Etikettarkiv: Mullvaden

Ett barn av 68

1969 – det var det år när 60-talsradikaliseringen stod på sin höjdpunkt. Svallvågorna från studentdemonstrationerna 1968 gick fortfarande höga. På hösten 1969 trädde arbetarklassen in på den politiska arenan med all sin kraft när gruvorna i Malmfälten stängdes av den största strejken i landet på 25 år.

Det var några dramatiska år. Redan hösten 1967 dödades Che Guevara i Bolivia, där han var i ett försök att sprida den kubanska revolutionen till den latinamerikanska kontinenten. Vid nyåret gick Vietnamkriget in i en ny fas genom FNL:s framgångsrika Tetoffensiv. Pragvåren visade att det stalinistiska monolitiska blocket var fyllt av djupa sprickor och att kraven på långtgående demokratiska reformer hade massivt folkligt stöd. Maj 68 i Frankrike, som börjat med omfattande studentdemonstrationer, slutade med de största arbetardemonstrationerna sedan 30-talet. En våg av strejker och fabriksockupationer lamslog landet och fick under några dramatiska dagar president de Gaulles regim att vackla. I USA utvecklades motståndet mot Vietnamnkriget till en omfattande protestvåg på de amerikanska universiteten och en fortsatt fördjupad radikalisering, framför allt hos de svarta.

I Sverige började det som en studentrörelse. I Stockholm ockuperade studenter sitt eget kårhus i protester mot statliga förslag till likriktning av undervisningen. I Lund omvandlades det högtidliga firandet av universitetets 300-årsjubileum till omfattande studentprotester. Sommaren 1968 lyckades tusentals demonstranter, mest ungdomar, stoppa Sveriges Davis Cupmatch mot Rhodesia. Detta var i sin tur ett uttryck för att denna rörelse inte var begränsad till någon inskränkt kamp innanför universiteten. Engagemanget var mycket bredare än så. Solidaritetsrörelsen med Vietnam blev snart 60-talets viktigaste organisatoriska uttryck. Men den var långt ifrån ensam.

1:a majdemonstrationerna 1969 var stora och uppmärksammade. i Stockholm innehöll det traditionella, socialdemokratiskt dominerade tåget fler radikala paroller än på länge. Rörelsen själv hade radikaliserats, och Vpk:s ungdomsförbund VUF utgjorde ett påtagligt radikalt inslag. Det alternativa tåget, Röd front, uttryckte i än högre grad tidsandan. En rad radikala solidaritetsrörelser för Vietnam, Södra Afrika, Latinamerika, Tjeckoslovakien och Black Power trängdes med byalagsaktivister, värnpliktsvägrare, u- landsföreningar och alternativrörelser mot konsumtionssamhället och social utslagning i demonstrationstågen runt om i landet. Förutom de traditionella partierna, socialdemokrater och kommunister, demonstrerade det kinesiskt inspirerade kfml, syndikalister och olika anarkistiska grupperingar.

Bland alla tidningsförsäljare som utbjöd dussintals olika vänstertidningar och
solidaritetsbulletiner kunde man för första gången på några håll upptäcka en helt ny tidskrift, Fjärde internationalen. Initiativet var Marcel Cohens i Stockholm. Vad hade den att erbjuda som saknades i allt detta myller som det redan var så svårt att orientera sig i? Fanns det verkligen behov av ytterligare en politisk riktning i Sverige?

Vad var 60-talsradikaliseringen?

60-talsradikaliseringen hade egentligen börjat tidigare. Intresset för utvecklingen i tredje världen, och solidariteten med förtryckta folk ökade redan i början av decenniet. Då genomfördes också stora demonstrationer mot kärnvapenhotet och mot svensk atombomb.

Avkoloniseringen, det kalla krigets avmattning och ett tillfälligt töväder i de kommunistiska länderna underlättade ett nytänkande. Dessutom fick ungdomen en ökad betydelse i samhället. De fick i större utsträckning än tidigare inkomster att disponera själva, och de skapade en ungdomskultur, bygd på masskonfektion, vespor och rock ’n roll. Studenternas andel av ungdomsgenerationen ökade samtidigt kraftigt, och för första gången fylldes universiteten av stora grupper som inte självklart hörde till de gamla makteliterna.

I mitten av 1960-talet blev den nya vänstern ett uppmärksammat begrepp. Runt om i Europa började grupper ifrågasätta socialdemokratins reformism och de traditionella kommunistpartiernas stöd åt de förstenade stalinistiska regionerna i Sovjetunionen och Östeuropa. Ett ökat intresse för den marxistiska traditionen var märkbar: den unge Marx, den ryska revolutionens lärdomar, Lenin och Trotskijs idéer diskuterades på nytt och förutsättningslöst.

På många håll uppstod nya vänsterorganisationer med bredare program än tidigare. Det personliga blev också politiskt och kulturen politiserades. Också organisationsformerna förnyades. Allt från stormöten till medvetandehöjande grupper blev vanliga. Den politiska handlingen, aktionen blev central. Demonstrationer och ockupationer blev återkommande inslag men också happenings och gatuteatrar.

När man idag diskuterar 60-talsradikaliseringen finns det två motsatta sätt att betrakta vad som hände. Enligt vissa var det en period av frihet när allt var möjligt. Den kännetecknades av öppenhet och omprövning. Gamla normer ifrågasattes och ersattes med nya.

Enligt andra var tidens främsta tecken dogmatism och sekterism. Bara vissa åsikter var tillåtna, alla gick i Mahjongjackor och näbbstövlar och det var förbjudet att lyssna på Abba.

I själva verket har bägge tolkningarna antagligen fog för sig, När radikaliseringen i slutet av 60-talet nådde sin kulmen i Sverige kan man urskilja två parallella fenomen. Å ena sidan den explosionsartade tillväxten av en rad aktionsgrupper av den typ som beskrivits ovan. Studentrörelser, solidaritetsrörelser, miljörörelser osv. I mycket stor utsträckning var det en kulturrörelse, och företrädare för alla kulturinriktningar spelade en stor roll. Författare som Sara Lidman och jan Myrdal skrev romaner, rapportböcker och resolutioner. Bildkonstnärer som Channa Bankier och Carl Johan de Geer gjorde affischerna till demonstrationer och opinionsmöten, Filmcentrum producerade och distribuerade film, Narren och Fria Pro spelade teater varhelst det behövdes Stormöten var en vanlig beslutsform när gemensamma aktioner skulle planeras.

Å andra sidan kan man se uppkomsten av nygamla politiska organisationer med arbetsmetoder som stod i rak motsättning till nyvänsterns. Framför allt var det partier och grupper som var inspirerade av den kinesiska revolutionen och den pågående kulturrevolutionen där Kfml – senare SKP – var den första och största. Kfml(r), som bröt sig ur och bildade eget, och Vpk: s gamla ungdomsförbund, som döpte om sig till MLK, Marxist Leninistiska kampförbundet, var några andra. 1967 bildades kfml, och det i huvudsak som en utbrytning ut vpk. Den häftiga kritiken mot det etablerade kommunistpartiet, dess nära kontakter med vietnamrörelsen, dess ungdomliga medlemskader, i stor utsträckning rekryterad ur Clarté, gör att man kan se den som ett uttryck för den nya stämning vi ovan talat om.

Men i en annan mening kan kfml definitivt inte ses som någon nyvänsterskapelse. Dess politiska inspiration hämtades i stor utsträckning ur en kommunistisk politik som formulerats i den kommunistiska rörelsen under dess mest stalinistiska period, i början främst dess tidiga 30tals ultravänsteristiska form, längre fram en mer folkfrontsinriktad högervariant. Då steg istället kfml(r) fram och la beslag på den perioden. Ja, i själva verket var mycket av den nya vänsterns teorier de svenska maoisternas huvudfiende. Ibland fiende i en mycket konkret betydelse. Meningsmotståndare kunde anklagas för att stå på klassfiendens sida, i bästa fall objektivt. Tidningen Proletären delade ut ”veckans ishacka” till oliktänkande.

Den politiska strömning som Marcel Cohen och hans vänner introducerade våren 1969 skulle snart komma att känna av dessa attityder Samtidigt kan man säga att den befann sig precis i skärningen mellan den fria och den mer ortodoxa riktningen inom vänstern. Det framgår tydligt av innehållet i det första numret av Fjärde internationalen. Å ena sidan innehåller det artiklar om majrevolten i Frankrike och Pragvåren, å andra sidan utdrag ur Trotskijs Övergångsprogram från 1938.

Politiskt och ideologiskt blev denna riktnings anhängare å ena sidan majrevolutionens och de nya kampformernas främsta propagandister, å andra sidan det tidiga Kominterns, Lenins och Trotskijs trognaste forsvarare. Detta återspeglas delvis också hos de första medlemmarna. De var dels en grupp, åtminstone med den tidens mått mätt, äldre personer som rekryterats till trotskismen innan 60-talets radikalisering, och då huvudsakligen i utlandet. Dels utgjordes de av en grupp ungdomar som kanske hade mött trotskismen i form av kämpande studenter på gatorna i Paris och London.

Revolutionära marxister

Redan hösten 1969 fanns så många som anslöt sig till idéerna bakom tidskriften och Fjärde internationalen att en första organisation kunde bildas, Revolutionära marxister. Lokala avdelningar fanns i Stockholm, Uppsala och Göteborg, och kontakter på betydligt fler orter. Den lilla organisationen gav snart ut ytterligare en tidskrift, Revolutionär information, vid sidan av det teoretiska organet Fjärde internationalen. De flesta av medlemmarna var studenter och skolungdom, verksamheten bestod till stor utsträckning av studier och visst deltagande i olika solidaritetsrörelser. När gruvstrejken i Malmfälten bröt ut vintern 1969/70 ägnades denna stor uppmärksamhet, och det fackliga arbetet gavs större utrymme. Bland annat deltog RM aktivt i arbetet på att bygga upp en facklig oppositionsrörelse, Fria fackföreningsfolket, FFF. Den samlade under en period flera av ledarna för den strejkvåg som bröt ut i gruvstrejkens kölvatten. Något snabbt genombrott fick inte Revolutionära marxister.

Framför allt var vänstern redan till stora delar inmutad, i första hand av kfml och FNL-rörelsen, som i sin tur stod under kraftigt inflytande av kfml. Däremot lyckades Revolutionära marxister göra den trotskistiska rörelsen och dess åsikter välkända i Sverige. ja, man lyckades till den grad att kampen mot trotskismen snart gjordes till en huvudfråga, inte bara hos kfml eller mlk utan också för Vietnamrörelsen. Medlemmar i RM vägrades inträde, eller uteslöts, ur DFFG

( De förenade FNL-grupperna ) enbart på grund av sina politiska åsikter.
En viktig orsak till den propagandistiska framgången var den omfattande bokutgivningen som skedde genom det närstående René Coeckelberghs Partisanförlag. Det gav under några år ut en imponerande produktion. Den bestod dels av marxismens klassiker, främst Trotskij och dokument från Kommunistiska internationalen; dels av litteratur från den nya vänstern i vid mening, från Ernest Mandel till den marxistiska teoretikern Nicos Poulanzas.

Bolsjevikgruppen

Parallellt med Revolutionära marxisters framväxt uppstod det inom kfml och Vänsterns ungdomsförbund grupper som kritiserade sekterismen och den stalinistiska pånyttfödelsen inom dessa organisationer. Den viktigaste av dessa oppositionsrörelser fanns inom Lunds Clartésektion, som 1970 omvandlas till Bolsjevikgruppen. Detta var en organisation som till stora delar stått i ledningen för den livaktiga studentkampen i Lund. Under 1969 formulerades en växande kritik mot kfmls utveckling. I ett uttalande från januari 1970 kritiserade sektionen kfmls och Clartés sterila teorier. I stället för att använda marxismen som ett redskap för vetenskapliga analyser såg man den som allmänna sanningar som läggs som en gjutform på de faktiska förhållanden. Inom bolsjevikgruppen utvecklas också ett intresse för Fjärde internationalen. Framför allt är det den franska sektionens insatser under maj 1968 som imponerar. Företrädare för Bolsjevikgruppen knöt också egna kontakter med Internationalens ledning.

Under hösten 1970 försökte Bolsjevikgruppen bygga en nationell organisation. Man genomförde kampanjer under rubriken Revolutionens aktualitet, framför allt på universitetsorterna. Även om mötena drog mycket folk ledde inte heller dessa fram till något nationellt genombrott. I de interna utvärderingarna menade vissa medlemmar att alltför mycket av studentmiljöns spontanism och bristande uthållighet hade präglat kampanjerna.

Samgåendet till RMF

Samtidigt inleddes under 1970 diskussioner om ett samgående mellan Revolutionära marxister och en del av Bolsjevikgruppen. En avgörande orsak till detta var de insatser som Fjärde Internationalens ledning gjorde för att föra samman de bägge organisationerna.

Vägen dit var inte okomplicerad. Det fanns en del misstro från Bolsjevikgruppens sida mot Revolutionära marxister, som ansågs vara en allt för stelbent organisation, lite vid sidan av den allmänna radikaliseringsprocessen. På samma sätt fanns det hos RM en viss misstänksamhet mot de proklamatoriska akademiker som dominerade Bolsjevikgruppen. Det hela förbättrades inte av att det inom bägge organisationer uppstod riktningar som av olika skäl ville bromsa processen. De var oroliga för att ett för snabbt sammangående inte skulle ge utrymme för att arbeta fram de politiska riktlinjer som var nödvändiga för en ny organisation. Det skulle i sin tur medföra risker för en byråkratisering av organisationen.

Resultatet blev emellertid att en ny, gemensam organisation, Revolutionära marxisters förbund, såg dagen ljus vid en sammanslagningskongress i Uppsala i januari 1971. Organisationen fick också en ny, gemensam, tidning, Mullvaden.

Vad ville den nya organisationen?

En del av den gemensamma plattformen för den nya organisationen var insikten om nödvändigheten att återknyta till marxismen före stalinismen. I Sverige var detta särskilt viktigt eftersom det gamla kommunistpartiet, Vpk, ännu inte påbörjat uppgörelsen med sitt förflutna och kfml, mlk och kfml(r) medvetet anslutit sej till stalinismens politik. Hela den unga organisationen kastades in i omfattande studier av ryska revolutionen, Tredje internationalens första år, Lenins och Trotskijs skrifter. Samtidigt inleddes ”slaget om historien”. Vad stod det egentligen i Lenins testamente? Var Stalins politik en fortsättning på Lenins, eller ett brott med den? Vem förrådde den spanska revolutionen? Striden stod het, men när dimmorna skingrats torde inte råda någon tvekan om vem som vann. Kenth-Åke Anderssons stora studie Lögnens renässans punkterade slutligen den stalinistiska historieskrivningen i svensk vänsterdebatt.

Men diskussionen var inte bara en strid om ord eller historia. Bolsjevikgruppens teoretiska uppgörelse med kfml/Clartés syn på marxismen som vetenskap visade hur en dogmatisk stalinism omöjliggjorde en analys också av samtidens förhållanden. Allmänna marxistiska teser kan inte okritiskt tillämpas på någon slags verklighet. Istället propagerade den nya organisationen för ett återknytande till en övergångsstrategi. Hur kan man formulera krav som knyter an till den pågående kampen, men som pekar framåt, mot socialismen, var en fråga som upptog mycken diskussion i den unga organisationen.

En studerande organisation

Studierna var en central del av förbundets verksamhet, Men hur skulle man kunna undvika att falla i samma fälla som andra vänsterorganisationer? Hur skulle studierna kunna bli något annat än bara ett okritiskt inhämtande av marxistiska sanningar? Den lösning som både RM och Bolsjevikgruppen utarbetade var att de Röda cirklarna eller Röda kommittéerna (namnen lånades som så mycket annat från den franska sektionen) skulle, som det hette det i en tidig sammanfattning ”kunna bli aktionsgrupper, där studierna var en del av arbetet, vilket även skulle innefatta olika former av praktiskt och i viss mån teoretiskt arbete, såsom flygbladsaktioner, agerande vid strejker, demonstrationer, författande av artiklar etc”. Tyvärr visade det sig att det var svårt att uppnå dessa målsättningar. Dessutom visade det sig att deltagarna klagade över att de fått lära sig för lite av grundläggande marxistisk terminologi. Otack är livets lön…

Kanske avspeglar detta en annat förhållande, nämligen inflytandet från den svenska folkrörelsetraditionen, där ju studiecirklarna alltid spelat en avgörande roll. Det fanns andra kopplingar också. En betydande del av inkomsterna för RMF:s stockholmsavdelning under de första åren kom genom studiecirklar rapporterade genom Frikyrkliga studieförbundet.

”Från periferin till centrum”

Med mycket få undantag var medlemmarna under de första åren ungdomar, de flesta studenter. I den nyvalda Nationella ledningen för RMF var medelåldern antagligen under 25 år. Organisationens ledande kraft, Tom Gustafsson, var 23. Detta avspeglade också de politiska och organisatoriska prioriteringarna. Trots att de flesta av organisationens medlemmar ägande större delen av sin tid åt det politiska arbetet, de flesta helt oavlönade, några med en oanständigt låg lön, var de organisatoriska problemen omfattande i början. De flesta var överens om att det var tidningen, Mullvaden, som var det sammanhållande elementet i organisationen. Den kom i början ut så fort man hunnit skaffa pengar för att ge ut ett nytt nummer.

Vid RMF:s andra kongress i september 1971 sammanfattades det strategiska perspektivet för förbundsbygget. Det övergripande målet för organisationen var att vinna en dominerande position inom den revolutionära rörelsen. För att uppnå detta krävs självklart att vinna förankring inom arbetarklassen. Dettaarbete måste inledas omedelbart, heter det. Det bör framställas lokala Fabriksmullvadar som delas ut vid industrierna. Dessa bör propagera för arbetarkontroll, bekämpa den solidariska lönepolitiken, ta upp klasslagstiftningen och LO:s byråkratisering, miljöfrågan, invandrarfrågan och kvinnans speciella förtryck.

Samtidigt konstateras att under de närmaste åren var det inom andra områden som organisationen hade möjlighet att rekrytera i större skala. Det gällde inte förvånande framför allt bland ungdom och studenter. Från denna periferi borde förbundet sedan sökas sig mot centrum, alltså arbetarklassen. Först vid 3:e kongressen 1973 blev ”arbetararbetet” den centrala prioriteringen för hela förbundet.

För att markera den ändrade inriktningen antogs 1975 namnet Kommunistiska Arbetarförbundet, KAF. Under andra hälften av 70-talet lades grunden på flera av landets stora industriarbetsplatser till dagens Socialistiska Partiet.
Det bör noteras att samtidigt dyker en annan prioritering upp, nämligen miljöarbetet. RMF var antagligen det första vänsterparti som antog en särskild politisk resolution kring denna fråga.

Maoismen går i graven

I slutet av 70-talet började den från 60-talet så entusiastiska studentvänstern falla samman. Personkultens Kina visade sig inte vara något paradis. Pol Pots ”Röda Khmerer” – stalinisterna i Kambodja – avslöjades som massmördare. Samtidigt som idealbilderna rämnade inleddes den nya högeroffensiven i världsskala som en följd av växande problem för kapitalismen.

Den maoistiska vänsterns olika organisationer var inte förberedda för detta och tynade bort under ”högervindens år”. Utvecklingen för KAF blev en annan.
På arbetsplatserna, där organisationen alltmer koncentrerade sin verksamhet, blåste ännu inte så starka högervindar som på universitet och inom medelklassen. Och då KAF aldrig hade identifierat sig med stalinismen – utan tvärtom förutspått dess misslyckande – drabbades inte organisationen av samma demoralisering.

Socialistiskt

1982 bytte KAF namn till Socialistiska Partiet för att markera att partiet inte hade någonting gemensamt med den ”kommunism” som människor förknippade med personkult och partidiktatur eller med den demoraliserade maoistvänstern. Ute bland arbetare som inte var vana vid studentvänsterns bokstavskombinationer eller kände till den kommunistiska rörelsens historia blev det uppenbart för ”KAF:arna” att ”kommunism” för gemene man och kvinna var lika med ”stalinism”. De korta år i början på 1920-talet som beteckningen kommunism stod för något annat är sedan länge bortglömda.

Partibeteckningen Socialistiska Partiet innebar alltså på inget sätt att överge den revolutionära tradition som rörelsen grundar sig på, bara att riva ned ett hinder som skapade missförstånd.

Under 80-talet blev Socialistiska Partiet en liten samlingspunkt för radikala krafter som tröttnat på kapitalismen och den gamla arbetarrörelsen. Till organisationen anslöts sig socialister med en annan bakgrund än Fjärde Internationalen – och som inte delade världsrörelsens alla tidigare ställningstaganden. Det var kamrater från den rådssocialistiska traditionen, från socialdemokratin och andra. Det som alltmer förenade blev nuets uppgifter och framtidens målsättningar. I valet 1985, då vi samarbetade med några oberoende socialistiska kandidater och ungdomar under parollen Arbetar- och Ungdomsprotest, nådde Socialistiska Partiet sitt dittills bästa resultat med 16 000 väljare – en blygsam siffra som en av 68-vänsterns större grupper hade lyckats nå upp till. Ett par spridda kommunala mandat har SP också innehavt sedan 80-talet (i bl.a. Köping, Umeå och Kungsör).

Högervindar

Men 80-talets högervindar nådde till sist även Socialistiska Partiet som likt övriga vänsterkrafter fick uppleva ett minskande intresse och aktivitet. Nyrekryteringen upphörde, organisationen åldrades och verksamheten krympte. Sovjetunionens upplösning och återupprättandet av kapitalismen i Östeuropa gav under 90-talet borgerligheten och nyliberalismen vind i seglen. Även antistalinistiska rörelser drogs med i nedgången när socialistiska idéer i allmänhet begravdes. Fjärde Internationalen och Socialistiska Partiet fick sin beskärda del av tillbakagången – men kunde, genom sitt demokratiska socialistiska perspektiv och internationella sammanhållning, överleva nedgången.

Vindarna vänder Mot slutet av 90-talet inleddes en avmattning av nyliberalismen triumftåg. Och kring millenieskiftet upplever vi ett ökande engagemang bland unga människor mot kapitalets globalisering och för internationell solidaritet, antirasistiska och feministiska idéer, försvar av miljön och människovärdet.

En ny generation tar kontakt med Socialistiska Partiet, unga ansluter sig som Ungsocialister och nya klubbar har bildats på flera håll. Partiet är med där idéer om framtiden formas, som inom Attac-rörelsen, på socialismen dagar och idéforum – liksom i fackföreningar och andra folkrörelser där människor idag åter börja söka alternativ till den rådande kapitalistiska dagordningen.

Det är en utveckling som gått ännu längre på andra håll i världen där Fjärde Internationalens partier i länder som Frankrike, Brasilien och Filippinerna har vunnit nya anhängare i stor omfattning.

På samma sätt som Fjärde Internationalen försöker vara den pådrivande faktorn i att samla alla revolutionära socialister världen över i en gemensam världsrörelse, strävar Socialistiska Partiet i Sverige efter att bygga upp ett nytt arbetarparti av massomfattning. Ett parti som förenar det bästa ur den långa historiska traditionen med nuets behov.

En kamrat är död

Minnesartikel i Mullvaden 2 / 1974.

Vår kamrat Kenth-Åke Andersson är död efter en längre tids sjukdom. Hans bortgång är en förlust inte bara för oss som haft förmånen att känna honom personligen utan också för många andra.

Kenth-Åke var en av grundarna till en trotskistisk rörelse i Sverige. I de diskussioner som fördes 1967-69 hade hans ståndpunkter en stor betydelse för beslutet att upprätta en svensk broderorganisation till Fjärde Internationalen.

Under de många år som gått sedan dess har han varit en stöttepelare i uppbygget av en svensk sektion till Internationalen. Vare sig det gällde slitgöra eller en politisk kamp kämpade han med samma noggrannhet och envishet.

Kenth-Åke hade förmågan att dela med sig av sin omfattande kunskap. Framförallt gjorde han det genom att skriva och med hjälp av ett språk där djärvheten tävlade med effektiviteten. Hans form var främst polemikens. Nu nöjde han sig aldrig med att röja undan och klarlägga. varken språket eller polemiken hade ett egenvärde. Som kämpande kommunist strävade han efter att vinna över allt fler människor till kampen mot det kapitalistiska systemet. Kenth-Åke kämpade för ett klasslöst samhälle. Ett samhälle där förtryck, förnedring och förstörelse ersätts med samarbete, solidaritet och samfällt uppbygge.

Ingen har förmått bemöta Kenth-Åkes argument. Hans artiklar, broschyrer och tal är alla obesvarade…

Samtidigt vet vi att många bejakat dem. Många av oss som idag arbetar för trotskismen har påverkats av honom. Även om det känns bittert att veta att Kenth-Åke inte längre kämpar tillsammans med oss vet vi ändå att han stridbara ord inte kommer att försvinna. Många kommer också i fortsättningen att vinnas till socialismen tack vare hans insatser. Därför går vi vidare i visshet om att hans plats i ledet inte kommer att förbli tom.

Vi går vidare. Men vi gör det utan att glömma vännen och kamraten Kenth-Åke Andersson.

Vi uppmanar också de kamrater som vill hedra minnet av Kenth-Åke att göra detta genom att stödja tidskriften Fjärde Internationalen. Kenth-Åke hade ett stort ansvar för uppbygget av denna tidskrift. Hans bortgång kommer att försvåra detta arbete som han själv uppfattade som så viktigt.

Den som vill stödja uppbygget av tidskriften gör detta enklast genom att betala in en summa till RMF:s kampfond.

Kommentar från webbredaktören

RMF:s kampfond finns förstås inte, men uppbygget av Socialistiska Partiet och Internationalen kan ges stöd ändå. Stöd till Socialistiska Partiet kan betalas till plusgiro  3 96 91 – 1 (kampfonden) eller 67 81 68 – 6 och till tidningen Internationalen på plusgiro 67 82 72-6. Mer riktat stöd för vänsteraktivisters studier kan skänkas till Tom Gustafssons Minnesfond, pg 18 77 62 – 0