Kategoriarkiv: Europa-old

Utvisning av folkpartiet ett steg mot integration

”Med detta i åtanke kan bara rasister motivera varför en svensk medborgare ska komma lindrigare undan när han slår sin fru i Sverige än en iransk medborgare.”

Det blev lite tyst om de så kallade liberalerna efter att Leijonborgs gnäll om språktester för invandrare ebbat ut. Nu är de dock tillbaka i hetluften igen, med ett 25-punktsprogram för att rädda Sverige undan segregationsproblemen. Denna gång har man verkligen satsat och inkluderat båda sina två mörkhyade riksdagsledamöter (folkpartiet har sammanlagt 48 representanter i riksdagen) i utredningsarbetet för att vinna trovärdighet.

Programmet Bryt utanförskapet! är mest av allt förutsägbart. Under paroller om radikal förnyelse har fp lagt sig till med en framgångsrik politisk formel för integrationsfrågor: Först föreslår man hemtrevliga men helt otillräckliga anslag till närpolisverksamhet, kvinnojourer i förorterna och underlättande för inflyttade att få användning för utländsk utbildning.

Därefter är det dags för marknadsfundamentalismen. Partiet låter påtala att det är hög tid för invandrarna att komma i arbete. Därför vill man bland annat erbjuda Sveriges lidande överklass skatteavdrag när de köper pigtjänster, avskaffa turordningsreglerna vid uppsägningar samt införa tvångsarbete för socialbidragstagare. På så sätt öppnar sig oändliga möjligheter för diskriminerade invandrare att exempelvis få städa i vita villaghetton, konkurrera om jobb genom lydighet och bugande inför chefen samt att få utföra verkliga arbetsuppgifter för overkligt låg betalning. Lönedumpning och urholkning av arbetsrätten är den liberala strategin för att bekämpa rasism och känslan av utanförskap i Biskopsgården och Bergsjön.

Avslutningsvis levereras som vanligt de politiska bomberna, eller de ”obekväma sanningarna”. När invandrarna nu ska få tillgång till det svenska samhället är det dags att konstatera att en del av dem missbrukar svensk ”gästfrihet”. Fp kräver resoluta krafttag mot kriminella invandrare genom att utländska medborgare som begår grova brott eller brukar våld mot kvinnor omedelbart ska utvisas från Sverige. Här slår man populistiskt in en vidöppen dörr eftersom det redan i dag finns lagligt utrymme att göra just detta.

De påtalade invandrarproblemen med våld mot kvinnor åsyftar givetvis inte amerikanska gästarbetare, utan män från exempelvis Mellanöstern. Men människor från dessa länder får i dag inte stanna i Sverige för att de söker arbete utan för att de beviljas uppehållstillstånd på sin ansökan om asyl. Deras rätt till skydd här är därför just en konventionsstadgad rättighet och handlar alltså inte om välgörenhet eller ”gästfrihet”. Med detta i åtanke kan bara rasister motivera varför en svensk medborgare ska komma lindrigare undan när han slår sin fru i Sverige än en iransk medborgare.

Men detta bekymrar inte fp i dess framgångsrika kamp för att hålla uttalat främlingsfientliga partier utanför riksdagen. För vem vill rösta på konspirationsteoretiska sverigedemokraterna när de handfallna konstaterar att ett riksdagsparti stulit delar av deras program och hela deras retorik? Bäst för integrationsarbetet hade nog varit om folkpartiet omedelbart beslöt att utvisa sig själva.

Kajsa Johansson, Erik Helgeson

I Göteborgs Fria 2005-03-13

Liken i Medelhavet – om stängda gränser och öppna frågor

En diskussion om migration i Europa kan på goda grunder ha Medelhavet som utgångspunkt. Flera av författarna i antologin Migration i den nya världsordningen (Rasismer i Europa 2)(1) hämtar sina perspektiv just därifrån. Kajsa Johansson, Röda Rummet 3-4 2004.

En av bokens texter, skriven av forskarna Magnus Dahlstedt och Mekonnen Tesfahuney, beskriver ett fotografi som säger mycket om det rum av lögner, cynism och makaber teater som dagens Europa utgör: Två solbadande turister sitter under ett parasoll. En död marockansk man ligger en bit bort på stranden. Turisterna betraktar kroppen, helt oberörda.

Medelhavet är en flytande kyrkogård och Gibraltarsundet ett likgiltighetens rum. Få verkar bry sig om att över 2000 döda människor flutit iland bara vid Spaniens kuster sedan slutet av åttiotalet(2). Området är samtidigt en krigszon där det pågår regelrätta krig mot invandrare när Tony Blairs krigsflotta sätts in för att mota bort flyktingbåtar. Detta visar tydligt den snabba harmoniseringen av EU:s hårdnande flyktingpolitik; Blairs förslag om militära aktioner mot migrationen mötte först ett visst motstånd men har nu normaliserats och Frankrike, Italien, Portugal och Spanien ställer villigt upp.

En rad ledande politiker inom EU, många av dem från länderna ovan, har gått ut och krävt hårdare tag mot illegala invandrare så att ”högerextremister i Europa inte ska få kidnappa invandringsfrågan”. Kriminaliseringen av invandrare fastslås i EU:s konstitution och grundläggande rättigheter dribblas bort. Media är en aktiv medlöpare, som med sitt språkbruk förvandlar alla flyktingar till ”illegala”. Tvångsdeporteringar är ett exempel på detta, liksom det som den tyska regeringen valt att kalla ”racial profiling”, det vill säga rätten att anhålla, visitera och göra husrannsakan hos en person enbart på grund av etnicitet eller hudfärg(3). Det senare går väl ihop med EU:s passiva hållning till USA:s frihetsberövanden av en stor mängd människor utan några sakliga grunder alls. Ständigt framställs det också som om det är flyktingarna själva, och deras orättfärdigt stora antal, som hotar asylrätten. Det förefaller som att allt makteliten önskar kan harmoniseras och normaliseras i EU:s migrationspolitik, även det som på ett tidigt stadium stämplades som främlingsfientlig repression.

Aupair och flyktingar

Migration, som egentligen bara betyder att människor flyttar, är ett brett begrepp som innefattar mycket ”“ allt från europeiska ungdomar som åker till USA som aupair och som volontärer till utvecklingsländer, till människor som upplever att de av olika anledningar inte har något annat val än att flytta. Det är den sistnämnda gruppen, där majoriteten har sitt ursprung i världens fattigare länder, som ses som problemet. Det är dem man vanligtvis syftar på när det pratas om migration i olika sammanhang. Sällan ses vårt eget obegränsade resande som ett migrationsproblem.

I dag menar många att den europeiska migrationspolitiken går att förstå utifrån nationalstatens minskande betydelse. Det kan dock vara förtjänstfullt att tvärtom fokusera på den faktiska, aktiva roll som nationalstaten har i EU och de oåterkalleliga processer som harmoniseringen utgör. Detta diskuterar Linköpingsforskaren Peo Hansen i sitt avsnitt i boken. Så fort de enskilda medlemsstaterna idag kan hitta en minsta gemensam nämnare för ett politiskt projekt, flyttas frågan från en nationell till en överstatlig nivå, för att aldrig mer återvända. Det är politiska ställningstaganden och nationella regeringars intressen – ingen förunderlig naturlag – som gör att besluten flyttas upp. Men när detta väl skett blir det aktuella projektet, som till exempel militariserad gränsövervakning, en konstitutionell fråga i EU, ett grundlagsstadgat ramverk för den fortsatta politiken. Inte med all parlamentarisk möda i världen kommer dessa frågor kunna vinnas tillbaka till nationell nivå, för att omprövas i grunden. Detta är en fullständigt odemokratisk process. Man kan inte ens tala om ett demokratiskt underskott, eftersom ett underskott förutsätter att man, som i exempelvis en statsbudget, har möjligheter att få bukt med problemet med hjälp av befintliga politiska verktyg.

De nationella politikerna är inte offer för denna process. De är kraftfulla aktörer som bestämmer hur och om harmoniseringsprocessen skall fortskrida. Hansen konstaterar, utifrån att antalet dödsoffer till följd av exempelvis militariserad gränsövervakning och restriktiv asylpolitik ständigt ökar, att ”Skiljelinjen löper inte mellan främlingsfientliga och progressiva regeringar; den löper istället mellan regeringar som vill avveckla asylrätten med hjälp av massdeportationer och läger och de som föredrar andra metoder.” Harmoniseringen har ett egenvärde för de nationella regeringarna när nyliberalismen idag i allt större utsträckning stadfästs i grundlagen. Detta eftersom man aldrig behöver axla ansvaret när arbetarna i det egna landet drabbas. Nyliberalismen blir, till följd av just nationella regeringarnas politiska ställningstaganden, en politisk ram, vilken uppfattas som självklar. Anpassningen till denna blir i sin tur en ”nödvändighet”, som den enskilda nationella regeringen inte behöver ansvara för inför den egna väljarkåren, eftersom den fortgår även om regeringen byts ut.

Det är också i detta ljus vi måste förstå höger extremismen i Europa och att EU sedan slutet av 80-talet framgångsrikt bekämpat asylrätten. ”Kampen” mot den illegala invandringen, och inte bekämpandet av arbetslösheten, beskrivs som unionens allra viktigaste fråga. Med välfärdens nedmontering såsom grundlagsfäst självklarhet fastställs medvetet en ny politisk dagordning, med ”yttre” hot, som befolkningarna skall mobiliseras emot. ”Den nyliberala ”omstruktureringen” paketeras som en nödvändig om än besk medicin, som i dess mest renodlade form har ordinerats majoriteten av världens länder som en paketlösning.”, skriver Dahlstedt och Tesfahuney träffande i sitt kapitel.(4)

Den gemensamma, ”solidariska” lösningen på ”invandringsproblemet” som nationalstaterna gemensamt definierar, överträffar de som staterna på egen hand kan frambringa. Ett gränsöverskridande samarbete blir därför ett måste som ett led i EU-integrationen. Kapitalismens olika faser, ”goda” respektive ”dåliga” tider, har historiskt följts av olika typer av migrationspolitiska program. Stater kan kosta på sig en generös migrationspolitik när välfärd och industri skall byggas upp, vilket efterkrigstidens Tyskland är ett tydligt exempel på. Egentligen är ju västvärldens hela välstånd byggt på den illegala invandring och människosmuggling, som pågick under 400 år med start under 1500-talet(5). Men när det kommer till att dra nytta av välfärden – då är bara ”de riktiga” medborgarna välkomna och ”de andra” sätts i återvändarprogram.

Underjordisk arbetsreserv

De privata företagen välkomnar ofta relativt öppna gränser. Arbetsgivarna har användning för alla grupper. Kan människor inte sköta service och underhåll kan de dock alltid utgöra en välbehövlig reserv av billig arbetskraft – svart eller vit – för att hålla löner likväl som arbetsvillkor nere för den nationella och internationella arbetarklassen. Däremot har kapitalet aldrig haft något intresse av att koppla invandring till sociala rättigheter och reella möjligheter i samhället, vilket utförligt belyses av forskaren Aleksandra Ã…lund i boken(6).

En allt hårdare asylpolitik kan inte stoppa de flyktingströmmar till EU som är motiverade av människors nöd. Men myndigheternas förnekande av rätten till asyl skapar en underjordisk arbetsreserv av flyktingar som tvingas gömma sig undan avvisning, helt utan medborgerliga rättigheter och arbetsrättsligt skydd. Denna informella men faktiskt pågående invandring utgör ett utmärkt redskap för lönedumpning, och är således även den mycket funktionell för kapitalets intressen.

Samtidigt är det inte riktigt att se denna sammantagna underordning och utestängning (rasistisk retorik, diskriminering och uppkomsten av en invandrad rättslös underklass i Europa) som resultat av alltigenom medvetna strategier från stater och privata intressen, uttänkta för att uppnå politiska mål. Snarare handlar det om att i efterhand hantera det klassamhälle man skapat. För att upprätthålla den nyliberala strukturen mobiliseras därför, enligt Dahlstedt och Tesfahuney, rädslans geopolitik och ekonomi i människors vardagsliv. ”De riktiga”, vita medborgarna skall alla vara med och kontrollera de som, av någon anledning, blivit insläppta i det näst intill permanenta undantagstillstånd som tycks råda.

Rädslans politik

Främlingsfientligheten reproducerar sig själv och intensifieras med klassklyftornas utvidgning. Den blir något som till viss del försvinner bortom de nationella regeringarnas absoluta kontroll. Utestängande eller diskriminerande åtgärder mot olika grupper av migranter bör alltså inte alltid betraktas som en konspirerande strategi från staten, utan mer som följsamma pareringar av missriktade folkliga krav på åtgärder mot kapitalismens konsekvenser. Samtidigt som människor mobiliseras till olika splittrande roller utifrån etnicitet,7 drabbar den nyliberala ordningen en hel, etniskt blandad, arbetarklass. Ã…lund skriver att etnicitet, vid sidan av klass, har blivit en central skiljelinje för de växande klyftorna i samhället och det uppstår inte bara en annorlunda arbetarklass utan även en ny underklass, en underklass som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

Migranterna har, som tidigare sagts, en funktion i samhällena. Deras arbetsmarknader, och den rasism och diskriminering som riktas mot dem, skall inte ses som en gammal kvarleva av irrationella tankar utan snarare som en konsekvens av kapitalismen (men därmed inte sagt att all rasism har sitt ursprung i kapitalismen), och som något som reglerar arbetsmarknadens ras och könsmässiga uppdelning. Rasismen legitimerar Europas murar mot omvärlden, samtidigt som den disciplinerar de som fått ynnesten att uppehålla sig innanför gränserna.

Detta har inte alltid varit en given väg, vilket understryker de nationella regeringarnas ansvar och den ideologiproduktion de aktivt bidragit till. Peo Hansen lyfter i sitt kapitel fram exemplet att EU-kommissionen i början av 90- talet ville att rörligheten för medborgare från tredje land (människor från ett icke-EU-land som uppehåller sig i ett EU-land), som vistades legalt i unionen skulle öka. Under samma tid kritiserade EU-parlamentet olika nationella regeringar för att de gjorde en polisiär och säkerhetspolitisk fråga av invandringen. Man påpekade att en kriminalisering av invandrare kunde skapa rasistiska och främlingsfientliga rörelser. Det är nu tydligt vilken linje som drog det längsta strået i harmoniseringens Europa. Våldet mot migrationen är strukturellt och inbyggt i en normaliserad och välharmoniserad gemensam konstitution, vilket ligger väl i linje med främlingsfientliga rörelsers intressen och mål.

Mångfaldsprogram utan mångfald

Inte heller i Sverige har politiken kring asylrätt och migration någonsin varit så människofientlig och nyliberal som den är idag. Dagens offentliga debatt behandlar en mångkulturalism som osynliggör det sociala medborgarskapet och människors faktiska möjligheter i samhället.

Hela samhället genomsyras av mångfaldsprogram men någon verklig mångfald är det inte tal om. Det råder en slags moralpanik om vilken kultur som ska få mångfaldigas, menar Ã…lund, och ofta beskrivs stora europeiska befolkningsgruppers oro inför hotet från växande minoriteter med antidemokratiska ideal. Minoriteterna får gärna ägna sig åt kultur, så som kokkonst och musik, medan de ska hålla tassarna borta från exempelvis vår demokrati. Detta visar hur vissa fenomen anses färdiga och oförbätterliga, som exempelvis ”vår” demokrati, medan lite förändring i kulturen snarare kan vara riktigt trevligt.

För vissa delar av världen är tillvaron annorlunda efter 11:e september. Hotet utifrån, främst från den islamistiska fundamentalismen, framställs i väst som allt större och otäckare, samtidigt som dess påstådda representanter inom Europas murar skickas ut och berövas varje form av mänskliga rättigheter. Hotet målar upp en slags nutida version av clash of civilizations, där kulturkollisionen inte bara hotar jämställdheten mellan könen utan hela den fria världens demokrati ”“ en demokrati som nu påstås leva som en enda enhet och frodas utan klass- och könsmotsättningar. Denna enhet utgör förutsättningarna för motsättningen med ”de andra” ”“ denna ännu märkligare enhet ”“ nämligen alla invandrare. Minoriteternas tillvaro ställs emot majoritetens gemenskap och sägs hota densamma. Det vi minst av allt vill ha är ju det efterblivna i motsats till det moderna, det kvinnofientliga i motsats till vår solida jämställdhet, eller det demokratifientliga i motsats till vårt fria, öppna samhälle. Det är utifrån dessa kriterier vi förväntas bedöma (o)lämpligheten i att ta emot olika grupper av människor utifrån.

Ny och gammal liberalism

Om vi betraktar migrationen i den nya världsordningen utifrån nyliberalismens herravälde i samhället så ter sig de stängda gränserna paradoxala i förhållande till den nyliberala ideologiska tesen om en oreglerad världsmarknad med flexibel, rörlig arbetskraft. Men denna påstådda ”nya” liberalism är i realiteten egentligen inte särskilt ny i sin syn på ”de andra”. De ska regleras och stängas ute eller – vilket kanske är viktigast för privata vinstintressen ”“ diskrimineras. Snarare har ”nyliberalismen” många likheter med den gamla liberalism som lade grunden för en europeisk eller västerländsk identitet. ”Bakom liberalismens slagord – frihet, jämlikhet, broderskap ”- och dess utåtvända, humanistiska anspråk, finner vi en imperialism av det universella”, skriver Dahlstedt och Tesfahuney.

Det är ingen paradox att liberalismens idéhistoria slagit följe med Europas koloniala historia, och därmed dess tvångsförflyttningar, folkmord och organiserat slaveri. Alla liberalismens stora företrädare har förespråkat olika former av förtryck och exploatering av etniska minoriteter och koloniserade folk. De fri- och rättigheter, exempelvis fri rörlighet, som liberalismen ofta förknippas med, gällde aldrig för alla. Inte då och inte nu.

Boken Migration i den nya världsordningen innehåller fem kapitel kring temat rasism och migration, men de möter inte varandra på särskilt många punkter. Det är svårt att se en gemensam diskussion, på grund av att texterna är så olika och varierar så i abstraktionsnivå. Skärningspunkter eller motsättningar mellan de olika argument och teorier som förs fram blir bitvis otydliga. Därmed är det också svårt att se hur respektive författare tar konsekvenserna av sitt resonemang och om det egentligen finns någon röd tråd som löper mellan författarna. Texterna ligger som fria planeter bredvid varandra, vilket är både en styrka och svaghet. Det är mycket positivt att boken behandlar ett ämne som hittills allt för mycket lyst med sin frånvaro i vänstersammanhang och den borde följas av en bredare diskussion om olika strategier för motstånd mot den rådande situationen.

För att formulera lösningar på problemen måste socialister försöka frigöra sig från eliternas ideologiproduktion. Samtidigt måste vi inse vilka motiv – baserade i egenintressen – som befolkningsmajoriteten inom arbetarklassen faktiskt har till sin oro eftersom samhället fungerar som det gör – som ett klassamhälle. Det finns ingen poäng i att bortse från att stora delar av arbetarklassen i många länder ställer sig kritisk till migration och att många främlingsfientliga partier fått ett brett stöd hos denna väljarkår. Detta beror till stor på den etablerade vänsterns misslyckande att presentera konkreta politiska alternativ till de sittande regeringarna.

Facket och motståndet

Alla vänsterkrafter har ett ansvar och en möjlighet inom politiken att motverka högerextrema framgångar – likt de i Frankrike och Österrike – genom att leverera reella politiska alternativ. I Sverige har processen inte hunnit fullt så långt, men det är lätt att se att den etablerade vänstern även här är på god väg att hamna hopplöst efter. Utifrån detta perspektiv förlorar exempelvis vänsterpartiet på att gå mer mot mitten och närma sig regeringsmakten eftersom de faktiska alternativen då ter sig ännu blekare. Rädslans politik och ekonomi användes tidigare av extrema grupper men blir nu alltmer rumsrena och användbara för etablerade partier.

Fackföreningsrörelsen är en nationellt förankrad, men likväl gränsöverskridande, bas för motståndet. Men i den offentliga debatten i det fackliga etablissemanget eller i akademiska sammanhang så som bland annat i Migration i den nya världsordningen, har detta perspektiv ännu inte fått den genomslagskraft det förtjänar. Det är som att en del av nutidshistorien om Medelhavet, där vi började resan i denna artikel, glöms bort. Det fotografi, som egentligen aldrig framträder i offentlighetens ljus, föreställer hundratals fruktplantager där svart och vit, till stor del icke-europeisk, arbetskraft på säsongsbasis utnyttjas, utan varken formella eller reella möjligheter att påverka sin egen situation.

Alternativa sätt att beskriva situationen framstår som obefintliga och situationen som hopplös. Samtidigt vet vi att historien är full av exempel på just motstånd. Vi vet också att detta sker här och nu, exempelvis när den spanska syndikalistiska fackföreningsrörelsen organiserar papperslösa invandrare och faktiskt vinner både medborgarskap och bättre arbetsvillkor. Tyvärr ser vi samtidigt hur stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen ”“ stick i stäv med alla ideal om internationell solidaritet ”“ låter nationalitet gå före arbetares gemensamma intressen genom att försöka skydda en specifik grupp, de svenska arbetarna, och försämra situationen för de icke-svenska.

Detta är problematiskt på flera sätt eftersom protektionismen är ett trubbigt vapen även för den inhemska svenska arbetarklassen. Kostnaden för den enorma kontrollapparat som ska skydda gränserna, administrera den restriktiva hållningen gentemot invandring och verkställa avvisningarna, är enorm och finansieras med våra skattemedel. Vi kan återvända till Medelhavet för ett exempel: I den spanska enklaven Melilla i nordvästra Afrika byggs ett åtta kilometer långt bevakningssystem, för att förhindra att afrikaner kommer till Europa. Spanien står för halva bygget, 280 miljoner kronor, och EU är givetvis med och finansierar.(8) 

Samtidigt kan invandringen bara delvis begränsas på detta sätt. När exempelvis den svenska regeringen nekar att erbjuda människor legala möjligheter att arbeta och leva innanför våra gränser ”“ ens för dem som på grund av krig, förföljelse och katastrofer inte kan återvända till något hemland ”“ växer den extremt utsatta och helt rättslösa gruppen av migranter som uppehåller sig här illegalt. Protektionismen och ivern att deportera dem som inte innehar uppehållstillstånd tvingar fram en alltmer ljusskygg, riskfylld och exploaterande arbetsmarknad, men den rättslösa arbetskraftsreserven finns kvar. När invandrares förnekade behov av tillträde förenas med vinstintresse och lönedumpningsiver hos kapitalstarka grupper blir resultatet en alldeles för stark kraft att stå emot med protektionistiska medel. Istället måste fackföreningsrörelsens fokus ligga på att försäkra alla arbetare inom statens gränser samma rättigheter och skyldigheter. Först då blir arbetskraftens gränslöshet ett vapen för ”“ istället för ett hot mot ”“ arbetarklassen.

Slagordet ”Fred mellan folk, krig mellan klasser” passar bra in på resonemanget ovan, men det är inte tillräckligt i diskussionen om migrationspolitik eller i en bredare diskussion om rättigheter. Det går inte att stärka asylrätten för en grupp, exempelvis arbetarklassen (det är dessutom praktiskt omöjligt), eftersom det handlar om universella rättigheter som alla människor måste ha. Vi måste arbeta för att efternamn inte skall spela någon roll på arbetsmarknaden eller i bostadskön, och att samma sak också måste gälla för rätten till en rättvis asylprövning. Och det gäller även om migranten så heter Bernadotte. Vissa menar att migrationen och försvaret av migranternas rättigheter inte är en fråga för socialister utan snarare en liberal hjärtefråga. Här sammanfaller dock arbetarklassens krasst ekonomiska intressen med realiseringen av universella mänskliga rättigheter.

Om vi återvänder till resonemanget ovan om liberalismen och förnekandet av reella mänskliga rättigheter för ”de andra”, borde därför exempelvis asylrätten vara ett område där alla vänsterkrafter istället har ett intresse av att gå i konflikt med just hycklande liberalism. Vi måste avfärda migrationen som en välgörenhetsfråga och istället se det ur ett solidaritetsperspektiv som påvisar våra gemensamma klassintressen. Det är hög tid att ifrågasätta, utmana och överta liberalernas makt över definitionerna kring migrationen och våra mänskliga rättigheter.

Kajsa Johansson

Noter:
1. Migration i den nya världsordningen (Rasismer i Europa 2), Antologi (red: Ingemar Lindberg & Magnus Dahlstedt) Medverkande författare: Avtar Brah, Giovanna Campani, Magnus Dahlstedt, Peo Hansen, Ingemar Lindberg, Mekonnen Tesfahuney & Aleksandra Åhlund. Agora förlag 2004
2. Uppgiften hämtad från Dahlstedt & Tesfahuney: Rörlighetens paradoxer – om ”migrationshot”, ett inhägnat Europa och en paranoid samtid i antologin.
3. Se Peo Hansens avsnitt I hypernationalismens Europa i samma bok
4. Se Dahlstedt-Tesfahuney, samma som not 2
5. Se Tesfahuney:s kapitel Globaliserad apartheid-Fästning Europa, migration och synen på de Andra i Faye & Echrane (red) Sverige och de Andra, Postkoloniala Perspektiv. 2001
6. Se hennes kapitel Internationell migration, socialt medborgarskap, kulturpanik i antologin.
7. På en pub inom restaurangkedjan ”Frogs” i Paris mobiliserades exempelvis engelska arbetare som strejkbrytare mot tamilska arbetare (trots att bägge grupperna var anställda på samma arbetsvillkor inom företaget). Se tidskriften Oreda nr 3-4 2004
8. Se not 5

Arbetarnas spionchef som avslöjade fascisterna kring Thatcher

Från Internationalen, 1984 Nr 43:

Det finns en tumregel som aldrig slår fel; där det finns fascister finns det också anti-fascister. Och så länge det finns anti-fascister, kommer också kampen mot extremhögern att drivas vidare.

Man kan vara anti-fascist på många sätt: Där de flesta människor nöjer sig med muntliga fördömanden finns det ett fåtal som tar steget fullt ut och ägnar sin kraft och sina liv till aktiv kamp. Det är de kämpar som till fullo insett vidden av extremhögerns hot mot demokrati, mänskliga rättigheter eller överhuvudtaget människovärden.

Den kamp de bedriver väcker sällan allmänhetens beundran eller ger belöningar i form av officiella erkännanden eller social prestige. Istället är det en kamp som förs – och ofta måste föras – i tysthet med små åtgärder och magra resurser. Resultatet kan ibland betyda liv eller död för andra människor.

Harry Vem?

En sådan man var Harry Bidney. När han för en kort tid sedan avled vid 62 års ålder var han tämligen okänd utanför de inre cirklarna; det var fler än en som frågade: – Harry Vem?

Så låt oss i all korthet besvara den frågan.
Harry Bidney har under de senaste 30 åren varit en av de viktigaste organisatörerna av anti-fascistisk kamp i England och Europa, och tack vare hans insatser existerar idag ett stabilt och slagkraftigt nätverk mot högerextremismen.
Harry föddes och växte upp i Londons East End, son till östeuropeiska immigranter. Han var soldat under andra världskriget, först i Europa och sedan i Malaya.

När han återvände till London 1946 hade Mosleyiterna – de engelska nazisternas gamla garde – redan börjat reorganisera sina organisationer, efter kriget. De marscherade och höll möten som provokationer, inte minst i East End där många immigranter fanns bosatta.

Provokationerna tog sig uttryck i våldsamma attacker mot judiska barn, trakasserier och mordbränder. Antifascistiska motdemonstranter blev inte sällan arresterade och fängslade när de försökte försvara sig. Många av dem var just hemvändande soldater, vars försvarstal inför domaren blivit klassiska. De hävdade att de gjorde precis vad de blivit inkallade för att göra: slåss mot fascister.

43-gruppen

Den första aktiva organiseringen mot fascisterna kom till på initiativ ur arbetarrörelsen. Efter en ovanligt våldsam sammanstötning med fascisterna samlades en grupp män och kvinnor över ett glas öl i en enskild hörna på en pub.

Under mötet beslutade man samfällt att skapa en organisation som på allvar var beredd att ta upp kampen genom att samla information, avslöja och stoppa fascisternas aktiviteter.

Vid slutet av mötet samlade man in pengar för att finansiera företaget. När man tömde hatten hittade man 43 sexpence-slantar: man döpte organisationen till 43-gruppen.

Med detta grundkapital byggde man under de kommande åren upp en av de mest magnifika aktionsgrupper arbetarrörelsen någonsin skådat. Genom tidningen On Guard (På vakt) förde man ut sitt budskap; problemet var inte tillfällig anti-semitism i London utan all form av rasism och fascism från Ku Klux Klan i USA till apartheidpolitiken i Sydafrika.

Gång på gång förvånade On Guard kollegorna i tidningsbranschen genom att publicera exakt information i avslöjande reportage, om fascisternas verksamhet. Vid flera tillfällen slog gruppen till, och kunde gripa bland annat SS-officerare på flykt undan rättvisan som gömdes av de engelska Mosleyiterna. Det var Harrys jobb; att infiltrera fascisternas organisation och skaka fram fakta.

Harry Bidney rekryterade anti-fascister bland arbetarungdom som var villiga att ansluta sig till fascisternas partier för att lämna information. Han kom att bygga upp ett veritabelt nätverk av spioner och infiltratörer, ofta med kontinentala förgreningar, som kontrollerades av Londonhögkvarteret.

Arbetarrörelsens spionchef

Verksamheten kom också att omfatta rekrytering av missnöjda fascister på lägre nivåer som man kunde övertala att lämna information.

En av nätverkets största framgångar fick man 1962 när avslöjandena ledde fram till arresteringar och fängslanden av en rad kända brittiska nynazister efter en serie mordbränder mot judiska kyrkor. Bland de gripna fanns nazibossarna Colin Jordan (se artikel om Roger Pearson, Internationalen 35/84) och John Tyndall samt Françoise Dior.

Domstolen uttryckte sin förvåning över att Harrys grupp kunnat krossa mordbrännarligan; något som polisen i över ett års tid varit fullkomligt oförmögen till.

Arvtagarna

Tidningen On Guards roll har idag kommit att övertas av tidskriften the Searchlight; arvtagarna som. bygger sin verksamhet på Harry Bidneys erfarenheter och metoder. Men ända fram till sin död ledde Harry sitt nätverk inom den yttersta högern.

På senare år kom den att koncentreras kring Tory-partiet där informationen bland annat ledde fram till avslöjandet av den så kallade Måndagsklubben; hjärntrusten inom Tories som leddes av ökända nyfascister.

Harry Bidney var inte kommunist och det är okänt om han överhuvudtaget sympatiserade med någon speciell politisk strömning. Men han var arbetargrabben som visste vilken politik han inte accepterade och som ägnade sitt liv till att göra slut på den.

Han var en sån person som förtjänar ett monument.

Stieg Larsson
Internationalen 1984, nr 43.

Glöm inte nationen, socialister!

Från tidskriften Röda Rummet 3/98.

Många ivriga socialister gör idag misstaget att undervärdera nationens roll när det gäller arbetarrörelsens strategi. Man gör det genom att hävda att utrymmet för nationell politik skulle vara slut. I stället behövs – enligt det synsättet – internationell facklig samordning kring enande krav på gemensamma villkor; exempelvis gemensam arbetstidslagstiftning, gemensamma villkor för arbetsmiljö och minimilöner. Det behövs gemensamma kollektivavtal, en likartad social trygghet, och så vidare. Kort sagt allt som enar arbetarklassen, om så ock en gemensam valuta. Frågan om förhållandet till den egna regeringen och politiska byråkratin blir härvid underordnat.

Man kan sammanfatta denna syn med att det krävs ett arbetarklassens eget EU-projekt! En inriktning som tar sin utgångspunkt i kampen mot de så kallade konvergenskraven, men som har till syfte att ena Europas arbetare istället för att splittra dem nationellt. Europa är fokus för kampen och klassens maktövertagande gäller makten i en gemensam europastat, och den går över formerandet av en samlad europeisk arbetarrörelse med gemensamma organisationer.

Mot detta synsätt ställer jag ett traditionellt revolutionärt program, till exempel som det skissas i Socialistiska Partiets programskrifter: reorganisera arbetarrörelsen och bygg breda folkliga rörelser, bygg kamp kring krav som enar hela arbetarklassen såsom förkortad arbetstid, utveckla i all kamp förståelsen för att arbetarklassen ska ta över hela samhällsmakten. Notera att det traditionella programmet gäller lokal och centraliserad kamp i varje land för sig. Därtill kommer att stödja och hämta inspiration från kamp i andra länder, att ta de chanser som erbjuder sig att samordna kamp över landsgränser, gärna sluta gemensamma kollektivavtal i olika företag tillhörande samma koncern när detta råkar gå, att visa upp sin kampberedskap inför portalhändelser som regeringskonferensen i Amsterdam.

Kampen är lokal

Men för oss är det alltså de svenska fackklubbarna och förbunden som ska reformeras och försättas på stridsfot. Där jobbar vi lojalt inom de organ som finns för att medlemmarna ska göra dem till sina föreningar. Utifrån reorganiserade fackföreningar och andra folkliga rörelser tänker vi oss – enligt den traditionella revolutionära teorin – att de klassorgan som utmanar de borgerliga makten lokalt och nationellt ska samlas. När jag skriver ”traditionellt”avser jag bland annat Tredje Internationalen (som bildades 1919 för att ta kamp mot socialdemokratins knäfall för var sitt nationella kapital) och Fjärde Internationalen (som bildades efter den tredjes knäfall för sovjetbyråkratins rysknationella projekt).

”Internationalisterna” inom arbetarrörelsen samlades i dessa partier. Deras alternativa linje var alltså inte en global kamp med enande internationella krav. De hävdade att socialismen är global, och inte kan upprättas förrän kapitalismen har besegrats i alla sina huvudfästen. Men de klargjorde också att kampen huvudsakligen är lokal och med god politik kan förenas på den nationella scenen och krönas med erövrandet av den nationella politiska makten. Så uppstår ett övergångssamhälle lett av en arbetarstat – en bräcklig konstruktion som (förutom av sitt eget folk) måste skyddas av att arbetarklassen i de kvarvarande kapitalistiska fästena förlamar sina borgares försök att gå till angrepp.

Man kan påminna om bolsjevikernas stöd till Norges frigörelse från Sverige 1905, trots att separationen bara kunde leda till en ny borgerlig stat, och om att den viktigaste enande parollen mot den mångnationella tsaristiska staten var att störta tsaren, avbryta den ryska krigsinsatsen och ge alla nationer och regioner som så önskade rätt att avskilja sig från den nya stat som skulle byggas på tsarväldets ruiner. Det är en paroll som liknar parollen att upplösa EU!

Men, är inte detta bara historia? Har inte kapitalet knutits mycket mer samman över världen och finanskapitalets makt kommit att överstiga de flesta borgerliga staters? Nja, jag menar nog att kapitalet var väl sammanflätat också under epoken 1880-1930. Och börskraschen 1929 möjliggjordes faktiskt av att finanskapitalet även då frigjorts från politiska regleringar. Den hårda klasskampen från 1917 till trettiotalets mitt och depressionen skapade därefter nya utrymmen för nationell borgerlig politik med medverkan också av partier sprungna ur arbetarklassens organisationer. I och med krigen och depressionsbekämpningen blev även kapitalet något mer nationellt i några decennier. Nu är vi kanske ungefär tillbaka i läget vid seklets början.

För att illustrera vad jag menar kan jag ta SKF som exempel: företaget startades 1908, på grundval av en nydanande kullagerkonstruktion och var, innan världskriget satte hinder för expansionen, etablerat i ett tjugotal länder vad gäller försäljningsorganisation och ett tiotal vad gäller tillverkning. Snacka om internationellt verksamt kapital, och om att flytta produktion snabbt mellan länder…

Lenin och Tredje Internationalen talade som många vet om kapitalismens imperialistiska epok som inleddes under 1870- och 80-talets krisår. I den epoken hade investeringskapital blivit mer rörligt över världen, och även till länder där borgerligheten inte hade lyckats erövra politisk makt från feodala och andra historiskt givna klasser. Därmed hamnade i alla länder varje större uppror i konflikt med kapitalet och de starka kapitalistiska staterna. Därmed var det slut med uppror och revolutioner med en i huvudsak borgerlig karaktär, de blir istället antikapitalistiska. Alla revolutioner blir oavslutade och en del av en stående utmaning av den globala kapitalismen. Om de inte blir tillbakaslagna, förstås, vilket ju hänt på många håll under de senaste decennierna.

EU som kejsardöme

Det är värt att påminna om detta i en tid när det talas mycket om ”globalisering” och när hemmamarknader allt tydligare byggs upp i världsdelar snarare än inom nationer. Globaliseringen studerades alltså av marxister för över hundra år sedan, och då drog man viktiga slutsatser om otillräckligheten i nationella segrar. Men det kvarstod att klasskampen måste ledas över i att arbetarklassen störtar den borgerliga staten i det egna landet och bygger sin egen stat. Varför? Jo, dels för att den borgerliga statsmakt man ska störta och ersätta väsentligen är nationellt organiserad, dels för att arbetarklassen mest tänker och känner inom sin egen nations ramar eller ännu snävare.

I dagens globaliseringsdiskussion finns en tendens att tala om all gammal kapitalism som mer nationell, och att framställa internationaliseringen som en väsentligen ny företeelse. Därmed skulle följa ett behov att organisera kampen mer över landsgränserna än förr. Detta menar jag är en förvrängning av verkligheten. Orsaken till ett nationellt fokus har aldrig varit att kapitalet skulle ha varit i övervägande grad bundet till varje nation.

För Sveriges del är det tydligt att det fanns en förkapitalistisk stålproduktion som ackumulerade kapital med staten som beskyddare, att det mesta av sågverksindustrin byggdes upp av engelskt kapital (betalningsförskott från kunder) och att järnvägar och en del andra statliga satsningar som var viktiga för industrialiseringen byggdes med kapital som staten lånade upp i utlandet. Fram till början av 1910-talet var svensk industrialisering beroende av utländskt kapital. Under det decenniet blev ”Sverige” nettoexportör av kapital och det handlade då mycket om att svenska storföretag deltog i den investeringsverksamhet i koloniala områden som brukar kallas den moderna imperialismen. Sverige har alltså glidit direkt över från läget som beroende land till läget som en del av det imperialistiska centrum.

I den mån EU verkligen blir den viktigaste delen av europeisk borgerlig statsmakt – det är en bit kvar – så blir det självklart att rikta politiska krav även till denna stat. Men eftersom dynamiken inom arbetarklassen kommer att fortsätta vara nationell ett bra tag till, kan dessa krav komma att bli krav om upplösning och avskiljande. För mig verkar det självklart att i dagspolitiken vara emot att ett nytt kejsardöme byggs.

Björn Eriksson

Hur Hitler kom till makten

Kenth-Åke Andersson, från Mullvaden 1/73 och 2/73. (som pdf)

1923 var Hitler en avdankad och misslyckad målare som slagit sig på politik och satt på ölstugorna och filosoferade. Han tog sig ett glas för mycket en kväll, och satte igång den farsartade ”ölstugekuppen” i Bayern. För det fick han sitta i fängelse något år. Tio år senare, 1933, blev han rikskansler i Tyskland och valdes på fullt legal väg till landets ledare.

Resten av historien känner vi alla: andra världskriget, koncentrationslägrens fasor, den krossade arbetarrörelsen i alla de länder som ockuperades av nazismen.

Men hur kunde Hitler ta makten? Hur kunde han manövrera sig fram till en ställning där vägen var fri från hinder Hur kunde han göra det utan att möta ett tillräckligt motstånd ens från sina naturliga klassfiender, arbetarna? Hur kunde den bäst organiserade arbetarrörelsen i hela Europa – i Karl Marx’ Tyskland – ge upp utan strid? Vilka sociala, politiska och ekonomiska faktorer bestämde Hitlers makttillträde?

Den ekonomiska krisen

Nazismens frammarsch måste naturligtvis först och främst ses mot bakgrund av den ekonomiska och politiska konjunkturen.

Tyskland hade förlorat det första imperialistiska kriget (1914-18). Det innebar att landet hade blivit av med sina utomeuropeiska kolonier och andra expansionsområden, och att de segrande länderna lagt på sin konkurrent kraftiga krigsskadestånd.

Tyskland blev därigenom särskilt känsligt för den ekonomiska utvecklingen efter kriget. Det kastades mellan konjunkturernas extremer. Den ekonomiska krisen efter kriget var kraftigare här än i andra länder, och Tyskland återhämtade sig ytterst långsamt.

Den situationen förbättrades inte när Frankrike 1923 ockuperade Ruhr och tog de viktigaste produktionsområdena. Den förlusten täcktes visserligen ytligt sett genom utländska lån, och den tidigare eftersläpningen ersattes i mitten av 20-talet av en våldsam ekonomisk tillväxt.

Men i själva verket vilade denna expansion på osäker grund och en stor del av den berodde på ohälsosamma spekulationer. I slutet av återhämtningen utbröt en kraftig inflation, som urholkade penningens värde.

1929 kom den krasch man kunde vänta sig. Den drabbade inte bara Tyskland, utan hela den kapitalistiska världen. I själva verket var världshistoriens svåraste ekonomiska kris nu ett faktum. Fabrikerna tömdes på arbetare, produktionen lades ned, antalet arbetslösa steg våldsamt, medan de som fortfarande stod i produktionen drabbades av svåra lönesänkningar. Miljoner familjer stod plötsligt utan levebröd. Det gyllene 20-talet gick över i det mörka 30-talet.

Tyskland var ett av de länder som drabbades hårdast. Men här var krisen inte bara ekonomisk. På grund av landets speciella situation var den också politisk. Hela, den bräckliga Weimardemokratin bröt samman. 1930 störtades landets sista parlamentariska regering. Därefter regerades landet av minoritetsregeringar och undantagslagar under de tre åren av väntan på fascismen.

Det fanns inte längre något betydande socialt fäste för den borgerliga demokratin. Arbetarklassen var splittrad och dessutom desillusionerad genom nederlagen i flera revolutionära kriser (1918, 1921, 1923). En betydande del av borgarskapet var lierat med de gamla feodalklasserna och betraktade den borgerliga demokratin med skepsis. Socialdemokratin och de liberala grupperingarna smälte samman.

Under hela den ekonomiska krisen 1929–33 levde Tyskland i en revolutionär kris. Det bestämde inte bara arbetarklassens strävan att finna en lösning genom en proletär revolution; det gjorde också att de viktigaste sektorerna av den tyska borgarklassen stödde de nationalistiska högerpartierna och slutligen även nazismen för att skapa politiska förhållanden som möjliggjorde en fortsatt utsugning.

Vad är fascismen?

Det var genom denna ekonomiska kris – som alltså i själva verket var en kris för hela det kapitalistiska samhället på alla nivåer – som fascismen växte fram i Tyskland. Den var borgarklassens försök att lösa den kris som skapats av systemet, en lösning som gick ut på att man skulle införa drastiska förändringar i förhållandet mellan samhällets huvudklasser.

Men det räcker inte med att säga att fascismen var en reaktionär rörelse för att definiera den, inte heller med att man förklarar att den var auktoritär och ville avskaffa demokratin och de representativa institutionerna. Det finns många sådana rörelser som vid behov griper in i det kapitalistiska samhället (militärregimer, persondiktaturer, undantagsregimer etc.). Men fascismen hade ett annat drag, som skilde den från andra ”bonapartistiska”(1) regimer: den var en massrörelse.

De massor den satte i rörelse var småborgerligheten, hela den grupp av småföretagare, hantverkare, bönder och intellektuella, som hade ruinerats genom den ekonomiska krisen. Deras invanda sätt att leva var slut, de drevs nedåt och förbannade vanmäktigt alla de som tycktes bära skulden för deras olycka, antingen det nu var fackföreningarna, de politiska partierna, parlamentarismen, storfinansen eller judarna. De attraherades av Hitlers demagogi och såg i honom den starke mannen som skulle klämma åt de andra klasserna, och återge dem deras förlorade värdighet.

Småborgarna

Småborgarna är en instabil klass som inte kan ha en självständig rörelse. De måste följa någon av samhällets huvudklasser. Genom fascismen tvingades de följa storkapitalet. Men det hade inte varit det enda alternativet. Arbetarklassen kunde ha varit en attraktionspol för småborgarna – om den genom sitt revolutionära parti fört en fast politik.

Fascismen uppträder oftast i släptåget på en misslyckad revolution, när det revolutionära partiet visat sin oförmåga att lösa den politiska krisen och småborgarna vänder sig åt ett annat håll. Att den tyska fascismen inte bara uppträdde före revolutionen utan dessutom växte i styrka under hela krisens förlopp, visar på kommunistpartiets oförmåga att göra proletariatet till centrum i landets politiska liv.

Men när fascismen kommit till makten är den inte en småborgerlig rörelse. Då uppträder den som storkapitalets agent och lovar den att lösa den ekonomiska krisen. Den kan bara göra det på ett sätt: Genom att krossa varje spår av proletär organisering och införa olika former av tvångsarbete. Krisen vräks över på arbetarklassen och storkapitalet får nytt utrymme för ekonomiska investeringar. (Genom sin aggressiva utrikespolitik säkrar fascismen både rustningsindustrin och nya expansionsområden för imperialismen.)

Hela arbetarrörelsen hotades till sin existens. Detta var den viktigaste lärdomen av fascismens uppträdande. Man ville införa ett nytt förhållande mellan klasserna, där proletariatet skulle brytas ned i enskilda atomer och förlora sin ställning som en politisk klass. Denna förändring i förhållandet mellan klasserna är också en av de avgörande skillnaderna mellan den borgerliga demokratin och fascismen.

Socialdemokratins hållning till fascismen

Vilken hållning intog då arbetarorganisationerna? Hur försökte de hejda fascismen? Om socialdemokratin finns det inte mycket att säga. Den förde helt enkelt ingen kamp mot fascismen. Varför inte?

Den reformistiska ideologin bygger på tron att man gradvis kan ta över den kapitalistiska staten och att ekonomin efter hand mognar för socialismen. För reformisterna tillhörde ekonomiska kriser det förgångna. Det gjorde att man inte var beredd på den ekonomiska krisen 1929. Man förutsåg den inte, och kunde inte lägga fram en politik för att bekämpa den.

Socialdemokratin vinner alltid sin styrka i en uppgångsperiod då den genom sitt klassamarbete kan erbjuda arbetarklassen materiella fördelar och säkrare levnadsvillkor. Men denna möjlighet försvinner i krisperioder. Under hela perioden 1929-33 minskade socialdemokratin stadigt i val efter val.

Socialdemokratin hade inte heller någon teori om fascismen. Man såg endast dess yttre sidor (hakkors, ledarmystik, rasism etc.) och kunde aldrig nå längre än till moralismer om människans ondska. Man förstod inte fascismens sociala bakgrund och såg inte vilka klasskombinationer den vilade på.

Socialdemokratin hade sin verksamhet begränsad till parlamenten och de olika representativa församlingarna i den borgerliga staten. Den kunde inte agera utanför dem. Den kunde inte mobilisera massorna till kamp mot fascismen. Visserligen hade de arbetarklassen som sin klassbas, men det var en passiviserad arbetarklass.

En aktivering av arbetarklassen innebar att socialdemokratin också förlorade sitt inflytande över den, att det speciella socialdemokratiska beteendemönstret och den reformistiska ideologin minskade i inflytande. Detta blev socialdemokratins dilemma under Weimarrepublikens dödskamp.

Fascismen kunde endast behålla sin makt genom att krossa varje form av proletär organisering, även de socialdemokratiska. Men socialdemokratin kunde inte mobilisera till kamp mot fascismen, ty just denna mobilisering innebar att det socialdemokratiska inflytandet underminerades. Socialdemokratin tvingades söka manövrera mellan två eldar – den kontrarevolutionära fascismen och den revolutionära kommunismen.

Järnfronten

Socialdemokratins små möjligheter att handla kan illustreras med historien om ”Järnfronten”. Efter att ha avvisat alla förslag om en proletär enhetsfront, beslöt socialdemokraterna att upprätta en egen ”front”, som var indelad i kampgrupper, ”järnhänderna”. Genom att slå ihop de proletära organisationer man kontrollerade (inkl. idrottsorganisationerna) kunde man mönstra det imponerande antalet av 4,5 miljoner arbetare i denna front.

Men vad skulle man använda ”Järnfronten” till? För att beväpna arbetarna och slå ned de fascistiska provokatörerna? För att ringa in de nazistiska, halvmilitära trupperna och avväpna dem? Förvisso inte.

Järnfrontens främsta uppgift blev att driva en valkampanj till förmån för borgarnas presidentkandidat, Hindenburg, den man som sedermera skulle ge Hitler makten. Denna ”järnfront” kunde inte ens hindra utrensningen av socialdemokrater ur den preussiska delstatsförvaltningen 1931. Socialdemokratin kunde inte försvara arbetarna mot fascismen.

Nazisterna gick kraftigt framåt under 30-talet. De fick stöd av småborgarna. Samhället var i kris. Socialdemokratin var handlingsförlamad.

Kommunisterna

Kommunisterna hade stora möjligheter att utnyttja situationen. Till skillnad från socialdemokraterna hade de kunnat förutse den ekonomiska krisen. Man var inte ideologiskt bunden vid tron på en harmonisk utveckling. Detta gav kommunisterna en strategisk och taktisk fördel, som kunde ha varit avgörande för att förvandla krisen till ett proletärt maktövertagande. Men varför gick det inte så? Vad var det som var fel?

Det berodde på att Komintern (den stalinistledda Kommunistiska Internationalen) gjorde en fullständigt felaktig analys av klasskrafterna. Detta gällde synen på fascismen, som man reducerade till en vanlig reaktionär rörelse utan att se dess särdrag. Det gäller än mer socialdemokratin som man – hör och häpna! – såg som en variant av fascismen!

Socialdemokratin – ”socialfascistisk”

Redan 1924 hade Stalin formulerat en ”teori” om sambandet mellan socialdemokrati och fascism. Enligt denna fanns det inga motsättningar mellan dessa två rörelser, socialdemokratin var ”fascismens moderata flygel”. Rörelserna var ”tvillingar”. I själva verket var socialdemokratin inget annat än ”socialfascism”, menade Stalin. Den var egentligen farligare än fascismen, därför att den inte öppet visade sina avsikter.

Detta ledde till att man bestämt avvisade varje tanke på enhetsfront mellan socialdemokrater och kommunister för att krossa fascismen. Endast under speciella förhållanden kunde man få skapa en ”enhetsfront underifrån”, men absolut inte ovanifrån, med de socialdemokratiska organisationerna. Så här skrev man i Pravda i april 1931: ”Socialdemokratin är borgarklassens huvudstöd inom arbetarklassen och det aktivaste partiet när det gäller att fascistisera den borgerliga staten….

Denna socialdemokratins roll, vilken i ord går emot fascismen och som prisas av högerflygeln och trotskisterna som ”motståndare” till fascismen måste skoningslöst avslöjas. Det kan inte vara tal om någon kompromiss eller något block med de socialdemokratiska arbetarna mot fascismen och socialfascismen! Att stödja socialdemokratin innebär ett stöd åt fascismen, ett stöd åt den kapitalistiska offensiven mot arbetarklassen, ett stöd åt förberedelserna för krig mot Sovjetunionen. I Tyskland, stöder socialdemokraterna Brüning-regeringen, som verkställer den fascistiska diktaturen”.

”Borgerlig demokrati/fascism – samma sak”

Enligt denna syn fanns det egentligen ingen skillnad mellan den borgerliga demokratin och den fascistiska staten. Båda var bara varianter på samma tema. Så här analyserade Kominternledaren Manuilskij situationen i april 1931: ”Den fascistiska regimen är inte en ny typ av stat; den är en form av borgerlig diktatur i imperialismens epok. Den växer organiskt fram ur den borgerliga demokratin … Bara en borgerlig liberal kan acceptera att dessa två politiska former är olika i princip; genom att konstruera en sådan motsättning förleder socialdemokratin avsiktligt massorna”.

Denna analys medförde flera allvarliga taktiska misstag. Dels hade man en felaktig syn på enhetsfronten och kunde inte tvinga de socialdemokratiska ledarna till aktionsenhet för att under kampens gäng avslöja dem inför massorna. Nu blev avståndstagandet från socialdemokratin rent verbalt. Dels betraktade man socialdemokratin som huvudfiende och riktade elden fel.

Det gjorde att man 1931 bl.a. medverkade till att störta den socialdemokratiska delstatsregeringen i Preussen och stödde nazisterna i folkomröstningen. Det ledde också till att man i slutet av 1932 kunde se en grotesk uppvisning på Berlins gator: kommunistiska militanter och nazistiska aktivister som arm i arm gick runt för att samla in pengar till de strejkande transportarbetarna. Kommunisterna motverkade inte nazisternas försök att tränga in i arbetarrörelsen. Tvärtom var man beredd att upprätta aktionsenhet med dem, den enhetsfront som man inte ville ha med ”socialfascisterna”.

Trotskijs kamp för en proletär enhetsfront

Slutsatsen av vår analys kan bara bli en: både socialdemokratin och kommunistpartiet bidrog till att fascismen kom till makten i Tyskland. För att krossa fascismen hade man behövt ena arbetarklassen. Eftersom socialdemokratin ännu hade ett starkt grepp över majoriteten av arbetarna, kunde detta bara ske på ett sätt: genom upprättandet av en proletär enhetsfront.

Det hade inneburit att man upprättat en aktionsenhet mellan socialdemokrater och kommunister för att försvara arbetarorganisationerna. En sådan kunde inte ha upprättats enbart underifrån. Den måste också upprättas genom avtal mellan partiernas ledningar. (Däremot kunde man tvinga socialdemokratin till enhetsfront genom ett tryck underifrån).

Men en sådan aktionsenhet skulle naturligtvis inte innebära att man upphörde med den interna polemiken eller att man skulle sluta kritisera socialdemokratin för dess förrädarroll. Under enhetsfrontens utveckling kunde man genom en riktig kritik ha dragit över majoriteten av arbetarna och isolerat ledarna, avslöjat dem i handling. Om denna front, kombinerad med ett korrekt aktionsprogram som utgick ifrån ett försvar av arbetarorganisationerna (arbetarmilis, fabriksråd, arbetarkontroll) till upprättandet så småningom av arbetarråd (den högsta formen av enhetsfront), då kunde man också vinna den nödvändiga styrkan för att gå på offensiven för att ta makten och upprätta en proletär stat.

Så såg i korthet det program ut som Trotskij skisserade i en ström av artiklar och pamfletter om den tyska frågan mellan 1930 och 1933. Trots att han var politiskt isolerad i landsflykt i Turkiet, förmådde han göra en riktig värdering av klasskrafterna i Tyskland och visa på de felaktiga analyser som vägledde stalinisterna. Men hans varningar förklingade ohörda och förhånades i den stalinistiska pressen. Det tyska kommunistpartiet fortsatte sin vandring mot förintelse.

Kommunistpartiernas politik efter Hitlers maktövertagande

I januari 1933 var kampen slut. Hitler stod som segrare. Men makten var ännu inte konsoliderad. Det fanns ännu möjligheter att handla! Hur handlade kommunistpartiet nu och under de närmaste åren?

Under flera månader vägrade man att se sanningen i vitögat. Man talade om Hitlers makttillträde som en tillfällighet och hävdade att fascismen snart skulle trötta ut sig och att vägen då låg öppen till makten. Kominterns Exekutivkommitté hävdade att man fört en riktig politik och gav inga nya direktiv. Ultravänsterpolitiken fortsatte – alltmedan nazisterna mejade ner arbetarorganisationerna en efter en.

Men året efter kastade man begreppet ”socialfascism” överbord. Men det innebar ingen korrigering av kursen. Det innebar istället en helomvändning 180 grader: från ultravänsterpolitik gick man över till högeropportunism. För att stoppa fascismen i de europeiska länderna proklamerade man nu folkfronten, en front som inte bara skulle omfatta arbetarpartierna utan även de traditionella (och djupt korrumperade) småborgerliga partierna. Den minsta gemensamma nämnaren skulle vara försvaret av den borgerliga demokratin. Alla krav på socialism skulle stoppas undan.

Detta blev linjen i de länder där fascismen ännu inte segrat (dess effekter i det spanska inbördeskriget ska vi undersöka i nästa nummer). Men hur skulle denna linje tillämpas i de länder som redan var fascistiska?

Front med fascisterna

Man kan inte tro sina ögon när man läser dokumenten: i dessa länder gick man ut med parollen att man skulle upprätta en ”Folkfront” med de fascistiska funktionärens och med en fascistisk ideologi som bas. Man hävdade helt enkelt att Mussolini och Hitler ”förrått” fascismen!!

Kominterns officiella språkrör Rundschau innehöll den 20 september 1936 följande upprop från Italiens kommunistiska parti till ”det fascistiska gamla gardet och den fascistiska ungdomen”: ”Vi förklarar att vi är redo att kämpa tillsammans med er och med hela Italiens folk för att genomföra det fascistiska programmet från 1919 och varje krav som representerar ett särskilt eller allmänt direkt intresse för arbetarna och folket i Italien. Vi är redo att kämpa med alla som verkligen vill kämpa mot den handfull parasiter som suger ut och förtrycker nationen och mot de byråkrater som står i dess tjänst… Låt oss räcka varandra handen, fascister och kommunister, katoliker och socialister, människor av olika strömningar! Låt oss räcka varandra handen och låt oss gå sida vid sida för att säkra medborgarnas rätt till existens i ett civiliserat land som vårt. Vi har samma mål att göra Italien starkt, fritt och lyckligt . De nuvarande härskarna i vårt land vill dela upp Italiens folk i fascister och icke-fascister. Låt oss höja, en fana för folkets enighet, för bröd, arbete, frihet och fred.”

Denna politik var ingen tillfällighet, och absolut inte begränsad till Italien. Den hade sin motsvarighet i Tyskland. Också här gick tyska kommunistpartiet ut med ett upprop där man inbjöd fascisterna till en folkfront: ”Till försvar för det arbetande folkets livsintressen är försoning inom det tyska folkets massor nödvändig. I denna kamp har alla som arbetar, de må vara nationalsocialister, kommunister, socialdemokrater eller katoliker, samma intressen. Alla de, för vilka Tysklands väl står högre än de övre 10.000:s intressen, måste hålla samman, antingen de nu är vanliga medlemmar i arbetsfronten eller funktionärer i de nationalsocialistiska massorganisationerna.”

Stalinistisk självmordspolitik

Denna politik var f.ö. inte helt ny. Den hade sin motsvarighet i en märklig episod i valet 1930, där de tyska kommunisterna försökte dra till sig de småborgerliga massorna genom att använda en fascistisk jargong. Man slopade tillfälligtvis allt tal om en proletär revolution och talade istället om ”folkrevolutionen”.

Hit leddes alltså det tyska kommunistpartiet genom en felaktig politik. Den bäst organiserade arbetarrörelsen i Europa smulades sönder. Det revolutionära parti som skapats av Rosa Luxemburg och hennes kamrater, kröp nu på knä för de fascistiska funktionärerna, medan dess hjältar (som Thälmann) försmäktade i de nazistiska koncentrationslägren.

Detta är en av lärdomarna från 30-talet. Den kommunistiska rörelsen begick harakiri. Den revolutionära ideologin måste återupprättas, det revolutionära partiet måste återuppbyggas. Detta är den uppgift Fjärde Internationalen åtagit sig. Kampen för ett nytt kommunistiskt världsparti går vidare.

Kenth-Åke Andersson

Noter

1. Bonapartism: begrepp som utarbetades av Marx i hans studie över ”Louis Bonapartes 18 Brumaire”. Det betecknar en borgerlig undantagsregim, som upprättar en diktatur över hela samhället (även över den härskande klassen) i tillstånd av skärpt klasskamp

Litteraturtips

Tyvärr finns det få marxistiska analyser av Hitlers maktövertagande på svenska. (De borgerliga analyserna är i det här fallet alldeles osedvanligt dåliga.) I MLK-oppositionens dokumentsamling ”Åter till leninismen, del 2” finns en mycket bra studie över kommunistpartiets politik inför Hitlers maktövertagande. I Zenit (nr 16 och 17 1970) och Häften för Kritiska Studier (nr 2-3, 4 och 6 1970) finns utförliga och intressanta diskussioner om den marxistiska analysen av fascism-begreppet.

De absolut bästa arbetena om den tyska fascismen är Trotskijs skrifter från 1929-33, där han ingående analyserar situationen och varnar för Kominterns katastrofpolitik. De finns samlade i en engelsk utgåva, The Struggle against Fascism in Germany (Pathfinder Press 1971), med en inledning av Ernest Mandel. Den svenska översättningen har annonserats av Partisanförlaget [finns nu på marxistarkivet: Kampen mot nazismen i Tyskland – Red ].

Hela inlägget som pdf

Lögnens renässans

Lögnens renässans – ett svar till KFML:s bok ”Marxism eller trotskism”

Från tidskriften Fjärde Internationalen nr 7-8/1972

Detta digra nummer av Fjärde Internationalen (FI) har kommit att bryta mot vår tidsplanering. något som vi helt och hållet måste skylla på Wickman/Gustafsson. Detta eftersom det i början var omöjligt att fatta hur mycket gammal politisk bråte de lyckats dra samman till sin »slutgiltiga uppgörelse med trotskismen. Så gott som varje lögn i deras bok bygger på en annan lögn, som i sin tur kan härledas ur ännu en. Det går inte att läka en varböld genom att skrapa bort varet. Vad som krävs är ett djupt rakbladssnitt som kommer åt infektionen. Det går inte heller att övertyga en stalinist genom att belägga en eller annan lögn. Varje sådant försök trollas bort i huvudet hos dessa med hjälp av deras metafysiska formler om att allt har två sidor. Källforskningen har därför blivit mer omfattande och tidsödande än vi kunnat ana. Det är detta som tagit tid.

Det bör också påpekas att detta nummer av FI avviker från den karaktär på tidskriften som tidigare planerats, men vi såg det som angeläget att ge ut detta svar (som motsvarar en bok om ca 300 sidor) på ett lättil­gängligt och billigt sätt.

Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderi

Inledning

Proletariatet har lidit ett nytt nederlag. Franco har tagit Katalonien. över två och ett halvt års blodiga strider, oräkneliga offer av det spanska proletariatet, och allt detta har lett till en ny seger för reaktionen.

* * *

Detta arbetes improviserade och något oordnade karaktär kommer sig av de förhållanden under vilka det uppstått. Även om det brister i systematisk karaktär, uttrycker det stundens mest brännande behov.

Efter min återkomst till Frankrike frågade kamraterna ut mig. De bad mig förklara katastrofens orsaker. Varför gav Barcelona upp utan strid? Varför gav de katalanska arbetarna, som tidigare givit så många prov på heroism, inte fascismen svar på tal? Vilken inställning hade de proletära organisationerna i det kritiska ögonblicket? etc. … Det som mest förvånade mina utfrågare var den fascistiska framryckningens utomordentliga lätthet, det faktum att Franco inte mötte något motstånd hos det proletariat som gjort den 19 juli.

Jag måste utifrån min egen erfarenhet förklara vad som hade hänt. Jag måste redogöra för fakta. Jag berättade hur strategiska positioner av största betydelse övergavs utan strid, hur den förrädiska generalstaben överlämnade försvarsplanerna åt fienden, hur krigsindustrin saboterades, ekonomin bragtes i oordning, hur de bästa arbetarmilitanterna mördades och fascistiska spioner skyddades av den ”republikanska” polisen, kort sagt hur proletariatets revolutionära kamp mot fascismen förråddes och hur Spanien utlämnades åt Franco.

De fakta jag redogjorde för, min analys, allt ledde tillbaka till en och samma orsak: Folkfrontens kriminella politik. Fascismen kunde besegras endast genom en proletär revolution. Men de socialistiska, kommunistiska och anarkistiska republikanska ledarnas hela politik gick ut på att tillintetgöra proletariatets revolutionära energi. ”Först vinna kriget och sedan göra revolution”, denna reaktionära formel dödade revolutionen för att därefter döda kriget. Man hoppades på detta sätt vinna den franska och engelska så kallade demokratiska bourgeoisiens stöd. I denna politiks namn övergav man allt, gick från kapitulation till kapitulation, förrådde allt, demoraliserade proletariatet, krossade först P.O.U.M. och sedan anarkisterna, förorsakade de blodiga dagarna i Barcelona för att nu nå fram till Miaja-Casados pro-francistiska uttalande, som är riktat mot kommunisterna, vilka under dessa trettio månader förberett sitt eget krossande.

Folkfrontens oavbrutna rad av brott ledde till fascismen.

De socialistiska och anarkistiska republikanska ledarna har alla gjort sitt för att förbereda katastrofen. Men de största organisatörerna av nederlaget och brottet mot proletariatet är utan tvekan stalinisterna. För en kontrarevolutionär politik utnyttjade de auktoriteten de åtnjöt genom Oktoberrevolutionens fana, som de stulit och nu släpar i dyn.

Ändå är det svårt att föreställa sig mera gynnsamma objektiva förutsättningar för en proletär revolution än de som existerade i Spanien.

* * *

Arbetarna i hela världen måste dra lärdom av denna tragiska erfarenhet. Varken socialismen eller marxismen har lidit nederlag i Spanien, utan de som på ett föraktligt sätt förrådde den. Dagens samhälle står inför ett tragiskt val: antingen bakåt, dvs. bevara kapitalismen som bara kan utvecklas mot de mest barbariska former, eller framåt mot socialismen. Att vilja bevara den borgerliga demokratin är en enfaldig illusion. Antingen fascism eller proletär revolution, detta är det internationella proletariatets svåra val.

Det revolutionära avantgardets främsta plikt är att förklara den verkliga situationen för arbetarna, att säga som det är. Proletariatet går från nederlag till nederlag, men det finns ändå framsteg. 1933 i Tyskland kapitulerade det av socialdemokrater och kommunister ledda proletariatet fullständigt inför fascismen utan strid. I Österrike gav Wiens proletariat 1934 den första motståndssignalen. Detta motstånds eko var den ärorika asturiska Kommunen. I Spanien lyckades proletariatet, trots Folkfrontens kriminella politik, göra motstånd i nästa& tak. Andra länders arbetare tillkommer äran att inte endast göra motstånd, utan besegra fascismen och låta den proletära revolutionen triumfera. Men för att segra måste proletariatet skapa vapnet för kampen: det revolutionära partiet och den Revolutionära Internationalen, den Fjärde.

* * *

Detta arbete gör inga anspråk på att besvara alla, eller ens de mest påträngande frågor, som den tragiska erfarenheten givit upphov till. Om författaren till dessa rader har kastat en smula ljus över och underlättat förståelsen av det spanska inbördeskrigets problem, anser han att arbetet inte varit förgäves.

M. CASANOVA
Perpignan, 16 mars 1939

Läs hela boken, Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderi, av M. Casanova. Ursprungligen utgiven som Röda Häften nr 15-17, 1972. Tack till Marxistarkiv.se för inscanning.

Majhändelserna 1968 och organisationsfrågan

Efter majhändelserna 1968 ställdes den revolutionära rörelsen i Frankrike inför en helt ny situation, med andra uppgifter. Det revolutionära uppsvinget hade dittills i huvudsak kanaliserats i universitets- och skolmiljön och framför allt tagit upp temat som de koloniala folkens kamp (Algeriet, Kuba, Vietnam) och utbildningskrisen (universitetsreformer, utspärrningar,,).

Majhändelserna förändrar denna bild. För det första omvandlas den revolutionära rörelsens inriktning och kampformer. Den riktar sig mot den borgerliga statsmakten genom att gå till kamp mot den gaullistiska polisapparatens förtryck och mot polisernas närvaro vid universiteten. De kampformer som utvecklas är barrikadstrider, direkta attacker mot polisstyrkorna och ockupationer av fakulteter, teatrar, osv. Förtrycket möts med revolutionärt våld, och rörelsen förmår tillfälligt upprätta sin egen makt flerstädes – dubbelmakten var för kort tid en realitet i Frankrike.

Läs hela artikeln. Ursprungligen publicerad som introduktion i Röda Häften nr 5, 1970