Kategoriarkiv: Arbetsmarknad-old

Social Movement Unionism

Allt väldigare företag får i dagens värld allt större svängrum. Regeringarna varken vill eller förmår inskränka deras rörelsefrihet och kapitalet gör sig mer och mer oberoende av kompromisser med de arbetade. Finns det i denna värld något utrymme för fackliga organisationer som konfronterar arbetsgivarna eller är vi dömda att tigga om smulorna från den globala företagsfesten? Hur skulle de fackliga metoder i så fall se ut som fungerar i den globaliserade ekonomin? Så ser frågeställningarna ut för många som försöker finna en ny väg för fackföreningarna idag.

Den situation vi befinner oss i och de diskussioner om facklig och politisk strategi som förs idag är resultat av två olika trender. För det första den långvariga tillbakagång av facklig organisationsgrad, löner och arbetsvillkor som varit kärnan i den nyliberala offensiven. När ”det långa undantaget” ”30 år av obruten kapitalistisk expansion ”bröts på 70-talet saknade arbetarklassen i de industrialiserade länderna styrka och erfarenhet att slå tillbaka borgarklassens angrepp.

Den andra trenden är det motstånd som börjat växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. Denna trend är ännu i sin linda. De motgångar som drabbat arbetande människor över hela jorden är på inget sätt över och borgarklassen fortsätter att flytta fram sina positioner, men det sker ingenstans utan protester. Nyliberalismens totala ideologiska dominans är bruten och det skapar ett nytt utrymme för diskussion om nya vägar, inte minst för fackföreningsrörelsen.

I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”Social Movement Unionism”(SMU) ”facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

De fackföreningar man ofta framhåller som positiva exempel på detta är Cosatu i Sydafrika, CUT i Brasilien och KCTU i Sydkorea. Tre unga organisationer som vuxit fram under vittrande diktaturer i Tredje världen där den fackliga kampen varit nära knuten till breda rörelser för demokrati och sociala rättigheter.

I de flesta industriländer finns helt andra fackliga förutsättningar och traditioner. Kan då SMU vara en möjlig facklig linje även i där?

Ett av de bästa exemplen på detta som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som ”med japanska företag som förebild ”innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- , solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Detta tror jag är ett fruktbart sätt att se på SMU.

Men vad betyder det i Sverige idag? De svenska LO-facken är inte nybildade, sjudande organisationer som de sydkoreanska eller brasilianska. Inte heller är de traditionellt fast i ”bussiness unionism”, den fackliga linje som innebär att man tar hand om de egna medlemmarna och struntar i vad som händer i resten av samhället. Sådana fack finner vi i USA där de redan tidigt valde att framför allt driva de egna medlemmarnas intressen genom avtal med arbetsgivarna. Så har t.ex. amerikanska bilarbetare utmärkta villkor för pension och sjukvård samtidigt som står tiotals miljoner utanför all form av social trygghet.

I Sverige har den fackliga linjen tvärtom varit generell välfärd i fråga om t.ex. arbetslöshetsförsäkring, pension och sjukförsäkring. Sedan begynnelsen var samarbetet med det socialdemokratiska arbetarpartiet intimt. En mer heltäckande ”Social Movement Unionism” är svår att tänka sig än den svenska ”rörelsen” som med sina Unga Örnar, HSB, Folkets Hus, Konsum och Fonus bokstavligt talat hade ambitionen att följa arbetaren från vaggan till graven.

Sedan 30-talet har den fackligt-politiska strategin varit ett samarbete med arbetsgivarna där facken har levererat arbetsfred, stabilitet, orubbat ägande och säkra vinster i utbyte mot ökande levnadsstandard. Allt med en socialdemokratiskt styrd stat som garant.

(Mycket kan sägas om denna strategi och dess konsekvenser för arbetarrörelse och samhälle men det skulle bli en annan artikel.)

Detta klassamarbete bröts definitivt vid storkonflikten 1980. Arbetsgivarna har sedan dess dragit sig tillbaka från såväl samordnade förhandlingar med LO som de flesta korporativa organ i staten. LO-ledningen var inte förmögen att försvara sin inriktning genom att tvinga arbetsgivarna till förhandlingsbordet, än mindre att försvara arbetarklassens intressen. Istället har vi sett en uppsplittring där facken inom industrin, med Metall i spetsen, slutit ett samarbetsavtal med ”sina” arbetsgivare där nyckelorden är ”konkurrenskraft”, ”lönebildning” och ”samverkan”. Det även lokalt dykt upp avtal om privata pensionsförsäkringar så att de som jobbar inom lönsamma sektorer skall kunna klara sitt eget skinn när de sociala trygghetsnäten blir allt glesare.

Trenden är tydlig, bort från samarbete med andra arbetare och istället ett steg i riktning mot ”bussines unionism”. Lojaliteten skall vara gentemot den egna nationen, branschen, företaget och till sist den egna arbetsplatsen, tillsammans med de egna kapitalisterna. Motståndaren blir då ”konkurrenterna” det vill säga i sista hand arbetare i andra länder, branscher och företag. Ett säkert recept för fortsatt nederlag och tillbakagång för hela klassen.

Alternativet är knappast en återgång till ”den svenska modellens” samarbetspolitik. Oavsett vad man tycker om denna byggde den på förutsättningar som inte längre existerar, en stabil kapitalistisk ekonomi stadd i ständig expansion, och ”vilket ofta glöms bort ”en rädsla från borgarklassens sida för förkrigstidens militanta arbetarklass med ekot från den ryska revolutionen ännu mullrande i bakgrunden. Idag är kapitalismen ständigt mer eller mindre i kris, Sovjet är borta och arbetarklassen förmår inte utgöra något allvarligt hot. Borgarna har varken anledning eller möjlighet att etablera någon ny kompromissa. Inför detta står den fackliga byråkratin handlingsförlamad. Behovet av en ny facklig kurs är akut. Kan en pånyttfödd ”Social Movement Unionism” vara vägen ut ur fortsatta reträtter för svensk fackföreningsrörelse?

Till en början skulle jag vilja försöka mig på att översätta begreppet till svenska. Även om det kanske inte täcker precis detsamma föreslår jag begreppet folkrörelsesamverkan. Ett sätt att arbeta där olika folkliga rörelser finner gemensamma fält att arbeta i för att stärka sina positioner och även idémässigt komplettera och utveckla varandra.

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen ”utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare ”kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Men fackliga initiativ som gör anspråk på att vara ”folkrörelsesamverkan” kan aldrig stanna vid upplysta ledningars initiativ eller utspel. De måste börja och sluta bland medlemmarna, på arbetsplatsen. Inte heller är det möjligt att hoppa över de vardagliga fackliga frågorna för att ta itu med de stora, globala. Fackföreningar är organisationer som förenar anställda gentemot arbetsgivaren med syftet att upphäva konkurrensen mellan arbetare. All facklig verksamhet måste ta sin utgångspunkt i detta faktum, annars är det inte fackligt arbete.

Eftersom saker som storföretagens makt och globalisering känns så stora, är det väldigt lätt att man delar upp det fackliga arbetet i två delar som aldrig möts: Det vardagliga gnetandet på arbetsplatsen med löner, försäkringar, arbetstider, arbetsmiljö, besvärliga chefer, arbetstakt och så vidare. Och å andra sidan: de STORA FRÅGORNA. Dessa hänvisas oftast till kongressrapporter, Första majtal eller kurser och konferenser då man stiger utanför vardagens lunk en stund.

Här kan det finnas en fallgrop. Om man av olika skäl inte klarar av att enas på arbetsplatsen och hävda sina intressen mot arbetsgivaren kan det ligga en lockelse i att ge upp den egna, ”hopplösa” arbetsplatsen och tillsammans med likasinnade söka forum utanför arbetsplatsen eller fackföreningen där man kan ta upp mer ”avancerade” frågor. Konferenser, demonstrationer och seminarier är redskap för att utveckla politiken och skapa opinion men kan inte ersätta den dagliga verksamheten på arbetsplatsen. Det är där medlemmarna finns, kraften som kan förändra samhället.

Det motsatta är ännu lättare: att fastna innanför grindarna, att uppslukas av det myller av frågor som ständigt kräver ens uppmärksamhet på arbetsplatsen.

Så länge vi inte kan hitta några länkar mellan vardagens fackliga arbetet och de långsiktiga målen blir vi ofarliga. Detta är den verkliga utmaningen idag: att knyta samman de dagliga striderna och frågorna med de övergripande, långsiktiga.

Det finns otaliga frågor där man kan tänka sig en sådan samverkan. Det kan gälla att bekämpa social dumpning genom att stödja fackligt uppbygge i Östeuropa eller Asien. Att bekämpa privatiseringar eller nedskärningar i den offentliga sektorn genom allianser mellan offentligfack, föräldranätverk, patientorganisationer och andra berörda. Att stödja strejkande arbetare här eller i andra länder genom konsumentbojkotter tillsammans med andra sociala rörelser. Att försvara den egna arbetsplatsen mot nedläggning genom allianser med lokala, regionala, nationella och internationella organisationer inom och utom fackföreningsrörelsen. Att bygga upp Attac-grupper på arbetsplatserna, att förankra protesterna mot USA:s krig, att bygga upp motståndet mot EMU inom fackföreningarna. Och så vidare…

Men, återigen, om sådana initiativ inte skall stanna vid tomma gester krävs att de kopplas till den dagliga fackliga verksamheten. Att de organiseras på golvet, tillsammans med arbetskamrater. Det betyder inte att man alltid måste ha med sig en majoritet för att ta initiativ men att syftet alltid skall vara detta, inte att nöja sig med att vara en radikal röst.

Den viktigaste delen när det gäller att börja vinna fackföreningarna för en folkrörelsesamverkan blir därför att få fackföreningarna att fungera som folkrörelser.

Det är ett arbete på många nivåer. Den mest grundläggande är att engagera arbetskamraterna i att ta strid för de omedelbara intressena på arbetsplatsen. Där finns den mest grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital och där man kan göra sina första erfarenheter av den gemensamma styrka. Direkt knuten till detta är striden för återta kontrollen över de egna fackliga organisationerna. Det demokratiska underskottet i de flesta svenska fackförbund är bedövande.

Demokratiska, och stridbara fackföreningar som knyter an till de olika rörelser som uppkommer i samhället kan bli mer än bara försvarsorganisationer. Långsiktigt kan man till och med tänka sig att en sådan samverkan av starka folkrörelser kan komma att bli den kraft som utmanar borgarklassens om makten i samhället.

Lars Henriksson, ursprungligen publicerat i Arbetaren 2004?

Samförstånd eller kamp, två linjer i facket

På Volvo i Göteborg finns sedan mitten av 1970-talet en fackligt oppositionell rörelse inom den stora metallklubben med drygt 10 000 medlemmar. Nedanstående rader är några synpunkter på tillståndet inom svensk fackföreningsrörelse, och förslag till alternativ inriktning, från en av dessa oppositionella

Banden mellan det socialdemokratiska partiet och LO och de olika LO-förbunden är fortfarande oerhört täta. Att detta samarbete inte löses upp i en handvändning är nog självklart, men de täta banden måste börja luckras upp för att åter ge facket slagkraft. Ett utslag av detta täta samarbete, är att man måste vara partimedlem för att bli vald till högre fackliga uppdrag i de olika LO-förbunden. Det innebär att man stänger ute alla goda krafter som inte är socialdemokrater. Allt fler LO-medlemmar vänder också det socialdemokratiska partiet ryggen. Om vi jämför med ett land som Tyskland där fackföreningsrörelsen, bland annat det mäktiga IG Metall, också leds av socialdemokrater, finner vi dock en skillnad jämfört med Sverige. Facken intar trots detta en betydligt mer självständig hållning gentemot det socialdemokratiska partiet. Och det är nog ingen slump att de tyska facken mycket mer aktivt försvarar sin välfärd och sina rättigheter.

Detta skall inte uppfattas som att fackföreningarna skall bli opolitiska och strikt inrikta sig på löne- och avtalsfrågor. Tvärtom, facken måste lyfta blicken över fabriksgrindarna och tänka politiskt mer än någonsin. Men det traditionella samarbetet mellan fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet har överlevt sig själv, och måste ersättas av ett samarbete mellan fackföreningarna och ett brett spektrum av politiska och sociala rörelser.

Fackföreningarnas medlemmar måste återfå kontrollen och makten över sina fackföreningar. Den hårda toppstyrningen och centraliseringen leder till byråkrati och passivitet. På papperet har vi världens starkaste fackföreningar men verkligheten talar ett annat språk. Låg lokal facklig aktivitet, svårt att rekrytera folk till förtroendeuppdrag och ett svagt förtroende för de fackliga ledningarna är utslag av detta. En fackföreningsrörelse  som sjuder av aktivitet, förutsätter en bred demokrati   underifrån, där medlemmarna på lokal nivå har stort inflytande. Medlemsomröstningar om avtal, lokal strejkrätt, val av ombudsmän, arbetsplikt i produktionen för förtroendevalda är några krav som pekar i den riktningen.

Ledningen för våra fackföreningar har i många fall tappat den självklara fackliga grundinställningen att facket och företagen företräder olika intressen. Företagets mål är största möjliga vinst, medan fackets uppgift är att kämpa för högsta möjliga lön, anständiga arbetsförhållanden och bra arbetsmiljö för sina medlemmar. Dessa olika mål innebär att man oundvikligen kommer att hamna i konflikt med varandra. Hur man sedan hanterar konflikterna är en taktisk fråga som avgörs av fackets styrka eller svaghet. Att denna grundinställning inte är självklar i dag bland våra fackliga ledare, leder till att gränsen mellan fack och företag suddas ut. Många medlemmar förstår inte meningen med ett fack som nästan resonerar som företagsledningarna. Att återskapa dessa grundläggande fackliga ABC är nödvändigt.

I dagens internationaliserade ekonomi är det många gånger enkelt att flytta produktion och fabriker. Ofta till låglöneländer där facken inte finns eller är svaga. Det pratas mycket om internationellt fackligt samarbete, men det händer väldigt lite i verkligheten. Ledningen för fackföreningsrörelsen tycks stå helt handfallen och saknar i dag en strategi för hur man agerar mot det internationella kapitalet. Att stödja uppbyggnaden av fack i andra länder, och samarbeta i praktisk verklighet med dessa fack, måste bli mycket viktigare än vad det är i dag. Först då har vi möjligheter att bromsa upp företagens flytt av fabrikerna. Just nu ser vi en avskyvärd variant av detta då General Motors ställer arbetarna och deras fackföreningar i Trollhättan och tyska Rüsselsheim mot varandra, när man hotar att flytta produktionen av Saab-bilar till Tyskland. Taktiken går ut på pressa löne- och anställningsvillkor och locka med jobb till dem som bjuder lägst. Att i dag kämpa för internationella kollektivavtal blir inte bara en akademisk fråga utan en fråga om att rädda jobb, löner och anställningsvillkor.

Sverige är det land i världen som har den högsta produktiviteten. Bra tycker många, men det finns en baksida. Och den är arbetsplatser där rationaliseringarna gått för långt, med stress och ökad utsvettning som följd. På många arbetsplatser och fabriker införs nu återigen det löpande bandet. Våra fackföreningar är alldeles för tysta och oklara i dessa frågor. Under 70- och 80-talet fördes intensiva diskussioner på våra arbetsplatser om hur arbetet skulle organiseras. Metall lanserade ”det goda arbetet”. Mer demokrati och inflytande över arbetsprocessen samt en lön som är kopplad till kunskap är det centrala i det goda arbetet. Att plocka ner böckerna från hyllorna om det goda arbetet för att bekämpa de hysteriska rationaliseringskampanjerna ute i arbetslivet, är också viktigt.

1997 skrev Metall och sju andra fackförbund under det som kom an kallas   ”industrins samarbetsavtal”. Det finns mycket att säga om detta avtal men en effekt av avtalet var an det dödade så gott som all lokal löneglidning. Ett centralt avtalsutrymme fastställs, som inga lokala fack får överskrida. De lokala avtalsrundorna tappade nästan all sin kraft, och för de vanliga medlemmarna blev avtalsrörelsen något som man inte hade ett dugg av inflytande över. Och knappt de lokala verkstadsklubbarna heller, då det lokala avtalsarbetet i stort går att fördela en given lönepott. Därför bör detta avtal sägas upp så fort som möjligt för att åter göra de lokala fackföreningarna till arenor för lokal facklig lönekamp.

Allt det jag berört låter sig inte ske automatiskt, utan måste sättas in i ett sammanhang. Och den enkla sanningen år an ledningen för fackföreningsrörelsen i dag är motståndare till i stort sett allt det jag föreslår. Därför måste också allting gå hand i hand med att ta strid om de fackliga ledningarna och välja in folk som omfattar en demokratisk och oberoende fackförening.

Tomas Johansson är Gruppordförande på Volvo Lastvagnars Tuvefabrik i Göteborg.

Läs hela numret av Oreda nr 11 (3-4) / 2004, Facklig organisering & privatisering

Att ge förnuftet muskler

– om alternativ produktion, klimat och klasskamp

Bilindustrins kris gör kapitalismens oförmåga att hantera såväl klimatfrågan som sin egen inneboende krislogik särskilt tydlig. I Sverige knyts framtidshoppet för en hel nationell industribransch, och för tiotusentals människors försörjning, till ett osannolikt menageri av kapitalister som med ”sunda affärsplaner” i sina portföljer ska frälsa branschen.

Men bilindustrins kris bär i själva verket också på möjligheter som sträcker sig långt utanför en enskild bransch, menar Volvoarbetaren Lars Henriksson. Krisen gör det naturligt att ifrågasätta produktionens innehåll och marknadens roll som måttstock på vad som är samhällsnyttigt att producera.

När den finansiella krisen slog till med full kraft hösten 2008 blev överproduktionen i bilindustrin världen över plågsamt uppenbar. I den svenska bilindustrin var situationen särskilt problematisk. Två  av världens minsta massproducenter av personbilar – som båda tillverkade relativt stora, bränsletörstiga bilar i de högre prisklasserna och som dessutom ägdes av stora amerikanska bolag som själva befann sig i djupa svårigheter – var i akut kris. Två bilföretag vid konkursens rand, med följdverkningar längs hela kedjan av underleverantörer i ett land med drygt nio millioner invånare, ledde förstås till att bilföretagens framtid blev – och har förblivit – en stor politisk fråga. Hur svarar man på den, om man som jag står mitt i industrin och
dessutom vill komma med en lösning som håller på lång sikt, både för oss som jobbar i industrin och samhället i sin helhet?

I debatten som pågått sedan 2008 har det i princip funnits två olika linjer; Död eller Stöd.

Dödslinjen, den marknadsliberala, har i princip sagt: ”Marknaden har fällt sin dom och några av företagen  har dömts till döden. Trixa inte med marknadskrafterna, det gör bara saken värre.” Tydligast har väl den linjen  företrätts av Svenskt Näringslivs Stefan Fölster i Newsmillartikeln ”Bara sunt att ett antal bilföretag läggs ner”, men även den svenska regeringens agerande har legat rätt nära detta.

Jag har även stött på en ”grön” variant av detta resonemang som lyder ungefär: ”Bilarna förstör miljön och klimatet. Vi behöver varken dem eller företagen som tillverkar dem, därför är det bara bra om bilindustrin försvinner”

Läs hela broschyren (från 2010).

Öppna gränser

NÄR DETTA SKRIVS pågår sedan en längre tid förändringar och debatt i samhället kring frågor om invandring, gränser och rasism.

Byggnads och andra fack har fört en strid mot ett lettiskt företag som anställt lettiska arbetare till löner som lig- ger långt under de som finns avtalade i Sverige. Dagligen utvisas människor som inte uppfyller statens krav för att få bo i Sverige. Åter andra människor gömmer sig för att inte bli utvisade. Dagligen diskrimineras människor på grund av hårfärg, klädsel eller efternamn. Rasister sprider hatpropaganda och begår våldshandlingar

Företag, stora som små, meddelar att det är för dyrt att producera i Sverige och flyttar till länder med lägre löner och spelar ut arbetare i Sverige mot arbetare i andra länder.

Med ökad globalisering har frågor om gränser, invandring och rasism blivit allt viktigare.

Debatten förs för det mesta kring frågan ”Vad är bra för Sverige”. Vi anser att detta är en felaktig utgångspunkt. Sverige är inte ett land där alla har gemensamma intressen. Liksom i alla andra länder finns olika klasser med motstri- diga intressen och behov. Denna broschyr om invandring och rasism utgår från arbetarklassens (i bred bemärkelse, arbetande människor, låginkomsttagare, arbetslösa, unga och gamla) behov av att ena sig över gränserna mot sin motståndare, kapitalisterna och det kapitalistiska systemet.

I dagens värld rör sig kapitalet allt friare över gränser och kontinenter medan gränserna stängs allt mer mot fattigamänniskor.

EN UTGÅNGSPUNKT VI HAR är att alla människor har samma rättigheter, oavsett var de är födda någonstans. En klass- mässig politik i frågor om invandring och flyktingar kan inte utgå från den borgerliga staten och dess gränser. Vi förespråkar därför öppna gränser där alla har rätt och möjlighet att bosätta sig där hon eller han vill.

Men är det en realistisk politik? Nej, naturligtvis inte för dem som försvarar det kapitalistiska samhället. På samma sätt som det inte är ”realistiskt” att gå emot nedskärningar i den offentliga sektorn, att kämpa mot arbetslösheten, att stoppa miljöförstöringen eller att mätta världens svältande. Bara för att nämna några saker som alltid utmålas som ”orealistiska” för att de stöter på det kapitalistiska samhällets begränsningar. Men det är inte öppna gränser eller jobb åt alla som är orealistiskt i sig.

DET ”OREALISTISKA” LIGGER i att dessa krav inte är förenliga med ett kapitalistiskt samhälle, ett samhälle där allting är varor, där produktionens enda drivkraft är mesta möjliga vinst och där rikedomarna innehas och kontrolleras av ett litet fåtal. Liksom när det gäller de andra frågorna måste något ge vika; antingen kraven på öppna gränser, mat åt alla, en bra offentlig service och så vidare eller kapitalis- men.

För oss är det valet självklart: vi väljer människovärdet före kapitalismen.

Socialistiska Partiet

Ladda ner hela pamfletten Öppna Gränser (från 2005).

Vi förlorar alla på diskrimineringen

Argument kring varför vanligt folk aldrig tjänar på rasism, främlingsfientlighet och stängda gränser.

Under lång tid var Sverige ett typiskt utvandrarland – alltså det var fler som flyttade härifrån än som flyttade hit. Sverige var ett litet, fattigt land i utkanten av den industrialiserade världen. Mellan mitten av 1800-talet och 1930 utvandrade ungefär 1,3 miljoner människor från Sverige, främst till USA, där många svenskar fortfarande har delar av sin släkt. De flesta som sökte sig bort från Sverige gjorde det för att fly från svält och fattigdom. Men det fanns också människor som sökte sig bort från religiös intolerans och politiskt förtryck.

Efter andra världskriget var det många som kom till Sverige för att arbeta. Industrin behövde arbetskraft och människor från andra länder välkomnades i massor från bland annat Finland och Jugoslavien. Många av de som invandrade utförde de jobb som inte ansågs så fina, som svenskar inte ville ha. Arbetsmarknaden var alltså delvis uppdelad: svenskarna hade generellt sett bättre jobb, invandrarna sämre.

I slutet av 60-talet steg arbetslösheten i Sverige och det började bli svårare för människor att få komma hit för att jobba. Och svårare och svårare har det blivit sedan dess. Idag är det nästan omöjligt för en person som söker arbete, en arbetsmigrant, från ett icke-europeiskt land att få komma till Sverige för att arbeta.

En annan grupp som också fått det svårare att komma till Sverige är de som kallas flyktingar. De är människor som flyr från krig, förtryck och förföljelse. En allt mindre andel av de flyktingar som hamnar i eller söker sig till Sverige beviljas asyl, dvs. får rätt att stanna i landet. De anses inte ha tillräckliga skäl för detta. Idag beviljas endast 5 procent av de som söker asyl uppehållstillstånd, trots att de flesta asylsökande kommer från områden där minoriteter förföljs, politiska och religiösa grupper attackeras eller där brinnande krig pågår. EU har en stark inverkan på svensk flyktingpolitik eftersom kontroll av migration – hur människor flyttar på sig – anses vara en gemensam fråga för EU-länderna. Det innebär kort sagt att det blir lättare för människor från EU: s länder att röra sig inom unionen, men det blir svårare för de som kommer utifrån att komma in. Ibland säger man att det har skapats ett ”Fort Europa”.

Knappast några av de skäl som gjorde att människor lämnade Sverige under 1800- och början på 1900-talet, skulle ha varit tillräckliga för att få stanna här idag.

Att det är så svårt att få tillstånd att stanna i Sverige innebär ju inte att anledningarna till att människor befinner sig på flykt försvinner – många upplever att de inte kan åka tillbaka till sitt hemland då de hotas av tortyr och krig m.m.. Dessa människor, som fått avvisningsbesked från svenska myndigheter, väljer då att gå under jorden och gömma sig från myndigheterna. Då blir de vad regeringen och media ibland kallar för ”illegala” invandrare eller gömda flyktingar. Gömda flyktingar som lever här har ingen rätt att arbeta, få socialt stöd eller sjukvård. De har överhuvudtaget inga rättigheter alls i Sverige och jagas dessutom av polisen.

Men egentligen kan ingen människa någonsin vara ”illegal”, trots att myndigheterna säger det – människor kan bara utföra illegala handlingar.

Det är viktigt att fråga sig om Sverige är ett rasistiskt samhälle, eller om vår skola kanske är rasistisk, eller om du har personer som är rasister i din närhet? Uppfattningen att människor är uppdelade i raser växte fram under den tid då europeiska länder koloniserade länder i Afrika, Asien och Latinamerika och behövde motivera att detta var rätt på något sätt. Man skapade då en föreställning om att ”svarta” människor var annorlunda än ”vita” och att de svarta var mindre värda. Denna föreställning lever sorgligt nog kvar än idag. Det mest kända exemplet från 1900-talet är förföljelsen och utrotningen av många miljoner judar och romer under andra världskriget då nazismen, med Hitler i spetsen, härjade i Europa.

Vi menar att Sverige är ett rasistiskt land på flera sätt, även om det ju så klart inte ser ut som i Tyskland under andra världskriget. Men människor med invandrarbakgrund har till exempel svårare att få jobb och bostad. De befinner sig i en sämre social och ekonomisk situation än svenskar generellt. Vissa grupper av invandrare råkar särskilt illa ut, ofta de som ser mest avvikande utseende, exempelvis de med bakgrund i Afrika och Mellanöstern. Invandrare från Norge eller Tyskland stöter inte alls på samma problem. En del invandrare framställs alltså som oproblematiska och ”fina” inflyttade, alltifrån drottning Silvia till forskare från USA. När diskussionen handlar om invandringen som ett problem menar man istället ofta människor som kommer från länder vi uppfattar som fattiga, och framför allt, är de själva oftast fattiga.

Personer som är emot invandring, som är främlingsfientliga, använder sig av slagord som ”Sverige åt svenskarna”. Men varför skulle det egentligen vara så? Är det verkligen så självklart att vi har mest gemensamt med människor bara för att de bor i Sverige? Vi menar mer info: www.oppnagranser.org att du har mer gemensamt med en ung person i ett annat land som också går i skolan och har samma behov och intressen, än du har med din rektor. Det är också så att folk som arbetar på en fabrik i Sverige har mer gemensamt med arbetare på en fabrik på andra sidan jordklotet, än med sin svenske chef eller personerna som äger fabriken de arbetar i. Detta betyder att vi inte ser nationalstaten – alltså indelningen i länder – som de viktigaste grupperingarna av människor. I Sverige har många som tillhör den grupp som istället är viktigast för oss, alltså vanliga löntagare och arbetslösa människor utan en förmögenhet på banken, invandrarbakgrund.

Sverige är ett segregerat land, när det gäller bostäder och inkomst. Titta runtomkring dig och fundera på vem som bor var? Tänk till exempel på 5: ans spårvagnslinje i Göteborg: Hur har människorna det ställt i de olika områdena som vagnen passerar, exempelvis Biskopsgården och Örgryte, och varifrån kommer människorna i de olika stadsdelarna? Det blir tydligt att Göteborg är en delad stad, där de rika bor i isolerade områden och de fattiga, som p.g.a. diskriminering ofta är invandrare, bor i förorterna.

Ofta när man pratar om integrering, som ska vara lösningen på segregering, handlar det inte om att människor med invandrarbakgrund ska få bättre chanser på arbets- eller bostadsmarknaden så att ojämlikheterna försvinner. Istället handlar det om att problemen ska försvinna genom att svenskar äter exotisk mat och tar del av olika typer av kulturella händelser, till exempel film, dans eller musik från andra länder. Därför händer ingenting.

Rasistiska grupper vill ofta få svenskar att ställa sig frågan: ”Hur många invandrare kan vi ta hand om?” Denna fråga är helt felaktigt ställd. Det är den politik som förs som gör att invandrare inte får jobb, inte att invandrare är lata. Dessutom påstår ofta dessa rasistiska grupper, motsägelsefullt nog, att invandrarna både tar alla jobben och samtidigt bara lever på bidrag eftersom de inte jobbar.

Det är ofta så att de som har det sämst ställt är de som drabbas hårdast av att vi blir fler som måste konkurrera om arbeten och bostäder i samhället – det är inte direkt direktörerna som blir av med jobben för att det flyttar hit fler människor som tvingas acceptera exempelvis städjobb med usla arbetsvillkor. Istället ställs vanliga människor, som egentligen har mycket gemensamt, mot varandra, när det gäller att kunna försörja sig och hitta bostad. Här kan man se att exempelvis våra fackföreningar har en viktig uppgift att fylla om man organiserar och är solidariska även med arbetare från andra länder som finns i Sverige. Då kan arbetare tillsammans se till att lönerna blir högre, arbetstiden kortare och arbetsmiljön bättre för alla.

Avslutningsvis vill vi säga några ord om civilkurage och om modet att säga ifrån när man ställs inför rasism. Antagligen förekommer det någon typ av rasism i din närhet, kanske på din skola. Det är aldrig okej och det ska aldrig accepteras. Det kan vara svårt att själv gå emot någon som uttalar sig eller agerar rasistiskt, ibland kan det till och med vara farligt. Men om man är flera som gör motstånd, som visar civilkurage tillsammans, går det oftast lättare. På skolan kan ni även sätta press på lärare och annan personal att de ska arbeta tillsammans med er mot alla former av rasism och främlingsfientlighet. Det är er och alla andra elevers rättighet.

Socialistiska Partiet

Liken i Medelhavet – om stängda gränser och öppna frågor

En diskussion om migration i Europa kan på goda grunder ha Medelhavet som utgångspunkt. Flera av författarna i antologin Migration i den nya världsordningen (Rasismer i Europa 2)(1) hämtar sina perspektiv just därifrån. Kajsa Johansson, Röda Rummet 3-4 2004.

En av bokens texter, skriven av forskarna Magnus Dahlstedt och Mekonnen Tesfahuney, beskriver ett fotografi som säger mycket om det rum av lögner, cynism och makaber teater som dagens Europa utgör: Två solbadande turister sitter under ett parasoll. En död marockansk man ligger en bit bort på stranden. Turisterna betraktar kroppen, helt oberörda.

Medelhavet är en flytande kyrkogård och Gibraltarsundet ett likgiltighetens rum. Få verkar bry sig om att över 2000 döda människor flutit iland bara vid Spaniens kuster sedan slutet av åttiotalet(2). Området är samtidigt en krigszon där det pågår regelrätta krig mot invandrare när Tony Blairs krigsflotta sätts in för att mota bort flyktingbåtar. Detta visar tydligt den snabba harmoniseringen av EU:s hårdnande flyktingpolitik; Blairs förslag om militära aktioner mot migrationen mötte först ett visst motstånd men har nu normaliserats och Frankrike, Italien, Portugal och Spanien ställer villigt upp.

En rad ledande politiker inom EU, många av dem från länderna ovan, har gått ut och krävt hårdare tag mot illegala invandrare så att ”högerextremister i Europa inte ska få kidnappa invandringsfrågan”. Kriminaliseringen av invandrare fastslås i EU:s konstitution och grundläggande rättigheter dribblas bort. Media är en aktiv medlöpare, som med sitt språkbruk förvandlar alla flyktingar till ”illegala”. Tvångsdeporteringar är ett exempel på detta, liksom det som den tyska regeringen valt att kalla ”racial profiling”, det vill säga rätten att anhålla, visitera och göra husrannsakan hos en person enbart på grund av etnicitet eller hudfärg(3). Det senare går väl ihop med EU:s passiva hållning till USA:s frihetsberövanden av en stor mängd människor utan några sakliga grunder alls. Ständigt framställs det också som om det är flyktingarna själva, och deras orättfärdigt stora antal, som hotar asylrätten. Det förefaller som att allt makteliten önskar kan harmoniseras och normaliseras i EU:s migrationspolitik, även det som på ett tidigt stadium stämplades som främlingsfientlig repression.

Aupair och flyktingar

Migration, som egentligen bara betyder att människor flyttar, är ett brett begrepp som innefattar mycket ”“ allt från europeiska ungdomar som åker till USA som aupair och som volontärer till utvecklingsländer, till människor som upplever att de av olika anledningar inte har något annat val än att flytta. Det är den sistnämnda gruppen, där majoriteten har sitt ursprung i världens fattigare länder, som ses som problemet. Det är dem man vanligtvis syftar på när det pratas om migration i olika sammanhang. Sällan ses vårt eget obegränsade resande som ett migrationsproblem.

I dag menar många att den europeiska migrationspolitiken går att förstå utifrån nationalstatens minskande betydelse. Det kan dock vara förtjänstfullt att tvärtom fokusera på den faktiska, aktiva roll som nationalstaten har i EU och de oåterkalleliga processer som harmoniseringen utgör. Detta diskuterar Linköpingsforskaren Peo Hansen i sitt avsnitt i boken. Så fort de enskilda medlemsstaterna idag kan hitta en minsta gemensam nämnare för ett politiskt projekt, flyttas frågan från en nationell till en överstatlig nivå, för att aldrig mer återvända. Det är politiska ställningstaganden och nationella regeringars intressen – ingen förunderlig naturlag – som gör att besluten flyttas upp. Men när detta väl skett blir det aktuella projektet, som till exempel militariserad gränsövervakning, en konstitutionell fråga i EU, ett grundlagsstadgat ramverk för den fortsatta politiken. Inte med all parlamentarisk möda i världen kommer dessa frågor kunna vinnas tillbaka till nationell nivå, för att omprövas i grunden. Detta är en fullständigt odemokratisk process. Man kan inte ens tala om ett demokratiskt underskott, eftersom ett underskott förutsätter att man, som i exempelvis en statsbudget, har möjligheter att få bukt med problemet med hjälp av befintliga politiska verktyg.

De nationella politikerna är inte offer för denna process. De är kraftfulla aktörer som bestämmer hur och om harmoniseringsprocessen skall fortskrida. Hansen konstaterar, utifrån att antalet dödsoffer till följd av exempelvis militariserad gränsövervakning och restriktiv asylpolitik ständigt ökar, att ”Skiljelinjen löper inte mellan främlingsfientliga och progressiva regeringar; den löper istället mellan regeringar som vill avveckla asylrätten med hjälp av massdeportationer och läger och de som föredrar andra metoder.” Harmoniseringen har ett egenvärde för de nationella regeringarna när nyliberalismen idag i allt större utsträckning stadfästs i grundlagen. Detta eftersom man aldrig behöver axla ansvaret när arbetarna i det egna landet drabbas. Nyliberalismen blir, till följd av just nationella regeringarnas politiska ställningstaganden, en politisk ram, vilken uppfattas som självklar. Anpassningen till denna blir i sin tur en ”nödvändighet”, som den enskilda nationella regeringen inte behöver ansvara för inför den egna väljarkåren, eftersom den fortgår även om regeringen byts ut.

Det är också i detta ljus vi måste förstå höger extremismen i Europa och att EU sedan slutet av 80-talet framgångsrikt bekämpat asylrätten. ”Kampen” mot den illegala invandringen, och inte bekämpandet av arbetslösheten, beskrivs som unionens allra viktigaste fråga. Med välfärdens nedmontering såsom grundlagsfäst självklarhet fastställs medvetet en ny politisk dagordning, med ”yttre” hot, som befolkningarna skall mobiliseras emot. ”Den nyliberala ”omstruktureringen” paketeras som en nödvändig om än besk medicin, som i dess mest renodlade form har ordinerats majoriteten av världens länder som en paketlösning.”, skriver Dahlstedt och Tesfahuney träffande i sitt kapitel.(4)

Den gemensamma, ”solidariska” lösningen på ”invandringsproblemet” som nationalstaterna gemensamt definierar, överträffar de som staterna på egen hand kan frambringa. Ett gränsöverskridande samarbete blir därför ett måste som ett led i EU-integrationen. Kapitalismens olika faser, ”goda” respektive ”dåliga” tider, har historiskt följts av olika typer av migrationspolitiska program. Stater kan kosta på sig en generös migrationspolitik när välfärd och industri skall byggas upp, vilket efterkrigstidens Tyskland är ett tydligt exempel på. Egentligen är ju västvärldens hela välstånd byggt på den illegala invandring och människosmuggling, som pågick under 400 år med start under 1500-talet(5). Men när det kommer till att dra nytta av välfärden – då är bara ”de riktiga” medborgarna välkomna och ”de andra” sätts i återvändarprogram.

Underjordisk arbetsreserv

De privata företagen välkomnar ofta relativt öppna gränser. Arbetsgivarna har användning för alla grupper. Kan människor inte sköta service och underhåll kan de dock alltid utgöra en välbehövlig reserv av billig arbetskraft – svart eller vit – för att hålla löner likväl som arbetsvillkor nere för den nationella och internationella arbetarklassen. Däremot har kapitalet aldrig haft något intresse av att koppla invandring till sociala rättigheter och reella möjligheter i samhället, vilket utförligt belyses av forskaren Aleksandra Ã…lund i boken(6).

En allt hårdare asylpolitik kan inte stoppa de flyktingströmmar till EU som är motiverade av människors nöd. Men myndigheternas förnekande av rätten till asyl skapar en underjordisk arbetsreserv av flyktingar som tvingas gömma sig undan avvisning, helt utan medborgerliga rättigheter och arbetsrättsligt skydd. Denna informella men faktiskt pågående invandring utgör ett utmärkt redskap för lönedumpning, och är således även den mycket funktionell för kapitalets intressen.

Samtidigt är det inte riktigt att se denna sammantagna underordning och utestängning (rasistisk retorik, diskriminering och uppkomsten av en invandrad rättslös underklass i Europa) som resultat av alltigenom medvetna strategier från stater och privata intressen, uttänkta för att uppnå politiska mål. Snarare handlar det om att i efterhand hantera det klassamhälle man skapat. För att upprätthålla den nyliberala strukturen mobiliseras därför, enligt Dahlstedt och Tesfahuney, rädslans geopolitik och ekonomi i människors vardagsliv. ”De riktiga”, vita medborgarna skall alla vara med och kontrollera de som, av någon anledning, blivit insläppta i det näst intill permanenta undantagstillstånd som tycks råda.

Rädslans politik

Främlingsfientligheten reproducerar sig själv och intensifieras med klassklyftornas utvidgning. Den blir något som till viss del försvinner bortom de nationella regeringarnas absoluta kontroll. Utestängande eller diskriminerande åtgärder mot olika grupper av migranter bör alltså inte alltid betraktas som en konspirerande strategi från staten, utan mer som följsamma pareringar av missriktade folkliga krav på åtgärder mot kapitalismens konsekvenser. Samtidigt som människor mobiliseras till olika splittrande roller utifrån etnicitet,drabbar den nyliberala ordningen en hel, etniskt blandad, arbetarklass. Ã…lund skriver att etnicitet, vid sidan av klass, har blivit en central skiljelinje för de växande klyftorna i samhället och det uppstår inte bara en annorlunda arbetarklass utan även en ny underklass, en underklass som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

Migranterna har, som tidigare sagts, en funktion i samhällena. Deras arbetsmarknader, och den rasism och diskriminering som riktas mot dem, skall inte ses som en gammal kvarleva av irrationella tankar utan snarare som en konsekvens av kapitalismen (men därmed inte sagt att all rasism har sitt ursprung i kapitalismen), och som något som reglerar arbetsmarknadens ras och könsmässiga uppdelning. Rasismen legitimerar Europas murar mot omvärlden, samtidigt som den disciplinerar de som fått ynnesten att uppehålla sig innanför gränserna.

Detta har inte alltid varit en given väg, vilket understryker de nationella regeringarnas ansvar och den ideologiproduktion de aktivt bidragit till. Peo Hansen lyfter i sitt kapitel fram exemplet att EU-kommissionen i början av 90- talet ville att rörligheten för medborgare från tredje land (människor från ett icke-EU-land som uppehåller sig i ett EU-land), som vistades legalt i unionen skulle öka. Under samma tid kritiserade EU-parlamentet olika nationella regeringar för att de gjorde en polisiär och säkerhetspolitisk fråga av invandringen. Man påpekade att en kriminalisering av invandrare kunde skapa rasistiska och främlingsfientliga rörelser. Det är nu tydligt vilken linje som drog det längsta strået i harmoniseringens Europa. Våldet mot migrationen är strukturellt och inbyggt i en normaliserad och välharmoniserad gemensam konstitution, vilket ligger väl i linje med främlingsfientliga rörelsers intressen och mål.

Mångfaldsprogram utan mångfald

Inte heller i Sverige har politiken kring asylrätt och migration någonsin varit så människofientlig och nyliberal som den är idag. Dagens offentliga debatt behandlar en mångkulturalism som osynliggör det sociala medborgarskapet och människors faktiska möjligheter i samhället.

Hela samhället genomsyras av mångfaldsprogram men någon verklig mångfald är det inte tal om. Det råder en slags moralpanik om vilken kultur som ska få mångfaldigas, menar Ã…lund, och ofta beskrivs stora europeiska befolkningsgruppers oro inför hotet från växande minoriteter med antidemokratiska ideal. Minoriteterna får gärna ägna sig åt kultur, så som kokkonst och musik, medan de ska hålla tassarna borta från exempelvis vår demokrati. Detta visar hur vissa fenomen anses färdiga och oförbätterliga, som exempelvis ”vår” demokrati, medan lite förändring i kulturen snarare kan vara riktigt trevligt.

För vissa delar av världen är tillvaron annorlunda efter 11:e september. Hotet utifrån, främst från den islamistiska fundamentalismen, framställs i väst som allt större och otäckare, samtidigt som dess påstådda representanter inom Europas murar skickas ut och berövas varje form av mänskliga rättigheter. Hotet målar upp en slags nutida version av clash of civilizations, där kulturkollisionen inte bara hotar jämställdheten mellan könen utan hela den fria världens demokrati ”“ en demokrati som nu påstås leva som en enda enhet och frodas utan klass- och könsmotsättningar. Denna enhet utgör förutsättningarna för motsättningen med ”de andra” ”“ denna ännu märkligare enhet ”“ nämligen alla invandrare. Minoriteternas tillvaro ställs emot majoritetens gemenskap och sägs hota densamma. Det vi minst av allt vill ha är ju det efterblivna i motsats till det moderna, det kvinnofientliga i motsats till vår solida jämställdhet, eller det demokratifientliga i motsats till vårt fria, öppna samhälle. Det är utifrån dessa kriterier vi förväntas bedöma (o)lämpligheten i att ta emot olika grupper av människor utifrån.

Ny och gammal liberalism

Om vi betraktar migrationen i den nya världsordningen utifrån nyliberalismens herravälde i samhället så ter sig de stängda gränserna paradoxala i förhållande till den nyliberala ideologiska tesen om en oreglerad världsmarknad med flexibel, rörlig arbetskraft. Men denna påstådda ”nya” liberalism är i realiteten egentligen inte särskilt ny i sin syn på ”de andra”. De ska regleras och stängas ute eller – vilket kanske är viktigast för privata vinstintressen ”“ diskrimineras. Snarare har ”nyliberalismen” många likheter med den gamla liberalism som lade grunden för en europeisk eller västerländsk identitet. ”Bakom liberalismens slagord – frihet, jämlikhet, broderskap ”- och dess utåtvända, humanistiska anspråk, finner vi en imperialism av det universella”, skriver Dahlstedt och Tesfahuney.

Det är ingen paradox att liberalismens idéhistoria slagit följe med Europas koloniala historia, och därmed dess tvångsförflyttningar, folkmord och organiserat slaveri. Alla liberalismens stora företrädare har förespråkat olika former av förtryck och exploatering av etniska minoriteter och koloniserade folk. De fri- och rättigheter, exempelvis fri rörlighet, som liberalismen ofta förknippas med, gällde aldrig för alla. Inte då och inte nu.

Boken Migration i den nya världsordningen innehåller fem kapitel kring temat rasism och migration, men de möter inte varandra på särskilt många punkter. Det är svårt att se en gemensam diskussion, på grund av att texterna är så olika och varierar så i abstraktionsnivå. Skärningspunkter eller motsättningar mellan de olika argument och teorier som förs fram blir bitvis otydliga. Därmed är det också svårt att se hur respektive författare tar konsekvenserna av sitt resonemang och om det egentligen finns någon röd tråd som löper mellan författarna. Texterna ligger som fria planeter bredvid varandra, vilket är både en styrka och svaghet. Det är mycket positivt att boken behandlar ett ämne som hittills allt för mycket lyst med sin frånvaro i vänstersammanhang och den borde följas av en bredare diskussion om olika strategier för motstånd mot den rådande situationen.

För att formulera lösningar på problemen måste socialister försöka frigöra sig från eliternas ideologiproduktion. Samtidigt måste vi inse vilka motiv – baserade i egenintressen – som befolkningsmajoriteten inom arbetarklassen faktiskt har till sin oro eftersom samhället fungerar som det gör – som ett klassamhälle. Det finns ingen poäng i att bortse från att stora delar av arbetarklassen i många länder ställer sig kritisk till migration och att många främlingsfientliga partier fått ett brett stöd hos denna väljarkår. Detta beror till stor på den etablerade vänsterns misslyckande att presentera konkreta politiska alternativ till de sittande regeringarna.

Facket och motståndet

Alla vänsterkrafter har ett ansvar och en möjlighet inom politiken att motverka högerextrema framgångar – likt de i Frankrike och Österrike – genom att leverera reella politiska alternativ. I Sverige har processen inte hunnit fullt så långt, men det är lätt att se att den etablerade vänstern även här är på god väg att hamna hopplöst efter. Utifrån detta perspektiv förlorar exempelvis vänsterpartiet på att gå mer mot mitten och närma sig regeringsmakten eftersom de faktiska alternativen då ter sig ännu blekare. Rädslans politik och ekonomi användes tidigare av extrema grupper men blir nu alltmer rumsrena och användbara för etablerade partier.

Fackföreningsrörelsen är en nationellt förankrad, men likväl gränsöverskridande, bas för motståndet. Men i den offentliga debatten i det fackliga etablissemanget eller i akademiska sammanhang så som bland annat i Migration i den nya världsordningen, har detta perspektiv ännu inte fått den genomslagskraft det förtjänar. Det är som att en del av nutidshistorien om Medelhavet, där vi började resan i denna artikel, glöms bort. Det fotografi, som egentligen aldrig framträder i offentlighetens ljus, föreställer hundratals fruktplantager där svart och vit, till stor del icke-europeisk, arbetskraft på säsongsbasis utnyttjas, utan varken formella eller reella möjligheter att påverka sin egen situation.

Alternativa sätt att beskriva situationen framstår som obefintliga och situationen som hopplös. Samtidigt vet vi att historien är full av exempel på just motstånd. Vi vet också att detta sker här och nu, exempelvis när den spanska syndikalistiska fackföreningsrörelsen organiserar papperslösa invandrare och faktiskt vinner både medborgarskap och bättre arbetsvillkor. Tyvärr ser vi samtidigt hur stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen ”“ stick i stäv med alla ideal om internationell solidaritet ”“ låter nationalitet gå före arbetares gemensamma intressen genom att försöka skydda en specifik grupp, de svenska arbetarna, och försämra situationen för de icke-svenska.

Detta är problematiskt på flera sätt eftersom protektionismen är ett trubbigt vapen även för den inhemska svenska arbetarklassen. Kostnaden för den enorma kontrollapparat som ska skydda gränserna, administrera den restriktiva hållningen gentemot invandring och verkställa avvisningarna, är enorm och finansieras med våra skattemedel. Vi kan återvända till Medelhavet för ett exempel: I den spanska enklaven Melilla i nordvästra Afrika byggs ett åtta kilometer långt bevakningssystem, för att förhindra att afrikaner kommer till Europa. Spanien står för halva bygget, 280 miljoner kronor, och EU är givetvis med och finansierar.(8) 

Samtidigt kan invandringen bara delvis begränsas på detta sätt. När exempelvis den svenska regeringen nekar att erbjuda människor legala möjligheter att arbeta och leva innanför våra gränser ”“ ens för dem som på grund av krig, förföljelse och katastrofer inte kan återvända till något hemland ”“ växer den extremt utsatta och helt rättslösa gruppen av migranter som uppehåller sig här illegalt. Protektionismen och ivern att deportera dem som inte innehar uppehållstillstånd tvingar fram en alltmer ljusskygg, riskfylld och exploaterande arbetsmarknad, men den rättslösa arbetskraftsreserven finns kvar. När invandrares förnekade behov av tillträde förenas med vinstintresse och lönedumpningsiver hos kapitalstarka grupper blir resultatet en alldeles för stark kraft att stå emot med protektionistiska medel. Istället måste fackföreningsrörelsens fokus ligga på att försäkra alla arbetare inom statens gränser samma rättigheter och skyldigheter. Först då blir arbetskraftens gränslöshet ett vapen för ”“ istället för ett hot mot ”“ arbetarklassen.

Slagordet ”Fred mellan folk, krig mellan klasser” passar bra in på resonemanget ovan, men det är inte tillräckligt i diskussionen om migrationspolitik eller i en bredare diskussion om rättigheter. Det går inte att stärka asylrätten för en grupp, exempelvis arbetarklassen (det är dessutom praktiskt omöjligt), eftersom det handlar om universella rättigheter som alla människor måste ha. Vi måste arbeta för att efternamn inte skall spela någon roll på arbetsmarknaden eller i bostadskön, och att samma sak också måste gälla för rätten till en rättvis asylprövning. Och det gäller även om migranten så heter Bernadotte. Vissa menar att migrationen och försvaret av migranternas rättigheter inte är en fråga för socialister utan snarare en liberal hjärtefråga. Här sammanfaller dock arbetarklassens krasst ekonomiska intressen med realiseringen av universella mänskliga rättigheter.

Om vi återvänder till resonemanget ovan om liberalismen och förnekandet av reella mänskliga rättigheter för ”de andra”, borde därför exempelvis asylrätten vara ett område där alla vänsterkrafter istället har ett intresse av att gå i konflikt med just hycklande liberalism. Vi måste avfärda migrationen som en välgörenhetsfråga och istället se det ur ett solidaritetsperspektiv som påvisar våra gemensamma klassintressen. Det är hög tid att ifrågasätta, utmana och överta liberalernas makt över definitionerna kring migrationen och våra mänskliga rättigheter.

Kajsa Johansson

Noter:
1. Migration i den nya världsordningen (Rasismer i Europa 2), Antologi (red: Ingemar Lindberg & Magnus Dahlstedt) Medverkande författare: Avtar Brah, Giovanna Campani, Magnus Dahlstedt, Peo Hansen, Ingemar Lindberg, Mekonnen Tesfahuney & Aleksandra Åhlund. Agora förlag 2004
2. Uppgiften hämtad från Dahlstedt & Tesfahuney: Rörlighetens paradoxer – om ”migrationshot”, ett inhägnat Europa och en paranoid samtid i antologin.
3. Se Peo Hansens avsnitt I hypernationalismens Europa i samma bok
4. Se Dahlstedt-Tesfahuney, samma som not 2
5. Se Tesfahuney:s kapitel Globaliserad apartheid-Fästning Europa, migration och synen på de Andra i Faye & Echrane (red) Sverige och de Andra, Postkoloniala Perspektiv. 2001
6. Se hennes kapitel Internationell migration, socialt medborgarskap, kulturpanik i antologin.
7. På en pub inom restaurangkedjan ”Frogs” i Paris mobiliserades exempelvis engelska arbetare som strejkbrytare mot tamilska arbetare (trots att bägge grupperna var anställda på samma arbetsvillkor inom företaget). Se tidskriften Oreda nr 3-4 2004
8. Se not 5

Praktisk integration, inte abstrakta begrepp

I förra numret skrev Agnes Callewaert och Stefan Öberg ett debattinlägg som kritiserade den inriktning för ett radikalt antirasistiskt arbete som Christer Norlin föreslog i sin artikel Den svenska krutdurken i numret innan. Callewaert och Öberg vände sig mot Norlins synsätt att ”vi” svenskar ska integrera ”dom” – invandrarna – och hävdade också att ”de gamla” folkrörelserna inte är möjliga redskap i kampen. Här svarar Christer Norlin. Tidskriften Röda Rummet 3-4/2003.

Agnes Callewaert och Stefan Öberg (AC&SÖ) svarade på min artikel om integration och segregation i Röda rummet nr 1-03. En replik som gör mig väldigt konfunderad. De två debattörerna motsäger sig själva på nästan varje punkt i sina försök att vederlägga mig. De refererar inte till en enda undersökning eller vetenskaplig studie utan ägnar sig mest åt abstrakt tyckande som tycks hämtat ur ett vacuum där sociala och etniska problem inte tycks existera. Dessutom tillskriver de mig åsikter jag inte har, bland annat att svenskar för sig och invandrare för sig är homogena grupper. Det är något jag aldrig uttryckt och i sak givetvis nonsens. Likaså försöker AC&SÖ tillskriva mig ett borgerligt nationalistiskt perspektiv, vilket bara blir tomma ord. Den internationella utblicken upptar en stor del av min Röda rummet-artikel medan AC&SÖ:s inskränker sig till en abstrakt mening om globaliseringsrörelsen. Jag kan, för att ge ett slags balans, rekommendera AC&SÖ att studera den inställning en så icke-borgerlig och icke-nationalistisk personlighet som Rosa Luxemburg hade i dessa frågor.

Jag ska försöka göra diskussionen tydlig genom att gå igenom de två debattörernas argumentation i den ordning den kommer.

AC&SÖ inleder med att slå fast att de är oense med mig om att ”invandrarnas vardagliga kontakt med det svenska samhället blir mycket sporadisk”, och skriver i repliken att ”I Sverige idag är invandrarna en del av det svenska samhället”. Bara för att några rader senare påpeka att invandrarna har ”sämre förutsättningar, som till exempel svårigheter att få jobb,”.

I de vetenskapliga studier som gjorts är utanförskapet, segregationen, det som framför allt de utomeuropeiska invandrarna upplever som mest fruktansvärt, varför jag bara vill hänvisa till de forskningsresultat jag omnämner i min artikel. Utanförskapet är inte bara fruktansvärt att utsättas för, utan också ett långt mer komplext problem än vad AC&SÖ verkar förstå.

De siktar in sig på formuleringar och ordval och bygger upp sin argumentation runt detta. De anser exempelvis att jag använder fel ord när jag försöker beskriva klanernas roll i många av tredje världens länder. Ord som klan och kultur är i deras öron ”etnifierande”.

Begreppet kultur innefattar mycket. Det anger i sin ordagranna betydelse att det är något som, liksom samhällen, förändras över tid. Det bottnar delvis i hur långt och under vilka förutsättningar produktivkrafterna utvecklats i ett visst geografiskt område, till exempel ett land. Det var bland annat av den orsaken som den ryske revolutionsledaren Trotskij, för att länka frihetskampen för sitt land med den internationella arbetarkampen utvecklade teorierna om ”den permanenta revolutionen” och den ”ojämna och sammansatta utvecklingen”. De blev verktyg för att förstå den ryska revolutionens specifika karaktär och diskussionerna vid tiden för revolutionen handlade bland annat om att överbrygga de kulturella skillnaderna både inom Ryssland och i förhållande till omvärlden. En sådan analysmetod, med vetenskap och forskning som grund, måste också dagens socialister bemöda sig med att mejsla fram.

Ett specifikt samhälles kulturella utvecklingsnivå präglar i allra högsta grad människornas vardag och påverkar i stort sett hela vår livsföring – vårt sätt att kommunicera, vår bild av världen, hur och om vi ska bekämpa orättvisor – och oss själva. Den bilden ser fantastiskt olika ut beroende på var vi befinner oss. Att visa ett långfinger i Kirkutsk kan till exempel betyda något helt annat än att göra det i Stockholm. Familjestrukturen kan se häpnadsväckande olika ut i Sudan och i Sveg. Att därför få ta del av de ”koder” i socialt umgänge som är gångbara i Sverige är en önskan som inte kommer från mig utan anses som så viktig att invandrare själva har publicerat handböcker i ämnet.

Till exempel har en turkisk man berättat att han inte kunde förstå varför han aldrig fick något arbete i Sverige. I sitt hemland var han ansedd som en mycket skicklig yrkesmänniska. Vid varje anställningsintervju argumenterade han livligt om sin yrkesskicklighet. När den som intervjuade ställde frågor, avbröt mannen och inflikade allt han för tillfället kunde komma på. Allt för att visa sitt intresse och sina kunskaper. Resultatet? Tja, han ansågs vara av den jobbiga sorten.

Av största vikt är ändå att påpeka att man lär sig dessa ”koder” främst i ett socialt umgänge, där det blir ett viktigt sätt att kommunicera, ibland långt viktigare än ord. Och är det broar vi ska bygga så!

AC&SÖ ser på kultur som att ”det är en identitet som skapas när människor kommer hit och som inte är någon färdig kultur människor bär med sig”. Men det är väl självklart så att var och en som kommer hit har sin alldeles speciella historia, sin bakgrund, sitt kulturella arv med sig. Och det är just vad det handlar om. Att visa att dessa erfarenheter har ett värde, att denna särskilda individ kan få fortsätta att utvecklas som individ också när han/hon kommit hit.

Därför är det viktigt att göra en seriös utvärdering – en validering – av den invandrade individens kunskaper för att sedan på bästa möjliga sätt tillsammans med denne lägga upp en studieplan som möjliggör ett värdigt arbete och en utveckling av de kunskaper han/hon redan har samt anpassa dem efter förhållandena just här. AC&SÖ vänder sig med kraft emot detta, inte genom att visa på forskning eller ens någon form av undersökning. Istället argumenterar de kryptiskt att ”De frågor CN tycker är viktiga i en introduktionskurs återskapar dessutom det dominerande samhällets syn på invandraren som reaktionär och konservativ”. De säger sig vilja vederlägga denna min förkastliga hållning genom att ta upp exempel på något helt annat – att invandrade män ofta anställs i kvinnodominerade yrken. Jag förstår inte kopplingen. Dessutom tillägger de att ”Vem begär att vi ska göra en kunskapstest bara för att vi finns till?”

Begäran om kunskapstest är en mycket klar önskan från invandrarna själva, vilket jag återgett forskningsresultat på i min tidigare artikel. Skälet är att de ska kunna anpassa sina tidigare kunskaper till förhållanden som passar här och i slutänden att få ett arbete de har utbildning och kunskaper för. I nuvarande system måste all utbildning, ofta från grundskolenivå, göras om på nytt. För de flesta är detta ogörligt på grund av försörjningsbörda med mera. Resultatet blir att vi får tekniska ingenjörer som får gå till ett arbete som städare och vantrivas med sitt liv varje dag.

AC&SÖ:s argumentation blir obegriplig eftersom de själva senare i artikeln hävdar att ”Det skulle likaså vara bra om alla invandrare fick göra en utbildningsutvärdering med möjlighet till skräddarsydd komplettering”. Alltså det jag argumenterar för.

Slutligen ifrågasätter AC&SÖ om vi verkligen ska kämpa inom folkrörelserna, eftersom dessa stelnat och ”blivit en del av makten”. De tycker, trots att de tillhör ett parti som säger sig vilja göra fackföreningarna till kamporganisationer, att vi ska vända dessa ryggen. De uttrycker att ”I CN´s vision är det genom arbetarrörelsens organisationer som invandrarna ska bli integrerade. Vi vänder oss mot detta, bland annat därför att vi tycker det finns risk för envägstänkande”.

AC&SÖ:s hållning blir här mycket förvirrande. De anser att invandrares låga representation i fackliga organisationer, hyresgästföreningar och så vidare beror på att det är organisationer med inflytande och makt. Men denna underrepresentation beror, enligt AC& SÖ, ”inte på invandrares bristande organisering. Tyvärr begränsas invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter (!) de används när majoritetssamhället vill föra ut ett budskap och inte har andra kanaler”. Vad menar AC&SÖ med ”majoritetssamhället”? Varför diskuterar de invandrarföreningarna i en diskussion om arbetarrörelsens organisationer? Menar de verkligen att invandrarföreningarna bara är ett redskap åt det de kallar ”majoritetssamhället”? Vem begränsar deras roll och hur i så fall? Och vad menar de med ”kulturaktiviteter”? För mig låter dessa meningar bara som en mystisk konspirationsteori där AC&SÖ reducerat invandrare till en slags boskapshjord som endast förmår handla på initiativ av ”majoritetssamhället”. Dessutom får de inte tilldelat sig någon makt.

Poängen med att arbeta inom arbetarrörelsens organisationer är inte att vare sig Socialistiska Partiet eller invandrare ska tilldelas några särskilda roller eller någon särskild makt. Poängen är just att det är i dessa organisationer som arbetarklassen organiserar sig för att skapa en kollektiv styrka som kan flytta fram deras positioner en smula. Enade vi stå! Att medvetet integrera invandrare i dessa organisationer tjänar två syften. Dels givetvis att dra in invandrare i en kamp tillsammans med arbetarklassen. Dels att det skulle tillföra arbetarrörelsen nya erfarenheter, kollektivet skulle stärkas och integrationen skulle bli en naturlig del av vardagen i stället för något alldeles särskilt i sig. Ungefär som att lära känna varandra, helt enkelt. Dessutom skulle invandrarna kunna befrukta rörelsen med en internationalistisk utblick och en allmän social inblick i deras liv här som skulle göra det mycket svårt för till exempel Sverigedemokraterna att göra de inbrytningar i arbetargrupper som de har lyckats med på sina håll och som utgör den stora faran för en fascistisk utveckling.

AC&SÖ skriver själva på slutet att ”vi revolutionärer måste sträva efter att föra ut och förankra idéer inom arbetarklassen och bland arbetarungdomar”. Något innan har de skrivit att de tycker att jag ser för pessimistiskt på framtiden och att ”vi inte ska underskatta kraften i rörelser som antikrigsrörelsen, World Social Forum, kampen mot EU, mot Världsbanken och så vidare”. Ja men snälla, det är ju precis vad jag skrev i min förra artikel! Att förankra idéer inom klassen är att delta, att finnas på plats, att kämpa tillsammans med. Jag har i min artikel också ett långt resonemang om hur viktigt det är att knyta denna vardagliga kamp med en internationell utblick och tar med just World Social Forum som exempel.

Där handlar det kanske inte så mycket om, som i AC&SÖ:s slutkläm, att ”söka efter krav och paroller”, som att i första hand delta mitt i rörelsen. Att kämpa för att klassens olika skikt enas i vardaglig kamp så att den kan bryta kräftgången och börja ta några stapplande steg framåt. Parollerna i sig måste vi formulera tillsammans, och inte ”åt” rörelsen.

Somaliska kvinnor

Om vi tror att vi (bara) på ett abstrakt sätt kan kalla den tilltagande oron i breda befolkningsskikt för rasism och nöja oss med det så är vi farligt ute. Man kan inte rycka på axlarna och skylla på någon annan när det bara är vi själva som kan axla ansvaret. Den nyliberala låt gå-politiken har inte varit särskilt framgångsrik i ekonomiskt avseende och är det än mindre socialt. Vi måste börja bry oss, dra med, ingripa, lära oss och även lära ut. För som socialister har vi skaffat oss erfarenheter som vi måste kunna delge också den invandrade delen av befolkningen. Det är väl själva andemeningen med en politisk organisation?

Jag kan ta ett exempel. Somaliska kvinnor åker ofta hiss även om trappan de ska gå inte är särskilt lång. Detta retar en del av den befolkning som inte förstår varför till vansinne.

Orsaken till att kvinnorna tar hissen är oftast att de är omskurna, uppsprättade och ihopsydda om vartannat med infektioner och trasiga underliv som följd. Det gör helt enkelt för ont att gå i trappor. Det finns då, lite hårddraget, tre sätt att bemöta detta problem:

1. Undvik kvinnorna, tala om din irritation över deras lättja, skäll ut dem eller i värsta fall ge dig på dem fysiskt.
2. Undvik dem som skäller på de somaliska kvinnorna, skäll ut dem eller, i värsta fall, möt dem med ett basebollträ på en demonstration. På det sättet har Sveriges kanske livaktigaste och största antirasistiska organisation, Stoppa Rasismen, slagit ihjäl sig själv i min hemstad Örebro. Huvudsaken blir att du säger till de somaliska kvinnorna att omskärelse inte har med kultur att göra. Eller att kvinnor världen över är förtryckta och att hon därför inte är mer utsatt än någon annan.
3. Ett tredje sätt att förhålla sig är att om du själv känner till orsaken till att kvinnorna använder hissen, så tala om det för den indignerade. Bjud en somalisk kvinna på kaffe och försök ta reda på vad hon vill. Kan ni tillsammans starta upp matlagningskurser i Hyresgästföreningens regi? I ABF:s? Vad har deras barn för intressen, är det något du kan göra? Finns det någon fotbollsklubb du känner till som skulle ta emot dem? På det sättet kan du bygga en social bro som gör att du också kan diskutera frågan om omskärelse. Att det är fråga om stympning och att de förstör sina döttrars liv om de stympar också dem. Att det av det skälet dessutom är belagt med stränga straff i Sverige. Kvinnlig omskärelse är tyvärr ganska vanligt bland dessa grupper av invandrare även i Sverige.

Om sedan mannen till en av dessa kvinnor tar sig en ny första hustru, vilket heller inte är ovanligt, så hamnar kvinnan i ett utanförskap som vi har svårt att ens föreställa oss. Och lösningen på det kan ju inte vara, som några ljushuvuden i SSU föreslagit, att tillåta bigami. Lösningen måste heta folkbildning, information och social integration. Inte uppifrån, inte från något ”majoritetssamhälle”, utan just av oss själva i vår vardag, i våra bostadsområden, på våra arbetsplatser och så vidare.

Det gäller att återknyta till den röda tråd som Elise Ottesen Jensen och Hinke Bergegren lade ut med sitt fantastiska pionjärarbete i sexualupplysningsfrågan i tidigt 1900-tal. Ett arbete som betytt så oerhört mycket och i vars förlängning bland annat sexualupplysningen i skolan gjordes obligatorisk. Obligatorisk just för att alla skulle få del av upplysningen.

Jag hoppas slutligen att vi i fortsättningen kan föra en diskussion mer baserad på verklighet, forskning och vetenskapliga studier än att kivas om begrepp eller tillskriva varandra egenskaper och åsikter vi inte har. Det skulle föra diskussionen framåt.

Christer Norlin

Invandrarna kvar i väntrummet

Björn Rönnblad recenserar I välfärdsstatens väntrum – studier av invandrares socialbidragstagande Eva M Franzén, Göteborgs universitet. Institutionen för socialt arbete. Röda Rummet 1/2003.

Invandrare, oavsett ursprungsland, är klart överrepresenterade bland socialbidragstagare jämfört med den infödda befolkningen. Störst hinder i sina försök att bli självförsörjande möter invandrare från typiska flyktingländer. De slutsatserna drar forskaren Eva M Franzén i den nyligen framlagda doktorsavhandlingen I välfärdsstatens väntrum. Det är i glappet mellan den officiella integrationspolitikens målsättningar och den betydligt gråare verkligheten hon satt sitt forskarljus. Där den officiella politiken anger två år som skälig tid för de invandrare som kommit till Sverige för att uppnå introduktion och integration visar det sig i praktiken att det tar upp till 15 år i Sverige innan överrepresentationen i socialbidragsstatistiken försvinner.

Eva Franzén är tidigare yrkesverksam socionom och har bland annat arbetat med socialt stöd till flyktingar. Hennes möten med människor som flytt till Sverige är en av utgångspunkterna för avhandlingsarbetet.

Avhandlingen består av fyra olika delstudier, varav tre är kvantitativa beräkningar som baserar sig på ett stort statistiskt material och en är en kvalitativ intervjuundersökning, där invandrarna själva berättar hur de ser på att vara socialbidragstagare. Som bakgrund till studierna finns också en intressant historik över invandringen till Sverige, och statsmakternas försök till integrationspolitik.

De statistiska beräkningarna visar inte bara en tydlig överrepresentation av socialbidrag hos invandrare i förhållande till svenskfödda, utan också att denna överrepresentation kvarstår efter att bakgrundsfaktorer som bland annat ålder, utbildning och boende eliminerats. ”En möjlig tolkning är därför att det långa bidragstagandet är ett direkt resultat av diskriminering”, skriver Franzén i sin avslutande kommentar. Hon menar att hennes studie pekar på att utvecklingen under de senaste decennierna gått i motsatt riktning mot integrationspolitikens mål. ”Invandrare har fått en underordnad ställning på ett flertal viktiga områden i samhället. De har generellt sett hamnat i välfärdens utkanter. En förklaring kan vara att välfärdsstatens insatser, skyddsnät och bidragssystem har en sådan utformning att invandrare och flyktingar hamnar utanför alltför länge. Invandrarna hamnar i ett väntrum.”, skriver hon. Och eftersom bidragssystemen i stor utsträckning är knutna till arbete och arbetsmarknad så blir de kvar i detta väntrumväntrummet eftersom ”tröskeln är för hög till nästa rum”.

Resultaten i avhandlingens studier är kanske inte så sensationella – idag är väl kunskapen om denna marginalisering av invandrare närmast vedertagen, (vilket dock delvis kan bero på just denna avhandling, vars första delstudie publicerades redan -97) – men sammantaget ärI välfärdsstatens väntrum ett tungt vägande bidrag till diskussionen om hur segregationen ska motverkas.

Björn Rönnblad

Den svenska krutdurken

– invandrare, segregation och en möjlig klassammanhållning

Extremhögern går framåt. I en grogrund av arbetslöshet, försämrade levnadsvillkor och sönderfallande folkrörelser växer vardagsrasismen. Sverigedemokrater vinner städ för sin invandrarfientliga ”folkhems”-retorik. ”Invandrarfrågan” är en krutdurk som riskerar bli alltmer lättantändlig. Hur kan radikala antirasister kontra den allt skarpare segregation som idag råder i ”integrationens” Sverige? Christer Norlin sätter sitt fokus i brytpunkten mellan globala klassklyftor och det lokala gräsrotsarbete som skulle kunna dras igång i återuppväckta rörelseorganisationer typ ABF, LO-facken och Hyresgästföreningen. Målet, att samla arbetarklassens gemensamma mångetniska kraft, kan nås med ”social integration”, menar Norlin. Hur kan det bli möjligt? Från Tidskriften Röda Rummet 1/2003.

En vårdag i slutet av sjuttiotalet står jag och tittar på en grå betongfasad i ett av Västerås miljonprogramområden. Nyanlända chilenska flyktingar ska just smycka väggen med en färggrann muralmålning. Luften är klar och det går att andas framtid. Överallt i samhället förs en livlig debatt om hur arbetarklassen ska erövra makten. De socialdemokratiska kvinnorna diskuterar ”det goda samhället” och lägger fram rapporten ”Kvarteret framtiden” och LO mejslar fram löntagarfondsförslag. Två försök att skissa på en möjlig och mänsklig socialism, som bägge diskuteras livligt i studiecirklar och på arbetsplatser.

Själv arbetade jag under denna tid på Hyresgästföreningen i Västerås som drog igång muralmålningsprojektet. I takt med att målningarna växte fram på flera av de gråaste betongfundamenten i området blev de alltmer ett utflyktsmål för omgivningens infödda svenskar. Människor möttes och livliga diskussioner uppstod.

De här bostadsområdena uppfördes inte med integration eller blandning som utgångspunkt. Segregeringen har alltid funnits inbyggd. Folkhems- och miljonprogramsbyggena var tänkta som en total standardhöjning för arbetarklassen, från hälsovådliga ruckel till varma, hygieniska bostäder i fungerande stadsdelar där man arbetar, konsumerar och lever sitt sociala liv. Men de etniska aspekterna var aldrig ens aktuella.

När Sverige i mitten av sextiotalet hade stor arbetskraftsinvandring låg byggandet i topp. Då uppfördes närmare 80 000 bostäder i flerbostadshus årligen. Tjugofem år senare hade nybyggnationen sjunkit drastiskt. År 1991 byggdes 17 000 bostäder, varav flertalet var villor och bostadsrätter, medan antalet hyreslägenheter bara var 1 500. Och eftersom nära 9 000 bostäder beräknas ha rivits under åren 2001-02 har nettobostadsbeståndet alltså minskat, och det i en situation när mellan 25 000 och 40 000 lägenheter årligen skulle behöva byggas de närmaste tio åren för att bostadsbristen ska minska.

Idag säljs allmännyttan ut till privata intressen i många kommuner De privata hyresvärdarna kan, sedan bostadsförmedlingarna avskaffades, välja sina hyresgäster fritt på den ansträngda bostadsmarknaden. Därför är invandrare i dag nästan uteslutande hänvisade till bostadsområden där få infödda svenskar bor. Då dessutom ”Lagen om eget boende” gör att invandrare har rätt att fritt välja var de vill bo blir det oftast i områden med gott om landsmän. Nyanlända flyktingar ser oftast det som en trygghet till en början. Och även om denna inställning avtar ju längre de bor här bildas det lätt enklaver av människor med liknande etnisk bakgrund. Det innebär inte bara en ansamling av invandrare på krisorter utan också att flera miljonprograms-områden runt våra stora och mellanstora städer blir ”invandrarområden”. När exempelvis Tensta och Rinkeby var nybyggda på sjuttiotalet var andelen utlandsfödda där mellan tio och tolv procent. Idag är det 60-70 procent.

De infödda svenskar som bor kvar i dessa områden är de med svaga ekonomiska resurser, och inte sällan med sociala problem. Invandrarnas vardagliga kontakt med det svenska samhället blir mycket sporadisk. Områdena får alltmer karaktären av problemområden. Segregationen finns därför inbyggd från allra första början. De svenskar som lyckats hyggligt flyttar ifrån dessa områden till ett boende som upplevs som ”tryggare”, inte minst med tanke på barn och skolgång. Situationen ser likadan ut i både stora och mindre städer.

Idag har muralmålningarna på betongfasaden i Västerås flagnat. Under de tjugofem år som gått sedan den målades har stora politiska bakslag skett i världen. Vad har dessa omvälvningar lett till? Hur långt har segregationen gått i dagens Sverige och hur ser de sociala levnadsvillkoren för olika grupper ut? Och inte minst: hur kan socialister och andra radikala människor agera för att överbrygga de nationella och etniska barriärer som så förödande effektivt hindrar en framgångsrik klassförankrad kamp för ett bättre samhälle? Det är de frågor som denna artikel ska belysa.

Etnifierad globalisering

För att försöka besvara frågorna måste man först ta en titt runt om i världen. Vad nog ganska få förstod den där vårdagen på sjuttiotalet i Västerås var att de då nyanlända latinamerikanska flyktingarna var en symbol för ett skärpt internationellt klassförtryck. De hade flytt inte bara ifrån en blodbesudlad regim utan också ifrån det nyliberala experimentet som då inletts i Chile. Ett experiment som de kommande årtiondena kom att spridas till arbetarbefolkningen världen över med allt större tyngd.

Den strukturella omvandling som kapitalismen genomgått sedan dess innebär dels en proletarisering av tredje världens befolkning, dels en globalisering av kapitalrörelserna och därmed ett behov för de härskande att ta kontroll över industrialiserade regioner snarare än nationer. För detta behövs en lokal och regional mellanhand, en lokalt baserad överklass som kontrollerar regionens proletariserade befolkning. Som exempel kan nämnas det stöd som imperialismens herrar ger till olika härskande klaner i Mellanöstern, Centralasien och i vissa afrikanska regioner. Dessa länder, exempelvis Afghanistan, Libanon och Uganda, har tidigare inte varit nationer i vår bemärkelse med en homogen nationell identitet, med etnisk och kulturell homogenitet, utan mer en blandning av befolkningsgrupper styrda av lokalt baserade klaner. En grupp familjer eller släkter äger det mesta av jorden i ett område och utgör därmed en slags lokal feodal överklass. Dessa härskande klaner utnyttjar de etniska skillnaderna inom befolkningen och splittrar den arbetande klassen genom att skapa konstlade motsättningar till andra befolkningsgrupper i regionen, ofta med religionen som förtecken.

De etniska konflikterna i tredje världen blir därför en biprodukt av imperialismen och kapitalets globalisering. Därmed konserveras och förstärks de feodala hierarkiska strukturer som funnits. Det imperialistiska stödet till olika diktatorer visar att det är fråga om en global expansion av det kapitalistiska produktionssättet snarare än ett försök att ”sprida demokrati”.

Den kapitalistiska expansionen efter andra världskrigets har varit explosionsartad. Den gränsdragning och det behov av imperialistisk kontroll som tvingade på regionerna konstlade nationella gränsdragningar och nationella identiteter har inneburit att de regionalt styrande klanerna konkurrerar med varandra om nationellt inflytande som klass för att få behålla sina privilegier. De etniskt/kulturella och religiösa drag som åberopas har därför utgått ifrån den härskande klassens behov av att kontrollera en allt mer proletariserad befolkning. Den etniska identiteten står därför oftast i direkt motsättning till arbetarbefolkningens behov av klassmässig solidaritet och därmed också i motsättning till att klassförtrycket upphävs. I de centralafrikanska staterna har det därför varit lättare att underblåsa etniska konflikter än exempelvis i det mer industrialiserade och proletariserade Sydafrika.

Omställning har inte skett utan klass- eller klankonflikter, vilket den senaste utvecklingen i Afghanistan är ett exempel på. Imperialismens stöd till den härskande klan som bäst tar tillvara dess intressen innebär vanligtvis ett stöd till en mer eller mindre brutal förtryckarregim. Flyktingströmmen från bland annat de oljeproducerande länderna har därför ökat markant i och med ”globaliseringen”. Globaliseringen orsakar också arbetslöshet i väst bland annat till följd av att produktionen allt oftare förläggs till ”låglöneländer”. Kapitalismens expansion suger alltså inte upp de arbetslösa i väst i samma omfattning som förr utan proletariserar i stället tredje världens befolkning. Globaliseringen och industrialiseringen av livsmedelsproduktionen skapar det ”reservproletariat” i tredje världen som behövs för att befolka de gigantiska industrikomplex som byggs där. Därmed ökar också de globala sociala spänningarna.

För att de härskande ska kunna genomföra denna för kapitalismens överlevnad nödvändiga omstruktureringen, globaliseringen, behöver de en acceptans från arbetarklassen. Om den inte är möjlig att uppnå används ökat tvång och förtryck. Acceptansen försöker de styrande uppnå genom att få de traditionella arbetarpartierna och fackföreningarna att helt acceptera kapitalismen som samhällets grundval. I och med det har man åstadkommit det mest primära – att tämja arbetarklassens massorganisationer.

Individualistiskt sönderfall

För att inte de stora medlemsmassorna i dessa organisationer ska resa sig i protest mot ledningens anpassningspolitik så måste borgerligheten vinna kampen om den politiska dagordningen. Varje fråga, stor som liten, måste individualiseras och avskiljas från varje koppling till det sammanhållande politiska och ekonomiska system som binder dem samman.

Pensioner och socialförsäkringar privatiseras, miljön snuttifieras, genusdebatten handlar om identifikation och chefskap och invandrardebatten blir en fråga om ”onda och goda”. Det vi vanligtvis kallar ”vänster”, bland annat vänsterpartiet, orienterar sig allt längre bort från klasspolitik, och många ”enfrågerörelser” får en allt kraftigare individualistisk slagsida.

Denna söndermalningsprocess av arbetarklassens kollektiva självmedvetande, dess självförtroende och självständighet i förhållande till borgarklassen har, tillsammans med att arbetarorganisationernas ledande skikt kapitulerat, lett till att folkrörelserna långsamt ruttnar bort. I fackföreningar, hyresgästföreningar och i kooperationen där det tidigare sjudit av verksamhet och framtidstro sitter idag en och annan grånad relik och drömmer sig tillbaka till forna dagar. Några stalinister talar förvirrat om ”folkhemmet ” och en och annan anarkist ältar sitt individuella hat till det samhälle som endast förtjänar gatsten. I denna uppluckrade och atomiserade miljö känner sig de som vuxit upp med folkrörelsen, som identifierat sig med arbetarklassen och som anser sig ha deltagit i samhällsbygget, svikna.

Detta är ett fenomen som Sverigedemokraterna förstått bättre än kanske någon annan politisk organisation i landet. Genom att koppla folkhemstanken till sitt ”nationella program” har de lyckats appellera till just gamla socialdemokrater som inte längre känner igen sig. Enligt liknande grundmönster som det klanledare eller mullor i tredje världen följer när de bekämpar den för tillfället härskande klanen med sina egna religiösa eller etniska förtecken för att erövra makten så försöker Sverigedemokraterna så split i arbetarleden för att erövra ställning som den härskande klassens representant i Sverige.

Inte heller den antirasistiska rörelsen har kunnat undvika denna utveckling. Från att ha varit en rörelse som syftat till massorganisering och djup förankring bland medborgarna har den, särskilt efter Göteborgshändelserna i juni 2001, tenderat att bli alltmer individualistisk genom en mer ensidig inriktning på manifestationer som av allmänheten ses med allt större skepsis ju mer dominerande de svarta rånarluvorna blir. Därmed riskerar de att segregera sig själv alltmer.

Den globaliserade nyliberala politiken leder till en astronomisk ojämlikhet, vilket också är ett av dess huvudsakliga syften. De kolossala industrikomplexen i världen tornar som monument över en gigantisk kapitalkoncentration som innebär en så effektiviserad produktion att konkurrensen om arbete är stenhård i global skala, vilket starkt bidrar till att detronisera arbetarklassen som kollektiv politisk kraft.

Medan denna splittring i tredje världen sker med brutala metoder, sker den i väst oftast med materiella medel där social skiktning är ett viktigt inslag. Följ bara kurvan från högutbildade akademiker med ”spetskompetens” ner igenom den fallande skalan till lågutbildade långtidsarbetslösa. Alla på stegen är indragna i produktionsprocessen på ett eller annat sätt, men med en skillnad i social status och ställning som är historiskt unik.

Det sociala varat att man som människa formas av sin sociala miljö innebär idag att var och ens personliga identitet står i relation till ens värde på marknaden och inte till att man är individ i en social klass eller ens till ens ”nytta” i samhället. Vi manifesterar social status i de varor vi omger oss med. Att inte äga är idag att vara misslyckad, lat, obegåvad och att sakna vilja. Att skaffa sig ”respekt”innebär att skaffa sig så mycket som möjligt av bytesmedlet pengar. Detta är i praktiken ett socialt mentalt våld, som i ett av sina mest absurda exempel kan illustreras med att porrkungen Milton idag lever som en respekterad affärsman i ledningen för ett börsnoterat företag. Sådant skapar en allmän samhällsmoral som får förödande konsekvenser när den anammas bland egendomslösa och marginaliserade. Har man inget jobb och ingen som bryr sig kan det kanske vara frestande att råna en Seven Eleven för att synas och få ”respekt”.

Att var och en söker sin egen materiella status är ett uttryck för att vi i väst pressas av ett individualistiskt synsätt. Men också människomassorna i delar av tredje världen har i den globala skövlingens kölvatten impregnerats med detta synsätt, vilket lett till att många tidigare klassbaserade massrörelser ersatts med individuell desperation där fundamentalistisk terror bara är ett uttryck. Man kan idag visserligen se en hoppfull tendens till motsatsen, med ett begynnande uppsving för radikala klassrörelser framför allt i Latinamerika. Men sammantaget är vi ännu inne i en internationell politisk högerkantring där borgarklassens ideologiska och politiska övertag genomsyrar det mänskliga medvetandet.

Globaliseringen är den materiella och politiska orsaken till den terror som världsordningens härskare säger sig vilja bekämpa och till de flyktingströmmar som söker sig till dess huvudländer.

Strukturell segregation

Svenskar i allmänhet och invandrare i synnerhet har nästan helt slutat delta i folkrörelsen och i och med det har den minsta sociala kärnan, familjen, blivit reträttplats för arbetarbefolkningen. När denna befolkning utsätts för prövningar i form av arbetslöshet, minskade inkomster och försämrad social standard eller oro för hotande påfrestningar så är det inte svårt att förstå att det är inom denna kärna som den sociala vreden ofta får sitt mest primitiva uttryck. Från missbruk, våld och misshandel inom familjen till rädslan för allt hotande och främmande ”där utanför”. När de sociala kontaktlänkarna brister så brister också vår möjlighet att på ett verkligt och socialt sätt delta i samhällslivet.

Makten över våra liv och inflytandet i samhället blir därmed urholkad på alla nivåer, vilket är en förutsättning för den globala ekonomiska omstruktureringen. En helt rörlig arbetsmarknad (läs arbetarklass) förutsätter inte bara privatisering av offentlig verksamhet, lönedumpning och liknande, utan också avsaknad av kämpande folkrörelser som skulle kunna sätta käppar i kapitalismens allt snabbare snurrande hjul.

Experimentet Chile inledde alltså ”globaliseringen” och därmed även en ny epok av massflykt, varav en rännil funnit sig till Sverige. Och den som orkar tränga igenom den offentliga statistik som finns tillgänglig kommer att finna ett förkrossande bevismaterial över hur segregerande, för att inte säga rasistiskt, det svenska samhället behandlar människorna som utgör denna rännil. Det pågår en etnisk segregation som går hand i hand med uppsplittringen av och attackerna mot arbetarklassen i stort. Jag ska här försöka göra en konkret genomgång av hur denna strukturella diskriminering ser ut i ”integrationens” svenska samhälle.

1985 bytte flyktingmottagandet myndighet från Arbetsmarknadsstyrelsen till Invandrarverket och kommunernas socialförvaltningar. Från att ha varit en fråga om hur man så fort som möjligt skulle kunna slussa in invandrarna i arbete blev integrationen i stället en fråga för de sociala myndigheterna. Och när tonvikten inte längre låg på arbete och försörjning lades större tyngdpunkt på boendet. Flyktingförläggningar stängdes på löpande band och invandrarna fick bosätta sig fritt i samhället. Vad myndigheterna inte tog hänsyn till var att de lediga bostäderna i första hand fanns i områden där den svenskfödda befolkningen flyttade ut eller i de så kallade ”krisorterna” som varvskrisens Malmö och Landskrona.

Integrationen försvårades på det sättet dubbelt. Dels på grund av att möjligheterna att få ett arbete på dessa orter var minimala, dels för att bostadsområdena som svenskarna lämnade snabbt blev ”invandrarområden”. De berörda kommunernas sociala budgetar ansträngdes hårt både av att inkomster från stora näringar försvann och av att man i stället fick ökade kostnader för att försörja alltfler nya socialbidragstagare. I västra Skåne har till exempel bara 30 procent av de bosniska männen arbete, medan de i regioner där inte krisnedläggningarna drabbat så hårt kan ha en sysselsättningsnivå på 90 procent.

Under åren 1991-93 slogs omkring 600 000 personer ut från arbetsmarknaden i Sverige. Bland utomnordiska invandrare ökade under samma år arbetslösheten från 35 procent till 60 procent, dubbelt så mycket som bland infödda svenskar. För manliga utomnordiska invandrare tar det dessutom i genomsnitt elva år att nå en sysselsättningsgrad på ens 50 procent, vilket de inomnordiska invandrarna uppnår redan efter tre år. Det finns också otaliga vittnesmål om hur intresserade arbetsgivare är, ända tills de får höra den arbetssökandes namn!

I de fall invandrare får arbete är det mycket sällan det sker inom det yrkesområde de har utbildning för, om det är en avancerad yrkesutbildning. Om någon invandrare ändå lyckas få ett sådant arbete blir han eller hon sämre betald än den svenska arbetskraften. De som får arbete proletariseras alltså oftast oavsett tidigare utbildning. Drygt 20 procent av den manliga utländska arbetskraften arbetar inom verkstadsindustrin, jämfört med cirka 15 procent av de svenska. Av de utländska kvinnorna arbetar 32 procent inom vård och omsorg.

De invandrade männen anställs ofta i tidigare kvinnodominerade låglöneyrken som lokalvårdare, vårdbiträde och liknande. Det är kanske inte alltid negativt eftersom de då möter svenska kvinnor som jämställda arbetskamrater, men det är negativt för den invandrades bild av hur ”samhället” betraktar dem, i synnerhet om de är högutbildade.

Utestängda från facket

Sysselsättningsnivån kan jämföras med arbetslösheten i stort. Under åren 1979-85 hade närmare 75 procent av invandrarna från bland annat Sydeuropa och utomeuropeiska länder arbete i landet. I dag är siffrorna de omvända för de flesta utom för sydamerikaner, vilka ofta levt i Sverige många år. Jämför man det med sysselsättningsgraden inom de mest proletära yrkena så inser man lätt att de utomeuropeiska invandrarna, ifall de har arbete, nästan uteslutande tillhör arbetarklassen. Till det kan läggas att invandrare dubbelt så ofta som svenskar har tidsbegränsade arbeten, och dubbelt så ofta bullriga och enformiga jobb.

Ett problem som börjat diskuteras på senare tid är att flyktingar som väntar på uppehållstillstånd inte kan få tillfälligt arbetstillstånd. De tvingas alltså inte bara bosätta sig på orter utan arbetstillfällen, de är också förbjudna att påbörja integrationen med att ta sig ett arbete innan alla formaliteter är avklarade. De tvingas på så sätt att påbörja sitt nya liv i passivitet, isolering och bidragsberoende.

Även de invandrare som har arbete är särbehandlade, och då inte bara genom att de befinner sig i lågt betalda arbeten med dålig arbetsmiljö. De är också utestängda från fackföreningarna. Trots att invandrare exempelvis utgör 21 procent av medlemmarna i Metall utgör de endast fyra procent av de förtroendevalda i förbundets avdelningar. Informationen från fackföreningarna är ofta mycket bristfällig och med tanke på hur olika facken fungerar från land till land leder det ofta till oförståelse och passivitet från invandrarnas sida. Carlos Nunez, samordnare i nätverket Fackligt aktiva invandrare (FAI) uttrycker det som att ”Vi har kommit till Sverige med helt olika föreställningar om vad facket är. För latinamerikanerna är facket en kamporganisation. De är vana att gå ut på gatorna och skrika när något är fel. Så går det inte till här. Våra kamrater från före detta Sovjetunionen ser facket som en myndighet, ingenting mer. Afrikanerna har ofta ingen erfarenhet alls. Facket är ett helt nytt begrepp för dem.”

I arbetskraftsinvandringens barndom på femtio- och sextiotalen fungerade integrationen på arbetsmarknaden bättre. Arbetare som rekryterades fick samma försäkringsskydd mot sjukdom, olycksfall och arbetslöshet och samma arbetsvillkor och lön som svenska arbetare. Det skrevs också in i avtal att de som rekryterades skulle förbinda sig att vara medlemmar i facket så länge som de arbetade i Sverige. I dagens LO, där klasskampen torkat ihop till oigenkännlighet, diskuterar man begränsad invandring i stället för bra arbetsvillkor för alla.

På den tiden fick invandrare tillgång till arbete och försörjning och ingen frågade efter deras svenskkunskaper eller sociala kompetens. Men innanför fabriksportarna uppstod ändå segregering främst beroende på att de hitflyttade erhöll de ”sämsta” arbetena. På så sätt skapades lätt enklaver med olika invandrargrupper även inom industri och offentlig sektor. De blev fast i samma slitsamma arbeten utan att erbjudas kompetensutveckling och utbildning för att svara mot arbetslivets nya krav när arbetsorganisationen förändrades eller ny teknologi infördes.

Dagens närmast totala utestängning från arbetsmarknaden innebär att 20 procent av befolkningen, de med invandrarbakgrund, inte kan räkna med likvärdiga chanser till arbete och försörjning som de 80 procent som är svenskar. Det visar sig genom att risken för arbetslöshet är 30 procent högre för ungdomar med minst en utlandsfödd förälder än för etniskt svenska ungdomar. För de ungdomar som invandrat före skolstart är risken 50 procent högre, trots att de har ”svenskkompetens”.

Boende och utbildning

I globaliseringens anda består dagens nybyggnation i första hand av privatägda bostäder, antingen villor eller bostadsrätter. Idag är fastighetsbolagens främsta inkomst byggande och försäljning av bostadsrätter, och det är helt upp till ”marknaden” vad som byggs. JM-koncernen har till exempel på det sättet femdubblat sin vinst. Och hyrorna i Sverige ligger 25-30 procent högre än övriga EU-länder. En prisökning som framför allt beror att räntesubventionerna hårdbantats för att finansiera marginalskattereformen.

Till de nyproducerade egenägda bostäderna flyttar de mer välsituerade svenskarna. Skulle en invandrare vilja söka sig dit finns flera hinder på vägen. Över hälften av de som försökt anser sig ha blivit diskriminerade, bland annat av bankerna när de sökt lån.

Nyligen har en diskussion väckts av (s)- kommunalråden Göran Johansson och Ilmar Reepalu i Göteborg respektive Malmö, som ifrågasätter lagen om eget boende. De anser att invandrare som flyttar hit i stället ska hänvisas till orter där det finns möjligheter till utbildning och arbete, och där samtidigt tillfälligt arbetstillstånd skulle kunna utfärdas.

Utbildningsnivån hos de invandrare som kommer hit är mycket skiftande och täcker hela skalan från analfabetism till högutbildade ingenjörer och läkare. Verket för högskoleservice (VHS) gör en kostnadsfri bedömning av varje enskild invandrares utbildning på gymnasie- och högskolenivå för den som önskar. Tyvärr görs bedömningen inte automatiskt, man måste själv vända sig till studie- eller yrkesvägledare, flyktingförläggning eller arbetsförmedling, och informationen om denna möjlighet är mycket bristfällig. Ett annat problem är att flyktingar ofta inte har med sig några intyg från hemlandet.

Värderingen av utbildningen från hemlandet anpassas inte till de fortsatta studierna i Sverige, vilket ofta leder till att den invandrade ofta får göra om hela den grundutbildning han eller hon genomgått i sitt hemland. Ett undantag är Tekniska högskolans kompletteringskurser för tekniker och ingenjörer, som kommit till sedan det internationella ingenjörsförbundet länge tryckt på för detta. Tack var dessa kurser har invandrade akademiker snabbt kunnat finna sig tillrätta i sin yrkesroll.

Bortsett från invandrare från EU-länder, vars utbildning automatiskt jämställs med utbildning i Sverige, är andelen högutbildade invandrare ändå förhållandevis hög. Årsskiftet 2001- 02 hade 17 procent av den svenskfödda befolkningen eftergymnasial utbildning som är längre än tre år. För utrikesfödda är procentandelen exakt densamma. För personer födda i de forna öststaterna är siffrorna betydligt högre; 56 procent för dem som är födda i Ukraina och Ryssland och 58 procent för personer från Litauen. För andra nationaliteter varierar det mellan 20 och 43 procent. De som drar ner statistiken till genomsnittlig svensk nivå är de invandrare som kom med femtio- och sextiotalets arbetskraftsinvandring. Bara åtta procent av de forna jugoslaverna, elva procent av finländarna och sju procent av makedonierna har genomgått motsvarande utbildning. Naturligtvis är också andelen lågutbildade flyktingar större ifrån krigshärdar som Somalia och Palestina, men de är försvinnande få i jämförelse med antalet lågutbildade arbetskraftsinvandrare. Endast 35 procent av männen och 48 procent av kvinnorna hade tre år efter bedömning erhållit ett arbete i paritet med utbildningsnivån.

En av de främsta målsättningarna när folkskolan infördes 1948 var enligt skolkommissionens formulering att ”befordra en föreställning präglad av ömsesidig tolerans, samarbete och förståelse”. Tanken var att skolan skulle bli jämlikhetsskapande, en målsättning som upprepas i olika formuleringar i läroplanerna från 1969 respektive 1980. I den senaste läroplanen från 1994 däremot så saknas denna tidigare så centrala formulering. I skolan, liksom i samhället i övrigt, är inte jämlikhet längre något som eftersträvas.

För att uppnå målet om allmänt sammansatta miljöer och råda bot på den tydliga klassegregationen i skolan tillsattes tidigt ”Skolsegregationsstudien”, som dock avslutades i mitten av åttiotalet. Då blåste nya vindar och honnörsorden blev istället valfrihet, mångfald och konkurrens. I slutet av åttiotalet klubbades två socialdemokratiska regeringspropositioner igenom, vilka bägge tog sikte på en liberalisering. De lade grunden för ytterligare marknadsanpassning när den borgerliga regeringen i början av 90-talet kunde lägga till begreppen konkurrens och marknad som styrmedel.

Att boendet är starkt segregerat återspeglas inte minst i grundskolan. Skolor som ligger i anslutning till invandrartäta områden har, med mycket få undantag, färre behöriga lärare. Samtidigt växer friskolornas verksamhet starkt och med tanke på den offentliga grundskolans allt snävare budgetramar så kan vi förvänta oss att utarbetade lärare i allt större omfattning söker sig dit. Det finns ännu inga tecken på att elever i friskolorna har bättre betyg än elever i den offentliga skolan. Däremot har elever i de invandrartäta skolorna betydligt lägre betygsnivå än alla andra skolor och skolformer. Akademikerbarn, medel- och överklassbarn med engagerade föräldrar väljer i högre utsträckning att gå i friskola eller att, med skolpengens hjälp, söka till ”högstatusskolor”. De invandrartäta skolorna dräneras på det sättet såväl på svenska elever som på ekonomiska resurser. Och i och med att de mer högutbildade och ekonomiskt stabila invandrarfamiljerna väljer att placera sina barn i friskola så blir den klassmässiga segregationen mycket tydlig. Kvar blir de resurssvaga familjerna. I exempelvis Rinkeby saknar 38 procent av eleverna godkända slutbetyg i något av kärnämnena svenska, engelska och matematik. I Storstockholm ligger den siffran på knappt tio procent. Genom denna sociala segregation skapas djupt ojämlika förutsättningar för framtida yrkes- och vuxenroller.

Reaktionära sedvänjor

De religiösa friskolorna får ofta kritik för att eleverna får växa upp i en alltför homogent sluten miljö och att de är alltför strängt andligt och moralistiskt styrda. På en rad orter i landet har muslimska friskolor startats och i likhet med de kristna friskolorna har de oftast religiösa normer som är långt mer begränsande än i samhället i övrigt. De barn som går i dessa skolor kom mer inte i en naturlig och daglig kontakt med barn med andra ursprung och uppfostringstraditioner, vilket gör att de inte kan bryta uppfattningar, idéer, och sedvänjor med oliksinnade. På det sätter fungerar friskolorna segregerande.

Sedvänjor och sociala mönster skiljer sig från varandra i olika utsträckning, beroende på varifrån vi kommer. Ibland är de så olikartade att de kommer i direkt konflikt med en positiv integration. Det är till exempel inte helt ovanligt att flickor från invandrade familjer inte tillåts delta i skolgymnastik, simundervisning, sexualkunskap och liknande. I en friskola, där alla beter sig likartat, är det därför mycket lättare att konservera till exempel en reaktionär kvinnosyn än i en vanlig svensk grundskola där de konservativa uppfattningarna utsätts för dagliga prövningar.

Svenska för invandrare, SFI, är bland det första som möter en nyanländ här i landet. Det är en laglig rättighet (ej skyldighet) till introduktion i svenska språket som kommunerna ansvarar för. Inte minst med tanke på att bristande kunskaper i svenska av invandrarna själva uppges som en av de viktigaste orsakerna till psykisk ohälsa och svårigheter att integreras är det en väldigt viktig utbildning.

På flera håll i landet har privatiseringsvågen sköljt över SFI och Komvux. Den kommunala vuxenutbildningen har splittrats upp på flera privata ”utförare”. Då varje genomförd kurs, i och med skolpengen, ger ett visst antal elevpoäng som ligger till grund för statsbidragen så blir det huggsexa bland de privata utbildarna om att locka till sig målinriktade, studievana och engagerade elever till snabbforcerade kurser i till exempel data och företagsekonomi. Det ger många poäng per liten personalinsats och därför hög vinst. Att däremot undervisa lågutbildade, invandrare eller människor med inlärningssvårigheter kräver långt högre personalinsatser och blir därför dyrare. Den undervisningen kommer kommunerna med all sannolikhet att få behålla och för deras budgetar återstår på så sätt endast utgiftsposterna. Och när inga utbildningar finns som anpassats till den invandrades tidigare utbildningsnivå har ”lösningen” för de invandrare man inte riktigt kan ”placera” blivit att läsa Svenska 2. I själva verket skulle många med anpassade kompletteringsstudier snabbt kunna meritera sig för ett arbete.

Levnadsstandard och representation

När vi talar om psykiska besvär bland invandrare skjuter vi ofta skulden ifrån oss med att det beror på traumatiska upplevelser från hemlandet. Men enligt en studie från Centrum för migrationsmedicinsk och migrationspsykiatrisk forskning är huvudorsaken till psykisk ohälsa bland invandrare snarare ”en ångest som är kopplad till att man inte kommer in i svenska samhället och får kontroll över sitt liv”.

Att ha ett arbete är av helt avgörande betydelse då risken för allvarlig psykisk ohälsa är dubbelt så stor för den som är arbetslös. Då arbetslösheten bland invandrare, som vi visat tidigare är dubbelt så hög har de alltså en fyrdubblad risk för psykisk ohälsa.

En annan faktor som påverkar hälsan är det sociala nätverk som omger invandraren, vilket skiljer sig kraftigt beroende på ursprungsland. Medan turkiska och polska invandrare anser sig ha ett bra kontaktnät så är det sämre för personer från till exempel Chile, Iran och Finland.

Man kan förledas att dra slutsatsen att ”invandrartäta” områden kan befrämja ett tryggt socialt kontaktnät, men det kan mycket väl vara tvärtom. I ”problemområdena” är det många invandrare som inte ens vågar gå ut. I en undersökning från Statistiska centralbyrån uppger exempelvis 46 procent av de iranska kvinnorna att de håller sig inne, inte för att de inte får gå ut utan av rädsla. För 23 procent av de iranska männen gäller detsamma. Närmare hälften av de boende i ”invandrartäta” områden uppger att de aldrig umgås med grannarna, 22 procent saknar nära vänner och endast 44 procent har regelbunden kontakt med nära anhöriga. Åtta procent utsätts för våld och hotelser.

Tar man sig en titt på vilken representation invandrare har i folkrörelsesverige så är bilden skrämmande. Medan 77 procent år 2000 var medlemmar i någon fackförening så hade bara 4,5 procent av dem något förtroendeuppdrag. Motsvarande siffror för infödda svenskar är 82 respektive tolv procent. Endast knappt tre procent av invandrarna är medlemmar i något politiskt parti, jämfört med tio procent av de infödda svenskarna. Liknande siffror finns när det gäller aktivitet och förtroendeuppdrag i hyresgästföreningar, konsumentkooperationen med mera. På jämförlig nivå med infödda svenskar ligger bara engagemang inom kyrko-, kvinno-, freds-, och internationella organisationer. Och valdeltagandet är, som vi vet, också mycket lägre bland invandrare.

Då alla utomnordiska invandrare har sämre lön än infödda svenskar innebär det givetvis en sämre materiell standard. En afrikan tjänar till exempel bara 46 procent av vad en svensk har i lön. Ändå är det de som arbetar som klarar försörjningen bäst. Eftersom ungefär fem gånger fler invandrare än svenskar uppbär socialbidrag innebär det att de generellt sett lever mycket knapert. Närmare hälften, 46 procent, beräknas leva med en låg levnadsstandard, 28 procent anses trångbodda (med upp till fem gånger större ”täthet” än infödda svenskar), 29 procent har svårt att klara de löpande utgifterna och 19 procent befinner sig i en ekonomisk krissituation.

Det finns tecken i dagens ekonomiska utvecklingen, bland annat sjunkande industriinvesteringar, som tyder på att arbetslösheten kommer att stiga framöver. Kommunernas intäkter kommer då att sjunka medan utgifter för socialbidrag, omskolning och liknande ökar. Detta hotar att spetsa till situationen för inte minst de utomeuropeiska invandrarna ytterligare.

I de större städerna är antalet socialbidragstagare bland invandrare totalt sett större än bland infödda svenskar. I synnerhet på de orter där huvudnäringarna lagts ned är situationen allvarlig. Det gör att en ny industrislakt hänger som ett damoklessvärd över arbetarklassen och därmed också över invandrarna och deras möjligheter att integreras i samhället. När det svärdet faller kommer extremhögern att få just den samhälleliga grogrund de trivs i, då de sociala påfrestningarna för arbetarbefolkningen blir än mer kännbara. Invandrarfrågan är en krutdurk som i det läget kommer att vara mycket lättantändlig och explosiv.

Social integration

Den ökade segregationen eller exklusionen av invandrare är en del av den ökande klassegregationen i samhället. De åtgärder vi måste vidta för att tackla det måste därför utgå ifrån att integrera invandrare i det dagliga sociala arbetet, i klasskampen. I det följande ska jag försöka skissa på några möjliga handlingsvägar hur det kan gå till.

Att invandringen är en fråga som engagerar visar inte minst den mängd organisationer både till höger och vänster som på ett eller annat sätt har det som huvudämne. Hit kan räknas både rent rasistiska grupper som Sverigedemokraterna och antirasistiska rörelser som exempelvis Nätverket mot rasism. De organisationer som är tänkta att fungera som stöd för flyktingar och invandrare kan sägas tillhöra två huvudkategorier. Dels de som arbetar mot främlingsfientlighet och rasism som huvudaktivitet och dels de som mer i det tysta arbetar för integration på olika nivåer. Den första kategorin har funnits med relativt mycket i media och den allmänna debatten. Jag vill i stället koncentrera mig på, och understryka betydelsen av, den senare.

Arbetet är en central grund för integration på jobbet man har möjlighet att bli en del av ett kollektiv, av klassen. Man kan knyta sociala band, tränas i samarbete trots skillnader, utveckla språkkunskaper, med mera. Och kanske komma in i fackföreningens verksamhet.

Inom fackföreningsrörelsen i stort och LO i synnerhet finns nätverket ”Fackligt Aktiva Invandrare” (FAI). Det är tänkt som en kontaktlänk i flera olika led. Dels ska det bevaka och bistå invandrare som fått arbete så att de får en ordentlig skolning i hur fackligt arbete bedrivs i Sverige när det gäller arbetsmarknadslagar, försäkringsfrågor och dylikt. Syftet är också att genom ökad aktivitet bland invandrare i fackföreningarna på sikt ge en ökad representation i de fackliga ledningarna och på så sätt en naturlig bevakning av jämlikheten på olika arbetsplatser.

I sina första trevande försök att stärka invandrares ställning inom arbetslivet bildade LO för ett tiotal år sedan särskilda invandrarkommittéer. Parodiskt nog blev kommittéernas funktion mer ett alibi för att inte dra in invandrare i den ordinarie fackliga verksamheten; ”ni har ju er kommitté”. Därför har dessa kommittéer lagts på hyllan och invandrare har nu själva, via FAI, börjat ställa egna villkor för fackligt deltagande. I stället för att, vilket inte alls var ovanligt tidigare, bli ”kaffekokare” på styrelsemötena har de möjlighet att utifrån egna förutsättningar stärka sin fackliga position. Det finns all anledning för varje liten fackklubb, varje fackligt aktiv, att ta kontakt med FAI, följa dess arbete och inleda ett samarbete med dem. I många LO-distrikt har detta samarbete startats eller redan pågått en tid, ofta på projektbasis, men än har det inte fått något större genomslag på klubbnivå.

Lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet, som kom 1999, har visserligen ganska bra skrivningar men är också behäftad med brasklappar som gör den ganska svårtolkad. Det visar inte minst det lavinartat ökade antal anmälningar om diskriminering i arbetet eller mot arbetssökande av utländsk härkomst som inte lett någonstans. Inte desto mindre är det en lag som bör vara väl känd och användas av varje fackklubb och avdelning. Varje facklig radikal har här möjlighet att uträtta underverk med ganska små medel.

När det gäller dem som inte har jobb är det svårare Men en ny möjlighet skulle kanske kunna vara att bilda ett slags nätverk för arbetslösa invandrare, som i samarbete med FAI och fackföreningarna skulle kunna arbeta med inträdet på arbetsmarknaden, kämpa för anpassade kompletteringsutbildningar och liknande frågor. Administrativa lösningar ovanifrån, som till exempel ”positiv särbehandling” av invandrare på arbetsmarknaden, riskerar däremot bara att fördjupa de vardagsrasistiska fördomar som framställer invandrare som gynnade parasiter, i synnerhet i en situation av ökande politikerförakt.

I kampen mot arbetslösheten är kravet på en allmän arbetstidsförkortning för att dela på jobben av största vikt. Tyvärr har frågan gått litet i kvav, men den borde kunna resas i sitt rätta perspektiv om radikala fackliga aktivister, arbetslöshetskommittéer och invandrarorganisationer kan driva på lokalt på de orter där arbetslösheten slår hårt.

Det sätt på vilket arbetsgivarföreträdarna idag diskuterar ”fri invandring” blir ett givet politiskt fokus i debatten om arbetslöshet. Syftet från kapitalägarnas sida är givetvis att importera arbetskraft för att uppnå än hårdare konkurrens om arbetstillfällena, så klassmässig splittring och därmed dumpa löner och arbetsförhållanden. Detta måste vi givetvis hårt bekämpa. En ”fri invandring” på kapitalägarnas villkor riskerar att kantra över i reaktionär riktning. Vi måste i stället kämpa för att arbetarklassen via fackföreningarna återtar initiativet i diskussionerna om rätten till arbete och om arbetets utformning, samt slåss för att försvara både asylrätten och de arbetsmarknadslagar som klassen kämpat sig till.

Introduktionen avgörande

Den sociala integrationen omfattar dock inte bara arbetet utan en människas hela liv. De flesta nyanlända invandrare bosätter sig i början gärna i nära anslutning till sina landsmän, men med tiden vill de allra flesta flytta till ett boende i närheten av arbete och utbildning. Lagen om eget boende bör rivas upp. Den kan ersättas med en omfattande introduktionskurs om det svenska samhället, där olika folkrörelseorganisationer som arbetar med integration skulle kunna vara till stor nytta. Introduktionen bör innefatta allt ifrån hur man lär sig de sociala koderna vilket kan vara till oerhörd nytta när man till exempel söker arbete och försöker skaffa sig svenska vänner till en introduktion i ”rörelsernas Sverige”.

I en sådan introduktion bör ingå ett ordentligt och obligatoriskt kunskapstest av den nyanlände och upprättandet av en personlig målsättningsplan: ”Det här kräver vi av dig, det här kan du kräva av oss och så här kan vi komma överens om att göra för att nå det här målet!”. I introduktionen bör alla människors lika värde med rätt att utvecklas efter egna mönster och önskningar understrykas. Där bör också till exempel den svenska synen på tvångsäktenskap framgå tydligt.

Det är också av största vikt att både föräldrar och barn när de kommer hit får en ordentlig information i bland annat jämlikhetsfrågor, om att alla barn lyder under skolplikt och att det är straffbart att hålla dem hemma och att det i det avseendet inte görs någon skillnad på varifrån man kommer.

På basis av introduktion och målsättningsplan kan sedan den nyanlände anvisas ett boende där han eller hon kan finna ett lämpligt arbete eller en kompletteringsutbildning. Det bör inte vara märkvärdigare än att vem som helst som finner ett arbete på annan ort faktiskt bosätter sig där. Detta kan bidra till att bryta mönstret med segregerade ”invandrarområden”. Som jag tidigare visat (lågt nybyggande, utförsäljning med mera) har samhället dock givit upp tanken att via boendet främja integrationen. Vi måste därför kräva att byggandet av allmänna bostadsrätter radikalt ökar samtidigt som vi försöker sätta så många käppar i hjulen vi kan för privatisering och utförsäljning. I takt med ett ökat missnöje med marknadsanpassningens effekter på boendet kommer det säkert att bli aktuellt att återuppliva det gamla politiska kravet på ett samhällsägt och behovsanpassat bostadsbestånd.

Att introduktionen för de nyanlända är bra är också en förutsättning för att invandrares fortsatta studier ska kunna fungera integrerande. För när det gäller skola och utbildning är segregationsproblemen svårare att komma åt. En möjlig väg skulle kunna vara att aktivt dra in invandrare i olika student- och elevorganisationer och driva detaljerade krav för väl utformade och anpassade kurser. En annan väg är att fackföreningar driver krav på kompletteringskurser inom specifika yrken liknande ingenjörsförbundet. Ett problem är dock att omorganisationen av skolorna med inriktning på ”brukarstyrelser” och ”brukarråd” inneburit att elevfacken nästan raderats ut.

Det är viktigt att bekämpa friskolorna och privatiseringen av den offentliga skolan, men det får inte stanna med det. Kampen måste också inriktas på att den offentliga verksamheten ges ett innehåll, tillräckliga resurser och en målsättning som tar tillvara människorna. Att det verkligen börjar handla om att ”lära för livet”. Ett sätt att göra detta är att lärarfacken verkligen samlar kraft till en ideologisk offensiv för en verkligt jämlik skola. Tyvärr är inte det alldeles enkelt då lärare i allmänhet, förutom att de ofta är pressade av stora klasser och tung arbetsbörda, ofta identifierar sig med andra akademiska mellanskikt och därför delar just de individualistiska värderingar som omformat skolväsendet. Att integrera invandrare i någon form av kamp för att förändra skolan i jämlik riktning är hursomhelst nödvändigt.

Lokalt arbete – globalt perspektiv

 

Hur kan då allt detta sociala integrationsarbete bedrivas? Ja, ett sätt kan vara att via Hyresgästföreningen starta någon form av projekt liknande FAI, ett ”HAI” som med kraft driver egna krav när det gäller boende och arbetar för levande närmiljöer i närhet till skola, arbetsplatser och liknande. Det finns rika erfarenheter av sådana projekt från sjuttiotalets senare hälft som kan dammas av och användas aktivt. Inom hyresgäströrelsen finns idag ganska stora möjligheter att arbeta på det sättet.

I Örebro startade till exempel ABF tillsammans med Hyresgästföreningen projektet ”Elof”, där sedan också LO, Verdandi, Unga Örnar, SSU, (s) och PRO drogs in. Målsättningen var bland annat att stödja och samordna de olika initiativ som startats av det lokala föreningslivet i olika bostadsområden och det sades att man skulle dra in alla lokalt arbetande föreningar.

Elof-projektet har nått flera framgångar, inte minst i Hallsberg, där man bland annat i samarbete med Brunnsviks folkhögskola startat särskilda kvinnoutbildningar bland i första hand invandrarkvinnor samt kooperativ som driver ”föreningarnas hus”. Det har dragits igång integrationsprojekt som ”erbjuder alla i Hallsberg, oberoende av ålder, kön, sexuell läggning, etnisk, religiös eller politisk tillhörighet, möjlighet att delta i meningsfull social, kultur- och fritidsaktivitet som bygger på demokratiska principer”.

Trots det goda syftet och de uppnådda framgångarna är begränsningarna med Elof-projektet uppenbara. Främst beroende på att enbart organisationer med stark anknytning till socialdemokratin deltagit och att arbetet inte spridits utanför dessa kretsar i någon större utsträckning. Målsättningen var att dra in även andra organisationer, men ett projekt som startas ”uppifrån” riskerar alltid att få denna begränsning. Om aktiva socialister deltog i projektet så skulle de kunna sprida kontaktytorna till FAI, Socialistiskt Forum och liknande, och där konkret diskutera vad till exempel erfarenheterna från försöken med ”deltagande budgetprocess” i delstaten Rio Grande do Sul (med Porto Alegre som huvudstad) i Brasilien skulle kunna tillföra när det gäller arbetsmetoder.

Olika förståsigpåare och proffspolitiker kläcker emellanåt formler för hur integrationsfrågan ska tacklas. Dessa formler handlar nästan alltid om enkla ”lösningar” som ska råda bot på ett sammansatt problem. Även om man ibland kan tycka att enskilda förslag verkar ganska bra så blir de, isolerade var för sig, bara olika sätt att antingen ensidigt ”ställa krav på invandrare” eller att med lagar och andra administrativa metoder lansera uppifrån-”lösningar”. Alldeles oavsett om det är Lars Leijonborg eller Göran Johansson som uttalar sig så får man känslan av att det visserligen är ”rätt” någonstans men att det ändå blir så fel i grunden.

Felet hos den förste är att han är borgare och därmed är för konkurrens och sociala skiktningar. Den senare borde som företrädare för arbetarrörelsen ha en bredare kunskap och djupare analys av problemets karaktär. Men eftersom socialdemokratins ledning lämnat detta perspektiv och blivit ett med det rådande systemet blir även hans ”lösnings”-förslag bara skrapande eller lappande på ytan, och lämnar grundbulten orubbad.

För om problemet i grunden är globalt, orsakat av kapitalets omstruktureringsprocess, så måste problemet lösas globalt. Här har alla globalt organiserade rörelser en unik möjlighet att påverka utvecklingen genom att alltid arbeta i riktning mot integration. En utmaning blir då snarast att hitta kopplingar mellan det globala perspektivet och det lokala arbetet. Möjligheter som vi socialister kan ta vara på genom att vi tar med oss de globala erfarenheterna och ger oss i kast med lokala projekt av ”Elof”-karaktär.

I alla världsdelar pågår motstånd mot nyimperialismens politik och verkningar. Det kan handla om kamp mot försämrade ekonomiska och sociala villkor, mot religiöst fundamentalistiska regimer, mot etniskt förtryck med mera. De flyktingar som söker sig till ”de rika länderna” i väst, däribland till Sverige, har unika erfarenheter från sina egna länder som vi måste ta tillvara på för att skapa en större förståelse för det globaliserade sociala och politiska förtrycket. Men också för att knyta kontakt med de kämpande rörelserna i dessa länder och arbeta för en internationellt samordnad kamp. Det Världssociala Forumet, som nyligen hållits i Porto Alegre, är ett lysande exempel på sådant arbete och något som vi har en oerhört stor nytta av också här i landet då det visar att flyktingfrågor och integrationsfrågor är klassfrågor som gör det nödvändigt med en internationellt organiserad klasskamp.

Då blir det också ganska lätt att se att vi här i landet inte kan ”lösa” integrationen med annat än ett verkligt helhetsgrepp. Arbete, bostäder, utbildning, attityder, självbild, demokrati, hälsa – alla de frågorna hänger samman med den internationella politik som förs. Ökad social skiktning och ökad konkurrens inom arbetarklassen och därmed en alltmer ökad segregation måste mötas med en politik som förmår sätta hela klassen i rörelse. Som förmår integrera klassens alla sociala skikt i kamp för ökad jämlikhet och rätten till arbete, bra boende, skola och omsorg.

Hela klassens experimentverkstad

Hur kan det då gå till att dra in hela klassen i detta arbete? Ja, här är möjligheterna lika många som antalet individer, och jag tror att vi måste börja bygga en slags handlingens ”experiment- verkstad”. Till exempel har, som tidigare nämnts, bland andra ABF integrationsprojekt på många håll i landet. Att via sin fackklubb eller arbetsplatsgrupp knyta kontakt med dessa för att bygga ett nätverk där olika erfarenheter kommer till användning är en viktig möjlighet. På samma sätt skulle man som medlem i en lokal hyresgästförening kunna kontakta sådana projekt för att knyta ihop diskussionerna om arbete och boende, och samarbeta runt aktiviteter för att uppnå mer handlingskraft och bredd. Utifrån det arbetet kan kontakter upprättas med invandrarföreningar, skola, idrottsklubbar och andra intresserade föreningar och rörelser.

Med en sådan metodik kan vi på ett naturligt sätt integrera invandrare i folk- och arbetarrörelsen med målsättningen att stärka arbetarklassens positioner totalt sett. Detta är inte bara ett sätt att praktiskt påbörja integrationsarbetet på gräsrotsnivå utan också en väg att stärka och radikalisera de klassorganisationer som i dag håller på att vittra sönder.

En sådan infallsvinkel på socialt och politiskt arbete syftar dels till att skapa förståelse för att arbetarklassens olika problem inte varaktigt går att lösa var för sig utan kräver en samordning av kampen och ett djupare synsätt än de ”lösningar” som idag lanseras, men också till att höja klasskampen till en högre nivå. Ja, att få människor att överhuvudtaget förstå kampens nödvändighet är egentligen själva kärnpunkten i arbetet. Om vi hela tiden har ett integrerande arbetssätt i bakhuvudet och ökad självaktivitet och självorganisering i blickfånget kan oerhört mycket göras för att stärka sammanhållningen i klassen.

Socialdemokratin är ju inte en homogen rörelse, och vissa socialdemokrater som sitter på förtroendeposter inom folkrörelsen har en slags klasskänsla och arbetar öppet och osekteristiskt. Med dem finns stora möjlighet att samarbeta. Att ingjuta ett genomtänkt klassperspektiv i rörelsearbetet skulle vara ett oerhört värdefullt framsteg, ett perspektiv vi socialister bara kan bidra med om vi aktivt deltar i den sociala miljö där arbetare och invandrare befinner sig.

Socialistiskt Forum, debatt- och föreläsningsarrangemanget som årligen hålls i flera städer med ABF, LO-idédebatt och Ordfront som initiativtagare, skulle också kunna fungera som en startpunkt för ett socialt integrerande gräsrotsarbete. Att inbjuda FAI tillsammans med ortens fackliga organisationer, hyresgästföreningar, invandrarföreningar, ”Elof-projekt” och liknande skulle där kunna skapa inledande kontakter. Dessa kan sedan följas upp via diskussionskvällar, seminarier, studiecirklar, ja på tusentals olika tänkbara vägar för att fortsätta ett rörelsesamarbete.

Ett sådant samarbete kommer, när det innefattar klassens olika skikt, att kunna fungera ömsesidigt integrerande. Genom att delta i rörelsen och samverka med alla dess olika delar så kommer vi att lära oss verklig demokrati, oavsett var vi kommer ifrån eller vilken organisation vi tillhör. Att skapa en öppen och fördomsfri dialog är ett absolut måste. De olika kvinnoorganisationer vi skulle kunna samarbeta med liksom invandrarorganisationer, hyresgästorganisationer, elevorganisationer, fack, globaliseringsrörelser med flera kommer då på ett naturligt sätt att kunna bidra med sina specifika problemställningar.

En ”dialog i kamp”, där själva kampmetoden är att dra in hela klassen, är just vad integration handlar om eller borde handla om. De frågor som kommer att ställas under den kampens gång kan vi i dag inte förutse, men i den demokratiska och dialektiska process som detta rörelsearbete innebär så kan dessa problem lösas efter hand. Och där grunden kan läggas till en annan framtida samhällsordning.

Vi kan inte vänta med att påbörja detta sociala integrationsarbete tills något snille hittat ”universalmedicinen”. Vi kan heller inte ha perspektivet att enbart via rörelser som ”Nätverket mot rasism” eller ”Fem i tolv-rörelsen” kunna stoppa rasismen. Vi kan, och bör, påbörja arbetet här och nu. Grunden för ett ”Movimiento social” finns under våra fötter.

Jag vill avsluta med att skissa ett exempel: Grannskapskommittén i bostadsområdet har på torsdagskvällar schackmästerskap, på onsdagskvällarna broderikurs, på tisdagar bordtennisträning och så vidare. Kommittén är inrymd i en källarlokal som administreras av Hyresgästföreningen men betalas av intäkterna från verksamheten som bedrivs som cirklar i ABF:s regi. Där hålls också Hyresgästföreningens medlemsmöten för kvarterets alla boende där alla frågor mellan himmel och jord dryftas. Det diskuteras att snygga till kvarterets trappuppgångar och en förfrågan har gått ut till alla om det finns någon yrkeskunnig målare. Det visar sig finnas två, varav Ismail från Turkiet går arbetslös. I ABF:s regi startas en studiecirkel på fem kvällar om målaryrkets grunder. Den förläggs på tisdagkvällar då måndagarna är reserverade för att de boende spontant ska kunna nyttja lokalen.

En av de boende reagerar starkt emot att kvinnor ska få delta i arbetet. En livlig diskussion uppstår och det beslutas att bjuda in en kvinna från granngården som arbetar fackligt inom SEKO, för att informera om hur svenska jämställdspolitik fungerar och vilka frågor kvinnorna har att brottas med på arbetsplatserna. Problemet reds ut.

Färg och penslar betalas av Allmännyttan, Ismails lön med cirkelledararvodet och man arbetar i lag om fyra och färdigställer en trappuppgång i veckan. I trappuppgångarna blir det en väldig skillnad och, tror jag säkert, även självkänslan och självbilden får sig en knuff framåt för var och en. Det visar sig att arbetslöse Persson och Mohammed från Algeriet har ett gemensamt stort intresse, fiske och Persson har lovat att visa Mohammed hur man pimplar i vinter. Det turas om att lagas mat till arbetslagen och recept från hela världen byts kors och tvärs. Det här exemplet kan verka banalt men är i själva verket ett möjligt första steg av tusentals möjliga första steg som vi kan ta även om vi inte har ett yrke där vi tycker oss kunna uträtta något viktigt. Dessutom är det oerhört socialt spännande och stimulerande.

Faktum är att detta exemplets första steg mycket liknar ett av de sista steg ”rörelsen” tog i slutet av 1970-talet i ett grått betongbostadsområde i Västerås.

Christer Norlin