Etikettarkiv: Spanien

Den spanska revolutionen

Del 1. Upptakten till det spanska inbördeskriget

I. Det spanska samhället

Spanien var i början av 1930-talet Europas i särklass mest efterblivna samhälle. Inget annat land på den europeiska kontinenten kunde uppvisa så låg industrialiseringsnivå, så hög analfabetism, så dålig hygien, så stor allmän fattigdom. 70% av befolkningen levde på landsbygden, där de drog sig fram dag för dag på ett efterblivet jordbruk. Ägande- förhållandena var extrema: en liten skara jordägare kontrollerade nästan hela den spanska landsbygden. Jorden arrenderades ut till bönderna, som endast i undantagsfall själv ägde någon mark. (3/4 av befolkningen på landsbygden var lantarbetare). Jordräntan gick till ägarna i städerna, en gammal förtorkad lantadel, som levde ett luxuöst liv i skarp kontrast till sina slavar på landsbygden. Det kapital de fick in var det enda produktiva kapitalet i det spanska näringslivet. Det var tillräckligt mycket för att jordägarna bekymmerslöst skulle kunna leva glada dagar utan att behöva investera kapitalet i en modernisering av jordbruket, men inte tillräckligt mycket för att kunna bekosta landets industrialisering.

Hela Spanien, tycktes leva på det förflutnas tillgångar. En gång i tiden, i början av övergången från feodalism till kapitalism, hade Spanien stått i främsta ledet. Spanjorerna skapade de första utomeuropeiska kolonierna, de seglade i öst och väst, de upptäckte Amerika, koloniserade den södra delen, förde hem inka- och mayaindianernas enorma rikedomar. Det hade givit landet en förgrundsställning. Under 100 år dominerade Spanien världspolitiken och hade en ledande ställning i Europas ekonomi, politik och (inte minst) kultur. Men nya imperialistiska makter trängde undan Spanien. Den spanska armadan krossades (1588) och 200 år senare frigjorde sig de latinamerikanska kolonierna från sitt ”moder”-land.

Parasitära element

Landet lades i träda. Produktionen minskade. De nya produktivkrafterna infördes aldrig. Spanien stod kvar på renässanstidens nivå med en extremt låg arbetsproduktivitet. Det slogs ut ur världsmarknaden. Situationen blev knappast bättre av att det fanns stora skikt av parasitära element som krävde att få bli försörjda på de få inkomsterna i statskassan. En talrik knappadel vägrade släppa efter på sina privilegier; munkar och nunnor ynglade av sig i fantastisk takt: i början av 1930-talet fanns det ungefär 20.000 munkar, 60.000 nunnor och 30.000 präster i landet, något av ett världsrekord. I armén, landets stolthet, vimlade det av unga adelsmän som krävde att få bli officerare. Också på den punkten slog landet världsrekord: 1930 hade man en officer på sju soldater. Denna överorganisering gjorde knappast statsmakten mer effektiv.

Men de sociala effekterna var mer omedelbara. Kring monarkin flockades spöken ur den förgångna feodaltiden, spöken som krävde att deras privilegier skulle bevaras och att allt skulle bli vid det gamla. De gjorde inga som helst eftergifter, vare sig till bönderna på landsbygden eller till den lilla kärna av progressiva och framåtsträvande borgare som ville ha en revidering av ägandestrukturen. Produktionsförhållanden kvävde produktivkrafternas utveckling. Det fanns ingen kraft som kunde genomföra den borgerliga revolutionen. Spanien gick in i det 20. århundradet med en nästan oförändrad social struktur från renässansepoken.

Urholkad statsmakt

Det innebar inte att statsmakten var stabil. Tvärtom. Ingen grälar och intrigerar så mycket som en klass som förlorat sitt historiska berättigande. Dagdrivarna i Madrids salonger och på officersskolorna kände en allmän otillfredsställelse och sökte stärka sina positioner genom kupper. Militärkupperna avlöste varandra i jämn takt. Det blev en speciellt spansk tradition att armén skulle träda in i politiken och avsätta en ministär som bråkade, liksom det blev en tradition att ministären ifråga sökte kompromisser för att hålla sig kvar mellan de stridande blocken. Det enda som höll samman de centrifugala tendenserna, strävandena till landets sönderfall, var monarkin.

Uppsving i ekonomin

Först det första imperialistiska kriget innebar en förändring av produktivkrafternas utveckling och klanernas inre förhållanden. Genom att kriget splittrade upp världsmarknaden och skapade ny efterfrågan på varor, fick Spanien sin chans att träda in på arenan. Det neutrala Spanien upplevde ett plötsligt uppsving i sin ekonomi. I en hetsig takt industrialiserades landet, plötsligt kom det rörelse i samhället, den gamla strukturen slogs sönder till en del, nya arbetstillfällen dök upp i städerna, urbaniseringen startade. Men detta uppsving upphörde lika snabbt som det börjat. Kriget tog slut, de gamla makterna återhämtade sig, värnade om sin egen marknad, och kastade ut Spanien ur gemenskapen igen.

II. Arbetarrörelsen

Landet blev lika fattigt som förut. Men något hade hänt under uppsvinget under kriget. En arbetarklass hade skapats. Den växte kraftigt och stimulerades till djärva klasstrider tack vare det goda läget. Genom de goda konjunkturerna kunde de ställa krav, ta strid och vinna kampen. Arbetarna skapade sig en militant och energisk tradition – det var arbetare som var medvetna om sin egen styrka.

Situationen förändrades när uppsvinget tog slut under 20-talet. Produktivkrafterna var efterblivna och outvecklade. Det fanns bara ett sätt för arbetsköparna att sänka sina produktionskostnader för att kunna konkurrera med de utländska producenterna: drastiskt sänka arbetarnas löner. En bitter ekonomisk kamp mellan arbetsköpare började.

Socialdemokratin

I den kampen var marginalerna små. Det fanns inget utrymme för förhandlingar. Frågan avgjordes i den direkta kampen, i strejkerna, i upproren, i ockupationerna av företagen. Detta gjorde att det aldrig skapades en objektiv bas för uppkomsten av en stark socialdemokratisk rörelse i Spanien. Arbetarna behövde ledare som kunde och vågade ta strid, borgarna hade å sin sida inte heller användning för några kompromissmakare. Den socialdemokratiska rörelsen, representerad av fackföreningen UGT, blev aldrig den dominerande faktorn i den spanska arbetarrörelsen. Den hade visserligen fått ett visst fotfäste under de goda åren, men under hela 30-talet befann den sig i permanent kris.

Kommunismen

Arbetarna var alltför militanta för ett socialdemokratin skulle kunna rota sig. Men de hade också andra egenskaper, framvuxna ur den objektiva situationen, som var negativa ur klasskampens synpunkt. Arbetarklassen hade skapats snabbt, nästan explosivt. Hela frågan om en politisk uppfostran och en organisatorisk centralisering hade blivit eftersatt. Arbetarklassen rekryterades också fr. a. från bönderna och lantarbetarna, vilket snarare ökade än minskade klassens efterblivenhet båda kulturellt och politiskt. I det läget hade kommunismen mycket stora svårigheter att slå rot. Under hela 20-talet hade kommunistpartiet bara några hundra medlemmar på hela den iberiska halvön. Partiet var så litet att det inte ens kunde hålla en kongress.

Anarkismen

I det läget var det en annan politisk tradition som slog rot och blommade: anarkismen. (som hade rötter tillbaka till Bakunins verksamhet på 1870-talet i landet). Den hade funnit ett verkligt idealiskt klimat för att trivas. Här fanns en stridbar, energisk arbetarklass – det tilltalade anarkismens heroiska sida. Men klassen var också odisciplinerad, spontanistisk, utan någon subjektiv vilja att samordna och effektivisera sina strider – det tilltalade anarkismens parasitära sida. Och det fastlåsta läget var en utmärkt grogrund för ytterligare ett drag i anarkismen – terrorismen.

Spanien blev anarkismens centrum i världen – den enda plats där den dominerade arbetarrörelsen. 1918 hade den anarkistiska fackföreningen CNT 700.000 medlemmar (vid samma tid hade socialdemokraterna, UGT, knappt 200.000), det fanns mer än 200 anarkistiska tidningar och tidskrifter.

Spanien är således det idealiska landet för att testa anarkismens teorier. Och vi kan säga redan nu att facit slutar med ett kraftigt minus. Anarkismen spelar här en ännu ynkligare roll än i den ryska revolutionen. I Ryssland var anarkismen patetisk – i Spanien blev den direkt kontrarevolutionär (det är ett hårt omdöme; jag skall ge täckning för det i nästa nummer).

Så såg läget ut i Spanien i slutet av 20-talet. Låt oss summera de viktigaste dragen, innan vi ser hur klasserna sätts i rörelse efter 1931.

Landet var extremt efterblivet. Produktivkrafterna hade stagnerat. Situationen krävde två saker: en jordreform och en kraftig industrialisering. Eller för att uttrycka det med andra termer: produktionsförhållandenas tvångströja måste bort för att produktivkrafterna skulle kunna utvecklas. Stallet måste rensas.

I samhällets topp satt flaskhalsen. Ett skikt parasitära element som inte fyllde någon samhällelig funktion (”trasbourgeoisi”).

Den egentliga borgarklassen saknades. Dess kapital hade redan från början vuxit samman med den gamla jordägaradeln och kyrkan, vilket gav bourgeoisin en vacklande ställning gentemot de nya problemen. Den identifierade sig med det gamla samhället och kunde inte leda den borgerliga revolutionen. Borgarna var svaga som ekonomisk kraft och helt betydelselösa som politisk kraft.

Arbetarklassen var landets viktigaste sociala kraft. Den stötte överallt på det gamla samhällets murar.

Arbetarklassen dominerades av en felaktig teori om samhället, anarkismen. Detta subjektiva element, som vuxit fram ur vissa samhälleliga förhållanden, kom att bli en återhållande kraft i arbetarklassens kamp. De spanska kommunisterna lyckades aldrig i tid tillföra arbetarna en marxistisk teori. I stället blev kommunisterna en obetydlig sekt (som sedermera kom att fylla en socialdemokratisk funktion). Ledarskapets kris var mer markant i Spanien än i någon annan europeisk revolution.

III. Den spanska republiken

1931 bröt det spanska samhället samman. Den kroniska krisen förstärktes genom den världsomfattande depressionen. Tyngden blev för stark. Alltsammans rasade. Högerdiktaturen störtades, kungen avsattes, republik utropades. Spanien gick mot en ny tidsålder.

Borgerlig revolution

Klasserna kom i rörelse. De gamla feodalklasserna visade nu sin oförmåga att längre styra landet. Det lilla borgerliga skiktet sände upp sina yrkespolitiker. Rent teoretiskt genomgick Spanien nu sin borgerliga revolution. Men de borgerliga politikerna hade inte den nödvändiga sociala basen eller det behövliga politiska manöverutrymmet för att kunna agera. Den spanska republiken blev en ren fars. Den kunde inte genomföra några av de avgörande reformer som behövdes.

Efter många kompromisser och många nattmangling antog regeringen 1932 en lag om jord- reform, en lag som redan i sig var helt otillräcklig. Den var, för att tala med den vänstersocial- demokratiske politikern Largo Caballero, ”aspirin mot blindtarmen”. Men inte ens denna blygsamma jordreform genomfördes. Någon expropriation av de stora jordgodsen var det inte ens tal om.

Likafullt var det just jordfrågan som var hela knuten i Spaniens sociala situation: en radikal jordreform skulle inte bara ha löst problemen för lantarbetarna och småbönderna – den skulle också ha frigjort kapital för en intensiv industrialisering av landet och en utveckling av produktivkrafterna. Utan en sådan expropriation fanns det bara ett sätt att förverkliga den primitiva ackumulationen av kapital – sänkning av arbetarnas levnadsstandard, vilket i sin tur innebar att arbetarorganisationerna måste krossas.

Inte heller det andra viktiga elementet i den borgerliga revolutionen – en funktionsduglig demokrati – kunde lösas efter 1931. Landet befann sig i en akut regeringskris med ständiga nyval, omständliga kompromisser, meningslösa tirader i parlamentet. Under åren 1931 till 1936 avlöste 30 regeringar varandra.

Intensiv klasskamp

Republikens fem första år var fyllda av en intensiv klasskamp. Arbetarna och bönderna hade fäst sina förhoppningar vid republiken; de hade trott på politikernas vallöften, de kände behovet av reformer. När borgerligheten konkret visade sin oförmåga att omvandla landet, litade arbetarna och bönderna till sin egen styrka. Omedelbart efter valen 1931 utbröt en strejkvåg över hela landet. När den slagits ned, trädde istället landsbygden fram som centrum. I flera byar ockuperade bönderna och lantarbetarna jorden och proklamerade sig som själv- ständiga anarko-kommunistiska enheter. I Katalonien och Baskien växte starka, nationella självständighetsrörelser fram.

Landet började upplösas. Regeringen tvingades alltmer söka sitt stöd hos högergrupperna. 1934 upphävdes den borgerliga demokratin och de ”svarta åren” (bieno negro) började. Högern tog makten i landet. Detta utlöste ”oktoberrevolutionen” samma år, en våg av proletära uppror över hela landet. Alla krossades omedelbart utom revolten i Asturien där en proletär enhetsfront tog makten. Först efter några veckors heroiska strider kunde regeringen krossa upproret med hjälp av inkallad militär. (Den ansvarige för krossandet var f.ö. generalen Franco). 5 000 arbetare mördades kallblodigt, 30 000 kastades i fängelse. Med hjälp av blodigt förtryck kunde högerregeringen hålla arbetarna och bönderna nere.

Folkfronten bildas

Först i början av 1936 skedde en avgörande förändring av den parlamentariska situationen. Regeringen utlyste nyval och inför valet bildades två block: å ena Folkfronten bestående av borgerliga liberaler och de största arbetarorganisationerna (fronten fick ”kritiskt stöd” t.o.m, från anarkisterna, som normalt inte deltog i valen och från POUM, en centristisk organisation som ”påminner” om Förbundet Kommunist i Sverige idag). Mot denna stod en annan front, Nationella Fronten, bestående av högerpartierna och fascisterna. Folkfronten vann en knapp seger.

Några av de vallöften man gett tvingades man hälla. De politiska fångarna fick amnesti, den gamla jordreformen från 1931 som aldrig genomförts, trädde åter i kraft (men ledde inte till några praktiska resultat). Men mer hände inte – eller snarare: borde inte hända enligt Folkfrontsregeringens planer. Dess program var heltigenom borgerligt liberalt. Det var de borgerliga partierna som ensamma fick makten, och de hamnade åter i skärselden mellan arbetarna och överklassen. Deras program gav inte utrymme för några radikala ingrepp i äganderätten. Folkfronten var inte en socialistisk front, den var inte ens radikal. Den visade bara tänderna för att betslet skulle komma på plats.

Men de massor som mobiliserats bakom Folkfronten hade en annan uppfattning. För dem var programmets bokstav inte det väsentliga. De hade uppfattat Folkfronten som i första hand en proletär front. När den borgerliga regeringen inte handlade, tog den saken i egna händer. Detta var ingenting konstigt. Exakt samme sak hände några månader senare i Frankrike; när Folkfronten kom till makten (strejkvågen juni 1936). Under perioden mars-juli 1936 gick en våldsam strejkvåg över hela Spanien. Arbetarna ockuperade fabrikerna, bönderna tog över jorden. På gatorna härskade ett öppet klasskrig mellan arbetare och fascister.

Fascisterna, generalerna, prelaterna, finansmännen, jordägarna blev desperata. Medan massorna tog över produktionsmedlen, och regeringen var maktlös, började de smida planer för att krossa upproret. I mitten av juli 1936 gick armén till angrepp. Det spanska inbördeskriget hade börjat.

Slutsatser

Spanien var ett klassiskt exempel på den permanenta revolutionens idé. Ett samhälle, där den borgerliga revolutionen försenats till den grad att den växte samman med den socialistiska revolutionen. Det fanns inte längre utrymme för en självständig kapitalistisk utveckling. Borgarklassen var för svag för att kunna hälla i rodret, arbetarklassen var för stark för, att bli ett redskap i dess händer. De borgerligt-demokratiska uppgifterna vilade på arbetarklassen. Om man endast såg situationen ytligt, kunde man dra två felaktiga slutsatser: den ena var att man skulle ”hoppa över” den borgerligt-demokratiska fasen, den andra var att man skulle genomföra den borgerliga revolutionen i en allians mellan den svaga bourgeoisin och arbetarklassen på ett gemensamt minimiprogram.

Det spanska kommunistpartiet drog båda slutsatserna. Vid republikens utropande levde partiet under direktiv från ”tredje periodens” ultravänsterlinje. Man vägrade upprätta en proletär enhetsfront, man tog inte upp några paroller som knöt an till de borgerligt-demokratiska uppgifterna, utan talade bara rent allmänt propagandistiskt om socialismen. När den linjen misslyckats slog man över 180 grader, upprättade en front med den svaga borgarklassen och lät den ta initiativet och bestämma programmet. Därefter såg kommunistpartiet som sin främsta uppgift att se till att arbetarna och bönderna inte gick till överdrifter, inte själva tog över produktionsmedlen eftersom det skulle ”skrämma bort” borgarna.

Hur kunde man ha gjort istället? Man kunde ha mobiliserat arbetarna och bönderna med de demokratiska parollerna som utgångspunkt, och samtidigt hela tiden öppet sagt att endast de själva, i självständig kamp, kunde genomföra dessa borgerligt-demokratiska uppgifter. Därigenom hade man utvecklat arbetarklassens självständiga kamp, organiserat klassen bättre, och mejslat fram en marxistisk ledning som höjt nya paroller för att slutgiltigt krossa feodalklasserna och bourgeoisin och befästa den proletära diktaturen. Detta var den taktiska och strategiska linje man följt i Ryssland 1917. Det var en stor tragedi att man inte följde den i Spanien 1931-36.

Del II. Inbördeskriget, 1936-1938

Sammanfattning: Det spanska samhället var efterblivet, både industriellt och när det gäller förhållandet mellan klasserna. Det saknades en inhemsk borgarklass. Jordägarna och aristokratin var de dominerande klasserna i samhället.

Men det fanns en stark och väl organiserad arbetarklass, som var stridbar och medveten om sin egen styrka. Dess största svaghet låg på det ideologiska planet – här härskade en gammal anarkism som motverkade tendenser till centralisering av klassorganen. De två huvudtendenserna inom arbetarrörelsen – socialdemokratisk reformism och revolutionär kommunism – hade inte fått något starkare fotfäste inom arbetarklassen.

1931 sopades monarkin bort och ersattes av en republik. Denna försökte genomföra den borgerliga revolutionen för att modernisera landet, men misslyckades.

Den spontana sociala revolutionen tog de härskande klasserna med överraskning. Folkfrontsregeringen hade varit för maktlös för att ens genomföra sitt eget program – den var också för maktlös för att nu stoppa den sociala revolutionen. I det läget började de högre kretsarna inom armén, statsförvaltningen och aristokratin att konspirera för att störta regeringen och ersätta den med en militärdiktatur. Dessa konspirationer bedrevs fullt öppet och var väl kända, utan att Folkfrontsregeringen ingrep. Konspiratörerna fick t o m gå så långt att de kunde släppa loss en besinningslös terror mot arbetarorganisationerna utan att regeringen ingrep.

Efter några månaders förberedelse kunde upproret börja. Det skedde den 17 juli 1936. Upproret började i de spanska provinserna i Nordafrika (Spanska Marocko), där de ledande militärerna i konspirationen var befälhavare. I Nordafrika rekryterade man moriska trupper och flög dem över till Spanien.

Det kan vara intressant att närmare dröja vid hur Folkfrontsregeringen agerade när upproret började. Så fort upprorsförsöket blev känt begärde arbetarorganisationerna att folket skulle beväpnas för att slå ner upproret. Detta vägrade regeringen, som istället bagatelliserade händelserna och förklarade att upproret snart skulle slås ned av de reguljära trupperna. Inte ens när dessa styrkor i stor skala började gå över till upprorsmakarnas sida, inte ens när de iscensatte uppror i Andalusien dagen därpå (18 juli) gick regeringen med på att beväpna folket. Om man gjort det i detta skede, då skulle upproret ha kvävts i sin linda. Nu fick generalerna andrum, de kunde skeppa över trupper, de kunde ta kontakt med likasinnade inom dm spanska armén och inom polisväsendet. Man kunde t.o.m. börja hemliga förhandlingar med den sittande regeringen. Ty samtidigt som denna regering förbjöd beväpning av folket, böljade den sända ut fredstrevare till de upproriska generalerna, för att försöka nå en kompromiss. För att tillfredsställa dem, ombildades regeringen så att den fick medlemmar utanför Folkfronten. Man erbjöd också generalerna att få några representanter i regeringen.

Först när dessa trevare avvisats, började regeringen mobilisera till motstånd mot upproret. Efter några dagars ödesdiger väntan och först under starkt tryck, beordrade man beväpning av folket. Vapenutdelningen kom för sent för att hindra de nya uppror som börjat. Rebellerna fick fotfäste i 1/3 av landet. Men det väpnade folket kunde stoppa upproren i de stora städerna, både i huvudstaden Madrid och i det största industricentrat, Barcelona.

Därmed accelererade utvecklingen. Under hela våren 1936 hade arbetare och bönder spontant börjat överta jordgodsen och fabrikerna. När folket nu fick vapen i sina händer och dessutom såg sina erövringar hotade av ett fascistiskt uppror, påskyndade de denna utveckling. Från den 19 juli 1936, då vapenförråden öppnades, började den spanska revolutionen på allvar. Inom hela det republikanska området upprättade man nu arbetarmiliser som tog över försvaret mot fascisterna och samtidigt svarade för den inre ordningen. Kommittéer upprättades som svarade för att transportväsendet skulle fungera. Så gott som varje fabrik ockuperades. Inom dessa upprättade man arbetarkontroll och ett demokratiskt styre. På landsbygden genomförde bönderna och lantarbetarna nu spontant den jordreform som de fått, löfte om sedan 1931 men aldrig sett förverkligad. Bondekommittéer upprättades, som svarade för jordockupationen. På flera ställen, där det fanns ett starkt socialistiskt eller anarkistiskt inflytande, upprättade man omedelbart kollektivjordbruk. På andra delades jorden upp i mindre kooperativ eller också i helt privata lotter. Men oberoende av den struktur man upprättade, var en sak klar: den gamla jordadelns egendomar exproprierades. Feodalismen krossades på den spanska landsbygden.

På det lokala planet övergick nu hela den ekonomiska och politiska makten till arbetarnas och böndernas valda kommittéer. (Inom armén var framgångarna mindre; men inom marinen gjorde matroserna revolt, sköt sina officerare, upprättade marinråd och tog över hela flottan. Det var ett svårt streck i räkningen för fascisterna, som hade räknat med att kunna använda flottan för överskeppning av trupper. Nu kunde man endast använda flyget).

Också distributionen kontrollerades av folkvalda kommittéer. I några fall fördes denna arbetarmakt också upp på kommunal nivå. I Katalonien bildades en anti-fascistisk kommitté, bestående av representanter från samtliga arbetarorganisationer, en kommitté som blev den egentliga regeringen i hela provinsen. I hela det republikanska Spanien existerade nu två regeringar: en centralregering av borgerliga partier med ett borgerligt program, och en regering baserad på kommittéer och råd (juntas), vald av arbetare och bönder och med den sociala revolutionen på sitt program. Detta var ett klassiskt exempel på maktdualismen i en revolutionär situation: två regeringar med olika klassintressen och olika program står mot varandra.

Den borgerliga regeringen återtar hela makten

Denna maktdualism kunde ha lösts på två sätt. Det kunde ha skett genom att de folkvalda organen befäste sin reella makt genom att störta den borgerliga regeringen, upprätta en proletär diktatur, skapa arbetarmiliser, centralisera de lokala råden och samordna dem. Maktdualismen kunde också lösas genom att de lokala organen fråntogs sin reella makt, genom att denna återgick till den borgerliga regeringen, som därefter steg för steg krossade arbetar- och bondekommittéerna. Vilken väg skulle man välja? Vilken regering skulle man ha? Vilken skulle bäst befrämja kampen mot fascismen?

Detta var de frågor som ledarna för de spanska arbetarorganisationerna ställde sig i juli-aug. 1936. Skiljelinjen drogs klar och tydlig. Skulle man ha en borgerlig eller en proletär regering under inbördeskriget?

Alla valde de, utan undantag, samma alternativ: att stärka den borgerliga regeringen och med- verka till att de folkvalda kommittéerna krossades. Från september 1936 gick det spanska kommunistpartiet in i den borgerliga regeringen, medan anarkisterna och det centristiska POUM förklarades sig stödja den och samtidigt gick in i den katalanska regeringen. En månad senare gick anarkisterna också in i centralregeringen. Varför valde de detta alternativ? De argument de anförde var i korthet följande: anarkisterna slog knut på sig själva. Enligt sin egen ideologi var de emot varje form av statsstyre. Under hela sin existens hade de konsekvent vägrat ett ex.vis delta i parlamentariska val med motiveringen att varje statsstyre, oavsett klassinnehåll, var despotiskt. Med det argumentet hade man också gått emot tanken på en proletär diktatur som ett mellanstadium till det statslösa socialistiska samhället. I sept. 1936 stod anarkisterna inför risken att en sådan förhatlig proletär statsmakt kunde upprättas. De valde den borgerliga statsmakten som det mindre onda. De visade då i praktiken vad varje marxist vet: att anarkismen endast är liberalismen driven in absurdum, att den endast kan leva och frodas i det borgerliga samhället, som en maktlös motpol till den kapitalistiska ideologin. (Det skall dock påpekas att enskilda anarkister uppträdde mera rakryggat. Så ex.vis Durruti, en av inbördeskrigets verkliga hjältar. Den grupp som bildades av hans närmaste anhängare, Durrutis Vänner, närmade sig våren 1937 den revolutionära marxismen, men krossades innan de nådde ett massinflytande).

För det officiella kommunistpartiet var argumenten mer subtila. De levde under trycket från Kominterns proklamerade Folkfrontsideologi. Fascismen skulle inte bekämpas av arbetarna ensamma, utan av arbetarna och borgarna i en gemensam front med försvar av den demokratiska republiken som gemensamt program. Det innebar att arbetarna och bönderna inte fick föra fram sina egna klasskrav, och naturligtvis inte heller börja en kamp för en proletär diktatur. Detta skulle nämligen skrämma bort borgarna, driva dem i fascismens armar, och fronten skulle då bli mindre och fienden starkare. ”Seger först, reformer sedan” var den paroll som kommunistpartiet förde fram. Man var mycket ivrig att betona att man inte avsåg att upprätta en proletär diktatur. I aug. 1936 kunde man ex.vis läsa följande notis i franska kommunistpartiets tidning, l’Humanité: ”Spanska kommunistpartiets centralkommitté ber oss att informera läsarna om följande som svar på de fantastiska och tendentiösa rapporter som vissa tidningar publicerat. Det spanska folket strävar inte efter att upprätta proletariatets diktatur, utan har endast ett mål, att försvara den republikanska ordningen, och samtidigt respektera den privata egendomen.” Några månader senare förklarade partiets ledare, José Díaz, att det inte bara var ”icke önskvärt, utan också absolut otillåtet” att socialisera eller kollektivisera egendomen.

Denna linje var absolut inget eget påfund från de spanska kommunisternas sida, inget brott med Kominterns officiella linje. Tvärtom stod den i fullständig samklang med denna

För den som tvivlar på det, kan man anföra några rader ur det hemliga brev som Stalin i december 1936 sände till ledaren för den spanska regeringen, Largo Caballero. Detta brev innehöll några ”råd i all vänskaplighet” om hur kriget borde föras. Enligt Stalin borde man slå vinn om att inte skrämma bort småbourgeoisin, utan vinna dess stöd genom att tillåta fri handel och förbjuda varje ingrepp i marknadslagarnas spel (detta mitt under brinnande krig!). Man skulle också skapa garantier mot konfiskeringar av jorden och industrin, garantera de borgerliga partierna att Azaña skulle förbli republikens president och respektera de egendomar och ”legitima intressen” som utlänningar hade i landet, utlänningar ”som är medborgare i länder vilka inte stödjer rebellerna” (dvs Frankrike och England).

Så såg Stalins råd ut. Några dagar senare svarade Caballero kort att dessa råd helt överensstämde med hans egen politik.

De folkvalda råden krossas

Den borgerliga makten stärktes igen. De största arbetarorganisationerna – såväl social- demokrater, anarkister som stalinister – uppträdde som bourgeoisins ombud. Sakta, steg för steg, återtog den makten. Genom sin kontroll över armén och över de centrala organen (administrationen, polisen, bankerna) kunde man strypa makten på basnivån. Den borgerliga regeringen tog ett fast tag i tömmarna igen. Denna process blev särskilt tydlig i Katalonien, där revolutionen gått längst.

En av den katalanska koalitionsregeringens första handlingar blev att upplösa alla revolutionära kommittéer som bildats den 19 juli. De ersattes med kommunala organ som hade samma sammansättning som regeringen i stort. Det förklarades vara ”en fascistisk handling” att inte upplösa de proletära maktorganen. Den 27 oktober utfärdade man dekret om avväpning av arbetarna. De som efter ett visst datum fortfarande hade vapen skulle betraktas som ”fascistiska agenter”. Industrier och jordbruk som övertagits av arbetarna fick inga krediter eller råvaror. Arbetarmilisen fick ingen ammunition.

I början av 1937 började man återlämna den kollektiviserade industrin i de forna ägarnas händer. Handeln släpptes fri. Spekulationerna tog fart. Den kapitalistiska planlösheten blev åter herre. Matköerna växte i Barcelona och Madrid. Censur infördes över arbetarorganisationernas tidningar. I april 1937 var denna process så gott som avslutad, arbetarorganisationerna avväpnade och passiviserade.

Kulmen kom i början av maj 1937 i Barcelona. Vid julirevolutionen året innan hade arbetarna bl.a. ockuperat telefoncentralen. Den hölls fortfarande ockuperad i maj 1937. Då satte centralregeringen in trupper för att upphäva ockupationen. När dessa tågade in i staden, utbröt ett spontant uppror. Efter några dagar var detta uppror krossat, telefoncentralen intagen av regeringen och arbetarorganisationerna olagligförklarade.

Majhändelserna i Barcelona fick långtgående återverkningar. Det spanska kommunistpartiet krävde att det centristiska POUM och anarkisterna, som påstods ha igångsatt upproret för att stödja fascisterna, skulle förbjudas och dess ledare arresteras. Detta ledde till en regeringskris. Caballero avgick och ersattes av högersocialdemokraten Negrín, som var mera villig att lyssna på kommunistpartiets förslag. I mitten av juni krossade man POUM, dess ledare fördes till de privatfängelser som det ryska GPU upprättat i Spanien, och ‘försvann’. Också de anarkistiska organisationerna, de mäktigaste inom den spanska arbetarrörelsen, krossades. Samtidigt upphävdes de sista spåren av julirevolutionen. De få kollektivjordbruk som återstod, krossades, liksom all kontroll över industrin. (Endast i Aragon återstod – till aug. 1938 – spår av en proletär makt) Systemet med politiska kommissarier i armén – ett medel för att övervaka den opålitliga militären – avskaffades.

Den militära krigföringen

Samtidigt som den borgerliga regeringen krossade arbetarorganisationerna, marscherade de fascistiska trupperna fram. Med hjälp av starka militära styrkor, med italienska och tyska ”frivilliga”, med, de senaste vapnen från fabrikerna i Nazi-Tyskland i sin arsenal, tog de provins efter provins. Men det avgörande var att den borgerliga regeringen förberett marken. Man kan med hjälp av en karta och en handbok över spanska inbördeskriget, lätt visa att fascisterna kunde erövra just de provinser där den sociala revolutionen varit svag eller krossats av den borgerliga republiken. Det finns ett klart samband mellan fascisternas framgångar och revolutionens nederlag. Den borgerliga regeringen mobiliserade inte massorna till motstånd till fascismen. Tvärtom, den passiviserade och förvirrade dem, krossade deras organisationer och lämnade dem försvarslösa inför fienden. 1938 lyckades Francos trupper genom sin offensiv dela landet i två hälfter. Katalonien avskildes från det centrala Spanien. Därmed var saken klar. I början av 1939 tågade de fascistiska trupperna in i Barcelona, i mars intog de Madrid. Kriget var över.

Slutsatser

Det spanska inbördeskriget visar ovanligt tydligt två olika uppfattningar om sambandet mellan krig och klasskamp. Den linje som dominerade i Spanien var den borgerliga upp- fattningen: klasskampen upphör under kriget och ersätts av ett gemensamt försvar. Arbetarna och borgarna får gemensamma intressen att försvara och de måste göra det på basis av minsta gemensamma nämnare, försvar av den borgerliga staten. I ett läge där fabrikerna och jorden redan övertagits av arbetarna, innebar den linjen att man gick mot revolutionen och direkt försökte krossa den. Därigenom ville man hindra att borgarna skrämdes bort. Uträkningen var enkel och förledande. Två plus två är fyra. Två borgare plus två arbetare är fyra soldater.

Men så enkelt var det inte. I kriget är en beväpnad arbetare bättre än tio borgare. Kriget är, för att använda Clausewitz’ berömda formel, endast en fortsättning av politiken med andra medel. Den klasskamp som fanns i fredliga förhållanden, avmattades inte genom kriget. Tvärtom, den intensifierades och skärptes.

Det är inte svårt att se vad som skulle ha hänt om en proletär diktatur hade upprättats i Spanien i augusti 1936. Om bönderna fått överta godsägarnas jord och upprätta sina egna kooperativ eller kollektiv, om arbetarna fått överta industrierna och driva dem i gemensam ägo – hur skulle inte det ha påverkat civilbefolkningen i de områden som ockuperats av fascisterna? En social revolution i de republikanska områdena skulle ha öppnat en andra front i de områden som hölls av fascisterna. Eller hur hade de moriska trupperna i Francos sold reagerat om den spanska centralregeringen förklarat att kolonialväldet var slut och att Marocko fick sin självständighet? Knappt tio år efter det att den starka självständighets- rörelsen i Marocko, Abd-el-Krims guerillastyrkor, hade krossats? Kunde resultatet ha blivit annat än ett – att den fascistiska fronten brutit samman?

Det spanska inbördeskriget visar på det nära sambandet mellan krig och social revolution. På sitt sätt bekräftar det lärdomarna från Pariskommunen 1871, det ryska inbördeskriget 1919-21 och kriget i Vietnam mot USA-imperialismen: att endast den socialistiska revolutionen kan garantera segern mot reaktionens krafter.

Del III. Den internationella solidaritetsrörelsen

Vi har hittills endast analyserat, den spanska revolutionen utifrån dess egna, nationella förut sättningar. Men under imperialismens epok existerar det inga öar i världsekonomin. Alla enskilda länder dras in som delar i en gemensam struktur, där de ömsesidigt påverkar varandra. Detta gäller i allra högsta grad om Spanien, vars inre samhälleliga uppbyggnad påverkades av att landet kommit efter i konkurrensen och var offer för utländska investeringar inom viktiga ekonomiska sektorer.

Internationellt sett kan man säga att det spanska inbördeskriget hade betydelse på tre plan:

a) den sista i en serie revolutioner som slutade med nederlag för proletariatet (Tyskland 1918, 1921, Kina 1925-27, Frankrike 1936).
b) den sista bräschen mot den framstormande fascismen.
c) inledningen till det andra imperialistiska kriget (1939-45).

Det är ur dessa tre perspektiv som vi skall undersöka hur de internationella klasskrafterna agerade i det spanska kriget.

I. Det internationella engagemanget

Det spanska inbördeskriget fick redan från första skottet sina internationella återverkningar. Under själva planeringen av militärernas uppror hade den italienska fascismen spelat en viktig roll. Den gav militärerna utrustning, vapen, goda råd och löften om internationellt stöd. Utan denna uppmuntran är det troligt ätt militärerna inte vågat starta upproret; utan detta materiella stöd är det också troligt att upproret kunnat krossas på ett tidigt stadium. Nu fick Francos trupper ett militärt övertag från första början, något som ökade ännu mer när Nazi-Tyskland trädde in och gav sin hjälp. Francos trupper dominerade helt inom flyget och drog sig inte för att på ett rent barbariskt vis terrorisera civilbefolkningen genom bombningar av städer och byar (tvärtom var de tyska och italienska fascisterna direkt intresserade av att sådana bombningar kom till stånd. De ville studera vilken betydelse dessa bombningar kunde ha i det kommande storkriget). Också när det gäller pansar och flotta kom Francos trupper snart att vara materiellt överlägsna.

Men krig avgörs inte bara av vapen. Vapnen sköts av människor. Ytterst avgörs kriget av den mobiliseringsgrad som utlöses i ett krig, en faktor som i sin tur bestäms av samhällsformen.

Vi har alla erfarenheterna från Vietnam så färskt i minnet att det är onödigt att orda mer om det; vi har där kunnat se hur en total mobilisering av massorna betyder mer än de hyper- modernaste vapen för att avgöra kriget. Men i Spanien sattes inte hela folket i vapen; där bekämpade man inte fascismen med revolutionära medel, utan med de traditionellt borgerliga: en reguljär armé, en passiviserad civilbefolkning, en låg politisk nivå inom armén. I det läget fick de traditionella vapnen större betydelse; man mötte Franco på hans egen nivå, och tvingades mäta sig med honom när det gällde materiell utrustning.

Det efterblivna spanska samhället kunde inte självt producera moderna vapen. Här var man beroende av det internationella stöd man kunde få. Och vilken hjälp fick då Spanien i sitt krig mot fascismen? Man kunde få stöd från tre olika håll: a) de borgerliga demokratierna b) Sovjetunionen, vid den tiden det enda icke-kapitalistiska samhället och c) från folkmassorna i olika länder (inklusive politiska organisationer som inte var statsbärande). Vi ska nu se vilken hjälp man fick från dessa tre håll.

Från de borgerliga demokratierna förelåg det rent teoretiskt ett intresse av att hjälpa Spanien. Spanien slogs mot fascismen. Fascismen rustade sig för krig för att vinna expansionsutrymme på bekostnad av den ”demokratiska” imperialismen, ta dess kolonier och vinna hegemoni. Men likväl fick inte Spanien några som helst vapen från demokratierna i den kapitalistiska världen. Tvärtom. De borgerliga demokratierna tog initiativet till en ”noninterventionspakt” gentemot Spanien, dvs. att de ingående staterna lovade att inte ge något stöd åt vardera sidan. Eftersom Italien och Tyskland struntade i avtalet, blev denna interventionspakt ensidigt riktad mot den republikanska sidan, vilket initiativtagarna naturligtvis inte var ovetande om. Likväl bibehölls denna pakt kriget ut. Allra mest beklämmande var att se den franska folkfronts- regeringens agerande. Trots att det satt en regering i Spanien med exakt samma klassamman- sättning och samma ideologi, var den franska Folkfronten en drivande kraft för att förverkliga ”noninterventionen”.

Avstängningen av utrustning från de borgerliga demokratierna innebar en allvarlig isolering av den spanska republiken. Under de första månaderna av kriget anslöt sig även Sovjetunionen till ”noninterventionen”. Under denna känsliga period stod Spanien helt utan hjälp från andra stater. Först i slutet av 1936, inför den avgörande belägringen av Madrid, ändrade Sovjetunionen ståndpunkt. Från mitten av oktober samtyckte Sovjetunionen till att förse Spanien med vapen och andra former av hjälp. Men denna hjälp var tvetydig. Man gav ingenting gratis; det var en fråga om köp och dessutom köp till ett högt pris. Som ”säkerhet” för vapnen krävde man att hela den spanska guldreserven skulle överlämnas till Sovjetunionen. I slutet av oktober skeppades guldreserven, världens största (nära 700 ton), över till Odessa i Sovjetunionen.

Det Spanien fick i utbyte var naturligtvis viktiga materiella resurser: flygplan, kulsprutor, tanks, militära rådgivare. Men dessa materiella resurser motvägdes till stor del av att Sovjetunionens representanter i Spanien medvetet gick in för att hålla revolutionen inom dess borgerliga ramar. Det spanska kommunistpartiet och de sovjetiska diplomaterna var de ivrigaste motståndarna till fabriksockupationer och till upprättandet av arbetarråd och arbetarmilis. Ingen talade så varmt för den privata äganderättens bevarande som de, ingen var en så varm förespråkare för småbourgeoisins intressen som de. Men de nöjde sig inte bara med att verka för sin syn med politiska medel. De använde också polisiära metoder. Bland alla de rådgivare som Sovjet sände till Spanien fanns också kontingenter ur den hemliga polisen GPU-NKVD som satte upp en spansk sektion med syfte att krossa vänsterriktningar inom arbetarrörelsen för att på det sättet hindra att revolutionen gick utöver sitt borgerliga stadium. Genom de avslöjanden som sedermera gjorts, bl.a. av ledande gestalter inom GPU i Spanien, känner vi idag omfattningen av denna terror: otaliga spanska och utländska arbetare med sympatier för någon av vänsterriktningarna (anarkismen, POUM, trotskismen) fick sota med sitt liv för sin politiska uppfattning.

II. Den internationella solidaritetsrörelsen

Den borgerliga karaktären på Sovjetunionens hjälp och dess – i ordets verkliga mening – kontrarevolutionära funktion, gjorde den spanska revolutionen än mer isolerad internationellt sett. Det återstod bara en källa man kunde ösa ur, men det var å andra sidan en källa som var i det närmaste outsinlig när det gällde offervilja och entusiasm – arbetarklassens internationella solidaritet. Kring det spanska inbördeskriget växte det fram en omfattande massmobilisering av arbetarrörelsen i alla länder. Opinionsmöten hölls, demonstrationer anordnades, insamlingar startades. En mäktig, spontan solidaritetsrörelse växte fram.

Den mest kända delen av denna internationella solidaritetsrörelse blev de Internationella Brigaderna, arbetare och intellektuella som ställde sig i den spanska republikens tjänst och som deltog som soldater i kriget. Sammanlagt engagerade sig 40.000 i de Internationella Brigaderna, medan ytterligare 5.000 utlänningar deltog i de ordinarie förbanden. För att fortsätta med ytterligare statistik: ideologiskt var 60% av de frivilliga kommunister, och socialt tillhörde 80% av dem arbetarklassen. De var redo att offra sina liv för att hjälpa den spanska republiken i kampen mot fascismen. De bataljoner på nationell basis som sattes upp blev snart legendariska, och de spelade en mycket viktig roll i flera avgörande strider. Så kan man ex.vis påstå att slaget om Madrid vid årsskiftet 1936-7 till stor del avgjordes av den Internationella Brigaden, både direkt genom dess hängivenhet i striderna och indirekt genom den psykologiska effekten på de spanska soldaterna och på civilbefolkningen när dessa såg att de inte längre var ensamma i kampen. Också i slagen vid Jarama (febr. 1937) och vid Guadalajara (mars 1937) spelade Internationella Brigaden en avgörande roll. Men därefter började samma upplösning i Internationella Brigaden som i det spanska samhället i stort. Jakten på ‘trotskister’ skapade förvirring och desillusion; ja, i många fall direkt splittring. Rekryteringen till Internationella Brigaden avtog avsevärt efter majhändelserna i Barcelona 1937 och efter krossandet av POUM. Stridsdugligheten inom förbanden minskade. Successivt tvingades man ersätta de tomma platserna med spanjorer. Till slut lyckades de borgerliga demokratierna tvinga fram att alla frivilliga skulle sändas hem; i november 1938 hölls en stor avskedsceremoni i Barcelona. Drygt två månader senare tågade fascisterna in i staden. Utan det internationella stödet var Spanien försvagat, prisgivet inför de övermäktiga fascistiska trupperna.

III. Den svenska Spanienrörelsen

Bland de frivilliga i Spanien fanns ungefär 500 svenskar. Det var ett tecken på den solidaritetsrörelse som vuxit upp även i Sverige. Den viktigaste insatsen som den svenska arbetar- klassen gjorde låg dock inte i första hand i sändandet av frivilliga. Den låg istället i ett materiellt stöd. På detta område var Sverige bland de främsta. Då man i juli 1938 höll en internationell konferens i Paris för att samordna Spanienhjälpen kunde man i översikten konstatera att Sverige proportionellt sett gett mer materiellt stöd än något annat land. De svenska representanterna kunde med stolthet berätta att insamlingarna givit över tre miljoner kronor och att det fanns nära 400 spanienkommittéer över, hela landet.

Spanienkommittéerna fick politiskt stöd från hela den organiserade arbetarrörelsen. I Göteborgs Spanienkommitté ingick ex.vis 15 olika arbetarorganisationer – socialdemokrater, kommunister, vänstersocialister och anarkister; dessutom medverkade fackliga organisationer, liksom organisationer av typen Hyresgästernas Centralförsamling, nykterhetsordnar och tvärpolitiska föreningar. Men nationellt kontrollerades Spanienhjälpen av socialdemokraterna. Detta gjorde att man snävade in Spanienkommittéernas politiska verksamhetsfält. Man avstyrde effektivt alla försök att starta kampanjer mot noninterventionspakten, det avtal som hindrade en effektiv hjälp till Spanien, liksom man naturligtvis konsekvent motarbetade alla försök att bistå det spanska folket med vapen och frivilliga (den socialdemokratiska svenska regeringen stiftade t.o.m. en lag som straffade spanienfrivilliga). Även om rörelsen fortfarande hade stor bredd, hindrade man att den radikaliserade sina aktivister genom att politik mer eller mindre bannlystes ur kommittéerna, särskilt politiska ställningstaganden som kunnat motverka den socialdemokratiska politiken. Man drog sig inte ens för att utnyttja Spanien- kommittéerna som utpressningshot mot andra politiska organisationer. När kommunistpartiet i början av 1938 startade en kampanj mot noninterventionspakten, och för att få Sverige att ge Spanien vapen, då förklarade man i socialdemokratisk press att detta var ”en propaganda som om den fortsätter måste få till resultat att samarbetet i /Spanien/kommittén råkar i högsta fara” (Ny Tid 14/4, 1938).

IV. Göteborgs Spanienkommitté

De exempel vi hämtat är samtliga från Göteborgs Spanienkommitté. I denna kommitté, som f.ö. var landets största och mest aktiva, rådde andra styrkeförhållanden än i landet i övrigt. I Göteborg hade nämligen kommunistpartiet en starkare ställning inom kommittén. Detta märktes inte minst vid massaktionerna på gatan, där kommunisterna fullständigt dominerade basarbetet. Vid demonstrationer var de kommunistiska kolonnerna störst, vid insamlingarna var det kommunistpartiet som mobiliserade flest aktivister. Klagomålen över ”kommunistisk dominans” återkommer ständigt i socialdemokratisk press. Den kan t.o.m. beläggas med statistik. Vid insamlingssöndagen den 10 oktober 1937 deltog 322 aktivister med bössor. Av de 322 deltagarna var 148 medlemmar i kommunistpartiet (46%), medan socialdemokraterna, trots sin kvantitativa styrka, endast lyckades skramla ihop – 43 deltagare (13%)!

Naturligtvis har socialdemokraterna känt sig bekymrade av denna överflygling. Redan från första början kämpade de för att få grepp över kommittén. Efter en demonstration i december 1936, som enligt socialdemokratisk terminologi fått ”starka politiska inslag” höll man t.o.m. ett hemligt möte på Göteborgs arbetarkommun, där man diskuterade ”partiorganisationernas ställning till Spanienkommittén”. En av de socialdemokratiska representanterna i Spanien- kommittén, Sven Söderberg, inledde med. att förklara att ”Spanienkommittén har bildats på initiativ av syndikalister och kommunister och vårt parti har icke från början fått nödigt inflytande”. Men samtidigt satt socialdemokraterna nu fast i fällan, ty ”vi kan inte av politiska skäl draga oss undan kommitténs arbete”. Efter en längre diskussion beslöt man att fortsätta delta i arbetet. Genom sin politiska tyngd försökte man minska kommitténs aktivitet och styra in den på banor som bättre passade socialdemokraterna. Inga uttalanden om noninterventions- pakten, ingen representation vid internationella hjälpkongresser, lägg ned verksamheten på somrarna, inställ Spanienveckan – det var några av resultaten av den socialdemokratiska ”hjälpen”. Arbetet kröntes också med framgång. I mars 1937 lyckades socialdemokraterna genomdriva en omorganisation av kommittén, en ny arbetsordning som ”skulle trygga en lugn utveckling” som det står i protokollet. Kommitténs verkställande utskott skuffades åt sidan och ersattes av ett ordförandeutskott med tre representanter, varav två var socialdemokrater. Därefter blev också verksamheten ”lugnare”. Aktiviteten i Göteborgs Spanienkommitté blev genast avsevärt mindre. Och viktigast av allt: den politiska mobiliseringen blev mindre. När kriget närmade sig slutet, tog socialdemokraterna också ett nytt steg: avveckla Spanienkommittéerna och inrätta istället ”flyktingkommittéer”. Denna hjälp skulle dessutom enbart skötas av socialdemokrater utan någon inblandning från kommunister. Detta initiativ tycks ha varit resultatet av en konferens i Stockholm i februari 1939, där socialdemokraterna diskuterade inställningen till kommunistpartiet, och där man beslöt att i fortsättningen ”taga bestämt avstånd från den kommunistiska rörelsen” och inte göra några medgivanden till den. Några dagar senare sändes en av partipåvarna, Sven Andersson (nuvarande försvarsminister och expert på att genom IB jaga kommunister), ner till Göteborg för att trumma in den nya politiken i de lokala funktionärerna. Inget samarbete med kommunister, det var den nya linjen. (Obs! Detta var före Hitler-Stalinpakten som annars brukar få vara ursäkt för social- demokraternas kommunisthets.) I Göteborg ledde den nya linjen till att Spanienkommittén sprängdes och att socialdemokraterna gick ut med falska uppgifter om att kommittén avvecklats och att all redovisning i fortsättningen skulle ske via ”Flyktingkommittén”. Vilka som skulle få hjälp från denna kommitté klargjordes i december 1939, då socialdemokraterna drev igenom att ”Svenska hjälpkommittén för Spanien” skulle ge hjälp till Finland.

V. Slutsatser

Den internationella solidaritetsrörelsen med Spanien fick en central betydelse för själva inbördeskrigets utveckling. Utan en välutvecklad och organiserad solidaritetsrörelse skulle fascismen troligen ha segrat långt tidigare. Genom krigets utdragna karaktär bands fascistiska trupper i Spanien, ett faktum som på lång sikt försvagade fascismen i världsmåttstock.

Men en solidaritetsrörelse har inte endast betydelse för den som får hjälpen, utan även för den som hjälper. Den får betydelse i det egna landet, för att påverka och ändra det politiska och ideologiska klimatet, genom att mobilisera och radikalisera de som aktivt arbetar inom rörelsen. Vi kan se vilken oerhörd betydelse Vietnamrörelsen fått i vår egen tid för att ändra det svenska politiska klimatet. Någon motsvarande styrka fick aldrig Spanienrörelsen, trots att förutsättningarna var minst lika goda, ja delvis t.o.m. bättre genom att arbetarorganisationerna med en gång slöt upp och stödde solidaritetsrörelsen. Orsaken till denna begränsade effekt inom solidaritetsrörelsen ligger helt och hållet i att den redan från början kontrollerades av socialdemokratin, som inte ville veta av någon radikalisering, någon djupgående mobilisering eller en kamp som kunde hota de demokratiska spelhålorna (parlamentet etc.). Detta måste också vara den viktigaste lärdomen av Spanienrörelsen: en socialdemokratisk dominans över en solidaritetsrörelse innebär att denna rörelse dör av tvinsot.

Kenth-Åke Andersson

Från Mullvaden nr 3/73, 4/73 och 6/73. Digitaliserat av Marxistarkiv.

Rättvisa åt Andreu Nin

Från slutet av 1800-talet fram till Franco-sidans seger i det spanska inbördeskriget (1939) genomgick Spanien många konvulsioner – massresningar, militärkupper m.m. De spanska arbetarna, daglönarna och fattigbönderna var under denna tid förmodligen de mest stridbara i hela Västeuropa. Detta gav emellertid paradoxalt nog mycket få resultat på den revolutionära teorins område. De spanska revolutionärerna var handlingsmänniskor, inte teoretiker. Marxismen hade en svag ställning i arbetarrörelsen som istället dominerades av anarkistiska och syndikalistiska idéer.

Avsaknaden av en revolutionär teori och ett redskap (parti) för att omsätta denna teori i medveten handling utgör en av huvudorsakerna till att den spanska revolutionen slutade i nederlag.

Det faktum att den spanska arbetarrörelsen på det hela taget var teorilös innebar inte att det var ett becksvart mörker. Det fanns enstaka glimrande ljus som lyste upp i mörkret. Det främsta var Andreu Nin.

Några biografiska data

Nin föddes 1892 i den lilla katalanska jordbruksstaden Vendrell, där hans familj drev ett litet skomakeri. I Nins hem talades inte mycket politik, men när Andreu 1909 kom till Barcelona för att utbilda sig till lärare, kom han i kontakt med syndikalismen och den katalanska nationalismen som väckte hans politiska intresse. När lärarutbildningen var avslutad hade Nin redan blivit övertygad socialist och tog anställning i en skola som drevs av fackföreningarna. Nin anslöt sig till det socialistiska ungdomsförbundet och började skriva i den socialistiska vänsterflygelns veckotidskrift Justícia Social (Social rättvisa). Trots sin socialistiska övertygelse betraktade Nin den anarkosyndikalistiska organisationen CNT som den viktigaste revolutionära kraften i Spanien och gick med i CNT:s fackförening för de fria yrkena, där han snart blev vald till ordförande.

Den ryska Oktoberrevolutionen 1917 gjorde ett starkt intryck på den spanska arbetarrörelsen och i både socialistpartiet och CNT utvecklades strömningar som drogs till bolsjevismen.

Nin anslöt sig till dessa och kämpade för anslutning till den 1919 bildade Tredje Internationalen (Komintern) – Nin hade blivit kommunist. I mars 1921 valdes han till generalsekreterare i CNT:s nationella kommitté och månaden därpå utsågs han att ingå i den CNT-delegation som skulle närvara vid Kominterns tredje världskongress och vid Röda Fackföreningsinternationalens (RFI) grundningskongress samma år. I Moskva valdes Nin till sekreterare i RFI och stannade kvar i Sovjetunionen för att sköta denna uppgift. Som representant för RFI ingick han också i Kominterns exekutivkommitté (EKKI). Under sin vistelse i Sovjetunionen blev han dessutom medlem i det ryska kommunistpartiet och delegat i Moskvasovjeten.

Under andra hälften av 20-talet började emellertid svårigheterna. Nin anslöt sig till den antistalinistiska vänsteroppositionen och när denna besegrats av Stalin & Co uteslöts Nin 1927 (tillsammans med ett stort antal sovjetiska kommunister) ur partiet. Slutligen utvisades han 1930 ur Sovjetunionen och återvände till Spanien.

I Spanien återupptog Nin sin politiska aktivitet, vilket ledde till att han vid flera tillfällen arresterades och fick sitta i fängelse. Nin deltog i uppbygget av den internationella vänsteroppositionen och var ledare för dess spanska sektion ända till 1935, då denna bröt med den internationella rörelsen på frågan om hur partiet skulle byggas i Spanien. Trotskij och majoriteten av den internationella vänsteroppositionen menade att man borde ta fasta på den radikalisering som ägde rum i det spanska socialistpartiet och ansluta sig till detta för att där stärka de revolutionära strömningarna (entrism). Nin och majoriteten av den spanska sektionen förkastade denna inriktning. I stället slog den sig 1935 samman med Joaquin Mauríns Bloc Obrer i Campero (Arbetar- och Bondeblocket), en Bucharin-inspirerad utsplittring ur det spanska kommunistpartiet som hade nästan hela sin styrka förlagd till Katalonien och Valencia. Detta gav upphov till en ny partibildning, Partido Obrero de Unificación Marxista (arbetarpartiet för marxistiskt enande) – POUM.

Efter det spanska inbördeskrigets utbrott blev Nin POUM:s generalsekreterare och främste ledare, ty Maurín hade oturen att befinna sig i Galicien vid upproret och tillfångatogs där av de segrande Franco-styrkorna.

Som representant för POUM blev Nin justitieminister i den katalanska provinsregeringen. Detta kritiserades skarpt av Trotskij eftersom det innebar att POUM deltog i en borgerlig regering som arbetade för att undergräva de spanska massornas landvinningar. POUM:s politik vacklade mellan en revolutionär och reformistisk inriktning (centrism).1

För stalinisterna, som slogs för att vrida tillbaka den spanska revolutionen i helt borgerliga banor och därför gick till frontalangrepp på arbetarnas och de fattiga böndernas sociala erövringar, var dock POUM med sin syn på den spanska revolutionen som en socialistisk revolution en fiende som, måste undanröjas. POUM:s kritik av stalinismen och övergreppen mot oppositionella i Sovjetunionen kunde heller inte tolereras. Den stalinistiska hetsen mot POUM nådde sitt klimax efter de s k majhändelserna i Barcelona 1937.2 Nin arresterades den 16 juni (tillsammans med andra POUM-ledare) och den ryska säkerhetspolisen (GPU!) tog hand om honom. Efter att ha utsatts för tortyr för att i Moskvarättegångarnas anda fås att erkänna att han var Franco-agent – något som skändligen misslyckades – mördades han.3

Det spanska kommunistpartiet och mordet på Nin

Mordet på Andreu Nin tillhör de mörkaste kapitlen i den stalinistiska världsrörelsens historia. Det är därför heller inte så underligt ät detta brott har plågat det spanska kommunistpartiets sjuka samvete fram till våra dagar.

Detta kan helt naturligt lättast iakttas då ledande spanska kommunister uteslutits eller brutit med partiet och därmed frigjorts från partidisciplinen. Nästan undantagslöst har sådana f d stalinister uttryckt sin avsky och ånger över behandlingen av POUM och i synnerhet mordet på Nin. Ett sådant exempel är Jesús Hernandez som under inbördeskriget tillhörde det allra högsta ledargarnityret i partiet (politbyråmedlem och spansk representant i EKKI, minister i folkfrontsregeringen och generalkommissarie i armén). Efter några års exil i Sovjetunionen och sedan i Mexico, hamnade Hernandez i opposition mot gruppen kring »La Pasionaria« och uteslöts ur partiet. En tid efteråt (1952) publicerade han en bok som avslöjade många detaljer om spanska kommunistpartiets inre liv och agerande under inbördeskriget. Till de frågor som Hernandez sprider ljus kring är hur spanska kommunistpartiet och den ryska säkerhetspolisen iscensatte förföljelsen av POUM och mordet på Nin.4

Ett exempel av senare datum är Fernando Claudín, som tillhörde kommunistpartiets högsta ledning ända till 1964. I en numera mycket känd bok om den kommunistiska världsrörelsen skriver Claudín:

»… repressionen mot POUM, och i synnerhet det avskyvärda mordet på Andreu Nin, är det svartaste bladet i PCE:s (spanska kommunistpartiet) historia. PCE blev medbrottsling till det brott som begicks av Stalins hemliga polis. Liksom alla andra kommunister i världen vid denna tid och under många år därefter, var vi spanska kommunister utan tvivel förblindade av de monstruösa lögner som fabricerats i Moskva. Men detta befriar oss inte från vårt historiska ansvar. Det har gått fjorton år sedan SUKP:s 20:e partikongress (1956), och PCE har fortfarande inte gjort självkritik eller erbjudit sig att samarbeta för att reda ut vad som hände. Även om vi antar – och detta är enligt min mening ganska troligt – att de nuvarande PCE-ledarna inte kan bidra med så mycket till det som redan är känt, skulle de åtminstone kunna kräva av SUKP att det offentliggör den information som endast de besitter. Nin-affären tillhör Spaniens historia, inte bara Sovjetunionens.« 5

Claudín formulerade detta omdöme för drygt tio år sedan och sedan dess har faktiskt en del hänt i frågan om det spanska kommunistpartiets hållning till POUM och fallet Nin, men i det stora hela är omdömet fortfarande giltigt.

Hur har då den officiella hållningen utvecklats i det spanska kommunistpartiet under historiens lopp? I själva verket har den genomgått olika faser.

Under inbördeskriget och de närmaste fem åren därefter drev de spanska stalinisterna en omfattande smädeskampanj mot allt som hade med POUM att göra och försvarade hetsjakten mot dess medlemmar. POUM stod i maskopi med Franco och den internationella fascismen hävdade man. Men i fråga om Nins försvinnande förnekades att partiet hade något med det att göra. I stället påstods att han flytt till fascisterna! På frågan om vart Nin tagit vägen svarade kommunistpartiets propagandister: »Till Salamanca (Francos huvudstad, min anm.) eller Berlin!«.

Några år senare följde nästa fas, i mystifieringen av fallet POUM och Nin. Man fortsatte förstås att beskylla POUM för kontrarevolutionär aktivitet, men de allra grövsta anklagelserna fick efterhand falla i glömska. Beträffande förföljelserna mot POUM lägrade sig emellertid en fullständig tystnad. Man talade inte om det.6 Detta återspeglade givetvis partiledningens sjuka samvete. De officiella partirösternas tystnad kring de värsta aspekterna av behandlingen av POUM var bara ena sidan av det mynt vars andra sida var de ångerfulla f d partimedlemmar som försökte lätta på sina samveten genom att avslöja partiets ruttna agerande under inbördeskriget.

Den fas som vi nu befinner oss i inleddes i mitten av 70-talet. Då började ledande kommunistpartimedlemmar att försiktigt ta avstånd från delar av partiets verksamhet under inbördeskriget. Denna omsvängning möjliggjordes av att banden till Moskva lossades och dess främsta drivkraft var att partiets möjligheter att spela en roll i Spanien krävde att det bättrade på sitt skamfilade rykte. Agerandet mot POUM tillhörde de frågor som många inom den spanska arbetarrörelsen hade svårt att förlika sig med och därför måste partiledningen göra något åt detta.

Den som anslog tonen var partiets generalsekreterare, Santiago Carrillo, som tillhörde de ledande kommunisterna redan under inbördeskriget. I en filmintervju 1974 yttrade han för första gången att POUM »inte var något provokatörsparti«, utan »en strömning i den revolutionära rörelsen«.7 Förvisso ett förvånande uttalande för de som vant sig att från kommunistpartiet höra att POUM var fascistagenter.

Från denna tidpunkt har partiet och dess talesmän hävdat att POUM nog ville väl, men att det förde en ansvarslös »äventyrspolitik«. Detta sägs vara anledningen till att POUM förföljdes, men man påstår inte längre att denna förföljelse var riktig. Den framställs istället som ett olycksfall i arbetet. Den andra sidan av denna nya officiella hållning är att man samtidigt försöker bagatellisera kommunistpartiets roll och ansvar för förföljelserna, och fallet Nin förnekar man all kännedom om.

Den nya attityden är givetvis »smakligare« än den gamla och fungerar därför också smärtlindrande för den vanlige kommunistpartimedlemmen, som hjälpligt kan döva sina olustkänslor i fråga om partiets historiska arv. Den nya hållningen är emellertid inte ärlig. Den är ett nytt sätt att sopa sanningen under mattan. Kommunistpartiets ledning vill helt enkelt inte röra i frågan alltför mycket och reda ut det verkliga händelseförloppet och partiets roll. I stället tillgrips förtiganden, halvsanningar och förvrängningar för att dölja de värsta aspekterna av politiken och rättfärdiga andra. Självkritiken är milt sagt halvhjärtad och utgör bara en ny fas i mystifieringen av partiets historia. Det ovan citerade omdömet från F. Claudín står därför fast.

Som ett exempel på hur man nu behandlar frågan kan vi ta Carrillos bok om eurokommunismen, där han skriver

»Andreu Nin försvann efter majputschen i Barcelona 1937. Enligt en version mördades han av en parallellpolis, enligt en annan version flydde han till det fascistiska lägret. Allt som har kommit fram efter kriget, eller snarare den slutsats man kan dra av det som kommit fram, bekräftar otvivelaktigt att Andreu Nin mördades och inte försökte fly till fiendelägret. Jag kan säga att kommunistpartiet, dess ledande organ, hade inget materiellt ansvar i dessa händelser och om någon kommunist deltog som individ i det hela – något som jag inte känner till – så gjorde han det på eget bevåg och inte på partiets order …«

Carrillo erkänner nu att »Nins död var en avskyvärd och oförsvarlig handling« men tillägger att det måste ses i sitt sammanhang (»vi befann oss i fullt inbördeskrig mot fascismen«).8

Vi upprepar att t ex Carrillos uttalande ovan givetvis utgör ett stort steg framåt jämfört med de stinkande besvärjelser som serverades förut. De erkännande som nu faktiskt gjorts kan också användas för att pressa fram ytterligare klargöranden, något som Carrillo & Co helt naturligt inte är så villiga till. Citatet ovan illustrerar också det vi sagt om att ledarna i kommunistpartiet fortfarande är ovilliga att gå till grunden med det hela och ärligt beskriva partiets roll i händelseutvecklingen. Carrillo skriver t ex med en falsk »objektivitet« att Nin enligt »en version« flydde till fascistlägret. Vems »version«? Givetvis var detta det stalinistiska kommunistpartiets version, ingen annans. Carrillo hävdar att kommunistpartiet inte hade något »materiellt ansvar« för mordet på Nin. Med ideologiskt och politiskt då? Tystnad! Carrillo spelar okunnig om det verkliga händelseförloppet trots att det idag finns mängder av fakta och vittnesmål som visar hur det gick till och att partiledningen bevisligen var informerad om och sanktionerade arresteringen av Nin m m. Det är möjligt att ledningen för partiet inte hade något direkt med mordet på Nin att göra. Det är möjligt att Carrillo personligen inte var informerad om arresteringen av Nin (vilket däremot »La Pasionaria« var – om C. haft något intresse av att utreda frågan kunde han ju krävt att hon skulle tala om vad hon visste). Det allvarligaste med Carrillos ståndpunkt är att han inte vill framställa partiets agerande på ett ärligt sätt och inte vill utreda frågan närmare. Oavsett partiets roll i själva mordet på Nin var det nämligen stalinisterna som skapat de materiella betingelserna och de politiska och ideologiska förutsättningarna som möjliggjorde förföljelserna mot POUM och dess medlemmar.

Andreu Nins renässans

En av anledningarna till att Carrillo och det spanska kommunistpartiet inte längre så hårdnackat vill försvara sin politik under inbördeskriget är att de sista åren av kamp mot Franco-diktaturen och de första åren av demokratisk öppning i Spanien medförde att många radikala spanjorer sökte sig tillbaka till den spanska arbetarrörelsens historia för att där finns svar på de frågor man stod inför i sin revolutionära aktivitet. I detta sökande efter historiska inspirationskällor stötte man på POUM och Nin, vars teori och praktik innehöll mycket mera matnyttigt än den sterila soppa som fanns i en Jose Diaz’ (partiets generalsekreterare under inbördeskriget) eller en Dolores Ibárruris (»La Pasionaria«) skrifter från 30-talet och framåt. Som ett resultat av detta publicerades en rik flora av böcker och dokument om spanska inbördeskriget och många av dessa behandlade POUM ur en helt annan synvinkel än den som kommunistpartiet försökt stadfästa. Andreu Nins liv och verk kom på modet.9 Nins skrifter plockades fram igen och gavs ut i upplagor som många gånger fick strykande åtgång. 10

Detta är nu inget förvånande, ty i försöket att bygga upp en revolutionär rörelse i Spanien är det omöjligt att bortse från arvet från POUM och Nin. Även om man kan ha många kritiska synpunkter på denna tradition, så är det ändå i stort sett endast i denna strömning i den spanska arbetarrörelsen som det finns något att lära överhuvudtaget. Detta blir särskilt uppenbart vid en jämförelse med det spanska kommunistpartiet, som i sina led inte kan uppvisa någon teoretiker av format överhuvudtaget: det finns inte en enda bok av teoretiskt värde som skrivits av en aktiv partimedlem.

Nin som teoretiker

Nin var en lysande skribent. Förutom politiska skriverier gjorde han sig också känd som en kunnig litteraturkritiker och en mycket skicklig översättare (till katalanska och spanska) av både skönlitteratur (främst från ryska) och politisk litteratur (bl a av Trotskij).

Det bestående värdet i Nins politiska och teoretiska arbeten ligger inte främst i att de skulle vara särskilt originella eller nyskapande. I detta avseende kan Nin inte jämföras med en Lenin, Trotskij, Luxemburg eller Gramsci. Nej, hans främsta företräde består i att han hade en stor förmåga att på ett levande och lättfattligt sätt sammanfatta och förklara redan existerande marxistiska idéer och tillämpa dessa i analyser av konkreta problem. Nin var så att säga något av en pedagog, en lärare, vilket f ö ju överensstämde med hans profession.

Nins viktigaste arbeten kan indelas i tre grupper:

Den nationella frågan

Att Nin skrev så mycket om problemen kring nationalismen, nationella självbestämmanderätten osv var egentligen ganska naturligt med tanke på att dessa frågor var av stor vikt i Spanien (vid denna tid gällde det främst katalanerna och baskerna). Nin behandlade de nationella problemen både utifrån mer principiella, teoretiska utgångspunkter och i dess konkreta uttryck i Spanien. Till den första kategorin hör förutom en rad artiklar också ett större arbete (»Rörelserna för nationell frigörelse«, skriven 1934) som på ett utomordentligt sätt sammanfattar den marxist-leninistiska teorin i frågan och försvarar denna mot andra politiska strömningar och teorier. På sin tid var Nins arbete det enda verk som på ett helgjutet sätt försökte framställa denna teori (Lenin gjorde t ex aldrig något försök att sammanställa sina spridda skrifter till en helhet). Idag är det bättre beställt, men Nins arbete intar fortfarande en hedersplats bland det bästa som skrivits i frågan.11

Den spanska revolutionens problem

Dessa arbeten, som utgörs av artiklar, programmatiska skrifter m m behandlar många aspekter av den spanska verkligheten: Spaniens ekonomiska, politiska och sociala utveckling, anarkosyndikalismens natur och roll, den spanska socialdemokratin och stalinismen, kampen mot fascismen, taktiska och strategiska problem i partibygget och i den spanska revolutionen m m.12

En del av dessa skriverier är kontroversiella ur politisk synvinkel, men det är obestridligt att de kvalitetsmässigt står skyhögt över allt det som producerades av stalinister, socialister eller anarkister vid denna tid. Därför är de också – oberoende av vad man anser om POUM:s politik under inbördeskriget – en obligatorisk läsning för den som önskar en djupare förståelse för utvecklingen i Spanien på 30-talet och idag. Detta är givetvis också en av anledningarna till det stora intresse som POUM i allmänhet och Nin i synnerhet rönt i Spanien under det senaste årtiondet. Som politisk organisation är POUM av idag bara en betydelselös liten grupp, men dess arv – på gott och ont – utgör fortfarande en rik källa att ösa ur för revolutionärer. Och POUM:s främste teoretiker – Nin – är död, men hans tankar lever.

Internationella frågor

Nin behandlade de flesta av de frågor som var brännande på 20- och 30-talen. Han skrev om fascismen och kampen mot den, han synade den internationella arbetarrörelsen (både partier och fackföreningsrörelsen), han spred kunskap om Oktoberrevolutionen och följde initierat utvecklingen i Sovjetunionen (stalinismens framväxt och roll) m m. Många av dessa skrifter och böcker bibehåller fortfarande en friskhet och aktualitet som gör dem utmärkta både för skolningsändamål och i propagandistiska syften.13

l en så här kortfattad redogörelse är det givetvis omöjligt att ge någon rättvisande bild av Nin, som utan tvivel var den främste spanske marxisten under 1900-talets första hälft. Det bästa sättet att bilda sig en uppfattning om hans bidrag till marxismen är helt naturligt att läsa hans skrifter. Tyvärr är det ju en ganska poänglös uppmaning eftersom det inte är så många förunnat att läsa spanska eller katalanska. För att göra en bredare svensk publik förtrogen med Nin krävs det tillgång till översättningar, helst till svenska men även översättningar till engelska skulle kunna läsas av åtskilliga. Vi lär dock få vänta på sådana mer omfattande Nin-urval. Vi i Fjärde Internationalens redaktion kommer dock att dra vårt strå till stacken för att våra läsare ska få några smakprov. Till detta nummer har vi översatt en liten artikel om Marx’ och Engels’ syn på den nationella frågan. Den publicerades första gången i Comunismo (den spanska vänsteroppositionens teoretiska tidskrift) i augusti 1934.

Martin Fahlgren

NOTER

1. Trotskijs kritik av POUM, samt ett utdrag ur den brevväxling som Trotskij och Nin förde fram till 1935, finns publicerad på engelska i Trotsky, The Spanish Revolution, Pathfinder Press, New York 1973. En historik över den spanska trotskismen fram till 1935 finns på spanska: Pelai Pages, El movimiento Trotskista en España, Ediciones Peninsula, Barcelona 1977 (författaren sympatiserar med POUM).

2. Om majhändelserna, se t ex F. Morrow, Spanien – revolution och kontrarevolution. Bokförlaget Röda Rummet, Stockholm 1976 (kap. 10).

3. Om mordet på Nin och förföljelserna mot POUM, se Thomas, Spanska inbördeskriget, Rabén och Sjögren. Ystad 1978, s. 557-563. För den som läser spanska finns en mer detaljerad redogörelse i Gorkin, El Proceso de Moscú en Barcelona, Aymá, Barcelona 1974.

4. Boken kallades ursprungligen »Det stora förräderiet«, men senare upplagor har haft den mer agentromanaktiga titeln »Jag var en minister åt Stalin«. (Yo fui un ministro de Stalin, G. del Toro, Madrid 1974).

5. Claudín, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 1, Röda Rummet/Barrikaden, Surte 1979, s. 438.

6. Detta gäller t ex den officiella partihistoriken Historia del Partido Comunista de España, Editions sociales, Paris 1960 och Dolores Ibárruris memoarer, El único Camino, Memorias de la Pasionaria, Mexico, D.F., 1963.

7. Citerat i V. Alba, El Partido Comunista en España, Editorial Planera, Barcelona 1979, s. 228. Filmen heter Les deux memoires.

8. S. Carrillo, Eurocomunismo y Estado, Ed. Crítica, Barcelona 1977, s. 151-152. Med det krystade argumentet att frågan om Nin måste »betraktas som inlägg i en spansk diskussion« (!) har i svenska upplagan översättaren strukit det ovan citerade avsnittet (Europakommunismen och staten, Rabén & Sjögren, Malmö 1978, s.10).

9. Det publicerades t ex flera biografier över Nin. Av dessa kan vi nämna följande: Victor Alba, Dos Revolucionarios: Andreu Nin – Joaquin Maurín. Seminarios y Ediciones, Madrid 1975; Pelai Pagés: Andreu Nin: Su Evolución Política, Zero, Madrid 1975; F. Bonamusa: Andreu Nin y el Movimiento Comunista en España, Anagrama, Barcelona 1977.

10. Den fullständigaste utgåvan av Nins arbeten står bokförlaget Editorial Fontamara i Barcelona för, men även en rad andra har bidragit till Nins renässans, t ex Castellote Editor, Ruedo Ibérico, Ediciones Júcar, Ediciones de la Torre och Zero.

11. Boken nyutgavs 1977 under titeln Los Movimientos de Emancipación Nacional, Ed. Fontamara, Barcelona och har utkommit i flera upplagor sedan dess. Nins viktigaste artiklar om den nationella frågan i Spanien finns samlade i La Cuestión Nacional en el Estado Español, Ed. Fontamara, Barcelona 1979.

12. De viktigaste arbetena om den spanska revotutionen finns samlade i La Revolución Española, Ed. Fontamara, Barcelona 1978.

13. Om fascismen, se t ex boken Las Dictaduras de Nuestro Tiempo (skriven 1930), Ed. Fontamara, Barcelona 1977; om fackföreningsfrågan, se t ex Las Organizaciones Obreras Internacionales, (skriven 1932), Ed. Fontamara, Barcelona 1978; ett urval av Nins skrifter om den ryska revolutionen finns i La revolución Rusa, Ed. Fontamara, Barcelona 1978.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1981

Mot socialism eller fascism

Inledning av Felix Morrow till hans bok Spanien: Revolution och kontrarevolution, publicerad på svenska 1976, Bokförlaget Röda Rummet.

Fascistiska soldater och arbetarmilis i skyttegravar, helt nära varandra. Under ett uppehåll i skjutandet ropas argument fram och tillbaka:

»Ni är söner till bönder och arbetare», ropar en milisman. »Ni borde vara här med oss och kämpa för republiken, där vi har demokrati och frihet.»

Svaret kommer genast. Det är ett argument som bönderna har använt mot alla reformistiska appeller alltsedan republiken kom till 1931:

»Vad gav republiken er att äta? Vad har republiken gjort för oss, för att vi ska kämpa för den»?

I den här incidenten, som pressen omnämnde helt i förbigående, har vi kärnan i inbördeskrigets problem.

De sjuttio procent av befolkningen som är bönder har inte vunnits över till proletariatets sida. De stod vid sidan av republikens födelse 1931. Deras passivitet och fientlighet ledde till reaktionens triumf i november 1933. De deltog inte i den proletära oktoberrevolten 1934. Förutom i Katalonien och Valencia, där proletariatet har tagit ställning för konfiskering av jorden och redan lämnar över den till bönderna och i delar av Andalusien där lantarbetarna själva har lagt beslag på jorden, har bondemassorna ännu inte rest sig för att kämpa sida vid sida med arbetarklassen.

Ett så djupgående inbördeskrig som det spanska har aldrig tidigare vunnits utan att ett revolutionärt socialt program förts fram. Ändå verkar det som om den av Caballero ledda koalitionsregeringens hela program utgörs av den militära kampen. »Först efter segern kan vi gripa oss an de politiska och sociala problem, som berör de olika grupperna inom ’Vänsterfolkfronten’», säger en regeringstalesman (New York Times, 20 september). »Vårt program innehåller bara en punkt och det är att segra.» Men faktum är att koalitionsregeringens. paroll »Försvara den demokratiska republiken» verkligen innehåller ett socialt program, men ett reformistiskt sådant: att försvara det borgerliga produktionssättets »vänligaste» politiska instrument.

I den stora franska revolutionen innebar parollen »Frihet, jämlikhet och broderskap» rent konkret jorden till bönderna, frihet från träldom, en ny värld av arbete och rikedom. Den innebar att de feodala förtryckarnas ekonomiska makt krossades och att Frankrikes öde lades i den revolutionära bourgeoisins händer. Den ryska revolutionens paroll »Jord, bröd och frihet» samlade framgångsrikt folket mot Kornilov och Kerenskij, eftersom det innebar en förvandling av Ryssland. Spaniens proletariat kommer att resa lika revolutionära paroller, eller förlora inbördeskriget.

Det katalanska proletariatet har redan insett denna sanning. Dess revolutionära program kommer inte att stanna inom de egna gränserna så länge till. Just i dag kom nyheten att ett annat parti i folkfronten, det syndikalistiska partiet som bildades efter oktoberrevolten av anarkosyndikalister som erkände nödvändigheten av att delta i det politiska livet, har krävt ett socialistiskt program för ett framgångsrikt fullföljande av inbördeskriget. Caballero, folkfrontens »extrema» vänsterflygel, på premiärministerposten är i sig själv ett förvrängt bevis på att massorna inte vill kämpa för att bevara kapitalismen. Men Caballeros gamla lagrar kan inte och kommer inte att ersätta det mycket konkreta innehållet i ett revolutionärt program.

På de följande sidorna berättas historien om den rika revolutionära erfarenhet som det spanska proletariatet har fått under fem korta år. Denna utomordentligt koncentrerade erfarenhet lär det spanska proletariatet att ta sitt öde i egna händer. Till den ryska revolutionens lärdomar läggs nu den spanska revolutionens lika djupgående lärdomar.

New York, 22 september 1936.

Läs hela Spanien: Revolution och kontrarevolution, publicerad på svenska 1976, Bokförlaget Röda Rummet.

Förord till »Spanien: Revolution och kontrarevolution»

Flera årtionden efter Francoarméns slutliga seger över republikens sista försvarslinjer är intresset för det spanska inbördeskriget fortfarande mycket stort. Genom att på nytt trycka upp dessa båda samtida redogörelser, som varit utgångna i USA i åratal, har vi försökt göra det som fortfarande är den klaraste och mest inträngande analysen av spanska inbördeskriget och dess förspel tillgängligt igen.

Om vi ser tillbaka står sig Felix Morrows arbete, som skrevs direkt under händelsernas gång, fortfarande förvånansvärt väl. Dess genomgående tema är det fåfänga i försöken att besegra Franco genom en folkfrontskoalition med bourgeoisin. Detta var både stalinisternas och socialisternas huvudsakliga strategi efter september 1935. För att få behålla bourgeoisin i koalitionen tvingades arbetarorganisationerna ta avstånd från de spanska böndernas och arbetarnas mest trängande behov: jordreform och arbetarkontroll över industrin. De kunde inte heller befria Marocko från den spanska tyrannin, eftersom detta skulle skada Spaniens relationer med de imperialistiska »demokratierna», som skulle frukta för de egna kolonialväldenas stabilitet.

Men de spanska arbetarorganisationerna missräknade sig grovt. Bourgeoisien slöt nästan enhälligt upp bakom Franco, och lämnade bara kvar sina galjonsfigurer i regeringen; och de imperialistiska demokratierna – England, Frankrike och USA – saboterade den lagligt valda, legitima spanska republikanska regeringens försvar under »icke-inblandningens» täckmantel. Det marockanska folket, som kunde ha lierat sig med en regering som skänkte dem oberoende, visade sig i stället bli en av Francos starkaste stöttepelare, medan de spanska arbetarna och bönderna demoraliserades och sjönk ned i likgiltighet, sedan deras förhoppningar krossats av den republikanska regeringen.

Alla viktigare politiska strömningar i Spanien, från anarkisterna till stalinisterna och från POUM till socialistpartiet, vände ryggen åt arbetarklassens självständiga kamp till förmån för en allians med bourgeoisin.

Det andra viktiga temat i Morrows berättelse är alltså den roll som ett revolutionärt parti kunde ha spelat för att försvara arbetarnas och böndernas verkligt revolutionära strävanden mot ledarnas och regeringens förräderi. Om det hade skapats i tid.

Felix Morrow var en av ledarna för Socialist Workers Party och tillhörde redaktionen för dess veckotidning, Socialist Appeal, som innehöll hans omfattande redogörelser för det spanska inbördeskriget. Han var en av de arton amerikanska trotskister som dömdes i den beryktade Minneapolis-rättegången 1941, där Smith-akten för första gången tillämpades. Efter andra världskriget bröt han med SWP.

Inbördeskriget i Spanien: Mot socialism eller fascism? fullbordades redan två månader efter Francos uppror och publicerades som pamflett av Pioneer Publishers samma år. Den var en redogörelse för den spanska republikens politiska historia, från begynnelsen 1931 fram till det fascistiska upproret i juli 1936. Upproret möttes av ett folkligt uppsving över hela Spanien med krav på vapen för att bekämpa fascisterna, liksom av en djupgående social revolution, där arbetarna lade beslag på fabrikerna och jorden, och i vissa fall till och med affärerna och kaféerna, för att garantera en effektiv organisering av kampen mot Franco. Man skapade ett utbrett nät av folkmiliser under arbetarorganisationernas kontroll. Framåt september, när pamfletten avslutades, hade folkfrontsregeringen återfått den effektiva kontrollen över den militära kampen och börjat återupprätta sin auktoritet, med bistånd av arbetarorganisationernas ledare.

Revolution och kontrarevolution i Spanien avslutades i november 1937, efter att den spanska republikanska rörelsens vänsterflygel slutgiltigt hade krossats och olagligförklarats i Barcelona i maj. Vänsterflygelns nederlag gjorde att förhoppningarna om en republikansk seger snabbt försvann i ett avlägset töcken. När författaren i maj 1938 skrev sitt efterord, var inbördeskrigets utgång uppenbar för alla som överhuvudtaget brydde sig om att tänka.

Läs hela Spanien: Revolution och kontrarevolution, publicerad på svenska 1976, Bokförlaget Röda Rummet.

Introduktion till boken »Spanien: Revolution och kontrarevolution»

Felix Morrows »Spanien: Revolution och kontrarevolution» är fortfarande den bästa marxistiska analysen av den spanska revolutionen 1936-37 och dess tragiska slut. Andra verk som är skrivna senare och baserade på nytt utförligt källmaterial, ger en mer detaljerad redovisning av händelserna och den sociala och politiska kamp som utmärkte dessa, och de närmast föregående, dramatiska år (l). Men ingen av dem kan jämföras med Morrows analys av de fundamentala klasskrafter som sattes i rörelse, den oundvikliga konflikten mellan dem och resultatet av denna konflikt, beroende av frånvaron av ett revolutionärt ledarskap eller ett klart politiskt medvetande hos de arbetande massorna. Morrow förklarar de viktigaste händelserna i revolutionen och kontrarevolutionen utifrån de sociala krafterna. Han bekräftar till fullo Trotskijs tes att den strategi som stalinisterna och deras bundsförvanter och anhängare förespråkade (»först vinna kriget, sedan slutföra revolutionen») helt ignorerade klasskampens verklighet och att försöken att ersätta den med politisk manipulering bara kan resultera i en katastrof: först strypa revolutionen, sedan förlora kriget.

Den mängd memoarer som kommit ut efter Morrows bok -38 har ytterligare bekräftat Morrows grundläggande analys. Att det var Stalin och den sovjetiska byråkratin som bar ansvaret för att Spanska kommunistpartiet (PCE) påtvingades en kontrarevolutionär inriktning bekräftas av vittnen från partiets ledarskikt. (2) Den bistra verkligheten kring GPU:s försök att exportera sina metoder till Spanien – massarresteringar, tortyr, mord och skenrättegångar mot revolutionärer (om dessa spreds rykten att de skulle vara Francos »femte kolonn») – är välkända idag liksom deras politiska misslyckande. Ingen trodde på stalinisternas förtal. Arbetarna kände skräck och avsky inför den politiska terrorn. Franco kunde spela på och utnyttja den enorma demoralisering som spred sig i republikanernas led. När de överlevande POUM-ledarna till slut ställdes inför rätta dömdes de inte för att ha varit »Francos agenter» utan för att ha agiterat för proletariatets diktatur!

Det är intressant att se hur t o m i Sovjet, trots den hårda kontroll byråkratin utövar över alla sociala vetenskaper, om än på ett försiktigt sätt, Kominterns och PCEs linje 1935-39 ifrågasätts idag. Denna linje – tillsammans med teorin om »socialfascismen», som var till stor hjälp vid Hitlers maktövertagande i Tyskland; tvångskollektiviseringarna, som orsakade mer än 30 års ständig kris i det sovjetiska jordbruket; massutrensningarna 1936-38, där hela den överlevande kadern inom bolsjevikpartiet och inom Röda Arméns befäl mördades, vilket banade väg för de militära katastrofer sommaren och hösten 1941 som förde Sovjet mycket nära randen för ett militärt sammanbrott – är Stalins grövsta brott över vilka histor¿ien redan gett sin otvetydiga dom.

Den spanska revolutionens nederlag var inte bara en obetydlig händelse på ett andra rangens slagfält. Det var den viktigaste händelse som ledde fram till andra världskriget och fascismens utbredning över Europa, ända fram till Leningrads, Moskvas och Stalingrads portar. Hitlers maktövertagande i Tyskland började tynga ner vågskålen på kontrarevolutionens sida. Det var ett mördande slag mot den största och bäst organiserade delen av det europeiska proletariatet. Men Hitlers seger var inte alls säker och hans erövring av Europa var inte oundviklig. Den väldiga vågen av revolutionär militans inom den spanska arbetarklassens 1936, stödd av en’ våg av generalstrejker i Frankrike och Belgien och en världsomfattande mobilisering av arbetarkampen som tom nådde USA (de mäktiga sittstrejkerna som ledde till CIO:s bildande), kunde ha krossat Hitler. Sommaren 1936 var hans armé fortfarande mycket svag och hade varit en »lä¶tt match» för den röda armén. En segerrik spansk revolution, som spridit sig till Frankrike, skulle ha tvingat fram en kraftig respons från arbetarklasserna i Italien och Tyskland. Historien kunde ha tagit en helt annan kurs. En besegrad spansk revolution dömde arbetarklassens uppsving i Frankrike, Belgien och andra länder till nedgång och demoralisering och öppnade vägen för Hitlers erövring av Europa.

l denna mening kan Stalins politik – att offra den spanska revolutionen till förmån för en diplomatisk lek med de franska och brittiska imperialisterna – inte ses som ett underordnande av världsrevolutionen under Sovjets »nationella intressen». Ty hans förräderi gentemot den spanska revolutionen utdelade också kraftiga slag mot Sovjets militära försvar. Politiken återspeglade den grundläggande konservatismen hos det privilegierade skiktet i det sovjetiska samhället, dess paniska rädsla för att någon viktig utvidgning av ”världsrevolutionen skulle förstöra det status quo som rådde mellan de sociala krafterna, internationellt och nationellt -ett status quo som bestäms av den sovjetiska arbetarklassens politiska passivitet och som möjliggör byråkratins makt.

En liknande fientlighet gentemot varje proletär revolution visade Stalin och hans anhängare i förhållande till de jugoslaviska, kinesiska och kubanska revolutionerna. För närvarande utstår de vietnamesiska kommunisterna en upprepning av detta eländiga spektakel. Den grundläggande skillnaden mellan Spanien 1936 och utvecklingen under efterkrigstiden är den förändring av de internationella klasstyrkeförhållandena som ägt rum. Den ökade styrkan genom de revolutionära uppsvingen har betytt att, medan det var möjligt för den sovjetiska byråkratin att strypa den spanska revolutionen har dess senare ansträngningar i den vägen misslyckats. Detta beror inte bara på de ändrade klasstyrkeförhållandena, utan också på att de lokala kommunisti◊ska partierna eller självständiga revolutionära krafterna har varit beredda till en klar brytning med stalinismens mensjevikiska inriktning.

Den spanska revolutionen är ett övertygande bevis mot den spontanistiska idéen att ett massuppsving, bara det är tillräckligt brett, skulle vara tillräckligt för att åstadkomma en segerrik revolution. Aldrig tidigare har historien skådat ett så brett uppsving som i juli 1936 när de spanska arbetarna krossade det fascistiska upproret i nästan alla större städer och på en betydande del av landsbygden. Aldrig förr hade ett så omfattande övertagande av massorna av fabriker, offentliga byggnader och större bondgårdar ägt rum.

Icke desto mindre misslyckades revolutionen. Ingen enhetlig och centraliserad maktstruktur skapades av massorna. Konfronterade med denna för varje revolution så viktiga fråga var de anarkistiska ledarna, som hade propagerat bland massorna om statens omedelbara »upplösande», en avgörande kraft för att hindra de rÎevolutionära massorna -av vilka många var anarkosyndikalister -från att upprätta sin egen arbetarstat. Därmed accepterade de de facto den borgerliga statens återupprättande. Till och med återupprättandet av den repressiva apparaten. . Det faktum att många anarkistiska ledare som först deltog i denna återuppståndna statsapparat som medlemmar av en regering tillsammans med borgarklassen och sedan själva blev offer för det förtryck de hade möjliggjort, understryker de principiella lärdomar som kan dras från händelserna i Juli 1936. Massornas antikapitalistiska kampvillighet, revolutionära anda och hjältemod kan under vissa förhållanden överstiga allt vad revolutionärerna själva förutsett. Men utan den borgerliga statsapparatens fullständiga krossande och ersättandet av den av en arbetarstat, kan ingen socialistisk revolution segra. Och en sådan arbetarstat kan inte byggas utan ett centraliserat ledarskap. Den kan inte byggas enbart på basen av spontan kamp.

Stalins diplomatiska manövrer – s∫om till stor del byggde på illusioner – var den omedelbara orsaken till den spanska revolutionens misslyckande. Den sovjetiska byråkratins intresse, såsom ett parasitärt skikts, var den i sista instans underliggande förklaringen till den kontrarevolutionära politiken. Men en viktig länkande faktor var den felaktiga mensjevikiska teorin om »revolution i etappen) som överfördes till Spanien (i en särskild »antifascistisk variant») inte bara av de viktigaste kominternpolitikerna utan också av många av deras socialdemokratiska och centristiska bundsförvanter (för att inte tala om de »liberala» borgerliga politikerna som entusiastiskt gjorde teorin till sin egen). Eftersom Spanien var ett efterblivet land kunde bara en borgerligt demokratisk revolution vara på dagordningen. Därför var uppgiften att försvara den borgerliga demokratin, den demokratiska republiken, mot fascismen, monarkin och de kvasi-feodala jordägarna; det kunde inte bli tal om aªtt fortsätta arbetarnas och böndernas kamp mot utsugningen och förtrycket till sitt logiska fullbordande, genom en process av permanent revolution som skulle leda fram till arbetarmakten och lösa den borgerliga revolutionens problem, som den spanska kapitalismens säregna historia inte lyckats lösa.

Idag, när Franco suttit vid makten i mer än trettio år efter inbördeskrigets slut, klamrar sig det spanska kommunistpartiet och olika centristiska grupper fast vid samma strategi. Mer än någonsin tidigare sitter de fast i den ödesdigra idén om »en revolution i etapper». Det första steget måste vara återinförande av »demokrati». PCE är tom berett att slopa tanken på en demokratisk republik och acceptera monarkins återupprättande, om demokratiska fri- och rättigheter kunde fås på detta sätt. Sedan kommer steget med parlamentarisk demokrati, under vilken PCE och »andra demokratiska kraften) skall kämpa för reformer. Bara när »majoriteten» av det spanska folket på detta sätt har övertygats (förmodligen genom val), kan kampen för socialismen — genom ett nytt mellansteg av »avancerad demokrati» – kom’ ma på dagordningen.

PCEs hemliga önskemål har varit att kapitalisterna själva på något sätt skulle stegvis »liberalisera» den senila bonapartistiska militära diktaturen (frånvaron av en småborgerlig massbas som stödjer regimen omöjliggör att vi kallar den fascistisk). Det var därför som PCE stödde Spaniens inträde i EG (de spanska socialdemokraterna delar ivrigt dessa förhoppningar och illusioner). Eftersom demokratin som genomförts ovanifrån har visat sig vara, helt illusorisk har inriktningen ändrats till »demokratin vunnen underifrån genom en fredlig generalstrejk» stödd av alla »demokratiska)) politiska krafter, (tom liberala monarkister). Precis som 1936 ersätter de politiska manövrerna helt och hållet en nykter bedömning av de grundläggande sociala krafterna.

Det vore b≤ara dumt att förneka att många förändringar har skett i det spanska samhället sedan inbördeskriget 1936-39. Efter många års isolering sögs den spanska kapitalismen under 50-talet med i den västeuropeiska ekonomins stora boom. Genom det väldiga uppsving som turismen inneburit och genom en massiv utvandring av arbetslösa både från städer och landsbygd som absorberades av den västeuropeiska ekonomin, var hemmamarknaden tillräckligt utvidgad för en viktig industrialiseringsprocess. Idag har Spanien i allt väsentligt blivit ett industriellt land inom vilket den absoluta delen av befolkningen bor i städer och inom vilket d?n industriella arbetarklassen blivit den numeriskt viktigaste klassen i samhället.

Visst är den spanska kapitalismen avsevärt efterbliven jämfört med sådana imperialistiska länder som Västtyskland, Storbritannien, Frankrike eller Italien. Industrin är fortfarande oförmögen till verklig konkurrens på världsmarknaden. Exáporten består till stor del av jordbruksprodukter. Många av de sydliga och västliga områdena är markant underutvecklade. Den nationella frågan, i synnerhet bland baskerna, kvarstår som en obotad kräftsjukdom. Men om det var absolut fel att påstå att Spanien stod på randen av en borgerligt demokratisk revolution 1936, så vore detta påstående idag bara löjligt.

Efter en lång sömn, orsakad både av det fruktansvärda förtrycket – det förtryck som följde på Francos seger var lika blodtörstigt som själva inbördeskriget – och genom frånvaron av perspektiv och självförtroende, har den spanska arbetarklassen åter börjat resa sig. Sedan det tidiga 60-talet har otaliga strejker och andra skärmytslingar börjat ge form åt ett nytt avantgarde på fabrikerna, i arbetarkvarteren och på universiteten. l början försökte kapitalisterna medvetet att begränsa detta uppsving till omedelbara ekonomiska krav (till en rent facklig politik). Men själva diktaturens väsen orsakade denna strategis misslyckande. Den nya militansen kunde inte hindras från att ta upp kampen för de politiska fångarnas frigivning, kampen tor självständiga fackföreningar, kampen för tryck-, organisations- och demonstrationsfrihet, och kampen för självbestämmande för de förtryckta nationaliteterna. Därför var ekonomiska och politiska krav starkt förenade. Efter några framsteg och några misslyckanden och trots diktaturens proklamering av undantagstillstånd har stora strejkvågor spritt sig i Baskien, i Barcelona, i Madrid, i Asturien och t o m i det efterblivna Galicien efter 1969. Dessa har förenat ekonomiska krav med en solidaritetsrörelse mot förtrycket.

Eftersom arbetarklassens styrka är absolut avgörande i denna kamp och eftersom arbetarklassens har börjat kämpa för sina egna självständiga intressen, är det absolut orealistiskt att förvänta sig att proletariatet frivilligt skulle begränsa sig till att återinföra den borgerliga demokratin som ett första stadium. Arbetare som börjar ockupera fabriker, som lär sig att bemöta polis och militär, kommer inte att engagera sig i ett avgörande styrkeprov med brutala motståndare för att givmilt lämna över frukterna av segrarna till sina egna utsugare. Oundvikligen kommer den kommande spanska revolutionen att ha en proletärt socialistisk karaktär från början, dvs, den kommer att bestämmas av arbetarklassens agerande och kommer att öppna möjligheten för ett maktövertagande av proletariatet.

Detta betyder inte att demokratiska krav inte kan spela en viktig roll i inledningen av denna revolution och att inte en övergångsfas på upp till några månader är möjlig mellan Franco-diktaturens störtande och införandet av proletariatets diktatur. Det betyder bara att arbetarklassens ledarskap precis som 1936 kommer att vara den avgörande faktorn.

Om ett borgerligt mellanspel bli¡r resultatet av den revolutionära kamp som störtar diktaturen sker inte detta därför att situationen inte är mogen för arbetarklassens maktövertagande. Det återspeglar bara att massorganisationerna som arbetarna fortfarande följer (i första hand PCE) temporärt har lyckats i sina ansträngningar att hålla tillbaka den socialistiska revolutionen till förmån för en borgerlig demokrati. Men möjligheten för ett borgerligt mellanspel att förbli varaktigt skulle till och med vara mer begränsad nu än den var mellan 1931 och 1936. Den industriella utveckling som Spanien gått igenom sedan dess kommer att till och med ytterligare sätta de sociala motsättningarna på sin spets. De arbetslösas elände, fattigdomen på landsbygden, offren för strukturutvecklingen skulle leda till en förening med en mycket starkare arbetarklass som kommer att skaka det borgerliga samhällets grund. Kapitalist klassen kommer snabbt att upptäcka att den inte har medel att köpa de revolutionära sociala krafterna med reformer Massförtryck skulle åter igen bli den härskande klassens grundläggande strategi. Sedan arbetarklassen har prövat på organisationsfriheten kommer den inte att passivt acceptera detta förtryck, inte mer än den var beredd att göra det 1936.

Den mest troliga varianten är att en revolutionär generalstrejk kan störta den spanska diktaturen; att en dubbelmaktssituation blir resultatet av denna generalstrejk; att frågan om en federativ iberisk arbetarrepublik kommer på dagordningen genom diktaturens fall. Just genom att den spanska bourgeoisin är medveten om detta troliga perspektiv föredrar den diktaturen i avsaknad av ett realistiskt alternativ.

En ny generation spanska revolutionärer växer upp idag, sammanlänkade med uppsvingen bland arbetarmassorna och med studenternas kamp. Denna generation drar lärdomar av inbördeskriget 1936-39. Den är fortfarande svag jämfört med de uppgifter historien har givit den, men den är starkare än de få trotskister som fanns i Spanien under de avgörande veckor och månader som Morrows bok tar upp. Den kommande spanska revolutionen kommer att spela en viktig roll i utvecklandet av den socialistiska revolutionen i Västeuropa – en process som inleddes med Maj-68 i Frankrike. Att hjälpa de spanska marxisterna att bygga ett starkt leninistiskt parti, en handlingskraftig sektion av Fjärde Internationalen, är idag en av de viktigaste uppgifterna för världens revolutionärer. Nyutgivningen av denna bok är ett viktigt bidrag till detta.

Ernest Mandel.

NOTER

1. T ex Pierre Broué och E Témime, La Revolution et la Guerre d’Espagne, Paris -61. Hugh Thomas, The Spanish Civil War, London -65.

2. En före detta medlem av det spanska kommunistpartiets politbyrå, Jesus Hernandez, publicerare 1953 en stark anklagelse mot Stalins och GPUs intrång i Kommunistpartiets politik under inbördeskriget, Yo fui un ministro de Stalin (Jag var Stalins minister). För att avslöja en bekväm myt är det nödvändigt att trycka på den viktiga roll Togliatti spelade när han var Kominterns representant i Spanien. Han tvingade på det spanska kommunistpartiet dels högerlinjen om revolution i etapper (se hans artikel ”On the particularities of the Spanish revolution’, som finns med i hans samlade essäer: Sul Movimento Operaio Internazionale, Rom -64) och dels organiserade han GPUs terror i Spanien. En annan av kommunistpartiets ledare, Fernando Claudin, bekräftar denna analys i sin La Crisis del Movimento Communista, Paris -70 (Fransk översättning, Maspero -72).

3. K L Maisanik, The Spanish Proletariat in the National-Revolutionary War, Moskva -60. Författaren erkänner att arbetarna hade börjat erövra makten i juli 1936, och att de för länge sedan hade passerat gränserna för en borgerligt demokratisk revolution. Hans bok kritiserades senare hårt i Sovjetunionen.

4. Desertering var inte helt ovanligt, inte bara bland de italienska trupper som skickats dit för att slåss mot republikanerna, utan också bland de speciellt utvalda piloterna i Hitlers flyg. Kondor legionen, som skickats till Spanien för att hjälpa Franco (se Walter Görlitz. Der Deutsche Generalstab, Frankfurt, sid 442)

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3-4/1976

Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderi

Inledning

Proletariatet har lidit ett nytt nederlag. Franco har tagit Katalonien. över två och ett halvt års blodiga strider, oräkneliga offer av det spanska proletariatet, och allt detta har lett till en ny seger för reaktionen.

* * *

Detta arbetes improviserade och något oordnade karaktär kommer sig av de förhållanden under vilka det uppstått. Även om det brister i systematisk karaktär, uttrycker det stundens mest brännande behov.

Efter min återkomst till Frankrike frågade kamraterna ut mig. De bad mig förklara katastrofens orsaker. Varför gav Barcelona upp utan strid? Varför gav de katalanska arbetarna, som tidigare givit så många prov på heroism, inte fascismen svar på tal? Vilken inställning hade de proletära organisationerna i det kritiska ögonblicket? etc. … Det som mest förvånade mina utfrågare var den fascistiska framryckningens utomordentliga lätthet, det faktum att Franco inte mötte något motstånd hos det proletariat som gjort den 19 juli.

Jag måste utifrån min egen erfarenhet förklara vad som hade hänt. Jag måste redogöra för fakta. Jag berättade hur strategiska positioner av största betydelse övergavs utan strid, hur den förrädiska generalstaben överlämnade försvarsplanerna åt fienden, hur krigsindustrin saboterades, ekonomin bragtes i oordning, hur de bästa arbetarmilitanterna mördades och fascistiska spioner skyddades av den ”republikanska” polisen, kort sagt hur proletariatets revolutionära kamp mot fascismen förråddes och hur Spanien utlämnades åt Franco.

De fakta jag redogjorde för, min analys, allt ledde tillbaka till en och samma orsak: Folkfrontens kriminella politik. Fascismen kunde besegras endast genom en proletär revolution. Men de socialistiska, kommunistiska och anarkistiska republikanska ledarnas hela politik gick ut på att tillintetgöra proletariatets revolutionära energi. ”Först vinna kriget och sedan göra revolution”, denna reaktionära formel dödade revolutionen för att därefter döda kriget. Man hoppades på detta sätt vinna den franska och engelska så kallade demokratiska bourgeoisiens stöd. I denna politiks namn övergav man allt, gick från kapitulation till kapitulation, förrådde allt, demoraliserade proletariatet, krossade först P.O.U.M. och sedan anarkisterna, förorsakade de blodiga dagarna i Barcelona för att nu nå fram till Miaja-Casados pro-francistiska uttalande, som är riktat mot kommunisterna, vilka under dessa trettio månader förberett sitt eget krossande.

Folkfrontens oavbrutna rad av brott ledde till fascismen.

De socialistiska och anarkistiska republikanska ledarna har alla gjort sitt för att förbereda katastrofen. Men de största organisatörerna av nederlaget och brottet mot proletariatet är utan tvekan stalinisterna. För en kontrarevolutionär politik utnyttjade de auktoriteten de åtnjöt genom Oktoberrevolutionens fana, som de stulit och nu släpar i dyn.

Ändå är det svårt att föreställa sig mera gynnsamma objektiva förutsättningar för en proletär revolution än de som existerade i Spanien.

* * *

Arbetarna i hela världen måste dra lärdom av denna tragiska erfarenhet. Varken socialismen eller marxismen har lidit nederlag i Spanien, utan de som på ett föraktligt sätt förrådde den. Dagens samhälle står inför ett tragiskt val: antingen bakåt, dvs. bevara kapitalismen som bara kan utvecklas mot de mest barbariska former, eller framåt mot socialismen. Att vilja bevara den borgerliga demokratin är en enfaldig illusion. Antingen fascism eller proletär revolution, detta är det internationella proletariatets svåra val.

Det revolutionära avantgardets främsta plikt är att förklara den verkliga situationen för arbetarna, att säga som det är. Proletariatet går från nederlag till nederlag, men det finns ändå framsteg. 1933 i Tyskland kapitulerade det av socialdemokrater och kommunister ledda proletariatet fullständigt inför fascismen utan strid. I Österrike gav Wiens proletariat 1934 den första motståndssignalen. Detta motstånds eko var den ärorika asturiska Kommunen. I Spanien lyckades proletariatet, trots Folkfrontens kriminella politik, göra motstånd i nästa& tak. Andra länders arbetare tillkommer äran att inte endast göra motstånd, utan besegra fascismen och låta den proletära revolutionen triumfera. Men för att segra måste proletariatet skapa vapnet för kampen: det revolutionära partiet och den Revolutionära Internationalen, den Fjärde.

* * *

Detta arbete gör inga anspråk på att besvara alla, eller ens de mest påträngande frågor, som den tragiska erfarenheten givit upphov till. Om författaren till dessa rader har kastat en smula ljus över och underlättat förståelsen av det spanska inbördeskrigets problem, anser han att arbetet inte varit förgäves.

M. CASANOVA
Perpignan, 16 mars 1939

Läs hela boken, Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderi, av M. Casanova. Ursprungligen utgiven som Röda Häften nr 15-17, 1972. Tack till Marxistarkiv.se för inscanning.

Socialistisk Politiks textarkiv

Alltid mot etablissemanget, alltid mot orättfärdigheten. Om det finns hopp eller inte, oberoende av hur det sägs eller om det ligger rätt i tiden, alltid mot!

Etikettarkiv: Spanien

Den spanska revolutionen

Del 1. Upptakten till det spanska inbördeskriget

I. Det spanska samhället

Parasitära element

Urholkad statsmakt

Uppsving i ekonomin

II. Arbetarrörelsen

Socialdemokratin

Kommunismen

Anarkismen

III. Den spanska republiken

Borgerlig revolution

Intensiv klasskamp

Folkfronten bildas

Slutsatser

Del II. Inbördeskriget, 1936-1938

Den borgerliga regeringen återtar hela makten

De folkvalda råden krossas

Den militära krigföringen

Slutsatser

Del III. Den internationella solidaritetsrörelsen

I. Det internationella engagemanget

II. Den internationella solidaritetsrörelsen

III. Den svenska Spanienrörelsen

IV. Göteborgs Spanienkommitté

V. Slutsatser

Rättvisa åt Andreu Nin

Mot socialism eller fascism

Förord till »Spanien: Revolution och kontrarevolution»

Introduktion till boken »Spanien: Revolution och kontrarevolution»

Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderi