Etikettarkiv: Talibaner

Bomber över Afghanistan – frågor och svar

Vad har hänt i Afghanistan från tiden vid Sovjets invasion till talibanernas seger?

1978 gjorde kommunistpartiet – The Peoples Democratic Party of Afghanistan (PDPA) – en statskupp. Den lyckades tack vare kommunisternas starka inflytande i armén och flygvapnet och för att Daoudregimen bestod av en samling mutkolvar. Folk välkomnade statskuppen och PDPA åtnjöt stor popularitet, isynnerhet i städerna.

Kommunisterna utlovade sociala reformer och demokrati. Viktiga reformer, såsom fri skolgång, genomfördes också. Skolor för flickor öppnades på landsbygden och i städerna introducerades samskolor. Sjukvården förbättrades.

Men av demokratin blev det inget. Efter en bitter partistrid grep fraktionen kring Hafizullah Amin makten i PDPA. Det var människor som hade stora likheter med Pol Pot-gänget i Kambodja, och de inledde omedelbart ett massförtryck för att befästa sin makt.

Utvecklingen gick USA ingalunda förbi. Amerikanarna beslöt att påbörja en destabiliseringspolitik. Man sände vapen till landsbygdens religiösa extremister, som också backades upp av Pakistans armé. Det var i denna fälla Sovjet steg, när de gick in i Afghanistan 24 december 1979 för att avsätta Amin och tvinga PDPA till ordning (not 1). Efter det sovjetiska intåget uppmanade USA muslimerna till ett heligt krig mot kommunismen. Militären i Pakistan ville ha en saudisk prins i ledningen, men ingen kom. Istället föreslog Saudiarabien miljonären Osama bin Ladin. CIA godkände honom och han sändes till Afghanistan. Han kämpade väl. Så till exempel ledde han sina män i en attack på en samskola och dödade samtliga lärare. I USA sågs Osama bin Ladins aktiviteter med gillande.

Vad som hände sen är välkänt. Sovjetunionen förlorade den militära kontrollen och drog sig tillbaka 1989. Ett nytt inbördeskrig bröt ut. Samlingsregeringen som kom till hade sin lojalitet snarare hos Iran, Tadzjikistan och Pakistan än hos Afghanistan. Någon fred blev det aldrig. Det var nu som Pakistan slängde in talibanerna – som tränats vid särskilda skolor av religiösa lärare från Saudiarabien – i striden. Huvudstaden Kabul erövrades och snart styrde de nästintill hela landet.

Glöm inte att, fram till attacken på World Trade Center den 11 september, laborerade många inflytelserika i USA med tanken på att använda talibanerna på samma sätt som i Afghanistan för att destabilisera de övriga ex-sovjetiska republikerna i Centralasien.

Så kom inte och säj att inte historien har sina ironiska överraskningar.

Vad är det som är speciellt med talibanernas islam?

Den är en variant av wahabismen, som är Saudiarabiens officiella statsreligion, och är en murken nattstånden renlevnadslära. Wahabiterna tror på ett oavbrutet heligt krig mot de otrogna och andra muslimer, isynnerhet shi’iterna. Bin Ladin är en övertygad wahabit.

Wahabiterna vill återgå till vad de tror islam var under profeten Muhammed på 600-talet. Vad de inte tycks begripa är att Muhammed i verkligheten inte var någon sektledare utan en mycket pragmatisk politiker (något man får klart för sig genom till exempel Maxime Rodinsons utmärkta biografi).(not 2)

Vad var USA:s strategiska målsättning då de allierade sig med de hårdaste islamisterna och med grupper kring bin Laden?

Under hela det kalla kriget utnyttjade USA islam som bålverk mot kommunismen och mot varje maktomvälvning som hotade det privata näringslivet. Det gällde för hela den islamska världen och inte bara i Asien. Så det är rätt att säga att islam av idag är en produkt av imperialismen och modernismen.

Nyckeln till hur framtiden kommer att gestalta sig i regionen är Pakistan. Således, vad för slags regim härskar i landet, vad är regimens målsättningar och vilka motsättningar står de inför?

Militären styr, fast den är inte är lika bedrövlig som de tidigare militärdiktaturerna. Målsättningen de har är enkel, att assistera nyliberalismen.

Men i förhållandet till talibanerna är armén splittrad. Hur stark den protalibanska strömningen är i armén är oklart. Den kan ligga mellan 15 till 30 procent.

Islamisterna har ingen egentlig stark ställning i Pakistan. Det var också därför som de pakistanska talibanerna gick in i armén. Således, om USA åstadkommer en stor blodspillan i Afghanistan, då kan vi räkna med en otäck utveckling i Pakistans armé inom ett år.

President Musharraf tycks för tillfället sluta upp på USA:s sida. Är det möjligt att Pakistan låter landet utgöra ett logistiskt stöd vid en amerikansk intervention i Afghanistan?

Pakistan har sagt ja till att ge logistiskt stöd. I själva verket är Pakistans armé nödvändig för den amerikanska operationen. USA:s trupper och flygplan kommer att behöva stationeras på militärbasen Gwadur, som byggdes i Baluchistan under det kalla kriget. Glöm inte att Pakistan var USA:s allierade från 1954 till 1992. Båda sidor känner varandra mycket väl.

Eliten i Pakistan är ytterst förnöjd, sedan landets skuld på 36 miljarder dollar har avskrivits, och de kan få mera pengar. I utbyte kommer de att se till att talibanerna besegras och avväpnas. Problemen uppstår först om & när tillräckligt många skäggiga män har dödats.

En av de orsakerna till att USA dröjde med sin vedergällning var att den pakistanska armén är fullt upptagen med att övertyga talibanerna om det lönlösa i ett motstånd mot USA. Rådet de ger är: raka er och behåll krutet torrt, Väst kommer dra sig tillbaka och sen får vi se.

Islamabad föraktar den Norra alliansen, som de besegrade via talibanerna. Vi bör vara på det klara med att talibanerna har stöd på alla de nivåer i Pakistan. Men det som ges kan även dras tillbaka. Pakistans problem är de talibaner som allierat sig med bin Ladin och hans anarkoislamistiska kår. De kommer troligtvis att slåss hur ogynnsamma än villkoren är.

Om konflikten utvidgas till en regional konflikt, vad kan vi förvänta oss av län- der som Indien, Turkiet, Kina och Ryssland?

Eliten i alla dessa länder är mycket nöjda med ”kriget mot terrorismen”. De är amerikaner allihopa nu! Indien vill krossa oppositionen i Kashmir. Militärerna i Turkiet vill ha en slutgiltig lösning på det ”kurdiska problemet”. Kina har fått grönt ljus att göra vad de vill. President Putin har allaredan för- stört Tjetjenien. Så USA:s ”krig mot terrorismen” passar dem som hand i handske, Men naturligtvis hänger allt på hur äventyret slutar. Är vi vittne till ännu ett exempel på USA:s nya världsordning eller kommer det amerikanska imperiet att segra till döds?

Tariq Ali/London, Internationalen 1 november 2001

© 2001 by Workers Struggle/LPP
Översättning Per-Erik Wentus

Not 1: I en uppmärksammad intervju i den franska tidningen Le Nouvel Observateur erkänner den dåvarande nationella säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski att CIA började beväpna regeringens motståndare ett halvår innan Sovjet intervenerade. President Carter undertecknade beslutet 3 juli 1979

Not 2: Maxime Rodinsons bok kom ut på svenska 1981 på Gidlunds förlag

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Hur USA krossade drömmarna om ett modernt Afghanistan och skapade Bin Ladin

När New Yorkborna idag har räknat samman sina döda och bomberna faller över planetens fattigaste folk, bör vi påminna oss om att allting har ett pris. I vår digitala sekundtid, när vi kan lagra åratals vetande på en diskett, tycks ju istället glömskan ha invaderat varje mentalt skrymsle. Och verklighetens debet och kredit omvandlas till anonyma ondskor och godheter där vi motståndslöst glider på den ”rätta sidan”.

De senaste veckorna finns emellertid de som påmint om vilka krafter som skapade Usama bin Laden och dennes islamistiska nätverk al-Qaida. I BBC-korrespondenten Ahmed Rashids bok ”Talibanerna” som nyligen utgavs av Svenska Afghanistankommittén, skildras hur amerikanska CIA ihärdigt understödde värvningen av militanta muslimer i arabvärlden för att kämpa mot de sovjetiska trupperna i Afghanistan på 80-talet. En av dem som värvades var bin Laden vars bas i Pakistan finansierades av CIA. Amerikanska och pakistanska officerare deltog i träningen av bin Ladens gerillasoldater som utrustades med högteknologiska vapen, inte minst Stinger-missiler, de sovjetiska helikopterpiloternas fasa.

Under 1980-talet, fram till 1992, uppgick CIA:s stöd till de fundamentalistiska islamistiska krafter som bekämpade den sovjetstödda regimen i Kabul, till bortåt fem miljarder dollar. Det var en av CIA:s största operationer någonsin. När de rivaliserande gerillaenheterna, efter Sovjets tillbakadragande 1989 och kabulregimens fall 1992, drabbade samman i ett förödande inbördeskrig, övergick USA och Pakistan till att stödja den väpnade enhet som byggts upp från koranskolorna i Pakistan, talibanerna. Syftet var, menar Rashid, inte minst att genom en tredje kraft pacificera Afghanistan och skapa stabila vill-

kor för olje- och gasutvinningen i regionen. Talibanernas seger 1996 tycktes till sist, efter nära tjugo år, kröna den amerikanska politiken med framgång. Men den kraft som genom decennier av krigs- slakt och religiös hjärntvätt trädde fram som Afghanistans härskare, var inte bara en monstruös slutprodukt av den amerikanska politiken. I ruinerna av alla förhoppningar om ett bättre liv, vände den sig även mot sin uppdragsgivare.

Vad som idag aldrig nämns med ett ord, är vad som hände före. Före talibanerna, före inbördeskriget och sovjetinvasionen. Det icke-kapitel i Afghanistans historia som idag är så opassande. Men som utlöste den amerikanska offensiven i Afghanistan.

Saurrevolutionen 1978

Det var den 26 april 1978 som Afghanistans president Mohammad Daud störtades i en kombination av militärkupp och folkliga massprotester i Kabul. Någon vecka tidigare hade kommunistledaren Akbar Khyber mördats och misstankarna gick till Irans hemliga polis SAVAK och amerikanska CIA som opererade i landet. Detta var året innan shahen stör- tades i Iran och den persiska och amerikanska säkerhetstjänsten samarbetade för att hålla regionen i schack. Radikala studenter från Kabuls universitet tågade till amerikanska ambassaden i protest mot mordet, den nervösa Daudregimen lät arrestera ledarna för kommunistpartiet PDPA, soldater vägrade öppna eld mot demonstrationsmassorna och radikala officerare anföll presidentpalatset.

Den regering som tog makten efter Daud, var inget rent beställningsverk av Moskva. Tvärtom hade Moskva haft hyfsat goda relationer med Daud. De nya makthavarna ur kommunistpartiet bars ovedersägligt fram av radikala stämningar bland studenter, arbetare och statstjänstemän i framförallt Kabul. Aprilrevolutionens, eller Saur-revolutionens program, som offentliggjordes i maj hade en antifeodal och sekulär inriktning med dekret om jordreform, åtgärder mot ocker, obligatorisk utbildning för män – och kvinnor! Förbud för tvångsäktenskap och brud- köp, nationalisering av företag och språkliga rättigheter för minoriteter, utbyggd och fri läkarvård. På regeringens program stod också demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Att sådana deklarationer, från ett prosovjetiskt kommunistparti, oftast visat sig inte vara vatten värda är sant. Och PDPA:s två huvudfalanger var uppfostrade i Sovjetunionen och utgjorde en del av den Moskva-styrda ”världskommunistiska rörelsen”. Men Saur-revolutionens program hade ett folkligt stöd bland de modernare sektorerna i det afghanska samhället. När studenter drog ut på landsbygden för att starta skolor och läkarstationer och statstjänstemän skulle mäta ut den nya jordfördelningen, utgjorde de inga slavar i totalitarismens tjänst. Utan hoppades lyfta upp Afghanistan ur den medeltid som betydde analfabetism, kvinnoslaveri, återkommande massvält, bland den högsta barnadödligheten i världen (vartannat barn dog före fem års ålder) och absolut lokal makt i händerna på en kvarts miljon jordägande mullor (muslimska präster).

Afghanistans stora tragedi är att de inte lyckades.

Stalinistiskt parti

PDPA var ett i huvudsak stadsbaserat parti i ett land med 85 procent av befolkningen på landsbygden. Det var ”marxist-leninistiskt” i ordets stalinistiska betydelse med tro på centraliserade kommandolösningar och statsbyråkratiska åtgärder. Det stödde sig på radikala delar av stadsbefolkningen, men hade dålig kontakt med landsbygdsbefolkningens djupa lager. När alfabetiserarna och jordreformatörerna från städerna mötte landsbygdens månghundraåriga maktförhållanden, trossystem och autonomi blev resultatet snabbt blodigt.

Den afghanska landsbygden hade aldrig låtit sig styras från städerna. De maktlösa på landsbygden var sammantvinnade med mullor och khaner i såväl ekonomisk som ideologisk mening. Unga studenter och studentskor i alfabetiseringsbrigaderna mörda- des i växande antal när de hotade patriarkala familjestrukturer. Jordreformatörer upptäckte att de fattiga inte vågade ta över den jord de tilldelats. Upprivningen av ockersystemet på landsbygden ställde småbönderna utan lånemöjligheter.

Medan regimen i växande grad backade upp sitt reformprogram med vapen och stridsvagnar formerade sig motrevolutionens brokiga styrkor kring muslimska teman mot ”de otrogna”. I januari 1979 inleddes jordreformen och i mars möttes den av ett helt annan militärt motstånd än tidigare då de muslimska motståndsgrupperna beväpnats med moderna vapen från Pakistans diktator Zia ul-Haq, Kina och USA. Striderna trappades upp dag för dag – liksom terrorn.

För dem som tror att islamisternas massakrer på civila tillhör 2000-talet vore det nyttigt att gå till- baka till de undanskymda tidningsnotiserna från 1979 års Afghanistankonflikt. Civila bilar och bus- sar, bybefolkningar och läkarstationer blev legitima mål för ”motståndskämpar” som propagerade ”purdahsystemets” återinförande (isoleringen av kvinnorna). Massakrerna och morden på civila och myndighetsfolk besvarades med stridsvagnar och flyganfall i en allt blodigare spiral där regimen militariserades och revolutionen tappade varje fotfäste på landsbygden. Det styrande PDPA-partiet fragmenterades av interna strider som kulminerade i mordet på partiledaren Mohammad Taraki i september 1979 då den militära överbefälhavaren Hafizullah Amin tog makten – för att tre månader senare störtas av den sovjetiska invasionen på juldagen 1979.

Revolutionen kvävdes

Det paradoxala med den sovjetiska invasionen var att den ägde rum för att dämpa motsättningarna i Afghanistan, hindra Hafizullah Amin från att genomföra en totaloffensiv mot gerillan och sätta in den mer kompromissvillige kommunistledaren Babrak Karmal för att nå en uppgörelse med de mer moderata islamistiska grupperna.

Resultatet blev förstås det omvända. I världspolitiken fanns inte längre några som helst hinder för Pakistan och USA:s nykläckte president Ronald Reagan att brassa på för fullt med stöd åt de islamistiska styrkorna för att knäcka ”Ondskans imperium”.

Och i Afghanistan kvävdes Saurrevolutionens sista andhämtning mellan sovjettrupperna och islamisterna i den alltmer förkrossande terrorn. Att i synnerhet landsbygdsbefolkningens massor, som drabbades allt gräsligare av den sovjetiska krigföringen, vanns över till de islamistiska gruppernas sida var inte oväntat för dem som kunde sin afghanska historia. Afghanernas historia av kamp mot utländska härskare var urgammal. Inte ens den engelska kolo- nialismen lyckades någonsin betvinga de afghanska stammarna och inlemma dem i imperiet. Utan stop- pades i de tre nesliga afghanska krigen fram till 1919.

När sovjettrupperna inledde sin reträtt i slutet av 1988 hade Saurrevolutionens drömmar om ett sekulärt, demokratiskt samhälle med lika rättigheter för män och kvinnor sedan länge begravts i ruinerna av städer och byar – tillsammans med 60- och 70-talets förintade vänstergeneration. I Kabul kvarlämnades resterna av den sovjetiska marionettregimen under ledningen av säkerhetschefen Najibullah som snart dinglade från galgen.

Kapitalismens triumf

Vad som under Reagans och Thatchers triumftid firades som demokratins och kapitalismens världshistoriska seger över den förtryckande kommunismen, utgjorde i Afghanistan jordfästningen över de sista strimmorna av hopp om ett modernt samhälle byggt på lika rättigheter. Redan de sandaler som, likt Pol Pots röda khmerer, trampade in i Afghanistans städer i början av 90-talet, bar med sig antimodernismens och den religiösa fundamentalismens budskap. Ytterligare tio år av krig lakade fram det ansikte talibanerna visar världen idag.

USA och dess allierade ville krossa den afghanska Saurrevolutionen – och alla andra liknande omvälvningar världen över – till varje pris. Och priset blev astronomiskt, för Afghanistans folk som drabbades av kombinationen islamistisk terror och sovjetiska bomber. Men också för andra människor som fallit offer för den islamistiska terror som de frivilliga muslimska gerillakrigarna från Afghanistan förde med sig tillbaka till Algeriet, Sudan och Tjetjenien.

Ja, ytterst betalades kanske priset på det mest oväntade håll. När kommunismens förhoppningar om ett modernt och jämlikt sekulärt samhälle släcktes i Afghanistan 1979, tändes helt andra visioner bland ”de otrognas” banemän. Visioner vi fick en mardrömsbild av när flygplanen kraschade med sin mänskliga last genom World Trade Center.

Vilka visioner tänds i flammorna från den rika världens kryssningsmissiler över jordens fattigaste folk – som redan tvingats betala allt?

Ett kan vi vara säkra på. Allting har sitt pris. Och det kommer att utkrävas, även denna gång.

Håkan Blomqvist 9 oktober 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001