Etikettarkiv: Bosnien

Slutsatser om Balkankriget och nationalismen

I Röda Rummet nr 3/99 skrev Göte Kildén en artikel om bombkriget på Balkan, där han gav sin syn på hur socialister skulle förhålla sig till kosovoalbanernas kamp för nationella rättigheter. Kraven på ”nationell självständighet” som ställs av olika folkgrupper på Balkan är reaktionära, menade Kildén.

Han fick starkt mothugg av Maria Sundvall i förra numret, 4/99 . Hon hävdade i sitt debattinlägg att Göte Kildén blundar för det nationella förtrycket av kosovoalbanerna och pläderade för att socialister bör stödja Kosovos rätt till självbestämmande, en politik som också Fjärde Internationalens ledning tagit ställning för

Här återkommer Göte Kildén med en replik där han polemiserar mot den uppfattningen.
Ett vanligt talesätt är att i krig – är sanningen det första offret. Visst är det så. Men för det mesta offras sanningen även i fredstid. I en krönika, i Aftonbladet den 21 november 1999, slår exempelvis Staffan Heimerson (som för övrigt fick något stort journalistpris för sina totalt okunniga skriverier under inbördeskriget i Bosnien-Hercegovina) fast att: ”Kosovo? Det är inte mycket vi längre hör därifrån. Hälsan tiger still. Grymheterna har upphört”.

Slutsatser om Balkankriget och nationalismen

Detta samtidigt som det i Kosovo har skett en så gott som fullständigt klinisk rensning av alla människor som inte etniskt är albaner. Uppemot 250 000 serber, montenegriner, romer , goranis (omkring 12 000 muslimska slaver), judar, turkar, bosnier och kroater har drivits bort med hjälp av mord, mordbränder, plundring, våldtäkter och misshandel. 1) De som fallit offer för UCK:s mördarband är inte heller några kvardröjande medlemmar i serbiska frikårer eller chauvinistiska serbiska poliskårer. Nej. Det handlar inte om hämnd. De serber som var skyldiga till våldsdåd mot oskyldiga albaner har sedan länge lämnat Kosovo. Nej. Nu handlar det bara om att UCK – först med hjälp av NATO:s bombningar och sedan med KFOR:s 40 000 soldater – fått en praktisk möjlighet att genomföra sitt politiska program: ett Kosovo med bara ett folk – etniska albaner – som senare ansluts till ett Stor-Albanien. Robert Fisk från den brittiska tidningen Independent, som var en av de få journalister, som stannade kvar när bomberna slutat falla och CNN åkt hem, har exempelvis rapporterat att man i staden Zupa hittat en 96 år gammal man, bunden och med munkavle, ihjälskjuten i huvudet. I Kamenica brändes en 82 år gammal kvinna ihjäl inne i sitt hus. En nittioårig serbisk kvinna Ljubica Vujovic hittades dränkt i sitt eget badkar. Nitton fattiga småjordbrukare avrättades på sina fält…2)

Nyligen skulle ett litet kroatiskt samhälle vid Lecnice fira sin sjuhundraåriga närvaro i provinsen. Men dess innevånare fick fly hals över huvud och är nu flyktingar i Dubrovnik. Nyligen fick också en av de sista judarna, ordföranden för Pristinas församling, Cedra Prlincevic, fly till Belgrad. ”Det pågår en pogrom mot alla icke-albaner”, underströk han. Av Pristinas 40 000 serber finns det nu bara 400 kvar. De albanska terrorbanden riktar också in sig på ”den serbiska kulturens och religionens Jerusalem”, som tidningen Le Figaro uttrycker det. I november var snart 150 ortodoxa kyrkor, kloster eller begravningsplatser förstörda. 3)

I mitten på november började också den Internationella Krisgruppen (ICG) slå larm. ICG leds av senatsledaren i USA, George Mitchell, och är grundad av EU, USA och tretton andra länder och kan nog inte med all möda i världen räknas som ett proserbiskt forum. I ICG:s rapport hette det bland annat :

”Det aktuella kriget är över, men dödandet fortsätter på den nivå som fanns före NATO:s bombningar. Då dödades i snitt 10-15 serber i veckan och ett liknande antal UCK-soldater. Nu i augusti uppskattas att omkring 30 människor i veckan blir mördade (lägg märke till att ICG nu inte talar om de dödas etniska härkomst). I två månader har siffran varit ungefär densamma.” 4)

Alla tillgängliga siffror fram till januari vittnar om samma våld. I sin rapport är ICG också mycket kritisk till att UCK bytt uniformer och förvandlats till en femtusen man stark Kosovo Protection Corps. Det kommer inte att hindra våldet eller att den etniska rensningen blir hundraprocentig utan snarare ”förstärka serbernas skräck och isolering”, skriver man i sin rapport.

Heimerson, liksom ”världssamfundet”, media i stort eller våra ”humanitära” politiker, talar också lika tyst om Haagtribunalens sensationella rapport i höstas. En rapport från fyrahundra medicinska experter från fjorton länder, där dessa i månader finkammat Kosovo på jakt efter massgravar från mördade albaner. Men inte hittat en enda. Där USA:s försvarsminister William Cohen talade om ”upp till 100 000 dödade albaner”. Där har tribunalens experter ’bara’ hittat 2018 kroppar sedan 1992. Många av offren är också serber ( lika många serber som UCK-soldater sa ICG ). Doktor Emilio Perez Pujol, som ledde den spanska gruppen, sa så här till Sunday Times: ”Jag beräknar att slutsumman av döda i Kosovo kommer att bli högst 2 500. Det inkluderar en rad märkliga dödsfall som inte kan läggas någon part till svars”. I El Pais beklagar sig också Pujol över att han och hans kollegor ”blivit offer för en semantisk piruett av krigets propagandamaskiner. Vi hittade inte en – inte en enda massgrav.” 5)

Under bombningarna av Jugoslavien hävdade NATO och UCK exempelvis att serberna dumpat upp till tusen kroppar om dagen i Trepcas gruvschakt. I brittisk press jämfördes gruvområdet med de nazistiska döslägren. De grönas ledare i Tyskland, Joschka Fischer, fick sitt partis färger att gå över i allt mer brunt när han sa att tyska bombplan, efter femtiofem år, kunde lyfta och sättas in i ”kampen mot Auschwitz”

Ingen etnisk rensning

Haagtribunalens rapport är samstämmig med de uppgifter vi fått från de jugoslaviska myndigheterna. NATO och västvärldens ledare bedrog världsopinionen för att få mandat för sina terrorbombningar. Punkt slut. I sin replik skriver Maria Sundvall: ”Men vi behöver väl inte vänta på albanska massgravar för att kunna slå fast att det funnits och finns ett nationellt förtryck mot albaner…ett av de klaraste exemplen i Europa i vår tid på nationellt förtryck”. Nej, vi behöver inte vänta. Det finns inga massgravar i Kosovo. Inget Auschwitz. Sommaren 1998 kontrollerade UCK 25-30 procent av Kosovo. Med egen administration , vägblockader och militära värn. Om nätterna kontrollerade de albanska nationalisterna långt större ytor. UCK hade kanske upp till 50 000 beväpnade män i ryggen, mer eller mindre organiserade, och genomförde över tvåtusen militära operationer under åren före NATO:s luftstöd. Innan NATO:s bomber började att falla, drevs ett fåtal albaner ut ifrån Kosovo. Albanernas exodus kom efter NATO:s bombmattor. Serbisk polis, militär och serbiska högernationalistiska frikårer fick tiotusentals albaner att fly upp i skogs- och bergsområden i den egna staten. Men det fanns ingen medveten och planerad serbisk ”etnisk rensning” av Kosovos albaner. Inte heller några organiserade våldtäktspogromer eller koncentrationsläger. Däremot en militär konflikt mellan UCK:s militära uppror mot den jugoslaviska staten och motangreppen från polis och militär. Det tycks klarlagt att huvudparten av de offer som hittats kommer från dessa strider. 6) Ett första bokslut tycks klart. Det fanns inget serbiskt ”Holocaust” i Kosovo.

Ett andra bokslut är lika klart. En av de största amerikanska militärbaserna sedan USA:s invasionskrig i Vietnam har nu upprättats i det jugoslaviska Kosovo. 7) Här finns allt för de femtusen soldaterna. Flygfält och helikopterplattor kors och tvärs. Två kapell, rörliga toaletter, bibliotek. Både Mac Donalds och Burger King. (Trehundra miljoner svenska kronor har också investerats). Militärt är flygbasen strategisk för vidare uppdrag norr- och österut. FN har i Kosovo också ersatt den jugoslaviska dinaren med deutsche mark. Den albanska nationalismen har segrat. Men kan bara överleva i den politiska spisvärmen från den amerikanska och tyska imperialismen.

Så har vi ett tredje bokslut. Det civila samhället har kollapsat. Överallt fattigdom, kriminalitet, knarkoffer eller offer från trafikolyckor. Eller bara vanliga mord. Kosovo är nu laglöst land. Maffia från Turkiet, Montenegro, Italien och inte minst från Albanien slåss med varandra om kontrollen över bland annat herointrafiken till Europa. Här finns mängder med prostituerade. Den marknaden är så het att det importeras prostituerade från Ryssland och Baltikum. 8) Albanskorna räcker inte till. Kanske kan någon ”humanitär organisation” ge oss några TV-bilder på nöden hos dessa kvinnor? Här ser vi Internationella valutafondens land. IMF Country. Här är Clintons New Frontier. Långt viktigare än bakgården i någon centralamerikansk bananrepublik. I grunden är programmen från alla Balkans nationalister visitkort till imperialismen. Amerikansk- eller tysk imperialism blir blott en fråga om taktik.

Ett fjärde bokslut: Regionens ekonomi, dess sociala liv kollapsar. USA och dess allierade bombade Jugoslavien tillbaka om inte till stenåldern, så nästan till tiden efter Andra Världskriget. Enligt Human Rights Watch dog 527 civila jugoslaver. Tusentals andra invalidiserades. Floder, vägar, broar, järnvägar, fabriker, sjukhus, skolor, barnhem, bostadsområden, vattenverk, kraftverk och kraftledningar totalförstördes i en omfattning som Europa inte sett sedan Andra Världskriget. 9) Det ”humanistiska världssamfundet” ristade knappt den jugoslaviska armén – men slog medvetet ut civil infrastruktur och dödade medvetet mer än femhundra civila. I Jugoslavien finns det också 800 000 flyktingar från Bosnien och Kroatien. Liksom snart 300 000 flyktingar från den egna provinsen Kosovo.

Karavanen mot Azerbajdzjan

Inte bara Kosovo, utan också hela Jugoslavien, dvs i stort sett hela Balkan, har rivits sönder i småstycken. Ekonomiska band har klippts av. Samarbete har ersatts av etniskt hat. Arbetarklass har blivit nation. Det finns inga dinarer. Bara D-Mark, dollar, automatgevär, NATO och IMF. För massan av arbetare, bönder och tjänstemän på Balkan har livets möjligheter kastats decennier tillbaka.

Nåväl, nu har inte USA och dess allierade bara tänkt sig att stanna vid att utplundra Balkan på råvaror och billig arbetskraft. Den imperialistiska karavanen drar vidare mot Azerbajdzjan och Kaspiska havet. Det kan också bli stridigheter om vem som ska leda den. Det var ingen tillfällighet att EU beslöt att stärka, eller snarare bygga upp, sina egna militära muskler, efter USA:s stora kliv in i det senaste balkankriget. De 80 000 man elitrupper, som bland andra Sverige nu är med och skapar, är en ren reflexrörelse från europeisk imperialism.

Detta är det femte bokslutet: ”Vi vill också ha del av oljan, naturgasen, alla andra råvaror, billig arbetskraft och marknader i det centrala Eurasien”, är budskapet från de europeiska kapitalgrupperna. De vet vad USA vill. De vet vad Zbigniew Brezezinski, en av den amerikanska presidentmaktens viktigaste rådgivare, skrev i Foreign Affairs september/oktobernummer 1997:

”Förenta Staternas roll som världens ledande makt kommer med säkerhet att inte ifrågasättas på en generation. Ingen nation kommer troligen att kunna utmana USA på maktens fyra nyckelområden – militärt, ekonomiskt, teknologiskt, kulturellt – vilka sammantagna leder till global politisk kontroll”.

Brezezinski fortsätter om vad som gäller för den euroasiatiska superkontinenten:
”efter Förenta staterna finns de sex största ekonomierna och militära styrkorna där, liksom alla utom en av de erkända kärnvapenmakterna, liksom alla utom en av de dolda. Euroasien omfattar 75 procent av jordens befolkning, 60 procent av dess ekonomiska tillgångar och 75 procent av dess kända energitillgångar…..ett mer utsträckt Europa och ett utvidgat NATO (kommer ) att tjäna USA:s både kortsiktiga och långsiktiga intressen. Ett större Europa kommer att utvidga det amerikanska inflytandet, utan att samtidigt skapa ett Europa så politiskt integrerat att det kan utmana Förenta Staterna i frågor av geopolitisk betydelse, särskilt i Mellanöstern”.

I den kaspiska regionen finns några av de största återstående reserverna av olja och naturgas i världen. En energi som också är drivkraften i USA:s hela ekonomi, samtidigt som dess egna resurser kommer att tryta. Därav krigen mot Irak. Därav karavanen mot Azerbajdzjan. Mängder med ekonomiska och militära avtal har slutits mellan USA, dess oljebolag och olika regeringar i regionen. Blairs brittiska bolag är också med på ett hörn. Allt görs för att få makt över energitillförseln genom länder utanför Rysslands, Irans och Jugoslaviens kontroll.

Tjetjenienkriget

Det finns också ett sjätte bokslut. Rysslands militära nederlag i Tjetjenien 94 -95 tillsammans med en ekonomisk, ideologisk, politisk, militär och moralisk förruttnelse av det gamla stalinistiska sk sovjetsamhället blev inte den droppe som fick den ryska bägaren att rinna över. Stanken och nedbrytningen fortsatte som förut. Utan politiska massrörelser. Men situationen i dagens Ryssland visar skrämmande likheter med den i Tyskland efter Första Världskriget då krigsnederlaget och de oerhörda ekonomiska skadestånd, som segrarmakterna avkrävde Tyskland, bokstavligen blev ”blut und boden” för Hitler och nationalsocialismen. USA:s beslut att bomba sönder Jugoslavien ( med hjälp av UCK:s och OSSE:s satellittelefoner ) utan hänsyn till Rysslands protester, blev till sist den droppe, som kom den ryske bägaren att skvalpa över rejält. Därför fick vi se de ryska fallskärmsjägarna på plats ute på Pristinas flygfält innan NATO:s styrkor hann dit. Kanske en symbolisk räd för att göra på samma sätt som när de sovjetiska soldaterna stormade Hitlers Berlin, innan de allierade hann fram. Men framförallt ett budskap från den ryska militären: – Nu är det nog. Nu sätter vi ner våra stövelklackar. Många uppgifter talar om att USA försökte få Storbritanniens trupper att skjuta bort ryssarnas trupper på Pristinas flygfält. Britterna svarade bara att de vägrade att gå med på ett tredje världskrig. Det är också därför vi fick se hur den ryska ledningen fattade en lång rad beslut om militära upprustningar och brytningar med USA. Bland annat meddelade Putin världen att Ryssland är berett att använda kärnvapen som första land – om dess intressen hotas. När USA så tydligt visade att man ville ha fri sikt fram till Kaspiska Havet, samtidigt som de tjetjenska rebellerna försökte sig på en militär erövring av Dagestan – där Ryssland projekterat och börjat bygga en ny oljeledning runt Tjetjenien, då kom beslutet att till varje pris krossa den tjetjenska rebellstaten. I vågskålarna , när vi bedömer det senaste Balkankriget, ska vi definitivt väga in åtminstone en del av krigets fasor i Tjetjenien. Utan UCK:s och NATO:s krig mot Jugoslavien kanske det senaste kriget i Tjetjenien inte blivit av.

Samma slutsatser

Så till Maria Sundvalls svaromål på min artikel om just det senaste balkankriget. Först till två märkligheter. Den första börjar så här: ”Att som Göte reducera hela denna utveckling till en fråga om tysk konspiration blir alltför torftigt enögt”.

Så skriver Maria. Varför? I min artikel finns ett långt stycke som handlar om Jugoslaviens sönderfall. Maria ”rättar mig” genom att sammanfatta med det sammandrag från Chossudovsky’s artiklar om bland annat IMF:s roll som jag redan försökt beskriva. Därpå refererar hon till Samary’s artiklar om den ojämna ekonomiska utvecklingen i Titos Jugoslavien. En del av en grundläggande materiell förklaring till den sydslaviska statens sammanbrott. Javisst. Det var därför jag försökte understryka detta genom en lång sammanfattning av Samary’s tankegångar. 10) Efter Marias referat av det jag redan refererat drar hon så slutsatsen att ”kanske kan man säga att den viktigaste inhemska faktorn som störtade Jugoslavien i avgrunden var det byråkratiska styret”. Vad jag skrev var följande: ”Den ekonomiskt så ojämna regionala utvecklingen på Balkan blev politiskt outhärdlig med hjälp av IMF:s reformer,. I avsaknaden av en socialistiskt, solidarisk rörelse med ett program av förbrödring och samarbete, fick vi dåraktiga politiker som hundra år för sent försökte pröva nationella lösningar. Men i början på 1990-talet var det fortfarande inte klart hur kartan skulle se ut. Vad kom att bestämma att exempelvis Bosnien-Hercegovina kom att göra anspråk på en egen statsbildning? Något som i stort sett saknade nationella eller historiska rötter…”

Drar vi inte samma slutsatser? Om än inte med exakt samma ord. Var är Marias poäng? Jag begriper ingenting.

Så till den andra märkligheten. Maria läser min artikel som om att jag trodde att nationalismen dog i Första Världskrigets skyttegravar och påpekar lite skolläraraktigt att så är det naturligtvis inte. Hon skriver till och med att detta är ”en universalists önskedröm”. Men i min artikel stod det så här: ”Under Första Världskriget – i Europas huvudländer – dog nationalismen som progressiv idé eller politiskt program. Den slets sönder tillsammans med de fyra imperier som hade ansvaret för kriget. Den är lika död och förmultnad som de miljoner och åter miljoner arbetare och bönder som under de egna nationernas fanor dödades och ruttnade bort i krigets stinkande skyttegravar.”
Vad jag skriver och menar är naturligtvis att nationalismen i Europas huvudländer är död, stendöd, som en progressiv ide«. Punkt slut.

Kapitalismens fjärde epok

Så till vårt program och dagens Balkan. Maria har många referenser till Lenin och till Michael Löwy, till Internationalernas historiska program om nationell självbestämmanderätt. Färre till Balkan och framförallt färre till imperialismens roll i dag.

För mig är det som stundom kallas ”leninismen” framförallt två enkla citat. Dels ”en konkret analys av konkreta förhållanden”. Dels ”Det gäller att lära känna alla klasser och alla klassers rörelse”. Här är några viktiga stycken från Lenins ”Om nationernas självbestämmanderätt”:

”Den marxistiska teorin kräver vid analysen av varje social fråga ovillkorligen att denna ställs inom en bestämd historisk ram och vidare, ifall det är fråga om ett land (exempelvis om det nationella programmet för ifrågavarande land), att hänsyn tages till de konkreta särdrag som skiljer detta land från andra under en och samma epok.
Vad innebär detta marxismens ovillkorliga krav, tillämpat på vår fråga?

Det betyder framförallt att två, ur den nationella rörelsens synpunkt i grunden olika kapitalistiska epoker måste strängt särskiljas.  ena sidan har vi epoken för feodalismens och absolutismens sammanbrott, epoken för det borgerliga demokratiska samhällets och den borgerligt demokratiska statens uppkomst, då de nationella rörelserna för första gången blir massrörelser och på ett eller annat sätt, genom pressen, genom deltagande i representationsorganen osv; drar in alla befolkningsklasser i politiken.  andra sidan har vi en epok som kännetecknas av fullt utvecklade kapitalistiska stater med ett för länge sedan stabiliserat konstitutionellt system, med en stark utvecklad antagonism mellan proletariatet och bourgeoisien – en epok som kan betecknas som inledningen till kapitalismens sammanbrott…

Naturligtvis är den förra och senare epoken inte åtskilda genom någon mur utan förbundna genom talrika övergångslänkar, varvid de olika länderna dessutom skiljer sig från varandra genom den nationella utvecklingens snabbhet, befolkningens nationella sammansättning och lokala fördelningar osv. Det kan inte ens vara tal om att marxisterna skulle börja utarbeta ett nationellt program i ett visst land utan att ta hänsyn till alla dessa allmänt historiska och konkreta statliga betingelser.” 11)

Det här är alldeles förträffliga utgångspunkter för en marxistisk analys av den nationella frågan. Lenins oerhört konkreta ochpolitiska inställning måste vara den rätta utgångspunkten när vi hanterar den så explosiva nationalismen. Men Lenin beskriver Europa för snart hundra år sedan. Hans kritik då (och Marias nu) av exempelvis Rosa Luxemburgs syn på den ”polska frågan” delar jag till fullo. Men vårt problem när vi i dag ska hantera nationalismen på Balkan, är att vi vare sig står inför kapitalismens första eller andra epok. Använder vi vår traditionella begreppsapparat ser vi en tredje, eller mer troligt en fjärde epok, (den tredje epoken tror jag att vi ska kalla perioden mellan oktoberrevolutionen 1917 fram till Berlinmurens fall 1989) där vi ska försöka förstå de ekonomiska och politiska rörelserna när en ”deformerad arbetarstat” bryter samman.

Rekolonialisering

Jugoslavien var en stat som föddes ur det revolutionära motståndet mot nazismen. ”Titoismen” betonade också att en verklig politisk självständighet bara var möjlig genom en federation av Balkans alla nationer. Endast den enigheten skulle ge tillräcklig kraft att stå emot den ena eller andra stormakten. Under det senaste decenniet har denna statsbildning kollapsat. De stora imperialistiska staterna är samtidigt i färd med en rekolonialisering av Balkan (och delar av Euro-Asien) . En rekolonialisering där de nya lilleputtstaterna obönhörligen blir till imperialistiska protektorat. Motsättningarna i regionen mellan Tyskland/EU och USA har också skärpts. Det finns ingen större spännvidd mellan E.J.Hobsbawm och Lenin. Hobsbawm använder samma utgångspunkter, samma metod, som Lenin. Skillnaden är att han i sin lysande bok om ”Nationer och nationalism” försöker förstå världen hundra år senare. Vi måste försöka förstå en helt ny epok. Ta Michael Löwys analys av ”Marxismen och den nationella frågan”. (Fjärde internationalen nr 2 1980). Löwy gör alldeles förträffliga referat och kloka analyser – fram till Första Världskriget. Men han gör inga konkreta analyser av konkreta förhållanden av ”kapitalismens fjärde epok”, men låter ändå någon ”modern” ståndpunkt slinka med: ”Baskerna enligt Engels ”en huvudsakligen reaktionär nation”, står i dag på höjden av en revolutionär kamp i Spanien”. Nej och åter nej. Baskernas kamp för en egen stat var och är inte revolutionär utan leder till en splittring av den spanska statens arbetarklass! Vi känner till Francos och den spanska fascismens oerhörda förtryck av den baskiska nationen. Men och åter men. Det betyder inte att det är en politiskt lyckad taktik från oss socialister att säga att vi stödjer baskernas rätt till att skilja av sig och upprätta en egen stat. Den statens huvudstad skulle t ex bli Bilbao, där arbetarklassen i huvudsak inte är baskisk, utan kommer från andra nationer i den spanska staten.

Ser vi nu till de ”konkreta särdragen” när det gäller serbisk och albansk nationalism tycker jag att en del viktiga faktorer sammanfattas på ett bra sätt av Diana Johnstone:

”Konflikten mellan serber och albaner utvecklades tre århundraden senare. En kristen massutvandring från södra Serbien (Kosovo), som också innefattade albaner, och som av Habsburgsmonarkin togs emot i Krajina där de kunde få nya bosättningar, var resultatet av krigen mellan Habsburg och det ottomanska imperiet. Bergsborna som under 17-talet bosatte sig på Kosovos slättland, konverterade till islam under aktiv påverkan från turkarna…De etniska albaner som hade konverterat till islam fick under 18-talet privilegier ( att bära vapen, tjänstgöra i administrationen, driva in skatter). Privilegier som förnekades den kristna befolkningen. Dessa privilegier stod i vägen för att utveckla en albansk nationalism parallell med 1800-talets serbiska, grekiska och bulgariska nationella befrielserörelser. När albanska feodala godsägare revolterade, var det snarare för att försöka återta dessa privilegier än för att uppnå en oberoende stat med jämlika medborgare. Denna historiska skillnad har haft ideologiska konsekvenser. Eftersom serberna förnekades lika rättigheter under det ottomanska styret, kom de serbiska ledarna att anamma en egalitär politisk filosofi lånad från Frankrike… detta betydde att man argumenterade för en stat med jämlika medborgare som åtnjöt lika rättigheter.” 12)

Proletariatets enhet

I Michael Löwys sammanfattning av Lenins synsätt skriver han att ”Han var fullkomligt likgiltig till huruvida den ena eller andra nationen hade en självständig stat, eller vilka gränser det fanns mellan två stater. Hans mål var demokrati och proletariatets internationalistiska enhet, som båda kräver att man erkänner nationernas rätt till självbestämmande”. Utsökt formulerat. Just detta är problemet med den albanska nationalismen. Dess kroppspulsåder är inte demokratin utan etnicitet. Den albanska nationalismen har inte betonat lika medborgerliga rättigheter, dvs just det som Lenin tog fasta på i sin taktik för kapitalismens första epok.

De jugoslaviska myndigheterna har heller aldrig berövat albanerna dessa rättligheter. Diana Johnstone igen (samma källa som ovan):

”Hela världen, alla dessa mästare i mänskliga rättigheter säger att albanerna har blivit bannlysta från skolorna. Detta är en ren lögn! Nej, det är de som vägrar att närvara i skolor som styrs av den serbiska statens skolprogram, som hursomhelst också garanterar dem kurser i albansk historia och kultur och användningen av sitt språk. De insisterar på att skolor som upprätthålls och betalas av den serbiska republiken ska ha scheman och skolböcker som kommer från Albanien. I diplom och betyg ska det i huvudet stå ”Republiken Kosovo”! Argumentet om mänskliga rättigheter är inte längre något annat än ett ideologiskt vapen för de som vill avskilja Kosovo och för deras utländska beskyddare.”

Vad jag förstår var det så här över hela fältet. Både Rugovas« LKD och UCK bojkottade medvetet alla sina rättigheter i syftet att bilda ett Stor-Albanien. Hade albanerna utnyttjat exempelvis sin rösträtt hade de kunnat ta plats i 42 av det serbiska parlamentets stolar – och på så sätt också röstat bort Milosevic. Dessa rörelser har medvetet valt att utelämna arbetarrörelsens kamp för ”rättigheter” till förmån för den egna nationens etnicitet.

Förtryckta samer

Så till det mest ledsamma. När Maria skriver så här:

”Göte skriver om detta i ett avsnitt mot slutet av sin artikel, i ett avsnitt som skulle kunna användas i studier av politisk retorik. Det är ett skenbart faktafyllt avsnitt, som dignar av olika förklenande värdeomdömen om albanernas nationella anspråk. Man får bilden av en liten, nomadiserande, outvecklad folkspillra i ett område av ” av randstatskaraktär”; Quislingar” som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och försvarat sina privilegier. Serberna däremot hade sitt ”historiska sköte” i Kosovo och ett ”starkt” kungadöme under medeltiden, de var ”fasta” jordbrukare under medeltiden och numerärt övermäktiga….men Götes användning av ordet ”samisk” får väl oss snarare att tänka på en grupp som går att räkna i ett par tusental.”

Javisst. Jag är glad över att kunna använda retoriken. Men samtidigt bara om den är sann. Inte om den är falsk. Så till fakta. När jag använder ordet ”samisk” går denna folkgrupp inte bara att räkna i tusental . Snarare finsk-ugriska stammar, bortåt 100 000 människor i norra Skandinavien och på Kola-halvön. När jag ser lillpojken Karl hemma , hans blåsvarta kalufs , är jag både glad och stolt över hans och min hustrus och mina andra barns starka samiska ursprung. Samiskt ursprung från den norska staten, som bröt med den svenska staten. Men lika förbaskat samer, vidrigt förtryckta av fyra stater, bland andra den svenska och sedan den norska(!), men också lika förbaskat en nation, som jag aldrig skulle rekommendera att kämpa för en egen statsbildning. Den typen av nationalism skulle jag t o m bekämpa, just som en splittring av de arbetande klasserna i denna nordregion, trots sonens blåsvarta kalufs.

Vidare tecknar Maria in ordet ”outvecklad”. Det omdömet har jag aldrig använt. Här använder hon falsk retorik. ”Samisk” använder jag för att beskriva de ekonomiska produktionsförhållanden då albanerna levde i bergsområden genom frigående betande djur. Idén om en albansk stat fanns överhuvudtaget inte i huvudet på dess herdar. Snarare priset per kilo för det kött de kunde sälja eller byta bort. ”Randstatskaraktär” är också en del av en analys av en nation, som var klämd mellan romare, bysans, ottomaner, habsburgare, ungrare osv och aldrig hade en tillräckligt ekonomisk, politisk eller militär kraft för att av egen kraft skapa en nationalstat. Varje försök har betytt ett visitkort till en stormakt fientlig till den serbiska nationen. I Enver Hoxhas Albanien försökte man det motsatta genom en nästan psykotisk nationalism. Ett försök som oundvikligen var dömt till ett haveri. Sedan radar Maria på med ”quislingar, som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och (?) som försvarat sina privilegier”. Javisst. Dessa ord eller denna analys är korrekt. Därför finns det enorma problem, inte med albanerna utan med den albanska nationalismen. Det är detta som är problemet med de konkreta förhållanden, som gäller för en nation av ”randstatskaraktär”, om dess innevånare vill bilda en egen stat.

Blindtarmsstat

Om serbernas nationalism skriver Maria sedan att :
”de matas ständigt med berättelsen om Kosovo som en helig plats för serberna, en plats vars förlust skulle såra deras nationalkänsla. Men den berättelsen kan bara bemötas med analys som visar att det är en myt”.

Den mest reaktionära serbiska nationalismen, med rötter från cetniks och den serbiska monarkin, Arkans arv och delvis Milosovic«s, ser gärna sin födelse i Kosovos serbiska sköte. Må så vara. Om detta är vi överens. Men om vi marxister förnekar detta ”historiska minne” spelar vi bara dessa reaktionärer i händerna. Ett starkt dokumenterat kungadöme under tidig medeltid och en nästan etthundraårig statsbildning under 1900-talet är inte bara något man ”matas med” utan en faktisk realitet. Den reaktionära serbiska nationalismen, Arkans vänner, dundrar mot Tito för att han i förbrödringens och stabilitetens namn, förbjöd 40- 50 000 serber att återvända till Kosovo efter Andra Världskriget. Ett förbud i den etniska jämviktens namn. Efter världskriget, utan att räkna dessa tiotusentals serber, som flytt från Kosovo undan nazismen, var serberna 40 procent av Kosovos befolkning. I jämvikt med albanerna. Resten var romer, turkar, kroater mm. Om de andra nationerna 1999 var 20 procent och de etniska albanerna 80, tyder inte detta direkt på en etnisk diskriminering eller fördrivning av den albanska befolkningsgruppen. Jag ber också Maria och många andra att studera ikonernas plats i den ortodoxa kristendomen och hos serberna, och i dess nationalism, för att bättre förstå innebörden av att de nu i Kosovo slås sönder eller bränns ner av UCK:s blindtarmsstat. Blindtarm därför att statens militära grovtarm , KFOR-styrkorna och USA:s jättelika militärbas, är det enda skälet till att UCK kan regera.

Maria menar också att ”Göte Kildén motsätter sig Kosovos rätt till avskiljande och tonar ner det serbiska förtrycket av albanerna”.

Det är kanske är korrekt. Jag ”tonar ner”. Men i Kosovo fanns det flera tusen kameror och TV-filmare som tonade upp. Ofta med förfalskade bilder eller filmer. Tonar ner? Finns det i dag en enda TV- kamera från några av det sk världssamfundets stater som filmar helvetet för de över en miljon flyktingarna i Serbien? Inga gråtande kvinnor, inga skrikande spädbarn får vi se. Inte ett ord om att insulinet nu snart är slut vid alla jugoslaviska sjukhus. Det är så här den imperialism, som Maria knappt berör, spelar upp sin världsbild i alla de mediala utrymmen som finns. När jag då ska daska ner en motbild på några få sidor i en tidskrift som läses av några tusental, inte katten kan jag då ta utrymme för en helt allsidig bild. Maria har säkert rätt. I förhållande till utrymmet i min artikel kanske jag tonar ner den reaktionära serbiska nationalismen. Men egentligen möter jag strålkastare med det fladdriga skenet från ett ynka litet stearinljus! Dessutom är jag oerhört ledsen och förtvivlad över att hundratusentals människor, som uppfattar sig som socialister av någon kulör, var eller är beredda att stödja UCK militärt och därmed krypa ner i imperialismens trygga bunkrar. Allt i namn av mänskliga rättigheter eller i ett försvar av det internationella samfundet

Innan jag avslutar med några viktiga, mycket avgörande politiska frågor, ska jag än en gång citera Diana Johnstone (källa som ovan) för att visa rasismen hos ”världssamfundet”, dvs imperialismen. Här i dess senaste skepnad av en rapport från 1998 från ICG (som presenterats tidigare i min artikel). Läs och dra politiska slutsatser:

”Den vanligtvis väldokumenterade vårrapporten 1998 från den inflytelserika Internationella Krisgruppen (ICG), ger här en kommentar till varför man genomgående refererar till etniska albaner i Kosovo som ”kosovarer”: ”Serber som lever i Kosovo kallas också ibland för kosovarer. I denna rapport betyder emellertid kosovarer alltid etniska albaner som lever i Kosovo. Serbernas uttryck för etniska albaner, är antingen ”Albanci” eller det nedsättande uttrycket ”Siptar”..”. För det första, genom att ge de etniska albanerna och inte serberna, ett namn rotat i regionen, påstår man att att albanerna verkligen tillhör regionen, medan serberna är outsiders, kommer utifrån. detta har gjorts förut genom att ta till sig uttrycket ”bosniak” och t o m ”bosnisk”, exklusivt för de muslimska innevånarna i Bosnien-Hercegovina. I Kosovo är affischeringen av platsnamnet ännu mer anslående och ifrågasatt, med tanke på att en mycket stor, men oklar mängd albaner, helt nyligen har immigrerat till provinsen. Antingen under den fascistiska ockupationen under andra världskriget, eller därefter när det etniska Albanska Partiet tolererade albansk illegal immigration från det egentliga Albanien… Ståndpunkten att ”serberna använder det fördomsfulla begreppet ”Siptar” är lika fördomsfullt. Det albanska uttrycket eller ordet för en alban är just Shqiptar, som på serbiska skrivs Siptar. Det är så som albanerna alltid namngett sig själva. Det betyder ”örnmän” och är knappast nedsättande. I ICG:s rapport finns inga av de nedsättande termer som albanerna använder om serberna…..I början av ICG-rapporten, tar man upp betydelsen av Kosovo för serberna och för ”kosovarerna”. När man talar om Kosovos betydelse för serberna börjar man med: ” Enligt den serbiska mytologin är Kosovo, skötet för deras nation”. När man talar om kosovarerna ( egentligen albanerna ) börjar man med ” Som arvtagare till de gamla illyrierna”.

Alltså: När det gäller det rakt igenom dokumenterade serbiska kungadömet, beskrivs detta som mytologi. När det gäller det albanska antagandet ( om Illyrien. Min anm.) beskrivs detta som fakta.”

ICG:s språkbruk, som sannerligen är politiskt, borde få Maria, att fundera ett par gånger till över sin beskrivning av serbernas relation till Kosovo .

Så till de frågor vi alla söker svar på när vi försöker förstå kapitalismens fjärde epok.

För det första. Om vi nu ser till hur Lenin såg det hela. Har då albanernas kamp för att avskilja sig från Jugoslavien gynnat arbetarklassen och småbönderna i regionen? Nu när ockupationen av Kosovo är ett faktum vill vare sig Maria Sundvall eller Fjärde internationalens ledning (exekutivkommittén), erkänna albanernas rätt i Kosovo att bilda en egen stat, dvs ett Stor-Albanien. Argumenten är i princip att UCK var NATO:s marktrupper och att vi var emot NATO:s bombkrig och därmed nuvarande ockupation. Exekutivkommitténs resolution är den svagaste, snurrigaste och mest politiskt felaktiga jag läst under mina snart fyrtio års medlemskap i Internationalen. Bland annat beklagar man sig över att inte de facto UCK har ledningen över KFOR-styrkorna… I ingen annan debatt har jag under min politiska levnad upplevt sådana skarpa motsättningar. Maria och Exekutivkommittén kan inte när det kommer till kritan, stödja UCK, på grund av politiska tveksamheter. De avgör alltså vad det albanska folket i Kosovo ska tycka. Inte albanerna själva. De stödjer en abstraktion och i verkligheten är de politiskt i fritt fall. Bra ändå. Hade de valt den väg som var stöd åt UCK, då hade jag valt en annan väg.

För det andra: Är vi för montenegrinernas rätt att bilda en egen stat ? Tar vi då ansvar för det inbördeskrig som bryter ut. Liksom ett större balkankrig? För kanske halva befolkningen är Montenegro mer serbiskt än Serbien.

För det tredje: Är vi för albanernas rätt i Makedonien att bilda en egen stat och sedan ansluta sig till ett Stor-Albanien. Tar vi då ansvar för ett totalt krig på Balkan. Ett krig där Grekland och Bulgarien omedelbart blir nya stridande parter.

För det fjärde: Är vi för att serberna i Republika Serpska ska kunna avskilja sig från Bosnien-Hercegovina och ansluta sig till Jugoslavien.

För det femte. Är vi för att kroaterna i Bosnien-Hercegovina ska kunna ansluta sig till Kroatien? Liksom att de 150 000 serbiska flyktingarna från Krajina ska kunna återerövra sitt hemland och ansluta detta område till Jugoslavien.

För det sjätte: Är vi för ungrarnas rätt att bilda en egen stat i den serbiska provinsen Vojvodina? Tar vi då ansvar för det inbördeskrig och de krig som då bryter ut?

För det sjunde: Är vi för ungrarnas och romernas rätt att bilda egna stater i Tjeckien? Om så. Gynnar detta arbetarklassen i regionen?

För det åttonde: Är vi för baskernas rätt att bilda en egen stat? Skulle en sådan baskisk kamp verkligen gynna enigheten mellan den spanska statens olika nationer

För det nionde: Ska vi socialister ska ge fullt stöd åt de delar av IRA som militärt vill ansluta Nord-Irland till republiken Irland? Skulle detta gynna arbetarnas rörelse på Irland i stort eller i Storbritannien?

Mitt svar på alla dessa frågor är ett bestämt nej. Vad tycker du, Maria?

Jag kunde fortsätta att rada frågor sida upp och sida ner. Men då blir det för liturgiskt. Framförallt om vi lämnade Europa och gick till Ryssland, till den indiska subkontinenten eller till republiken Kina. Det verkar troligt att vi socialister kommer att tvingas att besvara frågor om nationalism och sociala revolutioner som rör alla dessa landområden. Därför är det så nödvändigt att vi börjar med att ta itu med de frågor som ligger närmast och där vi är någorlunda hemmastadda. En viktigare debatt har vi sällan fört.

I skrivande stund försöker de albanska nationalisterna , med stjärnbaneret i topp, att driva bort den sista större befolkningsgruppen i Kosovo, från den delade staden Mitrovica. De har också inlett en väpnad kamp i södra Serbiens dalar. Därför avslutar jag detta inlägg med att citera ett gammalt serbiskt ordspråk:

”Det är lätt att kasta sten i Donau. Det är svårare att plocka upp dem. ”

Göte Kildén

Noter:
1) Senast bekräftat av Dennis Mc Namara, FN:s flyktingsändebud, vid en presskonferens i Tirana: ”Tragedin är att vi har nästan en miljon ( etniska albaner ) tillbaka och en kvarts miljon nya (serber och andra minoriteter ) utanför ( BBC.news. 20.3.00 ). Enligt samme Mc Namara är det också för tidigt för icke-albanerna att komma tillbaka. ”Vi är inte för att de kommer tillbaka om detta betyder att ta folk i bepansrade bilar in i militärt skyddade enklaver.”
2) Uppgifterna finns i en artikelserie av Robert Fisk i den brittiska tidningen Independent. Bland annat från den 24.11. På OSSE:s hemsidor,www.osce.org/kosovo/, finns också ett otal uppgifter om alla övergrepp.
3) Uppgifterna är hämtade från en ”dossier” i Le Figaro Magazine från den 15 oktober.
4) ICG:s rapport från v.45 -99 citeras extensivt på www.wsws.org:s hemsida ( World Socialist Web site).
5) Pujols kommentarer citeras efter bland andra John Pilger i New Statesman 15 november. Haagtribunalens chefsåklagare Carla del Pontes presskonferens återgavs i internationell press. Hennes talesman, Paul Risley hävdade att man inte kunde fortsätta jakten efter massgravar på grund av tjälen. I Le Mondes stora marsnummer om Kosovo visade man att detta var bedrägeri. För när Risley gjorde sitt uttalande var det tio plusgrader i Kosovo. Detta marsnummer med en lång ”Chronique dœn génocide annonce” och ett ”Adieu au Kosovo multiethnique” är för övrigt en ren journalistisk slåtter av alla dem som hävdat en serbisk förintelse av Kosovos serber.
6) Söndagen den 12 mars i år visade BBC en sensationell dokumentär om NATO:s och OSSE.s stöd åt och samarbete med UCK. Samma dag dubblerades och utvidgades materialet i tidningen The Sunday Times. Där säger den albanska förhandlaren Dug Gorani att ”ju mer civila som dödades, desto större är chansen till en internationell intervention”. Det var en utländsk diplomat som sa till mig, fortsätter han: ”Se här. Om ni inte passerar en kvot på femtusen döda, får ni aldrig någon permanent närvaro från den utländska diplomatin”. Tidningen fortsätter ”När OSSE lämnade Kosovo en vecka före flygattackerna, lämnade många av dem sina satellittelefoner och globala navigationssystem till UCK-ledare. Många UCK-ledare hade telefonnumret till General Clark, NATO:s befälhavare”.
7) Citerat efter Internationalen 50/99.
8) Från ett reportage i TV-aktuellt samt från Robert Fisks novemberserie i Independent.
9) 7 februari. Citerat efter Le Monde Diplomatique, mars/2000.
10) Som en parentes har i veckan en gammal lärobok i historia, R R Palmers världshistoria, gett mig en förklaring till detta. Den region som var och är så förtvivlat ekonomisk efterbliven, dominerades av den magyariska, totalt improduktiva godsägarklassen. Den region som ekonomiskt sprudlade dominerades av den tyska borgarklassen i …sterrike. Dubbelmonarkin var inte minst dubbel när det gällde produktionsförhållandena. Desto mer makt och styrka som Bismarcks Tyskland kämpade sig till, desto svagare blev …sterrike, vilget gjorde magyarerna starkare i deras inbördes relation. Ekonomiskt och politiskt påminner relationen om den mellan Amerikas nord- och sydstater.
11) Lenins Valda Verk. Progress Moskva 1979. Sid. 549.
12) Diana Johnstone. Jugoslavienkännare. Tidigare de Grönas presstalesman i Bryssel. Här från ”Notes on the Kosovo Problem and the International Community, http//kosovo.serbhost.org/diana_johnstone.html. Ett uttryck för denna betoning av de medborgerliga rättigheterna är att det i Jugoslavien står varje människa fritt att deklarera och registrera sin nationalitet. Vid folkräkningen 1994 kallade sig då tusentals av de romer som drivits bort, för egyptier, eftersom de har uppfattningen att de kommit därifrån. Se ”Les Tziganes, indésirables au Kosovo”, Le Monde Diplomatique, nov -99.

Från Röda Rummet 1/2000

Det skurkaktiga USA – adjö till internationell rätt

Den amerikanske samhällskritikern Noam Chomsky säger att USA var väl medvetna om vilka följderna skulle bli av Natos bombattacker. Men det var ett pris värt att betala.

Bombningarna av Jugoslavien är bara det senaste exemplet på en trend som blivit allt klarare under Reagan och Clinton: Att USA utan omsvep trotsar den internationella lagstiftningen och de internationella institutionerna.

Artikeln är en översatt och förkortad version från internettidningen Z Net.

Det har gjorts många undersökningar om Natos (i första hand USA:s) bombningar i Kosovo. Jag skulle vilja lägga till några allmänna observationer, utifrån fakta som inte på allvar ifrågasätts.

Det finns två grundläggande frågor: (l) Vilka är de accepterade och användbara ”reglerna” för den ”nya världsordningen”? (2) Hur passar dessa eller andra överväganden in på fallet Kosovo?

Våld är förbjudet

(l) Vilka är de accepterade och användbara ”reglerna” för den ”nya världsordningen”? Det finns ett ramverk av internationella lagar och internationell ordning, bindande för alla stater, baserad på FN:s stadgar och resolutioner och Internationella domstolens beslut. I korthet är hot eller användande av våld förbjudet om det inte är direkt godkänt av Säkerhetsrådet, efter att de har avgjort att fredliga medel har misslyckats, eller i självförsvar mot ”väpnade attacker” (ett smalt koncept) innan Säkerhetsrådet hunnit agera.

Det finns förstås mer att säga. För det finns åtminstone en spänning, om inte en ren motsättning, mellan världsordningens regler som de uttrycks i FN:s stadgar och de rättigheter som formulerats i Den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter, en andra av världsordningens pelare som etablerades på US-amerikanskt initiativ efter andra världskriget. Stadgan förbjuder våld mot suveräna stater; de mänskliga rättigheterna garanterar individernas rätt mot förtryckande stater. Frågan om ”humanitär intervention” uppkommer ur denna spänning. Det är rätten till ”humanitär intervention” som hävdas av USA/Nato i Kosovo, och som i allmänhet stöds av ledarsidor och nyhetsrapporteringar.

Frågan berörs i en nyhetsartikel i New York Times (27 mars), med rubriken ”Rättsvetare stöder användandet av våld”. Ett exempel ges: Allen Gerson, före detta rådgivare till USA:s FN-representation. Två andra rättsvetare citeras. En av dem, Ted Galen Carpenter, ”hånade administrationens argument” och avvisade den påstådda rätten till intervention. Den tredje var Jack Goldsmith, specialist på internationell rätt på Chicago Law School. Han säger att kritik mot Natos bombningar ”har en ganska god juridisk täckning”, men att ”många människor tror [att undanlag för humanitär intervention] är en fråga om vana och tillämpning”. Det sammanfattar de bevis som behövs för att motivera den valda slutsats som uttrycks i rubriken.

Tre val

2) Hur passar dessa eller andra överväganden in på fallet Kosovo? En humanitär katastrof har ägt rum i Kosovo de senaste åren, som till den överväldigande största delen måste tillskrivas Jugoslaviens väpnade styrkor. De främsta offren har varit etniska kosovoalbaner, som utgör ca 90 procent av befolkningen i detta jugoslaviska område. Den vanligaste uppskattningen är 2000 döda och hundratusentals flyktingar.

I ett sådant läge har utomstående tre val:
1) Försöka förvärra katastrofen
2) Inte göra någonting
3) Försöka lindra katastrofen

Hotet om Natobomber ledde förutsägbart nog till en skarp eskalering av illdåd utförda av den serbiska armén och paramilitära grupper, till avvisande av internationella observatörer, vilket förstås fick samma effekt. Överbefälhavaren Wesley Clark förklarade att det var ”helt förutsägbart” att den serbiska terrorn och våldet skulle intensifieras efter Nato-bombningarna, precis vad som hände. Terrorn nådde för första gången huvudstaden Pristina, och det finns trovärdiga uppgifter om storskalig förstörelse av byar, avrättningar, en enorm flyktingvåg, kanske en ansträngning för att fördriva en stor del av den albanska befolkningen – allt detta en ”helt förutsägbar” konsekvens av hotet och senare användandet av våld, som general Clark så riktigt observerar.

Kosovo är därför ytterligare ett exempel på (1): Försök eskalera våldet.

Nato försvagar internationell rätt

Trots ideologernas desperata försök att bevisa att cirklar är fyrkantiga, finns det inget allvarligt tvivel på att Natos bombningar ytterligare försvagar det som finns kvar av den internationella lagstiftningens bräckliga struktur. USA klargjorde detta helt och fullt i de diskussioner som ledde till Natos beslut. Bortsett från Storbritannien (som vid det här laget är lika mycket en självständig aktör som Ukraina var före Gorbatjov), var Natoländerna skeptiska till USA:s linje, och stördes särskilt av statssekreteraren Albrights ”vapenskrammel” (Boston Globe, 22 februari). Idag är oppositionen mot Washingtons insisterande på våld större ju närmare man kommer konfliktområdet, till och med inom Nato (Grekland och Italien).

Det skulle kunna argumenteras för, med ganska stor rätt, att ytterligare nedmontering av världsordningens regelverk är en bisak, precis på samma sätt som den förlorade sin mening i slutet på 30-talet. Under Kennedyåren började inställningen bli fullt uttalad.

Den främsta innovationen under Reagan-Clinton-åren är att trotset mot internationell lag och FN-stadgan har blivit helt öppet.

Det har också backats upp av intressanta motiveringar, som skulle hamna på förstasidorna och vara undervisningsämnen på skolor och universitet om sanning och hederlighet ansågs vara betydelsefulla värderingar. De högsta myndigheterna förklarade med brutal tydlighet att Internationella domstolen, FN och andra organ har blivit ointressanta eftersom de inte längre lyder USA:s order som de gjorde under den tidiga efterkrigstiden.

Man skulle kunna inta den officiella ståndpunkten. Det skulle vara en hederlig sak, åtminstone om det åtföljdes av en vägran att spela med i det cyniska spelet av självrättfärdigt poserande och tillämpandet av de internationella lagarnas ringaktade principer som ett högst selektivt vapen mot skiftande fiender.

Medan reaganiterna bröt ny mark, har under Clinton trotset mot världsordningen blivit så extremt att det har lett till bekymmer även hos höklika politiska kommentatorer. I det senaste numret av etablissemangets ledande tidskrift, Foreign Affairs, varnar Samuel Huntington för att Washington har trätt in på ett farligt spår. I en stor del av världens ögon – förmodligen större delen av världen, tror han – håller USA på att bli ”den skurkaktiga supermakten”, som anses vara ”det enskilt största yttre hotet mot deras samhällen”.

Ökning av grymheter och våld

På vilket sätt påverkar detta frågan om vad som bör göras i Kosovo? Det lämnar den obesvarad. USA har valt en handlingsinriktning som, vilket den helt och fullt erkänner, leder till en ökning av grymheter och våld – ”förutsägbart”; en handlingsinriktning som dessutom slår ytterligare ett slag mot den internationella rätten, som erbjuder den svaga åtminstone ett visst begränsat skydd mot rovgiriga stater.

På längre sikt är konsekvenserna oförutsägbara. En rimlig observation är att ”varje bomb som faller över Serbien och varje etniskt mord i Kosovo tyder på att det knappast kommer att vara möjligt för serber och albaner att leva bredvid varandra i någon sorts fred” (Financial Times, 2~ mars). Några av de tänkbara långsiktiga resultaten är extremt otäcka, vilket har noterats.

Ett standardargument är att vi var tvungna art göra något: Vi kunde inte bara stå bredvid medan illdåden fortsatte. Det är aldrig sant- Ett val är alltid att följa Hippokrates ed: ”Först av allt, gör ingen skada”. Om du inte kan komma på något sätt att hålla dig till den elementära principen, gör då ingenting. Det finns alltid sätt att överväga. Diplomati och förhandlingar kan anad fortsätta.

Rätten till ”humanitär intervention” kommer troligen att blir mer åberopad de kommande åren – kanske med rätt, kanske inte – nu när svepskälen från kalla kriget har förlorat i effekt. Under en sån era kan det vara värt att uppmärksamma åsikter från högt respekterade kommentatorer – för att inte tala om Internationella domstolen, som uttryckligen avfattat en dom i detta ärende, något som förkastades av USA, och vars kärna inte ens rapporterades.

Experter är oroade

Inom de akademiska ämnena internationella relationer och internationell rätt vore det svårt att hitta mer respekterade röster än Hedley Bull eller Leon Henkin. Bull varnade för 15 år sedan för att ”enskilda stater eller grupper av stater som utser sig själva till auktoritativa domare över världens gemensamma bästa, utan att fästa avseende vid andra staters åsikter, är i själva verket ett hot mot den internationella ordningen, och därmed mot effektivt handlande inom detta område. Erkända principer inom internationell rätt och världsordning, högtidliga åtaganden i avtal, beslut av Internationella domstolen, bekymrade uttalanden av de mest respekterade kommentatorerna – dessa löser inte med automatik enskilda problem.

Varje fråga måste övervägas utifrån sina egna förhållanden. För de som inte antar Saddam Husseins normer finns en tung bevisbörda för att möta hot om eller användande av våld som bryter mot den internationella ordningens principer. Kanske kan bevisen bemötas, men det måste visas, inte bara proklameras med passionerad retorik. Konsekvenserna av sådana brott måste utvärderas noggrant – särskilt det som uppfattas som ”förutsägbart”. Och för alla som är det minsta seriösa måste också orsakerna bakom aktionerna bedömas – återigen, inte bara genom smicker till våra ledare och deras ”moraliska kompasser”.

Noam Chomsky 1999
Översättning och bearbetning: Rikard Warlenius

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Moteld nr 2, 1999

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Att stycka Jugoslavien – visst kan du förstå vad det är som händer

Politiker och media i väst beskriver i skön samsång Natos bombningar i Albanien och det tidigare ingripandet i Bosnien som ett allt för senkommet, men inte desto mindre nobelt försök att hindra sydslaverna från att mörda varandra. Den allmänna uppfattningen är att de smärtsamma scener som utspelas på Balkan orsakas av aggressiv nationalism, som i sin tur är resultatet av djupt rotade stoiska och religiösa motsättningar.

I en artikel för CAQ (nr 56) publicerad i samband med Daytonuppgörelsen om Bosnien, granskar Michel Chossudovsky, professor i ekonomi vid universitetet i Ottawa, bakgrunden till kriget. Han finner att viktiga saker lämnas utanför bilden, så som USAs och Tysklands strategiska intressen, den ekonomiska krisen och framförallt de institutioner som skapade den: Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF).

Medan internationella media koncentrerar sig på personer och trupprörelser agerar de internationella finansinstituten för att få hem utlånade pengar och för itt skapa ännu en säker marknad för ”den fria företagsamheten”.

Det mångetniska socialistiska Jugoslavien var en gång en ekonomisk succé och Ml lokal stormakt. Under 60- och 70-talet var den årliga BNP-tillväxten 6,1 procent. Sjukvård var gratis, läskunnigheten 91 procent, den väntade medellivslängden 72 år. Men efter tio år av ekonomiska ingrepp och råd från väst, och efter fem år av krig, bojkott och embargo är ekonomierna i de före detta jugoslaviska republikerna nedbrutna, den industriella sektorn helt nedmonterad.

Att Jugoslavien exploderade är till stor del en effekt av USA medvetna politiska spel. Trots goda handelsförbindelser med både EG och USA blev landet en speciell måltavla för Reaganadministrationen. I ett hemligt dokument från 1984, NSDD 133, lades strategin fast för att uppnå en ”tyst revolution”, i Jugoslavien liksom i andra östländer. Målsättningen var att göra dem till marknadsekonomier, sch att integrera dem i världsmarknaden.

USA hade gjort gemensam sak med de stora långivarna för att genomdriva en första omgång ekonomiska reformer strax före marskalk Titos död. Reformerna utformades av IMF, som sedan dess har fortsatt att tvinga fram en politik som bit för bit har monterat ned landets industrisektor och välfärdssystem. Omförhandlingar av utlandslånen som gjorde att skulden ökade tvingade fram devalveringar vilket ledde till att levnadsstandarden sjönk. Under hela 80-talet skrev IMF ytterligare doser av den beska medicinen, medan patienten sakta sjönk ned i ett ekonomiskt koma. Tillväxten i industrisektorn sjönk, för att 1990 hamna på en extrem nivå: 10 procents negativ tillväxt.

Mr Markovic goes to Washington

Hösten 1989, strax innan Berlinmuren föll, träffade premiärminister Ante Markovic president George Bush i Washington för att förhandla fram ett nytt ekonomiskt räddningspaket. Som tack för hjälpen gick Markovic med på ännu en omgång ekonomiska reformer. Bland åtgärderna fanns en ny devalverad valuta, ännu ett lönestopp, massiva nedskärningar i statsbudgeten och att alla arbetarstyrda företag skulle stängas eller privatiseras. Byråkratin i Belgrad hade med hjälp av västs rådgivare redan förberett många av åtgärderna, inklusive omfattande liberaliseringar av reglerna för utländska investeringar.

Chockterapin inleddes i januari 1990. Lönerna frystes på den nivå de haft i november 1989, samtidigt som prisökningarna fortsatte med oförminskad styrka. Den våren sjönk jugoslavens reallön med 41 procent på sex månader. IMF kontrollerade också den jugoslaviska centralbanken. Dess snåla politik gjorde det ännu svårare att finansiera ekonomiska och sociala program. Statsinkomster som skulle gått till republikerna och provinserna gick i stället till att betala långivare i London och Paris. Delrepublikerna lämnades i stort sett att klara sig själva.

I ett slag slog reformmakarna ut Jugoslaviens finansiella struktur och dess federala politiska institutioner. När det ekonomiska blodflödet mellan Belgrad och republikerna ströps accelererades de tendenser till uppbrytning som redan skapats av den ekonomiska krisen och etniska faktorer. När de ekonomiska banden bröts blev ett antal delrepubliker de facto självständiga. IMFs budgetprogram skapade den situation där Kroatiens och Sloveniens utbrytning blev ett fullbordat faktum.

Krossad av den osynliga handen

Reformerna slog också mot hjärtat i Jugoslaviens socialistiska system: de gemensamt ägda arbetarstyrda företagen. En bedömare skrev att ”Målet var att underställa den jugoslaviska ekonomin ett massivt program för privatiseringar. Kommunistpartiets byråkrati, särskilt den militära delen, bearbetades speciellt och erbjöds olika former av politiskt och ekonomiskt stöd under förutsättning att det sociala trygghetssystemet skrotades.”

Paketet var ett erbjudande som det desperata Jugoslavien inte kunde säga nej till. På inrådan av västliga advokater och rådgivare infördes en lag om att alla företag som inte kunde betala sina räkningar under 30 på varandra följande dagar eller under 30 av 45 dagar skulle likvideras inom två veckor. Dessutom infördes en ny banklag som skulle krossa de gemensamt ägda bankerna. Inom två år hade hälften av landets banker försvunnit och ersatts av nya profitinriktade institutioner.

De nya lagarna tillsammans med IMFs snåla penningpolitik och att landet öppnades för internationell konkurrens ökade takten i avindustrialiseringen. Under de första nio månaderna 1990 gick över tusen företag i konkurs, tillväxten var minus 7,5 procent under året, och det fria fallet fortsatte: 1991 krympte BNP med 15 procent, industriproduktionen med 21.

Det är utom all tvekan att IMF-programmen ledde till kollaps för en stor del av Jugoslaviens avancerade tunga industri. Andra gemensamt ägda företag överlevde bara genom att inte betala ut löner. En halv miljon arbetare fick inte lön regelbundet 1990. De hade ändå tur: 600 000 hade förlorat jobbet i september 1990 och det var bara början: vid den tidpunkten uppskattade Världsbanken att 2 435 industriföretag var konkursmässiga, bland dem några av landets största, och deras 1,3 miljoner arbetare överflödiga.

I början av 1991 föll reallönerna fritt, det sociala skyddsnätet hade kollapsat och arbetslösheten grasserade. Takten och omfattningen av avindustrialiseringen var förbluffande. De omfattande sociala och politiska följderna är inte lätta att beskriva i detalj, men inte heller svåra att föreställa sig. ”Alla varningsvisslor tjuter” skrev Financial Times. Jugoslaviens president Borisav Jovic var mer lågmäld. Han varnade för att reformerna hade ”en märkbart ofördelaktig effekt på den sociala situationen i hela samhället. Medborgarna förlorar tron på staten och dess institutioner. Den allt djupare ekonomiska krisen och de starkare sociala spänningarna har varit en viktig faktor bakom den försämrade säkerhetspolitiska situationen”.

Uppdelningens politiska ekonomi

Vissa jugoslaver slog sig samman för att kämpa mot försämringarna. ”Arbetarnas motstånd ignorerar alla etniska gränser. Serber, kroater, bosnier och slovener kämpar sida vid sida”, skrev en observatör. Men den ekonomiska kampen försvårade också de redan ansträngda relationerna mellan republikerna, och mellan republikerna och Belgrad.

Serbien sa nej till sparplanerna, och 650 000 serbiska arbetare strejkade mot centralregeringen för att tvinga fram lönehöjningar. Andra republiker följde andra vägar. Så här sa till exempel Joze Pucnik, ledare för det socialdemokratiska partiet i det relativt rika Slovenien: ”Från ekonomisk synpunkt kan jag acceptera företeelser som skadar samhället socialt, som stigande arbetslöshet och försämrade rättigheter för arbetare, därför att de är nödvändiga för att reformprocessen ska gå framåt”.

Men hans uppträdande var motsägelsefullt, för samtidigt slogs han tillsammans med Kroatiens Franjo Tudjman och Serbiens Slobodan Milosevic för att stoppa centralmaktens försök att genomdriva reformerna.

I flerpartivalet 1990 var det ekonomisk politik som dominerade debatten, och det var den debatten som ledde till att separatisterna utklassade kommunisterna i Kroatien, Bosnien och Slovenien. Men precis som den ekonomiska krisen drev på separatismen, drev separatismen på den ekonomiska krisen. Samarbetet mellan delrepublikerna upphörde nästan helt, och medan de högg mot varandras halsar gick både nationen och delrepublikerna in i en nedåtgående spiral. ”

Ledarna för de olika delstaterna utnyttjade medvetet nationella och sociala spänningar för att stärka sin egen position: De republikanska oligarkierna som alla såg en nationell pånyttfödelse för sig själva, avstod från valet mellan hyperinflation och en jugoslavisk marknadsekonomi. I stället valde de kriget, ett krig som dolde den ekonomiska katastrofens verkliga orsaker.

Att det samtidigt dök upp miliser som var lojala mot de separatistiska ledarna ökade takten i den utveckling som bara kunde leda till kaos. Miliserna splittrade inte bara befolkningen längs etniska linjer, de splittrade också arbetarrörelsen.

Väst kommer till undsättning

Krisprogrammen hade jämnat marken för en återkolonisering av Balkan. Om det krävdes en uppdelning av Jugoslavien eller inte för att nå ända fram diskuterades mellan västmakterna. Tyskland tryckte på för en uppdelning, medan USA, som var oroligt för att öppna den Pandoras ask som nationalismen kan vara, i början argumenterade för att federationen skulle hållas ihop.

Efter segern för Franjo Tudjman och högerpartiet Demokratiska Unionen i maj 1990 hade Tysklands utrikesminister Hans Dietrich Genscher nästan daglig kontakt med sin motsvarighet i Zagreb. Han gav inte bara passivt klartecken för separation, han drev på ”den internationella diplomatin”, och satte tryck på sina allierade att också erkänna Slovenien och Kroatien. Tyskland ville ha fria händer att ”försöka fä ekonomisk kontroll över hela Mitteleuropa”.

Washington förespråkade en löst sammanhållen demokratisk statsbildning. De gjorde klart för Kroatiens och Sloveniens presidenter att de inte kunde påräkna stöd för ett ensidigt utträde ur Jugoslavien. Om de måste ut så skulle det ske genom förhandlingar och avtal.

Istället för avtal har Slovenien, Kroatien och sedan Bosnien utkämpat blodiga inbördeskrig mot rest-Jugoslavien, eller mot serbiska nationalister, eller mot båda. Och sent omsider har USA börjat spela en aktiv diplomatisk roll i Bosnien, stärkt banden till Kroatien och Makedonien och tagit på sig rollen som den viktigaste aktören för att bestämma regionens politiska och ekonomiska framtid.

Efterkrigsregimerna

Långivarna i väst har nu vänt sitt intresse mot de stater som bildats efter Jugoslaviens sönderfall. Utsikterna för återuppbyggnad i de nya staterna är inte ljusa. Jugoslaviens statsskuld har noggrant delats upp mellan de nya republikerna, och nu stryps de av egna program för strukturanpassning och skuldavbetalning. Långivarna är överens om att IMFs reformprogram inte uppnått det som väntats och att ytterligare chockterapi behövs. Kroatien och Makedonien har godtagit de nya kraven och det alltför bekanta mönstret från Markovics tid syns tydligt: fabriker stänger, banker lägger ned och folk blir allt fattigare.

Men de mest långtgående ingreppen i den nationella självständigheten görs i Bosnien. Den nykoloniala ordning som inforts genom Dayton-avtalet, ett avtal skrivet på grundval av Natos eldkraft, innebär att Bosniens framtid inte avgörs i Sarajevo utan i Washington, Bonn och Bryssel.

Återuppbyggnad på kolonialt vis

Om Bosnien någonsin ska kunna resa sig från krigets och nykolonialismens härjningar krävs ett massivt program för återuppbyggnad. Men att döma av senare års erfarenheter är det troligare att de störtas ned till en u-landsnivå än att de närmar sig levnadsstandarden hos sina europeiska grannar. Samtidigt som återuppbyggnaden offras på skuldavbetalningarnas altare, visar företag och regeringar allt större intresse för tillgången till strategiskt viktiga naturresurser.

Sedan olja och kol hittats i området har delningen av Bosnien mellan Bosnien-Hercegovina och Republica Srbska fått mycket större betydelse. Dokument från den kroatiska regeringen visar att kol och olja finns på de områden som återtogs av den USA-stödda kroatiska armén från Krajinaserberna i den sista offensiven innan Dayton. Stora petroleumfyndigheter finns också i den del av Kroatien som ockuperas av Serbien, bara på andra sidan floden från USAs militärhögkvarter i Tuzla, Bosnien. Under kriget gjorde Världsbanken och multinationella företag i hemlighet förberedelser för utvinning. Eftersom de har siktet inställt på skuldåterbetalning och framtida vinster från råvaruutvinning kan vi anta att de 70 000 Nato-soldaterna i området kommer att göra ganska lite för att ta fast krigsförbrytare och ganska mycket för att säkerställa att Bosnien delas upp efter västs ekonomiska intressen. Lokala makthavare och intressenter från väst gör upp om bytet efter Jugoslavien, samtidigt som de skriver in den etniska delningen i själva uppgörelsen. Den permanenta uppdelningen av Jugoslavien längs etniska linjer omöjliggör en gemensam kamp för alla jugoslaver mot nykolonialiseringen av deras hemland. Och vad är det för konstigt med det? Trots allt är alla ledare i de ex-jugoslaviska republikerna gamla allierade till väst.

Slutligen:

Opinionsbildarna vill fä oss att tro att krigen i forna Jugoslavien inte handlar om något annat än etniska, kulturella och religiösa konflikter. Det synsättet döljer de verkliga orsakerna till sociala konflikter. I Jugoslavien döljer det dessutom traditionen av sydslavisk sammanhållning, solidaritet och identitet.

Men detta missförstånd är nödvändigt i en värld där den enda möjliga verkligheten är en värld av stängda fabriker, arbetslöshet och söndertrasade skyddsnät, och bitter medicin det enda ekonomiska recept som skrivs ut.

På Balkan handlar det om miljoner människors liv. Makroekonomiska reformer har slagit sönder folks tillvaro. De har gjort att grundläggande saker, som mat och tak över huvudet, är utom räckhåll för många. I det globala kapitalets namn har gränser dragits, lagar skrivits om, industrier raserats, bank- och finanssystem demonterats, sociala program, lagts ned. Inget alternativ till den globala ekonomin, varken marknadssocialism eller lokal kapitalism, får existera.

Det som hänt i före detta Jugoslavien bör stämma till eftertanke långt utanför Balkan. För det är bara en spegelbild av ekonomiska omstruktureringar som pågår inte bara i tredje världen utan även i USA, Kanada och Västeuropa. Reformerna i Jugoslavien är bara den grymma konsekvensen av en destruktiv ekonomisk politik driven till sin yttersta spets,

Michel Chossudovsky ©1996
Översättning och kortning Jörgen Hassler

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Moteld nr 2, 1999

Hela texten, med fotnoter, finns publicerad i Covert Action Quarterly nr 56.
En längre version utgör kapitel 13 i The Globalisation of Poverty, London 1997.