”En ärelös historia” – så betitlar Stig Andersson sin polemik mot Kommunistiska Arbetarförbundets linje i Portugalfrågan i Kommunist nr 22. Vi tyckte det var en konstig titel – ”ärelös” är ett begrepp som snarare hör hemma i historiska romaners värld av dueller och intriger än i kommunisters utvärdering av andra organisationers politiska linje. Men sedan vi läst Stig Anderssons alster, och den analys av utvecklingen i Portugal sedan 25 april 1974 som ”FN” gjort i samma nummer, förstod vi bättre.

För i Portugal har Förbundet Kommunist hela tiden jagat efter skuggor. Gång på gång har FK hittat revolutionära ledarskap – MFA, FUR – som visat sig sakna substans och verklighet så snart klasskampens kraftiga strålkastare riktats mot dem.

Det är en snårig härva som tvinnats ihop på 17 sidor i Kommunist. Egentligen skulle vi behöva lägga fram en lika lång alternativ analys för att bemöta den. Men här har vi varken tid eller utrymme för det. Därför har vi valt att i huvudsak diskutera officersrörelsen MFA. Detta av flera skäl:

För det första var MFA en nära nog unik företeelse som ställde alla seriösa marxister inför en rad nya teoretiska och politiska problem. Såvitt vi vet har det i de imperialistiska tänderna endast förekommit en rörelse som uppvisat åtminstone vissa av MFA:s särdrag, nämligen ASO inom de delar av den officiella grekiska armén som under andra världskriget förlagts till Nordafrika.

För det andra har denna unika företeelse trots allt behandlats styvmoderligt i den svenska debatten om revolutionen i Portugal.

För det tredje har vår debatt med FK varit någorlunda uttömmande när det gäller de andra frågor som Stig Andersson berör. Som Kommunist själv säger har vi skrivit spaltmeter om Portugal. När det gäller inställningen till partierna, den ”revolutionära vänstern” samt solidaritetsarbetet nöjer vi oss därför med en del korta kommentarer. Vi menar att dessutom att utgången av konfrontationerna den 25 november i grunden vederlagt FK:s analyser och politiska slutsatser.

Inställningen till MFA.

25 april 1974 trädde MFA, de väpnade styrkornas rörelse, fram som den kraft som gett Caetano-diktaturen nådastöten. I dag finns det i praktiken inte längre. Dess historia blev alltså inte lång, men desto mer anmärkningsvärd. För med MFA skedde för första gången det i sanning ovanliga att en officersgrupp i ett imperialistland kom att agera på ett sådant sätt att många grupper och personer invaggades i illusionen att här, här har vi den proletära revolutionens förtrupp….

MFA uppstod som en opposition mot regimen bland krigströtta grupper av lägre officerare, ofta värnpliktiga officerare med bakgrund i radikaliserade studentmiljöer. Det var från dem initiativet till att störta diktaturen kom och inte från den officersjunta inom den högre militära hierarkin kring general Spinola som en längre tid närt samma tankar, som insåg att Caetanoregimen måste dö för att den portugisiska kapitalismen skulle leva.

Det var två omständigheter som gav MFA möjlighet att spela den speciella roll det kom att spela. Å ena sidan det faktum att borgarklassen var otillräckligt förberedd för att utöva makten, splittrad eller snarare politiskt oorganiserad. Å andra sidan massrörelsens oväntade bredd, militans och initiativförmåga. Dessa faktorer hänger naturligtvis samman: Det var borgarklassens oförbereddhet som gjorde att den inte kunde kontra massrörelsen på ett tidigt stadium; och massrörelsen stimulerades av det svaga motstånd den mötte.

28 september 1974 spelade borgarklassen ut sitt bästa kort – och förlorade. Det var sedan massrörelsen där tvingat borgarklassen att lägga en möjlig lösning på den politiska krisen till handlingarna, som borgarklassen tvingades satsa på ett mer osäkert kort och ge sitt förtroende till MFA. För det var det den gjorde: MFA styrde från senhösten 1974 till sommaren 1975 med bourgeoisins vilja, inte mot den.

Visserligen var det inte med glädje borgarklassen satsade på MFA. MFA var heterogent och lite oberäkneligt. MFA hade vissa motsättningar till den traditionella hierarkin kring Spinola. MFA var inte helt oberoende av trycket från massrörelsen, speciellt som MFA försökte utnyttja massrörelsen för att modifiera styrkeförhållandena inom armén till sin egen fördel.

Men i ett trängt läge när inga andra utvägar fanns tvingades den portugisiska borgarklassen lämna över, eller låna ut, nycklarna till den portugisiska kapitalismens visthusbodar till MFA. Inte minst kunde vi se detta efter det misslyckade kuppförsöket 11 mars, som tillfogade det mödosamma arbetet med att bygga upp ett politiskt ledarskap för bourgeoisin ett svårt bakslag. Borgerliga partier som PPD och CDS fick sin demokratiska trovärdighet sjufalt ifrågasatta, deras partihögkvarter plundrades av massorna, deras Bonaparte Spinola tvingades fly till Brasilien. I det läget, och ställda inför de väldiga massmobiliseringarna efter 11 mars, såg sig borgarna ingen, annan utväg än att hänga kaptensrörelsen i rockskörten och hoppas på det bästa. PPD:s och CDS protester mot ”institutionaliseringen” av MFA tystnade som genom ett trollslag. I Belempalatset defilerade alla partier snällt förbi revolutionsrådet för att skriva på en pakt som skulle ge MFA all makt oavsett utgången av valet till konstituerande församlingen.

Vi vill inte påstå att allt detta skulle ha gått kamraterna i Förbundet Kommunist förbi. ”FN” framhåller också att det var i skärningen mellan bourgeoisins politiska och organisatoriska svaghet och massornas tryck som MFA kunde få. något som liknade ett självständigt manöverutrymme.

Men FN har missat en väsentlig aspekt av detta: Nämligen att borgarklassen faktiskt just gav sitt förtroende åt MFA, om än motvilligt, och att detta var lika viktigt för MFA:s existens, agerande och sammanhållning som kaptensrörelsens förhållande till massrörelsen. Det är inte svårt att visa detta.

I julikrisen 1975 undandrog borgarklassen definitivt MFA sitt förtroende. Symboliskt markerades detta genom PPD:s avgång ur regeringen. Efter detta är historien om MFA egentligen bara historien om en utdragen dödskamp, markerad av öppen splittring, utspel, deklarationer och häftiga konvulsioner.

Kommunistiska Arbetarförbundets inställning till kaptensrörelsen var klar från början. Vi har hela tiden betonat det absolut nödvändiga i arbetarklassens politiska och organisatoriska självständighet gentemot alla delar av borgarklassen och dess stat – till och med gentemot de delar av officerskåren som draperade sig i vänsterfraser till den milda grad att flera av dem till sist inte själva hittade ut ur draperierna. För oss blev försvaret av denna självständighet inte mindre väsentligt när det började stå klart att den revolutionära utvecklingen avsatt så djupa spår inom MFA att vissa individer eller grupper inom kaptensrörelsen skulle kunna tänkas sluta upp på arbetarklassens sida i en avgörande konfrontation. Inte för att vi ansåg denna utveckling oviktig. Uppenbarligen gör det en viss skillnad för arbetarklassens mojligheter till väpnat motstånd mot reaktionen om en del officerare är beredda att dela ut kulsprutor till arbetarna i stället för att rikta dem mot dem. Men vi menade att den enda vägen även när det gällde att maximalt utnyttja motsättningarna inom MFA till arbetarklassens fördel gick över att stärka arbetarklassens organisering och befästa dess självständighet.

Vi förutsåg också en splittring inom MFA. Efter 11 mars, efter Rationaliseringen av bankerna och sedan MFA tagit ett fastare grepp än någonsin om regeringstyglarna, skrev vi i Internationalen (10/75);

”Den väg MFA nu har slagit in på kommer att tvinga fram ännu fler konkreta ställningstaganden – med eller mot borgarklassen. Den mest radikala officersgruppen kommer att isoleras alltmer. I längden kommer inte den nya centraliserade organiseringen av MFA att förslå till att täta de gapande sprickorna i den skinande fasaden av ’enhet inom de väpnade styrkorna’.”

Förbundet Kommunists inställning till MFA har också så länge Arbetarkamp följt utvecklingen i Portugal och så länge MFA levde och hade hälsan präglats av en viss konsekvens – en konsekvent opportunism. ”En revolution i Portugal måste ske med stöd från delar av armén och de styrande officerarna”, kunde vi läsa i Arbetarkamp nr 2/75. Den tilltro till delar av MFA och deras förmåga att åtminstone för en period ersätta arbetarklassens självständiga organisering som uttrycks i detta citat gavs under våren och sommaren 1975 allt klarare uttryck i Arbetarkamp. Kulmen nåddes i samband med den öppna splittringen inom MFA, då Förbundet Kommunists organ bedömde ”de nio” i gruppen kring Melo Antunes som till stor del ”möjliga att vinna för ett revolutionärt alternativ”, och förespråkade en kompromiss inom MFA i följande ordalag:

”Splittring bland massorna och risken för inbördeskrig måste avvärjas för att uppbygget av rådsorgan skall kunna ställas i centrum. För detta krävs i dag en uppgörelse mellan stora grupper inom MFA.” (Arbetarkamp nr 11/75)

Nu gick det som det gick med MFA. Kaptensrörelsen kollapsade. Ingen kan i dag se MFA som ”revolutionens motor”, och det är svårt att försvara tesen att revolutionens utvecklingsmöjligheter skulle ha varit mindre om arbetarklassen på ett tidigare stadium hade kunnat erövra en större självständighet i förhållande till MFA.

Utvecklingen har bekräftat riktigheten i våra analyser.

Men skam den som ger sig. Kommunist vidhåller att den tidigare analysen var riktig, att det var riktigt att verka för att MFA:s ställning stärktes och att verka för en kompromiss inom MFA under krisen i augusti:

”MFA och dess speciella plats möjliggjorde för Folkmakten att utvecklas och gav tid och utrymme för ett revolutionärt avantgarde att växa fram. Det var därför helt riktigt att motarbeta högerns offensiv som inriktades på att splittra MFA. Varje revolutionär förstod att MFA förr eller senare måste splittras under tycket av klasskampen. Men så länge MFA blockerade högern och öppnade för vänstern fanns det all anledning att försvara enheten. Det var högern som hade initiativet i att splittra MFA och en seger för detta skulle under de då rådande förhållandena också innebära en stärkt position för högern att bygga upp sin statsapparat… Det behövdes tid, och denna tid fick man om MFA stärktes.”

Bakom denna förvirring och dessa felslut ligger två mer djupgående svagheter i Förbundet Kommunists analys av den portugisiska revolutionen. Det ena gäller MFA:s plats i den revolutionära processen, där det faktum att det var en kupp från en | grupp officerare som gav signalen till den portugisiska revolutionen fått många att se MFA som den drivande kraften i den portugisiska revolutionen, ”revolutionens motor”, en kraft som kunnat forma och sätta sin egen prägel på den revolutionära utvecklingen. Men det är ett bedrägligt sken, för det som inleddes som en militärkupp utan större ambitioner än att ersätta Caetanodiktaturen med en mer modem och ”demokratisk” form av kapitalism växte till en genuin proletär revolution där samhällets grundläggande Masskrafter ställdes mot varandra, och där MFA kom i kläm och formades av utvecklingen, av konfrontationen mellan klasserna, mer än att forma dem. Om en sådan kupp som den som MFA genomförde 25 april 1974 hade kommit i en annan situation, innan förutsättningarna för en revolutionär kris hade mognat fram, skulle utvecklingen ha blivit en annan och kaptensrörelsen inte ha följt samma dramatiska bana. Därför måste varje analys som placerade MFA i centrum och såg det som den axel kring vilken kampen kretsade oundvikligen brista i förståelse för den verkliga dynamiken i den portugisiska revolutionens och MFA:s utveckling.

Och det var detta Förbundet Kommunist gjorde. Som det heter i Kommunist: ”Avgörande för både arbetarklassen och bourgeoisin var hur MFA påverkades.”

Den andra grundläggande svagheten i Kommunists analys är kanske allvarligare. Det gäller innebörden av den upplösning av den borgerliga statsapparaten som i Portugal inleddes under vintern-våren 75 och som blev allt mer utpräglad under sommaren och fram till 25 november. Det var en upplösningsprocess som gick mycket långt, kanske längre än den gjort i någon jämförbar situation. Men det var samtidigt en motsägelsefull process, och det var nödvändigt att förstå detta för att kunna föregripa utvecklingen och för att utforma en politisk linje som gjorde att den borgerliga statsapparatens svårigheter skulle kunna utnyttjas maximalt till arbetarklassens fördel.

Förbundet Kommunist har helt missat upplösningsprocessens motsägelsefulla karaktär. I stället står förbundets portugalexperter själva för motsägelserna när de försöker analysera utvecklingen:

Å ena sidan drivs en tes som tycks innebära att upplösningen av den borgerliga statsapparaten var liktydig med att denna statsapparat upphört att existera, eller kanske snarare att den mist sin borgerliga klasskaraktär. Det sägs att det var nödvändigt för bourgeoisin att ”börja bygga upp en ny stat”, att ”en borgerlig stat måste upprättas”. Så sägs det vidare att i stället för denna borgerliga stat som inte fanns ”kom MFA att inta en mycket speciell roll som ’ställföreträdande stat’”. Och vilken klasskaraktär hade då denna ställföreträdande stat? Jo, ”MFA:s sammansatthet tog sig uttryck i att såväl bourgeoisin som arbetarklassen kunde rymmas under samma ’stat’”. En stat alltså, som samtidigt försvarade två motsatta klassintressen. (Citationstecknen kring ordet ”stat” gör det ju inte precis klarare. Det fanns alltså ingen stat i Portugal, men väl en ”stat”. Och vilken är skillnaden och vad är, exakt, en ”stat”?) Men inte nog med att den ”stat” som ersatt den statsapparat som inte riktigt fanns samtidigt kunde försvara motsatta klassintressen. Det förefaller helt klart att det enligt FK:s analys framför allt var arbetarklassens intressen som denna stat eller ”stat” försvarade. Bara ett par citat:

”Massorna kunde ’rycka loss’ viktiga delar av statsapparaten och använda dem som stödjepunkter för sin kamp och organisering.”

Åter har vi dessa garderande och förvirrande citattecken, men vi kan bortse från dem för här har de uppenbarligen ingen meningsfull innebörd. Det står alltså att massorna kunde göra delar av (den borgerliga?) statsapparaten – som visserligen inte fanns utan ersatts av en ställföreträdande ”stat” – till redskap för sin egen kamp.

Och det blir ännu tydligare: ”…arbetarklassen hade större stöd av stats- och våldsapparaten än bourgeoisin” står det explicit. Dessutom hade ”landets högsta beslutande organ” inriktat sig på att ”lägga grunden till en ny stat”.

Om massorna har lyckats göra den existerande statsapparatens huvuddelar till ett stöd för sin egen kamp och landets högsta organ dessutom inriktat sig på att bygga den proletära statsmakten – vad den nu i så fall över huvud taget skall behövas för – så är det naturligtvis fullt konsekvent att ta mycket lätt på frågan om arbetarklassens politiska och organisatoriska självständighet. Det är då fullt konsekvent att inrikta sig på att stödja MFA och se MFA som ett substitut för arbetarklassens politiska ledarskap till den grad att man kan säga att först efter det att vänstern inom MFA lidit nederlag i augusti ”ställdes revolutionärerna plötsligt (!! vår kursiv) inför den omedelbara uppgiften att skapa en nationell ledning för kampen”. Som om inte en sådan hade behövts hela tiden!

Vägen mot arbetarmakt låg alltså öppen…. eller gjorde den inte det? Uppenbarligen inte, efter vad som hände 25 november. Men hur var det möjligt för bourgeoisin att återta kontrollen över den upplösta statsapparat – av vilken arbetarklassen hade större stöd än bourgeoisin – utan ens en avgörande konfrontation? Förbundet Kommunists analys ger faktiskt ingen större vägledning här.

En bit av förklaringen ger dock Kommunist: ”…. i själva militärapparaten dominerade fortfarande reaktionärer”; ”fascistiska och reaktionära krafter” hade ”inom militärapparaten en tillräckligt stark ställning för att kunna hävda sin lösning”. Inom militärapparaten dominerade fascister och reaktionärer … men massorna hade större stöd av stats- och våldsapparaten än bourgeoisin? Det finns en motsägelse här som är en verklig sådan, inte en formallogisk. Men i Kommunists analys blir det enda som framträder den formella motsägelsen mellan två förhållanden som inte går ihop. I själva verket rör det sig alltså om att se just den motsägelsefulla karaktären hos den borgerliga statsapparatens upplösning, hur den på en gång kunde finnas och inte finnas.

”Upplösning” är faktiskt ett mycket bra ord i sammanhanget. För precis som ett salt som upplösts i vatten finns kvar fastän det skenbart tycks ha försvunnit, finns kvar och kan kristalliseras i fast form på nytt bara de rätta förutsättningarna kommer till – så fanns den borgerliga statsapparaten kvar och kunde kristalliseras till ett användbart redskap för bourgeoisin, samtidigt som den skenbart var helt oskadliggjord och soldaterna alltid, alltid på folkets sida. Officerskåren fanns kvar, ”till 80 procent reaktionär”, som Kommunist framhåller. Den fanns kvar, och medan den upplöstes i den revolutionära yrans flodvåg, och massorna trodde att de hade ”ryckt loss” delar av statsapparaten, arbetade dessa reaktionära officerare för att på nytt konsolidera sin ställning. De samlades på regementena i norr och drog sig från de röda militärområdena i söder, de organiserade sig och smed planer, de försökte få de soldater som utmärkte sig i kampen utslängda från kasernerna.

Våldsapparaten var upplöst, men fanns kvar ändå. Och ju längre åt vänster delar av MFA:s ledning gick, ju mer förvandlades de till en isolerad grupp individer i uniform i förhållande till resten av officerskåren, och ju mer blev den makt MFA utövade genom sin kontroll över militärapparaten något som kunde glida dessa radikala officerare genom fingrarna. Illusionerna om MFA som ”revolutionens motor” nådde sin höjdpunkt i och med antagandet av ”vägledningsdokumentet” om ”folkmakten” i juli. Men, som kamraterna i Förbundet Kommunist säkert vet, antogs detta dokument av MFA:s församling med den knappaste av majoriteter, där en majoritet av de närvarande avstod från att rösta. Det antogs ett par veckor efter ett annat dokument som förespråkade en ekonomisk åtstramningspolitik som skulle gå ut över arbetarklassen. ”Vänsterns seger” inom MFA var alltså något mycket bräckligt och instabilt. Vägledningsdokumentet blev för mycket för borgarklassen – eller rättare sagt dokumentet i den speciella situation som rådde, vi kommer till det – och den tog sin hand från MFA. Och i och med det förvandlades ”landets högsta styrande organ” till något tiotal radikala officerare som inte hade något att stödja sig på. Just när armévänstern såg ut att vara som starkast rycktes grunden bort, under dess fötter.

Av detta måste man dra politiska slutsatser. En borgerlig statsapparat må vara aldrig så upplöst, upplösning är ändå inte detsamma som förintelse, och förrän den borgerliga statsapparaten förintats i grunden har inga bestående segrar vunnits. Grunden till statsapparatens upplösning är politisk – statsbyråkratin, officershierarkin, domstolarna överväldigas, trycks ned, spelas över i ett massuppsving av revolutionär kamp, men ämbetsmännen, officerarna och domarna finns kvar, och om inte arbetarklassen klart och entydigt lär sig inse behovet att krossa den borgerliga statsapparaten och ersätta den med sin egen kommer borgarklassen alltid att kunna återskapa sin stat. Och det är för detta det är absolut nödvändigt att alltid i alla lägen försvara arbetarklassens politiska och organisatoriska självständighet, för det är bara på den grundvalen som arbetarklassen kan skapa organ för sin egen statsmakt inklusive dess beväpning. Om inte vikten av arbetarklassens självständighet och nödvändigheten att krossa borgarklassens stat oavlåtligt inskärps kommer arbetarklassen att kunna invaggas i illusioner om att slaget redan är vunnet, att den har kunnat ”rycka loss” delar av borgarnas stat för eget bruk, att de själva har ”större stöd av stats- och våldsapparaten än bourgeoisin”. Och så kommer arbetarklassen att stå passiv medan högern inom MFA gör upp med vänstern, så kommer arbetarklassen att räkna med att det räcker att soldaterna står ”alltid, alltid på folkets sida” för att reaktionen skall vara oskadliggjord – och så kan det gå som det gick 25 november när borgarklassen kunde återta greppet om våldsapparaten utan minsta svårighet, trots att det ett par veckor tidigare hade verkat som om soldatkampen helt spolat undan reaktionens möjligheter att agera…..

Så att 25 november var i grunden resultatet av den tilltro till – armévänsterns – från soldater till officerare – förmåga att leda revolutionen och försvara dess erövringar som hela utvecklingen efter 25 april hade skapat hos de portugisiska massorna – och som ingen politisk strömning utom vår unga och svaga broderorganisation ställt sig uppgiften att bekämpa.

Det är nödvändigt att här på nytt ta upp inställningen till MFA:s ”vägledningsdokument”. Dels är det en fråga som visar rätt klart och konkret hur skiljelinjerna gick mellan vår inställning och FK:s, dels polemiserar Stig Andersson i Kommunist-artikeln mot oss på ett ovanligt dumt sätt just i denna fråga – med ett envetet upprepande av gamla lögner och gamla förvrängningar av våra ståndpunkter.

I Förbundet Kommunists tidning Arbetarkamp refererades det program som MFA antog 8 juli i positiva, entusiastiska och okritiska ordalag. Det bedömdes som ett steg framåt för den portugisiska revolutionen. Som Stig Andersson nu skriver i Kommunist, ”när MFA med sin auktoritet ställde sig bakom folkmaktsuppbygget, påskyndades en utveckling som skulle lägga grunden för en proletär statsapparat och snart göra etablerandet av en borgarmakt till en omöjlighet”.

Därför kan man utan att göra något större våld på sanningen säga att FK stödde vägledningsdokumentet.

Och KAF?

Enligt Stig Andersson såg vi på saken så här: ”KAF saknade denna förmåga att placera dokumentet i sitt historiska sammanhang och ägnade i stället sina krafter åt att förfasa sig över att dokumentet inte motsvarade idealbilden av den färdiga arbetarmakten.”

Först, om det här om vår oförmåga att placera dokumentet i dess historiska sammanhang. En lögn blir inte sannare av att upprepas. Den här speciella lögnen har vi redan tillbakavisat i Internationalen, så det är nästan genant att behöva göra det igen. Men i alla fall, i Internationalen 22/75 skrev vi om vägledningsdokumentet. Där stod det bl a så här: ”Från de borgerliga krafternas synpunkt var ändå vägledningsdokumentet oroväckande, kanske mest därför att det trots allt uppmuntrade till fortsatt bildande av kommittéer och råd i stället för att stävja denna utveckling”…

Vi var alltså inte precis blinda för att vägledningsdokumentet i det ”historiska sammanhanget” spelade en viss roll, och att borgarklassen inte gillade det. Men därifrån till att ge dokumentet ett politiskt stöd är steget långt. För oavsett det intryck vägledningsdokumentet kunde göra på borgarklassen i en situation där massorna själva börjat utveckla kommittéer och råd och där MFA:s oförmåga att hålla masskampen inom för borgarklassen godtagbara ramar hade börjat framstå mer och mer klart, så uttrycker vägledningsdokumentet ett bestämt politiskt projekt: Att kontrollera utvecklingen, att knyta upp de framväxande folkliga maktorganen och underställa dem MFA:s auktoritet. Hade detta gått att genomföra hade nog vägledningsdokumentet varit acceptabelt för borgarklassen.

Om man bara läser texten till vägledningsdokumentet lösryckt ur ”det historiska sammanhanget” kan man faktiskt få en helt annan bild än den av nejlikor, röda fanor och jublande soldater arm i arm med strejkande arbetare. För vad står det? Folkkommittéerna skulle godkännas av MFA. Representanter för de lokala myndigheterna, dvs för den borgerliga statsapparaten, skulle ingå i folkförsamlingarna på alla nivåer från och med den lokala. Militära delegater – utsedda uppifrån, inte valda – skulle ingå från och med den municipala nivån. Det militära revolutionsrådet skulle vara nationens högsta beslutande organ….

Tänk denna plan genomförd i en annan situation – en situation inte av revolutionärt uppsving utan med en knäckt och kuvad arbetarklass. I en sådan situation skulle vägledningsdokumentet inte lukta sovjetmakt. Då skulle det lukta korporatism. Det är bara ett tankeexperiment, men det räcker för att visa att vägledningsdokumentet inte i sig betydde något revolutionärt. Det var bara i samband med en utveckling som låg utanför MFA:s kontroll som det kunde tolkas så.

Och varför skulle man då stödja dokumentet? Varför inte i stället verka för att denna utveckling också i fortsättningen skulle ske utanför militärens kontroll och göra det ännu mer? Just därför att det, som vi visat, var absolut nödvändigt att försvara, agitera och propagera för och tålmodigt förklara den absoluta nödvändigheten av arbetarklassens självständighet så var det nödvändigt att politiskt förkasta vägledningsdokumentet.

Nu resonerar inte Kommunist i termer av politiska ställningstaganden. Vi ”förfasade” oss över att vägledningsdokumentet inte stämde med våra idealbilder, som sippa marxistiska skolmamseller då förstås. Nu brukar vi inte vare sig förfasa oss, beklaga oss eller gråta när det gäller politiska frågor. Vi brukar ta ställning.

Förbundet Kommunist brukar vara mindre noga på den punkten och är det också, det måste medges, när det gäller vägledningsdokumentet. Men genom att i Arbetarkamp nr 10/75 referera dokumentet med hjälp av en slapp journalistisk jargong, som förutom att referatet inte andas något annat än entusiasm inför MFA:s projekt, dessutom förfalskar dokumentet genom att medvetet smussla undan de avsnitt där det klarast talar om att militären ska kontrollera hela processen. (Denna förfalskning, som vi avslöjade redan i Internationalen 24/75 utan att det tycks bita på Stig Andersson, är betydligt allvarligare än den harmlösa och fullkomligt oavsiktliga felöversättning vi råkade få med när vi ordagrant återgav viktiga delar av vägledningsdokumentet.)

Nu så här efteråt, i aftonlampans sken och oss revolutionärer emellan, visar det sig naturligtvis att Förbundet Kommunist hela tiden har insett att MFA inte var något revolutionärt ledarskap och det ena med det andra. Ja, i själva verket har de saker vi försökt förklara varit ”löjligt självklara”: ”Att det fanns begränsningar i dokumentet, att det inte var en fullfjädrad marxistisk skiss till ett rådssystem. Precis som om någon hade förväntat sig detta! Precis som om någon hade trott att officersrörelsen var den marxist-leninistiska förtruppen!”, utbrister Stig Andersson troskyldigt i storögd häpnad över vilka dumma människor det finns.

Men inte var väl allt detta så självklart? Vi känner åtskilliga kamrater som trodde att MFA var den marxist-leninistiska förtruppen eller någonting ditåt. Inte togs de ur den villfarelsen när de läste Arbetarkamp, tvärtom.

Och vad som är viktigare: De portugisiska massorna trodde kanske inte att MFA var den ”marxist-leninistiska förtruppen”, för de resonerade knappast i sådana termer. Men de hyste tillit till MFA, en tillit som kunde ha stått dem dyrt. För dem var det verkligen inte ”löjligt självklart” att MFA måste ersättas av ett verkligt revolutionärt ledarskap. Och man frågar sig förvirrat:

Om nu FK och de portugisiska centristerna verkligen hela tiden har insett att MFA måste splittras och att det krävdes ett revolutionärt förtruppsparti, varför, varför, varför har de då undanhållit de portugisiska massorna denna insikt? Eller varför undanhöll de dem den till augustikrisen, då de som vi sett menar att ”revolutionärerna plötsligt ställdes inför den omedelbara uppgiften att skapa en nationell ledning för kampen”? (Före augusti hade tydligen MFA dugt, eller behövdes det kanske ingen nationell ledning då?)

Svaret är generande enkelt: Opportunism, organisk opportunism. Opportunism som gör organisationer som Förbundet Kommunist helt oförmögna att förutse något och att leda en utveckling. Och dessutom, en opportunism som den levande erfarenheten av klasskampen i Portugal ömkligen förpassat till skamvrån. För det visade sig att kamperfarenheterna fjärmat massorna från centrismens opportunistiska drömmar och närmar dem till vår dogmatiska ortodoxi. I början av september gick tusentals soldater ut i självständiga demonstrationer tillsammans med arbetarkommissionerna och soldatorganisationen SUV bildades. I SUV:s plattform finns en kristakritik av underkastelsen inför MFA:

”Borgarklassen och kapitalisterna har ännu mäktigare vapen till sitt förfogande. Två av dem är särskilt hotande om vi inte kan bekämpa dem i tid. Det första är vår oenighet, vår oförmåga att genomföra vår självständiga offensiv på en verklig klassgrundval. Flera gånger har vi gjort denna eftergift åt klassfienden, särskilt genom att underordna vår kamp alliansen med MFA…”

Många soldater kom alltså fram till att de måste ta upp en självständig kamp och upphöra med att underordna sig MFA. För att nå fram till denna insikt hade de inte fått någon hjälp av centrister av FK:s kaliber.

Så här efteråt säger FK att MFA måste splittras, att ett revolutionärt ledarskap måste skapas osv. Men de säger det i efterhand. De sade det inte dagarna innan soldaterna gick ut i demonstrationer och bröt med MFA. Då hade de inte ens kommit på tanken.

Vår underkastelse under MFA kan bli en allvarlig fara ”om vi inte kan bekämpa den i tid” sade soldaterna. De förmådde själva göra upp med den underkastelsen, delvis, och innan den hade hunnit leda till en katastrof. De organisationer som inte hade försökt hjälpa dem i den processen, som kunde tala öppet om behovet av ett brott med MFA först sedan soldaterna själva hade genomfört det, de har verkligen demonstrerat sin oförmåga att bli det revolutionära ledarskap som behövs i Portugal.

Inställningen till partierna, särskilt Socialistpartiet

Inställningen till speciellt socialistpartiet… det är naturligtvis den proletära enhetsfronten det handlar om, inte för första gången. Vi börjar nästan resignera. Men eftersom frågan är viktig kan det vara värt att dra argumenten en gång till, även om de inte tycks bita på FK:s Portugalexperter. Vi tror nästan att utvecklingen i Portugal om ett tag kommer att övertyga dem bättre än våra argument har kunnat göra, men vi får väl se….

”KAF har helt enkelt slagit i den trotskistiska regelboken: PS är socialdemokratiskt och således ett arbetarparti. Med arbetarpartier ska proletära enhetsfronter ingås, ty detta har Trotskij sagt. Saken är klar! Än en gång har emellertid trotskisterna låtit sina ord skymma verkligheten. PS är nämligen inte i någon mening ett arbetarparti.”, förklarar Kommunist.

Det finns två argument här: a) ”Den proletära enhetsfronten” är ett dogmatiskt schema som KAF förespråkar bara därför att Trotskij har sagt så, och som inte har något att göra med den portugisiska klasskampens levande verklighet, b) PS är inget arbetarparti och därför har vi fel t o m utifrån våra egna sterila dogmer när vi förespråkar enhetsfrontsinitiativ gentemot detta parti.

Vad beträffar behovet av den proletära enhetsfronten hänvisar vi till en annan artikel i detta nummer, ”Portugal, socialdemokratin och den svenska revolutionen”, som tar upp en utförlig diskussion kring frågan om arbetarklassens enhet. Bara en randanmärkning: Stig Andersson tycks inte kunna ta sig ur föreställningen att enhetsinitiativ riktade till de reformistiska partierna i första hand är jippon avsedda att ”avslöja” dessa partiers ledare:

”Ja, det är t o m så att revolutionärernas vägran att erbjuda samarbete med Mario Soarés var den viktigaste punkten i trotskisternas kritik av den revolutionära fronten FUR under hösten.” skriver han. Men

”Hur är den arbetare funtad som…. plötsligt vaknar till insikt bara för att Mario Soarés vägrar underteckna ett papper från FUR med begäran att han ska ingå i en ’proletär enhetsfront’ och stödja folkmakten?”

Det är bara det att det inte handlar om att erbjuda samarbete med Mario Soarés, utan om att erbjuda socialistsympatiserande arbetare en gemensam kamp kring konkreta krav utan att de först måste hålla med om att Soarés är en kontrarevolutionär. Det är bara det att det inte först och främst handlar om att ”avslöja” ledarna, utan om att skapa enhet i handling inom klassen med eller utan de reformistiska ledarna.

FK anför fyra argument för att bevisa att socialistpartiet inte är något arbetarparti: Det bildades av exilpolitiker i Västtyskland. Det saknar organiserad förankring i Portugals arbetarklass. Under hösten förlorade det helt sitt arbetarstöd. Det för en arbetarfientlig politik.

Att PS bildades av exilpolitiker är visserligen suspekt, men inget särskilt vägande argument i sig. Att det för en arbetarfientlig politik är inget argument alls – vilket socialdemokratiskt parti för inte en arbetarfientlig politik?

Vad beträffar att PS från sommaren skulle ha förlorat det passiva stöd det fick från vissa arbetargrupper nöjer sig Kommunist med att utan bevis påstå detta. Därför skall vi unna oss lyxen att utan att anföra några bevis påstå att detta inte är sant, inte alls. PS har fortfarande ett betydande passivt och till och med aktivt stöd bland stora arbetargrupper, framför allt inom småindustrin i norr.

Återstår att PS skulle sakna organiserad förankring i Portugals arbetarklass. Det stämmer inte heller riktigt. Visserligen är det sant att PS i allmänhet inte har mycket av arbetarklassens organisationskader, den som bär upp den fackliga apparaten osv. Men PS finns som en organiserad tendens i fackföreningar, och det är mycket viktigt. Under början av 1975 fördes en häftig debatt kring ett lagförslag som i praktiken fick till konsekvens att KP:s kontroll över fackföreningsrörelsen befästes. PS gick ut hårt mot det lagförslaget – och gjorde det som en organisation med ambitionen att själva tillskansa sig ledningen för åtminstone en del av fackföreningsrörelsen.

Nu finns det i fackföreningarna. Det har vunnit fackliga val, mest i mellanskiktsfackföreningar som de bankanställdas eller de handelsanställdas. Dessa fackföreningar är verkligen inte oviktiga. De bankanställda gick i spetsen 11 mars i kampen för banknationaliseringarna. Det var vid en demonstration i samband med en strejk av handelsanställda som en arbetare nyligen sköts till döds av polisen i Lissabon….

Och socialistpartiet finns även i andra fackföreningar som en organiserad tendens även om det är som en minoritet. Våra kamrater i LCI har i vissa fackföreningar kunnat få till stånd ett organiserat samarbete med PS kring frågan om tendensfriheten i facket.

Det är därför PS trots allt är ett arbetarparti. Det är därför det skiljer sig från det borgerliga PPD trots att de båda organisationerna det sista halvåret fört ut i stort sett samma politik. Och det är därför PS i den nuvarande situationen i Portugal kommer att följa en utvecklingsbana som skiljer sig från PPD:s. Det är t ex därför som kommunistpartiets och socialistpartiets fackliga ledningar i norr kunde samarbeta för att arrangera ett möte i Porto 31 januari, där 27 fackföreningar i den norra regionen protesterade mot lönestoppet, prishöjningarna och arbetsministeriets inblandning i de fackliga organisationernas verksamhet….

Nu tror faktiskt inte heller kamraterna som skrivit i Kommunist riktigt på sin egen analys. Åtminstone inte att döma av alla motsägelser som finns i texten. Det står t ex att den portugisiska bourgeoisin ”….saknade förmåga att samlas kring ett politiskt projekt och skapa sig ett starkt massparti. I stället uppkom en rad borgerliga småpartier”. Men det största partiet då, PS? Var det trots allt inte ett borgerligt parti utan ett arbetarparti?

Eller när man skriver att ”PS hade ett politiskt behov av att avgränsa sig åt vänster”. Varför det, om partiet nu hade tappat alla sina arbetarväljare och framträdde som bourgeoisins öppna klassparti?

När det gäller det portugisiska kommunistpartiet tvekar inte Förbundet Kommunist – och de portugisiska centristerna – att karaktärisera det som ett arbetarparti. De har tom sett det som snudd på en revolutionär organisation – som en ”vacklande kraft”. ”PCP-ledningen kan pressas att välja revolutionens sida”, hette det i Arbetarkamp.

Därför visar de portugisiska centristorganisationernas agerande gentemot KP med föredömlig klarhet på deras oförmåga att bedriva en konsekvent enhetspolitik ens gentemot en organisation som de själva karaktäriserade som en arbetarorganisation.

De har i stället bedrivit en politik gentemot KP som har  präglats av illusioner och av ultimatism. Den inställningen kommer rätt väl fram i FN:s referat av händelserna kring 25 augusti:

”Den 25 augusti bildades FUP – folkliga enhetsfronten – med alla viktiga vänsterorganisationer… och PCP      ” tvingades med. Fronten försvarade kritiskt Goncalves V:e regering och krävde omedelbar tillämpning av Copcondokumentet. Några dagar senare gör PCP ett försök att kompromissa och vänder sig till PS med förslag om gemensam kamp mot reaktionen (!) Naturligtvis avvisas det av PS. PCP slängs ut ur FUP på grund av sitt kompromissmakeri och FUR bildas.”

(Särskilt den sista meningen är magnifik, och har precis som titeln på Stig Anderssons artikel en atmosfär av ”De tre musketörerna”: – Naturligtvis gav vi den slyngeln det svar han förtjänade, sade d’Artagnan och stack värjan i skidan.)

Vad innebär då konkret bildandet av FUP? Det innebar att PCP-ledningen förmåddes att ”underteckna ett papper från FUR”, precis som Stig Andersson så träffande beskriver FK:s syn på hur proletära enhetsfronter bildas.

Och vad stod det på papperet? Ja, inte var det en rad konkreta svar på de portugisiska massornas djupast kända behov, som PCP åtog sig att organisera gemensam kamp kring. I ställe var det en deklaration om enighet på en rad mer övergripande politiska punkter, som av vänstern i FUP betecknades som revolutionära, men som i själva verket låg helt i linje med KP:s politiska linje, t ex genom att ge politiskt stöd åt V:e regeringen. Visserligen bara ”så länge de nödvändiga villkoren för att skapa en revolutionär enhetsregering ännu inte är uppfyllda” men i den konkreta situationen var detta en helt meningslös reservation, eftersom den innebar att man då, just då stödde regeringen med ekonomisk åtstramningspolitik och allt…. När sedan kommunistpartiet helt konsekvent fullföljer sin tidigare politik också genom att komma med en opportunistisk invit till socialistpartiet, slängs det ut ur FUP av de principfasta revolutionärerna, som deklarerar att KP har svikit den revolutionära enheten.

I praktiken innebär detta att man först låter PCP utropa sig självt till en revolutionär organisation inför massorna och avantgardet genom att skriva på en deklaration som inte förpliktigar till någon konkret handling. Efter att ha sett PCP-ledarnas signaturer på ett papper går vänsterorganisationerna i FUP i god för PCP:s revolutionära status.

När sedan PCP tar konsekvenserna av att det inte bundit sig för något annat än att fullfölja sin tidigare politik reagerar resten av organisationerna i FUP som en försmådd älskare: – Aldrig hade jag trott något sådant om dig! Du har svikit mig, ge dig i väg, jag vill aldrig se dig mer!

Och vem har blivit klokare på kuppen? Inte de arbetare med sympatier för vänstern, som först får veta att PCP är revolutionärt, sedan att det inte är det – utan att i praktiken någonting alls har hänt. Det enda dessa arbetare har fått sig till godo är en dos illusioner om kommunistpartiets förmåga att kanske ändå, eventuellt, sluta upp i en avgörande konfrontation.

Och de arbetare som stödde PCP fick naturligtvis ut ännu mindre av hela operationen. För dem betydde det ingenting att vänstern gav kommunistpartiet frejdebrev som ”revolutionärt” – det ansåg de redan att det var. Och inte avslöjades PCP-ledningen inför dessa arbetare genom att vänstern plötsligt deklarerade att KP inte var revolutionärt….

Det vänsterorganisationerna genom FUP sade till de KP-sympatiserande arbetarna var i själva verket detta: – Vi kräver att er ledning skall överge sin politik och sina metoder, och vi vet att det bara är ni i basen som kan tvinga er ledning att bryta med den nuvarande nederlagspolitiken.

Alltså, till ledningen: För en revolutionär politik, annars vägrar vi att ha med er att göra! Det är detta som kallas ultimatism.

Och till basen: Kräv av er ledning att den för en revolutionär politik! Detta är också ultimatism. Dessutom förutsätter den att det problem som enhetstaktiken bl a är avsett att lösa redan är löst, nämligen att de som stödjer kommunistpartiet redan vill att KP inte skall föra en KP-politik utan i stället en icke närmare specificerad och konkretiserad ”revolutionär” politik.

Det är svårt att tänka sig ett mer sterilt och ofruktbart sätt att närma sig den proletära enhetens problem!

Det är rätt att göra uppror – men inte alltid!

Med hjälp av en smått vämjelig moralism försöker också Stig Andersson bunta ihop KAF med Soarés när det gäller inställningen till fallskärmsjägarnas myteri i slutet av november. Vi sägs visserligen vara mer nyanserade än socialistpartiet, ”men gemensamt är fördömandet av ’vänsterns kuppmakare’

Ett av Anderssons argument för detta är smått otroligt. Internationalen publicerade en bild från PRP-BR:s tidning Revoluca där man namngett de olika delarna på en armépistol. Nu säger Andersson att ”bilden är förfalskad”. Varför? Jo, på grund av en oprecis bildtext. I Internationalens bildtext står det nämligen att det rör sig om en bild ur PRP-BR:s ”upprorsmanifest”. Men, säger Andersson ilsket, bilden är ju hämtad från Revolucao sid 15 och inte från manifestet….

Ja, det var en oprecis bildtext. Där borde stått: bild publicerad intill PRP-BR:s ”upprorsmanifest”. Manifestet fanns nämligen kant i kant på sid 14…..

Stig Andersson kommer också med en krystad förklaring till bilden:

”I en period när hela vänstern (inklusive trotskisterna) verkade för arbetarklassens beväpning, är det ju inte något konstigt med att en vänstertidning försöker komplettera med lite praktiska tips i denna fråga.”

Lite praktiska tips? Revolucaos plansch är fullständigt meningslös sedd ur militär och instruktiv synpunkt. Att tala om att en pistolkolv heter pistolkolv kanske kan roa läsarna av Lucky Luke, men inte kunde det stärka kampen för en arbetarmilis i Portugal.

Tvärtom! Det gav bara Neves och hans gelikar ideologisk ammunition. Revolucao borde i stället ägnat detta spaltutrymme åt att bekämpa de militaristiska och kuppartade uppfattningar som fanns bland många radikala officerare och soldater. Tidningen borde understrukit att ett uppror var helt omöjligt i en situation då arbetarmassorna fortfarande dominerades ideologiskt av reformisterna i socialistpartiet och kommunistpartiet. Men Revolucao gjorde inte det och kunde inte göra det eftersom redaktionen själv var barnmorska till militarismen. Vapenplanschen var bara ett uttryck för en barnslig vapenromantik.

Därför är det inte konstigt att FK kallar vår reproduktion av planschen för ”lögn och bedrägeri” samt fordrande uppmanar oss att komma med en ”rättelse” (avbön?).

Det är inte konstigt därför att FK:s ledning själv var offer för samma bamsligheter.

All denna upphetsning, alla dessa prästerliga ord och all denna polemik är ett uttryck för detta. FK:s ledning vill skyla över PRP-BR:s och sina egna klavertramp för att rädda sitt eget skinn.

FK:s ledning undviker sakfrågan för att slippa bli bortgjorda i sak.

Karl Ljungkvist – medlem i FK:s ledning och alltid ”nyss hemkommen från Portugal” – gick t ex ut med stora åthävor på ett portugalmöte i Umeå den 12 oktober 1975 och sa att:

– Upproret kan komma inom två veckor!

Detta helt vanvettiga uttalande var ett eko av PRP-BR:s vanvettiga bedömning av styrkeförhållandena i klasskampens Portugal. En bedömning som vi dokumenterat tidigare, men ändå tar om eftersom kamraterna i FK vägrat att kommentera den.

”I det nuvarande läget representerar ett nationellt uppror baserat på väpnad makt den enda vägen ut ur den revolutionära processens motsättningar i Portugal” (Deklaration från PRP-BR 10 november)

”Väpnat uppror är det enda sätt på vilket folkmakten kan fortsätta att avancera” (Francisco Marques, ledande medlem i PRP-BR på presskonferens citerat efter Revolution 14 november)

Massornas organisering har redan uppnått en tillräcklig nivå för att överta makten” (Francisco Marques, citerat efter Revolution 14 november)

”För oss finns det i detta ögonblick ingen annan lösning än väpnat uppror” (Isabel de Cormo, ledande medlem i PRP-BR på presskonferens, citerat efter A Capital, 10 november)

”Det är nu tid för de revolutionära styrkorna och arbetarna att ställa problemet om uppror” (Deklaration från PRP-BR, citerat efter Diario de Lisboa den 30 september)

FK:s ledning har kringgått alla dessa uttalanden och vägrat att kommentera dem. I stället har man hänvisat till muntliga samtal som representanter för FK haft med PRP-BR.

Men PRP-BR ska naturligtvis inte bedömas efter vad man sagt till Kalle Ljungkvist utan efter vad man sagt till de portugisiska massorna.

Vår hårda kritik av bl a PRP-BR står sig. Också de som ville kämpa bidrog till bakslaget den 25 november.

Att inte inse det och att inte utveckla en politisk självkritik är förkastligt. Massorna lyssnar till ett parti som begått fel – om det bara erkänner det och försöker ändra sig. Massorna vänder däremot ryggen mot ett parti som begått fel och vägrar att erkänna det – då kan ju felen komma att upprepas….

När Soares talar om ”kuppmakare” och vräker ur sig en mängd andra skändligheter gör han det för att krossa Portugals unga och oerfarna avantgarde. När vi talar om militarism och ansvarslöshet gör vi det i syfte att bidra till att ett leninistiskt förtruppsparti kan utvecklas.

Skillnaden mellan oss och Soarés rör mer än ”nyanser”. Skillnaden gäller revolution eller kontrarevolution.

Det är rätt att göra uppror – men det är inte alltid rätt!  Eller tror FK att det bara var nyanser som skiljde Lenin och Noske när de bägge två kritiserade de tyska revolutionärerna. Lenin ”hetsade” mot ultravänsterismens barnsjukdomar för att hjälpa kamraterna att slå in på en riktig kurs. Noske hetsade för att förinta dem…..

Tarvlighet på tarvlighet

När Stig Andersson når fram till frågan om solidaritetsarbetet blir han tarvlig:

– Vi tog initiativet till Portugalgrupperna och portugalfonden där över 30 000 kronor samlades in till FUR.

– Trotskisterna skrev mycket om bredare solidaritet – men rörde inte ett finger för att förverkliga den.

Det är sant att FK tog initiativet till att bilda Portugalgrupperna. Men det var ett dåligt initiativ. Dels blockerade det möjligheten att bygga upp breda Portugalkommittéer och vi fick en splittrad solidaritetsrörelse. Dels innebar gruppernas arbete ett stöd åt en gruppering i Portugal som hämmade uppbygget av massrörelsen och ett leninistiskt förtruppsparti.

I början av oktober sprang FK:arna runt upphetsade och febrila samt krävde i ultimativa ordalag att alla andra grupper och partier skulle gå med i dessa grupper:

– Nu eller aldrig, sa man. Antingen är ni för revolutionen eller emot. Välj sida. FUR är det enda alternativet, oavsett kritik. Endast FUR kan ta hand om pengar på ett vettigt sätt.

Vi vägrade att acceptera detta ultimatum. Vi valde sida och menade att FUR inte var ”det revolutionära alternativet”.

Vi menade också att Portugalgrupperna var sekteristiska. Bl a hade man hakat på en FK-analys till gruppernas politiska plattform.

I stället för att stödja FUR politiskt – som FK – stödde vi Fjärde Internationalens sektion, LCI. Vi gav – och ger – LCI ett omfattande materiellt stöd. För övrigt betydligt större än det som Portugalgrupperna skryter med likt fåniga småungar. Vi gav dessutom LCI ett politiskt stöd genom att tillsammans med resten av Fjärde Internationalen delta i den diskussion som utvecklades inom LCI och så småningom ledde fram till en politisk kursändring.

Som ett komplement till detta politiska stöd tog vi ett bredare initiativ uppbyggt kring en nationell mötesserie med en kamrat från SUV. Dessutom har förbundet genomfört otaliga möten och torgappeller för den portugisiska revolutionen osv, osv.

När Andersson säger att vi inte ”rörde ett finger” ljuger han.

Men låt oss göra ett bokslut idag. Nu erkänner även FK att FUR inte var ”det revolutionära alternativet”. Bl a LCI, LUAR och MDP blockerade FUR, heter det. Vi håller inte med om denna värdering. Men den är naturligtvis en bumerang för FK:arna. För därmed har de erkänt att vi hade rätt. FUR var inget revolutionärt alternativ.

De pengar som samlades in togs alltså inte om hand på ett vettigt sätt. De hjälpte i stället till att blockera utvecklingen.

Kunde man tro! Men pengarna kom inte ens fram. De har skickats först i dagarna! Och då till de delar som är ”kvar av FUR”. Dvs främst MES och PRP-BR.

Så var det med det. Ett smärre bedrägeri. Vi vet många som trodde på FK och gav pengar till FUR i hopp om att de skulle komma till omedelbar användning. Det var ju så FK argumenterade: Endast FUR kan ta hand om pengar! Och man behöver pengar nu, innan ambulanserna kommer! Vi vet också många som gav pengar i hopp om att LCI skulle få en bit av kakan. Men de drogs vid näsan.

Både vi och FK har alltså rört på fingrarna när det gäller Portugal. Men där FK lekte med avtryckaren och spelade falskt när det gällde penninginsamlingen, där utvecklade vi ett korrekt politiskt stöd till LCI i kombination med en icke-sekteristisk klassolidaritet.

Nina Källberg och Göte Kildén. Ur tidskriften Fjärde Internationalen 1/1976. Nina Källberg är en pseudonym för Ingrid Hedström