Etikettarkiv: Leo Trotskij

Trotskijs marxism – en antikritik

Nicolas Krassós kritik av Trotskijs politiska teori och praktik ger ett välkommet tillfälle att göra upp med en del av de missförstånd och fördomar som rått om grundarens av Röda Armén historiska roll, och som fortfarande vidlåder en stor del av den ‘obundna vänsterintelligensian’. Rötterna till dessa missförstånd är lätta att finna. Avslöjandet och fördömandet av en del av Stalins grövsta brott av de nuvarande ledarna i Sovjetunionen har inte på något sätt följts av ett accepterande av den linje för vilken Trotskij kämpade under de sista 15 åren av sitt liv. Varken i de ‘socialistiska’ ländernas interna uppbyggnad eller i dessas internationella politik (Kuba utgör härvidlag det enda undantaget) har man gått tillbaka till principerna om sovjetdemokrati och revolutionär internationalism som Trotskij försvarade. Men historiskt utgör det blotta faktum att Stalin störtats från sin piedestal och att många av de anklagelser som Trotskij riktade mot honom numera accepteras som riktiga, ett kraftigt historiskt rättfärdigande av den man som Stalins agent mördade den 20:e augusti 1940.

Var och en som förblir oengagerad i kampen för en slutgiltig seger för Trotskijs program – hans fullständiga politiska rehabilitering – blir därför benägen att rationalisera sin avsaknad av engagemang genom att leta efter fel eller svaga punkter i detta program. Man kan emellertid då inte upprepa de grova förvrängningar och förfalskningar som stalinistiska apologeter gjorde under 30-, 40- och 50-talen: att Trotskij var en ‘kontrarevolutionär’ och ‘imperialistagent’; att han önskade, eller objektivt tenderade att återinföra kapitalismen i Sovjetunionen. Man måste därför falla tillbaka på de argument, Trotskijs intelligentare och mera sofistikerade opponenter riktade mot honom på 20-talet: att han i grunden var ‘ickebolsjevik’, en vänstersocialdemokrat’, som inte förstått Rysslands egenart, finessen med Lenins organisationsteori, eller den framgångsrika proletära klasskampens komplexa dialektik i öst och väst. Detta är exakt vad Krassó gör idag.

Läs hela Mandels svar på Krassós kritik av Trotskij från Tidskriften Zenit.

Trotskijs marxism

Under många år var Trotskij ett omöjligt ämne för en marxist. Kampen i bolsjevikpartiet under tjugotalet åstadkom en så våldsam polarisering av föreställningen om honom inom den internationella arbetarrörelsen, att all rationell diskussion av hans person och verk upphörde. Den förbannelse Stalin utlade gjorde hans namn synonymt med förräderi för miljoner militanter i hela världen. På den andra sidan höll en hängiven och avskild minoritet hans minne heligt och såg hans tänkande som ‘vår tids leninism’. Ännu idag, 30 år efter hans död och ett decennium efter Stalins död, är en normal diskussion om Trotskij tabu inom den kommunistiska rörelsen. Magiska attityder till hans person fortlever – en slående anakronism i dagens värld. Det enda undantaget från den regeln är naturligtvis Isaac Deutschers tre volymer stora biografi – själv endast en del i ett större verk. Men här har paradoxalt nog storheten i Deutschers prestation till synes överväldigat varje annan eventuell bidragsgivare till en debatt inom marxismen om Trotskijs sanna historiska roll. Det är förvisso signifikativt att det aldrig skett någon marxistisk värdering av Deutschers verk, som kvalitativt motsvarar dess betydelse. Det har varit så långt före sin tid, att det ännu inte riktigt assimilerats och har följaktligen aldrig blivit ifrågasatt.

Dess innebörd kan emellertid assimileras genom en fortlöpande diskussion av skilda områden inom Sovjets historia – också där skilda meningar utvecklas. Det skulle vara ett misstag att inte ta upp specifika problem av fruktan att inte lyckas få något grepp om ett helt revolutionärt skeende eller dess historieskrivare.

Syftet med denna essä är att angripa ett sådant problem: hur skall vi bedöma Trotskij som marxist? Detta innebär att jämföra honom med Lenin snarare än med Stalin och att försöka se vilken som är den utmärkande enheten i hans teoretiska skrifter och i hans verksamhet som politiker. För detta ändamål sönderfaller Trotskijs liv i fyra distinkta faser: 1879-1917,1917- 21,1921-29 och 1929-40. Tesen i denna essä är att alla fyra perioderna bäst förstås inom ramen för ett enda problem: Trotskijs förhållande till partiet som proletariatets revolutionära organisation och dennas latenta teoretiska bas. Det kommer att hävdas, att detta fokus belyser alla grundläggande karakteristika (brister och förtjänster) hos Trotskijs tänkande som marxist och förklara växlingarna i hans politiska karriär.

Läs hela Krassós kritik av Trotskij från Tidskriften Zenit.

Nicolas Krassó och Ernest Mandel om Trotskijs marxism

Debatten mellan Nicolas Krassó och Ernest Mandel om Trotskijs marxism fördes ursprung- ligen i den brittiska vänstertidskriften New Left Review (NLR) under 1967-68. Debatten, som inleddes med en artikel av Krassó i NLR nr 44 (hösten 1967), fick stor genomslagskraft och spridning. Den engagerade även andra skribenter (bl a skrev Tamara Deutscher, hustru till den kände marxistiske Trotskij-biografen Isaac Deutscher, ett inlägg i NLR).

Vilka var då debattörerna? Mandel en känd företrädare för den trotskistiska Fjärde Internationalen, behöver förmodligen ingen närmare presentation. Men vem var Krassó?

Nikolas Krassó var ungersk (antistalinistisk) kommunist, som anslöt sig till det ungerska kommunistpartiet redan vid fjorton års ålder. Han var en flitig skribent i kommunistpartiets teoretiska tidskrift 1947-49, men råkade i onåd i samband med den kampanj som 1950 riktades mot den marxistiske filosofen Georg Lukàcs. Efter sin militärtjänst deltog han i den intellektuella kampen mot ärkestalinisten Rakosi i kommunistpartiets ledning. Krassó deltog aktivt i Ungern-upproret, där han spelade en mycket viktig roll för bildandet av Budapests centrala arbetarråd. Efter upproret slagits ned tvingades han att gå i exil och kom till England, där han vid 60-talets början kom med i redaktionen för New Left Review.

Debatten mellan Krassós och Mandels översattes till många språk. I Sverige publicerades Krassós inledande inlägg i tidskriften Zenit och senare (1971) gavs debatten ut i bokform (i Zenitserien). Boken var försedd med en snorkig inledning av Zenit-redaktören Lennart Berntson, som uppenbarligen inte litade på att läsarna skulle ”förstå” att Mandel ”förlorade” debatten och därför tog han fram pekpinnen och för att klargöra hur det hela förhöll sig. Vi förstår honom, ty för det krävs ett stort mått med spetsfundigheter för att komma ifrån den rimliga slutsatsen att det i själva verket var Mandel som gick ”segrande” ur debatten, en konklusion som f ö en stor del av NLR-redaktionen delade, eftersom den närmade sig Fjärde Internationalen (och vissa redaktionsmedlemmar gick även med i FI, bl a Robin Blackburn). Det är i detta sammanhang heller inte så underligt att Berntsons inledning även föranledde en debatt i tidskriften Zenit (med inlägg från trotskisten Benny Åsman). I denna artikelsamling har vi dock inte tagit med något av denna sidodebatt, utan enbart Krassó/Mandel-inläggen – de behöver inga tillrättalägganden, utan reder sig utmärkt själva.

Januari 2007
Martin Fahlgren

Den nya kursen

Förord

Denna broschyr är avsevärt försenad. På grund av sjukdom har jag inte kunnat publicera den tidigare. Men när allt kommer omkring, har problemen under den tid diskussionen hittills pågått endast hunnit ställas.

Under diskussionens gång har en nästan ogenomtränglig slöja av stickande dammoln lägrat sig kring dessa problem, som berör partiets inre förhållanden och landets ekonomi. Men detta kommer att gå över. Dammolnen kommer att skingras. Tingens rätta konturer kommer att framträda. Partiets kollektiva tänkande kommer undan för undan att dra fram det väsentliga ur dessa debatter, att mogna och bli allt självsäkrare. Och på så sätt kommer partiets bas att vidgas, samtidigt som ledningen blir säkrare.

Häri ligger den objektiva betydelsen av centralkommitténs resolution om ”den nya kursen”, vilka ”backslags”-tolkningar den än är föremål för. Hela det tidigare utrensningsarbetet, förbättringarna i fråga om den politiska skolningen och den teoretiska nivån, och slutligen fastställandet av de nödvändiga kvalifikationerna för partifunktionärerna, kan endast fullbordas genom en utvidgning och intensifiering av den självständiga verksamheten inom hela partikollektivet. Ty denna verksamhet är den enda säkra garantin mot alla de faror som är förbundna med den nya ekonomiska politiken och trögheten i den europeiska revolutionen.

Men partiets nya kurs är uppenbarligen endast ett medel och inte ett mål i sig. Vi kan säga att dess betydelse för den kommande perioden helt och hållet avgörs av i vad mån den kan bidraga till en lösning av vår ekonomiska huvuduppgift.

Förvaltningen av vår statliga ekonomi har av förståeliga skäl måst centraliseras. Detta fick till första resultat att de problem och meningsskiljaktigheter som rörde den centrala ekonomiska ledningen förbehölls en trång krets av personer. Partiet kunde ännu inte i sin helhet utöva ett omedelbart inflytande över de problem och grundläggande svårigheter som en planmässig styrning av den statliga ekonomin ställs inför. Inte ens den XII:e kongressen berörde faktiskt den planmässiga styrningen av statsekonomin annat än i formell mening. Det är förklaringen till att den väg och de metoder som fastställdes i kongressresolutionen hittills knappast alls tillämpats och att Centralkommittén nyligen på nytt måst ställa frågan om att verkställa den XII:e kongressens ekonomiska beslut, särskilt då dem som rör Gosplan1

Men den här gången har Centralkommitténs beslut dessutom från skilda håll mottagits med en god portion skeptiska reflexioner om Gosplan och den planmässiga styrningen i allmänhet. Denna skepsis innehåller ingenting av skapande tänkande, ingen teori, den saknar helt seriös inriktning. Och att denna billiga skepticism tolereras i partiet beror just på att partiets kollektiva tänkande ännu inte klart angripit problemet med en centraliserad och metodisk styrning av ekonomin. Ändå är revolutionens öde helt och hållet beroende av om denna styrning kan förverkligas på ett fruktbart sätt.

Det är först i slutkapitlet som denna broschyr tar upp problemet med den planmässiga styrningen, och den gör det på basis av ett särskilt exempel som vi inte godtyckligt valt utan som påtvingats oss av diskussionerna inom partiet. Vi får hoppas att partiet, under den kommande perioden, på ett betydligt mer konkret sätt än nu kommer att angripa dessa problem. När man från åskådarläktaren – och där befinner jag mig f.n. – tar del av den aktuella ekonomiska debatten, förefaller det som om partiet förflyttat sig ett år tillbaka i tiden för att på nytt och i en mer kritisk anda bearbeta den XIL:e kongressens beslut. Härav följer att de frågor som så att säga monopoliserades av en trång krets av personer, nu i växande utsträckning börjar sysselsätta partiet i dess helhet. För min del vill jag bara råda de kamrater som arbetar med de ekonomiska frågorna att noggrant studera den XII:e kongressens debatter om industrin och på ett riktigt sätt förbinda dem med den aktuella diskussionen. Jag hoppas att inom kort kunna återkomma till dessa frågor.

Det måste påpekas att det, i den muntliga och skriftliga partidebatten, framlagts en enorm mängd ”fakta” och information som inte har något gemensamt med verkligheten och, för att använda en förskönande omskrivning, är frukten av en tillfällig inspiration. Detta kommer att beläggas i vår broschyr. Att tillgripa sådana ”slående” medel är i grund och botten liktydigt med bristande respekt för partiet. Och enligt min uppfattning bör partiet svara på detta förfarande med en minutiös granskning av de framlagda citaten, siffrorna och fakta. För partiet är detta ett utomordentligt betydelsefullt sätt att skola massorna och sig självt.

Vårt parti är tillräckligt moget för att inte behöva ta sin tillflykt till det ”absoluta lugnet” eller den frenetiska diskussionen. En stabilare demokratisk regim inom partiet kommer att garantera att vår diskussion får den karaktär den bör ha och kommer också att klargöra att endast noggrant verifierade fakta bör framläggas för partiet. På samma sätt bör den allmänna partiopinionen ta form genom en skoningslös kritik. Fabrikscellerna bör i sin dagliga verksamhet verifiera både diskussionens fakta och slutsatser. Det skulle likaledes vara av stort värde om skolungdomen, till grund för sitt arbete i historia, ekonomi, statistik, hade en minutiös kontroll av de data som används i den pågående partidiskussionen och på vilka partiet imorgon och i övermorgon kommer att grunda sina beslut.

Jag upprepar: den viktigaste landvinning partiet gjort, något som måste bevaras, är att de avgörande ekonomiska frågorna, som tidigare avgjordes inom ett fåtal institutioner, nu står i centrum för partimassornas uppmärksamhet. Vi går således in i en ny period. De av diskussionen framkallade dammolnen kommer att skingras, alla felaktiga uppgifter kommer att tillbakavisas av partiets tänkande och de grundläggande frågorna rörande den ekonomiska organiseringen kommer hädanefter inte att förloras ur sikte av partiet. Revolutionen kommer att vinna på det.

L. Trotskij

P.S. – Förutom de i Pravda publicerade artiklarna innehåller denna broschyr några nya kapitel, nämligen: Byråkratismen och revolutionen, Tradition och revolutionär politik, ”Underskattandet” av bönderna, Planerad ekonomi. Vad gäller de redan publicerade artiklarna, publiceras de nu på nytt utan ett ords ändring. Detta gör det möjligt för läsaren att bedöma hur monstruöst innebörden i dem förvrängts och ännu ibland förvrängs i diskussionen.

L.T.

Läs hela boken Den nya kursen av Leo Trotskij. Ursprungligen publicerad som Röda Häften nr 18-20, 1972.

Inledning till Leo Trotskijs ”Den nya kursen”

När Trotskij den 4 december 1923 lät publicera sin artikel ”Om funktionärsväldet inom armen och annorstädes” i partiorganet Pravda, och därmed inledde den serie Pravda-artiklar som så småningom skulle sammanställas och ges ut under titeln Den Nya Kursen, skedde det mot bakgrund av en långvarig social oro, en helt otillfredsställande ekonomisk situation och en häftig kamp på den politiska scenen i den unga arbetarstaten.

Med NEP – den – Den Nya Ekonomiska Politiken – trodde sig Lenin och hans kamrater ha tagit ett nödvändigt ”steg tillbaka” från den s.k. krigskommunismens stundtals messianska föreställningar om ett omedelbart förestående kommunistiskt paradis. Det var nödvändigt att anpassa sig till den förändrade situationen efter inbördeskrigets slut. År 1921, då det Ryska Kommunistpartiets X:e Kongress antog propositionen om NEP, befann sig nämligen det ryska samhället på ljusårs avstånd från kommunismen i dess marxska mening. Isolering, bottenlös fattigdom, kulturell utarmning och allmänna upplösningstendenser var de bittra realiteter kommunismens företrädare på jorden hade att brottas med. En viss anpassning till marknadsmekanismerna, det privata vinstintresset hos industriell och agrar småproduktion inom ramen för den proletära maktens dominans var en tvingande nödvändighet. Och den gav snart påtagliga resultat, särskilt inom jordbrukssektorn.

Men svårigheterna tornade snart upp sig på nytt. Den industriella produktionens ökningstakt var låg. Och det var fr.a. inom den lätta industrin som vissa framsteg uppnåddes. Den tunga industrin var ännu 1923 så gott som förlamad. Priserna på industrivaror steg snabbt utom räckhåll för konsumenterna. En allvarlig obalans rådde mellan industrisektorn och jordbrukssektorn, mellan stad och land: det var den s.k. ”saxens” tid, dvs. en tid av djupgående klyfta mellan industri- och jordbrukspriserna. Arbetarna var hårt ansträngda och på sina håll ställdes frågan om NEP egentligen inte snarare stod för Den Nya Exploateringen av Proletariatet än Den Nya Ekonomiska Politiken …

Året 1923 kom att bevittna en kondensering av de ekonomiska och sociala motsättningarna till det politiska planet. Under juli och augusti förekom en rad ”vilda” strejker och risken för storstrejk var överhängande. Samtidigt uppträdde nya splittergrupper inom partiet, varav de viktigaste var Arbetargruppen och Arbetets Sanning. Allt detta skedde mot bakgrund av en sedan länge pågående kamp på högsta nivå, en kamp vars främsta antagonister snart kom att heta Josef Stalin och Leo Trotskij. Lenin var försatt ur spel på grund av upprepade slaganfall: han skulle komma att avlida i januari 1924.

I oktober samma år steg den politiska temperaturen ytterligare sedan fyrtiosex framstående partimedlemmar, fyrtiosex ”revolutionsgeneraler” med Isaac Deutschers ord, avgivit ett mot den politiska ledningen (det s.k. triumviratet bestående av Stalin-Kamenev-Zinovjev) starkt kritiskt uttalande. De 46 kritiserade den ekonomiska politiken och angrep den tilltagande byråkratiseringen inom stats- och partiapparaterna. Bland de 46 märktes berömdheter som industriadministratören Pjatakov, den ekonomiska teoretikern Preobrazjenskij, oktoberresningens organisatör Antonov-Ovseenko och Koltjaks besegrare I. Smirnov.

Triumvirerna höll på att förlora kontrollen över händelseutvecklingen. De blev tvungna att manövrera med en blandning av morot och käpp. De fördömde de 46 i particellerna utan att få bukt med surrande rykten och ett utbrett missnöje. De försökte öppna en fri debatt i Moskva, men vidtog nya repressiva åtgärder när den öppna debatten på allvar började hota deras ställning. Spänningen kvarstod trots alla mått och steg. Triumvirerna såg sig i detta läge tvingade att ta ett verkligt krafttag för att avväpna den tilltagande oppositionen genom att ”riva av ett blad ur dess bok”. De initierade en Ny Kurs som skulle garantera partimedlemmarna full yttrande- och kritikfrihet och redigerade i detta syfte en resolution som fördömde ”den byråkratiska regimen inom partiet”.

Vad gjorde nu Trotskij under dessa dramatiska veckor? I själva verket var han sedan slutet av oktober ett hjälplöst offer för de vådliga följderna av en andjakt i kärrmarkerna utanför Moskva: han låg till sängs, drabbad av malaria! Ändå råder det ingen tvekan om att de 46′ protest var inspirerad, om inte initierad, av Trotskij, som under lång tid drivit en kritik av triumvirerna i en rad frågor.

Triumvirernas Nya Kurs försatte Trotskij i en svår belägenhet. Å ena sidan visste han mer än väl att deras Nya Kurs enbart kunde vara en manöver, ett sätt att utan djupare transformationer kanalisera den värsta opinionsstormen i för dem ofarliga banor. Å andra sidan var han, som politbyråledamot, bunden av en rad tidigare ställningstaganden. Trotskij hade ett visst namn om sig att vara en obeveklig ”disciplinär”, en förespråkare för militarisering av arbetet och statlig kontroll av fackföreningarna. Han hade också varit med om att anta det av Lenin föreslagna fraktionsförbudet på den X:e Kongressen år 1921. Från sin sjukbädd föreslog Trotskij vissa ändringar i triumvirernas resolutionstext, fick dem alla godkända och undertecknade resolutionen.

Trotskij vägrade emellertid trots allt att låta sig bindas av denna signatur. Dagen före undertecknandet, den 4 december, publicerade han i Pravda den första artikeln i sin egen artikelserie om Den Nya Kursen. Den 8 december, sedan Stalin uttryckligen försökt slå in en kil mellan Trotskij och de 46, skrev han sitt öppna ”brev till partimedlemmar”, vilket återfinns som första text bland bilagorna i denna broschyr.

I och med publicerandet av dessa och de övriga Pravda-artiklarna hade Trotskij för första gången offentligt markerat en klar skiljelinje mellan sina egna uppfattningar och triumvirernas. Här börjar Trotskijs verkliga kamp mot den stalinistiska byråkratin, en kamp han skulle föra ända till den dag år 1940 då fiendens utsända mördare i en helt annan del av världen med sin ishacka satte en blodig punkt för hans märkliga bana.

Trotskijs Den Nya Kursen är långt ifrån enbart ett lidelsefullt försvar för den proletära demokratin mot den byråkratiseringsprocess som hotar att strypa den. Den är också, och fr.a., en global analys av det sovjetiska övergångssamhällets utveckling och problem, en analys som äger en brännande aktualitet än idag. Genom sin sammansatthet och dynamik är texterna också utmärkta exempel på en vetenskaplighet i analysen till skillnad från stalinismens ”empiriodogmatiska” katekeser eller historicismens spekulativa utsvävningar: de innehåller en revolutionär dialektik i kritiskt arbete.

Två huvudproblem sysselsätter Trotskij i dessa texter, ett politiskt och ett ekonomiskt. På det politiska planet dominerar problemet med byråkratismen och byråkratin. På det ekonomiska planet är det problemet med industrialiseringen och planeringen av ekonomin som står i förgrunden. För Trotskij är inte dessa plan skilda åt genom någon kinesisk mur, utan står i ett intimt beroendeförhållande till varandra. Det är först när byråkratin nedkämpats och en verklig demokratisering erövrats av basen som de fundamentala ekonomiska problemen kan tänkas få en lösning. Politiken måste sättas främst! Även om ekonomin är det grundläggande, det som i sista hand avgör det socialistiska uppbyggets öde.

Om det är detta dialektiska samband mellan ekonomi och politik, denna analys av förhållandet mellan byråkratiseringen och den bristande ekonomiska planeringen och industrialiseringen som är kärnan i Den Nya Kursen, så innehåller den också en rad delanalyser av stort intresse, inte minst därför att många av dem utgör slående svar på en nutida sofistikerad men likväl ogrundad Trotskij-kritik.

När det t.ex. gäller hela den för Trotskij – och epoken – så centrala frågeställningen om byråkratin, innehåller Den Nya Kursen, ett antal avgörande teoretiska avgränsningar mot förenklade, ideologiska synsätt och han uppställer således de viktigaste elementen för en vetenskaplig teori om byråkratismen och byråkratin.

Avgränsningen sker i första hand mot två felaktiga synsätt. För det första mot ett empiricistiskt synsätt, där problemet med byråkratismen reduceras till en fråga om sekreterarhierarkier eller dåliga vanor hos ämbetsmännen: ”Det är ovärdigt en marxist att betrakta byråkratismen som summan av ämbetsmännens dåliga vanor”. Trotskij kopplar från första början byråkratismen till övriga samhällsfält. Han placerar in byråkratismen i dess förhållande till den ekonomiska utvecklingen, de sociala klasserna och den internationella revolutionens gång och söker härigenom etablera ett djupare orsakssamband: ”Byråkratismen är, såsom bestämt system för administration av människor och ting en samhällelig företeelse. Dess djupgående orsaker ligger i samhällets heterogenitet, olika befolkningsgruppers skilda dagliga och grundläggande intressen . . .”

För det andra avgränsar sig Trotskij mot en ”historicistisk” eller ”sociologistisk” uppfattning, där byråkratin ses som ett direkt uttryck för en social klass utan att äga en relativ autonomi, en status av ”speciell social typ”, oberoende av socialt ursprung, bestämd av ett objektivt byråkratiskt system och dess sammansatta förhållande till den samhälleliga helheten. För Trotskij är byråkratin varken en ny social klass eller ett direkt uttryck för en sådan. I det ryska fallet är den genom sin historia och tradition förbunden med arbetarklassen, men kan på grund av sin inneboende konservativa traditionsbundenhet, sin överdrivna pragmatism och självgodhet inte verka som drivande kraft i det socialistiska uppbygget, ett uppbygge som kräver strategisk blick, oupphörlig förnyelse och intima band med ”basen”. Ju mer oförmögen byråkratin blir att fylla sina krävande uppgifter, desto mer förstärks de byråkratiska tendenserna, och ju starkare de byråkratiska tendenserna blir, desto mer ökar risken för en veritabel urartning, för att byråkratin gör sig till tolk för andra sociala intressen än de proletära. I det ryska fallet gäller det fr.a. den blomstrande småproduktionens intressen.

Denna syn ligger till grund, inte bara för den specifika analysen av byråkratismen och byråkratin, utan gäller också hela analysen av de politiska strukturernas och institutionernas förhållande till det sociala fältet, till klasskampsfältet för att låna en term av N. Poulantzas. Det grundläggande för hela denna analys är just den politiska nivåns säregenhet och relativa självständighet i förhållande till de sociala klasserna.

Ett annat aktuellt problem Trotskij tar upp i Den Nya Kursen är frågan om ungdomens, särskilt den studerande ungdomens, roll i samhället och partiet. Han ser, liksom Lenin, ungdomen som en social och politisk ”barometer”, en spegel av sociala och politiska tendenser i samhället som helhet och, inte minst betydelsefullt, som en utomordentlig antibyråkatisk kraft. Dessa iakttagelser renderade honom ett för alla sanna revolutionärer gemensamt epitet: ”ungdomens förförare”!

När det, slutligen, gäller de mer specifikt ekonomiska frågorna, är Den Nya Kursen ett intressant exempel på en sida hos Trotskij som vanligen förbises. Icke desto mindre visar kapitlet om planerad ekonomi en djup insikt i ekonomiska frågor. Särskilt intressant är här Trotskijs resonemang kring förhållandet mellan plan och marknad, där han betonar vikten av att utnyttja båda, inom ramen för den socialistiska planeringens ledande roll och successiva underminering av marknaden, en process på mycket lång sikt.

Den Nya Kursen sätter fingret på de ömma punkterna i den unga sovjetiska arbetarstaten. Dess djupaste lärdom är den att socialismen aldrig kan byggas utan ett verkligt och oavbrutet inflytande från massornas sida, utan en proletär ekonomisk och politisk demokrati inom ramen för det socialistiska och centraliserade Rådssystemet. Ändå kom dess idéer aldrig att slå igenom i Sovjet år 1923. Trotskij förlorade, men varför? Det ligger naturligtvis helt utanför ramen för denna korta inledning att utreda den frågan. Här kan endast några korta punkter anges.

För det första sattes stöten in först efter en ödesdiger försening. I själva verket var Den Nya Kursen Trotskijs första offentliga angrepp på byråkratin inom partiet. I ett tidigare läge, under den avgörande XII:e Kongressen t.ex., då Trotskij med Lenins stöd kunnat tillfoga triumvirerna ett dödligt slag, förhöll han sig egendomligt passiv. Han hade ingått en kompromiss med triumvirerna. Han blev inte i tid medveten om själva byråkratiseringens omfattning: hans egen ledande roll i parti och armé avtrubbade till en början hans känslighet. Triumvirerna manövrerade dessutom oupphörligt för att minska hans inflytande och kompromettera denne ”halvmensjeviks” auktoritet. Ett faktum är att Stalin redan långt innan 1923, med Zinovjevs och Kamenevs hjälp, samlat en enorm makt inom och utom partiet. 1923 kom att bli det år då denna hans maktställning på ett avgörande sätt befästes. Fr.o.m. detta år är det reaktionen, kortsyntheten, byråkratismen, den ideologiska förflackningen av marxismen som väger över i Sovjetunionen. Byråkratin är hädanefter baktung i det ryska samhället. Och vi känner idag de ännu oöverskådliga effekterna av detta historiska bakslag: Skenrättegångar mot politiska fiender, förräderi mot den internationella revolutionens intressen, brutala militärockupationer av ”socialistiska broderländer” vid folkliga resningar. Balansräkningen tyngs av skulder till alla stalinismens otaliga offer.

Trotskijs lidelsefulla kamp mot byråkratin från 1923 framstår, i ljuset av den efterkommande utvecklingen, som en mäktig men trots allt ensam signal att ”vrida tiden rätt igen”. Men Trotskij är inte en tragisk Hamletgestalt. Hans egen tid slog dövörat till – idag, däremot, är det tid att lyssna – och handla!

Göteborg den 23 mars 1972
Otto Mannheimer

Läs hela boken Den nya kursen av Leo Trotskij. Ursprungligen publicerad som Röda Häften nr 18-20, 1972.

Kapitalismens dödskamp och IV Internationalens uppgifter

Övergångsprogrammet redigerat av Leo Trotskij

Förord till den svenska utgåvan 1969

Det första marxistiska övergångsprogrammet återfinns i det Kommunistiska partiets Manifest från 1848, i senare delen av kapitlet ”Proletärer och Kommunister”. Detta program, som är uppställt i 10 punkter, avser både att förena arbetarna i kampen för erövrandet av makten, och att ligga till grund för politiken efter maktövertagandet. De program som framställdes av de stora arbetarpartierna under andra hälften av 1800-talet, av vilka det mest kända är Erfurtprogrammet av år 1891, bestod däremot av två olika delar utan något dialektiskt samband: å ena sidan ett maximiprogram, som uttryckte kravet på ett socialistiskt samhälle i en obestämd framtid, och å den andra ett minimiprogram som rörde dagskraven inom ramen för det kapitalistiska samhället, ty frågan om proletariatets erövrande av makten kunde inte ställas som ett näraliggande mål, under denna epok av kapitalistisk utveckling och expansion i världsmåttstock.

I och med att kapitalismen gick in i sin imperialistiska fas i början av 1900-talet, ställdes åter frågan om makten på dagordningen; 1905 års ryska revolution blev den första och mest slående påminnelsen om detta. 1917 framställde bolsjevikerna något som i realiteten var ett övergångsprogram, även om denna term inte användes (det återfinns såväl i Aprilteserna som i Lenins broschyr ”den förestående katastrofen och sättet att komma över den”). 1918 tillkännagav Rosa Luxemburg i sin programförklaring vid grundandet av det tyska kommunistiska partiet, efter att som den första ha insett faran av att skilja ut två icke förbundna delar av programmet och med hänvisning just till det ovannämnda avsnittet av Manifestet och till Erfurt programmet, att det var nödvändigt att återgå till Manifestets problematik:

”Vårt program står i medveten motsatsställning till det synsätt som hittills legat till grund för Erfurtprogrammet, i medveten motsatsställning till skiljandet mellan de omedelbara, så kallade minimikraven för den ekonomiska och politiska kampen, och det långsiktiga socialistiska målet, maximikravet. I medveten motsatsställning mot detta framlägger vi resultatet av de 70 senaste årens utveckling och framförallt dess direkta produkt: världskriget, och säger: för oss existerar inte ett minimiprogram och ett maximiprogram; socialismen är odelbar; socialismen, det är det minimum som vi idag måste förverkliga.”

Efter att ha konstituerat sig som organisation och vidtagit åtgärder för att utestänga reformistiska och centristiska strömningar under de två första Världskongresserna, förde den kommunistiska Internationalen fram begreppet ”övergångsprogram” vid de 3:e och 4:e Världskongresserna (1921 och 1922) i följande termer:

”Istället för reformisternas och centristernas minimiprogram, sätter den kommunistiska Internationalen upp kampen för proletariatets konkreta behov, för ett system av krav, som i sin helhet krossar bourgeoisins makt, organiserar proletariatet och framställer etapperna i kampen för proletariatets diktatur och där varje särskilt krav uttrycker ett behov från de breda massornas sida även om dessa massor ännu inte medvetet ställt sig på den proletära diktaturens mark.” (3:e kongressen 1921, tes om taktiken).

”I de nationella sektionernas program måste nödvändigheten av kampen för övergångskrav motiveras klart och tydligt; reservationerna för förhållanden mellan dessa krav och de konkreta förhållandena i tid och rum bör nämnas.

Den teoretiska grundvalen för alla övergångs- och delkrav måste ovillkorligen formuleras i det allmänna programmet. Den 4:e kongressen uttalar sig lika bestämt mot försöket att framställa införandet av övergångskrav i programmet som opportunism, som mot varje försök att förflacka eller ersätta de grundläggande revolutionära målsättningarna med delkrav.

I det allmänna programmet bör de grundläggande historiska situationer, mellan vilka de nationella sektionernas övergångskrav grupperar sig, klart framställas i enlighet med de olika ländernas väsentliga skillnader ifråga om ekonomisk och politisk struktur, som exempelvis i fallet England a ena sidan och Indien å den andra, osv …” (4:e Kongressen, Resolution om den Kommunistiska Internationalens program).

Men i takt med stalinismens konsolidering övergav den kommunistiska Internationalen alltmer själva tanken på ett övergångsprogram. Efter en sick-sack mellan ultravänsterpolitik och högerglidningar, stabiliserades dess linje i form av en klart högeropportunistisk politik (Folkfronter, Nationella fronter), där man samarbetade eller sökte få till stånd samarbete med delar av bourgeoisin inom ramen för det kapitalistiska systemet. De kommunistiska partierna återgick de facto till minimiprogrammets ide. Det kunde inte längre bli tal om ett system av krav, som artikulerades för att utveckla och höja klasskampen utifrån övergångs- och delkrav i riktning mot en arbetarregering.

Det blev den IV:e Internationalen som, ifråga om övergångsprogrammet och i en mängd andra frågor, bevarade och utvecklade teorierna från den Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser. Efter en rad förberedande utkast från olika nationella sektioner (Det franska Kommunistiska Förbundet, den belgiska sektionen osv . . .) antog den IV:e Internationalens konstituerande kongress år 1938 det dokument som i den trotskistiska rörelsens historia blivit känt under namnet Övergångsprogrammet. Det är detta program som vi nu publicerar för första gången i en svensk utgåva.

Detta program är inte vad man skulle kunna kalla IV:e Internationalens grundläggande program; det senare utgörs av samtliga erfarenheter från kampen för socialismen alltsedan arbetarrörelsens ursprung. Ett sådant program har aldrig sammanställts i form av ett särskilt dokument. Det utgörs framförallt av de marxistiska klassikernas lärdomar, den kommunistiska Internationalens första fyra kongresser, den sovjetiska och internationella Vänsteroppositionens grundläggande dokument och den IV:e Internationalens Kongressdokument. I detta historiska sammanhang utgör Övergångsprogrammet en del i IV:e Internationalens grundläggande program. Och det kan betraktas som den politiskt sett viktigaste delen i detta program, i den meningen att det med utgångspunkt från de samlade erfarenheterna i det grundläggande programmet, formulerar ett politiskt program avsett att mobilisera massorna i aktioner som utgår från deras medvetenhetsnivå vid ett givet tillfälle, och leder dem, via ett uppfostrande arbete under loppet av dessa aktioner, till den högsta nivån, vilket för dem till erövrandet av makten.

Övergångsprogrammet vilar alltså på två grundläggande element: 1) en situation där det kapitalistiska samhället har förlorat sin stabilitet i historisk mening (inte nödvändigtvis i varje givet läge eller i varje land) och där kampen för erövrandet av makten har blivit huvuduppgiften i denna historiska period; 2) en sammanhängande kedja av paroller, knutna till de internationella och nationella konjunkturella förhållandena där en viss kombination av krav avser att transformera massornas kamp till dess högsta politiska nivå.

Detta programs nyckelelement utgörs just av de sammanlänkade kravens höjdpunkt, som för att vara effektivt måste motsvara massrörelsens inre utvecklingsdynamik: den sammanhängande kedjan av krav bör leda fram till parollen arbetar- och bonderegeringeller arbetarregering. Även på denna punkt har IV:e Internationalen återupptagit och berikat lärdomarna från den kommunistiska Internationalens 3:e och 4:e kongresser i och med att denna paroll inte används som synonym till proletariatets diktatur, utan som formel för en övergångsregering motsvarande de givna villkoren vad gäller massornas grad av organisation och medvetenhet. Ett program som saknar perspektivet om de arbetande massornas regering, vilken inte vidtar antikapitalistiska åtgärder, är inte ett övergångsprogram.

Även på en annan punkt innebär programmet från 1938 ett berikande i förhållande till den kommunistiska Internationalen: den stalinistiska degenereringen i Sovjetunionen har ställt frågan om den politiska revolutionen mot den byråkratiska makten och övergångsprogrammet från 1938 innehåller en avdelning om denna kamp med paroller, vars konjunkturella aspekt Trotskij uttryckte på följande sätt i Den Förrådda Revolutionen:

”Denna revolutions program är beroende av det ögonblick då revolutionen utbryter, på den nivå som landet har uppnått, och i hög grad på den internationella situationen.”

Övergångsprogrammet som skrevs på tröskeln till andra världskriget, fick sin mest slående verifiering några år senare, strax efter kriget. Alla de stora striderna i Europa omedelbart efter kriget återspeglade i sin utveckling övergångsprogrammets inre logik och paroller; men arbetarklassen stod i de flesta fall under inflytande av stalinistiska partier som inte ville störta kapitalismen på grund av Kremls avtal med imperialisterna i Yalta, Teheran och Potsdam. Dessa strider leddes alltså inte i riktning mot inrättandet av arbetarregeringar och misslyckades. Den koloniala revolutionen har vidare verifierat den del av programmet som rör de koloniserade ländernas uppror mot de imperialistiska metropolerna. De polska och ungerska massornas aktioner 1956 och de tjeckiska massornas 1968 har slutligen bidragit med att verifiera de väsentliga linjerna från programavsnittet om Sovjetunionen (som ju var den enda arbetarstaten vid tiden för programmets tillkomst).

Denna tredubbla verifikation är i och för sig tillräcklig för att inse betydelsen och värdet av detta dokument. Det är idag lika giltigt, på villkor, naturligtvis, att man genomför de justeringar som krävs av de senaste årens utveckling.

Vi är förvissade om att publicerandet av detta program på svenska, kommer att innebära ett vapen i kampen på flera sätt för dem som nu vänder sig till trotskismen och den IV:e Internationalen. De kommer att finna ett dokument som klargör hur IV:e Internationalen, som skapades efter mångårig kamp från den trotskistiska rörelsens sida för försvaret av den revolutionära marxismens teoretiska och politiska lärdomar, har formulerat sin vilja att kämpa för arbetarrörelsens ledning genom att applicera dessa lärdomar på den nuvarande epokens konkreta förhållanden. Mot den ständiga godtyckligheten och förlikningen; mot de rigida lönestoppen och de ineffektiva prisstoppen; mot respekten för den kapitalistiska egendomen; mot förstatliganden som inte förändrar industrins struktur utan bidrar till inflationen; mot alla bedrägerier som arbetarna tvingas bekosta; mot allt detta ställer Övergångsprogrammet strejken med dess strejkvakter och arbetarmilisen; den rörliga löneskalan och masskommittéernas priskontroll, exproprieringen av utsugarna, ekonomins reorganisering och planering under ARBETARKONTROLLEN.

Detta dokument förblir än idag i hög grad giltigt, mer än trettio år efter det att det skrevs, och detta trots de omfattande förskjutningar och förändringar som ägt rum under dessa år.

Läs hela. Denna översättning av Peter Sahlberg ursprungligen publicerad i bokserien Röda Häften, nr 2 1970.

Om Rosa Luxemburg

Rosa Luxemburg intar en särställning inom den revolutionära rörelsen. Liksom den unge Trotskij låg hon ofta i dispyt med Lenin, men till skillnad från honom har hon inte blivit förföljd och förtalad av Lenins efterapare – detta trots att hon i debatterna med Lenin förfäktade nästan identiska uppfattningar med Trotskij. Efter ett misslyckat försök 1930 att misskreditera den tyska vänstern (se Stalins artikel ”Om några frågor ur bolsjevismens historia”, i Leninismens problem, ss. 555-572), har man istället sökt inrangera henne i hyllningskören till den ”store Stalin”, samtidigt som man naturligtvis skolastiskt höjer pekfingret och påpekar hennes många ”felaktigheter”. Hennes Samlade Verk kan nu utges i DDR, och i Sverige har hon tagits om hand av ingen mindre än KFML:s chefsideolog Bo Gustafsson, som för några år sedan gav ut en starkt ideologiserad antologi av hennes skrifter. De arbeten som han inte vill ge ut, tas i stället om hand av anarkister och syndikalister. Ja, t.o.m. liberaler kan gotta sig i hennes ”Fängelsebrev”. På detta sätt försöker man slita sönder Rosa Luxemburg. Sådana försök är naturligtvis i långa loppet dömda att misslyckas.

Läs hela artikeln. Ursprungligen publicerad som inledning i Röda Häften nr 8, 1971.

Bort med tassarna från Rosa Luxemburg

Stalins artikel ”Om några frågor ur bolsjevismens historia” nådde mig efter en stor försening. Efter det att jag erhållit den, kunde jag under en lång tid inte förmå mig själv att läsa den, ty sådan litteratur sticker i halsen som sågspån eller som malen svinborst. Men när jag slutligen läste den, kom jag till slutsatsen att man inte kan ignorera detta aktstycke, om inte annat så för att det innehåller ett avskyvärt och öppet förtal av Rosa Luxemburg. Denna stora revolutionär placerar Stalin i centrismens läger! Han bevisar – nej, han bevisar naturligtvis ingenting, han påstår! – att bolsjevismen ända från sin födslostund höll fast vid linjen om en splittring med Kautskys centerfraktion, medan Rosa Luxemburg under denna tid skyddade Kautsky från vänster. Jag citerar Stalins egna ord: ”… Långt före kriget, ungefär från 1903-04 … följde (Lenin) en linje, som gick ut på brytning, på boskillnad med opportunisterna både hos oss i Rysslands socialdemokratiska parti, och hos dem i Andra Internationalen, i synnerhet i den tyska socialdemokratin.” Att detta inte kunde fullbordas berodde dock helt på det faktum att ”vänstersocialdemokraterna i Andra Internationalen, och framförallt i den tyska socialdemokratin utgjorde en svag och föga mäktig grupp … som t.o.m. var rädd för att uttala ordet ’brytning, splittring’ ”.

Läs hela artikeln. Ursprungligen publicerad i Röda Häften nr 8, 1971.