Författararkiv: Noam Chomsky

Det skurkaktiga USA – adjö till internationell rätt

Den amerikanske samhällskritikern Noam Chomsky säger att USA var väl medvetna om vilka följderna skulle bli av Natos bombattacker. Men det var ett pris värt att betala.

Bombningarna av Jugoslavien är bara det senaste exemplet på en trend som blivit allt klarare under Reagan och Clinton: Att USA utan omsvep trotsar den internationella lagstiftningen och de internationella institutionerna.

Artikeln är en översatt och förkortad version från internettidningen Z Net.

Det har gjorts många undersökningar om Natos (i första hand USA:s) bombningar i Kosovo. Jag skulle vilja lägga till några allmänna observationer, utifrån fakta som inte på allvar ifrågasätts.

Det finns två grundläggande frågor: (l) Vilka är de accepterade och användbara ”reglerna” för den ”nya världsordningen”? (2) Hur passar dessa eller andra överväganden in på fallet Kosovo?

Våld är förbjudet

(l) Vilka är de accepterade och användbara ”reglerna” för den ”nya världsordningen”? Det finns ett ramverk av internationella lagar och internationell ordning, bindande för alla stater, baserad på FN:s stadgar och resolutioner och Internationella domstolens beslut. I korthet är hot eller användande av våld förbjudet om det inte är direkt godkänt av Säkerhetsrådet, efter att de har avgjort att fredliga medel har misslyckats, eller i självförsvar mot ”väpnade attacker” (ett smalt koncept) innan Säkerhetsrådet hunnit agera.

Det finns förstås mer att säga. För det finns åtminstone en spänning, om inte en ren motsättning, mellan världsordningens regler som de uttrycks i FN:s stadgar och de rättigheter som formulerats i Den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter, en andra av världsordningens pelare som etablerades på US-amerikanskt initiativ efter andra världskriget. Stadgan förbjuder våld mot suveräna stater; de mänskliga rättigheterna garanterar individernas rätt mot förtryckande stater. Frågan om ”humanitär intervention” uppkommer ur denna spänning. Det är rätten till ”humanitär intervention” som hävdas av USA/Nato i Kosovo, och som i allmänhet stöds av ledarsidor och nyhetsrapporteringar.

Frågan berörs i en nyhetsartikel i New York Times (27 mars), med rubriken ”Rättsvetare stöder användandet av våld”. Ett exempel ges: Allen Gerson, före detta rådgivare till USA:s FN-representation. Två andra rättsvetare citeras. En av dem, Ted Galen Carpenter, ”hånade administrationens argument” och avvisade den påstådda rätten till intervention. Den tredje var Jack Goldsmith, specialist på internationell rätt på Chicago Law School. Han säger att kritik mot Natos bombningar ”har en ganska god juridisk täckning”, men att ”många människor tror [att undanlag för humanitär intervention] är en fråga om vana och tillämpning”. Det sammanfattar de bevis som behövs för att motivera den valda slutsats som uttrycks i rubriken.

Tre val

2) Hur passar dessa eller andra överväganden in på fallet Kosovo? En humanitär katastrof har ägt rum i Kosovo de senaste åren, som till den överväldigande största delen måste tillskrivas Jugoslaviens väpnade styrkor. De främsta offren har varit etniska kosovoalbaner, som utgör ca 90 procent av befolkningen i detta jugoslaviska område. Den vanligaste uppskattningen är 2000 döda och hundratusentals flyktingar.

I ett sådant läge har utomstående tre val:
1) Försöka förvärra katastrofen
2) Inte göra någonting
3) Försöka lindra katastrofen

Hotet om Natobomber ledde förutsägbart nog till en skarp eskalering av illdåd utförda av den serbiska armén och paramilitära grupper, till avvisande av internationella observatörer, vilket förstås fick samma effekt. Överbefälhavaren Wesley Clark förklarade att det var ”helt förutsägbart” att den serbiska terrorn och våldet skulle intensifieras efter Nato-bombningarna, precis vad som hände. Terrorn nådde för första gången huvudstaden Pristina, och det finns trovärdiga uppgifter om storskalig förstörelse av byar, avrättningar, en enorm flyktingvåg, kanske en ansträngning för att fördriva en stor del av den albanska befolkningen – allt detta en ”helt förutsägbar” konsekvens av hotet och senare användandet av våld, som general Clark så riktigt observerar.

Kosovo är därför ytterligare ett exempel på (1): Försök eskalera våldet.

Nato försvagar internationell rätt

Trots ideologernas desperata försök att bevisa att cirklar är fyrkantiga, finns det inget allvarligt tvivel på att Natos bombningar ytterligare försvagar det som finns kvar av den internationella lagstiftningens bräckliga struktur. USA klargjorde detta helt och fullt i de diskussioner som ledde till Natos beslut. Bortsett från Storbritannien (som vid det här laget är lika mycket en självständig aktör som Ukraina var före Gorbatjov), var Natoländerna skeptiska till USA:s linje, och stördes särskilt av statssekreteraren Albrights ”vapenskrammel” (Boston Globe, 22 februari). Idag är oppositionen mot Washingtons insisterande på våld större ju närmare man kommer konfliktområdet, till och med inom Nato (Grekland och Italien).

Det skulle kunna argumenteras för, med ganska stor rätt, att ytterligare nedmontering av världsordningens regelverk är en bisak, precis på samma sätt som den förlorade sin mening i slutet på 30-talet. Under Kennedyåren började inställningen bli fullt uttalad.

Den främsta innovationen under Reagan-Clinton-åren är att trotset mot internationell lag och FN-stadgan har blivit helt öppet.

Det har också backats upp av intressanta motiveringar, som skulle hamna på förstasidorna och vara undervisningsämnen på skolor och universitet om sanning och hederlighet ansågs vara betydelsefulla värderingar. De högsta myndigheterna förklarade med brutal tydlighet att Internationella domstolen, FN och andra organ har blivit ointressanta eftersom de inte längre lyder USA:s order som de gjorde under den tidiga efterkrigstiden.

Man skulle kunna inta den officiella ståndpunkten. Det skulle vara en hederlig sak, åtminstone om det åtföljdes av en vägran att spela med i det cyniska spelet av självrättfärdigt poserande och tillämpandet av de internationella lagarnas ringaktade principer som ett högst selektivt vapen mot skiftande fiender.

Medan reaganiterna bröt ny mark, har under Clinton trotset mot världsordningen blivit så extremt att det har lett till bekymmer även hos höklika politiska kommentatorer. I det senaste numret av etablissemangets ledande tidskrift, Foreign Affairs, varnar Samuel Huntington för att Washington har trätt in på ett farligt spår. I en stor del av världens ögon – förmodligen större delen av världen, tror han – håller USA på att bli ”den skurkaktiga supermakten”, som anses vara ”det enskilt största yttre hotet mot deras samhällen”.

Ökning av grymheter och våld

På vilket sätt påverkar detta frågan om vad som bör göras i Kosovo? Det lämnar den obesvarad. USA har valt en handlingsinriktning som, vilket den helt och fullt erkänner, leder till en ökning av grymheter och våld – ”förutsägbart”; en handlingsinriktning som dessutom slår ytterligare ett slag mot den internationella rätten, som erbjuder den svaga åtminstone ett visst begränsat skydd mot rovgiriga stater.

På längre sikt är konsekvenserna oförutsägbara. En rimlig observation är att ”varje bomb som faller över Serbien och varje etniskt mord i Kosovo tyder på att det knappast kommer att vara möjligt för serber och albaner att leva bredvid varandra i någon sorts fred” (Financial Times, 2~ mars). Några av de tänkbara långsiktiga resultaten är extremt otäcka, vilket har noterats.

Ett standardargument är att vi var tvungna art göra något: Vi kunde inte bara stå bredvid medan illdåden fortsatte. Det är aldrig sant- Ett val är alltid att följa Hippokrates ed: ”Först av allt, gör ingen skada”. Om du inte kan komma på något sätt att hålla dig till den elementära principen, gör då ingenting. Det finns alltid sätt att överväga. Diplomati och förhandlingar kan anad fortsätta.

Rätten till ”humanitär intervention” kommer troligen att blir mer åberopad de kommande åren – kanske med rätt, kanske inte – nu när svepskälen från kalla kriget har förlorat i effekt. Under en sån era kan det vara värt att uppmärksamma åsikter från högt respekterade kommentatorer – för att inte tala om Internationella domstolen, som uttryckligen avfattat en dom i detta ärende, något som förkastades av USA, och vars kärna inte ens rapporterades.

Experter är oroade

Inom de akademiska ämnena internationella relationer och internationell rätt vore det svårt att hitta mer respekterade röster än Hedley Bull eller Leon Henkin. Bull varnade för 15 år sedan för att ”enskilda stater eller grupper av stater som utser sig själva till auktoritativa domare över världens gemensamma bästa, utan att fästa avseende vid andra staters åsikter, är i själva verket ett hot mot den internationella ordningen, och därmed mot effektivt handlande inom detta område. Erkända principer inom internationell rätt och världsordning, högtidliga åtaganden i avtal, beslut av Internationella domstolen, bekymrade uttalanden av de mest respekterade kommentatorerna – dessa löser inte med automatik enskilda problem.

Varje fråga måste övervägas utifrån sina egna förhållanden. För de som inte antar Saddam Husseins normer finns en tung bevisbörda för att möta hot om eller användande av våld som bryter mot den internationella ordningens principer. Kanske kan bevisen bemötas, men det måste visas, inte bara proklameras med passionerad retorik. Konsekvenserna av sådana brott måste utvärderas noggrant – särskilt det som uppfattas som ”förutsägbart”. Och för alla som är det minsta seriösa måste också orsakerna bakom aktionerna bedömas – återigen, inte bara genom smicker till våra ledare och deras ”moraliska kompasser”.

Noam Chomsky 1999
Översättning och bearbetning: Rikard Warlenius

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Moteld nr 2, 1999

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,