Etikettarkiv: Islam

Den globala anarkin och barbariets återkomst

Attacken den 11 september 2001 och det efterföljande “kriget mot terrorismen” är ingen kamp mellan en västerländsk och en islamsk kultur utan ett barbarernas inbördeskrig. Det hävdar Gilbert Achcar*.

Gilbert Achcar. Barbariernas kamp. 11 september och den nya världsordningen. Med tillägg av Brev till en lättdeprimerad krigsmotståndare. Översättning Maria Sundvall.

Stockholm: Röda rummet, 2003. Hft -210 s.

Islamfundamentalisternas angrepp var ett reaktionärt barbariskt svar på den amerikanska hegemonin i världen. Achcar gör dock klart att USAs utrikespolitik är lika barbarisk. Han lyfter fram tre saker som kännetecknar det nya barbariet.

Politisk manipulering

Opinionen i Väst förbereds för krig. USAs politiska ledning tog tillfället i akt att trissa upp en krigsstämning. Osama bin Laden och terrornätverket al-Qaida var inte enbart fienden. De var superkriminella och andra förklaringar – dvs ett sökande efter orsakssammanhang – stämplades omedelbart som medbrottslighet. Ett klassiskt maktmedel för att förhindra eftertanke och en demokratisk diskussion konstaterar Achcar. Och, säger han, retoriken kring ‘det onda’ – som är ett fundamentalistiskt kristet begrepp – är täckmanteln, för att förhindra att USAs och industristaternas egen terrorism kommer upp till ytan.

Attackmålet World Trade Center skyskraporna, som var symbolen för den globaliserade livsstilen, förklarar de hätska utfallen. Att TV-bilderna återutsänts om och om igen är just för att befrämja känslan av ett krigstillstånd. Krigshetsarnas ‘assistant toppdog’ den brittiske statsministern Tony Blair, uttrycker det mycket tydligt. “Sett ur alla aspekter är rättfärdigheten och rätten på vår sida, och vi har en strategi att följa. Det är viktigt att vi inte glömmer varför vi gör det. Det är viktigt att vi inte glömmer det vi kände, när vi såg flygplanen köra in i tvillingtornen”.

USA skapade den islamistiska fundamentalismen. Achcar visar på hur inte endast terrorchefen Osama bin Laden, utan hela islamfundamentalismen, är intimt förbunden med USAs utrikespolitik. bin Laden, CIAs älskling i Afganistan, är i realiteten en avfallsprodukt från det kalla kriget. Den religiösa fundamentalismen växte i födelselandet Saudiarabien och bredde ut sig i islamska länder endast tack vare det decennielånga stödet från USA. Islam var ett av de medel som USA använde för att – efter det andra världskriget – bekämpa den framvällande vänstern och den arabiska nationalismen. Det är denna politiserade islam som idag fyller det ideologiska vakuumet, som uppstod efter att de demokratiska krafterna förlorade.

En proletariserad medelklass. Till slut visar Achcar på att islamfundamentalismen – klassanalytiskt sett – är en småborgerlig rörelse. Det är en radikaliserad medelklass’ och ett förarmat småfolks reaktionära svar på de politiska följderna, som den kapitalistiska globaliseringen fört med sig. Den islamska fundamentalismen är inte de fattigas uppror.

Militarisering eller…

De båda barbarierna har växt fram mot bakgrund av den tillagande världsekonomiska krisen och Västmakternas geopolitiska nyordningspolitik efter Sovjetunionens upplösning, säger Achcar.

Vi har den opolitiska och människoföraktande terrorn från de “heliga soldaterna”, som med ett oförsonligt hat angriper USA och dess lokala hantlangare. Mot dem har vi USA med sina allierade, som i kraft av sin överväldigande makt cementerar sig fast i synen på “kriget mot terrorismen” och i logiken av att utvidga det. Således det “heliga kriget”, där beundrarna av självmordspiloterna den 11 september jublade och ropar på mera. Och det “berättigade preventiva kriget”, där beundrarna av USAs stridskrafter ylade vid bombningarna av Afghanistan och kräver mera. Båda hållningarna är ett brott med folkrättsprincipen och har som följd en avdemokratisering och att samhällena militariseras.

Achcar sammanfattar att vi står inför en orolig framtid. Mot risken för att glida in i barbariet pläderar han för “ett framstegsvänligt och trovärdigt alternativ till den nyliberala kapitalismen, som är i stånd att tvinga den reaktionära politiken tillbaka, och omvandla den samhälleliga otillfredsställelsen till en kamp för demokrati och rättfärdiga förhållanden”.

Gilbert Achcar är skarp i sin analys, många frågetecken rätas ut. Det är ett sant nöje att läsa hans bok när han dissekerar världspolitiken.

Christoph Jünke

Översättning från tyskan Per-Erik Wentus. Tidigare publicerad i SoZ (Köln) och i Internationalen (Stockholm) nr 1/2003.

* Gilbert Achcar är professor i internationella relationer vid L’Université de Paris VIII (Saint Denis). Hans senaste böcker är La Nouvelle guerre froide (1999) och redigeringen av antologin The Legacy of Ernest Mandel (1999). Achcar medarbetar i Le Monde diplomatique.

Terrorism – i namn av kamp mot terrorismen

Den imperialistiska aggression från USA:s sida som påstås vara en vedergällning för attackerna den 11 september handlar inte om legitimt självförsvar. Det är en militär hämnd mot ett helt folk, som bombas för att straffa de styrande. Precis som det serbiska folket tidigare bombats och det irakiska folket attackerats från 1991 och framåt.

Aggressionen är inte heller ett sätt att utrota ”terrorism”. Tvärtom, genom att bemöta terrorism med imperialistisk statsterrorism, späder den bara på känslor av bitterhet och hat bland förtryckta människor. Den förstärker blindheten hos dem som delar förtryckarnas förakt för människoliv som inte tillhör det egna lägret.

Denna tredje attack äger rum vid en tid när USA:s militärutgifter åter skjuter i höjden sedan 1999, efter att under några år ha stabiliserats på en nivå som är jämförbar med kalla krigsperioden. För tredje gången på elva år har USA kastat sig in i en ny storskalig imperialistisk attack, vilket bekräftar dess politiska linje till världsherravälde och interventioner i perioden efter det ”kalla kriget”.

Rättfärdiga massakrer

Oavsett hur vidriga och avskyvärda förtryckarnas handlingar må vara, kan de inte på något sätt rättfärdiga massakrer på civila och än mindre massmord så fasaväckande som de som ägde rum den 11 september 2001.

Vad det handlar om är inte bara revolutionär humanism, grundvalen för den moraliska styrkan hos den socialistiska och internationalistiska kampen mot allt förtryck. Det är också en medvetenhet om kampens natur och dess strategiska förutsättningar.

För att bryta imperialismens dominans krävs massmobiliseringar på två håll, dels i de beroende länderna, men också i de dominerande länderna mot de egna regeringarnas krigshets.

Därför är grymma handlingar som attacken den 11 september förkastliga av flera anledningar. Eftersom de genomförs av konspiratoriska nätverk reduceras människorna de säger sig kämpa för till maktlösa observatörer av konfrontationen mellan två sorters terror. Urskillningslöst dödande av människor i det land som de kämpar emot, knyter upp dessa människor till deras regeringar och ger på så sätt dessa regeringar möjlighet att öka krigshetsen och repressionen.

Dessa attacker har inget att göra med antiimperialism, inte ens förvriden sådan. Användandet av massterror är ett uttryck för en reaktionär politik och typiskt för rörelser som motsätter sig befolkningarnas grundläggande rättigheter. Fundamentalister av Bin Ladins sort stödjer kapitalis- men och försvarar den. De är eller har varit knutna till borgerliga fraktioner och till delar av flera reaktionära statsapparater, som Saudiarabien och diktaturerna i Pakistan och Sudan. Dessa grupper erbjuder de muslimska massorna sin världsbild som är fanatiskt religiös, antivästlig snarare än antiimperialistisk, och antisemitisk snarare än antisionistisk. Det enda de har att erbjuda är ultra-reaktionära teokratiska politiska regimer som talibanernas, och de använder sig av den palestinska saken för att avleda uppmärksamheten från sina egna reaktionära syften.

Regeringarnas terror

I namn av ”krig mot terrorismen” utövar regeringarna själva terror, i såväl de imperialistiska länderna som i de beroende länderna. Detta för att skydda civilbefolkningen i de egna länderna, som just därför utsätts för allt större risker. Våld i den politiska och sociala ojämlikhetens tjänst skapar mera våld. När förtryckarna tar till allt hårdare tag leder det bara till att allt fler individer gör uppror bland förtryckta befolkningar som är redo att söka sig till den värsta extremen för att tillfoga ”den andra sidan” maximal smärta, vilket av nödvändighet drabbar de som är mest sårbara: civilbefolkningen.

Ett verkligt utrotande av terrorism förutsätter att alla former av terrorism utrotas; såväl statsterrorism som terroristgrupper och nätverk. Det låter sig bara göras under förutsättning att de politiska och sociala orättvisor som upprätthålls med fysiskt våld avskaffas. Ord som självbestämmande, medborgerliga rättigheter och politisk demokrati måste få ett verkligt innehåll i alla länder. Alla folks rätt till självbestämmande och en omorganisering av de internationella relationerna är förutsättningar för fred och rättvisa.

Respekt för mänskligt liv kan inte vara selektiv:

* Embargot mot Irak måste hävas. Det har orsakat nästan en miljon civilas död under de senaste tio åren, och fortsätter att döda nästan 100 000 människor varje år enligt uppgifter från FN.

* Skulderna måste avskrivas. Betalningskraven från bankerna och de rika ländernas regeringar gentemot de fattiga länderna cementerar svält och fattigdom, och förhindrar utveckling.

* Massiv produktion och distribution av medicin som kan bekämpa epidemier som aids måste komma igång för att förhindra utrotning av hela befolkningsgrupper i världens fattigaste regioner, särskilt Afrika.

Den fanatiska terrorism som slog till mot USA 11 september har sina rötter i tendenser som uppammats och gynnats av USA-regimen själv. Denna regim och dess oljebastion, monarkin i Saudiarabien – världens mest upplysningsfientliga och reaktionära stat – har spridit och använt sig av islamsk fundamentalism i sin kamp mot progressiv nationalism och ”kommunism”. Detta utnyttjande nådde sin höjdpunkt i deras gemensamma stöd till fundamentalistiska strömningar i Afghanistan i mer än tjugo år. Likt trollkarlens lärlingar har de på detta sätt bidragit till att utbilda dem som idag använder emot dem de metoder som dessa båda regimer själva har inpräglat i dem.

De västerländska imperialistmakterna avslöjar gång på gång sin gränslösa cynism och hyckleri. När den islamska fundamentalismen anlägger en västfientlig uppsyn, som i Iran, är dessa regimer dess svurna fiender i namn av demokrati och kvinnors rättigheter, men de har inte ett ord att säga gentemot den mest totala absolutism och det mest förnedrande kvinnoförtryck, när den islamska fundamentalismen visat sig i form av den saudiska monarkin, imperialismens privilegierade verktyg vid exploateringen av världens främsta oljeförråd, den arabiska halvön.

Geopolitiska planer

Oljan har alltid varit en grundläggande faktor i imperialismens politik i denna del av världen. Detta faktum blir allt mer framträdande när administra- tioner tillträder som är direkta representanter för oljeintressen, likt George Bush seniors och juniors regimer.

Så gick det till när ”kampen mot terrorismen” blev en förevändning för projekt som ingenting har att göra med denna. USA har ensidigt övertagit funktionen som planetens domare, jury och bödel, och försöker få igenom sina order i resten av världen samtidigt som regimen placerar sig själv ovanför lagen och utanför all form av internationell domsrätt.

Från början lade USA fram sitt angrepp på Afghanistan som en operation där militärpolis skulle förstöra ett nätverk med några tusen ”terrorister”. Operationens verkliga mål framträdde snabbt: att installera en annan uppsättning fundamentalister och reaktionärer av alla de slag vid makten i Kabul, fromt lydiga under USA:s regering. Operationens verkliga mål idag är kort sagt att slutgiltigt få igenom det USA har arbetat för i ett kvartssekel: att stärka sin kontroll över hela regionen och etablera kontroll över Afghanistan som plattform för USA:s geopolitiska planer, som i sin tur kompletterar planerna för grannlandet Pakistan. Från början var huvudsyftet att destabilisera USSR. Efter USSR:s sammanbrott är målet för USA:s oljebolag och regering att tillförsäkra sig kontrollen över Centralasiens fossila bränsleförråd.

Det är bara dessa ekonomiska och politiska planer som förklarar varför inte enbart Al- Qaidanätverkets baser bombas. I syfte att ta kontroll över Afghanistan bombas städer och andra civila mål av USA:s och Storbritanniens flyg, under förevändning av ”kamp mot terrorismen”. Förutom de många döda som redan blivit den direkta följden av bombardemanget, skapas nu förutsättningar för en verklig mänsklig katastrof som sannolikt leder till hundratusentals offer.

En annan sak är att beskrivningen av imperialismens mål i det pågående ”kriget mot terrorismen” är så vag att den kan leda till upptrappning av våld med helt oberäkneliga konsekvenser, till exempel genom användande av kärnvapen som redan har diskuterats inom USA:s styrande kretsar.

Få slut på bombandet

Den internationella radikala vänstern står idag inför den omedelbara uppgiften att kämpa på flera fronter:

* att omedelbart få slut på det barbariska bombandet av Afghanistan

* att bekämpa rasism och fördöma fundamentalismens terror

* att få slut på det dödliga embargot mot Irak

* att förmå Putinregeringen i Ryssland att upphöra med sitt mordiska angrepp på den tjetjenska befolkningen

* att omedelbart få stopp på den mordiska upptrappningen av den statsterrorism och det per- manenta angreppet på den palestinska befolkningen som Israels regering genomför

* att organisera försvar mot det frontalangrepp på medborgerliga friheter och demokratiska rättigheter som pågår i västländerna. Det är inte längre bara invandrargrupper som utsätts för den utvidgade polisbevakningen, utan alla sociala rörelser. Den utökade repression som syftar till att knäcka det mäktiga uppsvinget i rörelsen mot den nyliberala, kapitalistiska globaliseringen, från Seattle till Genua, via Prag och Göteborg, bekräftas i och med detta

* att kämpa mot den allt kraftigare vågen av avskedanden. Den ekonomiska krisen används som förevändning för detta, samtidigt som regeringarna använder allt mer av offentliga medel för att kompensera de krympande vinsterna i vissa sektorer av kapitalismen

* att bekämpa planerna på att öppna en ny förhandlingsrunda inom ramen för WTO, vilket skulle ha som mål att utvidga den nyliberala offensiven till jordbruk och tjänstesektor, på bekostnad av de allra fattigaste av planetens invånare

* att kämpa för avrustning av kärnvapnen och radikala nedskärningar av militärutgifter. Pengarna ska användas till sociala utgifter och breda hjälpinsatser till utveckling

* att kräva bort med skatteparadisen och nätverken för penningtvätt, samt kräva kontroll och beskattning av kapitalflöden

Den internationella radikala vänstern respekterar mångfalden i mobiliseringarna och de kämpandes olika motiv, men har samtidigt en skyldighet att arbeta för masskampens inriktning mot alla dessa olika aspekter av kapitalets globala offensiv. I dessa strider måste den internationella vänstern föra en kamp utan minsta eftergift mot all form av fanatism och fundamentalism, liksom mot det uppsving av rasism som invandrargrupperna får bära den tyngsta bördan av i västländerna.

Resolution antagen av Fjärde Internationalen år 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Bomber över Afghanistan – frågor och svar

Vad har hänt i Afghanistan från tiden vid Sovjets invasion till talibanernas seger?

1978 gjorde kommunistpartiet – The Peoples Democratic Party of Afghanistan (PDPA) – en statskupp. Den lyckades tack vare kommunisternas starka inflytande i armén och flygvapnet och för att Daoudregimen bestod av en samling mutkolvar. Folk välkomnade statskuppen och PDPA åtnjöt stor popularitet, isynnerhet i städerna.

Kommunisterna utlovade sociala reformer och demokrati. Viktiga reformer, såsom fri skolgång, genomfördes också. Skolor för flickor öppnades på landsbygden och i städerna introducerades samskolor. Sjukvården förbättrades.

Men av demokratin blev det inget. Efter en bitter partistrid grep fraktionen kring Hafizullah Amin makten i PDPA. Det var människor som hade stora likheter med Pol Pot-gänget i Kambodja, och de inledde omedelbart ett massförtryck för att befästa sin makt.

Utvecklingen gick USA ingalunda förbi. Amerikanarna beslöt att påbörja en destabiliseringspolitik. Man sände vapen till landsbygdens religiösa extremister, som också backades upp av Pakistans armé. Det var i denna fälla Sovjet steg, när de gick in i Afghanistan 24 december 1979 för att avsätta Amin och tvinga PDPA till ordning (not 1). Efter det sovjetiska intåget uppmanade USA muslimerna till ett heligt krig mot kommunismen. Militären i Pakistan ville ha en saudisk prins i ledningen, men ingen kom. Istället föreslog Saudiarabien miljonären Osama bin Ladin. CIA godkände honom och han sändes till Afghanistan. Han kämpade väl. Så till exempel ledde han sina män i en attack på en samskola och dödade samtliga lärare. I USA sågs Osama bin Ladins aktiviteter med gillande.

Vad som hände sen är välkänt. Sovjetunionen förlorade den militära kontrollen och drog sig tillbaka 1989. Ett nytt inbördeskrig bröt ut. Samlingsregeringen som kom till hade sin lojalitet snarare hos Iran, Tadzjikistan och Pakistan än hos Afghanistan. Någon fred blev det aldrig. Det var nu som Pakistan slängde in talibanerna – som tränats vid särskilda skolor av religiösa lärare från Saudiarabien – i striden. Huvudstaden Kabul erövrades och snart styrde de nästintill hela landet.

Glöm inte att, fram till attacken på World Trade Center den 11 september, laborerade många inflytelserika i USA med tanken på att använda talibanerna på samma sätt som i Afghanistan för att destabilisera de övriga ex-sovjetiska republikerna i Centralasien.

Så kom inte och säj att inte historien har sina ironiska överraskningar.

Vad är det som är speciellt med talibanernas islam?

Den är en variant av wahabismen, som är Saudiarabiens officiella statsreligion, och är en murken nattstånden renlevnadslära. Wahabiterna tror på ett oavbrutet heligt krig mot de otrogna och andra muslimer, isynnerhet shi’iterna. Bin Ladin är en övertygad wahabit.

Wahabiterna vill återgå till vad de tror islam var under profeten Muhammed på 600-talet. Vad de inte tycks begripa är att Muhammed i verkligheten inte var någon sektledare utan en mycket pragmatisk politiker (något man får klart för sig genom till exempel Maxime Rodinsons utmärkta biografi).(not 2)

Vad var USA:s strategiska målsättning då de allierade sig med de hårdaste islamisterna och med grupper kring bin Laden?

Under hela det kalla kriget utnyttjade USA islam som bålverk mot kommunismen och mot varje maktomvälvning som hotade det privata näringslivet. Det gällde för hela den islamska världen och inte bara i Asien. Så det är rätt att säga att islam av idag är en produkt av imperialismen och modernismen.

Nyckeln till hur framtiden kommer att gestalta sig i regionen är Pakistan. Således, vad för slags regim härskar i landet, vad är regimens målsättningar och vilka motsättningar står de inför?

Militären styr, fast den är inte är lika bedrövlig som de tidigare militärdiktaturerna. Målsättningen de har är enkel, att assistera nyliberalismen.

Men i förhållandet till talibanerna är armén splittrad. Hur stark den protalibanska strömningen är i armén är oklart. Den kan ligga mellan 15 till 30 procent.

Islamisterna har ingen egentlig stark ställning i Pakistan. Det var också därför som de pakistanska talibanerna gick in i armén. Således, om USA åstadkommer en stor blodspillan i Afghanistan, då kan vi räkna med en otäck utveckling i Pakistans armé inom ett år.

President Musharraf tycks för tillfället sluta upp på USA:s sida. Är det möjligt att Pakistan låter landet utgöra ett logistiskt stöd vid en amerikansk intervention i Afghanistan?

Pakistan har sagt ja till att ge logistiskt stöd. I själva verket är Pakistans armé nödvändig för den amerikanska operationen. USA:s trupper och flygplan kommer att behöva stationeras på militärbasen Gwadur, som byggdes i Baluchistan under det kalla kriget. Glöm inte att Pakistan var USA:s allierade från 1954 till 1992. Båda sidor känner varandra mycket väl.

Eliten i Pakistan är ytterst förnöjd, sedan landets skuld på 36 miljarder dollar har avskrivits, och de kan få mera pengar. I utbyte kommer de att se till att talibanerna besegras och avväpnas. Problemen uppstår först om & när tillräckligt många skäggiga män har dödats.

En av de orsakerna till att USA dröjde med sin vedergällning var att den pakistanska armén är fullt upptagen med att övertyga talibanerna om det lönlösa i ett motstånd mot USA. Rådet de ger är: raka er och behåll krutet torrt, Väst kommer dra sig tillbaka och sen får vi se.

Islamabad föraktar den Norra alliansen, som de besegrade via talibanerna. Vi bör vara på det klara med att talibanerna har stöd på alla de nivåer i Pakistan. Men det som ges kan även dras tillbaka. Pakistans problem är de talibaner som allierat sig med bin Ladin och hans anarkoislamistiska kår. De kommer troligtvis att slåss hur ogynnsamma än villkoren är.

Om konflikten utvidgas till en regional konflikt, vad kan vi förvänta oss av län- der som Indien, Turkiet, Kina och Ryssland?

Eliten i alla dessa länder är mycket nöjda med ”kriget mot terrorismen”. De är amerikaner allihopa nu! Indien vill krossa oppositionen i Kashmir. Militärerna i Turkiet vill ha en slutgiltig lösning på det ”kurdiska problemet”. Kina har fått grönt ljus att göra vad de vill. President Putin har allaredan för- stört Tjetjenien. Så USA:s ”krig mot terrorismen” passar dem som hand i handske, Men naturligtvis hänger allt på hur äventyret slutar. Är vi vittne till ännu ett exempel på USA:s nya världsordning eller kommer det amerikanska imperiet att segra till döds?

Tariq Ali/London, Internationalen 1 november 2001

© 2001 by Workers Struggle/LPP
Översättning Per-Erik Wentus

Not 1: I en uppmärksammad intervju i den franska tidningen Le Nouvel Observateur erkänner den dåvarande nationella säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski att CIA började beväpna regeringens motståndare ett halvår innan Sovjet intervenerade. President Carter undertecknade beslutet 3 juli 1979

Not 2: Maxime Rodinsons bok kom ut på svenska 1981 på Gidlunds förlag

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001