Författararkiv: Socialistisk Politik

Om Socialistisk Politik

Testtesttest

Vill Ohly dra gadden ur Volvo Verkstadsklubb?

Vänsterpartiets Lars Ohly är förvisso ingen djurplågare. Inte ens som liten grabb roade han sig med att fånga in och rycka loss gadden från en närgången ilsken geting. För gör man så rivs getingens tarmpaket sönder och den ömklige stackarn dör.

Men i politikens värld, när han i måndags pressades i radions partiledarutfrågning, gick han ut med ett budskap som om det blir verkligt, drar ut den lilla gadd som finns kvar i de stora mansdominerade fackförbunden. ”Männen måste stå tillbaka. De stora mansdominerade fackförbunden måste hålla tillbaka på lönekraven”, är Ohlys och vänsterpartiets recept för att få upp de låga lönerna inom den offentliga sektorn.

”Men ska Metallklubben på Volvo stå tillbaka så att aktieägarna kan behålla sina pengar”, fortsatte utfrågarna från Dagens Eko. ”Detta är ett generellt problem, samma som för hela den solidariska lönepolitiken”, svarade Ohly och menade att detta kan lösas genom ett skatteuttag som förflyttar pengar från den privata industrin till den offentliga sektorn. Pressad av de ettriga journalisterna fick han till sist medge att ”vi i dagsläget inte har något sådant förslag”. ”Det är många som frågar om detta, inte bara Facklig Opposition på Volvo”, avslutade han bekymrat denna ordväxling.

Ja, nog är det många som frågar och kommer att fråga om detta fullständigt skogstokiga förslag. Tror Ohly verkligen att det finns en enda fackligt medveten människa som skulle begära ordet på ett klubbmöte, gå upp i talarstolen, slå näven i pulpeten och ryta:

”Nu kamrater, nu gäller det att vi män, men också klubbens kvinnor, verkligen håller tillbaka våra krav i avtalsrörelsen. Vi har hört att det kanske kommer en skatt någon gång, där man tänker ta av företagets vinster, dra in pengarna till staten som sedan skulle kunna öronmärka pengar till kommunernas dåligt betalda kvinnojobb. Därför gäller det att vi nu enigt verkligen står tillbaka och jag yrkar därför på ett förslag att våra förhandlare lägger sig lågt i de kommande lokalförhandlingarna.”

Nel, hela idén är en skrivbordskonstruktion, som dessutom visar att vänsterpartiet har övergett den fackliga världen och dess verkliga bekymmer. Ohly uppträder som en trollkarl, en illusionist, som låter kaniner bara drösa ur sin långa, svarta cylinderhatt. Det regeringsunderlag som han så gärna vill bli en del av saknar varje förutsättning för att ta till storsläggan mot företagens och bankernas väldiga vinster. Därför är det bedrägligt tal att nu, i valrörelsen, mana våra stora mansdominerade fackförbund till återhållsamhet.

Dessutom lever vi en bit in i 2 000-talet. Femtio- och 60-talens svenska nationella kapitalism är förgången historia. Varje fackligt intresserad arbetare vet att det är en förbittrad konkurrens mellan Europas olika stater om att att erbjuda våra företagare och penningplacerare så låga skatter och villkor som möjligt. Vi vet av bitter erfarenhet att företagen, nära nog från en dag till en annan, är beredda att flytta sina verksamheter från ett land till ett annat.

Min bestämda åsikt är att krav på högre företagsskatter inte längre är särskilt gångbara på den på den nationella politiska scenen. Däremot borde den europeiska arbetarrörelsen göra kravet på en hög gemensam företagsbeskattning i hela Europa till ett av sina viktigaste krav. Ribban ska ligga ligga högt i alla länder. Inget land skulle få lov att ta ut mindre än exempelvis 30 procent. Ett krav att kämpa för på alla arenor. Såväl i den lokala fackföreningen, som i de olika nationella förbunden. I nationella parlament, såväl som i EU-parlamentet.

l Dagens ekos utfrågning fick Ohly också frågan om hur han skulle klara av alla kompromisser om han nu skulle få den ministerportfölj som han så hett åslundar. ”Vi får göra som i Norge”, menade han. ”Där sitter Socialistisk Venstre i en regering som driver en radikal, självständig, nordisk utrikespolitik” (Norges medlemskap i Nato glömde han bort i farten…). Regeringen där är inte för en bojkott av Israel, så SV:s minister är inte heller för. Men SV som parti kan ändå driva kravet… ”Det tycker jag är naturligt. I regeringsställning kan man inte vara lika tydlig.”

Är det så Ohly tänker också när det gäller metallarnas återhållsamhet? Vi metallare ska hålla igen våra avtalskrav i väntan på ett skatteförslag från vänsterpartiet. Visserligen ett skatteförslag som Ohly och vänsterpartiets ministrar i övrigt inte kan gå ut med. De kan ju inte vara så tydliga. Men ändå. Något kan det ju alltid bli. Någon gång.

Under tiden, med gadden bortsliten, dör fackföreningsrörelsen bort i sina sista kramper. Hela idén om självständig organisering och aktivering gentemot företagen och arbetsgivarna har ju slitits bort…

Göte Kildén, Internationalen 17 aug 2006, nr 33

Med huvudet i syltburken

I förra veckan kunde Sveriges Television gripas på bar gärning. I sena Aktuellt – direkt från demonstrationerna i Frankrike – kunde vi se och höra kanalens egen Erika Bjärström. Hon hade ställt sig framför kameran mitt i paradernas Champs-Élysées, med Triumfbågen i bakgrunden som en vackert upplyst lokal markör. Aktuellts hemmaredaktion lät berätta att demonstrationerna i Paris gått över i upplopp och släppte sedan in Bjärström i rutan. Hon sa sig visserligen vara ”en liten bit ifrån händelserna” men visste ändå att det nu handlade om: Våldsamma kravaller mellan en liten hård kärna med 3 000 upprorsmakare och den franska polisen.

Men här var uppenbart att Bjärström inte bara hade fingrarna i sylten. Nej hon var helt enkelt nere med hela huvudet i burken. Då jag timman innan i livesändningar från Sky News och CNN, minut för minut, kunde följa polisbrutaliteten på Place de la République, nära tre kilometer (!) från Bjärströms kamera på Champs-Élysées, höll jag på att kantra i min rankiga fåtölj när jag såg hennes bisarra inslag. Visst det finns i Paris några hundra`ungdomar i kriminella gäng som ”liftar” med de stora fackliga demonstrationerna och slår sönder både bilar, skylfönster och demonstranter.

Men under två timmars direktsändning från Place de la République syntes inte skymten av ens en enda ”upprorsmakare”. Torget var i stället smockfullt med ett kompakt uppbåd av led efter led med den ökända kravallpolisen. Långa rader med svarta skalbaggar för övrigt bra lika sina kollegor i Vitryssland. Skyddade av sina sköldar och med långa batonger i högsta hugg drev de sedan fram i vågor för att fullständigt hänsynslöst misshandla några tusen oskyddade helt fredliga demonstranter som samlats på torget. Vita monstruöst stora lastvagnar rullade efter och vräkte med sina kanoner ut både vatten och tårgas över de fullständigt vanmäktiga demonstranterna.

CNN:s reporter blev t o m så upprörd över polisbrutaliteten och den smått surrealistiska scenen av övermakt att han jämförde övergreppen på Place de la République med händelserna 1989 på Himmelska fridens torg i Peking. Han tvingades visserligen att, dagen därpå, be om ursäkt för sin överdrift. Det är ändå en stor skillnad mellan stridsvagnar och vattenkanoner.

Men här hemmavid skulle vi i stället behöva en ursäkt från SVT. Hur kan fridsamma ungdomar pekas ut och begabbas som upprorsmakare? Men den ursäkten lär vi aldrig få. Inte heller lär vi få veta varför ”Sveriges största nyhetsprogram”, som det så skrytsamt heter, samma kväll fullständigt ignorerade den den största strejken i Storbritanniens historia sedan 1926. En strejk från en och en halv miljon offentliganställda till försvaret av sina redan så låga pensioner.

Då är det inte heller så svårt att förstå varför SVT, liksom all övrig svensk media, tidigare i veckan teg om att den nya vänstern i Tyskland, PDS-Linke, i delstatsvalet för Sachsen-Anhalt, fick en historisk framgång genom att bli ett större parti än socialdemokraterna. Lika naturligt blir då den i Sverige talande tystnaden om att tyska IG Metall, Europas starkaste fackliga organisation, i sin avtalsrörelses uppmarsch kräver femprocentiga löneökningar och redan har börjat rusta för strejk.

Pressade av den starka folkliga kritiken mot EU efterlyser Margot Vallström och hennes kommissionärer ofta och ivrigt en dialog med EU:s alla medborgare om framtiden. Hon rundpratar om några sofistikerade diskussionsforum här eller där och vill öppna upp internet, för att som det heter, så brett som möjligt kunna lysa igenom alla framtidsfrågor.

Men i ungdoms- och arbetarstridernas Europa är detta bara ytlig fernissa som flagnar innan den ens hunnit torka. Europas framtid kommer dessbättre inte att bestämmas av vare sig EU-kommissionens eller SVT:s sk agenda. Nej, det är i den senaste tidens ungdoms- och arbetarstrider som vi redan har börjat se de viktigaste inläggen i vår debatt om Europas framtid!

Detta är också skälet till att SVT ständigt tiger om eller grovt förvränger dessa inlägg.

Göte Kildén

Från tidningen Internationalen 7 april 2006

Vägval Vänster i våldsam dikeskörning!

Allt var felskyltat och slutade därför i en våldsam dikeskörning. Här hade ledningen för diskussionsgruppen Vägval Vänster bjudit riksmedia till ett riksting där man lät förstå att en ny partibildning var på väg att förlösas. T o m TV 24 hade lockats att sända ”live” med fem timmars digital direktdemokrati.

Men rikstinget visade sig snart vara en fadd, oerhört tafatt och väldigt oenig pratstund mellan ett åttiotal medlemmar i en lös diskussionsgrupp. En grupp som Olle Sahlström, en ombudsman från LO satt i karantän, med en god portion humor och självinsikt också kallade för ”ålderstigen, med en lätt bedagad kropp”.

I bänkarna satt bara människor från det berömda köttberget. Gudrun Schyman kunde inte komma. Olle Nilsson från socialdemokraterna hade blivit sjuk samma morgon och affischnamnet Olle Svenning, som på träffen blev invald i en programgrupp, ringde in under sändningen och då fick vi veta att han inte alls skulle vara med…

En nationell samling där man kanske ska bära fram ett nytt vänsterparti! Direktsänd i digital-TV. Nog hade vi då förväntat oss att få höra en eldig och entusiastisk inledning från Vägval Vänsters styrelse. En inledning där man åtminstone i grova drag gjort en råskiss över det politiska läget och några av de mest brännande frågor som i dag kräver nya svar.

Men inte. Den egna styrelsen representerad av Johan Lönnroth och Karin Svensson-Smith stod över. Peter Eriksson från miljöpartiet och Anna-Klara Bratt, ledarskribent på Arbetaren, fick i stället svara för upptakten . Bratt var där på förslag från Schyman.

Eriksson brummade runt, hummade på sitt trygga sätt och förklarade att privata friskolor var en av de nya stora frågorna. I hans eget Kalix där hade dessutom alla partier enat sig mot socialdemokraterna. Så allt kan hända. Därför erbjöd han generöst nog diskussionsgruppens medlemmar att lokalt ställa upp på miljöpartiets listor. Förutsatt att de för gott lämnat vänsterpartiet.

Bratt sa sig ha ”röstat på vänsterpartiet, om än ofta motvilligt”, men sa att hon den senaste tiden ”känt sig bortstött av en hård och sluten organisationsstruktur”.

Hon underströk att hon inte var där som medlem i någon kvinnolista eller blivande kvinnoparti: ”Jag är medlem i ett löst sammansatt nätverk av feminister som är trötta på att vänta, men representerar främst mig själv”.

Inledningen avrundade hon med att slå fast att offentlig sektor är Sveriges sämsta arbetsgivare…

Ja, väl framme vid vägskälet gällde valet uppenbart en högersväng. Avtagsvägen tydligt skyltad Miljöpartiet och ”Kvinnoflaschpartiet”. Inga inlägg från gruppen i övrigt handlade om hur ett politiskt vänsteralternativ skulle kunna se ut.

Majoriteten av talarna gick hårt åt tanken på en ny partibildning. Om än med olika argument. Björn Grip var rädd för en splittring av vänstern. Rune Hjelm ville skynda långsamt för att inte skrämma bort mellangrupperna i vänsterpartiet. Per Sundgren menade att det är en nidbild av vänsterpartiet att i dag kalla det kommunistiskt i gammal mening. Ted Wright ville ännu inte kasta in handduken för vänsterpartiets medlemmar. Olle Sahlström ville diskutera mycket bredare.

Den svaga uppslutningen fick Lönnroth känsligt nog att runda av med att ”Vi gamla stötar vet att ett nytt parti är inget man hämtar ur en hatt”.

För Vägval Vänster blev det här rikstinget en opinionsmässig och medial rutschkana. I TV fick vi se den nya partisymbolen, den röda giftörten vallmo, men inget parti. Hela situationen känns bisarr och lite sorgsen. Under vänsterpartiets framgångsår på nittiotalet var Schyman partiordförande, Lars Ohly partisekreterare och Johan Lönnroth, som vice partiordförande i hög grad mentor och promotor för politiken.

Trojkan är nu splittrad. Lars Ohly är ordförande och har i sak egentligen bara utmanats när det gäller sin korkade syn på pedagogik och hur då ordet kommunism ska förstås. Lönnroth som gärna söker en politisk moatjé (hans förste kandidat och främste förnyare till att efterträda Lars Werner var Annika Åhnberg och inte Schyman ) har nu organisatoriskt kört i diket tillsammans med Karin Svensson-Smith. När de nu får traska vidare har de i sak kvar samma politik som övriga vänsterpartiet och Ohly.

Kvar är Schyman som om och om igen meddelar media att det nya Kvinnopartiet snart är på banan. Kan hon spänna media för ekipaget lär hon säkert få fart på kärran. Men inte heller hon har i en enda sakfråga skiljt ut sig från sitt gamla parti och sin gamla politik. Nog måste det vara mer än det som är mellan bena som skiljer ett vanligt vänsterparti från ett kvinnoflaschparti ?

Göte Kildén

Från tidningen Internationalen 1 feb 2005

Marxism, modernism & det nya århundradet


Intervju med Michael Löwy

Efter stalinismens fall har en omfattande debatt uppstått inom vänstern om den traditionella marxismen fortfarande håller måttet. Den handlar om arbetarklassen och dess roll, miljön, kvinnoförtrycket, plan och marknad och om hur produktionen och konsumtionen kommer att se ut i ett socialistiskt samhälle.

Michael Löwy, har skrivit en rad böcker om marxistisk teori — och har även flera gånger medverkat i denna tidskrift. Han är född i Brasilien, men undervisar på universitetet i Paris. Han är dessutom en av de ledande inom den socialistiska världsrörelsen Fjärde Internationalen. Den brasilianska tidningen Em Tempo träffade honom för en intervju på temat har marxismen en chans att överleva?

Vilken roll spelar den omvandling av kapitalismen som stalinismens fall har medfört för marxismen?

– Just nu spelar den en mycket negativ roll. Vi går mot en allt snabbare ideologisk upplösning. Omvärderingen är inte bara teoretisk – vilket i sig är bra – utan också politisk, filosofisk och etisk. Detta leder till en nästan fullständig urvattning av alla grundläggande värderingar, även de som med rätta inspirerat arbetar- och den socialistiska rörelsen.

– Å ena sidan alla de som så ofta försöker förena det marxistiska tänkandet med det borgerliga; utilitarianism, rationalism i sin individualistiska variant, positivism eller politisk och ekonomisk liberalism. Denna tendens är mycket attraktiv för många strömningar eller partier med massbas, från det forna kommunistpartiet i Italien (PDS) till små intellektuella grupper i Europa och Latinamerika (t ex den så kallade analytiska marxismen).

– Å andra sidan förstärks dogmatismen, även om det inte är en dominerande tendens. En mekanisk återgång till marxismens, marxismen-leninismens och trotskismens grundläggande principer, där samtidigt varje försök att fundera över dagens verklighet, händelser och förändringar fullständigt avvisas.

– Till viss del innebär det en vulgarisering av marxismen. När de ställs inför någonting nytt som ifrågasätter de etablerade teorierna, svarar de med abstraktioner. Vissa delar av vänstern söker efter enkla, dogmatiska, klassiska och monolitiska sanningar som inte orsakar några problem.

Men pågår det försök att förnya marxismen?

– Jo, det har skett en viss förnyelse. Ett positivt exempel är återupptäckten av Frankfurtskolan: en ny generation intellektuella från Europa, USA och Latinamerika omvärderar i dag den kritik som en gång gjorde Frankfurtskolan till den västerländska modernismens dominerande ideologiska eller vetenskapliga riktning.

– Det innebär en fördjupning och radikalisering av marxismen, ett avvisande av all negativism och ett ökat motstånd mot försvagning och försoning med det borgerliga tänkandet. Marxismen behöver konfrontera dagens problem för att kunna radikalisera sin kritik av de tongivande ideologierna – alla paradigmer inom västvärlden, industrin, det moderna, det borgerliga, civilisationen.

– Den ekologiska frågan är ytterligare en faktor som radikalt förändrar perspektiven och som åter kan stärka den marxistiska världsuppfattningen. Det är oerhört viktigt; vi ifrågasätter många uppfattningar, som t ex att produktivkrafternas utveckling alltid innebär något positivt, eller om människornas herravälde över naturen utgör en del av vår frigörelse från arbete. Detta var något som vi tog i arv från upplysnings- och framstegsideologerna bland marxisterna, och som ifrågasätts i dag.

– De politiska konsekvenserna är mycket viktiga. Den ekologiska krisen i dag innebär ett direkt hot mot varje livsforms överlevnadsmöjlighet på vår planet, inte bara för vårt eget lilla tvåbenta däggdjur, homo sapiens. Det är ett nytt problem som inte Marx eller Engels var medvetna om.

– Därför måste vi t ex omvärdera begreppen produktivkraft, utveckling, teknologi som något neutralt och uppfattningen om herraväldet över naturen.

– Det krävs ett nytänkande som verkligen leder till en radikalisering av vår kritik av den moderna industricivilisationen och ett stärkande av motståndet mot den. Detta är också någonting mycket brådskande: vår civilisation leder oss till ett massomfattande självmord.

Vad är din uppfattning om den teori som är så på modet i dag och som säger att kapitalismen befinner sig i ett nytt stadium där arbetet inte längre spelar en så betydelsefull roll?

– Det finns två aspekter på detta. Den första är ekonomisk, där kapitalets organiska sammansättning – vetenskap, teknologi, maskiner, robotar och datorer – spelar en större roll och där kapitalets variabla kapital och lönearbetet är mindre betydande. Denna process har pågått länge, med den så kallade tredje industriella revolutionen.

– Men att av detta dra några sociologiska konsekvenser, som t ex André Gorz gör när han påstår att de arbetande inte längre har någon tyngd och att de försvunnit, det är ekonomism. Han gör ingen åtskillnad mellan hela löntagarkollektivet och en specifik del av dem — industriarbetarna som står vid sitt löpande band. Sådana uppfattningar blir alltmer otidsenliga och de politiska konsekvenserna är mycket farliga.

– Det finns fortfarande en stor arbetarklass och kapitalismen genomtränger kontinuerligt och med allt större kraft nya och gamla områden där den hittills varit frånvarande. Den belgiske marxistiske ekonomen Ernest Mandel har rätt när han säger att vi ser en enorm utökning av arbetarklassen, av dem som tvingas sälja sin arbetskraft för att kunna överleva.

– Den andra aspekten är att det finns en omfattande underklass av människor som marginaliseras eller stöts ut av systemet. I Europa liksom i hela Första världen finns det i dag ett stort antal människor som lever i samhällets utkant. Upproren i Los Angeles är ett exempel på detta.

– Men problemen är mycket större i Latinamerika och Tredje världen. I dag står det klart att det inte bara är arbetarklassen som blir större – det finns också ett växande antal fattiga, människor som permanent eller tillfälligt ställts utanför produktionen, konsumtionen och hela samhället.

– Många lever på en liten affärsverksamhet, som kringresande eller gatuförsäljare, på prostitution, brottslighet eller narkotikahandel; allt blir bara värre.

– Detta är en stor utmaning inte bara för teorin om utan också för själva den praktiska frigörelsen. Problemet är att nå enighet mellan dessa grupper, som jag kallar The ”pooretariat”, (de fattigaste bland proletärerna), och den organiserade arbetarklassen.

På vilket sätt kan socialismen betraktas som en del av den industriella moderniteten, det västerländska tänkandet och i vilken mån delar den dess världsbild, värderingar och perspektiv?

– Detta är en komplex fråga. Enligt marxismen kommer arbetarklassen att ta i arv alla stora landvinningar som det borgerliga samhället, rationalismen, filosofin under upplysningstiden och den franska revolutionen nått.

– Arbetarklassen kan förverkliga de mål som borgerskapet, trots de framsteg de stått för, inte uppnått. Detta är en väsentlig uppfattning — vi kan inte förstå socialismen om vi inte tar till oss detta element från upplysningsfilosofin.

– Den marxistiske filosofen Ernst Bloch har sagt att begrepp som frihet, jämlikhet och broderskap innehåller ett utopiskt gränsöverskridande som sträcker sig långt bortom det borgerliga perspektivet och som kommer att förverkligas under socialismen.

– Å andra sidan finns det inom den socialistiska rörelsen och inom hela Karl Marx tänkande en vision i vilken kontinuiteten mellan det moderna industrisamhället och socialismen ses på ett oerhört ensidigt sätt. De inser inte tillräckligt väl hur nödvändigt det är att bryta med denna samhälls- eller civilisationsmodell.

– Socialismen innebär inte bara att det existerande produktions-, industri- och ekonomiska systemet ska fäs att fungera mer förnuftigt och effektivt; det räcker inte med att produktivkrafterna utvecklas genom planering.

– I denna bemärkelse är socialismen inte tillräckligt kritisk mot den västerländska industriellt rationalistiska paradigmen och det existerande produktionssystemet.

– Ett välkänt exempel på detta är hur Lenin och andra marxister i taylorismen såg en fantastisk innovation, som de införde i Sovjetunionen.

– Visionen om teknologin, produktionsapparaten och produktionsförhållandena i allmänhet är inte lika kritisk som när det gäller kritiken av privategendomen. Frågan gäller inte bara hur produktionen ska utvecklas, utan också om hur vi ska göra livet i städerna mer civiliserat, om förhållandet människor emellan eller förhållningssättet till Naturen.

– Problemet är att veta huruvida socialismen i sig representerar ett nytt samhällsparadigm eller om den snarare strävar efter att göra det existerande samhället mer perfekt.

– Det utrymme som bilen tar i det moderna samhället är ett bra exempel på det ovannämnda. Det är otroligt att hela det ekonomiska och sociala livet i storstäderna, bostäder, fritid, ideologi osv bestäms av bilarna och massbilismen.

– Det är som en gudomlig existens som kräver människors uppoffringar: i varje huvudstad världen över kan man varje helg göra en ändlös uppräkning av skadade genom olyckor; en slakt på män, kvinnor barn som accepteras som ofrånkomlig, som ett naturfenomen. Antalet döda är större än i många krig. Det finns vissa konsumtionsmodeller, endemiska i det moderna samhället, som är dödliga ur ekologisk, mänsklig och social synpunkt.

– Detta leder till andra problem. Socialismen är ett försök att skapa en ny samhällsmodell, i den ligger föreställningen om återskapandet, återupptäckten eller omformulerandet av vissa element från den förkapitalistiska historien som förstörts av den borgerliga moderniteten. Det är vad jag kallar marxismens romantiska element, som framträder i Marx filosofi och i vissa delar av den marxistiska traditionen under 1900-talet.

– Det handlar inte om att återvända till det förgångna utan om att föreställa sig en framtid där historiskt giltiga delar – ur en mänsklig, kulturell, social och etisk synvinkel – som förstördes av den kapitalistiska moderniteten, kan återupprättas, om än i helt nya former.

– Marx talar själv om detta när han skriver om det statslösa, på kollektiv gemenskap grundade samhälle som existerade historiskt och som förstördes av kapitalismen och privategendomen. Socialismen kommer att bli ett nytt statslöst, kollektivt samhälle, men naturligtvis något helt annat än den primitiva kommunismens. Det samma gäller också för andra fenomen i det kulturella och sociala livet.

Men står inte detta i motsättning till uppfattningen att det socialistiska tänkandet är upplyst, vetenskapligt, rationellt och att det avmystifierar världen? Och upplöste inte kapitalismen i praktiken de värden som ledde till en känsla av gemenskap för människorna?

– Socialismen har tagit del av såväl rationalismen och upplysningsfilosofin som den romantiska kritiken av upplysnings- och modernismens filosofi. Dessa två komponenter är närvarande inom det socialistiska tänkandet.

– Ernst Bloch har rätt när han säger att det existerar två strömningar inom marxismen: en ”kall”, rent rationell, analytisk, skoningslös, vetenskaplig, objektiv strömning som ägnar sig åt vad kapitalismen är, hur den fungerar som system och vilka motsättningar den föder.

– Den andra strömningen, som han betecknar ”varm”, grundas på hoppets princip, utopin och en pånyttfödelse av världen. Dessa två dimensioner är lika nödvändiga och kompletterar varandra.

– Det råder en spänning mellan dem, men den är positiv, dialektisk och måste hela tiden hållas under uppsikt av marxismen så att den inte utvecklas till en positivistisk övertro på vetenskapen eller sentimental romanticism.

– Konkret i förhållandet till samhället innebär kapitalismens logik atomiseringens logik, nedbrytningen av band människor och system emellan, individens isolering, förhärligandet av separationen, egoismen och den rena nyttofilosofin, utilitarismen. Det är inte bara en fråga om ideologi utan om hur hela det system som stöter ut individer fungerar. För att återvända till exemplet med bilismen – bara genom att svänga in på en gata ger sig individen, oavsett subjektiv uppfattning, in i ett allas krig mot alla.

– Det finns exempel på motstånd. Ursprungligen stod hela arbetarrörelsen för ett gemensamt alternativ till individualismen grundat på praktisk solidaritet och kollektiv rekreation. Det var t ex fallet med de fackföreningar som byggde upp ett djupare mänskligt förhållande mellan arbetare från samma fabrik. Vi ser det också i de revolutionära organisationernas idealitet. I dag försöker kyrkans bassamfund, sammanslutningar i bostadsområden, kvinnogrupper och kulturrörelser bli kollektiva, självstyrande alternativ till kapitalismens individualism.

– Dessa strukturer grundar sig åtminstone delvis (beroende på det enskilda landet och dess traditioner) på sätt att tänka och vissa gemensamma gamla minnen och sedvänjor som grundar sig på förmoderna, förkapitalistiska, i huvudsak landsbygdstraditioner.

– I Tredje världen, där majoriteten av befolkningen har sina rötter på landsbygden kan denna gemensamma potential återupplivas av fackföreningarna, partierna, arrendatorsorganisationer och andra rörelser i basen.

– Dessa organisationer eller rörelser har inte bara bildats utifrån vissa gemensamma intressen – visst är det så också, men de måste stimulera olika sorters förhållanden och solidaritet grundad på denna gemenskap.

Men i dag ser vi hur arbetarklassens motkultur slagit till reträtt. Kapitalismen bryter ner alla kopplingar till det förkapitalistiska livet. l Brasilien kommer de att ha försvunnit inom en eller två generationer.

– Det är sant, men kapitalismen provocerar på det sätt som den fungerar fram en reaktion mot atomiseringen och ett sökande efter detta gemensamma liv. Samtidigt är det uppenbart att detta sökande ofta inte leder någonstans.

– Det är en av orsakerna till de protestantiska sekternas enorma framgångar i Latinamerika — de försöker skapa en känsla av kollektiv gemenskap för dem som övergivits i denna kapitalistiska öken, där de inte känner sig delaktiga i någonting. Det hänger på oss om vi ska kunna erbjuda några andra alternativ.

Vilka problem står vi inför när vi inte bara ska återupprätta utan också förverkliga det socialistiska projektet och ett utopiskt perspektiv om vi ser på deras trovärdighet och den roll de spelar i samhället?

– Marx och Engels levde i en tid då utopins problem verkade vara en anakronism:
För dem var det främsta problemet att utveckla motsättningarna inom kapitalismen, klasskampen. Det är fortfarande lika sant. Men i dag befinner vi oss inte längre i en situation där vi kan säga att ”vi vet inte hur socialismen kommer att gestalta sig”. Vi kan inte behålla en sådan inställning när vi ser vad de sjuttio åren av ”reellt existerande socialism” har ställt till med.

– Det socialistiska projektets trovärdighet kräver av oss att vi kan presentera en attraktiv vision av socialismen, att vi förklarar att den inte har någonting att göra med den så kallade ”reellt existerande socialismen”.

– För att återvända till Ernst Bloch, måste dagens vetenskapliga socialism också vara en utopisk socialism, i ordets kvasi-etymologiska bemärkelse, som för närvarande inte existerar någonstans i världen.

– Om vi vill att vårt svar ska vara trovärdigt måste vi förklara vad det där vi kallar socialismen faktiskt är, hur den även skiljer sig från ett mer humant kapitalistiskt ansikte eller den förment ”reellt existerande socialismen” och varför det är värt att vi riskerar våra liv i den kampen.

– Vi måste förklara detta för alla aktiva, för alla arbetare, kvinnor och ungdomar. Utan en revolutionär utopi kommer det heller inte att bli någon revolution i praktiken. Vi måste vidareutveckla detta.

– Vi börjar inte från noll, det är klart. Det finns en oerhörd kunskap samlad i själva marxismen som vi måste utveckla. Det finns också historiska erfarenheter med alla sina begränsningar och misstag, med våra diskussioner om den socialistiska demokratins natur under övergången till socialismen etc.

– Men vi måste vara öppna och beredda att lära oss av andra såsom de utopiska socialisterna och alla andra socialister, liksom anarkisterna. De har uppfattningar och erfarenheter som är mycket viktiga i diskussionen om den socialism som vi vill ha.

– Vi måste förhålla oss till de idéerna, liksom till nya problem som uppstår, som ekologi och feminism. Vi måste börja utarbeta, antingen i program eller i böcker och skrifter, våra tankar, reflektioner, drömmar – att förverkliga våra drömmar, som Bloch säger – om hur en socialistisk framtid skulle kunna te sig.

– Detta förhållningssätt har varit viktigt i återupptäckten av den utopiska dimensionen i en del marxistiska idéer – t ex på vilket sätt som produktionen under socialismen ska vara inriktad på bruksvärden och inte på bytesvärden. Detta har en enorm potential för utopin.

– Vad innebär detta för produktionen, eller för konsumtionen? Problemet är hur vi ska kunna bortse ifrån en etablerad uppfattning och försöka se på saken ur en helt annan synvinkel. Slutligen måste vi erkänna att vi inte har svar på allting — i vissa frågor famlar vi bara omkring i mörkret.

Michael Löwy
Ur: Socialist Outlook Översättning: Lars Gus Kaage

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1994

Parallellmakten i Chile

Staten är ett organiserat maktorgan, ett redskap för klassdominans, d v s en klass’ för­tryckande av en annan. Arbetarrevolutionens genomförande innebär att proletariatet upphöjs till härskande klass. Bourgeoisins herravälde kan endast störtas av proletariatet som p g a sin ekonomiska roll i produktionen är den klass som kan bli den vägledande för alla arbetande och utsugna massor.

Borgarstaten, genom vilken en minoritet kan exploatera en majoritet, tar sig uttryck i olika former, framförallt ideologiskt och repressivt, genom maktorgan och institutioner som polisen, militären, lagarna, byråkratin, konstitutionen, parlamentet etc. Borgarstatens innehåll och funktion är i alla kapitalistiska länder lika, men den form i vilken den manifesteras varierar beroende på i vilken etapp av den historiska samhällsutvecklingen och klasskampen landet befinner sig. I Chile är staten borgerlig, en stat som intar en bestämd form, den högst utvecklade formen av borgarstat, den representativa demokratin. Det historiska skede som Chile sedan några år befinner sig i kan benämnas ett förrevolutionärt stadium, som genom sina speciella karakteristika -70 kunde ge upphov till Folkfronten (Unidad Popular, UP) och dess regeringstillträde.

Folkfronten har dock ej förändrat statsapparatens funktion som ett redskap för borgarklassens dominans: byråkratin är densamma, polis och militär används nu som tidigare mot folket, parlamentet styrs av de borgerliga lagarna och konstitutionen gagnar borgarnas maktintressen. Den enda noterbara förändringen är att parlamentet nu innesluter fler grupper, som säger sig representera folkets och arbetarklassens intressen och det har uppstått en intern kamp inom och utom parlamentet för att definiera vilken klass och vilken klass’ intressen som bör dominera statsapparaten. Denna kamp måste dock föras inom de gränser som den dominerande klassen uppställt genom sina lagar och sin konstitution.

I denna speciella situation och detta skede av klasskampen är därför den viktigaste revolu­tionära uppgiften för massorna och dess partier att grundligt utveckla en konkret politik, en revolutionär strategi och taktik, som leder till att det förrevolutionära stadiet mognar och över­går i ett revolutionärt stadium och en revolutionär situation uppstår. Ett led i detta övergående är de olika organ för arbetarmakt (i många fall parallella maktorgan till den nuvarande regeringen) som på sistone uppkommit i Chile.

Innan vi går in på den historiska bakgrunden till och förståelsen av skapandet och utveck­landet av dessa organ i Chile, bör en förklaring ges till vad parallellmakt innebär och innebar i ett skede av den ryska historien.

Parallellmakt

Vad innebär parallellmakt? Lenin ger följande förklaring:

”Det skapas jämsides med borgarstatens regering en annan regering, svag och i födslovåndor, men ändock existerande och i ständig utveckling. Det är en revolutionär diktatur, d v s en makt som stödjer sig på ett direkt revolutionärt erövrande. Den bygger på massornas direkta stöd underifrån och ej på en lag formulerad av den centraliserade staten. Det är en makt totalt olik den som existerar i de demokratiskt-borgerliga parlamenten. Denna makt är en makt av samma typ som Pariskommunen 1871. De fundamentala grunddragen i denna makt är: 1) Maktkällan ligger ej hos lagen, tidigare diskuterad i parlamentet, utan i massornas direkta initiativ underifrån. Ett utbytande av polis- och militärväsendet, såsom varande skilda från folket och i motsättning till detta, mot en direkt beväpning av hela folket. Genom denna makt upprätthåller de beväpnade arbetarna och soldaterna själva den allmänna ordningen, ett beväpnat folk. 3) Byråkratin och funktionärerna utbyts också mot folkets direkta makt eller åtminstone underkastas de en speciell kontroll, de omformas till enkla ombud, ej bara valbara, utan flyttbara närhelst folket kräver det, de omformas från ett priviligierat skikt med hög betalning till arbetare inom ett speciellt ”fack”, vars betalning inte överstiger den vanliga lönen för en kvalificerad arbetare.” (1)

Denna makt uppkommer i moment av förrevolutionära kriser i vilka den revolutionära klassen (proletariatet) koncentrerar sina styrkor och bildar basen för den framtida revolutionära staten.

Under den ryska revolutionen uppstod de för första gängen i Petersburg 1905.

Under den ryska revolutionen uppstod sovjeter för första gången i Petersburg 1905.

Sovjeternas historia

Petersburgsovjeten och den senare i Moskva uppkomna Moskvasovjeten hade sitt ursprung i den politiska oktoberstrejken och dess ledning utgjordes av en proletär representation, deputerade som valts av arbetarna. Dessa sovjeter kom att utgöra förebilden till den sovjet­makt som bildades av proletariatet 1917 under ledning av bolsjevikpartiet. De bildades uteslutande av det revolutionära befolkningsskiktet och var ett uttryck för folkets själv­verksamhet när det reste sig i kampen mot tsarismen. Under den tid sovjeterna var lagliga, utgjorde de en parallellmakt till den rådande regimen med stort inflytande över proletariatets alla sociala aktiviteter. De var den revolutionära maktens embryon och organ för upproret. Sovjeten organiserade massorna, dirigerade de politiska strejkerna, ledde de politiska demonstrationerna och försökte beväpna massorna.

Då sovjeternas styrka och betydelse var beroende av upprorets kraft och framgång hade sovjeterna en kort livslängd bl a p g a generalstrejkens avtagande verkan, otillräcklig för­beredelse av massorna inför det oundvikliga upproret och de subjektiva och objektiva förut­sättningarnas brist på mognad.

1917 växte sovjeterna upp igen då det ryska självhärskardömet föll och de fungerade verk­samt som en parallellmakt ända fram till den provinsiella regeringens fall. De var de organ i vilka proletariatet och dess allierade koncentrerade sin styrka inför de väpnade upproret. De var de organ i vilka proletariatet och dess allierade kunde organiseras, de gav ett organiskt uttryck åt de breda massorna. Detta kunde bolsjevikpartiet i sig p g a dess karaktär som revolutionärt parti inte göra. Tack vare bolsjevikpartiet kunde dock sovjeterna 1917 omformas till verkliga maktorgan.

Behovet av en parallellmakt innan det slutliga maktövertagandet ger sig tillkänna i det nödvändiga behovet av att stärka de revolutionära klassernas allians, organisera upproret och de framtida proletära maktinstrumenten och skapa ett revolutionärt arbetarparti i länder där ett sådant saknas. Sovjeterna upptar inom sig proletariatet och dess allierade och partiet (avantgardet och ledaren av dessa klasser) har i sovjeterna ett verkligt maktinstrument i vilket de kan utöva sin politiska ledning.

Sovjeterna uppstår som vi tidigare nämnt i en förrevolutionär situation och de nödvändiga förutsättningarna för att denna period övergår i en revolutionär är existensen av ett revolutionärt arbetarparti.

För att övergå till den aktuella situationen i Chile med relation till det ovan sagda måste först en kort historisk resumé och tillbakablick göras.

Historisk bakgrund

Det rådande förrevolutionära stadiet i Chile karakteriseras av följande objektiva förhållanden:

  • en ekonomisk kris som ständigt fördjupas och är ett uttryck för den kapitalistiska ekonomins kris
  • en kris inom statsapparaten som bl a tar sig uttryck i en omöjlighet att fortsätta en reformpolitik
  • en samhällskris som bl a tar sig uttryck i omöjligheten av en fortsatt reformpolitik
  • en kris inom statsapparaten som bl a tar sig uttryck i en splittring inom den dominerande klassen och symptom på ett sönderfall inom militären
  • en ökad massmobilisering inom allt fler samhällsgrupper och upphöjandet av arbetarklassen till den ledande klassen.

Dessa karakteristika, som alla tar sig uttryck i en allt mer skärpt klasskamp, var även befint­liga under Freis tid och gav då som en produkt uppkomsten av Folkfronten och dess möjlighet att överta regeringsmakten. Under -70 utvecklade UP en ekonomisk politik som försökte återuppliva en avstannad ekonomi genom inflationistiska mekanismer. Man nationaliserade naturrikedomarna (koppar, salpeter etc.), förstatligade banker och monopolföretag, igångsatte och fördjupade jordreformen etc. Uppgången inom den ekonomiska sektorn ackompanjerades av ett positivt gensvar hos massorna och regeringen. I slutet av -71 kom de första tecknen på en ekonomisk kris, vilken de själva till större delen var ansvariga för. -72 var ett år under vilka de nyss nämnda problemen förvärrades. Man kan säga att -71 var en svag reflex av vad hela -72 skulle komma att bli. Regeringen, bunden till händer och fötter av sin legalistiska position, blev mer och mer handlingsförlamad, samtidigt som en växande radikaliserings-process skedde hos massorna.

Denna radikalisering följdes i vissa fall av en del partier inom Folkfronten (Mapu. IC, PS (2)) och grupper utanför (MIR (3)). I oktober -72 igångsatte borgarklassen med stöd av imperialisterna en generalstrejk som varade nästan en månad och omfattade de flesta samhällssektorer (handeln, sjukvården, transportnätet etc.). Efter en tids vacklan gick massorna till kontraoffensiv. De skapade och upplivade under de mest medvetna sektorernas ledning ett antal organ för ”folkmakt” av vilka de viktigaste är Cordones Industriales. Comandos Comunales och Consejos Campesinos(4). Organ, som då punktvis uppnådde en styrka, men först under de senaste månaderna börjat att utvecklas ordentligt och utnyttjas som maktinstrument av arbetarna. De uppstod som ett uttryck för det ökade revolutionära medvetandet hos massorna, speciellt arbetarklassen, och som svar på borgarnas offensiv. Cordones Industriales (vilka vi närmare skall studera), som under oktoberkrisen sattes på sitt första svåra prov, växte till antal och förstärktes, ej som en ersättning för CUT(5) utan som ett komplement. De visade sig kunna bemöta makthavarnas attacker på ett effektivare sätt inom industrin. Men oktoberkrisens resultat blev ej ett förstärkande av arbetarklassens makt och intressen inom statsapparaten – tvärtom. Regeringen ”slöt fred” med borgarna genom att till sig sluta några höga militärer för att, som det sades, hålla lugn och ordning i landet fram till valet i mars -73. Ett av bevisen för regeringens konsolidering med borgarna gestaltade sig i det s k Millas projektet, vars huvudinnehåll innebar att de flesta av arbetarna under strejken tagna industrierna, skulle lämnas tillbaka till sina ägare. Cordones Industriales ökade genom detta sin aktivitet och förkastade ”stridande” regeringens vacklan och försoningspolitik och hade i denna kamp en relativ framgång. Valet i mars visade regeringen att de trots allt hade massornas stöd och förverkligandet av borgarnas dröm om att vinna 2/3 majoritet i senaten och på så vis på laglig väg störta regeringen förhindrades.

Efter valen kan man notera ett förvärrande av den ekonomiska krisen, en starkare polarisering mellan partierna inom Folkfronten, vilken tar sig uttryck i en starkare förening mellan MIR-PS-IC-Mapu i många frågor, och att regeringen är fullständigt inkapabel att utnyttja det genom valet erövrade masstödet.

De dominerande klasserna, eniga strategiskt, presenterar viktiga taktiska skillnader i sin politik. Nationalpartiet (PN) vill genast få bort regeringen medan Kristdemokratiska partiet (PDC) försöker uppnå eftergifter hos regeringen på vissa punkter genom att utnyttja de ekonomiska problemen och splittra arbetarklassen (genomför ett antal långa strejker inom gruvsektorn). Det är också viktigt att påpeka att regeringen är motståndskraftig, men ej mobiliserar massorna, som nu är mycket radikaliserade. Som en följd av borgarklassens splittring ifråga om taktik (en följd av inre sönderfall) och klass­kampens skärpning reser sig några militärer och gör ett kuppförsök i slutet av juni. Detta misslyckas dock, då imperialisterna genom sina hantlangare i landet, höga militärer, sektorer av PDC och PN och rena fascistiska terrororganisationer som ”Fosterlandet och Frihet”, i sista stund, av okända orsaker, drog in sitt stöd. Som svar på detta kuppförsök uppkommer en stor massrörelse med ockuperade gods och tagna industrier som resultat.

Ett kvalitativt spräng i kampen sker, basorganisationerna utvecklas starkt, speciellt Cordones Industriales, som nu växer upp, inte bara i Santiago, utan i städer över hela landet, och dess organisering förbättras. Det framstår allt klarare att det är arbetarklassen som måste leda den revolutionära processen och Cordones Industriales visar nu mer än någonsin att de kan bli arbetarklassens avantgarde och spjutspets i den framtida kampen. Med denna historiska återblick kan vi nu återgå till att litet närmare studera Cordones Industriales, dess organisation, ledning och funktion inom den nuvarande chilenska processen.

Cordones organisering och ledning

Cordones Industriales fungerar som arbetarklassens språkrör och ansikte och inom dessa kommer arbetarklassens avantgarde – det revolutionära arbetarpartiet – att frammejslas med hjälp av fackföreningarna och de politiska partier, som nu ingår som en del i Cordones. Cordones Industriales är ett klassorgan som sammansluter och organiserar arbetare över de politiska gränderna och koordinerar dess kamp i industrierna inom en bestämd geografisk industrisektor.

Ledningen ges av de politiska partiernas (inom och utom Folkfronten) revolutionära sektorer, vilka nu (till att börja med) intar rollen som avantgarde i kampen, då ett revolutionärt arbetarparti saknas. ”Utan en revolutionär teori ingen revolutionär rörelse och utan ett revolutionärt arbetarparti ingen socialistisk revolution”. Det saknas en revolutionär teori inom vänsterpartierna, få aktioner och politiska handlingar grundar sig på teoretiska analyser, en politisk ledning under ett parti existerar ej. Avsaknaden av ett revolutionärt arbetarparti, med en revolutionär teori och praktik, i ledning för Cordones, innebär en stor svaghet och i många fall handlingsförlamning. Arbetarna blir lätt offer för vacklan och opportunistiskt handlande till reformisternas fördel.

Konjunkturerna styr kampen. Då klasskampen genom någon händelse, t ex kuppförsöket, skärps, utvecklas de internt och utåt, men förmår sedan inte hålla initiativet och förlorar i aktiviteter. Kontinuiteten och det ständiga agitationsarbetet saknas. Basen, vilken Cordones representerar, är i många partier mer politiskt utvecklad och radikaliserad än ledningen, vilket på så vis hindrar massornas utveckling.

I ledningen för alla Cordones utom en är socialistpartiet (PS) – ett parti i total upplösning. Den revolutionära sektorn, den del som är integrerad i Cordones, är i färd med att träda ur, antingen för att uppgå i MIR eller Mapu eller för att bilda ett nytt parti. Inget av alternativen kommer dock att styrka formerandet av ett revolutionärt arbetarparti då varken MIR eller Mapu har en tillräckligt stark organisation (ideologiskt-organisatoriskt) för att suga upp en stor grupp ”vilsegångna” människor. Skapandet av ett nytt parti skulle bara innebära ännu en centristisk formering till de många redan existerande. Denna konkreta situation innebär självklart en svaghet för Cordones, som inom sig har en bas starkt hegemoniserad av reformismen och som behöver en stark ledning politiskt och teoretiskt. I Santiago finns för tillfället ett 10-tal Cordones, indelade geografiskt i olika industrisektorer. Varje Cordón upptar inom sin sektor från 50 till 300 industrier, beroende på geografisk belägenhet, inneslutande 5 – 100 000 arbetare. Industrier inom en geografisk zon tillhör sålunda automatiskt en Cordón, men deltagarnivån, d v s aktivt arbete inom en Cordón, varierar från 3 procent till 40 procent av alla industrier. Varje Cordón är inom sig indelad i sektorer som var och en har sin huvudindustri, varifrån kampen sammanförs och koordineras vid en aktion. Utifrån denna industri utgår direktiv och till den ingår krav på handling och anrop på hjälp vid behov.

Cordonen leds av ett huvudkommando (comando general) vars ledning består av fackföreningsrepresentanter, tillhörande i huvudsak socialistpartiet, vilket förklarades tidigare.

Denna ledning analyserar olika inom landet och i industrierna uppkomna situationer, föreslår och planerar framtida aktioner och framlägger den taktik som bör följas – allt under ständig kontroll med basen, arbetarna. Alla aktioner och handlingar (strejker, övertagande av industrier etc.) som görs i Cordones namn måste diskuteras och beslutas på ”stormöten” till vilka alla arbetare är inbjudna, men varje industri har sina valda representanter. På dessa stormöten deltar de inom huvudkommandot ingående kommittéerna, av vilka de viktigaste är information, försvar, livsmedelsförsörjning, sjukvård, propaganda och agitation. I dessa kommittéer skall arbetare lämpliga för de olika arbetsuppgifterna arbeta. Kommittéerna är självständiga gentemot varandra och inom huvudkommandot, men de är underställda arbetarnas ledning, vilka förkastar, godkänner och ger nya arbetsuppgifter allt efter kampens utveckling och växlingar. Varje Cordón har övervakningskommittéer som arbetar för att beväpna arbetarna och ge dem den nödvändiga vapenträningen. Dessa kommittéer är för tillfället de mest aktiva då industrierna nu måste bevakas dag och natt mot den våg av attentat som kuppmisslyckandet utlöst från fascisternas sida.

Agitations- och propaganda­kommittéerna ger i några Cordones ut en intern tidning, som analyserar det politiska läget, refererar den pågående kampen inom olika fabriker och stimulerar och agiterar för fortsatt kamp.

Denna skisserade organisationsstruktur gäller för varje i en Cordón ingående industri, något som dock ännu så länge är dåligt utvecklat förutom på huvudindustrierna. De arbetare frän de olika industrierna som deltar på stormötena skall fungera som aktivister, rapportörer och agitatorer på sina respektive industrier. De mest politiskt medvetna arbetarna måste i och genom det dagliga arbetet skola sina klassbröder praktiskt och teoretiskt för den fortsatta kampen och på så vis efter hand integrera alla arbetare i kampen för socialismens genom­förande. Ännu så länge är Cordones Industriales i födslovåndor och upptar inom sig nästan enbart små- och medelstor industri och endast de mest medvetna arbetarna inom dessa industrier. En propaganda och ett agitationsarbete inom den tunga och stora industrin med målet att integrera dess arbetare, mest kommunister och kristdemokrater, i Cordonens arbete är nödvändigt och livsviktigt för Cordones Industriales fortbestånd. I samband och parallellt med detta arbete måste det också ske en hänsynslös kamp mot och ett avskiljande frän reformismen och dess uttryck inom CUT, Folkfronten och vänsterpartierna.

Det är viktigt att tillägga att det ännu ej skett val till ledning och till de olika kommittéerna inom någon Cordón. Ledningen i de nu existerande Cordones uppstod ur massornas kamp. En av Cordones förestående uppgifter är att utlysa val, ej p.g.a. att kommunisterna pressar på, utan för att det är nödvändigt för att kunna utvidga Cordones inflytande över arbetarklassen. Kommunisterna har på vissa ställen skapat parallella Cordones som oundvikligen måste elimineras. Till dessa val ställer fackföreningsrepresentanter upp och det kommer troligen att bli två listor, en med kommunisterna och en med den revolutionära vänstern. Då kommunisterna har sin styrka i de stora industrierna, industrier med en stark fackförening, beror det helt på hur valet sker – vilken kvotering man använder – om den revolutionära vänstern skall kunna vinna det största stödet. Många av industrierna där den revolutionära vänstern har sitt viktigaste stöd har ingen fackförening, då industrier med mindre än 25 arbetare enligt lag ej far starta fackföreningar. Valen måste föregås av ett intensivt valarbete från den revolutionära vänsterns sida för att avslöja de ledande kommunisternas förräderi mot arbetarklassen och deklarera att det endast finns en Cordón, den ursprungliga.

Cordones Industriales syfte och betydelse har redan delvis berörts ovan men detta bör utvecklas lite närmare.

Målsättning – betydelse

Cordones Industriales uppställer maktproblemet för arbetarna, dvs. betydelsen, innebörden och strategin för ett maktövertagande, och deltar i skapandet av de arbetarmaktsorgan som är nödvändiga i den fortsatta kampen. Cordones Industriales jämställes ofta med CUT vilket är omöjligt eftersom de fyller olika funktioner. CUT är nästan helt inriktat på att lösa arbetarnas ekonomiska problem, krav och tvister. Cordones Industriales är tänkta att fungera som komplement till CUT och ej som en ersättning. Men då CUT är en stel, byråkratisk och reformistisk apparat med dålig kontakt med arbetarna på basplanet som i många fall dåligt tillvaratar och försvarar arbetarklassens intressen växer Cordones automatiskt upp som en parallellmakt till CUT och ett nytt maktorgan vid sidan av regeringen. De representerar en makt som skapats inne hos massorna, spontant, under deras kamp och frågan är ej om de bör utvecklas för eller mot CUT respektive regeringen utan om de kan leda arbetarklassen och folket på dess väg mot socialismen. Denna målsättning kan bara uppfyllas, har det visat sig, om de arbetar som ett maktorgan skilt frän regeringen. I Cordones Industriales är det basen som initierar aktioner och söker lösa de inom industrierna uppkomna problemen (jfr. CUT). Den taktik som väljs beror på arbetarna, på de objektiva och subjektiva förutsättningarna och på själva kampens utveckling och ej på ett fåtal deklasserade fackföreningsbyråkraters godtycke.

För att Cordones målsättning – ett revolutionärt maktövertagande – skall realiseras, är det nödvändigt med 1) ett inkorporerande av alla klassbröder i kampen, 2) att föra en dialog på basplanet i och mellan arbetargrupperna som leder till samfällda aktioner 3) en kamp mot reformismen inom de olika vänsterpartierna, CUT och regeringen 4) skapandet av ett revolutionärt arbetarparti 5) på alla områden försvaga och attackera borgarstaten för att slutligen krossa den 6) förbereda massorna för detta uppror.

Denna kamp innebär och sammanfaller på det ekonomiska planet, där Cordones arbetar, med kampen för att överföra hela produktionen och alla distributionskanaler i arbetarklassens händer – en kamp som förs beslutsamt inom Cordones.

Enligt Folkfrontens program skall 91 företag överföras till statlig ägo, de inom ekonomin dominerande och strategiska företagen. (Vem skall definiera vad dominerande är?) Denna gräns har dock överskridits varje gång som det skett en uppgång i klasskampen vilket lett till ett spontant övertagande av industrier. Under ”kuppförsöksdagen” för snart två månader sedan tog arbetarna på uppmaning av CUT ett 100-tal fabriker (små som stora). Dessa måste nu till 90% tillbakalämnas till ägarna på order frän regeringen som, utsatt för borgarklassens tryck, ger vika och tar det första steget steget mot en total kapitulation. Den totala kapitulationen kommer att innebära att alla tagna industrier lämnas tillbaka dvs. all hittills tagen makt överlämnas till dess forna ”ägare”. Arbetarna accepterar dock ej detta regeringskrav och kommer ej att lämna tillbaka en enda tagen industri om så tusentals man skall falla i denna strid. Cordones Industriales leder striden inom sina industrier: ger taktiska råd, ger vid behov moraliskt och materiellt stöd till industrier och samordnar och formerar striden till en kamp för det totala ekonomiska maktövertagandet. Den verkliga kampen om samhällsmakten har flyttats frän parlamentet till basplanet, där den dagligen förs vid diskussioner, vid intagandet av gator, vid tillbakatagandet av fabriker etc. Cordones fungerar i denna kamp som vägledare och spjutspets. Cordones revolutionära uppgifter i framtiden är:

  • inte lämna tillbaka någon industri och kämpa för ett inlemmande av alla industrier i statlig ägo.
  • stödja alla klassbröder som inom sin industri för en kamp. Stödet kan vara moraliskt och materiellt.
  • kräva och igångsätta arbetarkontroll och arbetarledning inom den statliga industrin.
  • överta kontrollen av transportnätet inom Cordonen samt busstrafiken.
  • överta distributionen av livsmedel och bränsle från industrierna till bostadsområdena genom direktdistribution.
  • aktivera och skapa fler övervakningskommittéer och arbeta för en beväpning av arbetarna.
  • beväpna arbetarna teoretiskt och praktiskt för maktövertagandet genom direkta aktioner och öppna diskussioner kring temat ”parallellmakt” på alla arbetsplatser.
  • förbereda och utföra val till Cordonens ledning och till de olika kommittéerna.
  • stärka Comandos Comunales.

För att återknyta till det inledande Lenincitatet och den ryska historien kan vi göra följande jämförelser.

Parallellmakt i Chile

Cordones Industriales är ett av de maktorgan, embryo till en parallellmakt, i Chile kallat ”poder popular” (folkmakt), som uppstår i den förrevolutionära period landet befinner sig i Andra maktorgan av samma typ är Comandos Comunales och Consejos Campesinos. Varför är då dessa organ bara embryon till uppkomsten av en parallellmakt och ej en parallellmakt som i Ryssland 1917? Det finns åtskilliga punkter som kan förklara och försvara detta påstående:

1) de uppstår med en defensiv och ekonomistisk karaktär mot borgarnas offensiv och de har ännu ej lyckats förändra denna karaktär till en offensiv.

2) de har ett litet inflytande över arbetarklassen, som ännu ej massivt uppgått i dem.

3) de samordnar otillräckligt de redan nu existerande basorganisationernas kamp inom olika samhällssektorer.

4) kampen är i liten utsträckning politisk, i hög grad ekonomistisk. (Det är svårt att i Chile i dag skilja mellan politisk och ekonomisk kamp då t.ex. en strejk för fri lunch kan leda till och omformas i en direkt kamp för övertagandet av fabriken.)

5) det råder en tydlig svaghet och splittring inom och mellan de existerande avantgardena, vilka ej tillräckligt har kunnat penetrera och integrera den av reformisterna behärskade arbetarklassen.

För att dessa organ skall kunna omformas i en verklig alternativmakt till den borgerliga staten måste de ena sig och ändra sin ”elitkaraktär”. Dessutom måste ett revolutionärt arbetarparti, med ursprung i de redan existerande avantgardena skapas. Comandos Comunales måste ha sitt säte och detta måste dessförinnan ske en utveckling och formering av arbetarklassen i Cordones Industriales för att undvika att Comandos Comunales bara blir ett hierarkiskt strukturerat organ som domineras av sektorer som ej tillhör arbetarklassen. Comandos Comunales skall omfatta alla de nu existerande massorganisationerna som finns på basplanet. Bakom en proletär ledning skall finnas ett fullständigt utövande av en demokrati underifrån. Cordones Industriales utgör därför och således dess ryggrad.

Existensen av en parallellmakt i Chile, dess betydelse och framtid, har under de senaste månaderna diskuterats och debatterats inom alla vänsterpartier. Motsättningarna är stora teoretiskt och praktiskt. Kommunistpartiet (PC) och den reformistiska sektorn av socialist­partiet är emot all form av parallellmakt till den rådande regeringen och anser att de upp­komna maktorganen såsom Cordones Industriales måste vara underordnade regeringen och integrera sig i CUT dvs. bli CUT:s basorgan. Inom PS och PC finns dock fraktioner som allierat sig med andra mer till vänster stående inom Folkfronten och de anser att en parallell­makt är viktig för att erövra makten men de är ej för ett uppgående av alla massorganisationer i Comandos Comunales. Den revolutionära sektorn inom PS, grupper inom PC:s bas och den revolutionära vänstern framlägger som den för närvarande mest fundamentala och viktiga uppgiften att förstärka Cordones Industriales och liera dessa starkare med Comandos Comunales. Men det finns här tydliga taktiska skillnader: PS revolutionära sektor anser att det i nuvarande läge är viktigast att stärka och organisera Cordones Industriales och skapa en provinsiell Cordón medan den revolutionära vänstern tror att förutsättningarna att skapa Comandos Comunales överallt är förhanden och att Cordones Industriales bör integrera sig i CUT för att på så vis förändra CUT:s struktur och göra den mer demokratisk och flexibel. Att skapa en provinsiell Cordón är enligt dem att skapa en parallellmakt till CUT vilket skulle splittra och försvaga arbetarrörelsen. Vilken taktik som är den rätta får den framtida utvecklingen visa.

O.S.

Noter

1. Citat hämtat ur Lenins Valda Verk, band 2, sid. 40-41

2. Mapu = Rörelsen för enhetlig folkaktion, 1C = Kristna vänstern, PS = Socialistpartiet

3. MIR= Revolutionära vänsterrörelsen

4. Cordones lndustriales = Organ skapade för att stärka, ena och mobilisera arbetarklassen i industrier inom ett bestämt geografiskt industriområde. Se närmare beskrivning i artikeln.

Comandos Comunales = Organ som koordinerar arbetarklassens och folkets kamp på bas­planet inom en kommun eller geografiskt område. De försöker integrera alla på basplanet existerande basorganisationer inklusive Cordones och CUT. De ger uttryck för arbetar­klassens och folkets strävan att kontrollera hela samhällslivet inom en kommun t.ex. produktionsmedel, kollektivtrafik, livsmedelsförsörjning, kvartersförsvar, hälsovård, utbildning, kultur etc. Ett utbytande av den nuvarande maktstrukturen mot arbetarklassens utövande av makten.

Från Fjärde Internationalen 2/73

Priset för rekonstruktionen

Under kuppens första veckor lyckades juntan föra stora delar av arbetarklassen bakom ljuset när det gällde dess beslutsamhet att låta arbetarmassorna betala ett högt pris för återuppbygget av den chilenska kapitalismen.

De officiella deklarationerna under de första dagarna togs mer på allvar än vad man kunde vänta sig. Speciellt de som talade om generalernas avsikter »att inte återvända till det förflutna, att bibehålla sociala förmåner, att utöka förråden av mat, att skydda arbetarnas rättigheter o s v».

En vecka efter kuppen, när transportväsendet återigen fungerade normalt, betalades lönerna för de två första veckorna i september. Samtidigt publicerade juntan en lista på officiellt godkända priser på de väsentligaste bruksvarorna, påtalade att hårda åtgärder skulle vidtas mot dem som inte höll sig till priserna och återinförde ett antal sällsynta varor på marknaden, som de statliga organen för distribution tidigare försökt kontrollera för att garantera en rättvisare fördelning för alla.

Dessutom tvingades alla privata producenter och distributörer, som själva hade lager av dessa varor, att sälja dem som en »gest av patriotism».

Kritisk period

På det viset kunde stora delar av befolkningen, åtminstone i de flesta städerna, köpa kondenserad mjölk, nescafé, grädde, kött (t o m oxkött), cigaretter (utan att behöva köa en halvtimme), ris, socker etc. Under denna för juntan så kritiska period måste den för att konsolidera sin ställning åtminstone neutralisera de massor som stött UP. Det faktum att de varor som tidigare varit sällsynta eller inte alls tillgängliga åter började dyka upp i affärerna spelade en mycket stor roll, liksom den svarta börsens omedelbara och nästan totala försvinnande.

Man bör också lägga på minnet att den här kampanjen åtföljdes av en vanvettig hatkampanj där varje tillfångatagen militant beskrevs som en »självmordsextremist», »svindlare», »moralförstörare». Var och en av folkfrontens ledare anklagades för att aha stulit tusentals dollar ur statskassan, lagrat tonvis med socker, smör o s v, hållit sig med dussintals älskarinnor, haft ett flertal luxuösa lantegendomar där »ett oändligt antal orgier ägde rum». Varje centrum för jordreformen blev till »träningsläger för gerillan», varje fabriksmatsal blev »en lagringsplats för material som användes i förberedelserna för det inbördeskrig UP skulle starta». Ett gammalt svärd upphängt på väggen blev en »vapendepå». Ett medicinskåp hos en familj blev ett »underjordiskt sjukhus» o s v.

De dagliga angiverierna, genom alla möjliga kanaler, om dussintals »folkfrontsskandaler» av alla sorter (av vilka många, tyvärr, stämde) misslyckades inte med att få en effekt och bana väg för det mest brutala förtryck som någonsin följt en latinamerikansk kupp.

Det brådskar för juntan. Dess väsentligaste mål är helt klart: Att återställa den chilenska kapitalismen. Det betyder att så snabbt som möjligt få till stånd ökade investeringar, speciellt utländska, vilket i sig kräver ett speciellt förhållande av förtroende tillsammans med en hög profitkvot. Politiskt betyder det olagligförklarandet av arbetarklassens organisationer (vilket redan gjorts), upplösning av fackföreningarna (också redan gjort), likviderandet av dess ledare på alla nivåer (något som energiskt utförs av militärerna). På det ekonomiska planet betyder det en omedelbar minskning av massornas köpkraft genom en kraftig devalvering, lönestopp, skyhöga prishöjningar, utökning av arbetstiden, ett återlämnande av tusentals fabriker till deras tidigare ägare och avsked för tusentals arbetare.

Stoppet av löneökningar i alla former kom först, före de kraftiga prishöjningarna, vid en tid då massan av anställda just fått sin första septemberlön.

Den andra åtgärden – devalveringen – passerade fullständigt obemärkt. Ingen i Chile talade om devalvering. Det var bara en fråga om »en justering av växelkursen i förhållande till dollarn».

Höjningen av antalet arbetstimmar i alla former åtföljdes av en kampanj i pressen. Från början bad man de chilenska arbetarna att göra »en frivillig insats» för att hjälpa »landets återuppbyggnad». Efter ett par veckors intensiv kampanj om den här frågan publicerade juntan ett dekret om att femdagarsveckan avskaffades och att det blev obligatoriskt att arbeta fyra timmar på lördagar. Vidare fick arbetsköparna »valfrihet» att »föreslå» arbetarna ytterligare två arbetstimmar per dag.

Återlämnandet av fabriker är ännu inte slutfört. Huvudprinciperna är klara. Inom en snar framtid kommer denna process att avslöjas genom att hundratals av de fabriker som nationaliserades av Allenderegimen återlämnas till den privata sektorn. T o m några där aktierna köptes av staten.

Prisoffensiv

Den andra veckan i oktober påbörjades den mest »känsliga» delen av juntans »nödvändiga program»: prisoffensiven.

Efter att tidigare ha genomfört stoppet på alla löneförhöjningar, föregicks prisoffensiven av en falsk och förvirrad presskampanj där det sades att p g a nödvändigheten att »återjustera priserna på några varor» hade juntan beslutat att det skulle utbetalas fem månadslöner under perioden oktober–december plus en bonus, vilket skulle innebära en höjning av lönen med 90 procent. Kampanjen genomfördes under parollen: »Inte någonstans kan ni hitta en lön under 12 000 Escudos i månaden» (vilket förresten är en komplett lögn).

För att få ett perspektiv på detta är det nödvändigt att gå bakåt i tiden. Från oktober -72 till mitten av september -73 ökade levnadskostnaderna med strax under 300 procent. Emellertid bör man komma ihåg att kalkylen utgår från ett index som tillkom under Frei-regimen, eftersom parlamentet alltid vägrade att göra det mer aktuellt. Det baserar sig på en medelklassfamiljs inkomster, och den kan inte på något sätt jämföras med en arbetarfamiljs.

I april genomfördes en generell löneförhöjning med 60 procent. En förhöjning med ytterligare 150 procent skulle trätt i kraft i oktober i år för att kompensera arbetarnas ökade levnadsomkostnader. Men i slutet av september, trots att levnadsomkostnaderna ökat med 300 procent sen oktober -72, låg lönenivån endast 160 procent högre än i oktober -72.

De chilenska massornas köpkraft hade därför fallit, åtminstone teoretiskt, med ca 50 procent. Allenderegimen minskade emellertid priserna på de mest nödvändiga varorna för de lågavlönade arbetarna (omkring 70 procent av arbetsstyrkan) till en mycket låg nivå, så att de inte drabbades så hårt av den allmänna minskningen i köpkraft. Faktum är att nästan alla nödvändiga matvaror undgick de generella prishöjningarna under den tiden, utom några som berördes av transportstrejken, exempelvis potatis.

Katastrofala följder

Sedan juntan släppte lös prisoffensiven i oktober (»åter till de riktiga priserna»), har minskningen av arbetarnas köpkraft fått katastrofala följder, speciellt som det är de mest nödvändiga varorna som berörts. Bara för att ge några exempel. Brödet har ökat med 207 procent, mjölk med 328 procent, socker med 380 procent, te med 600 procent och kaffe med 1 233 procent.

Det är därför omöjligt att göra en exakt bedömning av ökningen av levnadsomkostnaderna i oktober, fast den troligen är ca 300-400 procent högre än i september. Arbetarnas köpkraft uppgick till bara 10 procent av vad den var vid årets början. Löneförhöjningarna som påbjöds av juntan kommer att utbetalas först i slutet på november och de kommer bara att fördubbla köpkraften sen oktober, d v s höja den från 10 till 20 procent av dess tidigare nivå.

Alla dessa beräkningar är naturligtvis väldigt ungefärliga. För att ge en konkret bild av den tragiska situation som de chilenska arbetarna i dag befinner sig i, är följande exempel kanske mer användbart.

Tidskriften Alimentacion, officiellt organ för den ultrareaktionära nationella jordbruksföreningen, publicerade i sin augustiupplaga en serie listor på olika maträtter (veckomenyer) för en vecka. De skulle visa de olika födoämnena och den mängd de behövdes i för att täcka en vuxen persons minimibehov av kalorier och proteiner. Om man följde denna plan skulle en vuxen person använda – enligt den nya prissättningen –mellan 7 500 och 8 500 Escudos per månad. Med bränsle för att laga maten, ytterligare 3 100 Escudos, skulle den personen alltså, bara för att föda sig själv, behöva använda mer än vad 88 procent av den chilenska arbetarna tjänar! !

Förutsatt att denna person levde utan skydd över huvudet, gick och la sig med solen, inte rökte, inte drack, aldrig var sjuk, förflyttade sig till fots (eller låg helt stilla), tvättade enbart med kallt vatten, slutade upp att roa sig eller göra något som kostade överhuvudtaget…kunde hon eller han lätt köpa de kalorier och proteiner som en vuxen person behöver så länge som de tillagades av solens hetta…och så länge som han eller hon inte var en av de 70 procent av arbetarna som tjänade mindre än 6 500 Escudos.

Jean-Pierre Beauvais

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Frågor kring den chilenska revolutionen

Inledning

Militärregimen i Chile försöker nödtorftigt städa upp efter sig. Bombmattor och napalm sprids inte längre över proletära bostadsområden, fabriker eller andra områden där arbetarklassen samlas. Liken i Santiagos kanaler har draggats. Masslägret i Chiles Nationalstadion har utrymts till förmån för andra, mindre uppseendeväckande uppsamlingsplatser och tortyrläger. Omklädningsrummen, läktarna och fotbollsplanen kan åter tas i bruk – av idrottsmännen…

Men terrorn mot arbetarklassen är inte över. Den första våldsamma konfrontationen har ersatts med en mer utvald och uppsökande taktik. Om morgnarna hämtar gendarmer arbetarledare som angivits och fått sina gömställen avslöjade. BAUTISTA VON SCHOWEN, en av den revolutionära organisationen MIR:s ledare, arresterades den 14 december och har sedan dess torterats med hjälp av all den vidriga teknik som det chilenska våldsmaskineriet kan uppbringa. OSCAR GARRETON, ledare för det revolutionära MAPU, är belägrad på den colombianska ambassaden där han lyckats få en tillfällig tillflyktsort. LUIS CORVALÁN och LUIS VITALE, ledare för respektive Kommunistpartiet och Fjärde Internationalens chilenska sektion, hålls fängslade och utsätts troligtvis för tortyr…

Tusentals andra, arbetarledare och intellektuella, hålls fängslade och utsätts troligtvis för tortyr…

Solidaritetsarbetet med den chilenska arbetarklassen måste fortsätta. Våra arbetsuppgifter är nu ännu mer omfattande än tidigare, nu när nyhetsmaterialet från borgerliga massmedia blir allt mer tunnsått och ännu mer otillförlitligt. Den fråga som i dag måste utgöra ett centrum för solidaritetsarbetet är kampen för att frige de tusentals politiska fångarna i Chile. Slagen mot arbetarklassen har varit hårda eftersom klassens förberedelser var helt otillräckliga.

I centrum för motståndskampen i Chile står just nu en omfattande reorganisering av de egna styrkorna. Breda kampanjer till försvaret av de politiska fångarna står i samklang med denna uppgift. När motståndskampen kan börja överge de resta försvarslinjerna och gå på offensiven måste också solidaritetsarbetet delvis skifta karaktär. En reell och kontinuerlig väpnad kamp i Chile måste innebära att solidaritetsrörelsen förskjuter tyngdpunkten i sitt arbete till att gälla just ett stöd till denna väpnade kamp.

Om solidaritetsrörelsen ska förstå dessa skiftningar, om den ska förstå vad som är dess främsta uppgift i olika lägen, krävs en fortlöpande utvärdering av den chilenska klasskampen. Det krävs politiska klargöranden och preciseringar. En politisk förståelse för de villkor som gäller för den chilenska klasskampen är också en förutsättning för att inte solidaritetsarbetet i Sverige ska fångas upp i reformismens garn, dessa garn som inte bara snärjde arbetarklassen i Chile utan som också läggs ut inom solidaritetsrörelsen. och som ersätter självständiga diskussioner och politisk klarhet med politisk grumlighet.

Denna broschyr ges ut i syfte att bidra till sådana klargöranden.

Chilekommittéerna i Europa har tagit initiativ till en gemensam konferens i Frankfurt den 24- 26 april i år. Konferensen kommer att räkna många hundra deltagare. Ett tiotal länder är redan med i det s k koordinationskollektivet, bl a den svenska Chilekommittén. På konferensen kommer olika politiska strömningar att konfronteras i utvärderingen av de frågor som står på dagordningen. De fem teman som tas upp är vittomfattande:

a) Klasskampens fördjupning under Unidad Popular. Vilka slutsatser kan man dra av förhållandet mellan den reformistiska regeringens politik och klasskampen?

b) Bourgeoisins uppror och den väpnade konfrontationen. Borgarnas olika strategier för att ta makten, först defensiv och sedan en offensiv till fascismen. Här ska också arméns roll, förberedelserna för kuppen och beväpningen av arbetarklassen diskuteras.

c) Konfrontationen mellan de två linjerna. Vilken väg till socialismen? Problemet om övergång till socialismen; medelklassens roll, relationen mellan massrörelsen och statsapparaten, motsättningen mellan Unidad Populars program och dess politik.

d) Innebörden för Europa av det chilenska experimentet. e) Formerna för stödet till det chilenska folkets motstånd.

Dagordningen är ambitiös, kanske för ambitiös. Men en förutsättning för att konferensen tillfredsställande ska kunna svara på åtminstone de viktigaste av dessa frågor är naturligtvis ett omfattande förberedelsearbete. Den samling artiklar och resolutioner som är medtagna i broschyren kan här fylla en viktig roll. Vi hoppas därför att de ska studeras i lokalgrupperna i Chilekommittéerna och då naturligtvis i konfrontation mot de andra politiska strömningar som arbetar inom solidaritetsrörelsen.

Chilekommittéernas dagliga och praktiska solidaritet på arbetsplatser, gator och torg utsätts naturligtvis för en påfrestning av detta slag av studier. Diskussionerna kan – om de inte organiseras på ett bra och ansvarigt sätt –leda till en försummelse av just det arbete som motiverar kommittéernas existens: solidariteten. Att avstå från diskussionerna vore ändå en större risk. I perspektivet av en motståndskamp i Chile som under en längre period inte äger rum i mer »spektakulära» former än de som nu tagits i bruk finns det onekligen stora faror för en avmattning i breda lagers intresse för vad som händer i Chile. Faror som naturligtvis också gäller medlemmarna i Chilekommittéerna, som kan tappa modet på grund av ett vikande gensvar från just de breda lagren. En viss avmattning är troligtvis oundviklig, men den kan motverkas om medlemmarna i Chilekommittéerna besitter en förståelse för klasskampens villkor i Chile, på den latinamerikanska kontinenten i sin helhet och för solidaritetsarbetet i det egna landet.

Dessa diskussioner kan också träna medlemmarna i den demokrati som är grundläggande för att en gemensam handling i solidaritet med den chilenska arbetarklassen ska vara möjlig även om de underliggande analyserna till dessa handlingar inte nödvändigtvis är gemensam.

En viktig del av broschyren utgörs av tre artiklar skrivna av kamrat Jean-Pierre Beauvais. Kamrat Beauvais var medlem i den politiska byrån för Fjärde Internationalens franska sektion, Ligue Communiste, innan regeringen Pompidou förbjöd denna organisation. I dag är han medlem i redaktionskollektivet för sektionens gamla huvudorgan ROUGE vilken fortfarande ges ut. Kamrat Beauvais har under många år arbetat med frågor kring den latinamerikanska revolutionen. Han har vid ett flertal tillfällen rest i olika länder, främst Argentina och Chile. Dagarna efter kontrarevolutionens seger i Chile tog han sig dit och kunde under ett par veckor skaffa sig en viktig information i diskussioner inte bara med medlemmar från Internationalens chilenska sektion, PSR, (Partido Socialista Revolucionario) utan också från den mest betydelsefulla revolutionära organisationen MIR, (Movimiento de la Izquierda Revolucionaria) samt med representanter från Kommunistpartiets centralkommitté. Kamrat Beauvais ställer och besvarar en rad frågor om regimens karaktär, de olika vänsterpartiernas roll inför kuppen, Chiles ekonomiska utveckling o s v. De svar som kamrat Beauvais ger representerar inte nödvändigtvis en politisk linje antagen av Fjärde Internationalen. De två resolutioner som finns med gör det däremot. De diskuterar den chilenska arbetarklassens strategiska och taktiska uppgifter i Chile, dels före kuppen (resolutionen från 1971), dels efter. Resolutionen efter kuppen anger också den linje i solidaritetsarbetet som Fjärde Internationalens medlemmar arbetar efter.

Utöver detta material har vi valt att ta med ett dokument som på ett tragiskt sätt blottlägger alla Allenderegimens svagheter inför kuppen. En kamrat som deltog i en del av motståndet i cordonen Vicuna Mackenna berättar i en intervju om sina egna erfarenheter.

Politiska Byrån januari 1974

Läs hela broschyren.

RMF/KAF: Visionen om den obefläckade fanan

Av Jan Engberg. Från boken Utanför Systemet som gavs ut av TemaNova 1978.

”1969 organiserade sig ett tiotal kamrater i Revolutionära Marxister, fjärde internationalens svenska broderorganisation. En tryckt tidskrift, Fjärde internationalen, kom i gång ungefär samtidigt. En stenciltidning, Revolutionär Information, gavs ut och nådde en smått imponerande upplaga på närmare i 1000 ex med sitt första nummer.

Men gruppen var oerhört isolerad socialt. Ett par kamrater hade kontakt med Vietnamrörelsen och studentrörelsen. Det var allt. Politiken låg också helt och hållet på ett allmänt och historiskt plan.

1970 bröt Clarté i Lund slutgiltigt med maoismen och bildade Bolsjevikgruppen. Med tidskriften Bolsjevik som främsta vapen påbörjades ett omfattande röjningsarbete på det teoretiska och ideologiska fältet.

Under inflytande från främst fjärde internationalens franska sektion orienterade sig stora delar av Bolsjevikgruppen mycket snabbt mot trotskismen. I januari 1971 gick en del i gruppen samman med Revolutionära Marxister i en organisation: Revolutionära Marxisters Förbund.”(1)

Så sammanfattas den svenska trotskistiska rörelsens födelse av tidningen Internationalen, huvudorgan för RMF/KAF.

Trotskismen representerar en ny politisk tradition i Sverige. Det fanns visserligen ett trotskistiskt parti, Revolutionära Socialister, i början på 50-talet, men den rörelsen kom aldrig att utmärka sig på den politiska kartan. Klimatet var då av allt att döma inte särskilt gynnsamt för framväxten av en trotskistisk organisering. I vid mening gjorde högkonjunkturen under 50- och 60-talen att andra frågor än arbetarklassens befrielse stod på tapeten och i Sverige dominerade SKP/VPK fullständigt den kommunistiska rörelsen. Utmärkande för SKP/VPK var det starka beroendet av Moskva. Den ideologiska debatten, i den mån den förekom, dominerades av den officiella sovjetiska hållningen. Eftersom stalinismens framväxt i Sovjet kom att ske under motstånd från bl a gruppen kring Trotskij, den s k vänsteroppositionen, kom Trotskij att framställas som renegat och tillhörande fiendelägret. Sådan var också inställningen till trotskismen i Sverige.

I och med att KFML bildades och på grund av vänsteruppsvinget i allmänhet kom ett utrymme för en alternativ kommunism att skapas. Man kan säkert säga att KFML bildades som en reaktion på reformistiska tendenser inom SKP/VPK och att RMF/KAF i sin tur var en reaktion mot nystalinismen inom KFML.

Alla politiska rörelser kan relateras till nationella omständigheter men också till allmänna historiska förhållanden. Då det gäller trotskismen i Sverige kan man notera att för svenska förhållanden är rörelsen tämligen ny, vidare att den står för i många avseenden en alternativ kommunism. Avsaknaden av specifika svenska traditioner gör att man för att få en riktig bild av trotskismens framväxt i Sverige måste blicka tillbaka på historien. Innan jag går in på RMF/KAF:s utveckling och politik ska två viktiga och relaterade aspekter studeras, dels vissa omständigheter under den ryska revolutionens första år och dels Fjärde Internationalens utveckling.

Den ryska revolutionen och vänsteroppositionens framväxt

Oktoberrevolutionen i Ryssland etablerade den första arbetarstaten. Den klassiska marxismen som förutsatte att proletära revolutioner endast skulle äga rum på basis av högt utvecklade produktivkrafter fick ge vika för nya teorier om den ojämna och kombinerade utvecklingen. Enligt dessa var den ryska revolutionen möjlig och önskvärd p g a speciella förhållanden i Ryssland. Trotskij skriver: ”Ryssland var så sent ute när det gäller att genomföra den borgerliga revolutionen att det fann sig tvingat att förvandla den till en proletär revolution.”(2)

Det faktum att den ryska revolutionen inte hade genomförts enligt mallarna hindrade inte bolsjevikerna att sätta en stark tilltro till det ryska exemplets genomslagskraft på den europeiska arbetarklassen. Man trodde att den ryska revolutionen skulle verka som en injektion på arbetarklassen i andra länder. Så skedde emellertid icke, och efter de högt uppskruvade förväntningarna vändes revolutionsyran snabbt till en konfrontation med aktuella och krisartade problem i Sovjetunionen.

Bolsjevikernas första åtgärder för att förändra samhällsstrukturen blev förutom vissa nationaliseringar att införa arbetarkontroll på företagen. Dessa försök misslyckades dock, bl a som en följd av arbetarnas bristande förtrogenhet med ekonomiska och tekniska problem. Det problem som korn i förgrunden och som grusade förhoppningarna om den snabba socialistiska omdaningen var inbördeskriget. Nu gällde frågan att rädda revolutionen och inte så mycket hur det framtida samhället skulle skapas.

Inbördeskriget var inkörsporten till krigskommunismen som i sin tur kan sägas ha banat väg för den politik som brukar sammanknippas med Stalineran. Ytterst innebar krigskommu- nismen att alla tillgängliga resurser inriktades på krigsaktiviteterna och därmed underställdes alla andra behov. Bönderna blev den grupp som fick sitta emellan. De var tvungna att producera ett betydande överskott för att livnära industriarbetarna och armen. Det faktum att bönderna redan tidigare visat ett svagt intresse för revolutionen, och omständigheten att de inte kunde erbjudas fullgod betalning för sina varor, gjorde att en normal överflyttning av resurser från bönder till de prioriterade sektorerna inte kunde genomföras. I stället införde man tvångskonfiskering av skördarna, införande av arbetsplikt, tvångsförflyttning av arbets- kraft osv. Från partihåll ansåg man att de hårda tiderna var av övergångskaraktär och endast skulle tillämpas under inbördeskriget och den svåra uppbyggnadstiden därefter.(3)

NEP eller den nya ekonomiska politiken som påbörjades 1921 skulle bli svaret på alla strävanden som fick skjutas upp under inbördeskriget. NEP innebar att man i första hand skulle återupprätta industrin och därigenom åstadkomma den efterlängtade kapitalackumula- tionen. Genom det överskott som man förväntade sig av jordbruksproduktionen skulle man gradvis bygga upp industrin. Problemet var emellertid den låga produktiviteten inom jordbruket. För att åstadkomma ett överskott var man tvungen att satsa på stordrift i någon form. Alternativen var att antingen satsa på kollektivisering eller att stödja de mest besuttna bönderna, dvs kulakerna. Man valde det senare alternativet. Erfarenheterna från bonde- upproren, tvångskonfiskeringarna och arbetsplikten gjorde att man ville gå försiktigt fram. Resultatet av denna politik blev att traditionella kapitalistiska relationer släpptes lösa på landsbygden, medan staten behöll kontrollen över den tunga industrin, utrikeshandeln och kreditväsendet.

Parallellt med denna utveckling skedde en byråkratisering av statsapparaten. På grund av inbördeskriget, böndernas motstånd och tvångsåtgärderna i allmänhet, kom beslut att alltmer centraliseras till ett visst administrativt skikt. Eftersom det kommunistiska partiet var den enda fungerande organisationen under dessa revolutionens första år, kom partiet i praktiken att bli jämställt med byråkratin. Det system med arbetarråd eller sovjeter som införts under revolutionens första år, fick ge vika för en centraliserad beslutsapparat med partibyråkratin i spetsen.

Bolsjevikerna hade, på grund av omständigheterna och ofta mot sin vilja, övertagit den gamla tsariska statsapparaten och använt den för sina egna syften. Följden blev att många av de högt stämda förväntningarna på revolutionen och det kommunistiska samhället rann ut i sanden. NEP misslyckades, motsättningarna inom landet minskade inte och systemet med arbetarråden som skulle manifestera den proletära demokratin hade tömts på sitt innehåll.

Oppositionen

Utvecklingen var naturligtvis inte höljd i dunkel för delar av partiet. Redan tidigt utvecklades oppositionella linjer mot den officiella politiken. Om kritiken till en början var tämligen spontan, kom den efter hand att kanaliseras till vissa grupper, och gälla frågor som rörde hela den revolutionära politiken.

Moskvaoppositionen 1923 liksom Leningradoppositionen 1925 kom att rikta in sig på frågor om den ekonomiska politiken. Även om det förekom skiljaktigheter mellan dessa båda oppositioner kan man i stort hävda att kritiken gällde NEP-systemet. Man var rädd för en tillbakagång till kapitalistiska relationer och krävde istället mer långtgående planering och kollektivisering. Efter hand, och i ljuset av egna svårigheter att föra fram kritiken, kom oppositionen också att ägna sig åt frågan om den inre demokratin i partiet. De båda oppositionella linjerna slog sig samman under 1926 och lade fram en preliminär politisk linje vid ett centralkommittémöte. De ledande företrädarna Trotskij, Kamenev och Zinovjev protesterade mot partiapparatens tyranni, mot NEP-politiken och mot den bristande internationalismen.

Vid den här tiden hade Stalin fått ett allt större inflytande över de ledande skikten i partiet. Kritiken mot den förda politiken var också en kritik mot Stalin personligen och de metoder han representerade. Lenin hade ju i sitt testamente varnat för Stalins diktatoriska fasoner. En varning vars vidd också oppositionen insåg. Den av Stalin dominerade centralkommittén förkastade givetvis oppositionens kritik och påbörjade successivt åtgärder för att utmanövrera de ledande oppositionsmännen. Röster höjdes för att utesluta Trotskij, Zinovjev m fl ur partiet, men än så länge saknades uppenbara skäl.

Oppositionen lät sig inte slås ner av motståndet. Man lanserade en egen politisk plattform och organiserade sammankomster i Moskva och Leningrad. Vid demonstrationen till revolutionens tioårsdag 1927 gick man även i egna demonstrationer. Dittills hade motsättningarna om den förda politiken hållits inom partiets centrala organ, men när oppositionen nu började gå ut bland folket, fick Stalin en förevändning för ingripanden. Kort efter demonstrationen uteslöts Trotskij och Zinovjev ur partiet. De fick alternativen avbön eller deportering. Zinovjev valde det förra, Trotskij det senare.(4)

Oppositionen var nu krossad i Sovjetunionen. Trotskij, som hade förvisats till Alma Ata, deporterades till Turkiet i början på 1929. Han hade trots den behandling han vederfarits av Sovjetledningen, inte gett upp hoppet om att kunna reformera det sovjetiska kommunistpartiet. Det forum han vände sig till var den kommunistiska internationalen (Tredje Internationalen). Denna var från början tänkt som en plattform där alla världens kommunistpartier skulle samlas. Trots att där fanns stor enighet om den sovjetiska politiken, fanns det en del oppositionella grupper. Dessa var emellertid starkt splittrade, både sinsemellan och inom de egna rörelserna. Trotskij tog nu som sin uppgift att försöka ena dessa grupper och på så sätt bilda en stark tendens inom internationalen som på sikt skulle kunna förändra det Stalindominerade sovjetiska kommunistpartiet.

Tiden från 1929 till 1933 kom att verka som den tid då den trotskistiska rörelsen avgränsade och konsoliderade sig i förhållande till förhärskande uppfattningar inom Tredje Internationalen. Fortfarande var tanken att inom internationalen försöka reformera eller korrigera den förhärskade politiken.

Den händelse eller den historiska utveckling som radikalt kom att förändra Trotskijs och vänsteroppositionens strategi var nazismens maktövertagande i Tyskland. Vänsteroppositionen hade redan tidigt propagerat för en enhetsfront mot fascismen, dvs en enhet mellan alla radikala krafter mot fascismens frammarsch. Stalin och Tredje Internationalen stod emellertid för en helt annan linje. Man resonerade där som så att de kapitalistiska länderna stod inför en katastrofartad ekonomisk kris och att denna utveckling skulle leda till revolutionära explosioner. Kommunistpartierna världen över skulle nu uppfylla sin historiska mission och störta kapitalismen. Inför den annalkande krisen ansåg man sig behöva göra rättning i leden. De socialdemokratiska partierna, speciellt deras vänsterflyglar, benämndes som socialfascistiska och skulle betraktas som kommunismens farligaste fiender:

Det är inte sant att fascismen endast är en av bourgeoisiens komporganisationer … Fascismen är den av bourgeoisins kamporganisationer som grundar sig på aktivt stöd från socialdemokratin. Objektivt sett är socialdemokratin fascismens moderata flygel.`

Den politiska konsekvensen av denna politik var att man givetvis inte kunde samarbeta med socialfascister utan tvärtom borde bekämpa dem. Detta fick katastrofala följder som att kommunisterna deltog tillsammans med nazisterna i aktioner riktade mot socialdemokrater, att kommunister röstade tillsammans med nazister i en folkomröstning i Preussen osv. Denna politik som kom att kallas ”den tredje perioden” eller ultravänsterismen ledde till att en klyfta skapades mellan kommunister och socialdemokrater, en utveckling som paralyserade det tyska proletariatet inför den nazistiska frammarschen.(6)

Efter dessa händelser ansåg vänsteroppositionen att den Tredje Internationalen var fullständigt komprometterad. Nu fanns det, menade man, ingen annan utväg än att skapa en egen organisation, en egen international eller den Fjärde Internationalen. Den insikten nådde man redan 1933 men det skulle dröja ända till 1938 innan den fjärde internationalen proklamerades.

I trotskistiska pamfletter brukar man härleda den egna rörelsens födelse redan till 1923 och Moskvaoppositionen. Detta förefaller något ambitiöst. Visserligen förekom Trotskij som en av föregångsmännen där men han var inte ensam, flera kända bolsjeviker från oktober- revolutionen deltog också. Vidare var Trotskijs egna insatser inte helt glasklara. Han var en av de ivrigaste förespråkarna för NEP-politiken och även under en period motståndare till oppositionsfriheten inom partiet och fackföreningarna. Inte förrän han själv genom sin uppvaknande medvetenhet blivit utsatt för systemets förtryck kom han att bli den förgrundsgestalt som kom att samla oppositionen.

Inte förrän på 30-talet kan man egentligen särskilja trotskismen som en alternativ kommunism. Då hade de teoretiska och praktiskt/politiska skiljelinjerna mellan Stalin och Trotskij utkristalliserats. Stalin stod för den pragmatiska och situationsanpassade tesen om socialismen i ett land, medan Trotskij förde fram teorin om den permanenta revolutionen. I den meningen ansåg sig Trotskij stå för de ”rena bolsjevikinka och leninistiska traditionerna”. Senare kom skillnaderna att alltmer accentueras, främst genom Sovjets stöd till Chiang Kai- shek, genom Moskvarättegångarna och genom hållningen till det tyska proletariatet.

I korthet kan man säga att försvararna av Stalins hårda linje brukar hävda att dessa var ett resultat av historiska nödvändigheter, medan trotskisterna hävdar att så inte är fallet. Detta faktum bildar utgångspunkten för trotskismens vidare formering.

Fjärde Internationalen

Den politik som Fjärde Internationalen (FI) grundade kom att präglas av de erfarenheter som gjorts i samband med den sovjetiska utvecklingen, men också av utvecklingen i Europa på 20- och 30-talen.

Det var i den polemik som utgick från de viktigaste händelserna i klasskampen på 20- och 30-talen som oppositionen vidareutvecklade och förstärkte den revolutionära rörelsens programmatiska grundval. Den förstärkte den proletära internationalismen mot ”socialismen i ett land”. Den utvecklade synen på enhetsfronten speciellt i kampen mot fascismen. Den utvecklade teorin om den permanenta revolutionen, speciellt i förhållande till den kinesiska revolutionen och kominterns stöd till Chiang Kai-Shek och den nationella bourgeoisin. Och inte minst den utvecklade teorin om övergångssamhällets utveckling efter den socialistiska revolutionen och utvecklade ett program för kampen mot den byråkratiska utarmning som skett i Sovjetunionen.(7)

Enhetsfrontstaktiken lanserades av Tredje Internationalen 1921. Den var tänkt att lösa tre problem. Den skulle (1) ”upprätta en enhet inom hela klassen för att möta bourgeoisins offensiv, och (2) detta samtidigt som den revolutionära organisationen bibehålls intakt, och motverkar alla tendenser till sammansmältning med opportunisterna; (3) ändra styrke- förhållandena inom klassen på så sätt att den socialdemokratiska hegemonin utmanas”.(8)

Mer konkret innebar taktiken skapandet av en front kring bestämda frågor, kring ett minimiprogram som de olika organisationerna tillsammans åtog sig att kämpa för. De ingående organisationerna skulle bevara sin organisatoriska självständighet, men grundtanken var att de kommunistiska partierna genom sitt klassmedvetna agerande skulle vinna över de socialdemokratiska arbetarna. Denna av den Tredje Internationalen ärvda taktiken blev trotskismens främsta vapen mot den av Stalin lanserade ”ultravänsterismen” och även mot folkfrontspolitiken (det hejdlösa klassamarbetet) senare under 30-talet.

Teorin om den permanenta revolutionen lanserades av Trotskij redan före oktober- revolutionen och kom senare att omfattas av Lenin. Den innebär (1) ett antagande om den socialistiska revolutionens permanens i allmänhet, dvs övergångarna mellan de olika revolutionära stadierna förutsätts ske kontinuerligt, fastän med olika tempo i olika länder ( jfr ryska revolutionen), (2) villkor för revolutionens internationella spridning och omöjligheten av att bygga det fullständiga socialistiska samhället inom nationella ramar.9 Teorin kom av trotskisterna att ställas mot Stalins tes om ”socialismen i ett land”. Speciellt händelserna i samband med den kinesiska revolutionen aktualiserade motsättningarna mellan dessa båda skolor. Stalin menade att kommunisterna borde söka en allians med nationalisterna i Kina, medan Trotskij hävdade nödvändigheten av revolutionens permanens, dvs övergång till socialism utan stopp vid den borgerliga revolutionen.(10)

Teorin om övergångssamhället specificerar synen på Sovjetunionen som karaktäriseras som en degenererad arbetarstat. Fjärde Internationalens (FI:s) hållning är att stödja tendenser till ett revolutionärt uppsving i Sovjetunionen för att stödja sovjetdemokratins pånyttfödelse. Kampen i Sovjet kommer, anser man, att börja som en kamp mot social ojämlikhet och politiskt förtryck.

Till Fjärde Internationalens första kongress lade Trotskij fram ett grundningsdokument, kallat ”övergångsprogrammet”. Det innehåller en serie krav som applicerade på det kapitalistiska samhället förväntas resultera i proletariatets resning och övertagande av makten. Programmet karaktäriseras av en långtgående konkretion. Man har ambitionen att så långt som möjligt presentera en handbok för det politiska arbetet i länder med en kapitalistisk struktur. En kärnpunkt i programmet är kravet att parollerna ska vara sammanhängande. Man förkastar därmed teorier som bygger på stadietänkande eller socialdemokratiska föreställningar om minimi- och maximikrav, dvs föreställningen om att man som minimiprogram ställer i utsikt reformer inom det borgerliga samhällets ram och som maximiprogram lovar socialism men i en obestämd framtid.(11)

Splittringen av Fjärde Internationalen

Vid Fjärde Internationalens grundningskonferens och den närmaste tiden därefter rådde i det närmaste full enighet om de programmatiska linjerna. Frågan om Sovjetunionens karaktär av arbetarstat ställdes visserligen redan 1940 av den amerikanska sektionen, men de motsättningar som rymdes i denna fråga skulle inte belysas i hela sin vidd förrän senare. Den allvarligaste splittringen skulle komma efter det andra världskriget.

Kommunister i allmänhet och trotskister i synnerhet hyste stora förväntningar om vad som skulle resa sig ur krigets spillror. Man förutspådde på traditionellt sätt kapitalismens djupa kris och proletariatets resning. Så skedde emellertid inte. Tvärtom konsoliderade kapitalismen i Västvärlden sina ställningar genom den största ekonomiska boomen någonsin, en utveckling som för övrigt kom arbetarklassen till godo i form av kraftiga reallöneökningar. Andra utvecklingstendenser under efterkrigstiden var kolonial frigörelse – väsentligen företrädd av bönder! Borgarklassens stärkande i Västeuropa – utan motsvarande arbetarmobilisering! Bildandet av de nya socialistiska staterna i Östeuropa – utan revolution, men genom den i FI:s skrivning ”kontrarevolutionära” Röda armén!

Genom dessa händelser eller genom utvecklingen i allmänhet hamnade Fjärde Internationalen i ett slags identitetskris. Gamla föreställningar och etablerade teorier verkade inte hålla. Vilka lärdomar skulle man dra? Och hur skulle den framtida kampen gestalta sig?

Den allt övergripande frågan om Sovjetstatens klasskaraktär accentuerades ytterligare. Denna fråga rymde i sig källor till motsättningar i de flesta andra viktiga frågor, exempelvis frågan om öststaternas klasskaraktär, inställningen till den koloniala frigörelsen, den omedelbara strategin osv. Det var FI:s generalsekreterare Michel Pablo som drog igång den debatt som skulle få förödande konsekvenser för Fjärde Internationalen som organisation. Pablo hävdade att byråkratiseringen av de proletära revolutionerna var en oundviklig följd av deras isolering och av det faktum att övergången från kapitalism till socialism krävde en sådan ordning. Vidare hävdade han att den objektiva utvecklingen i världen tydde på ett nytt imperialistiskt storkrig, igångsatt av USA. Det enda hoppet för världsproletariatet i ett sådant läge, var enligt Pablo Sovjetunionen. Denna stat skulle mer eller mindre tvingas in i ett antikapitalistiskt krig. Han legitimerade på detta sätt stalinismen, dels genom att framställa nödvändigheten av byråkratiseringen, dels genom att peka på stalinismens objektiva historiska mission. Den enda möjligheten för FI var enligt Pablo att gå in i de traditionella arbetarpartierna (de kommunistiska och socialdemokratiska) för att på det sättet stå enade inför den kommande stora konfrontationen, det tredje världskriget.(12)

Den omedelbara taktiken kallades ”entrism”. De nationella sektionerna av FI skulle gå in i socialdemokratiska och kommunistiska partier för att dels stödja dem inför världskriget, men också som en ”eftergift” åt trotskismen, försöka skapa en vänsteropposition inom dem. Entrismen hade tidigare förespråkats av FI men i annan form. Tidigare gick man in öppet, dvs behöll sin organisatoriska förankring till trotskismen och arbetade även under en begränsad tid, med det omedelbara syftet att rekrytera nya medlemmar till den ”egna” rörelsen. Vad som tidigare hade varit taktik blev nu under inflytande av de nya strömningarna till en strategi.(13)

Resultatet av Pablos utspel blev en omfattande splittring av Fjärde Internationalen. Splittringen som brukar dateras till 1954 ledde till att större delen av de europeiska sektionerna med undantag för de brittiska, franska och schweiziska sektionerna stödde Pablos linje. De latinamerikanska sektionerna var splittrade, liksom den amerikanska.

En internationell kommitté av Fjärde Internationalen bildades för att verka som motpol till ”nystalinismen”. Medan Pablos linje stod för ett slags genväg till revolution via en anpassning till de traditionella stora kommunistpartierna, stod kommittén för en mer ”normal” trotskism och syftade bl a till att bygga det trotskistiska revolutionära partiet. Kom-mitténs linje kom under slutet av 50-talet att bli den dominerande. Gradvis lyckades man återerövra landvinningarna från 40-talet. Testen på omkastningen i politiken kom då FI stödde arbetarupproret i Ungern, en politik som varit omöjlig med Pablos linje. De båda tendenserna återförenades formellt 1963 men hade redan tidigare börjat växa samman.

Efter återföreningen och under 60-talet kan man iaktta en relativt lugn period för FI. En diskussion om den koloniala situationen och taktiken inför befrielsekampen i de förutvarande kolonierna kan noteras. Skiljelinjen låg här mellan dem som förordade att alla resurser borde läggas på kampen i dessa länder, medan ”traditionalisterna” menade att kampen i de kapitalistiska högindustrialiserade länderna var nog så viktig. Meningsskiljaktigheterna ledde inte till någon allvarlig splittring. Huvudtendensen blev också ett accepterande av den senare linjen.

Under 70-talet kan en viss uppmjukning av FI:s paroller noteras. Erfarenheterna från studentupproren och strejkerna liksom kapitalismens nuvarande skepnad har präglat politiken. Man betonar inte längre de snabba förändringarna, kapitalismens allt djupare kris eller proletariatets naturliga resning. Visserligen lider trotskismen fortfarande av ”krutdurksteorin” dvs uppfattningen att de kommande sociala striderna rycker allt närmare, men en tonförändring mot ett allt större framhållande av dagskrav och taktiska spörsmål kan noteras.

Sammanfattning och kommentarer

Fjärde Internationalen kan i en mening ses som ett försvar av vissa grundläggande marxistiska och leninistiska principer från den ryska revolutionens första år, men också som en form av situationsanpassning där erfarenheterna från mellankrigstiden och det kalla kriget gjort sig gällande. Från att i huvudsak ha varit en reaktiv rörelse (en reaktion på stalinismen) har trotskismen, främst genom bildandet av Fjärde Internationalen blivit ett radikalt politiskt alternativ. Detta alternativ eller den alternativa kommunism, som trotskismen står för skiljer sig på vissa grundläggande punkter från andra varianter inom den kommunistiska traditionen. En jämförelse mellan trotskismen och andra riktningar skulle bli alltför omfattande att göra här. Istället ska de för trotskismen utmärkande linjerna sammanfattas i några punkter:

1) Teorin om den permanenta revolutionen, dvs föreställningen om den socialistiska revolutionens kontinuitet och internationella villkor.

2) Övergångskraven, vars viktigaste funktion är att programmatiskt sammanbinda den dagliga kampen med kampen för den socialistiska revolutionen.

3) Internationalismen. Utöver vad som framkommer i teorin om den permanenta revolutionen framhåller man att eftersom kapitalet alltmer karaktäriseras av internationalisering kräver detta en motsvarande organisering av arbetarklassen. Internationalismen står i den meningen inte bara som en nödvändighet i sig, utan även som en viktig kampform i dag.

4) Enhetsfrontstaktiken, dvs den taktik som sammanfattar den revolutionära rörelsens förhållningssätt till andra vänsterrörelser och till massornas spontana kamp.

5) Upprättandet av dubbelmakten. Här återknyter man till en tradition från Tredje Internationalen som innebär att i ett läge då motsättningarna övergår från en passiv till en aktiv kamp, gäller det för den revolutionära rörelsen att upprätta parallella organ för att förhindra att de borgerliga institutionerna tar över och återställer maktpositionerna. Dessa parallella organ som benämnes dubbelmakt organiseras i strejkkommittéer, arbetarråd, ockupationskommittéer osv.

6) Kraven på den tendensfria, demokratiska socialismen, bl a genom förespråkandet av arbetarnas självorganisering i arbetarråd.

I vilken utsträckning har då Fjärde Internationalen lyckats realisera sina mål att bli den dominerande kraften inom arbetarrörelsen och att bygga det revolutionära partiet? Ser man trotskismens styrka i nationell måttstock har man inte lyckats erövra någon dominerande position (utom i Sri Lanka!). Visserligen finns trotskistiska sektioner företrädda i de flesta europeiska länder och även i USA och Latinamerika, men ser man till röstetal är betydelsen ointressant.

Ett partis betydelse kan emellertid inte (speciellt inte kommunistiska partier) bedömas utifrån enbart kvantitativa mått som röstsiffror utan andra aktiviteter som produktion av skrifter, tidningar, deltagande i aktioner, militans osv måste beaktas.

I den meningen råder samma oproportionerlighet för trotskismen som för andra vänsterföreteelser – inflytandet är större än numerären förmår visa.

Trotskismen i Sverige

Trotskismens organisering i Sverige har sina rötter i studentrörelsen i Lund i slutet på 60-talet, Under denna tid, åren 1966-1968, ägnade sig studentrörelsen främst åt antiimperialistiska frågor. Efter hand kom emellertid intresset och engagemanget att rikta sig mot svenska frågor. Problem i samband med universitetsreformen, strejkvågen osv tenderade att ändra inrikt- ningen på rörelsen. De politiska alternativen vid denna tidpunkt utgjordes främst av VPK och KFML. För många framstod dessa partier inte som några sympatiska alternativ. Å ena sidan hade man VPK med starka reformistiska drag och å andra sidan KFML med som många uppfattade en rent stalinistisk politik. För dem som sökte alternativ fanns ingen annan utväg än att själv skapa ett sådant. Om inte annat så var den utvägen den naturliga lösningen vid den här tiden.

Inom Clartésektionen i Lund började en oppositionell linje utformas under hösten 1968. Oppositionen resulterade under 1970 i en utbrytning från Clarté och bildandet av Bolsjevik- gruppen. Ett år tidigare hade en grupp som kallade sig RM (Revolutionära marxister) bildats i Göteborg av gamla medlemmar i KFML, men även av från utlandet inflyttade trotskister (en omständighet som inte gick KFML obemärkt förbi!).

RM hade ungefär samma politiska framtoning som Bolsjevikgruppen. Båda dessa grupper var mycket små till numerären. Bolsjevikgruppen hade kanske ett 40-tal medlemmar och RM ett tiotal vid starten.

Vad var det då för alternativ man sökte? Till en början formulerade man sig som en reaktion mot KFML och det kan i det sammanhanget vara av intresse att se på vilket sätt man kritiserade denna organisation. I Bolsjevikgruppens brytningsdokument kritiserades KFML för:

1) En dogmatisk och empiricistisk samhällssyn, dvs en analys som fastställer marxistiska sanningar på ett mekaniskt sätt utan hänsyn till faktiska förhållanden.

2) För en konsekvent historieförfalskning i Stalins anda.

3) För en ekonomistisk och sekteristisk politik, exempelvis genom en uppsplittring av kampen mellan studenter och arbetare. ”Clarté tar hand om studenterna och KFML om arbetarna”, eller genom krav av typen högre lån, lägre hyror osv.

4) För bristen på internationalism dvs oförmågan att se samband mellan olika kampformer inom och mellan länder och oförmågan att framställa ett internationellt strategiskt perspektiv.

5) För en byråkratisk centralism, i den meningen att KFML inte lyckats lösa konflikter inom partiet i demokratisk ordning, utan isolerat medlemmar, avdelningar och sektioner från varandra.(14)

Det är möjligt att kritiken redan då var inspirerad av vänsteroppositionen och Trotskij. Återvändandet till klassikerna var i alla händelser utmärkande för vänstern på den tiden. Antistalinismen, ideologikritiken och den fria debatten var utmärkande för RM och Bolsjevikgruppen, dvs uppfattningen att ideologier måste man tillägna sig, ansluta sig till eller förkasta genom kritisk prövning och inte anamma genom ett mekaniskt accepterande av marxistiska teser.

De alternativ som RM och Bolsjevikgruppen gav uttryck för utgjorde inte några genom- arbetade politiska analyser. Bolsjevikgruppen övertog den franska trotskistiska rörelsen Ligue Communistes lägesbedömning och försökte överföra den till svenska förhållanden. Den strategin gick ut på att man utifrån universiteten skulle tränga in på arbetarsektorn, dvs framväxten av universitetskommittéer skulle verka som en språngbräda till arbetarklassen. Man gjorde också otroligt optimistiska bedömningar av effekten av denna strategi och menade att inom ett år skulle en flera hundra man stark kader finnas på arbetsplatser och universitet. RM å sin sida gick ut med ett program som byggde på traditionella skrivningar från Fjärde Internationalen och som endast kan karaktäriseras som en mycket allmän programförklaring. Skiljelinjer fanns naturligtvis. Medan RM redan från början slöt upp kring Fjärde Internationalens politik och organisation (man kallade sig broderorganisation till FI) ansåg Bolsjevikgruppen att man skulle vänta med den närmare anslutningen tills man hade några konkreta erfarenheter att bidra med till internationalen. Vidare fanns det olika uppfattningar om partiets organisering. Bolsjevikgruppen stod för en mer decentraliserad uppfattning, dvs man ville sprida ut befogenheterna. RM höll på den mer traditionellt leninistiska partibyggarlinjen.

Sammanfattningsvis kan man om RM och Bolsjevikgruppen påstå att vad gäller förverk- ligande av politiska alternativ kom grupperna endast att verka som ett organiserat avstånds- tagande från KFML. De problem som organisationerna mött och de erfarenheter man fick från det politiska arbetet, gjorde att man försökte samordna och omorganisera de båda rörelserna som trots allt hade vissa gemensamma drag. Resultatet av dessa diskussioner blev efter en del stridigheter bildandet av Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Detta skedde 1971 och den politik som grundlades vid den första kongressen kan sägas till största del återspegla den politik som RM tidigare fört. Falangen kring Bolsjevikgruppen fick mindre inflytande. Utöver vad som fanns i RM:s programförklaring utvecklade man i det nybildade RMF den trotskistiska linjen, dvs lade fram teser om den permanenta revolutionen, övergångskraven, arbetarråd osv och deklarerade att man var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen. Trotskismens organisering i Sverige kom för övrigt vid den tid (1970-71) då vänsterns nuvarande sammansättning kom till. Av KFML blev KFML:s senare SKP och KFML (r), av VUF blev FK och av Bolsjevikgruppen och RM blev RMF, senare KAF.

Konsolideringen

I inledningen konstaterades att RMF/KAF och trotskismen utgjorde en helt ny tradition i Sverige. Man startade som en organiserad reaktion mot stalinismen och KFML. De första åren av politisk verksamhet kom att domineras av detta förhållande. Man försökte avgränsa sig i förhållande till den övriga vänstern, legitimera rörelsens existens, etablera sig på den politiska arenan och framställa en alternativ kommunism. Detta var inte bara en normal verksamhet för en ny vänsterorganisation, för trotskisterna gällde det dessutom att rentvå sig från den stalinistiska förtalskampanjen (en tradition som KFML gärna förde vidare).

Genom dessa grundläggande ambitioner kom politiken att präglas av en långtgående teoreti- sering. De var de planetariska och övergripande frågorna som dominerade. En allmän karak- täristik av RMF/KAF:s politik under de första åren skulle kunna sammanfattas i uttrycket ”vänsterpuritanism”. Man ansåg sig stå för den historiskt okomprometterade kommunismen, den kommunism som aldrig tvingats till nederlag eller förödande kompromisser, som lyckats hålla fanan obefläckad alltsedan den ryska revolutionen och fram till idag. Denna ideologiska och teoretiska ”renhet” plus det faktum att man sökte legitimera sin existens gjorde att man agerade städgumma åt andra rörelsers ideologiska och teoretiska felgrepp.

Den första konkreta fråga som man engagerade sig i var strejkvågen (1969-71). Denna hade egentligen ebbat ut då RMF började agera. Det hindrade inte att man tog som sin uppgift att förklara och rätta de misstag som gjorts.

Det kan noteras att förväntningarna var stora inför effekterna av strejkerna. Föregångarna till RMF, de revolutionära marxisterna RM skrev på sin tid att ”kampen för socialismen hade nu fått en ny dimension” och man började karaktärisera klasskampssituationen som ”den förrevolutionära situationen”.(15)

Den svenska strejkvågen fick emellertid inte de konsekvenser man från revolutionärt håll väntat sig. Någon massmobilisering och större radikalisering av arbetarklassen skedde inte.

I ljuset av dessa erfarenheter drog RMF slutsatsen:

Strejkvågens genombrott i Sverige har distanserat den revolutionära vänsterns orienterings- och formeringsförsök. Arbetarklassens spontana mobilisering ligger före den politiska nyformeringen (dvs före den nya vänstern, min anm.). Den klasskamp som tänts företer alla drag av en spontan klassmobilisering utan dess nödvändiga komplement i ett revolutionärt parti.(16)

Denna insikt föranledde RMF att ytterligare poängtera leninistiska principer. Grundtanken var att hade det funnits ett starkt, välorganiserat revolutionärt parti vid tiden för strejkerna, kunde utgången ha blivit en annan. En konsekvens av strejkvågen för RMF:s del blev således att man starkare framhävde partiets roll. de revolutionära marxisternas. KFML:s blamager i samband med strejken bidrog säkert också till att RMF kände sitt ansvar för arbetarklassen än starkare.

Ett annat utslag av puritanismen var inställningen till DFFG. Redan tidigare kom KFML att dominera denna rörelse. RMF/KAF hade ju ett ont öga till KFML sedan tidigare, men nu manifesterades motsättningarna ytterligare. Man såg i KFML/DFFG stalinismens förlängda arm. Orsaken till detta kan sökas i den förhatliga folkfrontspolitik som Stalin inledde på 30- talet för att förhindra det fascistiska angreppet på Sovjetunionen, dvs den politik som gick ut på det extrema klassamarbetet med vem det vara månde och som fick förödande konsekvenser för bl a det spanska inbördeskriget. RMF såg nu politiken återupprepa sig. Man såg alltså i DFFG ett uttryck för denna politik. Och då DFFG deltog i gemensamma aktioner med riksdagspartierna tyckte man att klassamarbetet nått sin kulmen. RMF/KAF ville i stället ha en solidaritetsrörelse som grundade sig på den proletära enhetsfronten, en rörelse som under röda fanor också skulle föra fram revolutionära paroller. Trycket från KFML mot RMF/KAF var dessutom ytterligt hårt vid denna tid. Trotskismen framstod för KFML som bland det värsta man kunde tänka sig. Trotskister kallades för fascister, och diverse mer eller mindre historiskt belagda fakta om trotskismens förräderi strömmade ut ur KFML-pressen (t ex i den av KFML utgivna boken Marxism eller trotskism). 17 RMF/KAF blev utkastade ur DFFG och bildade då Svenska Kommittén för Indokina (SKI), en rörelse som aldrig fick någon större betydelse.

Ett resultat av konsolideringspolitiken för RMF:s del blev att man kom att ställa arbetar- klassen i skymundan. De i huvudsak teoretiska och avskiljande resonemangen kom aldrig att kombineras med en konsekvent arbetsplatsaktivitet. RMF liksom andra vänsterorganisationer säger sig ju företräda arbetarklassens intressen. Rimligen borde man då organisatoriskt och politiskt närma sig denna klass. Politiskt gjorde man det naturligtvis i den allmänna retoriken, men den reella yttringen av arbetarförankring nådde man inte. I den allmänna vänsteryran i början på 70-talet sågs inte heller bristen på arbetarförankring som något stort problem. Historien och de objektiva krafterna skulle lösa det problemet i sinom tid. Man såg helt enkelt studentmiljön som ett förebud om kommande sociala strider mellan klasserna. Klarsynta minoriteter ur studentmiljön skulle komma att ställa sig i arbetarklassens tjänst och bilda kärnan i det revolutionära avantgardet. Avantgardets specifika utvecklingsprocess ansågs då ligga före klassens.(18) Erfarenheterna från strejkerna men även ökade insikter i allmänhet (upptäckten av att arbetarna inte strömmade till i den naturliga ordning man föreställt sig) gjorde att man nu från RMF:s håll började aktualisera arbetarfrågan.

Inplanteringen i arbetarklassen

Till RMF/KAF:s kongress 5973 slog man fast den nya inriktningen. Man skulle förvandla för- bundet ”från en lösligt organiserad propagandagrupp till en kaderorganisation med en första inplantering i arbetarklassen” (19) ”Inplanteringen” gick emellertid en smula trögt. En utväg ur dilemmat blev proletarisering. Om arbetarklassen vägrade komma till förbundet, fick väl det eller rättare dess medlemmar gå till arbetarna. Kort sagt man blev arbetare. Proletarise- ringen inom RMF tog sig aldrig samma omfattning som i andra vänsterrörelser men det hindrade inte att man kunde förorda ”proletära yrken” för dem som sökte sig till förbundet. Det huvudsakliga problemet och därmed anledningen till den svåra arbetarförankringen låg naturligtvis i klassens egna hållning.

Ett dominerande problem för RMF/KAF liksom för andra vänstergrupperingar är det förhållandet att den klass man säger sig förespråka och i vars tjänst man står, röstar på och är medlemmar i det socialdemokratiska partiet. Det skulle då kunna tyckas som om RMF/KAF inte hade full handlingsfrihet gentemot socialdemokratin, dvs om man attackerade SAP skulle man samtidigt kompromettera sig inför arbetarklassen. Det problemet löser man elegant genom att ge arbetarklassen elogen av att vara mer revolutionär än dess parti. Därigenom får man en möjlighet att isolera den ideologiska företeelsen, partiet (SAP), från det objektiva begreppet, klassen. RMF:s uppgift skulle då bli att få klassen att inse sina objektiva intressen. En vanlig föreställning inom vänstern i allmänhet är att socialdemokratin en gång i verklig- heten haft socialistiska ambitioner men att dessa genom åren, och som en följd av klassam- arbetet tenderat att degenereras. RMF/KAF däremot menar att det råder en kontinuitet mellan den tidigare socialdemokratin och dagens. Man tillbakavisar således påståenden om att den svenska arbetarrörelsen en gång varit revolutionär. Inte heller ansluter man sig till teorin att ledarna för SAP skulle ha ”mutats” av kapitalet till att alltmer stå för en borgerlig politik. Socialdemokratins utveckling och politik ses alltså som dess eget verk och som ett resultat av själva den reformistiska inställningen. De relativa framsteg som arbetarrörelsen gjort i Sverige, exempelvis genom införandet av 8-timmars arbetsdag, skolreformen, miljöpolitiken, arbetsskyddslagstiftningen osv, betraktas från trotskistiskt håll som gynnande både arbetarklassen och kapitalistklassen men på olika sätt. Arbetarklassen säges gynnas på kort sikt och borgarklassen på lång. Även om således kapitalismens representanter var för sig varit motståndare till reformer har den klassen som helhet på lång sikt vunnit på den reformistiska politiken. Reformerna har verkat som ett instrument för att reproducera arbetarklassen och som en anledning att höja produktiviteten samtidigt som de gett arbetarna drägligare villkor.(20)

Som ett exempel på attityden till socialdemokratin kunde man i Mullvaden tgm läsa följande: ”Gör första maj till en röd knytnäve i ansiktet på borgare och socialdemokrater”!(21)

Hur ställer man sig då till den fackliga politiken? Facket borde ju vara den naturliga anknytningspunkten till arbetarklassen.

Man skiljer här mellan fackets defensiva och offensiva roll. Den förra innebär att facket genom sin klassamarbetskaraktär i grunden innebär en konsolidering av kapitalets intressen. Med offensiv roll avses den ställning som facket kan komma att inta vid tider av ökade sociala stridigheter. Även om man från RMF/KAF:s sida aldrig har fört fram något ”vänd- facket-ryggen”-resonemang, var till en början tanken om fackets defensiva roll förhärskande. Man ansåg då att man skulle bilda parallellorganisationer på arbetsplatsen med revolutionära program som skulle konfronteras med den fackliga ledningen. Den politiken fick aldrig någon större genomslagskraft, kanske främst på grund av att man saknade representation på arbetsplatserna! Betoningen av fackets defensiva roll innebar dessutom att man kom allt längre ifrån arbetarklassens egen organisering. I ljuset av dessa erfarenheter lade man 1975 delvis om den fackliga politiken till att bli mer ”offensiv”.

Man skrev då:

…det gäller att utveckla massagitationen, den/ … måste ständigt drivas på golvet för att förankra kraven. Och den måste drivas i facket! Vi måste lägga fram plattformen för facket – argumentera för kraven, visa att endast de kan svara mot arbetarklassens behov och kräva att facket tar kamp för dessa krav!

… med andra ord, det är vår uppgift att stärka facket genom att försvaga dess ledning. (min kurs.)(22)

Arbetarförankring är ett huvudmål för varje kommunistisk organisation, icke desto mindre utgör det den svenska vänsterns stötesten, så även trotskisternas. Vad beror svårigheten att nå arbetarklassen på? Klassen kan ju inte ha fel i sig, utan det måste vara politiken som i grunden är felaktig. Den första tendensen i den riktningen, eller det första allvarliga ifrågasättandet av RMF/KAF:s politik inifrån partiet kom i samband med den femte kongressen 1975.

Den mjuka linjen

Det lanserades således en oppositionell linje vid kongressen (bygg-partiet-tendensen) som kritiserade förbundets vänsteristiska linje, dvs man kritiserade ambitionen att i första hand rikta in verksamheten på att nå de kvalificerade och potentiellt viktiga arbetarna inom den tunga industrin och transportsektorn. Istället förordade man en ytterligare satsning på rörelser av typen kvinnorörelsen och det antiimperialistiska arbetet. Även om tendensen blev nerröstad på kongressen förebådade den nya tider inom förbundet.

I samband med militärkuppen i Chile organiserades en nationell Chilekommitté. Trotskisterna orienterade sig tidigt mot kommittén och kom snart att bli en av de ledande krafterna där. Man ville inte göra om misstaget att ställa sig utanför solidaritetsarbetet som man gjort i samband med DFFG, utan man satsade på att vara med och påverka politiken. Överhuvud kan man påstå att RMF/KAF intensifierat sitt arbete inom organisationer utanför partibyggarvänstern från denna tid. Förutom arbetet i Chilekommittén gick man in i kvinnorörelsen, soldatfacket, barnmiljögrupper, miljögruppen, antikärnkraftsgrupper osv. Fjärde Internationalens skrivning om enhetsfrontstaktikens syfte: aktionsenhet – överflygling, vill man från trotskisternas sida kanske inte raljera med, men trots det kan man anta att de olika ”rörelserna” stått för KAF:s (RMF byter 1975 namn till Kommunistiska arbetarförbundet (KAF)) huvudsakliga nyrekrytering under senare år.

Bygg-partiet-tendensen kan sägas ha fört in RMF/KAF på en annorlunda bana, en kursändring som inte bara fått konsekvens för den omedelbara praktiken utan även påverkat inställningen till den revolutionära kampen i allmänhet. Förändringen karaktäriseras av en breddning av den politiska kampen till att inte bara gälla renodlade arbetarkrav, och en ökad betoning av dagskrav. Det säkraste tecknet på omdirigeringen av den politiska kursen är nog ändå att man förändrat grunden för förbundets sociala bas.

Man menar att vissa omgrupperingar och förskjutningar ägt rum bland de sociala skikten. Mer konkret menar man att de s k småborgerliga skikten eller mellanskikten i stort lider av samma klassförtryck som arbetarklassen. I 1977 års kongressrapport talar man så om betydelsen av att vinna över småborgerligheten till den revolutionära kampen.(23) Anmärkningsvärt är alltså att arbetarklassen inte längre ses enbart som den mervärdesproducerande klassen utan man inbegriper även ”arbetare inom vård- och servicesektorn, tjänstemän osv” under arbetarklassbegreppet. Genom att på detta sätt vidga ramen för förbundets sociala bas framstår inte längre inplanteringen av ”de avancerade arbetarna i den tunga industrin” som det omedelbara behovet. Man har därmed fritagit sig från en del av vänsterrörelsens dilemma, att nå den klass man säger sig förespråka. Fortfarande framhåller man i det ideologiska och teoretiska intressets namn den traditionella arbetarklassens potentiella och revolutionära karaktär, men tonen har förändrats.

Har man då också förändrat inställningen till det socialdemokratiska partiet? Frågan om man hellre ser en socialdemokratisk regering än en borgerlig besvaras med ja, men man håller samtidigt vänsterståndpunkten att arbetet i parlamentet aldrig kan bli det avgörande. Slaget om framtiden står på ”arbetsplatserna, i bostadsområdena, på gator och torg, i fackföreningarna och andra massorganisationer. Det är där politiken för ett socialistiskt samhälle måste förankras och det är där som striden om framtiden kommer att stå.”(24)

En viss tonförändring kan emellertid noteras. Visserligen ställer man som VPK inte i utsikt att egentligen reformera det socialdemokratiska partiet men man ger ändå den svenske kollektivanslutne arbetaren rådet ”kräv tillsammans med oss (KAF) att socialdemokratin tar kamp för de mest brännande klasskraven”.

En mer manifest yttring av tonförändringen visavi socialdemokratin utgörs av det faktum att KAF deltog tillsammans med socialdemokraterna i deras 9:e decemberdemonstration i Stockholm 1977.

Ett annat område som trotskisterna aktualiserat och som ytterligare tyder på förskjutningar av politiken är att man engagerar sig i frågan om ”livskvaliteter”, dvs spörsmål om arbetets värde för den enskilde individen, den kulturella utarmningen, familjens roll osv, men även moraliska frågor om sexualitet, könsroller osv. Kommunistiska rörelser har aldrig utmärkt sig för någon större förståelse för personliga problem. Revolutionären framställs som en individ med svällande muskler och stål i blicken, opåverkad av subtila yttre omständigheter.

KAF:s hållning i dessa frågor tyder på en större anpassning till aktuella behov och yttringar i det svenska samhället. ”Trettiotalsbeskrivningar” om den alltmer fördjupade kapitalistiska krisen, svältande och utsugna arbetare och det råa förtrycket har således fått ge vika för en mer ”realistisk” politik, som också inneburit förändringar i teoretiska grundvalar (arbetarklass-synen enl ovan). Det återstår emellertid att se om denna förskjutning av politiken inneburit egentliga avsteg från den obefläckade fanan, dvs den trotskistiska ideologin. Mer om detta i värderingsavsnittet.

Förhållningssätt till övrig vänster

I enlighet med enhetsfrontstaktiken tar RMF/KAF gemensam kamp inför viktiga klassfrågor med vissa andra grupper. KFML och dess senare varianter i KPML (r) och SKP, har som en följd av uppenbara motsättningar inte varit föremål för några större inviter från trotskisternas sida. Däremot har man hållit dörren öppen för främst FK (Förbundet kommunist) och i viss mån för VPK. Anledningen till att man sökt samarbete med FK torde ligga i att den organisationen i likhet med KAF självt saknar traditioner i svensk politik. Vidare kan FK inte knytas till vare sig den kinesiska eller sovjetiska byråkratin. Antistalinismen och arbetarrådstraditionen är andra områden där man finner gemensamma utgångspunkter.

Anledningen till att trotskisterna ägnar så mycket spaltutrymme och så mycken tid åt VPK torde bero, inte i så stor utsträckning på ideologiska överensstämmelser, som på det faktum att VPK är det kommunistparti som arbetarna väljer framför andra. Man anser då från trotskistiskt håll att det finns möjligheter att vinna över dessa arbetare till den egna rörelsen. De nyare ”eurokommunistiska tendenserna” i VPK ser KAF inte med någon större tillförsikt. Man ser klassamarbetet målat på väggarna och ett ytterligare uttryck för VPK:s dubbla ansikte. Å ena sidan en revolutionär retorik, å den andra anpassning till socialdemokratin och den parlamentariska illusionen.

Den svenska trotskismen som en sektion av Fjärde Internationalen

Fjärde Internationalen ses i Europadokumentet främst som ett forum för att sprida erfarenheter om olika kamp- och organisationsformer mellan de nationella sektionerna. Det förekommer emellertid även åsikter om att en närmare samordning av de europeiska sektionernas arbete borde åstadkommas. Speciellt vid strejker och särskilda kampanjer skulle man kunna tänka sig bildandet av olika tillfälliga samordningsorgan.(25) Överhuvudtaget är frågan om Internationalens ”överstatlighet” och de olika sektionernas beroende av denna inte särskilt väl utvecklad i Internationalens skrifter. Frågan är kanske inte heller aktuell med tanke på klasskampssituationen och organisationens relativa betydelselöshet för politikens utformning i Europa.

Då det gäller den svenska trotskismen och hållningen till FI, kan man notera att den svenska rörelsen bildades vid den tid då stridigheterna och splittringen inom FI i stort var överståndna. KAF har således aldrig varit utsatt för dessa yttringar och inte heller behövt ta ställning för eller emot de olika tendenserna, utan man har fogat sig till majoriteten. I övrigt kan man påstå att KAF på senare år intagit en mer självständig hållning till Internationalen i den meningen att man alltmer gör egna analyser utifrån den konkreta svenska traditionen.

Den egna organisationen

Om vi hittills har uppehållit oss vid politikens innehåll och KAF:s utveckling i allmänhet kan man nu fråga hur politikens komplement i organisationen ser ut? Överhuvud kan KAF:s organisation sägas vara präglad av en långt gående formalisering. Man har således i stadgar reglerat i stort sett alla aspekter av det politiska arbetet. Förutom tekniska aspekter om förhållandet mellan celler, avdelningar, regioner, centralkommitté, politbyrå osv, har man nu också regler om den interna verksamheten. Således håller man sig med arbetsplikt, dvs det åligger medlem att göra det han blivit beordrad eller på eget initiativ dragit på sig. Vidare betalar varje medlem en icke obetydlig avgift som beräknas på grundval av lönen. Det finns också regler om hur man förfar med sådana som inte fullgör sina åligganden, alltifrån varning, degradering (från medlem till deltagare), suspension och uteslutning. Om det skulle uppstå tvivelsmål om en medlems övertygelse eller aktivitet i allmänhet har man en s k kontroll- kommission till vilken varje medlem måste ställa sig till förfogande. Om en tendens som avviker från den allmänna linjen skulle uppstå inom förbundet har denna rätt att alltefter sin storlek uppbära bidrag och utrymme i tidskrifter och på kongresser o dyl.(26) Formerna för och betydelsen av tendens och fraktionsfriheten är något som skiljer KAF från den övriga vänstern.

En värdering

Ett utmärkande drag för trotskismen i allmänhet är det starka inslaget av teori och framhävandet av historien. Detta är kanske inte så märkligt med tanke på de omständigheter under vilka trotskismen formades som en särart inom den kommunistiska traditionen. Man har under rörelsens hela utvecklingsperiod arbetat utanför etablerade institutioner. I Sovjetunionen blev oppositionen redan tidigt krossad och Tredje Internationalen kom aldrig att verka som någon reell plattform för rörelsen.

Man tvingades därmed legitimera sin existens på i huvudsak teoretiska grundvalar. Man sade sig förvalta de ”rena” bolsjevikiska traditionerna och man ansåg sig okomprometterad av historien och andra kommunistpartiers misstag.

Detta historiska och teoretiska arv, danat av omständigheter och vissa betydelsefulla personers bidrag (Lenin, Trotskij) har sedan slagit igenom i Fjärde Internationalens och de nationella sektionernas politik.

Historien kan emellertid även vara en belastning. Det är lätt att se deterministiskt på samhällelig utveckling; ”det som en gång inträffat kommer under liknande betingelser att upprepa sig i framtiden” osv. Trotskismen liksom andra marxistiska varianter har lätt för att bli dominerade av etablerade uppfattningar och dominerande linjer som i huvudsak inte ifrågasätts.(27) Detta förhållande har dominerat för hållandet till andra vänsterrörelser och arbetarklassen i allmänhet.

Oviljan att kompromissa i ideologiska och teoretiska spörsmål har helt enkelt gjort det svårt för rörelsen att komma till tals med arbetarklassen, en arbetarklass som i stort ”valt” andra organisationsformer än den revolutionära. Enhetsfrontstaktikten kan kanske ses som ett exempel på detta. Det är således möjligt att anta att tesen om aktionsenhet – överflygling – har bidragit till minskad trovärdighet i den meningen att denna taktik inte har setts som ett allvarligt incitament till det egentliga kampmålet utan som ett sätt för den trotskistiska rörelsen att vinna dominans.

Naturligtvis har också självgodheten när man framställt sig som representerande den obefläckade fanan, opåverkad av historiska missgärningar skapat svåra samarbetsproblem med andra rörelser, som kanske inte alltid dominerats av de höga idealen utan tvingats till taktiska och andra reträtter.

Det intressanta är att man kan se KAF:s utveckling i Sverige som en återspegling av trotskistiska formeringsproblem i allmänhet. Efter en tid av avgränsning, distansering till övrig vänster med alla inslag av teoretisk självgodhet och oförmåga till kompromisser, börjar man nu mjuka upp linjerna och på olika sätt närma sig arbetarklassen. Det märks inte bara i förhållandet till socialdemokratin som relaterats ovan utan i ett betonande av krav som ligger nära klassen och som utgår mer från denna klass behov än av planetariska utgångspunkter om betingelserna för revolutionen i allmänhet.

Vad är det då som är speciellt trotskistiskt i Kommunistiska arbetarförbundets politik? Vad är det kort sagt som legitimerar rörelsens existens på den svenska politiska arenan? Utmärkande för KAF är den stora täckningen av politiska frågor. Man har en åsikt om i stort sett varje aspekt av svenskt samhällsliv. Det må vara exportpolitik eller inställningen till sexuella minoriteter. Om man betraktar de olika kraven vart för sig, t ex arbete åt alla, sextimmars arbetsdag, bra och gratis social service, gratis kollektivtrafik, kamp emot miljöförstöringen, nej till resursslöseriet, nej till kärnkraft osv kan man inte se dem som särskilt originella ur vänstersynvinkel. Kraven kan vart för sig inte betraktas som särskilt ”trotskistiska”.

Det särpräglade ligger i det man kallar övergångskraven, dvs den programmatiska bindningen mellan dagskrav och revolution. Till synes reformistiska eller alldagliga krav knyts ihop med det revolutionära perspektivet. För en utomstående kan detta slags förfarande vara svårt att inse. ”LO ställer ju samma krav i vissa frågor”, osv. Man måste således omfatta och förstå teorin om övergångsformerna under kapitalismen för att kunna se det revolutionära perspektivet. Problemet är bara det att teorin är så allmänt formulerad. Det räcker inte med att retoriskt framhålla att det föreligger ett samband mellan delkrav och revolution, man måste också kunna se hur detta samband gestaltar sig i verkligheten, i den svenska samhällsformationen. Kort sagt, vad man efterfrågar är en sammanhängande analys av det svenska samhället med dess specifika övergångsproblem. Detta saknas i KAF-litteraturen och det gör det svårt att se KAF som ett glasklart alternativ. För övrigt kan man kanske se ett slags vänsterdilemma i KAF:s politik. Man vet inte när man är en förtrupp till arbetarklassen eller när man genom att anamma dess spontana krav är en släpvagn – risken med detaljerade ”reformistiska” krav är förstås att tåget kan ha gått –att det just blir reformismen som segrar. Bindningen mellan delkraven och revolutionen låter sig svårligen inses i det reformistiska klimatet i Sverige.

Om man nu (ännu inte!?) har de teoretiska instrumenten att realisera sin politik hur ser det då ut med dess komplement i organisationsformeringen? Hur stort är KAF? Numerärt och i fråga om inflytande 1976 fick man i riksdagsvalet drygt 2 000 röster, en siffra som i förhållande till valmanskåren inte går att uttrycka i promille! Även om röstsiffror inte ger hela bilden av ett partis betydelse, ger de dock en klar bild av hur många som omfattar idén i fråga. När det gäller numerären är KAF således inte mycket större än t ex arbetarkommunen i Burträsk, men trots det har man en aktivitet och militans som är betydande. Mängden av tryckta skrifter i olika former, veckotidningen Internationalen, solidaritetsarbetet, diverse aktioner osv kan således ses som ett uttryck inte för numerären utan för intensiteten i det politiska arbetet.

Man har inte lyckats realisera målet att bli det revolutionära massparti som skulle utmana reformismen. Givetvis måste man här beakta den korta tidsperiod som här har behandlats, men frågan är vilken utveckling man befinner sig i. En första pessimistisk bild, till skillnad från alla skriverier om Förbundets obönhörliga tillväxt ser man i kongressrapporten från 77 där man noterar den minskade försäljningen av huvudorganet, Internationalen. Antingen är tidningen i sig dålig eller också håller man på att förlora terräng, hur det än förhåller sig med det kan man se pessimismen som ett första uttryck för insikten om att den revolutionära utvecklingen och arbetarklassens tillströmning i allmänhet inte går så friktionsfritt som man väntat sig.

Ett annat utmärkande drag för KAF är det faktum att man inte drabbats av splittringar. Det förhållande att man ändrat inriktningen av politiken i enlighet med ”byggpartiet”-tendensen har inte resulterat i någon splittring. Tvärtom är det i stort sett samma personer som suttit i ledningen under hela perioden. Det beror på två faktorer. Man har som en huvudlinje att förebygga splittring. Den så vitt omtalade tendensfriheten är en viktig orsak till den organisatoriska sammanhållningen. Man har m a o varit den organisation som åtminstone inom de egna leden tillämpat kraven på den demokratiska centralismen, dvs öppen demokratisk diskussion före beslut men enighet vid tillämpning och vid kontakten med omvärlden. Konsekvensen i KAF:s politik och den inre sammanhållningen kan emellertid också ses som ett resultat av att man inte stöder sig på någon statsbärande form av marxism; man behöver inte följa med ofta taktiskt betingade förändringar och omkastningar som kan vara svåra att motivera för den ideologiskt skolade medlemskadern och för utomstående.

De förändringar i KAF:s politik, men även i viss mån i Fjärde Internationalens, som behandlats i det här kapitlet skulle kanske lite djärvt kunna sammanfattas i uttrycket: från krutdurkspolitik till mellanskiktsrörelse. Den trotskistiska rörelsens framtoning som en kaderorganisation för erövrandet av dubbelmakten i tider av ökade sociala strider mellan klasserna, har fått ge vika för 70-talets pragmatism där man alltmer försäkrar sig om småborgerligheten, om livskvaliteterna och miljön. Man kan då fråga sig om det blir något revolutionärt perspektiv kvar. Trotskister själva säger sig ha det. Det återstår att realisera det för den svenska arbetarklassen.

Jan Engberg

Noter

1. Internationalen 35/75, s 8.
2. Horowitz, D.: Imperialism och revolution, Lund I970, s 86.
3. Fjärde Internationalen 7-8/1972, s 15.
4. Björkman/Widén: ”Vänsteroppositionen” (stencil), s 33. [Finns på marxistarkiv.se, under Sovjetunionen->Vänsteroppositionen. MF anm ]
5. Deutscher, I.: Stalin, Stockholm 1973,5 319.
6. Frank, P.: Fjärde Internationalen – ett bidrag till den trotskistiska rörelsens historia, Kristianstad 1972, s 26.
7. Trotskij, L.: Övergångsprogrammet, Stockholm 1977, s 16.
8. ”Den proletära enhetsfronten”, Rött Forum 8, Stockholm 1973, s 5. 9. Björkman/Widén, a a, s 44; Deutscher, a a, s 222 ff.
10. Fjärde Internationalen, 7-8/1972, s 51 f.
11. Trotskij, a a, s 56.
12. Education for Socialists (SWP), June 1973, s 12 ff. 13. Ibid, s 14.
14. Bolsjevik 1-2 (nytryck), 1972.
15. Fjärde Internationalen 3/1970, s 4.
16. Ibid.
17. Wickman/Gustafsson: Marxism eller trotskism, Stockholm 1972. 18. Fjärde Internationalen 3/70, s 4.
19. Fjärde Internationalen 2-3/1975, s 5.
20. Röda häften 25, s 5.
21. Mullvaden 4/1973, s 3.
22. Fjärde Internationalen 2-3/1975, s 7.
23. Ibid 4-5/1977, s 21.
24. Ibid 3-4/1976, s 11..
25. Röda häften 23, s 60.
26. Fjärde Internationalen 2-3/1975, s 71 ff.
27. Detta beror i sin tur på den marxistiska synen att kombinera en vetenskaplighet med den politiska praktiken. Uppställningen av blue-prints, visionen om framtiden, kopplas ihop med en analys av samtiden och förutsättningarna för förändring. Kritiserar man analysen av samhället tenderar man att bli betraktad som motståndare till visionen, kort sagt som motståndare till socialismen.

Läs hela boken Utanför systemet, Vänstern i Sverige 1968-78, TemaNova 1978, En antologi med bidrag av Jan Engberg, Christian Hårleman, Sven E Olsson, Lasse Pettersson, Björn-Erik Rosin och Sören Wibe.

Ett barn av 68

1969 – det var det år när 60-talsradikaliseringen stod på sin höjdpunkt. Svallvågorna från studentdemonstrationerna 1968 gick fortfarande höga. På hösten 1969 trädde arbetarklassen in på den politiska arenan med all sin kraft när gruvorna i Malmfälten stängdes av den största strejken i landet på 25 år.

Det var några dramatiska år. Redan hösten 1967 dödades Che Guevara i Bolivia, där han var i ett försök att sprida den kubanska revolutionen till den latinamerikanska kontinenten. Vid nyåret gick Vietnamkriget in i en ny fas genom FNL:s framgångsrika Tetoffensiv. Pragvåren visade att det stalinistiska monolitiska blocket var fyllt av djupa sprickor och att kraven på långtgående demokratiska reformer hade massivt folkligt stöd. Maj 68 i Frankrike, som börjat med omfattande studentdemonstrationer, slutade med de största arbetardemonstrationerna sedan 30-talet. En våg av strejker och fabriksockupationer lamslog landet och fick under några dramatiska dagar president de Gaulles regim att vackla. I USA utvecklades motståndet mot Vietnamnkriget till en omfattande protestvåg på de amerikanska universiteten och en fortsatt fördjupad radikalisering, framför allt hos de svarta.

I Sverige började det som en studentrörelse. I Stockholm ockuperade studenter sitt eget kårhus i protester mot statliga förslag till likriktning av undervisningen. I Lund omvandlades det högtidliga firandet av universitetets 300-årsjubileum till omfattande studentprotester. Sommaren 1968 lyckades tusentals demonstranter, mest ungdomar, stoppa Sveriges Davis Cupmatch mot Rhodesia. Detta var i sin tur ett uttryck för att denna rörelse inte var begränsad till någon inskränkt kamp innanför universiteten. Engagemanget var mycket bredare än så. Solidaritetsrörelsen med Vietnam blev snart 60-talets viktigaste organisatoriska uttryck. Men den var långt ifrån ensam.

1:a majdemonstrationerna 1969 var stora och uppmärksammade. i Stockholm innehöll det traditionella, socialdemokratiskt dominerade tåget fler radikala paroller än på länge. Rörelsen själv hade radikaliserats, och Vpk:s ungdomsförbund VUF utgjorde ett påtagligt radikalt inslag. Det alternativa tåget, Röd front, uttryckte i än högre grad tidsandan. En rad radikala solidaritetsrörelser för Vietnam, Södra Afrika, Latinamerika, Tjeckoslovakien och Black Power trängdes med byalagsaktivister, värnpliktsvägrare, u- landsföreningar och alternativrörelser mot konsumtionssamhället och social utslagning i demonstrationstågen runt om i landet. Förutom de traditionella partierna, socialdemokrater och kommunister, demonstrerade det kinesiskt inspirerade kfml, syndikalister och olika anarkistiska grupperingar.

Bland alla tidningsförsäljare som utbjöd dussintals olika vänstertidningar och
solidaritetsbulletiner kunde man för första gången på några håll upptäcka en helt ny tidskrift, Fjärde internationalen. Initiativet var Marcel Cohens i Stockholm. Vad hade den att erbjuda som saknades i allt detta myller som det redan var så svårt att orientera sig i? Fanns det verkligen behov av ytterligare en politisk riktning i Sverige?

Vad var 60-talsradikaliseringen?

60-talsradikaliseringen hade egentligen börjat tidigare. Intresset för utvecklingen i tredje världen, och solidariteten med förtryckta folk ökade redan i början av decenniet. Då genomfördes också stora demonstrationer mot kärnvapenhotet och mot svensk atombomb.

Avkoloniseringen, det kalla krigets avmattning och ett tillfälligt töväder i de kommunistiska länderna underlättade ett nytänkande. Dessutom fick ungdomen en ökad betydelse i samhället. De fick i större utsträckning än tidigare inkomster att disponera själva, och de skapade en ungdomskultur, bygd på masskonfektion, vespor och rock ’n roll. Studenternas andel av ungdomsgenerationen ökade samtidigt kraftigt, och för första gången fylldes universiteten av stora grupper som inte självklart hörde till de gamla makteliterna.

I mitten av 1960-talet blev den nya vänstern ett uppmärksammat begrepp. Runt om i Europa började grupper ifrågasätta socialdemokratins reformism och de traditionella kommunistpartiernas stöd åt de förstenade stalinistiska regionerna i Sovjetunionen och Östeuropa. Ett ökat intresse för den marxistiska traditionen var märkbar: den unge Marx, den ryska revolutionens lärdomar, Lenin och Trotskijs idéer diskuterades på nytt och förutsättningslöst.

På många håll uppstod nya vänsterorganisationer med bredare program än tidigare. Det personliga blev också politiskt och kulturen politiserades. Också organisationsformerna förnyades. Allt från stormöten till medvetandehöjande grupper blev vanliga. Den politiska handlingen, aktionen blev central. Demonstrationer och ockupationer blev återkommande inslag men också happenings och gatuteatrar.

När man idag diskuterar 60-talsradikaliseringen finns det två motsatta sätt att betrakta vad som hände. Enligt vissa var det en period av frihet när allt var möjligt. Den kännetecknades av öppenhet och omprövning. Gamla normer ifrågasattes och ersattes med nya.

Enligt andra var tidens främsta tecken dogmatism och sekterism. Bara vissa åsikter var tillåtna, alla gick i Mahjongjackor och näbbstövlar och det var förbjudet att lyssna på Abba.

I själva verket har bägge tolkningarna antagligen fog för sig, När radikaliseringen i slutet av 60-talet nådde sin kulmen i Sverige kan man urskilja två parallella fenomen. Å ena sidan den explosionsartade tillväxten av en rad aktionsgrupper av den typ som beskrivits ovan. Studentrörelser, solidaritetsrörelser, miljörörelser osv. I mycket stor utsträckning var det en kulturrörelse, och företrädare för alla kulturinriktningar spelade en stor roll. Författare som Sara Lidman och jan Myrdal skrev romaner, rapportböcker och resolutioner. Bildkonstnärer som Channa Bankier och Carl Johan de Geer gjorde affischerna till demonstrationer och opinionsmöten, Filmcentrum producerade och distribuerade film, Narren och Fria Pro spelade teater varhelst det behövdes Stormöten var en vanlig beslutsform när gemensamma aktioner skulle planeras.

Å andra sidan kan man se uppkomsten av nygamla politiska organisationer med arbetsmetoder som stod i rak motsättning till nyvänsterns. Framför allt var det partier och grupper som var inspirerade av den kinesiska revolutionen och den pågående kulturrevolutionen där Kfml – senare SKP – var den första och största. Kfml(r), som bröt sig ur och bildade eget, och Vpk: s gamla ungdomsförbund, som döpte om sig till MLK, Marxist Leninistiska kampförbundet, var några andra. 1967 bildades kfml, och det i huvudsak som en utbrytning ut vpk. Den häftiga kritiken mot det etablerade kommunistpartiet, dess nära kontakter med vietnamrörelsen, dess ungdomliga medlemskader, i stor utsträckning rekryterad ur Clarté, gör att man kan se den som ett uttryck för den nya stämning vi ovan talat om.

Men i en annan mening kan kfml definitivt inte ses som någon nyvänsterskapelse. Dess politiska inspiration hämtades i stor utsträckning ur en kommunistisk politik som formulerats i den kommunistiska rörelsen under dess mest stalinistiska period, i början främst dess tidiga 30tals ultravänsteristiska form, längre fram en mer folkfrontsinriktad högervariant. Då steg istället kfml(r) fram och la beslag på den perioden. Ja, i själva verket var mycket av den nya vänsterns teorier de svenska maoisternas huvudfiende. Ibland fiende i en mycket konkret betydelse. Meningsmotståndare kunde anklagas för att stå på klassfiendens sida, i bästa fall objektivt. Tidningen Proletären delade ut ”veckans ishacka” till oliktänkande.

Den politiska strömning som Marcel Cohen och hans vänner introducerade våren 1969 skulle snart komma att känna av dessa attityder Samtidigt kan man säga att den befann sig precis i skärningen mellan den fria och den mer ortodoxa riktningen inom vänstern. Det framgår tydligt av innehållet i det första numret av Fjärde internationalen. Å ena sidan innehåller det artiklar om majrevolten i Frankrike och Pragvåren, å andra sidan utdrag ur Trotskijs Övergångsprogram från 1938.

Politiskt och ideologiskt blev denna riktnings anhängare å ena sidan majrevolutionens och de nya kampformernas främsta propagandister, å andra sidan det tidiga Kominterns, Lenins och Trotskijs trognaste forsvarare. Detta återspeglas delvis också hos de första medlemmarna. De var dels en grupp, åtminstone med den tidens mått mätt, äldre personer som rekryterats till trotskismen innan 60-talets radikalisering, och då huvudsakligen i utlandet. Dels utgjordes de av en grupp ungdomar som kanske hade mött trotskismen i form av kämpande studenter på gatorna i Paris och London.

Revolutionära marxister

Redan hösten 1969 fanns så många som anslöt sig till idéerna bakom tidskriften och Fjärde internationalen att en första organisation kunde bildas, Revolutionära marxister. Lokala avdelningar fanns i Stockholm, Uppsala och Göteborg, och kontakter på betydligt fler orter. Den lilla organisationen gav snart ut ytterligare en tidskrift, Revolutionär information, vid sidan av det teoretiska organet Fjärde internationalen. De flesta av medlemmarna var studenter och skolungdom, verksamheten bestod till stor utsträckning av studier och visst deltagande i olika solidaritetsrörelser. När gruvstrejken i Malmfälten bröt ut vintern 1969/70 ägnades denna stor uppmärksamhet, och det fackliga arbetet gavs större utrymme. Bland annat deltog RM aktivt i arbetet på att bygga upp en facklig oppositionsrörelse, Fria fackföreningsfolket, FFF. Den samlade under en period flera av ledarna för den strejkvåg som bröt ut i gruvstrejkens kölvatten. Något snabbt genombrott fick inte Revolutionära marxister.

Framför allt var vänstern redan till stora delar inmutad, i första hand av kfml och FNL-rörelsen, som i sin tur stod under kraftigt inflytande av kfml. Däremot lyckades Revolutionära marxister göra den trotskistiska rörelsen och dess åsikter välkända i Sverige. ja, man lyckades till den grad att kampen mot trotskismen snart gjordes till en huvudfråga, inte bara hos kfml eller mlk utan också för Vietnamrörelsen. Medlemmar i RM vägrades inträde, eller uteslöts, ur DFFG

( De förenade FNL-grupperna ) enbart på grund av sina politiska åsikter.
En viktig orsak till den propagandistiska framgången var den omfattande bokutgivningen som skedde genom det närstående René Coeckelberghs Partisanförlag. Det gav under några år ut en imponerande produktion. Den bestod dels av marxismens klassiker, främst Trotskij och dokument från Kommunistiska internationalen; dels av litteratur från den nya vänstern i vid mening, från Ernest Mandel till den marxistiska teoretikern Nicos Poulanzas.

Bolsjevikgruppen

Parallellt med Revolutionära marxisters framväxt uppstod det inom kfml och Vänsterns ungdomsförbund grupper som kritiserade sekterismen och den stalinistiska pånyttfödelsen inom dessa organisationer. Den viktigaste av dessa oppositionsrörelser fanns inom Lunds Clartésektion, som 1970 omvandlas till Bolsjevikgruppen. Detta var en organisation som till stora delar stått i ledningen för den livaktiga studentkampen i Lund. Under 1969 formulerades en växande kritik mot kfmls utveckling. I ett uttalande från januari 1970 kritiserade sektionen kfmls och Clartés sterila teorier. I stället för att använda marxismen som ett redskap för vetenskapliga analyser såg man den som allmänna sanningar som läggs som en gjutform på de faktiska förhållanden. Inom bolsjevikgruppen utvecklas också ett intresse för Fjärde internationalen. Framför allt är det den franska sektionens insatser under maj 1968 som imponerar. Företrädare för Bolsjevikgruppen knöt också egna kontakter med Internationalens ledning.

Under hösten 1970 försökte Bolsjevikgruppen bygga en nationell organisation. Man genomförde kampanjer under rubriken Revolutionens aktualitet, framför allt på universitetsorterna. Även om mötena drog mycket folk ledde inte heller dessa fram till något nationellt genombrott. I de interna utvärderingarna menade vissa medlemmar att alltför mycket av studentmiljöns spontanism och bristande uthållighet hade präglat kampanjerna.

Samgåendet till RMF

Samtidigt inleddes under 1970 diskussioner om ett samgående mellan Revolutionära marxister och en del av Bolsjevikgruppen. En avgörande orsak till detta var de insatser som Fjärde Internationalens ledning gjorde för att föra samman de bägge organisationerna.

Vägen dit var inte okomplicerad. Det fanns en del misstro från Bolsjevikgruppens sida mot Revolutionära marxister, som ansågs vara en allt för stelbent organisation, lite vid sidan av den allmänna radikaliseringsprocessen. På samma sätt fanns det hos RM en viss misstänksamhet mot de proklamatoriska akademiker som dominerade Bolsjevikgruppen. Det hela förbättrades inte av att det inom bägge organisationer uppstod riktningar som av olika skäl ville bromsa processen. De var oroliga för att ett för snabbt sammangående inte skulle ge utrymme för att arbeta fram de politiska riktlinjer som var nödvändiga för en ny organisation. Det skulle i sin tur medföra risker för en byråkratisering av organisationen.

Resultatet blev emellertid att en ny, gemensam organisation, Revolutionära marxisters förbund, såg dagen ljus vid en sammanslagningskongress i Uppsala i januari 1971. Organisationen fick också en ny, gemensam, tidning, Mullvaden.

Vad ville den nya organisationen?

En del av den gemensamma plattformen för den nya organisationen var insikten om nödvändigheten att återknyta till marxismen före stalinismen. I Sverige var detta särskilt viktigt eftersom det gamla kommunistpartiet, Vpk, ännu inte påbörjat uppgörelsen med sitt förflutna och kfml, mlk och kfml(r) medvetet anslutit sej till stalinismens politik. Hela den unga organisationen kastades in i omfattande studier av ryska revolutionen, Tredje internationalens första år, Lenins och Trotskijs skrifter. Samtidigt inleddes ”slaget om historien”. Vad stod det egentligen i Lenins testamente? Var Stalins politik en fortsättning på Lenins, eller ett brott med den? Vem förrådde den spanska revolutionen? Striden stod het, men när dimmorna skingrats torde inte råda någon tvekan om vem som vann. Kenth-Åke Anderssons stora studie Lögnens renässans punkterade slutligen den stalinistiska historieskrivningen i svensk vänsterdebatt.

Men diskussionen var inte bara en strid om ord eller historia. Bolsjevikgruppens teoretiska uppgörelse med kfml/Clartés syn på marxismen som vetenskap visade hur en dogmatisk stalinism omöjliggjorde en analys också av samtidens förhållanden. Allmänna marxistiska teser kan inte okritiskt tillämpas på någon slags verklighet. Istället propagerade den nya organisationen för ett återknytande till en övergångsstrategi. Hur kan man formulera krav som knyter an till den pågående kampen, men som pekar framåt, mot socialismen, var en fråga som upptog mycken diskussion i den unga organisationen.

En studerande organisation

Studierna var en central del av förbundets verksamhet, Men hur skulle man kunna undvika att falla i samma fälla som andra vänsterorganisationer? Hur skulle studierna kunna bli något annat än bara ett okritiskt inhämtande av marxistiska sanningar? Den lösning som både RM och Bolsjevikgruppen utarbetade var att de Röda cirklarna eller Röda kommittéerna (namnen lånades som så mycket annat från den franska sektionen) skulle, som det hette det i en tidig sammanfattning ”kunna bli aktionsgrupper, där studierna var en del av arbetet, vilket även skulle innefatta olika former av praktiskt och i viss mån teoretiskt arbete, såsom flygbladsaktioner, agerande vid strejker, demonstrationer, författande av artiklar etc”. Tyvärr visade det sig att det var svårt att uppnå dessa målsättningar. Dessutom visade det sig att deltagarna klagade över att de fått lära sig för lite av grundläggande marxistisk terminologi. Otack är livets lön…

Kanske avspeglar detta en annat förhållande, nämligen inflytandet från den svenska folkrörelsetraditionen, där ju studiecirklarna alltid spelat en avgörande roll. Det fanns andra kopplingar också. En betydande del av inkomsterna för RMF:s stockholmsavdelning under de första åren kom genom studiecirklar rapporterade genom Frikyrkliga studieförbundet.

”Från periferin till centrum”

Med mycket få undantag var medlemmarna under de första åren ungdomar, de flesta studenter. I den nyvalda Nationella ledningen för RMF var medelåldern antagligen under 25 år. Organisationens ledande kraft, Tom Gustafsson, var 23. Detta avspeglade också de politiska och organisatoriska prioriteringarna. Trots att de flesta av organisationens medlemmar ägande större delen av sin tid åt det politiska arbetet, de flesta helt oavlönade, några med en oanständigt låg lön, var de organisatoriska problemen omfattande i början. De flesta var överens om att det var tidningen, Mullvaden, som var det sammanhållande elementet i organisationen. Den kom i början ut så fort man hunnit skaffa pengar för att ge ut ett nytt nummer.

Vid RMF:s andra kongress i september 1971 sammanfattades det strategiska perspektivet för förbundsbygget. Det övergripande målet för organisationen var att vinna en dominerande position inom den revolutionära rörelsen. För att uppnå detta krävs självklart att vinna förankring inom arbetarklassen. Dettaarbete måste inledas omedelbart, heter det. Det bör framställas lokala Fabriksmullvadar som delas ut vid industrierna. Dessa bör propagera för arbetarkontroll, bekämpa den solidariska lönepolitiken, ta upp klasslagstiftningen och LO:s byråkratisering, miljöfrågan, invandrarfrågan och kvinnans speciella förtryck.

Samtidigt konstateras att under de närmaste åren var det inom andra områden som organisationen hade möjlighet att rekrytera i större skala. Det gällde inte förvånande framför allt bland ungdom och studenter. Från denna periferi borde förbundet sedan sökas sig mot centrum, alltså arbetarklassen. Först vid 3:e kongressen 1973 blev ”arbetararbetet” den centrala prioriteringen för hela förbundet.

För att markera den ändrade inriktningen antogs 1975 namnet Kommunistiska Arbetarförbundet, KAF. Under andra hälften av 70-talet lades grunden på flera av landets stora industriarbetsplatser till dagens Socialistiska Partiet.
Det bör noteras att samtidigt dyker en annan prioritering upp, nämligen miljöarbetet. RMF var antagligen det första vänsterparti som antog en särskild politisk resolution kring denna fråga.

Maoismen går i graven

I slutet av 70-talet började den från 60-talet så entusiastiska studentvänstern falla samman. Personkultens Kina visade sig inte vara något paradis. Pol Pots ”Röda Khmerer” – stalinisterna i Kambodja – avslöjades som massmördare. Samtidigt som idealbilderna rämnade inleddes den nya högeroffensiven i världsskala som en följd av växande problem för kapitalismen.

Den maoistiska vänsterns olika organisationer var inte förberedda för detta och tynade bort under ”högervindens år”. Utvecklingen för KAF blev en annan.
På arbetsplatserna, där organisationen alltmer koncentrerade sin verksamhet, blåste ännu inte så starka högervindar som på universitet och inom medelklassen. Och då KAF aldrig hade identifierat sig med stalinismen – utan tvärtom förutspått dess misslyckande – drabbades inte organisationen av samma demoralisering.

Socialistiskt

1982 bytte KAF namn till Socialistiska Partiet för att markera att partiet inte hade någonting gemensamt med den ”kommunism” som människor förknippade med personkult och partidiktatur eller med den demoraliserade maoistvänstern. Ute bland arbetare som inte var vana vid studentvänsterns bokstavskombinationer eller kände till den kommunistiska rörelsens historia blev det uppenbart för ”KAF:arna” att ”kommunism” för gemene man och kvinna var lika med ”stalinism”. De korta år i början på 1920-talet som beteckningen kommunism stod för något annat är sedan länge bortglömda.

Partibeteckningen Socialistiska Partiet innebar alltså på inget sätt att överge den revolutionära tradition som rörelsen grundar sig på, bara att riva ned ett hinder som skapade missförstånd.

Under 80-talet blev Socialistiska Partiet en liten samlingspunkt för radikala krafter som tröttnat på kapitalismen och den gamla arbetarrörelsen. Till organisationen anslöts sig socialister med en annan bakgrund än Fjärde Internationalen – och som inte delade världsrörelsens alla tidigare ställningstaganden. Det var kamrater från den rådssocialistiska traditionen, från socialdemokratin och andra. Det som alltmer förenade blev nuets uppgifter och framtidens målsättningar. I valet 1985, då vi samarbetade med några oberoende socialistiska kandidater och ungdomar under parollen Arbetar- och Ungdomsprotest, nådde Socialistiska Partiet sitt dittills bästa resultat med 16 000 väljare – en blygsam siffra som en av 68-vänsterns större grupper hade lyckats nå upp till. Ett par spridda kommunala mandat har SP också innehavt sedan 80-talet (i bl.a. Köping, Umeå och Kungsör).

Högervindar

Men 80-talets högervindar nådde till sist även Socialistiska Partiet som likt övriga vänsterkrafter fick uppleva ett minskande intresse och aktivitet. Nyrekryteringen upphörde, organisationen åldrades och verksamheten krympte. Sovjetunionens upplösning och återupprättandet av kapitalismen i Östeuropa gav under 90-talet borgerligheten och nyliberalismen vind i seglen. Även antistalinistiska rörelser drogs med i nedgången när socialistiska idéer i allmänhet begravdes. Fjärde Internationalen och Socialistiska Partiet fick sin beskärda del av tillbakagången – men kunde, genom sitt demokratiska socialistiska perspektiv och internationella sammanhållning, överleva nedgången.

Vindarna vänder Mot slutet av 90-talet inleddes en avmattning av nyliberalismen triumftåg. Och kring millenieskiftet upplever vi ett ökande engagemang bland unga människor mot kapitalets globalisering och för internationell solidaritet, antirasistiska och feministiska idéer, försvar av miljön och människovärdet.

En ny generation tar kontakt med Socialistiska Partiet, unga ansluter sig som Ungsocialister och nya klubbar har bildats på flera håll. Partiet är med där idéer om framtiden formas, som inom Attac-rörelsen, på socialismen dagar och idéforum – liksom i fackföreningar och andra folkrörelser där människor idag åter börja söka alternativ till den rådande kapitalistiska dagordningen.

Det är en utveckling som gått ännu längre på andra håll i världen där Fjärde Internationalens partier i länder som Frankrike, Brasilien och Filippinerna har vunnit nya anhängare i stor omfattning.

På samma sätt som Fjärde Internationalen försöker vara den pådrivande faktorn i att samla alla revolutionära socialister världen över i en gemensam världsrörelse, strävar Socialistiska Partiet i Sverige efter att bygga upp ett nytt arbetarparti av massomfattning. Ett parti som förenar det bästa ur den långa historiska traditionen med nuets behov.

För en kämpande och oberoende fackföreningsrörelse

Resolution antagen av KAF:s sjunde kongress oktober 1980. Som bakgrund till resolutionen kan med fördel studeras KAF:s fackliga kursbok ”För en kämpande fackföreningsrörelse” och KAF:s kvinnofackliga handlingsprogram ”Kvinnorna i facket, facket för kvinnorna!” som antogs av Centralkommittén 1979. 

Den hårdnande kristiden under 80-talet kommer att drabba de arbetande människorna hårt. SAF:s och den borgerliga regeringens försök att pressa ner realinkomsterna, urholka sjukförsäkringen och den sociala servicen, nedskärningarna inom de viktiga industrinäringarna — är endast de första stegen i att söka tvinga arbetarbefolkningen att betala aktieägarnas vinstanspråk.

Om inte de förbättringar som vunnits under de senaste decennierna ska gå förlorade måste arbetarna sluta leden till försvar av sina intressen.

Det viktigaste redskapet för detta försvar är fackföreningarna! Här samlas de arbetande i en gemensam organisering över partigränser och andra skiljelinjer inom arbetarklassen. De fackliga organisationerna kan därför utgöra den naturliga samlingspunkten för kampen mot arbets- köparoffensiven och kristiden.

Idag ligger dock ett stort hinder i vägen för detta: medlemmarna kontrollerar inte sina egna organisationer! Makten över fackföreningsrörelsen ligger hos den socialdemokratiska fackbyråkratin som strävar efter att anpassa rörelsen till samförståndslösningar med kapitalintressena.

Föreliggande resolution beskriver hur arbetarna långsamt berövades inflytandet över den fackliga verksamheten, hur den socialdemokratiska ledningen befäste sin ställning och hur fackföreningsrörelsen kom att få sitt oberoende insnärjt i ett nät av anti-fackliga lagar och avtal.

Men, resolutionen anger också en väg framåt: hur fackföreningarna åter kan göras till vapen i medlemmarnas händer! De socialdemokratiska ledarna kunde endast anpassa facket till klassamarbetspolitiken genom att beröva medlemsmassorna kontrollen över verksamheten, framförallt över stridsåtgärderna. Vägen att besegra klassamarbetspolitikerna inom fackföreningsrörelsens ledning är att kämpa för att medlemmarna återtar makten över det fackliga arbetet — på alla nivåer.

För många arbetare, kanske framförallt inom den unga generationen, framstår den byråkratiserade fackföreningsrörelsen mer som ”försäkringsbolag” än som kamporgan. Det skärpta kristidstrycket under det kommande decenniet tvingar dock alltfler att söka sig till sina etablerade organisationer för att söka använda dem för de syften de en gång skapades. Motsättningarna mellan massan av medlemmar som vill sätta hårt mot hårt för att försvara sina intressen och den klassamarbetande byråkrati som förlamar organisationerna, kommer att skärpas.

Kommunistiska Arbetarförbundets medlemmar kommer att finnas i främsta ledet för att omvandla fackföreningarna till klasskampsorganisationer — helt styrda av medlemsmassorna. Resolutionen ”För en demokratisk och oberoende fackföreningsrörelse!” anger vägen för detta arbete.

Läs hela resolutionen som gavs ut i form av en pamflett.