Björn Rönnblad om Svensk sjukvård bäst i världen? A J Culyer, Robert G Evans, J-Matthias Graf von der Schulenberg, Wynand P M M van de Ven, Burton A Weisbrod
SNS förlag 1992
Krisen som inte fanns—det är titeln på den sammanfattande rapport som skrevs av en internationell expertdelegation som nyligen besökte Sverige för att studera det svenska sjukvårdssystemet.
Delegationen beskriver hur de först fått sig förmedlat en bild av ett centralstyrt och ineffektivt sjukvårdssystem, höga kostnader och byråkratisk stelhet som dåligt tillfredsställer människornas förväntningar och snarast står inför sin kollaps. Vid sin undersökning sedan hittar de visserligen en mängd problem, men sammanfattar sina intryck med att ”vi kan inte hitta några fel på de principer som har burit upp den svenska modellen i det förflutna”.
Detta var nog inte riktigt vad värdarna SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, hade väntat sig när de bjöd hit experterna. Sedan rätt många år har ju borgerligheten här drivit en kampanj som gått ut på att det krävs ett radikalt systemskifte för att ersätta den krisande offentliga sjukvården med ett marknadssystem. SNS är en organisation med nära band till SAF. SNS bet dock i det sura äpplet, översatte och gav ut delegationens rapport under titeln Svensk sjukvård bäst i världen? Dock först efter att ha kompletterat den med ett efterord med kommentarer av tre svenska experter som på olika sätt försöker (bort-)förklara delegationens slutsatser.
Delegationen bestod av fem professorer från USA, England, Kanada, Holland och Tyskland. Tre av dem är nationalekonomer, en professor i sjukvårdsförsäkring och en försäkringsekonom. Förutom den gemensamma sammanfattande rapporten består skriften av fem fristående uppsatser, skrivna av var och en av de fem.
Del i projekt
Rapporten är en del i SNS:s projekt ”Nya spelregler för hälso- och sjukvården”, en serie forskningsrapporter om marknadsanpassning och privatisering. Projektet finansieras av ett flertal storföretag, bl a läkemedelsindustrier, försäkringsbolag och privatläkarnas branschföretag Praktikertjänst.
Sedan en tid pågår marknads-”reformer” i den svenska sjukvården, framför allt i form av att så kallade köp- och säljsystem införs. Bildtregeringen tillsatte kort efter sitt tillträde en stor utredning om hälso- och sjukvårdens framtida organisering och finansiering, som ska vara färdig 1994. SNS:s ”skuggutredning” är ett inslag i den mycket omfattande verksamhet som nu pågår i kapitalägarnas kretsar för att utarbeta en helhetlig marknadsmodell. I bakgrunden finns här SAF:s ”avregleringsplan” för den offentliga sektorn som antogs på dess kongress 1990.
I en av uppsatserna, ”Reflektioner om den svenska revolutionen”, kommenterar den kanadensiske professorn Robert G Evans de förändringar som pågår i Sverige.
”Många så kallade reformförslag innebär att klockan skulle vridas tillbaka, och att ta över idéer och institutioner från system som är betydligt underlägsna det nuvarande svenska — dyrare, mindre effektiva, mindre rättvisa och förknippade med sjuklighet och dödlighet.”
Påståendena om den svenska sjukvårdens ”dåliga produktivitet”, huvudargumentet i borgerlighetens kampanj för systemskifte, kommenteras i rapporten. Expertpanelen menar att det finns mycket få bevis för detta.
Dålig produktivitet?
Ekonomiprofessorn Ingemar Ståhl, en av dem som mest ihärdigt framfört sådana påståenden (han är en av de tre ”kommentatorerna” i efterordet) får svidande kritik för att han i brist på vetenskapliga data helt enkelt bara har använt antalet intagningar på sjukhus i sina produktivitetsberäkningar. Inga hänsyn togs till vilken vård som följde eller vad det ledde till. Delegationen menar att det i dag saknas bra metoder för att beräkna resultat, och därmed produktivitet, i sjukvården.
Rapporten innehåller vidare intressanta avsnitt som ”Teknologi — att kontrollera ångvälten” och ”Incitament — för vem, för vad?”. I en passage förs en något akademisk men ändå spännande diskussion om vad ”behov” egentligen är för något.
Köp- och säljsystem
I ett kapital gör gruppen en tänkvärd bedömning av metoden att införa konkurrens mellan sjukvårdsproducenter, vilket är grundbulten i köp- och säljsystemen. Professorerna betonar att tre av dem själva ger sitt stöd åt sådan konkurrens, men konstaterar trots det att ”fördelarna för närvarande är ytterst teoretiska” och att ”man har bristande erfarenhet av hur man gör för att undvika gräddskumning”.
Därför, menar de, är producentkonkurrens ”riskabel som strategi, speciellt som de fördelar som den kan påstås medföra kommer att visa sig vara klara nackdelar för dem inom systemet som skulle förlora på det eller i varje fall hotas av det. Deras makt att sabotera och motarbeta bör inte underskattas. Resultaten av amerikanska experiment med konkurrens är inte uppmuntrande…”
De fem professorernas egna utgångspunkter är traditionellt akademiska och politiskt snarast allmänborgerliga. Detta ger rapporten en särskild tyngd eftersom de inte kan beskyllas för att ha egna intressen som skulle kunna förklara deras skepsis till det planerade systemskiftet.
För socialister i behov av att utarbeta en stategi för att bemöta nedskärningar, marknadsanpassning och privatiseringar finns det av naturliga skäl inga färdiga lösningar att hämta i rapporten. Däremot rikligt med matnyttiga fakta och resonemang som bör studeras för att diskutera fram sådana.
En uppgift som brådskar. För som professor Evans skriver i rapporten: ”om man klämmer ut tandkrämen ur tuben genom att tillåta ”privatisering’ och mångfald när det gäller finansiering och vårdutbud, så kommer det att bli ett helvetiskt jobb att få in den igen.”
Ur Fjärde Internationalen nr 3/1992