Etikettarkiv: Serber

Vad är UCK?

Nationella befrielsekämpar eller terrorister?

Den gerilla som för första gången visade sig öppet i november 1997 liknade inte en gerilla i den skepnad vi är vana att se den. Medlemmarna var klädda i dyra schweizisk-tillverkade uniformer och välförsedda med Kalashnikovs. De deklarerade att den pacifistiska kampen som letts av Ibraim Rugova nått vägs ände. Albanernas självständiga institutioner i Kosovo gav visserligen ett visst mått av grundläggande samhällsservice, men betalades med en extra skatt och innebar i praktiken att det apartheidliknande systemet som införts i delstaten vid kuppen 1989 rättfärdigades. Det var dags att ta till vapen. UCK, Ushtria Clirimtare ’ Kosov’s, Kosovos befrielsearm, fick inget omedelbart gensvar. När Belgrad bestämde sig för att ta itu med de kriminella terroristerna i februari 1998 beräknas deras antal har uppgått till några hundra. Belgrad stod inför ett val: skulle man sätta in en specialutbildad antigerillastyrka, och på så vis riskera att tillmäta UCK större betydelse än vad de verkligen hade, eller skulle en liten effektiv reguljär trupp sättas in?

Valet föll på det senare alternativet, vilket visade sig vara en politisk blunder av stora mått. Istället för en effektiv aktion som träffade gerillan använde sig den jugoslaviska armn av den brända jordens taktik, attacker med alla till buds stående medel. Anfallet mot Jasharifamiljens egendom i Perkaz tog exempelvis 48 timmar. För att döda 10 män i vapen krävdes 40 civila offer, inklusive kvinnor och barn.UCK led nederlag efter nederlag under februari och mars, men bilderna på slakten kablades ut över hela världen. På några månader hundrafaldigades antalet stridande, styrkan växte från kanske 300 till 30 000. Tillströmningen kom både från unga albaner som återvände från landsflykt och från Kosovos albanska befolkning – Jasharis hade bara varit enkla bönder och till stor del bestod UCK av bönder som med vapen i hand skyddade sig, sina byar och sina gårdar mot den jugoslaviska armén och framförallt polisen.

Folket i vapen

Det fanns ett stort inslag av folket i vapen, väpnat självförsvar, under första halvan av 1998. Vapen fanns det gott om, under krisen i Albanien stormades militärförråden och vapen flödade in över gränsen. FN uppger att UCK lade beslag på så mycket som 200 000 Kalashnikovs av albanskt ursprung. Politiskt fanns i början drömmen om ett Storalbanien som hägrande mål ett Albanien bestående av Albanien, Kosovo och delar av Montenegro och Makedonien. I praktiken sökte man sig dock mot Adem Demacis Kosovos Parlamentariska Parti. Demaci hade suttit 28 år i serbiska fängelser för sina separatistiska aktiviteter. Han såg Rugovas försök att vara resonabel, och på så sätt vinna stöd från väst, som utsiktslösa. Kosovofrågan hade hela tiden ignorerats av väst, det kan till och med sägas att Milosevic gav upp Bosnien i Daytonavtalet mot att han fick behålla Kosovo. Demaci förespråkade gemensam kamp med den serbiska oppositionen mot Milosevic.

Ståndpunkten var problematisk: oppositionen var inte sällan mer chauvinistisk än regeringen i Belgrad, men under 1997 vann den serbisk-albanska dialogen som upprättats med hjälp av Serbiens Helsingforskommitté stort stöd bland antinationalistiska serber. Idén var att ett självständigt Kosovo skulle ingå som en del i en ny federation med Serbien och Montenegro. Federationens namn skulle vara Balkanija. I mitten av 1998 blev det UCKs program, och partiets avdelningar och gerillagrupperna smälte samman. Trots att de kom från mycket olika bakgrunder hade de ett gemensamt: de ansåg att kosovoalbanerna måste lita till sina egna krafter.

Militärt svaga

Militärt har UCK hela tiden varit svagt. Efter februari 1998 hade de ett genuint folkligt stöd, och dessutom gott om handeldvapen, inte bara från Albanien. De köpte också en del av de 75 000 gevär som distribuerats av den jugoslaviska armn till kosovoserberna för att de skulle kunna slå ned ett eventuellt uppror och de bytte till sig vapen mot heroin i Ryssland, mest handeldvapen men även antitankgranater, luftvärnsmissiler och småkalibriga granatkastare.

Utöver det saknades allt: politisk strategi, militär strategi, kunnande, kommandostrukturer, samordning, logistik, fältsjukvård. De enda med militär erfarenhet var polis- och militärbefäl som avskedats ur de jugoslaviska styrkorna i början av 90-talet.De offensiva attackerna riktades i första hand mot den serbiska polisen, i andra hand mot albanska kollaboratörer. Den serbiska militären lämnades till stor del i fred, och den acceptansen var länge ömsesidig. UCK uppger också att de aldrig attackerat civila serber. Det lilla antalet attacker av det slaget som trots allt förekommit kan mycket väl ha utförts av enskilda eller grupper av albaner som inte är knutna till gerillan.

Strategin var alltså från början i stort sett terroristisk: attacker på polispatruller och polisstationer. Då det kom till öppen strid visade sig UCK:s svaghet tydligt: man utförde hellre heroiska frontalattacker och försvarade vägspärrar än utnyttjade sin rörlighet. Det lilla artilleri man hade fick inte understöd av handeldvapen, befälhavarna konkurrerade inte sällan med varandra.

UCK tog kontroll över stora landområden, men de var glest befolkade. Det enda försök som gjordes att inta en större stad, Orahovac, misslyckades kapitalt på grund av brister i planeringen och disciplinen. Gerillan finansieras genom en treprocentig skatt på kosovoalbaner som lever och arbetar utomlands. Dessutom får de stora frivilliga bidrag: vid ett enda tillfälle i år samlades så mycket som sju miljoner dollar in i Schweiz. Dock verkar den viktigaste inkomstkällan vara handel med heroin. Narkotikan tillverkas i länderna kring Svarta havet och exporteras till Europa, och i viss utsträckning USA, genom balkan.

Enligt Interpol 1997 hade kosovoalbaner kontroll över den största delen av heroinhandeln i Schweiz, Österrike, Belgien, Tyskland, Ungern, Tjeckien, Norge och Sverige. Även andra albaner är inblandade, fattigdomen bereder en god jordmån för såväl konsumenter som kurirer. Heroin är billigare än öl, och att smuggla ett kilo över gränsen till Grekland ger en makedonsk alban motsvarande nio genomsnittliga årslöner, en alban från Albanien mer än 30. Genom Balkan slussas varje år knark för 400 miljarder dollar enligt Interpol. Parisbaserade Geopolitical Drug Watch uppger att UCK i mindre utsträckning själva exporterar droger; dels till Ryssland för att byta till sig vapen, dels till Västeuropa för att sälja. De stora pengarna får man in genom att beskatta de drogkarteller som fanns redan innan kriget. UCK är inte ensamma i området om att blanda droger och politik i. En annan stor aktör på heroin- och haschmarknaden är enligt Drug Watch Zeljko Raznatovic, alias Arkan, ökänd serbisk milisledare och krigsförbrytare. Pengar från heroinhandeln spelar stor roll för att finansiera både serbisk lobby i väst och politiker i Belgrad. Efter attacken på Orahovac slog den Jugoslaviska armn till brutalt mot UCK. Byar förstördes, framför allt för att skapa en buffertzon mot vapenflödet och träningslägren i Albanien, och 100 000 kosovoalbaner tvingades på flykten. Gerillan led avgörande nederlag men räddades än en gång av serbernas brutalitet.

Trycket från väst

Den nya flyktingvågen väckte västmakternas intresse. Från att ha varit minst sagt skeptisk till UCK James Jolly på USAs utrikesdepartement kallade Jugoslaviska armns aktioner mot gerillan lagliga och legitima och tämligen likgiltiga till albanernas lidande övergick NATO till att hotaMilocevic med bombningar, och på så sätt uppnåddes en vapenvila, övervakad av OSSE. UCK utnyttjade respiten till att organisera sina styrkor. Under sommaren 1998 skapades den nuvarande strukturen: kommandot lades hos en generalstab, och styrkorna delades in i sju operativa zoner. Generalstaben har 16 kända medlemmar, som var och en har ett speciellt ansvarsområde. Den mest inflytelserika är, enligt den amerikanska militärtidskriften Jane«s Intelligence Review, Hashim Thaci, chef för det politiska direktoratet. Det operativa direktoratet är svagt, och det är okänt vem som leder det. Det gör att befälhavarna för de sju operativa zonerna fortfarande handlar ganska självständigt, även om samordning och disciplin blivit starkare. En utbildning på mellan fyra och sex veckor har införts, där före detta officerare i jugoslaviska armn lär ut taktik, logistik och människorätt, men en så kort utbildning gör antagligen mer för moralen än för kunskapsnivån. Med den OSSE-övervakade vapenvilan följde ett förslag om uppgörelse med serberna. Avtalet avvisades som inte ens värt att diskutera av UCK. I Rambouillet lades ett nytt förslag fram med större självstyre, Natoskydd för den albanska befolkningen och där gerillans styrkor skulle ställas under Natokommando. Också det avvisades av UCK, speciellt av Demaci som kallade det en kapitulation i utbyte mot illusioner och tomma löften.

Trycket på UCK att acceptera avtalet blev dock hårt, och till slut segrade den mer västvänliga linjen. Demaci avgick ur ledningen. Stödet från Nato hade ett mycket bestämt villkor: UCK fick inte på egen hand dra nytta av Natos aktioner. Frågan är om den överhuvudtaget skulle kunnat göra det. Inte ens med de nuvarande flygbombningarna från Natos sida vinner gerillan några större segrar över den serbiska armn, snarare har den tryckts tillbaka ytterligare. Stöd från väst har varit den viktigaste ingrediensen i UCKs strategi, åtminstone sedan tidigt i höstas. Delar av kärnan i UCK har rötter som går tillbaka till det stalinistiskt influerade motståndet i Kosovo på 80-talet, på den tiden med starka band till diktaturen i Albanien. Idag är man mycket långt från någon sorts kommunistisk ståndpunkt, UCKs representant i Sverige, skriver i ett pressmeddelande daterat 23 april i år att ingen del av gerillan kan kallas röd. Den är helt inriktad på samarbete med väst och målet är att skapa ett fritt demokratiskt Kosovo.

Gerillan säger sig vara opolitisk, men det är mycket tveksamt. Den 16 oktober antogs en politisk deklaration (nummer 14) som bland annat innehåller detta: UCK utropar sig som den som ska föra de internationella förhandlingarna för albanernas räkning, vilket de senare fick. Ingen ska få inta en ledande ställning utan generalstabens godkännande. Alla politiska krafter ska sluta bilda små obetydliga grupper och istället delta i upprättande av lagliga institutioner i Kosova under Demaci.

Media ska informera korrekt och snabbt och arbeta för landets frigörelse, Informationsdirektoratet kommer att visa både inhemsk och utländsk media UCKs hjältemodiga kamp och serbernas förstörelse och massakrer. UCK uppmanar alla partier i Albanien att bilägga sina åsiktsskillnader. UCK begär nationell enighet på det politiska, nationella, professionella, materiella, sociala och moraliska planet. UCK erbjuder sitt stöd till Natos arbete för att upprätta fred, frihet och demokrati över allt där så behövs. Det är ett kort program, nio punkter, men den logiska följden är snarare uppkomsten av en diktatur än en demokratisk utveckling, speciellt givet att det från första början var en del av gerillans verksamhet att överfalla och döda de albaner som samarbetade med serberna eller den jugoslaviska statens institutioner.

Resultatet av Natos bombningar kan i praktiken komma att bli först en folkfördrivning och sedan en narkodollarfinansierad diktatur i Pristina.

Jörgen Hassler

Artikelförfattaren är journalist på veckotidningen Internationalen

Källor:
What is the KLA? Green Left Weekly 21 april 1999
KLA linked to enormous heroine trade.
San Fransico Chronicle 5 maj 1999
The KLA: braced to defend and control.
Janes Intelligence Review april 1999
KLA political declarations 8,9 och 14-20
Geopolitical Drug Report 1997 och 1998

Från tidskriften Röda Rummet 2/1999.

Kosovoalbanerna – ett folk utan stat

År 1913 beslöt dåtidens stormakter att dela Albanien. Nästan halva landet (regionen Kosovo) införlivades med Serbien. Det är den historiska bakgrunden till dagens konflikt mellan de västliga stormakterna och Serbien. Återigen har det albanska folket hamnat i skottlinjen mellan den serbiska nationalismen och de imperialistiska stormakterna. Serbiska nationalister hävdar att Kosovo alltid och för evigt är en del av den egna nationen. De fastslår att serbiska stammar härskade i regionen ända fram till den turkiska invasionen 1389, då man led sitt historiska nederlag i slaget vid Kosovo-Polje (en serbisk bosättning 18 kilometer väster om Pristina, Kosovos nuvarande huvudstad).

Om vår tids serbiska statsbildning, vars rötter sträcker sig tillbaka till 1800-talet, hävdar en historisk rätt till Kosovo för att feodalherrar med serbiska som modersmål kontrollerade regionen på 1300-talet, i så fall har den albanskspråkiga befolkningen i regionen en än större historisk rätt. Den albanska nationen, som också har sitt ursprung i 1800-talet, är en sammansmältning av människor med dialekter som härstammar från de illyriska stammar som tog västra Balkan i besittning från åtminstone det andra årtusendet före Kristus. Det gamla illyriska kungadömet formades på 300-talet före Kristus och hade sitt säte i Skhoder, i den norra delen av det nuvarande Albanien. år 168 före Kristus erövrades det av det romerska imperiet. När imperiet splittrades 395 efter Kristus kom Illyrien (inklusive dagens Kosovo) att tillfalla Öststrom.Slaviska stammar ( kroater, slovener och serber) bosatte sig i Illyrien på 500- och 600-talen, endast i de södra delarna ( Kosovo och Albanien) kom den ursprungliga illyriska befolkningen att överleva.
Självständiga feodala stater växte fram i området under 1200- och 1300-talen. år 1217 etablerades ett serbiskt furstendöme i dagens Kosovo och under första delen av 1300-talet kom detta furstendöme att annektera hela Kosovo.

Efter serbernas nederlag mot turkarna 1389 återuppstod ett albanskt furstendöme som framgångsrikt motstod alla turkiska erövringsförsök ända fram till 1479. Albanien och Kosovos moderna historia tog sin början 1878, då den Albanska Ligan bildades med ett självständigt albanskt rike som mål. Detta första upprorsförsök slogs brutalt ned av den turkiska armén 1881. Ett antal uppror 1910-12 kulminerade i en självständighetsförklaring och bildandet av en provisorisk regering. En del av det uppnådda schackrades emellertid bort av den tidens stormakter. Vid en konferens i London 1913 med Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern vid förhandlingsbordet kom helt sonika Kosovo att inkorporeras med Serbien. Den serbiska staten hade självt bildats 1878, med Belgrad som huvudstad, i en fredsuppgörelse efter ett krig mellan Ryssland och Turkiet.

Över en halv miljon albaner gav sig av från Kosovo, till Turkiet och annorstädes, för att undslippa det serbiska styret. Det följdes av en serbisk inflyttning. år 1940 hade den serbiska staten tilldelat minst en miljon familjer land i det uppkomna tomrummet. Under andra världskriget var Kosovo en del av ett Storalbanien under italiensk kontroll, medan det serbdominerade kungadömet Jugoslavien ockuperades av Nazityskland 1941. Albanerna i Kosovo stödde de kommunistledda partisanerna i Albanien och Jugoslavien, som kämpade mot såväl ockupationsmakterna som inhemska reaktionära nationalister. I oktober 1944 befriades Kosovo av de albanska partisanerna, som även kastat ut den italienska ockupationsmakten från sitt eget land.

Titos förräderi

Under kriget hade de albanska kommunisterna, under ledning av Enver Hoxha, och de jugoslaviska kommunisterna, med Josip Broz Tito som ledare, ingått en överenskommelse om att albanerna i Kosovo efter kriget själva skulle få avgöra om de ville tillhöra Albanien eller Serbien. De jugoslaviska kommunisterna inkorporerade dock återigen Kosovo med Serbien, varvid de brutalt slog ned ett albanskt uppror vintern 1944-45. Hoxha har berättat att när han besökte Belgrad 1946 fällde Tito detta yttrande: Kosovo och andra regioner som bebos av albaner tillhör Albanien och vi kommer att återlämna dem till er, men inte just nu för de storserbiska nationalisterna skulle inte acceptera det.

Titos anpassning till den den storserbiska nationalismen fick till effekt att albanerna i Kosovo förnekades sina nationella rättigheter. Det inlemmades som en del av republiken Serbien utan att den lokala befolkningen fick göra sin röst hörd. Den jugoslaviska konstitutionen från 1946 gav inte Kosovo någon form av självstyre. Som en eftergift gentemot de nationella känslorna i Kosovo tillerkände den jugoslaviska regimen det ställningen som autonom provins i den nya konstitution som antogs 1963. Eftergifterna gjorde att Tito drog på sig de serbiska nationalisternas missnöje, men situationen för albanerna förbättrades inte. Många tvingades fortfarande av myndigheterna att emigrera till Turkiet. Kosovo behandlades som en koloni, med en gruvnäring som levererade råvaror till den serbiska industrin.

Genomsnittsinkomsten i Kosovo låg endast på en fjärdedel av den jugoslaviska som helhet. Efter att Kosovo 1968 skakats av allvarliga upprorsungar, tillgavs man en större andel av Jugoslaviens budget. Konstitutionella förändringar 1974 gav sedan Kosovo även rätt att välja sina egna representanter till Jugoslaviens federala politiska organ. Dessa politiska förändringar följdes dock inte av några radikalt förbättrade levnadsvillkor för folkflertalet. År 1981, när stora mobiliseringar bland albanerna krävde att Kosovo skulle tillerkännas status som jugoslavisk delrepublik, uppgick arbetslösheten till 27,5 procent, dubbelt så mycket som det jugoslaviska genomsnittet.

Protester mot det serbiska styret

Protesterna i mars och april 1981, som leddes av studenter från det nya universitetet i Pristina, slogs ner av den serbdominerade jugoslaviska armn till ett pris av mer än 300 människoliv. Dessutom dömdes 7000 unga albaner till långa fängelsestraff. Å r 1986 gick en arbetsgrupp från den serbiska vetenskapsakademin ut med ett upprop där de uppmanade de serbiska myndigheter att ta kontroll över hela den Jugoslaviska federationen. året efter tog Slobodan Milosevic över ledningen för kommunistpartiet i Serbien. Milosevic framställde den serbiska minoriteten i Kosovo som förföljd och sig själv som dess räddare. Det var genom att spela ut det nationalistiska kortet som han lyckades nå de absoluta politiska höjderna. Milosevics mål var att återvinna den kommunistiska byråkratins vikande popularitet genom att slå an chauvinistiska strängar mot kosovoalbanernas krav på större kontroll över sina egna angelägenheter.

I november 1988 utbröt det återigen protester i Pristina, när de serbiska myndigheterna avskedade lokala befattningshavare, inklusive presidenten Azem Villasis som senare också arresterades.Efter en gruvstrejk i februari 1989 införde myndigheterna i Belgrad militärt undantagstillstånd. Tusentals soldater sändes ut för att injaga fruktan hos den albanska befolkningen. 24 demonstranter dödades av de jugoslaviska säkerhetsstyrkorna.

Trakasserier mot kosovoalbaner

5 juli 1990 upphävde det serbiska parlamentet Kosovos ställning som autonom provins, upplöste
dess nationalförsamling och avsatte dess regering. Rilindja, en albanskspråkig daglig nyhetstidning, förbjöds att komma ut. Myndigheterna försökte också förhindra radiosändningar från Albanien över Kosovo. De följande månaderna avskedades 115 000 albaner från sina jobb. På universitetet i Pristina fick 800 lektorer sparken, undervisning på albanska förbjöds och alla utom 500 av 23 000 albanska studenter tvingades att avsluta sina studier. Lärarna på mellan- och högstadiet nödgades att arbeta utan lön, annars skulle skolorna ha stängts. Alla albaner inom den offentliga sjukvården fick sparken. Arbetslösheten bland albanerna i Kosovo närmade sig 80 procent. Milosevics drömmar om ett Storserbien och hans regims framfart i Kosovo satte skräck bland befolkningen i Slovenien och Kroatien och banade väg för att de nyligen valda icke kommunistiska regeringarna förklarade dessa två delrepubliker självständiga i juni 1991. I september 1991 kunde inte serbisk polis och paramilitära styrkor hindra genomförandet av en folkomröstning om Kosovos självständighet. Den organiserades av det upplösta parlamentet. 90 procent av de röstberättigade albanerna gick till valurnorna och 98 procent röstade för
självständighet. De serbiska myndigheterna kunde inte heller hindra albanerna från att hålla val i maj 1992.

Författaren Ibrahim Rugova valdes till president i den självständiga republiken Kosovo. Det valdes också ett parlament som försökte bygga upp en parallell administration vid sidan om den serbiska. Trots att albanerna i Kosovo tydligt uttryckt sin önskan om självständighet, håller stormakterna fast vid sitt beslut från 1913; att Kosovo skall tillhöra Serbien. Dessa stormakter bär idag ansvaret för den katastrof som albanerna i Kosovo utsätts för.

Doug Lorimer

Artikelförfattaren är medarbetare i den australiska vänstertidskriften Green Left Weekly

Ur Green Left Weekly, 7 april 1999. Publicerat på svenska i Tidskriften Röda Rummet 2/1999
Översättning: Anders Karlsson

Kan demokrati vara en väg ur barbariet?

Diskussionen om Balkankriget och socialisters syn på kampen för nationella rättigheter går vidare. Senast presenterade Göte Kildén en replikMaria Sundvalls inlägg som fanns i numret innan. Att stödja kosovoalbanernas kamp för nationella rättigheter innebär, hävdade Kildén , att sluta upp bakom imperialismen Här återkommer Maria Sundvall med ett svar.

Kan demokrati vara en väg ur barbariet?

Göte Kildén fortsätter i Röda Rummet 1/2000 debatten om Kosovo och kampen för nationella rättigheter. En del frågor blir definitivt klarare genom det inlägget – men alltför få. Det går för långsamt. Låt oss se om detta inlägg kan bidra till att i frågeform klargöra några motsättningar. En utgångspunkt, och ett avgörande dilemma, för alla oss som kallar oss socialister är: Hur ska vi kunna bekämpa nationalismen, hejda dess uppsving och stoppa den förstörelse som orsakas av nationella krig och konflikter?

1. Kan vi aldrig stödja nationella krav?

Ett ytterlighetssvar skulle vara att säga att vårt motvapen bara är ideologiskt, rakt och oförväget. Vi är mot nationalism och bekämpar den genom att fördöma, avslöja, ta avstånd, markera internationalismens ståndpunkt i alla lägen. Vi tar aldrig ställning i en nationell motsättning eller till ett nationellt förtryck. Så tycker inte jag och säkert inte heller Göte. Dels därför att det finns nationellt förtryck som vi är överens om att ta ställning mot, till exempel (rester av) kolonialt förtryck. Så har jag till exempel inte hört någon motsätta sig …sttimors krav på självständighet. Dels därför att vi nog är överens om att det inte bara är en fråga om ideologi (hur socialister vill att världen ska vara inrättad) utan också om taktik och strategi (hur vi når dit).

2. Stödja nationella krav men aldrig avskiljande?

Ett mer vettigt svar skulle vara ungefär så här: ”Det är klart att vi stödjer kampen mot nationellt förtryck men i vår tid, efter 1900-taletsförfärliga erfarenheter av blodig slakt i nationernas namn, löser det ingenting att kräva nationers rätt till avskiljande och upprättandet av nya stater. ”Så resonerar den brittiske historikern E J Hobsbawm i boken Nationer och nationalism. Lenins linje om stöd till förtryckta folks nationella rättigheter, inklusive rätten till avskiljande, förverkligades i praktiken i freden efter första världskriget. Det ledde bara till nya förtryck och nya nationella motsättningar, menar Hobsbawm. Och så resonerar nog alla socialister idag i någon mån, i högre grad än våra föregångare i arbetarrörelsens barndom. Rätten till avskiljande betyder inte att avskiljande är den bästa lösningen. Socialister förespråkar det alltmer sällan. Nederlaget för nationella rörelser – som det pågående nederlaget för den kurdiska rörelsen – bidrar också till känslan av att det fordras nya svar.

3. Kan stöd till nationella krav vara ett sätt att stärka enheten?

Jag har ett problem med dem som helt tar avstånd från de gamla svaren. Det är i det sammanhanget jag hänvisar till Lenin. Kärnan i hans argumentation, som jag fortfarande finner överraskande övertygande, är att arbetarrörelsen ska stödja nationella rättigheter, inte för att det är en god idé med nationellt avskiljande utan för att det är en politisk nödvändighet för att bevara arbetarklassens enhet. Nationellt förtryck gynnar splittring mellan de arbetande. Det är för att bekämpa nationalismen och stärka internationalismen som arbetarrörelsen måste ta den nationella frågan på allvar.

Jag tycker att Lenins svar fortfarande har sin giltighet, inte därför att han eller bolsjevikerna var ofelbara. Tvärtom, när Göte citerar Lenins rigida utläggning om att den nationella frågan får sin aktualitet därför att världen är på väg in i den ”andra kapitalistiska epoken”, ja då är det väl det minst övertygande i hela Lenins pamflett. Det är en variant av hans stelbenta syn på hur kapitalismen i till exempel Ryssland skulle utveckla sig, den syn som gjorde att han inte förrän 1917 såg möjligheterna av en socialistisk revolution. Lenin använder i sina skriverier om nationella frågan två skilda metoder – å ena sidan denna stela epokindelning med därav följande tankar om specifika uppgifter för arbetarrörelsen, å andra sidan den levande och dynamiska tanken att det är arbetarrörelsens enhet som är avgörande. Jag tror att vi kan dra mer nytta av den andra tråden i Lenins tänkande

4. Har något förändrats i vår tid vad gäller det politiska behovet att stödja nationella krav?

Jag förstår inte argumentet att vi skulle ändra vår hållning till nationella rörelser och krav på nationellt självbestämmande, därför att nationalismen visat sig än mer motbjudande under 1900-talets avslutning. Än en gång, de tidiga socialdemokraterna stödde inte nationella krav därför att de fann nationalismen aptitlig – utan för att avväpna den. Finns inte det behovet längre? Och om socialister inte längre ska ta sig an dessa strategiska problemgenom att stödja kampen mot förtrycket på de förtrycktas villkor – vilken alternativ linje ska de då inta? Tvångssamman-hållning av stater på de förtrycktas bekostnad?

Det här är för mig det verkliga dilemmat. Jag har i något års tid försökt få till stånd en debatt kring det. Göte svarar med att höja röstvolymen när det gäller att beskriva nationalismens fruktansvärda effekter eller hur imperialismen använder nationalismen som vapen mot de arbetande. Men det var vi aldrig oense om.

5. Hur förhåller sig socialister till ”särintressen”?

En frågeställning som är levande för mig är förhållandet mellan vad jag valt att kalla ”partikularism” och ”universalism”. Marxismen är universalistisk till sin natur. Den strävar efter hela mänsklighetens frigörelse, inte det ena eller andra ”särintressets” tillfredsställande. Ändå hamnar marxister ständigt, mer eller mindre motvilligt, i denpositionen att de måste ta hänsyn till partikularismer, just för att gynna helheten. Göte tycks av sitt svar att döma ha blivit stött för att jag kallat honom universalist. Men bara någon spalt senare skriver han: ”Baskernas kamp för en egen stat var och är inte revolutionär utan leder till splittring av den spanska statens arbetarklass!” Ett utmärkt exempel på en universalistisk ståndpunkt! Ett exempel som också visar hur problematisk universalismen kan bli.

För lika gärna kunde man säga att arbetarklassen i staten Spanien försvagas av att en del av den tillhör förtryckta nationer, och att det är bara genom att de spanska arbetarna tar klart avstånd från statens förtryck som de kan enas med de baskiska arbetarna. Syftet är inte att uppmuntra bildandet av en baskisk stat. Men det vore ett hycklande stöd – lika med inget stöd alls – att säga till ett förtryckt folk att ”visst, ni får kämpa för rätten att tala ert språk, men ni får aldrig bilda en egen stat”. I vissa historiska lägen måste till och med socialister inse att tilltron till möjligheten att existera i en gemensam stat gått förlorad

Ett sådant historiskt läge var Kosovo efter tio år av upphävda nationella och demokratiska rättigheter och efter inledd serbisk etnisk rensning. Jag skulle kunna ta ett annat exempel på en ”partikularism” som arbetarrörelsen haft ännu svårare att förhålla sig till. För att lätt parafrasera Götes uttalande om baskerna skulle man kunna säga: ”Kvinnornas kamp för lika rättigheter splittrar bara arbetarklassen!” Och visst, det har också företrädare för den manligt dominerade arbetarrörelsen sagt. Ändå är vi väl i grunden överens om att det som splittrar arbetarna är ojämlikheten, kvinnoförtrycket. Vi stöder vissa uttryck för kvinnlig separatism (som en självständig kvinnorörelse, rätten till separata kvinnomöten inom partiet), vi förespråkar inte andra (som separata kvinnliga fackföreningar) – men vi är alltid noga med att lägga ansvaret för ojämlikheten på det patriarkala systemet och de manliga ledningarna i partier och fackföreningar.

6. Hur avgör man vem som är förtryckt?

Göte har givetvis rätt i att alla nationella rörelsers kamp inte stärker helheten. Vilka nationella rörelser kan vi då tänka oss att stödja? Det traditionella svaret från socialisters sida skulle väl vara att säga: dem och endast dem som representerar förtryckta folk. Göte redovisar ironiskt nog en hållning till nationella rörelser som är nästan rakt den motsatta. Han stöder inte de baskiska nationalisterna, inte de irländska republikanerna mot den brittiska imperialismen – men uttrycker stor förståelse för den serbiska nationalismen, som han enbart tecknar som en begriplig försvarskamp.

Göte glider också in på att mäta och väga olika historiska rättigheter .Han talar om Bosniens avsaknad av ”nationella eller historiska rötter” men om ”den faktiska realitet” som utgjordes av ett serbiskt ”starkt dokumenterat kungadöme under tidig medeltid”. Bortsett från att historieskrivningen är minst sagt godtycklig kan det inte vara avgörande för ställningstagande till här-och-nu-existerande folks kamp mot förtryck. Annars hamnar socialister som något slags överdomare i den internationella rättvisans tribunal med checklistan i handen för att se vem som ska ha rätt att kalla sig nation och åtnjuta vissa rättigheter.

7. Är förtrycket av albanerna en myt?

Den oenighet mellan mig och Göte som blivit tydligast, och sorgligast, i hans senaste inlägg är utan tvivel när han påstår att albanerna i Kosovo inte är förtryckta! Nej, de är så förblindade av etnisk nationalism att de frivilligt avstår från skolgång. Visst ska vi misstro borgerliga media. Från krigen i Vietnam, Nicaragua, Persiska viken och nu senast på Balkan har vi lärt oss att alla slags fakta går att förfalska i imperialismens intresse. Men det måste finnas proportioner.

När universitetsstudenter startar omfattande protester 1981 för bättre levnadsförhållanden och för att Kosovo ska få en republikstatus inom Jugoslavien (men inte för förening med Albanien) möts de av undantagstillstånd och massivt förtryck. 1989 upphävs den autonomi som Kosovo haft under påtryckningar från stridsvagnar på Pristinas gator. Gruvarbetarna i Trepca hungerstrejkar under åtta dagar i gruvgångarna (inte med storalbanska paroller utan med Titoporträtt!) för att beslutet att upphäva autonomin skulle bli föremål för demokratisk debatt och för att albaner inte skulle behandlas som andra klassens medborgare i sitt eget land. Alla strejkande avskedas. Många grips, misshandlas och får fängelsestraff. Det talas om att 100 000 albaner avskedas av politiska och etniska skäl, många av dem sedan de vägrat skriva på en lojalitetsförsäkran mot regimen. Radio och TV ockuperas av säkerhetspolisen och de albanskspråkiga programmen upphör (eller snarare reduceras till snuttar med propagandasändningar). Albanska dagstidningar överlämnas till serbiska tidningsföretag. Polistrakasserierna är dagliga. Är allt detta inte exempel på förtryck?

8. Är massgravarna avgörande för frågan om nationella rättigheter?

Kosovoalbanerna, tycks Göte resonera, är inte förtryckta eftersom uppgifterna om antalet dödade albaner i de västliga media var kraftigt överdrivna. Själv vet jag inte om det fanns några massgravar. Men jag vet att det alldeles oavsett förföljelsernas omfattning och art fanns ett nationelltförtryck av albanerna. Det förtas inte heller av att serber nu skändligen förföljs i Kosovo. Vi stöder inte något folks nationella rättigheter därför att vi tror att de förkroppsligar någon högre grad av godhet än andra. Ondskan är säkert ungefär jämnt och tyvärr rundhänt fördelad i mänskligheten. Ondskan göds bland annat av att folk förvägras medborgerliga, demokratiska rättigheter. Som albanerna i Kosovo förvägrades den tidigare rätten till autonomi, yttrande-, organisations-, pressfriheten, demonstrationsrätten, rätten att använda sitt eget språk och så vidare.

9. Finns det en kollektiv skuld?

Att albanska nationalistiska ledare är inskränkta nationalister, som inte stöder demokratin utan bara sin egen etnicitet, tar Göte som argument för att inte stödja albanernas nationella rättigheter. För det första tror jag inte alls att det är sant att den albanska rörelsen är så homogen att man kan göra ett så svepande uttalande. Gruvarbetarna i Trepca visar vilka som kunde ha stått i spetsen för rörelsen. För det andra är det just för att vränga vapnen ur händerna på inskränkta nationalistiska ledare som de nationella kraven måste tas på allvar. Kosovos historia från 1989 och framåt visar vad som händer annars – mer reaktionära nationalister stärks och tar ledningen. Det är en reaktionär idé att döma ut folks och folkgruppers rättigheter därför att deras ledare betett sig illa genom historien. Den franska socialisten Catherine Samary har i sina skrifter upprepade gånger visat just hur denna idé om kollektiv skuld blivit ett instrument för att bryta ned Jugoslavien. Kroatiska människor har ingen kollektiv skuld för Ustasjaregimen under andra världskriget, serber ingen för cetnikernas härjningar – och, i strid med vad Göte antyder, har kosovoalbanerna ingen kollektiv skuld för att deras ledare stött fascistregimer.

10. Har en del mer rättigheter än andra?

Det finns en idé hos Göte om att vissa folk är mer framåtsträvande och andra mer efterblivna. Givetvis är olika kulturer och olika ekonomier olika utvecklade. Det som är oacceptabelt är om det på ett glidande sätt tas som intäkt för att de mer outvecklade inte har samma rättigheter. I vår tid, efter 1900-talets erfarenheter, kan ingen vänster vara trovärdig om den inte tar klar ställning för mänskliga rättigheter, det vill säga för alla människors lika rättigheter. Då är det inte trovärdigt att avfärda albanernas nationella rättigheter med att det är ett primitivt herdefolk.

Göte genmäler säkert att han bara yttrat sig om deras förmåga att bilda en nationalstat med överlevnadskraft. Givetvis finns det inget underlag för ett etniskt rent Kosova (en lösning som vi alldeles oavsett dess livskraft är bestämda motståndare till). Men sanningen är ju att det gäller alla nationalismerna i forna Jugoslavien. Det var i själva verket det främsta, och det fortfarande oslagbara argumentet för Jugoslavien: endast tillsammans kunde dessa folk utveckla sitt land och förverkliga sin frihet. Det är tragiskt att den möjligheten slagits sönder och att största ansvaret för det bärs av storserbiska nationalister.

11. Vad finns det för politiska svar?

Det tidiga 1900-talets socialister uttryckte ingen förståelse för den serbiska myten om Kosovo. På samma sätt som den radikala arbetarrörelsen i Sverige inte uttryckte något stöd åt de svenska härskarna när de åberopade historien i sina försök att dra ut i krig för att bevara Norges venskt. Inför den typen av nationalism, de härskandes instrument för att splittra de behärskade, finns det ett nödvändigt svar: att säga att det är dumheter. Fast det räcker inte. Det var därför som det tidiga 1900-talets socialister förde fram kravet om en Balkanfederation, som ett sätt att undvika att gamla förtryck ersätts med nya. Det är därför en linje i forna Jugoslavien idag också måste vända sig till den serbiska befolkningen – inte dess ledare, men befolkningen. Inte heller den ska drabbas av någon kollektiv skuld. Det finns ingen lösning för Jugoslavien som inte också garanterar deras medborgerliga rättigheter.

Vad betyder den linjen för nationalitetsfrågan i Kosovo? Någon gång vore det roligt om vi kunde ha en debatt där vi hann fram till framtidsfrågorna före sista manuslappen. Nu får jag nöja mig med att presentera några funderingar: En grund måste vara att vi är mot NATO-protektoratet i forna Kosovo. Att vi dessutom stöder kosovoalbanernas rätt till självbestämmande(inklusive rätten till avskiljande) samtidigt som serbernas minoritetsrättigheter måste garanteras. Men hur skulle några steg kunna tas i den riktningen? Genom en inriktning på kamp för demokrati, tänker jag mig. Om kosovoalbanerna ska kunna välja, då måste de först ha tidningar, TV, radio och egna organisationer som kan presentera de olika alternativen. Olika politiska krafter måste få mötas i öppen debatt. Om inte kosovoalbanernas organisationer och yttringar undertryckts, kanske inte så många hade drivits i UCK:s armar.

Att stödja demokratiska krav är inte bara en paroll vi kan svinga i den här tidskriftens spalter. Det innebär också en möjlig inriktning i vardagen: på kontakter med representanter för fackföreningar, tidningar, offentliganställda, mänskliga-rättighetsorganisationer i såväl Kosovo som Serbien. Utbyten, delegationer, konferenser. Särskilt viktigt är det stöd vi kan ge till den lilla och undertryckta icke-nationalistiska oppositionen i Serbien. Redan att berätta att den finns och ge den en röst vore en revolution.

Catherine Samary skriver (i den fortfarande utmärkta artikelserien ”Fem frågor om den jugoslaviska modellen”, publicerad i Fjärde Internationalen 2/1993): ”Vi får ofta höra att folken på Jugoslaviens territorium bara har samexisterat när de tvingats till det av ett yttre ”ok” (ett imperium, den serbiska monarkin, Titos regim). Men varför inte pröva ett inre kitt: demokratin? Det är bara om olika folkgrupper som lever på det här territoriet får ta det fulla ansvaret, det är bara på basen av deras gemensamma intressen, som samexistens åter kommer att bli möjlig, inom de statsformer de själva väljer. Gränsernas betydelse kommer då att bli omvänt proportionell till graden av individuella och kollektiva demokratiska rättigheter. Ju mer alla mäns och kvinnors, alla individers rättigheter kan garanteras, desto mindre kommer gränserna att betyda.”
Är en sådan utveckling osannolik? Jo, tyvärr, barbariet är fortfarande det mest sannolika. Men en hållning som tar avstånd från nationellt förtryck och ställning för demokratiska rättigheter kan bli ettlitet bidrag för att göra gränserna mindre betydelsefulla.

Maria Sundvall

Från Tidskriften Röda Rummet 2/2000

Slutsatser om Balkankriget och nationalismen

I Röda Rummet nr 3/99 skrev Göte Kildén en artikel om bombkriget på Balkan, där han gav sin syn på hur socialister skulle förhålla sig till kosovoalbanernas kamp för nationella rättigheter. Kraven på ”nationell självständighet” som ställs av olika folkgrupper på Balkan är reaktionära, menade Kildén.

Han fick starkt mothugg av Maria Sundvall i förra numret, 4/99 . Hon hävdade i sitt debattinlägg att Göte Kildén blundar för det nationella förtrycket av kosovoalbanerna och pläderade för att socialister bör stödja Kosovos rätt till självbestämmande, en politik som också Fjärde Internationalens ledning tagit ställning för

Här återkommer Göte Kildén med en replik där han polemiserar mot den uppfattningen.
Ett vanligt talesätt är att i krig – är sanningen det första offret. Visst är det så. Men för det mesta offras sanningen även i fredstid. I en krönika, i Aftonbladet den 21 november 1999, slår exempelvis Staffan Heimerson (som för övrigt fick något stort journalistpris för sina totalt okunniga skriverier under inbördeskriget i Bosnien-Hercegovina) fast att: ”Kosovo? Det är inte mycket vi längre hör därifrån. Hälsan tiger still. Grymheterna har upphört”.

Slutsatser om Balkankriget och nationalismen

Detta samtidigt som det i Kosovo har skett en så gott som fullständigt klinisk rensning av alla människor som inte etniskt är albaner. Uppemot 250 000 serber, montenegriner, romer , goranis (omkring 12 000 muslimska slaver), judar, turkar, bosnier och kroater har drivits bort med hjälp av mord, mordbränder, plundring, våldtäkter och misshandel. 1) De som fallit offer för UCK:s mördarband är inte heller några kvardröjande medlemmar i serbiska frikårer eller chauvinistiska serbiska poliskårer. Nej. Det handlar inte om hämnd. De serber som var skyldiga till våldsdåd mot oskyldiga albaner har sedan länge lämnat Kosovo. Nej. Nu handlar det bara om att UCK – först med hjälp av NATO:s bombningar och sedan med KFOR:s 40 000 soldater – fått en praktisk möjlighet att genomföra sitt politiska program: ett Kosovo med bara ett folk – etniska albaner – som senare ansluts till ett Stor-Albanien. Robert Fisk från den brittiska tidningen Independent, som var en av de få journalister, som stannade kvar när bomberna slutat falla och CNN åkt hem, har exempelvis rapporterat att man i staden Zupa hittat en 96 år gammal man, bunden och med munkavle, ihjälskjuten i huvudet. I Kamenica brändes en 82 år gammal kvinna ihjäl inne i sitt hus. En nittioårig serbisk kvinna Ljubica Vujovic hittades dränkt i sitt eget badkar. Nitton fattiga småjordbrukare avrättades på sina fält…2)

Nyligen skulle ett litet kroatiskt samhälle vid Lecnice fira sin sjuhundraåriga närvaro i provinsen. Men dess innevånare fick fly hals över huvud och är nu flyktingar i Dubrovnik. Nyligen fick också en av de sista judarna, ordföranden för Pristinas församling, Cedra Prlincevic, fly till Belgrad. ”Det pågår en pogrom mot alla icke-albaner”, underströk han. Av Pristinas 40 000 serber finns det nu bara 400 kvar. De albanska terrorbanden riktar också in sig på ”den serbiska kulturens och religionens Jerusalem”, som tidningen Le Figaro uttrycker det. I november var snart 150 ortodoxa kyrkor, kloster eller begravningsplatser förstörda. 3)

I mitten på november började också den Internationella Krisgruppen (ICG) slå larm. ICG leds av senatsledaren i USA, George Mitchell, och är grundad av EU, USA och tretton andra länder och kan nog inte med all möda i världen räknas som ett proserbiskt forum. I ICG:s rapport hette det bland annat :

”Det aktuella kriget är över, men dödandet fortsätter på den nivå som fanns före NATO:s bombningar. Då dödades i snitt 10-15 serber i veckan och ett liknande antal UCK-soldater. Nu i augusti uppskattas att omkring 30 människor i veckan blir mördade (lägg märke till att ICG nu inte talar om de dödas etniska härkomst). I två månader har siffran varit ungefär densamma.” 4)

Alla tillgängliga siffror fram till januari vittnar om samma våld. I sin rapport är ICG också mycket kritisk till att UCK bytt uniformer och förvandlats till en femtusen man stark Kosovo Protection Corps. Det kommer inte att hindra våldet eller att den etniska rensningen blir hundraprocentig utan snarare ”förstärka serbernas skräck och isolering”, skriver man i sin rapport.

Heimerson, liksom ”världssamfundet”, media i stort eller våra ”humanitära” politiker, talar också lika tyst om Haagtribunalens sensationella rapport i höstas. En rapport från fyrahundra medicinska experter från fjorton länder, där dessa i månader finkammat Kosovo på jakt efter massgravar från mördade albaner. Men inte hittat en enda. Där USA:s försvarsminister William Cohen talade om ”upp till 100 000 dödade albaner”. Där har tribunalens experter ’bara’ hittat 2018 kroppar sedan 1992. Många av offren är också serber ( lika många serber som UCK-soldater sa ICG ). Doktor Emilio Perez Pujol, som ledde den spanska gruppen, sa så här till Sunday Times: ”Jag beräknar att slutsumman av döda i Kosovo kommer att bli högst 2 500. Det inkluderar en rad märkliga dödsfall som inte kan läggas någon part till svars”. I El Pais beklagar sig också Pujol över att han och hans kollegor ”blivit offer för en semantisk piruett av krigets propagandamaskiner. Vi hittade inte en – inte en enda massgrav.” 5)

Under bombningarna av Jugoslavien hävdade NATO och UCK exempelvis att serberna dumpat upp till tusen kroppar om dagen i Trepcas gruvschakt. I brittisk press jämfördes gruvområdet med de nazistiska döslägren. De grönas ledare i Tyskland, Joschka Fischer, fick sitt partis färger att gå över i allt mer brunt när han sa att tyska bombplan, efter femtiofem år, kunde lyfta och sättas in i ”kampen mot Auschwitz”

Ingen etnisk rensning

Haagtribunalens rapport är samstämmig med de uppgifter vi fått från de jugoslaviska myndigheterna. NATO och västvärldens ledare bedrog världsopinionen för att få mandat för sina terrorbombningar. Punkt slut. I sin replik skriver Maria Sundvall: ”Men vi behöver väl inte vänta på albanska massgravar för att kunna slå fast att det funnits och finns ett nationellt förtryck mot albaner…ett av de klaraste exemplen i Europa i vår tid på nationellt förtryck”. Nej, vi behöver inte vänta. Det finns inga massgravar i Kosovo. Inget Auschwitz. Sommaren 1998 kontrollerade UCK 25-30 procent av Kosovo. Med egen administration , vägblockader och militära värn. Om nätterna kontrollerade de albanska nationalisterna långt större ytor. UCK hade kanske upp till 50 000 beväpnade män i ryggen, mer eller mindre organiserade, och genomförde över tvåtusen militära operationer under åren före NATO:s luftstöd. Innan NATO:s bomber började att falla, drevs ett fåtal albaner ut ifrån Kosovo. Albanernas exodus kom efter NATO:s bombmattor. Serbisk polis, militär och serbiska högernationalistiska frikårer fick tiotusentals albaner att fly upp i skogs- och bergsområden i den egna staten. Men det fanns ingen medveten och planerad serbisk ”etnisk rensning” av Kosovos albaner. Inte heller några organiserade våldtäktspogromer eller koncentrationsläger. Däremot en militär konflikt mellan UCK:s militära uppror mot den jugoslaviska staten och motangreppen från polis och militär. Det tycks klarlagt att huvudparten av de offer som hittats kommer från dessa strider. 6) Ett första bokslut tycks klart. Det fanns inget serbiskt ”Holocaust” i Kosovo.

Ett andra bokslut är lika klart. En av de största amerikanska militärbaserna sedan USA:s invasionskrig i Vietnam har nu upprättats i det jugoslaviska Kosovo. 7) Här finns allt för de femtusen soldaterna. Flygfält och helikopterplattor kors och tvärs. Två kapell, rörliga toaletter, bibliotek. Både Mac Donalds och Burger King. (Trehundra miljoner svenska kronor har också investerats). Militärt är flygbasen strategisk för vidare uppdrag norr- och österut. FN har i Kosovo också ersatt den jugoslaviska dinaren med deutsche mark. Den albanska nationalismen har segrat. Men kan bara överleva i den politiska spisvärmen från den amerikanska och tyska imperialismen.

Så har vi ett tredje bokslut. Det civila samhället har kollapsat. Överallt fattigdom, kriminalitet, knarkoffer eller offer från trafikolyckor. Eller bara vanliga mord. Kosovo är nu laglöst land. Maffia från Turkiet, Montenegro, Italien och inte minst från Albanien slåss med varandra om kontrollen över bland annat herointrafiken till Europa. Här finns mängder med prostituerade. Den marknaden är så het att det importeras prostituerade från Ryssland och Baltikum. 8) Albanskorna räcker inte till. Kanske kan någon ”humanitär organisation” ge oss några TV-bilder på nöden hos dessa kvinnor? Här ser vi Internationella valutafondens land. IMF Country. Här är Clintons New Frontier. Långt viktigare än bakgården i någon centralamerikansk bananrepublik. I grunden är programmen från alla Balkans nationalister visitkort till imperialismen. Amerikansk- eller tysk imperialism blir blott en fråga om taktik.

Ett fjärde bokslut: Regionens ekonomi, dess sociala liv kollapsar. USA och dess allierade bombade Jugoslavien tillbaka om inte till stenåldern, så nästan till tiden efter Andra Världskriget. Enligt Human Rights Watch dog 527 civila jugoslaver. Tusentals andra invalidiserades. Floder, vägar, broar, järnvägar, fabriker, sjukhus, skolor, barnhem, bostadsområden, vattenverk, kraftverk och kraftledningar totalförstördes i en omfattning som Europa inte sett sedan Andra Världskriget. 9) Det ”humanistiska världssamfundet” ristade knappt den jugoslaviska armén – men slog medvetet ut civil infrastruktur och dödade medvetet mer än femhundra civila. I Jugoslavien finns det också 800 000 flyktingar från Bosnien och Kroatien. Liksom snart 300 000 flyktingar från den egna provinsen Kosovo.

Karavanen mot Azerbajdzjan

Inte bara Kosovo, utan också hela Jugoslavien, dvs i stort sett hela Balkan, har rivits sönder i småstycken. Ekonomiska band har klippts av. Samarbete har ersatts av etniskt hat. Arbetarklass har blivit nation. Det finns inga dinarer. Bara D-Mark, dollar, automatgevär, NATO och IMF. För massan av arbetare, bönder och tjänstemän på Balkan har livets möjligheter kastats decennier tillbaka.

Nåväl, nu har inte USA och dess allierade bara tänkt sig att stanna vid att utplundra Balkan på råvaror och billig arbetskraft. Den imperialistiska karavanen drar vidare mot Azerbajdzjan och Kaspiska havet. Det kan också bli stridigheter om vem som ska leda den. Det var ingen tillfällighet att EU beslöt att stärka, eller snarare bygga upp, sina egna militära muskler, efter USA:s stora kliv in i det senaste balkankriget. De 80 000 man elitrupper, som bland andra Sverige nu är med och skapar, är en ren reflexrörelse från europeisk imperialism.

Detta är det femte bokslutet: ”Vi vill också ha del av oljan, naturgasen, alla andra råvaror, billig arbetskraft och marknader i det centrala Eurasien”, är budskapet från de europeiska kapitalgrupperna. De vet vad USA vill. De vet vad Zbigniew Brezezinski, en av den amerikanska presidentmaktens viktigaste rådgivare, skrev i Foreign Affairs september/oktobernummer 1997:

”Förenta Staternas roll som världens ledande makt kommer med säkerhet att inte ifrågasättas på en generation. Ingen nation kommer troligen att kunna utmana USA på maktens fyra nyckelområden – militärt, ekonomiskt, teknologiskt, kulturellt – vilka sammantagna leder till global politisk kontroll”.

Brezezinski fortsätter om vad som gäller för den euroasiatiska superkontinenten:
”efter Förenta staterna finns de sex största ekonomierna och militära styrkorna där, liksom alla utom en av de erkända kärnvapenmakterna, liksom alla utom en av de dolda. Euroasien omfattar 75 procent av jordens befolkning, 60 procent av dess ekonomiska tillgångar och 75 procent av dess kända energitillgångar…..ett mer utsträckt Europa och ett utvidgat NATO (kommer ) att tjäna USA:s både kortsiktiga och långsiktiga intressen. Ett större Europa kommer att utvidga det amerikanska inflytandet, utan att samtidigt skapa ett Europa så politiskt integrerat att det kan utmana Förenta Staterna i frågor av geopolitisk betydelse, särskilt i Mellanöstern”.

I den kaspiska regionen finns några av de största återstående reserverna av olja och naturgas i världen. En energi som också är drivkraften i USA:s hela ekonomi, samtidigt som dess egna resurser kommer att tryta. Därav krigen mot Irak. Därav karavanen mot Azerbajdzjan. Mängder med ekonomiska och militära avtal har slutits mellan USA, dess oljebolag och olika regeringar i regionen. Blairs brittiska bolag är också med på ett hörn. Allt görs för att få makt över energitillförseln genom länder utanför Rysslands, Irans och Jugoslaviens kontroll.

Tjetjenienkriget

Det finns också ett sjätte bokslut. Rysslands militära nederlag i Tjetjenien 94 -95 tillsammans med en ekonomisk, ideologisk, politisk, militär och moralisk förruttnelse av det gamla stalinistiska sk sovjetsamhället blev inte den droppe som fick den ryska bägaren att rinna över. Stanken och nedbrytningen fortsatte som förut. Utan politiska massrörelser. Men situationen i dagens Ryssland visar skrämmande likheter med den i Tyskland efter Första Världskriget då krigsnederlaget och de oerhörda ekonomiska skadestånd, som segrarmakterna avkrävde Tyskland, bokstavligen blev ”blut und boden” för Hitler och nationalsocialismen. USA:s beslut att bomba sönder Jugoslavien ( med hjälp av UCK:s och OSSE:s satellittelefoner ) utan hänsyn till Rysslands protester, blev till sist den droppe, som kom den ryske bägaren att skvalpa över rejält. Därför fick vi se de ryska fallskärmsjägarna på plats ute på Pristinas flygfält innan NATO:s styrkor hann dit. Kanske en symbolisk räd för att göra på samma sätt som när de sovjetiska soldaterna stormade Hitlers Berlin, innan de allierade hann fram. Men framförallt ett budskap från den ryska militären: – Nu är det nog. Nu sätter vi ner våra stövelklackar. Många uppgifter talar om att USA försökte få Storbritanniens trupper att skjuta bort ryssarnas trupper på Pristinas flygfält. Britterna svarade bara att de vägrade att gå med på ett tredje världskrig. Det är också därför vi fick se hur den ryska ledningen fattade en lång rad beslut om militära upprustningar och brytningar med USA. Bland annat meddelade Putin världen att Ryssland är berett att använda kärnvapen som första land – om dess intressen hotas. När USA så tydligt visade att man ville ha fri sikt fram till Kaspiska Havet, samtidigt som de tjetjenska rebellerna försökte sig på en militär erövring av Dagestan – där Ryssland projekterat och börjat bygga en ny oljeledning runt Tjetjenien, då kom beslutet att till varje pris krossa den tjetjenska rebellstaten. I vågskålarna , när vi bedömer det senaste Balkankriget, ska vi definitivt väga in åtminstone en del av krigets fasor i Tjetjenien. Utan UCK:s och NATO:s krig mot Jugoslavien kanske det senaste kriget i Tjetjenien inte blivit av.

Samma slutsatser

Så till Maria Sundvalls svaromål på min artikel om just det senaste balkankriget. Först till två märkligheter. Den första börjar så här: ”Att som Göte reducera hela denna utveckling till en fråga om tysk konspiration blir alltför torftigt enögt”.

Så skriver Maria. Varför? I min artikel finns ett långt stycke som handlar om Jugoslaviens sönderfall. Maria ”rättar mig” genom att sammanfatta med det sammandrag från Chossudovsky’s artiklar om bland annat IMF:s roll som jag redan försökt beskriva. Därpå refererar hon till Samary’s artiklar om den ojämna ekonomiska utvecklingen i Titos Jugoslavien. En del av en grundläggande materiell förklaring till den sydslaviska statens sammanbrott. Javisst. Det var därför jag försökte understryka detta genom en lång sammanfattning av Samary’s tankegångar. 10) Efter Marias referat av det jag redan refererat drar hon så slutsatsen att ”kanske kan man säga att den viktigaste inhemska faktorn som störtade Jugoslavien i avgrunden var det byråkratiska styret”. Vad jag skrev var följande: ”Den ekonomiskt så ojämna regionala utvecklingen på Balkan blev politiskt outhärdlig med hjälp av IMF:s reformer,. I avsaknaden av en socialistiskt, solidarisk rörelse med ett program av förbrödring och samarbete, fick vi dåraktiga politiker som hundra år för sent försökte pröva nationella lösningar. Men i början på 1990-talet var det fortfarande inte klart hur kartan skulle se ut. Vad kom att bestämma att exempelvis Bosnien-Hercegovina kom att göra anspråk på en egen statsbildning? Något som i stort sett saknade nationella eller historiska rötter…”

Drar vi inte samma slutsatser? Om än inte med exakt samma ord. Var är Marias poäng? Jag begriper ingenting.

Så till den andra märkligheten. Maria läser min artikel som om att jag trodde att nationalismen dog i Första Världskrigets skyttegravar och påpekar lite skolläraraktigt att så är det naturligtvis inte. Hon skriver till och med att detta är ”en universalists önskedröm”. Men i min artikel stod det så här: ”Under Första Världskriget – i Europas huvudländer – dog nationalismen som progressiv idé eller politiskt program. Den slets sönder tillsammans med de fyra imperier som hade ansvaret för kriget. Den är lika död och förmultnad som de miljoner och åter miljoner arbetare och bönder som under de egna nationernas fanor dödades och ruttnade bort i krigets stinkande skyttegravar.”
Vad jag skriver och menar är naturligtvis att nationalismen i Europas huvudländer är död, stendöd, som en progressiv ide«. Punkt slut.

Kapitalismens fjärde epok

Så till vårt program och dagens Balkan. Maria har många referenser till Lenin och till Michael Löwy, till Internationalernas historiska program om nationell självbestämmanderätt. Färre till Balkan och framförallt färre till imperialismens roll i dag.

För mig är det som stundom kallas ”leninismen” framförallt två enkla citat. Dels ”en konkret analys av konkreta förhållanden”. Dels ”Det gäller att lära känna alla klasser och alla klassers rörelse”. Här är några viktiga stycken från Lenins ”Om nationernas självbestämmanderätt”:

”Den marxistiska teorin kräver vid analysen av varje social fråga ovillkorligen att denna ställs inom en bestämd historisk ram och vidare, ifall det är fråga om ett land (exempelvis om det nationella programmet för ifrågavarande land), att hänsyn tages till de konkreta särdrag som skiljer detta land från andra under en och samma epok.
Vad innebär detta marxismens ovillkorliga krav, tillämpat på vår fråga?

Det betyder framförallt att två, ur den nationella rörelsens synpunkt i grunden olika kapitalistiska epoker måste strängt särskiljas.  ena sidan har vi epoken för feodalismens och absolutismens sammanbrott, epoken för det borgerliga demokratiska samhällets och den borgerligt demokratiska statens uppkomst, då de nationella rörelserna för första gången blir massrörelser och på ett eller annat sätt, genom pressen, genom deltagande i representationsorganen osv; drar in alla befolkningsklasser i politiken.  andra sidan har vi en epok som kännetecknas av fullt utvecklade kapitalistiska stater med ett för länge sedan stabiliserat konstitutionellt system, med en stark utvecklad antagonism mellan proletariatet och bourgeoisien – en epok som kan betecknas som inledningen till kapitalismens sammanbrott…

Naturligtvis är den förra och senare epoken inte åtskilda genom någon mur utan förbundna genom talrika övergångslänkar, varvid de olika länderna dessutom skiljer sig från varandra genom den nationella utvecklingens snabbhet, befolkningens nationella sammansättning och lokala fördelningar osv. Det kan inte ens vara tal om att marxisterna skulle börja utarbeta ett nationellt program i ett visst land utan att ta hänsyn till alla dessa allmänt historiska och konkreta statliga betingelser.” 11)

Det här är alldeles förträffliga utgångspunkter för en marxistisk analys av den nationella frågan. Lenins oerhört konkreta ochpolitiska inställning måste vara den rätta utgångspunkten när vi hanterar den så explosiva nationalismen. Men Lenin beskriver Europa för snart hundra år sedan. Hans kritik då (och Marias nu) av exempelvis Rosa Luxemburgs syn på den ”polska frågan” delar jag till fullo. Men vårt problem när vi i dag ska hantera nationalismen på Balkan, är att vi vare sig står inför kapitalismens första eller andra epok. Använder vi vår traditionella begreppsapparat ser vi en tredje, eller mer troligt en fjärde epok, (den tredje epoken tror jag att vi ska kalla perioden mellan oktoberrevolutionen 1917 fram till Berlinmurens fall 1989) där vi ska försöka förstå de ekonomiska och politiska rörelserna när en ”deformerad arbetarstat” bryter samman.

Rekolonialisering

Jugoslavien var en stat som föddes ur det revolutionära motståndet mot nazismen. ”Titoismen” betonade också att en verklig politisk självständighet bara var möjlig genom en federation av Balkans alla nationer. Endast den enigheten skulle ge tillräcklig kraft att stå emot den ena eller andra stormakten. Under det senaste decenniet har denna statsbildning kollapsat. De stora imperialistiska staterna är samtidigt i färd med en rekolonialisering av Balkan (och delar av Euro-Asien) . En rekolonialisering där de nya lilleputtstaterna obönhörligen blir till imperialistiska protektorat. Motsättningarna i regionen mellan Tyskland/EU och USA har också skärpts. Det finns ingen större spännvidd mellan E.J.Hobsbawm och Lenin. Hobsbawm använder samma utgångspunkter, samma metod, som Lenin. Skillnaden är att han i sin lysande bok om ”Nationer och nationalism” försöker förstå världen hundra år senare. Vi måste försöka förstå en helt ny epok. Ta Michael Löwys analys av ”Marxismen och den nationella frågan”. (Fjärde internationalen nr 2 1980). Löwy gör alldeles förträffliga referat och kloka analyser – fram till Första Världskriget. Men han gör inga konkreta analyser av konkreta förhållanden av ”kapitalismens fjärde epok”, men låter ändå någon ”modern” ståndpunkt slinka med: ”Baskerna enligt Engels ”en huvudsakligen reaktionär nation”, står i dag på höjden av en revolutionär kamp i Spanien”. Nej och åter nej. Baskernas kamp för en egen stat var och är inte revolutionär utan leder till en splittring av den spanska statens arbetarklass! Vi känner till Francos och den spanska fascismens oerhörda förtryck av den baskiska nationen. Men och åter men. Det betyder inte att det är en politiskt lyckad taktik från oss socialister att säga att vi stödjer baskernas rätt till att skilja av sig och upprätta en egen stat. Den statens huvudstad skulle t ex bli Bilbao, där arbetarklassen i huvudsak inte är baskisk, utan kommer från andra nationer i den spanska staten.

Ser vi nu till de ”konkreta särdragen” när det gäller serbisk och albansk nationalism tycker jag att en del viktiga faktorer sammanfattas på ett bra sätt av Diana Johnstone:

”Konflikten mellan serber och albaner utvecklades tre århundraden senare. En kristen massutvandring från södra Serbien (Kosovo), som också innefattade albaner, och som av Habsburgsmonarkin togs emot i Krajina där de kunde få nya bosättningar, var resultatet av krigen mellan Habsburg och det ottomanska imperiet. Bergsborna som under 17-talet bosatte sig på Kosovos slättland, konverterade till islam under aktiv påverkan från turkarna…De etniska albaner som hade konverterat till islam fick under 18-talet privilegier ( att bära vapen, tjänstgöra i administrationen, driva in skatter). Privilegier som förnekades den kristna befolkningen. Dessa privilegier stod i vägen för att utveckla en albansk nationalism parallell med 1800-talets serbiska, grekiska och bulgariska nationella befrielserörelser. När albanska feodala godsägare revolterade, var det snarare för att försöka återta dessa privilegier än för att uppnå en oberoende stat med jämlika medborgare. Denna historiska skillnad har haft ideologiska konsekvenser. Eftersom serberna förnekades lika rättigheter under det ottomanska styret, kom de serbiska ledarna att anamma en egalitär politisk filosofi lånad från Frankrike… detta betydde att man argumenterade för en stat med jämlika medborgare som åtnjöt lika rättigheter.” 12)

Proletariatets enhet

I Michael Löwys sammanfattning av Lenins synsätt skriver han att ”Han var fullkomligt likgiltig till huruvida den ena eller andra nationen hade en självständig stat, eller vilka gränser det fanns mellan två stater. Hans mål var demokrati och proletariatets internationalistiska enhet, som båda kräver att man erkänner nationernas rätt till självbestämmande”. Utsökt formulerat. Just detta är problemet med den albanska nationalismen. Dess kroppspulsåder är inte demokratin utan etnicitet. Den albanska nationalismen har inte betonat lika medborgerliga rättigheter, dvs just det som Lenin tog fasta på i sin taktik för kapitalismens första epok.

De jugoslaviska myndigheterna har heller aldrig berövat albanerna dessa rättligheter. Diana Johnstone igen (samma källa som ovan):

”Hela världen, alla dessa mästare i mänskliga rättigheter säger att albanerna har blivit bannlysta från skolorna. Detta är en ren lögn! Nej, det är de som vägrar att närvara i skolor som styrs av den serbiska statens skolprogram, som hursomhelst också garanterar dem kurser i albansk historia och kultur och användningen av sitt språk. De insisterar på att skolor som upprätthålls och betalas av den serbiska republiken ska ha scheman och skolböcker som kommer från Albanien. I diplom och betyg ska det i huvudet stå ”Republiken Kosovo”! Argumentet om mänskliga rättigheter är inte längre något annat än ett ideologiskt vapen för de som vill avskilja Kosovo och för deras utländska beskyddare.”

Vad jag förstår var det så här över hela fältet. Både Rugovas« LKD och UCK bojkottade medvetet alla sina rättigheter i syftet att bilda ett Stor-Albanien. Hade albanerna utnyttjat exempelvis sin rösträtt hade de kunnat ta plats i 42 av det serbiska parlamentets stolar – och på så sätt också röstat bort Milosevic. Dessa rörelser har medvetet valt att utelämna arbetarrörelsens kamp för ”rättigheter” till förmån för den egna nationens etnicitet.

Förtryckta samer

Så till det mest ledsamma. När Maria skriver så här:

”Göte skriver om detta i ett avsnitt mot slutet av sin artikel, i ett avsnitt som skulle kunna användas i studier av politisk retorik. Det är ett skenbart faktafyllt avsnitt, som dignar av olika förklenande värdeomdömen om albanernas nationella anspråk. Man får bilden av en liten, nomadiserande, outvecklad folkspillra i ett område av ” av randstatskaraktär”; Quislingar” som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och försvarat sina privilegier. Serberna däremot hade sitt ”historiska sköte” i Kosovo och ett ”starkt” kungadöme under medeltiden, de var ”fasta” jordbrukare under medeltiden och numerärt övermäktiga….men Götes användning av ordet ”samisk” får väl oss snarare att tänka på en grupp som går att räkna i ett par tusental.”

Javisst. Jag är glad över att kunna använda retoriken. Men samtidigt bara om den är sann. Inte om den är falsk. Så till fakta. När jag använder ordet ”samisk” går denna folkgrupp inte bara att räkna i tusental . Snarare finsk-ugriska stammar, bortåt 100 000 människor i norra Skandinavien och på Kola-halvön. När jag ser lillpojken Karl hemma , hans blåsvarta kalufs , är jag både glad och stolt över hans och min hustrus och mina andra barns starka samiska ursprung. Samiskt ursprung från den norska staten, som bröt med den svenska staten. Men lika förbaskat samer, vidrigt förtryckta av fyra stater, bland andra den svenska och sedan den norska(!), men också lika förbaskat en nation, som jag aldrig skulle rekommendera att kämpa för en egen statsbildning. Den typen av nationalism skulle jag t o m bekämpa, just som en splittring av de arbetande klasserna i denna nordregion, trots sonens blåsvarta kalufs.

Vidare tecknar Maria in ordet ”outvecklad”. Det omdömet har jag aldrig använt. Här använder hon falsk retorik. ”Samisk” använder jag för att beskriva de ekonomiska produktionsförhållanden då albanerna levde i bergsområden genom frigående betande djur. Idén om en albansk stat fanns överhuvudtaget inte i huvudet på dess herdar. Snarare priset per kilo för det kött de kunde sälja eller byta bort. ”Randstatskaraktär” är också en del av en analys av en nation, som var klämd mellan romare, bysans, ottomaner, habsburgare, ungrare osv och aldrig hade en tillräckligt ekonomisk, politisk eller militär kraft för att av egen kraft skapa en nationalstat. Varje försök har betytt ett visitkort till en stormakt fientlig till den serbiska nationen. I Enver Hoxhas Albanien försökte man det motsatta genom en nästan psykotisk nationalism. Ett försök som oundvikligen var dömt till ett haveri. Sedan radar Maria på med ”quislingar, som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och (?) som försvarat sina privilegier”. Javisst. Dessa ord eller denna analys är korrekt. Därför finns det enorma problem, inte med albanerna utan med den albanska nationalismen. Det är detta som är problemet med de konkreta förhållanden, som gäller för en nation av ”randstatskaraktär”, om dess innevånare vill bilda en egen stat.

Blindtarmsstat

Om serbernas nationalism skriver Maria sedan att :
”de matas ständigt med berättelsen om Kosovo som en helig plats för serberna, en plats vars förlust skulle såra deras nationalkänsla. Men den berättelsen kan bara bemötas med analys som visar att det är en myt”.

Den mest reaktionära serbiska nationalismen, med rötter från cetniks och den serbiska monarkin, Arkans arv och delvis Milosovic«s, ser gärna sin födelse i Kosovos serbiska sköte. Må så vara. Om detta är vi överens. Men om vi marxister förnekar detta ”historiska minne” spelar vi bara dessa reaktionärer i händerna. Ett starkt dokumenterat kungadöme under tidig medeltid och en nästan etthundraårig statsbildning under 1900-talet är inte bara något man ”matas med” utan en faktisk realitet. Den reaktionära serbiska nationalismen, Arkans vänner, dundrar mot Tito för att han i förbrödringens och stabilitetens namn, förbjöd 40- 50 000 serber att återvända till Kosovo efter Andra Världskriget. Ett förbud i den etniska jämviktens namn. Efter världskriget, utan att räkna dessa tiotusentals serber, som flytt från Kosovo undan nazismen, var serberna 40 procent av Kosovos befolkning. I jämvikt med albanerna. Resten var romer, turkar, kroater mm. Om de andra nationerna 1999 var 20 procent och de etniska albanerna 80, tyder inte detta direkt på en etnisk diskriminering eller fördrivning av den albanska befolkningsgruppen. Jag ber också Maria och många andra att studera ikonernas plats i den ortodoxa kristendomen och hos serberna, och i dess nationalism, för att bättre förstå innebörden av att de nu i Kosovo slås sönder eller bränns ner av UCK:s blindtarmsstat. Blindtarm därför att statens militära grovtarm , KFOR-styrkorna och USA:s jättelika militärbas, är det enda skälet till att UCK kan regera.

Maria menar också att ”Göte Kildén motsätter sig Kosovos rätt till avskiljande och tonar ner det serbiska förtrycket av albanerna”.

Det är kanske är korrekt. Jag ”tonar ner”. Men i Kosovo fanns det flera tusen kameror och TV-filmare som tonade upp. Ofta med förfalskade bilder eller filmer. Tonar ner? Finns det i dag en enda TV- kamera från några av det sk världssamfundets stater som filmar helvetet för de över en miljon flyktingarna i Serbien? Inga gråtande kvinnor, inga skrikande spädbarn får vi se. Inte ett ord om att insulinet nu snart är slut vid alla jugoslaviska sjukhus. Det är så här den imperialism, som Maria knappt berör, spelar upp sin världsbild i alla de mediala utrymmen som finns. När jag då ska daska ner en motbild på några få sidor i en tidskrift som läses av några tusental, inte katten kan jag då ta utrymme för en helt allsidig bild. Maria har säkert rätt. I förhållande till utrymmet i min artikel kanske jag tonar ner den reaktionära serbiska nationalismen. Men egentligen möter jag strålkastare med det fladdriga skenet från ett ynka litet stearinljus! Dessutom är jag oerhört ledsen och förtvivlad över att hundratusentals människor, som uppfattar sig som socialister av någon kulör, var eller är beredda att stödja UCK militärt och därmed krypa ner i imperialismens trygga bunkrar. Allt i namn av mänskliga rättigheter eller i ett försvar av det internationella samfundet

Innan jag avslutar med några viktiga, mycket avgörande politiska frågor, ska jag än en gång citera Diana Johnstone (källa som ovan) för att visa rasismen hos ”världssamfundet”, dvs imperialismen. Här i dess senaste skepnad av en rapport från 1998 från ICG (som presenterats tidigare i min artikel). Läs och dra politiska slutsatser:

”Den vanligtvis väldokumenterade vårrapporten 1998 från den inflytelserika Internationella Krisgruppen (ICG), ger här en kommentar till varför man genomgående refererar till etniska albaner i Kosovo som ”kosovarer”: ”Serber som lever i Kosovo kallas också ibland för kosovarer. I denna rapport betyder emellertid kosovarer alltid etniska albaner som lever i Kosovo. Serbernas uttryck för etniska albaner, är antingen ”Albanci” eller det nedsättande uttrycket ”Siptar”..”. För det första, genom att ge de etniska albanerna och inte serberna, ett namn rotat i regionen, påstår man att att albanerna verkligen tillhör regionen, medan serberna är outsiders, kommer utifrån. detta har gjorts förut genom att ta till sig uttrycket ”bosniak” och t o m ”bosnisk”, exklusivt för de muslimska innevånarna i Bosnien-Hercegovina. I Kosovo är affischeringen av platsnamnet ännu mer anslående och ifrågasatt, med tanke på att en mycket stor, men oklar mängd albaner, helt nyligen har immigrerat till provinsen. Antingen under den fascistiska ockupationen under andra världskriget, eller därefter när det etniska Albanska Partiet tolererade albansk illegal immigration från det egentliga Albanien… Ståndpunkten att ”serberna använder det fördomsfulla begreppet ”Siptar” är lika fördomsfullt. Det albanska uttrycket eller ordet för en alban är just Shqiptar, som på serbiska skrivs Siptar. Det är så som albanerna alltid namngett sig själva. Det betyder ”örnmän” och är knappast nedsättande. I ICG:s rapport finns inga av de nedsättande termer som albanerna använder om serberna…..I början av ICG-rapporten, tar man upp betydelsen av Kosovo för serberna och för ”kosovarerna”. När man talar om Kosovos betydelse för serberna börjar man med: ” Enligt den serbiska mytologin är Kosovo, skötet för deras nation”. När man talar om kosovarerna ( egentligen albanerna ) börjar man med ” Som arvtagare till de gamla illyrierna”.

Alltså: När det gäller det rakt igenom dokumenterade serbiska kungadömet, beskrivs detta som mytologi. När det gäller det albanska antagandet ( om Illyrien. Min anm.) beskrivs detta som fakta.”

ICG:s språkbruk, som sannerligen är politiskt, borde få Maria, att fundera ett par gånger till över sin beskrivning av serbernas relation till Kosovo .

Så till de frågor vi alla söker svar på när vi försöker förstå kapitalismens fjärde epok.

För det första. Om vi nu ser till hur Lenin såg det hela. Har då albanernas kamp för att avskilja sig från Jugoslavien gynnat arbetarklassen och småbönderna i regionen? Nu när ockupationen av Kosovo är ett faktum vill vare sig Maria Sundvall eller Fjärde internationalens ledning (exekutivkommittén), erkänna albanernas rätt i Kosovo att bilda en egen stat, dvs ett Stor-Albanien. Argumenten är i princip att UCK var NATO:s marktrupper och att vi var emot NATO:s bombkrig och därmed nuvarande ockupation. Exekutivkommitténs resolution är den svagaste, snurrigaste och mest politiskt felaktiga jag läst under mina snart fyrtio års medlemskap i Internationalen. Bland annat beklagar man sig över att inte de facto UCK har ledningen över KFOR-styrkorna… I ingen annan debatt har jag under min politiska levnad upplevt sådana skarpa motsättningar. Maria och Exekutivkommittén kan inte när det kommer till kritan, stödja UCK, på grund av politiska tveksamheter. De avgör alltså vad det albanska folket i Kosovo ska tycka. Inte albanerna själva. De stödjer en abstraktion och i verkligheten är de politiskt i fritt fall. Bra ändå. Hade de valt den väg som var stöd åt UCK, då hade jag valt en annan väg.

För det andra: Är vi för montenegrinernas rätt att bilda en egen stat ? Tar vi då ansvar för det inbördeskrig som bryter ut. Liksom ett större balkankrig? För kanske halva befolkningen är Montenegro mer serbiskt än Serbien.

För det tredje: Är vi för albanernas rätt i Makedonien att bilda en egen stat och sedan ansluta sig till ett Stor-Albanien. Tar vi då ansvar för ett totalt krig på Balkan. Ett krig där Grekland och Bulgarien omedelbart blir nya stridande parter.

För det fjärde: Är vi för att serberna i Republika Serpska ska kunna avskilja sig från Bosnien-Hercegovina och ansluta sig till Jugoslavien.

För det femte. Är vi för att kroaterna i Bosnien-Hercegovina ska kunna ansluta sig till Kroatien? Liksom att de 150 000 serbiska flyktingarna från Krajina ska kunna återerövra sitt hemland och ansluta detta område till Jugoslavien.

För det sjätte: Är vi för ungrarnas rätt att bilda en egen stat i den serbiska provinsen Vojvodina? Tar vi då ansvar för det inbördeskrig och de krig som då bryter ut?

För det sjunde: Är vi för ungrarnas och romernas rätt att bilda egna stater i Tjeckien? Om så. Gynnar detta arbetarklassen i regionen?

För det åttonde: Är vi för baskernas rätt att bilda en egen stat? Skulle en sådan baskisk kamp verkligen gynna enigheten mellan den spanska statens olika nationer

För det nionde: Ska vi socialister ska ge fullt stöd åt de delar av IRA som militärt vill ansluta Nord-Irland till republiken Irland? Skulle detta gynna arbetarnas rörelse på Irland i stort eller i Storbritannien?

Mitt svar på alla dessa frågor är ett bestämt nej. Vad tycker du, Maria?

Jag kunde fortsätta att rada frågor sida upp och sida ner. Men då blir det för liturgiskt. Framförallt om vi lämnade Europa och gick till Ryssland, till den indiska subkontinenten eller till republiken Kina. Det verkar troligt att vi socialister kommer att tvingas att besvara frågor om nationalism och sociala revolutioner som rör alla dessa landområden. Därför är det så nödvändigt att vi börjar med att ta itu med de frågor som ligger närmast och där vi är någorlunda hemmastadda. En viktigare debatt har vi sällan fört.

I skrivande stund försöker de albanska nationalisterna , med stjärnbaneret i topp, att driva bort den sista större befolkningsgruppen i Kosovo, från den delade staden Mitrovica. De har också inlett en väpnad kamp i södra Serbiens dalar. Därför avslutar jag detta inlägg med att citera ett gammalt serbiskt ordspråk:

”Det är lätt att kasta sten i Donau. Det är svårare att plocka upp dem. ”

Göte Kildén

Noter:
1) Senast bekräftat av Dennis Mc Namara, FN:s flyktingsändebud, vid en presskonferens i Tirana: ”Tragedin är att vi har nästan en miljon ( etniska albaner ) tillbaka och en kvarts miljon nya (serber och andra minoriteter ) utanför ( BBC.news. 20.3.00 ). Enligt samme Mc Namara är det också för tidigt för icke-albanerna att komma tillbaka. ”Vi är inte för att de kommer tillbaka om detta betyder att ta folk i bepansrade bilar in i militärt skyddade enklaver.”
2) Uppgifterna finns i en artikelserie av Robert Fisk i den brittiska tidningen Independent. Bland annat från den 24.11. På OSSE:s hemsidor,www.osce.org/kosovo/, finns också ett otal uppgifter om alla övergrepp.
3) Uppgifterna är hämtade från en ”dossier” i Le Figaro Magazine från den 15 oktober.
4) ICG:s rapport från v.45 -99 citeras extensivt på www.wsws.org:s hemsida ( World Socialist Web site).
5) Pujols kommentarer citeras efter bland andra John Pilger i New Statesman 15 november. Haagtribunalens chefsåklagare Carla del Pontes presskonferens återgavs i internationell press. Hennes talesman, Paul Risley hävdade att man inte kunde fortsätta jakten efter massgravar på grund av tjälen. I Le Mondes stora marsnummer om Kosovo visade man att detta var bedrägeri. För när Risley gjorde sitt uttalande var det tio plusgrader i Kosovo. Detta marsnummer med en lång ”Chronique dœn génocide annonce” och ett ”Adieu au Kosovo multiethnique” är för övrigt en ren journalistisk slåtter av alla dem som hävdat en serbisk förintelse av Kosovos serber.
6) Söndagen den 12 mars i år visade BBC en sensationell dokumentär om NATO:s och OSSE.s stöd åt och samarbete med UCK. Samma dag dubblerades och utvidgades materialet i tidningen The Sunday Times. Där säger den albanska förhandlaren Dug Gorani att ”ju mer civila som dödades, desto större är chansen till en internationell intervention”. Det var en utländsk diplomat som sa till mig, fortsätter han: ”Se här. Om ni inte passerar en kvot på femtusen döda, får ni aldrig någon permanent närvaro från den utländska diplomatin”. Tidningen fortsätter ”När OSSE lämnade Kosovo en vecka före flygattackerna, lämnade många av dem sina satellittelefoner och globala navigationssystem till UCK-ledare. Många UCK-ledare hade telefonnumret till General Clark, NATO:s befälhavare”.
7) Citerat efter Internationalen 50/99.
8) Från ett reportage i TV-aktuellt samt från Robert Fisks novemberserie i Independent.
9) 7 februari. Citerat efter Le Monde Diplomatique, mars/2000.
10) Som en parentes har i veckan en gammal lärobok i historia, R R Palmers världshistoria, gett mig en förklaring till detta. Den region som var och är så förtvivlat ekonomisk efterbliven, dominerades av den magyariska, totalt improduktiva godsägarklassen. Den region som ekonomiskt sprudlade dominerades av den tyska borgarklassen i …sterrike. Dubbelmonarkin var inte minst dubbel när det gällde produktionsförhållandena. Desto mer makt och styrka som Bismarcks Tyskland kämpade sig till, desto svagare blev …sterrike, vilget gjorde magyarerna starkare i deras inbördes relation. Ekonomiskt och politiskt påminner relationen om den mellan Amerikas nord- och sydstater.
11) Lenins Valda Verk. Progress Moskva 1979. Sid. 549.
12) Diana Johnstone. Jugoslavienkännare. Tidigare de Grönas presstalesman i Bryssel. Här från ”Notes on the Kosovo Problem and the International Community, http//kosovo.serbhost.org/diana_johnstone.html. Ett uttryck för denna betoning av de medborgerliga rättigheterna är att det i Jugoslavien står varje människa fritt att deklarera och registrera sin nationalitet. Vid folkräkningen 1994 kallade sig då tusentals av de romer som drivits bort, för egyptier, eftersom de har uppfattningen att de kommit därifrån. Se ”Les Tziganes, indésirables au Kosovo”, Le Monde Diplomatique, nov -99.

Från Röda Rummet 1/2000