i detta sammanhang försöka förstå hur imperialismen, internationell konkurrens, kolonialism, mission och slaveri påverkar även vårt politiska tänkande.

I sina resonemang kring samhällshierarkier i många av tredje världens länder använder CN sig av begreppet klaner på ett oklart och förvirrande sätt. Han blandar även samman det med begreppet klasser, vilket ytterligare förvirrar. Säkert skulle vi kunna enas om att flera av dessa länder inte gått igenom den industrialiseringsfas som gör dem till kapitalistiska samhällen i marxistisk bemärkelse. Men samtidigt ingår alla dessa länder och deras ekonomi i den internationella kapitalismen och utgör där en avgörande del. Vi ska akta oss för att ”etnifiera” andra genom att använda onödiga etnifierade ord som ”klaner”. Även överklassen i Sverige skulle vi kunna definiera som klaner: Wallenberg, Stenbeck, Axfood-familjen med flera. Och att Tomas Bodström blev minister hade han väl band annat sina familjekontakter att tacka för. Det är en medveten strategi från det dominerande samhället att beskriva oss svenskar som ”oetniska”, ”oreligiösa”, vi är de normala, de neutrala. Det är ”de andra” som är avvikande, kulturbärare, som har en etnisk tillhörighet och så vidare. Denna bild måste vi motverka.

Vad menar vi då egentligen med integration? I det kapitalistiska samhället handlar integration om att bli en god samhällsmedborgare som kan bidra till mervärdet på ett eller annat sätt. Kanske måste vi acceptera att det är värt att få bli ”integrerad”, för att sen kunna bli utsugen av kapitalismen, framför att inte ha någon tillgång till inflytande och makt alls. Men det är ändå viktigt att inte rakt av köpa att integration är något positivt.

Vi uppfattar att CN också vänder sig mot kapitalismens typ av integration. Han vill se en ”social integration”, där människor verkligen får inflytande. I CN:s vision är det genom arbetarrörelsens organisationer som invandrarna ska bli integrerade. Vi vänder oss emot detta, bland annat därför att vi tycker att det finns en risk att fastna i ett envägstänkande. Till exempel finns det på flera ställen i CN:s text formuleringar som ”Vi ska integrera invandrarna”. Som socialister och antirasister måste vi motsätta oss en syn på integration där invandraren definieras som passiv och svensken som aktiv. Vi är mot att makten att definiera vad integration är, och vad som är dess mål, är ett av dom privilegier som stannar hos svensken.

CN förespråkar att nyanlända ska få en ordentlig introduktionskurs in i det svenska samhället där olika folkrörelseorganisationer ska finnas med. Introduktionen ska innefatta allt från ”hur man lär sig de sociala koderna (!) till en introduktion i rörelsernas Sverige” Där skulle man också få veta vad som krävs av en och vad man själv kan kräva. Naturligtvis är det viktigt att människor får veta hur lagen ser ut, vilka rättigheter man har och så vidare. Men att kunna lära ut hur koderna i det svenska samhället ser ut bygger återigen på tanken om ett färdigt svenskt homogent samhälle med en statisk kultur. Vi delar inte denna syn. Kultur och identitet är något ständigt föränderligt som formas i sitt sammanhang och som ständigt påverkas av olika maktrelationer.

I tanken om ett färdigt svenskt samhälle att integreras in i, ingår också att betona skillnaderna mellan invandrare och svenskar samtidigt som man överbetonar likheter inom gruppen svenskar och gruppen invandrare. Vi ska inte förneka att det finns erfarenheter som är gemensamma för många människor som flyttar/flyr till Sverige oavsett ursprungsland. Det är erfarenheter från att lämna sitt land, att komma hit, hur man bemöts, diskrimineras, att lära sig ett nytt språk osv. Men detta är en identitet som skapas när människor kommer hit och som inte handlar om någon färdig kultur människor bär med sig.

I den introduktionskurs som CN vill införa talar han om att tydliggöra krav och om att göra upp målsättningar för varje person som är nyanländ invandrare. Då undrar vi vem som kräver att få ta del av dina och mina mål? Vem begär att vi ska göra ett kunskapstest bara för att vi finns till? Som socialister och antirasister är vi emot att samhället ska särskilja någon människa med dylika metoder. Lika självklart är det att de människor som flyttar/flyr till Sverige ska ha rättigheten att bosätta sig där de vill. CN förespråkar att denna rättighet, som idag finns fastslagen i lagen om eget boende, avskaffas för invandrare. Vi tycker det viktiga är att bekämpa avreglering av bostadsmarknaden som leder till social segregering. Denna drabbar många invandrare hårt. Redan med dagens invandrings- och asylpolitik tar vi oss rätten att bestämma vem ska få ta del av de rikedomar vi rövat till oss.

De frågor som CN tycker är viktiga i en introduktionskurs återskapar dessutom det dominerande samhällets syn på invandraren som reaktionär och konservativ, som icke-jämställd, som inte vill skicka sina barn till skolan. Några exempel: Apropå att invandrade män anställs främst i kvinnodominerade låglöneyrken säger CN att en vinst med detta kan vara att dessa män på arbetsplatsen får möta ”svenska kvinnor som jämställda arbetskamrater”. Vi ifrågasätter detta uttalande. Dels eftersom det felaktigt förutsätter att Sverige är ett jämställt land där kvinnor behandlas som jämställda kamrater av sina manliga kollegor. Dels antyder uttalandet att denna typ av jämställdhet är något som invandrade män behöver lära sig, de förutsätts inte ha samma syn. CN skriver också att invandrarna i en introduktionskurs skulle få lära sig ”alla människors lika värde med rätt att utvecklas efter egna mönster och önskningar”. Detta är ju förstås något som vi socialister kämpar för men knappast något som ”vi svenskar” har lösningen på och därför kan lära ut.

CN skriver att de barn som går i de religiösa friskolorna inte kommer i naturlig och daglig kontakt med andra ursprung och uppfostringstraditioner, vilket gör att man ”inte kan bryta uppfattningar, idéer och sedvänjor med oliksinnade”. Vi är, liksom CN, motståndare till friskolor. Vi vill dock ifrågasätta om de barn som går i den kommunala skolan i sin stadsdel kommer i daglig kontakt med barn från andra miljöer? Längre ner skriver CN att det i en friskola är mycket lättare att konservera en ”reaktionär kvinnosyn än i en vanlig svensk grundskola där de konservativa uppfattningarna utsätts för dagliga prövningar”. Visst finns det inom många religionsutövningar en reaktionär kvinnosyn, men det gäller inte endast de invandrade grupperna. Framförallt vill vi opponera oss mot bilden av den så kallade ”vanliga svenska grundskolan”. I den skola vi känner så utsätts inte reaktionära uppfattningar automatiskt för några prövningar.

Synen på dagens politiska rörelser

I inledningen av sin artikel ger CN läsaren en nostalgisk och ljuv beskrivning av 70-talet, då det sjöd av aktivitet i facket, hyresgästföreningar etcetera. CN:s förslag på hur vi ska kämpa mot segregation och rasism bygger på en tillbakablick på den rörelse som en gång fanns genom ABF, fackföreningar, hyresgästföreningar med mera. Samtidigt är CN mycket pessimistisk i sin syn på dagens politiska situation och de rörelser som finns idag. Vi menar att vi inte ska underskatta kraften i rörelser som antikrigsrörelsen, World Social Forum, kampen mot EU, mot Världsbanken och så vidare Vi har mycket att vinna på att synliggöra den politiska kamp i olika former som pågår över hela världen, istället för att fokusera på fundamentalistisk terror så som borgerliga medier gör.

CN skriver att det bara är när det gäller aktivitet i kvinno-, freds- kyrko- och internationella organisationer som invandrares engagemang ligger på jämförlig nivå med svenskarnas. Bakom detta ligger dock en betydande organisering som inte ska underskattas. Däremot är invandrare underrepresenterade i organisationer med inflytande och makt. Men detta beror inte på invandrares bristande organisering. Tyvärr begränsas ofta invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter. De ses inte som forum för organisering och förändring utan de används när majoritetssamhället vill föra ut ett budskap och inte har andra kanaler.

Vi anser, precis som CN, att revolutionärer ska arbeta aktivt i rörelser och organisationer och där föra ut ett internationellt perspektiv och vår övertygelse om klasskampens nödvändighet. Vi ska verka för självorganisering och självaktivitet och när vi har intressegemenskap så ska vi arbeta tillsammans med organisationer oavsett om det är invandrare eller svenskar. Vi håller med CN om att vi lever i en tid av nyliberal offensiv och att det inte är vänstern som sätter dagordningen. Det är inte heller vänsterns verklighetsbild som är den dominerande. Vi håller också helt med om att globaliseringen skärper kravet på en internationell klasskamp. Men i stället för att som CN gör betona skillnaderna mellan kampen i olika delar av världen måste vi socialister lita på vår analys och ideologi och föra ut budskapet om att kampen i princip är den samma över hela världen. Överallt finns ett klassamhälle och förtryck. Vi ska visa konflikters historiska bakgrund i imperialism och kolonialism. Vi ska visa att fattigdom och utslagning föder brott och våld, här i Sverige precis som överallt annars i världen. I stället för att, som CN, tala om de krav vi ska ställa på människor som invandrar ska vi socialister ställa krav på att människor som invandrar ska ha samma rättigheter och reella möjligheter som de infödda.

Vi tycker att CN:s förslag om att kämpa för tillräckliga resurser till svenskundervisning för invandrare och att invandrare ska få möjligheten att arbeta med avtalsenlig ersättning är bra. Det skulle likaså vara bra om alla invandrade fick göra en utbildningsutvärdering med möjlighet till skräddarsydd komplettering. Asylrätten och rättssäkerheten i asylförfarandet menar vi också måste stärkas väsentligt. Som socialister måste vi, som CN skriver, kämpa mot privatiseringar av bostäder och utbildning. Arbetstidsförkortningen är också ett centralt krav för att stärka arbetarklassen. Alla dessa generella krav är vi överens om. Det vi vänder oss emot är CN:s syn på invandrare och svenskar som inbördes homogena grupper men med stora skillnader grupperna emellan. Denna uppdelning av människor kommer till uttryck i till exempel hans förslag om krav på språktester, introduktionsprover och tvångsförflyttningar för invandrare.

De bilder av olika grannsamverkansprojekt som CN målar upp som avslutning i sin artikel har vissa poänger. Men den rörelse i form av ABF, Hyresgästförening och fackföreningar som han vill att vi ska använda i kampen måste ifrågasättas. Dessa rörelser (framförallt dess ledningar) är idag en del av makten genom det socialdemokratiska partiet och regeringen och har under historien varit en viktig del i nationsbygget. Vi menar att de ”gamla” rörelserna som CN talar om blev försvagade bland annat genom att ignorera förtryck som rasism och patriarkat. Fjärde internationalens internationalistiska grundsatser visar på ett bra sätt hur dessa rörelser byggt in sig i den borgerliga staten.

Vi revolutionärer måste sträva efter att föra ut och förankra våra idéer inom arbetarklassen och bland arbetarklassungdomar. Vi ska använda de möjligheter som finns, även den socialdemokratiska rörelsen om sådana möjligheter skulle finnas där. Vi ska använda oss av Fackligt Aktiva Invandrare (FAI) och alla andra initiativ där invandrare ställer ”œegna villkor för [sitt] deltagande”. Men som socialister måste vi akta oss för att tro att vi har ett recept för ”œintegration”. Vi ska, som CN skriver, sträva efter att stärka klasskampen och klassmedvetandet. Men vi måste söka efter krav och paroller som inte riktar sig till välviljan hos dem som har makt, utan till dem som kräver förändring.

Agnes Callewaert
Stefan Öberg