Under det senaste halvåret har KFMLr genomgått en inre kris, med en växande opposition mot den av organisationen förda politiken. Vid ett CK-möte den 15-17 februari resulterade detta i ommöbleringar i ledningen och i antagandet av en resolution, där den förda politiken stämplas som »inskränkt, odialektisk och vänsteropportunistisk».

För de flesta inom KFMLr och dess biorganisationer kommer nog den senaste utvecklingen som en befrielse, ty vänsteropportunismen hade under det senaste året tagit sig allt mer sjukliga former. Om detta skriver KFMLr:s CK självt: »Denna sekterism har särskilt under hösten 1973 blommat ut till en allvarlig fara för förbundets fortbestånd».

I och med den helomvändning man nu gjort, torde denna fara vara tillfälligt uppbromsad. Hur det kommer att sluta är dock för tidigt att avgöra. Däremot är det möjligt att peka på en del tendenser i r:s »självkritik» och därav dra en del slutsatser om vart organisationen är på väg.

Men innan vi går in på detta problem, ska vi kortfattat peka på några viktiga aspekter av KFMLr:s uppkomst och framväxt.

KFMLr:s historiska framväxt

KFMLr bildades 1970 som en reaktion mot den alltmer uttalade högeropportunismen hos det gamla KFML En stor del av r:s första period bestod i att man försökte »göra upp med» populismen och ekonomismen hos det gamla KFML. I detta arbete sökte man sig tillbaka till »klassikerna» och särskilt Lenins kritik av ekonomismen i Ryssland.

Men brytningen gick aldrig till grunden. Man lyckades inte göra sig av med den gamla mao-stalinistiska barlasten från det gamla KFML. I stället formulerades KFMLr:s politik i första hand som enbart en antites till KFML:s. Sade KFML en sak, så sade KFMLr tvärtom. Då KFML sökte sin inspiration i Kominterns folkfrontsperiod (1934-39), då sökte r sin i Kominterns sekteristiska »tredje period» (1928-34). Resultatet blev att KFMLr ramlade från en högeropportunistisk till en vänsteropportunistisk position. (l)

Rent ideologiskt fungerade r’s hållning i början effektivt, eftersom det underlättade problemet med att avgränsa sig från den övriga vänstern och i synnerhet KFML. Men samtidigt innebar det att man tvingades in i allt mer vänsteropportunistiska ståndpunkter och dessutom – vilket är viktigt – kom i en allt mer uppenbar motsättning till maoismen och den kinesiska stats- och partiledningen.

Det sistnämnda orsakade att KFMLr hamnade i en alltmer ohållbar situation och utgjorde en grund för uppkomsten av opposition inom förbundet.

Motsättningen mellan å ena sidan maoismen och KKPs politik och å andra sidan r:s politik var den ena källan till oppositionen i KFMLr. De oppositionella önskade helt enkelt bättre anpassa KFMLr:s politik till den kinesiska.

Den andra källan till oppositionen står att söka i de svårigheter som KFMLr:s kader på arbetsplatser och annorstädes hade att möta då de ställdes inför konkreta problem. KFMLr:s sekterism och vänsteropportunism innebar att r:rna lämnades utan verklig vägledning i sitt politiska arbete. I stället dömdes de till en ofruktbar sektexistens utan möjligheter att kunna påverka omgivningen på ett fruktbart sätt. Detta utgjorde en grund till en opposition som önskade avlägsna de värsta uttrycken för sekterismen och »plakatpolitiken» i r:s praktik.

KFMLr:s kursändring innebär att oppositionen segrat i dessa två frågor.

Innehållet i KFMLr:s »självkritik»

I detta avsnitt ska vi kort kommentera några av de punkter där r:s CK anser att den tidigare politiken varit »sekteristisk och vänsteropportunistisk». Men innan vi granskar självkritiken ska vi göra en randanmärkning: KFMLr stämplar nu sina tidigare »avvikelser» som trotskistiska eller halvtrotskistiska! Vi känner oss inte alls träffade. Förut hette det att trotskismen var en »vänstersocialdemokratisk avvikelse», d v s en högeravvikelse. Nu är plötsligt KFMLr:s egna vänsteristiska överslag trotskistiska, dvs trotskismen är en vänsteravvikelse. Pendeln har svängt över. Är det inte löjligt att stämpla alla »avvikelser» som trotskistiska oavsett om de är höger eller vänster! Ännu absurdare blir det i detta fall, eftersom RMF i varje fråga som KFMLr nu gör självkritik på har bekämpat r:s vänsteropportunism (se t ex litteraturlistan i slutet av artikeln.) Inte nog med det: Vi har också visat på positiva alternativ till r:s politik, något som KFMLr i sin självkritik inte lyckats med. (2)

I vilka frågor är det då KFMLr:s CK anser att man felat? Låt oss ta några exempel. Vi utgår från den ovan nämnda CK-resolutionea från den 15-17 februari.

1. Den internationella klasskampen

CK-resolutionen slår fast att den kommunistiska politiken »aldrig kan resas enbart nationellt, utan måste resas i perspektivet av klasskampen i världsmåttstock», och att detta »internationella perspektiv har helt saknats i KFMLr:s taktikdiskussion».

Av detta i och för sig riktiga påpekande (som nästan ordagrant skulle kunna vara hämtat ur exempelvis RMF:s broschyr om KFMLr), drar man tyvärr felaktiga slutsatser.

Den viktigaste man dragit är att KFMLr bättre måste följa de politiska vindarna från Peking, dvs anpassa sig till Kinas utrikespolitik. Vi kan således emotse sida upp och sida ner i KFMLr:s alster om »de två supermakterna» (dvs Sovjet och USA, särskilt Sovjet) som alla folks huvudfiender och därmed tillhörande resonemang.

Denna anpassning till maoismen innebär för KFMLr:s del ett steg bakåt. Man lämnar nämligen leninismen på en viktig punkt, dvs att den verkliga »huvudfienden» är borgarklassen i det egna landet och att de viktigaste motsättningarna inte går mellan nationer utan mellan klasser. Resultatet kommer att blir att KFMLr kommer att stödja borgerliga regimer och t o m regimer av fascistisk typ över hela världen, bara av den anledningen att KKP säger att dessa länder »kämpar för sin nationella självständighet gentemot supermakterna».

Förutom den mer principiella deklarationen om att man bättre ska inrätta sin politik efter den kinesiska utrikespolitiken innehåller CK-resolutionen en uppräkning av fall där KFMLr intagit felaktiga ståndpunkter i internationella klasskampsfrågor. Exempelvis slår man fast att KFMLr intagit en felaktig hållning till Allende i Chile, en »odialektisk och otaktisk hållning» till DFFG och Svensk-kinesiska Föreningen och att man gjort »en ensidig värdering av den svenska regeringens Vietnampolitik».

Däremot ges inga fingervisningar om hur KFMLr nu anser att frågorna ska behandlas, inte heller ges någon konkret beskrivning på vilket sätt man anser den tidigare linjen felaktig.

Slutsatsen man kan dra av detta är att vägen nu ligger öppen för vilka högersvängar som helst i dessa frågor.

2. Strategi och taktik

Resolutionen erkänner att CK »satt likhetstecken mellan strategi och taktik» och att detta gett upphov till en sekteristisk politik som avhänt förbundet möjlighet till taktiskt agerande. Men i och med detta konstaterande slutar också klarsynen. Någon förståelse för den revolutionära strategins innehåll och roll, det har man inte lyckats prestera. Därför står man i dag lika mycket utan en revolutionära strategi eller ens elementen till denna, som man gjorde för några månader sedan.

3. Synen på småbourgeoisin

Resolutionen erkänner att KFMLr haft en »odialektisk och ytlig syn på småbourgeoisin» och att den tidigare linjen inte haft »något stöd hos marxismens klassiker, som tvärtom framställer den som en vacklande mellanklass även under imperialismen».

Däremot finns det inte en enda rad om vad detta får för konsekvenser för politiken. Därför ligger också vägen öppen för försök att bygga klassallianser med småbourgeoisin eller delar av den, dvs olika varianter av folkfronteri. (För en diskussion om detta problem, se RMF:s broschyr om KFMLr.)

Dessutom behandlas inte med en enda rad KFMLr:s felaktiga analys av de svenska partierna och »småborgarvänstern» (dvs exemepelvis karaktäriseringen av centerpartiet och Vpk, SKF, MLK etc som småbourgeoisins partier).

4. KFMLr:s »plakatpolitik»

Resolutionen stämplar (helt riktigt!) den av förbundet förda politiken som en »plakatpolitik», dvs byggd på tron att »arbetarklassen kan vinnas för socialismen om man bara tillräckligt länge och tillräckligt ihärdigt för ut kommunismens allmänna sanning till arbetarna».

Däremot finns i resolutionen inget resonemang om klassmedvetandets utveckling och arbetarklassens skiktning. Därför lämnar påståenden som att man måste »anknyta till arbetarnas egen erfarenhet och utgå från dessa» utrymme för vilken högeropportunistisk svanspolitik som helst.

5. »Demokratin» i KFMLr

Resolutionen gisslar de odemokratiska och byråkratiska former under vilka diskussionerna hittills förts i KFMLr. Förutom den »yttre sekterismen» har KFMLr också karaktäriserats av en »inre sekterism». Detta är givetvis riktiga påståenden.

Men däremot diskuteras inte frågan om tendens- och fraktionsfrihet i en kommunistisk organisation. Inte heller behandlas frågan om hur debatten verkligen ska kunna föras under demokratiska former, där idéerna verkligen kan brytas mot varandra. Frågan om att skapa en intern bulletin, där motsättningarna kan diskuteras under lugna former ställs överhuvudtaget inte. Man har inte förstått att det sätt på vilket KFMLr hittills fört sina diskussioner — enbart i utåtriktade organ — i verkligheten omöjliggör för organisationen att både föra verkligt demokratiska diskussioner och att uppträda centraliserat utåt. Den demokratiska centralismen existerar helt enkelt inte i KFMLr. (Med detta menar vi inte att det av princip är felaktigt att föra vissa diskussioner helt öppet i utåtriktade organ. Men om man gör det till en princip att alla diskussioner ska föras öppet, då har man i verkligheten likviderat den leninistiska partimodellen.)

Effekten av KFMLr:s sätt att föra diskussion har blivit att man skapat förvirring i kadern och hos periferin av sympatisörer. Man kan aldrig veta vad KFMLr säger i morgon. Och nu efter »självkritiken» står KFMLr inte för något överhuvudtaget. Man är fullständigt utan politisk linje. Det enda som håller ihop KFMLr är dess apparat. I stället för en politisk enhet har KFMLr omvandlats till en försäljningsorganisation och en kamratkrets.

Karaktären av KFMLr:s »självkritik»

Det är en positiv sak att KFMLr nu gjort ett försök att göra upp med en rad sekteristiska och vänsteristiska fel som organisationen behäftats med. Om detta torde det inte råda några meningsskiljaktigheter. Men det betyder inte att »självkritiken» på något sätt är tillräcklig eller utstakar en ny korrekt linje. Tvärtom frapperas man av den ytlighet med vilken man gått till verket. På fyra sidor förkastas ett par års praktik. Och denna uppgörelse med de gamla felen har inte föregåtts av en grundlig diskussion, där de olika linjerna och deras ursprung diskuterats.

»Självkritiken» är ytlig och måste tyvärr karaktäriseras som en opportunistisk vändning, vars omedelbara syfte har varit att stoppa upp de sönderfallstendenser som r-blocket visat upp under det senaste halvåret. Därför står KFMLr i dag utan någon linje som ersättning för den gamla. Den framtida utvecklingen får visa om man den här gången bättre än vid brytningen 1970 förmår utveckla en positiv politisk plattform för det politiska agerandet. Vi tillåter oss emellertid att tvivla på detta. Den troligaste utvecklingen är an KFMLr nu gör en ganska omfattande högersväng. Hur tvär den kommer att bli får framtiden utvisa.

Frågor som saknas i KFMLr:s »självkritik»

För en förståelse av karaktären av r:s »självkritik» är det nödvändigt att också peka på de frågor som CK undvikit att ta upp eller göra självkritik på. Här ska vi ta upp några exempel.

1. Resolutionen karaktäriserar fortfarande KFMLr:s »kanonkampanj» och kampanjen kring Göteborgsprocessen som bra exempel på ett icke-sekteristiskt agerande. Detta är minst sagt förvånande, ty i inget av fallen kan kan säga att r förde en mindre sekteristisk linje än i den övriga politiken. I fallet med kanonkampanjen säger man dessutom emot sig själv i CK-resolutionen, då man påpekar att man fört en felaktig politik gentemot DFFG och värderat den svenska regeringens Vietnampolitik »ensidigt». I Kanonkampanjen var ju den centrala axeln just att »avslöja» DFFGs och regeringens »alltigenom kontrarevolutionära namninsamling.» Hur går det ihop?

2. Resolutionen behandlar överhuvudtaget inte alls KFMLr:s sekteristiska agerande i Arendals- och SAAB-strejkerna. Ändå fordrar båda dessa händelser en grundligsjälvprövning. Inte nog med det: KFMLr borde noggrant värdera hela sin »arbetsplatspolitik», både vad gäller inriktningen på enbart vilda strejker för lönekrav, synen på arbetet i fackföreningarna osv.

3. Det finns inte ett enda ord i resolutionen om synen på socialdemokratin. Teorin om »socialfascismen» har dock varit en av grundpelarna i r:s politiska tänkande och har också haft konsekvenser för synen på enhetsfronttaktiken, arbetet i fackföreningarna, förhållningssättet till socialdemokratiska arbetare etc.

4. Resolutionen nämner inte ett enda ord om KFMLr:s reaktionära ståndpunktstagande när det gäller de homosexuella. Givetvis är inte detta någon tillfällighet Det är egentligen bara isbergets topp. Bakom detta ståndpunktstagande ligger en puritansk moral när det gäller sexualfrågor överhuvudtaget: i synen på familjen, på sexuella förbindelser etc. Typiskt nog verkar det också som om man opportunistiskt nog tänker avbryta diskussionen kring homosexualiteten. Då troligtvis med hänvisning till att frågan är »oviktig». Ändå är det bekant att det funnits en ganska bred opinion i KFMLr på denna fråga, som förvisso inte är »oviktig», utan tillhör de frågor där kommunisterna går i spetsen för att bekämpa de fördomar som finns både i och utanför arbetarklassen.

5. Resolutionen nämner inte ett enda ord ord i »frågan om Stalin». Här råkar man också i motsättning till Kinas kommunistiska parti, som förvisso inte som Frank Baude anser att Stalin var 100-procentigt bra, utan håller sig till 70 procent. Vi har ingen orsak att ansluta oss till någon av sidorna i denna procentkamp, givetvis har både Baude och KKP en idealistisk syn på frågan, som för övrigt inte är en fråga om en persons personliga kvaliteter, utan en fråga om det sovjetiska samhällets utveckling under 50 år, men att CK i sin resolution fullständigt undvikit frågan visar att »vändningen» inte precis kan karaktäriseras som grundlig.

Två viktiga frågor för KFMLr:s framtida utveckling

Vi har redan tidigare påpekat att KFMLr för närvarande saknar en politik. Detta betyder att spänningarna i organisationen kommer att öka igen när man försöker utforma en ny. Här ska vi ta upp två frågor där det oundvikligen kommer att uppstå motsättningar i KPMLr.

Den ena frågan gäller synen på den kommunistiska propagandan och agitationen, och då speciellt KFMLr:s viktigaste organ Proletären. I CK-rcsolutionen ställer man sig positiva till försöken att »göra Proletären till ett forum för arbetarkorrespondenter från hela landet». Det är osannolikt att hela r kommer att svälja en sådan revisionistisk och arbetarromantisk linje utan protester. En kommunistisk tidning får givetvis inte byggas upp kring »arbetsplatsrapporter» och dyl. utan har till uppgift att bibringa läsaren allsidig kommunistisk kunskap. Och en sådan kunskap kan endast skapas genom en allsidig kommunistisk analys av samhällets alla sidor, dvs utanför fabriksrapporternas ramar. Därför får aldrig den kommunistiska tidningen behandlas som någon slags insändartidning.

Däremot bör tidningen försöka skapa levande kontakter med läsekretsen och upprätta förbindelser med »arbetarkorrespondenter» över hela landet. Men syftet med detta är inte att fylla tidningen med »fabriksrapporter» o dyl. Syftet är ett annat:

»Det är en missuppfattning att skribenter och bara skribenter (i ordets professionella bemärkelse) med framgång kan bidra till en publikation; tvärtom, den är vital och levande bara om det på fem ledande och regelbundet medverkande skribenter går fem hundra eller fem tusen medverkande som inte är skribenter.» (Lenin: Collected Works vol 7, s 526)

Lenin såg således på »arbetarkorrespondenterna» på ett helt annat sätt än KFMLr:s CK. Arbetarkorrespondenternas massa har till uppgift att förse tidningens redaktion med material, som denna kan bearbeta och använda för att ge tidningen liv, för att kunna berika analysen med konkreta exempel och så vidare. Dessutom är det nödvändigt att tidningen överhuvudtaget håller kontakt med sin läsekrets för att få kritik, för att veta vilka problem som bör behandlas grundligare, etc. Däremot har »arbetarkorrespondenten» inte i första hand till uppgift att förse tidningen med notiser.

En sådan förståelse, eller åtminstone element av en sådan, har trots allt tidigare existerat i KFMLr (se debatten i Klasskampen emellan Proletärens redaktion och r:s Stockholmsavdelning). Det är därför osannolikt att en utveckling som i altt större utsträckning innebär att Proletären omvandlas till ett »forum för arbetarkorrespondenter» ska kunna genomdrivas utan problem.

Den andra frågan där det kommer att uppstå motsättningar är tillämpningen av enhetsfronttaktiken.

Det råder en otrolig förvirring i KFMLr på denna fråga. I den av RMF utgivna r-broschyren har vi redan grundligt diskuterat detta och den kritik som där framförs är fortfarande giltig och därför ska vi bara kortfattat ta upp frågeställningen.

De idag intressantaste bidragen till debatten i KFMLr är Anders Lundströms och Jonas Ljungbergs, som enligt CK-rcsolutionen i sin kritik av den förda linjen »i flera väsentliga frågor» haft rätt.

Men som vi redan påvisat i r-broschyren behandlar även AL och JL enhetsfronttaktiken på ett felaktigt sätt. l verkligheten står de på samma grundval som den tidigare CK-majoriteten. Både den gamla CK-majoriteten och AL/JL diskuterar nämligen frågan om enhetsfronttaktiken utifrån resonemang om småbourgeoisins roll i revolutionen. Därför har diskussionen i KFMLr egentligen gällt ett skenproblem, nämligen frågan om småbourgeoisin är kontrarevolutionär eller inte, i stället för att ställa den utifrån den riktiga utgångspunkten, dvs frågan om hur man skapar proletär enhet.

I JL:s fall får detta helt absurda konsekvenser. Han kritiserar KFMLr:s tidigare linje i fråga om enhetsfronttaktiken för att den »gör felet att inte skilja på de småborgerliga partierna och grupperna å ena sidan och den småborgerliga klassen å den andra». (Klasskampen nr 6-73 s 11) Sedan drar han slutsatsen att enhetsfronttaktiken syftar till att »isolera de småborgerliga partierna» för att vinna över småborgarklassen! Ett helt bakvänt resonemang.

De fel som JL gör kan sammanfattas i två punkter:

För det första syftar inte enhetsfronttaktiken till att skapa enhet med småbourgeoisin utan i första hand gäller den skapandet av proletär enhet.

För det andra utgår JL:s resonemang från den felaktiga premissen att »småborgarvänster» representerar småbourgeoisin som klass. »Småborgarvänsterns» inflytande i småbourgeoisin är i verkligheten obefintligt.

Eftersom JL förutsätter KFMLr:s felaktiga partianalys och eftersom han inte förstått målsättningen med enhetsfronttaktiken, blir hans resonemang fullständigt idealistiskt och ger en felaktig grundval för enhetsfronttaktiken. Den effekt som hans linje har är att den lämnar vägen öppen för försök att skapa klassallianser, d v s folkfrontspolitik (dvs en politik som i praktiken bygger på motsättningen »monopolkapitalet-folket»).

En förutsättning för att KFMLr ska kunna tillämpa enhetsfronttaktiken på ett riktigt sätt är att man åtminstone förstår målsättningen med enhetsfronttaktiken. Om man inte har detta klart för sig, då kommer man ständigt att vackla mellan sekterism och opportunistisk principlöshet. Låt oss därför än en gång slå fast att enhetsfronttaktiken syftar att skapa proletär enhet på klasskampens grund och inte klassallianser.

Om inte KFMLr grundligt lyckas göra upp med sin tidigare linje i denna fråga (vilket också förutsätter att man reviderar sin analys av »småborgarvänstern»), då kommer den att orsaka ständigt återkommande motsättningar i organisationen. Detta därför att enhetsfrontproblematiken också har en strategisk dimension, dvs man kommer ständigt att ställas inför problemet att avgöra när och hur man ska använda taktiken.

Innan vi lämnar frågan ska vi kort berörat några av de påståenden som JL gör om trotskismens förhållande till enhetsfronttaktiken. Detta har vi inte behandlat i r-broschyren och eftersom JL:s artikel åtminstone inom den närmaste framtiden kommer att utgöra en grundval för diskussionerna inom r, så kan det vara mödan vart att ge exempel på hur han förvränger historien för att försvara sina teser.

Den vanliga anklagelsen som riktades mot trotskismen före CK-resolutionen vara att trotskisterna förespråkade en »principlös enhet». I sin artikel driver JL den motsatta ståndpunkten. Enligt honom är trotskismen (åtminstone historiskt) enhetsfrontfientlig. De medel han använder för att »bevisa» detta påstående är flera. T ex stämplar han – lögnaktigt! – vänsteristema Maslow och Fischer i tyska KP:s ledning som trotskister, vilket de alltså inte var. (KK 6-73, s23)

Den allvarligaste anklagelsen riktar han indirekt via ett Stalincitat:

»Oppositionens syndafall består i att den blankt förkastar denna taktik. En tid var den fascinerad, dumt och huvudlöst fascinerad, av enhetsfronttaktiken och välkomnade hjärtligt överenskommelsen med det fackliga generalrådet i England i den tron att denna överenskommelse var »en av de säkraste garantierna mot intervention», ett av de säkraste medlen att »oskadliggöra reformismen i Europa» (se Sinovjevs referat på SUKPbs 14:e kongress). Men sedan dess förhoppningar på att »oskadliggöra reformismen» med hjälp av Purcell, Hicks & Co grymt svikits, hemföll den till den andra ytterligheten och förkastade blankt idén om enhetsfronttaktik.» (Qt i Klasskampen 6-73, s 22)

Det som Stalin här åsyftar är synen på den s k anglo-ryska fackföreningskommittén. Denna hade bildats i november 1924 mellan de ryska fackföreningarna och de brittiska fackföreningsledarna. Då fackföreningskommittén bildades hade inte heller den blivande vänsteroppositionen kämpat mot den. Så långt har Stalin rätt (även om han är demagogisk och försöker pådyvla hela vänsteroppositionen Sinovjevs åsikt – Sinovjev tillhörde inte vänsteroppositionen 1924-25, utan tillhörde Stalins fraktion!). Men frågan var inte heller speciellt kontroversiell under 1924-25. Problemet uppstod 1926, då det utbröt en generalstrejk i England. (3)

Under 1925 och i början av 1926 växte en stark vänsterströmning fram bland de engelska arbetarna, som bl a krävde nationalisering av alla gruvor. De engelska gruvarbetarna startade en strejk som stöddes av hela den brittiska arbetarklassen och som i maj 1926 utvidgades till en generalstrejk.

Under hela denna process gick reformisterna i den brittiska fackföreningsledningen emot arbetarna. Fackföreningsledningen lyckades också efter tio dagar stoppa generalstrejken och lät gruvarbetarna fortsätta kampen ensamma under flera månader.

Under dessa omständigheter menade vänsteroppositionen att det var felaktigt att upprätthålla anglo-ryska fackföreningskommittéer, och att man i stället för att satsa på de reformistiska ledarna borde stödja sig på de brittiska arbetarna. Man krävde upplösning av anglo-ryska fackföreningskommittén. Men Stalin och gruppen kring honom vägrade. Detta satte kommunisterna och övriga vänstern i Storbritannien i en mycket svår position. När dessa kritiserade den reformistiska fackföreningsledningen, kunde de senare svara att »det är inte alls ryssarnas uppfattning, och ni kan väl inte säga att de är reformister och förrädare». Denna politik avväpnade de brittiska kommunisterna och den vänsterströmning som hade bildats i fackföreningarna. Sedan dess har det engelska kommunistpartiet aldrig kunnat hämta sig, utan det har förblivit utan politiskt inflytande i den brittiska arbetarklassen.

Genom stalinisternas politik blev den anglo-ryska kommittén ett instrument i de engelska reformisternas händer, den kom att fungera rent kontrarevolutionärt. Något »fredinstrument» som Stalin inbillade sig att den skulle bli, det blev den inte. Efter det att strejken var slut och reformisterna inte längre hade användning för kommittén upplöste de själva denna! (Den som vill studera frågan grundligare rekommenderas Trotskij: The Third International after Lenin).

Vi frågar JL och KFMLr: Är det en sådan enhetsfronttaktik man vill ha? I verkligheten var det Stalin och Co som förkastade enhetsfronttaktiken. Den är nämligen en taktik för klasskamp och inte för klassamarbete. Dessutom är en av dess viktigaste aspekter upprätthållandet av den organisatoriska och politiska självständigheten, så att kommunisterna kan kritisera reformisterna då de begår sina förräderier. Båda dessa principer övergavs av partiledningens stalinistiska majoritet.

Är det en enhetsfronttaktik av Stalins typ som KFMLr vill ha?

Tyvärr ligger vägen öppen, ty det är just en sådan typ av »enhetsfronttaktik» som KKP tillämpar i dag och som KFMLr försvarar. Det är sådana »principer» som gör det möjligt att stödja massmord på kommunistiska arbetare i Sudan och på revolutionärer i Sri Lanka. Något att göra med revolutionär politik, det har det dock inte.

15.3.74 Martin Fahlgren

l. Vi har i detta avsnitt beskrivit KFMLr:s. framväxt utifrån motsättningarna till det gamla KFML. Detta förklarar givetvis inte alla särdrag hos KFMLr. Uppkomsten av KFMLr och organisationens politik, liksom den relativa styrka som KFMLr uppnått i den svenska vänstern (jämfört med liknande tendenser i det övriga Europa) är givetvis beroende av en hel rad faktorer av social och politisk natur. Låt oss ta några exempel

KFMLr:s fixering vid den vilda strejken ar förståelig enbart om man drar sig till minnes den stora strejkvågen kring 1970, då KFMLr bildades. Dessutom spelar den svenska fackföreningsrörelsens struktur och socialdemokratins stora grepp över densamma en stor roll för uppkomsten av stämningar att det enda som egentligen spelar någon roll är kamp utanför fackföreningarna i form av vilda strejker. R:s fixering av den vilda strejken är egentligen en eftergift för spontana stämningar hos en del av de mer militanta arbetarna. Stämningar som mer är uttryck för otålighet än politisk medvetenhet

Ett annat karaktäristiskt drag i KFMLr:s teoribildning är »socialfascism»-teorin. Att den fick så stor plats i r:s föreställningsvärld måste förklaras utifrån den svenska socialdemokratins roll i det svenska samhället. Den svenska socialdemokratin är unik i Europa. Det finns inget annat land där socialdemokratin haft ett sådant grepp över arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen. Dessutom — vilket är mycket viktigt — är socialdemokratin i Sverige unik när det gäller att sitta vid regeringsmakten. Den svenska socialdemokratin har suttit i regeringsställning i över 40 år! Inför ett sådant fenomen är det inte underligt att teorin om »socialfascism» får en viss genomslagskraft. I länder där socialdemokratin spelat mindre roll har också sådana teorier fått betydligt mindre anslutning.

2. Orsaken till att KFMLr:s CK plockar in fraser om trotskismen är givetvis att man vill förhindra medlemmarna att tränga djupare in i frågeställningarna. Man vill bygga upp en ideologisk blockering gentemot trotskismen. Man vill undvika att kadern börjar söka svaren på frågorna utanför de stalinistiska ramar som CK ställt upp.

Därför är också gliringarna åt trotskismen ett uttryck för r-ledningens ovilja att verkligen gå till grunden med problemen. Alla sådana försök att förhindra en leninistisk utveckling är givetvis på sikt dömda att misslyckas. Trotskismen är leninismen i vår tid och det fordras mer än stalinistiska lögner för att stoppa de ärliga revolutionärernas utveckling mot leninistiska ståndpunkter. Därför är också framtiden för vår del ljus.

3. I pressläggningsögonblicket kommer ett extranummer av Klasskampen i våra händer. I detta återfinner vi en artikel av Jonas Ljungberg och två hejdukar till honom. Artikeln har rubriken »Trotskij eller Stalin». I denna försöker JL&Co bevisa att KFMLr:s gamla linje var trotskistisk och att Örjan Nyström och Sigge Åkervall haft ståndpunkter liknande Trotskijs och trotskismens. Artikeln är smått hysterisk och argumenteringen är minst sagt ynklig. Man tar ett citat av t ex ÖN, sedan slänger man fram ett citat av Trotskij och så jämför man citaten (för övrigt ganska ointelligenta jämförelser) och drar slutsatsen att ÖN haft »trotskistiska» ståndpunkter. Huvudanklagelsen mot trotskismen är att den är enhetsfrontfientlig. Vi börjar känna igen de gamla tongångarna från KFml/SKP. För några månader sedan var det ett annat ljud i skällan; vi var i stället för »principlös enhet».

I artikeln återupprepar JL&Co argumentet att Trotskij och vänsteroppositionen var mot enhetsfronttaktiken, därför att de menade att den »anglo-ryska fackföreningskommittén» borde upplösas 1926! (Se KKs extranummer s 21 ff.) Metodiken är att ställa citat från Stalin mot citat från Trotskij. Eftersom Trotskij var för ett upplösande av kommittén, medan Stalin hade motsatt uppfattning, var Trotskij emot »en taktik som kan avslöja för arbetarmassorna var deras ledare står», dvs mot enhetsfronttaktiken! Hur detta går ihop med att Trotskij var en av de drivande när det gällde att införa enhetsfronttaktiken i Komintern i början av 20-talet och att Trotskij just mot Kominterns sekterism under dess sekteristiska period (1928-34) förespråkade enhetsfront mellan kommunister och socialdemokrater mot fascismen, det förblir en gåta som JL&Co inte besvarar.

Problemet är egentligen ganska enkelt. Frågan om enhetsfronttaktikens tillämpning måste ställas i förhållande till läget i klasskampen. Och någon sådan beskrivning av läget i Storbritannien vid tiden för polemiken och den anglo-ryska fackföreningskommittéen, det förser oss inte JL&Co med. I stället rycker de ur citat ur deras historiska sammanhang och drar slutsatsen att eftersom Trotskij var för upplösandet av enhetskommittén 1926 så var Trotskij alltid emot enhetsfronttaktiken. Detta är givetvis absurt. Vi har ovan i artikeln redogjort för läget kring 1926 i Storbritannien och varför det i det läget var riktigt och nödvändigt att bryta med de reformistiska fackföreingsledarna i den brittiska fackföreningsrörelsen och att i stället stödja sig på de arbetande massorna. För JL&Co är detta ointressant. De saknar fullständigt förmågan att ställa problemen utifrån den konkreta klasskampssituationen. För dem är Stalins uttalanden i sig sanna, därför är det ointressant att ta reda på de konkreta förhållandena.

Därmed sällar sig JK&Co till samma sällskap som SÅ och ÖN, skrivbordsmarxisterna för vilka teorin är lösryckt från verkligheten och endast till för att försvara de rådande dogmerna. Med marxismens själ, konkret analys av konkreta förhållanden, har JL och hans gelikar inget att skaffa. De är enbart uppblåsta pratmakare, som om de inte ändrar sig av klasskampens förlopp kommer att förpassas till historiens skräphög, där deras teorier hör hemma.

Martin Fahlgren (Tillägg den 30.3 -74)

Litteraturlista

För den som önskar bekanta sig med RMF:s analyser lämnar vi här en litteraturlista, där de i texten berörda problemen behandlas. Listan är inte fullständig, men den är nog tillräcklig för att bevisa att de påståenden vi gjort i artikeln, att RMF hela tiden kritiserat KFMLr:s sekterism är riktiga.

För att underlätta studierna har vi indelat materialet i ämnesområden.

Allmänt om KFMLr
Mullvaden nov 72; 4,6,8,11-73; 2,3-74
Rött Forum 9, »Söndrade vi stå, enade vi falla» (den i texten kallade r-broschyren)

KFMLr:s arbetsplatspolitik
r-broschyren
Fjärde Internationalen 1-73
Mullvaden nov -72 (om Arendal), nr 3-73 (om bl a SAAB)

Enhetsfronttaktiken
r-broschyren
Rött Forum , »Den proletära enhetsfronten»
Mullvaden 3,4,5,11-73

Om Chile
Chile (broschyr utgiven av RMF)
Fjärde Internationalen 2-73
Mullvaden dec -72; 8,10,11,12,13-73
Om Vietnamkriget
Indokinas kamp är vår
Mullvaden 1-73 (om namninsamlingen)
Homosexfrågan
Mullvaden 12, 13-73
Socialdemokratin och partianalysen
r-broschyren
Fjärde Internationalen 4-73
Om stalinismen
Fjärde Internationalen 7/8-72 (»Lögnens renässans»)

Från tidskriften Fjärde Internationalen 1-2/1974