Etikettarkiv: Vänsterpartiet Kommunisterna

VPK:s nya programutkast

Lite mera ”rödgrönt” – men framför allt blågult!

VPK:s tidning Ny Dag publicerade i två nummer – 4 och 11 september – programkommissionens utkast till nytt partiprogram i 60 tättskrivna teser. Formellt beskrivs utkastet som ett diskussionsunderlag, men man kan utgå ifrån att kommande programförslag kommer att vara en precisering och utveckling av den text som nu föreligger. Det gör det mödan värt att granska det för att försöka ringa in VPKs politiska utveckling. Vi kommer då också att ha hjälp av en av programkommissionens nyckelmän – Göran Therborn – som resonerar kring programmets funktion i Ny Dag (42/1986) och Socialistisk Debatt (4/1986).

Programarbetet är mycket forcerat. Diskussionsunderlaget var ute på remiss i knappt två månader efter publiceringen. Partistyrelsens färdiga förslag går ut i december för en drygt två månaders motionsbehandling. Sedan är det kongressen – den 23-27 maj – som avgör. Det är uppenbarligen bråttom för VPK att anta ett program som bättre än 1972 års ”kaderprogram” (Göran Therborn) anpassar sig till ”partiets behov i den nuvarande situationen”. Therborn skriver:

”I 1972 års program framställs socialismen som oproblematisk. Den socialdemokratiska reform ismen framställs som helt underordnad kapitalismens utvecklingslagar. Kvinno- och miljörörelserna förbigås i stort sett, liksom partiets egen komplexa karaktär. De strategiska och samhällsanalytiska problemen skjuts undan…” [1]

Programarbetets uttalade ambition är att på en och samma gång föra vidare partiets traditioner och spegla behovet av att bredda dess politiska bas:

”Att demonstrativt bryta med partiets historia skulle demoralisera en stor del av partikadern. (…) Å andra sidan är det klart att en markering av kommunistisk ortodoxi också det innebär att riskera partiets överlevande. Stött av enbart kommunister, skulle VPK hamna utanför riksdagen.”  [2]

Det nya partiprogrammet skall uttrycka att VPK i dag ”svarar mot både kommunistpartierna och Socialistisk Folkeparti/Socialistiska Venstre i Norge och Danmark och mot DKP och De gröna i Västtyskland”. Tydligare kan det inte sägas. Men här är inte platsen att diskutera problemen med att på en och samma gång identifiera sig med tre Moskva-partier, två vänsterreformistiska partier på väg högerut och ett så pass mångformigt fenomen som De gröna i Västtyskland.

Innan jag går in på det som föreslagits som det centrala i denna kritiska genomgång av VPKs nya programutkast, vill jag ändå notera i förbigående att programutkastet verkligen lyckats integrera frågan om kvinnoförtrycket och kvinnokampen. Det är en positiv överraskning, som det säkert finns anledning att återkomma till i en särskild diskussion. Jag vill också nämna att man verkligen upplever programförfattarnas ambitioner att bättre än tidigare ta tag i de ”gröna” frågorna – låt vara att det fortfarande görs mycket allmänt.

Den följande genomgången – som koncentreras till det som alltid varit VPKs ”ödesfrågor”, socialismen, demokratin och strategin för ”den sociala revolutionen” – får heller inte dölja att programförfattarnas kritik av kapitalismens kris, krig och katastrofer på många punkter är snarlika de ståndpunkter som förs fram av Socialistiska Partiet och dess medlemmar eller i tidningen Internationalens spalter (och vice versa).

Låt mig också säga att det följande inte skall tas för ett försök till en systematisk kritik av programutkastet, utan som ett nedslag på de mest avgörande punkterna för att förstå programarbetets – och VPK:s utveckling i dess helhet. Ambitionen är hur som helst att inte syssla med ordrytteri, utan att verkligen frilägga de mest kritiska punkterna hos VPK för att rama in en fortsatt debatt. (Det skall då slutligen också sägas att denna artikel inte skrivits som ett svar eller en kommentar till Johan Lönnroths just publicerade försök till en seriös kritik av Socialistiska Partiets och Fjärde Internationalens syn på socialism, demokrati och socialistisk revolution i Socialistisk Debatt 4/1986, även om vi har en ståndpunkt gemensam: ”en dialog är möjlig”.)

Socialismen – och de ”socialistiska länderna”

Socialistiska Partiet och VPK har det uttalade målet gemensamt: Socialismen. Men vad står då det begreppet för? För VPKs programförfattare innebär socialism:

”…ett samhälle, där demokratin utsträckt till alla delar av samhällslivet och där alla människor har möjlighet att utveckla sig själva. I ett sådant samhälle har utnyttjandet av andra människor och andra människors arbete avskaffats och människors underkastelse och utslagning upphört. Män och kvinnor styr sig själva på grundval av sina gemensamt organiserade mänskliga intressen utan att ha några herrar över sig.” [3]

Samtidigt måste socialismen också definieras, inte som ”ett bestående tillstånd, utan (som) en utvecklingsprocess”: Socialismen är perioden av klassamhällets övergång till ett klasslöst kommunistiskt samhälle. Den är stegvis inträde i en ny civilisation. Samhället organiseras i nya former, andra värderingar och relationer mellan människor växer fram.

Låt oss här inte bråka om definitionen. Men vilken spänning ligger det inte i dessa konstateranden å ena sidan och programförfattarnas envetna karaktärisering av de byråkratiserade länderna i öst som ”socialistiska” å den andra! Här har programförfattarna, liksom tidigare kollegor, försatt sig i ett olösligt dilemma. Och detta i avsaknad av en verklig analys av dessa länders byråkratiska urartning.

Ingen kan på allvar försöka hävda att länderna i öst stämmer in på programutkastets definition av ”socialism” eller den ”socialistiska processen”. Är då det krampaktiga fasthållandet vid begreppet ”socialistiska länder” helt enkelt ett ovanligt trist exempel på vad som händer när man tillämpar Therborns nyss citerade tes om att ”inte demonstrativt bryta med partiets historia?”

När det sedan gäller programutkastets analys av de byråkratiserade arbetarstaterna i öst, skriver man:

”Den stat som vuxit fram (ur revolutioner i relativt underutvecklade länder) eller hämtat mönster från dem, präglas av bristande demokratiska traditioner och arbetarklassens fåtalighet. Ett maktmonopol i avgörande frågor har upprättats genom att ett partis ledande roll institutionaliserats. Där finns – med inbördes skillnader och i varierade utsträckning – exempel på auktoritär maktutövning, byråkratism och rättsövergrepp, vilka i sin tur grundar sig på allvarliga och systematiska inskränkningar av folkets demokratiska fri- och rättigheter.”[4]

Jag skall här inte haka fast vid det märkliga ordvalet: ”exempel på auktoritär maktutövning”, ”(exempel på) byråkratism” (det vill säga: byråkratiska avarter) och ”(exempel på) rättsövergrepp”. (Författarna använder starkare ord senare i texten). För mer belysande är följande utsaga, längre fram i samma tes:

”Inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna är uttryck för återskapade fördemokratiska traditioner, som är den marxistiska, demokratiska socialismen främmande”

Men vem ”återskapar” dessa traditioner? Och vem ligger bakom ”de alltjämt existerande, långtgående och systematiska inskränkningarna av demokratiska fri- och rättigheter” om de inte – vilket försäkras i stycket innan – ”kan härledas ur historisk nödvändighet och inte förklaras med socialismens självklara rätt att försvara sig”?

Läsaren lämnas i sticket. För det saknas ett historiskt subjekt – en analys av de byråkratiska skikt som vuxit fram i Sovjetunionen och förts till makten i sex andra östeuropeiska länderna genom Röda Arméns försorg. Det saknas just den materiella analys av byråkratiseringen av dessa länder, som ensam kan förklara det systematiska undertryckandet av arbetarklassens politiska rättigheter. Utan en sådan analys kan man räkna upp hur många exempel som helst på övergrepp i öststaterna, utan att de egentligen förklaras och utan att det blir möjligt att anvisa den enda politiska utvägen; en politisk antibyråkratisk revolution.

Ingen kan hävda att VPK vägrar att exemplifiera olika uttryck för det byråkratiska förtrycket, men i avsaknad av en helhetssyn och helhetsalternativ återstår bara en mer eller mindre – oftast mindre – energisk påtryckningspolitik på broderpartierna i öst. VPK utmanar inte dessa partier och ställer sig inte uppgiften att stödja uppkomsten och utvecklingen av alternativa revolutionära, anti-byråkratiska, socialistiska partier i dessa länder.

Det bestående politiska dilemmat bakom VPKs ”östpolitik” vill Göran Therborn för övrigt nu tona ned genom att hänvisa till

”… att ett växande antal socialdemokratiska partier, såsom de finska, engelska, holländska och västtyska, nu upprättat kontakter med SUKP (Sovjetunionens Kommunistiska Parti) och en del andra östeuropeiska partier.” [5]

Problemet är väl bara att dessa socialdemokratiska partier knappast är några ledstjärnor om det handlar om att konsekvent stödja kampen för politisk demokrati, i öst som väst…

Den ”sociala” revolutionen – och vägen dit

Programförfattarna skriver:

”Kännetecknet på en revolution är dess innehåll, som består i att makten i samhället erövras från den härskande klassen av en dittills underordnad och förtryckt klass. (…) En social revolution är en medveten organiserad handling, som bärs upp av en klass. Den är alltså en demokratisk process i så måtto att den sprider inflytande i samhället till fler.” [6]

Denna definition är allmän, om än inte felaktig. Men framför allt är den helt otillräcklig. För författarna misslyckas med att ringa in vad som är det kännetecknande för den socialistiska, anti-kapitalistiska revolutionen i vår tid, om det nu var det som var avsikten.

”En revolutions avgörande fas kan ligga inom en mycket kort tidrymd, men revolutionen kan också vara utsträckt under en längre period”, skriver man, och hänvisar till den utdragna revolutionen i Sverige – från frihetstidens sista del, via statsvälvningen 1809 till ståndsriksdagens avskaffande 1866.”

Men den parallellen är obegriplig. De borgerliga samhällsomvälvningarna – när moderna kapitalistklasser tog makten – var den politiska kulmen på en utdragen process, där kapitalismen redan blivit det dominerande på det ekonomiska planet. Den socialistiska revolutionen handlar om att arbetarklassen och dess allierade lyckats bygga upp en så övermäktig styrka att de förmår erövra den politiska makten och använda den för att börja socialisera produktionen, i strid med en besegrad och försvagad borgarklass.

Medan den framväxande kapitalistklassen kunde stötta sig på en expanderande ekonomisk bas inom produktionen- och i kraft av det stärka sin ställning steg för steg och slutligen befästa den genom en avgörande maktförändring – har arbetarklassen ett helt annat utgångsläge.[7] Arbetarna kan undanhålla sin arbetskraft och skada kapitalisterna på det sättet. Strejker är viktiga kampmedel, men de leder inte i sig till några förändringar i klassherraväldet.

Den socialistiska arbetarrörelsens styrka ligger i styrkan hos de organisationer den lyckas bygga upp, de motkrafter – i form av strejkkommittéer, arbetarråd och andra uttryck för deras självorganisering – som den förmår skapa samt de stödjepunkter den kan upprätta inom det borgerliga samhällets institutioner. Bredden i denna organisering och de klassmässiga styrkeförhållandena till borgarklassen, skiljer sig förvisso från land till land, från en tidpunkt till en annan. Klasskampen är förstås en utdragen historia, liksom hela revolutionsförloppet.

Konstitutionell klasskamp?

Men programutkastets tes om att dess ”avgörande fas” mycket väl kan bli en ordentligt utsträckt period är minst sagt osannolik. För att inse det måste man – till skillnad från programutkastet – ge en realistisk bild av vad som sker under denna ”avgörande fas”. En borgarklass som ser arbetarklassen stärka sina positioner och som ställs inför ett ökat hot om att berövas makt och inflytande, kommer långtifrån att nöja sig med ”legala och konstitutionella” kampmetoder. Den kommer förstås att hänvisa till alla de lagar som skapats för att värna den privata egendomsrättens och det bestående samhällets institutioner (och naturligtvis sätta sig över andra). Men den kommer också – och i första hand – att tillgripa varje praktisk åtgärd som den anser sig behöva i kampen för sina intressen: alltifrån investeringsstrejk, kapitalflykt och politisk censur till rått och naket våld.

Det är förstås sant som programförfattarna säger att det är en oerhörd styrka för den socialistiska arbetarrörelsen att kunna hävda ”revolutionens demokratiska grund” och hänvisa till sin ”demokratiska legitimitet” – ”mot försök från grupper ur den gamla härskarklassen eller utländska maktintressen att omintetgöra samhällsomvälvningen genom angrepp på demokratin”.

Det handlar om att kunna åskådliggöra att hoten mot människors politiska rättigheter och livsbetingelser kommer från borgarklassen, inte från socialismens förkämpar. (En av stalinismens kvardröjande effekter utanför de byråkratiserade länderna i öst, har emellertid varit just detta att den i många människors medvetande likställt ”stalinism” och ”socialism” och därmed riktat ett grundskott mot den socialistiska arbetarrörelsens trovärdighet; på samma sätt som alla de byråkratiska övergreppen inom den etablerade arbetarrörelsen i väst givit borgarna ständigt nya trumf på hand.)

Den ”demokratiska legitimiteten” – förmågan att kunna demonstrera att man har ett växande masstöd och identifieras med djupt kända demokratiska fri- och rättigheter – är alltså mycket viktig som programförfattarna skriver. Men man kan inte reducera försvaret mot reaktionens attacker till detta. När borgarna riskerar att förlora samhällsmakten eller åtminstone lida allvarliga nederlag i klasstriderna då måste arbetarrörelsen vara så medveten och så välorganiserad att den kan hindra investeringsstrejker och kapitalflykt, genom ockupationer och konfiskationer, genom att arbetarna själva tar över kontrollen över företagen; då måste den kunna bryta igenom de politiska monopolen och censurorganen genom massaktioner och egna informationscentraler; då måste den radikala arbetarrörelsen kunna försvara sig mot fysiska angrepp och polisiärt eller militärt övervåld. Då måste den förmå föra klasstriderna till ett segerrikt slut – det vill säga: ta makten – så snabbt som det överhuvudtaget är möjligt.

Allt detta saknas i programförfattarnas trygga och harmoniska scenario. Var har vi analysen av borgarklassens svar på en växande socialistisk rörelse? var har vi analysen – eller ens ett omnämnande – av våldsapparatens roll? Var har vi medvetenheten om att reaktionen i ett land kommer att söka allt det stöd den kan behöva från sina fränder i andra länder? Var har vi analysen av den massorganisering som måste till för att erövra och befästa den styrka som programförfattarna drömmer om?

Att förbigå allt detta innebär i praktiken att den revolutionära samhällsomdaningen reduceras till en idé, en slogan och en dröm att gå till val på – men inte till en uppgift med omedelbara praktiska konsekvenser.

Kvar blir i författarnas programverkstad den blågula illusionen om att ”vi” i alla fall har möjlighet att tvinga fram en lugn och harmonisk socialistisk ”process” här hos oss – utan att den svenska reaktionen behöver leva upp till sina klassinstinkter. Men ställ bara en enkel, konkret fråga:

Om det blir ett sådant larm om så pass uddlösa regeringsåtgärder som löntagarfonderna och ”den aldrig mer upprepade” engångsskatten – vad kommer vi då inte att kunna vänta oss för motreaktion när en stridbar och ”självsvåldig” socialistisk arbetarrörelse verkligen gör borgarna förnär?

Slutsatsen av programförfattarnas strategiska resonemang blir:

”Utgångsläget i ett land som Sverige är (att) ett system av demokratiska fri- och rättigheter med stark förankring hos folkflertalet möjliggör en legal och konstitutionell kamp för samhällets förankring.” [8]

Det var det som skulle ”bevisas”! Men…

Att arbetarrörelsen lyckats erövra och bevara en rad demokratiska fri-och rättigheter och att dessa ”demokratiska Värden” i dag har en stark ställning inom den ”allmänna opinionen” kommer att göra det svårare för allehanda borgare och reaktionärer att inskränka eller upphäva dem, men vi kan vara övertygade om att det kommer att göras många sådana försök i den riktningen.

De försöken kommer också att innefatta en ytterligare inskränkning av parlamentets roll, i den utsträckning som det inte fyller sin uppgift att legitimera och förankra kapitalägarnas och borgarklassens maktinnehav, och i den mån som den socialistiska arbetarrörelsen lyckas upprätta starka stödjepunkter i parlamentet.

Den utom-parlamentariska kampen

Vi vet att de avgörande ekonomiska och samhälleliga besluten fattas utanför riksdagen – i bolagsrum och bankdirektioner. Vi vet att alltmer av den verkställande myndighetsutövningen flyttas från riksdagen till regering och departement. Vi vet att redan de politiska fri- och rättigheter arbetarrörelsen åtnjuter i dag är starkt kringgärdade av den privata äganderätten och monopoliseringen av massmedia, hela raden av anti-fackliga lagar etc. Vi vet att endast i ett samhällssystem, där den socialistiska arbetarrörelsen formar regeringsmakten och där arbetarna härskar i eget hus, kan demokratiska rättigheter blomma upp, systematiseras och bli varje människas rättighet.

Man kan då bara vara hundrafalt överens med varje VPK:are som betonar betydelsen av att försvara existerande demokratiska fri- och rättigheter, att utsträcka dem kvantitativt och kvalitativt och att ta kamp mot varje åtgärd som stärker kapitalets positioner och minskar den arbetande befolkningens möjligheter att komma till tals ytterligare.

Men lika kraftfullt måste man då samtidigt vända sig mot de förhoppningar, som ligger inbyggda i programutkastet, att alltmer desperata kapitalägare och makthavare ändå kommer att hålla sig till ”normala demokratiska spelregler”.

De tillgriper dagligen och stundligen alla de utom-parlamentariska aktioner som de tror tjänar sina intressen. De tvekar inte att forma lagarna efter sina behov – och därmed förmenta VPK:are och oss andra dc ”legala” kampformerna, när de tjänar på dem och går i land med det. De tvekar inte att sätta sig över grundlagsskyddade rättigheter om det krävs för att försvara borgerliga klassintressen.

Det är av alla dessa skäl som varje socialistisk strategi, som skall ha något av trovärdighet över sig, till skillnad från programutkastet, måste ta sin utgångspunkt i den utom-parlamentariska kamp som förs av arbetarpartier, fackföreningar, aktionsgrupper och alla de upptänkliga organisationsformer som människorna under kampens gång formar för sina behov och intressen.

Statens ”dubbla roll”.

Programförfattarnas syn på en ”legala och konstitutionella”, parlamentariska, väg till socialismen, förutsätter också en viss analys av statens roll i dess helhet:

”Statens grundläggande roll är att garantera den bestående samhällsordningen och den härskande klassens ledande ställning. I denna roll speglar staten borgarklassens dominans ute i det civila samhället, dess hegemoni. Men staten är också ett uttryck för resultatet av arbetarklassens och folkets kamp av demokratiska och sociala landvinningar. Genom denna sin dubbelsidighet blir staten och den offentliga sektorn ett viktigt område för klasskampen.” [9]

Jag tror inte bara det ordrytteri att påpeka om man skriver ”staten speglar borgarklassens dominans”, så har man sagt något annat än att borgarklassen med staten organiserat upp de institutioner, inklusive den våldsapparat, som de behöver för att försvara sina klassintressen. Och manar man sedan också fram en bild av statens olika sidor som att det skulle råda något slags balans, om än sned, mellan dess progressiva och destruktiva sidor då har man lagt grunden till nya illusioner om statens roll i dess helhet.

Självfallet är den sociala service-sektorn, tagen som helhet, en enorm erövring för den arbetande befolkningen. Den liksom varje annat hinder för kapitalismens råa framfart måste försvaras med näbbar och klor och byggas ut i stället för att försämras och skäras ned. Existensen av en stor social service-sektor är ett pris som borgarklassen hittills tvingats betala för att kunna bevara sin maktställning i samhället i sort, men det är inte något som ”neutraliserar” de bärande elementen i den borgerliga statsapparten som man kan läsa ut av programutkastet. Den offentliga sektorn kan inte ”töjas” dithän att staten förlorar sin entydiga klasskaraktär.

”Beskär kapitalmakten”

Jag själv och andra kritiker av VPK:s politik från Socialistiska Partiet, har ofta framhållit att det är svårt att få ett grepp om de viktigaste skillnaderna mellan våra partier genom att rätt och slätt jämföra de dagliga intressekrav vi ställer upp. I VPK:s nya programutkast, kongressuttalanden och riksdagsmotioner finns mängder med krav och förslag som man kan instämma i, samtidigt som det finns avgörande skillnader, till exempel på utrikespolitikens och försvarspolitikens områden, i den fackliga kampen eller i en principiellt viktig fråga som om man kan använda lagstiftning för att hindra kollektivanslutningen till SAP osv.

Den största skiljaktigheten finner man i att programförfattarna förbiser den mobilisering och de kampmetoder som måste till för att försvara den arbetande befolkningens intressen och rättigheter och deras starka koncentration på det parlamentariska arbetet. Det ser man tydligt när man går igenom programutkastets skrivningar om den samhälleliga kampen. Ta teserna 42 och 43 i det nya programutkastet. Här vill man beskriva hur kapitalmakten kan ”kringskäras” genom en kombination av facklig kamp och progressiva reformer.

På det fackliga området gäller det för de arbetande ”att erövra bestämda befogenheter över funktioner inom produktions- och arbetslivet”. ”Aktioner för att ingripa i investeringsbeslut och erövra makt över arbetsorganisationen är av särskild vikt.” ”Den fackliga kampens framgång sammanhänger med att den går parallellt med politiks kamp”, skriver programförfattarna och fortsätter:

”I Sverige underlättas den politiska kampen genom den omfattande samhälleliga kapitalbildning som sker via olika fondsystem. Hittills har detta kapital understött kapitalistiska strukturer och tendenser. Dess användning måste nu byggas in i en sammanhållen antikapitalistisk strategi. I denna ingår också en nationalisering av de stora privata affärsbankerna. – – – Dessa strategiska steg upphäver inte kapitalismen. Men de kringskär dess makt. De förändrar styrkeförhållanden och kurs i samhället och dess utveckling. De ger arbetets folk självförtroende och kampvilja”.

Låt oss notera i förbegående att programutkastet talar om nationalisering av affärsbanker, men inte om storföretagen; tydligen är det de olika fondsystemen som skall göra jobbet där? Detta vore värt en särskild debatt, en som för övrigt inte är ny. Detta slags reformistiska strategi – som än en gång förbigår problemet med kapitalägarnas motreaktioner mot att deras egendomar och makt gradvis inskränks – är faktiskt en moderniserad upprepning av den omdebatterade debatt som utspann sig mellan vänsterreformister och revolutionära socialister i mitten och slutet av 1960-talet kring Göran Therborns m fl genomarbetade, men fullkomligt orealistiska, strategi i ”En ny vänster” (1966).

Programförfattarna fortsätter längre fram(i tes 43):

”(Det krävs) kollektiva insatser som kvalitativt höjer de eftersattas ställning i samhället och delaktighet i demokratin (på skolpolitikens, socialpolitikens, kulturpolitikens, invandrarpolitikens, arbetslagstiftningens m fl områden). – – – Dessa reformer, riktade mot följderna av de tilltagande klassskillnaderna, skall beröva det sociala förtrycket en viktig del av dess grund. De skall öppna väg för en mobilisering av de underordnade och maktlösa i kampen för den stora samhällsförändringen.”

Genom en rad lagstiftningsåtgärder skall man ”…öppna väg för en mobilisering av de underordnade och maktlösa i kampen…”. Att skjuta in sig på denna formulering är inte att märka ord. Det är att visa att i programförfattarnas sätt att framställa orsaksförhållandena blir reformer och lagstiftning ett resultat av att det skapas så bra styrkeförhållanden genom folklig mobilisering utanför de parlamentariska församlingarna att det kan driva fram progressiva beslut. Startpunkten är och förblir det parlamentariska arbetet.

Det är väl också det som är förklaringen till att programutkastet är så utomordentligt torftigt när det gäller diskussionen om partibygget. Det lägger hela tonvikten vid att framställa och argumentera kring de idéer som skall vägleda partiet. När man väl talar om VPK:s utveckling är det för att motivera dess historiska existensberättigande (för övrigt med utlämnande av alla avgörande kriser i dess historia!), inte för att diskutera den typ av parti som svenska arbetare behöver i sin kamp mot utsugning och förtryck.

VPK:s ”socialistiska block”.

Jag har tidigare försökt visa att programförfattarnas strategi för samhällsutvecklingen och den ”sociala” revolutionen bygger på felaktiga förutsättningar men frågan är om inte den slutgiltiga pusselbiten – när det gäller programutkastets politiska logik – faller på plats när man kommer in på det avgörande villkoret för allt annat: uppbygget av ett ”socialistiskt block” med en (mer eller mindre) radikaliserad socialdemokrati.

Therborn skriver i Socialistisk Debatt (sid. 12):

”Hur än styrkeförhållandena mellan SAP och VPK kommer att utvecklas i framtiden, måste det anses fullständigt verklighetsfrämmande att anta, att den svenska socialdemokratin kommer att bli utan betydelse och att en socialistisk samhällsordning utan dess medverkan vore möjlig. – – – Majoriteten av programkommissionen har därvid dragit slutsatsen, att ett viktigt strategiskt delmål för VPK är skapandet av ett ”socialistiskt block” i verklig bemärkelse. Nu är uttrycket bara en journalistisk term för att uttrycka parlamentariska majoritets- och minoritetsförhållanden i riksdag, landsting och kommuner. – – – Men just eftersom uttrycket vunnit anklang utan innehåll, ser vi det som ett mycket viktigt strategiskt etappmål, för VPK att få till stånd ett antikapitalistiskt, socialistiskt block med socialdemokratin. Detta förutsätter naturligtvis ett starkare VPK såväl utom som inom riksdagen.”

Det är förstås verklighetsfrämmande om någon tror att det socialdemokratiska partiet och dess sidoorganisationer skulle gå tämligen oberörda ur kommande årens fördjupade kapitalistiska kris och de krafter den kommer att utlösa inom arbetarrörelsen. Men det är lika verklighetsfrämmande att – som Therborn och programkommissionen bygga sin strategi på att VPK och SAP som helhet skulle kunna formera ett gemensamt antikapitalistiskt, socialistiskt block värt namnet.

Denna slutsats kan man bara komma fram till genom en glidning i analysen, en glidning som är uttalad i Therborns artikel och inbyggd i programkommissionens förslag, där man kan läsa:

”Socialdemokratins ursprungliga idéer var att genom reformer bana väg för ett samhälle bortom det borgerliga. Men man valde istället att ge upp alla klassiska mål om en djupgående omvandling av samhället. Man accepterade kapitalismen som den bestående grunden. Därigenom medverkade socialdemokratin till att säkra kapitalismens stabilitet, att garantera kapitalbildning och profiter och att disciplinera arbetarklassen under den moderna kapitalismens krav. – – – Socialdemokratin är dock inte en homogen rörelse. Det visar inte minst den stundtals hårda debatt som förs inom socialdemokratin kring sysselsättningsfrågor, fördelningsfrågor, internationella solidaritetsfrågor m m.” [10]

Liksom vi tidigare har sett att de ”socialistiska länderna” och (den svenska) staten – i programkommissionens analys – blir till forum för en historisk dragkamp mellan stridande viljor, tillgrips nu en likartad analys av socialdemokratin. Det pro-kapitalistiska och de mer progressiva delarna av socialdemokratin är inbegripna i en historisk envig om partiets karaktär.

Det finns ett motsägelsefyllt drag som genomsyrar SAP – motsättningen mellan dess arbetarbas (i synnerhet genom dess arbetarväljare och organiska förening med fackföreningsrörelsen) och den byråkrati som historiskt fört det allt djupare in i det kapitalistiska samhället och själv integreras i den borgerliga statsapparaten. Det är en motsägelsefullhet som bäst fångas in i begreppet ”borgerligt arbetarparti”.

I programutkastet däremot blir socialdemokratins utveckling fullkomligt obegriplig, i avsaknad av en analys av SAP:s fortlöpande byråkratisering. Det finns inga gränser för partiets utveckling för det finns ingen bestämning av det skikt som bär upp partiapparaten och organiserat den efter sina behov. Därför saknar programutkastet också varje analys av den politiska taktik som måste till för att – genom enhetsaktioner, ett fackligt oppositionsarbete och genom ett uppbygge av radikala sociala rörelser – förbättra styrkeförhållandena gentemot den socialdemokratiska byråkratin och samhället i stort.

Med Västeuropa mot USA?

Hela denna analys – av strategin för den ”sociala revolutionen”, staten och socialdemokratin – är väl ägnad att underbygga VPK:s politiska kurs, som först av allt går ut på att skapa ett utgångsläge för ett fördjupat samarbete med socialdemokratin och dess ledning. Man kan inte undvika att slås av tanken att två andra anmärkningsvärda drag i det nya programutkastet fyller samma funktion. Efter att ha noterat frånvaron av några ordentliga klargöranden av den svenska statens imperialistiska roll i programutkastet, finner man sedan i Göran Therborns Socialistisk Debatt-artikel ett uttryckligt rättfärdigande av partiets ”nytänkande” på denna punkt. Therbom skriver:

”Med all respekt (för C.H. Hermansson och hans analyser?, min anm. TG) måste jag (…) säga att jag alltid tyckt uttrycket ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat” vara en floskel. Det må vara att svensk kapitalism ingår i den västliga imperialismen, men att karaktärisera Sverige som en imperialistisk stat, hungrig eller mätt, gör den svenska statens bistånd åt Vietnam, åt Chiles flyktingar, åt Södra Afrika, åt Nicaragua, gör SUKP:s hyllning av Sveriges statsminister obegriplig.” [11]

Det mest slående här är vad Therborn inte tar upp. Skulle dessa särdrag i svensk utrikespolitik – dessutom med reservation för att biståndet åt Vietnam, Nicaragua och södra Afrika och svensk politik gentemot latinamerikanska flyktingar långtifrån representerar några ideal – väga tyngre än den svenska integrationen i den internationella kapitalistiska ekonomin, det nära militära samarbetet med NATO-länderna och undfallenhet inför USA:s embargopolitik mot Sovjet och länderna i Östeuropa, för att ta några av de mest iögonenfallande exemplen?

Man får hoppas att detta blir en verkligt omdebatterad fråga i VPK:s fortsatta programdebatt – liksom de häpnadsväckande skrivningar, som programförfattarna utvecklar i avsnittet om ”Avspänning och självständighet”:

”En avspänning i Europa främjar (…) sociala framsteg och arbetarklassens strävanden. Den stärker små nationers möjligheter att hävda ett mått av oberoende. Utifrån denna insikt måste en mer allmän europeisk politik formas. I denna strävan har Västeuropas kommunistiska partier en viktig plats. Det gäller att lösgöra Västeuropa från den amerikanska imperialismens övermakt. Det gäller i nästa steg att börja utveckla ett mer alleuropeiskt samarbete. Om en del av Västeuropa befästs i den begränsade samverkan som EG utgör, kan denna västeuropeiska självständighet och alleuropeiska samverkan utvecklas. De neutrala länderna utgör en del av Europa. Östeuropa är också Europa. Genom att utveckla Västeuropas självständighet mot USA och bredda det alleuropeiska samarbetet bidrar man till en avspänning och en framtida upplösning av militärblocken i världsdelen. Detta är ett avgörande led i att inom vår region av världen skapa förutsättningar för en demokratisering och en progressiv samhällsförändring i regionens alla länder.” [12]

Jag kanske har missat något i VPK:s utveckling och ställningstaganden, men jag har inte sett sådana skrivningar förut. Det är förstås väl känt att VPK gärna skulle se ett mer utvecklat samarbete med såväl SAP som andra länders socialdemokratier. Man har ofta och gärna citerat det italienska kommunistpartiet i det sammanhanget.

Men här speglar det sig också i en socialdemokratisering av det egna tänkandet, där de kontinentala motsättningarna mellan Europa och USA tar överhanden över klassmotsättningarna i varje land och enheten arbetarna emellan upplöses i samarbetet länderna emellan. Det är också märkligt att läsa i programutkastet att kritiken mot Gemensamma Marknadens (EG:s) roll här reduceras till att den är för ”begränsad”!?

Sista ordet är inte sagt!

Om huvudavsikten med programutkastet har varit att bättre anpassa de programmatiska skrivningarna till VPK:s aktuella utveckling och politiska praktik, måste man sammanfattningsvis nog säga att det lyckats ganska bra. Här redovisas ståndpunkter och analyser, som är väl ägnade att underbygga VPK:s parlamentariska inriktning och opportunistiska praktik i förhållande till den socialdemokratiska regeringen och ledningen. Här läggs en grund för modifieringar på det utrikespolitiska planet, som går åt alldeles fel håll, men som öppnar nya dörrar för en mindre utmanande linje i internationella frågor.

Men det är svårt att tro att programmet kan spikas utan någon egentlig diskussion på dessa och andra punkter. Även om den hittillsvarande debatten i partipressen varit trevande, antyder Göran Therborn i slutet av sin Socialistisk Debatt-artikel att det finns viktiga skiljaktigheter inom programkommissionen och partiledningen, som det är viktigt att följa upp. Jörn Svensson och Per Israelsson inom programkommissionen har lämnat in en reservation, som Therborn polemiserar emot. I sin kritik mot den hugger Therborn till ordentligt mot Jörn Svenssons invändningar när det gäller VPK:s karaktär, socialdemokratins roll och den svenska staten och demokratin. Utan att ha kunnat läsa Jörn Svenssons reservation kan man utgå ifrån att den polemiken kommer att fortsätta.

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen 4/1986

Noter

Om den här kritiska kommentaren har kunnat bidra till att sätta in debatten i ett vidare sammanhang, har den fyllt sitt syfte.

[1] Socialistisk Debatt nr 4 1986, sid 8

[2] Therborn, Socialistisk Debatt, sid 7

[3] Programutkastet, tes 1 – PU 1.

[4] PU 35

[5] Socialistisk Debatt sid 11

[6] PU 51

[7] Begreppen ”arbetarklassen” och ”borgarklassen” används här som entydiga begrepp, för enkelhetens och översiktlighetens skull. I varje konkret analys måste de förstås utvecklas och nyanseras.

[8] PU 51

[9] PU 26

[10] PU 24

[11] Socialistisk Debatt, sid. 8.

[12] PU Tes 48

VPK tror att man kan slå borgarna med valsedlar

Vänsterpartiet Kommunisterna är ett parti där ledningen kan säga en sak i riksdagen ena dagen — för att nästa dag göra precis tvärtom. Och där olika ledande representanter kan göra skilda uttalanden samma dag.

Det är ett parti där medlemmarna tycks kunna ha nästan vilka åsikter som helst — bara de inte talar för högt om dem inom och utom partiet.

Det är ett parti som framstår som anti-kapitalistiskt. Ändå har det ingen anti-kapitalistisk strategi. Det lever högt på sin kritik av socialdemokratin. Ändå är det en dubbelbottnad kritik.

Vpk är med andra ord ett parti som skiftar färg — alltefter tillfälle och sammanhang och beroende på vem som agerar. Det lever högt på de intryck det skapar, de illusioner det när, de förväntningar det lockar fram. Det är ett parti där en stor del av medlemmarna ständigt försöker sätta sig bekvämt tillrätta med partiledningens hjälp — men gång på gång hamnar mellan två stolar.

Låt oss ge några aktuella exempel….

Exempel 1: Ett tal i Moskva — och ett i Stockholm

— Lars Werner talade i våras inför ”sitt sovjetiska broderpartis” kongress i Moskva. Han önskade det ”fortsatta framgångar i det socialistiska uppbygget på väg till kommunismen” / ! / och utbringade ett ”leve för vår gemensamma kamp för fred, demokrati och socialism” / ! /. Ackompanjerad av smattrande applåder för de sovjetiska förhållandena, i Norrskensflamman — och Ny Dag.

— Jörn Svensson talade ungefär samtidigt i Stockholm, inför en helt annan publik och med ett helt annat innehåll — bl a en kritisk underton mot allehanda gammelstalinister:

— Vår solidaritet är inte inskränkt till en solidaritet mellan partiledningar. Den gäller alla människor som kämpar för socialismen. Därför tar vi ställning mot allt som kan försämra socialismens innehåll, som kan skada dess trovärdighet.

Det måste sägas med detsamma att Jörn Svensson aldrig pekade på några konkreta missförhållanden i sitt tal. Därmed bröt han omedelbart mot sina egna ord. Sanningen är alltid konkret, för att tala med Lenin. Och det är knappast särskilt trovärdigt att enbart röra sig med abstraktioner.

Man kan också spekulera över hur djup och konsekvent hans uppfattning om den socialistiska demokratin egentligen är. Den kommer ju från samme man som inte haft många ord av kritik att komma med mot det portugisiska kommunistpartiets manövrer och odemokratiska manipulationer i de portugisiska massorganisationerna.

Men ändå var det ett helt annat ljud i Jörn Svenssons skälla än i Lars Werners. Även om man tar hänsyn till att de båda talen var anpassade till respektive publik!

Det finns påtagliga nyanser dem emellan, för att inte tala om nyanserna mellan Jörn Svensson och gruppen kring Norrskensflamman.

Exempel 2: En kärnkraftslinje i Norrbotten — en annan i Göteborg

— Jörn Svensson höll den 4 maj ett inledningsanförande om kärnkraften vid ett offentligt möte i Göteborg och uttalade sig då bl a i följande ordalag:

— Vpk tog negativ och kritisk ställning till kärnkraften vid riksdagsbeslutet 1975. Den fortsatta utvecklingen har till fullo bekräftat att det var ett riktigt ställningstagande.

— Men tre dagar tidigare hade Eiwor Marklund, en av Werner-falangens stöttepelare i Norrbotten hållit ett Första Maj-tal där hon förespråkat att man skulle låta bryta uran i Arjeplog (!).

Någon talade om det för Jörn Svensson. Efter det och ytterligare kritik mot Vpk:s kärnkraftspolitik fann han sig föranlåten att vädja till publiken om förståelse för hur svårt det är för Vpk att gå ut med en klar och konsekvent linje i frågan.

Detta berodde, enligt JS, på motsättningarna i partiet (!), Vpk:s små resurser (! !) och det ideologiska och teoretiska arv man haft att dras med (! ! ! ).

Det var en ärlig — men dålig ursäkt — Vpk har ju inte försökt att verkligen lösa motsättningarna och göra upp med sitt arv. Man har valt att skyla över motsättningarna och behålla barlasten, i första hand gruppen kring Norrskensflamman. Med resultat att det nu existerar åtminstone tre olika linjer i denna fråga inom — och utom — Vpk!

Vpk:s främsta krav i kärnenergifrågan för närvarande är kravet på folkomröstning. Men för många Vpk-are, inklusive en stor del av ledningen, blir detta krav ett sätt att skjuta ett obehagligt problem framför sig. Ansvaret läggs på andra — Vpk måste ju rätta sig efter vad folket anser i folkomröstningen.

Det är ett dåligt sätt att förvalta de egna resurserna, hur små de än är…

Exempel 3: Vpk och staten

— Lars Werner kritiserade regeringens medbestämmandelag i hårda ordalag när den behandlades i riksdagen den 2 juni:

— Det går inte att ställa lagarna ovanför klassintressena. Det gäller också medbestämmandelagen…

— Utgångspunkten när det gäller verklig ekonomisk demokrati och företagsdemokrati måste vara att man avskaffar kapitalägarnas äganderätt. Varje diskussion om arbetarmakt och arbetarstyrda företag som inte har detta som utgångspunkt, utan som istället bygger på samverkan mellan arbete och kapital, är illusionsmakeri.

Det var bra sagt. Och det kan sägas direkt att Lars Werner och hans kolleger slog an en ovanligt radikal ton när denna fråga behandlades i riksdagen. En KAF-are skulle ha kunnat instämma i 95% av vad de sade i debatten!

Frågan är bara hur djupt denna radikalism egentligen sitter — hur mycket som var frasradikalism?

Hur mycket var egentligen Lars Werners ideologiska övertygelse värd, när man i Vpk:s eget förslag i denna fråga kan läsa att tvister på arbetsmarknaden ska hänskjutas till civil domstol?

Gäller inte rättens klasskaraktär också de civila domstolarna? Måste man inte vara konsekvent och kräva fackets rätt att tolka och följa upp avtalen — tills nya förhandlingar eventuellt kommer igång?

— Vpk och Ny Dag har med rätta domderat över de fyra riksdagspartierna som mer diskuterat hur man ska kunna inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna än hur man kan befästa dem. Men hur motiverad är denna upprördhet hos ett parti som självt går ut med ett förslag där det heter:

— Yttrandefriheten och informationsfriheten ska /bl a/ få begränsas då det gäller att skydda rikets säkerhet.

I vilka lägen står alla klassers ”gemensamma intressen” över arbetarrörelsens särskilda intressen? Varför skulle ”rikets säkerhet” få motivera inskränkta rättigheter för arbetarmassorna?

Vpk blir svaret skyldigt.

— Vpk:s representanter kritiserade IB-utredarna och deras förslag till reformering av säkerhetspolisens verksamhet i fräna ordalag.

Men vad är kritiken egentligen värd när Vpk självt föreslår ”ett civilt SÄPO under parlamentarisk kontroll”? Med vilka uppgifter, frågar man sig.

Exempel 4: Vpk — arbetarklassens förtrupp?

— Den 2 juni, i riksdagens debatt om medbestämmandelagen, gav alltså Vpk:s talesmän socialdemokraterna många välförtjänta hugg för deras inställning till arbetarkampen och ”medinflytandet”. Vpk-representanterna talade till och med hotfullt om fortsatt kamp och fortsatta vilda strejker.

Men när denna kamp och detta motstånd manifesterades några dagar tidigare — genom viktiga fackliga demonstrationer mot de nya strejkbestämmelserna — höll sig Vpk-ledningen borta.

I stället för att uppmana till deltagande i demonstrationerna, talade sig Vpk:s ledare varma för att folk skulle gå och lyssna på Vpk:s egna partimöten. Så mycket gav de för den ”breda och effektiva kampen för demokratiska friheten”!

— När demonstrationen mot Henry Kissinger och allt han representerar skulle gå av stapeln föreslog en del av aktivisterna att den skulle gå förbi Kanslihuset. Det hade också varit fullt logiskt eftersom det var regeringen som bjöd in USA-imperialismens representant.

Men Vpk gick emot förslaget — uppenbarligen för att inte irritera regeringen onödigt mycket.

Den bild vi får fram av Vpk genom dessa aktuella exempel är alltså en bild av oerhörda motsägelser — i tanke och i handling, mellan tanke och handling — och fruktansvärda kontraster mellan vad som borde göras och vad partiet tar sig för.

Vad är då orsaken till allt detta? Att olika partiledare står for olika uppfattningar i olika konkreta frågor?

Det är förstås delvis sant. Men det förklarar inte så mycket. Varför är dessa partiledare själva så inkonsekventa? Vad representerar de? Varför sitter de där de sitter — och varför sitter de kvar?

Förklaringen till detta får man bara om man kan uppfatta partiledningens roll i partiet som helhet och i dess sociala sammanhang. Och om man kan fånga Vpk i dess historiska utveckling.

Tidigare artiklar i det här FI-numret har gett en del element till denna helhetsbild. Vi ska försöka sammanfoga och utveckla dem något här.

Partiledningen sätter gränserna….

Det finns mycket påtagliga gränser för Vpk:s radikalism och dess stöd åt arbetarklassens kamp. Även om Ny Dag vimlar av hänvisningar till folk som aktiverar sig för sina intressen, så tar tidningen först och främst ställning för Vpk:s intressen — och de är i många fall särintressen i förhållande till massrörelsernas behov.

— Gärna oberoende kamp, men inte alltför oberoende, från Vpk.

— Gärna kritik mot socialdemokratin — men ”lagom” kritik, som inte isolerar Vpk alltför mycket.

— Försiktig avgränsning mot en del av övergreppen i öststaterna — när pressen att göra något blir tillräckligt stark, men alltid i ”ansvariga” former.

Detta tycks vara ledtrådarna för partiledningen. Men denna linje från partiapparatens sida är inte oomtvistad inom partiet.

Det finns tvärtom mycket påtagliga spänningar där… …mellan partiledningens politik och många medlemmars förväntningar och ställningstaganden i konkreta frågor;

…mellan partibyråkratins parlamentariska inriktning och en del medlemmars större lyhördhet för stämningar på basplanet, deras större erfarenhet av kamp och av verklig demokrati på gräsrotsnivå;

…mellan partiapparatens historiska band till Moskva och dess stalinistiskt genomsyrade grundskolning och kraven inom partiet på en aktivare kritik av förhållandena i Sovjetunionen och Östeuropa;

…mellan partiledningens undfallande påtryckningspolitik gentemot socialdemokratin, med dess samtidiga sekterism åt vänster, och somliga medlemsgruppers större känslighet för helt andra styrkeförhållanden och en annan enhetspolitik lokalt.

Allt detta skapar ett visst utrymme för radikala stämningar, fr a på lokal nivå. Det gynnar en viss differentiering inom partiapparaten, en del anpassningar till dessa stämningar och ett visst, om än långsamt, utbyte av partifunktionärer.

Men samtidigt ska man ha klart för sig att oppositionella strömningar inom Vpk inte har några verkliga möjligheter att sammansluta sig, organisera och utveckla sin kritik och förankra den inom partiet. De splittras upp — geografiskt och politiskt. De kan inte bilda någon effektiv motvikt mot partiapparaten. Det är dennas tyngd som slår igenom. Det är den som sätter gränserna. Partiledningen utformar politiken, som sedan godkänns av kongresserna — i efterhand. Den avgör vilka kritiska synpunkter som partiet kan anamma, vilka som måste avvisas — och vilka som är oförenliga med partimedlemskap…

Vpk:s och olika Vpk-gruppers motsägelsefyllda agerande i konkreta frågor, det begränsade utrymme som trots allt finns för radikalare ståndpunkter och en radikalare politik än den som partiledningen anvisar — dessa förhållanden ställer särskilda krav på hur kämpande grupper utanför Vpk ska förhålla sig till partiet och dess medlemmar.

Det gör det nödvändigt med en hårt teoretisk och politisk kritik. Men en kritik som samtidigt är känslig för att partiledningens ställningstaganden mycket väl kan stå i strid med många medlemmars uppfattningar och som förmår fånga eventuella faktiska förändringar i hela partiets politik.

Ett exempel: Vpk:s ökade oberoende från Kreml-byråkratin innebär inte en uppgörelse med stalinismen och det politiska förtrycket i Östeuropa. Det är inte liktydigt med ett steg åt vänster — i partiledningens tappning. Men olika partimedlemmar vill gå längre än partitoppen och drar också vissa konsekvenser av sin kritik som står i strid med partiets strategiska linje. För dem kan det mycket väl finnas ett sant anti-byråkratisk element i kritiken. Detta skapar större grogrund för en effektiv, pedagogisk anti-stalinistisk propaganda — en dialog mellan vissa Vpk-are och revolutionära marxister utanför Vpk, om partiets historia och aktuella funktion.

Vpk:s karaktär fordrar en konsekvent enhetstaktik som utmanar partiledningens sekterism åt vänster och dess opportunism åt höger. Men den måste samtidigt vara så flexibel att den utnyttjar alla öppningar för gemensamma aktioner, mellan Vpk-are och militanter utanför Vpk.

Vpk — ett byråkratiserat arbetarparti

Om det krävs en effektiv taktik och pedagogik gentemot Vpk och dess medlemmar, så måste den i sin tur utgå från en klar uppfattning om partiets grundläggande karaktär. Vi har redan antytt den och vill sammanfatta den på följande sätt:

— Som parti är Vpk ett byråkratiserat arbetarparti, inte ett leninistiskt kampparti med ett demokratiskt centralistiskt funktionssätt.

— Det är ett parti med en i grunden reformistisk strategi och en vänsterreformistisk praktik, inte ett revolutionärt parti.

— Det har inte gjort upp med sitt stalinistiska ursprung och sin historiska utveckling i Moskva-byråkratins hägn.

Även om det inte står för samma självförnekande lojalitet med Moskva-byråkratin som tidigare utan för ett ”kritiskt stöd”, är dess ideologi fortfarande förvriden av en stalinistiskt präglad dogmatism. Dess strategi och taktik är märkta av drag, som traditionellt återfunnits inom den stalinistiska rörelsen.

I några av den högsta partiledningens intervjuuttalanden under senare tid får vi aktuella belägg för dessa teser.

— När Lars Werner i februari skulle ge Olof Palme svar på tal efter ett brett upplagt angrepp mot ”kommunisterna” som diktaturvänner, konstaterade han helt sonika att Vpk så länge som man utformat nationella program (!), dvs sedan 1943 (efter Kominterns upplösning), avsvurit sig tesen om ”proletariatets diktatur”:

— Det är bara med de arbetandes samtycke och med deras stöd som en socialistisk statsmakt kan komma till och kan fungera i det här landet, och lönearbetarna utgör en förkrossande majoritet i Sverige. Och majoritetsvälde är som bekant motsatsen till diktatur.

Men Lars Werner slinker undan huvudfrågan: är det nödvändigt för arbetarklassen att, efter ett maktövertagande, befästa en statsapparat med ett annat klassinnehåll än den borgerliga? Ja, säger vi — och det både för att hindra en borgerlig kontrarevolution och garantera arbetarklassens kvalitativt ökade demokratiska rättigheter.

I sin strategi underbetonar Vpk det borgerliga våldet och dess institutionella grundvalar. Man idealiserar möjligheterna till en fredlig övergång, och uppfattar samtidigt proletariatets diktatur som något rent repressivt, som en period av naket förtryck.

Proletariatets diktatur får inte vara en diktatur över proletariatet. Det får inte betyda ett partis diktatur. Det måste definieras som en klass’ — proletariatets — herravälde över en annan klass. Hur denna klass sedan skall utnyttja sina konstitutionella maktmedel — det är en annan sak.

Men vi kan utgå ifrån att socialistiska revolutioner i de imperialistiska länderna kommer att inleda ett klassherravälde som är överlägset alla tidigare styresskick, som innebär en mycket mer utvecklad massdemokrati än någonsin tidigare, men som också är i mindre behov av att utöva våld mot den underlydande klassen än något hittills känt samhällssystem.

Det är tveksamt om Lars Werner lyckades tillfredsställa Palme med sina undanglidningar. Däremot lyckades han effektivt glida undan en marxistisk uppfattning om staten — med alla de politiska konsekvenser det nu har…

— Lars Werners undanglidande manövrer i fråga om ”proletariatets diktatur” var ingen tillfällighet. Vpk har gett upp den ”proletära diktaturen” som ett konkret perspektiv, även i dess stalinistiska tolkning. Men utan att ersätta det med en marxistisk syn på maktövertagandet och vägen till socialismen. Samtidigt kan Vpk inte helt och fullt ansluta sig till det nuvarande styresskicket, som det utövas idag. Det kan ju de flesta inse, att det inte är speciellt väl avpassat för ett socialistiskt samhälle.

Alltså tar Vpk utgångspunkt i det nuvarande och antyder vissa förändringar ter hand, dock utan att försöka sig på någon närmare beskrivs av vad dessa förändringar skulle bestå i. Följden blir att en las kritik av det nuvarande styresskicket för att det inte är ”tillräckligt folkligt”, kombineras med fruktansvärda abstraktioner on framtiden.

Men ibland faller också de försiktigaste av avgränsningar. Kvar blir en mycket ”samhällsansvarig” syn på vägen framåt. Som n. Lars Werner skulle förklara Vpk:s framtidsvisioner för Aftonbladets läsare (den 20 maj). På den tacksamma frågan hur Sverige skulle se ut om ”Vpk hade makten”, hade han följande att komma med:

— Det skulle innebära att vi hade ett större /! / samhällsinflytande över industrin. Det skulle innebära inte bara statlig verksamhet utan också kommunal och kooperativ. De som arbetar i företagen skulle få reella maktbefogenheter /! /, medan kapitalägarnas makt skulle begränsas /! /.

— Men för att bygga socialismen på det sättet /! / krävs en betydande majoritet. Bara 51 procent räcker inte.

— Redan med 51 procent kan man dock göra ingrepp /! / i den kapitalistiska ekonomin. Får vi 51 procent tillsammans med socialdemokraterna i höst behöver regeringen inte avstå från åtgärder.

Aftonbladet: Är Vpk verkligen ett revolutionärt parti?

— Ja eftersom vi med revolution menar avgörande förändringar av maktförhållandena i samhället. Beträffande formerna är vi för en fredlig övergång till socialismen. Vi hoppas /! / att kraftförhållandena här, till skillnad från t ex Chile, ska vara sådana att reaktionen förmås acceptera folkflertalets vilja.

Aftonbladet: Men vad ska hända med kapitalägarna?

— De får själva bestämma vad de vill göra da. Vi kommer inte att förbjuda någon människa att arbeta.

— Tvärtom vill vi naturligtvis tillgodogöra oss deras erfarenheter och kunskaper.

— När man är framme i en situation där två tredjedelar av befolkningen kräver len grundläggande förändring av maktförhållandena/ är kapitalägarna nog så pass stora realister att de inser att tiden är mogen att acceptera förändringar…

— I Sverige kommer det socialistiska bygget att utgå ifrån en högt industrialiserad nivå och från djupt rotade demokratiska och parlamentariska traditioner. De som inte accepterar det ställer sig vid sidan av utvecklingen /!/.

Så långt Lars Werners syn på staten och revolutionen. Men det är inte bara på det området som Vpk-ledningen frånsvurit sig marxismens och leninismens elementa…

— När Lars Werner i sin TV 2-duell med Olof Palme skulle bemöta socialdemokratins kritik av den ”leninistiska elitismen”, med dess odemokratiska ”hypercentralism”, kunde han inte göra det genom att visa att den demokratiska centralismen är det mest demokratiska och det enda effektiva sättet att organisera sig om man verkligen vill kämpa för socialismen. Han kunde inte göra det och därmed gå till motoffensiv — av den enkla anledningen att han har en stalinistiskt formad partiuppfattning.

Vpk:s partiledning står för en byråkratisk centralism. Det är fullt logiskt att Lars Werner då försöker gå till ”motattack” genom att påstå att LO och SAP är demokratiskt (!) centralistiskt uppbyggda, de också.

— Låt oss avslutningsvis ge ett exempel på Vpk:s syn på sin egen historia.

Lars Werner utfrågades den 8 augusti i år i en partiledarintervju i Expressen om bl a partiets inställning till Sovjet:

— Är det en kluven känsla du har, frågade intervjuaren. Det är i alla fall faderspartiet — det var dom som gjorde revolutionen.

Hon fick följande svar:

— Ja, det var den första socialistiska revolutionen. Och det var den första socialistiska staten. Och — hade inte Sovjetunionen funnits hade Nazi-Tyskland segrat.

— Men sen — alla länder som ville bygga upp socialism, dom kopierade ju Sovjet i hög grad. Och det visade sig att det gick inte.

— Jag är inte kritisk mot att man helt slöt upp kring Sovjetunionen efter 1917, men jag är kritisk mot den oreserverade uppslutningen kring Sovjet senare, den var felaktig mot bakgrund av vad vi då faktiskt redan fått reda på.

Längre än så här är Lars Werner inte beredd att gå i sin kritik av den internationella stalinismens historia. Det lär inte tillfredsställa dem inom och utan Vpk som kräver en rättfram och grundlig självkritik med konkreta slutsatser.

Med parlamentet som riktmärke…

Att Vpk:s strategi inte lämnar något verkligt utrymme för en central och lokal arbetarmakt byggd på demokratiska arbetarråd — det borde ha framgått av de föregående citaten.

Frågan är då vad det får för konsekvenser idag…

Vpk — och ledande Vpk-are — talar visserligen ofta om hur viktigt det är att folk aktiverar sig. ”Det är du som ska ta ledningen och makten” säger Jörn Svensson i titeln på en av sina böcker. Och det är nog så riktigt och nog så bra. Men hur långt räcker det när Vpk som parti inte har någon annan brygga mellan denna ”folkliga aktivering” och socialismen än ett fortlöpande utbyte av borgerliga riksdagsmän mot ”folkliga” företrädare?

Låt oss än en gång hänvisa till Lars Werner, en av Vpk:s auktoriteter i denna fråga — denna gång har han låtit sig intervjuas av Ny Dag (i februari i år):

— Palme säger i stark kritiska ordalag att Vpk i stället för riksdag vill ha en central folkrepresentation i ett socialistiskt Sverige. Vi vill naturligtvis ha en central folkrepresentation både nu och i ett socialistiskt Sverige. Den vi har nu är riksdagen. Räknar inte Palme riksdagen som en central folkrepresentation?

— En annan fråga är vilken makt den har. Vi menar att riksdagen har för liten makt — makten i dagens Sverige ligger tyvärr framför allt i storbolagens direktionsrum. Vpk arbetar för att riksdagens makt ska stärkas på bekostnad av den privata maktkoncentrationen.

— Vilken linje Palme än är inne på, har han i alla fall ansträngt sig till det yttersta för att missförstå vår hållning i den här frågan.

”Med riksdagen som riktmärke” — så skulle man kunna sammanfatta Vpk:s linje i denna fråga. Och det är också så den uppfattas på många håll — inom och utom partiet. Bl a i Göteborgs Vpk-kommun:

— Vi saknar resurser! Hur ofta har inte borgarstyret i Göteborg tagit de orden i sin mun. Men stämmer det? Nej, vi har resurser. Det gäller bara att fördela dem rättvist. Och det gör vi inte nu. Här är några exempel på hur resurserna fördelas idag: Till ett samhälle helt anpassat till privatbilismen. Till 4 000 tomma lägenheter…

— Men samtidigt finns det oerhörda brister på en rad områden: 7 000 – 9 000 barn köar för plats på daghem…

— Den här snedfördelningen av samhällets resurser går att ändra per. Den borgerliga politik som ligger bakom de här förhållandena kan stoppas. Enklast genom ett starkare Vpk i kommunfullmäktige! (Hämtat ur ”Göteborgs-profilen”.)

Liknande proklamationer sprids nu på många andra håll över landet. (Som synes sprider Vpk inte bara illusioner om de parlamentariska församlingarna utan också om Vpk…)

Kamraterna i Vpk borde ställa sig en rad frågor om parlamentets funktion:

Hur lätt är det egentligen att ersätta de nuvarande riksdagsrepresentanterna med arbetarföreträdare? Hur stora förutsättningar finns det i praktiken för arbetare att bli riksdagsmän? Kan de uträtta något i denna församling, som innebär verkliga >förskjutningar av maktförhållandena”? Svarar verkligen de parlamentariska församlingarna mot massornas direkta behov? Osv…

Men sådana frågor besvaras inte av Vpk-ledningen. De ställs inte ens… För den blir den ”folkliga aktiveringen” ett komplement till det parlamentariska arbetet. De utomparlamentariska påtryckningarna blir hjälpmedel för de inom-parlamentariska handtryckningarna. Med massornas hjälp ska Vpk:s riksdagsrepresentanter häva sig fram i maktens labyrinter…

Linjen är enkel och lättfattlig:

— Vpk ser inga andra vägar framåt än de som går via beslut av en stor majoritet i parlamentet.

— För att uppnå dessa stora majoriteter måste man lita till ett block med en — alltmer radikaliserad — socialdemokratisk riksdagsgrupp.

— Denna allianspolitik kräver måtta och sans i umgänget med den socialdemokratiska ledningen — av den typ som Lars Werner visade i de senaste Haga-överläggningarna (där han mycket riktigt fick en klapp på huvudet av självaste Palme till belöning).

— En bred, lagom radikal, utom-parlamentarisk aktivitet blir en bra plattform för Vpk då det gäller att förbättra styrkeförhållandena till SAP.

Växande problem framöver

Denna reformistiska strategi är kanske den som bäst passar Vpk-apparaten i dagens läge. Men mycket talar för att det på sikt blir svårare att förankra den inom partiet som helhet och bland politiserade grupper utanför Vpk.

Dels på grund av att Vpk, sedan ett par år, rekryterar radikala ungdomar som redan från början är skeptiska mot olika element i partiets huvudlinje. Dels därför att denna linje mer och mer strider mot vad som är möjligt och nödvändigt.

— Den bygger på felaktiga idéer om den borgerliga statsapparaten och den gradvisa och fredliga ”revolutionen”, illusioner som har att möta en internationell klasskamp som börjat ta sig helt andra banor…

— Den bygger på falska föreställningar om att den socialdemokratiska apparaten gradvis kommer att utvecklas i socialistisk riktning i takt med ett ökat tryck underifrån.

— Den bygger på illusioner om vad Vpk kan uträtta i parlamentet, som svär falskt mot den allt tydligare verkligheten. Vpk spelar idag en mycket marginell roll i riksdagen. Det beror I dess egna begränsningar, på parlamentets andraplansroll som ”maktcentrum” — och inte minst — på socialdemokratins politiska linje. För SAP och regeringen är samarbetet med den liberala borgerligheten viktigare än en intimare samverkan med relativt litet och ineffektivt kommunistiskt parti.

Detta talar för att Vpk-ledningen kommer att få större problem att genomdriva sin traditionella linje framöver, i dess nuvarande form.

Inte så att de breda medlemsmassorna eller väljargrupperna kommer att bryta med partiets inom-kapitalistiska linje och överge sina parlamentariska illusioner på kort sikt. Men viss, viktiga grupper bland partimedlemmarna och grupper av arbetarmilitanter utanför partiet som attraheras av Vpk kommer säkert att göra det i högre grad i morgon än idag. Samtidigt som det finns en risk att andra drar felaktiga slutsatser och åt höger eller passiviseras helt och hållet.

Redan idag ser vi hur Vpk:s ganska utsatta läge tvingar ledningen — och olika representanter för ledningen — att försöka finna en effektiv balans mellan olika områden och nivåer i partiets arbete. Vi ser det i olika uttalanden och i Vpk:s politis praktik: dess manövrer i solidaritetsarbetet med kampen i Indokina och Chile, den ömsom ganska tuffa, ömsom mycket mesiga hållningen till regeringen, Vpk:s fackliga linje(r), agerandet i några av vårens riksdagsdebatter osv…

Vpk har under de senaste åren kunnat dra stora taktiska fördelar av maoismens kris, sin parlamentariska ”tyngd”, sitt nationella framträdande och sin proletära väljarbas. Ändå är styrkeförhållandena till den revolutionärt marxistiska rörelsen i Sverige relativt förmånliga för oss — om man ser det i ett internationellt och historiskt perspektiv.

Naturligtvis kommer det inte att ske några snabba omkastningar.

Vpk kommer säkert länge än att kunna rida på sitt traditionella försprång, sin ”realism” och sin sociala bas. Men dessa, delar är relativa och obeständiga.

Vad som idag tycks vara en nödvändig ”realism” kan upplevas som förräderi i morgon. Vpk:s rötter i den internationella stalinismen kommer att bli ett allt starkare argument mot partiet när allt fler får klart för sig vad denna parasitära utväxt på arbetarrörelsen inneburit. Och när allt fler upptäcker att Vpk, trots ivriga förnekanden, har många lik i garderoben…

De kommande årens skärpta klasskamp kommer att ställa Vpk inför många problem och spänningar, därför att det sa, nar en konsekvent politik i arbetarklassens intressen.

Det innebär inte utan vidare att den revolutionära marxismen att stärkas kvalitativt på Vpk:s bekostnad. Vi kan inte säga något säkert om det. Historien är inte ödesbestämd. Men sak är uppenbar: Vi kommer att ha stora möjligheter att verka Vpk:s framtida utveckling… Och det är vi själva som avgör vår egen. Politik är att välja…

Tom Gustafsson

Om Tjeckoslovakien och VPK

— Jag anser inte att Tjeckoslovakien är ockuperat. Men vi anser att de händelser, som skedde 1968 där främmande Warszawapaktstrupper marscherade in i landet inte är ett uttryck för normala förhållanden. Det pågår en normalisering, men vi anser inte att det är ett normalt förhållande att det finns utländska trupper i ett land.

Detta är inte en elak karikatyr av Vpk:s syn på Tjeckoslovakienfrågan. Det förvirrade bubblet är faktiskt den officiella partilinjen, som den uttolkades av Lars Werner i TV 2:s Pejling (22.10 1975).

”Normalisering”, som inte gett ett ”normalt tillstånd” Vem begriper sånt? Och vem kan Vpk vinna över med en i en avgörande fråga?

Men Lars Werner hamnade ännu mera snett denna kväll:

— Jag anser att Tjeckoslovakien har en regim som det skulle ha haft oavsett om det skett en inmarsch eller inte… Det är svårt att säga vilken regim de skulle ha haft idag. Men jag tror inte att den regim de har idag enbart är ett uttryck för att det marscherade in utländska trupper 1968.

Vi tror också att det ”är svårt att säga vilken regim Tjeckoslovakien skulle ha haft idag” utan den sovjetiska invasionen.

Mycket talar nämligen för att Dubcek-regimen hade överflyglats av den tjeckoslovakiska massrörelsen under 1968 och 1969 och fått ge plats för en regering som bättre uttryckte arbetarnas behov.

Däremot är vi helt säkra på vilken regim Tjeckoslovakien inte skulle ha haft idag om de tjeckiska och slovakiska massorna fått råda! Det hade inte funnits någon Husak-regim! Det kan vi säga med 100-procentig säkerhet.

Lars Werner fick mycket påskrivet efter sin insats i Pejling, inte minst bland partikamrater. Vi förstår deras nostalgiska längtan efter C.H. Hermanssons trygga TV-nuna. Han var definitivt en effektivare ”marknadsförare” av Vpk:s politik.

Men är det verkligen det som är Vpk:s största problem!

Är det bara Werners eget fel att han hamnar mellan två stolar?

Definitivt inte. Felet ligger framför allt i den officiella partilinjen.

Besluten på kongressen i våras och partiledningens uttolkning av dem gör det till en övermäktig uppgift för vilken partiledare som helst att tala i klartext om förhållandena i Östeuropa och Sovjetunionen.

Det heter att partiet motsätter sig ”allmänna fördömanden” av ”broderpartier”. Vem gör inte det? Vem är för allmänna och svepande omdömen? Vem vill inte vara konkret?

Men det är inte det saken gäller. Utan att dessa riktlinjer utnyttjas av partiledningen för att lägga lock på kritiken av förhållandena i Sovjetunionen, Östtyskland, Tjeckoslovakien m fl länder. Det är det viktiga.

Partiet talar om att upprätthålla en fri och självständig linje. Men partilinjen är snarare fri från konkreta ställningstaganden och självständig från en revolutionärt marxistisk kritik.

Hur många gånger har vi inte hört ledande Vpk:are säga: om … är sant, är vi emot det!

Men hur många gånger har vi sett dem undersöka vad som verkligen är sant?

När sanningen ändå kryper fram får vi på sin höjd bevittna pliktskyldiga och allmänna avståndstaganden.

Hur många gånger har Vpk-ledningen självmant tagit upp och angripit missförhållanden inom ”broderpartierna”?

Hur många gånger har vi inte å andra sidan fått lyssna till svepande bortförklaringar, undanglidande formuleringar och vita lögner?

En sådan ”självständighet” och obundenhet är inte mycket värd….

Tom Gustafsson

Internationalens föregångare om Tjeckoslovakien

— Vänsterpartiet Kommunisterna vill söka upprätthålla goda förbindelser med alla partier i olika länder som kämpar för socialism, naturligtvis även Tjeckoslovakiens kommunistiska parti.

— Dessa förbindelser med andra partier måste grundas på marxismens och den proletära internationalismens principer om oberoende, likaberättigande och ömsesidig respekt. Inblandning i andra partiers angelägenheter kan inte förenas med dessa principer. Varje parti äger att själv avgöra sina frågor.

Så skrev C H Hermansson i ett brev till Internationalens föregångare, Mullvaden. Det publicerades i nummer 5/1971. Hermanssons utläggning om partiets ståndpunkter gäller fortfarande. Det gör också följande kommentarer till den.

Fem år har gått, polemiken är densamma. Är den lika aktuell om fem år? Vi hoppas inte det…

”Hur kan man nämna ’marxismens principer’ i samband med en regim som förvandlat marxismen från en vetenskaplig teori till en samling döda bokstäver, ett hopkok på stelnade fraser och vilseledande citat — ett vapen i förtryckets tjänst!

Hur kan man tala om ’den proletära internationalismens principer’ när den tjeckoslovakiska regeringen låter inspärra, åklaga och döma de verkliga internationalisterna — Peter Uhl och hans kamrater!

Skulle Husakbyråkraterna ha något med oberoende att göra, de som stödjer sig på Sovjetunionens militära, politiska och ekonomiska järngrepp över Tjeckoslovakien!

Skulle regimen representera likaberättigande när den själv styr Tjeckoslovakien enligt principen: ’alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra’?

Skall dessa förtryckare mötas med respekt?

Den officiellaste av Vpk:s partilinjer är hycklande. Den viskar kritik men ropar stöd. Principen om ’icke-inblandning’ utdömer på förhand varje kritisk värdering av Tjeckoslovakiens utveckling under Brezjnev. Den förhindrar en diskussion om det konkreta läget, om det verkliga skeendet.”

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen 3-4/1976

Klasser och partier i Sverige inför 80-talet

Under de senaste sex åren har Sverige styrts av olika borgerliga regeringar. Efter mer än fyrtio års regeringsinnehav fick socialdemokratin stiga åt sidan. Maktskiftet sammanföll med en långvarig och djupgående kris för världsekonomin och därmed för den svenska ekonomin. För första gången på tre generationer har en majoritet av arbetarna drabbats av långvariga och kraftiga standardsänkningar; arbetslösheten hotar att få massomfattning. Vart tionde hushåll i en stad som Malmö måste under året söka socialhjälp. Under socialdemokratins sex sista år vid makten steg reallönen för en vanlig industriarbetare med 21,7 %. Under de senaste sex åren har den sjunkit med 7,9%. En genomsnittlig arbetarfamilj (verkstadsarbetare heltid, kassörska halvtid, två barn) fick sin disponibla inkomst (årsinkomsten-skattebidrag) höjd med 13 500 kr (15,9%) 1972- 76. De följande sex åren sänktes den med 14 400 (- 14,6 %).(1) En tvåbarnsfamilj med en inkomst ligger idag enligt alla utredningar under existensminimum.

Trots detta lyckades socialdemokratin inte återta regeringsmakten 1979. Inför årets val kommer socialdemokratin att få kämpa hårt för att få majoritet. Om Miljöpartiet åker in i och VPK åker ut ur riksdagen är det osäkert om SAP kommer att få egen majoritet. Aldrig förr har SAP haft ett sådant grepp över facket (LO). Aldrig förr har partiet fått så många miljoner att röra sig med för sin valpropaganda. Den borgerliga regeringens oförmåga att skapa sysselsättning och åtminstone en bibehållen levnadsstandard för breda löntagargrupper står i öppen dag.

Varför lyckas då inte socialdemokratin köra över borgarpartierna?

Följande artikel skall försöka ge en bakgrund och förklaring till denna socialdemokratins misslyckade oppositionspolitik och också ge perspektiven för SAP:s fortsatta utveckling under 80-talet.

Några grundläggande fakta

En vetenskaplig, marxistisk analys av politiska partier utgår från det grundläggande faktum att politiska partier har sina rötter i de sociala klasserna. Att de sociala klasserna i sin tur växer fram ur ekonomins mylla. Det svenska partiväsendet illustrerar detta med skärpa. För att påminna om att ord som monopolkapitalist, imperialism, maktkoncentration, klasspolarisering inte är tomma begrepp utan nödvändiga redskap för att förstå vårt samhälles struktur, funktionssätt och utveckling skall vi först ge några torra siffror.

Maktkoncentration? 26 familjer (tjugosex) äger tillsammans aktier värda mer än 10 000 000 000 (tio miljarder) kronor. Ingen av dessa familjer har aktier för mindre än 100 miljoner kronor.

Monopolkapital? 1-6 personer har majoritet på bolagsstämman för de börsnoterade företagen. Dessa företag svarar för mer än hälften av landets industriproduktion.

Imperialism? De 25 största verkstadsföretagen har idag 263 000 anställda i Sverige. En minskning med 21 000 från 1976. Samma företag har 253 000 anställda utomlands. En ökning med 7 500 under samma tid.

Kapitalister? 0,4% av alla hushåll äger hälften av alla aktier. (Den andra halvan är spridd på en niondel av befolkningen). Dessa 0,4 % (ca 15 000 hushåll) tjänade enbart på värdestegringen på sina aktier under 1980 och -81 i snitt nära 700000 kr per hushåll.

Klasspolarisering? Under två år (1980 – 81) skedde med hjälp av inflation och skatteregler en förmögenhetsöverföring från de som sparar (i första hand pensionärer, småsparande arbetare, lägre tjänstemän) till de som lånar (i första hand företagare, högre tjänstemän, spekulanter av olika slag) på 100 miljarder kronor. Även om en liten marginell utjämning skett genom att t ex arbetare har belånade villor, så är det i samhällelig skala frågan om en jättelik inkomstöverföring från arbetare och lägre tjänstemän till företagare och högre medelklass.

Massarbetslöshet? Enligt LO-tidningen 24/25-82 är idag den verkliga arbetslösheten 580 000 personer (l 3,4 %) av arbetskraften. (”Om vi slår samman dem som står i arbetslöshetskön… med de som blivit föremål för AMS-åtgärder och till detta lägger dem som är hjälpta med förtidspension får vi en siffra på 580 000. ”)(2)

I KLASS OCH PARTI

Vi har på annat håll i tidningen tecknat den ekonomiska bakgrunden till den politiska utvecklingen. (Se Sten Ljunggrens och Ernest Mandels artiklar i detta nummer). Vi skall här ge den klassmässiga bakgrunden. Siffrorna ovan visar på ett samhällssystem där ägandet och därmed den verkliga makten koncentrerats till ett extremt fåtal av befolkningen. Några dussin finansfamiljer (och inom dessa dominerar en handfull) kontrollerar stora delar av industri och näringsliv. De förekommer inte så ofta i radio och TV som de politiker som administrerar landet åt dem. Men de finns där: Wallenberg, Klingspor, Wehtje, Bonnier, Kempe och de andra. Det är de som har sista ordet när det gäller investeringar, nerläggning och expansion av fabriker.

De kontrollerar grunden för vårt samhälle. Ytterligare 15 000 familjer kan skörda frukterna av att de äger aktier och företag. Det är den härskande klassen i vårt land. Uppknutna till dem och delvis en del av dem är militärer, högre statsbyråkrati och företagsledare.

På den andra ändan av samhällsstegen står de två miljoner arbetare som är anslutna till fackförbunden inom LO. Deras arbete bär upp hela samhället. Men de står utan makt och inflytande. T.o.m. i sina egna fackföreningar saknar de inflytande över de avgörande besluten.
En halv miljon människor vill ha arbete men får inte. Längst ner, på botten, finns de tiotusentals utslagna – alkoholisterna, knarkarna – alla de som inte orkat mer, alla de som aldrig fått en chans. De blir sällan över 35. Nerslitna, tandlösa, blåslagna, raglande ser man dem framför systembutiker, socialbyråer och storsjukhusens akutintag. Deras skaror fylls oavbrutet på av dem som sparkats ut från arbetsmarknaden eller aldrig kommit in på den.

Och mellan dessa samhällets två huvudpoler – Arbete och Kapital -återfinns ”medelklassen”, ”marginalväljarna”, småföretagare, tekniker, småbönder, lärare, tjänstemän. De som med sin statusjakt, sin konformism och sitt arbetarförakt är de 26 familjernas sociala bas. Ur dessa hämtas merparten av borgarpartiernas väljare och medlemmar.

Det svenska partisystemet har hållit sig stabilt under nära femtio år. Sedan mitten av trettiotalet är det samma politiska partier som agerat på den politiska scenen. Med ett avgörande undantag: Socialistiska partiet – den svenska arbetarradikalismens parti -som gick under på slutet av trettiotalet.

Det svenska partisystemet är en konstellation som överlevt en väldig social omvandling och omstrukturering av klasserna i Sverige

Den sociala omvandlingen

De viktigaste aspekterna på denna omvandling mellan 1930 och 1975 kan sammanfattas till följande:

Böndernas antal har gått ner från 390000 1930 till 95000 1975. (De sista sex åren har ytterligare tiotusen bönder slagits ut).

Mellanskikten har ökat från 8 % av befolkningen till 1/4, vilket i siffror innebär från 310 000 till ca 1 395 000.(3)
Kvinnornas andel på arbetsmarknaden har ökat kraftigt. Av samtliga kvinnor arbetade 33 % 1930 och 61 % 1979.

De offentligt anställda har ökat från 11 % till 36 % av den förvärvsarbetande befolkningen.

Industriarbetarnas andel av befolkningen ökade långsamt fram till 1965. De sista femton åren har den minskat från 1/3 av befolkningen till 1/4. Samtidigt har själva industriarbetarklassens kärna omvandlats genom att andelen invandrare framförallt inom storindustrin ökat från nästan ingenting till att i vissa industrier omfatta majoriteten av arbetarna. Svenskt kapital tillverkar alltmer sina produkter utomlands eller med hjälp av utländska arbetare i Sverige.(4)

Arbetarpartiernas sociala bas

Trots denna utveckling har den sociala basen för arbetarpartierna ökat. Enligt Göran Therborn omfattar arbetarklassen i vid bemärkelse nästan två miljoner och utgör en majoritet av den förvärvsarbetande befolkningen. I den andra samhällspolen har borgarklassen nästan halverats genom monopoliseringen och omfattar enligt Therborn endast 0,6 % av befolkningen. (Att exakt på promillen bestämma borgarklassens numerär är naturligtvis omöjligt. Skall en kirurg som äger aktier för en halv miljon räknas dit eller inte? Gränserna kommer att flyta beroende på vilka beräkningsgrunder man utgår från. Men siffran stannar kring en halv procent av befolkningen.) De egentliga mellanskikten (borträknat de som har en underordnad löntagarposition som t ex telefonister och bankkassörer som tillhör arbetarklassen i vid bemärkelse) uppgår till ca en miljon. Och det är inte självklart att lärare, tekniker, sjuksystrar och liknande yrkesgrupper för all framtid skall stödja borgerligheten. Småborgarna förutom bönder (fiskare, hantverkare, småföretagare osv) är bara omkring 150 – 200 000, varav nästan hälften har inkomster och levnadsförhållanden som är likartade arbetarklassen.

Det finns alltså en bred social bas för en socialistisk politik. Under alla omständigheter borde de två partierna som landets arbetare upplevt som sina stärkt sin ställning bland väljarna. Istället har vi sett en stärkt ställning för de borgerliga partierna och en långsam urgröpning av de s k arbetarpartiernas röststöd. Vid andrakammarvalet 1936 fick de tre arbetarpartierna 53,6 % av rösterna (1940 58 %) och de tre borgerliga partierna 44,8 %, övriga fick l ,6 %. Femtio år senare var siffrorna 47,5 % respektive 50,8 %, och 1,7 %.(5) Vad har hänt med de politiska partierna de sista femtio åren och vad kommer att ske med dem?

Monopol och expansion

Den grundläggande orsaken till denna förvånansvärda stabilitet är den svenska kapitalismens starka ställning på världsmarknaden fram till den begynnande krisen i slutet på sextiotalet.

Under andra hälften av trettiotalet åkte man snålskjuts på den tyska upprustningen. Samtidigt fanns det ett outnyttjat utrymme för keynesiansk budgetpolitik. Genom begränsade sociala reformer åstadkom man samtidigt en viss expansion på hemmamarknaden.

Under kriget parasiterade svenskt kapital på båda sidor och stod efter krigsslutet väl rustat för att tränga in på marknader som de två främsta imperialistmakterna i Europa lämnat efter sig. Tyskland var i ruiner och England försvagat.

Under hela den långa efterkrigsboomen som varade i nästan tjugo år, kunde svensk kapitalism utnyttja sin starka ställning inom en rad av världsekonomins nyckelsektorer som expanderade starkt under denna tid. Varv, stålverk, verkstadsindustri och råvaror som skog och malm, var ryggraden i denna expansion. Landets litenhet kompenserades genom en extrem monopolisering (den högsta i något kapitalistiskt land) inom ekonomins nyckelsektorer. En enda familj (Wallenberg) kontrollerade stora delar av industri och bankväsen.

Ett avgörande element i denna utveckling var att socialdemokratin fick total kontroll över fackföreningsrörelsen. I början av 1900-talet ledde de svenska arbetarna den internationella strejkkampen. Inte inom annat parti inom Andra Internationalen (med undantag för Ryssland och Bulgarien) hade vänstern en sådan stark ställning som inom den svenska socialdemokratin. Vid partisprängningen 1917 hade vänstern troligen majoritet inom partiet men blev utmanövrerade av partibyråkratin. Och till vänster om partiet fanns en stark syndikalistisk rörelse med ett starkt inslag av anarkister (Ungsocialister).

Det tog borgerligheten och arbetarbyråkratin nästan fem decennier att knäcka den svenska arbetarrörelsens stridbarhet. Utan Kominterns stalinisering och därav följande splittring och demoralisering av arbetarrörelsens vänster och den följande isoleringen hade det troligen inte varit möjligt.

Om den ekonomiska expansionen förklarar systemets grundläggande stabilitet så förklarar den inte varför de olika partierna rent röstmässigt, i stort bibehållit sina inbördes styrkeförhållanden. Detta trots den enorma sociala omvandling som skett under efterkrigstiden: landsbygdens avfolkning, utflyttningen från Norrland, framväxten av storstädernas sovstäder, småborgerlighetens förskrumpning och mellanskiktens ansvällning.

Låt oss titta lite närmare på de olika politiska partierna och på partisystemet i sin helhet.

De borgerliga partierna

Parti och klass är inte identiska. Framför allt gäller detta borgerlighetens partier. Deras egen numerär är alltför liten för att de skall kunna regera direkt och oförmedlat. Borgerligheten är inte en enda homogen massa. Storjordbrukare, bankirer, storföretagens chefer kan ha kortsiktiga intressen som strider mot varandra. Där finnes historiskt betingade skillnader av religiös, regional eller politiskt ursprung. Där kan finnas skillnader mellan de som har sina rötter i exportindustrin och de som tillverkar för hemmamarknaden. Skillnaderna mellan de tre borgerliga partierna kan spåras till deras skilda historiska ursprung och skiftande väljarbas. Under dessa femtio år har ställningen som ledande borgerligt parti skiftat, men balansen mellan dem har aldrig ändrats på något avgörande sätt. Inget parti har varit större än de två övriga ihop.

Centerpartiet

Detta är det mest utpräglade klasspartiet bland de borgerliga partierna. Samtidigt som det har den mest folkliga profilen. Partiet i sin nuvarande form bildades 1921 genom en sammanslagning av Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund. Centern har sin organisatoriska och klassmässiga bas i lantbrukarnas olika intresseorganisationer och Bondekooperationen. 1970 var fortfarande nästan 3/4 av dess medlemmar jordbrukare. I de lokala styrelserna var hela 86 % jordbrukare eller fiskare. Högre upp i partiapparaten tillkommer som i samtliga partier tjänstemän i olika ställning (22 % mot böndernas 58 % i de regionala styrelserna).(6) Tjänstemannatillskottet kan väl förklaras dels genom centerns inbrytningar i städerna, dels genom tjänstemännen i jordbrukskooperationen och dess olika bolag. Enligt en undersökning från 1979 års val röstade 82 % av lantbrukarna som alltid varit lantbrukare på Centern. De övriga 18% röstade på moderaterna enligt denna undersökning. Bland arbetare vars fäder varit jordbrukare hade Centern 28 % av rösterna. Bland arbetarna på landsbygden hade Centern vid valet 1979 27 % av rösterna.(7)

Centerns klassmässiga kärna är alltså den lantliga borgerligheten och småborgerligheten. Men på grund av dessa gruppers litenhet svarar de bara för en femtedel av Centerns röster. Partiets stora väljarbas är arbetare och lägre tjänstemän. Dessa svarar för över hälften av rösterna på Centern. De är arbetare och tjänstemän som ursprungligen kommit från jordbruket eller småborgerskapet; de är arbetare som jobbar i mindre företag; de är arbetare som är bosatta på landsbygden.

Denna nya väljarbas har medfört att Centern överlevt och stärkt sin ställning i svensk politik trots att dess kärntrupp har reducerats drastiskt de senaste femtio åren. Denna folkliga bas förklarar också Centerns populistiska, folkliga image. Dess egenskap av lantbrukarnas eget intresseparti förklarar också den envishet med vilken den borgerliga regeringen drivit igenom förslag som ensidigt gynnat jord- och skogsägare. Dess politik i regeringsställning har för övrigt kännetecknats av samma stöd till storföretagen som utmärker varje regering som inte bryter med kapitalismen. Dess ”decentraliseringsideologi” har ju sina naturliga rötter i medlemskårens spontana misstro mot stordrift, fackföreningsrörelse och storstäder i allmänhet. Man har på ett skickligt sätt fångat upp det missnöje och den främlingsskap de känner som drabbats av den enorma kapital- och företagskoncentrationen som skett under efterkrigstiden. Rekordårens baksmälla har Centern lovat bota genom att satsa på småföretag, decentralisering och familj. Men aldrig har så många småföretag gått omkull som under Centerns regeringsinnehav, aldrig har centraliseringen och maktkoncentrationen inom ekonomin gått fortare, aldrig har så många familjer upplösts.

Grunden för denna utveckling är naturligtvis inte den ena eller andra regeringspolitiken. Så länge regeringen håller sig inom marknadsekonomins och konkurrensens ramar, så länge tvingas den också hålla de stora bolagen under armarna. Konkurrens och kapitalkoncentration gör samhällsliv och produktion alltmer centraliserat. Varje regering som försöker gå emot de stora bolagen kommer att ”straffa” sig själv ur regeringsställning. Varje djupare ingrepp i dessa bolags rörelsefrihet, varje allvarligt försök att gradvis överföra makten över företagen i fackbyråkratins, statens eller arbetarnas händer skulle omedelbart följas av motåtgärder. Kapitalflykt, investeringsstrejk, massavskedanden skulle bli resultatet.

Under perioder av boom, av stigande produktion, vinster och produktivitet är det möjligt att samtidigt understödja storföretagen och tillåta en långsamt stigande konsumtion av varor från arbetarbefolkningens sida. Under kristider är inte detta möjligt. Regeringen måste välja mellan att attackera löntagarkollektivets konsumtion och sociala förmåner eller expropriera storkapitalet; i ett slag frånta det makten över investeringar och anställningar. Borgerliga regeringar väljer alltid det förra alternativet. Inte på en gång, inte utan vacklan och tvekan. De politiska partierna är inte på något” enkelt sätt monopolkapitalets förlängda arm. Politiken har en egen dimension. Den politik som vore den bästa för kapitalet är inte alltid den som är möjlig att genomföra direkt. I en parlamentarisk demokrati måste den förda politiken på något sätt motiveras inför massorna. Politikerna har ett egenintresse av att bli återvalda.

En attack mot arbetarnas levnadsstandard kan därför aldrig ske fullt ut, öppet och i ett slag i en parlamentarisk demokrati. Den allmänna opinionen måste förberedas. Ett ”krismedvetande” måste frammanas. Attackerna sker trappstegsvis: en procent här på pensionerna, 10 % där på sjukförsäkringen, en serie dåliga avtal som inte ger full kostnadstäckning för inflationen utan smygande gröper ur reallönen, ”skattereformer” som ensidigt gynnar de redan besuttna.

Över tiden kan man den vägen genomföra betydande omfördelningar mellan arbete och kapital – under förutsättning att fackföreningsbyråkratin tar sitt ”ansvar”; håller igen på lönekrav och slår ner på alltför långa och olämpliga strejker. På den vägen kan man också slita ut en rad regeringsalternativ: borgerlig majoritetsregering, socialdemokratisk regering, samlingsregering i olika kombinationer osv.

För storkapitalet är det ingen katastrof om en serie borgerliga politiker och partier förbrukas. Efter Fälldin kommer Palme och efter Palme så kan Adelsohn fä en chans. Och skulle misstron och föraktet mot de svindlande och misslyckade yrkespolitikerna gå så långt att ingen kombination av dem kan vinna befolkningens stöd i val så kan man ju försöka med nya, fräscha kort. När inte det hjälper avskaffas valen helt och hållet.

Storkapitalet kan leva mer eller mindre väl med en förvånansvärt skiftande uppsättning av politiker: allt från rena gangsters till troskyldiga idealister, från fascister till vänsterreformister. Vad storkapitalet inte kan leva med är en stridbar och kämpande arbetarklass och partier som ger uttryck för denna kampvilja. Det visar historien under det tjugonde århundradet alltför väl. Med en sådan arbetarklass och sådana partier rycks nämligen grunden för en effektiv utsugning undan. Och utan utsugning, utan arbetare som accepterar löneslaveriet (mer eller mindre motvilligt) är ingen kapitalism möjlig. Med en sådan arbetarklass och sådana partier går botten ur vårt på löneslaveri, konkurrens och marknadskrafternas fria spel vilande samhälle.

Folkpartiet

Det svagaste av de borgerliga partierna är Folkpartiet. Även detta parti har sitt ursprung i organisationssverige. Det fick sin nuvarande form 1934 genom återföreningen av det Frisinnade folkpartiet (med bas bland nykterhetsrörelser och frireligiösa) och Liberala riksdagspartiet (med rötter i delar av storkapitalet). Idag återstår inte mycket av denna nykterhetsbas. De frireligiösa har skapat ett eget parti KDS. Partiet har idag sitt främsta stöd bland olika tjänstemannagrupper. Men inte i någon yrkesgrupp är det största parti.(8)

Det är de flytande mellanskiktens parti per preference. Dess praktiska politik är i många stycken identisk med den socialdemokratiska. Men istället för toppfunktionärer inom LO är det delar av storkapitalet (Gyllenhammar det mest välkända exemplet) som figurerar på dess kongresser och offentliga jippon. Det kanske kan lyckas få röster av tekniker och ekonomer i karriären eller av universitetslektorer och studierektorer som vill armbåga sig upp ett snäpp till, och som med gapande beundran ser på de snabba klippens män i Gyllenhammars och kompanis gestalt. Men bland de breda löntagargrupperna kan det bara väcka misstro.

Folkpartiet är idag det svagaste av de borgerliga partierna. Dess sociala bas är flytande, dess ideologiska och politiska profil uttunnad till förintelsens gräns och dess partiorganisation är mycket svag. Dess band med det organisationssverige (LO, SAF, LRF osv) som på ett mer oförmedlat sätt ger uttryck för samhällsklassernas intresse är svaga. SAF har större bruk för moderater och socialdemokrati än för Folkpartiet.

Det är inte troligt att Folkpartiet skulle överleva ytterligare en period i regeringsställning utan hjälp av en kraftig konjunkturuppgång. Det skulle hamna på fel sida av 4 % strecket. Detta till skillnad från sin regeringspartner Centern som genom sina fasta band med Bondekooperationen har en fast klassmässig och organisatorisk bas. I en allmän kris för de borgerliga partierna skulle Centern krympa ganska snabbt men så länge vi inte står inför en drastiskt förvärrad ekonomisk och social kris kommer det inte att förlora sin fasta kärna. Och denna fasta kärna kommer fortfarande förmå attrahera närstående grupper, även om arbetare och tjänstemän skulle söka sig ifrån partiet.

Moderata samlingspartiet

Moderaterna har alltid varit den svenska överhetens traditionella parti: det mest arbetarfientliga, det som erkände den allmänna rösträtten först inför hotet om revolution, det som aggressivt bekämpat varje social reform och förbättring av de arbetandes läge. Och på sitt sätt är naturligtvis moderaterna ett mer konsekvent och klassmässigt parti än något annat svenskt riksdagsparti.

Partiet fick sin nuvarande utformning 1935 genom sammanslagning av Första Kammarens nationella parti och den andra kammarens Lantmanna och borgarparti. (Före 1970 fanns det två kamrar i den svenska riksdagen, varav endast den andra valdes i direkta val.) Dessa hade som namnen antyder sina rötter framför allt i den lantliga överklassen och den högre statsbyråkratin. Fortfarande är det de förmögna jordbrukarnas parti. (Den översta femtedelen av jordbrukarna röstar på Moderata samlingspartiet. Det räcker som en tumregel att se på mangårdsbyggnaden för att avgöra om en lantbrukare röstar på moderaterna eller Centern.) Det är de högre tjänstemännens och storföretagarnas parti.

I 1976 års val röstade 2/5 av dessa grupper på moderaterna. Socialdemokrater, Folkpartister och Centern fick dela lika på de resterande tre femtedelar. Socialdemokraterna var till och med lite större än Folkpartiet och Centern bland dessa grupper, vilket i sig inte är så förvånande.(9)

De socialdemokratin närstående företagen (Konsum. Folksam, OK, RESO, HSB osv) har många direktörer i sina led. Den statliga byråkratin inom sjukkasse- och arbetsmarknadssektorn är också till stora delar av socialdemokratiskt ursprung (20 av 24 AMS-direktörer t ex är aktiva socialdemokrater), för att inte tala om alla politiskt utnämnda landshövdingar, general- och byrådirektörer.

Moderata samlingspartiet har av alla partier de bästa banden med SAF (kanske socialdemokraterna undantagna). Dess huvudorgan Svenska Dagbladet stöttas aktivt upp av SAF och storföretagen. Officerskåren är till sin överväldigande del moderat i sina partisympatier.

I takt med att den ekonomiska krisen hårdnat i Sverige har moderaterna alltmer bestämt takten och tonen i den politiska debatten, oavsett om de suttit i regeringen eller inte. Från dem kastas reaktionära förslag fram som med viss eftersläpning antas av de övriga borgerliga partierna – förslag som socialdemokratin idag förkastar, imorgon är tveksam till och i övermorgon är beredd att genomföra. Detta har ingenting med en förskjutning med några procent av väljarsympatierna för moderaterna att göra. Det är istället så att deras arbetarfientliga förslag blir alltmer ”realistiska”, utifrån marknadens och storbolagens behov, i takt med att krisen skärps. En ”lösning” på krisen ”kräver” en kraftig sänkning av arbetarnas reallön, en höjning av utsugningskvoten inom industrin och framdrivandet av en massarbetslöshet genom attacker på den s k offentliga sektorn – om man anser att krisen enbart kan lösas inom kapitalismens ramar. Och det anser både de borgerliga partierna och SAP. VPK, Miljöpartiet, KDS och SKP ger i sin politik uttryck för samma grundinställning. Sedan är det en öppen fråga vilken ”lösning” det är frågan om. En kraftig sänkning av reallönerna skulle ju drastiskt minska den inhemska marknaden och riskera att dra åt krisspiralen ett varv till.

Så länge det inte finns ett socialistiskt alternativ på den politiska scenen kommer moderaterna fortsätta att vara pådrivande i den svenska politiken. De övriga partierna kommer att befinna sig i en defensiv position så länge man inte mot bibehållen kapitalism sätter en planerad ekonomi under de arbetandes kontroll som politiskt alternativ. Men moderaternas klassmässiga kärna är alltför liten till antalet för att moderaterna skall vara säkra på att behålla ett röststöd på över 10 % under hela åttiotalet – oavsett om dess politik stöds av den samlade borgerligheten.

Kris för de borgerliga partierna?

Hela det politiska systemet står inför en djup kris och ett sannolikt sönderfall om den nuvarande nedgången i världsekonomin fortsätter och fördjupas under åttiotalet. Men även om politiken bestäms av ekonomin i sista hand, sker det aldrig direkt och oförmedlat. Gamla politiska institutioner och partier har alltid en viss anpassningsförmåga till nya sociala, ekonomiska och politiska realiteter. Det är alltid en viss tidsförskjutning innan den nya ekonomiska kvantiteten slår om till en ny politisk kvalitet. Det tar tid innan medvetandet om att arbetslösheten inte är tillfällig; att åtstramningen ersatt den ständiga expansionen, trängt in i massorna. Och de överger inte sina gamla politiska partier förrän dessa i handling visat sin oförmåga att lösa den ekonomiska krisen, att få bukt med arbetslösheten och den sönderfallande ekonomin.

För att lösa krisen krävs att den politiska kraft, SAP, som idag klavbinder arbetarnas initiativkraft och kampvilja förlorar sitt grepp över arbetarklassen och efterträds av ett nytt revolutionärt arbetarparti – ett parti som inte baserar sig på parlamentariska kombinationer utan på en arbetarklass i kamp. Men stegen dit är många och mödosamma. Framför allt gäller det att inte glömma bort att det inte är socialdemokratin som kommer att bli det första offret när vårt nuvarande partisystem sparkas iväg till historiens sophög.

Vid en plötslig och katastrofal försämring av den ekonomiska situationen kan några stora företagskonkurser, kraftigt ökad inflation, arbetslöshetssiffror som börjar krypa upp mot en fjärdedel eller en tredjedel av den aktiva befolkningen, drastiskt försämrad lönsamhet för småföretag och jordbruk, en serie politiska skandaler, eller en kombination och ansamling av sådana och liknande faktorer bli den utlösande faktorn för systemets kris. Och då är det de borgerliga partierna som i första hand identifieras med det nuvarande systemet och som snabbast förlorar sitt stöd, oavsett om de sitter i regeringsställning eller inte.

Den tyska Weimarrepublikens undergång i början av trettiotalet är ett intressant och tragiskt exempel. Under loppet av några år förlorade de borgerliga partierna nästan hela sin bas till nazisterna. Arbetarpartierna förlorade bara några procent under den enorma nazistiska anstormningen. Detta trots en rent kriminell politik både från socialdemokraterna och kommunisterna. (Kommunisterna ägnade sig mest åt att bekämpa socialdemokratin och organisera valkampanjer i stället för att organisera en arbetarmilis och kämpa för en enhetsfront mellan arbetarpartierna mot nazismen. Socialdemokraterna klumpade ihop kommunisterna med nazisterna och försökte istället liera sig med historiskt utdömda borgerliga partier mot nazismen.)

1928 hade de två arbetarpartierna 40,4 % av rösterna, nazisterna 2,6 %. 1932 fick de två arbetarpartierna 37,3 % av rösterna, nazisterna 33,1 %.10 Det var de borgerliga partierna som måste gå under för att nazisterna skulle kunna samla de styrkor som krävdes för att krossa den arbetarrörelse som kapitalet inte längre hade råd med, ens i sin socialdemokratiska variant.

Arbetarklassens frånvaro

Vi befinner oss inte ännu ens i början av en sådan utveckling. Men den kan komma mycket snabbt. Under ytan har det skett djupgående förändringar i de politiska partiernas inre struktur och förhållande till de olika samhällsklasserna. Den viktigaste aspekten av denna utveckling, arbetarklassens frånvaro på den politiska scenen, kommer vi att behandla när vi tar upp socialdemokratin och övriga arbetarpartier. (Enligt partiforskningsgruppen är procentandelen regionala förtroendemän i partierna som är arbetare (m) 0 %, (c) 5 %, (f) 5 % och (s) 23 %. Den ”höga” siffran för (s) är en synvilla. Bakom den döljer sig i mycket fackpampar som inte utfört något produktivt arbete de sista tio åren. Andelen högre tjänstemän (35 %) talar den verkliga sanningen om vilka som bestämmer inom socialdemokratin.(11)

Alla opinionsundersökningar som gjorts visar att politikerföraktet ökar hela tiden. Förtroendet för politikerna blir allt lägre. Ett exempel – På frågan: ”De riksdagsmän vi väljer förlorar fort kontakten med vanligt folk?” svarar 67 % av de borgerliga väljarna ja och 75 % av de socialistiska väljarna instämmer. På frågan: ”De som sitter i riksdagen och beslutar tar inte mycket hänsyn till vad vanligt folk tycker och tänker?” instämde 68 % av de socialistiska väljarna (dvs SAP/VPK-röstande).(12)

Det är inte procentsiffrorna i sig som är intressanta. När det gäller opinionssiffror stämmer nog det gamla ordstävet ”som man ropar i skogen får man svar”. Det är förändringarna över tiden som säger något verkligt. Och där är trenden entydig.

Professorerna i statsvetenskap skaffar sig sömnlösa nätter på att grunna över vad i all världen detta kan bero på. Vi för vår del har en enkel förklaring. Yrkespolitikerna har inte kontakt med vanligt folk, och de struntar blankt i vad vanligt folk tycker och tänker så länge deras åsikter inte påverkar deras poster och löner. Klyftan mellan den borgerliga demokratins myter och den krassa kapitalistiska verkligheten börjar bli så stor att vanligt folk börjar få upp ögonen för den.

Politiken centraliseras

Andelen kommuner har minskat mycket kraftigt under efterkrigstiden: från ca 2 500 till 279 (1980).13 Det har medfört en drastiskt minskning av antalet människor med kommunala förtroendeuppdrag. Och inom de nya kommunerna har den politiska makten koncentrerats till heltidsanställda kommun- och landstingsråd, vars lönesättning utgår från vad den högst betalade tjänstemannen inom kommunen har i lön.

1980 gick taket inom landstingen för den direkta politikerlönen vid 226 332 kr.(14) Därtill kommer olika slags traktamenten och sammanträdesarvoden och, naturligtvis, feta politikerpensioner ifall man skulle råka bli utslagen i något val. Idag finns det nästan tusen anställda politiker inom kommunerna och landstingen. (Inberäknat alla som hade minst en halvtidslön direkt från kommunen var siffran 912 st, 1980. Därtill kommer ju riksdagsmännen (350 st) med sina feta löner och trevliga små pensioner.)(15)

Av de omkring 30 000 som sitter i olika kommunala nämnder och fullmäktige ägnar 84 % maximalt 24/tim i månaden åt kommunalfullmäktige.(16) Dvs att det i praktiken är de 900 yrkespolitikerna som sköter kommunalpolitiken. Det finns enligt den Kommunaldemokratiska kommitténs siffror ingen levande kommunal demokrati längre i landet. Det är den enda rimliga tolkningen av deras material.

Banden mellan väljare och valda har alltså blivit svagare genom att de valda minskat i antal, och klyftan mellan väljare och valda har blivit större. Det har vuxit fram en särskild kast av yrkespolitiker med lojaliteter mot den egna yrkeskåren, inte främst mot de som en gång valt dem. Det dröjer väl inte länge innan de bildar sin egen intresseorganisation för att mer effektivt och samlat kunna göra sina personliga intressen gällande – även om det kommer att skära i hjärtat på en fackföreningsfientlig moderat att gå med i ”facket”. Men varför skall bara några landstingsråd få över 200 000 i lön. Varför inte alla? Och varför skall man kunna röstas bort? Även om jag får pension så missar jag ju massvis med arvoden och traktamenten. Nej, de kommer nog att bilda sitt fack bara de får hållas.

De tre borgerliga partierna har officiellt 150 000 (m), 56 000 (Q och 140 000 (c) medlemmar (1978).(17) Men endast var tionde är beredd att arbeta aktivt för partiet inför t ex val. Antalet politiska förtroendeposter är enligt Kommunaldemokratiska kommittén som följer:

Riksdagen

350
Kommuner
fullmäktige

13 369
nämnder

31 325
lokala organ

1 159
Landsting
landstinget

1 705
nämnder

l 789
lokala organ

1 157 (18)

Eftersom de flesta i fullmäktige också sitter i en eller några nämnder torde antalet förtroendevalda politiker ligga på totalt omkring 30 000 i hela landet. Det motsvarar ungefär antalet aktiva partimedlemmar i de borgerliga partierna (åtminstone inför val var tredje år).

Socialdemokratin torde kunna mobilisera fler, framför allt genom sin kontroll över facket. Men det är ingen stor skillnad. Enligt den gängse socialgruppsindelningen så svarar Grupp l för 1/4, Grupp 2 för 1/2, och Grupp 3 för 1/4 av de förtroendevalda politikerna.(19) Det är inte liktydigt med termerna överklass, medelklass och arbetarklass men det pekar ändå på att arbetarklassen är extremt underrepresenterad. Och tittar man närmare på t ex socialdemokraternas listor så visar det sig ofta att bakom titeln arbetare döljer sig en heltidsanställd fackföreningsfunktionär.

Det är en grupp på några promille av befolkningen som sysslar med politik i någon form. Bland dessa dominerar anställda i olika politiska och fackliga organisationer och högre tjänstemän i offentlig tjänst. Partierna har förlorat eller håller i snabb takt på att förlora sina levande, organiska band med de klasser de representerar. Klyftan mellan väljare och valda blir på detta sätt störst inom arbetarpartiet SAP och VPK. För de borgerliga partierna är det ingen katastrof. De håller banden levande med den överklass de representerar; genom att delar av den högre tjänstemanna- och företagarkåren direkt ingår i dess aktiva medlemsbas.

Men för de borgerliga partiernas folkliga förankring utgör detta förhållande ett hot.

Partistöd och TV-monopol

Den bristande medlemsaktiviteten och frånvaron av folklig förankring kompenseras främst genom två förhållanden. För det första att partierna i allt ökad utsträckning får sin verksamhet betald av skattemedel. Och det är inga små summor med tanke på det fåtalet aktiva medlemmar i de olika partierna. De är uppdelade som följer: Partistöd inom landstingen ca 53 miljoner (1981), inom kommunerna ca 102 miljoner (l 980); utbildningsbidrag inom kommunerna 10 miljoner (1980); statligt stöd 70 miljoner (1980); summa direkt partistöd ca 235 miljoner kronor.(20) Därtill kommer presstödet som håller uppe för partierna nödvändiga tidningar. Summan börjar nu närma sig 1 000 miljoner. Därav går några promille till utomparlamentariska partiers tidningar. Arbetet och Svenska Dagbladet som är huvudorgan för socialdemokraternas respektive moderaternas parti får över 30 miljoner vardera.

Antalet yrkespolitiker som får sin lön betald direkt av staten (riksdagsmännen, kommunalråden m fl) ligger på omkring 1250 om man räknar med alla som har mer en halva sin lön för politiska uppdrag från staten. Lönekostnaderna (pensioner, direkt lön, traktamenten, resebidrag osv) ligger gissningsvis på minst 200 000/politiker. Det gör en sammanlagd kostnad tor staten på över en kvarts miljard kronor för politikerlöner. Till detta kommer de statliga bidrag som via studieförbunden slussas in i de politiska partierna, förutom diverse AMS-bidrag, bidrag för ungdomsverksamhet, osv.

Storföretagen stöttar på olika sätt upp de borgerliga partierna via olika bokförlag och reklamfirmor. De direkta bidraget (i kontant form) från storfinansen har de borgerliga partierna officiellt slutat ta emot. Men de har aldrig överstigit tio miljoner per valkampanj for de tre partierna (sammantagna.)(21) De direkta bidragen från medlemmar och väljare till partierna är i dessa sammanhang en droppe i havet.

Utan det statliga stödet skulle de nuvarande partierna inte mäkta med att upprätthålla en bråkdel av den verksamhet de har idag. Det gäller såväl de borgerliga partierna som SAP/VPK. Även om SAP har en säker finansieringskälla från fackföreningsrörelsen, brukar bidragen inte överstiga en tia per LO-medlem och år.(22) LO-medlemmarnas bidrag till SAP går nästan huvudsakligen via skattsedeln, vare sig de vill eller inte.

Den andra faktorn som håller uppe ett partisystem som uttömt stora delar av sin levande kraft är den statskontrollerade radion/Tv:n. I avsaknad av en politisk kultur – möten, debatter på basplanet, i bostadsplanet, i bostadskvarter och stadsdelar – är det Tv:n som formar de stora löntagarskiktens uppfattning av vilka politiska alternativ som finns, av vad som räknas som politik och vad som är politikens gränser. Till Tv:n äger inga nya partier tillträde; deras möten, demonstrationer, kampanjer och uttalanden tigs ihjäl om de inte är riksdagspartier. Under valet 1976 nämndes inte SKP:s, KAF:s eller KPMLr:s valmöten och politiska budskap trots att deras möten besöktes av uppemot tusen personer vardera. När däremot Ola Ullsten talar inför tre pensionärer och en hund på Sergels torg är TV där för att delge tittarna vad han har att säga. Endast de ”etablerade” partierna tillåts bre ut sig i debatter och informationsprogram. Ibland kan ett parti som Socialistiska Partiet i nåder få en kvart eller tjugo minuter för att förklara sina ståndpunkter, under en hel treårsperiod. Men förra valet var även det för mycket. Censuren går så långt att det t ex gått ut direktiv att inte nämna vänsterns demonstrationer vid nyhetstäckningen första maj.

Denna likriktning är naturligtvis en effektiv spärr för att hindra att nya, radikala alternativ tränger in i tittarnas medvetande. Jämför detta med läget för den revolutionära arbetarrörelsen i början av 1900-talet. Då var dagstidningarna det dominerande opinionsbildande mediet. Då kunde varje arbetarparti som nått en viss storlek ha en egen tidning för att föra fram sina åsikter. Idag är Tv:n det viktigaste mediet. Om ett parti som det Socialistiska skulle vara fräckt nog att sätta upp sin egen TV-station (om det till äventyrs skulle få fram pengarna) skulle de ansvariga arresteras och dömas till dryga böter och i sista hand till fängelse. Den verkliga åsiktsfriheten har alltså blivit effektivt beskuren sedan Tv:n gjorde sitt genombrott.

Begynnande instabilitet

Dessa faktorer – det ökande politikerföraktet, partiernas sviktande medlemsbas, dess beroende av understöd från staten, centraliseringen av politiken till allt tunnare skikt av människor – gör hela det politiska systemet instabilt. Det kommer inte att tåla de påfrestningar som en fördjupad ekonomisk kris kommer att ställa på det.

Symtomen börjar redan visa sig. De borgerliga partierna gnags i sina ytterkanter. Kärnan är redan rutten. Det ökande tvivlet på de ”egna” politikerna kommer inte till uttryck genom röstskolk. Tvärtom har röstdeltagandet nått rekordnivå under sjuttiotalet och tycks ha stabiliserats på en nivå på omkring 90 %. Orsakerna till detta är dels att Tv:n och dess debatter tränger in i alla hem på ett sätt som pressen aldrig kunnat göra. Dels har utbildnings- och organisationsnivån stigit under hela sjuttiotalet. Både TCO och LO har expanderat. Framför allt LO har inom många områden lyckats uppnå en nästan hundraprocentig facklig organisationsgrad. Det gör att nästan 100 % av den röstberättigade delen av befolkningen blir medveten om att det skall ske ett riksdagsval.

I själva valen har misstroendet mot politikerna främst kommit till uttryck genom röstning på nya borgerliga partier och genom ökad tendens till blankröstning. Antalet blankröster steg från 1/3 % 1976 till 1/2 % 1979. De borgerliga ”flumpartiernas” röstandel steg från 0,1 % till 0,4 %.” Det finns alltså redan idag en liten rännil av framförallt borgerliga väljare som inte kan förmå sig stödja något av de etablerade borgerliga partierna men ändå vill ha ett ”borgerligt” alternativ. Samtidigt har två nya politiska partier lyckats etablera sig i riksskala. De kan tillsammans räkna med flera hundratusen röster i årets val.

Både KDS och Miljöpartiet är borgerliga partier vars väljarstöd uttrycker ett misstroende mot de etablerade borgerliga partierna från deras folkliga bas. Miljöpartiet uttrycker den misstro mot den kapitalistiska kapitalkoncentrationen som Centern en gång försökte ge uttryck för. Men de tre borgerliga partiernas hårda, direkta uppknytning till storkapitalet gör dem allt mer oförmögna att tillgodogöra sig det missnöje som deras egen politik skapar. Och en förborgerligad socialdemokrati med dess centraliseringsmani och byråkratisering är inget alternativ för dessa borgerliga grupper. Men ännu är det enbart frågan om symtom, om begynnande bristningar i partiernas ställning.

Under samhällets yta sker också en begynnande polarisering av klasskrafterna. Denna polarisering går inte idag att direkt utläsa ut några valresultat. För att denna polarisering skall komma upp till ytan krävs ett kraftfullt nytt vänsteralternativ. Idag kan främst denna polarisering utläsas genom en attitydförändring hos bredare löntagarskikt. Två frågor kan belysa detta.

Andelen socialdemokratiska väljare som föredrar VPK som andra parti har vuxit under hela sjuttiotalet. Från 12% 1968 till 33% 1979.(24) De som hade ett borgerligt parti som andrahandspreferens minskade i motsvarande grad. Allt fler av de socialdemokratiska väljarna vänder alltså blicken åt vänster. Samma utveckling kan ses på den borgerliga sidan.

Moderaterna har ökat från 18% till 35% som andrapreferens för Folkpartiväljare och från 12 % till 27 % för Centerväljare mellan 1968 och 1979. Enbart mellan 1976 och 1979 års val ökade antalet väljare som endera kunde tänka sig att rösta på VPK som andra alternativ eller verkligen röstade på VPK från ca 15 % till 20 %.(25) Samtidigt minskar antalet väljare som kan tänka sig olika typer av regeringar över blockgränserna.(26) Trots denna grundläggande attitydförändring hos en stor minoritet av väljarna så riskerar VPK att åka ur riksdagen i år. Det finns en latent polarisering mot flyglarna i svensk politik men det är en långsiktig trend som inte är tillräckligt kraftig ännu för att ge utslag i förhållandena mellan partierna.

II SOCIALDEMOKRATERNA

Socialdemokratiska Arbetarpartiet är ett borgerligt arbetarparti – borgerligt därför att både dess program och dess praktiska politik är borgerliga. För den tvivlande torde det räcka med att peka på att den svenska kapitalismen under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet frodades som aldrig förr. Kapital och ägande koncentrerades på allt färre händer. Det är ett arbetarparti därför att det har sina rötter i den organiserade arbetarrörelsen. Hela LO står under en total socialdemokratisk kontroll. Men det är inget arbetarparti på grund av att dess partiaktiviteter i första hand bärs upp av arbetare. Det gör den inte. SAP är till sitt funktionssätt idag ett ganska renodlat funktionärs- och tjänstemannaparti.

Socialdemokratins utveckling

Det går att urskilja fyra avgränsade perioder i socialdemokratins utveckling. Den första från grundandet 1889 fram till partisprängningen 1917 då arbetarvänstern avspjälkades. Det var en tid av organisationsuppbygge och en politisk kamp som framförallt var centrerad kring kampen för den allmänna rösträtten och åttatimmarsdagen. Då bars partiets verksamhet upp av en bred arbetaraktivitet. Dess program var socialistiskt och även om en reformistisk praktik dominerade så fanns det en mycket stark vänster inom partiet. Men under denna tid växte också den funktionärs- och politikerbyråkrati fram som skulle bli kärnan i den socialdemokratiska flygeln av den splittrade arbetarrörelsen. Tjugotalet var en övergångsperiod, då man i praktiken hade övergivit alla planer på att bryta med kapitalet, men då man fortfarande var osäker på vilken politik som skulle föras. I mycket accepterade man den borgerliga nationalekonomins bedömningar och värderingar. Dess storhetstid inföll under det långa fyrtioåriga regeringsinnehavet från trettiotalet fram till sjuttiotalets början.

En expanderande kapitalism skapade de ekonomiska förutsättningarna för att samtidigt tillgodose storkapitalets behov och genomföra sociala reformer. De som fick betala var de utslagna småbönderna och andra mellangrupper som direkt drabbades av den ökade monopoliseringen av ekonomin. Men även stora delar av arbetarklassen fick betala ett högt pris när den rycktes upp från invanda miljöer i brukssamhällen och småorter och skyfflades ut i storstädernas betonggetton. Det kännetecknande för de stora socialdemokratiska reformerna (arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkringen, pensionerna) var att de var omfördelningsreformer inom arbetar- och löntagarkollektivet. De inkräktade inte på kapitalets makt. Tvärtom kunde de enorma ATP-fonderna lånas ut till olika företag och därmed ytterligare stärka de senares ställning. Det var en omfördelning från friska till sjuka arbetare, från unga till gamla, från arbetande till arbetslösa. I och med att reformerna finansierades genom produktivitetshöjningar, ökad produktion – inte genom en sänkning av den friska arbetarens lön utan genom en minskning av löneförhöjningarna efter skatt – så uppstod illusionen att socialdemokraterna omfördelat pengar mellan arbete och kapital.

Genom upprustningen på trettiotalet och den långa boomen efter kriget minskade också arbetslösheten kraftigt. Under sextiotalets rekordår upp stod t.o.m. brist på arbetskraft. Därmed kunde socialdemokratin framstå som skapare av den fulla sysselsättningen när det enbart var världsmarknadens expansion och det svenska kapitalets utmärkta läge på denna som skapade suget efter arbetskraft att exploatera.

Under denna tid hade också storkapitalet ett mycket svalt förhållande till ”sina” partier. SAF och andra borgerliga intresseorganisationer gav de borgerliga partierna ett nästan enbart pliktskyldigast stöd. Genom olika typer av informella överläggningar (”Harpsundsandan”) och samarbetsorgan utvecklades samarbetet mellan storfinansen och SAP:s och LO:s ledningar.

Arbetarvänstern krossades under expansionsåren 1950-65. Fackföreningarna förvandlades av den socialdemokratiska byråkratin till ”slagfält mot kommunismen”. Högkonjunkturen och det kalla kriget förintade nästan en hel generations socialistiska medvetenhet.

”Vänsteralternativet” (även om det inte var mycket till vänster) VPK fick vid valen 1956, 1960 och 1964 O % av förstagångsväljarnas röster. (Underlaget för dessa undersökningar är ganska små men trenden är ändå glasklar.) Vid de fyra valtillfällena 1970 till 1979 fick VPK 11 %, 12 %, 9 % och 11 % av förstagångsväljarnas röster.(27) Omkring 1968 ägde ett kvalitativt omslag i det politiska klimatet rum som fortfarande inte ännu helt har brutits.

70-talets reformer

Under den första halvan av 70-talet genomförde socialdemokraterna en serie reformer inom arbetsrätten. (Även om någon lag formellt antagits efter det att socialdemokraterna lämnat regeringen, rör det sig om ett socialdemokratiskt reformpaket). De införde lagen om anställningstrygghet, MBL, förtroendemannalagen, lagen om styrelserepresentation, arbetsmiljölagen, studieledighetslagen, den nya semesterlagen.

Lagarna hade olikartade syften och ursprung. Dels stadfäste de lagens form, en praxis som vuxit fram på de stora företagen under 1950- och 60-talen och generaliserade den för hela arbetsmarknaden. Dels utgjorde de ett försök att rycka undan grunden för den våg av vilda strejker som kom under början av sjuttiotalet. LKAB-strejken 1969-70 var en traumatisk upplevelse för socialdemokratin. De 5 000 gruvarbetarnas strejk ryckte undan dimridåerna om de ”nöjda” arbetarna, om de oavbrutna förbättringarna på arbetsplatserna, och blottlade ett jäsande missnöje med arbetsvillkor och arbetsförhållanden hos stora arbetsgrupper.

Den efterföljande strejkvågen visade att en farlig klyfta höll på att utvecklas mellan de fackliga medlemmarna och de fackliga ledningarna.

”Reformvågen tillgodosåg också politiska behov hos socialdemokratin mer direkt. MBL (lagen om medbestämmande) utlovades som ”århundradets reform” som radikalt skulle ändra på maktförhållandena inom företagen. Lagen gav fackbyråkratin förhandlingsrätt om allting, beslutanderätten över ingenting. Genom att lagen om Arbetsdomstol införlivades med den nya medbestämmandelagen ställde sig nu socialdemokratin bakom hårdare repressalier mot strejkande arbetare. Denna lag införde av en borgerlig regering, 1928, och som SAP lovade att avskaffa, så fort de kommit i regeringsställning försämrades nu ytterligare. Det blev inte längre tillåtet för andra fackföreningar att stödja arbetare som strejkar vilt. Inte heller var det tillåtet att strejka vilt under avtalslöst tillstånd. Den nya MBL-lagen gav också klartecken för att sparka strejkande arbetare. Även lagen om anställningstrygghet ger klartecken för att sparka strejkande arbetare. I förarbetena till Förtroendemannalagen sägs rent ut att om en facklig förtroendeman uppmanar till ”olagliga” påtryckningsaktioner så är detta skäl nog till avsked. För den politiska kampen under 80-talet kommer dessa lagar att ha stor betydelse. Effekterna av lagarna kan sammanfattas i fyra punkter.

1. Förstärkt ställning för arbetarna

Totalt har de olika lagarna inneburit en förstärkning av den enskilde arbetarens ställning på arbetsplatsen (så länge han inte strejkar eller på annat sätt försöker agera självständigt och’ tillsammans med andra arbetare). Det finns mindre utrymme för godtycke och översitteri från företagets sida och större möjligheter att få ledigt för studier och liknande. Det finns vissa begränsade möjligheter att förbättra arbetsmiljö och arbetsorganisation.

Anställningstryggheten för den enskilde arbetaren har stärkts (så länge företaget inte går dåligt). Den femte semesterveckan är naturligtvis också en förbättring. Inga arbetargrupper upplever lagarna som något slag av omvälvning av deras position på arbetsmarknaden. Men uppenbart stärker lagarna de tendenser som undergräver de ”patriarkaliska” förhållandena på företagen. Den enskilde arbetaren står starkare mot företaget i konflikter med arbetsledning och liknande (under förutsättning att facket stödjer honom).

Reformerna har varit billiga men inte gratis. De har inneburit ett påslag på totalt 4-6% av företagens totala lönesumma. (Semesterlönen har gått upp från 9 till 12 % av lönesumman; lönerna till de fackliga förtroendemännen från 0 % på småföretagen utan någon facklig verksamhet till l % av lönesumman på storföretag som Volvo.)

I mycket har lagarna bara juridiskt bekräftat en praxis som redan fanns på storföretagen. Däremot slår lagarna mot småföretag. Att en viss procent är studielediga, på fackliga förtroendeuppdrag, sjuka eller föräldralediga är överkomliga besvär på ett företag med tiotusen anställda. Ett företag med l O anställda kan få svårigheter att organisera arbetet effektivt om olika typer av ledigheter hopar sig. Dessutom tvingas ägaren, som i små och mellanstora företag också är arbetsledare, motivera och förhandla om alla viktigare beslut om produktionen som han fattar. Och det är naturligtvis inte lätt för en som är van vid att bli åtlydd utan diskussion. Nu blir han åtlydd först efter diskussion och förhandling. Och det upplevs naturligtvis som ett enfaldigt slöseri med tid och förskräckligt byråkratiskt.

SAP:s samförstånd med storföretagen har retat upp de stora företagargrupperna. Även om storföretagen dominerar industrin så är de mellanstora och små företagarna de allt dominerande grupperna till sin numerär.

2. Byråkratin stärks

Den andra effekten har varit att fackföreningsbyråkratins ställning har stärkts, såväl gentemot företaget som gentemot arbetarna.

Innan förtroendemannalagen genomfördes ägnade sig ofta klubbordförandena och andra styrelsemedlemmar i de största verkstadsklubbarna på heltid åt facklig verksamhet – en verksamhet som enligt lokala överenskommelser betalades av företaget. Men det var inte många. Idag har lagen medfört att den fackliga byråkratin kunnat förstärkas (det finns cirka l 200 anställda funktionärer inom LO om byggnadsmättekniker räknas bort)(28) med flera tusen heltidsfunktionärer, som å ena sidan befinner sig direkt på de enskilda företagen, å den andra inte belastar förbundskassorna. Enbart på ett företag som Volvo i Göteborg går det uppemot 50 personer på heltid eller nästan heltid för facklig verksamhet inom Metalls område.

På storföretagen har man under senare delen av 70-talet kunnat bygga upp fungerande organisationer under klubbarna (som innan ofta svävade fritt i luften mycket högt ovanför medlemmarnas huvuden). Gruppstyrelser i verkstäderna, kontaktombud på förmansområdena har vuxit fram. Tiotusentals skyddsombud, kontaktombud och styrelsemedlemmar har kunnat dras in i den socialdemokratiska indoktrineringsapparaten. Studieledighetslagen och förtroendemannalagen har skapat möjligheter till betalda kurser och cirklar för att hårdare knyta upp de som nu väljs till de lägre fackliga posterna. Något ideellt engagemang krävs inte längre. Allt sker på betald arbetstid. Skyddsombudens antal och ställning har stärkts. MBL och arbetsmiljölagen har givit det lokala facket ökat manöverutrymme för att inom klassamarbetets ramar skrapa fram marginella förbättringar för medlemmarna.

3. Klassamarbete

För det tredje har klassamarbetet nått nya höjder eller rättare sagt sjunkit ner ett par nivåer. Olika typer av samarbetsorganisationer som informationskommittéer och styrelserepresentation finns nu långt ner i de enskilda verkstäderna. Förhandlings- och informationsträffarna mellan fackets och bolagets representanter har ökat lavinartat. Detta har blivit ett utmärkt medel, inte för arbetarnas inflytande över företaget, utan för företagets inflytande om inte över arbetarna så över deras representanter. Genom olika kommittéer, styrelsemöten och förhandlingar skolas fackets representanter in till att se sakerna ur bolagets synvinkel. Facket tvingas in i ett läge där allt ses utifrån vinstens och marknadens behov. Det enskilda företaget blir fackets enda referenspunkt för fackliga bedömningar. Klubbordföranden får till slut höra företagets synpunkter hundra gånger medan medlemmarnas åsikter kommer fram en gång eller inte alls. Det finns naturligtvis undantag i denna utveckling. Men detta är den spontana dynamiken.

4. Antifackliga lagar

Den fjärde, viktigaste och mest avgörande effekten på sikt är den förstärkning av den antifackliga lagstiftningen som MBL, Förtroendemannalagen och LAS (lagen om anställningstrygghet) inneburit. Enligt dessa lagar är en vild strejk om den varar under en längre tid ett giltigt skäl för uppsägning. Olika typer av fackliga påtryckningsaktioner som strejk, maskning eller andra kollektiva påtryckningsåtgärder vid förhandlingar medför att arbetarna kan släpas inför arbetsdomstol och dömas till böter och skadestånd. En facklig förtroendeman kan avskedas omedelbart om han uppmanar till vild strejk. Fackliga företrädare som fått information om t ex kommande nerläggningar och avsked kan beläggas med munkavle av företaget. Om facket på en fabrik stödjer en strejk på en annan fabrik kan facket bötfällas. Strejker är inte ens tillåtna under avtalslöst tillstånd (om inte LO-ledningen ger sitt tillstånd, och de lär den inte göra).

Antalet våldsmedel som kan sättas in mot arbetare som slåss för sina intressen utanför den fackliga byråkratins kontroll har kanske inte ökat men de har slagits fast i lagar som föreslagits och formulerats av fackföreningsbyråkratin. Det är ju framförallt LO som drivit på de olika nya lagarna på arbetsmarknaden.

Sekter av KPMLr:s typ bagatelliserar effekten av den här typen av lagstiftning. Sanningen är att den är ett svårt hinder för all facklig kamp. Den är ett fruktansvärt vapen, inte bara för företaget mot arbetarna, utan också för fackbyråkratin mot dess kritiker från vänster. Att betala några hundra i böter är en sak. Att få sparken i en lågkonjunktur utan chans att få ett nytt jobb när man har familj att försörja är en helt annan och betydligt allvarligare sak.

De antifackliga lagarna kommer att sättas ur spel, men inte förrän de strejkandes antal uppgår till hundratusenden och när varje stämning eller avskedanden besvaras med nya strejker. De femtusen strejkande gruvarbetarna på LKAB blev inte släpade inför någon arbetsdomstol, inte heller skogsarbetarna under sin stora och långa strejk -75. Detta fastän bägge var olagliga. De var för många och hade för starkt stöd inom arbetarklassen i stort. Verkligheten tar överhand över juridiken när styrkeförhållandena för arbetarna är gynnsamma, inte annars. Men vägen till ett sådant styrkeförhållande, då företagen inte kan eller vågar använda sig av klasslagstiftningen är lång och hård. Och ett av de svåraste hindren är just denna lagstiftning.

Idag är möjligheterna för företag och fackbyråkrati att slå sönder och splittra en strejk på ett företag stora. Det är nästan omöjligt för fackliga förtroendemän att använda sig av klasskampsmetoder för att driva igenom fackliga krav utan att riskera få sparken och/eller bli uteslutna ur facket. I dagens Sverige går de fackliga förtroendemännen och gömmer sig när det blir strejk – i bästa fall. Annars kan man se dem frenetiskt gå runt för att slå ner den. I andra länder går de fackliga förtroendemännen i spetsen för strejkerna. Det är därför de är valda av sina arbetskamrater. Tröskeln som en svensk arbetare måste passera innan han ser en strejk som den mest effektiva vägen att driva igenom sina fackliga krav är mycket högre.

Reallönesänkningarna och andra attacker på hans sociala rättigheter måste gå mycket längre än i jämförbara länder innan han öppet sätter sig till motvärn. Men genom det högre tryck som ackumuleras under tiden kommer den svenska arbetaren att bli desto våldsammare och snabbare gripa omkring sig och få efterföljd.

Genom den kombinerade verkan av de antifackliga lagarna och fackföreningsbyråkratins stärkta ställning hamnar de som står för socialism och klasskamp på arbetsplatserna i en svår och utsatt position. Klassamarbetet blir ju sin egen belöning. De som försöker kämpa bestraffas omedelbart på olika sätt. Det som nästan aldrig prövas kan heller inte så lätt få någon efterföljd. Men myntet har ju två sidor. En facklig opposition på klasskampsgrund har också möjligheter att utnyttja de lagar och förhandlingsformer som socialdemokratin utnyttjar och dessutom gå lite längre, tänja lite på klasslagstiftningen, alltid understucket vifta med hotet om aktioner inför lägre chefer och underhuggare. Och det finns andra påtryckningsåtgärder än direkt strejk som företaget inte så lätt kan komma åt. Så bilden är inte entydigt mörk.

Socialdemokratins fjärde period

Socialdemokratins fjärde utvecklingsperiod inleddes med regeringsskiftet 1976. Fram till dess hade inte heller Sverige drabbats av den internationella nergången i världsekonomin särskilt hårt. Tvärtom såg ju landets arbetare sin standard kraftigt förbättras under sossarnas sista år vid makten. Vad som är det mest frapperande är kraftlösheten och perspektivlösheten i socialdemokratins oppositionspolitik. Socialdemokraterna har under de sista sex åren inte kunnat samla sig till att utveckla ett seriöst alternativ till den borgerliga regeringspolitiken. För de sex brant stigande kurvorna som de brukar ta fram för att visa den borgerliga regeringens oduglighet har de själva inga botemedel. Det botemedlet som den hårda delen av borgerligheten förespråkar, stora lönesänkningar, social nedrustning, ökad arbetslöshet, kan de med hänsyn till sin väljarbas idag inte förespråka öppet. Därför har de mest blivit frågan om homeopatimedicinering från SAP:s sida.

Budgetunderskottet har man inte på något sätt visat hur man skall kunna reducera. Det rör sig på sin höjd om en förstärkning på några miljarder när underskottet är uppe i 70 miljarder. Tvärtom har man ju spätt på underskottet genom att gå med på en skattereform som kommer att ge höginkomsttagarna nära 9 miljarder.(29) Underskottsbidragen som är uppe i 28 miljarder och ständigt ökar till höginkomsttagarnas fromma, vill man ha kvar osv.

Underskottet i handelsbalansen kan man inte heller anvisa någon annan väg att lösa än genom framviskade paroller om att köpa svenskt. Deras förslag om importrestriktioner inom vissa branscher skulle öka underskottet eftersom det skulle leda till repressalier från andra länder mot svensk export.

Nergången i industriinvesteringar tänker man försöka avhjälpa med löntagarfonder, en liten statlig satsning på investeringar inom byggnads-, transport- och energisektorerna.

Räknar man ihop vad de föreslår skulle det ändå bara hjälpa marginellt och tillfälligt. De grundläggande orsakerna – den vikande efterfrågan på världsmarknaden, den för kapitalet allt låga lönsamheten och den svenska industrins allmänt försämrade konkurrensläge i vissa av ekonomins nyckelsektorer kan man inte anvisa någon väg ur annat än allmänna fraser om behovet att öka vinsterna.

Det enda seriösa alternativet för att få igång industriinvesteringarna är i dagens läge förstatliganden av alla storföretag och banker under fackets kontroll och upprättandet av en ekonomisk plan för hela landet. Då slapp landets arbetare se miljarder av deras skattepengar bortkastade till fåfänga mutor till storföretaget för att förmå dem att investera.

• Inflationen kommer en politik enligt socialdemokratisk modell att direkt förvärra. Genom att höja momsen och inte göra något åt budgetunderskottet kommer inflationen bara att späs på.

• Arbetslösheten. Här vill man tillfälligt stoppa försämringen för de redan arbetslösa, skapa mer beredskapsjobb och ge ytterligare gåvor till företagen för att de skall anställa ungdomar. Några nya jobb skapar inte denna politik. Det enda som direkt skulle dränera den höga arbetslösheten är införandet av sextimmarsdag med bibehållen lön. Detta går de emot fastän det står i deras eget partiprogram. Och mot den stora strukturarbetslösheten som kommer under åttiotalet har de inga åtgärder. Alla de som kommer att sparkas på grund av robotisering, datorisering och automatisering har ingen hjälp att vänta från socialdemokratin. Man går till och med emot införande av ett fackföreningarnas veto mot ny teknik.

• Standardsänkningen. Här har man inga löften alls till arbetarna i produktionen. Tvärtom betonar man att det behövs uppoffringar från alla samtidigt som det är nödvändigt att öka vinsterna. Man vill värna om de ”svaga” grupperna. För de som alltid får betala notan för allting i vårt samhälle – arbetarna – har man inga löften alls om nya reformer.

Om socialdemokraterna vinner valet så gör de det på grund av marginalväljarnas besvikelse över borgarregeringen; inte för något positivt de själva har att komma med. Hela deras politik är defensivt präglad. Tom deras eländiga löntagarfonder som inga andra än fackpampar vill ha och som skulle vara deras offensiva kort inför 80-talet är bara en belastning och ger borgarna ytterligare ammunition.

III SOCIALDEMOKRATI UTAN ETT EGET ALTERNATIV

Socialdemokratin är uppenbarligen inne i en svår perspektivkris. Efter det att regeringsinnehavet förlorades är det oförmågan till omprövning och omvärdering av den hittills förda politiken som är mest slående. Visst finns det en självrannsakan när det gäller sättet att föra ut politiken. Inom SAP:s ledning är man pinsamt medveten om att den bild av partiet som ett pamp- och överhetsparti som många har, är skadligt för röstvärvningen. Men någon djupgående självprövning och uppbrott från gamla positioner som t ex Bennflygeln inom det engelska Labour står för finns inte inom partiet.

Vad som framför allt skakat om SAP är SAF:s och de borgerliga partiernas hätska kampanjer mot löntagarfonderna och deras begynnande kritik av fackföreningarnas ställning. Gunnar Nilsson, LO-ordföranden, sammanfattade arbetarbyråkratins oro inför de nya tiderna på TCO:s kongress.

”Inte på 50 år har den svenska fackföreningsrörelsen varit utsatt för en så intensiv agitation som idag, sade Gunnar Nilsson och tyckte att det känns hemskt.”

”Det känns särskilt angeläget att betona vikten av starka fackliga organisationer just nu när vi upplever hur antifackliga stämningar växer sig starka . . . det som är mest oroande, helt bortsett från löntagarfondsdebatten, är att det från arbetsgivare- och högerhåll sprids en allt mer intensiv propaganda mot facket.”

”Gunnar Nilsson menade att denna utveckling är mycket farlig.”

”Sedan lång tid har vi upprättat noggranna regler för förhållandena på vår arbetsmarknad.
De reglerna innebär att arbetsmarknadsparterna respekterar varandra och tom arbetar för att också motparten skall vara en stark organisation.
Många gånger har fackliga organisationer uppmanat arbetsgivare att ansluta sig till arbetsgivarorganisationer för att det underlättar ett vettigt förhållande.” (Göteborgs Posten den 30 juni 1982)

Socialdemokratins ställning inom arbetarklassen grundar sig på de sociala reformer man genomfört och på faktumet att man i utbyte mot klassamarbetet fått vissa eftergifter från kapitalet. Det räcker att jämföra arbetarnas sociala rättigheter i länder som har en stark socialdemokrati med USA för att inse skillnaderna. Skydd mot godtyckliga avskedanden, pensioner som går att leva på, semestrar, statliga sjukförsäkringar för alla är inga små saker i en arbetares liv. Att de köps genom att utnyttja utrymmet i en växande ekonomi gör de inte mindre angelägna för den enskilde arbetaren.

Borgerlighetens attacker mot den ”offentliga” sektorn, urgröpningen av de sociala reformer som genomförts (pensioner, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring) och ifrågasättandet av fackbyråkratins starka ställning på arbetsmarknaden är framtvingade av den ekonomiska krisen. För att bevara den svenska kapitalismen krävs en kraftig sänkning av kostnaderna för arbetskraften. Detta kan göras genom att kombinera en sänkning av de direkta reallönerna, men en minskning av företagens ”indirekta” utgifter till staten genom att skära ned utgifterna för sjuka, gamla och arbetslösa, och en disciplinering av arbetskraften för att höja effektiviteten genom att minska anställningstryggheten (genom ökad arbetslöshet, provanställningar etc). Dilemmat för socialdemokratin är att den också ”inser” att vinsterna och effektiviteten behöver höjas för kapitalet. Men om socialdemokraterna skulle höja dessa på det vis som SAF och moderaterna vill skulle de börja förlora sitt stöd i arbetarklassen.

Normalt skulle man ha löst dilemmat genom att ge vänstern inom partiet ökad tyngd och inflytande, genom att anta ett frasradikalt program för att ”bekämpa” kapitalismen och den vägen mobilisera sin folkliga bas. Väl i regeringsställning skulle programmet säljas ut och man skulle under ”hänvisning” till nationalekonomiska realiteter genomföra en egen åtstramningspolitik. Denna väg är stängd för den svenska socialdemokratin. Den har genomgått en så djupgående inre omvandling från ett reformistisk arbetarparti med en aktiv arbetarbas till ett reformistisk arbetarparti utan någon aktiv arbetarbas att tyngdpunkten i partiet förskjutits. Idag är SAP ett parti vars aktiva medlemmar består av tjänstemän, yrkespolitiker, och fackliga funktionärer. Andelen medlemmar som arbetar på verkstadsgolvet åtminstone halvtid är marginell.

Försvagad arbetarbas

Antalet aktiva partiarbetare är litet. Antalet partimedlemmar är idag ca 1,1 miljoner; på papperet en mycket imponerande siffra. Men det är på pappret. Av dessa är ca 300 000 enskilt anslutna. De övriga 800 000 är kollektivanslutna genom sin fackförening.(30) En viss dubbelräkning förekommer säkert också. Andelen av de kollektivanslutna som skulle gå med i partiet som enskilt anslutna om kollektivanslutningen upphört är naturligtvis svår att beräkna. Men en skattning ger en siffra på omkring 50 000. Av de 12000 LO-medlemmarna på Volvo Göteborg är ca 800 medlemmar i den socialdemokratiska fackklubben. Av dessa 800 är bara en liten minoritet politiskt aktiva.(31) Men det skulle ge en snittsiffra på lite över 6 % av arbetsstyrkan som är beredd att gå med i partiet, 6 % av 800 000 är 48 000.

Den socialdemokratiska partiapparaten på Volvo Göteborg är landets största men andelen invandrare och ungdom är mycket större än på en genomsnittlig arbetsplats. Så andelen som är beredd att frivilligt anslutna sig till partiet är säkert större på mindre bruksorter och mellanstora industrier. Men även om man fördubblar procentsatsen blir andelen verkliga partimedlemmar ändå inte större än ca 300 000 + 100 000 av de kollektivanslutna som skulle varit medlemmar utan kollektivanslutning. I rådslaget om löntagarfonder deltog ca 20 000 personer. Enbart var tionde medlem av de parlamentariska partierna är beredd att ställa upp vid valen. För socialdemokratin skulle det innebära ca 40 000 medlemmar som på något sätt skulle vara beredda att arbeta aktivt för partiet åtminstone var tredje år. Andelen som regelbundet går på partimöten, deltar i regelbundna medlemsmöten osv är naturligtvis mycket mindre. På Volvo i Göteborg är antalet som orkar gå på den socialdemokratiska fackklubbens årsmöte inte ens 50 st och motsvarar ganska bra antalet fackföreningsfunktionärer som går heltid eller åtminstone halvtid på olika fackliga uppdrag och som därför har intresse av att bevaka mötet. Andelen arbetare i produktionen som går på medlemsmötena på denna Nordens största arbetsplats, är säkert inte 10 personer, dvs mindre än l promille av arbetsstyrkan.(32)

Andelen förtroendevalda politiker i kommunerna har minskat mycket kraftigt de sista 25 åren. Idag finns det som tidigare nämnts ca 30 000. Knappt hälften av dem är socialdemokrater. Men som vi påpekat är aktiviteten bland de valda till kommunalfullmäktige i de flesta val låg. Det mesta sköts av heltidsanställda yrkespolitiker. I Konsum fanns det 1972 ca 11 000 förtroendeuppdrag. Nästan samtliga vara besatta av socialdemokrater.(33) I hyresgästföreningen är också de flesta platser besatta av socialdemokrater. Det fanns ca 2 000 kontaktkommittéer 1976.(34)

Den stora reserven för socialdemokratin finns ute på arbetsplatserna. Det finns över 20 000 fackliga grundorganisationer och flera hundra tusen fackliga förtroendemän som via den fackliga apparaten skolas in i den socialdemokratiska politiken. Enligt Anners går partitidskriften Aktuellt i Politiken ut i ca 130000 exemplar. Den socialdemokratiska månadstidskriften Tiden kommer ut i ca 9 000 exemplar. Det finns ca l 800 heltidsanställda funktionärer inom LO (därav ca 600 mättekniker inom byggnads). Till detta kommer alla de som största delen av sin arbetstid är av företaget betalda fackliga förtroendemän. Deras antal är svårt att beräkna men en mycket grov skattning ger mellan 2 000 och 5 000 personer. (Volvo’ Göteborg har ca 0,5 % av arbetskraften som arbetar minst halvtid för facket. Men där ligger man antagligen högst i landet. På många medelstora industrier är det kanske bara två, tre stycken.) Till detta kommer funktionärer och förtroendevalda i tjänstemannafacket som i många fall är socialdemokrater. Dessutom tillkommer alla av ”rörelsen” anställda funktionärer och högre tjänstemän. Konsum, OK, RESO, Folksam, ABF, HSB, Hyresgästföreningarna, Verdandi avlönar ganska många högre tjänstemän och funktionärer. Så finns det också redaktörer för A-pressen, Arbetet och Aftonbladet. Antalet heltidsanställda politiker (Riksdagsmän, kommunalråd osv) är ca 600 (ca hälften av alla).

En betydande minoritet av statsförvaltningens toppar, landshövdingar, general- och byrådirektörer är aktiva socialdemokrater. Deras poster är i de flesta fall ett resultat av den socialdemokratiska partiboken. Framförallt är de grenar av statsapparaten som ursprungligen var en del av arbetarrörelsen – försäkringskassorna, akassorna och hela deras överbyggnad (AMS, pensionssystemet osv) – av naturliga orsaker full av aktiva socialdemokrater i beslutande ställningar. Dessa delar av arbetarrörelsen införlivades ju direkt i statsapparaten av de socialdemokratiska regeringarna.

Framför allt under de senaste årtiondena har dessutom ett mångförgrenat utrednings- och samarbetssystem brett ut sig. Gränserna mellan stat, intresseorganisationer och partier har fläckvis börjat suddas ut. Som nämndes förut är redan delar av arbetarrörelsen införlivade med staten. Idag formas lagförslag genom ett vitt förgrenat utredningssystem som sysselsätter hundratals om inte tusentals personer. Statsförvaltningen, de fackliga organisationerna, arbetsgivarföreningarna och tjugotalet andra organisationer ger sina synpunkter, trycker på och kompromissar inför de olika lagförslag som skall antas av riksdagen. I sista hand bestäms ramarna för detta av vad storföretagen kan smälta. Här formas mentaliteten hos de socialdemokratiska politikerna, här formas deras världsbild.

Summerar man ihop detta och ställer det mot en skattning av antalet aktiva medlemmar får man fram ganska förfärande siffror för att komma från ett arbetarparti: Antalet partimedlemmar: l 100000; antalet medlemmar utan kollektivanslutning: 400 000; 10 % aktiva vid val osv: 40 000; deltagare vid rådslag om löntagarfonder: 20 000; prenumeranter på Aktuellt i politiken: 130 000; prenumeranter på Tiden 9 000. En mycket grov skattning skulle placera antalet verkliga partimedlemmar (de som går på partimöten, ställer upp till olika förtroendeposter, försöker påverka partiets politik osv) till ca 20 000. Fördubblar man har man en ordentlig säkerhetsmarginal.

Mot detta skall ställas de som direkt går att på något sätt märka ut som aktivister – ca 15 000 i olika kommunala uppdrag. Överlappningen mellan olika typer av uppdrag är säkert stor, men till detta kommer Verdandi, Unga Örnar, ABF osv. Till de tjugotusen verkliga medlemmarna måste alla de som är yrkesmässigt beroende av ett socialdemokratiskt partiengagemang räknas. Det rör sig om ca 4 000 – 7 000 fackliga funktionärer på olika nivåer, ca 600 yrkespolitiker anställda av stat och kommun – dessa utgör självfallet partiets verkliga kärna. Alla de anställda på högre nivå i de olika socialdemokratiskt kontrollerade affärsföretagen och ideella rörelserna, antalet direktörer, funktionärer och ombudsmän måste uppgå till flera tusen. Till detta kommer tjänstemännen i den högre statliga byråkratin och kommunala förvaltningen vars arbete har en mer politisk karaktär och där många har sitt arbete tack vare politiska meriter. (I detta skikt har naturligtvis de borgerliga partierna stor dominans, men antalet socialdemokrater i detta skikt räknas i tiotals procent. Under alla förhållanden blir det flera hundra personer.) Som kronan på verket kommer alla politiskt anställda i den socialdemokratiska pressen. Räknas dessa grupper samman gör man upptäckten att grupper över tiotusen av socialdemokratins aktivister tillhör dessa grupper. Och antalet aktiva var ju inte alltför stort.

Redan av en sådan schematisk och grov sammanräkning och sammanställning framgår det att antalet aktiva arbetare i arbetarpartiet måste vara försvinnande litet. Frågan är om det bland de som aktivt är med och påverkar politiken genom ett regelbundet engagemang finns några arbetare över huvud taget. Det finns ett antal undersökningar om detta som bekräftar resultatet av en enkel sammanräkning.

LO-tidningen har gjort en stickprovsundersökning som redovisas i nr 4 och 5 -82 av tidningen. LO-tidningen sammanfattar vad de kommit fram till:

”I kommuner och i partier är det medelålders, relativt välutbildade och välbeställda män, ofta tjänstemän i offentlig förvaltning som styr tillsammans med heltidsanställda politiker och ett växande skikt organisationsproffs, som avdelats politiska uppdrag för sin organisations räkning.

För direktörer i handelskamrar och branschföreningar eller ombudsmän i partier och intresseorganisationer har politiken blivit en kvalificerad deltidssyssla, en del av den yrkesmässiga verksamheten. Numera kan man vara förtroendevald i hela sitt liv. Denna utveckling avspeglas i vårt stickprov. Det är yrkespolitiker på hel- och deltid och tjänstemän som har den beslutande makten i de socialdemokratiska församlingarna.- Jag har en känsla av att arbetarna blir färre inte bara i partiarbetet, utan också inom sidoorganisationer som ABF, KF osv säger Skånes LO-ordförande Einar Ericsson.” ”När LO-tidningens siffror publicerades förra gången (för 3 år sedan) var resultatet för Värmlands del nedslående. På poster där det borde ha suttit metall- och skogsarbetare fanns det mest yrkespolitiker, arbetsförmedlare, lärare och läkare”. ”Bara en av totalt undersökta s-församlingar har arbetarmajoritet. I exempelvis partidistriktets styrelse finns inte en enda arbetare. I Skåne är det inte stort bättre. För tre år sedan gjorde LO-tidningen en liknande undersökning. Redan då var arbetarrepresentationen dålig. Sedan dess har den blivit sämre i ungefär hälften av de undersökta församlingarna.”

Dystra som siffrorna är så talar ändå inte LO-tidningen om hela sanningen. De pekar visserligen på hur statistiken överdriver den fåtaliga arbetarrepresentationen i SAP. När de behandlar Skåne skriver de:

”I SAP-distriktets styrelse är bara 2 av 15 arbetare. Det är samma nedslående resultat som i den förra undersökningen. Av fullmäktigeledamöter är det endast 41 % som fortfarande står i produktionen . . . Hälften av ledamöterna är visserligen LO-anslutna men många av dem är inte längre verksamma i sina gamla jobb. 16 har blivit kommunalråd, lika många har blivit ombudsmän, 3 är riksdagsmän, l fastighetschef och en arbetsförmedlare. Även i Skåne innehåller landstingets s-grupp många avhoppare. Hälften av de socialdemokratiska ledamöterna – 55 personer – är LO-anslutna. Men av dessa har 25 blivit kommunalråd, ombudsmän etc. Idag är dock drygt var fjärde landstingsledamot arbetare”.

Men de glömmer bort att de arbetare som är kvar efter att kommunalråd och ombudsmän med falsk varubeteckning rensats ut inte heller står i produktionen i de flesta fall. De är fackliga förtroendemän på betald arbetstid enligt förtroendemannalagen. Artiklarna finns naturligtvis inte publicerade för att driva på ”proletariseringen” av SAP utan som ett led i kampen om de politiska posterna. Fackföreningsbyråkratin håller på att bli undanskuffade av de högre tjänstemännen från SAP:s ledande organ ur de valbara posterna till kommuner, landsting och riksdag. Arbetarparti utan arbetare?

Bilden klarnar ytterligare om vi går till en artikel som publicerats i tidskriften Arkiv nr 7 – 8, ”De fyra demokratiska partierna och den frånvarande arbetarklassen”. Här är underlaget från 1970 men utvecklingen har entydigt gått i samma riktning – arbetarna armbågas ut från socialdemokratin. I några tabeller visar artikelförfattaren klassammansättningen i de olika partierna.

Det kännetecknande för samtliga partier 1970 var att arbetarnas andel sjönk ju högre upp i partiet man kommer. För socialdemokratin var det frågan om en extrem tendens, l % av befolkningen tillhör kategorin större företagare, högre tjänstemän. 35 % av de regionala förtroendemännen inom socialdemokratin tillhörde denna grupp. Dvs att den rena överklassen var överrepresenterad 35 ggr i de ledande organen på denna avgörande nivå. Där avgörs t ex vilka som skall till riksdagen.

Arbetarna var 23 % fastän de är en majoritet av befolkningen. Vad gäller antalet medlemmar var dock arbetarna fortfarande i klar majoritet inom partiet. Men även här döljer rubriken ”arbetare” folk som inte gör ett handtag i produktionen utan är fackliga förtroendemän på heltid, fackliga funktionärer osv. För att klargöra de verkliga förhållanden skulle man tvingas följa upp varje enskild individ som betecknar sig själv arbetare i undersökningen.

Liksom giftet i naturen anrikas överklassen i SAP ju högre upp i näringskedjan man kommer. Bilden bekräftas om man tittar på kommuner och landsting. I kommuner fördelar sig de förtroendevalda till de kommunala uppdragen så att socialgrupp l utgör 1/4, socialgrupp 2 utgör 1/2 och socialgrupp 3 utgör 1/4. Landstingspolitikerna fördelar sig på socialgrupper så att socialgrupp l utgör 44 % av landstingsledamöterna och 35 % av nämndledamöterna, socialgrupp 2 utgör 47 resp 55 %. Socialgrupp 3 utgör 9 resp 10%.35 Uppdelningen är inte partivis men tendensen är ändå så kraftig att SAP måste vara en del av den.

Att fackfunktionärer, redaktörer, riksdagsmän och andra småborgare dominerar den socialdemokratiska partiapparaten och politiken är inget nytt fenomen. Detta faktum är ju den materiella grunden till arbetarrörelsens urartning och övergången till försvar för kapitalism.

Dessa herrar lever i en annan värld än den vanlige arbetaren. De lever av istället för arbetarrörelsen. Vad som hänt under de sista årtiondena är dock något annat. Istället för en parasitär byråkrati och funktionärskår som kontrollerar ett parti av arbetare har vi idag ett parti med en stor arbetarbas men med en djupgående omvandling av förhållandet mellan de olika skikten i partiet. Arbetarna, de som står i produktionen, är inte längre aktiva. Partiets aktiva medlemsbas består istället av fackliga funktionärer, ombudsmän av olik slag, yrkespolitiker och tjänstemannagrupper. I själva ledningen finns ett mycket tungt inslag av ren överklass. Banden till arbetarklassen går dels via den fackliga byråkratin, dels genom en vanlig partiaktivitet som bekostas av stat och kommun. Hela partiets klassammansättning har förskjutits uppåt ett steg samtidigt som banden till arbetarklassen töjts ut och blivit mer administrativa, manipulerande. Arbetarrörelsen har blivit en rörelse för försäljning och manipulering av arbetskraft.

Detta är inget speciellt svenskt. Det italienska kommunistpartiet t ex har inte mer än 25 % arbetare i regionala kommittéer. 19% av delegaterna till en regional kongress nyligen var arbetare. PCI har 40 000 delegater i nationella, regionala och kommunala församlingar. 120000 partimedlemmar lever av partiapparaten eller ”rörelsen” (kooperativ,kulturföreningar etc) eller så är de anställda i förvaltningar som PCI administrerar. Av 12000 sektioner finns 800 i fabrikerna. 1945 kom 90 % av sektionernas sekreterare kom från arbetarklassen, idag kommer ca 20 % från arbetarklassen.(36)

Samma sak återkommer i land efter land. Arbetarklassen har som individer i stor utsträckning lämnat den politiska scenen i Västeuropa, under den låga konjunkturen. De socialdemokratiska och stalinistiska arbetarpartierna håller på att bli folkpartier med en massbas i den fackligt organiserade arbetarklassen. Ibland slår denna utveckling igenom kvalitativt genom högerutbrytningar typ de italienska och engelska socialdemokratiska partierna. Där blir omvandlingen total. De skrumpnar ihop till rent borgerliga partier och klipper av banden till fackföreningsrörelsen.

Socialdemokratins bas

Vad som är speciellt svenskt är att utvecklingen nått så pass långt. Man börjar närma sig slutstationen där skillnaden från ett borgerligt parti som den argentinska peronismen som baserar sig på fackföreningar är utsuddad. Men man är inte där ännu.

Socialdemokratin kan inte drabbas av en total genomklappning av den typ som drabbade de borgerliga partierna i den tyska Weimarrepubliken i början av trettiotalet. Hela deras enorma ideologiska apparat, kontrollen över fackföreningsrörelsen, pensionärerna, alla sido- och underorganisationerna som Konsum, ABF och Reso gör att de har en mycket stabil bas som direkt är beroende av partiets existens. Å andra sidan har de under snart 100 år ackumulerat ett förtroende inom arbetarklassen. Under denna tid har partiet inte haft mer än 4 partiledare. Det är ett symtom på dess hållfasthet. Jämför det med den fart med vilken borgerligheten förbrukar sina partiledare. Det är också typiskt för en byråkrati. Den kräver stabilitet och inga tvära kast inom partiet. För att rasera det förtroendet behövs det mer än några års regeringsinnehav. Till detta krävs långa och hårda klasstrider. Det behövs en ekonomisk och social kris som är mycket hårdare än dagens. Det krävs framför allt att det växer fram ett nytt arbetarparti.

Men denna styrka, och denna karaktär av arbetarklassens parti har som förutsättning den socialdemokratiska kontrollen över fackföreningsrörelsen. En sprängning av fackföreningsrörelsen skulle betyda början till slutet för socialdemokratin. Bryts navelsträngen med facket kommer partiet att bli ett rent borgerligt parti -med borgerligt program och politik, med borgerliga medlemmar och ett folkligt stöd likartat Centerns idag eller Folkpartiets arbetarliberaler under fyrtiotalet.

Förborgerligande och byråkratisering

Socialdemokratins förborgerligande har lett den in i en ond cirkel. Centraliseringen och byråkratiseringen av fackföreningsrörelsen, ersättandet av en socialistisk skolning med borgerliga värderingar, av politisk och facklig kamp med samarbete mellan storföretagen och arbetarrörelsen, har alla samverkat till denna utveckling. Men det finns mer djupgående, samhälleliga förklaringar till varför SAP alltmer förlorar sin karaktär av arbetarparti.

Socialdemokratins sociala bas har långsamt gröpts ur. Antalet svenska arbetare inom storindustrin har minskat ordentligt under 60- och 70-talet. Bruksorterna i Mellansverige och Norrland som varit socialdemokratins stabilaste bas har lagts ner eller minskat i betydelse. Invandrarna utgör ca 15 % av Metalls medlemmar men 20 – 30 %av de största avdelningarna (och ca 40% i Södertälje)37. Under senare hälften av 60-talet stod invandringen för omkring 25 % av nyrekryteringen till industrin.(38) Samtidigt har den sociala rörligheten varit stor. Arbetare har klättrat uppåt på samhällsstegen och delvis ersatts med invandrare och folk från landsbygden.

Samtidigt har de naturliga, samlande arbetarklassmiljöerna brutits ner (som Majorna i Göteborg, Söder i Stockholm), och ersatts av sovstäder och villaförorter. På de stora industriarbetsplatser har personalomsättningen varit enorm. På en stor industri som Volvo-Göteborg har en personalstyrka omsatts som varit många gånger större än antalet anställda under åren efter 1965. Allt detta har sammantagit brutit ner förutsättningarna för en levande, politisk arbetarkultur.

Grundorsaken till arbetarrörelsens förborgerligande har naturligtvis varit den oavbrutna förbättringen av levnadsförhållanden för arbetare. Ett faktum som inom stora delar av arbetarklassen tolkats som ett resultat dels av kapitalismens inneboende styrka och dels en frukt av socialdemokratins klassamarbete. Se timförtjänsten för vuxna arbetare 1914-74 i Therborn ”Klasstrukturen i Sverige”.

Den allvarligaste effekten av denna utveckling har varit att det socialistiska klassmedvetande! nästan utrotats ur arbetarklassen. Vad som återstår hos de bredare skikten inom arbetarklassen är en identifikation med SAP som ett arbetarparti som försvarar deras intressen inom marknadsekonomins ramar.

Den ökade sociala rörligheten och invandringen förklarar också det till synes motstridiga fenomenet att väljarna å ena sidan har polariserats mellan blocken, dels att klassröstningen å den andra har tunnats ut under det sista årtiondet. Arbetare som blivit tjänstemän tenderar till en viss del att fortfarande rösta på SAP/VPK. Samma sak gäller för tjänstemän från arbetarhem. Samtidigt har nytillskottet från landsbygden och andra skikt ökat antalet arbetare som på grund av föregående klassbakgrund röstar på de borgerliga partierna. Klassmedvetande får man inte då man går in genom fabriksporten. Det är snarare en effekt av de totala sociala sammanhangen (social bakgrund, boendemiljö, uppfostran, skola osv.) Den sociala skolningen in i arbetarklassens traditioner och värderingar bröts ner under efterkrigstiden.(40)

Byråkraternas mötesplats

Sammanfattningsvis kan man säga att dagens SAP är en slags byråkratiernas mötesplats. Antalet partifunktionärer är mycket lågt. 1969 fanns endast ca 90 partianställda ombudsmän.(41) Till
detta kommer de ”rena” politikerna, riksdagsmännen och kommunalråden. Runtom dessa grupperas fackföreningsbyråkratin, funktionärer i de olika rörelserna (Konsum m fl), de högre tjänstemännen, och delar av den statliga och kommunala byråkratin.

Det sammanhållande kittet i denna ”rörelse” är inte längre något slags program, vare sig socialistiskt eller reformistiskt, utan dessa skikts egna sociala intressen och behov att försvara och förbättra sin sociala position. Dessa innefattar naturligtvis deras behov av att behålla kontrollen över de olika rörelserna och fackföreningarna och att bli återvalda till de olika parlamentariska församlingarna.

Ett lysande exempel på detta är den ”skattereform” som socialdemokratin kommit överens med mittenpartierna om att genomföra. För inkomstgrupperna under 50 000 innebär överenskommelsen förutom andra pålagor en direkt skattehöjning. Gruppen omfattar framför allt deltidsarbetande arbetarkvinnor, men alla med en normal arbetarinkomst kommer att förlora på ”reformen”. Även om de formellt får några tusen i skattesänkning skall dessa arbetare bekosta den höjning av arbetsgivaravgiften som krävs för att finansiera underskottet på 9 miljarder som uppstår tack vare skattelättnaderna för de rika. De stora vinnarna blir de högre tjänstemännen – ombudsmän, yrkespolitiker, byråkrater i statsförvaltningen, chefredaktörerna. Företagare som har kunnat göra mycket stora avdrag fåren viss försämring,42 men landets arbetare och lägre tjänstemän blir de stora förlorarna.

En sådan ”reform” hade varit omöjlig att genomföra för 20-talets socialdemokrati. Idag har den ingen aktiv partikader från arbetarklassen som säger stopp och protesterar. Det enda som hörs är lite försynt mummel i LO-tidningen och fackförbundspressen om att förslaget har en fördelningspolitisk profil som drabbar breda arbetargrupper på de rikas bekostnad. Men av detta drar man slutsatsen att de rika och högavlönade istället skall hålla igen i nästa avtalsrörelse, en from önskan och fria fantasier.

Fackföreningsbyråkratin vet med sig att ”reformen” kommer att drabba deras medlemmar men de egna fördelarna är för stora för att man skall bekämpa förslaget. Idag finns ändå ingen aktiv, organiserad arbetaropinion, som kan ta effektiv kamp mot förslaget.

IV LÖNTAGARFONDER

Löntagarfondsförslaget är ett annat exempel på ett förslag som enbart kan förstås utifrån socialdemokratins förändrade medlemskår. Det visar att den socialdemokratiska byråkratin fått en sådan tyngd och omfattning att den ställer sig som en social grupp i motsättning inte bara till arbetarklassens historiska strävanden (avskaffandet av kapitalismen och klassamhället) utan också (inom systemets ramar) till borgarklassens strävanden.

Den kampanj som den förenade borgerligheten dragit i gång mot löntagarfonder är ingen ploj för att uppnå kortsiktiga valtekniska fördelar. Den överväldigande delen av borgerligheten, dess partier och andra intresseorganisationer upplever fackföreningsbyråkratins nya framstötar som ett verkligt hot. De är rädda att drängen skall äta dem ur huset.

Socialdemokratins patetiska försäkringar om att de visst inte är ute efter att krossa kapitalismen utan tvärtom vill stärka marknadsekonomin klingar för döva öron. Landets företagare, den enskilde kapitalisten struntar naturligtvis blankt i om de som de tror skall ta ifrån dem makten över företagen härskar över en marknads- eller en planekonomi. De är inte förälskade i någon abstrakt marknadsekonomi utan i sina egna privilegier och sin egen makt.

För den socialdemokratiska byråkratin har löntagarfonderna varit Columbi ägg den – politiska trollformeln som skulle lösa de politiska problem som de hittills inte lyckats lösa. Idéen är skräddarsydd för ombudsmän, fackpampar på heltid, kvartsfigurer i LO-distrikten och i kommunalpolitiken. Fonderna skulle vara ett sätt att flytta fram byråkratins positioner utan att utmana systemet i sig trodde man. Vad man inte tog med i beräkningen var att stora företagargrupper upplevt arbetsrättsreformerna under 70-talet som ett djupt ingrepp i deras suveräna rätt att fritt förfoga över kapital och arbetskraft. Och bakom fackpampen skymtar arbetarna som kan få idéer i huvudet av allt tal om medbestämmande och insyn. Många företagare fruktar att drängen, fackbyråkratin, steg för steg skall göra sig till herre i huset. Rätten att fritt bestämma över investeringarna är den avgörande, den nästan allt annat bestämmande delen av kapitalets makt. Denna rätt känner de till som hotas av fackbyråkrater som kombinerar MBL, styrelserepresentation och andra finesser från arbetsmarknadens juridik med politiskt inflytande via SAP och dessutom aktieinnehav. ”Droppen urholkar stenen, inte genom sin tyngd men genom att ofta falla” säger det gamla romerska ordstävet.

Vad innebär förslaget?

I löntagarfondsdebatten sammanpressas hela socialdemokratins dilemma inför 80-talet. Man har inget alternativt politiskt program till det borgerliga. Socialdemokratin har inget program som skulle kunna bryta de nuvarande utvecklingstrenderna. SAP vill ha en fortsatt hård satsning på marknadsekonomin och storföretagen. Men detta förutsätter en ordentlig omfördelning av landets resurser från arbete till kapital.

I de avgörande politiska frågorna – försvaret, skatterna, skötseln av statliga bolag – finns det en grundläggande enighet mellan de ”fyra demokratiska partierna” som de skämtsamt brukar kallas. Denna enighet kommer säkert att brytas upp när den ekonomiska krisen hårdnar. Redan idag har samförståndet mellan arbetarbyråkratin och de borgerliga partierna brustit vad gäller formerna för omfördelningen från arbete till kapital. Borgarna vill försämra sjukförsäkringen, a-kassan och pensionerna. Idag är det inte politiskt gångbart för socialdemokratin att göra detta. Istället vill socialdemokraterna höja momsen.

En gång i tiden var det otänkbart för socialdemokratin att införa skatt på dagligvaror. Det drabbade den arbetande befolkningen direkt. När man ändå införde den var det först under försäkringar om att den var tillfällig och att den snart skulle avskaffas igen. Utvecklingen gick i en annan riktning. Från en skatt på några procent till över tjugo procent.

En socialdemokrati i regeringsställning kommer att ”tvingas” införa en rad ”tillfälliga” pålagor på arbetarbefolkningen som kommer att utvecklas på samma sätt som momsen. Socialdemokratin inser att de inte kan ha samma politik för en blomstrande och uppåtstigande kapitalism som för en i nedgång och kris. Några nya omfördelningsreformer går inte längre att göra, de är ju redan gjorda på de viktigaste områdena: sjukförsäkringen (från friska till sjuka arbetare), pensionerna (från unga till gamla arbetare) och a-kassan (från arbetande till arbetslösa). Man kan vinna kortsiktiga framgångar genom att gå emot borgarnas nedskärningar på dessa områden. Men som politiskt program är det alltför magert. En sista stor omfördelningsreform skulle vara en omfördelning från arbetare utan barn till arbetare med barn. Men en sådan reform inom barnomsorgens område är idag helt omöjlig om man inte bryter med kapitalet och radikalt ändrar på förhållandet mellan ekonomins offentliga och privata sektorer, genom att göra den privata storföretagsverksamheten till offentlig verksamhet. Att helt kompensera barnfamiljerna för alla kostnader för barnen (en mycket kraftig höjning av barnbidragen, förlängning av föräldrapenningen, utbyggnad av förskolorna till behovstäckning skulle ha utgjort de viktigaste beståndsdelarna i en föräldraförsäkring) skulle kosta tiotals miljarder kronor i dagens ekonomiska system. Det skulle förutsätta en expanderande kapitalism i så fall.

Istället skulle löntagarfonder bli 80-talets reform. Förslaget om löntagarfonder kom från LO i början av 70-talet för att lösa problemen med ”övervinsterna” och den solidariska lönepolitiken. Denna politik gick i korthet ut på att arbetare i framgångsrika och vinstrika företag inte skulle utnyttja hela det ”utrymme” som fanns inom företaget till löneökningar. Istället skulle de vara ”solidariska” med arbetare i andra industrier och se till att de själva inte fick mer än de.

Tre målsättningar

På LO-kongressen 1976 satte man tre mål för löntagarfonderna:

• De skulle stödja den solidariska lönepolitiken. Genom att företagen fick avstå en del av sin övervinst till fonderna skulle det vara lättare att få arbetarna att avstå från löneökningar i de framgångsrika företagen.
• De skulle motverka makt- och förmögenhetskoncentrationen.
• De skulle ge löntagarna medinflytande på de olika arbetsplatserna.

Enligt Meidner som var huvudutredare fanns det ett mer djupgående skäl till löntagarfondsförslaget, nämligen att förhindra en upprepning av strejkvågen som kom i början av 70-talet. Uppenbart såg då fackbyråkratin fonderna som en fortsättning på de olika arbetsrättsreformerna som just genomförts, en fortsatt förstärkning av deras samhälleliga ställning. Så kom förslaget också att uppfattas av stora delar av borgerligheten. Genom den fortsatta nergången i industriinvesteringarna kom under slutet av 70-talet en ny målsättning att dominera debatten, målsättningen att öka det ”kollektiva” sparandet för att öka industrins investeringar. Ett annat, men mindre fint sätt att säga samma sak är att höja utsugningsgraden av den svenska arbetskraften.

Utredningen arbetade utifrån dessa målsättningar och resultatet blev boken Arbetarrörelsen och löntagarfonderna. Den har antagits både på LO:s och SAP:s kongresser under 1981. I denna bok slår man fast grundproblemen, nämligen att kapitalets profiter är för små. Man har tom gjort en deklaration om hur pass små (otillräckliga) de är. Investeringarna måste under 80-talet öka med 30%.43 Det betyder att en normal arbetarfamilj måste avstå ytterligare omkring l 000 kr i månaden för att kapitalismen skall överleva. Naturligtvis uttrycker SAP och LO inte det på det här råa och öppenhjärtliga sättet. Man säger helt enkelt att det arbetarna måste avstå från är l O 000 per år i framtiden. Trots att detta är precis vad landets arbetare gjort sedan 1976 har krisen i investeringarna bara förvärrats.

Vinster m m totalt i miljarder kronor

-74 -75 -76 -77 -78 -79 Totalt Vinstdel. totalt 1974-79 lönt.-fond
Resultat 16,5 11,5 11,7 3,3 9,3 16,4
Eget kapital 83 93 102 104 113 126
Vinster 17 13,8 13,6 10,2 14,2 18,7 =87,5
Vinst över 15 % av eget kapital 6,9 4,4 4,5 2,9 6,2 7,4 =32,3 6,5
Vinst över 20 % av eget kapital 4,9 2,8 3,2 2,0 5,1 5,5 =23,5 4,7

Vinst och eget kapital är beräknade som i LO/SAP:s fondförslag. Den första posten, Resultat, är vinster minus förluster. Den visar bl a att 1977 och -78 var svåra förlustår främst inom de stora krisbranscherna. Det är också förlusterna som svarar för de stora resultatvariationerna vinsterna förändras betydligt mindre 

Fonderna skall finansieras dels genom en höjning av ATP-avgiften, dels genom att 20 % av ”övervinsterna” skulle föras över till fonderna. Med övervinst menar man en avkastning som är över 15-20% på det investerade totalkapitalet. LO/SAP har sagt att det är rimligt med en l 0 % vinst på investerat kapital, men då får man lägga till inflationen. Enligt LO-tidningen 20/21 -82 skulle företagen fått avstå mindre än l miljard om året i övervinstbeskattning om LO/SAP-förslaget varit genomfört under den andra hälften av 70-talet. Mot detta skall ställas de miljarder som löntagarna skulle ha fått avräknat på sina löner om ATP-avgiften höjts.(44)

Varför har man just denna finansieringsmodell? Bert Lundin fd ordförande i Metall svarar på denna fråga i LO-tidningen nr 5 -81. egna anteckningar (citat)

Med bred uppslutning menar här Bertil Lundin uppenbart människor typ sin bror Volvodirektören och inte de som arbetar i företagen. Han vill ha storfinans och företag med på denna nya idé.
Hur skall fonderna byggas upp? 50% skall förvaltas av de anställda på de enskilda företagen, dvs i praktiken de lokala fackföreningarna, både från LO och de olika tjänstemannafacken. Den andra hälften skall förvaltas av 24 regionala fonder uppbyggda länsvis. Sedan har utredningen lagt fram två alternativa förslag om hur representanterna till dessa fonder skall utses. Alternativ 1 är genom löntagarval, dvs i val till fonderna där alla som har ATP-poäng har rösträtt. Alternativ 2 är genom fackliga val. dvs genom den ”demokratiska” beslutsprocessen vi har i våra fackföreningar idag (där t ex fackliga oppositioner är förbjudna att ställa upp med egna samlingslistor) inom Metall.

Vad säger då Bert Lundin om detta i samma intervju?

”Jag uppfattar det som ett alternativ (dvs löntagarval) som kommit till för att lugna de röster som kommit fram under debattens gång och de som gått upp i falsett”.

Under alla förhållanden blir det fackbyråkrater och ev kommunalpolitiker som kommer att få ”förtroendet” att spekulera med arbetarnas pengar på börsen. Egentligen borde ju storföretagsamheten och börsspekulanterna vara nöjda. Miljarder kommer att tillföras börsen. Pengarna kommer att investeras av amatörer på området. Vad har en fackordförande att sätta emot en Wall eller Wallenberg när det gäller att spela på börsen? Men som alla vet är de måttligt intresserade. Istället har SAF gått ut i en ursinnig kampanj mot fonderna.

Kapitalets motattack

Om grundorsakerna till denna kampanj (som också utnyttjas som en rasande kampanj mot allt vad progressiva krafter och arbetarrörelse heter) är rädsla för att fackföreningsbyråkratin skall bli en alltför mäktig faktor i samhället och på sikt undergräva det nuvarande kapitalets makt, finns det saker i förslagets tekniska utformning som skrämmer upp stora företagargrupper. De två viktigaste rör äganderätten och rösträtten till aktier – själva stommen i den enskilde kapitalistens makt.

Enligt det första förslaget ”bör den hittillsvarande möjligheten att ge ut aktier med olika rösträtt upphävas.”(45) Det låter oskyldigt, men om det infördes skulle det få stora negativa återverkningar på möjligheterna att med bara en liten del av ett företags aktiestock kontrollera företaget.

Idag finns olika typer av aktier på börsen. För vissa företag finns t ex A och B-aktierna, som nominellt är lika mycket värda men B-aktien har t ex bara en tusendel av A-aktiens röstvärde. Det möjliggör för finansfamiljerna att med tillräckligt med A-aktier kontrollera företag utan att för den skull ha en särskilt stor del av det totala kapitalet i bolaget.

SAP vill inte i sig undergräva Wallenberg och de andra finansfamiljernas makt på det här sättet utan föreslår att systemet med A- och B-aktier skall förbjudas för framtida nyemitteringar av aktier. Men det kommer att försvåra för nya finanshajar att tränga sig fram. I så motto har förslaget en konservativ tendens. Wallenberg själv har ju också legat mycket lågt i debatten.

Det andra förslaget är att en facklig initiativrätt införs där facket skall kunna tvinga ett företag att nyemittera aktier om det anses företagsekonomiskt nödvändigt att införskaffa mer riskvilligt kapital. Anledningen till att fondförslaget tar med detta är den samma som gör företagarna hysteriska över det. Utredningen skriver:

”Även om alla ekonomiska skäl – såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska – talar för att företagen borde öka sitt aktiekapital, kan de nuvarande ägarnas krav på oinskränkt kontroll i vissa fall leda till att man avstår från en både möjlig och behövlig kapitalförstärkning.(46)

Förslaget hotar alltså de nuvarande ägarna av företag med att de kan förlora kontrollen genom fackets krav på att aktiekapitalet ökas och att löntagarfonderna därefter köper upp dessa nya aktier då de nuvarande ägarna inte kan uppbåda tillräckligt kapital. En kapitalist föredrar naturligtvis ett företag som går dåligt som han själv kontrollerar än ett som går bra men som han inte kontrollerar.

Om det utifrån borgarklassens ståndpunkter finns goda skäl att bekämpa fonderna till förmån för den gamla vanliga aktiemarknaden finns det från socialistiska utgångspunkter ännu bättre skäl att vara emot löntagarfonder.

Arbetarrörelsen har varit emot kapitalismen av fyra huvudskäl:

För det första så snedvrider produktionen för profit sättet på vilket samhällets resurser används. Krigsmateriel, och onödiga lyxprylar tillverkas samtidigt som många i världen lider brist på det nödvändiga. USA:s hundar äter sammanlagt mer kött än alla Indiens svältande hundratals miljoner. Hundarnas husse efterfrågar hundmat och kan betala för den. De svältande barnen i Indien efterfrågar också kött med de kan inte betala för den. Alltså svälter barnen ihjäl och hundarna fetmar. Allt som kan tillverkas med tillräcklig vinst tillverkas, allt som inte kan tillverkas med vinst tillverkas inte. I kapitalets upp och nedvända värld blir reklam och marknadsföring nyttiga och närande verksamheter. Barnomsorg och sjukvård blir onyttiga och tärande.

För det andra ger konkurrensen på marknader mellan de olika kapitalen upphov till en enorm centralisering och koncentration av makt och ägande till ett litet fåtal. Ekonomin kontrolleras till slut av ett mycket litet antal företag. Hela samhällslivet får rätta sig efter dessa företag.

För det tredje sker det ett direkt slöseri med mänskliga och samhälleliga resurser. Miljontals människor går arbetslösa endast därför att deras arbetskraft inte kan utnyttjas med tillräcklig hög vinst för företagen. Konkurrensen på marknaden gör att deras arbetskraft inte efterfrågas, samtidigt som maskiner och fabriker står outnyttjade och det finns stora behov att täcka genom en ökad produktion av nyttigheter.

För det fjärde fördelas konsumtionen ojämnt. De som jobbar hårdast och har de smutsigaste och farligaste jobben får den sämsta lönen. Det är den översta femtedelen av befolkningen som svarar för den största delen av ”överkonsumtionen” utöver det nödvändigaste i samhället.

Löntagarfonderna kommer inte att rucka på någonting av detta. Tvärtom kommer de att förvärra marknadsekonomins och konkurrensens skadliga effekter. Som det står i utredningen: ”Fonderna skall köpa aktier, och skall eftersträva en god avkastning på sitt kapitalinnehav.” Köpa aktier och god avkastning är kursiverade i originalet. Ledande representanter för SAP har vid många tillfällen försäkrat att syftet med fonderna är att stärka näringslivet och marknadsekonomin. En lösning av krisen kräver ett brott på arbetarnas villkor med marknadsekonomi och storföretagsamhet och övergång till en planerad ekonomi under de arbetandes kontroll.

SAP:s och fackföreningsbyråkratins lösning med löntagarfonder innebär en satsning på marknadsekonomin -samma marknadsekonomi som är roten till krisen. Löntagarfonder skulle drabba landets arbetare hårt, sänka deras levnadsstandard, öka arbetslösheten och sätta den sista spiken i fackföreningarnas roll som försvarare av arbetarklassens omedelbara intressen. En analys av förslagets konsekvenser visar detta.

Konsekvenserna

l. Enligt förslaget skall löneavgifter tas från alla företag men bara investeras i de mest lönsamma, de som ger en god avkastning. Pengar kommer att pumpas ur krisbranscherna och pumpas in i de lönsamma företagen. Nedläggningen av krisbranscherna kommer att påskyndas. Eftersom löntagarfonderna inte kan öka den totala efterfrågan kommer investeringarna (om det blir några) i de lönsamma företagen också att plocka bort jobb. Företagen kommer att automatisera, datorisera och robotisera för att utföra samma produktion med mindre mängd arbetare. Löntagarfonderna kommer att stjäla arbeten i två ändar – dels genom snabbare nerläggning av krisföretagen, dels genom att de framgångsrika företagen plockar bort arbetstillfällen genom sina investeringar.

2. Maktkoncentrationen i näringslivet kommer att öka. Oftast är de mest lönsamma företagen de stora och medelstora. Dit kommer löntagarfondspengar att gå i den mån de överhuvudtaget kommer att gå till industriinvesteringar. Småföretagen får betala kakan men inte äta den. Förslaget kommer alltså att ytterligare förstärka koncentrationen och monopoliseringen av näringslivet.

3. Löntagarfonderna kommer inte åt roten till det onda, tvärtom. Företagen vägrar att investera på grund av att efterfrågan på deras produkter inte är tillräckligt stor och därför att vinsten på satsat kapital är för låg. Efterfrågan och därmed utvecklingen inom industrin bestäms i sista hand av utvecklingen på världsmarknaden. Mer än hälften av industriproduktionen går på export och exportefterfrågan kan inga löntagarfonder i världen öka. Istället kommer en svensk åtstramning (genom att arbetarna tvingas avstå en del av sin lön till fonderna) att dra sitt lilla strå till stacken för att få ner den totala efterfrågan i världsekonomin och därmed förvärra överproduktionskrisen.

4. Samtidigt kommer löntagarfonderna att öka den mängd kapital som finns tillgängligt för spekulation. Redan idag har företagen miljarder som de saknar tillräckligt lönsamma investeringsobjekt för. Bolag som sysslar med börsjobberi, fastighetsspekulation och liknande är för närvarande mer lönsamma än produktiva bolag. Och löntagarfonder skall ju investeras i de mest lönsamma företagen. Det finns inga som helst garantier för att löntagarfondernas pengar kommer att gå till produktiva industriinvesteringar.

5. Det finns inga som helst garantier för att pengarna överhuvudtaget kommer att stanna i Sverige. De stora . företagen som styr vår ekonomi investerar en allt större del av sitt kapital utomlands. Det kan visa sig vara mer lönsamt med investeringar i Thailand eller på Sri Lanka och Filippinerna. Det är fortfarande kapitalistiska, företagsekonomiska kriterier som skall styra investeringarna.

6. Löntagarfonderna sänker direkt standarden för arbetarna genom den föreslagna höjningen av ATP-avgiften som kommer att ”räknas av” i kommande avtalsrörelser. SAP har redan intecknat arbetarnas löner ganska kraftigt innan de ens fått regeringsmakten. ”Marginalskattereformen” skall finansieras genom en direkt höjning av skatten för de allra sämst ställda plus att resten av höginkomsttagarnas skattelättnader skall betalas genom höjd arbetsgivaravgift med några eller någon procent som skall räknas av i avtalsförhandlingarna. Momsen har de lovat höja, vilket direkt kapar reallönen. Allt detta i en vikande världsekonomi. Det börjar lukta ganska kraftigt om den socialdemokratiska politiken.

7. Fackföreningarna kommer att utvecklas till en ny slags kapitalgrupp som Israels Histadrut med intressen rakt motsatta arbetarnas. Redan idag har en vanlig arbetare knappt någonting att säga till om i sin egen fackförening. Alla viktiga beslut ligger på LO:s förbundsstyrelse och välbetalda ombudsmän. Fackföreningsbyråkratins omvandling till kapitalförvaltare skulle ge dödsstöten åt fackföreningarna som vi känner dem. Även om det är en process som skulle ta årtionden skulle ändå färdriktningen vara klar. Alla rester av demokrati som fortfarande finns kvar i facket skulle byråkratin tvingas strypa. Hur skall man annars kunna driva igenom nedläggningar och rationaliseringar för att skapa ”den goda avkastningen” som löntagarfonderna och deras förvaltare skall sträva efter?

Om socialdemokratin verkligen menar allvar med sitt prat om att öka arbetarnas inflytande och bryta den privata maktkoncentrationen hade de kunnat göra det flera gånger om utan att det kostat staten eller ens en enskild kapitalist ett öre. De hade kunnat använt ATP-fonderna för att köpa upp företagen istället för att låna ut fonderna till dem. De hade kunnat avskaffa de stora kapitalgruppernas bestämmanderätt över de aktier som de har nergrävda i sina olika familjestiftelser – aktier värda hundratals miljoner som dessa familjer använder för att kontrollera svensk industri utan att de formellt sett äger ett öre av dessa stiftelser. De hade kunnat avskaffa uppdelningen i A- och B-aktier för att något minska den privata maktkoncentrationen. De hade kunnat avskaffa de antifackliga lagarna som kraftigt beskär fackets möjligheter att verkligen arbeta för inflytande och makt. Men något av detta har de uppenbart inte en tanke på att göra och deras prat om löntagarfonder som ett medel att bryta den privata maktkoncentrationen klingar därför falskt. Vad skall man säga om en person som envisas med att använda nagelfil för att fälla ett träd istället för den yxa som ligger framme?

Från socialistiska utgångspunkter är saken enkel. Förstatliga storbolagen och banker under fackets kontroll (och se till att arbetarna får kontroll över facket). Det finns ingen anledning vårtor de stora finansfamiljerna skall ersättas två gånger om: dels genom alla de vinster de sugit ur företagen, dels genom att få betalt för det företag som byggts upp genom arbetarnas slit. Beslagtar man 32 finansfamiljers aktieinnehav så har samhället i praktiken kontroll över storföretagen. De ?-nå aktieägarna kan lösas ut eller till och med få betala aktierna som en slags obligation så att de likställs med de som sparat på bank.

Två masker

Den socialdemokratiska byråkratin har två ansikten, eller rättare sagt två masker en vänd mot arbetarklassen och en annan mot borgarna.

I löntagarfondsfrågan försöker SAP å ena sidan övertyga landets företagare om att förslagets nästan enda syfte är att få landets arbetare att avstå en del av sin lön för att stärka näringslivet och marknadsekonomin genom att aktiemarknaden tillförs friskt kapital. Å den andra vänder sig SAP till landets arbetare för vilka man utmålar fonderna som ett sätt att skaffa löntagarna ökat inflytande på jobbet och bryta den privata maktkoncentrationen i näringslivet.

För den lägre fackliga byråkratin och de förtroendevalda utmålar man dessutom fondförslaget som det som skall lyckas där MBL har misslyckats. Det skall befästa det lokala fackets makt gentemot företagsledningar och nuvarande aktieägare. Till detta ändamål har de också dragit fram en skrämmande dokumentation om den privata maktkoncentrationen. I deras utredningar och skrifter – de två viktigaste är Arbetarrörelsen och Löntagarfonderna och Framtid för Sverige – varnas i nästan socialistiska termer för privatkapitalismens fördärvlighet.

Men när det gäller fondfrågan har den socialdemokratiska byråkratin blivit ett offer för sin egen propaganda. Sådant har hänt förut. När Palme & Co utmålade MBL som århundradets reform som helt skulle kullkasta maktförhållandena på arbetsmarknaden var de också offer för sin egen retorik. De frammanade förhoppningar som förslagen inte kunde infria. Men till skillnad från arbetsmarknadslagarna har de nu storkapitalet emot sig. Och arbetarna klarar de inte av att mobilisera för frågan. Den saknar trovärdighet.

Arbetarna stänger inte av TV:n när Palme beskriver fonderna som ett sätt att få arbetarna att avstå sin lön till aktieköp. Det undgår inte företagarna att Metallarbetaren och LO-tidningen
förutom detta också frammålar förslaget som ett medel för att sätta kapitalet på plats och ge fackbyråkratin en plats i solen. Genom denna dubbla argumentationen förlorar fondfrågan all trovärdighet.

Socialdemokratin kommer att tvingas till reträtt på reträtt för att svära sig fri från alla fula misstankar om att man överhuvudtaget menar någonting med fondförslaget. Det hela är en utmärkt illustration till socialdemokratins dubbla karaktär – ett borgerligt arbetarparti – och en utmärkt illustration till socialdemokratins nya utvecklingsfas. Socialdemokratin saknar förmåga att mobilisera sina anhängare för förslag som endast är ett uttryck för byråkratins snäva kastintressen. Opinionsmätningarna i fråga, som naturligtvis är vinklade beställningsarbeten från olika företagarföreningar, tyder på att endast 5 – 6 % av befolkningen ger förslaget sitt helhjärtade stöd.(47) Och även om mätningarna är vinklade så ger de ett hum om vart vinden blåser. Även om den socialdemokratiska byråkratin har stora ekonomiska resurser väger de lätt när storkapitalet verkligen satsar. Då kan miljarderna rulla i SAF:s propaganda-apparat. Och med radio/TV och stora delar av pressen i borgarnas händer hamnar byråkratin i underläge i kampen om den allmänna opinionen. Det enda som skulle kunna kontra SAF:s offensiv vore en massaktivitet på landets arbetarplatser. Men det går naturligtvis inte att entusiasmera vanliga arbetare för ett förslag som innebär att de skall sänka sin lön till förmån för företagare, fackpampar och yrkespolitiker. Socialdemokratin måste hitta andra frågor att driva under 80-talets valkampanjer.

V ARBETARRÖRELSEN UNDER 80-TALET

Borgarna brukar tala om ”det hemska 80-talet”. Hemskt kommer det att bli. Frågan är om det kan komma någonting gott av det hemska. Kan arbetarklassen utnyttja kapitalismens kris för att själv ta över samhällsmakten eller kommer krisen att sluta i krig, massförstörelse och civilisationens undergång? Det val som en gång Rosa Luxemburg ställde arbetarrörelsen inför är fortfarande aktuellt:

”Vi står inför detta val: antingen imperialismens triumf och förödelse för all kultur som i antikens Rom – förödelse, avfolkning, degeneration, en väldig begravningsplats; eller socialismens seger.”

Den första frågan som måste ställas är:
Kan de nuvarande partierna på något sätt lösa den nuvarande krisen eller kommer andra krafter att träda fram? Det kanske inte finns något utrymme för ett socialistiskt alternativ.

Marxismen är ingen spådomskonst eller den exakta förutsägelsens vetenskap som astronomi. Den kan bara peka ut de olika alternativen som är möjliga och de troliga utvecklingsalternativen. Historien är inte förutbestämd. Den avgörs av styrkeförhållandena mellan klasserna. Och klassernas styrka avgörs i sista hand av vilka partier och organisationer klasserna lyckas skapa åt sig för att tillvarata sina intressen.

Man får inte heller glömma bort att partier och föreningar som en gång bildades av klassen utvecklas och har en egen dynamik som inte är parallell med klassens utveckling. Ett parti är aldrig ett ”rent” uttryck för en klass intressen. Intressena förmedlas alltid av individer och grupper av individer. Och dessa individer och grupper kan utveckla särintressen skilda från klassen, kan spjälkas av från den klass som de en gång kom från eller drogs till. De kan ge uttryck för intressen som är direkt motstridiga de som partiet en gång bildades för att tillvarata. Historien är fylld av sådana omvandlingar. Bolsjevikpartiets urartning och förvandling till sin motsats är ett exempel. Den socialdemokratiska byråkratin med sin bas i individer och skikt som står utanför arbetarklassen och som är främmande för den är ett annat. Istället för att vara en hjälp på vägen har partiet förvandlats till ett hinder som måste övervinnas.

Vi har här pekat på hur de svenska partierna utvecklats och vilken sammansättning de har idag. För de tre borgerliga partierna gäller att de inte har någon form av aktiv, folklig massa. De är statssubventionerade tjänstemannapartier till stor del. Skillnaden mot 30-talet är särskilt stor när det gäller socialdemokratin. Partiet har tappat nästan hela sin aktiva bas av arbetare i produktionen. SAP har säkert en mobiliserbar reserv i alla de hundratusentals fackliga förtroendemän som skolas upp genom de fackliga apparaterna. Men idag återfinns inte dessa som grupp bland de aktiva partiarbetarna. Genom sin nuvarande struktur och sociala sammansättning är samtliga fyra partier knappast livsdugliga i en situation av mycket skärpt klasspolarisering. Idag är det LO och SAF som får träda in som ”surrogat” partier och mer direkt stå för klassintressena. Haken är bara att när det gäller LO så företräder byråkratin inga proletära klassintressen. Byråkratin träder in i klassens ställe och talar i dess namn. Som social grupp står den närmast tjänstemän i mellan och (oppositioner. Sett i ett historiskt perspektiv företräder den kapitalets intressen inom arbetarklassen.

Politisk splittring

Vad vi kan vänta oss på det politiska planet är en ökad differentiering mellan de olika partierna. De små sprickor som finns idag kommer att vidgas. Även om samtliga partier är inbitna försvarare av kapitalismen kommer de att slåss om hur det skall gå till. Redan idag står det klart att den politiska kampen mellan dessa partier kommer att gälla formerna för åtstramningspolitiken – inte om den skall föras utan hur. Den viktigaste skillnaden är att socialdemokraterna idag av historiska skäl är uppknutna till en rad sociala reformer som a-kassa, sjukkassa och pensioner. Deras politiska förtroende bland arbetarna vilar bland annat på att de av arbetarna upplevs som garanter för dessa reformer. Även om socialdemokratierna på tusen och ett sätt är uppknutna till staten, storbolagen och marknadsekonomin så kan de inte gå till frontalangrepp mot dessa reformer. Det skulle kosta för mycket förtroendekapital bland arbetarna. Därför kommer SAP troligen i mycket högre grad än borgarna att lita till att inflationen gröper ur löner och levnadsstandard för de breda löntagargrupperna. Inflationen aren mer svårgripbar fiende än en regering som sänker sjukersättningar och ger skattelättnader till små och stora företagare.

Dessutom kommer de rena gåvorna till företagen att öka under täckmanteln att rädda jobb.
Men genom samtliga politiska partiers över- och medelklassbas har det byggts in en svår motsättning i hela det politiska systemet som står hindrande i vägen. Det hjälper inte företagen att arbetarklassen flås för att pengarna istället skall konsumeras av improduktiva tjänstemän och statsbyråkrater. Och det är vad som håller på att hända. Två exempel är skattereformen och subventionerna till villaägarna.

Skattereformen över för ca 9 miljarder till de redan välbeställda. Men det minskar inga budgetunderskott eller höjer vinstnivån i företagen. Utvecklingen av subventionerna till villaägarna visar på samma sak. Där får de en del av bostadsbidragen, hälften av räntebidragen och alla skattesubventioner när det gäller boendet. Och det är en tredjedel av villaägarna, den mest välbärgade som får lejonparten. Bara under 1982 beräknas kostnaderna bli nästan tjugo miljarder för statskassan i uteblivna skatter och i utbetalda bidrag till villaägare. Och det hjälper inte heller upp några budgetunderskott och inte höjer det några vinster heller.(48)

En annan motsättning som är inbyggd i det politiska systemet är de enorma summor som olika politiska påtryckningsgrupper lyckas utveckla i bidrag till fallfärdiga industrier. Bara mellan åren 74/75 och 79/80 så ökade industristödet med 17 miljarder.(49) Sett från arbetarklassens ståndpunkt är naturligtvis denna skattesubventionering att föredra framför nerläggning eller importtullar. Men på sikt så förvärrar den lönsamheten för totalkapitalet genom att kapital som inte ger tillräcklig eller negativ avkastning inte förstörs. Och det är inte alltid fackföreningarna som går i spetsen när det gäller att pytsa in skattemedel i fallfärdiga företag.

Bankerna riskerar fruktansvärda förluster om ett storföretag inställer betalningarna. Många småföretagare ruineras när en jätte faller. I många fall har de innestående fordringarna på många hundratusen eller miljoner som går förlorade vid en konkurs. Och detta skapar i sin tur en kedja av konkurser och betalningsinställelser. Skogsägarnas hårda grepp över Centern förklaras av detta fenomen. Uteblivna skattemedel till utkonkurrerade massafabriker skulle drabba Centerns partimedlemmar hårt.

Ränteutgifterna för skatteskulden är en annan inbyggd motsättning i systemet. I sig är en stor statsskuld ingen katastrof rent nationalekonomiskt. Men rent politiskt innebär det att en stigande del av skatterna går till att medelst ränteutbetalningar berika de som har råd att låna pengar till statskassan – överklassen och den övre delen av medelklassen. Det ökar klasspolariseringen i samhället. För budgetåret 1982/83 beräknas statens ränteutgifter vara 39 miljarder kronor.(50)

Lägger man ihop bidragen till villaägarna, ökningen av industristödet och ränteutgifterna så har man i praktiken täckt budgetunderskottet på 76 miljarder för 1982/83. Eftersom statsskulden var mycket liten när borgarregeringen trädde till så ser man hur absurt talet om att landet lever över sina tillgångar är. Hela budgetunderskottet kan förklaras av bidrag och räntebetalningar och rena gåvor till företag, medel- och överklassen. Detta samtidigt som landets arbetare i de flesta fall fått reallönen sänkt med mer än tusen kronor i månaden.

En borgerlig regering som såg till systemets långsiktiga intressen och inte till de enskilda borgarnas levnadsstandard skulle självklart ha klämt åt arbetarna t.o.m. hårdare än den nuvarande borgarregeringen. Men den hade inte förstört statsfinanserna genom gåvor och subventioner till medel- och överklassens konsumtion. Man hade inte slängt ut tiotals miljarder på företag som ändå inte kunde överleva, utan sett till att höja vinstnivån drastiskt för de företag som verkligen går bra. Man hade inte heller försökt hålla arbetslöshetssiffrorna nere utan sett till att verkligen använda arbetslösheten som ett medel att sätta pli på arbetarklassen för att öka produktiviteten och minska kostnaderna för företagen. En sådan strategi skulle haft en chans att sätta industrierna på fötter, på kort sikt. Till skillnad från Chiles industri så är ju den svenska till stora delar fortfarande relativt konkurrenskraftig och en mycket kraftig omfördelning mellan arbete och kapital skulle ha kunnat ge exportindustrin en sådan puff att de förlorade hemmamarknaderna skulle ha ersatts och överträffats.

Sex farliga kurvor

Av de sex farliga kurvorna som nationalekonomerna brukar ta upp för att visa på krisen i ekonomin, är det ingen som inte kan föras tillbaka på den internationella utvecklingen. Den faktor som ligger till grund och delvis styr de andra kurvorna i ekonomin är industriinvesteringarna. De har sjunkit i de flesta industriländer som en direkt effekt av att kapitalismen är i en nedåtgående fas. (Se Sten Ljunggrens artikel i detta nummer).

Världsmarknaden stagnerar, det råder överproduktion inom många av ekonomins sektorer, vinsterna är inte tillräckligt höga eller efterfrågan tillräckligt stor för att företagen skall anse det lönsamt att investera i nya fabriker. Istället investeras det i produktivitetsförbättringar (nyare maskiner, datorer, robotar etc). När produktiviteten ökar mer än produktionen gör, då stiger arbetslösheten. Efter varje nergång i konjunkturen under 70-talet har arbetslösheten inte gått tillbaka utan ”stabiliserats” på en högre nivå som i sin tur stigit ännu mer vid den följande lågkonjunkturen. Idag är arbetslösheten 30 miljoner i OECD-området (samtliga imperialistiska stater). Arbetslösheten skapar i sin tur ett tryck på statsbudgeten (vars struktur varit anpassad till en expanderande kapitalism och ökande skatteintäkter) genom att skatteintäkterna från de arbetslösa går förlorade samtidigt som statens sociala utgifter ökar.

Enligt en socialdemokratisk utredning kostar varje försäkrad arbetslös staten ca 90 000 genom bidrag och uteblivna skatter.(51) Förtidspensionerade och ej anslutna till a-kassan kostar inte lika mycket. Men tar man hänsyn till att företagens uteblivna överskott (vinst inom kapitalismen), kapitalförstöringen och andra kostnader på grund av arbetslösheten så måste slutkostnaden för samhället bli i genomsnitt betydligt högre än 100 000 kr per arbetslös. Enligt beräkningar som gjorts skulle varje arbetslös på sikt öka sjukhuskostnaderna med mer än 50 000.(52) Beräknat på LO-tidningens siffror på den verkliga arbetslösheten (580 000) skulle alltså redan nu den svenska arbetslösheten kosta statskassan mer än 50 miljarder kronor.

Kostnaderna för arbetslösheten i västvärlden har alltså stigit fruktansvärt under det sista decenniet. Även om man sätter den genomsnittliga kostnaden för samhället så lågt som 100 000 per arbetslös (en alldeles för låg siffra om man adderar ihop de olika kostnadsposterna) skulle den för hela den imperialistiska världen ligga på 3 000 miljarder kronor.

Budgetunderskottet driver i sin tur på inflationen och ränteläget som gör det än mer olönsamt att investera i industrin. Arbetslösheten, budgetunderskottet och inflationen pressar på så sätt ner arbetarnas reallön. Deras köpkraft minskar, vilket i sin tur ytterligare minskar efterfrågan på världsmarknaden, vilket ytterligare pressar ner industriinvesteringarna osv. I länder med en stark och kämpande fackföreningsrörelse har arbetarna mött pressen på sin köpkraft med facklig kamp och på så sätt lyckats hålla uppe lönerna. LO:s oförmåga (eller snarare ovilja) att försvara LO-kollektivets reallön märks på ett reallönefall på omkring 10%. Åtstramningar för att skära ner budgetunderskottet skapar ytterligare arbetslöshet osv. Hela systemet är inne i en ond cirkel.

I ena änden av cirkeln går industriinvesteringarna ner och driver alltså på alla andra negativa kurvor. I andra änden löses blandningen (inflation, budgetunderskott etc) ut i en ständigt stigande arbetslöshet. För vanliga människor är saker som budgetunderskott, handelsbalans och investeringar, abstraktioner som inte påverkar deras politiska beteende i någon högre grad. Inflation, sjunkande reallöner och arbetslöshet är därmed direkt gripbara storheter.

Inflation och arbetslöshet

Inflationen ger utslag i form av sjunkande reallöner och en omfördelning av samhällets rikedomar från dem som arbetar till dem som lånar och spekulerar, En långsamt sjunkande, istället för en långsamt stigande reallön, rubbar naturligtvis tilltron till det politiska systemet bland breda löntagarskikt. Om det också skall rubba deras tilltro till kapitalismen som ekonomiskt system, krävs ett medvetet ingripande från ett revolutionärt arbetarparti med tillräcklig styrka för att nå ut till de centrala delarna av befolkningen med sitt budskap. Men säkerhetsmarginalerna är höga. Det behövs betydligt mer än en 10 % sänkning av reallönen för att det politiska systemet i sig skall svikta. Smärtgränsen för arbetarklassen som helhet när det gäller reallönesänkningar går nog snarare vid 35 % och en bit bortom än vid 10 %. Annat är illusionsmakeri.

Samma sak gäller arbetslösheten. Redan idag är den verkliga arbetslösheten över 10% i många imperialistiska länderna, utan att det fått katastrofala konsekvenser för de etablerade politiska partierna. Men effekterna här är betydligt mer komplicerade än vid en ”enkel” reallönesänkning.

En ökad arbetslöshet leder till en ökad misstro mot det politiska systemet som sådant och öppnar därmed möjligheterna för en revolutionär politik. Men det leder samtidigt till en försvagning och begynnande upplösning av arbetarkollektivet samtidigt som det minskar arbetarklassens vikt i systemet som helhet.

De verkliga, hårda, massiva attackerna på arbetarna tar sin utgångspunkt just i de arbetslösa. Med stridbara, kämpande fackföreningar är det svårt för kapitalet att slå mot arbetarna i produktionen och pressa tillbaka deras positioner. Företagsägarna går istället omvägen via de arbetslösa. Genom urholkning av arbetslöshetsstödet vinner de ett dubbelt syfte. Dels minskar de totalkostnaderna för arbetskraften, dels kommer arbetslösheten att framtona som ett verkligt hot för de arbetare som har arbete. På detta vis kan de öka pressen på de arbetande genom att motståndet mot omplaceringar, rationaliseringar och andra försämringar minskar. En ökad arbetstakt föredras framför arbetslöshet med kanske en halvering eller mer av den disponibla inkomsten som följd. Företagens utrymme för ren utpressning mot stat, kommun, fack och den enskilde arbetaren ökar. Om vi inte får fortsätta att förpesta miljön, om vi inte får höja arbetstakten, om vi inte får avskeda var tionde, etc, ja, då lägger vi ner så alla blir arbetslösa. Det är den ständiga visan som kommer att sjungas om och om igen. Här kommer det att uppstå en djup klyfta mellan de borgerliga partierna å ena sidan och socialdemokratin å den andra.

De borgerliga partierna är kluvna i sin inställning till arbetslösheten. Å ena sidan är de stigande arbetslöshetssiffrorna en politisk black om foten för dem när de har regeringsansvaret. Å andra sidan inser de att det är ”nyttigt” med stigande arbetslöshet av de förut angivna skälen. Blir arbetslösheten alltför stor kommer de att se stora delar av sin folkliga väljarbas överge dem – för alternativ till höger eller vänster. Dess politik kommer logiskt att gå ut på att i första omgången slå mot de redan arbetslösas understöd och rättigheter. En sänkning av de direkta bidragen, ökade krav på ”rörlighet” för att överhuvudtaget kombinera bidrag med en ökad ovillighet att ”rädda” jobb genom ökade statliga subventioner, kommer att förbli huvuddragen i varje borgerlig regerings arbetsmarknadspolitik.

Den offentliga sektorn

I andra hand kommer en sådan regering att slå mot den s k offentliga sektorn. Dvs inte mot polis, militär, den högre och lägre statliga och kommunala byråkratin, utan mot arbetarbefolkningens sociala rättigheter. ”Vi har inte råd” kommer stridsropen från borgerligheten att ljuda. ”Vi måste satsa på produktiv industri. Vi måste sätta en gräns för den tärande offentliga sektorn – mindre till sjukhus, barnomsorg, pensionärer, skolor etc.” Men denna offentliga sektor är ingen homogen helhet. Grovt kan man urskilja fem sektorer inom den offentliga sektorn:

Den första är rena transfereringar. Barnbidrag, bostadsbidrag, räntebidrag. pensioner, a-kassa etc. Det är bara ett sätt att skattevägen omfördela den privata konsumtionen. På köpet drar de med sig en viss statlig och kommunal byråkrati och administration.

Den andra är transfereringar som går till olika företag. Den vägen har över 100 miljarder vandrat över till sk krisdrabbade industrier under 70-talet. Stödet till jordbruket är ett annat exempel.

Den tredje är kostnaderna för den egentliga borgerliga statens upprätthållande: militär, polis, statsförvaltning, domstolsväsen. Denna sektor är till stora delar rent parasitär och är i sista hand till för att garantera borgarklassens herravälde.

Den fjärde är de affärsdrivande verken och statsföretagen. Exempel televerket, posten (som ger stora vinster i kraft av sin monopolställning) och varven, LKAB och liknande f d privatföretag (oftast kraftiga förlustföretag) som staten köpt av olika politiska skäl. Dessa har den viktiga ideologiska funktionen för borgarna att i praktiken visa på ”socialismens” oförmåga att upprätthålla produktionen effektivt. Genom ett förvandlingsnummer i den högre skolan så förvandlas alltså svenska varvs- och stålföretag från exempel på privat företagsamhets misslyckande till kapitalismens överlägsenhet över socialismen. Mellanledet är miljardöverföringar från de skattebetalande löntagarna till de konkursmässiga kapitalisterna.

Den femte är produktionen av olika slag av nyttigheter som sjukvård. undervisning, åldringsvård, barnomsorg och vägunderhållning. Det är en produktion som till viss del undandragits marknadslagarna och där tjänsterna tillhandahålles i första hand efter behov, gratis eller till mycket starkt subventionerade priser, som inte har någon direkt koppling till marknadspriset.

Borgerlighetens väg

De borgerliga partierna kommer att skära in på sektor l och kommer att dra in på det selektiva stödet i sektor 2 (det räddade ju en del arbetstillfällen, om även till stora kostnader) och istället omfördela det till allmänna, generella bidrag, gåvor och skattelättnader till alla företag. Sektor 3 kommer de istället att stärka. Byråkratin kommer att fortsätta att expandera, i sektor 4 kommer vi få se en ”effektivisering”, krav på vanliga företagsmässiga lönsamhetskriterier skall gälla även för de statliga företagen. Annars riskerar de nerläggning eller utförsäljning till privat kapital. Sektor 5 kommer att utsättas för hårdhänta nedskärningar, bantningar och rationaliseringar för att i största möjliga mån anpassa dem till marknadsekonomin. Delvis undantaget kommer att vara de delar som tjänar företagsamheten mer direkt.

Socialdemokratins väg

Socialdemokratin kommer delvis att ha andra intressen att försvara. Dels har de en bas i byråkratin i de delar som kommer att drabbas av attacken på den offentliga sektorn. Arbetsmarknadsdirektörer, sjukhusdirektörer, rektorer kommer att sitta med kniven i hand för att skära bort sjukvårdsbiträden, lärare och förskollärare. Men inte förrän de tvingas av politiska diktat. De två snabbast expanderande facken, Statsanställda och Kommunal, skulle få se många av sina medlemmar bli arbetslösa vilket skulle slå mot fackföreningsbyråkratin. Dessutom har socialdemokraterna en mycket stor del av sin väljarbas i dessa sektorer. Samma sak gäller ”tjänstemannafacken”. I sista hand kommer även socialdemokratin att skära här. Men alltid ett steg efter borgarna och utbasunerat som ett ”mindre ont” än en borgerlig åtstramningspolitik. Socialdemokratin kommer hela tiden att vara ett steg efter borgarna. Den blir borgarnas skugga. Kontraster mot 50- och 60-talet, då vi egentligen hade fem socialdemokratiska partier i landet, kommer att bli stor.”

Vi kommer att uppleva paradoxen att ju värre krisen blir desto aggressivare kommer de borgerliga partierna att slå fram det kapitalistiska budskapet, samtidigt som socialdemokratin kommer att bli allt blekare om nosen i brist på egna handlingsalternativ.

Hela strukturen på SAP, dess sociala sammansättning, traditioner och band med storföretagssamhet och stat gör att ett handlingsprogram som anvisar en väg ut ur krisen, som överskrider marknadsekonomins ramar, är stängd för dem.

SAP kommer att sakna en politik för att vända den växande arbetslösheten (denna är ju direkt förbunden med den imperialistiska världsekonomins nuvarande utvecklingsfas och kan bara brytas om man bryter med denna). Det kommer att sakna en politik för att angripa det växande budgetunderskottet utan att samtidigt angripa arbetarna. De kommer därmed också att sakna en långsiktig politik för att vända krisen inom den offentliga sektorn, (rättare sagt inom vissa delar av den offentliga sektorn).

Vinst och nytta

Det samhällssystem som vi lever i, en marknadsekonomi dominerad av ett fåtal storföretag och kännetecknat av en extrem ojämlikhet när det gäller ägande, makt och konsumtion, har som drivkraft dessa storföretags strävan efter maximal vinst. För att det skall finnas pengar till ”den offentliga” sektorn – pengar till sjukhusvård, undervisning, daghem etc – måste bomber, bilar och kosmetika tillverkas och försäljas med vinst. Detta har inget att göra med att det ena är varor och det andra är tjänster. Men i en kapitalistisk marknadsekonomi är den privata, vinststrävande sektorn en förutsättning för den offentliga servicen. Det går inte att försvara den offentliga sektorn utan att bryta med marknadsekonomin.

Teoretiskt är det möjligt att vända på hela systemet och fortfarande ha kapitalismen kvar. Skolor, sjukhus och vägverk kan drivas som privata företag som konkurrerar på marknaden och försöker sälja sina tjänster med vinst. Från denna privata, ”produktiva” sektor av ekonomi hämtas de skatter och avgifter som finansierar den offentliga sektorn. En offentlig sektor som består av att bilar, tv-apparater etc tillhandahålles gratis eller till starkt subventionerade priser.

Arbetarrörelsen har drivit igenom att en rad nyttigheter undandragits marknaden. Sjukhusvård avgörs inte idag i Sverige efter betalningsförmåga och om sjukhuset kan göra en vinst på operationen. Borgerligheten själv har i de flesta fall genomfört ett obligatoriskt och gratis undervisningssystem. Sjukvård och skolväsen är planerade och delvis styrda efter sociala behov. Även om naturligtvis kapitalistiska värderingar, prioriteringar och lönsamhetsnormer till stora delar fortfarande präglar denna del av den offentliga sektorn. I takt med att krisen förvärras kommer också kraven från borgerligheten om att omvandla delar av denna offentliga sektor till en direkt del av marknadsekonomin att bli allt högljuddare. Betalningsförmågan kommer då att avgöra om du skall räddas till livet eller inte.

För en människa som inte är fullständigt förgiftad av den dominerande borgerliga lönsamhetsideologin står det klart att sjukhusarbete inte är mindre nyttigt än bombplanstillverkning eller att utförandet av en teaterpjäs inte är improduktiv och onyttig medan tillverkning av cigaretter är produktiv och nyttig. Det är bara den som är fångad i de kategorier och lagar som styr vårt nuvarande samhälle, som kan upphöja dessa perversa värderingar till något naturbeständigt och för alla tider giltigt.

Socialdemokratins tragik är att den ifrågasätter dessa normer utan att ifrågasätta det samhällssystem som ger upphov till dem. Den står inför en konflikt mellan två skilda normsystem som den inte kan lösa annat än genom dess egen undergång.

VI KOMMANDE KRAFTMÄTNINGAR

Under 80-talet kommer den nedåtgående trenden för den kapitalistiska världsekonomin inte att kunna vända utan ett nytt historiskt nederlag för Västeuropas arbetarklass i nivå med 30-talets. Idag har borgerligheten ingen möjlighet till detta. Den försöker istället med de bakvända reformernas väg, att steg för steg rulla tillbaka arbetarrörelsens historiska landvinningar. På detta sätt hoppas de kunna bygga upp ett allt gynnsammare styrkeförhållande inför en slutgiltig kraftmätning. På grund av de oerhörda reserver som imperialismen förfogar över, inte bara materiella utan också politiska, genom arbetarrörelsens förborgerligande och inlemmade i det borgerliga systemet har krisen fått en långdragen och icke-katastrofal karaktär. I det imperialistiska systemets svagaste länkar i Västeuropa – Portugal, Spanien och Grekland – har borgarklassen klarat av övergången från historiskt utlevade diktaturer till mera moderna borgerliga demokratier tack vare de socialdemokratiska och kommunistiska partiernas kontroll över den organiserade arbetarrörelsen i dessa länder. En totalkonfrontation mellan klasserna uppsköts på detta sätt. Men den kommer förr eller senare. I övriga länder i Västeuropa har borgerligheten klarat åttiotalet genom att låta olika regeringsalternativ slitas ut. Danmark och Storbritannien är de mest typiska exemplen – inte bara för att krisen där slagit hårdare än i en rad andra europeiska länder utan p g a den regelbundenhet med vilken de olika regeringsalternativen avlöst varandra. Först nu börjar den engelska krisen ge utslag i form av förändrade politiska konstellationer. En polarisering äger rum i Labourpartiet: dels genom högerutbrytningen SDP (socialdemokraterna) dels genom att vänsterflygeln stärkts och fatt mer organiserade former.

Facket och arbetarvänstern

I Sverige har krisen fortfarande inte slagit igenom med full kraft. En arbetarklass som haft världens högsta levnadsstandard sätts inte i full rörelse för att den mister 10 % av den.

I inget annat land har fackföreningsbyråkratin en sådan stark ställning – både gentemot arbetarna och gentemot kapitalet. I industrins nyckelsektorer är den fackliga organisationsgraden nästan 100%. Fackföreningsrörelsen är inte splittrad efter nationella, religiösa eller politiska grunder. Det som får den borgerliga demokratin, parlamentarismen, att fungera är inte arbetarnas tilltro till den borgerliga demokratins välsignelser i första hand, utan fackföreningsbyråkratins förmåga att dämpa, stävja eller avleda all militant facklig kamp på arbetsplatserna som på kort eller mellanlång sikt hotar systemets stabilitet. Och här har Sverige antagligen världsrekordet.

Den springande punkten är att det idag inte finns någon facklig vänster i bred skala på de svenska arbetsplatserna. Socialdemokratins hegemoni har bara hotats under kortare perioder på ett smärre antal arbetsplatser de senaste åren. Det enda viktiga undantaget är Hamnarbetarförbundet där en traditionellt miltant arbetargrupp kastats ut ur Transport av fackföreningsbyråkratin. Men idag finns det inget politiskt alternativ till socialdemokratin som bärs upp av något slag av arbetarvänster på de stora arbetsplatserna. Och det är den avgörande skillnaden mellan 30-talets och 80-talets situation på den svenska partipolitiska scenen. Därför finns det också ett visst utrymme för en den gradvisa tillvänjningens politik när det gäller att driva tillbaka arbetarna, sänka deras standard, försämra de sociala förmånerna och stärka den lagstiftning och statliga apparat som är direkt riktad mot arbetare som försöker ta tillvara sina klassintressen. Till dess att en sådan arbetarvänster formerats på nytt, och ett nytt arbetarparti byggts upp med denna vänster som grund, har också den svenska borgarklassen och dess drängar inom socialdemokratin, ett relativt stort utrymme för att under varierande former låta arbetarna bära krisens ekonomiska och sociala kostnader.

Ingen av de fyra borgerliga partierna eller socialdemokratin har presenterat, eller kan på allvar presentera ett program som kan få fart på den svenska kapitalismen. Tvärtom kommer arbetslösheten att öka under 80-talet av strukturella skäl. Budgetunderskottet och därmed krisen inom den s k offentliga sektorn har de inget radikalt botemedel för.

Det tryck på lönenivån som de 30-miljonerna de 100-tals miljoner arbetslösa eller undersysselsatta i den s k tredje världen) utövar, kommer att pressa ned de svenska lönerna också. Framför allt genom den senila och förkalkade karaktären på den svenska fackföreningsrörelsen och avsaknaden av ett brett arbetaravantgarde ute på de stora fabrikerna som skulle kunnat organisera ett motstånd. Stora delar av den svenska textil- och varvsindustrin har redan lagts ner utan att någon bred opposition mot fackföreningarnas katastrofala agerande i dessa sektorer uppkommit. Stålindustrin håller på samma sätt att delvis skrotas ner. Gruvnäringen har mörka framtidsperspektiv. Även inom dessa sektorer har frånvaron av ett brett arbetaravantgarde och byråkratins strypgrepp över facket varit avgörande faktorer för utvecklingen. Och det kommer att ta tid innan något sådant växer fram. Eiserockupationen är ett lysande undantag.

Av ingenting blir ingenting. Denna gamla filosofiska devis gäller också för politiken. Ett spontant, desperat uppblossande motstånd, utan politiska perspektiv kan inte rädda några jobb i det långa loppet. Endagarsstrejker, uppvaktningar, demonstrationer är inte tillräckliga kampmetoder för att förhindra nerläggningar av industrier med tusentals anställda. På sin höjd kan de bromsa förloppet. I de flesta fall har de enbart tjänat som säkerhetsventil för fackbyråkratin. Genom att visa att man gör något och detta något inte räcker försöker man hålla ryggen fri från kritiker inom arbetarleden. Utan några arbetarledare som organiserar motståndet så blir det inget motstånd. Ingen kamp till slutet.

80-talets kriser

Den mest troliga utvecklingen under 80-talet kan skissas som följer.

Det gamla politiska systemet kommer att hålla under ytterligare några år. Vissa smärre omkastningar är möjliga, tom troliga. VPK, kanske senare Folkpartiet kan åka ur riksdagen, därmed förlorar de partistöd och andra kryckor vilket gör en comeback svår. Dessa partiers existens är därmed i farosonen. Men säkerhetsselarna är många. Bl a har de ju kvar det kommunala partistödet i åtminstone delar av landet.

Vi kommer att fä se en fortskridande polarisering inom väljarkåren. En radikalisering, från höger och från vänster kommer också att växa fram. De nuvarande partierna är alltför förstenade för att kunna hålla detta inom sina egna ramar.

De politiska kriserna kommer tätare och blir mer svårartade. Det kommer att uppstå svårare sprickor mellan de borgerliga partierna och socialdemokratin om hur åtstramningspolitiken skall motiveras och de direkta formerna för att genomdriva dem. Det utesluter inte nya regeringskombinationer som samlingsregeringar, mittenregeringar, folkparti/SAP-regering, socialdemokratiska minoritets- eller majoritetsregering.

Politikerföraktet och missnöjet med det politiska systemet kommer att spridas och fördjupas allteftersom regeringarna lyckas eller misslyckas i sina uppsatt. (Även en lyckad åtstramningspolitik skapar naturligtvis missnöje.)

Sprickor kommer att uppstå inom fackföreningsbyråkratin när medlemmarnas missnöje växer med de ”gamla beprövade” klassamarbetsmetodernas bankrutt och oförmåga att försvara arbetstillfällen och reallöner. Samtidigt som hela den socialdemokratiska parti- och fackföreningsapparaten under de senaste åren kraftigt högervridits kommer verkningarna av krisen att tvinga arbetarna till mer radikala lösningar. Gapet mellan arbetarbyråkratin och arbetarklassen kommer att vidgas.

Spänningarna kommer att stiga i samhället mellan de olika grupperna och skikten allteftersom krisen slår. Vad som definitivt inte kan hända är att socialdemokratins massbas försvinner under den närmaste treårsperioden. Detta oavsett om de sitter i regeringsställning och administrerar en åtstramningspolitik eller om de förblir i opposition. Så länge det inte finns något klart politiskt alternativ till vänster om den kommer Socialdemokratin att i stort bibehålla sina ställningar. Detta utesluter inte en röstmässig tillbakagång efter mönster av den danska och norska socialdemokratin. Tvärtom är den trolig om de sitter i regeringsställning. Men det kommer att vara en sammantagen effekt av röstskolk, marginalväljares övergång till borgerliga partier och en liten rännil till vänster eller till nya missnöjespartier a la Miljöpartiet.

En begynnande polarisering inom själva socialdemokratin kan inte uteslutas. Tvärtom har en fortskridande högervridning av partiet som nödvändig konsekvens att det finns utrymme för en (impotent) ”vänster”strömning för att den skall behålla sin arbetarbas. Problemet är att det i dagens socialdemokrati är svårt att hitta grupper som skulle kunna bära upp en frasens socialism.

Fackbyråkrati…

Det är inte heller självklart att det är den fackliga flygeln inom byråkratin som börjar med en verklig vänsterfraseologi. Paradoxalt nog sitter dessa mycket säkrare på sina poster än politikerna. I praktiken är de högre fackliga funktionärerna oavsättliga. Det finns inte några praktiska möjligheter för en kritisk medlemsopinion att byta ut en värdelös förbundsstyrelse. För det fordras uppkomsten av ett starkt nytt arbetarparti med masstöd på de flesta större arbetsplatser. Men även för ett sådant parti vore det mycket svårt att åstadkomma en förändring ovanför enstaka avdelningar. Dels kommer de troligen att sparkas ut när byråkratin känner sina ställningar hotas av medlemmarna. Dels innebär byråkratins kontroll över själva apparaten, ombudsmännen, förbundstidningarna och stöd av den borgerliga ”allmänna opinionen” (när fronten går mot kämpande arbetare), att revolutionen i princip står på dagordningen innan de kan sparkas (om ens då).

Motsättningar kan uppstå mellan stora avdelningar och verkstadsklubbar som kommer att känna trycket från ett allt starkare medlemsmissnöje och en allt starkare facklig opposition och den högre byråkratin som ser till ”samhällsintresset”, dvs storföretagens intressen, mer direkt. Men frasradikalisering kommer inte att skjuta fart förrän byråkratin upplever ett hot från ett nytt framväxande arbetaralternativ.

… och politiker

Däremot kan politikerna/delar av dem tvingas ut i en vänsterfraseologi för att säkra sina omval när inte bara arbetarna pressar på för radikala lösningar utan även deras marginalväljare – mellanskikt av olika slag – ser sina anställningar och standard hotad.

En god tumregel är att det är mycket lättare att åstadkomma förändringar i de rent parlamentariska styrkeförhållandena än i de fackliga. Riksdagsmän och kommunalpolitiker väljs utan någon direkt, levande kontakt med sina väljare. Väljarnas åsikter formas av reklamkampanjer, TV och andra massmöten i stor utsträckning utifrån gamla, nedärvda lojaliteter. Det är lång tid mellan vallöftena och deras eventuella infrianden. Den valde står inte direkt, personligt, ansikte mot ansikte, till svars inför dem som valt honom.

För den som ställer upp i fackliga val galler hårdare villkor. Framförallt på den lägsta fackliga nivån – skyddsombud, kontaktombud, styrelser för mindre grupper, sektioner och klubbar – står den valde förtroendemannen i mer direkt kontakt med sina väljare. Och framför allt gäller det mängden och kvalitén på folket som behövs.

För att ett parti skall få 5 – 10 % av rösterna i ett riksdagsval räcker det med ett tusental partimedlemmar som ställer upp för partiet åtminstone inför valen. Kandidaterna kan vara fullständiga nollor. Det räcker med partiledaren och några dussin till som kan uttala sig inför massmedia och hålla låda i riksdagen. För att vinna stöd och leda 1/10 av fackföreningsrörelsen skulle det behövas inte bara ett par tusen utan tiotusentals aktivister -aktivister som utför ett regelbundet basarbete, är beredda att stå emot företag och fackföreningsbyråkrat!, klarar av att inte bara lotsa sig igenom arbetsmarknadens försäkringar, lagar och avtal utan även kan dra med sig arbetskamrater i påtryckningsaktioner mot företaget.

Fackföreningarna är grundbulten i hela systemet. Förlorar socialdemokratin kontrollen över dessa till socialistiska strömningar är en konfrontation mellan samhällets huvudkrafter oundviklig. Utan en arbetskraft som accepterar löneslaveriet är kapitalackumulation omöjlig om kapitalet inte övergår till en blodig diktatur och med öppet och massivt våld håller arbetarna på plats.

Vänsterns kris

Den direkta omedelbara framtiden ser alltså inte alltför ljus ut för landets arbetare. Oavsett vilken regering som kommer till makten skall de tvingas betala räkningen för krisen.

Hur ser då möjligheterna för att ett nytt revolutionärt arbetarparti skall växa fram ut?

Idag talas de ju om ”marxismens kris”. De vänsterorganisationer som bildades i slutet av 60-talet eller början av 70-talet är försvunna eller i upplösning. De enda undantagen är KPMLr och Socialistiska Partiet. Men även de två senare organisationerna har upplevt en medlemsmässig stagnation under den senaste femårsperioden. Förbundet Kommunist och Förbundet arbetarmakt har upplöst sig själva. MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet) har bara försvunnit. SKP, före detta KFML som i mitten av sjuttiotalet hade omkring 4 000 aktiva medlemmar befinner sig i upplösning och dess kvarvarande medlemmar kan räknas i hundraden och med ett program som har fler beröringspunkter med moderaternas än med marxismens. VPK riskerar att åka ur riksdagen och lever till stor del på statsunderstöd. Politiskt har VPK uppgivit alla anspråk på en självständig roll i svensk politik och definierar sig öppet som ett stödparti till vänster åt socialdemokratin.

Att denna utveckling har djupare liggande orsaker än fel och missgrepp i den förda politiken förstås om man ser till den internationella utvecklingen. I hela Västeuropa har vänstern genomgått en liknande utveckling. Grovt kan denna utveckling uppdelas i två faser.

Från den sista tredjedelen av 60-talet fram till 1976 såg vi framväxten av ett nytt fenomen på den politiska kartan. Till vänster om de traditionella arbetarpartierna växte det fram nya grupperingar. De hämtade sin främsta inspiration från det vietnamesiska folkets kamp mot USA-imperialismen.

Den kinesiska revolutionen, framför allt kulturrevolutionen fungerade som en ideologisk och. politisk attraktionspol. De traditionella arbetarpartiernas, både de stalinistiska och de socialdemokratiskas passivitet eller direkta medbrottslighet inför USA:s aggression stötte bort en hel generation från dessa partier en generation som väckts till socialistiskt medvetenhet av de nationella befrielsekamperna och sociala revolutionerna i den tredje världen, i Algeriet, på Kuba, i Indokina och det svarta Afrika. Dessa nya gruppers sociala bas fanns framför allt på universitet och gymnasier. De bars fram av en våg av segrar för revolutionen i dessa länder, och växte oavbrutet ända fram till 1975 – 76.1 vissa länder som Italien uppgick dessa grupper till tiotusentals människor och stod på tröskeln till verkliga politiska genombrott i respektive länders politiska liv.

Men sedan vändpunkten -76 har nästan alla av dessa grupper som baserade sig på olika varianter av maoism och stalinism, ibland uppblandad med vissa castristiska, eller rådssocialistiska idéer, upplösts eller reducerats till smågrupper med tiotals eller något hundratal medlemmar. Undantagen är de revolutionärt marxistiska organisationerna, Fjärde Internationalens sektioner, eller den politiskt eller ideologiskt närstående organisationer som det engelska SWP. Även en del av de stora centristiska organisationerna med en viss arbetarförankring (utan klar programmatisk bas, vacklande mellan revolutionär marxism, reformism och stalinism i olika proportioner) i Italien och Spanien har upprätthållit sina organisationer, visserligen med en viss åderlåtning. Även Fjärde Internationalens nuvarande sektioner var i mycket en produkt av samma globala utveckling som skapat de olika maoistiska och centristiska organisationerna.

En rad delvis tillfälliga internationella händelser och utvecklingstrender sammanföll för att bryta denna nya yttersta vänsterns oavbrutna tillväxt. Den första sprickan i fasaden var katastrofen i Chile. För även om Allende-regimens störtande och upprättandet av militärdiktaturen både förutsågs och varnades för av bl a Fjärde Internationalen så var kuppen inte bara ett dråpslag mot hela arbetarrörelsen i Chile utan spelade också i händerna på de krafter inom världens arbetarrörelse som stod för klassamarbete och eftergifter mot kapitalet. För varje medveten socialist som efter kuppen sa – ”Ja, ni hade rätt, det hade behövts en revolutionär politik för att avvärja katastrofen i Chile” så var det hundra inte lika medvetna som blev demoraliserade och ansåg att det är ingen idé, en socialistisk politik leder bara till katastrofer, och med detta lämnade politiken eller drogs mot mer moderata lösningar.

Det var efter kuppen i Chile som Italienska Kommunistpartiet lanserade sin ”historiska kompromiss” med det italienska storkapitalet. Händelserna i Portugal hade liknande effekter. Utvecklingen i Indokina, Pol-potregimens utveckling till en folkmordsregim, kriget Vietnam-Kina, likvideringen av kulturrevolutionen och störtandet av de fyras gäng fick liknande konsekvenser. Istället för att entusiasmera unga människor för socialistisk politik drog utvecklingen i dessa länder dem istället mot demoralisering och cynism.

Samtidigt hade dessa organisationer som stod utanför den traditionella arbetarrörelsens traditioner, både dess socialdemokratiska och dess revolutionärt marxistiska strömning, ingen verklighetsförankrad politik för de uppgifter som Västeuropas arbetarrörelse stod inför.

Dessa politiska orsaker kopplade till den nästan obefintliga eller i bästa fall svaga basen i arbetarklassen ledde fram till upplösningen eller stagnationen. En avgörande orsak var också att stora delar av dessa organisationers sociala bas blivit vuxna, de hade lämnat universitet och gymnasier, blivit läkare, lärare och socialarbetare med en social position som snarare drog dem mot borgerligheten än revolutionen. Den som var ung student och revolutionär 1970 var medelålders läkare och borgare 1980. För stora sociala grupper gäller regeln att det sociala varat bestämmer medvetandet. (Men vad som gäller för summan av individerna behöver inte gälla individen.)

På sätt och vis är det som hänt nyttigt och nödvändigt om ett revolutionärt arbetarparti skall kunna byggas upp. Det ideologiska bagage som de flesta av dessa bankrutta grupper byggs upp på var falskt och genomruttet. Försvar för Stalins terror och Maos byråkratiska diktatur kan aldrig vara någon grund att bygga upp en socialistisk organisation på. I valet mellan socialdemokratins Sverige och Tengs Kina väljer 9 999 arbetare av 10 000 Socialdemokratins Sverige. Genom de revolutionärt marxistiska organisationernas svaghet, som var en direkt följd av avsaknaden av ett socialistiskt arbetaravantgarde i Västeuropa när radikaliseringsvågen inleddes i 60-talets Europa, förgiftades en hel generation av de stalinistiska och maoistiska ideologierna. Deras elittänkande, demokratiförakt och auktoritetstro var direkt anpassade till den rotlösa överklasstudentens behov av en social identitet under sin studietid och åren direkt efter. För att motivera en arbetare att kämpa för ett klasslöst och jämlikt samhälle passar de inte alls.

Alla de tusentals som lämnat den revolutionära politiken, de som nu i lärarrummen, sjukhuskorridorer och kultursidor talar om ”socialismens och marxismens kris” när de i själva verket menar sin egen och stalinismens kris, lämnar ingen försvagad arbetarrörelse efter sig genom sin fanflykt. Den fana de släpade på var så blodsbesudlad att den inte var värd att släpa på – vare sig av arbetare eller läkare. Nej, det mesta av den s k revolutionära vänsterns styrka var luft. Den var inte förankrad i en masspraktik ute på fabriker, sjukhus och skolor. Den var inte förankrad i en klar förståelse för arbetarrörelsens erfarenheter och nuvarande uppgifter. En elakartad sekterism och intolerans var denna i upplösning varande ”vänsters” adelsmärke – en direkt funktion av dess sociala sammansättning och ideologiska fostran.

Allt har dock inte återgått till det vanliga. En avgörande skillnad finns mellan det tidiga 80-talet och det tidiga 70-talet. En skillnad som ger anledning till optimism och framtidstro.

Framtiden

För femton år sedan fanns det inga revolutionära marxister alls i vårt land. Begreppet vänster identifierades av nästan alla arbetare med stalinism. Någon marxistisk debatt och tradition fanns knappt. När vår egen organisation bildades 1969 bestod den bara av en handfull personer, utan djupare erfarenhet av arbetarrörelsen eller politik över huvudtaget. Språnget från en organisation på några tiotal till tusen personer är oändligt svårt att ta. I de flesta fall omöjligt om det redan finns organisationer som lägger beslag på de grupper som är beredda att ta steget in i ett socialistiskt parti. Språnget från tusen till tiotusen är många gånger lättare, förutsatt en korrekt och attraktiv politik, god organisation och ekonomisk och social kris som skakar om arbetarklassen och rycker upp den från sina vanliga rutiner och levnadsvanor. Socialistiska partiets utgångsläge är många gånger bättre inför 80-talet än det var under 70-talet.

Arbetarklassen kommer att pressas tillbaka under de närmaste åren. Men detta lämnar också de första större utrymmena för att bygga upp ett nytt alternativ. De första reserverna är redan förbrukade av borgerliga och socialdemokratiska politiker. Arbetarna har pressats tillbaka och de kanske kommer att pressas tillbaka ytterligare. Men utrymmet är inte obegränsat. Det kommer en punkt där bara kampens väg ses som framkomlig för allt större arbetargrupper. Revolutionärernas propaganda och organisering får ett kvalitativt större utrymme inom arbetarklassen. De kan utvecklas från en med misstänksamhet betraktad liten grupp, över en med viss stöd och än större sympati mindre strömning inom arbetarklassen, till det andra arbetarpartiet, det självklara alternativet för de som vill bekämpa kapitalet på riktigt inte bara på låtsas som socialdemokratin gör vid sina radikala tillfällen.

”Den mest förruttnade delen av det kapitalistiska Europa är den socialdemokratiska byråkratin. Den kom in i historien under Marx’ och Engels’ baner. Den förklarade att dess mål var att störta borgarklassen. Kapitalismens kraftiga uppsving tog tag i den och drog in den i sitt kölvatten. I reformens namn uppgav den revolutionen, först genom sina handlingar och senare i ord . . . Kriget kom. Socialdemokratin stödde kriget i det framtida välståndets namn. Istället för välståndet kom förfallet. Frågan var inte längre om revolutionens oundviklighet kunde härledas från kapitalismens otillräcklighet, eller om man skulle inrikta sig på att med reformernas medel försona arbetarna med kapitalismen. Socialdemokratins nya politik bestod nu i att rädda det borgerliga samhället genom att offra reformerna.

Men inte ens detta var det sista stadiet i förfallet. Den kris som nu skakar kapitalismen tvingade socialdemokratin att offra frukterna av en lång ekonomisk och politisk kamp och sålunda pressa ner de tyska arbetarna till en existensnivå där deras fäder, farfader och farfarsfäder levde. Det finns inget historiskt skådespel som på en gång är så tragiskt och avskyvärt som denna reformismens äckliga upplösning mitt bland vrakspillrorna från alla dess erövringar och förhoppningar
”(54)

Så beskrev Trotskij 1932 den tyska socialdemokratins fega kapitulation inför nazismen. Historien har snart gått varvet runt. Ett nytt världskrig, 50 miljoner döda, stora delar av Europa ödelagda blev resultatet.

Under 80-talet är möjligheterna stora att vi får se socialdemokratins historia upprepa sig, inte som fars utan som en ny tragedi. Om tragedin skall inskränka sig till den socialdemokratiska byråkratin, (i så fall i form av dess uppvaknande i ett arbetarstyrt samhälle) eller om den skall dra med sig arbetarklassen och mänskligheten i sitt fall, ett återupprepande av 30-talets Tyskland i utvidgad skala, beror på om ett nytt revolutionärt arbetarparti skall hinna växa sig tillräckligt stark och massbaserat före den slutgiltiga kraftmätningen mellan klasserna.

Inför årets val kommer Socialistiska Partiet inte att göra några spektakulära genombrott. Tvärtom. Socialistiska Partiet har fortfarande inte samlat tillräckligt mycket styrkor för att kunna kompensera de övriga partiernas miljongåvor från staten och deras monopol på TV-tid och pressbevakning.

Vänsterpartiet Kommunisterna samlar fortfarande ihop ”oberoende” socialisters och radikala arbetares röster i kraft av sina riksdagsmandat och närvaro i press och TV. Men genom vår kampanj lägger vi ytterligare byggstenar till det parti som under 80-talet åter skall ge den svenska arbetarklassen tillträde till politiken – inte som röstboskap eller råmaterial för utsugning utan som kollektivt och aktivt politiskt handlande människor.

För Socialistiska Partiet är 80-talet inte bara det ”hemska 80-talet” utan också socialismens och revolutionens 80-tal.

När reaktionen låg som tätast i Europa efter den franska revolutionens nederlag skrev revolutionens och framåtskridandets skald framför andra: ”If Winter comes, can Spring be far behind.”(55)

Och det är vårt motto också som vi kastar i ansiktet på alla cyniska reaktionärer och demoraliserade fanflyktingar.

Kent Kjellgren

NOTER

En stor del av materialet till diskussionen om förhållandet mellan partier och klasser är hämtat från tre verk som är ett måste för den som vill tränga djupare in i det svenska partiväsendet. Det är »Partier och organisationer i Sverige» av Mats Bäck, »Svenska väljare« av Sören Holmberg och »Klasstrukturen i Sverige 1930-80« av Göran Therborn. Stor flit har lags ner av gruppen kring tidskriften Zenit och Arkiv för att gräva fram material om den svenska socialdemokratin. En stor del av det som finns av vetenskapligt värde i frågan har kommit fram i artiklar i dessa tidskrifter eller i Arkivs avhandlingsserie. Att den empiriska fliten inte motsvaras av någon högre grad av politiskt omdöme är en annan sak. I politiken är gruppen hjälplös. I första hand säkert en fråga om miljöförgiftning på grund av alltför ensidigt vistande i den akademiska världen. Men säg det goda som inte för något ont med sig.

1. Detta vill socialdemokraterna, Stockholm 1982, s 42.
2. Siffrorna är hämtade från socialdemokratiska utredningar och LO-tidningen 1981-82. Främst från Arbetarrörelsen och Löntagarfonderna Tidens förlag/Stockholm 1981, s 39-50.
3. Mellanskikt är ett svårfångat begrepp men jag använder det i artikeln på samma sätt som Therborn i hans »Klasstrukturen i Sverige», s 56-77. Det överväldigande flertalet av mellanskikten återfinns inom de olika tjänstemannafacken (SACO, TCO etc).
4. Alla sifferuppgifter i avsnittet är hämtade från Göran Therborn »Klasstrukturen i Sverige l930-80«, Zenit Förlag.
5. Mats Bäck, Partier och organisationer i Sverige, Liber Förlag/Jurist och Samhällsvetarförbundets Förlags AB, Uddevalla 1980, s 70.
6. Björn Söderfeldt, De fyra demokratiska partierna och den frånvarande arbetarklassen. Arkiv nr 7-8, Lund 1975, s 71-72.
7. Sören Holmberg, Svenska väljare, Liber Förlag, Uddevalla 1981, s 329, s 325, s 352.
8. Holmberg, a.a., s 303.
9. Valundersökningar, Olof Pettersson, Väljare och vätet, SCB 1976, s 39.
10. Leon Trotsky, The Struggle against Fascism in Germany, Pathfinder Press, New York 1971, s 51, s 335,
11. Söderfeldt, a.a., s 72.
12. Torsten Österman, Förtroendet för politiker, Liber förlag. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Stockholm 1981, s 27.
13. Betänkande av Kommunaldemokratiska kommittén. Förtroendevalda i kommuner och landsting, SOU 1982:5, Stockholm 1982, 2 57.
14. Ibid., s 159.
15. Ibid., s 89-91.
16. Ibid., s 95.
17. Bäck, a.a.,, s 81.
18. Kommunaldemokratiska. a.a., s 76-77.
19. Ibid., s 80.
20. Ibid., s 104, 115, 127. Bäck, a.a.m s 101.
21. Bäck, a.a., s 99.
22. Ibid., s 100.
22. Ibid., s 100.
23. Holmberg a.a., s 27.
24. Ibid., s 209.
25. Ibid., s 27, s 209.
26. Ibid., s 149.
27. Ibid., s 30.
28. Gunnar Olofsson, Mellan klass och stat. Arkiv, Kristianstad, 1979, s 221.
29. Sven-Ivan Sundquist, Majoriteten förlorar…. Dagens Nyheter 1/11 1981 s 8.
30. Bäck, a.a., s 81.
31. Personlig skattning efter 8 år på Volvo/Göteborg. På vissa fabriker inom Volvo Göteborg har de inte ens folk till att dela ut flygblad utanför portarna.
32. Också en personlig skattning men grundad på långvarigt politiskt arbete på denna arbetsplats. Siffrorna ifrågasätts säkerligen inte av socialdemokraterna själva. De skulle få mycket svårt att visa upp dessa tio personer.
33. Erik Anners, Den socialdemokratiska maktapparaten, Askild & Kärnekull, Borås 1976, s 122.
34. Ibid., s 182.
35. Kommunaldemokratiska kommittén a.a., s 84.
36. Jag saknar uppgift för riksdagens ledamöter. Antalet arbetare är nog formellt sett större där. Dels genom att riksdagsmän som lämnade produktivt arbete för 35 år sedan fortfarande skriver sig som arbetare, dels genom att fackliga funktionärer står som arbetare på valsedlarna, l verkligheten är andelen verkliga arbetare säkerligen nästan lika med noll. Sådana som Kalle Hallgren från VPK är enstaka undantag.
37. Anna Libera, Italie: les fruits amers du compromis historique. Editions la bréche. Paris 1978, s 285-292.
38. Gunnar Persson, Den svenska arbetarklassens förändrade sammansättning och de borgerliga arbetarväljarna. Arkiv 13-14, Lund 1978, s 67.
39. Therborn, a.a., s 133.
40. För en intressant diskussion om detta se den tidigare refererade artikeln av Gunnar Persson, Den svenska arbetarklassens förändrade sammansättning och de borgerliga arbetarväljarna. Arkiv 13-14.
41. Gunnar Olofsson a.a., s 221.
42. Internationalen 44/81 s 3.
43. Arbetarrörelsen och löntagarfonderna a.a., s 64.
44. LO-tidningen 20-21, 1982, s 8.
45. Arbetarrörelsens och löntagarfonderna, a.a., s 92.
46. Ibid., s 94.
47. Dagens Nyheter 11/7 1982 s 6, »Varannan väljare är emot löntagarfonderna.»
48. LO-tidningen 19/1982.
49. Statistiska meddelanden, Budgetutfallet 1979/80. Framräknat efter dessa av Sten Ljunggren.
50. Framräknat av Sten Ljunggren. Internationalen.
51. Odd Engström Utredningsrapport nr 14, »Vi har inte råd med arbetslösheten», Stockholm 1982, s 8.
52. Internationalen 45/81, Sten Ljunggren.
53. Kenth Åke Andersson, Den svenska socialdemokratin. Röda Häften Nr 25, s 4.
54. Leo Trotskij, Permanenta Revolutionens epok. Partisan, Halmstad 1969.
55. »Ode to the WestWind« Shelleys Poems in two volumes, Everyman Library, London 1966.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/82