Domineras den officiella synen i frågorna om invandring och integration avideal och begrepp som skymmer viktiga företeelser, vilka bör utforskas för att skapa en verklig förståelse för problematiken? Det menar socialantropologen Aje Carlbom i detta debattinlägg och hänvisar bland annat till sina forskningsresultat från ett fältarbete i Rosengård i Malmö, som han menar kastar nytt ljus över integrationens möjligheter och svårigheter.
För tjugo år sedan ansågs det som progressivt eller radikalt att vara antirasist. Då var ideologin en del av den kritik som formulerades utanför det etablerade politiska systemet. Idag är det, tvärtom, nödvändigt att omfatta antirasistiska ideal för att kunna göra karriär och skaffa sig materiella förmåner. Från att ha varit en motståndets ideologi har antirasism, precis som feminism, inlemmats i statens institutioner där dess bärande idéer är hegemoniska. Regeringskansliet, Riksantikvarieämbetet, politiska partier från vänster till höger, Sveriges radio, Integrationsverket, högskolor och universitet och så vidare, administrerar idag verksamheten utifrån en tankestruktur där feministiska, pluralistiska och antirasistiska ideal utgör norm. Idealens genomslagskraft märks inte minst i den akademiska världen. Forskare vet att det är säkrast att kryssa i genusrutan på ansökningar till Vetenskapsrådet, även om de är ointresserade av könsfrågor.
Flera av de feministiska och pluralistiska idealen är naturligtvis goda och bör ingå i ett humanistiskt tänkande. Som alltid när det handlar om ideologiskt grundade synsätt finns dock ett antal problem förknippade med att vara alltför hårt bunden till en viss typ av ideal. Ideologier tenderar, som Göran Therborn och andra har påpekat, att belysa vissa sociala fenomen och utelämna andra.(1) Följden av detta är att ideologier kan förvandlas till intellektuella hinder för att förstå olika företeelser. Viktiga och stora kunskapsfält kan därmed förbises på grund av att det primära intresset är att få genomslag för vissa ideal snarare än att genomföra förutsättningslösa studier av samhället.
Detta är tydligt i Sverige när det gäller frågan om kulturell mångfald. Idealen i mångfaldsideologin styr tänkandet så hårt att det bara finns plats för en viss typ av ”kunskap” inom ramen för dess idévärld. Förenklat kan man säga att ideologin konstruerat ett antingen- eller tänkande där utrymmet för ”positiva” aspekter av invandring är stort medan utrymmet för aspekter som kan uppfattas som ”negativa” är minimalt. Så är det inte alltid och överallt. Under senare år har diskussionen öppnats upp för fler kritiska röster. I Malmö har till exempel journalisten Lars Åberg pekat på flera allvarliga problem i Rosengård. Det har även Marie Hendra och Yamam Al-Zubaidi, verksamma i Rosengårds hårdast utsatta delområde Herrgården, gjort. I flera år har Haideh Daragahi diskuterat hur islamiska friskolor riskerar att förstärka marginaliseringen av en redan marginaliserad grupp. Den officiella versionen av mångfald, den version som dominerar i de offentliga institutionerna, bygger dock på tudelningen som nämnts ovan.
IDEOLOGISKA PAKET
Ideologiska perspektiv kan beskrivas, som John B Thompson uttryckt det, av ”paket” av olika idéer som är både deskriptiva och normativa till sin karaktär.(2) Idéerna är således sammanflätade med varandra i en större tankestruktur som i regel bygger på en viss logik. När det gäller frågan om mångfald så hänger denna ihop med frågan om integration och vad som utgör integrationsproblemet. Idéen om mångfald är också relaterad till en underförstådd förståelse av vad en invandrare är. Tillsammans bidrar samtliga idéer till att konstruera en världsbild som innehåller speciella typer av beskrivningar och förklaringar till olika problem och förslag på åtgärder för att lösa problemen. De ideologiska paketen innehåller också uppfattningar om vad som är bra/dåligt, gott/ont och rätt/riktigt, det vill säga idéer och föreställningar om moral. Man kan naturligtvis vara mer eller mindre styrd av en tankestruktur eller världsbild. Vissa har, för att knyta an till Pierre Bourdieu, förkroppsligat det ideologiska paketet på ett sätt som gör idealen så självklara att de befinner sig bortom möjligheten till kritisk reflektion. För andra kan det handla om ett system av idéer man kopplar in sig på i offentliga sammanhang för att inte råka illa ut eller för att kunna erhålla olika typer av offentliga resurser.
Det övergripande politiska målet för eliten i dagens Sverige är, i enlighet med mångfaldsideologins ideal, att konstruera ett samhälle präglat av etnisk, religiös, sexuell och kulturell mångfald. Ibland anges funktionshinder som en del av mångfalden, ibland antyds till och med att klass ska vara en del av den nya, heterogena nationalstaten. Detta mål brukar ställas i relation till en beskrivning av vad man inte längre vill ha, nämligen ett samhälle som präglas av kulturell homogenitet. När det gäller integration är idealet att invandrare ska kunna vara kulturellt annorlunda och samtidigt deltaga i nationalstatens etablerade offentlighet med allt vad detta innebär av arbete och politik. Det har dock varit förenat med svårigheter att få denna typ av deltagande att fungera. Många är marginaliserade från de arenor där integrationen är tänkt att äga rum. Arbetslösheten bland invandrare är hög. Många lever isolerade från den svenska majoritetsbefolkningen. Inget av detta är nytt. Det har varit ett stående inslag i diskussionen om det mångkulturella samhället de senaste trettio åren.
Integrationsproblemet, så som det uppfattas och formuleras inom ramen för mångfaldsideologin, är att reducera det till en sak: den svenska majoritetsbefolkningens tänkande. Termerna som används varierar beroende på vilken typ av diskurs man befinner sig inom. När det gäller svårigheterna som muslimer står inför brukar man tala om ”islamofobi” eller ”orientalism”. Talar man om invandring i allmänhet använder man ord som ”främlingsfientlighet” eller ”rasism”. Ibland används metaforer som ”stänga ute”. Boktiteln på en av Agoras årsböcker, ”Det slutna folkhemmet”, utgör en god illustration till hur man inom ramen för mångfaldsideologin uppfattar vad som är det stora integrationsproblemet.(3) Oberoende av vilka ord vi föredrar att använda för att beskriva integrationsproblemet så handlar det om en enda sak, nämligen att integrationen kan fungera endast om man förändrar tänkandet hos infödda svenskar i majoritetssamhället. Denna lösning på integrationsproblemet har förts fram mer eller mindre ihärdigt i flera decennier. Producerar man tillräckligt mycket information om andra kulturer så förändras tänkandet och därmed inställningen till invandrare. Ökar man kunska- pen om andra kulturer så kommer integrationen att fungera. Kort sagt, det avgörande hindret för integration ligger förborgat i det svenska kollektiva medvetandet.
BEGREPPET RASISM
Tidigare användes ofta de snällare uttrycken främlingsfientlighet eller kulturell homogenitet när man karakteriserade integrationsproblemet. I samband med en förskjutning av makten har emellertid en liten grupp akademiska aktivister lyckats få gehör bland socialdemokratiska politiker för att integrationsproblemet ska beskrivas med termen ”rasism”. Exakt vad som är rasism och vad som inte är det är emellertid oklart. Idag är det inte bara nynazister och högernationalister som betraktas som främlingsfientliga eller rasistiska. Innehållet i kategorin har expanderat. Den biologiska rasismen, där fenotypiska eller fysiska egenheter ansågs ligga till grund för moraliska kvalitéer, har kompletterats med föreställningar som betonar ”vardagsrasism”, ”kulturell rasism” och ”strukturell rasism”. Rasismen har, anser vissa aktivister, blivit en ”dold” fiende som lurar överallt i samhället. Något gåtfullt är det hur man kan vara säker på att det överhuvudtaget existerar ett fenomen som rasism när detta är dolt? Är det dolt för vissa men inte för andra? Vad krävs i så fall för att hitta det utöver en stark tro på att så är fallet?
Det är ett problem att föreställningen om rasism har fått ett så stort genomslag i Sverige. Följden av detta är att den antirasistiska kampen har blivit godtycklig. Vem eller vilka är det som ska bekämpas när ”alla” betraktas som rasister? Politik bygger ofta på att man utser en fiende, föreställd eller verklig. Här är det öppet för att hela befolkningen blir politisk måltavla för en upplyst, men totalitär, elit av akademiker och politiker som utifrån de rätta idealen har tagit sig an att skapa en ny människa. Problemet är naturligtvis, som Alain de Benoit påpekat, att när alla är rasister är ingen rasist.(4) Eller, så hamnar man i det intellektuellt absurda förhållandet att om en svensk pensionär säger ”det bor för många invandrare i mitt bostadsområde” jämställs det med det nazistiska påståendet ”alla judar måste utplånas eftersom de tillhör en lägre stående ras”. När alla företeelser som på något sätt är kritiska i förhållande till invandrare/ invandring beskrivs som rasism så trivialiseras den riktiga rasismen. När ”alla” kritiska uttryck är en fråga om rasism är det nödvändigt att formulera en lagstiftning som är så bred i sitt omfång att den blir i det närmaste omöjlig att upprätthålla. Att rasismen är strukturell implicerar exempelvis att hela det svenska samhället borde ställas inför rätta.
Många som använder ordet rasism förväxlar ofta detta med den mildare Vi/Dom företeelse som brukar kallas etnocentrism, det vill säga det universella faktum att människan har en tendens att tolka och värdera främlingar utifrån kategorier hämtade i den egna kultursfären. Ur antropologisk synvinkel är detta fenomen varken särskilt märkligt eller moraliskt upprörande. Det är en mänsklig konstant som ligger till grund för vår förmåga att konstruera olika typer av gemenskaper. Claude Levi-Strauss har exempelvis påpekat, med en tidigare epoks språkbruk, att ”primitiva” folk ofta har haft ord för den egna gruppen av typen ”men”, ”the good ones”, ”the excellent ones”, ”the complete ones”, samtidigt som de Andra utgjort exempel på ”bad people”, ”nasty people”, ”land monkeys” och ”lice eggs”. I kombination med makt har alltid den dominerande gruppen större möjligheter att få genomslag för grova generaliseringar än de som befinner sig på lägre positioner i hierarkin. Det betyder emellertid inte att de ”förtryckta” agerar mindre etnocentriskt eller fördomsfullt, eller att de skulle göra så om de lyckades ta makten.
Svenska pluralister uttrycker ibland tanken att etnocentrism (med allt vad detta innebär av fördomar och Vi/Dom tänkande) är en företeelse som det är möjligt att göra sig av med, eller i alla fall något man borde göra sig av med. Självklart är det något man ständigt bör reflektera kring, men det kan vara svårt att hitta en fungerande hållning. Människan verkar ha en kognitiv konstruktion som gynnar förenklade förklaringar eller beskrivningar. En försvårande omständighet är att ett samhälle som gjort kulturell mångfald till en dygd riskerar att aldrig bli av med etnocentriska eller främlingsfientliga uttryck, eftersom det är en ideologi som bygger på en betoning av skillnaderna mellan människor. Den brittiska debattören Yasmin Alibhai-Brown har illustrerat detta med den situation som uppstod i den skola där hennes dotter gick.(5) Skolan, som var mångetnisk, drev en pluralistisk linje där värdet av tolerans stod högt i kurs. Ju hårdare skolan drev sitt mångetniska program, påpekar Alibhai-Brown, desto mer etniskt uppdelad blev skolan. Den ständiga betoningen av etnicitet, kultur och religion gjorde flickorna medvetna om hur annorlunda de var i förhållande till varandra. Detta skapade en etnisk uppdelning av skolan där flickorna hamnade i konflikt med varandra istället för att komma samman i en gemenskap.
SPEGELVÄNDA FÖRDOMAR
Identifikation är ofta negativ i den meningen attden utgår från vad Vi inte är i förhållande till Dom. I ett samhälle där kulturell mångfald ständigt framhålls är det alltså upplagt för att etnocentrismen förstärks istället för försvagas.
Dessutom är det så att även de mest övertygade antirasister och mångfaldsanhängare ofta bygger sina argument på fördomar om hur svenskar och invandrare är. Journalisten Lasse Sandström, som varit redaktör för tidningen Rosengård, menar till exempel i sin senaste bok om rasismen i massmedia, att muslimska män ”hade fördomar mot etniska svenskar och vårt sätt att leva” när de under hans tid i stadsdelen undvek att hälsa på svenska kvinnor genom handslag.(6) Detta är en fördomsfull tolkning. Att undvika handslag med okända kvinnor är för många troende muslimska män en fråga om att visa sin respekt för Gud och familjen. Det har att göra med gudstro, inte med fördomar mot svenska kvinnor. Att beskriva de muslimska männens synsätt som en fördom eller att inte acceptera det, är att ge uttryck för en etnocentrisk ståndpunkt.
Skillnaden mellan ett antirasistiskt synsätt och ett rasistiskt ligger inte nödvändigtvis i att den ena positionen är mer eller mindre fördomsfull eller ”rasistisk” än den andra. De är, som påtalats av vissa forskare, varandras spegelbilder. I grunden bygger båda synsätten på en förenklad, grovt generaliserad bild av vad ”invandrare” är och gör. Det vill säga, både antirasister och rasister är fixerade vid vissa föreställningar om andra ”kulturer” snarare än vid kunskap om vad olika individer tänker eller gör. Det är lika fördomsfullt att vara väldigt förtjust i andra kulturer som det är att tycka illa om andra kulturer. Utsagan ”jag gillar norrmän” bygger på fördomar, liksom utsagan ”jag ogillar norrmän”. Att hävda att ”invandrare” ska ha mer makt bygger på starka fördomar om en grupp på omkring en miljon individer.
Däremot är det självklart så att kompetenta individer oberoende av ursprung ska ha möjlighet att erhålla positioner i samhällets maktstruktur. Men inte av etniska eller religiösa skäl utan för att de är meriterade för uppgiften. Mångfaldsideologins hållning, att det är etnicitet och religion som ska bidra till att samhället berikas, är i princip lika rasistisk som andra synsätt där det är ytan som utgör underlag för slutsatser om vilka människorna är. Slavoj Zizek har påpekat att mångkulturalismens (ett annat ord för mångfald) toleransideal bygger på en hållning som är lika distanserad från människor som den klassiska rasismen var. Han menar, ett synsätt värt att fundera över, att det är en sorts falsk tolerans som bara kan formuleras utifrån en överlägsen position.(7)
Det saknas också övertygande belägg för att det är just rasism som hindrar invandrare från att få arbete. Termen är, liksom termen marxism- leninism var för den sovjetiska centralkommittén, en tom markör som kan fyllas med ett innehåll som konstrueras improvisatoriskt.(8) Genom att undvika en precis definition av ord som diskriminering och rasism är det alltid öppet för en subjektiv användning av termerna. Detta omöjliggör en rationell eller vetenkaplig diskussion, men är ytterst användbart i politisk verksamhet där det gäller att misstänkliggöra motståndaren. Termen rasism används främst som ett vapen i den symboliska striden mellan olika politiska grupperingar. Det analytiska innehållet har ett andrahandsvärde. Slutsatsen att det är rasism som gör att invandrade personer nekas arbete är sannolikt förhastad.
Naturligtvis bör man väga in möjligheten att invandrade personer är utsatta för rasism (läs: övertygelsen om vissa rasers biologiska överlägsenhet) i Sverige. För att komma åt de verkliga problemen och lösningarna på dessa är det emellertid av vikt att kunna göra distinktioner mellan olika fenomen, exempelvis mellan etnocentrism och rasism. I vilka situationer diskrimineras invandrare på grund av hudfärg? I vilka situationer är det klasstillhörighet som sorterar bort invandrare? I vilka situationer är det bristande färdigheter i svenska som gör att de inte kan få jobb? När handlar det om utbildning? Vilken typ av logik organiserar arbetsgivares beslut? Att sortera in allting under termen ”strukturell rasism” riskerar att korrumpera tänkandet och lamslå hela frågan om utanförskap. Ordet rasism har en så stark moralisk laddning att man riskerar att göra fenomenet med utanförskap till en fråga om huruvida någon är ”god” eller ”ond” när det kanske handlar om andra saker. Den förre integrationsutredaren, Anders Westholm, som kickades av Mona Sahlin efter påtryckningar från olika aktivister, ville genomföra empiriska studier som var öppna för att man prövade olika hypoteser kring integrationsproblemet. Den nuvarande utredaren, Masoud Kamali, har tyvärr redan på förhand bestämt sig för vad som är sant. Ännu mer ideologiproduktion riskerar att bidra till att konfliktnivån höjs kring integrationsproblemet.
STRUKTURFÖRÄNDRINGAR ÖVER TID
Ett annat problem är att mångfaldsperspektivet betraktar samhället som om det befunnit sig i status quo i alla avseenden, utom i fråga om rasism som genomgått en expansion från biologi till kultur. Antagandet är att integration idag kan, och kommer att ske, i samma typ av samhälle som var verklighet för trettio år sedan när integrationspolitiken formulerades. Att reducera problemet till en fråga om rasism får till följd att förändringarna som ägt rum i kapitalismens organisation undanhålls från analysen av vad som försvårar, kanske rentav förhindrar, integration.
Avindustrialisering i västvärlden, införande av personalsparande teknologi, en ny nätverksbaserad arbetsorganisation som gynnar unga människor, kort sagt, införandet av ”den nya ekonomin” har fått till följd att det är oklart vad människor ska integreras i. Arbetskraftsinvandrare inlemmades i en nationalstatligt organiserad tillverkningsindustri där de kunde stanna i flera decennier och planera för framtiden. Dagens invandrare har att bli integrerade i en global ekonomisk struktur som bygger på osäkra anställningsvillkor för alla; en projektekonomi utan långsiktig stabilitet där man som anställd är tämligen maktlös. Det ligger i sakens natur att konkurrens och osäkerhet är en del av den här typen av organisation. Ska vi vara realistiska är sannolikheten hög för att en stor andel av första generationens invandrare (de som kommit i vuxen ålder) aldrig kommer att bli integrerade i den etablerade ekonomin. Marknadsvärdet på deras kompetens är, tyvärr, för lågt eller obefintligt. Arbetskraftsinvandring, som regelbundet förs fram i den offentliga debatten, handlar inte om att importera fattiga bön-der från Afrika eller Mellanöstern utan om att dagens globala företag konkurrerar om en välutbildad expertis oberoende av ursprung. I det postindustriella samhället har det skapats andra förutsättningar för integration än de som var verklighet i industrisamhället. Idag är instabiliteten större, företag kan när som helst flytta kontor och produktion till andra delar av världen.
Om västerländska arbetsgivare vore extraordinärt rasistiska skulle det naturligtvis vara svårt att flytta verksamheten till delar av världen där de tvingas anställa icke-vit personal. Svenska företag i Sverige verkar även de väl så villiga att anlita ”invandrare”, så länge priset på arbetskraften är det rätta. Volvo i Göteborg anställde till exempel slovakiska arbetare från ett slovakiskt företag för 2.600 kronor i månaden. IBM och Telia Sonera har importerat indisk arbetskraft som efter avslutad gärning återvänder till Indien med sina familjer. Är detta strukturell rasism eller är det bara frågan om att kapitalismens vinstmaximeringsprincip styr vem som anställs?
Det finns skäl att börja förstå integration på ett annat sätt än genom den hegemoniska föreställning som säger att invandrare ska bli delaktiga i nationalstatens gemensamma offentliga struktur. Integration kan idag ta sig flera olika uttryck. Vissa invandrare blir delaktiga i, som Christer Norlin påpekat, arbetarrörelsens etablerade organisationer. Andra skaffar sig en utbildning och lyckas till slut få en projektanställning eller ett lönearbete som när som helst kan upphöra. En stor andel migranter verkar dock bli integrerade i helt andra ekonomiska, sociala och politiska projekt än nationalstatens. Många forskare pekar idag på att dagens invandrare inte bryter med sina tidigare liv utan fortsätter vara delaktiga i olika typer av transnationella verksamheter. Det är otillräckligt, för att inte säga meningslöst, att reducera de nya formerna av integration till en fråga om diskriminering eller rasism i majoritetssamhället.
ETNISK ENKLAVISERING
Forskare som studerat den globala ekonomin har pekat på att det växer fram en ny serviceklass i de metropoler som dragit till sig kapital. Saskia Sassen har till exempel visat att migranter etablerar restauranger, städfirmor, taxirörelser och andra inrättningar, som lever på det ökande antal tjänstemän som arbetar i data- och försäkringsbranschen. (9)Samma typ av fenomen är det möjligt att observera även i en mindre stad som Malmö. Här har, i samband med avindustrialisering och en omfattande invandring, antalet ”etniska” livsmedelsbutiker, taxiföretag, restauranger och andra serviceinrättningar ökat i omfattning de senaste trettio åren. Expansionen är möjlig att observera i hela stadsrummet, men är mest påtaglig i stadsdelen Rosengård och i kvarteren runt Möllevångstorget.
Det är naturligtvis möjligt att tolka förändringarna positivt, som att stadsbilden blir mer exotisk, levande eller kosmopolitisk. Men det är ett problem om man relaterar de etniska institutionerna till frågan om integration. Trots allt har vi en stat i Sverige som lägger stora resurser på att invandrare ska bli delaktiga i den etablerade svenska offentligheten. Etableringen av etniska institutioner innebär att integrationsprocessen för många invandrare kan ta sig helt andra uttryck än det officiella perspektivet ger sken av. Här finns en hel del forskning att göra. Det är till exempel oklart huruvida verksamheterna ingår i nationalstatens vita, gråa eller svarta ekonomi. Dessutom är det ofta frågan om patriarkalt organiserade familjeföretag där arbetskraften står utanför arbetsmarknadens organisationer. Här kan det till exempel finnas en lojalitetskonflikt mellan familjens krav och skyldigheter och på de rättigheter arbetstagare har i det svenska samhället.
Steven Gold påpekar i Axess nr 4 att etniska ekonomier ofta kan byggas upp tack vare billig arbetskraft.(10) Detta bör man kunna väga in i analysen av integrationsproblemet. Undlåter man att göra så finns risken att man accepterar att en viss kategori invånare lever under sämre förhållanden än majoritetsbefolkningen. Då väger rädslan att uppfattas som rasist tyngre än viljan att genomföra analyser av eventuella missförhållanden. Internationellt är detta en accepterad kunskap, något Golds artikel är ett exempel på. I Sverige är det förenat med stora svårigheter att formulera frågor och problem kring etniska institutioner eftersom det uppfattas som ett ”misstänkliggörande” av invandrare. De kommersiella institutionerna ingår i den nya typ av etnisk uppdelning av staden som jag i min avhandling kallar för enklavisering.(11)
Segregation, etnisk och klassmässig, associeras ofta enbart med boende. Människor med annan bakgrund än svensk (eller svensk arbetarklass) är koncentrerade till samma bostadsområde där de passivt väntar på socialbidraget och på att få ett arbete. Poängen i mitt argument är att den etniska segregationen har genomgått en transformation från att ha handlat om boende till att också omfatta olika typer av institutioner. Ovan nämner jag butiker som en del av detta, men det är viktigt att också lägga till att det etablerats kulturella institutioner – som friskolor, daghem och moskéer (flera små och den stora som snart är färdigställd efter branden för ett par år sedan). Den här historiskt sett nya strukturen har fått till följd att möjligheterna och problemen för de senaste årens invandrare är annorlunda jämfört med hur det var för tidigare decenniers arbetskraftsinvandrare. Dessa empiriska förändringar kan vara svåra att förstå och upptäcka om man låter tänkandet kring etnisk segregation vara styrt av föreställningar, som säger att uppdelningen av staden helt och hållet beror på den rasistiska majoritetsbefolkningen. Mest påtagliga är förändringarna för den arabiska gruppen.
I Malmö har det sedan i slutet av 1980-talet etablerats en arabisk offentlighet som innebär att människor kan upprätta kontinuitet mellan livet i hemlandet och det nya landet. För att överleva i vardagen finns idag ingen tvingande anledning att till exempel lära sig svenska eller att etablera kontakter i det svenska samhället. Man kan försörja sig med hjälp av bidrag, det finns gott om butiker som saluför billiga livsmedel man är van vid från hemlandet, här finns möjlighet att socialisera barnen till muslimer i någon av Koranskolorna och i arabiska friskolor. Fredagsbönen kan förrättas i någon av moskéerna och ofta lever man nära vänner och släktingar. Arabiska kan användas i både det privata och det offentliga. Det är enkelt att få tag i arabiska böcker och tidskrifter. Flertalet hushåll är också utrustade med parabolantenner som gör det möjligt att titta på någon av de ungefär tjugo arabiska tevekanaler som utsänds från andra delar av världen. Enligt islamologen Anne Sofie Roald är det så att en överväldigande majoritet arabisktalande i Öresundsregionen föredrar arabisk teve framför svensk.(12) Till detta kan man lägga att den svenska skolan i Malmö har infört undervisning på arabiska i vissa årskurser. Olika typer av lokala och globala verktyg kan alltså användas för att leva inom ramen för en avskild värld.
RELIGIONENS TYNGD
För individen som lever i detta sociala sammanhang uppstår ett paradoxalt förhållande. Å ena sidan skänker enklaven en viss trygghet, å andra sidan är den ett hinder för integration in i det svenska samhället. Här är det möjligt att umgås med likasinnade, etablera sig i olika typer av religiösa gemenskaper och uppfostra barnen till goda muslimer. Det är en social miljö som uppmuntrar en integrationsprocess som bygger på en annan logik än den som förs fram av staten. Många araber i Malmö är alltså på väg att bli integrerade i ett samhälle i samhället snarare än i det svenska samhället. Även om detta äger rum på svenskt territorium så är det i allt väsentligt en kulturellt annorlunda sfär som håller på att etableras. Processen jag talar om här är inte generell i den meningen att den ser likadan ut för alla som kommer från ett arabiskt land. Vissa lär sig svenska och har kontakter i det svenska samhället. Väldigt många är dock fast i den här strukturen. En hel del barn som föds på svenskt territorium tillbringar så mycket tid i arabiska (eller i andra etniskt annorlunda) sammanhang att de inte lär sig svenska överhuvudtaget eller en mycket bristfällig sådan.
Miljön utgör också en arena för kristen och islamisk mission. När vi bodde i Rosengård (1995-98) hade jag kontakt med både kristna och muslimska aktörer vars huvudsakliga projekt var att arbeta för att invånarna skulle genomgå en religiös pånyttfödelse. De kristna försökte omvända muslimer till kristendom, medan islamisterna försökte få andra muslimer att förbättra sin religiösa praktik av islam. Om det finns några kristna missionärer kvar i området ska jag låta vara osagt. Den islamiska missionen pågår dock alltjämt. Detta är dock ett mycket komplicerat fenomen (som har pågått i mer än ett decennium) där flera olika individer och rörelser är inbegripna i en politisk-religiös strid om att etablera lokal hegemoni. Arbetet med att vinna anhängare sker med olika medel. Ideologisk påverkan i moskéer och friskolor – dörrknackning, flygblad, ekonomisk hjälp, dialog med myndigheter, debatt, idrottslig verksamhet, etcetera. Det finns stora likheter mellan den islamistiska verksamheten i Europa och den som pågått i Mellanöstern de senaste trettio åren.
I ett nationalstatligt perspektiv finns det tolkningar av den islamiska kunskapstraditionen som är mer eller mindre gynnsamma vad gäller deltagande i kulturella svenska sammanhang. Vissa aktörer är till exempel djupt konservativa i frågor som rör kvinnor och män och förespråkar en strikt segregation mellan könen. Svenska män framstår som tämligen bleka patriarker i jämförelse med manliga islamister. Ett annat problem är att för vissa av islamisterna utgör verksamheten en strategi som används för att skapa social ordning och hålla ihop en tillvaro som upplevs som kaotisk. För dessa ligger det nära till hands att påverka muslimska barn negativt när det gäller deras syn på det svenska samhället. Barnen, som är födda och uppväxta här, riskerar att få en negativ självuppfattning som kan försvåra deras liv i Sverige. Särskilt komplicerat är detta för flickor; ett stort antal muslimska flickor som har växt upp på Rosengård har aldrig besökt andra delar av Malmö. Enligt Invandrarverket och den grupp forskare som producerar verkets perspektiv är det moraliskt tvivelaktigt att betrakta ”muslimska män” som mer patriarkala än infödda svenska män. Det är en märklig syn. Mot detta kan man påstå att det är eurocentriskt (eller fördomsfullt) att inte ta kulturella och religiösa skillnader och en del av dessa skillnaders konsekvenser på fullt allvar.
Enklavisering utgör alltså en social process som kastar nytt ljus på integrationens möjligheter och problem. För muslimska män i Malmö finns det till exempel möjlighet att göra en sorts alternativ karriär där de är både inkluderade och exkluderade i olika ekonomiska och sociala sfärer. En av mina informanter, en arabisk man från Mellanöstern, akademiker, är exempelvis integrerad i den lokala religiösa politiken och i den lokala partipolitiken i Malmö. Han är en av de islamister som anlitas av moskéerna när det är fredagsbön, debatt eller diskussion. Han anlitas också som konsult av muslimer i frågor som rör sharias familjelagstiftning. Han ingår i ett lokalt ekonomiskt nätverk där en grupp entreprenörer varje månad sätter in pengar som fördelas enligt islamiska principer till muslimska affärsmän som behöver kapital för att investera i någon verksamhet. Min informant har själv ägt och drivit livsmedelsbutiker och mediaföretag. Dessutom är han verksam på europeisk och global nivå i olika organisationer med att deltaga i och själv organisera konferenser där islam utgör fokus. Det är alltså en man med ett relativt stort inflytande i både ekonomiska, politiska och religiösa frågor. Den enda sfär han är utesluten från är den svenska arbetsmarknaden. Sedan han flyttade till Sverige för tjugo år sedan har han aldrig lyckats erhålla en anställning som matchar hans utbildning.(13)
Den här mannen har, trots avsaknaden av lönearbete, ett betydligt större inflytande än den grupp infödda svenskar vi träffade i Rosengård. Det var en grupp på ett tjugotal kvinnor och män som levde i en tät gemenskap på samma gård som vi. Gruppen utgjorde en blandning av arbetar eller underklass och de flesta av dem var födda och uppväxta i området. I det lokala sammanhanget utgjorde gruppen en etnisk minoritet bland flera andra minoriteter. Ingen av dessa svenskar ingick emellertid i något organiserat politiskt eller kommersiellt samarbete. Deras inflytande i samhället var begränsat till de allmänna valen var fjärde år. De gav ofta uttryck för ett djupt förakt för socialdemokratiska politiker och ansåg att de, som tillhörande arbetarklassen, saknade politisk representation. De gav även uttryck för bekymmer i fråga om barnens uppväxt i Rosengård. Flera av de svenska föräldrarna hade noterat att deras barn lärde sig en bristfällig svenska i områdets mångetniska skolor. Dessutom upplevde de stora problem på föräldramöten, eftersom det var svårt att etablera relationer med föräldrar som talade andra språk. På gräsrotsnivå, i vardagslivet där människor ska leva i och med det mångkulturella samhället, är det sannolikt svårt att få gehör för att annorlunda kulturer är enbart berikande. Här är kulturell mångfald ett socialt problem som måste hanteras och lösas. Den här formen av klassproblem är sannolikt typiska för det mångkulturella samhället. Även om det är eliten som starkast förespråkar pluralism kan den alltid undgå att konfrontera de vardagliga svårigheter som uppstår i områden som präglas av etnisk mångfald.(14)
POLITISK LÖSNING?
Standardargumentet i debatten om integration är att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Det har upprepats i närmare trettio års tid. Högern menar att det är arbetslinjen som ska råda och vill ha hårdare tag. Vänstern, med staten i spetsen, har reducerat hela frågan om integration till strukturell rasism. Kan man bara resocialisera den svenska majoritetsbefolkningen så blir invandrare förr eller senare delaktiga i det svenska samhället.
Problemet med debatten och förståelsen av vad integration är håller sig inom ramen för ett hegemoniskt perspektiv som är formulerat av den politiska elit som i många år administrerat det nationella rummet. Centralt i detta perspektiv är att integration är en process som äger rum i riktning mot Sverige. Antagandet är att invandrade personer som kommer hit bryter helt med det gamla och bosätter sig här permanent. I samband med detta förväntas de bli helt och hållet delaktiga i en svensk offentlighet med allt vad detta innebär av arbete och politik. Den här uppfattningen måste ifrågasättas. Särskilt idag, när globaliseringen av människor och kapital har skapat nya förutsättningar där integration kan handla om delaktighet i olika typer av ekonomiska, sociala och politiska projekt. Vissa av dessa är nationella, andra transnationella.
Vad vi måste lära oss att acceptera är att integration är ett komplext fenomen där flera olika processer pågår samtidigt. Sannolikt måste vi lära oss att acceptera en förstärkt och kanske ökad grad av etnisk enklavisering. På grund av den nya ekonomins instabilitet, förändringar och ständiga geografiska omflyttningar kommer framtida migranter (och andra) ha stora svårigheter att få tag i traditionella lönearbeten. Detta, i kombination med en stark tro på islam eller annan religion hos individer som ser en möjlighet att exploatera detta för egen vinning, kommer att producera krav på särlösningar för olika grupper. I samhällen präglade av mångfald träder det i regel fram olika ledare som försöker representera ”gruppen” och därmed erhålla olika typer av ekonomiska, politiska eller sociala resurser i det större systemet. Här finns en risk att det etableras sociala strukturer i samhället som konkurrerar med majoritetssamhället om integration av nyanlända. Men naturligtvis kommer det också att finnas individer som lyckas bryta sig loss från ”enklaven” och etablera sig inom ramen för det etablerade samhällets institutioner. Nationalstatens gränser har blivit så porösa att det är svårt att upprätthålla den typen av social ordning som låg till grund för konstruktionen av det vi kallar för välfärdssamhället.
Aje Carlbom
NOTER
1. Therborn, Göran (1987): The Ideology of Power and the Power ofIdeology. London: Verso.
2. Thompson, John B (1985): Studies in the Theory of Ideology. Berkeley: University of California Press.
3. Dahlstedt, Magnus och Lindberg, Ingemar, red (2002): Det slutna folkhemmet, om etniska klyftor och blågul självbild. Stockholm: Agora
4. de Benoist, Alain (1999): ”What is racism” Telos, Winter 1999.
5. Alibhai-Brown, Yasmin (1998): ”Proud to be British”. I New Statesman, 26 juni 1998.
6. Sandström, Lasse (2004): Rosengård i medieskugga, om medier som medel och hinder för integration. Stockholm: Institutet för mediestudier.
7. Zizek, Slavoj (1999): The Ticklish Subject: The Absent Centre of Political Ontology. London: Verso.
8. Walker, Rachel (1989): Marxism-Leninism as Discourse: The Politics of the Empty Signifier and the Double Bind.
9. Sassen, Saskia (1994): Cities in a World Economy. Thousand Oaks: Pine Forge Press.
10. Gold, Steven (2005): ”Etniskt företagande lyfter hela gruppen”. I Axess Maj 2005.
11.Carlbom, Aje (2003): The Imagined versus the Real Other. Lund: Sociologiska inst.
12.Roald, Anne Sofie (2004): ”Arab Satellite Broadcasting: the Immigrants extended Ear to the Homelands. I Muslims in Europe (Malik red.). Lif Verlag: Münste.
13.Carlbom, Aje (2005): Rosengård, med Sverige som kuliss. Tidskriften Bofast 2/2005.
14.Carlbom, Aje (2003): The Imagined versus the Real Other. Lund: Sociologiska inst.