Etikettarkiv: Internationalen

Svaret blev krig

Har Göran Persson och de öppet borgerliga partierna någon egen kanal som säger att ett svenskt ja till kommando Bush inte innebär att civila liv riskeras även här?

Det fanns några korta ögonblick då det undrades om USA:s regering för åtminstone en gång skull kunde besinna sig. Att principen öga för öga med risk för att bli blind inte gällde. Att ett viss mått av förnuft och eftertanke också rådde i det ovala rummet och i Pentagons militära kommandosalar.

Söndagen den sjunde oktober satte slut på detta. För i samma stund som missilregnet började över Afghanistan så öppnades bombluckan till något som i förlängningen kan sluta i den totala apokalypsen. Svaret från USA:s regering och alla som ställt sig bakom vedergällningen hette krig. Ingenting annat.

Det fruktansvärda terrordådet omvandlas nu mer eller mindre till en världsbrand. Åtskilliga mer sansade bedömare dömer ut företaget från början. Anledningen är enkel. Man bekämpar inte terrorism genom att bomba sönder ett land där det inte längre finns något att bomba.

Och nu handlar det inte längre bara om Afghanistan. För det gick inte många timmar förrän USA kom med nya besked. Nu var man redo att ingripa i flera länder. Vilka och var de ligger på världskartan är inte svårt att räkna ut. Förmodligen är det återigen Iraks barn och kvinnor som återigen ska få betala det högsta priset. Kanske Libyen, kanske…

Regelrätt statsterrorism

Det USA:s regering och dess allierade bestämt sig för är ingenting annat än en regelrätt statsterrorism. Och där svaret på denna terror kommer att heta motterror. Mer nya civila offer, mer barn som aldrig mer kommer att få se mamma eller pappa, med pappor och mammor som aldrig mer kommer att få se sina barn… En ond bråd värld där de gamla imperialistmakterna talar samma språk som alltid. Där statschefer i regeringen inom EU förklarar sin lojalitet och sin totala uppslutning.

Internationalen har åtskilliga gånger förklarat att denna tidning såg och ser med avsky på terrordådet mot amerikanska civila. Vi har också markerat vårt totala avstånd mot det talibanska skräckväldet.

Nog om detta. För nu handlar det om någonting helt annat. Det gäller livet. Var och en som tog del av flygplanskatastrofen i Milano undrade nog några sekunder om nästa offer för terrorkrig hade drabbats. För de länder – inklusive den svenska regeringen – som nu ställer sig bakom USA:s bombmattor, de spelar ett högt spel med sin egen civilbefolkning.

Vad den ”kliniska” krigföringen utan civila offer är värd kom det en övertydlig bekräftelse på under tisdagen. Då kom beskedet att minst fyra lokala FN- arbetare i Afghanistan hade dödats under måndag- kvällen. Inte av talibaner utan av amerikanska och brittiska bomber.

Nästa motdrag från dem som använder terrorn som vapen kan heta Berlin, London eller Stockholm. Eller har Göran Persson och de öppet borgerliga partierna någon egen kanal som säger att ett svenskt ja till kommando Bush inte innebär att civila liv riskeras även här?

Målat in sig i ett hörn

De ministrar inom EU som nu sagt ja till bombningar över Afghanistan har målat in sig i ett krigshörn, där nästa krav från USA heter bifall till att angripa ännu fler länder. Bush har ju entydigt deklarerat att den ”som inte är med oss är emot oss”. Genom sitt agerande har det som finns kvar av Europas självständiga stater på några korta veckor raderats till att USA har fått 15 nya delstater. Borta är allt tal om alliansfrihet, om självständig utrikespolitik, varje handling som inte direkt är skräddarsydd i Vita Huset. Kvar finns bomberna och med dem döden.

Nu växer fredsprotesterna. Människor som vänder sig mot krig och terrorism blir allt fler. En ny rörelse håller på att växa fram som värnar och inte släcker liv.

I den måste varje människa med förnuftet i behåll nu delta. Trycket här hemma måste bli så hårt att regeringen tvingas ändra kurs. Genom att delta och ge sitt bidrag i detta arbete visar man att respekten för alla människoliv är lika. Oavsett om de befann sig inne i World Trade Center den elfte september eller med dödsångest i blicken stirrar mot en nattsvart sky i Afghanistan.

Stoppa kriget – Stoppa terrorismen!

Ledare i Internationalen 9/10 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrorn, Moteld nr 7, 2001

En kamrat är död

Minnesartikel i Mullvaden 2 / 1974.

Vår kamrat Kenth-Åke Andersson är död efter en längre tids sjukdom. Hans bortgång är en förlust inte bara för oss som haft förmånen att känna honom personligen utan också för många andra.

Kenth-Åke var en av grundarna till en trotskistisk rörelse i Sverige. I de diskussioner som fördes 1967-69 hade hans ståndpunkter en stor betydelse för beslutet att upprätta en svensk broderorganisation till Fjärde Internationalen.

Under de många år som gått sedan dess har han varit en stöttepelare i uppbygget av en svensk sektion till Internationalen. Vare sig det gällde slitgöra eller en politisk kamp kämpade han med samma noggrannhet och envishet.

Kenth-Åke hade förmågan att dela med sig av sin omfattande kunskap. Framförallt gjorde han det genom att skriva och med hjälp av ett språk där djärvheten tävlade med effektiviteten. Hans form var främst polemikens. Nu nöjde han sig aldrig med att röja undan och klarlägga. varken språket eller polemiken hade ett egenvärde. Som kämpande kommunist strävade han efter att vinna över allt fler människor till kampen mot det kapitalistiska systemet. Kenth-Åke kämpade för ett klasslöst samhälle. Ett samhälle där förtryck, förnedring och förstörelse ersätts med samarbete, solidaritet och samfällt uppbygge.

Ingen har förmått bemöta Kenth-Åkes argument. Hans artiklar, broschyrer och tal är alla obesvarade…

Samtidigt vet vi att många bejakat dem. Många av oss som idag arbetar för trotskismen har påverkats av honom. Även om det känns bittert att veta att Kenth-Åke inte längre kämpar tillsammans med oss vet vi ändå att han stridbara ord inte kommer att försvinna. Många kommer också i fortsättningen att vinnas till socialismen tack vare hans insatser. Därför går vi vidare i visshet om att hans plats i ledet inte kommer att förbli tom.

Vi går vidare. Men vi gör det utan att glömma vännen och kamraten Kenth-Åke Andersson.

Vi uppmanar också de kamrater som vill hedra minnet av Kenth-Åke att göra detta genom att stödja tidskriften Fjärde Internationalen. Kenth-Åke hade ett stort ansvar för uppbygget av denna tidskrift. Hans bortgång kommer att försvåra detta arbete som han själv uppfattade som så viktigt.

Den som vill stödja uppbygget av tidskriften gör detta enklast genom att betala in en summa till RMF:s kampfond.

Kommentar från webbredaktören

RMF:s kampfond finns förstås inte, men uppbygget av Socialistiska Partiet och Internationalen kan ges stöd ändå. Stöd till Socialistiska Partiet kan betalas till plusgiro  3 96 91 – 1 (kampfonden) eller 67 81 68 – 6 och till tidningen Internationalen på plusgiro 67 82 72-6. Mer riktat stöd för vänsteraktivisters studier kan skänkas till Tom Gustafssons Minnesfond, pg 18 77 62 – 0

Framåt – och aldrig glömma!

”Vår rörelse har aldrig helgonförklarat några ledare. Ikoner och persondyrkan skapar inga självständiga, kritiska människor. Men vi bejakar storhet där den finns, föredömen där de visas och ledarskap där det utövas.” 

Det skriver Göte Kildén, som här hedrar minnet av Tom Gustafsson, som för snart fyrtio år sedan var en av grundarna till Socialistiska partiet. Från Internationalen 12 feb 2007.

För tjugo år sedan störtade plötsligt en bärande balk för alla oss som då var i färd med att bygga Socialistiska partiet. Tom Gustafsson gick bort bara några veckor innan vi skulle fira hans fyrtioårsdag. Nu, en generation senare, har många av oss som då var med firat eller ska fira våra sextioårsdagar. Allt som oftast ilar då minnet tillbaka till tider och människor som flytt. Tom dyker ofta upp. Men aldrig fromt och stilla. Aldrig i lunk. Han går aldrig. Han halvspringer. Samtidigt som han pratar om det han ser, hör, har läst, läser eller ska läsa. Med en glupande aptit på livet och med den frustande, frenetiska energi som bara han var mäktig.

Under mitten och det sena sextiotalet kastade sig Tom in i det politiska arbetet i den debattglada studentorganisationen Clarté i Lund. Under dessa år var denna organisation en kokande gryta av idéer och debatter. I grytan kunde man hitta ingredienser från arbetarrörelsens alla öppna mer storslagna fält till dess minsta lilla undanskymda örtagård. De intensiva diskussionerna var ett sätt att försöka förstå och klara ut de väldiga händelseförlopp som utspelades runt om i världen. Tet-offensiven i Vietnam 1968, militärdiktaturens fall i Pakistan, Majrevolten i Frankrike och Sovjets invasion av Tjeckoslovakien samma år, var samhälleliga konvulsioner som var och en på sitt sätt markerade och samverkade i väldiga brott mot andra världskrigets politiska efterdyningar. Som en dramatisk fond till dessa internationella slagfält kunde det svenska folket, 1969-70, uppleva den långa vilda gruvstrejken uppe i de norrländska malmfälten.

Vetenskaplig metod

Under dessa år blev Tom snart en förgrundsgestalt i det svenska solidaritetsarbetet med FNL, där det omedelbart blev en konfrontation mellan hans krav på en vetenskaplig metod, ärlighet, ett hållbart politiskt program, och de svenska maoisterna som hade lyckats med att ta ett politiskt strupgrepp på den då väldigt breda solidaritetsrörelsen. Maoisternas mall för kriget i Vietnam, som okritiskt togs över i största delen av vänstermiljön, uteslöt kategoriskt en social revolution Maoisterna idealiserade också det vietnamesiska kommunistpartiet (och senare de röda khmererna) och kopierade helt okritiskt både det kinesiska kommunistpartiets program och den så kallade kulturrevolutionen. Men Tom granskade noga verkligheten och fann att kriget i Vietnam inte bara handlade om ett litet land som okuvligt försvarade sig mot ett imperialistiskt överfall – utan om ett socialt inbördeskrig. Under tio års tid beskrev han denna verklighet i hundratals artiklar, nyhetsbrev och tal ända fram till de för oss så triumferande majdagar 1975 när Saigon föll och blev Ho Chi Minhs stad. Men då fanns han sedan fyra år tillbaka i föregångaren till SP, Revolutionära Marxisters Förbund, den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, som bildats 1971.

Politiskt vaccin

Som andra revolutionärer kunde Tom instinktivt känna igen en social revolution. Men han gav också vår rörelse ovärderliga bidrag för att bättre kunna förstå karaktären på kriget i Vietnam och dess ledarskap. Gång på gång underströk Tom att vår solidaritet gällde revolutionärer som var i färd med att leda Indokinas fattiga massor i en socialistisk revolution. Men han varnade också för den enorma ekonomiska underutvecklingen i denna region, för krigets massförstörelse och för mycket svåra politiska brister hos dessa revolutionärer. Ett synsätt som gjorde det möjligt för oss att utverka största möjliga solidaritet samtidigt som vi kunde bevara en kritisk attityd.

För oss hade denna insikt en oerhörd betydelse, den var ett nödvändigt politiskt vaccin mot den demoralisering, den bitterhet och den cynism som världen över kom att lamslå tiotusentals hängivna internationalister, när de röda khmerernas barbari i Kambodja blev uppenbart för en hel värld. Ett barbari, som för många i en helt ny generation blev en upprepning av den pessimism, det vankelmod och det missmod som bredde ut sig i leden när stalinismens myter och lögner blev uppenbarade i det krossade upproret i Budapest 1956. Toms politiska kamp under dessa år bidrog på ett avgörande sätt till att många revolutionärer i Sverige slapp dras ner i denna nederlagets svarta malström.

Slaget om historien

Nu har det gått 32 år sedan USA:s ömkliga nederlag i Indokina. Världens ekonomiska, politiska och militära kartor har på många håll ritats om. USA:s djungelgröna uniformer från krigen i Indokina har bytts ut mot ökenfärgade för att passa bättre i Afghanistan och Irak. Men dessa skillnader till trots kan vi nyttja insikterna från igår.

Vi kan exempelvis med Rolf Bergkvist i nummer 4 av Internationalen i år se att regeringen Chávez i nuet medverkar till de sociala rörelsernas politiska oberoende och självständiga kamp i Venezuela, samtidigt som den organisation, det parti som i längden behövs, kommer att byggas i politisk strid med imperialismen, den inhemska borgarklassen och det byråkratiska skikt inom den chavistiska rörelsen som i dag kontrollerar lokala, regionala och nationella maktpositioner. Trots vår grundläggande solidaritet med Venezuelas folk kan vi också utan förbehåll ta avstånd från Chávez förbehållslösa stöd åt regimen Mahmoud Ahmadinejad i Iran.

Toms arbete med att nå fram till dessa ståndpunkter i frågan om Vietnam fick återverkningar för hela hans politiska liv. Han kastade sig oförtrutet in i vad vi då kallade ”slaget om historien”. Det vill säga en total uppgörelse med den reformistiska och stalinistiska svenska och internationella arbetarrörelsen. Den ryska revolutionen, det spanska inbördeskriget, nazismens seger i Tyskland, det andra världskriget och den ungerska revolten, var bara några av de avgörande händelser som nu granskades utan den förljugenhet och den brist på kunskap som i årtionden kännetecknat den traditionella arbetarrörelsen i Sverige, när denna skrivit sin egen historia. Misstagen i Indokina var inte unika utan universella. Inte undantag utan regel och en logisk konsekvens av reformism och stalinism.

Socialdemokratin

När alla bataljer om historien var vunna nådde vi fram till den viktiga frågan om ett taktiskt förhållningssätt till den traditionella arbetarrörelsens organisationer i Sverige. Här gjorde Tom en av sina viktigaste insatser när han gång på gång underströk att vi aldrig skulle glömma att, oavsett mindre eller större kritik, så är det socialdemokratiska partiet fortfarande ett självklart politiskt uttryck för arbetarklassens strävanden i Sverige. På samma sätt underströk han ständigt den traditionella fackföreningsrörelsens självklara betydelse för vårt politiska arbete.

På sjuttio- och åttiotalet fick denna insikt till konsekvens att vårt lilla parti, med sina flesta rötter i studentrörelsen, satsade oerhört på att försöka rotslå oss i den enda mylla där det går att bygga ett nytt arbetarparti. ”Ut på arbetsplatserna – in i fackföreningsrörelsen!” ”För kämpande och demokratiska fackföreningar”, blev de paroller som gav vägledning i en omstöpning av hela partiets verksamhet.

En inriktning som självfallet är lika giltig i dag. De kommande årens motstånd mot den borgerliga offensiven kommer först och främst att kunna byggas i den traditionella fackföreningsrörelsen. Den socialistiska gruppering som inte finns med i mitten av detta motstånd kommer inte ens att vara en fotnot i historien. Bakom vårt kongressbeslut om att i fjolårets val rösta mot borgaralliansen låg också denna insikt om att den traditionella arbetarrörelsen fortfarande spelar en helt avgörande roll för den breda arbetarklassens medvetenhet.

I linje med partiets satsning på ett fackligt arbete tryckte Tom vid sjuttiotalets slut kepsen på huvudet och fick anställning vid Atlas Copcos verkstäder i Nacka. Där kastade han sig med samma kraft och lust som alltid in i nya kamratgäng och ett gräsrotsarbete i fackföreningsrörelsen. Men efter några år tvingades han att avbryta detta, när vi övertalade honom att flytta till Paris för att där ta på sig ett internationellt ansvar. För oss blev han länken till Fjärde Internationalen.

Här i Sverige försökte han ständigt att skapa förståelse både för Internationalens vardagsbekymmer och dess viktiga politiska diskussioner. Han hade alltid med sig någon färsk internationell debattartikel eller bulletin i sin slitna axelremsväska, som han delade med sig av till intresserade kamrater.

Revolutionär schlager

Från en internationell träff i Toulouse i början av åttiotalet har jag bevarat ett av de finaste minnen man kan bära med sig i livet. Efter en lång konferensdag med plena ända fram till elvadraget på kvällen gled diskussionerna över i ett mer sorglöst småprat ute på gräsmattorna i den varma medelhavsnatten. En eld tändes och efter ett tag började vi sjunga sånger från arbetarrörelsen i våra olika länder. Det hela kulminerade i en sorts revolutionär Eurovisionsschlager där sektion efter sektion försökte överträffa varandra med skönsång och nya melodier. Italienarna sjöng Röda Fanan. Fransmännen Marseljäsen. Tyskarna Enhetsfrontssången. Vi svenskar stämde upp Arbetets söner. När vår sångskatt tröt stämde Tom upp med en av Bellmans epistlar och vi andra klämde i. Nästa varv imiterade Tom Evert Taube till fulländning. Vi svenskar fick ”douze points” och vann nattens festival. En seger som bestod även när vi berättade sanningen om Toms revolutionära svenska sångskatter.

Tom gav många människor oerhört mycket. Han var inte bara en kamrat, han var också en verklig vän. En vän där svek var ett okänt ord. Nu som vid hans frånfälle kan vi minnas hans fina gärning genom att stödja hans minnesfond. Den ger en del unga människor en möjlighet att genom kunskap kunna fortsätta det arbete som bröts vid Toms förtida bortgång.

Göte Kildén